Bet. 1999/2000:JuU9

Justitieutskottets betänkande

1999/2000:JUU09

Skärpt vapenlagstiftning

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1999/2000

JuU9

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett

regeringsförslag om skärpningar i

vapenlagstiftningen jämte i ärendet väckta motioner.

Utskottet behandlar också ett antal motioner i ämnet

som väckts under allmän motionstid.

Regeringens förslag, som främst syftar till att

motverka att skjutvapen kommer till användning vid

våldsbrott eller på annat sätt missbrukas,

tillstyrks av utskottet. Utskottet föreslår därvid

att ytterligare två lagändringar görs. Dels föreslår

utskottet att en ansvarsbestämmelse knyts till

förbudet mot att inneha skjutvapen på allmän plats,

inom skolområde eller i fordon på allmän plats om

inte innehavet är befogat. Dels föreslår utskottet

att en ändring görs i 7 kap. 19 § sekretesslagen för

att tillgodose att integritetskränkande uppgifter om

enskilds personliga förhållanden i ärenden enligt

vapenlagen omfattas av sekretess.

Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner.

Till betänkandet har fogats 19 reservationer, varav

en (m, kd, c, fp), en (m, c, fp), fyra (m), två

(kd), en (c, mp), fyra (c), en (fp) och fem (mp).

Samtliga lagändringar föreslås träda i kraft den 1

juli 2000, utom bestämmelserna i 2 kap. 10 § tredje

stycket vapenlagen om vapenhandlartillstånd och 5

kap. 7 § samma lag om kontroll av hur skjutvapen

förvaras som föreslås träda i kraft den 1 juli 2002.

Propositionen

I proposition 1999/2000:27 (Justitiedepartementet)

har regeringen föreslagit att riksdagen antar

regeringens förslag till

1. lag om ändring i vapenlagen (1996:67),

2. lag om ändring i lagen (1988:254) om förbud

beträffande knivar och andra farliga föremål,

3. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).

Lagförslagen, som granskats av Lagrådet, har fogats

till betänkandet, se bilaga 1.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av

propositionen

1999/2000:Ju6 av Maud Ekendahl och Elizabeth Nyström

(m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om att

mynningsladdade svartkrutsvapen som endast används

vid tävlingsskytte borde vara licensfria.

1999/2000:Ju7 av Lars Björkman och Elizabeth Nyström

(m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om antalet vapen som

kan ingå i vapengarderoben,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om kravet på att

varaktigt göra vapen avsedda som samlarobjekt

obrukbara.

1999/2000:Ju8 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att ett tidsbegränsat

tillstånd för vapeninnehav för tävlingsskytte skall

kunna förnyas även om innehavaren inte längre tränar

och tävlar,

2. att riksdagen avslår propositionens krav på att

ett tillstånd till vapen som innehas av prydnadsskäl

eller på grund av särskilt affektionsvärde får

meddelas endast om vapnet görs varaktigt obrukbart,

i enlighet med vad som anförts i motionen,

3. att riksdagen avslår propositionens förslag om

en mer ingående tillståndsprövning när det gäller

innehav av fler vapen än fyra,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om

vapenhandelstillstånd,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en

ändring av kraven för att bedriva handel med

skjutvapen,

6. att riksdagen beslutar att en läkares

anmälningsskyldighet när det gäller personer som på

grund av psykisk störning är olämpliga att inneha

tillstånd för skjutvapen utvidgas till att gälla

även i de fall patienten för tillfället saknar

sådant tillstånd,

7. att riksdagen beslutar om en skärpning av

knivförbudslagen med den ändringen att kniv skall

vara tillåten att föra med sig i bagageutrymmet.

1999/2000:Ju9 av Gunnel Wallin m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att särskilt

tillstånd inte skall krävas för vissa ändamål,

2. att riksdagen avslår propositionens förslag om

att tillstånd till innehav av ett skjutvapen med

prydnads- eller särskilt affektionsvärde får

meddelas endast om vapnet görs varaktigt obrukbart,

3. att riksdagen avslår propositionens förslag om

att vid beviljande av tillstånd att inneha fler än

fyra jaktvapen skall en mera ingående prövning av

behovet göras än vad som sker i dag,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att ej bevilja

licens för helautomatiska vapen för civilpersoner,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

ändring i vapenlagen angående undantag från

vapenförvaringen enligt vad som anförts i motionen,

6. att riksdagen avslår propositionens förslag

angående utökade möjligheter att kontrollera

vapenförvaringen,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om vapeninnehavet för

vapenägare som begår upprepade brott,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

en strängare syn på tillgrepp av militära vapen och

ammunition,

9. att riksdagen avslår propositionens förslag

angående förbudet mot att inneha knivar m.m. i

fordon på allmän plats.

1999/2000:Ju10 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att begreppet

giltiga skäl skall vara kriterium för tillstånd att

inneha skjutvapen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om utvidgningen av

tidsbegränsade vapentillstånd,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att begränsa antalet

vapen i den s.k. vapengarderoben,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om tillstånd att inneha

skjutvapen till udda ändamål,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om straffsanktionering

vid brister i förvaringen av vapen.

1999/2000:Ju11 av Olle Lindström (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om kontroll av

förvaringsbestämmelserna.

1999/2000:Ju12 av Ragnwi Marcelind och Ingemar

Vänerlöv (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om åtgärdsprogram mot

den illegala vapenhandeln,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ökat internationellt

samarbete för att motverka den illegala

vapenhandeln,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att tillföra mer

resurser till polisen och tullväsendet för

bekämpning av illegal handel med och illegal

hantering av vapen.

Motioner väckta under allmän motionstid

1998/99:Ju214 av Bengt Silfverstrand (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av skärpning

av reglerna för vapeninnehav m.m.

1998/99:Ju218 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om innehållet i en ny

vapenlag.

1998/99:Ju223 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av att

förstärka lagstiftningen så att personer med grova

alkoholproblem samt personer med psykiska problem

inte tillåts inneha vapen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att förvaring av

skjutvapen måste ske i säkerhetsskåp.

1998/99:Ju904 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om vapen och

allvarligt psykiskt sjuka personer.

1999/2000:Ju901 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om legala vapen och

allvarligt psykiskt sjuka personer.

1999/2000:A807 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari

yrkas

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att kvinnor som

så önskar skall ha rätt till vapenlicens för

tårgasspray.

Utskottet

Inledning

Ärendet och dess beredning

I maj 1995 tillsatte regeringen en särskild utredare

med uppdrag att göra en genomgripande översyn av

vapenlagstiftningen med inriktning på att förebygga

våldsbrott. Utredningen antog namnet 1995 års

vapenutredning.

Utredningen lade i april 1996 fram delbetänkandet

Förbud mot vapen på allmän plats m.m. (SOU 1996:50)

som bl.a. innehåller förslag om förbud mot att

inneha skjutvapen på allmän plats. I mars 1998 lade

utredningen fram slutbetänkandet En samlad

vapenlagstiftning (SOU 1998:44). Betänkandet

innehåller en översyn av vapenlagen i både

materiellt och systematiskt avseende och förslag

till ändringar i vapenlagstiftningen.

Betänkandena har remissbehandlats. Remissyttrandena

finns tillgängliga på Justitiedepartementet (dnr Ju

96/1414 och Ju 98/1272).

Regeringens förslag grundar sig på utredningens

förslag och remissbehandlingen därav.

Regeringens förslag innehåller också ett förslag

till en ändring i sekretesslagen (1980:100). Denna

ändring har tillkommit delvis till följd av ett

uttalande av justitieutskottet i samband med att

frågan om inrättande av nya vapenregister

behandlades (bet. 1998/99:JuU14 s. 3).

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i

vapenlagen (1996:67) och i lagen (1988:254) om

förbud beträffande knivar och andra farliga föremål

(knivförbudslagen) samt en ändring i sekretesslagen

(1980:100).

Förslagen syftar till att ytterligare motverka att

skjutvapen kommer till användning vid våldsbrott

eller på annat sätt missbrukas. Med hänsyn härtill

föreslås att sådana vapen skall förvaras i

säkerhetsskåp eller i annat lika säkert

förvaringsutrymme. Möjligheterna att förvara

skjutvapen och ammunition hos någon annan än

tillståndshavaren utvidgas i viss mån. Kontroll av

att förvaringsbestämmelserna följs skall kunna göras

hos alla som har tillstånd att inneha skjutvapen.

Vidare föreslås att det införs ett förbud mot att

inneha skjutvapen på allmän plats.

Tillstånd till innehav av enhandsvapen för

flerskott och helautomatiska skjutvapen föreslås bli

tidsbegränsade till att gälla i högst fem år.

Tillstånd att inneha prydnads- och minnesvapen skall

som huvudregel få ges endast om vapnet görs

varaktigt obrukbart.

Den s.k. vapengarderoben behålls i princip

oförändrad. Vid beviljande av tillstånd att inneha

fler än fyra jaktvapen skall dock en något mera

ingående prövning av behovet göras än vad som sker i

dag.

Bestämmelserna om återkallelse av tillstånd till

innehav av skjutvapen och ammunition och

omhändertagande av sådan egendom skärps. Detsamma

gäller bestämmelserna om återkallelse av tillstånd

att driva handel med skjutvapen och ammunition.

För att motverka att skjutvapen innehas av personer

som till följd av psykisk störning inte bör inneha

sådana vapen föreslås att anmälningsskyldigheten för

läkare utvidgas till att omfatta även patienter inom

den öppna psykiatriska vården. För att förenkla

tillämpningen av dessa bestämmelser skall det som

huvudregel inte behöva göras någon bedömning av om

patienten i fråga innehar skjutvapen.

Rikspolisstyrelsen föreslås få en formell

rapporteringsskyldighet i förhållande till

regeringen på området för civila skjutvapen.

I knivförbudslagen införs ett förbud mot att inneha

knivar m.m. i fordon på allmän plats. Vidare

föreslås att en särskild straffskala för grovt brott

införs.

Uppgift i ärende enligt vapenlagen skall inte få

lämnas ut om det inte står klart att uppgiften kan

röjas utan fara för att vapen eller ammunition

kommer till brottslig användning, oberoende av om

uppgiften återfinns i ett vapenregister eller inte.

Lagförslagen föreslås träda i kraft den 1 juli

2000.

Vapenlagen

Allmänt

Den nu gällande vapenlagen trädde i kraft år 1996

(prop. 1995/96:52, bet. JuU12, rskr. 146). Lagen

innehåller föreskrifter om enskildas och

organisationers m.fl. befattning med vapen och

ammunition. Den är alltså inte tillämplig på staten.

Vapenlagen kompletteras av vapenförordningen

(1996:70) och av föreskrifter och allmänna råd som

utfärdats av Rikspolisstyrelsen (RPS FS 1996:6 FAP

551-3). Knivar, andra stick- och skärvapen samt

vissa andra föremål som, utan att vara skjutvapen,

är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv

eller hälsa faller utanför lagens tillämpningsområde

och regleras i knivförbudslagen.

I motionerna 1998/99:Ju214 (s) och 1998/99:Ju218

(mp) begärs skärpningar i vapenlagen som bl.a.

innebär skärpta krav för att bevilja vapentillstånd.

Vissa vapentillstånd bör också enligt motionärerna

tidsbegränsas.

Regeringen framhåller i propositionen att

vapenlagstiftningen måste utgöra ett effektivt och

trovärdigt instrument för att förhindra att vapen

kommer till brottslig användning. Med hänsyn härtill

är det enligt regeringen viktigt att se till att

vapenlagstiftningen förmår upprätthålla principen

att tillstånd till innehav av skjutvapen inte skall

beviljas annat än när det är motiverat med hänsyn

till ändamålet och den sökandes behov av vapnet.

Även i övrigt måste vapenlagstiftningen vara

ändamålsenlig och medverka till en hög säkerhetsnivå

när det gäller hanteringen av skjutvapen och

ammunition. I detta syfte har regeringen i detta

ärende föreslagit vissa skärpningar i vapenlagen

bl.a. i fråga om möjligheterna att erhålla tillstånd

till innehav av skjutvapen, tillståndens utformning

och vapnens förvaring och transport. Regeringen har

härvid vägt intresset av att förhindra illegal

användning av skjutvapen mot intresset av att seriös

verksamhet som innefattar användning av skjutvapen

även i framtiden skall kunna utövas.

Utskottet uttalade sig i samband med att den

nuvarande vapenlagen infördes över några

motionsyrkanden rörande skärpningar av

vapenlagstiftningen. Utskottet anförde därvid att

det såg med oro på det ökande våldet i samhället och

på den stora användningen av skjutvapen och andra

vapenanordningar i brottslig verksamhet. Mot denna

bakgrund var det enligt utskottets mening

tillfredsställande att regeringen tillsatt en

utredning med uppgift att göra en genomgripande

översyn av vapenlagstiftningen med inriktning på att

förebygga våldsbrott (bet. 1995/96:JuU12 s. 12 f).

Utskottet vidhåller att det ökande våldet i

samhället och den stora användningen av vapen i

brottslig verksamhet är oroväckande. Mot den

bakgrunden ser utskottet i princip positivt på de

förslag regeringen lägger fram i propositionen.

Utskottet återkommer dock i det följande till vissa

enskildheter i de framlagda förslagen. Genom

regeringens proposition föreslås vissa skärpningar i

vapenlagstiftningen. Motionerna 1998/99:Ju214 och

Ju218 avstyrks i här behandlade delar.

Ett allmänt krav för att enskilda skall få

vapentillstånd är sedan länge att sökanden har behov

av vapnet. I det nu föreliggande förslaget

preciseras detta så att sökanden skall ha behov av

vapnet för ett godtagbart ändamål.

I motion 1999/2000:Ju10 (mp) begärs att begreppet

behov i lagtexten ersätts med ett krav på att

sökanden skall ha giltigt skäl att inneha

skjutvapen.

Ett liknande förslag lämnades av 1995 års

vapenutredning. Som skäl för sitt förslag anförde

utredningen bl.a. att begreppet behov är ett

subjektivt uttryck och att begreppet giltigt skäl på

ett bättre sätt markerar att det är samhället som

sätter gränserna för vad som skall anses vara ett

befogat innehav (SOU 1998:44 s. 120 f).

Regeringen anför som skäl för sitt förslag att

begreppet behov sedan länge är väl inarbetat i

svensk vapenlagstiftning och fyller en viktig

funktion vid prövningen av tillstånd för vapen som

skall användas till skjutning. En person som inte

har behov av att inneha ett sådant vapen bör enligt

regeringen inte heller kunna beviljas tillstånd till

detta. I tillämpningen torde begreppet ges ett

objektivt innehåll. Vid prövningen av om kriteriet

är uppfyllt görs således en bedömning utifrån de

kriterier som uppställs i lagstiftningen. Det är

alltså inte den enskildes subjektiva uppfattning som

är avgörande för om behov kan anses föreligga eller

inte. Regeringen framhåller i sammanhanget att

användningen av begreppet behov inte lett till några

större tolknings- och tillämpningsproblem. Enligt

regeringen finns det emellertid skäl att förtydliga

lagtexten på så sätt att det klart framgår att

behovet skall ta sikte på ett godtagbart ändamål.

Detta ligger enligt regeringen i linje med

utredningens resonemang.

Utskottet delar regeringens överväganden i frågan.

Motion 1999/2000:

Ju10 avstyrks i denna del.

Vapengarderoben

I motion 1999/2000:Ju7 (m) framhåller motionärerna

att möjligheterna att få tillstånd för mer än sex

vapen i vapengarderoben bör utvidgas. Motionärerna

bakom motion 1999/2000:Ju10 (mp) vill å andra sidan

begränsa vapengarderoben till tre vapen. I

motionerna 1999/2000:Ju8 (m) och 1999/2000:Ju9 (c)

begärs att propositionens förslag om en mer ingående

tillståndsprövning för innehav av fler än fyra vapen

skall avslås.

Den s.k. vapengarderoben omfattar det antal vapen

som en jägare normalt bör medges tillstånd att

förvärva för jakt. Frågan regleras inte i

vapenlagen, utan i Rikspolisstyrelsens föreskrifter

och allmänna råd till vapenlagstiftningen. Härav

följer att vapengarderoben får omfatta högst sex

vapen. Enhandsvapen och salongsgevär räknas inte in

i vapengarderoben eftersom det för att tillstånd

skall beviljas för dessa kategorier av vapen ställs

högre krav på sökanden än att jägarexamen avlagts.

Inte heller räknas extra pipor till vapen in i

vapengarderoben. Tillstånd till fler än sex vapen

bör enligt föreskrifterna medges endast om ett

mycket kvalificerat behov föreligger. Jägaren får i

stället anpassa sitt vapeninnehav till

vapengarderoben och den jakt som faktiskt bedrivs

(RPS FS 1996:6 FAP 551-3 4:4-7).

1995 års vapenutredning föreslog att

vapengarderoben skulle inskränkas till tre vapen.

Som skäl för sitt förslag hänvisade utredningen till

en undersökning som visar att den genomsnittlige

vapeninnehavaren endast innehar två till tre vapen

och anförde att detta alltså torde vara en jägares

normalbehov. Föreslagen inskränkning torde enligt

utredningen också ligga i linje med

vapenutredningens grundtanke att antalet vapen i

samhället bör reduceras (SOU 1998:44 s. 130).

Regeringen är av uppfattningen att vapengarderoben

bör behållas oförändrad, men att det vid beviljande

av tillstånd att inneha fler än fyra jaktvapen skall

göras en något mera ingående prövning av sökandens

behov än vad som sker i dag. Bestämmelserna om

vapengarderoben och den utvidgade prövningen bör

enligt regeringen tas in i vapenförordningen.

Som skäl för sitt förslag anger regeringen att det

saknas skäl att ifrågasätta vapengarderobens

nuvarande omfattning i den bemärkelsen att det

sannolikt finns relativt många jägare vars verkliga

behov uppgår till sex jaktvapen. Vidare fyller

vapengarderoben enligt regeringen en viktig funktion

såsom riktmärke vid prövning av ansökningar om

vapentillstånd. Vapengarderoben bör därför behållas

oförändrad. Samtidigt anser regeringen att man inte

kan bortse från den statistik som visar att de

flesta jägare endast skaffar ett mindre antal vapen.

Mot den bakgrunden är det enligt regeringen inte

rimligt att enbart det förhållandet att en person

avlagt jägarexamen skall ge upphov till en

presumtion att han eller hon har behov av så många

som sex jaktvapen. Mer rimligt vore enligt

regeringen att begränsa detta antal till fyra. Vid

ansökan om fler än fyra vapen bör det således åligga

sökanden att visa att behov härav föreligger. Kravet

på den enskilde i detta avseende bör enligt

regeringen inte ställas alltför högt så länge

antalet håller sig inom vapengarderobens ram. I

normala fall torde det räcka att sökanden på ett

trovärdigt sätt kan motivera behovet med

utgångspunkt från sina jaktvanor och

sammansättningen av sin vapengarderob.

Utskottet har i ett tidigare sammanhang uttalat sig

i frågan om vapengarderobens omfattning, nämligen

med anledning av ett förslag som 1987 års

vapenutredning lämnade. Utskottet uttalade då att

det hyste stark tvekan till om det fanns någon

beaktansvärd brottsförebyggande effekt i

utredningsförslaget om begränsning av antalet vapen

i vapengarderoben och ifrågasatte utredningens

förslag i den delen (bet. 1989/90:JuU29 s. 33 f).

Utskottet konstaterar att regeringens förslag

innebär en behovsprövning i tre steg. Om den sökande

har jägarexamen är utgångspunkten att behov

föreligger av fyra vapen. Om den sökande begär

tillstånd för fem eller sex vapen räcker det i

normala fall att han - utöver sin jägarexamen - på

ett trovärdigt sätt kan motivera behovet med

utgångspunkt i sina jaktvanor och sammansättningen

av sin vapengarderob. Tillstånd för innehav av fler

än sex skjutvapen för jakt bör enbart beviljas den

som kan styrka ett mycket kvalificerat behov. Detta

innebär enligt utskottets mening en väl gjord

avvägning mellan de olika intressen som gör sig

gällande. Utskottet delar alltså de överväganden

regeringen har gjort i frågan. Motionerna

1999/2000:Ju7, Ju8, Ju9 och Ju10 avstyrks i nu

behandlade delar.

Tidsbegränsade vapentillstånd

I motion 1999/2000:Ju10 (mp) framhålls att

regeringens förslag att tidsbegränsa tillstånd för

vissa typer av vapen bör utvidgas till att omfatta

även övriga skjutvapen för målskytte och skydd samt

enhandsvapen för jakt, då det saknas anledning att

inneha sådana vapen om det aktiva utövandet upphör.

I motion 1999/2000:Ju8 (m) framhålls å andra sidan

att det bör vara möjligt att i vissa fall få ett

tidsbegränsat tillstånd förlängt även om

tillståndsinnehavaren inte längre aktivt tränar och

tävlar.

Regeringen anför att det teoretiskt sett är möjligt

att tidsbegränsa alla innehavstillstånd. En sådan

ordning skulle kunna motiveras av det generella

kravet att det inte får finnas risk för att ett

vapen kan komma att missbrukas. Detta skulle enligt

regeringen emellertid kräva en alltför

resurskrävande administration, varför tidsbegränsade

tillstånd för alla typer av skjutvapen inte bör

komma i fråga. Frågan är då för vilka typer av

skjutvapen det är särskilt motiverat att

tidsbegränsa tillstånden. En lämplig avgränsning är

härvid enligt regeringen att låta tidsbegränsade

tillstånd komma i fråga främst för sådana skjutvapen

som är särskilt stöldbegärliga eller särskilt

farliga. Dit hör enligt regeringen enhandsvapen som

i förhållande till sitt totala antal är mycket

stöldbegärliga. Eftersom de är lätta att ta med sig

och gömma utgör de också en särskild fara. De torde

dessutom vara mycket eftertraktade i kriminella

kretsar. Att tidsbegränsa tillstånden för sådana

skjutvapen framstår därför enligt regeringen som väl

motiverat. Enhandsvapen som inte kan avfyra mer än

ett skott utan omladdning bör dock kunna undantas då

de generellt sett bedöms som mindre farliga. En

annan typ av skjutvapen för vilka tillstånden bör

tidsbegränsas är enligt regeringen helautomatiska

vapen eftersom dessa på grund av sin eldkapacitet

utgör en särskild fara.

I fråga om jaktvapen anför regeringen att även

dessa, inte minst hagelgevär, är stöldbegärliga och

används i samband med våldsbrottslighet. Vid

prövningen av tillstånd till innehav av sådana vapen

anses dock kravet på behov i regel uppfyllt redan i

och med att den sökande har avlagt jägarexamen. En

sådan examen gäller utan begränsning i tiden.

Således skulle det endast bli fråga om en

lämplighetskontroll vid en förnyad prövning i dessa

fall. Kontrollen av en innehavares lämplighet bör

emellertid ske på andra sätt än genom att

tillstånden tidsbegränsas. Det bör därför inte

enligt regeringen komma i fråga att tidsbegränsa

tillstånd för innehav av jaktvapen. Detta gäller

dock inte enhandsvapen för flerskott där tillståndet

alltså bör tidsbegränsas på samma sätt som för andra

sådana vapen.

Även enligt nuvarande reglering finns det möjlighet

att i vissa fall tidsbegränsa ett tillstånd. Denna

möjlighet bör enligt regeringen finnas kvar eftersom

det kan finnas anledning att tidsbegränsa

tillstånden även för andra vapen än helautomatiska

vapen och enhandsvapen för flerskott, nämligen när

det med hänsyn till särskilda omständigheter kan

förutses att vapnet inte kommer att behövas

varaktigt.

Utskottet finner inte skäl att göra någon annan

bedömning än regeringen i frågan om vilka

vapentillstånd som bör tidsbegränsas. När det gäller

prövningen av i vilka fall tidsbegränsade tillstånd

skall förlängas bör det liksom i övriga fall vara

avgörande att den enskilde har behov av vapnet för

ett godtagbart ändamål. Någon anledning för

riksdagen att införa särskilda regler för

förlängning av tillstånd finns enligt utskottet

inte. Motionerna 1999/2000:Ju8 och Ju10 avstyrks i

denna del.

Udda ändamål

I motion 1999/2000:Ju10 (mp) begärs att frågan om

s.k. udda ändamål skall regleras i vapenlagen.

Regeringen föreslår i propositionen att det bör

vara möjligt att meddela tillstånd till innehav av

skjutvapen för s.k. udda ändamål, t.ex. för

räddningstjänsten för att punktera gasbehållare vid

eldsvåda, till företag för att testa och utveckla

produkter såsom skottsäkra västar, till bönder och

slakteripersonal för att avliva tamboskap och till

anordnare av utbildning i jägarexamen för utlåning

av vapen för övning. Sådana tillstånd bör dock få

meddelas endast om det föreligger synnerliga skäl

och först efter yttrande av Rikspolisstyrelsen. Det

är enligt regeringen tillräckligt att frågan

regleras i vapenförordningen.

Utskottet konstaterar att vapenlagen innehåller de

grundläggande kraven för när tillstånd att inneha

vapen kan meddelas. Huvudregeln är som redan

framgått att den enskilde kan beviljas tillstånd för

ett vapen som han behöver för ett godtagbart

ändamål. De närmare föreskrifterna om vad som krävs

för tillstånd följer av vapenförordningen och

Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd

till vapenlagstiftningen. Mot den bakgrunden

framstår det enligt utskottet som tillräckligt att

frågan om s.k. udda ändamål regleras i

vapenförordningen. Motion 1999/2000:Ju10 avstyrks i

denna del.

I motion 1999/2000:Ju9 (c) framhålls att det finns

vissa ändamål för vilka särskilda tillstånd inte bör

krävas, t.ex. avlivning av husdjur.

Enligt vad utskottet inhämtat har regeringen i

samband med handläggningen av ärendet erhållit

synpunkter på att det bör klarläggas i vilken

utsträckning vapen, där tillståndet beviljats för

visst ändamål, t.ex. jakt, får användas för t.ex.

avlivning av husdjur. Justitiedepartementet avser

med anledning härav att se över frågan och överväga

om ett särskilt förtydligande bör göras vid

omarbetningen av vapenförordningen.

Utskottet konstaterar att frågan är föremål för en

översyn. Någon anledning för riksdagen att göra ett

särskilt uttalande i frågan finns inte. Motion

1999/2000:Ju9 avstyrks i denna del.

Helautomatiska skjutvapen

I motion 1999/2000:Ju9 (c) framhålls att civila

aldrig bör beviljas tillstånd att inneha

helautomatiska vapen.

Regeringen anser att det kan ifrågasättas om det är

motiverat att civilpersoner över huvud taget tillåts

att inneha helautomatiska skjutvapen. Samtidigt

framhåller regeringen att det av riksdagens

försvarsbeslut för åren 1997-2000 framgår att de

frivilliga försvarsorganisationerna, däribland

Frivilliga skytterörelsen, intar en viktig roll i

vårt totalförsvar och att det inom dessa

organisationers verksamhet används helautomatiska

vapen. Av dessa skäl finns det enligt regeringen

inte förutsättningar att nu införa ett totalförbud

mot civilt innehav av helautomatiska vapen. Däremot

bör det för att en sökande skall erhålla tillstånd

att inneha helautomatiska skjutvapen, förutom de

krav som gäller i dag, krävas att sökanden är aktiv

medlem i en av För

svarsmakten godkänd skyttesammanslutning.

Utskottet vill i sammanhanget påpeka att det är av

största vikt att tillstånd att inneha helautomatiska

vapen beviljas med stor restriktivitet. Mot bakgrund

av de skäl regeringen anfört delar utskottet dock

regeringens uppfattning att det för närvarande inte

finns förutsättningar att införa ett totalförbud.

Motion 1999/2000:Ju9 avstyrks i denna del.

Svartkrutsvapen

I motion 1999/2000:Ju6 (m) begärs att kravet på

vapentillstånd skall tas bort för mynningsladdade

svartkrutsvapen som endast används för

tävlingsskytte.

Svartkrutsvapen är vapen som laddas med svartkrut

och blykula. De kan vara såväl mynningsladdade som

patronladdade. Mynningsladdade skjutvapen laddas med

lösa ingredienser som alla förs in från mynningen,

medan patronladdade vapen laddas med

färdigpreparerade patroner. De svartkruts-vapen som

är tillverkade före år 1890 är inte

tillståndspliktiga. De nytillverkade kopiorna av

sådana vapen är däremot tillståndspliktiga. För att

erhålla tillstånd att inneha dessa krävs liksom för

moderna skjutvapen att skytteprov skall avläggas.

Frågan om huruvida det bör krävas tillstånd för att

inneha kopior av äldre vapen såsom svartkrutsvapen

behandlas inte i regeringens förslag. Den har

däremot behandlats tidigare i olika sammanhang.

Senast behandlades frågan i proposition 1990/91:130

om ändringar i vapenlagen (s. 30). Därvid framhöll

regeringen att många av dessa vapen har en väl

fungerande skjutmekanism och används bl.a. för

tävlingsskytte. Det fanns därför enligt regeringen

inte skäl att slopa kravet på tillstånd för sådana

vapen. Utskottet uttryckte vid behandlingen av

propositionen inte någon annan åsikt (bet.

1990/91:JuU33).

Utskottet finner inte skäl föreligga att införa ett

undantag från bestämmelserna om vapentillstånd för

mynningsladdade svartkrutsvapen. Som tidigare

anförts har de svartkrutsvapen som används vid

tävlingsskytte en väl fungerande skjutmekanism. De

bör alltså i likhet med andra skjutvapen vara

underkastade kraven på vapentillstånd. Motion

1999/2000:Ju6 avstyrks.

Tårgasspray

I motion 1999/2000:A807 (fp) begärs att möjligheten

för utsatta kvinnor att få tillstånd att inneha

tårgasspray skall utvidgas.

Tårgasanordningar har sedan lång tid tillbaka

omfattats av vapenlagen och varit underkastade samma

krav på tillstånd m.m. som skjutvapen. I förarbetena

till den nuvarande vapenlagen ansåg regeringen att

det saknades skäl att i det sammanhanget överväga

att ändra denna ordning. Även om risken är liten att

någon skall tillfogas allvarliga skador av tårgas,

har tårgasanordningar karaktären av vapen. Syftet är

att under en begränsad tid fysiskt sätta en person

ur spel. Utöver de polisiära användningsområdena är

tårgasanordningarna avsedda att användas i

självförsvar. De är emellertid lika effektiva som

angreppsvapen. Det har bl.a. visat sig att

tårgassprayer ofta kommer till användning vid rån

och liknande överfall (prop. 1995/96:52 s. 69 f,

bet. JuU12 s. 7 f).

I vilken utsträckning tillstånd bör beviljas för

tårgasanordningar eller andra tillståndspliktiga

sprayer regleras inte i vapenlagen, utan i

vapenförordningen. Av 2 kap. 5 § 3 vapenförordningen

framgår att tillstånd till innehav av gasvapen

endast får meddelas för tjänst eller annan särskild

omständighet som medför ett synnerligt behov av

gasvapen för personligt skydd. Bestämmelsen

kompletteras av Rikspolisstyrelsens föreskrifter och

allmänna råd till vapenlagstiftningen (RPS FS 1996:6

FAP 551-3 6.2). I dessa anges att

tillståndsgivningen beträffande gaspistoler eller

andra likartade vapen - t.ex. spray - bör vara

mycket restriktiv och att tillstånd endast bör

beviljas undantagsvis, när ett synnerligen starkt

behov föreligger.

Under hösten 1993 inledde Rikspolisstyrelsen en

försöksverksamhet där hotade kvinnor som komplement

till s.k. trygghetspaket efter vederbörlig

tillståndsprövning i varje enskilt fall utrustades

med peppar- eller tårgasspray. Försöksverksamheten

pågick t.o.m sommaren 1997. Den skulle därefter

enligt ett beslut av riksdagen i november 1993

utvärderas av Rikspolisstyrelsen.

Utskottet ställde sig positivt till

försöksverksamheten (bet. 1995/96:JuU12 s. 9). När

utskottet senast uttalade sig i frågan i februari

1998 hade dock utvärderingen fördröjts bl.a.

beroende på svårigheter att få fram ett tillräckligt

stort underlag för att utvärderingen skulle bli

meningsfull. Utskottet påtalade därvid att en

utvärdering av verksamheten var av avgörande

betydelse för att frågor om t.ex. en utvidgning av

verksamheten eller tillåtande av skyddsspray skulle

kunna övervägas. En utvärdering av verksamheten

borde därför presenteras snarast. Därvid kunde även

utländska erfarenheter vägas in. Den omständigheten

att underlaget för en utvärdering var begränsat

borde enligt utskottets mening inte hindra att

erfarenheterna av försöket redovisades. Detta

tillkännagavs regeringen. Något uttalande i sak

ansåg sig utskottet inte berett att göra vid det

tillfället (bet. 1997/98:JuU18 s. 8 f).

Rikspolisstyrelsen redovisade sitt uppdrag att

utvärdera försöksverksamheten till regeringen i en

skrivelse av den 1 juni 1999. Utvärderingen av

verksamheten har gjorts av Kriminologiska

institutionen vid Stockholms universitet. Den har

genomförts som en intervjuundersökning. Sju polismän

som har ansvarat för sprayerna i de sammanlagt fyra

län som ingått i försöksverksamheten har

intervjuats. Vidare har 6 av de 16 kvinnor som

tilldelats sprayer intervjuats. Av slutsatserna från

undersökningen följer att samtliga intervjuade

kvinnor uppgivit att de känt sig tryggare när de

hade en peppar- eller tårgasspray. Tryggheten bestod

framför allt i att kunna göra någonting själva om de

skulle hamna i en hotfull situation. Ingen av de

intervjuade kvinnorna hade emellertid använt sin

spray. Av slutsatserna följer vidare att

försöksverksamheten bedrivits på olika sätt i de

fyra försökslänen. Den polis som varit ansvarig i

respektive distrikt har haft stort inflytande över

verksamhetens utformning, vilket har lett till att

verksamheten inte har bedrivits alls i ett par

distrikt. Av distrikten hade endast två haft klart

uppsatta kriterier för vad som skulle krävas av

kvinnorna för att få tillstånd att inneha spray.

Dessa har dock inte dokumenterats skriftligt.

Inställningen till sprayens för- och nackdelar har

varierat kraftigt bland de intervjuade poliserna.

Utredaren framhåller i utvärderingen att det är

tveksamt om resultaten i utvärderingen kan

generaliseras till att gälla samtliga som beviljats

skyddsspray eftersom så få kvinnor har deltagit i

intervjuerna. Utredaren påtalar också att det

förefaller vara få kvinnor som ansökt om att få en

skyddsspray, vilket kan bero på brister i

informationen om denna möjlighet.

Rikspolisstyrelsen drar utifrån utvärderingen

slutsatsen att verksamheten verkar ha fungerat väl

utifrån de hotade kvinnornas perspektiv. De resultat

som presenterats i utvärderingen talar enligt

Rikspolisstyrelsen i sig inte emot en permanent

verksamhet inom polisen med tillfälligt beviljande

av vapenlicens för tårgasspray och utlåning av spray

till kvinnor som utsätts för en särskilt allvarlig

hotbild. Rikspolisstyrelsen anser dock att det finns

en principiell frågeställning avseende de mer

långsiktiga konsekvenserna som först måste

utredas/besvaras, nämligen om man lagtekniskt skall

avgränsa möjligheten att få en lånelicens till att

enbart gälla kvinnor. Det är enligt

Rikspolisstyrelsen betydligt rimligare att

förutsättningarna för en sådan licens kommer att

avse hotbilden och den hotades förmåga att skydda

sig på annat sätt än med skyddsspray. Detta skall då

bedömas för var och en som ansöker. Även om fler

kvinnor än män troligen kommer att uppfylla de

kriterier som kan komma att ställas upp måste det

dock beaktas att ett icke oansenligt antal män också

kan komma i fråga. Det kommer förmodligen också att

bli aktuellt för flera olika typer av brott.

Rikspolisstyrelsen framhåller vidare att det om en

permanent verksamhet införs måste upprättas

standardiserade föreskrifter och riktlinjer för

verksamheten av Rikspolisstyrelsen.

Utvärderingen bereds för närvarande i

Justitiedepartementet.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det

är viktigt att utsatta kvinnor erhåller erforderligt

skydd och stöd från samhället. Utlåning av

tårgasspray kan vara ett sätt att skydda dessa

kvinnor. Utskottet är dock inte berett att nu ta

ställning till frågan om tillåtande av tårgasspray

utan vill avvakta den pågående beredningen av

frågan. Motion 1999/2000:A807 avstyrks i nu

behandlad del.

Skjutvapen för prydnadsändamål m.m.

I motionerna 1999/2000:Ju7 (m), 1999/2000:Ju8 (m)

och 1999/2000:Ju9 (c) begärs att regeringens förslag

att tillstånd att inneha skjutvapen som

huvudsakligen har prydnads- eller särskilt

affektionsvärde skall få meddelas endast om vapnet

görs varaktigt obrukbart avslås.

Skjutvapen med samlings-, prydnads- eller särskilt

affektionsvärde utgör hela 10-15 %, eller mellan 200

000 och 350 000 av landets registrerade skjutvapen.

Enligt regeringen framstår behovet av att inneha

skjutvapen för sådant ändamål som mindre

framträdande jämfört med andra ändamål för vilka

tillstånd kan meddelas, t.ex. jakt eller målskytte.

Det finns därför anledning enligt regeringen att

vara mer restriktiv i fråga om tillstånd till

innehav av prydnads- och minnesvapen än vad som är

fallet i dag. Enligt regeringen bör det som

huvudregel krävas att vapnet görs varaktigt

obrukbart. Eftersom det kan finnas omständigheter

som i det enskilda fallet framstår som onödigt

betungande för den enskilde och som motiverar att

vapnet får behållas i brukbart skick, t.ex. att

vapnet är mycket värdefullt eller speciellt eller

att innehavaren av vapnet i en inte alltför avlägsen

framtid avser att söka tillstånd för att bruka det

för skytte, bör dock en möjlighet till undantag från

huvudregeln införas.

Utskottet delar regeringens bedömningar i frågan.

Utskottet vill i det sammanhanget framhålla att

risken för en betydande kapitalförstöring och att

delar av kulturarvet går förlorat är begränsad då

det om vapnet är mycket värdefullt eller speciellt

skall kunna beviljas undantag från regeln om att

vapnet skall göras varaktigt obrukbart. Motionerna

1999/2000:Ju7, Ju8 och Ju9 avstyrks i aktuella

delar.

Vapentillstånd för psykiskt störda personer m.fl.

I motion 1999/2000:Ju9 (c) påtalas att ett

vapentillstånd bör kunna återkallas om en person gör

sig skyldig till grovt rattfylleri eller upprepad

grov brottslighet. I motionerna 1998/99:Ju223 (kd),

1998/99:Ju904 (m) och 1999/2000:Ju901 (m) begärs att

möjligheterna för psykiskt störda personer att

inneha vapen begränsas. I motion 1999/2000:Ju8 (m)

begärs slutligen att läkare skall ges en

undantagslös skyldighet att anmäla om en patient på

grund av psykisk störning är olämplig att inneha

skjutvapen.

Som ett allmänt krav för att få tillstånd att

inneha skjutvapen anges i 2 kap. 5 § vapenlagen att

tillstånd får meddelas endast om det skäligen kan

antas att vapnet inte kommer att missbrukas. Av

Rikspolisstyrelsen föreskrifter och allmänna råd

följer att en förutsättning för tillstånd är att

sökanden gjort sig känd som pålitlig, omdömesgill

och laglydig. Härvid skall bl.a. beaktas om sökanden

har gjort sig skyldig till brott, har brustit i

skötsamhet i nykterhetshänseende eller lider av en

psykisk störning (RPS FS 1996:6 FAP 551-3 3.2).

Har tillstånd meddelats skall tillståndet

återkallas enligt 6 kap. 1 § vapenlagen bl.a. om

innehavaren har visat sig vara olämplig att inneha

vapen. Enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter och

allmänna råd bör en persons fortsatta vapeninnehav

regelmässigt omprövas när innehavaren dömts för grov

brottslighet eller grovt rattfylleri, förfallit till

allvarlig asocialitet, missbrukar alkohol eller

narkotika eller har drabbats av en sådan sjukdom att

hans lämplighet kan ifrågasättas, t.ex. en allvarlig

ålders- eller personlighetsförändring som ger utslag

i aggressioner, eller en allvarlig psykisk störning

(RPS FS 1996:6 FAP 551-3 17.1).

Enligt regeringen är en förutsättning för att en

korrekt prövning skall kunna göras av ett

tillståndsärende att erforderlig information erhålls

om sökanden/tillståndsinnehavaren. En fråga som

uppkommer i detta sammanhang är hur man effektivt

skall kunna förhindra att personer som på grund av

en psykisk störning är olämpliga att inneha vapen

trots det innehar vapen. I detta avseende påtalar

regeringen vissa problem, nämligen dels att läkare

inom den slutna psykiatriska vården inte fullgör den

anmälningsskyldighet de har enligt nuvarande

lagstiftning, dels att patienter inom öppenvården

inte omfattas av anmälningsskyldigheten. Regeringen

föreslår mot bakgrund härav att läkares

anmälningsskyldighet utvidgas till att gälla även

beträffande patienter inom den öppna psykiatriska

vården. Vidare skall anmälningsskyldigheten

förenklas på så sätt att någon bedömning av om

patienten i fråga innehar skjutvapen inte skall

behöva göras, utan anmälan skall ske i samtliga fall

som en person bedöms vara olämplig att inneha vapen.

Ett undantag föreslås dock för det fall att det med

hänsyn till omständigheterna står klart för läkaren

att patienten inte innehar tillstånd för skjutvapen.

Regeringen betonar härvid att undantaget endast

avser uppenbara fall.

Utskottet konstaterar inledningsvis att det redan i

dag är möjligt att återkalla en persons

vapentillstånd om han eller hon gör sig skyldig till

grovt rattfylleri, vissa brott av allvarligare slag

eller upprepad brottslighet. Motion 1999/2000:Ju9 är

således tillgodosedd och avstyrks.

Utskottet går vidare in på frågan om hur man skall

förhindra att personer som på grund av psykisk

störning är olämpliga att inneha skjutvapen har

tillstånd härför. Som framgår ovan finns det redan i

dag möjlighet att neka en person tillstånd i denna

situation eller att återkalla hans eller hennes

tillstånd. Problemet består i stället i

svårigheterna för polisen att få in information om

olämpligheten. Utskottet välkomnar därför

regeringens förslag om en utökad

anmälningsskyldighet för läkare inom den

psykiatriska vården. Den avvägning som regeringen

gjort i fråga om anmälningsskyldigheten framstår

enligt utskottet som lämplig. Motionerna

1998/99:Ju223 och Ju904 samt 1999/2000:Ju8 och Ju901

avstyrks i nu behandlade delar.

Förvaring av skjutvapen

I motion 1998/99:Ju223 (kd) begärs att ett krav

införs på att alla personer som innehar skjutvapen

skall förvara dessa i säkerhetsskåp. I motion

1999/2000:Ju9 (c) begärs att ett undantag från

förvaringsbestämmelserna införs i vapenlagen för det

fall att vapeninnehavaren vistas i jaktstuga eller

på liknande plats.

Utskottet konstaterar att regeringen i

propositionen föreslår att förvaringsbestämmelserna

skärps på så sätt att skjutvapen alltid skall

förvaras i säkerhetsskåp eller i annat lika säkert

förvaringsutrymme, t.ex. i en vapenkassun när de

inte används. Motion 1998/99:Ju223 i denna del är

härigenom tillgodosedd och avstyrks.

I fråga om förvaring av skjutvapen och ammunition

gäller såsom huvudregel enligt 5 kap. 1 § vapenlagen

att innehavaren skall ta hand om egendomen och hålla

den under sådan uppsikt att det inte finns risk att

någon obehörig kommer åt den. När vapnen inte hålls

under uppsikt skall de således förvaras i

säkerhetsskåp eller annat lika säkert utrymme.

Vad gäller den situationen att ett jaktlag under

ett antal dagar uppehåller sig i en jaktstuga kan

det enligt regeringen framstå som mindre rimligt att

kräva förvaring i säkerhetsskåp. Något särskilt

undantag för den situationen bör dock enligt

regeringen inte göras, utan här får i stället

huvudregeln tillämpas. Närmare hur kravet på uppsikt

bör uppfyllas får bedömas utifrån den konkreta

situationen. Rikspolisstyrelsens föreskrifter bör

dock ge viss ledning härvidlag.

Det kan i sammanhanget nämnas att det av

Rikspolisstyrelsens nu gällande föreskrifter och

allmänna råd framgår att vapen som medförs vid jakt

bör förvaras under ständig tillsyn. Vapnet kan dock

tillfälligtvis förvaras utan tillsyn om det delas

och den vitala delen medtas och förvaras under

ständig tillsyn. Vapnets huvuddel skall då förvaras

väl gömd och om möjligt fastlåst (RPS FS 1996:6 FAP

551-3 16.2.3).

Utskottet delar regeringens bedömning att något

undantag från förvaringsbestämmelserna för den

angivna situationen inte bör göras i lagen. Närmare

hur kravet på uppsikt bör uppfyllas får bedömas

utifrån den konkreta situationen med beaktande av

modern teknik. Rikspolisstyrelsens föreskrifter bör

ge viss ledning härvidlag. Motion 1999/2000:Ju9

avstyrks i här behandlad del.

I motionerna 1999/2000:Ju9 (c) och 1999/2000:Ju11

(m) begärs att regeringens förslag om utökad rätt

för polisen att få tillträde hos vapeninnehavaren

för att kontrollera att förvaringsbestämmelserna

följs avslås. I motion 1999/2000:Ju10 (mp) begärs

att brister i förvaringen av vapen skall

sanktioneras med en straffbestämmelse.

I dag har tillståndsmyndigheterna inte någon direkt

befogenhet att kontrollera hur en enskild

vapeninnehavare förvarar sina skjutvapen.

Myndigheten kan endast tillfråga sökanden om hur han

eller hon avser att lösa förvaringsfrågan. Att

förvaring i säkerhetsskåp uppställs som ett krav

innebär i praktiken att möjligheterna att

kontrollera förvaringsbestämmelserna ökar,

tillståndsmyndigheten kan t.ex. fordra att

vapeninnehavaren på något sätt styrker att han

uppfyller kravet. För att meddela tillstånd till

innehav av skjutvapen kan myndigheten således kräva

att sökanden företer intyg om installerat

säkerhetsskåp eller kvitto på inköpet av ett sådant.

Från bl.a. tillståndsmyndigheter och utredare av

våldsbrottslighet har det framställts önskemål om

möjlighet till vidare kontroll av förvaringen, så

som att inspektion av förvaringen skulle få företas.

Regeringen är av uppfattningen att en sådan

kontrollmöjlighet skulle kunna fylla en viktig

funktion. Enligt regeringen skulle blotta vetskapen

om att en sådan inspektion kan komma att företas med

stor sannolikhet bidra till att

förvaringsbestämmelserna följs i större utsträckning

än i dag. Vidare skulle en inspektion utgöra ett bra

tillfälle för tillståndsmyndigheten att lämna

information och råd till vapenägaren om hur risken

för stöld av skjutvapen på olika sätt kan minskas.

En möjlighet till kontroll skulle naturligtvis också

bidra till att uppdaga fall där förvaringen

missköts. Enligt regeringens mening bör en sådan

kontrollmöjlighet gälla generellt. Vid utformningen

av bestämmelsen måste dock integritetsaspekten

beaktas. Således bör bestämmelsen utformas som en

skyldighet för den som innehar vapen att på begäran

låta polismyndigheten få tillträde till det utrymme

där förvaring sker. Vidare skall en begäran om att

få kontrollera förvaringen meddelas inom rimlig tid

innan den skall äga rum. Kontrollen skall endast få

avse det utrymme där förvaring sker och innefattar

inte någon rätt att undersöka annan egendom i

vapeninnehavarens besittning än den som omfattas av

vapentillståndet eller är av omedelbar betydelse för

förvaringen.

Vad gäller frågan om straffansvar föreslog 1995 års

vapenutredning att straffansvar skulle införas för

överträdelse av de allmänna

förvaringsbestämmelserna. Utredningen anförde som

skäl för sitt förslag bl.a. följande. Antalet

förkomna eller tillgripna skjutvapen är, trots att

förvaringsbestämmelserna skärptes år 1992, alltjämt

oroväckande högt. Utredningen är i och för sig av

uppfattningen att vapeninnehavarnas

förvaringsmetoder förbättrats avsevärt efter de

senaste årens fokusering på vikten av en god

förvaring. Fortfarande förekommer det dock att

vapeninnehavare uppenbart nonchalerar de

bestämmelser som finns, vilket inte sällan

resulterar i att skjutvapen hamnar på avvägar.

Tydligen är alltså inte de nuvarande bestämmelserna

om återkallelse av tillstånd m.m. tillräckliga för

att alla vapeninnehavare skall inse hur viktigt det

är att vapnen förvaras på ett tillfredsställande

sätt. Det sagda leder till att frågan om att

straffsanktionera förvaringsbestämmelserna

aktualiseras. Härtill kommer att skärpningen av de

allmänna förvaringsbestämmelserna innebär att de

flesta av dem som i dag meddelats en särskild

förvaringsföreskrift - och sålunda kan straffas för

brott mot föreskriften - även fortsättningsvis är

skyldiga att upprätthålla samma slags förvaring som

de gör i dag, dock utan att framdeles riskera något

straff för det fall bestämmelserna inte följs. Det

straffbara området skulle alltså minska väsentligt,

vilket knappast kan sägas ligga i linje med den

övriga skärpningen av vapenlagstiftningen. Denna

omständighet talar starkt för att även de allmänna

förvaringsbestämmelserna skall straffsanktioneras

(SOU 1998:44 s. 248 f).

Regeringen anser inte att någon straffbestämmelse

bör införas. Enligt regeringen bör kriminalisering

som metod för att söka hindra överträdelse av olika

normer i samhället användas med försiktighet. Innan

man beslutar att kriminalisera ett visst handlande

bör man undersöka om det finns andra medel för att

motverka detsamma. Enligt regeringen torde vetskapen

om att tillståndsmyndigheten kan kontrollera att

förvaringsbestämmelserna följs, och därmed vetskapen

om risken för att tillståndet återkallas om

förvaringen visar sig vara bristfällig, leda till

att förvaringsbestämmelserna efterlevs i högre

utsträckning än vad som är fallet i dag. Mot den

bakgrunden framstår en kriminalisering av

förvaringsbestämmelserna som mindre angelägen. Att

inte införa någon straffbestämmelse innebär också

att det integritetsintrång som en kontroll kan

medföra begränsas. Kontrollen skall således inte

syfta till att uppdaga brottsliga gärningar, utan

får i stället mer karaktären av en åtgärd för

tillsyn av tillståndspliktig verksamhet. Ett

ytterligare skäl mot att kriminalisera överträdelser

i förvaringsbestämmelserna är enligt regeringen att

en kriminalisering kan leda till att benägenheten

att anmäla vapenstölder minskar. Det förhållandet

att de som i dag meddelats en särskild

förvaringsföreskrift även fortsättningsvis är

skyldiga att upprätthålla samma slags förvaring utan

att framdeles riskera något straff om bestämmelserna

inte följs bör enligt regeringens mening inte vara

avgörande för frågan om en kriminalisering.

Utskottet anser i likhet med regeringen att det

finns flera skäl att införa en möjlighet för

tillståndsmyndigheten att kontrollera att

förvaringsbestämmelserna följs. Detta får dock

ställas mot det integritetsintrång som en utvidgad

kontrollmöjlighet innebär. Med hänsyn tagen till

intresset av att motverka den ökade användningen av

vapen i brottsligheten måste emellertid höga krav

ställas på att vapnen verkligen förvaras på

föreskrivet sätt. Intresset härav överväger enligt

utskottet det intrång åtgärden innebär för den

enskilde. Regeringens förslag bör därför bifallas

och motionerna 1999/2000:Ju9 och Ju11 avstyrkas i

denna del.

I frågan om brister i förvaringen av vapen bör

straffsanktioneras eller inte delar utskottet

regeringens bedömning. Motion 1999/2000:Ju10

avstyrks i denna del.

Vapenhandlartillstånd

I motion 1999/2000:Ju8 (m) framhålls att kraven på

vapenhandlartillstånd medför att även seriösa

vapenhandlare i vissa fall, t.ex. en vapensmed som

tillverkar vapen i en liten skala på beställning,

kan få sina tillstånd indragna. Motionärerna kräver

därför en översyn av bestämmelserna.

Genom lagändringar som trädde i kraft den 1 juli

1992 skärptes bl.a. kraven för att kunna få

tillstånd att bedriva handel med vapen (prop.

1990/91:130, bet. JuU33, rskr. 300). Vid sidan av de

förutsättningar som tidigare gällde för

vapenhandlare - att vara allmänt berättigad att

driva handel och känd för ordentlighet och

pålitlighet - infördes dessutom krav på såväl

behövliga kunskaper som att verksamheten skall

bedrivas yrkesmässigt. Ett tungt vägande skäl för

att skärpa kriterierna för att bevilja

vapenhandlartillstånd var att det inte ansågs

rimligt med en mindre ingående prövning i dessa

ärenden än i ärenden om vapentillstånd för eget

behov.

Ett krav på att en verksamhet skall vara

yrkesmässig innebär ett krav på en viss omfattning

av en rörelse. Några tiotal transaktioner per år bör

enligt förarbetena tjäna som lämplig riktlinje för

kravet på yrkesmässighet vid handel med vapen (prop.

1990/91:130 s. 39).

I Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd

sägs angående kravet på yrkesmässighet att detta

innebär att verksamheten skall vara vinstinriktad

och ha en viss varaktighet eller åtminstone vara

inriktad på en serie affärshändelser.

Polismyndigheten skall vid sin bedömning av om

tillstånd skall meddelas göra en prognos beträffande

den tilltänkta verksamheten och avgöra om det är

fråga om en seriös och yrkesmässig

handelsverksamhet. Vid denna bedömning bör vägas in

omfattningen av verksamheten varvid några tiotal

transaktioner per år torde kunna vara ett nedre

riktmärke. Den beräknade årsomsättningen bör också

stå i rimlig proportion till lagerhållningen.

Uppgifter om tilltänkt kundkrets, vilket utbud som

planeras, i vilken affärslokal verksamheten skall

bedrivas, öppettider och finansiering är

omständigheter som bör beaktas (RPS FS 1996:6 FAP

551-3 12.1-4).

Enligt uppgift som utskottet inhämtat från

Rikspolisstyrelsen har de skärpningar i fråga om

vapenhandlartillstånd som trädde i kraft år 1992

medfört att ca 30 % av tillstånden återkallats. En

sanering av branschen har således skett de senaste

åren, vilket enligt polisen är tillfredsställande.

Utskottet har tidigare uttalat sig i fråga om

motionsönskemål liknande de nu aktuella, senast i

februari 1998. Utskottet hänvisade därvid till

Vapenutredningens uppdrag och att det i detta även

ingick att överväga frågor om tillstånd till handel

med vapen (dir. 1995:39). Utredningens arbete borde

enligt utskottet avvaktas (bet. 1997/98:JuU18 s. 7

f).

De ändringar som nu föreslås med anledning av

Vapenutredningens betänkande innebär dels att

tillstånd till vapenhandel alltid skall begränsas

till sin omfattning såvitt avser vilka typer av

skjutvapen samt vilket antal vapen som får innehas,

dels att handeln med helautomatiska vapen väsentligt

begränsas. Bestämmelserna om återkallelse föreslås

vidare bli i princip obligatoriska.

Utskottet konstaterar att det i fråga om vilka krav

som skall ställas på en person för att han eller hon

skall ges tillstånd att handla med vapen inte nu

föreslås någon ändring. Enligt utskottets

uppfattning är dock nuvarande reglering utformad på

ett ändamålsenligt sätt. Av de uppgifter utskottet

inhämtat framgår att de regler för vapenhandel som

gällt sedan år 1992 bl.a. lett till att en sanering

skett bland vapenhandlarna. Att så skett är enligt

utskottet också en nödvändig förutsättning för att

begränsa åtkomsten av illegala vapen på marknaden.

Någon anledning att nu göra en ytterligare översyn

av bestämmelserna om vapenhandlartillstånd finns

enligt utskottet inte. Motion 1999/2000:Ju8 avstyrks

i denna del.

Illegal hantering av vapen

I motion 1999/2000:Ju12 (kd) begärs ytterligare

åtgärder för att bekämpa den illegala vapenhandeln.

Regeringen föreslår i propositionen att

Rikspolisstyrelsen skall ges en formell

rapporteringsskyldighet i förhållande till

regeringen på området för civila skjutvapen. Enligt

förslaget bör Rikspolisstyrelsen årligen rapportera

till regeringen om tillämpningen av

vapenlagstiftningen och andra förhållanden av

betydelse på området, bl.a. utvecklingen vad gäller

stulna och förkomna skjutvapen samt införsel av

illegala skjutvapen, redogörelse för övrig statistik

på området och för det internationella arbete som

Rikspolisstyrelsen deltar i.

Enligt uppgift från Rikspolisstyrelsen pågår för

närvarande ett arbete att tillsammans med

Säkerhetspolisen försöka kartlägga den illegala

vapenhandeln ur ett nationellt och internationellt

perspektiv.

Internationellt samarbete mot illegal vapenhandel

pågår på flera plan. Bland annat bedrivs inom

Förenta nationerna (FN) ett arbete som är särskilt

inriktat på lätta vapen och handeldvapen. Det

huvudsakliga syftet med detta arbete är att

generellt minska förekomsten av dessa vapentyper i

världen. Inom FN pågår vidare ett arbete att

utarbeta en konvention om internationell,

gränsöverskridande organiserad brottslighet och ett

till denna hörande tilläggsprotokoll avseende

illegal tillverkning och handel med vapen m.m.

Sverige har välkomnat detta initiativ och ser

positivt på arbetet. Även inom EU pågår ett

omfattande arbete rörande förekomsten av skjutvapen.

Bland annat håller kommissionen på att utvärdera vad

tillämpningen av direktivet om kontroll av förvärv

och innehav av vapen inneburit (91/477/EEG, jfr

prop. 1995/96:52, bet. JuU12 och rskr. 146). Vidare

arbetar man inom ramen för det säkerhetspolitiska

samarbetet bl.a. med att bekämpa spridningen av

handeldvapen och lätta vapen. Även inom den tredje

pelaren pågår arbete för att motverka illegal handel

med vapen; bl.a. har en tiopunktslista upprättats i

syfte att öka medlemsstaternas samarbete på området.

Av intresse i sammanhanget är också Europol och

Schengensamarbetet. Inom ramen för

Schengensamarbetet finns t.ex. en arbetsgrupp för

skjutvapen och ammunitionsfrågor. Gruppen har givits

i uppdrag att utarbeta en rapport om illegalt

innehav och användande av skjutvapen i de olika

medlemsländerna och i anslutning till detta framföra

nödvändiga rekommendationer. Arbetsgruppen har

hittills koncentrerat sig på fyra frågor;

omfattningen av den illegala trafiken med vapen,

kvaliteten på dessa vapen, vapnens ursprung och

deras rutt. Också mellan de nordiska länderna pågår

ett samarbete beträffande vapenlagstiftningen.

Regeringen anför i propositionen att den illegala

införseln av skjutvapen till Sverige och den

illegala handeln med sådana vapen är ett allvarligt

problem. Åtgärder för att bekämpa sådan verksamhet

utgör enligt regeringen en viktig del i arbetet med

att förhindra att skjutvapen kommer till brottslig

användning. Regeringen avser därför att verka för

att det internationella arbetet på vapenområdet

fortsätter med oförminskad styrka.

Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att

det på flera olika håll pågår arbete för att

kartlägga och motverka den illegala vapenhandeln.

Med hänsyn till det arbete som pågår finns det

enligt utskottet inte anledning för riksdagen att nu

göra något särskilt uttalande i frågan. Motion

1999/2000:Ju12 avstyrks i denna del.

I motion 1999/2000:Ju12 begärs vidare att

ytterligare resurser skall anvisas till polisen och

tullen för bekämpningen av illegal hantering av

vapen.

Frågan om polisens resurser har behandlats helt

nyligen av utskottet i budgetbetänkandet för år

2000. Utskottet tillstyrkte därvid regeringens

förslag om att för år 2000 anvisa drygt 11,5

miljarder kronor till polisorganisationen. Bland de

prioriteringar som nämns vad gäller

resursfördelningen inom polis-organisationen märks

bl.a. att insatserna mot den gränsöverskridande

brottsligheten skall förstärkas. Det skall t.ex.

vidtas åtgärder som behövs för en bättre

gränskontroll och det utvidgade polissamarbete som

följer av Sveriges anslutning till

Schengensamarbetet. Polisen skall också intensifiera

arbetet att bekämpa våldsbrott (bet. 1999/2000:JuU1

s. 21 f).

Utskottet finner inte anledning att nu föreslå

ytterligare resurser till polis-organisationen. Vad

sedan gäller tullens resurser hör detta anslag inte

till det utgiftsområde som justitieutskottet svarar

för. Utskottet är således inte berett att föreslå

riksdagen något uttalande i den delen. Motion

1999/2000:Ju12 avstyrks i denna del.

I motion 1999/2000:Ju9 (c) framhålls att en

straffskärpning bör ske vad gäller tillgrepp av

militära vapen och ammunition.

Tillgrepp av militära vapen och ammunition utgör

inte något särskilt brott utan sådana gärningar

bedöms enligt bestämmelserna om tillgreppsbrott i

brottsbalken. Normalt sett bedöms de som antingen

grova stölder enligt 8 kap. 4 § brottsbalken eller

grova rån enligt 8 kap. 6 § samma balk beroende av

omständigheterna kring tillgreppet. För grov stöld

döms gärningsmannen till fängelse, lägst sex månader

och högst sex år. För grovt rån döms gärningsmannen

till fängelse, lägst fyra år och högst tio år.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att man

måste se mycket allvarligt på tillgrepp av militära

vapen och ammunition. Enligt nuvarande reglering

bedöms dessa brott också som mycket allvarliga och

kan leda till långa fängelsestraff. Utskottet anser

inte att det finns skäl för riksdagen att göra något

uttalande i frågan. Motion 1999/2000:Ju9 avstyrks i

denna del.

Skjutvapen på allmän plats

Regeringen föreslår att det i 5 kap. 6 § vapenlagen

införs ett förbud mot att inneha skjutvapen på

allmän plats, inom skolområde eller i fordon på

allmän plats, såvida inte innehavet är befogat.

Utskottet har inte något att erinra mot att ett

förbud av denna innebörd införs. Överträdelser av

förbudet bör dock enligt utskottet

straffsanktioneras på sätt som framgår av utskottets

lagförslag, se bilaga 2. Ringa fall bör som

regeringen anfört (se prop. s. 55 f) inte leda till

ansvar.

Knivförbudslagen

I motion 1999/2000:Ju9 (c) begärs att propositionens

förslag om förbud mot att inneha kniv m.m. i fordon

på allmän plats avslås. I motion 1999/2000:Ju8 (m)

begärs att förbudet begränsas så att det blir

möjligt att medföra en kniv i fordonets

bagageutrymme för användning i t.ex.

olyckssituationer.

Regeringen anför som skäl för sitt förslag att det

råder en viss osäkerhet om rättsläget i fråga om

knivförbudslagen är tillämplig på knivar och andra

farliga föremål som anträffas i fordon på allmän

plats och att det därför krävs ett förtydligande.

Den mest praktiska nyttan av knivförbudslagen är att

det ges möjlighet att ta om hand och förverka knivar

m.m. hos personer som är föremål för omhändertagande

eller annat polisingripande. Mot den bakgrunden

framstår det enligt regeringen som

otillfredsställande att det inte skulle vara möjligt

för polisen att ingripa även när en kniv eller

liknande återfinns i ett fordon på allmän plats.

Förbudet bör därför enligt regeringen omfatta även

dessa situationer.

Regeringen framhåller i sammanhanget att ett

innehav av kniv m.m. många gånger är befogat. Enligt

regeringen måste regeln därför tillämpas på ett

mycket nyanserat sätt, så att den personliga

integriteten inte kränks i onödan. En rimlig

förklaring till innehavet bör således accepteras.

Utskottet delar regeringens överväganden i frågan.

Utskottet understryker härvid att det av

knivförbudslagen framgår att förbudet inte gäller i

de fall innehavet är att anse som befogat. Ett

innehav är att anse som befogat t.ex. om kniven

ingår som en del av en yrkesutövares utrustning. Det

är också att anse som befogat om innehavaren är på

väg ut på en fisketur eller för att jaga eller

behöver kniven i något annat sammanhang som är helt

legitimt. Någon anledning för utskottet att föreslå

ytterligare undantag föreligger inte. Motionerna

1999/2000:Ju8 och Ju9 avstyrks i nu berörda delar.

I övrigt har utskottet ingenting att erinra mot

regeringens förslag till ändringar i

knivförbudslagen.

Sekretesslagen

Regeringen föreslår att bestämmelsen i 5 kap. 5 §

sekretesslagen ändras på så sätt att sekretess skall

gälla för uppgift i ett ärende enligt vapenlagen -

oavsett om uppgiften tillförts ett vapenregister

eller inte - om det inte står klart att uppgiften

kan röjas utan fara för att vapen eller ammunition

kommer till brottslig användning.

Utskottet har tidigare uttalat sig i frågan om

sekretess för uppgifter i ärenden enligt vapenlagen,

nämligen i samband med att frågan om inrättande av

nya vapenregister behandlades. Utskottet anmärkte då

att oklarhet rådde beträffande frågan om en ansökan

eller ett beslut i ett vapentillståndsärende kunde

sekretessbeläggas och utgick från att regeringen

skulle ägna denna fråga uppmärksamhet i den nu

aktuella propositionen (bet. 1998/99:JuU14 s. 3).

Utskottet anser att det är av vikt att de uppgifter

som inkommer i ett ärende enligt vapenlagen omfattas

av erforderlig sekretess. Den av regeringen

föreslagna ändringen innebär en förstärkning av

sekretesskyddet. Utskottet ställer sig därför

positivt till regeringens förslag.

Utskottet vill dock väcka frågan om ytterligare en

ändring i sekretesslagen, nämligen i fråga om

skyddet för den enskildes personliga förhållanden.

De uppgifter som inkommer om en enskild i ett

ärende enligt vapenlagen omfattas av bestämmelserna

i 2 kap. tryckfrihetsförordningen om allmänna

handlingar. De måste därför tas om hand av

myndigheten och får endast gallras ut i den

omfattning som följer av gallringsbestämmelserna för

myndigheten. De är, i den mån de inte omfattas av

sekretess, offentliga och kan lämnas ut till

allmänheten.

Regeringen anför i propositionen att de uppgifter

som inkommer till polismyndighet till följd av

läkares anmälningsskyldighet omfattas av sekretess

genom 9 kap. 17 § 4 sekretesslagen. Enligt detta

lagrum gäller sekretess för enskilds personliga och

ekonomiska förhållanden i polismyndighets verksamhet

för att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra

brott, om det inte står klart att uppgiften kan

röjas utan att den enskilde eller någon honom

närstående lider men. Då bestämmelsen om

anmälningsskyldighet inom den psykiatriska vården

direkt syftar till att förhindra att personer som

kan befaras missbruka vapen på ett sätt som

innefattar brottslig gärning ges tillstånd att

inneha vapen måste bestämmelsen enligt regeringen

anses ha en utpräglad brottsförebyggande funktion.

De uppgifter som läkare lämnar i anledning av sin

anmälningsskyldighet bör därför omfattas av

sekretess enligt angiven bestämmelse.

Lagrådet är däremot tveksamt till om den angivna

sekretessbestämmelsen täcker ett behov av sekretess

för uppgifter som en läkare lämnar till en

polismyndighet för att denna skall kunna bedöma om

en person bör ha ett tillstånd enligt vapenlagen.

Som skäl för denna tveksamhet anger Lagrådet

följande. Visserligen är ett syfte med vapenlagen

att motverka att vapen kommer till användning vid

brottslig verksamhet. Syftet med lagen är emellertid

vidare än så och kan närmast beskrivas som att avse

upprätthållande av allmän ordning och säkerhet

generellt utan att det behöver vara fråga om brott.

Lagrådet anmärker också att det i 5 kap.

sekretesslagen, som innehåller en motsvarande

bestämmelse om s.k. förundersökningssekretess (1 §)

finns den tidigare refererade 5 §. Den paragrafen

och den ändring i paragrafen som nu föreslås skulle

enligt Lagrådet, med det synsätt som antagits i

författningskommentaren, inte behövas. Lagrådet

föreslår mot denna bakgrund att ett tillägg övervägs

i 7 kap. 19 § sekretesslagen för att åstadkomma

önskad sekretess för uppgifter som läkare lämnar. I

denna paragraf regleras olika situationer i vilka

sekretess för uppgift om enskilds personliga

förhållanden gäller hos polismyndighet. Lagrådet gör

härvid även en jämförelse med 7 kap. 31 §

sekretesslagen enligt vilken sekretess gäller för

uppgift om den enskildes hälsotillstånd eller andra

personliga förhållanden i ärende om prövning av

någons lämplighet att inneha körkort etc.

Utskottet delar Lagrådets uppfattning att det är

tveksamt om de uppgifter som inkommer till följd av

läkares anmälningsskyldighet alltid omfattas av

sekretess. Utskottet är också tveksamt till i vilken

mån andra uppgifter som inkommer om en enskild i ett

ärende enligt vapenlagen omfattas av sekretess. För

att undvika risken att sekretess inte alltid skulle

gälla för integritetskränkande uppgifter om enskilds

personliga förhållanden bör därför ett tillägg göras

i 7 kap. 19 § sekretesslagen. Detta bör ges den

lydelse som framgår av utskottets lagförslag, se

bilaga 2.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande skärpningar i

vapenlagstiftningen

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Ju214 och

1998/99:Ju218 yrkande 1,

2. beträffande begreppet behov

att riksdagen med avslag på motion 1999/2000:Ju10 yrkande 1

antar regeringens förslag till lag om ändring i

vapenlagen (1996:67) såvitt avser 2 kap. 4 §,

res. 1 (mp)

3. beträffande vapengarderoben

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju7 yrkande 1,

1999/2000:Ju8 yrkande 3, 1999/2000:Ju9 yrkande 3

och 1999/2000:

Ju10 yrkande 3,

res. 2 (m, kd, c, fp)

res. 3 (mp)

4. beträffande tidsbegränsade

vapentillstånd

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju8 yrkande 1 och

1999/2000:Ju10 yrkande 2,

res. 4 (m)

res. 5 (mp)

5. beträffande udda ändamål

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju10 yrkande 4,

res. 6 (mp)

6. beträffande vapens användning för vissa

ändamål

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju9 yrkande 1,

res. 7 (c)

7. beträffande helautomatiska skjutvapen

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju9 yrkande 4,

res. 8 (c, mp)

8. beträffande svartkrutsvapen

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju6,

9. beträffande tårgasspray

att riksdagen avslår motion 1999/2000:A807 yrkande 12,

res. 9 (fp)

10. beträffande skjutvapen för

prydnadsändamål m.m.

att riksdagen med avslag på motionerna 1999/2000:Ju7 yrkande

2, 1999/2000:Ju8 yrkande 2 och 1999/2000:Ju9

yrkande 2 antar det i moment 2 nämnda

lagförslaget såvitt avser 2 kap. 5 a §,

res. 10 (m, c, fp)

11. beträffande vapentillstånd för

psykiskt störda personer m.fl.

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Ju223 yrkande 1,

1998/99:Ju904 yrkande 18, 1999/2000:Ju9 yrkande

7 och 1999/2000:Ju901 yrkande 6,

12. beträffande läkares anmälningsskyldighet

att riksdagen med avslag på motion 1999/2000:Ju8 yrkande 6

antar det i moment 2 nämnda lagförslaget såvitt

avser 6 kap. 6 §,

res. 11 (m)

13. beträffande förvaring av skjutvapen

att riksdagen med avslag på motionerna 1998/99:Ju223 yrkande

2 och 1999/2000:Ju9 yrkande 5 antar det i moment

2 nämnda lagförslaget såvitt avser 5 kap. 2 §,

14. beträffande utökad kontroll av

förvaringsbestämmelserna

att riksdagen med avslag på motionerna 1999/2000:Ju9 yrkande

6 och 1999/2000:Ju11 antar det i moment 2 nämnda

lagförslaget såvitt avser 5 kap. 7 § och 6 kap.

1 § första stycket b,

res. 12 (c)

15. beträffande straffsanktionering av

brister i förvaringen av vapen

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju10 yrkande 5,

res. 13 (mp)

16. beträffande vapenhandlartillstånd

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju8 yrkandena 4 och 5,

res. 14 (m)

17. beträffande åtgärder mot den illegala

vapenhandeln

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju12 yrkandena 1 och

2,

res. 15 (kd)

18. beträffande resurser till polisen och

tullen

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju12 yrkande 3,

res. 16 (kd)

19. beträffande tillgrepp av militära

vapen och ammunition

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju9 yrkande 8,

res. 17 (c)

20. beträffande knivförbudslagen

att riksdagen med avslag på motionerna 1999/2000:Ju8 yrkande

7 och 1999/2000:Ju9 yrkande 9 antar regeringens

förslag till lag om ändring i lagen (1988:254)

om förbud beträffande knivar och andra farliga

föremål,

res. 18 (m)

res. 19 (c)

21. beträffande ändringar i vapenlagen i

övrigt

att riksdagen antar det i moment 2 nämnda lagförslaget i den

mån det inte omfattas av utskottets hemställan

ovan, dock med den ändringen att 9 kap. 2 § ges

den lydelse som utskottet föreslår i bilaga 2,

22. beträffande ändringar i sekretesslagen

att riksdagen dels antar regeringens förslag till lag om

ändring i sekretesslagen (1980:100), dels beslutar

att 7 kap. 19 § i sekretesslagen (1980:100) ges den

lydelse som utskottet föreslår i bilaga 2, dels

beslutar om sådan ändring av ingressen till

regeringens förslag till lag om ändring i

sekretesslagen (1980:100) som föranleds härav.

Stockholm den 17 februari 2000

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Ingvar

Johnsson (s), Märta Johansson (s), Margareta

Sandgren (s), Alice Åström (v), Ingemar Vänerlöv

(kd), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m),

Helena Frisk (s), Yvonne Oscarsson (v), Ragnwi

Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Kia Andreasson

(mp), Gunnel Wallin (c), Siw Persson (fp), Göran

Norlander (s) och Yilmaz Kerimo (s).

Reservationer

1. Begreppet behov (mom. 2)

Kia Andreasson (mp) anför:

Jag anser i likhet med 1995 års vapenutredning att

begreppet behov skall ersättas med ett krav på att

sökanden skall ha giltigt skäl att inneha

skjutvapen. Det är enligt min mening mycket viktigt

att det i lagtexten tydligt markeras att det är

samhället som anger ramarna för vad som skall vara

tillåtet och inte medborgarnas behov av skjutvapen.

Det ankommer på regeringen att snarast återkomma

till riksdagen med ett förslag till ny lydelse av 2

kap. 4 § vapenlagen som tillgodoser vad jag nu

anfört. I avvaktan härpå får regeringens förslag

godtas.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 2

bort ha följande lydelse:

2. beträffande begreppet behov

att riksdagen dels antar regeringens förslag till lag om

ändring i vapenlagen (1996:67) såvitt avser 2

kap. 4 §, dels med anledning av motion

1999/2000:Ju10 yrkande 1 som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts i

reservation 1.

2. Vapengarderoben (mom. 3)

Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G

Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind

(kd), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin (c) och Siw

Persson (fp) anför:

Vi delar inte regeringens bedömning att en mer

ingående prövning av den enskildes behov bör göras

då han eller hon ansöker om tillstånd att ha fler än

fyra vapen i sin vapengarderob. Det finns många

jägare vars verkliga behov uppgår till sex

jaktvapen. Under förutsättning att en person bedöms

som lämplig att inneha vapen, vilken prövning skall

ske redan när tillstånd ges att inneha det första

vapnet, bör det inte göras någon skillnad på

innehavet av fyra eller sex vapen. Regeringen bör

således avstå från att införa föreslagna

begränsningar i vapengarderoben.

Vad vi nu anfört med anledning av motionerna

1999/2000:Ju7, Ju8, och Ju9 bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna, medan motionen

1999/2000:Ju10 bör avslås.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 3

bort ha följande lydelse:

3. beträffande vapengarderoben

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Ju7

yrkande 1, 1999/2000:Ju8 yrkande 3 och

1999/2000:Ju9 yrkande 3 och med avslag på motion

1999/2000:Ju10 yrkande 3 som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts i

reservation 2.

3. Vapengarderoben (mom. 3)

Kia Andreasson (mp) anför:

Jag anser i likhet med 1995 års vapenutredning att

vapengarderoben bör inskränkas till tre vapen. Som

utredningen framhåller har den genomsnittlige

vapeninnehavaren endast två-tre vapen. Detta torde

alltså utgöra en jägares normalbehov. Om en person

trots allt skulle behöva tillstånd att inneha

ytterligare vapen måste det ankomma på personen att

visa att tillräckliga skäl för ett sådant innehav

föreligger.

Vad jag nu anfört med anledning av motionen

1999/2000:Ju10 bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna, medan motionerna

1999/2000:Ju7, Ju8 och Ju9 bör avslås.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 3

bort ha följande lydelse:

3. beträffande vapengarderoben

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju10 yrkande 3

och med avslag på motionerna 1999/2000:Ju7

yrkande 1, 1999/2000:Ju8 yrkande 3 och

1999/2000:Ju9 yrkande 3 som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts i

reservation 3.

4. Tidsbegränsade vapentillstånd (mom. 4)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:

Enligt vår uppfattning bör bestämmelserna om

tidsbegränsade tillstånd utformas på ett sådant sätt

att ett tillstånd för innehav av vapen för

tävlingsskytte inte automatiskt dras in när

innehavaren upphör att aktivt tävla och träna med

sina vapen. En f.d. tävlingsskytt kan t.ex. trots

att han inte längre aktivt utövar sin sport vilja

utöva denna någon gång emellanåt. I sådana

situationer är det inte rimligt att han eller hon

skall få sitt tillstånd indraget.

Det ankommer på regeringen att tillgodose vad vi nu

har anfört med anledning av motionen 1999/2000:Ju8

vid utformningen av de närmare bestämmelserna om när

ett tillstånd kan förlängas. Motionen 1999/2000:Ju10

avstyrks.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 4

bort ha följande lydelse:

4. beträffande tidsbegränsade vapentillstånd

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju8 yrkande 1

och med avslag på motion 1999/2000:Ju10 yrkande

2 som sin mening ger regeringen till känna vad

som anförts i reservation 4.

5. Tidsbegränsade vapentillstånd (mom. 4)

Kia Andreasson (mp) anför:

Jag anser att den avgränsning regeringen har gjort

för vilka tillstånd som skall tidsbegränsas är

felaktig. Enligt min uppfattning bör samtliga

tillstånd att inneha skjutvapen för målskytte och

skydd samt tillstånd att inneha enhandsvapen för

jakt tidsbegränsas. Om det aktiva utövandet upphör

finns det nämligen ingen anledning att inneha ett

sådant vapen. Särskilt som dessa typer av vapen är

stöldbegärliga och attraktiva i kriminella kretsar.

Det ankommer på regeringen att snarast återkomma

till riksdagen med ett förslag som tillgodoser vad

jag nu anfört med anledning av motionen

1999/2000:Ju10. Motionen 1999/2000:Ju8 avstyrks.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 4

bort ha följande lydelse:

4. beträffande tidsbegränsade vapentillstånd

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju10 yrkande 2

och med avslag på motion 1999/2000:Ju8 yrkande 1

som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 5.

6. Udda ändamål (mom. 5)

Kia Andreasson (mp) anför:

Jag anser inte att det är tillräckligt att frågan om

tillstånd för s.k. udda ändamål regleras i

vapenförordningen. Frågan bör i stället regleras i

vapenlagen så att frågan står under direkt

inflytande av riksdagen.

Det ankommer på regeringen att snarast återkomma

till riksdagen med ett förslag till ändring i

vapenlagen som tillgodoser vad jag nu anfört.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 5

bort ha följande lydelse:

5. beträffande udda ändamål

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju10 yrkande 4

som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 6.

7. Vapens användning för vissa ändamål

(mom. 6)

Gunnel Wallin (c) anför:

Enligt min uppfattning finns det vissa ändamål för

vilka särskilt tillstånd vad beträffar vapnets

användning inte skall krävas. Ett sådant är

avlivning av husdjur. Utfärdade licenser bör således

innefatta även provskytte, inskjutning och avlivning

av annat djur i mindre omfattning. Detta bör

regeringen tillgodose vid omarbetningen av

vapenförordningen.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 6

bort ha följande lydelse:

6. beträffande vapens användning för vissa

ändamål

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju9 yrkande 1

som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 7.

8. Helautomatiska skjutvapen (mom. 7)

Kia Andreasson (mp) och Gunnel Wallin (c) anför:

Det är enligt vår uppfattning inte motiverat att

civila personer överhuvudtaget tillåts att inneha

helautomatiska skjutvapen. Även om de frivilliga

försvarsorganisationerna intar en allt viktigare

roll inom totalförsvaret och helautomatiska

skjutvapen används inom dessa organisationers

verksamhet, är det ju på det sättet att

Försvarsmakten kan tillhandahålla vapen i dessa

situationer. Något skäl att bevilja tillstånd att

inneha helautomatiska skjutvapen för civil

användning finns inte.

Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med

ett förslag till ändring i vapenlagen som innebär

att tillstånd inte kan erhållas för helautomatiska

skjutvapen.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 7

bort ha följande lydelse:

7. beträffande helautomatiska skjutvapen

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju9 yrkande 4

som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 8.

9. Tårgasspray (mom. 9)

Siw Persson (fp) anför:

Det är positivt att Rikspolisstyrelsen nu

presenterat en utvärdering av den försöksverksamhet

som pågått. Enligt min uppfattning talar

slutsatserna från utvärderingen för att de kvinnor

som befinner sig i en utsatt position i samhället

skulle uppleva en ökad trygghet om de försågs med

tårgasspray. Några skäl mot att utvidga

möjligheterna att erhålla tårgasspray har enligt min

uppfattning inte framkommit. Regeringen bör därför

snarast återkomma till riksdagen med ett förslag som

innebär att alla kvinnor som behöver det kan få

tillstånd att inneha tårgasspray för skyddsändamål.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 9

bort ha följande lydelse:

9. beträffande tårgasspray

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:A807 yrkande

12 som sin mening ger regeringen till känna vad

som anförts i reservation 9.

10. Skjutvapen för prydnadsändamål m.m.

(mom. 10)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin (c)

och Siw Persson (fp) anför:

Vi delar inte regeringens uppfattning att det som

huvudregel bör krävas att ett vapen som innehas för

prydnadsändamål eller på grund av särskilt

affektionsvärde skall göras varaktigt obrukbart. En

sådan ordning innebär enligt vår uppfattning en

betydande kapitalförstöring. Då vapnen innebär en

viktig del i kulturarvet innebär den också att en

del av vårt kulturarv går förlorat. Det kan vidare

vara så att vapen som innehas i dessa syften någon

gång i framtiden kan komma att återigen brukas för

skytte även om det inte är aktuellt i det läge då

tillståndet meddelas. En sådan användning skulle

enligt det nu aktuella förslaget omöjliggöras. Vi

anser mot bakgrund av det anförda att regeringens

förslag i denna del bör avslås.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 10

bort ha följande lydelse:

10. beträffande skjutvapen för prydnadsändamål

m.m.

att riksdagen med bifall till motionerna 1999/2000:Ju7 yrkande

2, 1999/2000:Ju8 yrkande 2 och 1999/2000:Ju9

yrkande 2 dels avslår regeringens förslag till

lag om ändring i vapenlagen (1996:67) såvitt

avser 2 kap. 5 a §, dels beslutar om sådan

ändring av övergångsbestämmelserna till

regeringens förslag till lag om ändring i

vapenlagen (1996:67) som föranleds härav.

11. Läkares anmälningsskyldighet (mom. 12)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:

Vi anser att det är av yttersta vikt att personer

som lider av allvarliga psykiska störningar inte

tillåts att inneha vapen. Vi välkomnar därför

regeringens förslag att utvidga läkares

anmälningsskyldighet till att gälla även beträffande

den öppna psykiatriska vården.

Anmälningsskyldigheten bör dock göras undantagslös.

Med nuvarande förslag finns det en risk att en

läkare underlåter att göra en anmälan på den grunden

att det står klart att patienten inte innehar

tillstånd för skjutvapen, men att patienten därefter

skaffar ett sådant tillstånd. Anmälan bör därför

göras även i de fall patienten för tillfället saknar

tillstånd att inneha skjutvapen.

Riksdagen bör alltså avslå regeringens förslag i

denna del.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 12

bort ha följande lydelse:

12. beträffande läkares anmälningsskyldighet

att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:Ju8 yrkande 6

och med anledning av regeringens förslag antar

förslaget till lag om ändring i vapenlagen

(1996:67) såvitt avser 6 kap. 6 § med den

ändringen att den sista meningen utgår.

12. Utökad kontroll av

förvaringsbestämmelserna (mom. 14)

Gunnel Wallin (c) anför:

Förslaget att införa utökade möjligheter att

kontrollera hur en person förvarar sina vapen utgör

ett långtgående intrång i den personliga

integriteten. De skäl som anförs för förslaget är

enligt min uppfattning inte tillräckligt starka för

att motivera ett sådant intrång. Det borde i stället

räcka att kräva att en person kan visa att denne

innehar säkerhetsskåp, t.ex. genom uppvisande av

kvitto på inköpt säkerhetsskåp. Även

informationsbehovet skulle kunna lösas på annat

sätt. Bland annat skulle information kunna lämnas

vid jaktmöten vilka i regel är mycket välbesökta.

Riksdagen bör därför avslå regeringens förslag i

denna del.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 14

bort ha följande lydelse:

14. beträffande utökad kontroll av

förvaringsbestämmelserna

att riksdagen med bifall till motionerna 1999/2000:Ju9 yrkande

6 och 1999/2000:Ju11 avslår regeringens förslag

till lag om ändring i vapenlagen (1996:67)

såvitt avser 5 kap. 7 § och 6 kap. 1 § första

stycket b.

13. Straffsanktionering av brister i

förvaringen av vapen (mom. 15)

Kia Andreasson (mp) anför:

Jag anser i likhet med 1995 års vapenutredning att

förvaringsbestämmelserna bör straffsanktioneras då

detta skulle ge en helt annan tyngd till den

skärpning av förvaringsbestämmelserna som nu görs.

Med all sannolikhet skulle straffbarheten i sig

medföra en avsevärd förbättring av vapeninnehavares

förvaring av sina skjutvapen. En straffsanktionering

skulle också vara av stor vikt för kontrollen av att

förvaringsbestämmelserna följs och efterlevs.

Det ankommer på regeringen att snarast återkomma

till riksdagen med ett förslag till lagtext som

tillgodoser vad jag anfört.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 15

bort ha följande lydelse:

15. beträffande straffsanktionering av brister

i förvaringen av vapen

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju10 yrkande 5

som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 13.

14. Vapenhandlartillstånd (mom. 16)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:

Enligt vår mening innebär bestämmelserna om

vapenhandlartillstånd att även seriösa näringsidkare

kan få sina vapen indragna. De förslag som nu

lämnats rörande vapenhandlartillstånd innebär inte

någon ändring härvidlag. Tvärtom understryker

regeringen att handel med skjutvapen bör vara

förbehållen vapenhandlare vars verksamhet är

inriktad på handel med skjutvapen i första hand.

Detta är inte rimligt. Regeringen bör därför ges i

uppdrag att återkomma till riksdagen med förslag

till en ändring som innebär att även seriösa

vapenhandlare som endast handlar med vapen i en

liten omfattning kan fortsätta att bedriva sin

näring.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 16

bort ha följande lydelse:

16. beträffande vapenhandlartillstånd

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju8 yrkandena

4 och 5 som sin mening ger regeringen till känna

vad som anförts i reservation 14.

15. Åtgärder mot den illegala vapenhandeln

(mom. 17)

Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind (kd)

anför:

Vi anser att ytterligare åtgärder måste vidtas för

att motverka den illegala vapenhandeln. Bland annat

måste det internationella samarbetet på detta område

utvidgas för att hindra utvecklingen av den

internationella brottsligheten. Vidare bör

regeringen, för att få ett helhetsgrepp om frågan,

få i uppdrag att snarast återkomma till riksdagen

med förslag till ett åtgärdsprogram mot den illegala

vapenhandeln. Vad vi nu anfört bör riksdagen ge

regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 17

bort ha följande lydelse:

17. beträffande åtgärder mot den illegala

vapenhandeln

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju12 yrkandena

1 och 2 som sin mening ger regeringen till känna

vad som anförts i reservation 15.

16. Resurser till polisen och tullen (mom.

18)

Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind (kd)

anför:

Vi anser att polisen och tullen måste tillföras

ytterligare resurser så att de på ett effektivt sätt

kan bekämpa den illegala hanteringen av vapen. Bland

annat måste tullen få tillgång till adekvat

utrustning och utbildning på området. Vidare måste

polisen ges mer resurser för att tillgodose att det

finns civilanställd personal i tillräcklig

omfattning så att polisens kompetens kan tas till

vara ute på fältet, t.ex. för att spåra illegala

vapen.

Det ankommer på regeringen att beakta vad vi nu

anfört i det kommande budgetarbetet.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 18

bort ha följande lydelse:

18. beträffande resurser till polisen och

tullen

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju12 yrkande 3

som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 16.

17. Tillgrepp av militära vapen och

ammunition (mom. 19)

Gunnel Wallin (c) anför:

Jag anser att det finns anledning att se strängare

på tillgrepp av militära vapen och ammunition än vad

som är fallet i dag. Stölder av militära vapen sker

ofta i brottsförberedande syfte. Uppsåtet för sådana

tillgrepp sträcker sig sålunda bortom det uppsåt man

kan antas ha om man stjäl enstaka jaktvapen.

Det ankommer på regeringen att återkomma med ett

förslag som tillgodoser vad jag nu har anfört.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 19

bort ha följande lydelse:

19. beträffande tillgrepp av militära vapen

och ammunition

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju9 yrkande 8

som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i reservation 17.

18. Knivförbudslagen (mom. 20)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:

Vi delar i och för sig regeringens uppfattning att

det kan vara otillfredsställande att polisen inte

kan ingripa om en kniv återfinns i ett fordon på

allmän plats. Regeringens förslag till skärpning i

detta avseende bör dock modifieras. Enligt vår

uppfattning bör en bilförare ges möjlighet att föra

med sig en kniv eller motsvarande verktyg i

bagageutrymmet på sitt fordon. Det kan nämligen inte

uteslutas att en kniv kan vara ett nödvändigt

verktyg i vissa olyckssituationer.

Det ankommer på regeringen att snarast återkomma

till riksdagen med ett förslag till ny lydelse av 1

§ knivförbudslagen som tillgodoser vad vi nu anfört

med anledning av motionen 1999/2000:Ju8. Motionen

1999/2000:Ju9 avstyrks.

I övrigt tillstyrker vi regeringens förslag

beträffande knivförbudslagen.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 20

bort ha följande lydelse:

20. beträffande knivförbudslagen

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Ju8 yrkande 7

och med avslag på motion 1999/2000:Ju9 yrkande 9

dels antar regeringens förslag till ändring i

lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar

och andra farliga föremål, dels som sin mening

ger regeringen till känna vad som anförts i

reservation 18.

19. Knivförbudslagen (mom. 20)

Gunnel Wallin (c) anför:

Regeringens förslag att det skall vara förbjudet att

inneha knivar och liknande föremål i fordon på

allmän plats kan enligt min mening komma att leda

till svåra gränsdragningsproblem. Det är enligt min

mening helt oacceptabelt om bestämmelsen skulle

komma att tillämpas t.ex. på snickare och andra

yrkesutövare som använder kniv och andra sådana

verktyg i sin tjänst och därför rutinmässigt

förvarar sådana föremål i sin bil. Regeringens

förslag bör därför avslås i denna del, liksom

motionen 1999/2000:Ju8.

I övrigt tillstyrker jag regeringens förslag

beträffande knivförbudslagen.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 20

bort ha följande lydelse:

20. beträffande knivförbudslagen

att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:Ju9 yrkande 9

och med avslag på motion 1999/2000:Ju8 yrkande 7

dels avslår regeringens förslag till lag om

ändring i lagen (1988:254) om förbud beträffande

knivar och andra farliga föremål såvitt avser 1

§, dels antar regeringens förslag till lag om

ändring i nämnda lag i övrigt.

Regeringens lagförslag

Utskottets förslag till ändringar i

regeringens lagförslag

1. Förslag till lag om ändring i vapenlagen

(1996:67)

-----------------------------------------------------

Regeringens förslag Utskottets förslag

-----------------------------------------------------

9 kap.

-----------------------------------------------------

2 §

-----------------------------------------------------

Till böter eller fängelse i högst sex månader döms

den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

a) missbrukar rätten att inneha ett skjutvapen

genom att använda det för något annat ändamål än det

som han eller hon är berättigad till,

b) bryter mot bestämmelserna om överlämnande till

förvaring hos någon annan i 5 kap. 3 § första

stycket eller om användning vid sådan förvaring i

5 kap. 3 § andra stycket eller om transport i 5 kap.

4 § eller mot föreskrifter eller villkor i fråga om

förvaring av vapen som meddelats med stöd av denna

lag,

c) bryter mot bestämmelserna om förvaring i 5 kap.

1-3 §§ i fråga om skjutvapen eller ammunition som

innehas av sammanslutningar, huvudmän för museer

eller auktoriserade bevakningsföretag eller i fråga

om skjutvapen som innehas av vapenhandlare,

d) innehar ammunition utan att ha rätt till det

eller inte följer ett beslut att lämna över

ammunition för inlösen,

e) överlåter ammunition till någon som inte har

rätt att inneha ammunitionen,

-----------------------------------------------------

f) driver handel med f) driver handel med

skjutvapen utan skjutvapen utan

tillstånd, eller tillstånd,

g) medför skjutvapen i

strid med bestämmelserna

i 5 kap. 6 §, eller

-----------------------------------------------------

g) bryter mot h) bryter mot

föreskrifter som har föreskrifter som har

meddelats med stöd av 11 meddelats med stöd av 11

kap. 1 § d genom att kap. 1 § d genom att

olovligen överföra vapen olovligen överföra vapen

eller ammunition till ett eller ammunition till ett

annat land. annat land.

-----------------------------------------------------

Ansvar för otillåtet Ansvar för otillåtet

innehav av ammunition innehav av ammunition

skall inte dömas ut i eller överträdelse av

ringa fall. bestämmelserna i 5 kap. 6

§ skall inte dömas ut i

ringa fall.

-----------------------------------------------------

2. Förslag till lag om ändring i

sekretesslagen (1980:100)

-----------------------------------------------------

Gällande lydelse Utskottets förslag

-----------------------------------------------------

7 kap.

-----------------------------------------------------

19 §[1]

-----------------------------------------------------

Sekretess gäller hos polismyndighet för sådan

uppgift om enskilds personliga förhållanden som

hänför sig till

-----------------------------------------------------

1. verksamhet som enbart innefattar hjälp eller

annat bistånd åt enskild,

2. ärende om omhändertagande eller handräckning

enligt lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård

eller rättspsykiatrisk vård eller om vård av

missbrukare utan samtycke inom socialtjänsten,

3. ärende om handräckning enligt lagstiftningen om

omsorger om psykiskt utvecklingsstörda, vård av unga

utan samtycke inom socialtjänsten eller enligt lagen

(1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård,

-----------------------------------------------------

4. ärende som avses i 21 4. ärende som avses i 21

kap. föräldrabalken, kap. föräldrabalken,

eller

-----------------------------------------------------

5. verksamhet som 5. verksamhet som

innefattar handräckning innefattar handräckning

enligt enligt

smittskyddslagstiftningen smittskyddslagstiftningen

eller annat bistånd åt eller annat bistånd åt

smittskyddsläkare, smittskyddsläkare, eller

-----------------------------------------------------

6. ärende enligt

vapenlagen (1996:67),

-----------------------------------------------------

om det kan antas att den enskilde eller någon honom

närstående lider men om uppgiften röjs.

Sekretess gäller i ärende enligt lagen (1988:688)

om besöksförbud för uppgift om enskilds personliga

förhållanden, om det kan antas att den enskilde

eller någon honom närstående lider men om uppgiften

röjs. Sekretessen gäller inte beslut i ärendet.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller

sekretessen i högst sjuttio år.

-----------------------------------------------------

**FOOTNOTES**

[1]: Senaste lydelse 1998:614.