Bet. 1999/2000:JuU7

Justitieutskottets betänkande

1999/2000:JUU07

Straffrättsliga frågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1999/2000

JuU7

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet olika

straffrättsliga frågor i motioner som väckts under

den allmänna motionstiden åren 1998 och 1999.

Motionerna gäller bl.a. könshandel, en svensk

tortyrlagstiftning, deltagande i rasistiska och

kriminella organisationer, olovlig värvning och

påföljdsfrågor.

Med anledning av två motionsyrkanden föreslår en

majoritet i utskottet ett tillkännagivande av

innebörd att straffet för övergrepp i rättssak skall

skärpas så att straffskalan för det brottet

motsvarar straffskalan för mened.

Utskottet avstyrker övriga motionsyrkanden.

Till betänkandet har fogats tjugofyra reservationer

och tre särskilda yttranden.

Motionerna

Motioner väckta under allmänna motionstiden

1998

1998/99:Ju705 av Ingvar Svensson m.fl. (kd) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att

kriminalisera könshandel så att straffansvaret

omfattar även säljare.

1998/99:So462 av Helena Bargholtz m.fl. (fp) vari

yrkas

4. att riksdagen hos regeringen begär förnyad

utredning om kriminalisering av "lindrig" psykisk

misshandel,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en snabb översyn av

sexualbrottskapitlet i brottsbalken,

1998/99:So466 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen begär att regeringen beslutar om

tilläggsdirektiv om asylsökande och invandrade

kvinnors situation samt ett integrationsperspektiv

till Sexualbrottskommittén,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om handlingsplan

mot trafficking,

1998/99:A808 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari yrkas

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts angående ökat EU-

samarbete och strängare straff för dem som ägnar sig

åt s.k. människohandel.

1998/99:A810 av Maria Larsson m.fl. (kd) vari yrkas

24. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

kriminaliseringen av all könshandel,

Motioner väckta under allmänna motionstiden

1999

1999/2000:K356 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp)

vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att Sverige bör

införa en konventionsenlig definition av tortyr i

svensk lagstiftning.

1999/2000:Ju503 av Ulf Nilsson och Johan Pehrson

(fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att utreda

möjligheten att bevilja fotboja vid fängelsestraff

upp till sex månader,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att utreda

möjligheten att låta tingsrätten utdöma fotboja som

ett självständigt straff.

1999/2000:Ju705 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om utredning om en ny

straffbestämmelse i brottsbalken.

1999/2000:Ju706 av Cecilia Magnusson och Anita Sidén

(m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

avskaffande av mängdrabatt vid straffutmätning.

1999/2000:Ju709 av Elizabeth Nyström och Jan-Evert

Rådhström (m) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om skärpt lagstiftning mot klottrare.

1999/2000:Ju710 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) vari

yrkas att riksdagen begär att regeringen i

tilläggsdirektiv till kommittédirektiv 1998:48

Översyn av lagstiftningen om sexualbrott ger

kommittén i uppdrag att ur könspolitisk synvinkel

analysera pornografin och utifrån denna analys

föreslå vidare åtgärder med särskild tyngdpunkt på

att förhindra skadeverkningar på unga människor.

1999/2000:Ju711 av Ulla Hoffmann m.fl. (v, c, fp,

mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

tilläggsdirektiv till Sexualbrottskommittén.

1999/2000:Ju715 av Ola Karlsson och Jeppe Johnsson

(m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

avskaffande av mängdrabatt vid upprepad

brottslighet.

1999/2000:Ju716 av Lennart Fridén (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behovet av sådan

lagstiftning och lagtillämpning som leder till en

rimligare utformning av såväl påföljd för

brottslingen som en bättre behandling av offret vid

rånbrott.

1999/2000:Ju717 av Magnus Jacobsson (kd) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

sådan ändring av lagen att försäljning av sexuella

tjänster förbjuds,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av utredning

av lämpliga straffpåföljder för försäljning av

sexuella tjänster.

1999/2000:Ju718 av Siw Persson (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om en utredning med uppgift

att se över lagstiftningen så att även de subtila

hoten kan beivras.

1999/2000:Ju723 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

ändring av delgivningsreglerna i enlighet med vad

som anförts i motionen,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om

skärpning av straff för övergrepp i rättssak i

enlighet med vad som anförts i motionen,

1999/2000:Ju724 av Thomas Julin och Kia Andreasson

(mp) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en översyn av

straffsatserna för införsel och hantering av illegal

alkohol och tobak.

1999/2000:Ju726 av Kerstin Kristiansson m.fl. (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

skärpt straff för smuggling.

1999/2000:Ju728 av Göran Magnusson (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om höjning av

straffmaximum för olovlig körning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om höjning av

straffmaximum för olovligt klotter.

1999/2000:Ju733 av Alf Eriksson (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om en utredning om

straffbeläggande av medvetet lämnande av felaktiga

uppgifter till polis och försäkringsbolag.

1999/2000:Ju736 av Mikael Oscarsson (kd) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

en riksomfattande handlingsplan mot klotter,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en översyn av

straffsatserna vid klotter,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att förberedelse

till skadegörelse bör straffbeläggas.

1999/2000:Ju741 av Siw Wittgren-Ahl m.fl. (s) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att rattfylleribrott

alltid skall bedömas som grovt när barn och ungdomar

under 18 år medföljer som passagerare,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att minimistraffet

för grovt rattfylleri bör höjas.

1999/2000:Ju742 av Karin Olsson och Marianne

Carlström (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av ett förenklat språk i

brottsbalken.

1999/2000:Ju746 av Margareta Israelsson m.fl. (s, m,

v, kd, c, fp, mp) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av en översyn av brottsbalkens

bestämmelser om olovlig värvning (BrB 19:12).

1999/2000:Ju747 av Inger Davidson (kd) vari yrkas

att riksdagen beslutar om lagändring i enlighet med

intentionerna i denna motion.

1999/2000:Ju901 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari yrkas

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

livstidsstraffets vara eller icke vara,

13. att riksdagen hos regeringen begär förslag om

livstids fängelse för grov narkotikabrottslighet i

enlighet med vad som anförts i motionen,

1999/2000:Ju903 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) vari

yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att påföljden för

personrån bör skärpas och att även enklare brott bör

tas på stort allvar,

1999/2000:Ju904 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) vari

yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att förbjuda

deltagande i och stöd till rasistiska och kriminella

organisationer,

1999/2000:Ju905 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari

yrkas

36. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om ytterligare

skärpning av straff för brottet övergrepp i

rättssak,

39. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om översyn av

livstidsstraff och införande av ett tidsbestämt

maximistraff.

1999/2000:Ju907 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari

yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att förbjuda allt

deltagande i rasistiska och kriminella

organisationers verksamheter,

36. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att utreda

livstidsstraffet,

1999/2000:Ju908 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

straffskärpning för grovt narkotikabrott i enlighet

med vad som anförts i motionen,

1999/2000:U621 av andre vice talman Eva Zetterberg

m.fl. (v, kd, c, fp, mp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att en svensk

lagstiftning när det gäller tortyrbrott bör utredas.

1999/2000:Sf640 av Yvonne Ruwaida (mp) vari yrkas

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att tillsätta

en utredning för att se över frågan om att omvandla

lagen om olaga diskriminering i brottsbalken till en

ren civilrättslig lagstiftning.

1999/2000:T209 av Kenth Skårvik och Elver Jonsson

(fp) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en nollgräns vid

rattfylleri.

1999/2000:T703 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari

yrkas

13. att riksdagen beslutar att lagen (1998:112) om

ansvar för elektroniska anslagstavlor skall upphöra

att gälla.

1999/2000:A804 av Maria Larsson m.fl. (kd) vari

yrkas

28. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om kriminalisering

av all könshandel.

1999/2000:A807 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari

yrkas

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att en

kriminalisering av "lindrig" psykisk misshandel blir

föremål för förnyat utredande,

Utskottet

Inledning

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal

motioner som väckts under den allmänna motionstiden

år 1999 samt vissa motionsyrkanden från den allmänna

motionstiden år 1998. Motionerna rör frågor om brott

samt straff och andra påföljder.

Tilläggsdirektiv till Sexualbrottskommittén

I flera motioner begärs tilläggsdirektiv i olika

avseenden till 1998 års sexualbrottskommitté (Ju

1998:03). Sålunda begärs i motion 1998/99:So462 (fp)

en snabb översyn av sexualbrottskapitlet i

brottsbalken och i motion 1998/99:So466 (v) att

Sexualbrottskommittén bör uppmärksamma asylsökande

och invandrade kvinnors utsatta situation samt

anlägga ett integrationsperspektiv. I motion

1999/2000:Ju710 (v) begärs att kommittén skall

analysera pornografin ur könspolitisk synvinkel och

i motion 1999/2000:Ju711 (v, fp, mp, c) att

kommittén skall utreda ett förstärkt skydd för barn

som är offer för sexualbrott. Det sistnämnda

yrkandet tar sikte på förfarandet under

förundersökning och rättegång.

Bestämmelserna om straff för sexualbrott är intagna

i 6 kap. brottsbalken (BrB). Straffbestämmelserna

genomgick en omfattande reformering år 1983 och har

därefter ändrats vid ett flertal tillfällen. Syftet

med dessa senare ändringar har framför allt varit

att förstärka skyddet för barn mot att utsättas för

sexuella övergrepp och att i den straffrättsliga

lagstiftningen ytterligare markera allvaret i

sexuella övergrepp mot barn.

Regeringen beslöt den 4 juni 1998 att tillkalla en

parlamentarisk kommitté med uppgift att göra en

översyn av bestämmelserna om sexualbrott (dir.

1998:48). Översynen skall avse såväl det materiella

innehållet som systematik, lagteknik och språk.

Utredningen, som har antagit namnet 1998 års

sexualbrottskommitté, skall enligt sina direktiv

särskilt

- undersöka domstolarnas straffmätning och

bedömning av straffvärdet i mål om sexualbrott och

presentera de åtgärder den anser nödvändiga,

- utreda om det nuvarande kravet på tvång (våld

eller hot) för vissa sexualbrott bör tas bort; om

det inte bedöms lämpligt att ta bort detta krav

skall kommittén utreda vilken grad av tvång som bör

krävas för olika sexualbrott,

- finna en lösning som innebär att

våldtäktsbegreppet omfattar allvarliga sexuella

övergrepp mot små barn även om något tvång inte har

använts,

- utreda om koppleribestämmelsen bör utvidgas och

om de skadliga effekterna av s.k. sexklubbar kan

undvikas genom lagstiftning eller på annat sätt,

- utreda om det nuvarande kravet på s.k. dubbel

straffbarhet för sexualbrott mot barn utomlands bör

tas bort,

- utreda om det absoluta förbudet att använda barn

under 15 år vid sexuell posering och framställning

av pornografiska bilder bör omfatta även ungdomar

mellan 15 och 18 år,

- utreda om det finns behov av ett särskilt brott

som tar sikte på handel med människor, främst

kvinnor och barn, för sexuella ändamål,

- utreda om bestämmelserna om kränkande uttalanden

med sexuell anspelning är tillfredsställande

utformade samt

- utreda om tidpunkten för åtalspreskription även

för sexuellt ofredande mot barn under 15 år bör

börja löpa först när barnet fyllt eller skulle ha

fyllt 15 år.

Utredningen skall redovisa sitt uppdrag senast den

1 september år 2000.

Vad gäller det processuella förfarandet vid

misstanke om sexualbrott mot barn finns ett antal

bestämmelser som bl.a. berör brottsoffret. Enligt 23

kap. 10 § rättegångsbalken (RB) bör, om den som

skall höras under förundersökning är under 15 år,

den som har vårdnaden om honom vara närvarande under

förhöret, om det kan ske utan men för utredningen. I

förundersökningskungörelsen (1947:948) finns

ytterligare bestämmelser om förhör bl.a. med barn

som är målsägande. Sådana förhör skall planeras och

verkställas så att det inte uppkommer fara för att

den som förhörs tar skada. Särskild varsamhet bör

iakttas om förhöret rör sexuallivet och det bör noga

tillses att uppseende inte väcks kring förhöret.

Förhör bör äga rum endast en gång, såvida det inte

främst av hänsyn till den som förhörs är lämpligare

att hålla flera förhör. Förhör får inte göras mera

ingående än omständigheterna kräver. Förhör med barn

bör hållas av person med särskild fallenhet för

uppgiften. Är utsaga av barn av särskild betydelse

för utredningen, bör, om det finns vara av vikt med

hänsyn till barnets ålder och utveckling samt

brottets beskaffenhet, någon som äger särskild

sakkunskap i barn- eller förhörspsykologi biträda

vid förhöret eller yttra sig över värdet av barnets

utsaga (17-19 §§ förundersökningskungörelsen).

Enligt 5 kap. 1 § tredje stycket RB får förhör

inför domstol med den som är under 15 år hållas inom

stängda dörrar.

I lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om

unga lagöverträdare finns bestämmelser om

handläggningen hos polis, åklagare och domstol i mål

och ärenden om brott där den misstänkte inte fyllt

21 år. Lagen innehåller dock inga särregler om unga

brottsoffer.

Barnkommittén uttalade i sitt betänkande Barnets

bästa i främsta rummet - FN:s konvention om barnets

rättigheter förverkligas i Sverige (SOU 1997:116)

att, med utgångspunkt i barnkonventionens

grundläggande principer, reglerna inom

straffprocessen om när barn skall höras inför

domstol var väl avvägda (bet. s. 202 f). Kommittén

konstaterade även i övrigt att svensk lagstiftning i

stort sett överensstämde med barnkonventionens krav.

Riksdagen har nyligen antagit ett regeringsförslag

om en ny lag om särskild företrädare för barn. Lagen

innebär att en särskild företrädare skall kunna

förordnas för ett barn när en vårdnadshavare eller

någon som vårdnadshavaren står i ett nära

förhållande till misstänks för brott mot barnet. Om

barnet har två vårdnadshavare som inte är gifta

eller bor tillsammans under äktenskapsliknande

förhållanden skall det vara möjligt att i stället

förordna att en av dem ensam skall företräda barnet.

Den nya lagen är avsedd att förbättra möjligheterna

att utreda brott när barn utsatts för övergrepp

(prop. 1998/99:133, bet. 1999/2000:JuU2, rskr. 49,

SFS 1999:997).

Här kan vidare nämnas att regeringen den 10

december 1998 beslöt att tillkalla en parlamentarisk

kommitté med uppdrag att utreda frågan om

barnmisshandel och därmed sammanhängande frågor

(dir. 1998:105). Utredningen skall bl.a. kartlägga

polisens och åklagarnas handläggningstider och

metoder för arbetet med barnmisshandelsutredningar

samt lämna förslag till åtgärder som kan krävas för

att arbetet skall effektiviseras och - om det behövs

- för att kvaliteten på utredningarna skall höjas.

Utredningen skall i denna del redovisa sitt arbete

före den 1 mars 2000.

Utskottet hade vid 1997/98 års riksmöte att ta

ställning till ett motionsyrkande som rörde barns

rättssäkerhet mera allmänt. Utskottet uttalade den

gången att de problem som var förknippade med barns

deltagande i en rättslig process inte lät sig lösas

inom ramen för denna. Här krävdes i stället andra

insatser, i första hand från barnets föräldrar och i

andra hand från socialtjänsten. Utskottet avstyrkte

det då föreliggande motionsyrkandet (bet.

1997/98:JuU24 s. 24 f).

Utskottet antecknar inledningsvis att

Sexualbrottskommittén skall redovisa sitt arbete

senast den 1 september år 2000. Önskemålet i motion

1999/2000:So462 om en snabb översyn av 6 kap. BrB

får därmed anses tillgodosett, och utskottet

avstyrker motionen i denna del.

När det sedan gäller förfarandet under

förundersökning och rättegång i vad gäller barn som

är offer för sexualbrott, konstaterar utskottet att

det redan i dag finns ett antal lagbestämmelser som

avser att skydda barn som befinner sig i denna

utsatta situation. Här vill utskottet särskilt

framhålla lagen om särskild företrädare för barn.

Som ovan framgått pågår också ett utredningsarbete

rörande polisens och åklagarnas arbete med

utredningar om barnmisshandel. Utskottet kan inte

finna att det nu finns anledning för riksdagen att

förorda ytterligare åtgärder. Motion 1999/2000:Ju711

avstyrks.

Såvitt gäller övriga motionsyrkanden vill utskottet

framhålla att Sexualbrottskommittén fått i uppdrag

att utreda straffbarhetsåldern vid framställning av

pornografiska bilder. Utskottet vill vidare stryka

under att skyddet mot sexualbrott gäller oavsett

offrets kön, nationalitet eller etniska ursprung.

Med det anförda avstyrker utskottet såväl motion

1998/99:So466 i nu berörd del som motion

1999/2000:Ju710.

Könshandel

I flera motioner efterfrågas åtgärder mot handel med

människor för sexuella ändamål. I motionerna

1998/99:A810 och 1999/2000:A804 båda (kd) begärs att

all könshandel skall kriminaliseras. Såväl Sverige

som EU bör upprätta handlingsplaner mot

människohandel enligt vad som yrkas i motion

1998/99:So466 (v). Ett ökat samarbete mot

människohandel inom EU och strängare straff för

sådana gärningar efterfrågas i motion 1998/99:A808

(c).

Människohandel för sexuella ändamål kan, allt

efter förhållandena i det enskilda fallet, medföra

ansvar enligt olika straffbestämmelser. Det kan

sålunda vara fråga om människorov eller olaga

frihetsberövande (4 kap. 1 och 2 §§ BrB) eller om

försättande i nödläge (4 kap. 3 § BrB). Enligt den

sistnämnda bestämmelsen, som bl.a. tar sikte på

prostitution, är det straffbart att förmå någon att

bege sig till eller stanna kvar på utrikes ort, om

det kan befaras att personen kan bli utnyttjad för

tillfälliga sexuella förbindelser. Andra brott som

kan aktualiseras är försök till koppleri eller

försök eller förberedelse till grovt koppleri (6

kap. 8 och 9 §§ BrB jämförda med 6 kap. 12 § samma

balk). Även brott mot utlänningslagen (1989:529) kan

anses föreligga. Det finns emellertid inte något

brott som särskilt tar sikte på handel med människor

för sexuella ändamål.

Som framgått ovan har regeringen givit

Sexualbrottskommittén i uppdrag att utreda om ett

sådant brott bör tillskapas.

Kampen mot människohandel bedrivs i flera

internationella fora, bl.a. Förenta nationerna och

EU.

Europeiska unionens råd beslöt den 24 februari 1997

om en gemensam åtgärd mot bl.a. människohandel

(97/154/RIF). Enligt den gemensamma åtgärden skall

medlemsstaterna samarbeta i största möjliga

omfattning på det rättsliga området vid

undersökningar och rättsprocesser som gäller

människohandel. I den gemensamma åtgärden ges

närmare föreskrifter om hur detta samarbete skall gå

till. Rättsakten anger också vilka förfaranden av nu

ifrågavarande slag som skall vara straffbelagda i

medlemsstaterna. Rådet skall före utgången av år

1999 bedöma hur medlemsstaterna uppfyllt sina

skyldigheter enligt den gemensamma åtgärden. Enligt

vad utskottet erfarit har någon utvärdering ännu

inte inletts.

Europeiska rådet höll den 15-16 oktober 1999 ett

särskilt toppmöte i Tammerfors om skapandet av ett

område med frihet, säkerhet och rättvisa inom EU. I

slutsatserna från toppmötet berörs bl.a. bekämpandet

av människohandel. Sålunda anser Europeiska rådet

att insatserna för att enas om gemensamma

definitioner, grunder för åtal och påföljder bör

koncentreras till bl.a. människohandel. Gemensamma

utredningsgrupper för att bekämpa denna typ av

brottslighet bör bildas utan dröjsmål.

Medlemsstaternas lagstiftning bör uppta stränga

straff för människohandel och före utgången av år

2000 anta sådan lagstiftning. Även inom ramen för

immigrationspolitiken bör, enligt vad som uttalas i

slutsatserna, medlemsstaterna vidta åtgärder i syfte

att motverka människohandel.

Med stöd av en år 1996 meddelad gemensam åtgärd har

inom EU upprättats det s.k. Stop-programmet som

skall främja samordnade initiativ i bl.a. kampen mot

handel med människor.

Kommissionen har i december 1998 i ett meddelande

till rådet och Europaparlamentet, KOM (1998) 726

slutlig, föreslagit olika åtgärder i kampen mot

kvinnohandel.

Människohandel är en prioriterad fråga för

Europeiska polisbyrån (Europol).

Slutligen kan nämnas att utskottet erfarit att

kommissionären för rättsliga och inrikes frågor

avser att under det portugisiska ordförandeskapet

presentera nya förslag som syftar till tillnärmning

av medlemsstaternas straffrättsliga lagstiftning när

det gäller handel med människor för sexuella

ändamål.

I motionerna 1998/99:Ju705 och 1999/2000:Ju717 båda

(kd) yrkas att även försäljning av sexuella tjänster

skall förbjudas. I den senare motionen yrkas vidare

att lämpliga påföljder för ett sådant brott bör

övervägas.

Enligt lagen (1998:408) om förbud mot köp av

sexuella tjänster gäller att den som mot ersättning

skaffar sig en tillfällig sexuell förbindelse döms -

om inte gärningen är belagd med straff enligt

brottsbalken - för köp av sexuella tjänster till

böter eller fängelse i högst sex månader. Lagen

trädde i kraft den 1 januari 1999 (prop. 1997/98:55,

bet. 1997/98:13, rskr. 250).

I propositionen övervägde regeringen frågan

huruvida både köpare och säljare av sexuella

tjänster - dvs. både de prostituerade och deras

kunder - borde kunna straffas för sitt beteende.

Regeringen gjorde dock den bedömningen att, även om

prostitutionen som sådan var en icke önskvärd

samhällsföreteelse, det inte var rimligt att också

kriminalisera den som, åtminstone i flertalet fall,

var den svagare parten som utnyttjades av andra som

ville tillfredsställa sin egen sexualdrift. Det var

också viktigt för att motivera de prostituerade att

söka hjälp för att komma bort från prostitutionen

att de inte kände att de riskerade någon form av

påföljd för att de varit verksamma som prostituerade

(prop. 1997/98:55 s. 104).

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen hade

utskottet att ta ställning till motionsyrkanden

motsvarande det nu förevarande. Utskottet instämde i

regeringens nyss återgivna motivuttalande och

uttalade att en kriminalisering endast borde omfatta

köp av sexuella tjänster. Motionerna avstyrktes

(bet. 1997/98:JuU13 s. 27 f).

Utskottet vill inledningsvis framhålla att

Sexualbrottskommittén enligt sina direktiv skall

överväga om det finns behov av ett särskilt brott

som tar sikte på handel med människor för sexuella

ändamål. Utskottet anser inte att det pågående

utredningsarbetet bör föregripas och avstyrker

motionerna 1998/99:A810 och 1999/2000:A804 i berörda

delar.

Utskottet konstaterar vidare att det inom EU pågår

ett omfattande samarbete riktat mot människohandel,

inom vars ram Sverige med kraft kan driva kampen mot

denna typ av brottslighet. Några åtgärder av

riksdagen i frågan kan inte anses nödvändiga. De nu

aktuella yrkandena i motionerna 1998/99:So466 och

1998/99:A808 avstyrks.

När det sedan gäller förbud mot försäljning av

sexuella tjänster, bör det understrykas att

utskottet så sent som 1998 ställde sig bakom att

enbart köp av sådana tjänster skall vara straffbart.

Det bör vidare framhållas att lagen om förbud mot

köp av sexuella tjänster varit i kraft i endast ett

år. Enligt utskottets uppfattning är det inte

meningsfullt att överväga ändringar av lagen innan

man vunnit större erfarenhet av dess tillämpning.

Utskottet avstyrker motionerna 1998/99:Ju705 och

1999/2000:Ju717.

Barnpornografi

I motion 1999/2000:Ju747 (kd) efterfrågas en

lagbestämmelse av innebörd att det skall vara

straffbart att mot betalning bereda sig tillgång

till bilder som innehåller barnpornografi och sprids

över datanät.

Sedan den 1 januari 1999 stadgas i 16 kap. 10 a §

BrB straff för barnpornografibrott. I paragrafen

straffbeläggs olika förfaranden med pornografiska

bilder av barn. Straffet för barnpornografibrott är

fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa,

böter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet

grovt, döms för grovt barnpornografibrott till

fängelse lägst sex månader och högst fyra år.

Av intresse i förevarande sammanhang är 16 kap. 10

a § första stycket 5 BrB vari straffbeläggs innehav

av pornografisk bild av barn. I motiven till

paragrafen framhålls att med innehav avses

besittning i civilrättslig mening. Frågan om någon

skall anses inneha barnpornografi avgörs alltså på

samma sätt som vid t.ex. innehav av narkotika. Det

är således inte straffbart att endast titta på en

barnpornografisk bild som någon annan förevisar och

inte heller att i samband med detta fysiskt hålla i

mediet, t.ex. ett fotografi eller en videokassett.

Eftersom den straffrättsliga regleringen när det

gäller innehav följer det civilrättsliga

besittningsbegreppet, torde den som på sin dators

skärm tittar på en barnpornografisk bild eller film

som förmedlas genom datakommunikation inte kunna

anses inneha bilden. Om skildringen däremot sparas

genom att föras över på t.ex. datorns hårddisk

uppkommer dock ett innehav (prop. 1997/98:43 s. 164

f).

Konstitutionsutskottet tillstyrkte regeringens

förslag vad gällde innehavs-kriminalisering (bet.

1997/98:KU19 s. 26).

Utskottet vill understryka att kriminaliseringen av

innehav av barnpornografiska bilder innebar en inte

oväsentlig utvidgning av det straffbara området.

Utskottet kan inte se att det nu visats föreligga

ett behov av att straffa även den som på en

datorskärm betraktar barnpornografiska bilder. En

sådan straffbestämmelse skulle dessutom innebära

icke oväsentliga problem från bevissynpunkt.

Utskottet avstyrker motion 1999/2000:Ju747.

Tortyr

I motion 1999/2000:K356 (mp) yrkas att i svensk lag

skall införas en "konventionsenlig" definition av

tortyr. En utredning om en svensk lagstiftning om

tortyr efterfrågas i motion 1999/2000:U621 (v, kd,

c, fp, mp). I den sistnämnda motionen hävdas att

avsaknaden av ett tortyrbrott i svensk lagstiftning

ger för små möjligheter att åtala för tortyr och att

preskriptionstiderna är för korta.

Svensk lagstiftning upptar inte något självständigt

tortyrbrott. Tortyrhandlingar är emellertid

straffbara enligt olika bestämmelser, främst de i 3

och 4 kap. BrB (dvs. som brott mot liv och hälsa

eller mot frihet och frid). I vart fall torde en

tortyrhandling vara att bedöma åtminstone som

misshandel. Preskriptionstiden blir naturligen

beroende av vilken brottsrubricering som blir

aktuell. Som exempel kan nämnas att

preskriptionstiden för misshandel är fem år och för

grov misshandel femton år.

Här bör vidare nämnas att enligt 8 kap. 1 §

utlänningslagen (1989:529) en avvisning eller

utvisning aldrig får verkställas till ett land om

det finns skälig anledning att anta att utlänningen

där skulle vara i fara att utsättas för bl.a. tortyr

och inte heller till ett land där han inte är

skyddad mot att sändas vidare till ett land där han

skulle vara i sådan fara. En i viss mån liknande

skyddsbestämmelse finns i 7 § lagen (1957:668) om

utlämning för brott.

Sverige har ratificerat en av Förenta nationernas

generalförsamling den 10 december 1984 antagen

konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig

eller förnedrande behandling eller bestraffning

(tortyrkonventionen; prop. 1985/86:17, bet. UU

1985/86:11, rskr. 38).

Konventionen upptar 33 artiklar. Här kan följande

nämnas.

I konventionen förstås med tortyr varje handling

genom vilken allvarlig smärta eller svårt lidande,

fysiskt eller psykiskt, medvetet tillfogas någon

antingen för sådana syften som att erhålla en

information eller bekännelse av honom eller en

tredje person, att straffa honom för en gärning som

han eller en tredje person har begått eller

misstänks ha begått eller att hota eller tvinga

honom eller en tredje person eller också av något

skäl som har sin grund i någon form av

diskriminering, under förutsättning att smärtan

eller lidandet åsamkas av eller på anstiftan eller

med samtycke eller medgivande av en offentlig

tjänsteman eller någon annan person som handlar

såsom företrädare för det allmänna. Tortyr

innefattar inte smärta eller lidande som uppkommer

enbart genom eller är förknippade med lagenliga

sanktioner (artikel 1.1).

Varje konventionsstat skall vidta effektiva

legislativa, administrativa, rättsliga eller andra

åtgärder för att förhindra tortyrhandlingar inom

varje territorium under dess jurisdiktion (artikel

2.1). Ingen konventionsstat skall utvisa, återföra

eller utlämna en person till en annan stat, i vilken

det finns grundad anledning att tro att han skulle

vara i fara för att utsättas för tortyr (artikel

3.1). Varje konventionsstat skall säkerställa att

alla tortyrhandlingar utgör brott enligt dess

strafflag. Detsamma gäller försök att utöva tortyr

samt av någon person vidtagen handling som utgör

medverkan till eller deltagande i tortyr.

Tortyrbrotten skall beläggas med adekvata straff

(artikel 4). I konventionen stadgas vidare att varje

konventionsstat skall vidta åtgärder för att kunna

hävda domsrätt för i konventionen avsedda brott i

följande fall:

a) när brottet begås inom något territorium under

dess jurisdiktion eller ombord på fartyg eller

luftfartyg som är registrerat i den staten;

b) när den påstådde förövaren är medborgare i den

staten;

c) när offret är medborgare i den staten, om denna

stat anser det vara lämpligt.

Varje konventionsstat skall vidta åtgärder för att

kunna lagföra en påstådd förövare som anträffas inom

dess territorium, om den inte utlämnar honom till en

annan konventionsstat som har jurisdiktion enligt

konventionen (artikel 5).

I propositionen framhöll departementschefen att

konventionens definition av tortyr inte innebar

några svårigheter från svensk rätts synpunkt. En

sådan handling föll oftast i vart fall under

begreppet misshandel i BrB. Därunder föll nämligen

handlingar som orsakade fysisk smärta eller skada,

men också svårare former av psykisk skada. De

handlingar som ligger nära gränsen till misshandel

torde ofta vara straffbara enligt gällande

bestämmelser enligt 3 eller 4 kap. BrB. Gällande

svenska bestämmelser torde väl täcka innehållet i

artikel 1, framhöll departementschefen.

I fråga om artikel 3 anförde departementschefen att

reglerna i utlännings-lagstiftningen och lagen om

utlämning för brott hindrade utvisning eller

utlämning i de fall det förelåg fara för att den

person som skulle utvisas eller utlämnas utsattes

för tortyr.

När det så gällde förpliktelsen enligt artikel 4

att se till att tortyrhandlingar utgör brott enligt

konventionsstatens strafflag, täckte, enligt

departementschefen, brotten i 3 kap. och 4 kap. BrB

sammanställda med medverkansreglerna i 23 kap. BrB

konventionens krav. Han konstaterade också att

försök till misshandel, som inte är ringa, var

straffbart enligt 3 kap. 10 § BrB (numera 3 kap. 11

§ BrB). Det borde även noteras att en tortyrhandling

naturligtvis kunde vara straffbar också enligt andra

bestämmelser, t.ex. som övergrepp i rättssak (17

kap. 10 § BrB).

Vad gällde bestämmelserna om tillämplig strafflag i

artikel 5 ansåg departementschefen att reglerna i 2

kap. BrB om svensk lags tillämplighet uppfyllde

konventionens krav. Visserligen gav svensk lag inte

alltid möjlighet att lagföra en gärning som begåtts

mot ett svenskt brottsoffer utomlands men en sådan

skyldighet följde inte heller av konventionen (prop.

s. 12 f).

Sammanfattningsvis ansåg regeringen att Sveriges

tillträde till tortyrkonventionen inte påkallade

några ändringar i svensk lagstiftning.

Utrikesutskottet hade ingen erinran mot denna

bedömning.

Någon refererad rättspraxis vari svensk domstol

haft att ta ställning till gärningar som omfattas av

tortyrkonventionen föreligger inte.

Justitieutskottet har för sin del inga invändningar

mot de bedömningar som gjordes i samband med

Sveriges ratifikation av tortyrkonventionen.

Gällande svensk lagstiftning täcker alltså de krav

som tortyrkonventionen ställer på Sverige. Något

behov av att införa en längre gående lagstiftning

har inte heller visats i rättstillämpningen, och

utskottet finner inte skäl att nu förorda en sådan.

Utskottet avstyrker motionerna 1999/2000:K356 och

1999/2000:U621 i nu ifrågavarande delar.

Brott mot personlig integritet

Psykisk misshandel

I motionerna 1998/99:So462 och 1999/2000:A807, båda

(fp), begärs en utredning om en straffbestämmelse

för lindrig psykisk misshandel.

Enligt 3 kap. 5 § BrB döms den som tillfogar annan

person kroppsskada, sjukdom eller smärta, eller

försätter honom eller henne i vanmakt eller något

annat sådant tillstånd, för misshandel till fängelse

i högst två år eller, om brottet är ringa, till

böter eller fängelse i högst sex månader.

Sjukdom i paragrafens mening innefattar även

psykisk sjukdom och psykisk invaliditet. Under

sjukdom faller också sådant psykiskt lidande som ger

en medicinskt påvisbar effekt, t.ex. en psykisk

chock. När det gäller gränsdragningen mellan fysiskt

och psykiskt lidande i paragrafen är avsikten

således att vissa svårare former av psykisk påverkan

skall falla under misshandelsbegreppet. I

gränsfallen torde en gärning, som inte är att anse

som misshandel, ofta vara att bedöma som ett brott

enligt 4 kap. mot frihet eller frid, t.ex. ofredande

enligt 4 kap. 7 § BrB (NJA II 1962 s. 104 f).

Utskottet hade vid riksmötet 1990/91 att ta

ställning till ett motionsyrkande om översyn av den

straffrättsliga regleringen av psykiskt våld.

Utskottet uttalade att en sådan översyn var

erforderlig. Bl.a. borde en uppskattning göras av

antalet straffbara övergrepp, och det borde

övervägas i vilken utsträckning det var möjligt att

genom en tydligare straffrättslig reglering öka

skyddet för människor som utsattes för psykiskt

våld. Vad utskottet uttalat gav riksdagen som sin

mening regeringen till känna (bet. 1990/91:JuU3 s.

10 f, rskr. 1990/91:15).

Regeringen behandlade tillkännagivandet i

proposition 1992/93:141 om ändring i brottsbalken

m.m. Departementschefen framhöll därvid bl.a. att

kriminaliseringen sådan den då var utformad väl

torde räcka till för att fånga in de straffvärda

fallen av psykiskt våld. Även om det således inte i

första hand var straffrättsliga åtgärder som borde

vidtas, fanns det ingen anledning att avvakta med de

straffrättsliga åtgärder som framstod som befogade.

Departementschefen framhöll att hon i samband med

propositionens förslag till förändrade straffskalor

för misshandel, olaga hot, ofredande och sexuellt

ofredande betonat vikten av att förekomsten av

psykiskt våld och sådant vålds effekter beaktades

vid straffmätningen ( prop. s. 58).

Utskottet hade inget att anföra beträffande

propositionen i denna del (bet.1992/93:JuU16).

Utskottet kan inte finna att det nu framkommit

något som ger anledning till annan bedömning än den

som gjordes i det nyssnämnda lagstiftningsärendet.

Att söka straffbelägga psykiskt våld i större

utsträckning än vad som är fallet i dag skulle,

enligt utskottets bedömning, medföra påtagliga

svårigheter i fråga om att avgränsa det straffbara

området. Utskottet avstyrker motionerna

1998/99:So462 och 1999/2000:A807 i nu ifrågavarande

delar.

Olaga hot

I motion 1999/2000:Ju718 (fp) begärs en översyn av

straffbestämmelsen om olaga hot så att även subtila

hot kan beivras.

Av 4 kap. 5 § BrB framgår att den som lyfter vapen

mot annan eller eljest hotar med brottslig gärning

på sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla

allvarlig fruktan för egen eller annans säkerhet

till person eller egendom döms för olaga hot till

böter eller fängelse i högst ett år.

Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst sex

månader och högst fyra år.

Brottet gradindelades och straffskalorna erhöll sin

nuvarande utformning genom lagstiftning år 1993

(prop. 1992/93:141, bet. 1992/93:JuU16, rskr. 220).

Som framgår av paragrafens avfattning fäster man

alltså framför allt avseende vid hur situationen

tett sig ur den hotades synpunkt. Bestämmelsen ger

också möjligheter att ta hänsyn till andra

förutsebara yttringar av gärningsmannens farlighet

än dem som direkt sammanhänger med den åtgärd som

avses med det framställda hotet.

Genom uttrycket "allvarlig fruktan för egen eller

annans säkerhet till person eller egendom" anges att

hotet skall avse antingen våld på person, vilket

inte framstår som helt lindrigt, eller åstadkommande

av skada på person eller egendom som skulle medföra

lidande eller kännbar förlust eller olägenhet för

den som drabbas därav (NJA II 1962 s. 127 f).

Utskottet kan instämma i motionärens uppfattning

att det finns klandervärda beteenden som kan vara

svåra att komma åt med bestämmelsen om olaga hot.

Svårigheten synes främst ligga i att avgöra om vissa

faktiska beteenden är sådana att de kan vara att

bedöma som hot om brottslig gärning. Att göra sådana

bedömningar torde emellertid snarare vara en uppgift

för rättstillämpningen än för lagstiftaren. Även i

detta fall skulle sannolikt försök att utvidga

straffbudets tillämpningsområde stöta på

avgränsningsproblem. Utskottet avstyrker motion

1999/2000:Ju718.

Otillbörlig påverkan

I motion 1999/2000:Ju705 (fp) begärs en utredning om

en ny straffbestämmelse om otillbörlig påverkan.

Motionären menar att de erfarenheter som en del

människor gjort av auktoritärt, odemokratiskt

ledarskap gör det angeläget att en sådan utredning

kommer till stånd.

I brottsbalken finns inte otillbörlig påverkan som

ett särskilt rekvisit. Åtskilliga brott, som t.ex.

bedrägeri (9 kap. 1 § BrB) och utpressning (9 kap. 4

§ BrB) förutsätter dock att gärningsmannen påverkat

brottsoffret på ett sätt som i någon mening är

otillbörligt.

Med anledning av ett tillkännagivande av riksdagen

(bet. 1995/96:SoU17, rskr. 263 ) beslöt regeringen

den 19 december 1996 att tillkalla en särskild

utredare med uppgift att undersöka hur samhället,

med bevarad respekt för de grundläggande fri- och

rättigheterna, på ett bättre sätt än i dag kan

stödja människor som utträtt ur nyandliga rörelser

och som därvid hamnat i psykiska kristillstånd (dir.

1996:121).

Utredningen överlämnade i september 1998 sitt

betänkande I God Tro - Samhället och nyandligheten

(SOU 1998:113). Utredningen övervägde bl.a. frågan

om huruvida svensk lagstiftning gav ett tillräckligt

integritetsskydd åt personer som tillhörde eller

hade utträtt ur religiösa samfund. Utredningens

slutsats var att gällande lagstiftning gav ett

tillräckligt skydd åt individen i de flesta fall.

Emellertid ansåg utredningen att det kunde förekomma

förfaranden som utredningen betecknade som

otillbörlig påverkan eller manipulation. Ett

införande i lagstiftningen av ett begrepp

"otillbörlig påverkan" skulle gagna såväl seriösa

religionsutövare som den personliga integriteten. Om

en person mot sin vilja påverkades att ta avstånd

från sin tro, kunde detta enligt den av utredningen

förordade lagen anses som otillbörlig påverkan, på

samma sätt som manipulationer av en individ i en

religiös rörelse kunde betraktas som en otillbörlig

påverkan. Utredningen föreslog därför en ny

straffbestämmelse i BrB, vilken skulle straffbelägga

otillbörlig påverkan. Detta borde utredas i särskild

ordning (jfr bet. s. 318 f).

Betänkandet har remissbehandlats och bereds för

närvarande i Regeringskansliet.

Vid riksmötet 1990/91 hade utskottet att ta

ställning till ett motionsyrkande om att åtgärder

för att förmå någon att inträda eller kvarstanna i

en religiös sekt i vissa extrema fall skulle kunna

bestraffas som otillbörlig psykisk påverkan.

Utskottet uttalade att en sådan lagstiftning lätt

skulle kunna komma i konflikt med regeringsformens

bestämmelser om religionsfrihet. Sådana

lagstiftningsåtgärder lät sig inte genomföras utan

en grundlig beredning. Utskottet var då inte berett

att aktualisera frågan i vidare omfattning än vad

som följde av dess uttalande om psykiskt våld.

Motionen avstyrktes (bet. 1990/91:JuU3 s. 10 f).

Utskottet ser ingen anledning att föregripa

beredningen av betänkandet SOU 1998:113. Motion

1999/2000:Ju705 avstyrks.

Förbud mot deltagande i rasistiska och

kriminella organisationer

I motionerna 1999/2000:Ju904 och 1999/2000:Ju907,

båda (kd), yrkas att deltagande i och stöd till

rasistiska och kriminella organisationer skall

förbjudas. Motionärerna pekar bl.a. på den

verksamhet som bedrivs av kriminella s.k. mc-gäng.

Av 2 kap. 1 § första stycket 5 regeringsformen (RF)

följer att varje medborgare är gentemot det allmänna

tillförsäkrad föreningsfrihet - frihet att

sammansluta sig med andra för allmänna eller

enskilda syften. Föreningsfriheten kan enligt 2 kap.

12 § första stycket RF begränsas genom lag. Av andra

stycket samma paragraf följer att en sådan

begränsning får göras endast för att tillgodose

ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt

samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som

är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som

föranlett den och ej heller sträcka sig så långt att

den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen

såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsning

får ej göras enbart på grund av politisk, religiös,

kulturell eller annan åskådning.

Den svenska lagstiftningen innehåller inte något

direkt förbud mot att bilda eller delta i

organisationer som ägnar sig åt rasistisk

verksamhet. Det är inte heller möjligt att tvångsvis

upplösa sådana organisationer. Däremot är dessa

organisationers möjlighet att verka starkt

begränsade av att i stort sett varje annan form av

yttring av rasism och etnisk diskriminering är

förbjuden i lagstiftningen.

Enligt gällande rätt kan deltagande i brottslighet

som sker i organiserad form i viss utsträckning

beivras med stöd av reglerna om förberedelse,

stämpling och medverkan till brott. I 23 kap. 2 §

första stycket BrB föreskrivs att den som med uppsåt

att utföra eller främja brott lämnar eller tar emot

pengar eller annat såsom förlag eller vederlag för

brott eller på visst sätt befattar sig med närmare

angivna brottsverktyg skall, i de fall det är

särskilt föreskrivet, dömas för förberedelse till

brott. Enligt andra stycket skall i särskilt angivna

fall också dömas för stämpling till brott. Med

stämpling förstås att någon i samråd med annan

beslutar gärningen eller att någon söker anstifta

annan eller åtar sig eller erbjuder sig att utföra

gärningen.

Av 23 kap. 4 § andra stycket BrB följer att ansvar

enligt balken inte skall ådömas endast den som

utfört en gärning utan också den som främjat

gärningen med råd eller dåd. Detsamma skall gälla

beträffande i annan lag eller författning

straffbelagd gärning, för vilken fängelse är

föreskrivet.

I fråga om sammanslutningar, som måste anses vara

avsedda att utgöra eller med hänsyn till sin

beskaffenhet och det ändamål för vilket de är

bildade lätt kan utvecklas till ett sådant maktmedel

som militär trupp eller polisstyrka och som inte med

vederbörligt tillstånd förstärker försvaret eller

ordningsmakten, finns en särskild bestämmelse om

straffansvar. Enligt 18 kap. 4 § BrB döms sålunda

den som bildar eller deltar i en sådan

sammanslutning eller för en sådan sammanslutning tar

befattning med vapen, ammunition eller annan dylik

utrustning, upplåter lokal eller mark för dess

verksamhet eller understödjer den med pengar eller

på annat sätt för olovlig kårverksamhet till böter

eller fängelse i högst två år.

Vidare bör nämnas att i 16 kap. 8 § BrB stadgas

straff för hets mot folkgrupp. Den som i uttalande

eller i annat meddelande som sprids, hotar eller

uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan

sådan grupp av personer med anspelning på ras,

hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller

trosbekännelse skall enligt den paragrafen dömas

till fängelse i högst två år eller, om brottet är

ringa, till böter.

Hets mot folkgrupp är straffbart även när sådana

yttranden sprids i tryckta skrifter, filmer, radio

och TV och andra medier som omfattas av

tryckfrihetsförordningen (TF) och

yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) - se 7 kap. 4 § 11

TF och 5 kap. 1 § YGL.

Europeiska unionens råd beslöt den 21 december

1998 om en gemensam åtgärd om att göra deltagande i

en kriminell organisation i unionens medlemsstater

till ett brott (98/733/RIF).

Frågan om förbud mot deltagande i rasistiska

organisationer övervägdes senast i samband med

behandlingen av proposition 1993/94:101 Åtgärder mot

rasistisk brottslighet och etnisk diskriminering i

arbetslivet. I propositionen konstaterade regeringen

att svensk lagstiftning uppfyllde de krav som

Sverige åtagit sig genom att ratificera Förenta

nationernas konvention om avskaffande av alla former

av rasdiskriminering. Vid en bedömning av ett förbud

mot deltagande i rasistiska organisationer utifrån

allmänna straffrättsliga utgångspunkter framhöll

regeringen bl.a. att svensk lagstiftning medförde

att varje yttring av rasism var förbjuden och att

lagstiftningen var tillräcklig för att i praktiken

tvinga organisationer som främjar rasdiskriminering

till passivitet (prop. s. 19 och 23 f).

Utskottet delade regeringens bedömning (bet.

1993/94:JuU13 s. 11).

Regeringen beslutade den 20 augusti 1998 att

tillkalla en parlamentariskt sammansatt kommitté med

uppdrag att utreda frågor om straffansvar för

deltagande i organisationer som sysslar med

brottslig verksamhet samt vissa andra frågor med

anknytning härtill (dir. 1998:66).

Regeringen framhåller i direktiven att bakgrunden

till uppdraget är bl.a. händelser på senare tid med

anknytning till vissa s.k. mc-klubbar, rasistiska

organisationers verksamhet samt det internationella

samarbetet när det gäller att bekämpa organiserad

brottslighet.

Kommittén skall överväga om det bör göras

straffbart att aktivt delta i organisationer som har

brottslig verksamhet som ett väsentligt inslag i sin

verksamhet. Sådant aktivt deltagande kan t.ex. bestå

i finansiering av organisationen, upplåtelse av

lokal till denna eller aktivt stöd på annat sätt,

dock inte enbart genom medlemskap. I det

sammanhanget skall kommittén även överväga om den

nuvarande bestämmelsen om hets mot folkgrupp är

tillräcklig för att hindra rasistiska organisationer

från att verka.

I kommitténs uppdrag ingår också att se till att en

eventuell kriminalisering utformas så att Sverige i

möjligaste mån kan leva upp till nuvarande och

förestående internationella åtaganden på området.

Vidare skall kommittén överväga frågan om huruvida

den numera föråldrade lagen om förbud mot politiska

uniformer bör ersättas med ett nytt förbud mot att

bära uniform eller uniformsliknande klädsel för att

markera politisk meningsriktning.

Kommittén skall dessutom ta upp frågan om att

straffbelägga hets mot homosexuella samt granska

argumenten för och emot en sådan kriminalisering.

I direktiven framhålls vidare bl.a. att behovet av

en utökad kriminalisering måste vägas mot intresset

av att behålla grundlagsskyddade fri- och

rättigheter oinskränkta.

Kommittén, som antagit namnet Kommittén om

brottslighet med anknytning till vissa

organisationer m.m., skall redovisa sitt uppdrag

senast den 31 oktober år 2000.

Vad särskilt gäller brottslighet som bedrivs av

vissa mc-gäng har utskottet flera gånger tidigare

behandlat åtgärder för att komma till rätta med

denna brottslighet. Senast skedde det i betänkande

1998/99:JuU7 i vilket utskottet behandlade ett

regeringsförslag som i huvudsak avsåg att öka

möjligheterna att ingripa mot kriminella mc-gäng. I

betänkandet hänvisade utskottet till tidigare

uttalanden enligt vilka utskottet utgick från att

såväl de lagstiftningsåtgärder som de andra åtgärder

som kunde bedömas vara lämpliga och effektiva skulle

vidtas för att komma till rätta med mc-

brottsligheten. Utskottet framhöll vidare att det

under budgetbehandlingen 1998 ställt sig bakom

regeringens bedömning att särskild uppmärksamhet

måste ägnas åt bl.a. den mc-relaterade

brottsligheten ( bet. s. 6).

Som ovan antecknats arbetar en parlamentarisk

kommitté med frågan om det bör göras straffbart att

aktivt delta i organisationer som har brottslighet

som ett väsentligt inslag i sin verksamhet.

Utskottet anser att detta utredningsarbete inte bör

föregripas och avstyrker motionerna 1999/2000:Ju904

och 1999/2000:Ju907 i nu berörda delar.

Åtgärder mot klotter

Flera motioner rör åtgärder mot klotter. I

motionerna 1999/2000:Ju709 (m) och 1999/2000:Ju728

(s) yrkas att maximistraffet för skadegörelse skall

höjas till fängelse ett år, medan en mera allmän

översyn av straffsatserna efterfrågas i motion

1999/2000:Ju736 (kd). Såväl i Ju709 som Ju736 begärs

att försök och förberedelse till skadegörelse skall

straffbeläggas. En nationell handlingsplan mot

klotter efterfrågas i Ju736.

Enligt 28 kap. 11 § rättegångsbalken får, om det

finns anledning anta att ett brott har begåtts på

vilket fängelse kan följa, kroppsvisitation göras på

den som skäligen kan misstänkas för brottet för att

söka efter föremål som kan tas i beslag eller annars

för att utröna omständigheter som kan vara av

betydelse för utredning om brottet. Annan än den som

misstänks för brottet får kropps-visiteras, om det

finns synnerlig anledning att anta att det därigenom

kommer att anträffas föremål som kan tas i beslag

eller det annars är av betydelse för utredningen om

brottet. Med kroppsvisitation avses en undersökning

av kläder och annat som någon bär på sig samt av

väskor, paket och andra föremål som någon har med

sig.

För kroppsvisitation, liksom för övriga

straffprocessuella tvångsmedel, gäller att den får

vidtas endast om skälen för åtgärden uppväger det

intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för

den misstänkte eller för något annat motstående

intresse.

Av 12 kap. 1 § BrB framgår att straffet för

skadegörelse är böter eller fängelse i högst sex

månader. Enligt 12 kap. 3 § samma balk är straffet

för grov skadegörelse fängelse i högst fyra år.

Försök och förberedelse är straffbelagda endast i

fråga om grov skadegörelse. Underlåtenhet att

avslöja sådant brott är, som framgår av 12 kap. 5 §

BrB, också straffbar.

Polisrättsutredningen föreslog i sitt

slutbetänkande Tvångsmedel enligt 27 och 28 kap. RB

samt polislagen (SOU 1995:47) inga förändringar av

förutsättningarna för kroppsvisitation. Betänkandet

bereds för närvarande i Justitiedepartementet.

Justitieministern besvarade den 17 mars 1999 en

fråga om klotter (fråga 1998/99:444). I frågesvaret

framhöll justitieministern att det, i fråga om

åtgärder mot klotter, var självklart att fortsätta

satsningen på ett systematiskt och lokalt bedrivet

brottsförebyggande arbete. Hon underströk samtidigt

att det fanns skäl att göra nya överväganden i fråga

om ändrad lagstiftning i vissa avseenden. När det

gällde lagstiftningen måste en noggrann analys göras

av vilka åtgärder som var motiverade för att på ett

effektivare sätt stävja klottret. Vad gällde bl.a.

förberedelsebrottets utformning och omfattning

pågick redan beredning inom Justitiedepartementet,

och justitieministern avsåg att återkomma till

riksdagen beträffande vilka åtgärder regeringen

avsåg att vidta när det gällde att motverka klotter

(riksdagens snabbprotokoll den 23 mars 1999 s. 9 f).

Utskottet har tidigare flera gånger haft att ta

ställning till motionsyrkanden om åtgärder mot

klotter. Vid riksmötet 1997/98 erinrade utskottet om

att det tidigare avvisat krav på skärpt lagstiftning

mot klotter och framhöll den vikt som uppfostran och

annan normöverföring hade när det gällde att

motverka klotter; att skolan medverkade till denna

normöverföring fann utskottet självklart. Utskottet

underströk vidare att kroppsvisitation enligt

gällande rätt kunde äga rum vid misstanke om

skadegörelse. Utskottet fann inte skäl att föreslå

ändringar i rättegångsbalkens bestämmelser om

kroppsvisitation och avstyrkte det då aktuella

motionsyrkandet (bet. 1997/98:JuU24 s.18 f).

Vid förra riksmötet underströk utskottet att det

alltjämt stod fast vid sina uttalanden i

1997/98:JuU24. Utskottet ville emellertid samtidigt

instämma i justitieministerns uttalanden om behovet

av att överväga ändrad lagstiftning i vissa

avseenden. Utskottet konstaterade med

tillfredsställelse att överväganden av vilka

åtgärder som kunde anses motiverade redan pågick

inom Regeringskansliet. Med hänsyn till det pågående

beredningsarbetet ansåg utskottet att det inte då

erfordrades några uttalanden från riksdagens sida.

Utskottet avstyrkte då aktuella motioner (bet.

1998/99:JuU22 s. 21 f).

Den 26 oktober 1999 anordnade Justitiedepartementet

ett seminarium rörande klotter och bekämpandet av

klotter. I seminariet deltog bl.a. företrädare för

Brottsförebyggande rådet, Riksåklagaren,

Rikspolisstyrelsen, Statens järnvägar,

Storstockholms lokaltrafik och Svenska

kommunförbundet. Erfarenheterna från seminariet

kommer att tas till vara i det fortsatta

beredningsarbetet.

Som framgått ovan pågår överväganden i

Regeringskansliet av vilka åtgärder som kan anses

påkallade för en effektiv bekämpning av klotter, och

utskottet anser att detta beredningsarbete inte bör

föregripas. Utskottet avstyrker såväl motionerna

1999/2000:Ju709 och 1999/2000:Ju736 som motion

1999/2000:Ju728 i nu behandlad del.

Elektroniska anslagstavlor

I motion 1999/2000:T703 (c) yrkas att lagen om

ansvar för elektroniska anslagstavlor skall

upphävas. Motionärerna menar att lagen, i förening

med personuppgiftslagen, gör så gott som alla

Internetleverantörer i Sverige till lagbrytare.

Sedan den 1 maj 1998 gäller lagen (1998:112) om

ansvar för elektroniska anslagstavlor. Med

elektronisk anslagstavla förstås i lagen en tjänst

för förmedling av elektroniska meddelanden. Lagen

innebär att den som tillhandahåller en elektronisk

anslagstavla skall ha uppsikt över den.

Tillhandahållaren skall vidare vara skyldig att

lämna användare av tjänsten viss information. Han är

vidare, enligt lagens 5 §, skyldig att i följande

fall ta bort eller förhindra vidare spridning av

meddelanden som en användare sänder in till

anslagstavlan:

- om meddelandets innehåll uppenbart är sådant som

avses i bestämmelserna i 16 kap. 5 § BrB om

uppvigling, 16 kap. 8 § BrB om hets mot folkgrupp,

16 kap. 10 a § BrB om barnpornografibrott eller 16

kap. 10 b § BrB om olaga våldsskildring eller

- om det är uppenbart att användaren har gjort

intrång i upphovsrätt eller i rättighet som skyddas

genom föreskrift i 5 kap. lagen (1960:729) om

upphovsrätt till litterära eller konstnärliga verk

genom att sända in meddelandet.

Om tillhandahållaren inte lämnar föreskriven

information eller om han försummar sin skyldighet

att ta bort vissa meddelanden kan han straffas.

Personuppgiftslagen (1998:204) har till syfte att

skydda människor mot att deras personliga integritet

kränks genom behandling av personuppgifter (1 §).

Med sådan behandling förstås varje åtgärd eller

serie av åtgärder som vidtas i fråga om

personuppgifter, vare sig det sker på automatisk väg

eller inte, t.ex. insamling, registrering,

organisering, lagring, bearbetning eller ändring,

återvinning, inhämtande, användning, utlämnande

genom översändande, spridning eller annat

tillhandahållande av uppgifter, sammanställning

eller samkörning, blockering, utplåning eller

förstöring (3 §).

Ansvaret för tillhandahållaren enligt lagen om

elektroniska anslagstavlor tar sålunda sikte på

spridning av vissa otillåtna meddelanden och inte på

behandling av personuppgifter.

I samband med att utskottet tog ställning till

regeringens förslag om en lag om ansvar för

elektroniska anslagstavlor hade utskottet anledning

att uttala sig i frågan om tillhandahållarens

ansvar.

I den proposition som föregick lagen berörde

regeringen frågan om särlagstiftning och anförde

bl.a. att det fanns ett flertal exempel på att

elektroniska anslagstavlor använts för att sprida

meddelanden med ett innehåll som typiskt sett är

straffbart. Spridningen av meddelanden med hjälp av

elektroniska anslagstavlor omfattades självfallet av

gällande straffrättsliga regler. Om den som

förmedlade meddelanden med hjälp av en elektronisk

anslagstavla inte själv var att betrakta som

gärningsman, torde ansvar för förmedlaren ibland

kunna komma i fråga för medverkan till brott som

användaren gjort sig skyldig till genom spridning av

meddelandet. Det hade emellertid visat sig svårt att

spåra de användare som ursprungligen avsänt det

straffbara meddelandet, varför det inte alltid var

säkert att brottsbalkens bestämmelser var

tillräckliga för att reglera ansvaret i dessa

situationer. Det hade också visat sig att det fanns

en brist på kontroll över de elektroniska

anslagstavlorna som kunde utnyttjas för brottsliga

ändamål. Eftersom de elektroniska anslagstavlorna

medgav att meddelanden med straffbart innehåll kunde

nå ett stort antal personer och påverka framför allt

barn och ungdomar, var det angeläget att förhindra

att vissa slag av meddelanden spreds på detta sätt.

Det fanns därför starka skäl att införa en

särreglering på området som syftade till att ge

tjänsterna en acceptabel struktur och som framför

allt klart fastställde tillhandahållarens ansvar för

förekomsten av vissa meddelanden.

Utskottet ansåg att det fanns ett klart behov av

att kunna begränsa spridningen av brottsliga

meddelanden genom elektroniska anslagstavlor. En

särskild reglering framstod som ett effektivt

komplement till de vanliga straffrättsliga reglerna

och borde kunna bidra till att utveckla

rättsmedvetandet på det IT-rättsliga området.

Vad härefter gällde frågan om tillhandahållarens

uppsikt över anslagstavlan anförde regeringen i

propositionen att som tillhandahållare av en

elektronisk anslagstavla anses den som kan bestämma

över tjänstens användning, inklusive de tekniska och

administrativa rutinerna.

Regeringen anförde vidare att utgångspunkten för

regleringen av uppsiktsplikten var att den som

tillhandahåller en elektronisk anslagstavla inte

borde få gå med på eller passivt se på när användare

missbrukar tjänsten. Hur en tillhandahållare

praktiskt skulle förfara måste bedömas i varje

enskilt fall. Det kunde t.ex. inte krävas att

tillhandahållaren ständigt aktivt kontrollerade

varje meddelande som sändes in till den elektroniska

anslagstavlan. Någon form av återkommande kontroll

borde dock fordras. Tillhandahållaren borde därför

regelbundet gå igenom innehållet i den elektroniska

anslagstavlan. Ett riktmärke borde vara att en

tjänst inte borde kunna lämnas utan tillsyn i mer än

en vecka. Avsikten var inte att tillhandahållare

skulle drabbas på ett sådant sätt att deras

verksamhet i någon väsentlig mån försvårades eller

att uppkomsten av nya tjänster äventyrades. Om

mängden meddelanden gjorde det svårt att läsa alla

meddelanden med en rimlig arbetsinsats eller till

rimliga kostnader vore ett rimligt sätt att uppfylla

uppsiktsplikten att med hjälp av en "klagomur" ge

användarna möjligheter att nå tillhandahållaren för

att påtala en eventuell förekomst av straffbara

meddelanden. Här kan även noteras att

tillhandahållaren för att kunna fullgöra sin

uppsiktsplikt har rätt att ta del av de meddelanden

som användare sänder in till anslagstavlan.

Utskottet ansåg att det med beaktande av de

uttalanden som gjordes i propositionen inte syntes

möta några avgörande praktiska hinder för en

tillhandahållare att fullgöra sin uppsiktsplikt.

Utskottet noterade också att lagförslaget inte

omfattade elektronisk post.

När utskottet vid riksmötet 1998/99 hade att ta

ställning till motionsyrkanden om bl.a. lagens

upphävande anförde utskottet att det inte framkommit

någonting som motiverade en annan ståndpunkt i de då

aktuella frågorna än den utskottet intog våren 1998,

och utskottet avstyrkte motionerna (bet.

1998/99:JuU26 s. 24 f).

Utskottet, som vill understryka att lagen om ansvar

för elektroniska anslagstavlor inte tar sikte på

behandling av personuppgifter, anser att det inte

heller sedan utskottet sist behandlade frågan

framkommit något som skulle tala för ett upphävande

av lagen. Motion 1999/2000:T703 i aktuell del

avstyrks.

Övergrepp i rättssak

Enligt 17 kap. 10 § BrB gäller att den som med våld

eller hot om våld angriper någon för att denne gjort

anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål eller annars

vid förhör avgivit utsaga hos en domstol eller annan

myndighet eller för att hindra någon från en sådan

åtgärd, döms för övergrepp i rättssak till böter

eller fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla,

om man med någon annan gärning, som medför lidande,

skada eller olägenhet, eller med hot om en sådan

gärning angriper någon för att denne avlagt

vittnesmål eller annars avgivit utsaga vid förhör

hos en myndighet eller för att hindra honom från att

avge en sådan utsaga. Är brottet grovt, döms till

fängelse, lägst ett och högst sex år.

Paragrafen erhöll sin nuvarande avfattning genom

lagstiftning år 1997 (prop. 1996/97:135, bet.

1996/97:JuU19, rskr. 218, SFS 1997:389). De

ändringar som då gjordes innebar att straffmaximum

för normalgraden av brottet höjdes från ett till två

års fängelse, under det att straffminimum för grovt

brott höjdes från sex månader till ett års fängelse

och straffmaximum från fyra till sex år.

Att under laga ed lämna osann uppgift eller förtiga

sanningen bestraffas enligt 15 kap. 1 § BrB som

mened. Straffet är fängelse i högst fyra år eller,

om brottet är ringa, böter eller fängelse i högst

sex månader. Är brottet grovt, är straffet fängelse,

lägst två och högst åtta år.

I motionerna 1999/2000:Ju723 (m) och

1999/2000:Ju905 (c) yrkas att straffen för övergrepp

i rättssak skall skärpas. I motion Ju723 framhålls

att övergrepp i rättssak bör ha samma straffvärde

som mened.

Utskottet hade att ta ställning till ett

motsvarande yrkande i 1997 års lagstiftningsärende.

Utskottet redogjorde då för utvecklingen av

straffskalorna för övergrepp i rättssak respektive

mened. Av redogörelsen framgår sammanfattningsvis

att straffskalan för övergrepp i rättssak gradvis

förändrats sedan brottsbalkens tillkomst;

ursprungligen omfattade straffskalan böter eller

fängelse i högst två år. Vidare har brottet

gradindelats. Straffskalan för mened har däremot

förblivit oförändrad sedan brottsbalken trädde i

kraft. Straffskalan för mened är vid; för ringa

brott kan böter utdömas och som framgår ovan är

maximistraffet för grovt brott fängelse åtta år.

Höjningen av straffmaximum för övergrepp i rättssak

år 1997 innebar att straffvärdet för denna typ av

brott närmar sig straffvärdet för mened. Ändringen

medförde att straffmaximum för övergrepp i rättssak

sammanfaller med vad som gäller för grovt olaga

tvång enligt 4 kap. 4 § andra stycket BrB och kommer

att överstiga straffmaximum för grovt olaga hot

enligt 4 kap. 5 § andra stycket BrB, för vilket

brott straffmaximum är fängelse i fyra år. Med

hänsyn till det intresse som bestämmelsen om

övergrepp i rättssak är avsedd att skydda ansåg

utskottet i lagstiftningsärendet att de angivna

effekterna av förslagen framstod som väl motiverade

och avstyrkte bifall till den då aktuella motionen

om att övergrepp i rättssak skulle tillmätas samma

straffvärde som mened (bet. 1996/97:JuU19 s. 4).

I sammanhanget bör nämnas att det i

lagstiftningsärendet nämndes att det av

påföljdspraxis framgick att domstolarna i stor

utsträckning valt fängelse som påföljd när

straffvärdet av brottet legat över böter. Villkorlig

dom och skyddstillsyn hade valts som påföljd endast

i ringa utsträckning. Utskottet drog mot denna

bakgrund slutsatsen att övergrepp i rättssak är en

brottstyp vars art ofta talar för fängelsepåföljd

och uttalade att någon ändring av detta förhållande

inte var avsedd. Vidare underströk utskottet att

avsikten inte var att påverka den nyanserade

straffmätning efter brottets straffvärde som

förekommit. Tvärtom borde den genomförda

utvidgningen av straffskalan kunna medföra

förutsättningar för ytterligare nyanseringar vid

påföljdsbestämningen. Samtidigt underströk utskottet

att de företagna förändringarna skulle ses som en

generell uppgradering av straffvärdet för brott av

förevarande slag och att detta borde leda till

generellt något strängare straff för dessa brott. En

sådan förändring torde, enligt utskottet, ha

relativt liten betydelse för brott som hittills

ansetts ligga på bötesnivå, medan en mer markerad

uppjustering av straffvärdet av mer allvarliga

former av övergrepp i rättssak borde komma till

stånd. Slutligen anförde utskottet att straffskalan

för grovt brott även fortsättningsvis borde

reserveras för fall när gärningsmannen hade visat

särskild hänsynslöshet och betydande men för det

allmänna eller någon enskild hade uppkommit eller

riskerade att uppkomma till följd av gärningen (bet.

s. 4 f).

När utskottet vid riksmötet 1997/98 på nytt hade

att ta ställning till ett motionsyrkande liknande

det nu förevarande fann utskottet inte skäl att inta

en annan ståndpunkt än i lagstiftningsärendet och

avstyrkte motionen. Utskottet framhöll samtidigt att

det då var för tidigt att säga vilka effekter

lagändringarna fått för påföljdsbestämningen.

Utskottet utgick emellertid från att regeringen noga

följde utvecklingen på området (bet. 1997/98:JuU12

s.10).

Utskottet vill understryka att de gärningar som

faller under rubriceringen övergrepp i rättssak

utgör angrepp på själva rättsordningen. Det finns

därför starka skäl att se allvarligt på sådana

gärningar, och utskottet anser att tiden nu är mogen

att låta ett strängare synsätt komma till uttryck

vid utformningen av straffskalan för övergrepp i

rättssak. Enligt utskottets uppfattning kan en

jämförelse göras med menedsbrottet som också avser

gärningar som hotar rättssäkerheten och

förutsättningarna för att skipa rätt. Övergrepp i

rättssak bör tillmätas samma straffvärde som mened

och straffskalan för det förstnämnda brottet

utformas i enlighet härmed. Det får ankomma på

regeringen att låta utarbeta och till riksdagen

återkomma med ett lagförslag om skärpning av

straffet för övergrepp i rättssak av denna innebörd.

Vad utskottet nu med anledning av motionerna

1999/2000:Ju723 och 1999/2000:Ju905 anfört bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Rån

Den som stjäl medelst våld å person eller medelst

hot som innebär trängande fara eller för den hotade

framstår som trängande fara, döms enligt 8 kap. 5 §

brottsbalken för rån. Påföljden är fängelse i lägst

ett och högst sex år. Är brottet grovt döms enligt 6

§ samma kapitel för grovt rån till fängelse i lägst

fyra och högst tio år. Vid bedömande av om brottet

är grovt skall särskilt beaktas om våldet varit

livsfarligt eller om gärningsmannen tillfogat svår

kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller om han

eljest visat synnerlig råhet eller på ett

hänsynslöst sätt utnyttjat den rånades skyddslösa

ställning.

I motion 1999/2000:Ju716 (m) yrkas att rån med

vapen eller vapenliknande föremål alltid skall

bedömas som grovt. I motionen framhålls vidare att

behandlingen av offer för rån måste bli bättre. Att

påföljden för personrån bör skärpas yrkas i motion

1999/2000:Ju903 (kd).

Utskottet har tidigare vid flera tillfällen tagit

ställning till liknande motionsyrkanden. Senast

skedde det i betänkandet 1996/97:JuU7 s. 3 f. För en

utförlig redovisning av rättspraxis på området

hänvisas dit.

Våren 1994 konstaterade utskottet (bet.

1993/94:JuU19 s. 37) att brott som förövas med vapen

ofta bedömdes som grova av domstolarna. Så var

fallet exempelvis när det gällde våldtäkt, stöld och

rån. Det ankom emellertid, anförde utskottet, på

domstolarna att vid bedömandet av ett brotts

svårhetsgrad göra en sammanvägning av samtliga

omständigheter i målet av vilka frågan om vapen

kommit till användning var en betydelsefull

omständighet. Utskottet fann inte skäl att föreslå

att den angivna ordningen skulle frångås och

avstyrkte den då aktuella motionen.

Den uppfattningen vidhöll utskottet våren 1995 när

två motioner liknande den nu aktuella behandlades.

Samma synsätt borde vidare enligt utskottet anläggas

på bedömningen när vapenattrapper kommit till

användning. Beträffande rånbrotten tillade utskottet

att redan rån av normalgraden var ett allvarligt

brott som i allmänhet medförde ett långvarigt

fängelsestraff. När det särskilt gällde rekvisiten

för grovt rån konstaterade utskottet att dessa gav

utrymme för att beakta sådana omständigheter som

gärningens farlighet och hänsynslöshet samt de

effekter i form av skada, psykiska besvär och annat

obehag som gärningen medförde för den enskilde.

Utskottet kunde inte se att det härutöver behövdes

en reglering som tog sikte på vilken typ av redskap

som kommit till användning vid gärningens

genomförande.

När utskottet vid riksmötet 1997/98 senast

behandlade frågan om hur brott som utförs med vapen

skall bedömas vidhöll utskottet sin tidigare

uttalade uppfattning och avstyrkte motionen (bet.

1997/98:JuU9 s. 9).

Härutöver bör nämnas att Brottsofferutredningen i

sitt betänkande Brottsoffer Vad har gjorts? Vad bör

göras? (SOU 1998:40) har föreslagit ett flertal

åtgärder i fråga om hjälp och stöd för brottsoffer

som utsatts för våld. Betänkandet har

remissbehandlats och en proposition på grundval av

betänkandet kan förväntas under våren 2000.

Utskottet ser ingen anledning att nu frångå sina

tidigare ställningstaganden i fråga om rån med

användande av vapen eller vapenatrapper.

Straffskalan för rån och grovt rån återspeglar

enligt utskottets uppfattning väl hur allvarligt

lagstiftaren ser på denna typ av brottslighet. I

praxis medför rånbrott också i allmänhet långvariga

fängelsestraff. Beträffande behandlingen av rånoffer

anser utskottet att den aviserade propositionen på

grundval av Brottsofferutredningens betänkande bör

avvaktas. Utskottet avstyrker med det anförda såväl

motion 1999/2000:Ju716 som motion 1999/2000:Ju903 i

nu aktuell del.

Olaga diskriminering

I motion 1999/2000:Sf640 (mp) begärs att en

utredning skall tillsättas för att se över frågan om

16 kap. 9 § BrB bör upphävas och ersättas av

civilrättslig lagstiftning. Motionären menar att en

civilrättslig reglering skulle leda till att flera

skadestånd utdömdes och vara mera effektiv än den

nuvarande ordningen.

Straff för olaga diskriminering infördes i svensk

rätt genom lagstiftning år 1970. Lagbestämmelsen,

som då hade beteckningen 16 kap. 8 a § BrB, tillkom

med anledning av Sveriges tillträde till Förenta

nationernas den 21 december 1965 dagtecknade

konvention om avskaffande av alla former av

rasdiskriminering ( K M prop. nr 87 år 1970).

Paragrafen, som alltså numera betecknas 16 kap. 9 §

BrB, har successivt utbyggts och har ett vidare

tillämpningsområde än som följer av konventionen.

I 16 kap. 9 § första stycket BrB föreskrivs att en

näringsidkare som i sin verksamhet diskriminerar

någon på grund av hans ras, hudfärg, nationella

eller etniska ursprung eller trosbekännelse genom

att inte gå honom till handa på de villkor som

näringsidkaren i sin verksamhet tillämpar i

förhållande till andra skall dömas för olaga

diskriminering till böter eller fängelse i högst ett

år.

Enligt paragrafens andra stycke tillämpas den

nämnda bestämmelsen också på den som är anställd i

näringsverksamhet eller annars handlar på en

näringsidkares vägnar samt på den som är anställd i

allmän tjänst eller innehar allmänt uppdrag.

Vidare gäller, enligt paragrafens tredje stycke,

att ansvar för olaga diskriminering också drabbar

anordnare av allmän sammankomst eller offentlig

tillställning och medhjälpare till sådan anordnare,

om han diskriminerar någon på grund av hans ras,

hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller

trosbekännelse genom att vägra honom tillträde till

sammankomsten eller tillställningen på de villkor

som gäller för andra.

Slutligen gäller, enligt paragrafens fjärde stycke,

att om någon som avses i paragrafens första-tredje

stycke på där angivet sätt diskriminerar annan på

grund av att denne har homosexuell läggning,

inträder likaledes ansvar för olaga diskriminering.

För straffbarhet fordras att det avgörande motivet

för gärningen varit någons ras, hudfärg, nationella

eller etniska ursprung, trosbekännelse eller

homosexuella läggning.

Enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207)

tillämpas skadeståndslagens bestämmelser om

skyldighet att ersätta personskada också i fråga om

lidande som någon tillfogar annan genom bl.a. olaga

diskriminering. Bestämmelsen ger alltså rätt till

ersättning för den icke-ekonomiska skada som

lidandet innebär.

Skada som någon tillfogas på grund av olaga

diskriminering kan också vara s.k. ren

förmögenhetsskada, dvs. ekonomisk skada som

uppkommer utan att någon lider person- eller

sakskada. Utanför avtalsförhållanden är ren

förmögenhetsskada i princip ersättningsgill endast

om det särskilt anges i lag. Den som vållar ren

förmögenhetsskada genom brott är dock alltid

ersättningsskyldig enligt 2 kap. 4 §

skadeståndslagen.

Att de förfaringssätt som beskrivs i 16 kap. 9 §

BrB är kriminaliserade innebär alltså inget hinder

mot att skadeståndstalan förs. Kriminaliseringen är

tvärtom en förutsättning för rätt till sådan

ersättning som avses i 1 kap. 3 § skadeståndslagen.

Den är dessutom, med hänsyn till svensk rätts

reglering av ansvaret för ren förmögenhetsskada i

utomobligatoriska förhållanden, ofta en

förutsättning även för rätt till ersättning för

sådan skada.

I fråga om beviskravet för skadeståndstalan gäller

civilprocessuella regler, även om

skadeståndsanspråket grundas på brott.

Regeringen beslöt den 17 juni 1999 att tillkalla en

särskild utredare med uppgift att göra en översyn av

bestämmelsen om olaga diskriminering (dir. 1999:49).

I uppdraget ingår också att göra en analys av

rättsväsendets tillämpning av bestämmelsen.

Utredaren skall ta ställning till om lagstiftningen

om olaga diskriminering har en lämplig omfattning

och utformning för att kunna utgöra ett effektivt

medel mot diskriminering. I uppdraget ingår att

överväga om ett förbud mot diskriminering kan

upprätthållas mera effektivt om det sanktioneras på

annat sätt än genom straff. Uppdraget skall

redovisas senast den 30 april 2001.

Utskottet hade vid förra riksmötet att ta ställning

till ett motionsyrkande av samma innebörd som det nu

aktuella. Enligt utskottets mening fanns det inte

skäl för riksdagen att föregripa den aviserade

översynen. Utskottet ville dock redan då framhålla

att en avkriminalisering av olaga diskriminering

inte syntes ägnad att öka möjligheten att fordra

skadestånd för sådana förfaranden. Utskottet

avstyrkte då aktuella motionsyrkanden (bet.

1998/99:JuU22 s. 8).

Enligt utskottets uppfattning innebär det ovan

redovisade utredningsuppdraget att önskemålet i

motionen 1999/2000:Sf640 väsentligen är tillgodosett

och motionen avstyrks i denna del.

Preskriptionsavbrott

I motion 1999/2000:Ju723 (m) begärs att

preskriptionsavbrott skall inträda redan när en

misstänkt delges förundersökningsprotokollet. Enligt

motionärernas uppfattning innebär nuvarande regler

inte bara en risk för åtalspreskription utan också

för att brottsoffret går miste om

brottsskadeersättning enligt brottsskadelagen

(1978:413).

Vad först gäller frågan om åtalspreskription hade

utskottet att ta ställning till ett motsvarande

motionsyrkande vid riksmötet 1997/98 (1997/98:JuU1

s. 48). Utskottet anförde den gången följande.

Av 35 kap. 1 § BrB framgår att den tidsfrist efter

vars utgång påföljd för brott i allmänhet inte kan

ådömas, dvs. åtalspreskription inträder, endast kan

avbrytas genom att den misstänkte häktas eller

erhåller del av åtal för brottet. Frågan om på

vilket sätt åtalspreskription skall kunna avbrytas

övervägdes ingående under förarbetena till

brottsbalken. Departementschefen anförde i denna

fråga att det inte fanns tillräckliga skäl att låta

delgivning av misstanke om brott vara

preskriptionsavbrytande. En sådan ordning skulle i

många fall leda till en betydande förlängning av

preskriptionsfristerna och kunna leda till

processuella komplikationer, t.ex. i frågan om

huruvida delgiven misstanke avsett den sedermera

åtalade gärningen. Det kunde visserligen inte

förnekas att de möjligheter gällande ordning gav den

misstänkte att själv förhindra preskriptionsavbrott

kunde leda till föga tillfredsställande resultat.

Enligt departementschefen kunde emellertid varje

gränsdragning, hur den än skedde, i enskilda fall

medföra mindre gynnsamma konsekvenser (NJA II 1962

s. 564 f).

Efter att ha erinrat om att en annan ordning finns

i skattebrottslagen (1971:69) förklarade utskottet

att det inte var berett att frångå den reglering i

fråga om åtalspreskriptionen som kommit till uttryck

i brottsbalken och avstyrkte det då förevarande

motionsyrkandet.

När utskottet vid riksmötet 1998/99 hade att

ställning till ett motsvarande motionsyrkande

vidhöll utskottet denna inställning (bet.

1998/99:JuU22 s. 9 f).

Såvitt avser brottsskadeersättning antog riksdagen

vid förra riksmötet en lag om ändringar i

brottsskadelagen (prop. 1998/99:41, bet.

1998/99:JuU20, rskr. 1998/99:175, SFS 1999:253).

Ändringarna i denna del innebär sammanfattningsvis

att rätten till brottsskadeersättning kvarstår under

en längre tidsperiod än tidigare. Om allmänt åtal

har väckts, skall ansökan om brottsskadeersättning

göras inom två år från det att dom eller slutligt

beslut har vunnit laga kraft. Har allmänt åtal inte

väckts men förundersökning inletts, skall ansökan

göras inom två år från det att förundersökningen

lagts ned eller avslutats. I övriga fall skall

ansökan göras inom två år från det att brottet

begicks. Om det finns synnerliga skäl, kan dock en

ansökan prövas även om den kommit in för sent.

I enlighet med äldre rätt skall alltjämt gälla att

ansökan prövas endast om brottet har anmälts till

polis eller åklagare eller om sökanden visar giltig

anledning till att någon sådan anmälan inte har

gjorts.

Vidare innebär den nya lagen att en särskild

bestämmelse om preskription av fordran på

brottsskadeersättning införs. Preskriptionstiden för

brottet gäller som en yttersta tidsgräns för rätt

till sådan ersättning oavsett vad som är föreskrivet

om tid för att ansöka om brottsskadeersättning. En

fordran på brottsskadeersättning skall preskriberas

enligt samma regler som gäller för en fordran på

skadestånd i anledning av brottet.

Särskilda regler om preskription av skadestånd på

grund av brott finns i 3 § preskriptionslagen

(1981:130). Dessa preskriptionsregler innebär bl.a.

att en fordran på skadestånd i anledning av brott

preskriberas tidigast tio år efter brottet men att

tiden förlängs i vissa fall. Förlängning kan ske i

de fall då tiden för åtalspreskription för brottet

är tio år eller längre. Den nya lagregleringen

innebär att också preskriptionstiden för anspråk på

brottsskadeersättning kan förlängas på motsvarande

sätt.

Vid behandlingen vid riksmötet 1998/99 av ett

motsvarande motionsyrkande som det nu aktuella

anförde utskottet i fråga om risken för preskription

av rätt till brottsskadeersättning att de nya

bestämmelserna i brottsskadelagen måste anses

tillräckliga för att rättsförluster för brottsoffer

skulle undvikas. Motionsyrkandet avstyrktes (bet.

1998/99:JuU22 s. 11).

Utskottet står fast vid sina uttalanden vid förra

riksmötet och avstyrker motion 1999/2000:Ju723 i

denna del.

Elektronisk kontroll

I motion Ju503 (fp) begärs en utredning om att

fängelsestraff upp till sex månader skall kunna

verkställas genom intensivövervakning med

elektronisk kontroll. I motionen förordas dessutom

att sådan övervakning skall kunna beslutas av

domstol som en självständig påföljd.

Enligt 1 § lagen (1994:451) om intensivövervakning

med elektronisk kontroll är denna tillämplig vid

verkställighet av dom på fängelse, om den dömde

skall undergå fängelse i högst tre månader och det

inte är fråga om fängelse som förenats med

skyddstillsyn enligt 28 kap. 3 § BrB. I fall som

avses i 1 § får, på ansökan av den dömde, beslutas

att fängelsestraffet skall verkställas utanför

anstalt. En ansökan får inte bifallas, om den dömde

är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt av

någon annan anledning än för verkställighet av det

straff som ansökan avser eller om särskilda skäl

annars talar mot verkställighet utanför anstalt. Har

den dömde tidigare undergått verkställighet utanför

anstalt i form av intensivövervakning, får en

ansökan bifallas endast om det därefter förflutit en

period av minst tre år under vilken den dömde inte

begått något brott som har föranlett strängare

påföljd än böter. Verkställigheten sker i enlighet

med lagens bestämmelser under ledning av den lokala

kriminalvårdsmyndighet inom vars verksamhetsområde

den dömde har sin bostad (2 §).

Verkställigheten utanför anstalt sker i form av

intensivövervakning i för-ening med ett förbud för

den dömde att vistas utanför bostaden annat än på

särskilt angivna tider och för bestämda ändamål.

Efterlevnaden av förbudet skall kontrolleras med

elektroniska hjälpmedel (3 §).

Kriminalvårdsstyrelsen prövar på skriftlig ansökan

av den dömde frågan om denne skall få undergå

verkställighet av dom på fängelse utanför anstalt.

Styrelsen får föreskriva att frågan i stället skall

prövas av en regionmyndighet. Har ett beslut fattats

av en regionmyndighet, får det ändras av styrelsen.

Den som beslutet angår får påkalla styrelsens

prövning, om beslutet gått honom emot.

Kriminalvårdsstyrelsens beslut får överklagas hos

allmän förvaltningsdomstol (9 §).

Intensivövervakning med elektronisk kontroll

bedrevs ursprungligen som en försöksverksamhet.

Lagen blev permanent den 1 januari 1999.

Vad gällde frågan om vilka strafftider som

lämpligen borde komma i fråga vid

intensivövervakning med elektronisk kontroll

framhöll regeringen i propositionen 1997/98:96 Vissa

reformer av påföljdssystemet bl.a. att reglerna om

villkorlig frigivning gällde även för den som

verkställde ett straff genom intensivövervakning.

Eftersom den då gällande försöksverksamheten innebar

att intensivövervakning stod öppen för den som dömts

till högst tre månaders fängelse, underkastades

dömda i praktiken intensivövervakning under högst

två månader. Det stod klart att längre tider av

intensivövervakning skulle innebära att de dömda

utsattes för större påfrestningar och också föra med

sig ett klientel som generellt kunde anses ha sämre

förutsättningar att klara de krav som

intensivövervakning ställde. Enligt regeringens

mening kunde det därför befaras att längre tider av

intensivövervakning medförde fler misslyckanden. För

att intensivövervakningen skulle vara ett trovärdigt

alternativ till anstaltsvistelser krävdes att

ingripandenivån inte skilde sig från alternativets i

någon betydande utsträckning. Detta torde emellertid

bli svårt att uppnå vid längre strafftider bl.a. med

hänsyn till att det kunde vara svårt att under mer

än ett par månader upprätthålla de tämligen rigorösa

regler som gällde för intensivövervakningen.

Regeringen ansåg mot denna bakgrund att

intensivövervakning inte borde användas vid längre

strafftider än enligt den då pågående

försöksverksamheten, dvs. tre månader (prop. s. 110

f).

Frågan om intensivövervakning bör vara en

verkställighetsform eller en självständig påföljd

berördes också i propositionen. Regeringen framhöll

i propositionen att utgångspunkten var att

intensivövervakning borde vara i princip lika

ingripande som verkställighet i anstalt av ett

kortare fängelsestraff, vilket talade för att

intensivövervakning borde användas som en

verkställighetsform och inte som en självständig

påföljd.

Av betydelse i sammanhanget var också att införande

av intensivövervakning med elektronisk kontroll som

ett permanent inslag i straffsystemet motiverades av

såväl humanitära som samhällsekonomiska skäl. Hur

stor betydelse i dessa hänseenden

intensivövervakningen kom att få berodde emellertid

på möjligheterna att begränsa användning av

intensivövervakning till sådana fall där

alternativet verkligen var en anstaltsvistelse. Om

intensivövervakning kom att användas även i andra

fall, dvs. där påföljden annars hade blivit någon

form av kriminalvård i frihet skulle de humanitära

och samhällsekonomiska fördelarna av

intensivövervakningen minska i motsvarande mån.

Genom att införa intensivövervakning som en

verkställighetsform för kortare fängelsestraff kunde

sådana effekter minimeras. Intensivövervakning med

elektronisk kontroll borde därför komma till stånd

endast i fall där en domstol först kommit fram till

att påföljden skulle vara fängelse.

Vid bedömningen av om beslutanderätten borde ligga

på domstol eller inom kriminalvården borde vidare

beaktas vilken typ av beslut det här var fråga om.

Liksom hittills var avsikten att reglerna om

verkställighet av fängelsestraff genom

intensivövervakning skulle innehålla standardiserade

kriterier som endast gav det beslutande organet ett

begränsat utrymme för skönsmässiga bedömningar. En

huvudregel borde sålunda vara att de dömda som

önskade avtjäna kortare fängelsestraff genom

intensivövervakning med elektronisk kontroll också

skulle få göra det. Det blev därför inte fråga om

sådana kvalificerade bedömningar som domstolar var

särskilt lämpade för. I många fall kunde inte heller

det nödvändiga underlaget för de bedömningar som

trots allt måste göras föreligga vid den tidpunkt då

domstolen avgjorde målet. Om inte grundkriterierna

för intensivövervakningen gjordes om, vilket

regeringen inte fann motiverat, framstod domstolens

medverkan inte som ändamålsenlig (prop. s. 111 f).

Vid riksmötet 1998/99 hade utskottet att ta

ställning till ett motionsyrkande om att låta

intensivövervakning med elektronisk kontroll utgöra

en självständig påföljd. Utskottet instämde då i

regeringens ovan redovisade överväganden och

avstyrkte motionen (bet. 1998/99:JuU22 s. 13 f).

Utskottet instämmer alltjämt i regeringens

överväganden såväl när det gäller frågan om vid

vilka strafftider intensivövervakning skall kunna

förekomma som när det gäller frågan om sådan

övervakning bör vara en självständig påföljd. Motion

1999/2000:Ju503 avstyrks.

Vissa påföljdsfrågor

Livstidsstraffet

I motionen 1999/2000:Ju901 (m) begärs ett

tillkännagivande av innebörd att livstidsstraffet

skall behållas. En utredning om huruvida

livstidsstraffet bör ersättas av eller kompletteras

med ett tidsbestämt straff efterfrågas i motionerna

1999/2000:Ju905 (c) och 1999/2000:Ju907 (kd).

Fängelse på livstid stadgas för närvarande, förutom

för vissa av brotten i 22 kap. BrB om landsförräderi

m.m., för ett fåtal brott, bl.a. för mord, grov

mordbrand, grov allmänfarlig ödeläggelse, grovt

spioneri och folkmord.

Regeringen kan av nåd tidsbestämma ett

livstidsstraff. Under åren 1988-1998 tidsbestämdes

16 livstidsstraff. Tidsbestämningen beslutades efter

det att i genomsnitt mellan nio och tio år avtjänats

och fängelsestraffen tidsbestämdes till i genomsnitt

mellan 17 och 18 år. Under senare år har emellertid

en en tendens mot senare tidsbestämning och längre

strafftid inträtt. År 1999 fick fem personer sina

livstidsstraff tidsbestämda. Av dessa frigavs en

omedelbart på grund av hälsoskäl. Av de återstående

fyra fick en sitt straff omvandlat till fängelse 25

år, två fick straffet omvandlat till fängelse 19 år

och en fick straffet omvandlat till fängelse 18 år.

Vid tidsbestämningen hade de i nämnd ordning

avtjänat 16 år och 2 månader, 11 år och 3 månader,

10 år och 8 månader respektive 9 år och 10 månader.

I sammanhanget bör även nämnas att reglerna om

villkorlig frigivning tillämpas i vanlig ordning

efter det att straffet tidsbestämts.

Utskottet har tidigare behandlat liknande

motionsyrkanden (se senast bet. 1998/99:JuU22 s. 19

f). Utskottet vidhöll då sin tidigare inställning

att det fanns ett behov av att kunna döma till

fängelse på livstid vid särskilt grova brott.

Utskottet anser alltjämt att det finns behov av att

kunna döma till fängelse på livstid vid särskilt

grova brott. Det finns således ingen anledning för

riksdagen att vidta någon åtgärd med anledning av

motion 1999/2000:Ju901 i denna del eller att föreslå

ett sådant utredningsarbete som efterfrågas i

motionerna 1999/2000:Ju905 och 1999/2000:Ju907.

Utskottet avstyrker de här behandlade

motionsyrkandena.

Påföljd vid flera brott

I motionerna 1999/2000:Ju706 och 1999/2000:Ju715,

båda (m), förespråkas ett avskaffande av vad som

kallats mängdrabatten vid flera brott.

Reglerna om hur fängelse får användas som straff

för flera brott finns i 26 kap. 2 § BrB. Av dem

följer att fängelse får användas som gemensamt

straff om fängelse kan följa på något av brotten.

Fängelse på viss tid får inte överstiga de högsta

straffen sammanlagda med varandra. Det får inte

heller överstiga det svåraste straffet med mer än

ett år om det svåraste straffet är kortare än

fängelse i fyra år. Om det svåraste straffet är

fängelse i fyra år men inte uppgår till fängelse i

åtta år får det svåraste straffet överskridas med

två år. Om slutligen det svåraste straffet är

fängelse i åtta år eller längre får det svåraste

straffet överskridas med fyra år.

Det anförda innebär t.ex. att straffet för två

eller flera fall av misshandel och/eller stöld

maximalt är fängelse i tre år. Om däremot flera fall

av t.ex. grov stöld föreligger till bedömning är det

maximala straffet fängelse i åtta år.

Här bör även nämnas att det enligt 29 kap. 1 § BrB

är den samlade brottslighetens straffvärde som skall

ligga till grund för domstolens bedömning

beträffande straffmätningen.

Utskottet behandlade vid riksmötet 1997/98 ett

motsvarande motionsyrkande (1997/98:JuU9 s. 26 f).

Utskottet konstaterade att straffmaximum i en

avsevärd utsträckning fick överskridas när någon

skulle dömas för flera brott. Härtill kom att det

alltid var det samlade straffvärdet av de brott som

förelåg till bedömning som skulle läggas till grund

för domstolens ställningstagande i påföljdsfrågan.

Utskottet ansåg mot denna bakgrund att de nuvarande

reglerna erbjöd goda möjligheter att nyansera

påföljdsbedömningen för det fall att den tilltalade

samtidigt skulle dömas för flera brott. Utskottet

avstyrkte den då aktuella motionen.

Vid riksmötet 1998/99 vidhöll utskottet samma

inställning och avstyrkte en då föreliggande motion

av samma innebörd som de nu aktuella

(bet.1998/99:JuU22 s. 20).

Utskottet vidhåller alltjämt denna inställning och

avstyrker motionerna 1999/2000:Ju706 och

1999/2000:Ju715.

Påföljden för grovt narkotikabrott

I motionerna 1999/2000:Ju901 och 1999/2000:Ju908

(båda m) begärs en lagändring så att livstids

fängelse införs för grov narkotikabrottslighet.

Påföljden för grovt narkotikabrott är fängelse i

lägst två och högst tio år. När fråga är om flera

brott får enligt 26 kap. 2 § BrB fängelse sättas

över det svåraste av det högsta straff som kan följa

på brotten. Detta innebär, när det gäller grovt

narkotikabrott, att påföljden som högst kan

bestämmas till fängelse i 14 år. Vid återfall kan

härutöver den särskilda straffskärpningsregeln i 26

kap. 3 § BrB användas. Det maximala straffet blir då

fängelse i 18 år.

Enligt vad utskottet inhämtat studerar

Narkotikakommissionen (dir. 1998: 18) frågan om

livstids fängelse som påföljd för grov

narkotikabrottslighet.

Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden

liknande det nu aktuella. I betänkandet 1997/98:JuU9

hänvisade utskottet till tidigare uttalanden vari

bl.a. konstaterats att de straff som mäts ut för

grovt narkotikabrott regelmässigt är långa och att

något behov av ytterligare straffskärpning inte

förelåg. Utskottet vidhöll sin tidigare intagna

ståndpunkt och avstyrkte motionsyrkandena (s.19).

Vid riksmötet 1998/99 hade utskottet åter att ta

ställning till motionsyrkanden liknande de nu

ifrågavarande. Utskottet uttalade då att det

alltjämt stod fast vid sin uppfattning att någon

ytterligare skärpning av straffen för narkotikabrott

inte var erforderlig. Utskottet avstyrkte de då

förevarande yrkandena (bet. 1998/99:JuU22 s. 18).

Utskottet vidhåller sina uttalanden från förra

riksmötet och avstyrker motionerna 1999/2000:Ju901

och 1999/2000:Ju908 i aktuella delar.

Varusmuggling

Ansvar för varusmuggling

I motion 1999/2000:Ju726 (s) begärs en ordning med

skärpta straff för smuggling som innebär att strikt

ansvar för varusmuggling införs för ägare och förare

av fordon, i vilka smuggelgods anträffas. Fordon,

som fraktar smuggelgods, bör enligt motionärernas

uppfattning förverkas.

Ansvar för överträdelse av straffbuden i lagen

(1960:418) om straff för varusmuggling

(varusmugglingslagen) förutsätter att gärningsmannen

handlat med uppsåt eller, i vissa särskilt angivna

fall, av grov oaktsamhet. Gärningsmannen skall

alltså ha förfarit på ett sätt som uppfyller de i

den tillämpliga paragrafen uppställda objektiva

förutsättningarna för straffansvar, och förfarandet

skall ha skett med den grad av subjektiv insikt som

krävs enligt det enskilda straffbudet. En person som

är ägare till eller förare av ett fordon, i vilket

smuggelgods anträffas, kan alltså inte straffas

enbart i sin egenskap av ägare eller förare.

En bestämmelse som i viss mån anknyter till

motionärernas önskemål finns i 7 §

varusmugglingslagen. Enligt den paragrafen gäller

att om gods påträffas undandolt i fartyg, luftfartyg

eller tåg, på plats som inte är upplåten till

medföljande resandes personliga begagnande, och

framgår av omständigheterna, att varusmuggling, som

inte är ringa, är tillämnad eller har ägt rum, döms

befälhavaren för bristande tillsyn över

transportmedel till böter, om han inte gjort sig

skyldig till något annat brott enligt

varusmugglingslagen. Har han gjort vad som på honom

skäligen ankommit för att förhindra varusmuggling,

undgår han dock ansvar. Motsvarande regel gäller när

tillsynen delegerats till annan person med

befälsgrad.

När det gäller förverkande finns bestämmelser i

bl.a. varusmugglingslagens 9 och 10 §§. Enligt 9 §

skall gods som har varit föremål för varusmuggling

eller försök därtill förklaras förverkat jämte kärl

eller emballage, vari godset förvaras. Finns

egendomen inte i behåll, skall värdet av den

förverkas. Om ett förverkande är uppenbart obilligt,

får det helt eller delvis efterges. Har egendomen,

eller särskild rätt till den, förvärvats av någon

som var i god tro, skall förverkande inte ske.

Enligt varusmugglingslagen saknar det egentlig

betydelse för förverkandefrågan om brottet har

begåtts av ägaren till egendomen eller av någon

annan.

Enligt 10 § får hjälpmedel, som har använts vid

bl.a. varusmuggling eller försök till sådant brott,

förklaras helt eller delvis förverkade, om det är

påkallat till förebyggande av sådan brottslighet

eller det annars finns särskilda skäl, allt under

förutsättning att ägaren eller någon i dennes ställe

uppsåtligen har förövat gärningen eller medverkat

till denna och ett förverkande inte skulle vara

uppenbart obilligt. Finns egendomen inte i behåll,

får i stället värdet av den förverkas. Förverkande

får dock inte ske hos den som i god tro har

förvärvat egendomen eller rätt till den. Rätten kan

i stället för att besluta om förverkande föreskriva

åtgärd till förebyggande av missbruk.

Med hjälpmedel i 10 § avses i första hand

transportmedel som använts vid brottet samt väskor,

lådor och annat som smuggelgodset har förvarats i.

Föremålen behöver inte vara speciellt konstruerade

för smuggling, utan det är tillräckligt att de har

kommit till användning i samband med brottet.

De nu redovisade bestämmelserna är fakultativa. I

förarbetena framhöll emellertid departementschefen -

under hänvisning till förverkandereglernas förmodade

starkt brottsförebyggande effekt - att smuggelgods

som regel borde förverkas, så snart det inte

framstod som uppenbart obilligt (oskäligt).

Smugglade alkohol- och tobaksvaror liksom varor som

var förenade med säkerhetsrisker borde förverkas

undantagslöst. I fråga om hjälpmedel framhöll

departementschefen att förverkande borde ske först

och främst när det var påkallat för att förebygga

fortsatta brott men också som regel vid mycket grov

brottslighet (K M prop. nr 115 1960 s. 74 f).

Inom Finansdepartementet har en översyn gjorts av

varusmugglingslagen. Resultatet av översynen har

presenterats i departementspromemorian Ny

smugglingslag, m.m. (Ds 1998:53). I promemorian

föreslås bl.a. att varusmugglingslagen skall

upphävas och ersättas av en ny lag om straff för

smuggling.

Vad gäller förslagen i promemorian kan nämnas ett

avskaffande av regeln i nuvarande 7 §

varusmugglingslagen om ansvar för befälhavare,

eftersom det i praktiken visat sig närmast omöjligt

att bevisa att en befälhavare eftersatt sin

tillsynsskyldighet.

I promemorian föreslås också bestämmelser om

förverkande. Dessa skiljer sig från gällande regler

bl.a. genom att de ger möjlighet till förverkande

även vid brott som begås av oaktsamhet, som inte är

grov.

Promemorian har remissbehandlats och bereds nu i

Regeringskansliet. En proposition på grundval av

förslagen i promemorian är planerad till våren år

2000.

Utskottet behandlade vid förra riksmötet ett

motionsyrkande av motsvarande innebörd som det nu

aktuella. Utskottet framhöll den gången att i svensk

rätt ansvar för brott - med undantag för det

formella ensamansvaret för bl.a. ansvariga utgivare

i tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen - förutsatte att

gärningsmannen handlat uppsåtligen eller, när det

särskilt anges, av oaktsamhet. En bärande tanke

bakom kravet på att gärningsmannen skulle ha handlat

uppsåtligen eller av oaktsamhet kunde sägas vara att

endast den som haft möjlighet att rätta sig efter

lagen, men inte gjort det, skulle kunna straffas.

Ett strikt ansvar för varusmuggling av det slag som

förordades i motionen var, enligt utskottets mening,

oförenligt med grundläggande straffrättsliga

principer. När det gällde förverkande av fordon som

fraktat smuggelgods gav, betonade utskottet,

gällande lag vidsträckta möjligheter och dessa kunde

komma att utökas. Utskottet ville här särskilt

understryka att förverkande av transportmedel kunde

ske inte bara när smuggelbrottet förövats av

transportmedlets ägare utan också när det förövats

av någon som var i ägarens ställe. Med det anförda

avstyrkte utskottet den då ifrågavarande motionen

(bet. 1998/99:JuU22 s. 6).

Utskottet står fast vid sina uttalanden vid 1998/99

års riksmöte och avstyrker motion 1999/2000:Ju726.

Ringa varusmuggling

I motion 1999/2000:Ju724 (mp) efterfrågas en översyn

av straffsatserna för ringa varusmuggling och

överträdelse av den s.k. privatinförsellagen.

Motionärerna menar att samhället måste se allvarligt

på illegal införsel av alkohol och tobak även när

denna sker i liten skala.

I 1 § första stycket varusmugglingslagen stadgas

att den som, utan att ge det till känna hos

vederbörlig myndighet, till riket inför eller från

riket utför gods, för vilket tull, annan skatt eller

avgift skall erläggas till statsverket eller som

enligt stadgande i lag eller författning inte får

införas eller utföras, döms, om gärningen sker

uppsåtligen, för varusmuggling till böter eller

fängelse i högst två år. Är varusmuggling som avses

i det nämnda lagrummet med hänsyn till godsets värde

och övriga omständigheter vid brottet att anse som

ringa, döms, enligt 2 § samma lag, till

penningböter. Strängare straffsatser gäller om

gärningen avsett narkotika.

Av 2 § varusmugglingslagen jämförd med 25 kap. 3 §

BrB följer att det högsta straffet för ringa

varusmuggling, som ej avser narkotika, är

penningböter 2000 kr.

I lagen (1994:1565) om beskattning av viss

privatinförsel (privatinförsellagen) finns

bestämmelser om uttagande av skatt och skattefrihet

vid privat införsel till Sverige av alkoholdrycker

och tobaksvaror från andra medlemsstater i

Europeiska unionen. Enligt 9 § samma lag döms den

som uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar uppgift

som befinns oriktig eller underlåter att deklarera

skattepliktig införsel enligt denna lag till böter.

I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

Varusmugglingslagen - med undantag för dess

bestämmelser om förundersökning och de s.k.

tullåklagarnas åtalsrätt - och skattebrottslagen

(1971:69) skall inte tillämpas på införsel som avses

i pri-vatinförsellagen.

Privatinförsellagen upptar vidare i 7 §

bestämmelser om administrativ avgift som skall

påföras den som försummar sin deklarationsskyldighet

enligt lagen. Avgiften motsvarar 50 % av skatten på

varan.

Privatinförsellagen innebär således att två

ekonomiska sanktioner, den ena i form av

administrativa avgifter, och den andra i form av

böter skall åläggas vid sidan av varandra.

I Riksåklagarens föreskrifter om ordningsbot för

vissa brott (SFS 1999:178) föreskrivs att

ordningsbot skall utgå för vissa brott med belopp

som anges i bilagd förteckning till beslutet. I

bilaga 18 till beslutet anges bl.a.

ordningsbotsbelopp för ringa varusmuggling och

försök därtill i fråga om införsel av alkohol eller

tobak från stat som inte är medlem i EU.

Högsta domstolen ansåg i rättsfallet NJA 1997 s.

808 att motsvarande äldre föreskrifter kunde tjäna

till ledning även vid bestämmande av böter för

överträdelse av privatinförsellagen.

I departementspromemorian Ny smugglingslag föreslås

att 9 § privatinförsellagen skall ändras så att

straffbarhet förutsätter att gärningsmannen handlat

antingen uppsåtligen eller av grov oaktsamhet.

Ansvarsfriheten för ringa fall har tagits bort.

Överträdelse skall kunna rendera böter eller

fängelse i högst ett år. Skärpningen av straffskalan

är motiverad av att även mycket stora kvantiteter

alkoholdrycker och tobaksvaror kan vara att hänföra

till privatinförsel. Å andra sidan skall en särskild

åtalsprövningsregel leda till att icke straffvärda

fall enbart drabbas av avgiftssanktionen i 7 § (s.

537).

Straffet för ringa smugglingsbrott föreslås i

promemorian bli detsamma som i dag gäller för ringa

varusmuggling.

Utskottet kan inte finna annat än att de påföljder

som kan inträda vid ringa varusmuggling av alkohol

eller tobak på ett rimligt sätt återspeglar

gärningarnas straffvärde. Vad gäller

ansvarsbestämmelsen i privatinförsellagen är dess

utformning föremål för beredning i

Regeringskansliet. Utskottet anser inte att det nu

finns skäl för några åtgärder av riksdagen i frågan.

Utskottet avstyrker motion 1999/2000:Ju724 i denna

del.

Trafikbrott

Rattfylleri

Flera motioner avser rattfylleribrottet. I motion

1999/2000:Ju741 (s) begärs att ett rattfylleribrott

alltid skall anses som grovt, om det finns

passagerare under 18 år i fordonet, samt att

minimistraffet för grovt rattfylleri bör höjas. En

s.k. nollgräns för alkohol vid rattfylleri

efterfrågas i motion 1999/2000:T209 (fp).

Enligt 4 § första stycket trafikbrottslagen

(1951:649) skall den dömas för rattfylleri som för

ett motordrivet fordon eller en spårvagn efter att

ha förtärt alkoholhaltiga drycker i så stor mängd

att alkoholkoncentrationen under eller efter färden

uppgick till minst 0,2 % i hans blod eller 0,10

milligram per liter i hans utandningsluft.

För rattfylleri döms också, enligt paragrafens

andra stycke, den som för ett motordrivet fordon

eller en spårvagn efter att ha intagit narkotika som

avses i 8 § narkotikastrafflagen (1968:64) i så stor

mängd att det under eller efter färden finns något

narkotiskt ämne kvar i blodet. Detta gäller dock

inte om narkotikan intagits i enlighet med läkares

eller annan behörig receptutfärdares ordination.

Av tredje stycket i samma paragraf framgår att även

den som vid förandet av ett motordrivet fordon eller

en spårvagn är så påverkad av alkoholhaltiga drycker

att det kan antas att han eller hon inte på

betryggande sätt kan föra fordonet skall dömas för

rattfylleri. Detsamma gäller om föraren är lika

påverkad av något annat medel (s.k. kliniskt

rattfylleri).

Straffet för rattfylleri är böter eller fängelse i

högst sex månader.

Är brottet grovt, skall föraren enligt 4 a §

trafikbrottslagen dömas för grovt rattfylleri till

fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brottet

är grovt skall särskilt beaktas om föraren har haft

en alkoholkoncentration som uppgått till minst 1,0 %

i blodet eller 0,50 milligram per liter i

utandningsluften, om föraren annars har varit

avsevärt påverkad av alkohol eller något annat medel

eller om framförandet av fordonet har inneburit en

påtaglig fara för trafiksäkerheten.

Frågan om ett rattfylleribrott skall bedömas som

grovt skall enligt gällande rätt avgöras med

beaktande av samtliga omständigheter vid brottet. I

4 a § trafikbrottslagen anges emellertid, som

framgått ovan, vissa omständigheter som särskilt

skall beaktas vid bedömningen av om brottet är

grovt.

Frågan huruvida medföljande passagerares ålder bör

tillmätas självständig betydelse för kvalificerandet

av ett rattfylleribrott synes inte ha uppmärksammats

under förarbetena till lagstiftningen. Av motiven

till 1990 års ändringar av rattfyllerilagstiftningen

framgår dock att det förhållandet att föraruppgiften

varit särskilt ansvarsfull eller krävande kan ha

betydelse vid bedömningen av om ett rattfylleribrott

skall anses grovt. Som exempel angavs bl.a. att det

rört sig om ett fordon med många passagerare (prop.

1989/90:2 s. 50).

Straffskalan för grovt rattfylleri erhöll sin

nuvarande utformning genom lagstiftning år 1993

(prop. 1993/94:44, bet. 1993/94:JuU11, rskr. 78).

Straffmaximum höjdes då från fängelse ett år till

fängelse två år.

Något lägsta fängelsestraff för grovt rattfylleri

är inte stadgat. Enligt 26 kap. 1 § BrB får fängelse

på viss tid ej understiga fjorton dagar. I samband

med 1993 års lagstiftning uttalades att höjningen av

straffmaximum för grovt rattfylleri inte var avsedd

att ändra principen för utmätande av korta

fängelsestraff. Det innebar att fängelsestraff

understigande en månad endast borde förekomma i

undantagsfall (prop. 1993/94:44 s. 29).

Påföljden för grovt rattfylleri bestäms normalt

till fängelse en månad.

Utskottet anser att det inte finns skäl att frångå

gällande rätts ståndpunkt att frågan om ett

rattfylleribrott skall bedömas som grovt skall

bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter vid

brottet. Att ange medpassagerares ålder som en

faktor av självständig betydelse vid kvalificerandet

av brottet förefaller utskottet vara mindre

välbetänkt. Utskottet anser vidare att straffskalan

för grovt rattfylleri erhöll en väl avvägd

utformning genom 1993 års lagstiftning. Med det

anförda avstyrker utskottet motion 1999/2000:Ju741.

Frågan om promillegränsen för alkohol vid

rattfylleri övervägdes i samband med 1990 års

ändringar i rattfyllerilagstiftningen.

I samband med att utskottet förordade en sänkning

av den då gällande lägsta promillegränsen från 0,5 %

till 0,2 % uttalade utskottet följande med anledning

av motionsyrkanden om bl.a. nollgräns.

En utgångspunkt var att alkohol och trafik inte

hörde ihop. Också lagstiftningen borde - inom ramen

för rättssäkerhetens krav - förmedla detta

pedagogiska budskap. Även om det fanns skäl att

sänka den dåvarande gränsen, borde detta ske med den

återhållsamhet som grundläggande straffrättsliga

principer påbjöd. Utskottet underströk att

strafflagstiftning i princip är ett medel som skall

användas endast mot gärningar som är klart skadliga

eller farliga för enskilda eller för samhället, och

för att utvidga det straffbara området skall det

krävas mycket starka skäl. Redan den av utskottet

förordade sänkningen innebar en kraftig utvidgning

av det straffbara området, och en ytterligare

utvidgning, som förordades i några av motionerna,

skulle medföra att det kriminaliserade området

utvidgades i en omfattning som inte var motiverad

från trafiksäkerhetssynpunkt. En ytterligare

utvidgning skulle också möta kraftiga erinringar med

hänsyn till vikten av att rationellt utnyttja

rättsväsendets knappa resurser. I förlängningen låg

här också en kriminalpolitiskt sett allvarlig fara

för upprätthållandet av den allmänna laglydnaden.

Utskottet avstyrkte införande av en absolut

nollgräns vid bilkörning (1989/90:JuU2 s. 18 f).

Utskottet har senast vid riksmötet 1998/99 haft att

ta ställning till ett motionsyrkande om nollgräns

för alkohol vid rattfylleri. Utskottet hänvisade då

till sina uttalanden i 1990 års lagstiftningsärende

och avstyrkte motionen (bet. 1998/99:JuU15 s. 8).

Utskottet vidhåller sina tidigare uttalanden i

frågan och avstyrker motion 1999/2000:T209 i denna

del.

Olovlig körning

I motion Ju728 (s) yrkas att straffmaximum för

olovlig körning skall höjas till fängelse ett år.

Motionären framhåller att en sådan lagändring skulle

göra det möjligt att häkta den som gör sig skyldig

till upprepade fall av olovlig körning.

Enligt 3 § första stycket trafikbrottslagen gäller

att om någon uppsåtligen för körkortspliktigt fordon

utan att vara berättigad att föra sådant fordon,

skall han dömas för olovlig körning till böter. Har

han tidigare innehaft körkort som blivit återkallat

eller har brottet skett vanemässigt eller är det

eljest att anse som grovt, får dömas till fängelse i

högst sex månader.

Häktning förutsätter - med visst undantag som här

saknar intresse - att för brottet är föreskrivet

fängelse ett år eller däröver (24 kap. 1 och 2 §§

RB).

Vid upprepade fall av grov olovlig körning bestäms

påföljden i praxis till fängelse.

Enligt vad utskottet erfarit avser regeringen att

tillkalla en särskild utredare med uppgift att

utifrån grundläggande krav på rättssäkerhet göra en

bred översyn av materiella frågor som rör det

allmännas reaktioner mot trafikbrott och andra

felbeteenden i vägtrafiken.

Utskottet finner inte nu skäl att förorda en

ändring av straffskalan för olovlig körning.

Utskottet utgår emellertid från att problem som

visat sig vid paragrafens tillämpning uppmärksammas

i det kommande arbetet med reformeringen av

trafiklagstiftningen. Motion 1999/2000:Ju728 i denna

del avstyrks.

Övrigt

Olovlig värvning

I motion 1999/2000:Ju746 (s, m, kd, c, v, fp, mp)

begärs en översyn av bestämmelserna om olovlig

värvning. Motionärerna hävdar att bl.a. ungdomar i

Sverige med flyktingbakgrund värvas till krigstjänst

i andra länder.

Om någon utan regeringens tillstånd här i riket

värvar folk till främmande krigstjänst eller därmed

jämförlig tjänst eller förmår folk att olovligen

bege sig ur riket för att ta sådan tjänst, skall han

enligt 19 kap. 12 § BrB dömas för olovlig värvning

till böter eller fängelse i högst sex månader eller,

om riket var i krig, till fängelse i högst två år.

Det första ledet i den förevarande paragrafen hade

förebild i 8 kap. 25 § i 1864 års strafflag, vari

stadgades straff för den som utan Konungens

tillstånd värvade folk i riket till främmande

krigstjänst. Syftet med bestämmelsen torde ha varit

att säkra tillgången på krigsdugligt manskap inom

riket.

Sverige ratificerade den 20 november 1909 den vid

andra fredskonferensen i Haag den 18 oktober 1907

avslutade konventionen angående neutrala makters och

personers rättigheter och förpliktelser under

lantkrig. Enligt konventionen får stridande styrkor

inte uppsättas och värvningsbyråer ej öppnas på en

neutral makts landområde till förmån för de

krigförande. Neutral makt bär emellertid inte något

ansvar för att enstaka personer överskrider gränsen

för att ställa sig i endera krigförande partens

tjänst.

Motivet för bestämmelsen mot olovlig värvning kan

alltså i första hand sägas vara att undvika

utrikespolitiska förvecklingar. Haagkonventionen

medför också en folkrättslig skyldighet för Sverige

att i viss omfattning förbjuda värvningsverksamhet.

Av motiven till bestämmelsen framgår till en början

att med värvning här i riket förstås att

värvningsavtal ingåtts här. Eftersom lagen talar om

värvning av "folk", torde värvning av någon enstaka

individ inte vara straffbart. Krigs-tjänst

förutsätter inte krig mellan stater i egentlig

mening. Även tjänst i en upprorsarmé eller eljest i

inbördeskrig omfattas av paragrafens bestämmelser.

Har värvningsavtal inte ingåtts här i riket

förutsätter straffbarhet att de frivilliga olovligen

lämnat riket. I motiven framhölls att detta gjorde

det möjligt att i ett kritiskt läge genom

utreseförbud, vilket kunde meddelas i administrativ

ordning, hindra en värvningsrörelse som skedde i den

formen att vederbörande först förmåddes att lämna

riket, varefter värvningskontrakt ingicks utom

riket. En agent borde tydligen ansetts ha förmått de

frivilliga att lämna riket, även om han inte behövt

direkt truga eller tubba dem att gå i främmande

tjänst (NJA II 1948 s. 279 f).

Motivuttalandena om utreseförbud gjordes när 1809

års regeringsform ännu var i kraft. Numera stadgas i

2 kap. 8 § RF att varje medborgare är tillförsäkrad

frihet att lämna riket. Av 2 kap. 12 § RF framgår

att bl.a. denna frihet får begränsas genom lag. En

sådan begränsning får dock endast göras för att

tillgodose ett ändamål som är godtagbart i ett

demokratiskt samhälle och får inte göras enbart på

grund av politisk, religiös, kulturell eller annan

åskådning. Den får aldrig gå utöver vad som är

nödvändigt med hänsyn till det ändamål som föranlett

begränsningen och ej sträcka sig så långt att den

utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en

av folkstyrelsens grundvalar. Särskilda regler

gäller för riksdagens beslutsfattande beträffande

lagstiftning av nu ifrågavarande slag.

Det finns inte någon refererad rättspraxis rörande

bestämmelsen om straff för olovlig värvning.

Här bör vidare understrykas att 19 kap. 12 § BrB

tar sikte på situationer där personer frivilligt

låter sig värvas. Sker rekrytering med t.ex. olaga

tvång eller vilseledande, inträder straffbarhet

enligt olika bestämmelser i 4 kap. BrB om brott mot

frihet och frid.

I 6 kap. föräldrabalken finns bestämmelser om

vårdnaden om barn. Vårdnaden om barnet består till

dess barnet fyller 18 år eller dessförinnan ingår

äktenskap. Av vårdnadsrätten anses följa befogenhet

för vårdnadshavaren att ha barnet hos sig och att

bestämma dess vistelseort.

Att obehörigen skilja ett barn under 15 år från

någon som har vårdnaden om barnet medför enligt 7

kap. 4 § BrB straff för egenmäktighet med barn, om

gärningen inte utgör brott mot frihet.

Enligt artikel 38.2 i barnkonventionen skall

konventionsstaterna vidta alla tänkbara åtgärder för

att säkerställa att personer som inte fyllt 15 år

inte deltar i väpnade konflikter. Av artikel 38.3

framgår att konventionsstaterna skall avstå från att

rekrytera en person som inte har fyllt 15 år till

sina väpnade styrkor. Då rekrytering sker bland

personer som fyllt 15 men inte 18 år, skall

konventionsstaterna sträva efter att i första hand

rekrytera dem som är äldst.

Utskottet vill till en början framhålla att

värvningsavtal inte får ingås här i riket utan

regeringens tillstånd. I denna del torde

lagstiftaren inte kunna gå längre. Att förmå någon

att bege sig utomlands för att där ta värvning är

däremot straffritt, om någon inskränkning av

utreserätten inte meddelats i lag. När det är fråga

om personer, som inte fyllt 18 år, gäller dock

vårdnadshavarens rätt att bestämma att en underårig

inte får lämna landet. Utskottet vill därför

understryka vikten av att barn och föräldrar i

utsatta miljöer får stöd så att de kan stå emot

värvningsförsök. Åtgärder som kan motverka att barn

utnyttjas i väpnade konflikter är enligt utskottets

mening i hög grad angelägna.

Med det anförda avstyrker utskottet motion

1999/2000:Ju746.

Försäkringsbedrägeri

I motion 1999/2000:Ju733 (s) yrkas att det bör

utredas om det skall vara straffbart att medvetet

lämna felaktiga uppgifter om förlust eller skada

till polis och försäkringsbolag. Motionären

framhåller att sådana uppgifter årligen leder till

felaktiga utbetalningar av försäkringsersättningar

på mycket stora belopp.

Av 9 kap. 1 § BrB första stycket framgår att den

som medelst vilseledande förmår någon till handling

eller underlåtenhet, som innebär vinning för

gärningsmannen och skada för den vilseledde eller

någon i vars ställe denne är, döms för bedrägeri

till fängelse i högst två år.

Är ett bedrägeribrott grovt, döms enligt 9 kap. 3 §

samma balk till fängelse lägst sex månader och högst

sex år.

Enligt 9 kap. 11 § första stycket BrB är också

försök eller förberedelse till bl.a. bedrägeri och

grovt bedrägeri straffbart.

Av paragrafens andra stycke framgår att såsom för

förberedelse till bedrägeri eller grovt bedrägeri

döms den som för att bedra försäkringsgivare eller

eljest med bedrägligt uppsåt skadar sig eller annan

till person eller egendom. Detsamma skall gälla, om

någon med uppsåt som nyss sagts, söker åstadkomma

sådan skada. Har han innan skadan inträtt frivilligt

avstått från att fullfölja gärningen, skall han dock

vara fri från ansvar.

Enligt utskottets bedömning är motion

1999/2000:Ju733 tillgodosedd genom gällande lag och

den avstyrks.

Språket i brottsbalken

Ett enklare språk i brottsbalken efterfrågas i

motion 1999/2000:Ju742 (s).

Allmänt gäller enligt de av Statsrådsberedningen

utgivna Riktlinjer för författningsskrivning (Ds

1998:66) att språket i en författning skall vara så

enkelt och klart som möjligt. I författningsarbetet

bör följas de skrivregler och riktlinjer för

författningsspråket som Statsrådsberedningen givit

ut.

I samband med att utskottet behandlade en skrivelse

från regeringen om ett nytt offentligt

rättsinformationssystem (bet. 1998/99:JuU11)

uttalade utskottet att det alltid måste vara en

strävan att göra språket i t.ex. lagar och

förordningar så enkelt och klart som möjligt. Ett

språkvårdande arbete pågår också sedan länge på

många håll inom den offentliga förvaltningen. I

Regeringskansliet finns t.ex. en särskild enhet med

uppgift att bl.a. granska - och förbättra - den

språkliga utformningen av lagar och förordningar.

Utskottet vill återigen framhålla att språket i

lagar och andra författningar bör vara så enkelt och

klart som möjligt. Det måste dock samtidigt

understrykas att sådana texter måste uppfylla bl.a.

krav på klarhet, stringens och inbördes logiskt

sammanhang, vilka inte alltid låter sig förena med

en långt driven enkelhet i språket. Det behov av

rent språkliga förändringar som kan finnas i fråga

om brottsbalken bör enligt utskottets mening beaktas

inom ramen för det fortlöpande lagstiftningsarbetet.

Någon särskild språklig översyn kan inte anses

erforderlig. Motion 1999/2000:742 avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande översyn av 6 kap.

brottsbalken

att riksdagen avslår motion 1998/99:So462 yrkande 6,

res. 1 (fp)

2. beträffande asylsökande och invandrade

kvinnors situation

att riksdagen avslår motion 1998/99:So466 yrkande 1,

res. 2 (v)

3. beträffande pornografi ur könspolitisk

synvinkel

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju710,

res. 3 (v, mp)

4. beträffande förstärkt skydd för barn

som är offer för sexualbrott

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju711,

res. 4 (v, c, fp, mp)

5. beträffande könshandel

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:So466 yrkande 14,

1998/99:A808 yrkande 18, 1998/99:A810 yrkande 24

och 1999/2000:A804 yrkande 28,

res. 5 (v, kd, c)

6. beträffande försäljning av sexuella

tjänster

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Ju705 och

1999/2000:Ju717,

res. 6 (kd)

7. beträffande barnpornografi på datanät

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju747,

res. 7 (kd)

8. beträffande en svensk

tortyrlagstiftning

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:K356 yrkande 5 och

1999/2000:U621 yrkande 2,

res. 8 (v, fp, mp)

9. beträffande psykisk misshandel

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:So462 yrkande 4 och

1999/2000:A807 yrkande 9,

res. 9 (fp)

10. beträffande olaga hot

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju718,

res. 10 (fp)

11. beträffande otillbörlig påverkan

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju705,

res. 11 (fp)

12. beträffande förbud mot deltagande i

rasistiska och kriminella organisationer

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju904 yrkande 6

och 1999/2000:Ju907 yrkande 7,

res. 12 (kd)

13. beträffande åtgärder mot klotter

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju709,

1999/2000:Ju728 yrkande 2 och 1999/2000:Ju736,

res. 13 (kd)

14. beträffande elektroniska

anslagstavlor

att riksdagen avslår motion 1999/2000:T703 yrkande 13,

res. 14 (m, c)

15. beträffande övergrepp i rättssak

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Ju723

yrkande 7 och 1999/2000:Ju905 yrkande 36 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

res. 15 (s, v)

16. beträffande rån med vapen eller

vapenatrapp

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju716,

17. beträffande straffet för personrån

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju903 yrkande 3,

res. 16 (kd)

18. beträffande olaga diskriminering,

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Sf640 yrkande 10,

19. beträffande preskriptionsavbrott

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju723 yrkande 4,

res. 17 (m)

20. beträffande elektronisk kontroll

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju503,

res. 18 (fp, mp)

21. beträffande livstidsstraffet

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju901 yrkande 12,

1999/2000:Ju905 yrkande 39 och 1999/2000:Ju907

yrkande 36,

res. 19 (v, fp, mp)

res. 20 (kd)

res. 21 (c)

22. beträffande påföljd vid flera brott

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju706 och

1999/2000:

Ju715,

res. 22 (m)

23. beträffande straffet för grovt

narkotikabrott

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju901 yrkande 13

och 1999/2000:Ju908 yrkande 7,

res. 23 (m)

24. beträffande ansvar för varusmuggling

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju726,

25. beträffande ringa varusmuggling

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju724 yrkande 3,

res. 24 (mp)

26. beträffande grovt rattfylleri

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju741,

27. beträffande nollgräns för

rattfylleri

att riksdagen avslår motion 1999/2000:T209 yrkande 6,

28. beträffande olovlig körning

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju728 yrkande 1,

29. beträffande olovlig värvning

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju746,

30. beträffande försäkringsbedrägeri

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju733,

31. beträffande språket i brottsbalken

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju742.

Stockholm den 25 januari 2000

På justitieutskottets vägnar

Ingvar Johnsson

I beslutet har deltagit: Ingvar

Johnsson (s), Märta Johansson (s),

Margareta Sandgren (s), Alice

Åström (v), Ingemar Vänerlöv (kd),

Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl

(m), Yvonne Oscarsson (v), Jeppe

Johnsson (m), Gunnel Wallin (c),

Siw Persson (fp), Göran Norlander

(s), Anita Sidén (m), Yilmaz Kerimo

(s), Kjell Eldensjö (kd) och Thomas

Julin (mp).

Reservationer

1. Översyn av 6 kap. brottsbalken (mom. 1)

Siw Persson (fp) anför:

Det är tillfredsställande att regeringen tillsatt

Sexualbrottskommittén, vars direktiv fått en lämplig

inriktning. Kommitténs arbete med att se över 6 kap.

BrB bör emellertid kunna påskyndas och avslutas

tidigare än den 1 september år 2000. Även den

lagstiftning som kan föranledas av kommitténs arbete

bör tas fram skyndsamt. Vad jag nu anfört bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 1

bort ha följande lydelse:

1. beträffande översyn av 6 kap. brottsbalken

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So462 yrkande 6

som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 1.

2. Asylsökande och invandrade kvinnors

situation (mom. 2)

Alice Åström (v) och Yvonne Oscarsson (v) anför:

Många asylsökande kvinnor tvingas i dag leva gömda i

en situation där de utnyttjas av män och skrupelfria

arbetsgivare, både sexuellt och ekonomiskt. Dessa

kvinnor vågar ofta inte anmäla de brott de utsätts

för, eftersom de uppehåller sig olovligen i Sverige.

Denna problematik bör belysas av

Sexualbrottskommittén. Regeringen bör få i uppdrag

att ge kommittén tilläggsdirektiv av denna innebörd.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 2

bort ha följande lydelse:

2. beträffande asylsökande och invandrade

kvinnors situation

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So466 yrkande 1

som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 2.

3. Pornografi ur könspolitisk synvinkel

(mom. 3)

Alice Åström (v), Yvonne Oscarsson (v) och Thomas

Julin (mp) anför:

Pornografi innebär patriarkal maktutövning. Det mest

extrema uttrycket för denna maktutövning är det

sexualiserade våldet som i första hand drabbar

kvinnor och barn. Pornografi används för att

legitimera det sexualiserade våldet. Enligt vår

uppfattning bör Sexualbrottskommittén ges

tilläggsdirektiv att ur könspolitisk synvinkel

analysera pornografin och utifrån denna analys

föreslå vidare åtgärder med särskild tyngdpunkt på

att förhindra skadeverkningar på unga människor.

Detta bör ges regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 3

bort ha följande lydelse:

3. beträffande pornografi ur könspolitisk

synvinkel

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju710 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts

i reservation 3.

4. Förstärkt skydd för barn som är offer

för sexualbrott (mom. 4)

Alice Åström (v), Yvonne Oscarsson (v), Gunnel

Wallin (c), Siw Persson (fp) och Thomas Julin (mp)

anför:

Det är nödvändigt att barn som är offer för

sexualbrott ges det stöd och den upprättelse de har

rätt till. Varken gällande lagar eller andra

författningsbestämmelser kan anses tillräckliga för

att tillgodose detta syfte. Regeringen bör ge

Sexualbrottskommittén tilläggsdirektiv att utarbeta

lagregler som ger ett bättre skydd för barn som är

offer för sexualbrott eller misshandel.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 4

bort ha följande lydelse:

4. beträffande förstärkt skydd för barn som är

offer för sexualbrott

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju711 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts

i reservation 4.

5. Könshandel (mom. 5)

Alice Åström (v), Ingemar Vänerlöv (kd), Yvonne

Oscarsson (v), Gunnel Wallin (c) och Kjell Eldensjö

(kd) anför:

Den ökande handeln med kvinnor och barn för sexuella

ändamål är ett mycket stort problem för EU:s

medlemsstater. Verksamheten kan liknas vid en modern

slavhandel. Det är av största vikt att åtgärder

vidtas för att komma till rätta med denna trafik. En

handlingsplan med denna inriktning bör upprättas

både för svensk del och för samarbetet i denna fråga

mellan medlemsstaterna. Åtgärder av betydelse kan

vara information, skydd åt utsatta kvinnor och barn

och psykiatrisk hjälp åt dem. En kriminalisering av

människohandel och strängare straff för dem som

ägnar sig åt människohandel är också nödvändiga. Det

får ankomma på regeringen att vidta erforderliga

åtgärder och till riksdagen återkomma med sådana

lagförslag som kan föranledas av vad vi nu anfört.

Detta bör ges regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 5

bort ha följande lydelse:

5. beträffande könshandel

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:So466

yrkande 14, 1998/99:A808 yrkande 18,

1998/99:A810 yrkande 24 och 1999/2000:A804

yrkande 28 som sin mening ger regeringen till

känna vad som anförts i reservation 5.

6. Försäljning av sexuella tjänster (mom.

6)

Ingemar Vänerlöv (kd) och Kjell Eldensjö (kd) anför:

Ett humant och civiliserat samhälle bör ta avstånd

från prostitution. Lagstiftningen bör också ge

uttryck för denna värdering genom att förbjuda

prostitution. Att kriminalisera även säljare av

sexuella tjänster skulle skapa förutsättningar för

en effektivare bekämpning av prositutionen, inte

minst genom att polisens arbete underlättades. En

kriminalisering av säljarna måste givetvis förenas

med rehabiliterings- och vårdinsatser för dem som är

i behov av sådana. Regeringen bör få i uppdrag att

utarbeta och till riksdagen återkomma med förslag

till lagstiftning som gör det straffbart att sälja

sexuella tjänster. Detta bör ges regeringen till

känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 6

bort ha följande lydelse:

6. beträffande försäljning av sexuella

tjänster

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:Ju705 och

1999/2000:Ju717 som sin mening ger regeringen

till känna vad som anförts i reservation 6.

7. Barnpornografi på datanät (mom. 7)

Ingemar Vänerlöv (kd) och Kjell Eldensjö (kd) anför:

Varje gång någon betraktar en barnpornografisk bild

innebär det en ny kränkning av det avbildade barnet.

Det är därför otillfredsställande att det inte är

straffbart att betrakta barnpornografiska bilder på

en dators skärm. Vi anser att bestämmelsen i 16 kap.

10 a § BrB bör kompletteras med ett förbud mot att

mot betalning bereda sig tillgång till

barnpornografiska bilder. Ett sådant förfarande

innebär nämligen en befattning med en produkt av en

annans persons brottsliga gärning.Det får ankomma på

regeringen att återkomma till riksdagen med

erforderliga lagförslag.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 7

bort ha följande lydelse:

7. beträffande barnpornografi på datanät

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju747 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts

i reservation 7.

8. En svensk tortyrlagstiftning (mom. 8)

Alice Åström (v), Yvonne Oscarsson (v), Siw Persson

(fp) och Thomas Julin (mp) anför:

Tortyr kan i dag bestraffas enligt olika

bestämmelser i svensk strafflagstiftning, i första

hand som misshandel eller grov misshandel. Enligt

vår uppfattning är emellertid tortyr gärningar som

är så allvarliga att de kräver en egen

brottsrubricering och bör ha en särskilt lång

preskriptionstid. Det kan vidare ifrågasättas om det

finns tillräckliga möjligheter att i Sverige åtala

personer för tortyr som begåtts utomlands. Vi anser

därför att regeringen bör få i uppdrag att utreda en

särskild lagstiftning om tortyr.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 8

bort ha följande lydelse:

8. beträffande en svensk tortyrlagstiftning

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:K356

yrkande 5 och 1999/2000:U621 yrkande 2 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts

i reservation 8.

9. Psykisk misshandel (mom. 9)

Siw Persson (fp) anför:

Vid mindre allvarliga former av psykisk misshandel

kan det vara svårt att styrka att denna lett till

sådana medicinskt påvisbara effekter som krävs för

att kunna döma till ansvar för misshandel. Det vore

enligt min uppfattning värdefullt om det gick att

kriminalisera även "lindrig" psykisk misshandel.

Regeringen bör låta utreda frågan. Detta bör ges

regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 9

bort ha följande lydelse:

9. beträffande psykisk misshandel

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:So462

yrkande 4 och 1999/2000:A807 yrkande 9 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts

i reservation 9.

10. Olaga hot (mom. 10)

Siw Persson (fp) anför:

Nuvarande lagstiftning om olaga hot gör det enligt

min mening svårt att komma åt beteenden som är

ägnade att inge allvarlig fruktan utan att för den

skull innebära något fysiskt hot. Det är enligt min

uppfattning önskvärt att regeringen gör en översyn

av lagbestämmelsen om olaga hot så att även subtila

hot kan beivras. Vad jag nu anfört bör riksdagen ge

regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 10

bort ha följande lydelse:

10. beträffande olaga hot

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju718 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts

i reservation 10.

11. Otillbörlig påverkan (mom. 11)

Siw Persson (fp) anför:

Enligt min uppfattning är det angeläget att den

utredning om en straffbestämmelse i brottsbalken om

otillbörlig påverkan som förordas i SOU 1998:113

kommer till stånd. Regeringen bör tillkalla en

utredning med denna uppgift.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 11

bort ha följande lydelse:

11. beträffande otillbörlig påverkan

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju705 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts

i reservation 11.

12. Förbud mot deltagande i rasistiska och

kriminella organisationer (mom. 12)

Ingemar Vänerlöv (kd) och Kjell Eldensjö (kd) anför:

Att regeringen tillsatt en kommitté som skall utreda

frågan om kriminalisering av deltagande i

organisationer som har brottslig verksamhet som ett

väsentligt inslag i sin verksamhet är i och för sig

tillfredsställande. Enligt vår uppfattning är

emellertid skälen för att kriminalisera såväl

deltagande i som stöd till kriminella och rasistiska

organisationer så starka, att det inte finns skäl

att avvakta det pågående utredningsarbetet.

Regeringen bör få i uppdrag att snarast återkomma

till riksdagen med lagförslag om en sådan

kriminalisering som vi nu förordat. Detta bör ges

regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 12

bort ha följande lydelse:

12. beträffande förbud mot deltagande i

rasistiska och kriminella organisationer

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Ju904

yrkande 6 och 1999/2000:Ju907 yrkande 7 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts

i reservation 12.

13. Åtgärder mot klotter (mom. 13)

Ingemar Vänerlöv (kd) och Kjell Eldensjö (kd) anför:

Det är i och för sig tillfredsställande att ändrad

lagstiftning och andra åtgärder mot klotter nu

övervägs inom Regeringskansliet. Enligt vår mening

kan man emellertid inte nöja sig med detta.

Regeringen måste skynda på beredningsarbetet. Vissa

specifika lagändringar måste komma till stånd. Hit

hör att höja straffet för skadegörelse till fängelse

ett år och att straffbelägga försök och förberedelse

till sådant brott. Vidare bör en nationell

handlingsplan mot klotter läggas fram. Regeringen

bör få i uppdrag att snarast återkomma till

riksdagen med förslag i linje med vad vi nu anfört.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 13

bort ha följande lydelse:

13. beträffande åtgärder mot klotter

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Ju709,

1999/2000:Ju728 yrkande 2 och 1999/2000:Ju736

som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 13.

14. Elektroniska anslagstavlor (mom. 14)

Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Jeppe

Johnsson (m), Gunnel Wallin (c) och Anita Sidén (m)

anför:

Vi anser inte att det är rimligt att en

tillhandahållare av en elektronisk anslagstavla

skall kontrollera de meddelanden som skickas in till

den. De mängder av meddelanden som strömmar in låter

sig i praktiken knappast kontrolleras. Härtill

kommer att kommunikation via en elektronisk

anslagstavla snarast liknar kommunikation via

telefon. Att införa en särskild reglering av denna

form av kommunikation bara för att den utnyttjar

datatekniken innebär en onödig särlagstiftning.

Problemen med elektroniska anslagstavlor bör i

stället lösas inom ramen för de straffrättsliga

regler som redan finns. Lagen om ansvar för

elektroniska anslagstavlor bör således upphävas.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med

lagförslag av denna innebörd.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 14

bort ha följande lydelse:

14. beträffande elektroniska anslagstavlor

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:T703 yrkande

13 som sin mening ger regeringen till känna vad

som anförts i reservation 14.

15. Övergrepp i rättssak (mom. 15)

Ingvar Johnsson (s), Märta Johansson (s), Margareta

Sandgren (s), Alice Åström (v), Yvonne Oscarsson

(v), Göran Norlander (s) och Yilmaz Kerimo (s)

anför:

Vi delar givetvis majoritetens uppfattning att det

finns starka skäl att se allvarligt på brottet

övergrepp i rättssak. Vi vill dock framhålla att

straffskalan för detta brott skärptes påtagligt

genom 1997 års lagstiftning, och att det ännu är för

tidigt att bedöma vilka effekter dessa lagändringar

haft för domstolarnas påföljdsbestämning. Enligt vår

uppfattning finns det alltså inte skäl att nu

förorda en ny straffskala för övergrepp i rättssak.

Vi avstyrker därför såväl motion 1999/2000:Ju723 som

motion 1999/2000:Ju905 i nu aktuella delar.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 15

bort ha följande lydelse:

15. beträffande övergrepp i rättssak

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju723

yrkande 7 och 1999/2000:Ju905 yrkande 36.

16. Straffet för personrån (mom. 17)

Ingemar Vänerlöv (kd) och Kjell Eldensjö (kd) anför:

Det är enligt vår mening viktigt att åtgärder vidtas

mot det ökade antalet personrån. Dessa rån utförs

ofta av mycket unga personer som uppträder i gäng.

Dessa personer saknar respekt för gällande lagar,

vilket i stor utsträckning beror på att påföljderna

för rån för ungdomar inte är tillräckligt

ingripande. Regeringen bör få i uppdrag att

återkomma till riksdagen med lagförslag som innebär

att straffet för rån skärps.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 17

bort ha följande lydelse:

17. beträffande straffet för personrån

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju903 yrkande

3 som sin mening ger regeringen till känna vad

som anförts i reservation 16.

17. Preskriptionsavbrott (mom. 19)

Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Jeppe

Johnsson (m) och Anita Sidén (m) anför:

Nuvarande regler om preskription av brott innebär

att den misstänkte måste häktas eller få del av åtal

för att preskriptionsavbrott skall inträda. I vissa

fall har den misstänkte kunnat hålla sig undan

delgivning så länge att brottet preskriberats. För

brottsoffret innebär detta - förutom oro och

frustration över att gärningsmannen går fri - att

möjligheten att få bistånd av åklagare vid talan på

grund av brott går förlorad. Den som drabbats av

brottet är då hänvisad till att själv föra talan om

skadestånd, såvida inte detta anspråk preskriberats

enligt civilrättsliga regler. Om gärningsmannen

undandrar sig delgivning kan det i vissa fall också

påverka brottsoffrets möjligheter att erhålla

brottsskadeersättning. Ett sätt att komma till rätta

med de nu redovisade problemen skulle vara att ändra

delgivningsreglerna så att åtalspreskriptionen

avbröts redan genom att den misstänkte delgavs

föundersökningsprotokollet. Regeringen bör få i

uppdrag att återkomma till riksdagen med lagförslag

som tillgodoser det nu anförda. Vad vi nu anfört bör

ges regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 19

bort ha följande lydelse:

19. beträffande preskriptionsavbrott

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju723 yrkande

4 som sin mening ger regeringen till känna vad

som anförts i reservation 17.

18. Elektronisk kontroll (mom. 20)

Siw Persson (fp) och Thomas Julin (mp) anför:

Enligt vår uppfattning är det domstolen som har det

bästa underlaget för att bedöma om ett frihetsstraff

skall verkställas genom intensivövervakning med

elektronisk kontroll. Detta förhållande talar med

styrka för att sådan övervakning bör utgöra en

självständig påföljd och inte en

verkställighetsform. De positiva erfarenheter som

vunnits av intensivövervakning med elektronisk

kontroll talar också för att sådan övervakning borde

kunna användas för verkställighet av fängelsestraff

upp till sex månader. Regeringen bör få i uppdrag

att låta utreda förutsättningarna för en ändring av

lagstiftningen om intensivövervakning med

elektronisk kontroll av den innebörd vi anfört samt

att återkomma till riksdagen med de lagförslag som

kan föranledas därav.

Detta bör ges regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 20

bort ha följande lydelse:

20. beträffande elektronisk kontroll

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju503 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts

i reservation 18.

19. Livstidsstraffet (mom. 21)

Alice Åström (v), Yvonne Oscarsson (v), Siw Persson

(fp) och Thomas Julin (mp) anför:

Antalet livstidsdömda i svenska

kriminalvårdsanstalter har ökat under 1990-talet.

Härtill har framför allt bidragit att regeringens

nådepraxis blivit mera restriktiv, vilket medfört

att den faktiska strafftiden blivit längre.

Livstidsstraffet är enligt vår mening inte

tillfredsställande från förutsebarhetssynpunkt,

eftersom straffet regelmässigt genom nåd omvandlas

till ett tidsbestämt straff. Denna ordning innebär

dessutom att det är regeringen och inte domstolen

som bestämmer om straffets längd, vilket är

otillfredsställande från konstitutionell

utgångspunkt. En utredning bör tillsättas med

uppgift att se över hur man kan ersätta

livstidsstraffet med ett tidsbestämt

fängelsestraff. Vad vi nu med anledning av motion

1999/2000:Ju907 yrkande 36 samt med avslag på

motionerna 1999/2000:Ju901 yrkande 12 och

1999/2000:Ju905 yrkande 39 anfört bör riksdagen som

sin mening ge regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 21

bort ha följande lydelse:

21. beträffande livstidsstraffet

att riksdagen med anledning av motion

1999/2000:Ju907 yrkande 36 och med avslag

på motionerna 1999/2000:Ju901 yrkande 12

och 1999/2000:Ju905 yrkande 39 som sin

mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 19.

20. Livstidsstraffet (mom. 21)

Ingemar Vänerlöv (kd) och Kjell Eldensjö (kd) anför:

Antalet livstidsdömda i svenska

kriminalvårdsanstalter har ökat under 1990-talet.

Härtill har framför allt bidragit att regeringens

nådepraxis blivit mera restriktiv, vilket medfört

att den faktiska strafftiden blivit längre. Det kan

enligt vår mening ifrågasättas om livstidsstraffet

är tillfredsställande från förutsebarhetssynpunkt,

eftersom straffet regelmässigt genom nåd omvandlas

till ett tidsbestämt straff. Denna ordning innebär

dessutom att det är regeringen och inte domstolen

som bestämmer om straffets längd, vilket är

diskutabelt från konstitutionell utgångspunkt. Det

bör utredas om livstidsstraffet bör ersättas av

tidsbestämt långt fängelsestraff. Vad vi nu med

anledning av motion 1999/2000:Ju907 yrkande 36 samt

med avslag på motionerna 1999/2000:Ju901 yrkande 12

och 1999/2000:Ju905 yrkande 39 anfört bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 21

bort ha följande lydelse:

21. beträffande livstidsstraffet

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju907 yrkande

36 och med avslag på motionerna 1999/2000:Ju901

yrkande 12 och 1999/2000:Ju905 yrkande 39 som

sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 20.

21. Livstidsstraffet (mom. 21)

Gunnel Wallin (c) anför:

Jag delar majoritetens uppfattning att

livstidsstraffet bör bevaras. Det finns emellertid

skäl att överväga om det borde ankomma på

domstolarna i stället för på regeringen att bestämma

om ett livstidsstraff skall omvandlas till ett

tidsbestämt straff, i vart fall när det rör sig om

andra brott än brott mot rikets säkerhet. Det kan

också finnas skäl att införa ett tidsbestämt långt

fängelsestraff som kunde komplettera

livstidsstraffet. Regeringen bör låta utreda dessa

frågor. Vad jag nu med anledning av motion

1999/2000:Ju905 yrkande 39 och med avslag på

motionerna 1999/2000:Ju901 yrkande 12 och

1999/2000:Ju907 yrkande 36 anfört bör ges regeringen

till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 21

bort ha följande lydelse:

21. beträffande livstidsstraffet

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju905 yrkande

39 och med avslag på motionerna 1999/2000:Ju901

yrkande 12 och 1999/2000:Ju907 yrkande 36 som

sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 21.

22. Påföljd vid flera brott (mom. 22)

Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Jeppe

Johnsson (m) och Anita Sidén (m) anför:

Enligt vår mening ger nuvarande regler inte utrymme

för en tillräckligt nyanserad påföljdsbestämning när

straff samtidigt skall utmätas för flera brott. Den

s.k. mängdrabatten har flera negativa effekter och

kan medföra att straffbestämmelsernas

brottsavhållande effekt minskar.

Ett regelsystem som innebar att mängdrabatten kunde

tillämpas på ett mera restriktivt sätt skulle enligt

vår mening ge flera goda effekter. Det skulle sända

en tydlig signal från samhället om att ytterligare

brottslighet inte accepteras. Det skulle dessutom

leda till färre brott och brottsoffer.

Vi anser alltså att BrB:s bestämmelser om

användningen av fängelsestraff som gemensamt straff

för flera brott bör ändras så att mängdrabatten

används mer restriktivt eller helt avskaffas. Det

bör ankomma på regeringen att återkomma till

riksdagen med ett förslag till lagändring.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 22

bort ha följande lydelse:

22. beträffande påföljd vid flera brott

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Ju706 och

1999/2000:Ju715 som sin mening ger regeringen

till känna vad som anförts i reservation 22.

23. Straffet för grovt narkotikabrott (mom.

23)

Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Jeppe

Johnsson (m) och Anita Sidén (m) anför:

Inom narkotikahanteringen finns enorma vinster att

göra för dem som är tillräckligt hänsyns- och

samvetslösa. De grova narkotikabrottslingarna

profiterar hänsynslöst på andra människors beroende

och olycka. I detta perspektiv - och med hänsyn till

det allmänna rättsmedvetandet - är de straff som i

dag kan utdömas enligt vår mening inte tillräckliga.

Lagens strängaste straff, livstids fängelse, bör

därför kunna dömas ut för grovt narkotikabrott.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag

till lagändring i enlighet med vad vi nu anfört.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 23

bort ha följande lydelse:

23. beträffande straffet för grovt

narkotikabrott

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Ju901

yrkande 13 och 1999/2000:Ju908 yrkande 7 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts

i reservation 23.

24. Ringa varusmuggling (mom. 25)

Thomas Julin (mp) anför:

Påföljdspraxis beträffande ringa varusmuggling och

överträdelse av privatinförsellagen innebär att

påföljden för sådana gärningar ofta är lägre än för

felparkering. Enligt min uppfattning är det orimligt

att samhället ser så lindrigt på den småskaliga

smugglingen, vilken dessutom befrämjar den grova

smugglingen. I samband med beredningen av förslaget

till smugglingslag bör regeringen se över

påföljderna för ringa varusmuggling och överträdelse

av privatinförsellagen med sikte på

straffskärpningar. Regeringen bör återkomma till

riksdagen med lagförslag av nyssnämda innebörd.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 25

bort ha följande lydelse:

25. beträffande ringa varusmuggling

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju724 yrkande

3 ger regeringen till känna vad som anförts i

reservation 24.

Särskilda yttranden

1. Försäljning av sexuella tjänster (mom.

6)

Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Jeppe

Johnsson (m), Siw Persson (fp) och Anita Sidén (m)

anför:

I samband med riksdagens behandling av förslaget

till lag om förbud mot köp av sexuella tjänster

uttalade vi att nackdelarna med en sådan

kriminalisering övervägde. Vi framhöll att

lagstiftningen skulle bli ineffektiv, eftersom den

skulle medföra bevissvårigheter. Vi framhöll vidare

att lagen kunde öka den dolda prostitutionen, vilket

skulle försvåra de sociala myndigheternas kamp mot

nyrekryteringen till prostitutionen. Slutligen

underströk vi att det här var fråga mera om ett

socialpolitiskt än ett kriminalpolitiskt problem. Vi

anser att de erfarenheter som finns av lagens

tillämpning visar på styrkan i vad vi den gången

anförde.

2. Olaga hot (mom. 10)

Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Jeppe

Johnsson (m) och Anita Sidén (m) anför:

Vi instämmer i bedömningen att det torde vara svårt

att avgränsa det straffbara området vid en sådan

utvidgning av bestämmelsen om olaga hot som

efterlyses i motion 1999/2000:Ju718. Samtidigt vill

vi understryka att olaga hot är ett angrepp på den

personliga integriteten som bör betraktas med

stränghet av lagstiftaren. I konsekvens med vårt

synsätt genomförde den borgerliga regeringen år 1993

lagändringar som innebar att brottet gradindelades

och straffmaximum höjdes från två år till fyra år.

3. Livstidsstraffet (mom. 21)

Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Jeppe

Johnsson (m) och Anita Sidén (m) anför:

Vi delar uppfattningen att fängelse på livstid

måste behållas som straff för vissa särskilt grova

brott. Det är också en uppfattning som riksdagen

hittills har instämt i. Vi vill i sammanhanget

särskilt peka på att justitieutskottet i sitt

yttrande 1998/99:JuU1y till utrikesutskottet över

propositionerna 1998/99:174 Sveriges tillträde till

Förenta nationernas fördrag om fullständigt förbud

mot kärnsprängningar och 1998/99:175 Sveriges

tillträde till konventionen om förbud mot

användning, lagring, produktion och överföring av

antipersonella minor (truppminor) och deras

användning enhälligt ställde sig bakom att

straffskalan för brotten olovlig kärnsprängning och

olovlig befattning med minor skulle omfatta fängelse

på livstid. Att flera av de partier som beslöt

yttrandet nu ifrågasätter livstidsstraffets

bevarande synes oss mindre konsekvent.