Bet. 1999/2000:JuU6

Justitieutskottets betänkande

1999/2000:JUU06

Polisfrågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1999/2000

JuU6

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal

motioner som väckts under den allmänna motionstiden

år 1999 och som tar upp olika frågor om polisen.

Motionerna rör bl.a. polisens arbetsuppgifter,

polisens arbetsmetoder och polisutbildningen.

Med anledning av några motionsyrkanden föreslår

utskottet ett tillkännagivande om att regeringen bör

ges i uppdrag att utreda frågan om vilka

arbetsuppgifter polisen bör ha. Utskottet avstyrker

övriga motioner.

I ärendet finns 22 reservationer. Samtliga partier

har reserverat sig i åtminstone någon fråga. Vidare

finns 3 särskilda yttranden.

Motionerna

1999/2000:Ju203 av Maud Ekendahl (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om inköp av personliga

skyddsvästar till alla poliser i yttre tjänst.

1999/2000:Ju206 av Maud Ekendahl (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att poliskåren måste ha

moderna och likartade förstärkningsvapen i hela

landet.

1999/2000:Ju207 av Kia Andreasson m.fl. (mp) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att med

skyndsamhet förändra utbildningen för

ordningsvakter.

1999/2000:Ju211 av Bertil Persson (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om arbetarskyddet.

1999/2000:Ju214 av Göran Lindblad (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om eftersökning av försvunna

personer.

1999/2000:Ju217 av Agne Hansson (c) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om närpolisens tid för

inre tjänst och begränsade utryckningsansvar i

Kalmar län,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ett ökat behov av

civilanställd personal inom polisen i Kalmar län.

1999/2000:Ju218 av Yvonne Oscarsson m.fl. (v) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om polisens

arbetssituation.

1999/2000:Ju219 av Majléne Westerlund Panke (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om tillsättandet

av en utredning som undersöker möjligheten till en

lagändring innebärande möjligheter att ålägga

arrangörer av stora publika arrangemang att

medfinansiera polisens insatser för att upprätthålla

ordning och säkerhet.

1999/2000:Ju221 av Kia Andreasson m.fl. (mp) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag

till sådan ändring i ordningslagen att det klart och

tydligt framgår att polisen har rätt att få

ersättning vid större evenemang oavsett vem som står

som arrangör.

1999/2000:Ju222 av Birgitta Sellén och Erik Arthur

Egervärn (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

en lagändring för att beredskapspolisen skall kunna

användas vid ordningshållning som ankommer på

polisväsendet.

1999/2000:Ju223 av Berit Jóhannesson m.fl. (v) vari

yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär att

Rikspolisstyrelsen får i uppdrag att vid rekrytering

särskilt beakta behovet av invandrare från länder

utanför Europa,

2. att riksdagen hos regeringen begär att

Rikspolisstyrelsen får i uppdrag att se över

innehållet i polisutbildningen i syfte att stärka

kunskaperna om andra kulturer och etniska grupper.

1999/2000:Ju224 av Göte Wahlström m.fl. (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om behovet av en

översyn av ansvarsfördelningen vid större publika

arrangemang.

1999/2000:Ju226 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag

till sådan ändring som innebär att polisens interna

utredningar utförs av oberoende utredare.

1999/2000:Ju228 av Mikael Oscarsson (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en fortsatt

användning och utveckling av arbetsmetoden

nolltolerans i Sverige,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att "San Diego-

modellen" bör prövas i Sverige.

1999/2000:Ju234 av Elisebeht Markström m.fl. (s, v)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

utredning eller översyn av möjligheten att införa en

lex Maria inom polisen.

1999/2000:Ju725 av Sven-Erik Sjöstrand m.fl. (v)

vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ökningen av unga

brottsoffer.

1999/2000:Ju734 av Carina Hägg (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att behovet av forskning

kring de s.k. autonoma nätverken uppmärksammas.

1999/2000:Ju901 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari yrkas

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

ändring av passlagens regler i enlighet med vad som

anförts i motionen,

1999/2000:Ju903 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) vari

yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vikten av att inrätta ett enklare förfarande

vid snatterimål.

1999/2000:Ju905 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari

yrkas

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om närpolisens tid för

inre tjänst och begränsat utryckningsansvar,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om översyn av

antagningsförfarandet till Polishögskolan,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om polisernas

kvälls-, natt- och helgtjänstgöring,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om ökat behov av

civilanställda,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om en utredning av

möjligheterna att överflytta vissa polisiära

uppgifter till andra myndigheter,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om polisens

kostnader i samband med fullgörandet av uppgifter

enligt ordningslagen.

1999/2000:Ju907 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari

yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att höja statusen på

och utveckla närpolisverksamheten,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att tillsätta en

utredning som gör en total översyn av vilken

verksamhet polisen enligt lag bör ha,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om polisens

arbetstider,

33. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att begränsa

tillgången till pass under permissioner.

1999/2000:Ju910 av Siw Persson och Johan Pehrson

(fp) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en omläggning av

polisarbetet med Eskilstunamodellen som förebild,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om en radikal

utrensning av icke-polisiära arbetsuppgifter inom

polisverksamheten,

11. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

sådan ändring av ordningslagen att också ideella

föreningar - exempelvis fotbollsklubbar - kan

åläggas betala del av polismyndighetens kostnader

vid anordnandet av offentlig tillställning i

vinstsyfte i enlighet med vad som anförts i

motionen.

1999/2000:Ju911 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

2. att riksdagen begär att regeringen utreder hur

polisutbildningen kan utvecklas och reformeras på

lång sikt i enlighet med vad som anförts i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om polisens arbetstider

m.m.,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om uniformerade

poliser.

1999/2000:Sf637 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari

yrkas

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om utbildning i

domstolarna,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

säkerhetsklassade tjänster.

1999/2000:So225 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, s,

v, c, mp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om speciella utredare

av brott och våld mot homo-/bisexuella och

transpersoner,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om insatser för att

förebygga våld mot homo-/bisexuella och

transpersoner.

1999/2000:So481 av Inger Davidson och Rosita

Runegrund (kd) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att förbättra

kommunikationen och öka samarbetet mellan polis och

åklagare i sändar- respektive mottagarländer av

barnsexturism.

1999/2000:Kr509 av Kent Olsson m.fl. (m) vari yrkas

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om idrottsvåldet.

1999/2000:T463 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari

yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att

Rikspolisstyrelsen skall ha en nationell plan för

sitt trafiksäkerhetsarbete,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att

kameraövervakning skall införas i större skala på

olycksdrabbade sträckor,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att utreda

möjligheterna till utvidgat bilägaransvar i enlighet

med vad Riksåklagaren och Vägverket föreslagit,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om skärpta

sanktioner för trafikbrott och att graden av

sanktion skall avspegla olycksrisken.

1999/2000:T464 av Tuve Skånberg m.fl. (kd) vari

yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om betydelsen av ökad

polisnärvaro för hastighetsövervakning.

1999/2000:N273 av Per Westerberg m.fl. (m, kd, fp)

vari yrkas

11. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

avreglering av förordnandet av ordningsvakter i

enlighet med vad som anförts i motionen.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal

motionsyrkanden som rör polisen och som väckts under

den allmänna motionstiden år 1999.

Polisens arbetsuppgifter

I några motioner tas frågan upp om vad som bör vara

uppgifter för polisen. I motion Ju907 (kd) begärs en

utredning i ämnet. I motionerna Ju217 och Ju905

(båda c) hävdas att en renodling av

arbetsuppgifterna kan ske om polisen har fler

civilanställda. I den sistnämnda motionen liksom i

motion Ju910 (fp) anförs att administrativa sysslor,

som utfärdande av pass, kan föras över till andra

myndigheter. I motion Ju222 (c) anförs slutligen att

beredskapspolisen bör kunna användas till

ordningshållning.

Enligt passlagen (1978:302) utfärdas pass av

passmyndighet. Polismyndighet är passmyndighet inom

riket.

Frågan om att låta andra myndigheter ta hand om

passansökningar behandlades i regeringens

proposition om bättre möjligheter att samverka vid

medborgarkontor (prop. 1996/97:90). I propositionen

anslöt sig regeringen till den bedömning som både JO

och Rikspolisstyrelsen gjort under ärendets

handläggning, nämligen att en polismyndighets

arbetsuppgifter inte bör handläggas vid

medborgarkontor.

Vid riksdagsbehandlingen framställdes ett

motionsyrkande om att det i försöksverksamheten

också borde ingå att analysera på vilket sätt

administrativa tjänster inom polisområdet, t.ex.

passärenden, kan komma att ingå i ett inte-grerat

medborgarkontors service. I ett yttrande till

konstitutionsutskottet instämde justitieutskottet i

regeringens bedömning att polisärenden inte bör

omfattas av den möjlighet till samtjänstavtal som

föreslogs i propositionen. I stället ville

justitieutskottet peka på möjligheten att

samlokalisera närpoliskontor med medborgarkontor för

att härigenom ändå uppnå målet med en god service

till medborgarna. Konstitutionsutskottet hade inte

någon annan uppfattning och avstyrkte bifall till

motionsyrkandet (bet. 1996/97:KU9 s. 20 f).

När utskottet våren 1998 behandlade frågan om att

låta andra offentliga organ hantera passfrågor (bet.

1997/98:JuU18 s. 11 f) hade utskottet ingen annan

uppfattning än den som kom till uttryck i det nämnda

yttrandet. Inte heller ansåg utskottet - vilket

föreslagits i motionen - att polisärenden bör

handläggas av Posten.

Vad gäller frågan om en utredning avseende polisens

arbetsuppgifter bör nämnas att det i polisväsendets

regleringsbrev avseende budgetåret 1999 angavs att

Rikspolisstyrelsen skulle beskriva förutsättningarna

för att ta andra myndigheter eller icke

polisutbildade personer i anspråk för uppgifter som

normalt utförs av polis. Redovisningen kunde, angavs

det, också omfatta förslag om andra åtgärder som kan

vidtas för att komplettera polisens verksamhet med

att övervaka allmän ordning och säkerhet.

Rikspolisstyrelsen har redovisat uppdraget i en

skrivelse av den 28 maj 1999. I skrivelsen beskrivs

bl.a. de uppgifter den civilanställda personalen

utför. I denna del anförs att handläggningen av

passärenden regelmässigt utförs av civilanställda. I

skrivelsen framhålls vidare att ett system som

skulle kunna betecknas som en reservpolis bör

övervägas som ett komplement till den befintliga

polisorganisationen.

Skrivelsen bereds i Regeringskansliet med

inriktning på ett ställningstagande under år 2000.

I detta sammanhang finns också anledning att nämna

att det inom Polismyndigheten i Stockholms län under

år 1998 har gjorts en översyn av de polisiära

arbetsuppgifterna i syfte att effektivisera

verksamheten inom myndigheten. Den s.k. ROPA-gruppen

har i en rapport hösten 1998 analyserat polisens

arbetsuppgifter. Vissa uppgifter kan myndigheten

själv besluta om de skall utföra eller inte. I denna

del har en detaljerad rapport arbetats fram och

remissbehandlats. Här handlar det bl.a. om

deltagande i undervisning i skolorna och om

bevakning av frihetsberövade personer. Tanken är att

polismyndigheten skall fatta beslut i ämnet i

januari 2000. När det gäller sådana uppgifter som

följer av lag eller förordning - exempelvis

utfärdande av pass och hantering av

parkeringsärenden - föreslog ROPA-gruppen i sin

ursprungliga rapport att man skulle vända sig till

regeringen och föreslå en statlig utredning med

uppdrag att göra en totalöversyn av vad polisen

skall syssla med. I denna del har dock

polismyndigheten enligt vad utskottet inhämtat valt

att själv tillsammans med Rikspolisstyrelsen arbeta

vidare med mer avgränsade frågor. En sådan fråga rör

administrativa myndighetsärenden, t.ex. passärenden.

När utskottet behandlade yrkanden liknande de nu

aktuella våren 1999 konstaterade utskottet att

frågan om vad som skall vara uppgifter för polisen

uppmärksammats på olika håll och att syftet var att

åstadkomma en effektiv resursanvändning inom

polisen. Resultatet av det inledda arbetet borde

enligt utskottets uppfattning avvaktas. Utskottet

var inte berett att göra en annan bedömning av hur

t.ex. frågor om pass bör hanteras i framtiden.

Utskottet avstyrkte motionerna (bet. 1998/99:JuU21

s. 4 f).

Vad gäller frågan om de civilanställdas roll i

polisverksamheten bör nämnas att utskottet i samband

med behandlingen av budgetpropositionen för år 1998

behandlade yrkanden rörande återanställning av sådan

personal som sagts upp (bet. 1997/98:JuU1 s. 32 f).

Utskottet anförde då att minskningen av antalet

civilanställda var ett ofrånkomligt resultat av

arbetet med att anpassa verksamheten till

medelstillgången. Utskottet ville också erinra om

att utskottet i inledningen av besparingsarbetet

uttalat att besparingar i första hand skulle göras

på administrationen och inte på den operativa

polisverksamheten. Utskottet anförde vidare att det

var en viktig uppgift i bedömningen av det framtida

personalbehovet att finna en väl avvägd

sammansättning av personal inom polisen, bestående

av såväl poliser som administrativ personal och

experter av olika slag. Detta hade regeringen också

understrukit i regleringsbrevet till polisväsendet.

Vidare noterade utskottet att vissa åtgärder hade

vidtagits för att möta de konsekvenser som uppstått.

Som exempel nämndes ett ökat IT-stöd och

kompetenshöjande åtgärder för den civila personalen.

Mot den bakgrunden ansåg utskottet att det inte

fanns anledning för riksdagen att göra något

tillkännagivande i frågan.

När utskottet behandlade denna fråga senast (bet.

1998/99:JuU21 s. 17) noterade utskottet att antalet

civilanställda under åren 1997 och 1998 minskat med

totalt 1 622 personer. Enligt uppgift från

Rikspolisstyrelsen lämnade drygt 800 civilanställda

polisväsendet efter uppsägningarna åren 1997 och

1998. Differensen är i huvudsak hänförlig till

tidiga pensionsavgångar och en återhållsam

nyrekrytering.

Utskottet vidhöll uppfattningen att det är en

uppgift för polismyndigheterna att finna en väl

avvägd fördelning mellan polisutbildad personal och

civilanställda. Utskottet utgick vidare från att

regeringen skulle följa utvecklingen. Utskottet

ansåg att det i det läge som då rådde inte fanns

anledning för riksdagen att uttala sig i frågan.

Beredskapspolisen består av totalförsvarspliktiga

som är krigsplacerade med civilplikt vid en

polismyndighet. Verksamheten regleras genom lagen

(1994:1809) om totalförsvarsplikt och förordningen

(1986:616) om beredskapspolisen. Beredskapspolis har

hittills fått kallas in under höjd beredskap eller

när regeringen beslutat att det behövs för Sveriges

försvarsberedskap. Beredskapspolisen skall framför

allt delta i polisverksamhet som har anknytning till

befolkningsskydd och räddningstjänst.

Utskottet behandlade ett liknande yrkande rörande

beredskapspolisen våren 1997 (1996/97:JuU10 s. 8 f).

Utskottet antecknade bl.a. att Rikspolisstyrelsen i

sitt remissvar över Trygghetsutredningens

slutbetänkande pekat på möjligheten med ett system i

form av s.k. reservpolis. Det då aktuella

motionsyrkandet avstyrktes med hänvisning till

beredningen av Trygghetsutredningens betänkande.

Regeringen har nyligen öppnat en möjlighet att

använda beredskapspoliser även när det inte är höjd

beredskap eller behövs för Sveriges

försvarsberedskap. Beredskapspoliser som ingått

avtal med Rikspolisstyrelsen om sådan tjänstgöring

kan kallas in till polismyndigheterna då samhället

riskerar att utsättas för särskilt svåra och

påfrestande situationer från ordnings- och

säkerhetssynpunkt. Förändringen trädde i kraft den 1

oktober 1999.

I budgetpropositionen för år 2000 (prop.

1999/2000:1 utg.omr. 4 avsnitt 4.6.10) anförde

regeringen att de situationer där det kan bli

aktuellt att kalla in beredskapspoliserna framför

allt är sådana som medför allvarliga störningar i

viktiga samhällsfunktioner och därmed fara för många

människors liv, personliga säkerhet eller hälsa

eller fara för mycket omfattande skador på miljön

eller egendom.

I polisväsendets regleringsbrev för år 2000 anges

bl.a. att Rikspolisstyrelsen skall utveckla metoder

för att säkert och snabbt kunna redovisa det rådande

personalläget och för att bedöma det framtida

personalförsörjningsbehovet inom polisväsendet.

Vidare skall styrelsen tillsammans med

polismyndigheterna säkerställa en lämplig resurs-

och arbetsfördelning mellan poliser och annan

personal.

Utskottet håller i och för sig med motionärerna om

att fler civilanställda skulle kunna innebära ökade

möjligheter att renodla arbetet inom polisen. Det

finns dock ingen anledning att avvika från den

uppfattning utskottet tidigare gett uttryck för i

ämnet, nämligen att det är en uppgift för

Rikspolisstyrelsen att finna en rimlig fördelning

mellan polisutbildad personal och civilanställda.

Härtill kommer att riksdagen nyligen fattat beslut

om budget för rättsväsendet. Ett bifall till

motionsönskemålen rörande de civilanställda skulle

alltså innebära att någon annan verksamhet inom

polisen skulle få mindre resurser. Utskottet är i

dagsläget inte berett att förorda en sådan ordning.

På sikt framstår det dock som önskvärt att

civilanställda och inte polispersonal sköter rent

administrativa sysslor. De närmare avvägningarna i

denna fråga är dock som nyss sagts en fråga för

Rikspolisstyrelsen. Utskottet noterar avslutningsvis

att regeringen avser att återkomma till frågan om

rättsväsendets framtida behov av resurser i 2000 års

ekonomiska vårproposition. Motionerna Ju217 och

Ju905 i dessa delar avstyrks.

När det sedan gäller den mer övergripande frågan om

vad som bör vara arbetsuppgifter för polisen anser

utskottet att sysslor av administrativ karaktär i

princip inte bör utföras inom polisorganisationen.

Många av de arbetsuppgifter som i dag utförs av

polisen kan i stället utföras av andra myndigheter.

Här tänker utskottet bl.a. på trafikövervakning,

prövning av olika tillståndsärenden och

passhantering. Regeringen bör tillsätta en utredning

med uppdrag att se över dessa frågor. Vad som nu

anförts med anledning av motionerna Ju905, Ju907 och

Ju910 bör riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

Vad slutligen gäller frågan om beredskapspolisens

användning konstaterar utskottet att möjligheterna

att använda beredskapspolisen nyligen utökats.

Önskemålet i motion Ju222 får anses vara

tillgodosett.

Evenemangskostnader

I motionerna Ju221 (mp) och Ju910 (fp) hävdas att

polisen i större utsträckning bör kunna ta betalt

för sina insatser av arrangörer av exempelvis

idrottsevenemang. I motionerna Ju219 (s), Ju224 (s)

och Ju905 (c) begärs att frågan om arrangörernas

kostnadsansvar skall utredas.

Enligt 2 kap. 26 § ordningslagen (1993:1617) skall

den som i vinstsyfte anordnar en offentlig

tillställning som huvudregel ersätta

polismyndighetens kostnader för att hålla ordning

vid tillställningen. Ersättningsskyldigheten gäller

dock inte sådana ideella föreningar som är

skattebefriade enligt inkomstskattelagen

(1999:1229).

Av 3 § förordningen (1982:789) om ersättning för

polisbevakning och för anslutning av

larmanläggningar till polisen m.m. framgår bl.a. att

polismyndigheterna kan ta ut 225 kr per påbörjad

timme för varje polisman som behövs för insatsen.

Debiterade avgifter tillfaller statskassan.

Utskottet har inhämtat att det under år 1998 inflöt

369 000 kr efter sådana debiteringar. Motsvarande

belopp för de tio första månaderna år 1999 är

136 000 kr.

Under riksdagsbehandlingen av regeringens förslag

till den nuvarande ordningslagen (bet. 1993/94:JuU1

s. 14 f) anförde kulturutskottet i ett yttrande att

det fanns skäl som med tyngd talade för att

ersättningsskyldigheten skulle utvidgas så att även

ideella föreningar skall kunna åläggas

ersättningsskyldighet när det finns särskilda skäl

till det. Kulturutskottet förutsatte också att

utvecklingen av praxis vid tillämpningen av

ersättningsbestämmelserna skulle följas, liksom

förekomsten av ordningsproblem i samband med större

arrangemang, något som syftade till att frågan om

ytterligare utsträckning av kostnadsansvaret skulle

kunna aktualiseras i framtiden utan att någon

särskild utredning skulle behöva göras.

Även konstitutionsutskottet yttrade sig i ärendet

och utgick från att ersättningsfrågan skulle följas

i Regeringskansliet och att behövliga initiativ

skulle tas om orimliga konsekvenser för

mötesfriheten skulle uppstå.

Justitieutskottet delade de synpunkter som

konstitutionsutskottet och kulturutskottet fört

fram, och utskottet utgick således från att man i

Regeringskansliet skulle följa tillämpningen av

ersättningsfrågorna ur båda de aspekter som lyfts

fram i yttrandena. På det sättet skulle samtidigt

det underlag som kunde krävas för en eventuell

framtida utvidgning av ersättningsskyldigheten

skaffas fram.

Våren 1997 behandlade utskottet motionsyrkanden

liknande de nu aktuella (bet. 1996/97:JuU10 s.13

f). Utskottet utgick då - i likhet med tidigare

ställningstagande - från att man i Regeringskansliet

skulle följa rättstillämpningen i ämnet.

I proposition 1998/99:107 En idrottspolitik för

2000-talet gjorde regeringen bedömningen att

underhållningsidrotten bör fungera på

marknadsmässiga villkor. Det innebär bl.a. att den

inte bör subventioneras med offentliga bidrag eller

andra subventioner. Kulturutskottet hade ingen annan

uppfattning (bet. 1999/2000:KrU3 s. 24 f).

När justitieutskottet senast behandlade frågan

konstaterade utskottet att utvecklingen av

underhållningsidrotten torde ha en stark

tillväxtpotential. I den mån sådan verksamhet i

framtiden kommer att bedrivas i bolagsform kommer

polisens möjligheter att ta betalt för sina insatser

i praktiken att öka. I sammanhanget noterade

utskottet att frågan om evenemangskostnader till en

del handlar om vilka uppgifter polisen skall ha.

Motionerna avstyrktes (bet. 1998/99:JuU21 s. 23 f).

Inom Rikspolisstyrelsen pågår nu ett arbete med att

ta fram riktlinjer för hur myndigheterna skall

hantera frågan om ersättning för ordningshållning.

Tre myndigheter har inspekterats. Riktlinjerna kan

beräknas vara klara någon gång under första

kvartalet 2000.

Utskottet anser att resultatet av arbetet med de

nya riktlinjerna bör avvaktas. Motionerna Ju219,

Ju221, Ju224, Ju905 och Ju910 i här aktuella delar

avstyrks.

Polisens arbetsmetoder

I motion Ju228 (kd) anförs att en reform som

genomförts i New York, den s.k. New York-modellen,

bör läggas till grund för polisens arbete i Sverige.

I samma motion liksom i motion Ju907 (kd)

förespråkas vidare att det arbetssätt som kommit

till användning inom polisen i San Diego bör prövas

här. I motion Ju910 (fp) anförs att ett projekt i

Eskilstuna med New York-modellen som förebild varit

framgångsrikt och bör ges ökad spridning.

På senare tid har en av New York-polisen använd

arbetsmetod - den s.k. nolltoleransen -

uppmärksammats i Sverige. Nolltolerans innebär i

korthet att polisen med kraft bekämpar alla brott,

hur bagatellartade de än är, liksom allt som kan

betraktas som ordningsproblem. Grundtanken är att

det finns ett samband mellan oordning och

brottslighet samt att mindre brott föder grövre

brott.

Vidare betonas resultatuppföljning starkt inom New

York-polisen. Chefen för New York-polisen har två

gånger i veckan genomgång med polischeferna, och vid

dessa möten granskas brottsutvecklingen i de olika

polisområdena med hjälp av färsk brottsstatistik

från det s.k. Compstat-brottsdatasystemet.

Hösten 1997 besökte utskottet New York för att

studera polisens arbetsmetoder där. En första

reflexion var att förhållandena i New York och de vi

har i Sverige skiljer sig åt markant. Detta gäller

såväl beträffande brottslighetens omfattning som

beträffande polisens arbetsförhållanden och

myndighetskultur. Detta hindrar emellertid inte att

det finns inslag i New York-polisens arbetsmetoder

som är intressanta att studera.

Utskottet har tidigare behandlat liknande

motionsyrkanden. I samband med att utskottet

behandlade regeringens budgetproposition för år 1998

anförde utskottet att det närmast är självklart att

erfarenheterna från New York inte går att direkt

överföra till Sverige. Där fanns emellertid en del

intressanta tankegångar som säkerligen skulle komma

att påverka polisarbetet också här. Utskottet ansåg

vidare att frågan knappast lämpade sig för generella

uttalanden i den ena eller andra riktningen (bet.

1997/98:JuU1 s. 31).

Utskottet hänvisade till detta uttalande våren 1998

(bet. 1997/98:JuU13 s. 43).

Här kan även nämnas att det av motionärerna nämnda

projektet i Eskilstuna utvärderats. Utvärderingen

redovisas i rapporten Att förebygga oordning och öka

tryggheten i stadskärnan, som utarbetats inom

Polishögskolans forskningsenhet. I rapporten sägs

bl.a. att inga nya större resurser tillfördes

polismyndigheten och att projektet pågick under en

relativt kort tid. Några dramatiska effekter kunde

därför inte förväntas. Resultatet av projektet är

enligt rapporten ändå förenligt med ett antagande

att projektet haft effekt på förekomsten av

ordningsstörningar och våldsbrott i Eskilstuna

centrum. Det har också lett till att fler av dem som

ofta vistas där på kvällar och nätter känner sig

trygga. Vidare sägs i rapporten att den lokala

opinionen var övervägande positiv till det slag av

åtgärder som ingick i projektet. Bland s.k.

höganvändare av centrum förändrades dessutom

attityden till polisens arbetsinsats i positiv

riktning. I rapporten tas också upp några

metodfrågor.

I budgetpropositionen för år 2000 (prop.

1999/2000:1 utg.omr. 4 avsnitt 4.2 och avsnitt

4.3.1) anförde regeringen att det problemorienterade

arbetssättet skall fortsätta att utvecklas. Med ett

problemorienterat arbetssätt avses ett långsiktigt,

systematiskt arbete som utgår från kartläggning och

analys av problem, som fortlöpande dokumenteras och

utvärderas och som kontinuerligt anpassas efter vad

utvärderingen visar. Det problemorienterade

arbetssättet har enligt regeringen hittills främst

utvecklats inom närpolisen. Problemorienterade

insatser har vidtagits bl.a. mot krog- och

nöjesrelaterad våldsbrottslighet, våld mot kvinnor

och annat familjerelaterat våld,

ungdomsbrottslighet, rasism och brottslighet som kan

knytas till kriminella mc-gäng.

Regeringen anför vidare att det sedan ett antal år

pågår en omställning inom polisen som innebär att

man i större utsträckning skall inrikta arbetet på

att förebygga och förhindra brott. Regeringens

nationella brottsförebyggande program, Allas vårt

ansvar, är en självklar utgångspunkt för den

utvecklingen. Den lokalt förankrade verksamheten,

där de enskilda medborgarnas engagemang tas till

vara, är en hörnsten i det brottsförebyggande

arbetet, där polisen skall spela en aktiv och

pådrivande roll.

I regleringsbrevet för år 2000 finns flera

verksamhetsmål som rör förebyggande verksamhet och

övervakning. Enligt verksamhetsmål 1 skall varje

polismyndighet utarbeta och dokumentera en

brottsförebyggande strategi där det också framgår

hur och med vilka myndigheter och organisationer

samverkan skall ske. Det återrapporteringskrav som

kopplats till målet innebär att redovisningen skall

innehålla en nationell analys av hur verksamheten

har utvecklats och dess resultat, särskilt i fråga

om de allvarligaste brottstyperna.

I sammanhanget bör även nämnas att det i

budgetpropositionen anges att en utveckling av det

problemorienterade arbetssättet hör till de

prioriterade områdena. Utskottet hade vid sin

behandling av budgetpropositionen ingen erinran mot

det (prop. 1999/2000:1 utg.omr. 4 avsnitt 4.2, JuU1

s. 25).

När det gäller polisens arbete i San Diego bör

först anmärkas att det nu för tionde gången

anordnats en konferens om polisarbete. Huvudinslaget

är en tävling där deltagarna får redovisa projekt

som vilar på "problem oriented policing".

I San Diego arbetar man efter något man kallar för

SARA, dvs. Scanning, Analysis, Response, Assessment.

Ett viktigt inslag i arbetet är också att samverka

med det övriga samhället. Skillnaden mot det svenska

problemorienterade arbetssättet består, enligt vad

utskottet inhämtat, huvudsakligen i att man i San

Diego har 5-6 års försprång.

I rapporten Studieresa i USA (1994:3 POB) beskrivs

bl.a. hur polisen i San Diego samarbetar med

allmänheten. Volunteers in policing består av

frivilliga som efter två veckors utbildning tar emot

anmälningar i fall där det inte finns något för en

polis att göra mer än att ta emot själva anmälan.

Retired Senior Volunteer Patrol består av

pensionärer som hjälper polisen. Citizen Patrols

åker omkring i egna bilar och hjälper polisen genom

att observera och rapportera. Den sistnämnda

verksamheten är inte officiellt sanktionerad.

Sedan rapporten skrevs har det tillkommit

ytterligare en grupp av frivilligarbetare, reserve

officers. Dessa genomgår vanlig polisutbildning på

åtta månader men betalar utbildningen själva. De får

sedan arbeta som vanliga poliser på tider när de

själva kan och utan ersättning.

I Sunne kommer en konferens om polisiära

arbetsmetoder att anordnas i maj 2000.

När utskottet senast (1998/99:JuU21 s. 7)

behandlade liknande yrkanden anförde utskottet att

det i och för sig kunde hålla med motionärerna om

att de förändrade arbetsmetoder som kommit till

användning i bl.a. Eskilstuna synes ha varit

framgångsrika; utvärderingen talar i den riktningen.

Utskottet ansåg emellertid - i likhet med tidigare

ställningstaganden - att frågan inte lämpar sig för

några generella uttalanden. Motionerna avstyrktes.

Utskottet ser såvitt gäller motionsönskemålen om

New York-modellen och Eskilstunamodellen ingen

anledning att frångå den bedömning utskottet gjorde

i våras. Motionerna Ju228 och Ju910 i här aktuella

delar avstyrks.

När det sedan gäller det arbetssätt som används i

San Diego synes det - bortsett från den utvecklade

formen av samverkan - inte på något mer avgörande

sätt skilja sig från det som kännetecknar det

svenska problemorienterade arbetssättet. Också i San

Diego handlar det om att kartlägga och analysera

problem, vidta åtgärder och göra utvärderingar. I

sammanhanget kan erinras om att utskottet så sent

som i november 1999 ställde sig bakom de

prioriteringar som regeringen angav i

budgetpropositionen, bland dem att det

problemorienterade arbetssättet skall utvecklas inom

alla delar av polisverksamheten. Ett bifall till

motionsönskemålen i denna del skulle alltså inte

tillföra något.

Vad slutligen gäller San Diego-polisens samverkan

med frivilliga anser utskottet - i likhet med vad

som sagts i fråga om New York-modellen - att frågan

inte lämpar sig för några generella uttalanden.

Utskottet vill dock understryka att utskottet inte

har något emot samverkan med frivilliga. Som

regeringen anför i budgetpropositionen är enskildas

engagemang en hörnsten i det brottsförebyggande

arbetet. Utskottet utgår från att polismyndigheterna

gör rimliga avvägningar när det gäller hur mycket

som skall satsas på samverkan med frivilliga. Enligt

utskottets uppfattning bör sådana arbetsformer få

finna sin form lokalt och bygga just på

frivillighet, inte på direktiv från riksdagen.

Motionerna Ju228 och Ju907 avstyrks.

Polisutbildningen m.m.

I flera motioner tas frågor upp som rör

polisutbildningen. I motion Ju911 (m) föreslås

sålunda att polisutbildningen utreds såvitt gäller

bl.a. dess geografiska placering och huvudmannaskap.

En översyn av antagningsförfarandet begärs i motion

Ju905 (c). I motion Ju223 (v) efterfrågas en

rekrytering av utomeuropeiska invandrare till

polisutbildningen och utbildningsinslag rörande

främmande kulturer. I motion Sf637 (c) förordas

motsvarande utbildning i fråga om domstolspersonal.

I juli 1995 fick en arbetsgrupp inom

Justitiedepartementet i uppdrag att se över

rekryteringen och utbildningen av poliser. I mars

1996 presenterades promemorian Rekrytering och

grundutbildning av poliser (Ds 1996:11). Regeringen

uppdrog därefter åt Rikspolisstyrelsen att

detaljplanera en ny grundutbildning för poliser.

Den nya grundutbildningen för poliser påbörjades i

januari 1998. Den är särskilt inriktad på det

problemorienterade, förebyggande, brottsutredande

och kontaktskapande polisarbete som närpolisreformen

utgår från.

Hösten 2000 kommer en polisiär grundutbildning att

starta i Umeå. Enligt vad regeringen anför i

budgetpropositionen för år 2000 kan det på sikt vara

önskvärt att öka det totala antalet

utbildningsplatser ytterligare genom att förlägga

utbildning till ännu en eller flera orter.

I Polisprogrammets Block I - juridik och

beteendevetenskap - ingår en kurs med rubriken

Människan och polisen i samhället. Kursen omfattar

10 poäng och bland målen anges att den studerande

efter genomgången kurs skall ha förvärvat bl.a.

insikt i utsatta gruppers situation. Utbildningen i

denna del tar upp invandrar- och invandringspolitik

liksom det mångkulturella samhället.

Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden

som tagit sikte på en utredning av

polisutbildningen. Hösten 1997 avstyrkte utskottet

de då aktuella yrkandena med hänvisning till att

polisutbildningens utformning nyligen varit föremål

för översyn, och utskottet utgick från att

utbildningen skulle få det innehåll som krävs för

att förse alla verksamhetsgrenar inom polisen med

kompetent polispersonal. Vad gällde

polisförsörjningen utgick utskottet från att

regeringen noga skulle följa Rikspolisstyrelsens

arbete med att bevaka att det finns tillgång till

det antal poliser som behövs för verksamheten. Något

särskilt uppdrag för detta ansåg utskottet inte vara

nödvändigt (bet. 1997/98:JuU1 s. 34).

Våren 1999 såg utskottet inget skäl att förorda att

en ny generell översyn av polisutbildningen påbörjas

(1998/99:JuU21 s. 13 f).

Bland prioriteringarna i budgetpropositionen för år

2000 anges att rasistiska, främlingsfientliga och

homofobiska brott skall förebyggas och beivras.

Samarbetet mellan Säkerhetspolisen och den öppna

polisen skall utvecklas vidare, liksom samverkan med

övriga myndigheter inom rättsväsendet. De anställdas

medvetenhet och kunskaper om denna skall förstärkas.

Utskottet hade ingen erinran mot de bedömningar

regeringen gjort i denna del (bet. 1999/2000:JuU1 s.

25).

Här kan även nämnas att justitieministern nyligen

besvarat en fråga i riksdagen om vilka åtgärder

regeringen avser att vidta för att stävja

främlingsfientlighet och rasism inom polisen (fråga

nr 1999/2000:153). Justitieministern anförde att det

finns en stor vaksamhet och medvetenhet inom

polisväsendet när det gäller frågor om anställdas

uppträdande, etik och moral. Kunskapen och

medvetenheten om rasism och främlingsfientlighet

måste emellertid förstärkas, inte bara inom

polisväsendet utan inom hela rättsväsendet. Redan nu

pågår enligt justitieministern utbildning av

personalen i rättsväsendet om rasistisk och

högerextrem brottslighet, dess ursprung, orsaker och

konsekvenser.

I frågesvaret anförs också att det i

utbildningsplanen för den nya grundutbildningen av

poliser bl.a. upptas utbildning i den här typen av

brottslighet och problem. Vad som kanske långsiktigt

är än viktigare är enligt justitieministern att det

eftersträvas en hög andel studerande till

polisutbildningen med invandrarbakgrund. Vid

intagningarna till utbildningen år 1998 hade 14 % av

eleverna invandrarbakgrund, vilket inte kan anses

tillräckligt. Det pågår därför ett aktivt arbete

inom Rikspolisstyrelsen för att öka den andelen.

Avslutningsvis sägs i frågesvaret att regeringen

avser att i regleringsbreven för år 2000 uppdra åt

samtliga rättsväsendets myndigheter att upprätta

strategier för att säkerställa personalens goda

kunskap om såväl grunden för rasistiska,

främlingsfientliga eller homofobiska yttringar som

om situationen för de grupper som utsätts för brott

med sådana förtecken.

När det gäller frågan om utbildning av personal

inom domstolsväsendet har utskottet inhämtat att

ambitionen är att lägga in sådana avsnitt där de hör

hemma. Så sker också i de seminarier som

Domstolsverket anordnar i straffrätt och

processrätt. När det gäller de seminarier som rör

vårdnadsmål har man sedan tio år tillbaka ett pass

om en halv dag som tar upp muslimsk familjerätt.

I polisväsendets regleringsbrev för år 2000 nämns

bland uppdragen att Rikspolisstyrelsen som ett led i

kampen mot brott med rasistiska, främlingsfientliga

eller homofobiska inslag skall upprätta en strategi

för att säkerställa att personalen har god kunskap

om grunden för dessa brott och om situationen för de

grupper som utsätts för dem.

Motsvarande uppdrag har lämnats till Domstolsverket

i domstolsväsendets regleringsbrev för år 2000.

Utskottets uppföljningsgrupp har under år 1999

granskat polisutbildningen. Inom ramen för det

arbetet har erfarits att Rikspolisstyrelsen kommer

att utvärdera polisutbildningen. Utvärderingen, som

är ett led i arbetet med att åstadkomma en

långsiktig personalförsörjning, skall bl.a. avse

utbildningens mål, innehåll, resultat och

arbetsmetoder. Vidare skall utvärderingen ta upp

frågor som kvalitetssäkring, arbetsorganisation och

arbetsfördelning.

Uppföljningsgruppen har vidare inhämtat att det

bland dem som antagits för att påbörja utbildningen

våren 2000 finns, enligt preliminära siffror, 26

personer med utländsk bakgrund, vilket motsvarar 13

%. Dessa kommer från Norge, Danmark, Finland,

Algeriet, Slovenien, Frankrike, Kroatien, Argentina,

Polen, Irak, Rumänien, Spanien, Österrike, Estland,

Storbritannien, Turkiet och Tyskland.

I samma antagningsomgång var 36 % av de sökande

kvinnor. Av dem som togs ut till tester var 46 %

kvinnor. Av de 201 kvinnor som genomförde testet

underkändes 56 stycken vid de fysiska proven.

Motsvarande siffra för männen var 6 av 251. Vidare

visar siffrorna att 30 kvinnor och 14 män bedömdes

inte lämpliga av psykolog. 33 kvinnor och 30 män

underkändes vid det diagnostiska provet i svenska. 6

kvinnor och 5 män bedömdes olämpliga av läkare. I

flera fall var det mer än en orsak till att den

sökande inte bedömdes lämplig att kallas till

intervju. Av dem som intervjuades var 35 % kvinnor.

Av dem som antogs var 38 % kvinnor.

Nyligen har den första kullen av polisstudenter som

genomgått den nya polisutbildningen tagit examen.

Dessa studenter skiljer sig dock avsevärt från dem

som nu genomgår utbildningen i det att det ställdes

krav på förkunskaper i form av akademiska studier.

Granskningen av polisutbildningen har också givit

vid handen att man från Polishögskolans sida gärna

själv tar över ansvaret för antagningen. I dag har

Rikspolisstyrelsen och Pliktverket hand om

antagningen. Vid antagningen används militära

mönstringstester, vilket ger de manliga sökandena en

fördel. Polishögskolan anser att man i stället borde

kunna använda sig av högskoleprovet. Vidare

tillmäter man fortfarande de fysiska testerna mycket

stor vikt. Även detta missgynnar de kvinnliga

sökandena.

Utskottet håller med motionärerna bakom motion

Ju223 om att förtroendet för polisen är viktigt.

Utskottet delar också uppfattningen att ett sätt att

nå dit är att rekrytera personer med utländsk

bakgrund till polisutbildningen. Den senaste

antagningen visar också att en betydande andel av de

antagna har invandrarbakgrund, bland dem personer

från länder utanför Europa. Enligt utskottets mening

är detta steg i rätt riktning. Någon åtgärd från

riksdagens sida är inte påkallad.

Även när det gäller kunskapen om främmande kulturer

bland polispersonalen delar utskottet motionärernas

uppfattning. Mot den bakgrunden är det glädjande att

polisutbildningen tar upp dessa frågor. Utskottet

kan också konstatera att de numera beslutade

regleringsbreven för polisväsendet och

domstolsväsendet tar upp just frågan om utbildning i

ämnet. Inte heller i denna del behövs alltså någon

åtgärd från riksdagens sida med anledning av motion

Ju223. Detsamma gäller motion Sf637.

När det gäller antagningsförfarandet till

polisutbildningen synes det nuvarande systemet

visserligen missgynna kvinnor. Att flytta

antagningen till Polishögskolan, vilket föreslås i

motion Ju905, löser dock inte problemet. Utskottet

har också svårt att se något egenvärde i att

Polishögskolan har hand om antagningen. Det bör för

övrigt inte ankomma på riksdagen att fatta beslut om

vilken myndighet inom polisväsendet som skall sköta

antagningen. De problem som finns har nu kommit i

dagen, och utskottet utgår från att de mått och steg

vidtas som kan vara lämpliga för att nå en jämnare

könsfördelning inom polisen. Utskottet vill dock

anmärka att andelen kvinnor som antogs till

utbildningen var något större än andelen kvinnor av

de sökande, och det trots att kvinnorna sannolikt

missgynnas av testmetoderna.

Vad härefter gäller frågan om polisutbildningens

geografiska placering noterar utskottet att en

filial till Polishögskolan startar sin verksamhet i

Umeå till hösten år 2000 och att ytterligare orter

kan komma i fråga.

I övrigt är utskottet inte berett att, som föreslås

i motion Ju911, förorda att en ny utredning avseende

polisutbildningen påbörjas.

Det anförda innebär att utskottet avstyrker

motionerna Ju223, Ju905, Ju911 och Sf637 i här

aktuella delar.

Polisens arbetstider

I flera motioner tas frågor upp med anknytning till

polisens arbetstider. I motionerna Ju217 och Ju905

(båda c) hävdas sålunda att närpolisens personal

inte skall användas till att förstärka

utryckningsstyrkorna. I den sistnämnda motionen

liksom i motion Ju911 (m) begärs att fler poliser

skall tjänstgöra på kvällar och helger. I motion

Ju907 (kd) framförs liknande synpunkter.

Hösten 1997 behandlade utskottet frågan om en

verksamhetsanpassning av arbetstiderna inom polisen.

Utskottet noterade då bl.a. att

verksamhetsanpassning av arbetstiderna angavs bland

Rikspolisstyrelsens verksamhetsmål och att

återrapporteringskrav knutits till det (bet.

1997/98:JuU1 s. 31 f).

Riksrevisionsverket har på regeringens uppdrag

granskat förläggningen av arbetstid, särskilt i

fråga om utryckningsberedskap, i polismyndigheterna

i Stockholms län, Kalmar län och Hallands län (RRV

1998:53). RRV konstaterar att verksamheten i fråga

skulle behöva planeras mer utifrån variationer i

verksamhetsbehovet än vad som sker i dag. Även om

utryckningsverksamheten är förknippad med händelser

som oftast inte kan förutses, vare sig i tid eller

rum, är det enligt verket ändå möjligt att i

betydligt större utsträckning än i dag dra

slutsatser av statistik över ingripanden och

brottsanmälningar m.m. och utifrån detta planera

bemanningen efter variationer i behov. RRV noterar

att närpolisen har ett system - periodplanerad

arbetstid - för att beakta både kända variationer i

behov och de insatser som planeras utifrån en

problemorienterad strategi. Utryckningsstyrkor och

trafikpolis tjänstgör emellertid statiskt i tiden

enligt fasta tjänstgöringslistor.

Ett av hindren för ett effektivt resursutnyttjande

är enligt RRV att dagens förhandlingsordning

försvårar för ledningen att förändra de statiska

tjänstgöringslistorna.

I regleringsbrevet avseende budgetåret 1999 anges

som ett verksamhetsmål att polismyndigheterna skall

anpassa utryckningsresurserna till normala

variationer i behovet, använda dem problemorienterat

och planera utryckningsverksamheten så att den inte

stör utvecklingen av närpolisverksamheten.

Myndigheterna har vidare ålagts att vidta de

åtgärder som erfordras för att råda bot på sådana

brister i planeringen inom utryckningsverksamheten

som påvisats i rapporten.

Rikspolisstyrelsen har i en skrivelse av den 19

juli 1999 redovisat vilka åtgärder som vidtagits.

Underlag för redovisningen har inhämtats från

samtliga polismyndigheter. Rikspolisstyrelsen

bedömer att det pågår ett omfattande arbete för att

komma till rätta med de hinder som RRV påtalat, även

om ansträngningarna naturligtvis skiftar mellan de

olika polismyndigheterna. Det finns dock, anför

Rikspolisstyrelsen, utrymme för ytterligare insatser

innan en helt tillfredsställande situation kan anses

uppnådd.

I budgetpropositionen för år 2000 anförde

regeringen att ett ofta använt mått på hur långt en

polismyndighet kommit i fråga om det

problemorienterade arbetssättet är hur väl

arbetstidens förläggning har anpassats till

verksamhetens behov.

BRÅ har undersökt utryckningsverksamheten vid

Polismyndigheten i Stockholms län (När behövs

polisen bäst? Stencil, september 1998). BRÅ

konstaterade att en relativt liten andel av

personalen i de enheter som ägnade sig åt

övervakning och utryckning tjänstgjorde när det var

som mest besvärligt, dvs. nätterna till lördag och

söndag.

Regeringen anförde vidare i budgetpropositionen att

arbete med att anpassa polisens arbetstider till

verksamhetens behov är viktigt för det

problemorienterade arbetet. Ett instrument för en

sådan anpassning är s.k. periodplanering, där ett

schema fastställs för en kortare tid och med hänsyn

till kända evenemang och till kunskaper om brott och

ordningsstörningar. Flera polismyndigheter tillämpar

periodplanering inom delar av verksamheten.

Samtidigt är det bara ca 15 % av närpoliserna i

landet som periodplanerar arbetstiden.

Ett hinder för optimal arbetstidsförläggning är den

förhållandevis höga medelåldern bland

polispersonalen. Den har bl.a. medfört att det har

blivit vanligare att poliser på grund av hälsoskäl

inte kan tjänstgöra nattetid, särskilt i yttre

tjänst. Rikspolisstyrelsen har enligt regeringen

uppmärksammat frågan och överväger åtgärder inom

arbetsmiljöområdet för att motverka problemen.

När utskottet senast behandlade dessa frågor

(1998/99:JuU21 s. 14 f) underströk utskottet

betydelsen av att arbetstiderna inom polisen är

verksamhetsanpassade. Detta är, anförde utskottet,

en avgörande förutsättning för att polisverksamheten

skall bli effektivare. Att det finns poliser i

tjänst på tider och platser där de bäst behövs är

själva grundbulten i det problemorienterade

arbetssättet, ett arbetssätt som bör genomsyra hela

polisverksamheten. En verksamhetsanpassning av

arbetstiderna innebär också att tillgängligheten och

därigenom också medborgarperspektivet sätts i fokus.

Utskottet hade alltså ingen annan grundsyn än

motionärerna i den aktuella frågan. Samtidigt kunde

utskottet konstatera att regeringen vidtagit de mått

och steg som kan krävas. Här tänkte utskottet

särskilt på det ovan beskrivna uppdraget till RRV

och det uppdrag som sedermera lämnats till

Rikspolisstyrelsen. Mot den bakgrunden såg utskottet

inte någon anledning att förorda en separat översyn

av schemaläggningen inom polisen.

När det sedan gällde utryckningsverksamheten

noterade utskottet att det är ett verksamhetsmål för

polismyndigheterna att använda utryckningsresurserna

problemorienterat och att planera

utryckningsverksamheten så att den inte stör

utvecklingen av närpolisverksamheten.

RRV har i rapporten Närpolisreformen och polisens

arbetstider (RRV 1999:42) granskat

resursutnyttjandet inom polisen. I rapporten anförs

bl.a. att det är svårt att finna stöd för att

poliser med förebyggande arbetsuppgifter skall

behöva förstärka utryckningsverksamheten i den

utsträckning som för närvarande sker. Tvärtom tyder

materialet enligt RRV på att kapaciteten inom

utryckningsverksamheten skulle kunna överföras till

andra verksamheter inom närpolisområdena, exempelvis

förebyggande och problemorienterade insatser. I

denna del ser RRV ett hinder för genomförande av

närpolisreformen. I rapporten anförs vidare att

utryckningsverksamheten varken följer variationer i

behov eller är tillräckligt effektivt dimensionerad.

Polisens arbetstidsavtal gör enligt RRV att det är

svårare, jämfört med andra yrkesgrupper, att

utnyttja de tillgängliga resurserna på ett effektivt

sätt. RRV framhåller dock att arbetsgivarens

tillämpning av avtal och överenskommelser kan

förbättras även fortsättningsvis med den existerande

utformningen av avtalet.

Rapporten kommer med den existerande utformningen

av avtalet enligt vad utskottet inhämtat att

användas i Justitiedepartementets kontakter med

polisväsendet. RRV:s slutliga rapport i fråga om

polisen kommer att överlämnas i mars 2000.

I polisväsendets regleringsbrev för år 2000 anförs

som ett verksamhetsmål (mål nr 2) att

ingripandeverksamheten samt övervakningen av den

allmänna ordningen och säkerheten skall bedrivas

rättssäkert och effektivt. Resurserna skall anpassas

till kända variationer i behovet. Bland uppdragen i

regleringsbrevet har dessutom tagits upp att

Rikspolisstyrelsen skall redovisa hur arbetstidens

förläggning har anpassats till variationerna i

arbetsbelastningen. Av redovisningen skall bl.a.

framgå polispersonalens fördelning över olika

veckoarbetstider och antalet personer med

periodplanerad tid.

I december 1999 träffade Rikspolisstyrelsen och

Polisförbundet ett avtal om löner m.m. I fråga om

arbetstider sägs i avtalet bl.a. att utgångspunkten

för förhandlingarna skall vara att arbetstiden är

anpassad till verksamhetens krav.

Utskottet vidhåller i fråga om

verksamhetsanpassning av arbetstiderna inom polisen

den inställning som utskottet intog i våras. Det

finns således flera skäl för en

verksamhetsanpassning. Rikspolisstyrelsen har nu

också fått i uppdrag att verka för en sådan

anpassning. Utskottet - som erinrar om att

förläggningen av arbetstiden är en fråga som det

ankommer på arbetsmarknadens parter att lösa - kan

inte se behov av något ingripande från riksdagens

sida. Utskottet noterar dock att det nya avtalet

synes innebära ett steg i rätt riktning.

När det sedan gäller utryckningsverksamheten kan

utskottet konstatera att RRV:s granskning visat på

vissa problem. I avvaktan på RRV:s slutliga rapport

anser utskottet att riksdagen inte bör uttala sig i

frågan.

Det anförda innebär att utskottet avstyrker

motionerna Ju217, Ju905, Ju907 och Ju911 i här

aktuella delar.

Polisens utrustning

I motion Ju203 (m) begärs att alla poliser i yttre

tjänst skall ha personliga skyddsvästar. I motion

Ju206 (m) föreslås att polisens förstärkningsvapen

skall vara desamma över hela landet.

Inom Rikspolisstyrelsen har en utredningsgrupp

analyserat de polisiära insatserna som gjordes med

anledning av polismorden i Östergötland i maj 1999.

I rapporten (dnr POB-100/2955-99) anförs bl.a. att

varje polismyndighet bör se över sitt innehav av

taktiska skyddsvästar, dvs. västar som ger skydd mot

i princip all standard 9 mm ammunition utskjuten med

pistol, revolver eller k-pist. Med en tilläggspanel

kan ytterligare skydd erhållas, bl.a. mot AK4- och

AK5-ammunition.

I rapporten föreslås att samtliga polismän i yttre

tjänst skall ha tillgång till en personlig lätt

väst. En sådan väst ger skydd mot i princip all

standard 9 mm ammunition skjuten från pistol och

revolver. Med tilläggspanel kan även erhållas skydd

mot ammunition m/39B skjuten från k-pist. Västarna

finns i såväl herr- som dammodell.

Huvudbeväpningen för personal i yttre tjänst består

i dag av en personlig pistol, vanligen en Sig Sauer

225 i kaliber 9x19 mm. Som förstärkningsvapen

används fortfarande k-pist m/45B, men den byts

efterhand ut mot en modernare k-pist - Hechler&Koch

MP5.

Rapporten är för närvarande ute på remiss hos

polismyndigheterna. Utskottet har inhämtat att

Rikspolisstyrelsen i remissen efterfrågat hur många

lätta västar som respektive myndighet behöver.

Tanken är att en central upphandling skall kunna

nedbringa priset på västarna.

Utskottet kan konstatera att åtgärder vidtagits i

syfte att åstadkomma förbättringar i fråga om

polisens utrustning. Motionerna Ju203 och Ju206

avstyrks.

Polisens arbetsmiljö

I motion Ju218 (v) begärs en utredning av polisens

arbetssituation. I motion Ju211 (m) understryks

vikten av en god arbetsmiljö inom polisen.

Utskottet har inhämtat att det inom ramen för

Rikspolisstyrelsens inspektionsverksamhet pågår ett

arbete med att granska hur myndigheterna inom

polisväsendet hanterat påpekanden och förelägganden

från Yrkesinspektionen. Efter att granskningen av

myndigheterna är klar kommer man att välja ut två

myndigheter för en djupare granskning. Urvalet

kommer att ske utifrån intresset att hitta

principiellt viktiga frågor.

I budgetpropositionen anförs bland prioriteringarna

att satsningen på kompetensutveckling inom

polisväsendet skall intensifieras. Det gäller såväl

utvecklingen av ledning och styrning på olika nivåer

som grund- och vidareutbildningen. Utskottet hade

ingen annan uppfattning (prop. 1999/2000:1 utg.omr.

4 avsnitt 4.2, JuU1 s. 25).

I polisväsendets regleringsbrev för år 2000 anges

bland uppdragen att Rikspolisstyrelsen tillsammans

med Brottsförebyggande rådet skall överväga på

vilket sätt rådets roll i polisväsendets grund- och

vidareutbildning kan vidareutvecklas.

I massmedierna har under senare tid uppmärksammats

en dom från Högsta domstolen som rörde frågan om

rätt till kränkningsersättning enligt 1 kap.

3 § skadeståndslagen kunde utgå till en polis som i

tjänsten blivit spottad i ansiktet. Omständigheterna

i fallet var följande. I tingsrätten åtalades och

dömdes en person för ofredande. Påföljden bestämdes

tillsammans med andra brott till fängelse i två

månader. Polismannens yrkande om ersättning för

kränkning bifölls av majoriteten i tingsrätten.

Tingsrättens dom överklagades av den tilltalade, som

yrkade att bli befriad från skyldigheten att utge

skadestånd. Hovrätten fann att den behandling som

polismannen utsatts för inte utgjorde en så

allvarlig kränkning att rätt till skadestånd

förelåg. Högsta domstolen gjorde samma bedömning.

Två av de fem ledamöterna i Högsta domstolen ansåg

att kränkningen var sådan att ersättning skulle

utgå.

Utskottet har självfallet ingen annan uppfattning

än motionärerna när det gäller vikten av en god

arbetsmiljö. Arbetet som polis innebär emellertid

att risken att utsättas för våld, hot och kränkande

uttalanden är större än för andra yrkesgrupper. Det

är därför av stor vikt att frågor om arbetsmiljön

inom polisen ständigt uppmärksammas. Som påpekas i

motionerna har under senare år ett flertal

förändringar bidragit till en mer besvärlig

situation. Här tänker utskottet på de i och för sig

nödvändiga neddragningarna av den civilanställda

personalen. Det svåra ekonomiska läget i flera

kommuner har också inneburit att det samlade sociala

skyddsnätet blivit sämre, vilket kan öka pressen på

polispersonalen.

Mot denna bakgrund finns en risk att polisen inte

till fullo klarar sin uppgift, något som i sin tur

riskerar att urholka förtroendet för polisens

verksamhet. Det är därför glädjande att åtgärder som

långsiktigt kan bidra till en bättre arbetsmiljö

vidtagits. Här tänker utskottet bl.a. på den

inspektionsverksamhet som sker inom

Rikspolisstyrelsen. I sammanhanget kan även

framhållas det i tidigare avsnitt beskrivna arbetet

med planering av arbetstiden och förbättring av

polisen utrustning. På sikt är det också nödvändigt

att antalet poliser ökar och att civilanställda i

högre utsträckning sköter arbetsuppgifter som man

inte behöver vara polis för att utföra. När det

gäller den sistnämnda frågan noterar utskottet att

regeringen avser att i 2000 års ekonomiska

vårproposition återkomma till riksdagen när det

gäller vilka resursförstärkningar som behövs för att

kunna fullfölja statsmakternas intentioner i fråga

om utvecklingen av rättsväsendet.

Avslutningsvis vill utskottet påpeka att Högsta

domstolens dom i det ovan beskrivna fallet inte

gärna kan tas till intäkt för att det är straffritt

att spotta på en polis.

Enligt utskottets uppfattning finns det sammantaget

inte behov av någon separat utredning av

arbetsmiljön inom polisen. Arbetsmiljöfrågorna

uppmärksammas bättre på lokal nivå, framför allt i

de olika polismyndigheterna. Motionerna Ju211 och

Ju218 avstyrks.

Interna utredningar inom polisväsendet

I motion Ju226 (v) begärs att utredningar som gäller

anmälningar mot polispersonal skall handläggas av

oberoende utredare. I motion Ju234 (s, v) föreslås

en lex Maria inom polisen. Motionsönskemålet tar

sikte på en reglering som motsvarar den i 2 kap. 7 §

lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och

sjukvårdens område. Bestämmelsen innebär att

personalen skall rapportera till vårdgivaren om en

patient i samband med hälso- och sjukvård drabbats

av eller utsatts för risk att drabbas av allvarlig

skada eller sjukdom.

I 9 § polislagen (1984:387) föreskrivs att när en

polisman får kännedom om ett brott som hör under

allmänt åtal, skall han lämna rapport om det till

sin förman så snart det kan ske. Undantag gäller om

brottet med hänsyn till omständigheterna i det

särskilda fallet är obetydligt och det är uppenbart

att brottet inte skulle föranleda annan påföljd än

böter.

Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen gav den 30

oktober 1996 en särskilt förordnad utredare i

uppdrag att leda en utredning för en översyn av det

interna kontrollsystemet inom åklagar- och

polisverksamheten. I översynen ingick att göra en

kartläggning och utvärdering av det nuvarande

systemet för att förebygga och upptäcka brott och

andra förhållanden som utan att direkt utgöra brott

kan vara ägnade att rubba förtroendet för

integriteten i den brottsutredande verksamheten. I

uppdraget ingick också att granska formerna för

handläggningen av interna brottsutredningar och

lägga fram förslag till de förbättringar som kunde

anses påkallade (RÅ dnr 1996/1649, RPS dnr VKL-793-

4681/96).

Utredaren avlämnade i april 1997 sin rapport

Internkontroll till Riksåklagaren och

Rikspolisstyrelsen. Inledningsvis kan sägas att

utredaren inte funnit annat än att den nuvarande

internkontrollen hos polis och åklagare hittills

fungerat i stort sett väl, men att det ändå finns

anledning att stärka den interna kontrollen.

Utredaren har i rapporten tagit upp frågor om en

författningsmässigt reglerad internkontroll,

chefsansvar, utbildning, ett ökat

säkerhetsmedvetande, bisysslor samt tillsyn och

inspektion.

Frågan om interna brottsutredningar har behandlats

särskilt. Utifrån de möjligheter som finns att

granska och bedöma den gällande utredningsordningen

har utredaren antecknat att verksamheten objektivt

sett håller hög, eller rent av mycket hög, kvalitet

och uppfyller väl de krav som kan ställas. Efter en

genomgång av olika möjligheter att förändra och

förbättra det nuvarande systemet för interna

brottsutredningar har utredningen - som inte funnit

skäl för en genomgripande förändring - stannat för

att föreslå ett visst centraliserat

samordningsansvar samt att förorda att arbetet vid

de länsvisa utredningsenheterna inom polisen

koncentreras inom de sju åklagarregionerna. Med

förslaget pekar utredningen på möjligheten att genom

i första hand administrativa förändringar nå en ökad

samordning och effektivitet i arbetet. Detta innebär

att utredningen funnit att den organisation som nu

finns för interna brottsutredningar i huvudsak bör

bestå.

Utskottet har behandlat liknande yrkanden tidigare.

Våren 1998 (bet. 1997/98:JuU18 s. 4 f) konstaterade

utskottet att frågan om att lägga utredningar om

anmälningar mot poliser på något annat organ än

polis och åklagare nyligen varit föremål för översyn

och att beredningsarbete pågick. Resultatet av det

pågående arbetet borde enligt utskottets mening

avvaktas.

Justitiekanslern har på regeringens uppdrag

granskat ordningen för handläggningen av fall där

personer som är omhändertagna av polisen eller av

annan myndighet avlidit och vilka förändringar av

regelverket som kan anses påkallade. Uppdraget har

redovisats i november 1998 i rapporten Rutiner vid

utredningar av dödsfall i samband med

myndighetsingripanden.

Anmälningar mot polismän för brott i tjänsten

handläggs i särskild ordning. Samma förfarande

tillämpas då någon drabbas av allvarlig skada till

följd av ett polisingripande eller under vistelse i

polisarrest.

I den nyss nämnda rapporten anför Justitiekanslern

att det varken vid granskningen eller vid tidigare

gjorda översyner framkommit något som talar för att

utredningarna generellt skulle hålla en icke

godtagbar kvalitet. Justitiekanslern kunde alltså

inte rikta någon kritik mot den gällande ordningen.

För att stärka allmänhetens förtroende för dessa

utredningar och för att tillgodose den enskildes

rättssäkerhetskrav lades i rapporten ändå fram vissa

förslag till ändringar.

Något förslag om att förlägga utredningarna utanför

polisorganisationen lades dock inte fram, eftersom

ordningen att misstankar mot polismän handläggs inom

ramen för polisorganisationen torde vara den bästa

från effektivitets- och rättssäkerhetssynpunkt.

Däremot anfördes att det finns en del svagheter i

organisationen som behövde rättas till.

I stället för modellen med ensamutredande

kommissarier borde de enheter som handhar interna

utredningar förstärkas både resurs- och

kompetensmässigt. Vidare anfördes att verksamheten

borde vara organiserad så att de polismän som

utreder misstankar mot andra polismän har ett stort

avstånd till den övriga polisiära verksamheten.

Organisationen borde vidare, av effektivitets- och

rättssäkerhetsskäl, knytas närmare åklagarna.

Justitiekanslern förespråkade en modell där

enheterna samordnas regionalt i huvudsak i enlighet

med åklagardistriktens fördelning. Enheterna borde

därvid placeras vid länspolismästarens kansli på den

ort där överåklagaren finns.

Justitiekanslern föreslog också att kravet på

omedelbart åklagarinträde i dessa utredningar skulle

skärpas ytterligare.

I rapporten anfördes vidare att förtroendet för

utredningarna skulle stärkas om det infördes en

ordning där vissa åtgärder rutinmässigt skall vidtas

i de situationer där någon avlidit eller allvarligt

skadats i samband med ett polisingripande. I denna

del ansåg Justitiekanslern att en ordning borde

övervägas innebärande att en utredning rörande

omständigheterna vid dödsfallet eller skadorna

alltid borde genomföras genom utredningsenhetens

försorg. En sådan utredning skulle ha vissa

obligatoriska inslag och ske under ledning av

åklagaren.

I regleringsbrevet för polisväsendet avseende

budgetåret 1999 har Rikspolisstyrelsen fått i

uppdrag att i årsredovisningen ange vilka åtgärder

som vidtagits med anledning av Justitiekanslerns

rapport. Årsredovisningen lämnas senast den 1 mars

2000.

Utskottet har inhämtat att polismyndigheternas

resurser i fråga om interna utredningar har

koncentrerats i linje med vad Justitiekanslern

anfört.

Utskottet noterar att en redovisning av vilka

åtgärder som vidtagits med anledning av

Justitiekanslerns rapport kommer att lämnas under

våren. I avvaktan på den bör riksdagen i motsats

till förslaget i motion Ju226 inte uttala sig i

frågan om hur interna utredningar skall skötas.

När det gäller den efterfrågade

anmälningsskyldigheten kan noteras att redan nu

gällande regler innebär att poliser i princip är

skyldiga att rapportera brott som hör under allmänt

åtal. Utskottet är inte berett att tillstyrka en

ändring som innebär att ett parallellt system för

anmälningar byggs upp. I sammanhanget kan också

erinras om att polisen står under tillsyn av

Justitieombudsmannen (JO). Den som är missnöjd med

polisens agerande, t.ex. för att en anmälan inte

tagits upp, kan alltså vända sig till JO. Det behövs

alltså inte någon åtgärd med anledning av motion

Ju234.

Sammantaget innebär det anförda att utskottet

avstyrker motionerna Ju226 och Ju234.

Brott mot homosexuella

I motion So225 (fp, s, v, c, mp) efterfrågas såväl

särskilda brottsutredare som lokala

brottsförebyggande insatser i syfte att bekämpa det

våld som riktas mot homosexuella.

Vissa straffrättsliga regler tar sikte på gärningar

som riktas mot något på grund av vederbörandes

sexuella läggning. Bestämmelsen om olaga

diskriminering i 16 kap. 9 § brottsbalken gäller

diskriminering bl.a. på grund av homosexuell

läggning. Straffet är böter eller fängelse i högst

ett år. Straffskärpningsbestämmelsen i 29 kap. 2 § 7

brottsbalken avser kränkningar på grund av ras,

hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung,

trosbekännelse eller annan liknande omständighet.

Med annan liknande omständighet avses främst sexuell

läggning (prop. 1993/94:101 s. 22).

Utskottet har tidigare behandlat frågor om våld mot

homosexuella. Hösten 1997 uttalade utskottet, med

anledning av ett motionsyrkande om att BRÅ skulle

ges i uppdrag att motverka våld mot homosexuella,

bl.a. att det utgick från att frågan om brott m.m.

mot homosexuella bevakades av berörda myndigheter

och att så kom att ske även i framtiden. Utskottet

konstaterade vidare att våldsbrott tillhörde de

brott som skulle prioriteras av BRÅ. Med hänsyn

bl.a. härtill fann utskottet att några ytterligare

åtgärder inte kunde anses behövliga och avstyrkte

motionen (1997/98:JuU1 s. 72 f).

I augusti 1998 beslutade regeringen att en

parlamentariskt sammansatt kommitté skulle

tillsättas med uppdrag att utreda frågor om

straffansvar för deltagande i organisationer som

sysslar med brottslig verksamhet samt vissa andra

frågor med anknytning därtill (dir. 1998:66).

Kommittén skall bl.a. ta upp frågan om att

straffbelägga hets mot homosexuella och granska

argumenten för och emot en sådan kriminalisering.

Kommittén skall redovisa sitt uppdrag senast den 31

oktober 2000.

Utskottet konstaterade våren 1999 (1998/99:JuU22 s.

8 f) att brott mot homosexuella i olika avseenden

var föremål för åtgärder av berörda myndigheter

såsom polisen och BRÅ. Utskottet utgick från att

myndigheterna även i framtiden kommer att ägna

sådana brott erforderlig uppmärksamhet. Mot bakgrund

härav ansåg utskottet att några ytterligare

uttalanden av riksdagen inte kunde anses

erforderliga.

I juni 1999 beslutade regeringen att en särskild

utredare skulle tillkallas med uppgift att göra en

översyn av bestämmelsen om olaga diskriminering

(dir. 1999:49). I uppdraget ingår också att göra en

analys av rättsväsendets tillämpning av

bestämmelsen. Uppdraget skall redovisas senast den

30 april 2001.

I budgetpropositionen för år 2000 anförs bland

prioriteringarna avseende polisväsendet bl.a. att

s.k. homofobiska brott skall förebyggas och beivras.

De anställdas medvetenhet och kunskaper om denna typ

av brottslighet skall förstärkas.

Som framgår i avsnittet om polisutbildningen har

regeringen i regleringsbreven för år 2000 uppdragit

åt bl.a. Rikspolisstyrelsen att upprätta strategier

för att säkerställa personalens goda kunskap om

såväl grunden för rasistiska, främlingsfientliga

eller homofobiska yttringar som om situationen för

de grupper som utsätts för brott med sådana

förtecken.

I ett frågesvar (fråga nr 1999/2000:148) har

justitieministern anfört att den hets som förekommer

mot personer på grund av deras sexuella läggning är

oacceptabel. Hon hänvisade också till den ovan

nämnda parlamentariska kommitté som bl.a. har till

uppgift att överväga frågan om att kriminalisera

aktivt deltagande i organisationer som sysslar med

brottslig verksamhet.

Utskottet kan konstatera att frågan om skydd för

homosexuella mot att utsättas för brott

uppmärksammats på flera olika håll. Utskottet är

emellertid inte övertygat om att särskilda

utredningsmän inom polisen generellt är det bästa

sättet att tackla problemen. Utskottet saknar

underlag för att bedöma hur ett sådant system skulle

kunna byggas upp. Utskottet utgår dock från att en

specialisering av det slag som efterfrågas i

motionen kommer till stånd, om det är rationellt.

Detta bör dock avgöras lokalt på polismyndigheterna,

som naturligtvis har att beakta de prioriteringar

som statsmakterna ställt upp.

När det sedan gäller det lokala brottsförebyggande

arbetet anser utskottet att det bör bedrivas just på

lokal nivå - lokala behov bör styra vad som bör

göras. Utskottet är således inte berett att förorda

att riksdagen uttalar sig till förmån för

motionsönskemål som så tydligt handlar om sådant som

lämpligen bör behandlas ute i kommunerna.

Sammantaget innebär det anförda att utskottet

avstyrker motion So225 i dessa delar.

Ordningsvakter

I motion Ju207 (mp) efterfrågas ökade

utbildningsinsatser för ordningsvakter. I motion

N273 (m, kd, fp) begärs en avreglering på området.

De grundläggande bestämmelserna i fråga om

ordningsvakter finns i lagen (1980:578) om

ordningsvakter. De innebär i huvudsak följande.

Ordningsvakter får förordnas att tjänstgöra bl.a.

vid allmänna sammankomster, cirkusföreställningar,

offentliga tillställningar, bad- och campingplatser

samt lokaler där alkoholdrycker serveras. Om det

finns ett särskilt behov och det är av väsentlig

betydelse från allmän synpunkt får ordningsvakter

förordnas även i andra fall än dem som uttryckligen

anges i lagen. Till ordningsvakt får endast den

förordnas som med hänsyn till laglydnad och övriga

omständigheter är lämplig för uppdraget och har

fyllt 20 men inte 65 år. Det ankommer på

Rikspolisstyrelsen eller polismyndigheterna att

fatta beslut om att förordna ordningsvakter.

I samband med att polismyndigheten prövar om en

person uppfyller kravet på laglydnad görs - enligt

vad utskottet inhämtat - en kontroll i bl.a. person-

och belastningsregistret, som innehåller uppgifter

om ådömda påföljder. Sådana kontroller görs också i

samband med att ett förordnande förnyas samt om det

av tips eller andra skäl framgår att en ordningsvakt

kan misstänkas för brott. I december 1999 ersattes

person- och belastningsregistret av två nya register

- misstankeregistret och belastningsregistret.

I ordningsvaktsförordningen (1980:589) finns

bestämmelser om ordningsvakternas utbildning.

Bestämmelserna ändrades den 1 juli 1999. I 6 § anges

att utbildningen skall utformas så att eleverna ges

de kunskaper och färdigheter som krävs för

tjänstgöringen. Vid utformningen av utbildningen

skall särskilt beaktas en ordningsvakts behov av

yrkesetiska principer samt teoretiska och praktiska

kunskaper. Grundutbildningen skall omfatta minst 60

timmar. Utbildning av ordningsvakter får bedrivas av

dels polismyndigheter, dels av den som fått

tillstånd av Rikspolisstyrelsen, vilket förutsätter

att det finns särskilda skäl för det. Tillstånd får

endast ges till den som har tillräcklig kompetens

och lämplig organisation för att kunna genomföra

utbildningen på ett sakkunnigt och omdömesgillt

sätt.

Rikspolisstyrelsen har givit två bevakningsföretag

tillstånd att själva bedriva utbildning av

ordningsvakter, nämligen Falck Security och

Securitas. I våras, dvs. innan de nuvarande reglerna

trädde i kraft, gav regeringen även ett

utbildningsföretag - Väktarskolan - ett sådant

tillstånd (beslut den 18 mars 1999, Ju98/2875).

Rikspolisstyrelsen har utfärdat föreskrifter som

gäller ordningsvakter. Dessa kommer emellertid att

arbetas om inom ramen för en större översyn av

samtliga föreskrifter och allmänna råd. Nya

föreskrifter kan beräknas träda i kraft under våren

2000.

Trygghetsutredningen har i sitt slutbetänkande

Trygghet mot brott (SOU 1995:146) behandlat frågan

om ordningsvakternas utbildning och bl.a. kommit

fram till att den lärarledda undervisningen inte

behöver utökas. Utredningen har i stället föreslagit

att kravet på självstudier skall öka.

Justitieministern sade i ett interpellationssvar i

riksdagen våren 1998 (protokoll 1997/98:92) att hon

anser att det förslaget inte är tillräckligt. Även

den lärarledda undervisningen måste utökas. Hon

anförde vidare att det inte räcker att man en gång

fått en basutbildning, utan man måste hela tiden

under sin yrkesverksamma period ha möjlighet att

återkomma.

Utskottet har tidigare behandlat liknande yrkanden.

Senast skedde det våren 1999 (1998/99:JuU21 s. 11

f). Utskottet noterade då att det i

Regeringskansliet pågår beredning av flera frågor

som tas upp i motionerna, och utskottet ansåg att

resultatet borde avvaktas. Utskottet var i det

beredningsläge som då rådde inte berett att ställa

sig bakom önskemålen i fråga om utbildningen för

ordningsvakter.

Vad härefter gällde frågan om att göra det lättare

att få förordnande som ordningsvakt ansåg utskottet

att ordningsvakternas särställning i fråga om

exempelvis våldsanvändning gör det motiverat att

låta polisen avgöra om det finns behov av

ordningsvakter eller inte. En annan sak var att

möjligheterna att anordna utbildning kunde behöva

vidgas, vilket för övrigt redan hade skett genom det

nyssnämnda regeringsbeslutet. Utskottet kunde inte

tillstyrka förslaget i motionen som innebar att

frågan om hur många ordningsvakter som skall finnas

i praktiken skulle komma att överlämnas till

marknadskrafterna.

Utskottet avstyrkte motionerna.

Utskottet har inhämtat att frågan om

ordningsvakternas framtida organisation och

uppgifter är föremål för ett brett upplagt

beredningsarbete i Justitiedepartementet.

Utskottet kan i fråga om ordningsvakternas

utbildning notera att vissa ändringar skett i

somras. I avvaktan på att de nya föreskrifterna blir

klara anser utskottet att riksdagen inte bör uttala

sig i frågan.

När det sedan gäller frågan om avreglering är

utskottet för närvarande inte berett att inta någon

annan ståndpunkt än den utskottet gav uttryck för i

våras.

Det anförda innebär att utskottet avstyrker motion

Ju207 och motion N273 i här aktuell del.

Pass

I motionerna Ju901 (m) och Ju907 (kd) begärs att

passlagen ändras så att intagna i

kriminalvårdsanstalt inte har tillgång till sina

pass.

Bakgrunden till motionsyrkandena är att en av de

personer som åtalats för polismorden i Malexander

sommaren 1999 vid tidpunkten för brotten befann sig

på permission och sedermera flydde till Costa Rica.

Enligt 12 § passlagen (1978:302) skall ett gällande

pass återkallas om

passinnehavaren genom lagakraftvunnen dom har dömts

till frihetsberövande påföljd, som ej har börjat

verkställas, och det finns sannolika skäl att anta

att han ämnar undandra sig verkställigheten.

För intagna som dömts till mer än två månaders

fängelse gäller dessutom att s.k. passtillstånd

fordras (19 §) vid ansökan om pass. Sådant tillstånd

skall vägras, bl.a. om det skäligen kan antas att

den dömde skulle ägna sig åt brottslig verksamhet i

samband med en utlandsresa eller att han genom att

resa utomlands skulle söka undandra sig fortsatt

verkställighet av den ådömda påföljden (21 § andra

stycket). Om en intagen har pass och grund för

vägran av passtillstånd föreligger kan passet

återkallas (24 § första stycket).

I ett frågesvar den 16 juni 1999 (fråga nr

1998/99:721) berörde justitieministern denna fråga.

Efter att ha redovisat de beskrivna reglerna anförde

hon att kriminalvården har möjlighet att ställa

särskilda villkor för permissionen om det bedöms

nödvändigt att den äger rum under kontrollerade

former. Ett sådant villkor kan vara att den intagne

inte får medföra ett pass.

Nuvarande bestämmelser innebär alltså enligt

justitieministern att det finns möjligheter att

hindra att intagna i kriminalvårdsanstalt använder

pass på ett sätt som inte är avsett. Detta

förutsätter dock att det i det enskilda fallet finns

skälig anledning att anta att den intagne kommer att

använda passet t.ex. för att avvika från en

permission.

I frågesvaret uttalade justitieministern också att

hon har förståelse för att många människor anser att

fängelsedömda endast i undantagsfall bör tillåtas

att disponera sitt pass vid permission. Det är

självklart angeläget att i möjligaste mån hindra att

intagna kan undandra sig verkställighet genom att

fly utomlands. Betydelsen av att beslagta den

intagnes pass skall dock enligt justitieministern

inte överdrivas i detta sammanhang, bl.a. därför att

det i praktiken är svårt att kontrollera om den

dömde har någon form av passhandling - giltig eller

ogiltig - undangömd när verkställigheten inleds. Det

finns ändå, avslutade justitieministern, skäl att se

över bestämmelserna i syfte att åstadkomma en

ordning som på ett rimligt sätt tillgodoser

intresset av att hindra rymningar.

Frågan om en översyn av reglerna är under beredning

i Justitiedepartementet.

Utskottet håller med justitieministern om att det

självklart är angeläget att i möjligaste mån hindra

att intagna kan undandra sig verkställighet genom

att fly utomlands. Utskottet välkomnar därför den

översyn av regelverket som aviserats, och utskottet

utgår från att inriktningen på arbetet är att

åstadkomma regler som är effektiva. Motionerna Ju901

och Ju907 i dessa delar avstyrks.

Trafikfrågor

I ett par motioner tas frågor upp som rör polisens

arbete med trafikövervakning och vilka

straffrättsliga regler som skall gälla på området. I

motion T463 (v) begärs sålunda en utredning om s.k.

bilägaransvar. Motionärerna menar att i de fall det

med kameraövervakning konstaterats att ett fordon

framförts för fort eller på annat sätt i strid med

vägtrafikbestämmelserna ägaren till fordonet bör

vara skyldig att uppge vem som förde detta vid

fotograferingstillfället. I motionen begärs

dessutom att kameraövervakning skall ske i större

omfattning på olycksdrabbade vägsträckor samt att

sanktionerna för trafikbrott skall skärpas och att

påföljderna skall återspegla olycksrisken. Slutligen

begärs i motionen att regeringen skall ge

Rikspolisstyrelsen i uppdrag att upprätta en

nationell plan för sin del av

trafiksäkerhetsarbetet. I motion T464 (kd) anförs

att de poliser som sysslar med hastighetsövervakning

i förebyggande syfte bör vara mer synliga.

När det gäller den straffrättsliga regleringen på

området finns till att börja med bestämmelser i

lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott. De

bestämmelserna tar sikte på handlingar av den som

faktiskt framför ett fordon. I andra

vägtrafikförfattningar förekommer olika

ansvarskonstruktioner. Allt efter överträdelsens art

kan ansvar ifrågakomma för såväl ägare och brukare

av ett fordon som passagerare i detta. När det

gäller gärningar som kan konstateras med

övervakningskamera torde det ofta vara föraren av

ett fordon som är ansvarig. Att utkräva ansvar för

gärningen förutsätter då givetvis att föraren kan

identifieras. En sådan identifiering låter sig inte

alltid göras med hjälp av bilder från en

övervakningskamera.

Av 4 § första stycket 2 lagen (1998:150) om allmän

kameraövervakning framgår att upplysning inte

behöver lämnas om allmän kameraövervakning som en

polismyndighet utför vid automatisk

hastighetsövervakning. I 7 § 3 samma lag föreskrivs

att sådan övervakning är undantagen från kravet på

tillstånd.

Här kan nämnas att Rikspolisstyrelsen åren

1990-1992 genomförde försök med stationära system

för automatisk hastighetsövervakning. I 81 % av de

fall som registrerades av kameror kunde fordonet och

därmed fordonsägaren identifieras. Andelen

uppklarade brott där föraren kunde identifieras och

fällas uppgick dock till endast 64 %.

Enligt vad utskottet inhämtat förfogar polisen över

18 fordon utrustade med kameror för automatisk

hastighetsövervakning. På vägsträckan

Hudiksvall-Iggesund bedrivs en försöksverksamhet med

fast monterade kameror för sådan övervakning. En

arbetsgrupp med företrädare för Rikspolisstyrelsen

och Vägverket utreder den framtida användningen av

kameror vid hastighetsövervakning. Arbetsgruppen

skall redovisa sitt arbete vid årsskiftet 1999/2000.

Enligt vad utskottet erfarit kommer regeringen inom

kort att tillsätta en trafikbrottsutredning som

bl.a. skall överväga frågorna om effektivare

automatisk hastighetsövervakning och ett sådant

bilägaransvar som efterfrågas i motion T463.

Vad sedan gäller påföljderna förekommer i

trafikbrottslagen både böter och fängelse som

sanktioner för där upptagna gärningar.

Straffskalorna är utformade med beaktande av

gärningarnas trafikfarlighet.

I trafikförordningen (1998:1276) föreskrivs böter -

normalt penningböter - som påföljd för överträdelser

av förordningen. Detsamma gäller andra

trafikförfattningar såsom fordonskungörelsen

(1972:595) och bilregisterkungörelsen (1972:599).

Den ovan nämnda utredningen kommer att få i uppgift

att överväga lämpliga påföljder för trafikbrott och

därvid bl.a. beakta vilken risk för allvarlig

personskada som olika felbeteenden medför.

I budgetpropositionen för år 2000 anförde

regeringen att polisens trafikövervakning har blivit

mer effektiv. Antalet trafikolyckor har minskat

något men antalet dödade har varit oförändrat de tre

senaste åren. Den utvecklingen är enligt regeringen

inte tillräcklig för att nå det långsiktiga

trafiksäkerhetsmålet i nollvisionsbeslutet med

delmålet för år 2000 att sänka dödstalet till högst

400 och antalet svårt skadade till högst 3 700.

Rikspolisstyrelsen analyserar enligt regeringen

tillsammans med Vägverket utvecklingen och

resultaten hittills av trafikövervakningen och

överväger förändringar i inriktning och metoder för

det fortsatta arbetet för att sänka olyckstalen.

I budgetpropositionen anförde regeringen vidare,

som framgått ovan, att det problemorienterade

arbetssättet skall fortsätta att utvecklas.

Regeringen anför vidare att det sedan ett antal år

pågår en omställning inom polisen som innebär att

man i större utsträckning skall inrikta arbetet på

att förebygga och förhindra brott.

I polisväsendets regleringsbrev för år 2000 anges

som ett verksamhetsmål att polisen skall medverka

till att uppnå de nationella trafiksäkerhetsmålen om

färre skadade och döda i trafiken (mål nr 3).

Polisen skall utarbeta en nationell strategi för

trafikövervakningen. Ett återrapporteringskrav har

knutits till målet.

Utskottet kan, när det gäller frågorna om

bilägaransvar, effektivare hastighetsövervakning och

påföljderna för trafikbrott, konstatera att en

utredning kommer att tillsättas med uppgift att se

över dessa ämnen. Motion T463 i dessa delar får

anses tillgodosedd.

Önskemålet i motion T463 om en nationell

handlingsplan för trafiksäkerhetsarbetet får anses

vara tillgodosett med det verksamhetsmål jämte krav

på återrapportering som tas upp i polisväsendets

regleringsbrev.

Vad slutligen gäller frågan om polisen skall vara

synlig eller inte vid hastighetsövervakningen kan

utskottet i för sig hålla med motionärerna om att

regelefterlevnaden antagligen varierar med graden av

synliga poliser. Eftersom polisen skall arbeta

problemorienterat ligger det också nära till hands

att anta att undersökningar av saken som gjorts får

ligga till grund för hur trafikövervakningen

organiseras. Hur arbetet lokalt skall bedrivas bör

dock polisen lokalt få bestämma utifrån en

polisoperativ bedömning. Det bör inte ankomma på

riksdagen att bestämma var polisen skall vara

placerad vid trafikövervakningen. Motion T464

avstyrks.

Övrigt

Unga brottsoffer

I motion Ju725 (v) påpekas bl.a. att ungdomar som

blir rånade på exempelvis mobiltelefoner inte vågar

anmäla saken till polisen.

I budgetpropositionen för år 2000 anförde

regeringen att det är av fundamental betydelse i en

rättsstat att vittnen och offer för brott kan känna

sig trygga så att de vågar anmäla brott och berätta

vad de sett. Regeringen ser därför mycket allvarligt

på försök att sabotera brottsutredningar eller

rättegångar genom att påverka vittnespersoner,

alltså brottsoffer, vittnen och medansvariga genom

våld eller hot.

För att ytterligare förstärka samhällets insatser

på detta område har regeringen nyligen beslutat att

ge Rikspolisstyrelsen i uppdrag att i samverkan med

Riksåklagaren, Domstolsverket,

Kriminalvårdsstyrelsen och Brottsoffermyndigheten

utarbeta ett nationellt handlingsprogram för skydd

av vittnen, målsägande och andra bevispersoner. I

beslutet anges att det redan i dag bedrivs ett

arbete inom flera av rättsväsendets myndigheter som

tar sikte på skydd för bevispersoner. Ett antal

metoder finns att tillgå, allt från kvarskrivning,

sekretessmarkering i folkbokföringsregistren och

användning av fingerade personuppgifter till fysiska

skyddsåtgärder som trygghetspaket och i allvarliga

fall livvaktsskydd. Riksåklagaren har också gett ut

en åtgärdskatalog om säkerhet och skydd för

bevispersoner. Det nu aktuella programmet syftar

till att ytterligare förstärka och samordna

samhällets insatser på detta område.

Utskottet delar regeringens uppfattning att det är

av fundamental betydelse i en rättsstat att offer

för brott vågar anmäla brott. Vissa mått och steg

har också vidtagits för att förbättra situationen.

Här tänker utskottet bl.a. på det nyligen beslutade

uppdraget rörande ett nationellt handlingsprogram om

skydd för bevispersoner. I övrigt kan utskottet

tänka sig att särskilt unga brottsoffer kan behöva

stöd på annat håll, exempelvis inom skolan. Detta

ligger dock utanför utskottets beredningsområde, och

utskottet är inte berett att förorda resurskrävande

insatser på sådana områden. Utskottet avstyrker

motion Ju725 i här aktuell del.

Uniformerad polis

I motion Ju911 (m) hävdas att uniformerade poliser

är en viktig brottsförebyggande resurs och att

polisen bör vara uniformerad om inte

arbetsuppgifterna lägger hinder i vägen.

Enligt de föreskrifter som Rikspolisstyrelsen

meddelat om tilldelning och bärande av polisuniform

sägs att uniform skall bäras av polisman i tjänst,

om inte civil klädsel är lämpligare med hänsyn till

tjänstens eller uppdragets art eller andra

omständigheter (RPS FS 1996:8, FAP 798-1). Utskottet

har inhämtat att föreskrifterna fått denna

utformning i syfte att möjliggöra för

kriminalpoliser och spaningspersonal att uppträda

civilklädda när det är lämpligare.

Som framgår ovan i avsnittet rörande ordningsvakter

kommer föreskrifterna att ses över.

Utskottet har tidigare behandlat yrkanden i detta

ämne. Senast skedde det våren 1999 (bet.

1998/99:JuU21 s. 8). Utskottet vidhöll då sin

tidigare intagna ståndpunkt, nämligen att de regler

som finns syftar till att poliser normalt skall

använda uniform i tjänsten och att det inte finns

anledning för riksdagen att uttala sig i frågan.

Utskottet kan inte finna att någonting framkommit

sedan i våras som motiverar en annan ståndpunkt än

den utskottet då redovisade. Utskottet vill också

understryka att ingenting tyder på att

polispersonalen inte följer föreskrifterna. Något

uttalande med anledning av motion Ju911 behövs inte,

och motionen i denna del avstyrks.

Autonoma nätverk

I motion Ju734 (s) efterfrågas forskning kring s.k.

autonoma nätverk, exempelvis djurrättsaktivister.

Säkerhetspolisens grundläggande uppgift är att

förebygga och avslöja brott mot rikets säkerhet. För

att fullgöra den uppgiften bedrivs verksamhet under

fyra olika grenar, bland dem det s.k.

författningsskyddet. Inom författningsskyddsroteln

vid Säkerhetspolisen arbetar man med att bekämpa

verksamhet som syftar till att med våld, hot eller

otillbörligt tvång ändra vårt statsskick, förmå

beslutande politiska organ eller myndigheter att

fatta beslut i en viss riktning eller hindra

medborgarna från att utöva sina grundlagsfästa fri-

och rättigheter.

Säkerhetspolisen kartlägger sedan år 1993 brott med

främlingsfientlig, rasistisk, antisemitisk eller

homofobisk bakgrund. Kartläggningen har under senare

år utvidgats till att omfatta även brott inom den

autonoma rörelsen och andra aktioner där brott har

använts som medel för att uttrycka en politisk åsikt

eller för att uppnå ett politiskt mål.

Den senaste kartläggningen finns redovisad i

rapporten Brottslighet kopplad till rikets inre

säkerhet 1998. Kartläggningen bygger på polisanmälda

brott. I rapporten har den autonoma rörelsen

definierats som en sammanfatande benämning på ett

flertal löst sammansatta nätverk och

enfrågeorienterade grupperingar med gemensamma

ideologiska grundvärderingar.

Av rapporten framgår att det under år 1998 anmäldes

319 brott som kunde kopplas till djurrättsaktivism.

Medelåldern bland de skäligen misstänkta - 87

personer - var 20 år, och 50 % av dem är kvinnor.

I rapporten redovisas också statistik rörande bl.a.

brott riktade mot Shell, brott med inslag av

antisexism och antiporr samt brott riktade mot

vägbyggen.

Utskottet vill göra klart att den brottslighet som

motionären tar upp är allvarlig och att kunskap om

den givetvis är av stor vikt. Utskottet noterar att

de autonoma nätverken studeras av Säkerhetspolisen

och att resultaten av dessa studier redovisas

årligen. Utskottet avstyrker motion Ju734.

Idrottsvåldet

I motion Kr509 (m) begärs att polisen skall vidta

åtgärder mot våld som förknippas med idrott, t.ex.

läktarvåldet.

Utskottet har inhämtat följande när det gäller

polisens arbete med idrotts-våldet.

Sedan början av 1990-talet finns en supporterpolis

vid varje polismyndighet. Hans uppgift är att knyta

kontakter med klubbarna och inhämta underrättelser.

Han underrättar sina kolleger i andra myndigheter om

hur många supportrar som kan beräknas komma till en

match inom den andra myndighetens område.

Denna verksamhet har utvecklats så att en

supporterpolis numera åker med och stöder polisen

där matchen spelas.

Rikspolisstyrelsen har också ett samarbete med

Fotbollsförbundet, Ishockeyförbundet och

Bandyförbundet. Detta har resulterat i att det nu

finns en säkerhetsansvarig i varje förbund.

Även klubbarna utbyter underrättelser med varandra.

Klubbarna i fotbollsallsvenskan och de som deltar i

ishockeyns slutspel kontrollerar 14 dagar före varje

match hur många supportrar som kommer. Klubbarna har

ett särskilt schema för vilka uppgifter de utbyter.

Här handlar det exempelvis om uppgifter om var

bussarna skall stanna på vägen.

Klubbarna har ett system för avstängning av

supportrar som uppfört sig illa. Besluten vilar på

civilrättslig grund.

Av Fotbollsförbundets tävlingsbestämmelser följer

att alla lag i allsvenskan från och med nästa spelår

måste ha TV-övervakning av matcherna. Tillstånd har

erhållits för det. Det pågår arbete med att få

tillstånd till övervakning även utanför arenorna.

Klubbarna själva tar ansvar för sina supportrar.

Det finns särskilda sektioner på arenorna för

supportrar. Av tävlingsbestämmelserna följer att

besökarna där skall visiteras. Den som inte går med

på det får inte komma in. Hemmaklubben ansvar för

sin supporterläktare och bortalaget för sin

motsvarande del.

Polisen är numera nästan aldrig engagerad för

ordningshållning inne på arenorna.

Utskottet har tidigare behandlat frågor om

läktarvåldet. Senast skedde det våren 1996

(1995/96:JuU14 s. 21 f). Utskottet noterade då att

frågor om våld vid idrottsevenemang var under

beredning i Regeringskansliet.

Trygghetsutredningen föreslog i sitt betänkande

Trygghet mot brott (SOU 1995:146) en utvidgning av

tillämpningsområdet avseende brottet olaga intrång.

Ändringsförslaget tar bl.a. sikte på möjligheterna

att "portförbjuda" vissa personer från olika

idrottsarenor.

Trygghetsutredningens förslag bereds inom

Justitiedepartementet. En proposition i ämnet väntas

under våren.

Utskottet håller med motionärerna om att det behövs

åtgärder för att komma till rätta med det våld som

kan förknippas med olika idrottsevenemang. Det är

därför glädjande att såväl idrottsrörelsen som

polisen engagerat sig i frågan. I avvaktan på

resultatet av beredningen av Trygghetsutredningens

förslag är utskottet emellertid inte berett att

förorda några ytterligare åtgärder på området.

Motion Kr509 avstyrks.

Placering i säkerhetsklass

I motion Sf637 (c) begärs en översyn av reglerna om

placering i säkerhetsklass och av kravet på svenskt

medborgarskap för vissa anställningar.

Bestämmelser som är av intresse i detta sammanhang

finns i säkerhetsskyddslagen (1996:627) och

säkerhetsskyddsförordningen (1996:633), och de

innebär i huvudsak följande.

Säkerhetsprövning skall göras innan en person,

genom anställning eller på något annat sätt, deltar

i verksamhet som har betydelse för rikets säkerhet

eller anlitas för sysslor som är viktiga för skyddet

mot terrorism. Säkerhetsprövningen skall omfatta

registerkontroll och särskild personutredning.

Prövningen skall göras av den myndighet som avser

att anställa personen i fråga. Till grund för

prövningen skall läggas resultatet av

registerkontrollen och den särskilda

personutredningen.

Registerkontroll skall således göras om en

anställning eller deltagande i någon verksamhet

placerats i säkerhetsklass. Registerkontroll får

även göras i andra fall, om det behövs för skyddet

mot terrorism och det finns särskilda skäl.

I fråga om placering i säkerhetsklass innebär

reglerna att - utöver anställningar - bl.a.

tjänstgöring enligt lagen (1994:1809) om

totalförsvarsplikt kan placeras i säkerhetsklass. I

säkerhetsklass 1 placeras anställningar m.m. där

vederbörande i stor omfattning får del av uppgifter

som omfattas av sekretess och som är av synnerlig

betydelse för rikets säkerhet. I säkerhetsklass 2

placeras anställningar m.m. där vederbörande i en

omfattning som inte är obetydlig får del av sådana

uppgifter som kan grunda placering i säkerhetsklass

1. I säkerhetsklass 3 slutligen placeras den som i

övrigt får del av uppgifter som omfattas av

sekretess och som är av betydelse för rikets

säkerhet, om ett röjande av uppgifterna kan antas

medföra men för rikets säkerhet som inte endast är

ringa.

Beslut om placering i säkerhetsklass 2 och 3 får

fattas av ett stort antal myndigheter, kommunerna

och landstingen. Beslut om placering i

säkerhetsklass 1 får bara fattas av regeringen.

När det gäller antalet anställningar m.m. som är

placerade i säkerhetsklass finns inga säkra

uppgifter. Enligt en enkät som SÄPO-kommittén gjorde

under våren 1989 fanns det ca 1 000 tjänster i det

som då benämndes skyddsklass 1 A, ca 10 000 i

skyddsklass 1 B och ca 400 000 i skyddsklass 2. Av

tjänsterna i skyddsklass 2 var den helt övervägande

delen hänförliga till försvaret och krigsplaceringen

av värnpliktiga. Det bör dock noteras att man när

den nya säkerhetsskyddslagen infördes ändrade

kriterierna för placering i den lägsta

säkerhetsklassen i syfte att minska antalet

kontrollerade (prop. 1995/96:129 s. 41).

I detta sammanhang bör dock nämnas att det i den

proposition som låg till grund för

säkerhetsskyddslagen angavs att det under

verksamhetsåret 1993/94 gjordes 126 479 kontroller i

det som då kallades skyddsklass 2, som kan sägas

motsvara säkerhetsklass 3. Av Registernämndens

verksamhetsberättelse för år 1997 framgår att

registerkontroll för anställningar m.m. som

placerats i säkerhetsklass 3 begärdes i 63 662 fall.

Motsvarande siffra för år 1998 var 51 761 fall.

När det gäller krav på medborgarskap föreskrivs i

29 § säkerhetsskyddslagen att en säkerhetsklassad

anställning vid staten, en kommun eller ett

landsting endast får innehas av den som är svensk

medborgare.

I januari 1999 beslutade regeringen att en särskild

utredare skulle tillkallas för att göra en översyn

av krav på medborgarskap och andra krav relaterade

till medborgarskap i lagstiftningen (dir. 1999:4).

Utredaren skall bl.a. analysera de argument med

vilka förekommande krav tidigare motiverats.

Utredaren skall också pröva relevansen av befintliga

krav samt vid behov föreslå författningsändringar

eller andra åtgärder. I direktiven anges vidare att

den ledande principen i arbetet skall vara att lika

rättigheter och skyldigheter oavsett medborgarskap i

största möjliga utsträckning skall gälla för landets

invånare. Bland skälen för en översyn nämns att

Säkerhetsskyddsutredningen - vars arbete låg till

grund för säkerhetsskyddslagen - ansett att det

kunde finnas anledning att återkomma till frågan om

medborgarskapskravet, eventuellt i samband med en

mera genomgripande översyn av utländska medborgares

ställning. Utredaren skall slutredovisa sitt uppdrag

senast den 1 maj 2000.

Utskottet behandlade ett liknande yrkande våren

1999 (1998/99:JuU21 s. 8 f). Utskottet konstaterade

inledningsvis att reglerna i säkerhetsskyddslagen

syftar till att minska antalet anställningar m.m.

som placeras i den lägsta säkerhetsklassen. En

avsevärd minskning syntes också ha skett. Frågan om

en anställning m.m. skall placeras i säkerhetsklass

är dessutom, anförde utskottet, en fråga som

respektive myndighet har att avgöra utifrån

myndighetens eget behov. Utskottet utgick från att

placering i säkerhetsklass inte sker i onödan. Något

uttalande från riksdagen i frågan borde alltså inte

göras.

När det sedan gällde frågan om kravet på svenskt

medborgarskap kunde utskottet konstatera att

motionsönskemålet, som i och för sig inte tillhör

utskottets beredningsområde, var tillgodosett genom

den tillsatta utredningen.

Utskottet vill när det gäller antalet anställningar

i säkerhetsklass inledningsvis framhålla att antalet

registerkontroller i säkerhetsklass minskat under år

1998 jämfört med år 1997. I övrigt vidhåller

utskottet sin inställning från i våras. Utskottet

utgår alltså alltjämt från att placering i

säkerhetsklass inte sker i onödan. I övrigt hänvisar

utskottet till den pågående utredningen av kravet på

svenskt medborgarskap. Motion Sf637 i denna del

avstyrks.

Internationellt polissamarbete

I motion So481 (kd) understryks vikten av

kommunikation och samarbete när det gäller att

bekämpa sexuell exploatering av barn.

Utskottet har inhämtat följande när det gäller

bekämpningen av sexuell exploatering av barn.

Samarbetet poliser emellan inom Europa fungerar väl.

När det gäller länderna i Sydostasien är polisen i

praktiken hänvisad till den hjälp man kan få från

frivilligorganisationerna, vissa upplysningar får

man dock från polisen i dessa länder.

Sammanlagt 19 nordiska polissambandsmän finns

stationerade på olika ambassader runt om i världen,

11 av dem är svenska. Sambandsmännen är

generalister, de sysslar inte enbart med

bekämpningen avseende någon viss typ av

brottslighet.

Inom Interpol finns en arbetsgrupp som sysslar med

de nu aktuella frågorna.

I den nationella handlingsplanen mot kommersiell

sexuell exploatering av barn anförs bl.a. att

Utrikesdepartementet - i syfte att i

barnkonventionens anda verka för barnperspektivet i

det internationella utvecklingsarbetet - genomför

ett treårigt utvecklingsprojekt under perioden

1998-2000. Synsättet barnets bästa i främsta rummet

skall prägla arbetet. Inom ramen för en generell

ansats kring ett barnperspektiv skall utsatta barn

uppmärksammas särskilt. Sexuell exploatering är

enligt regeringen ett prioriterat område.

I juli 1999 distribuerade Utrikesdepartementet ett

cirkulär till samtliga utlandsmyndigheter som tar

upp handläggningen av ärenden rörande sexualbrott

mot barn utomlands. I cirkuläret - som till största

delen handlar om de svenska reglerna om pass -

anförs bl.a. att utlandsmyndigheterna på ett tidigt

stadium bör identifiera lokalt ansvariga

undersökningsledare samt informera dem om hur den

svenska lagstiftningen ser ut. Vidare anförs att

utlandsmyndigheterna har en viktig roll som

förmedlare av kontakter och allmän information om

svenska förhållanden och lagstiftning. I cirkuläret

redogörs sedan för Sveriges extraterritoriella

strafflagstiftning, dvs. möjligheterna att i Sverige

döma en person för brott som begåtts utomlands.

Vidare anförs i cirkuläret att det för att

lagstiftningen skall kunna fungera effektivt är

nödvändigt med goda kontakter mellan

undersökningsledare i Sverige och i det land där

brottet begåtts.

Utskottet har i grunden ingen annan uppfattning än

motionärerna i denna fråga. Den avskyvärda

brottslighet som avses måste naturligtvis bekämpas

med alla till buds stående medel. Glädjande nog har

också åtgärder vidtagits på området. Utskottet utgår

från att de som arbetar med dessa frågor gör vad som

kan göras för att erhålla underrättelser från

berörda myndigheter i främmande länder. Ett bifall

till motionsönskemålet skulle således inte i

praktiken innebära någon förändring. Motion So481 i

denna del avstyrks.

Snatteri

I motion Ju903 (kd) förordas ett enklare förfarande

i fråga om snatteri.

Utskottet har tidigare behandlat ett liknande

yrkande. Våren 1997 (bet. 1996/97:JuU7 s. 6)

avstyrkte utskottet ett yrkande som gick ut på att

det borde införas ett system som medgav att s.k.

ordningsbot utfärdades för snatteri.

En förutsättning för ordningsbot är enligt 48 kap.

13 § rättegångsbalken (RB) att det för brottet

endast är stadgat penningböter. Med de nuvarande

reglerna kan således ordningsbot inte komma i fråga

vid snatteri, då straffskalan för detta brott

innehåller såväl böter som fängelse.

Åklagarutredningen -90 tog i sitt betänkande Ett

reformerat åklagarväsende (SOU 1992:61) ställning

för en ordning som innebar att det skulle bli

möjligt att ge föreläggande om ordningsbot vid

snatteri. Då frågan behandlades i propositionen om

ett effektivare brottmålsförfarande (prop.

1994/95:23, JuU2, rskr. 40) lades emellertid inte

något sådant förslag fram. Skälen härför var att

förslaget inte tycktes medföra några

effektivitetsvinster samt att det av

rättssäkerhetsskäl ansågs vara tveksamt om förslaget

borde genomföras.

Vad gäller effektivitetsvinsten sades det i

propositionen att det, för att det över huvud taget

skulle vara aktuellt att genomföra förslaget, måste

stå klart att detta leder till en effektivare

användning av de befintliga resurserna för

brottsbekämpningen. Åklagarutredningen hade i sitt

betänkande tagit upp en del praktiska svårigheter i

sammanhanget, och den mest påtagliga invändningen

mot förslaget var enligt regeringens mening att det,

särskilt i de större städerna, är relativt sällan

som polis kommer till platsen sedan ett snatteri

upptäckts. Det sker i allmänhet endast då

gärningsmannen inte kan identifieras, dvs. då han

inte är känd sedan tidigare och inte har

legitimation med sig. Utredningen görs i stället på

det sättet att en butikskontrollant eller

motsvarande får vissa uppgifter av den misstänkte på

platsen eller genom att polis kontaktas per telefon

varefter ett telefonförhör hålls med den misstänkte.

Åklagarutredningen hade anfört att förslaget kunde

få genomslag endast om polis tillkallas i större

utsträckning än i dag. Man måste här väga in att

ordningsbot endast kan komma i fråga i vissa fall.

Då detta inte är möjligt, t.ex. för att det

tillgripnas värde är för högt, innebär utryckningen

endast ett merarbete jämfört med de rutiner som

tillämpas i dag.

Regeringen ansåg alltså att det inte borde införas

någon möjlighet till ordningsbot vid snatteri.

Riksdagen gjorde ingen annan bedömning då.

Rikspolisstyrelsen har emellertid nu i en skrivelse

till regeringen i juni 1999 föreslagit utvidgade

möjligheter för polisen att utfärda ordningsbot.

Enligt förslaget - som förutsätter en ändring i 48

kap. 13 § RB - skall en polisman kunna utfärda

ordningsbot för brott på vilket det kan följa

penningböter. Med en sådan förändring skulle

samtliga brott för vilka böter är föreskrivet kunna

beivras med ordningsbot. Förslaget tar bl.a. sikte

på snatterier.

Skrivelsen bereds i Regeringskansliet.

Utskottet håller med motionärerna om att det finns

skäl som talar för att exempelvis lagföringen för

snatteribrott bör kunna ske mer effektivt. I

avvaktan på resultatet av det beredningsarbete som

pågår i frågan bör dock riksdagen inte uttala sig.

Motion Ju903 i denna del avstyrks.

Eftersökning av försvunna personer

I motion Ju214 (m) hävdas att polisens arbetsmetoder

i fråga om eftersökande av försvunna personer

behöver förändras, och motionären föreslår en rad

förändringar, bl.a. användning av kartor och

personal från Försvarsmakten.

I rapporten Efterforskning enligt

räddningstjänstlagen av försvunna personer (RPS

Rapport 1997:1) redovisas förslag om hur polisens

efterforskning av försvunna personer skall kunna

effektiviseras. Särskild tonvikt läggs på planering

- bl.a. upprättande av en s.k. efterforskningsplan -

och utnyttjande av samhällets totala resurser,

inklusive frivilliga. Uppföljning av insatser och

förebyggande arbete berörs också. Avslutningsvis

rekommenderas i rapporten att Rikspolisstyrelsen

vidtar ett antal åtgärder i syfte att höja polisens

kompetens vid personefterforskning. Häribland nämns

bl.a. att Rikspolisstyrelsen i egenskap av nationell

samordnare bör bevaka utvecklingen inom och utom

landet när det gäller teknik, taktik och övriga

erfarenheter som görs inom området för

personefterforskning.

Rikspolisstyrelsen har funnit att rapporten

innehåller flera intressanta förslag och påpekanden

som bör bearbetas vidare; i avvaktan på

Rikspolisstyrelsens vidare åtgärder bör rapporten

enligt styrelsen kunna utgöra en del av det material

som ingår i polismyndigheternas planering av

insatser för per-

sonefterforskning.

Utskottet behandlade ett liknande yrkande våren

1998 (bet. 1997/98:JuU18 s. 5 f). Utskottet

konstaterade att ett omfattande arbete lagts ned på

att förbättra kunskapen och rutinerna kring

efterforskning av försvunna personer. De förslag

till förbättringar som lagts fram höll också på att

genomföras. Motionen fick anses tillgodosedd.

När frågan om förbättrade metoder för eftersökning

av försvunna personer senast behandlades i utskottet

(1998/99:JuU21 s. 18) noterade utskottet att

utbildningsinsatser kommit i gång på området. Då

hade 40 polisbefäl genomgått utbildningen Managing

Search Operations på Polishögskolan. Fyra av

eleverna hade sedan arbetat fram en svensk variant

på denna, och tanken var att i nio omgångar med 30

elever i varje fortsätta utbildningen. Ytterligare

utbildningsinsatser planerades också. Härtill kom

att ett informationsmaterial höll på att tas fram i

samarbete med Sveriges Civilförsvarsförbund.

Utskottet kunde konstatera att ytterligare åtgärder

vidtagits. När det sedan gällde frågan om vilka

metoder som borde användas vid eftersökningen

saknade utskottet underlag för att prioritera vissa

metoder framför andra. Den frågan borde i stället

avgöras av dem som har att utföra själva arbetet,

nämligen polismyndigheterna.

Utskottet har inhämtat att det i varje

polismyndighet finns en kontaktman. Tanken är att

denne skall vara uppdaterad på allt som händer i

fråga om eftersökning. 266 polisinsatschefer har

genomgått utbildningen Managing Search Operations,

och det finns minst tio utbildade insatschefer i

varje myndighet. Våren 2000 planeras utbildning för

räddningsledare.

Efter mönster från USA, Storbritannien och Nya

Zeeland har man börjat intressera sig för en metod

som kallas Man Tracking, något som används när andra

arbetsmetoder inte fungerar. Här handlar det om att

hitta spår efter den som söks. Metoden används bl.a.

av polisen i Kanada, både vid eftersökning av

försvunna personer och vid sökning efter

brottsmisstänkta. Metoden används i Sverige av

flygbasjägarförband och inom marinen.

Det eftersökningsarbete som i dag bedrivs sker i

stor utsträckning med hjälp av frivilliga, främst

personal ur hemvärnet.

I sammanhanget bör även nämnas att

Rikspolisstyrelsen nyligen beslutat om en utredning

rörande räddningstjänstsamverkan mellan

Försvarsmakten och polisväsendet. Uppdraget skall

redovisas senast den 29 februari 2000.

När det gäller kartor pågår ett utvecklingsarbete,

kallat STORM, inom Rikspolisstyrelsen. I det ingår

kartapplikationer. Tanken är att under år 2000

starta en försöksverksamhet. Arbetet går ut på att

se till att alla myndigheter har tillgång till

digitala kartor över sitt distrikt, kartor som sedan

kan skrivas ut och användas i arbetet. Inom

fjällräddningen finns även vad som skulle kunna

betecknas som ett embryo till en användning av GPS-

teknik för att kunna avgöra bl.a. var sökning redan

skett.

Det ovan nämnda informationsmaterialet föreligger

nu färdigt.

Slutligen kan i denna del nämnas att det inom

Rikspolisstyrelsen pågår ett arbete med att ta fram

föreskrifter för hur en kvalitetssäkring skall gå

till när det gäller hundar som används vid

eftersökning av försvunna personer.

Utskottet kan återigen notera att arbetet med att

förbättra metoderna för eftersökning av försvunna

personer kommit en bit på vägen. I övrigt håller

utskottet fast vid de uttalanden utskottet gjorde i

våras, och utskottet avstyrker motion Ju214.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande de civilanställda inom

polisen

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju217 yrkande 4

och 1999/2000:Ju905 yrkande 14,

res. 1 (c)

2. beträffande polisens arbetsuppgifter

att riksdagen

dels med anledning av motionerna 1999/2000:Ju905

yrkande 15, 1999/2000:Ju907 yrkande 3 och

1999/2000:Ju910 yrkande 10 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

dels avslår motion 1999/2000:Ju222,

res. 2 (s, v)

3. beträffande polisens

evenemangskostnader

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju219,

1999/2000:Ju221, 1999/2000:Ju224,

1999/2000:Ju905 yrkande 17 och 1999/2000:Ju910

yrkande 11,

res. 3 (c, fp, mp)

4. beträffande San Diego-modellen

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju228 yrkande 2

och 1999/2000:Ju907 yrkande 2,

res. 4 (kd)

5. beträffande polisens arbetsmetoder i

övrigt

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju228 yrkande 1

och 1999/2000:Ju910 yrkande 7,

res. 5 (m, kd, fp)

6. beträffande polisutbildningen m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju223 yrkandena 1

och 2, 1999/2000:Ju905 yrkande 10,

1999/2000:Ju911 yrkande 2 och 1999/2000:Sf637

yrkande 13,

res. 6 (m, fp)

res. 7 (v)

res. 8 (c)

7. beträffande polisens arbetstider

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju905 yrkande 11,

1999/2000:Ju907 yrkande 4 och 1999/2000:Ju911

yrkande 3,

res. 9 (m, kd, c, fp)

8. beträffande planeringen av närpolisens

arbete

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju217 yrkande 2

och 1999/2000:Ju905 yrkande 9,

res. 10 (c)

9. beträffande polisens utrustning

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju203 och

1999/2000: Ju206,

10. beträffande polisens arbetsmiljö

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju211 och

1999/2000: Ju218,

res. 11 (m, kd, c, fp)

11. beträffande polisens interna

utredningar

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju226,

res. 12 (v, mp)

12. beträffande anmälningsskyldighet vid

tillbud

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju234,

res. 13 (v)

13. beträffande brott mot homosexuella

att riksdagen avslår motion 1999/2000:So225 yrkandena 2 och

3,

res. 14 (v, fp, mp)

14. beträffande ordningsvakter

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju207 och

1999/2000: N273 yrkande 11,

res. 15 (m, kd, fp)

res. 16 (mp)

15. beträffande pass

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju901 yrkande 9

och 1999/2000:Ju907 yrkande 33,

res. 17 (m, kd, c, fp)

16. beträffande trafikfrågor

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:T463 yrkandena 5,

6, 7 och 21 samt 1999/2000:T464 yrkande 3,

17. beträffande unga brottsoffer

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju725 yrkande 4,

res. 18 (v)

18. beträffande uniformerad polis

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju911 yrkande 4,

res. 19 (m)

19. beträffande autonoma nätverk

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju734,

20. beträffande idrottsvåldet

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Kr509 yrkande 10,

21. beträffande placering i

säkerhetsklass

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Sf637 yrkande 14,

res. 20 (c)

22. beträffande internationellt

polissamarbete

att riksdagen avslår motion 1999/2000:So481 yrkande 3,

res. 21 (kd)

23. beträffande snatteri

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju903 yrkande 4,

res. 22 (kd)

24. beträffande eftersökning av försvunna

personer

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju214.

Stockholm den 25 januari 2000

På justitieutskottets vägnar

Ingvar Johnsson

I beslutet har deltagit: Ingvar

Johnsson (s), Märta Johansson (s),

Margareta Sandgren (s), Alice

Åström (v), Ingemar Vänerlöv (kd),

Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl

(m), Helena Frisk (s), Yvonne

Oscarsson (v), Jeppe Johnsson (m),

Kia Andreasson (mp), Gunnel Wallin

(c), Siw Persson (fp), Göran

Norlander (s), Anita Sidén (m),

Yilmaz Kerimo (s) och Kjell

Eldensjö (kd).

Reservationer

1. De civilanställda inom polisen (mom. 1)

Gunnel Wallin (c) anför:

Jag anser att polisens arbetsuppgifter bör renodlas.

Detta bör bl.a. ske genom att civilanställd personal

sköter administrativa uppgifter. Det behövs alltså

fler civilanställda inom polisen. Det får ankomma på

regeringen att beakta vad jag nu anfört i det

kommande budgetarbetet.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 1

bort ha följande lydelse:

1. beträffande de civilanställda inom polisen

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Ju217

yrkande 4 och 1999/2000:Ju905 yrkande 14 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts

i reservation 1.

2. Polisens arbetsuppgifter (mom. 2)

Ingvar Johnsson (s), Märta Johansson (s), Margareta

Sandgren (s), Alice Åström (v), Helena Frisk (s),

Yvonne Oscarsson (v), Göran Norlander (s) och Yilmaz

Kerimo (s) anför:

Vi noterar att det pågår arbete på olika håll för

att åstadkomma en renodling av polisens

arbetsuppgifter. Detta arbete har också kommit

längre än när frågan senast behandlades i utskottet.

Vi håller fast vid den inställning utskottet

tidigare intagit i frågan, nämligen att resultatet

av det arbetet bör avvaktas innan riksdagen tar

ställning.

Det anförda innebär att vi avstyrker motionerna

Ju905, Ju907 och Ju910 i här aktuella delar. I

likhet med majoriteten anser vi att motion Ju222 får

anses vara tillgodosedd.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 2

bort ha följande lydelse:

2. beträffande polisens arbetsuppgifter

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju222,

1999/2000:Ju905 yrkande 15, 1999/2000:Ju907

yrkande 3 och 1999/2000:Ju910 yrkande 10.

3. Polisens evenemangskostnader (mom. 3)

Kia Andreasson (mp), Gunnel Wallin (c) och Siw

Persson (fp) anför:

Större idrottsevenemang leder i dag till att

polisens resurser tas i anspråk för

bevakningsuppgifter utanför arenorna. Det förekommer

också att polisen utför bevakningsuppgifter inne på

arenorna. Detta drabbar i praktiken den ordinarie

polisverksamheten. Vi anser att detta inte är

rimligt.

Vi noterar att det finns möjligheter att ta betalt

av vissa arrangörer. Uppenbarligen sker det dock i

en ganska liten utsträckning. Vår utgångspunkt är

att polisen bör ges större möjligheter att ta

betalt. Det framstår enligt vår bedömning som

tveksamt om de nya rutiner som kan komma att bli

resultatet av arbetet inom Rikspolisstyrelsen

verkligen leder åt det hållet. Även ideella

föreningar bör kunna åläggas att betala för

ordningshållning. En utredning i ämnet bör

tillsättas. En sådan utredning bör också ges i

uppdrag att se över frågan om var gränsen mellan

polisens ansvar och arrangörens ansvar bör dras.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 3

bort ha följande lydelse:

3. beträffande polisens evenemangskostnader

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Ju219,

1999/2000:Ju221, 1999/2000:Ju224,

1999/2000:Ju905 yrkande 17 och 1999/2000:Ju910

yrkande 11 som sin mening ger regeringen till

känna vad som anförts i reservation 3.

4. San Diego-modellen (mom. 4)

Ingemar Vänerlöv (kd) och Kjell Eldensjö (kd) anför:

Neddragningarna inom polisen har lett till att

medborgarna på flera håll engagerat sig för att

motarbeta kriminaliteten. Vi är kritiska till denna

utveckling eftersom medborgarna inte skall behöva

utföra polisiära arbetsuppgifter. Det finns en risk

att medborgargarden utvecklas och att dessa tar

lagen i egna händer. Samtidigt är det viktigt att ta

till vara det engagemang som finns bland

medborgarna. Ett sätt att göra det vore att

uppmuntra polisen att samverka med de medborgare som

engagerat sig i kampen mot brottsligheten. Det

arbetssätt som används i San Diego bör kunna utgöra

en förebild i det avseendet. Vi ser detta som ett

sätt att utveckla närpolisverksamheten. Det bör

ankomma på regeringen att vidta åtgärder med

anledning av vad vi nu anfört.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 4

bort ha följande lydelse:

4. beträffande San Diego-modellen

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Ju228

yrkande 2 och 1999/2000:Ju907 yrkande 2 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts

i reservation 4.

5. Polisens arbetsmetoder i övrigt (mom. 5)

Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m), Jeppe Johnsson (m), Siw Persson (fp),

Anita Sidén (m) och Kjell Eldensjö (kd) anför:

Vi anser att polisen måste förändra sina

arbetsmetoder och att det nya sättet att arbeta bör

ha New York-polisens metoder som förebild. Principen

om att ingripa mot alla brott och

ordningsstörningar, tidigt och tydligt, anser vi bör

gälla även här.

Även om New York-polisens arbetsmetoder inte kan

överföras direkt till svenska förhållanden anser vi

att de förtjänar stor uppmärksamhet från polisens

sida. Den utvärdering som gjorts av

Eskilstunaprojektet visar också på ett positivt

resultat.

Det bör ankomma på regeringen att verka för att

arbetsmetoderna förändras inom polisen.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 5

bort ha följande lydelse:

5. beträffande polisens arbetsmetoder i övrigt

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Ju228

yrkande 1 och 1999/2000:Ju910 yrkande 7 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts

i reservation 5.

6. Polisutbildningen m.m. (mom. 6)

Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Jeppe

Johnsson (m), Siw Persson (fp) och Anita Sidén (m)

anför:

Det finns flera frågor kring polisutbildningen som

behöver ses över. Enligt vår mening är det inte

givet att alla poliser måste ha exakt samma

utbildning - geografiska variationer kan motivera en

mer differentierad utbildning. En annan fråga är vem

som skall ha huvudmannaansvaret för

polisutbildningen. En utredning bör få i uppdrag att

överväga dessa frågor. Det ankommer på regeringen

att vidta åtgärder med anledning av det anförda.

Vi ställer oss alltså bakom motion Ju911 i denna

del. Motionerna Ju223, Ju905 och Sf637 bör inte

föranleda någon åtgärd.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 6

bort ha följande lydelse:

6. beträffande polisutbildningen m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju911 yrkande

2 och med avslag på motionerna 1999/2000:Ju223

yrkandena 1 och 2, 1999/2000:Ju905 yrkande 10

och 1999/2000:Sf637 yrkande 13 som sin mening

ger regeringen till känna vad som anförts i

reservation 6.

7. Polisutbildningen m.m. (mom. 6)

Alice Åström (v) och Yvonne Oscarsson (v) anför:

Vi vill understryka vikten av att polisen åtnjuter

förtroende bland alla grupper i samhället. Ett sätt

att öka invandrargruppernas förtroende skulle kunna

vara att se till att poliskårens etniska

sammansättning överensstämmer med befolkningens.

Detta innebär att andelen poliser med etnisk

bakgrund i länder utanför Europa måste öka. För att

nå dit måste man börja med polisutbildningen. Vid

rekryteringen bör alltså beaktas att det finns ett

behov av poliser med bakgrund i länder utanför

Europa. Härför behövs särskilda riktade

rekryteringsåtgärder.

Vidare bör innehållet i polisutbildningen ses över

i syfte att stärka kunskaperna om andra kulturer och

etniska grupper.

Det bör ankomma på regeringen att vidta åtgärder

med anledning av det anförda. Vi ställer oss alltså

bakom motion Ju223 i dessa delar. Motionerna Ju905,

Ju911 och Sf637 i berörda delar bör inte föranleda

någon åtgärd.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 6

bort ha följande lydelse:

6. beträffande polisutbildningen m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju223

yrkandena 1 och 2 och med avslag på motionerna

1999/2000:Ju905 yrkande 10, 1999/2000:Ju911

yrkande 2 och 1999/2000:Sf637 yrkande 13 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts

i reservation 7.

8. Polisutbildningen m.m. (mom. 6)

Gunnel Wallin (c) anför:

Jag anser att Rikspolisstyrelsen och Pliktverket

inte längre bör ha hand om antagningen av studenter

till Polishögskolan. Det vore mer naturligt att låta

Polishögskolan själv ha ansvaret för antagningen.

Regeringen bör ges i uppdrag att tillsätta en

utredning med uppgift att överväga frågan.

Jag anser vidare att den etniska eller kulturella

bakgrunden hos parter i rättegångar inte skall få

påverka utgången i målet. Ett sätt att undvika detta

vore att personalen i domstolarna ges utbildning om

främmande kulturer. Sådan utbildning bör ske

kontinuerligt. De hittillsvarande insatserna är inte

tillräckliga. Det bör ankomma på regeringen att

vidta åtgärder med anledning av det anförda.

Det sagda innebär att jag ställer mig bakom

motionerna Ju905 och Sf637 i dessa delar. Motionerna

Ju223 och Ju911 bör emellertid inte föranleda någon

åtgärd.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 6

bort ha följande lydelse:

6. beträffande polisutbildningen m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Ju905

yrkande 10 och 1999/2000:Sf637 yrkande 13 och

med avslag på motionerna 1999/2000:Ju223

yrkandena 1 och 2 samt 1999/2000:Ju911 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 8.

9. Polisens arbetstider (mom. 7)

Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin (c),

Siw Persson (fp), Anita Sidén (m) och Kjell Eldensjö

(kd) anför:

Vi anser att polisens arbetstider i högre

utsträckning måste anpassas till verksamhetsbehoven.

Detta innebär att fler poliser måste finnas i tjänst

på kvällar, nätter och helger. En sådan anpassning

skulle innebära ett bättre resursutnyttjande

samtidigt som medborgarnas berättigade krav på en

polisiär närvaro skulle tillgodoses när behovet är

som störst. Det bör ankomma på regeringen att verka

för en ytterligare förändring av arbetstidsavtalet

inom polisen.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 7

bort ha följande lydelse:

7. beträffande polisens arbetstider

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Ju905

yrkande 11, 1999/2000:Ju907 yrkande 4 och

1999/2000:Ju911 yrkande 3 som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts i

reservation 9.

10. Planeringen av närpolisens arbete (mom.

8)

Gunnel Wallin (c) anför:

Jag anser att närpoliserna i högre utsträckning bör

vara ute i samhället - medborgarna skall se att det

finns poliser. För att nå detta mål krävs vissa

förändringar. Närpolisernas arbetstid får inte i

alltför hög grad tas upp av inre tjänst. Vidare

måste närpolisens ansvar för utryckningsverksamheten

begränsas.

Det bör ankomma på regeringen att vidta åtgärder

med anledning av det anförda.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 8

bort ha följande lydelse:

8. beträffande planeringen av närpolisens

arbete

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Ju217

yrkande 2 och 1999/2000:Ju905 yrkande 9 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts

i reservation 10.

11. Polisens arbetsmiljö (mom. 10)

Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin (c),

Siw Persson (fp), Anita Sidén (m) och Kjell Eldensjö

(kd) anför:

Vi anser att polisens arbetsmiljö måste förbättras.

Alla tänkbara åtgärder måste vidtas i detta syfte.

Även om utrustningen förbättras och

Rikspolisstyrelsen arbetar med ämnet återstår som vi

ser det mycket att göra. Straffskalorna för brott

som riktar sig mot poliser måste utvidgas. Vidare

måste ändringar i skadeståndsrätten göras så att

även ofredande, exempelvis att spotta mot en polis,

kan utgöra grund för att ålägga gärningsmannen att

utge ersättning för kränkning.

Det bör ankomma på regeringen att återkomma till

riksdagen med ett lagförslag som tillgodoser vad vi

nu anfört.

Vi anser att utskottets hemställan under

moment 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande polisens arbetsmiljö

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Ju211 och

1999/2000:Ju218 som sin mening ger regeringen

till känna vad som anförts i reservation 11.

12. Polisens interna utredningar (mom. 11)

Alice Åström (v), Yvonne Oscarsson (v) och Kia

Andreasson (mp) anför:

Vi anser att det är viktigt att poliskåren åtnjuter

ett högt förtroende hos allmänheten. I sammanhanget

vill vi erinra om att polisen har rätt att utöva

våld för att sköta sina arbetsuppgifter. Mot den

bakgrunden är det av särskild vikt att utredningar

av anmälningar mot polismän sker i en sådan ordning

att förtroendet inte rubbas.

Dagens system innebär i viss utsträckning att

poliser utreder anmälningar mot sina kolleger. Detta

riskerar att minska förtroendet för polisens arbete.

För att motverka detta anser vi att utredningarna

bör skötas av utredare som är helt oberoende. Ett

sätt att åstadkomma detta skulle kunna vara att det

inom varje åklagarmyndighet skapades en oberoende

utredningsgrupp, bestående av domare, advokater och

poliser.

Det bör ankomma på regeringen att utreda frågan och

återkomma till riksdagen med ett lagförslag.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 11

bort ha följande lydelse:

11. beträffande polisens interna utredningar

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju226 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts

i reservation 12.

13. Anmälningsskyldighet vid tillbud (mom.

12)

Alice Åström (v) och Yvonne Oscarsson (v) anför:

Vi anser att de nuvarande reglerna i polislagen om

rapporteringsskyldighet inte är tillräckliga.

Reglerna lämnar för stort utrymme för den enskilde

polismannen att underlåta att rapportera händelser.

En felaktig tillämpning av de nuvarande reglerna kan

också få avsevärda konsekvenser för brottsoffer.

Skyddet för den som anser sig drabbad genom ett

felaktigt agerande från polisens sida måste

förbättras. Som förebild skulle kunna användas vad

som kommit att kallas lex Maria inom hälso- och

sjukvården. En utredning bör få i uppdrag att se

över dessa frågor. Det ankommer på regeringen att

vidta åtgärder.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 12

bort ha följande lydelse:

12. beträffande anmälningsskyldighet vid

tillbud

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju234 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts

i reservation 13.

14. Brott mot homosexuella (mom. 13)

Alice Åström (v), Yvonne Oscarsson (v), Kia

Andreasson (mp) och Siw Persson (fp) anför:

Vi anser att skyddet för homosexuella som utsätts

för brott måste bli bättre. Ett sätt att åstadkomma

ett bättre skydd skulle kunna vara att anmälningar

om sådana brott utreddes av särskilda handläggare

inom polisen. Det får ankomma på regeringen att

vidta lämpliga åtgärder med anledning av det

anförda.

Detta innebär att vi ställer oss bakom motion So225

i denna del. I övrigt bör motionen inte föranleda

någon åtgärd.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 13

bort ha följande lydelse:

13. beträffande brott mot homosexuella

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So225 yrkande

2 och med avslag på motion 1999/2000:So225

yrkande 3 som sin mening ger regeringen till

känna vad som anförts i reservation 14.

15. Ordningsvakter (mom. 14)

Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m), Jeppe Johnsson (m), Siw Persson (fp),

Anita Sidén (m) och Kjell Eldensjö (kd) anför:

Vi anser att det inte bör vara en uppgift för

polisen att avgöra hur många ordningsvakter som

skall finnas. Den frågan bör i stället få avgöras av

efterfrågan på marknaden. Genom en sådan förenkling

vill vi skapa bättre förutsättningar för

bevakningsföretagen att erbjuda olika typer av

tjänster.

Regeringen bör ges i uppdrag att återkomma till

riksdagen med ett lagförslag som tillgodoser vad vi

nu anfört.

Det anförda innebär att vi ställer oss bakom motion

N273 i denna del. Motion Ju207 bör däremot inte

föranleda någon åtgärd.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 14

bort ha följande lydelse:

14. beträffande ordningsvakter

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:N273 yrkande

11 och med avslag på motion 1999/2000:Ju207 som

sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 15.

16. Ordningsvakter (mom. 14)

Kia Andreasson (mp) anför:

Jag anser att de befogenheter som ordningsvakterna

har i fråga om våldsanvändning motiverar att deras

utbildning förbättras. Utbildningen måste bli längre

- den förlängning som regeringen beslutade om i

somras är inte tillräcklig. Vidare måste

fortbildning ske kontinuerligt. Även utbildningens

innehåll måste förändras. I det sammanhanget vill

jag särskilt erinra om att mental förberedelse och

gott bemötande ibland kan avgöra om ett ingripande

blir en framgång eller leder till våld och skador.

Slutligen finns det skäl att låta Polishögskolan

ansvara för utbildningen av ordningsvakter. Där

finns nämligen den kunskap som behövs.

Det bör ankomma på regeringen att vidta åtgärder i

ämnet. Jag ställer mig alltså bakom motion Ju207.

Motion N273 i denna del bör dock inte föranleda

någon åtgärd.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 14

bort ha följande lydelse:

14. beträffande ordningsvakter

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju207 och med

avslag på motion 1999/2000:N273 yrkande 11 som

sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 16.

17. Pass (mom. 15)

Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin (c),

Siw Persson (fp), Anita Sidén (m) och Kjell Eldensjö

(kd) anför:

Vi välkomnar den översyn av reglerna om innehav av

pass som aviserats. Vi vill dock understryka att det

är viktigt att översynen resulterar i regler som på

ett effektivt sätt hindrar att pass används för att

rymma utomlands. För en sådan ordning talar dels

enskildas behov av skydd, dels statsfinansiella

skäl; kostnaderna för att återföra en intagen till

Sverige kan bli höga. Vad vi nu anfört bör

regeringen beakta inom ramen för det pågående

beredningsarbetet.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 15

bort ha följande lydelse:

15. beträffande pass

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Ju901

yrkande 9 och 1999/2000:Ju907 yrkande 33 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts

i reservation 17.

18. Unga brottsoffer (mom. 17)

Alice Åström (v) och Yvonne Oscarsson (v) anför:

Vi anser att särskilda åtgärder måste vidtas för att

skydda de unga brottsoffren. Denna kategori av

brottsoffer utsätts ofta för hot som medför att de

inte vågar gå till polisen och anmäla brottet.

Samhällets stöd till denna grupp måste förbättras.

Här tänker vi bl.a. på insatser från socialtjänsten

och inom skolan. Nedskärningarna inom kommunerna har

lett till försämringar på detta område. Detta kan

inte längre accepteras. Det bör ankomma på

regeringen att beakta det anförda i det kommande

budgetarbetet.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 17

bort ha följande lydelse:

17. beträffande unga brottsoffer

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju725 yrkande

4 som sin mening ger regeringen till känna vad

som anförts i reservation 18.

19. Uniformerad polis (mom. 18)

Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Jeppe

Johnsson (m) och Anita Sidén (m) anför:

En av närpolisens huvuduppgifter är att förebygga

vardagsbrottsligheten. Det bör delvis ske genom att

polisen finns tillgänglig på gator och torg. Det är

viktigt att alla åtgärder som kan vidtas också

vidtas för att åstadkomma en så hög

brottsförebyggande effekt som möjligt. En sådan

åtgärd skulle kunna vara att fler poliser i tjänst

bär uniform. Detta skulle nämligen innebära att man

uppnår att ordningsmakten blir mera synlig.

Det bör ankomma på regeringen att undersöka i

vilken utsträckning polispersonalen använder uniform

och vid behov vidta åtgärder.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 18

bort ha följande lydelse:

18. beträffande uniformerad polis

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju911 yrkande

4 som sin mening ger regeringen till känna vad

som anförts i reservation 19.

20. Placering i säkerhetsklass (mom. 21)

Gunnel Wallin (c) anför:

Jag anser att det nuvarande antalet anställningar

som placerats i säkerhetsklass kan ifrågasättas. Det

är inte rimligt att en stor andel av det totala

antalet arbetstillfällen omfattas av reglerna om

säkerhetsskydd och därmed utesluter personer som

inte är svenska medborgare från anställning.

Tillgängliga uppgifter om andelens storlek är cirka

tio år gamla. Frågan hur stor omfattningen är i dag

bör utredas. En sådan utredning bör vid behov även

ta upp frågan om att ändra kriterierna för placering

i säkerhetsklass. Det ankommer på regeringen att

vidta åtgärder med anledning av det anförda.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 21

bort ha följande lydelse:

21. beträffande placering i säkerhetsklass

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Sf637 yrkande

14 som sin mening ger regeringen till känna vad

som anförts i reservation 20.

21. Internationellt polissamarbete (mom.

22)

Ingemar Vänerlöv (kd) och Kjell Eldensjö (kd) anför:

Vi anser att den svenska handlingsplanen mot sexuell

exploatering av barn behöver arbetas om. Som vi ser

det måste kommunikationen förbättras ytterligare och

samarbetet ökas mellan polis och åklagare i sändar-

respektive mottagarländer när det gäller

barnsexturism. Det bör ankomma på regeringen att

vidta åtgärder med anledning av det anförda.

Vi anser att utskottets hemställan under

moment 22 bort ha följande lydelse:

22. beträffande internationellt polissamarbete

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So481 yrkande

3 som sin mening ger regeringen till känna vad

som anförts i reservation 21.

22. Snatteri (mom. 23)

Ingemar Vänerlöv (kd) och Kjell Eldensjö (kd) anför:

Vi anser att ungdomsbrottsligheten måste bekämpas

mer effektivt. En åtgärd som skulle kunna vidtas är

att göra det enklare att lagföra ungdomar som begår

mindre allvarliga brott, exempelvis snatterier.

Regeringen bör därför ges i uppdrag att återkomma

till riksdagen med ett lagförslag som tillgodoser

det anförda.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 23

bort ha följande lydelse:

23. beträffande snatteri

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju903 yrkande

4 som sin mening ger regeringen till känna vad

som anförts i reservation 22.

Särskilda yttranden

1. De civilanställda inom polisen,

trafikfrågor och idrottsvåldet (mom. 1,

mom. 16 och mom. 20)

Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Jeppe

Johnsson (m) och Anita Sidén (m) anför:

Enligt vår mening visar de motionsyrkanden som

utskottet behandlar i detta ärende på den brist på

resurser som polisen lider av. Vi kan i och för sig

hålla med om att det behövs fler civilanställda för

att renodla den övriga polisverksamheten. En sådan

ökning skulle emellertid som utskottsmajoriteten

erinrat om drabba möjligheterna att rekrytera

personer med polisutbildning. Anledningen till att

antalet poliser som sysslar med trafikövervakning

minskat är även den hänförlig till för små resurser.

Slutligen skulle - under förutsättning att

resurserna fanns - fler poliser kunna avdelas för

att arbeta med den våldsbrottslighet som kan kopplas

till större idrottsevenemang.

Vårt budgetalternativ röstades ned av riksdagens

majoritet. Med vårt budgetförslag hade

förutsättningarna för att rekrytera civilanställda

samt att bekämpa trafikbrotten och idrottsvåldet

varit bättre.

2. Polisutbildningen m.m. (mom. 6)

Alice Åström (v) och Yvonne Oscarsson (v) anför:

Vi anser att det finns en hel del som talar för att

antagningen till polisutbildningen borde skötas av

någon annan myndighet än Rikspolisstyrelsen i

samarbete med Pliktverket. En tänkbar lösning vore

naturligtvis att låta Polishögskolan sköta

antagningen. Vi ser emellertid inget skäl att

förorda en särskild utredning av frågan för

närvarande på grund av den utvecklingsfas som

Polishögskolan befinner sig i. Vi ser också en

fördel i att vänta med en utredning med tanke på

planering av ytterligare Polishögskolor. Vi har

därför valt att inte reservera oss till förmån för

motion Ju905 i denna del.

Vi vill också framhålla betydelsen av att

personalen i domstolarna har kunskap om främmande

kulturer. Eftersom regleringsbrevet för

domstolsväsendet tar upp just denna fråga har vi

valt att inte reservera oss till förmån för motion

Sf637 i denna del.

3. Trafikfrågor (mom. 16)

Alice Åström (v) och Yvonne Oscarsson (v) anför:

Vi anser att det är viktigt att polisen har

resurser för trafikövervakning. Detta är nödvändigt

för att målet om färre skadade och dödade i trafiken

skall kunna uppnås. Det är mot den bakgrunden

glädjande att denna fråga tagits upp bland

verksamhetsmålen i polisväsendets regleringsbrev. Vi

har därför valt att inte reservera oss till förmån

för motion T463 i denna del.