Bet. 1999/2000:KU16

Konstitutionsutskottets betänkande

1999/2000:KU16

Utökat skydd för kodade tjänster

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1999/2000

KU16

Sammanfattning

I betänkandet behandlas regeringens förslag om en ny

lag om förbud mot viss avkodningsutrustning, som

lagts fram i proposition 1999/2000:49, samt tre

motioner som väckts med anledning av propositionen.

Förslaget, som bl.a. innebär en anpassning till

Europaparlamentets och rådets direktiv 98/84/EG av

den 20 november 1998 om det rättsliga skyddet för

tjänster som bygger på eller utgörs av villkorad

tillgång, innebär att reglerna om

avkodningsutrustning som ger obehörig tillgång till

radio- och TV-sändningar skärps. Även

informationssamhällets tjänster föreslås omfattas av

den nya lagen. Med avkodningsutrustning avses all

utrustning eller programvara som utformats eller

anpassats för att göra en tjänst som omfattas av

lagen tillgänglig i tolkningsbar form. Förslaget

innebär att i stort sett all kommersiell hantering

av sådan utrustning utan tjänsteleverantörens

godkännande kriminaliseras.

Vidare föreslås att den som begår brott mot lagen

skall betala skälig ersättning för att den tjänst

som gjorts tillgänglig genom brottet har utnyttjats

samt ersättning för den ytterligare ekonomiska skada

som brottet har medfört.

Maximistraffet för brott mot lagen föreslås höjt

till fängelse i två år, och förutsättningarna för

åtal föreslås vidgade.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 maj

2000.

Motionerna gäller i huvudsak definitionen av

avkodningsutrustning och frågan om privat innehav av

sådan utrustning.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag och

avstyrker motionerna. Miljöpartiets företrädare har

reserverat sig på två punkter.

Propositionen

Regeringen föreslår i proposition 1999/2000:49 att

riksdagen antar regeringens förslag till lag om

förbud beträffande viss avkodningsutrustning.

Motionerna

1999/2000:K22 av Per Unckel m.fl. (m) vari yrkas att

riksdagen beslutar om sådan ändring av lagen om

förbud beträffande viss avkodningsutrustning som

anförts i motionen.

1999/2000:K23 av Ewa Larsson (mp) vari yrkas

1. att riksdagen begär att regeringen kompletterar

sitt förslag till utökat skydd för kodade tjänster

till att även omfatta förbud mot innehav av olovligt

kopierat kort,

2. att riksdagen begär att regeringen - om inte ett

innehavsförbud föreslås nu - återkommer till

riksdagen med en utvärdering om tre år för att visa

om piratkopieringen minskat i Sverige,

3. att riksdagen beslutar om följande ändring i

föreslagen lagtext: "Med avkodningsutrustning avses

utrustning eller programvara som utformats, är

avsedd eller anpassats för en tjänst - - -".

1999/2000:K24 av Margareta Andersson (c) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ett förtydligande av

förhållandet mellan den föreslagna lagen om förbud

beträffande viss avkodningsutrustning och

tryckfrihetsförordningen.

Utskottet

Bakgrund

Gällande bestämmelser

Bestämmelser om avkodningsutrustning finns i lagen

(1993:1367) om förbud beträffande viss

avkodningsutrustning (avkodningslagen). Lagen, som

trädde i kraft den 1 januari 1994, skall förhindra

att någon yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte

olovligen tillverkar, överlåter, hyr ut, installerar

eller underhåller avkodningsutrustning i avsikt att

bereda någon utanför abonnentkretsen tillgång till

innehållet i en kodad sändning som erbjuds mot

betalning. Innehav av utrustning för olovlig

avkodning liksom import av sådan utrustning omfattas

inte av lagen.

Maximistraffet för brott mot lagen är fängelse i

sex månader. Åtal får väckas endast om det av

särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt.

EG-direktiv

Europaparlamentet och rådet har antagit direktiv

98/84/EG av den 20 november 1998 om det rättsliga

skyddet för tjänster som bygger på eller utgörs av

villkorad tillgång. Direktivets tillämpningsområde

täcker alla radio- och TV-program samt

informationssamhällets tjänster där den villkorade

tillgången används för att säkerställa betalning av

tjänsten.

Direktivet ställer krav på medlemsstaterna att

förbjuda och tillgripa lämpliga sanktioner mot ett

brett spektrum av kommersiella verksamheter som

gäller illegala avkodare (dekodrar), s.k. smarta

kort och programvara som gör det möjligt att kringgå

system med villkorad tillgång och erhålla tjänsten

kostnadsfritt. Syftet med direktivet är att

tillnärma medlemsstaternas bestämmelser om åtgärder

mot olaglig utrustning som ger obehörig tillgång

till skyddade tjänster. Skyddet är begränsat till

tjänster som utnyttjar tekniker med villkorad

tillgång för att säkerställa ersättning. Det är

vidare begränsat till kommersiell hantering av

olaglig utrustning. Ansvaret för att vidta åtgärder

mot privat innehav eller användning av olaglig

utrustning har av främst proportionalitets- och

subsidiaritetsskäl ansetts få vila på

medlemsstaterna.

De tjänster som skyddas av direktivet är TV-

sändningar enligt definitionen i artikel 1 a i det

s.k. TV-direktivet (direktiv 89/552/EEG),

radiosändningar i betydelsen all överföring av

radioprogram till allmänheten, via tråd eller via

etern, vilket även omfattar satellitsändningar, samt

informationssamhällets tjänster i den betydelse som

avses i artikel 1.2 i Europaparlamentets och rådets

direktiv 98/34/EG av den 22 juli 1998 om ett

informationsförfarande beträffande tekniska

standarder och föreskrifter och beträffande

föreskrifter för informationssamhällets tjänster. En

förutsättning för att berörda tjänster skall

omfattas av direktivet är att de tillhandahålls mot

ersättning och är föremål för villkorad tillgång.

Även själva tillhandahållandet av villkorad tillgång

för ovannämnda tjänster betraktas enligt direktivet

som en skyddad tjänst i sig.

Direktivet definierar begreppen villkorad tillgång,

utrustning för villkorad tillgång, anknuten tjänst,

olaglig utrustning och området som samordnas av

direktivet.

Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är

nödvändiga för att förbjuda de enligt direktivet

otillåtna åtgärderna och införa de sanktioner och de

möjligheter till rättelse som anges i direktivet. De

verksamheter som medlemsstaterna skall förbjuda

räknas upp i direktivet. Det skall enligt direktivet

vara förbjudet att tillverka, importera,

distribuera, försälja, hyra ut, inneha, installera,

underhålla eller byta ut olaglig utrustning i

kommersiellt syfte liksom att marknadsföra olaglig

utrustning genom kommersiella meddelanden.

Sanktionerna skall vara verkningsfulla, avskräckande

och proportionerliga. Leverantörer av skyddade

tjänster skall ha tillgång till lämpliga möjligheter

till rättelse.

Huvudsyftet bakom direktivet 98/84/EG är att

förbättra skyddet för leverantörerna av de tjänster

som bygger på eller utgörs av villkorad tillgång och

som omfattas av direktivet. Direktivet syftar inte

till en fullständig harmonisering av

medlemsstaternas regler på området. Medlemsstaterna

får besluta om ett starkare skydd än det som

direktivet ger.

De lagar och andra författningar som är nödvändiga

för att följa direktivet skall sättas i kraft senast

den 28 maj 2000.

Regeringens förslag i korthet

Regeringen föreslår en ny lag om förbud beträffande

viss avkodningsutrustning bl.a. för att i svensk

rätt genomföra Europaparlamentets och rådets nämnda

direktiv om det rättsliga skyddet för tjänster som

bygger på eller utgörs av villkorad tillgång.

Förslaget innebär att reglerna om

avkodningsutrustning som ger obehörig tillgång till

radio- och TV-sändningar skärps. Även

informationssamhällets tjänster föreslås omfattas av

den nya lagen. Med avkodningsutrustning avses all

utrustning eller programvara som utformats eller

anpassats för att göra en tjänst som omfattas av

lagen tillgänglig i tolkningsbar form. Förslaget

innebär att i stort sett all kommersiell hantering

av sådan utrustning utan tjänsteleverantörens

godkännande kriminaliseras.

Det föreslås vidare att den som begår brott mot

lagen skall betala skälig ersättning för att den

tjänst som gjorts tillgänglig genom brottet har

utnyttjats samt ersättning för den ytterligare

ekonomiska skada som brottet har medfört.

Maximistraffet för brott mot lagen föreslås höjt

från nuvarande fängelse i sex månader till fängelse

i två år. Förutsättningarna för åtal föreslås

vidgade. Åtal skall få väckas om målsäganden anger

brottet till åtal eller åtal är motiverat från

allmän synpunkt.

Den nya lagen skall enligt förslaget träda i kraft

den 1 maj 2000.

Särskilda frågor

Privat innehav av utrustning

Propositionen

Regeringen föreslår att det skall vara straffbart

att yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte

tillverka, importera, distribuera, sälja, hyra ut,

inneha, installera, underhålla eller byta ut

avkodningsutrustning i syfte att göra en skyddad

tjänst tillgänglig i tolkningsbar form utan

tjänsteleverantörens godkännande (5 §).

Regeringen föreslår däremot inte att någon

straffrättslig sanktion skall införas för privat

bruk eller innehav av olovlig avkodningsutrustning.

Motion

I motion 1999/2000:K23 av Ewa Larsson (mp) anför

motionären att den föreslagna lagen bör kompletteras

så att även innehav av olovligt kopierat kort

förbjuds, och hon begär i yrkande 1 att riksdagen

skall ge regeringen till känna att den bör lägga

fram förslag även om detta. I yrkande 2 begär hon i

andra hand att - om inte ett innehavsförbud föreslås

nu - regeringen om tre år skall återkomma till

riksdagen med en utvärdering för att visa om

piratkopieringen minskat i Sverige.

Motionären anför att enligt nordiska sonderingar

som gjorts av föreningen STOP uppskattas det i

Sverige finnas 200 000 piratkort på marknaden, i

Danmark 250 000, i Norge 60 000 och i Finland

30 000. Norge och Finland har innehavsförbud, medan

Danmark enligt motionären planerar att införa sådant

förbud.

Regeringens motiv

Regeringen erinrar om att EG-direktivet endast avser

verksamheter för kommersiella ändamål, och att det

av främst proportionalitets- och subsidiaritetsskäl

inte ansetts befogat att föreskriva gemensamma

regler i fråga om privat innehav eller användning av

olovlig utrustning.

Regeringen har förståelse för vissa

remissinstansers invändningar mot att privat innehav

inte föreslås bli omfattat av förbudet. Regeringen

påminner dock om att frågan om ett förbud mot

privata innehav av olaglig utrustning togs upp redan

i samband med tillkomsten av den nuvarande lagen. Då

gjordes bedömningen att rättsväsendets resurser

borde koncentreras på sådan verksamhet som genom

omfattning, regelbundenhet m.m. kan leda till mer

allvarliga skadeverkningar. Detta ställningstagande

har enligt regeringen alltjämt bärighet. Till detta

kommer att efterlevnaden av ett sådant förbud i

praktiken skulle bli omöjlig att kontrollera, och

regeringen anser att det finns risk att ett sådant

förbud inte skulle få något genomslag utan tvärtom

bidra till att minska respekten för lagstiftningen i

allmänhet. För att en kriminalisering av privat

innehav skall komma i fråga bör det även enligt

regeringen finnas ett starkt samhälleligt intresse

av ett förbud av sådant slag. Uppgifter från de

nordiska länder (Finland och Norge) som har infört

förbud mot privat innehav visar enligt regeringen

inte på ett tillförlitligt sätt att just denna re-

glering har haft en påtaglig effekt på tillgången

till olaglig utrustning.

Regeringen påminner vidare om att åtgärder mot

"piratverksamhet" har vidtagits inom EU och anser

att den utvidgade skadeståndsskyldighet som föreslås

i propositionen innebär att skadeverkningarna kan

begränsas.

Utskottets bedömning

Utskottet konstaterar till en början att regeringens

förslag redan i sig innebär en utvidgning av det

hittills gällande förbudet mot hantering av

avkodningsutrustning. Till straffbara förfaranden

skall således utöver tillverkning, överlåtelse,

uthyrning, installation och underhåll av utrustning

i fortsättningen även räknas import, distribution,

innehav och utbyte av utrustning, allt under

förutsättning att förfarandet sker yrkesmässigt

eller annars i förvärvssyfte. Maximistraffet höjs,

och förutsättningarna för åtal vidgas. En särskild

skadeståndsregel införs.

I frågan om att därutöver kriminalisera privat

innehav av utrustning delar utskottet regeringens

bedömning. Särskilt vill utskottet framhålla

svårigheterna att kontrollera efterlevnaden av ett

förbud.

Utskottet avstyrker således motion 1999/2000:K23

såvitt avser yrkande 1 och tillstyrker propositionen

i denna del.

Utskottets ställningstagande innebär emellertid

inte att utskottet vill förringa den ekonomiska

skada som privat innehav av avkodningsutrustning kan

medföra. Det finns därför anledning för regeringen

att noga följa utvecklingen inom området och

effekterna av den nya lagen. Utskottet förutsätter

att så sker och anser därför att något

tillkännagivande med anledning av yrkande 2 i

motionen inte behövs.

Definitionen av avkodningsutrustning

Propositionen

Regeringen föreslår att med avkodningsutrustning

skall avses "utrustning eller programvara som

utformats eller anpassats för att göra en tjänst som

omfattas av lagen tillgänglig i tolkningsbar form"

(4 §).

I EG-direktivet definieras som "utrustning för

villkorad tillgång: all utrustning eller programvara

som utformats eller anpassats för att göra en

skyddad tjänst tillgänglig i tolkningsbar form".

Som redovisats i föregående avsnitt innebär

förslaget förbud mot vissa förfaranden som sker

yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte, om syftet

är att göra "en tjänst som omfattas av lagen

tillgänglig i tolkningsbar form utan

tjänsteleverantörens godkännande".

Motioner

Frågan om definitionen av uttrycket

avkodningsutrustning tas upp i två motioner.

I motion 1999/2000:K22 av Per Unckel m.fl. (m) och

motion 1999/2000:K23 av Ewa Larsson (mp) yrkande 3

begär motionärerna att riksdagen beslutar att med

avkodningsutrustning skall avses "utrustning eller

programvara som utformats, är avsedd eller anpassats

för att göra en tjänst som omfattas av lagen

tillgänglig i tolkningsbar form". Motionärerna

påtalar det förhållandet att olika delar som

erfordras för olovlig avkodning kan säljas var för

sig för att sedan sammanställas till fungerande

utrustning av användaren själv. Sådana delar är

tomma kort, programmerare och kodningsnycklar. Medan

det är svårt att visa att tomma kort eller

programmerare skulle vara särskilt utformade eller

anpassade för olovlig avkodning, är det enligt

motionärerna i motion K22 lätt att konstatera att

olovlig avkodning är avsikten.

Regeringens motiv

Regeringen erinrar om att utformningen av direktivet

i detta avseende inte inriktats på vissa tydligt

avgränsade former av utrustning eller att peka ut

vissa tekniska lösningar. En sådan teknik baserad på

en eller flera konkreta tillämpningar har undvikits

för att minska riskerna för att t.ex. modifieringar

av programvara leder till att bestämmelsen lätt kan

kringgås. En så teknik-oberoende reglering som

möjligt har eftersträvats. Av dessa skäl föreslås

inte någon närmare definition av vilken utrustning

det kan bli fråga om. Detta hänger också samman med

att det är EG-domstolen som har ensam befogenhet att

slutligt tolka gemenskapsrättens innebörd. Det bör

enligt regeringen i sammanhanget noteras att EG-

kommissionen har framhållit att nivån på det

tekniska skyddet inte är avgörande för skyddsvärdet

eftersom även de leverantörer som inte har

ekonomiska möjligheter att t.ex. utnyttja de absolut

säkraste och effektivaste krypteringsmetoderna

förtjänar ett rättsligt skydd.

Det otillåtna ligger i det sätt på vilket

avkodningsutrustningen är avsedd att användas,

nämligen att möjliggöra otillåten tillgång till en

skyddad tjänst. Det är således inte

avkodningsutrustningen i sig som är otillåten utan

olika slag av kommersiell verksamhet med sådan

utrustning.

Regeringen redovisar att flera av remissinstanserna

har framställt önskemål om ett klarläggande av att

s.k. tomma eller delade kort omfattas av

lagstiftningen och att Riksåklagaren därutöver

anfört att bevissvårigheter kan uppkomma t.ex. på

grund av att olika delar säljs separat. Till

bemötande av detta hänvisar regeringen till att -

som återgivits ovan - en så teknikoberoende

reglering som möjligt eftersträvats vid utformningen

av direktivet. Vad som anförts av remissinstanserna

utgör enligt regeringen inte tillräckligt starka

skäl för att avvika från direktivets definition av

avkodningsutrustning. Det bör dock enligt regeringen

framhållas att det i varje enskilt fall måste

avgöras vad för slags utrustning som utgör

avkodningsutrustning.

Utskottets bedömning

Regeringen framhåller att det inte är

avkodningsutrustningen i sig som är otillåten utan

olika slag av kommersiell verksamhet med sådan

utrustning och att det otillåtna ligger i det sätt

på vilket avkodningsutrustningen är avsedd att

användas, nämligen att möjliggöra otillåten tillgång

till en skyddad tjänst. Som motionärerna anför torde

det kunna vara svårt att visa att "tomma kort" är

särskilt utformade eller anpassade för olovlig

avkodning. Enligt utskottets uppfattning är det

emellertid tveksamt om den av motionärerna

föreslagna formuleringen skulle innebära någon

större skillnad i bevishänseende. Som regeringen

betonar måste det i varje enskilt fall avgöras vad

för slags utrustning som är avkodningsutrustning.

Utskottet anser således att den av regeringen

föreslagna definitionen av avkodningsutrustning, som

också stämmer överens med lydelsen i EG-direktivet,

bör antas. Med detta avstyrks motionerna

1999/2000:K22 och 1999/2000:K23 yrkande 3.

Förslagets förhållande till tryckfrihetsförordningen

Motion

I motion 1999/2000:K24 av Margareta Andersson (c)

önskas ett förtydligande av lagen i förhållande till

tryckfrihetsförordningen (TF). Motionären hänvisar

till att regeringen i propositionen konstaterar att

förbud mot distribution av programvara inte strider

mot yttrandefrihetsgrundlagen (YGL), eftersom

programkod inte utgör ett meddelande eller en

uppgift i den bemärkelse som avses i YGL. Normalt är

förutsättningen att både teknisk utrustning och

programvara behöver distribueras för att avkodning

skall kunna ske, men det kan enligt motionären

tänkas att den som innehar teknisk utrustning (t.ex.

tomma kort) vill ha uppdaterade versioner av

programvaran, som kan distribueras i tryckt form.

Motionären anser det oklart i vilken utsträckning

det föreliggande lagförslaget tar sikte på

distribution i tryckt form och anser det påkallat

med ett förtydligande som klargör att programkod som

distribuerats i en form som omfattas av TF inte

träffas av förbudet.

Förhållandet till yttrandefrihetsgrundlagen enligt

propositionen

Regeringen påpekar att programvara som utformats

eller anpassats för att göra en skyddad tjänst

åtkomlig utan tjänsteleverantörens godkännande

vanligtvis lär tillhandahållas på cd-romskiva,

diskett eller online via t.ex. Internet.

Regeringen erinrar om att termen "tekniska

upptagningar" fördes in i yttrandefrihetsgrundlagen

(YGL) den 1 januari 1999. Nyheten har stor betydelse

för YGL:s tillämplighet på nya former av

upptagningar av information (nya fysiska

databärare). Tekniska upptagningar utgör i detta

sammanhang en samlingsterm för upptagningar som

innehåller text, stillbilder, rörliga bilder eller

ljud och som kan läsas, avlyssnas eller på annat

sätt uppfattas endast med tekniska hjälpmedel.

Ändringen medför att även t.ex. cd-romskivor och

datordisketter med endast text eller stillbilder

omfattas av YGL. Regeringen diskuterar frågan om

YGL, som bl.a. skyddar produktion, spridning och

innehav av informationsbärare, utgör ett hinder mot

lagbestämmelser som förbjuder de nu aktuella

förfarandena med avkodningsutrustning.

Huvudsyftet med YGL är att säkerställa friheten att

yttra sig i massmedier som ett medel för den fria

åsiktsbildningen i samhället. Det är alltså

massmedial användning av de angivna teknikerna som

omfattas av YGL.

Grunden i programvaran är programkoden. Den kan

knappast anses utgöra ett meddelande eller en

uppgift som är avsedd för spridning till andra i den

bemärkelse som avses i YGL. En teknisk upptagning

som innehåller programvara avsedd för olaglig

avkodning kan därför inte anses vara en sådan

teknisk upptagning som omfattas av

yttrandefrihetsgrundlagen. I den mån en sådan

teknisk upptagning innehåller också uppgifter som

kan omfattas av grundlagsskydd torde det vara

möjligt att göra en åtskillnad i straffrättsligt

hänseende som leder till att olika straff- och

processrättsliga regler kan komma att gälla för

olika "sekvenser" i tekniska upptagningar av nu

aktuellt slag.

Det bör slutligen noteras att frågan om huruvida

åtgärder mot olovlig avkodning är förenliga med

skyddet för yttrande- och informationsfrihet

aktualiserades även i samband med avkodningslagens

tillkomst (prop. 1993/94:53 s. 12 f.). Då

konstaterades bl.a. att yttrandefrihetsgrundlagen

medgav att restriktioner infördes mot s.k.

piratdekodrar eftersom grundlagen inte skyddar den

som kringgår ett villkor om betalning för att få

tillgång till ett radioprogram.

Om tryckfrihets- och yttrandefrihetsbrott

Tryckfrihet avser den i tryckfrihetsförordningen

föreskrivna rätten att utge skrifter. Den som

ansvarar för innehållet i en tryckt skrift får inte

åtalas och straffas för det annat än om innehållet

strider mot tydlig lag, given att bevara allmänt

lugn, utan att återhålla allmän upplysning. För att

säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig

upplysning skall det stå varje svensk medborgare

fritt att, med iakttagande av de bestämmelser som

har meddelats i förordningen till skydd för enskild

rätt och allmän säkerhet, i tryckt skrift yttra sina

tankar och åsikter, offentliggöra allmänna

handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser

i vad ämne som helst. Utlänningar är i detta

hänseende likställda med svenska medborgare.

Vad som skall förstås med tryckfrihetsbrott

regleras också i tryckfrihetsförordningen. Med

beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med en

allmän tryckfrihet skall såsom tryckfrihetsbrott

anses vissa särskilt angivna gärningar, om de begås

genom tryckt skrift och är straffbara enligt lag.

Ett av de brott som anges i 7 kap. 4 § TF är

uppvigling, varigenom någon uppmanar eller eljest

söker förleda till brottslig gärning, svikande av

medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot

myndighet eller åsidosättande av vad som åligger

krigsman i tjänsten.

Motsvarande bestämmelser finns i

yttrandefrihetsgrundlagen. Yttrandefriheten enligt

YGL har till ändamål att säkra ett fritt

meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och

ett fritt konstnärligt skapande. I den får inga

andra begränsningar göras än de som följer av YGL.

De brott som definieras som tryckfrihetsbrott i

bl.a. 7 kap. 4 § TF skall anses som

yttrandefrihetsbrott, om de begås i ett radioprogram

eller en teknisk upptagning och är straffbara enligt

lag.

Ett rent "tekniskt" förledande till brott torde

normalt inte kunna bestraffas som uppvigling. I ett

beslut från 1981 beslöt Justitiekanslern (JK) att

inte väcka tryckfrihetsåtal för uppvigling mot Nya

hembränningsboken, en skrift vari mycket utförligt

beskrevs hur s.k. hembränning går till. Trots att JK

fann att boken knappast hade något annat syfte än

att göra det möjligt för läsaren att begå brott fann

han, ehuru med tvekan, att åtal inte skulle väckas.

JK vägde in i bedömningen som en förmildrande

omständighet att det i framställningen på flera

ställen hade angivits, att det beskrivna förfarandet

var olagligt. Hans-Gunnar Axberger har redovisat

beslutet i sin avhandling Tryckfrihetens gränser (s.

195) och gör bedömningen att framställningar som

förenar tekniskt beskrivande och förledande däremot

torde löpa uppenbar risk att åtalas som uppvigling,

försåvitt inte sådana omständigheter föreligger att

1 kap. 4 § TF kan åberopas. Som ett särskilt fall av

förledande kan man enligt Axberger också tänka sig

att ett straffbart förfarande beskrivs som

straffritt; ett dylikt vilseledande bör stundom

kunna anses synonymt med förledande.

Utskottets bedömning

Som framgår ovan regleras de brott som begås genom

tryckt skrift - dvs. vad som skall förstås med

tryckfrihetsbrott - exklusivt i

tryckfrihetsförordningen. Enligt utskottets

uppfattning finns inte behov av några särskilda

regler i den fråga som aktualiseras i motion

1999/2000:K24. Motionen avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande privat innehav av

avkodningsutrustning

att riksdagen avslår motion 1999/2000:K23 yrkande 1,

2. beträffande utvärdering

att riksdagen avslår motion 1999/2000:K23 yrkande 2,

res. 1 (mp)

3. beträffande definitionen av

avkodningsutrustning

att riksdagen med bifall till proposition 1999/2000:49 samt

med avslag på motionerna 1999/2000:K22 och

1999/2000:K23 yrkande 3 antar regeringens

förslag till lag om förbud beträffande viss

avkodningsutrustning såvitt avser 4 §,

res. 2 (mp)

4. beträffande förhållande till tryckfrihet

och yttrandefrihet

att riksdagen avslår motion 1999/2000:K24,

5. beträffande lagförslaget i övrigt

att riksdagen med bifall till propositionen antar

regeringens förslag till lag om förbud beträffande

viss avkodningsutrustning i den mån förslaget inte

berörts ovan under moment 3.

Stockholm den 7 mars 2000

På konstitutionsutskottets vägnar

Per Unckel

I beslutet har deltagit: Per Unckel

(m), Göran Magnusson (s), Barbro

Hietala Nordlund (s), Kenneth Kvist

(v), Ingvar Svensson (kd), Mats

Berglind (s), Inger René (m), Tommy

Waidelich (s), Björn von der Esch

(kd), Nils Fredrik Aurelius (m),

Per Lager (mp), Åsa Torstensson

(c), Helena Bargholtz (fp), Kenth

Högström (s), Per-Samuel Nisser (m)

och Britt-Marie Lindkvist (s).

Reservationer

1. Utvärdering (mom. 2)

Per Lager (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5

börjar med "Utskottets ställningstagande" och slutar

med "inte behövs." bort ha följande lydelse:

Som anförs i motion 1999/2000:K23 kan det

uppskattas att det i de nordiska länderna finns

betydligt fler s.k. piratkort på marknaden i de

länder som inte har innehavsförbud - Sverige och

Danmark - än i de länder som har sådant förbud -

Norge och Finland. I Danmark planerar man att införa

ett sådant förbud, medan något sådant förbud inte

föreslås här.

Utskottet delar uppfattningen i motionen att

regeringen om tre år skall återkomma till riksdagen

och redovisa en utvärdering av om piratkopieringen i

Sverige har minskat efter det att den nya lagen

införts. Utskottet förutsätter att regeringen också

föreslår ändring i lagen på denna punkt, om

utvärderingen ger anledning till det.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande utvärdering

att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:K23 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

2. Definitionen av avkodningsutrustning

(mom. 3)

Per Lager (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7

börjar med "Regeringen framhåller" och slutar med

"yrkande 3." bort ha följande lydelse:

Medan det är svårt att visa att tomma kort eller

programmerare skulle vara särskilt utformade eller

anpassade för olovlig avkodning, är det lätt att

konstatera att olovlig avkodning är avsikten. Enligt

utskottets uppfattning skulle därför ett bättre

skydd uppnås mot olovlig avkodning om definitionen i

4 § kompletteras med orden "är avsedd" mellan orden

"utformats" och "eller anpassats".

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha

följande lydelse:

3. beträffande definitionen av

avkodningsutrustning

att riksdagen med bifall till motionerna

1999/2000:K22 och 1999/2000:K23 yrkande 3 antar

regeringens förslag till lag om förbud beträffande

viss avkodningsutrustning såvitt avser 4 § med den

ändringen att mellan orden "utformats" och "eller

anpassats" skall infogas orden "är avsedd",