Bet. 1999/2000:JuU8

Justitieutskottets betänkande

1999/2000:JUU08

Hemlig teleavlyssning, m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Utskottet

Hemställan

1999/2000

JuU8

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet en skrivelse

från regeringen rörande tillämpningen under år 1998

av dels bestämmelserna i rättegångsbalken om hemlig

teleavlyssning och hemlig teleövervakning, dels

bestämmelserna i lagen om hemlig kameraövervakning.

Under hänvisning till att regeringen avser att

tillsätta en utredning rörande lagstiftning som

berör den enskildes integritet avstyrker utskottet

ett mot-ionsyrkande med motsvarande inriktning. Även

motionens andra yrkande - om en noggrannare

redovisning av de aktuella bestämmelsernas

tillämpning - avstyrks.

Utskottet föreslår att skrivelsen läggs till

handlingarna.

Till betänkandet har fogats en reservation och ett

särskilt yttrande.

Skrivelsen

I skrivelse 1999/2000:31 har regeringen

(Justitiedepartementet) berett riksdagen tillfälle

att ta del av vad som anförts i skrivelsen om

hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och

hemlig kameraövervakning vid förundersökning i

brottmål under år 1998.

Motionen

1999/2000:Ju4 av Siw Persson och Johan Pehrson (fp)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av att

regeringen genom en särskild utredning tar ett

samlat grepp om integritetsfrågorna och väger dessa

mot kraven på effektivitet i brottsbekämpningen,

2. att riksdagen godkänner vad i motionen anförts

om en mer noggrann redovisning av grunderna för

regeringens slutsatser.

Utskottet

Gällande rätt

Lagregler om hemlig teleavlyssning och hemlig

teleövervakning som tvångsmedel vid förundersökning

i brottmål finns i första hand i 27 kap.

rättegångsbalken (RB). Sådana bestämmelser finns

även i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om

tvångsmedel i vissa brottmål, lagen (1988:97) om

förfarandet hos kommunerna,

förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig

eller krigsfara m.m. samt lagen (1991:572) om

särskild utlänningskontroll.

Bestämmelser om hemlig kameraövervakning som

tvångsmedel vid förundersökning i brottmål finns i

första hand i lagen (1995:1506) om hemlig

kameraövervakning. Även lagen med särskilda

bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål och

lagen om förfarandet hos kommunerna, förvaltnings-

myndigheterna och domstolarna under krig eller

krigsfara m.m. upptar bestämmelser om hemlig

kameraövervakning.

Hemlig teleavlyssning innebär att telemeddelanden

som befordras till eller från ett telefonnummer, en

kod eller annan teleadress i hemlighet avlyssnas

eller tas upp genom ett tekniskt hjälpmedel för

återgivning av innehållet i meddelandet. Sådan

avlyssning får användas vid förundersökning angående

brott, för vilket inte är föreskrivet lindrigare

straff än fängelse i två år eller försök,

förberedelse eller stämpling till sådant brott, om

gärningen är belagd med straff (27 kap. 18 § RB).

Hemlig teleövervakning innebär att uppgifter i

hemlighet hämtas in om telemeddelanden som har

expedierats eller beställts till eller från en viss

teleadress eller att sådana meddelanden hindras från

att nå fram. Hemlig teleövervakning får användas vid

förundersökning angående brott, för vilket inte är

föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex

månader. Övervakning av detta slag får vidare alltid

användas vid förundersökning angående brott enligt 1

§ narkotikastrafflagen (1968:64) eller brott enligt

1 § lagen (1960:418) om straff för varusmuggling om

det avser narkotika samt vid förundersökning

angående misstanke om försök, förberedelse eller

stämpling till brott, för vilket inte är föreskrivet

lindrigare straff än fängelse i två år, om gärningen

(försök, förberedelse eller stämpling) är belagd med

straff (27 kap. 19 § RB).

Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning

kan också komma i fråga vid misstanke om medhjälp

eller anstiftan till brott av angivet kvalificerat

slag.

För båda slagen av tvångsmedel gäller att de får

vidtas endast om någon är skäligen misstänkt för

brottet och åtgärden är av synnerlig vikt för

utredningen. Åtgärden får endast avse en teleadress

som innehas eller annars kan komma att användas av

den misstänkte (27 kap. 20 § RB). Frågor om hemlig

teleavlyssning och hemlig teleövervakning prövas av

rätten på ansökan av åklagaren. I ett beslut att

tillåta en sådan åtgärd skall anges vilken

teleadress och för vilken tid tillståndet gäller.

Tiden får inte bestämmas längre än nödvändigt och

får inte överstiga en månad från dagen för beslutet

(27 kap. 21 § RB). Finns det inte längre skäl för

åtgärden, skall rätten eller åklagaren omedelbart

häva beslutet därom (27 kap. 23 § RB).

Hemlig kameraövervakning innebär att fjärrstyrda

TV-kameror, andra optisk-elektroniska instrument

eller andra därmed jämförbara utrustningar används

för optisk personövervakning vid förundersökning i

brottmål utan att upplysning om övervakningen lämnas

(1 § lagen om hemlig kameraövervakning).

Kameraövervakning får användas vid förundersökning

angående brott, för vilket inte är föreskrivet

lindrigare straff än fängelse i två år eller försök,

förberedelse eller stämpling till sådant brott, om

gärningen är belagd med straff (2 § samma lag).

Övervakningen får endast avse en plats där den

misstänkte kan antas komma att uppehålla sig. För

användning av hemlig kameraövervakning gäller

härutöver motsvarande förutsättningar som

beträffande hemlig teleavlyssning och hemlig

teleövervakning (3 §). Även i fråga om ansökan och

beslut gäller motsvarande regler för

kameraövervakning som för teleavlyssning och

teleövervakning.

I fråga om all tvångsmedelsanvändning anses tre

allmänna principer gälla. De tre principerna som

anknyter till innehållet i 2 kap. 12 §

regeringsformen är ändamålsprincipen,

behovsprincipen och proportionalitetsprincipen.

Ändamålsprincipen innebär att en myndighets

befogenhet att använda ett tvångsmedel skall vara

bunden till det ändamål, för vilket tvångsmedlet har

beslutats. Behovsprincipen innebär att en myndighet

får använda ett tvångsmedel bara när det finns ett

påtagligt behov och en mindre ingripande åtgärd inte

är tillräcklig. Proportionalitetsprincipen, som är

lagfäst bl.a. i 27 kap. 1 § tredje stycket RB och 3

§ första stycket 3 lagen om hemlig

kameraövervakning, innebär att en tvångsåtgärd i

fråga om art, styrka, räckvidd och varaktighet skall

stå i rimlig proportion till vad som finns att vinna

med åtgärden.

Genom beslut den 12 september 1996 beslöt

regeringen att tillkalla en särskild utredare som

skulle utreda ett antal frågor om kriminalpolisiära

arbetsmetoder som föll inom ramen för

straffprocessuella tvångsmedel (dir. 1996:64).

Utredningen, som antog namnet Buggningsutredningen,

överlämnade i april 1998 betänkandet Om buggning och

andra hemliga tvångsmedel (SOU 1998:46) till

regeringen. I betänkandet föreslås bl.a. viss

utvidgning av möjligheterna till hemlig

teleavlyssning och hemlig teleövervakning samt att

lagen om hemlig kameraövervakning skall inarbetas i

rättegångsbalken. Även tillämpningsområdet för

sistnämnda tvångsmedel föreslås utvidgat.

Betänkandet har remissbehandlats och bereds för

närvarande i Justitiedepartementet. En proposition

till riksdagen är aviserad till våren innevarande

år.

Skrivelsen

I enlighet med riksdagens önskemål (JuU 1981/82:54,

rskr. 298 och prop. 1988/89:124 s. 55,

1988/89:JuU25, rskr. 313) redovisar regeringen

årligen hur rättegångsbalkens regler om hemlig

teleavlyssning och hemlig teleövervakning har

tillämpats (se senast skr. 1998/99:21,

1998/99:JuU10, rskr. 123). I överensstämmelse med

vad som uttalades under förarbetena till lagen om

hemlig kameraövervakning lämnar regeringen fr.o.m.

år 1996 en motsvarande redogörelse för hemlig

kameraövervakning (prop. 1995/96:85 s. 37,

1995/96:JuU11 s. 11 f, rskr. 125). En sådan

redogörelse lämnades första gången i skrivelsen

1997/98:26.

Regeringen lämnar i den nu förevarande skrivelsen

en redogörelse för tillämpningen under år 1998 av

bestämmelserna i rättegångsbalken om hemlig

teleavlyssning och hemlig teleövervakning vid

förundersökning i brottmål samt om användningen av

motsvarande bestämmelser i lagen om hemlig

kameraövervakning. Redogörelsen bygger i huvudsak på

uppgifter som Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen

gemensamt har lämnat i en skrivelse till regeringen

den 16 september 1999.

Av skrivelsen framgår att de ifrågavarande

tvångsmedlen främst har använts i förundersökningar

där det har funnits starka misstankar om organiserad

eller annan omfattande handel med narkotika.

Huvudsyftet har alltjämt varit att avslöja den mera

omfattande narkotikasmugglingen till Sverige och

försäljningen av narkotika inom landet.

Regeringens redovisning av hemlig teleavlyssning

Enligt regeringens redogörelse har domstol, när det

gäller förundersökning avseende grova

narkotikabrott, meddelat 252 tillstånd att i

hemlighet lyssna av kommunikation till eller från

teleadresser som innehafts eller använts av

misstänkta personer. Nedan anges i tabellform

antalet redovisade fall under åren 1983-1998.

-----------------------------------------------------

1983 418 1989 214 1995 333

-----------------------------------------------------

1984

414 1990 214 1996 306

-----------------------------------------------------

1985

233 1991 243 1997 281

-----------------------------------------------------

1986

213 1992 258 1998 252

-----------------------------------------------------

1987

205 1993 261

-----------------------------------------------------

1988

210 1994 309

-----------------------------------------------------

När det gäller andra grova brott, där det enligt

rättegångsbalken är tillåtet att använda

teleavlyssning, har avlyssning, enligt regeringens

redogörelse, skett i 60 fall under år 1998. Det har

gällt förundersökningar huvudsakligen rörande mord,

försök, förberedelse eller stämpling till sådant

brott, människorov och grovt rån. Antalet redovisade

fall har under åren 1983-1998 varit följande.

-----------------------------------------------------

| | | | | | |

|1983 |17 |1989 |24 |1995 |83 |

-----------------------------------------------------

|1984 | | | | | |

| |13 |1990 |13 |1996 |91 |

-----------------------------------------------------

|1985 | | | | | |

| | 6 |1991 |31 |1997 |58 |

-----------------------------------------------------

|1986 | | | | | |

| |15 |1992 |61 |1998 |60 |

-----------------------------------------------------

|1987 | | | | | |

| |15 |1993 |84 | | |

-----------------------------------------------------

|1988 | | | | | |

| |15 |1994 |81 | | |

-----------------------------------------------------

Den genomsnittliga avlyssningstiden under år 1998

var 37 dagar. Motsvarande siffror för tidigare år

var i antal dagar 49 (1997), 47 (1996), 50 (1995),

43 (1994), 43 (1993), 47 (1992), 44 (1991), 46

(1990), 44 (1989) och 48 (1988). Avlyssningstiderna

varierar dock kraftigt. Under år 1998 förekom fall

där avlyssningen pågick i bara en dag, medan den

längsta tiden var fyra månader och 28 dagar.

Avlyssningen har haft betydelse för

förundersökningen beträffande den misstänkte i

knappt 45 % av fallen under år 1998. Motsvarande

siffra var för år 1997 41,5 % för år 1996 knappt 49

%, för år 1995 drygt 51 %, för år 1994 knappt 52 %,

för år 1993 drygt 56 %, för år 1992 47 %, för år

1991 48 %, för år 1990 47 %, för år 1989 51 % och

för år 1988 44 %. I knappt 40 % av fallen under år

1998 har avlyssningen inte givit något resultat och

i ungefär 16 % av fallen har avlyssningen avbrutits

med kvarstående misstanke.

Under år 1998 har det förekommit ett fall, i vilket

en ansökan om hemlig teleavlyssning lämnats utan

bifall av domstol. Rikspolisstyrelsen hade vid sin

förhandsprövning inte lämnat något negativt besked

(jfr prop. 1980/81:76 s. 277 f).

I två fall rörande samma förundersökning har

tillstånd till hemlig teleavlyssning meddelats trots

att den misstänkte varit under femton år. Av 35 §

lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga

lagöverträdare anses följa att reglerna om hemlig

teleavlyssning inte är tillämpliga när det gäller

brott begångna av någon som inte fyllt femton år

(jfr. NJA II 1984 s. 297). Enligt vad regeringen

upplyser, har en förundersökning rörande

tillståndsgivningen inletts.

Regeringens redovisning av hemlig teleövervakning

Enligt regeringens redogörelse lämnades tillstånd

till hemlig teleövervakning i 333 fall under år

1998. Av tillstånden avsåg 258 narkotikabrott, under

det att övriga fall avsåg mord, försök, förberedelse

eller stämpling till sådant brott, människorov, grov

misshandel, grovt rån samt försök, förberedelse och

stämpling till sådant brott, grov stöld samt grov

urkundsförfalskning. Antalet tillstånd uppgick för

år 1997 till 165, för år 1996 till 99, för år 1995

till 44, för år 1994 till 68, för år 1993 till 60,

för år 1992 till 60, för år 1991 till 41 och för år

1990 till 42.

Under år 1998 uppgick den genomsnittliga

övervakningstiden till 39 dagar. Motsvarande tid var

49 dagar år 1997, 44 dagar år 1996, 49 dagar år

1995, 45 dagar år 1994, 35 dagar år 1993, 47 dagar

år 1992, 43 dagar år 1991 och 42 dagar år 1990.

Under år 1998 var den längsta övervakningstiden sju

månader och 17 dagar, medan den kortaste var en dag.

Teleövervakningen har haft betydelse för

förundersökningen i fråga om den misstänkte i 48 %

av fallen under år 1998. Övervakningen har varit

utan resultat i 37 % av fallen. Andelen fall där

åtgärden avbrutits med kvarstående brottsmisstanke

uppgick till 15 %.

Enligt regeringens redovisning hade hemlig

teleövervakning betydelse för förundersökningen i 36

% av fallen år 1997, 33 % av fallen år 1996, i 52 %

av fallen år 1995, i 28 % av fallen år 1994, i 35 %

av fallen år 1993, i 25 % av fallen år 1992, i 17 %

av fallen år 1991 och i 19 % av fallen år 1990.

Under år 1998 har domstolarna inte i något fall

lämnat en ansökan om hemlig teleövervakning utan

bifall. Rikspolisstyrelsen har vid sin

förhandsprövning inte lämnat något negativt

förhandsbesked.

Utöver de ovan redovisade tillstånden har det i två

fall år 1998 förekommit hemlig teleövervakning efter

framställning av Ekobrottsmyndigheten.

Brottsmisstankarna avsåg medhjälp till grovt

skattebrott och medhjälp till grov oredlighet mot

borgenärer.

Regeringens redovisning av hemlig kameraövervakning

Enligt regeringens redogörelse lämnades tillstånd

till hemlig kameraövervakning i 45 fall under år

1998. Av dessa avsåg 38 fall grova narkotikabrott,

medan övriga fall avsåg grov mordbrand, grovt rån

samt medhjälp eller förberedelse till sådant brott.

År 1997 lämnades tillstånd till hemlig

kameraövervakning i 43 fall och år 1996 - då lagen

var i kraft under elva månader - i 40 fall.

Under år 1998 var den genomsnittliga tiden för

kameraövervakning 38 dagar (47 dagar 1997). Tiden

varierade i de enskilda fallen från ett par dagar

till knappt fyra månader.

Enligt redovisningen har den hemliga

kameraövervakningen haft betydelse för

förundersökningen i fråga om den misstänkte i 51 %

av fallen. I 40 % av fallen har övervakningen inte

givit något resultat och i återstoden - 9 % - har

åtgärden avbrutits med kvarstående brottsmisstanke.

Motsvarande siffror var för år 1997 28 %, 32,5 % och

39,5 % och för år 1996 47,5 %, 27,5 % och

25 %.

Överväganden

I motion Ju4 (fp) begärs att regeringen skall

tillsätta en utredning med uppgift att ta ett samlat

grepp om integritetsfrågorna och väga dessa mot

kraven på effektivitet i brottsbekämpningen. Vidare

begärs i motionen en mera noggrann redovisning av

vilka grunder regeringen har för sina slutsatser i

skrivelsen.

När det gäller begäran om en utredning om

förhållandet mellan integritet och effektivitet i

brottsbekämpningen, har utskottet flera gånger

tidigare haft att ställning till yrkanden av

motsvarande innebörd. Senast skedde det i

betänkandet 1999/2000:JuU5. Utskottet framhöll den

gången att det liksom tidigare var av uppfattningen

att det var viktigt att integritetsfrågorna

uppmärksammades i lagstiftningsarbetet. Det var

därför positivt att regeringen övervägde en samlad

analys av tvångsmedelslagstiftningen från

integritetssynpunkt. Utskottet ansåg också att det

ur rättssäkerhetssynpunkt var viktigt och nödvändigt

att höga beviskrav upprätthölls. Enligt utskottets

mening var det dock självklart att regeringen

beaktade sådana synpunkter i lagstiftningsarbetet.

Något särskilt uttalande var enligt utskottet inte

nödvändigt, och utskottet avstyrkte det då

föreliggande motionsyrkandet (s. 6).

Utskottet har hållit en utfrågning med företrädare

för Justitiedepartementet, varvid statssekreteraren

Kristina Rennerstedt beträffande denna fråga anfört

bl.a. följande. Det är naturligtvis alltid

nödvändigt att riksdagen i varje lagstiftningsärende

gör en självständig avvägning mellan hänsynen till

den personliga integriteten å ena sidan och det

motstående intresse, t.ex. yttrandefrihet eller

brottsbekämpning, som aktualiseras i ärendet å den

andra. På brottsbekämpningens område har riksdagen

under senare år gjort sådana avvägningar i t.ex.

lagstiftningen om polisens register och om

kameraövervakning. Regeringen avser också att

utvärdera dessa lagar från bl.a.

integritetssynpunkt.

Emellertid anser regeringen att tiden nu är mogen

att ta ett samlat grepp om integritetsfrågorna i

lagstiftningen. Regeringen avser därför att

tillsätta en parlamentarisk utredning med uppgift

att kartlägga, analysera och utvärdera sådan

lagstiftning som berör den enskildes integritet.

Utredningen sträcker sig alltså över ett vidare

område än enbart det straffprocessuella. Pågående

eller beslutade utvärderingar bör ge utredningen ett

gott underlag för denna analys. Direktiven till

utredningen förväntas bli färdigställda under

senvåren. Utredningens arbete blir omfattande och

lär komma att ta flera år i anspråk.

Utskottet, som vid flera tillfällen understrukit

vikten av att integritetsfrågorna uppmärksammas i

lagstiftningen, hälsar med tillfredsställelse att

regeringen nu kommer att tillsätta en utredning

rörande dessa frågor. Samtidigt som utskottet är

medvetet om utredningsuppdragets svårighetsgrad vill

utskottet framhålla vikten av att utredningen

tillsätts och dess arbete bedrivs utan onödig

tidsutdräkt. Att en utredning om integritetsfrågor i

lagstiftningen nu kommer till stånd innebär att

önskemålet därom i motion Ju4 är tillgodosett och

motionen avstyrks i den delen.

Såvitt avser redovisningen av grunderna för

regeringens slutsatser utgörs underlaget för

förevarande skrivelse, som ovan nämnts, av uppgifter

som Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen gemensamt

lämnar till regeringen. Härutöver kan nämnas att

utskottet år 1997 genomförde en granskning av

användningen av hemlig teleavlyssning och hemlig

teleövervakning under år 1995. Granskningen syftade

till att kontrollera att användningen av

tvångsmedlen var lagenlig och att bedöma deras

effektivitet. Den gav samtidigt utskottet möjlighet

att bedöma tillförlitligheten av regeringens

uppgifter till riksdagen. Utskottet fann inte

anledning till några anmärkningar av betydelse i

dessa hänseenden (bet. 1997/98:JuU10).

Utskottet vill framhålla att omständigheterna vid

användningen av såväl hemlig kameraövervakning som

de andra nu ifrågavarande tvångsmedlen naturligen

varierar kraftigt från ärende till ärende. Att

redovisa på vilket sätt hänsyn tagits till

ovidkommande personers integritet skulle alltså

ytterst kunna medföra att varje ärende måste

redovisas för utskottet. En sådan ordning vore inte

rimlig. Utskottets egen granskning för år 1995 gav

inte heller anledning att ifrågasätta regeringens

redovisning eller det sätt på vilket tvångsmedlen

användes. Det bör vidare framhållas att tvångsmedlen

kan användas endast med rättens tillstånd och under

dess kontroll, vilket starkt talar för att

eventuella missbruk skulle uppmärksammas och även

redovisas av berörda myndigheter och regeringen. Mot

bakgrund härav anser utskottet inte att regeringen

behöver lämna en utförligare redovisning för

grunderna för sina slutsatser än som hittills skett.

Utskottet avstyrker motion Ju4 även i denna del.

När det sedan gäller att ta ställning till

regeringens skrivelse mera allmänt vill utskottet

anföra följande. Av skrivelsen framgår att den

hemliga teleavlyssningen varit framgångsrik under år

1998. Även den hemliga teleövervakningen har

bedrivits med framgång. Antalet tillstånd till sådan

övervakning har ökat kraftigt jämfört med år 1996.

Enligt regeringen kan detta förhållande förklaras

med att ansökningar om tillstånd till hemlig

teleavlyssning numera ofta kombineras med en ansökan

om tillstånd till hemlig teleövervakning. Att

användningen av hemlig teleövervakning ökat kan

också, som regeringen framhåller, förklaras med det

ökade utbudet av teletjänster, t.ex. mobiltelefoner

och andra kommunikationsvägar såsom dator och fax.

Av regeringens redogörelse framgår vidare att

användningen av hemlig kameraövervakning bekräftat

att detta tvångsmedel är ett värdefullt och

personalbesparande komplement i polisens

utredningsarbete. Resultatutfallet för år 1998

ligger också väsentligt högre än för år 1997.

Enligt utskottets mening ger regeringens

redovisning vid handen att såväl hemlig

teleavlyssning som hemlig teleövervakning och hemlig

kameraövervakning utgör värdefulla inslag i den

brottsutredande verksamheten. Utskottet vill dock

åter understryka vikten av restriktivitet när det

gäller dessa tvångsmedels användning. Som utskottet

tidigare framhållit (se senast 1998/99:JuU10 s. 6)

måste åtgärderna i varje enskilt fall så långt det

är möjligt begränsas både i fråga om den omfattning

och den tid som någon av åtgärderna pågår.

Med dessa uttalanden bör regeringens skrivelse

läggas till handlingarna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande effektivitet och integritet

i brottsbekämpningen

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju4 yrkande 1,

2. beträffande noggrannare redovisning

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju4 yrkande 2,

res. (v, fp, mp)

3. beträffande regeringens skrivelse

att riksdagen lägger regeringens skrivelse 1999/2000:31 till

handlingarna.

Stockholm den 10 februari 2000

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Ingvar

Johnsson (s), Märta Johansson (s), Margareta

Sandgren (s), Alice Åström (v), Ingemar Vänerlöv

(kd), Anders G Högmark (m), Ann-Marie Fagerström

(s), Maud Ekendahl (m), Helena Frisk (s), Yvonne

Oscarsson (v), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson

(m), Kia Andreasson (mp), Gunnel Wallin (c), Göran

Norlander (s) och Johan Pehrson (fp).

Reservation

Noggrannare redovisning (mom. 2)

Alice Åström (v), Yvonne Oscarsson (v), Kia

Andreasson (mp) och Johan Pehrson (fp) anför:

I skrivelsen anförs att den hemliga

kameraövervakningen genomförts med hänsyn tagen till

ovidkommande personers integritet. Detta påstående

framstår som märkligt mot bakgrund av att det i

skrivelsen samtidigt upplyses att övervakningen

varit resultatlös i 40 % av fallen. Enligt vår

uppfattning måste regeringen i kommande skrivelser

mera noggrant redovisa grunderna för sina

slutsatser. Vad vi nu anfört bör ges regeringen till

känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 2

bort ha följande lydelse:

2. beträffande noggrannare redovisning

att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:Ju4 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservationen.

Särskilt yttrande

Effektivitet och integritet i

brottsbekämpningen (mom. 1)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:

Det är tillfredsställande att regeringen äntligen

avser att utreda integritetsfrågor med ett mera

övergripande perspektiv. Vi förväntar oss att denna

utredning skall inriktas mot att Sverige skall få en

personrätt som varje rättsstat bör ha. Under senare

år har flera lagar, som innebär ökade ingrepp i den

personliga integriteten, tillkommit och vi anser att

inget ytterligare får ske förrän vi fått en

personrätt värd namnet.