Bet. 1999/2000:KU17

Konstitutionsutskottets betänkande

1999/2000:KU17

Offentlighet och sekretess

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1999/2000

KU17

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet nio motioner från

de allmänna motionstiderna 1998 och 1999 som bl.a.

gäller frågor om sekretess vid samarbete mellan

myndigheter och sekretess för att skydda uppgifter

om t.ex. poliser i offentliga register. Utskottet

avstyrker samtliga motioner.

Motionerna

1998/99:K216 av Jan Bergqvist (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behovet att ånyo överväga

hur meddelarskyddet kan utformas så att det blir ett

ännu starkare stöd för den demokratiska utvecklingen

i Sverige.

1998/99:K264 av Margit Gennser (m) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag om en lag som

reglerar utlämnandet av patientdata från sjukvården

till annan myndighet i enlighet med vad som anförts

i motionen.

1998/99:K311 av Christel Anderberg (m) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om utformningen av

sekretessen i myndigheternas verksamhet för att

förebygga, uppdaga, utreda och beivra brott.

1998/99:Ju901 av Sten Tolgfors (m) vari yrkas

6. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av

relevant lagstiftning som påverkar skolans, polisens

och socialtjänstens möjligheter att samarbeta,

inklusive de hinder som sekretesslagen utgör i

enlighet med vad som anförts i motionen.

1998/99:Ju904 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

9. att riksdagen beslutar om ändring i

sekretesslagen i enlighet med vad som anförts i

motionen.

1998/99:Ju917 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

6. att riksdagen beslutar om ändring i

sekretesslagen i enlighet med vad som anförts i

motionen.

1999/2000:K311 av Maud Ekendahl (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att skydda personuppgifter

om poliser i offentliga register.

1999/2000:K336 av Alice Åström (v) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan

ändring i sekretesslagen att ett rakt skaderekvisit

i sekretessen till förmån för enskilda i det

allmännas brottsförebyggande och brottsbeivrande

verksamhet återinförs.

1999/2000:Ju906 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

6. att riksdagen beslutar om ändring i

sekretesslagen i enlighet med vad som anförts i

motionen.

Utskottet

Sekretessen i brottsförebyggande och

brottsbeivrande verksamhet

Motionerna

I motion 1998/99:K311 av Christel Anderberg (m)

hemställs att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

utformningen av sekretessen i myndigheternas

verksamhet för att förebygga, uppdaga, utreda och

beivra brott. I proposition 1997/98:97 Polisens

register föreslog regeringen att 9 kap. 17 §

sekretesslagen skulle ändras så att sekretess skall

gälla för uppgift om enskilds personliga och

ekonomiska förhållanden, om det inte står klart att

uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller

någon honom närstående lider men - ett omvänt

skaderekvisit. Riksdagen har beslutat i enlighet med

regeringens förslag. I den praktiska

rättstillämpningen har det enligt motionären

uppmärksammats att ändringen i 9 kap. 17 § får

mycket långtgående konsekvenser. Det omvända

skaderekvisitet innebär att det råder presumtion för

sekretess. Det medför att den brottsutredande och

brottsbeivrande verksamheten kommer att bedrivas i

en närmast total slutenhet, med mycket begränsade

möjligheter till insyn för allmänheten och medierna.

En målsägande kommer i framtiden inte att få större

insyn i en utredning än envar vilket enligt

motionären är oacceptabelt ur

rättssäkerhetssynpunkt. Ändringen medför enligt

motionären också att samarbete mellan myndigheter i

brottsutredningar försvåras - ett samarbete som

annars framhålls som helt nödvändigt för att få hejd

på brottsutvecklingen. Samtidigt som man inför en

slutenhet i den brottsutredande verksamheten

avskaffas genom det skade- och menrekvisit som

införs i 9 kap. 17 § allt sekretesskydd för

juridiska personer, eftersom dessa inte anses kunna

lida men utan bara skada. En utredning bör enligt

motionären tillsättas för att bereda frågan och

analysera vilka konsekvenser en ny lagstiftning på

området får för fysiska och juridiska personers

sekretesskydd, för möjligheten till öppenhet och

insyn i den brottsutredande verksamheten och för de

legala förutsättningarna för samarbete mellan olika

myndigheter i den brottsutredande och

brottsbeivrande verksamheten.

I motion 1999/2000:K336 av Alice Åström (v) begärs

att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan

ändring i sekretesslagen att ett rakt skaderekvisit

i sekretessen till förmån för enskilda i det

allmännas brottsförebyggande och brottsbeivrande

verksamhet återinförs. Riksdagen har i samband med

behandlingen av proposition 1997/98:97 Polisens

register beslutat om en sådan ändring av

sekretesslagen att sekretess med ett omvänt

skaderekvisit skall gälla till förmån för den

enskilde för uppgifter i det allmännas

brottsförebyggande och brottsbeivrande verksamhet.

När lagändringen genomfördes diskuterades inte

brottsoffrens försämrade ställning som följer av

regleringen, inte heller diskuterades allmänhetens

minskade insyn i polisens verksamhet. Brottsoffer

förvägras numera insyn i förundersökningar som inte

leder till åtal och berövas således möjligheten att

kontrollera att polisen verkligen utrett brottet. De

nya reglerna innebär enligt motionären stora faror,

särskilt när det gäller nedlagda förundersökningar

om misstänkta brott begångna av poliser. Regeringen

bör enligt motionären återkomma till riksdagen med

förslag som åter inför ett rakt skaderekvisit i

sekretessen till förmån för enskilda i det allmännas

brottsförebyggande och brottsbeivrande verksamhet.

Bakgrund

Enligt 9 kap. 17 § sekretesslagen (1980:100) gäller

sekretess för uppgift om enskilds personliga och

ekonomiska förhållanden bl.a. i utredning enligt

bestämmelserna om förundersökning i brottmål (p. 1),

i åklagarmyndighets, polismyndighets,

skattemyndighets, Statens kriminaltekniska

laboratoriums, Tullverkets eller Kustbevakningens

verksamhet i övrigt för att förebygga, uppdaga,

utreda eller beivra brott (p. 4) om det inte står

klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde

eller någon honom närstående lider skada eller men.

I proposition 1997/98:97 Polisens register, föreslog

regeringen att sekretessen till förmån för den

enskilde för uppgifter i det allmännas

brottsförebyggande och brottsbeivrande verksamhet

skulle gälla med ett omvänt skaderekvisit.

Sekretessen skulle således gälla om det inte står

klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde

eller någon honom närstående lider men. Förslaget

innebar också att skada eller men ändrades till men.

I propositionen (s. 70) skriver regeringen:

Det kan ifrågasättas om det inte finns skäl att

förstärka sekretesskyddet för uppgifter om den

enskilde. Det har hittills inte varit tillåtet att

behandla uppgifter i förundersökningar eller

underrättelseverksamhet med hjälp av automatisk

databehandling annat än med Datainspektionens

tillstånd. Personuppgiftslagen innebär att polisen

får möjlighet till automatiserad handläggning av

förundersökningar och andra utredningar. - - -

Uppgifter som ingår i automatiserade behandlingar

blir emellertid mer känsliga ur integritetssynpunkt

än motsvarande uppgifter som behandlas manuellt. En

lämplig ordning bör med hänsyn härtill vara att

samma skaderekvisit får gälla som beträffande de

register som förs till stöd för

förundersökningsverksamhet. Det innebär att

sekretessen till skydd för den enskildes personliga

och ekonomiska förhållanden i det allmännas

brottsförebyggande och brottsbeivrande verksamhet

skall gälla med ett omvänt skaderekvisit. Regeringen

delar de synpunkter som framförts bl.a. av

Datainspektionen och Sveriges domareförbund att

någon uppdelning av olika slags uppgifter inte bör

göras. En fördel med en sådan lösning är också att

samma sekretesskydd kommer att gälla för uppgiften

oavsett om den finns i ett register eller är

representerad på annat sätt. Detta gör att

gränsdragningen mellan om uppgiften t.ex. ingår i

kriminalunderrättelseregister eller i en

automatiserad behandling av uppgifter i en särskild

undersökning i kriminalunderrättelseverksamhet inte

får någon praktisk betydelse i sekretesshänseende.

Justitieutskottet behandlade regeringens förslag i

betänkande 1997/98:JuU20. Justititieutskottet

tillstyrkte regeringens förslag såvitt avsåg frågan

om "men". Riksdagen följde justitieutskottet.

I betänkande 1998/99:KU4 tog konstitutionsutskottet

med anledning av en ändring i 9 kap. 17 §

sekretesslagen även upp frågan om "skada eller men".

Utskottet anför i betänkandet (s. 6):

Enligt vad utskottet inhämtat från

Justitiedepartementet fick emellertid paragrafens

första stycke en felaktig lydelse. Sekretessen skall

gälla "om det inte står klart att uppgiften kan

röjas utan att den enskilde eller någon honom

närstående lider skada eller men". Orden "skada

eller men" bör därför enligt utskottet läggas till

stycket.

Riksdagen följde utskottet.

Offentlighets- och sekretesskommittén

Regeringen beslutade den 16 april 1998 att en

kommitté skulle tillkallas med uppgift att bl.a.

göra en allmän översyn av sekretesslagen (dir.

1998:32). När det gäller den allmänna översynen av

sekretesslagen skall kommittén enligt direktiven

särskilt överväga om det är möjligt att med en

bibehållen grad av skydd för uppgifter förenkla

sekretessbestämmelserna genom att minska antalet

fall av skilda skaderekvisit för uppgifter inom en

och samma verksamhet. Kommittén har stor frihet att

ta upp de ytterligare frågor som den finner behöver

övervägas inom ramen för uppdraget.

Utredningsarbetet skall vara avslutat senast den 1

maj 2001.

Utskottets bedömning

Enligt den del av direktiven som gäller den allmänna

översynen av sekretesslagen skall Offentlighets- och

sekretesskommittén särskilt överväga om det är

möjligt att med bibehållen grad av skydd för

uppgifter förenkla sekretessbestämmelserna genom att

minska antalet fall av skilda skaderekvisit för

uppgifter inom en och samma verksamhet. Kommitténs

arbete skall vara avslutat senast den 1 maj 2001.

Enligt utskottet bör de frågor som tas upp i

motionerna lämpligast övervägas av kommittén.

Utskottet avstyrker därför motionerna.

Samarbete mellan myndigheter

Motionerna

I motion 1998/99:Ju917 (yrkande 6) och i motion

1999/2000:Ju906 (yrkande 6) av Gun Hellsvik m.fl.

(m) samt i motion 1998/99:Ju904 (yrkande 9) av Carl

Bildt m.fl. (m) hemställs att riksdagen beslutar om

ändring i sekretesslagen i enlighet med vad som

anförts i motionerna.

Moderata samlingspartiet har upprepade gånger

påtalat att större ansträngningar måste göras för

att minska ungdomsbrottsligheten och för att hindra

att unga människor fastnar i kriminalitet. Bl.a. har

partiet återkommande föreslagit en ändring i

sekretesslagen i syfte att underlätta samarbetet

mellan berörda myndigheter. Enligt motionärerna har

ingenting mer hänt än att regeringen aviserat att en

översyn av sekretesslagen kommer att vara klar i maj

2001. Regeringens agerande är enligt motionärerna

besynnerligt eftersom det redan finns ett lagförslag

som innebär att uppgifter hos socialtjänsten om

ungdomar och deras närstående skall kunna lämnas

till polisen om det finns en påtaglig risk att den

unge skulle begå brott och uppgifterna dessutom

kunde antas bidra till att förhindra brott. Enligt

motionärerna är det hög tid att regeringen visar att

den tar uppgiften att minska ungdomsbrottsligheten

och förhindra att unga människor fastnar i

kriminalitet på allvar genom att sekretesslagen

snarast ändras.

I motion 1998/99:Ju901 av Sten Tolgfors (m)

hemställs att riksdagen hos regeringen begär en

översyn av relevant lagstiftning som påverkar

skolans, polisens och socialtjänstens möjligheter

att samarbeta, inklusive de hinder som

sekretesslagen utgör i enlighet med vad som anförts

i motionen (yrkande 6). Det svenska rättsvårdande

systemets brister blir särskilt tydliga när man ser

till brottsligheten bland unga människor.

Reaktionerna måste vara tidiga och tydliga. Dels för

att förhindra att andra unga människor far illa av

ungdomsbrottslingars handlingar, dels för att det är

på ett tidigt stadium som hjälp kan ges. Skolans,

polisens och socialtjänstens samarbete måste enligt

motionären ses över inklusive de hinder mot

samverkan som sekretesslagen kan orsaka.

I motion 1998/99:K264 av Margit Gennser (m) begärs

att riksdagen hos regeringen begär förslag om en lag

som reglerar utlämnandet av patientdata från

sjukvården till en annan myndighet i enlighet med

vad som anförts i motionen. Inom sjukvården samlas

utomordentligt känsliga uppgifter om enskilda

personer. Sekretesslagen förbjuder spridning av

uppgifter om en patients hälsotillstånd, medicinsk

behandling, uppgifter om privatliv som lämnats i

förtroende etc. Det finns dock ett långtgående

undantag. I 14 kap. sekretesslagen stadgas att

sekretess inte hindrar att en myndighet fattar

beslut att överlämna sekretessbelagd information

till annan myndighet, om detta tillåts i lag eller

genom av regeringen utfärdad förordning.

Socialtjänstlagen stadgar dessutom att vissa

uppgifter av känslig natur inom sjukvården skall

överlämnas till socialtjänsten, om uppgifterna berör

barn och ungdomar. Integritetsskyddet för patienter

inom sjukvården kräver enligt motionären

bestämmelser om att beslut att lämna över

sekretessbelagda handlingar till en myndighet måste

bygga på ett formellt myndighetsbeslut, och vidare

fordras att patienten skall underrättas om beslutet.

Patienten bör också ges en laglig möjlighet att

överklaga beslutet och upplysas om att han/hon har

tre veckor på sig att överklaga detta till

länsrätten. Inget utlämnande av sekretessbelagd

information skall ske förrän beslutet vunnit laga

kraft.

Bakgrund

Sekretess gäller enligt 7 kap. 1 § första stycket

sekretesslagen inom hälso- och sjukvården för

uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra

personliga förhållanden, om det inte står klart att

uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller

någon honom närstående lider men. Sekretessen enligt

1 § gäller enligt 3 § också i förhållande till den

vård- eller behandlingsbehövande själv i fråga om

uppgift om hans hälsotillstånd, om det med hänsyn

till ändamålet med vården eller behandlingen är av

synnerlig vikt att uppgiften inte lämnas till honom.

Gäller sekretess enligt sekretesslagen för uppgift

som förekommer hos viss myndighet, får uppgiften

enligt 1 kap. 3 § inte röjas för annan myndighet i

andra fall än som anges i sekretesslagen eller i

förordning till vilken sekretesslagen hänvisar. Vad

som sägs om myndighet samt i särskilda bestämmelser

om överföring av sekretess mellan myndigheter gäller

också i förhållandet mellan olika verksamhetsgrenar

inom samma myndighet när de är att betrakta som

självständiga i förhållande till varandra. Av 1 kap.

5 § framgår emellertid att sekretessen inte hindrar

att en uppgift lämnas ut, om det är nödvändigt för

att den utlämnande myndigheten skall kunna fullgöra

sin verksamhet. Bestämmelsen skall tillämpas

restriktivt och kan inte åberopas för att hjälpa en

annan myndighet att fullgöra sin verksamhet (prop.

1979/80:2 del A s. 465 och 494).

Enligt 14 kap. 1 § sekretesslagen hindrar inte

sekretess att uppgift lämnas till annan myndighet om

uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning.

Bestämmelser om sådan uppgiftsskyldighet för

myndigheterna på vårdområdet finns i ett flertal

författningar. Undantag gäller också enligt 14 kap.

2 § för vissa angivna fall då uppgifter får lämnas

trots sekretess. Härutöver får enligt 14 kap. 3 §

sekretessbelagd uppgift lämnas till myndighet, om

det är uppenbart att intresset av att uppgiften

lämnas har företräde framför det intresse som

sekretessen skall skydda. Detta gäller emellertid

inte i fråga om sekretess enligt 7 kap. 1 §, dvs.

området för hälso- och sjukvårdssekretess. Skälet

till detta är att vården bygger på att den enskilde

skall känna förtroende för dem som har hand om

vården. En konsekvens är att samråd med andra

myndigheter i princip inte skall ske utan den

enskildes samtycke (jfr prop. 1981/82:186 s. 14 f.).

Det finns, som angetts ovan, åtskilliga

författningar som föreskriver att uppgifter skall

lämnas från en hälso- och sjukvårdsmyndighet till

andra myndigheter. Sådana föreskrifter innebär att

uppgifterna får lämnas utan hinder av sekretess. Som

exempel kan nämnas lagen (1998:531) om

yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område

enligt vilken uppgift om huruvida någon vistas på en

sjukvårdsinrättning skall lämnas ut, om uppgiften i

ett särskilt fall begärs av en domstol,

åklagarmyndighet, polismyndighet,

kronofogdemyndighet eller skattemyndighet. Uppgift

som behövs för en rättsmedicinsk undersökning eller

som Socialstyrelsens råd för vissa rättsliga,

sociala och medicinska frågor behöver för sin

verksamhet skall också lämnas ut. Även uppgift som

Vägverket behöver för prövning av någons lämplighet

att ha körkort eller traktorkort skall lämnas till

verket.

När frågan om sekretess mellan myndigheter

övervägdes i samband med sekretesslagens tillkomst

anförde departementschefen sammanfattningsvis att

sekretessen mellan myndigheter borde regleras på i

princip samma sätt som sekretessen i förhållande

till enskilda. Han förutsatte dock att frågan inte

fått sin slutliga lösning genom den nya

sekretesslagen (prop. 1979/80:2, del A, s. 90-91).

Efter sekretesslagens tillkomst har det skett stora

förändringar när det gäller myndigheternas

organisation. Det gäller främst de förändringar som

följde efter det att den fria kommunala

nämndorganisationen infördes 1992. För närvarande

pågår en försöksverksamhet med samtjänst vid

medborgarkontor, som innefattar samverkan mellan

flera myndigheter. Den skall pågå till utgången av

juni 2002. Vidare kan nämnas den möjlighet som

infördes den 1 augusti 1997 för kommuner och

landsting att samverka i gemensamma nämnder.

I Justitiedepartementets promemoria Sekretess vid

samarbetet mot ungdomsbrott och ekobrott (Ju 1994:E)

föreslogs bl.a. att det i 14 kap. 2 § sekretesslagen

(SekrL) skulle införas ett nytt stycke, som innebar

att socialtjänstsekretessen inte hindrar att

uppgifter om ungdomar och deras närstående lämnas

till polisen i vissa fall. Sådana uppgifter skulle

få lämnas, om det finns en påtaglig risk att den

unge skall begå brott och uppgifterna dessutom kan

antas bidra till att förhindra brott. Syftet med den

föreslagna ändringen anges vara att underlätta

socialtjänstens och polisens brottsförebyggande

insatser när det gäller ungdomar.

I promemorian anförs att kontakter som har tagits i

ärendet med Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen och

Kriminalvårdsstyrelsen bekräftar att det förekommer

samarbetsproblem mellan framför allt polisen och

socialtjänsten och att de sekretessbestämmelser som

är tillämpliga för de olika myndigheterna är en av

anledningarna till detta. Det är framför allt

polisen som - i arbetet med ungdomar som är på väg

in i kriminalitet - vill få uppgifter dels om den

unges personliga förhållanden, dels om vilka

åtgärder socialtjänsten har genomfört eller avser

att genomföra. Med dessa uppgifter som underlag

anser polisen att man lättare skulle kunna förhindra

att en underårig fortsätter en utveckling mot

brottslighet och missanpassning.

Enligt promemorian synes det huvudsakliga skälet

till de problem som påtalats vara den långtgående

sekretessen inom socialtjänsten. Det omvända

skaderekvisitet som gäller på socialtjänstens område

medför att uppgifter om en enskilds personliga

förhållanden inte kan lämnas ut utan dennes

samtycke, om inte uppgifterna är helt harmlösa. Så

snart uppgifterna kan leda till ingripanden eller

andra åtgärder som den enskilde uppfattar som

negativa för honom föreligger hinder mot att lämna

ut dem. I promemorian anförs vidare att det

emellertid inte är uteslutet att lämna ut

sekretessbelagda uppgifter till andra myndigheter,

eftersom vissa undantag finns. En föreskrift i en

lag eller förordning att uppgifter skall lämnas till

en annan myndighet gäller sålunda framför

sekretessen (14 kap. 1 § SekrL). När det gäller

adressuppgifter finns en föreskrift om att

socialtjänsten måste lämna ut uppgifter till bl.a.

polisen om huruvida någon vistas i ett hem för vård

eller boende (66 § socialtjänstlagen). Ett annat

undantag är att misstankar om brott, som finns hos

socialtjänsten, får lämnas ut om misstankarna gäller

antingen brott för vilket inte är stadgat lindrigare

straff än fängelse i två år eller brott enligt 3, 4

och 6 kap. brottsbalken mot någon som inte fyllt

arton år (14 kap. 2 § SekrL). Det kanske viktigaste

undantaget torde enligt promemorian vara det som

innebär att den enskilde själv har rätt att förfoga

över den sekretess som gäller i hans intresse. Han

kan samtycka till att uppgifter om honom lämnas ut

till andra myndigheter (14 kap. 4 § SekrL).

Enligt promemorian är utrymmet för socialtjänstens

tjänstemän att lämna ut uppgifter, även om man

beaktar undantagsbestämmelserna, mycket begränsat.

Vidare anförs i promemorian att bakgrunden till den

långtgående sekretessen inom socialtjänstområdet är

den avgörande betydelse det har för

socialtjänstmyndigheterna att den enskilde kan känna

sig förvissad om att de uppgifter han lämnar inte

blir kända för andra än dem som handlägger hans

ärende. Socialtjänstlagens grundläggande principer

om frivillighet och självbestämmande har haft en

avgörande betydelse för reglernas utformning.

Lagstiftaren har i tidigare lagstiftningsärenden

iakttagit stor återhållsamhet och undvikit att

införa mer generella begränsningar i sekretessen

trots att det stått klart att den restriktiva

sekretesslagstiftningen kan medföra problem vid

samarbetet mellan olika myndigheter.

Utskottet behandlade i betänkande 1995/96:KU24 en

motion i vilken begärdes ändring i sekretesslagen i

syfte att underlätta polisens och socialtjänstens

brottsförebyggande insatser mot ungdomar. Utskottet

konstaterade att frågor om sekretess i samband med

samarbetet vid ungdomsbrott alltjämt var föremål för

beredning inom Regeringskansliet. Enligt utskottets

mening borde detta beredningsarbete avvaktas.

Motionen avstyrktes därför.

Justitiedepartementets promemoria Ju 1994:E har

remissbehandlats. Samtliga remissinstanser utom tre

tillstyrkte förslaget. Promemorieförslaget har inte

lagts till grund för något lagförslag.

Offentlighets- och sekretesskommittén

Regeringen beslutade den 16 april 1998 att en

kommitté skulle tillkallas med uppgift att bl.a.

göra en allmän översyn av sekretesslagen (dir.

1998:32). Kommittén skall enligt direktiven utreda

bl.a. förutsättningarna för att öka möjligheterna

att lämna sekretessbelagda uppgifter mellan och inom

myndigheterna i syfte att förbättra

förutsättningarna för deras samverkan.

Utgångspunkten skall vara att sekretessbelagda

uppgifter inte får spridas i onödan och att de skall

få ett tillräckligt starkt sekretesskydd hos

mottagarna, så att de negativa konsekvenserna av

uppgiftsutlämnandet minimeras.

Kommittén skall ta reda på vilka uppgifter polisen

behöver från socialtjänsten och andra myndigheter

för att kunna förebygga ungdomsbrott. Kommittén

skall vidare redogöra för vilka av dessa uppgifter

polisen kan få del av inom ramen för nuvarande

bestämmelser, bl.a. genom att ta del av

erfarenheterna från samverkansprojekt på lokal nivå,

och därefter redovisa vilken effekt återstående

uppgifter kan få för polisens brottsförebyggande

arbete. Kommittén skall bedöma i vilken utsträckning

nyttan av en begränsning av sekretessen i

brottsförebyggande syfte uppväger den skada som

detta kan innebära om det medför svårigheter i

socialtjänstens allmänna klientsamarbete och när det

gäller kontakten mellan enskilda och de andra

myndigheter som kan vara aktuella. Kommitténs

slutsatser skall utmynna i en rekommendation om

huruvida det bör införas någon lättnad i

socialtjänstsekretessen eller andra ändringar av

sekretessbestämmelserna och, om det förordas, hur

den eller dessa bör utformas. Utredningsarbetet

skall vara avslutat senast den 1 maj 2001.

Utskottets bedömning

Offentlighets- och sekretesskommittén har bl.a. i

uppdrag att utreda förutsättningarna för att öka

möjligheterna att lämna sekretessbelagda uppgifter

mellan och inom myndigheterna i syfte att förbättra

förutsättningarna för deras samverkan.

Utgångspunkten skall enligt direktiven vara att

sekretessbelagda uppgifter inte får spridas i onödan

och att de skall få ett tillräckligt starkt

sekretesskydd hos mottagarna, så att de negativa

konsekvenserna av uppgiftsutlämnandet minimeras.

Kommittén skall ta reda på vilka uppgifter polisen

behöver från socialtjänsten och andra myndigheter

för att kunna förebygga ungdomsbrott. Kommittén

skall bedöma i vilken utsträckning nyttan av en

begränsning av sekretessen i brottsförebyggande

syfte uppväger den skada som detta kan innebära om

det medför svårigheter i socialtjänstens allmänna

klientsamarbete och när det gäller kontakten mellan

enskilda och de andra myndigheter som kan vara

aktuella. Kommitténs slutsatser skall utmynna i en

rekommendation om huruvida det bör införas någon

lättnad i socialtjänstsekretessen eller andra

ändringar av sekretessbestämmelserna.

Utskottet anser att de frågor som tas upp i

motionerna ryms inom det uppdrag som Offentlighets-

och sekretesskommittén har fått. Kommitténs arbete

skall vara avslutat senast den 1 maj 2001. Enligt

utskottet bör resultatet av kommitténs uppdrag inte

föregripas. Utskottet avstyrker därför motionerna.

Skydd för poliser i offentliga register

Motionen

I motion 1999/2000:K311av Maud Ekendahl (m)

hemställs att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om att

skydda personuppgifter om poliser i offentliga

register. Uppgifter i passregister och i många andra

register är offentliga. I dessa offentliga register

kan medborgare hämta uppgifter som foto,

namnteckning och andra uppgifter om en enskild

person. Uppgifterna kan användas i brottsligt syfte

som riktar sig mot polisman eller dennes familj. Det

lagliga skyddet för polisman och dennes anhöriga

måste enligt motionären stärkas för att minska

möjligheten att genom hot eller på annat sätt

skrämma polisman eller hans eller hennes anhöriga

till tystnad. Uppgifter i offentliga register som

tillhör en polisman borde enligt motionären omgärdas

av en större sekretess än vad som i dag är fallet.

När någon begär uppgifter från ett offentligt

register om en polisman bör kontroll ske. Dessutom

bör polismannen i fråga underrättas.

Bakgrund

Enligt 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen (TF)

skall varje svensk medborgare till främjande av ett

fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning ha

rätt att ta del av allmänna handlingar. Rätten att

ta del av allmänna handlingar får enligt 2 kap. 2 §

TF begränsas endast om det är påkallat med hänsyn

till bl.a. intresset av att förebygga och beivra

brott (p. 4) och skyddet för enskilds personliga

eller ekonomiska förhållanden (p. 6).

Begränsningen av rätten att ta del av allmänna

handlingar skall anges noga i bestämmelse i

sekretesslagen eller i annan lag som sekretesslagen

hänvisar till. Efter bemyndigande i sådan

bestämmelse får dock regeringen genom förordning

meddela närmare föreskrifter om bestämmelsens

giltighet.

Enligt 7 kap. 11 § fjärde stycket sekretesslagen

gäller sekretess i myndighets personaladministrativa

verksamhet för uppgift om enskilds personliga

förhållanden, om det kan antas att den enskilde

eller någon honom närstående utsätts för våld eller

annat allvarligt men om uppgiften röjs. Vidare

gäller, i den utsträckning regeringen föreskriver,

sekretess i personaladministrativ verksamhet hos

myndighet där personalen särskilt kan riskera att

utsättas för sådant men, för uppgift om enskilds

bostadsadress, hemtelefonnummer och personnummer, om

det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att

den enskilde eller någon honom närstående lider men.

Enligt 1 a § sekretessförordningen (1980:657) gäller

sekretess i personaladministrativ verksamhet för

uppgift om enskilds bostadsadress, hemtelefonnummer

och personnummer, om det inte står klart att

uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller

någon honom närstående lider men, hos bl.a.

domstolarna, polismyndigheterna,

åklagarmyndigheterna och kriminalvårdens

myndigheter.

I proposition 1993/94:165 föreslogs att 7 kap. 11 §

fjärde stycket sekretesslagen skulle få sin

nuvarande lydelse. I propositionen skriver

regeringen bl.a. följande:

Man får emellertid inte glömma bort att för de allra

flesta offentliganställda är uppgifter om hemadress

och telefonnummer helt harmlösa uppgifter ur

integritetssynpunkt. Vissa yrkesgrupper är

emellertid mer utsatta för hot och trakasserier än

andra. Som exempel kan nämnas polisen, åklagare,

domare, socialtjänstpersonal och kronofogdar. I de

fall ett reellt hot existerar finns redan i dag ett

visst skydd. Emellertid kan det många gånger vara

svårt för de personer på myndigheternas

personalavdelningar som skall tillämpa

sekretessbestämmelsen att i det enskilda fallet

bedöma om det finns fog för att anta att uppgifterna

om den anställde är i behov av ett sekretesskydd. De

måste ju på egen hand försöka bedöma avsikterna hos

den som begär att få ut en uppgift om en tjänstemans

telefonnummer eller adress. Om det inte finns något

i uppträdandet hos den som vill ha reda på dessa

uppgifter eller någonting annat som tyder på att han

har en avog inställning till tjänstemannen, kan den

handläggare på myndigheten som skall pröva frågan om

utlämnande med den nuvarande sekretessbestämmelsen

inte hemlighålla de begärda uppgifterna. Det torde

också mera sällan förekomma att den som är ute i

otillbörliga syften redan då denna begär uppgifterna

självmant redogör för sina syften.

- - -

Regeringen delar den grundläggande bedömningen som

tidigare har gjorts att man skall vara restriktiv

vid införande av sekretess på områden där sekretess

inte tidigare har gällt. Myndigheternas

personaladministrativa verksamhet är ett sådant

område där det sedan gammalt gällt en långtgående

offentlighet. Denna offentlighet måste dock få

inskränkas om det är påkallat med hänsyn till de

anställdas och deras familjers trygghet. Så sent som

1987 infördes också vissa begränsningar. Mot

bakgrund av de synpunkter som framförts under

remissbehandlingen gör regeringen emellertid den

bedömningen att skyddet för de anställdas integritet

ytterligare bör förstärkas.

En regel om utvidgad sekretess inom detta område

måste emellertid begränsas till uppgifter och

områden där behovet av skydd framstår som särskilt

stort. Främst är det skyddet för uppgifter om

bostadsadresser och hemtelefonnummer som bör

stärkas. Skyddet bör även omfatta adress och

telefonnummer till sommarbostaden. Rätten till insyn

i myndigheternas verksamhet kräver först och främst

att var och en kan få ta del av sådant som rör

anställdas tjänst, tjänsteutövning och att den

anställde kan nås på arbetsplatsen. Något starkare

intresse av att allmänheten skall kunna nå

tjänstemannen i hemmet, om inte tjänstemannen själv

vill det, finns normalt inte. Att införa bättre

sekretesskydd för uppgift om adress och

telefonnummer är ett enkelt sätt att bättre skydda

anställda och deras familjer inom utsatta områden

mot hot och trakasserier, även om man inte bör göra

sig överdrivna föreställningar om skyddets effekter

därför att det är fråga om uppgifter som oftast

finns t.ex. i telefonkataloger. För att bestämmelsen

skall få avsedd effekt bör därför även personnummer

kunna omfattas av sekretess inom den

personaladministrativa verksamheten.

Att låta en regel om sekretess för bl.a. adresser

omfatta alla offentligt anställda kan dock inte

anses vara i överensstämmelse med den restriktiva

inställning som skall gälla vid införande av

sekretess i personaladministrativ verksamhet.

Bestämmelsen bör därför begränsas till att gälla

endast hos sådana myndigheter där det finns ett mera

påtagligt behov av sekretessskydd. Som exempel kan

nämnas polis-, åklagar- och kronofogdemyndigheter

samt myndigheter inom socialtjänsten. För att

tillgodose kravet på att sekretess endast skall

gälla inom områden där ett verkligt behov finns bör

det uttryckligen regleras i vilka myndigheters

personaladministrativa verksamhet sekretess för

uppgifterna kan gälla. Eftersom kretsen av

myndigheter kan komma att förändras över tiden är

det mindre lämpligt att ge denna reglering i lag.

Det bör därför överlämnas till regeringen att i

sekretessförordningen föreskriva hos vilka

myndigheter sekretess kan gälla. I sekretesslagen

bör dock anges att sekretess endast skall gälla hos

sådana myndigheter där personalen särskilt kan

riskera att utsättas för våld eller annat allvarligt

men. Endast uppgifter hos sådana myndigheter där de

anställda på grund av arbetets karaktär regelmässigt

utsätts för hot och trakasserier skall kunna

skyddas.

För att skyddet skall bli tillfredsställande bör en

sekretessbestämmelse utformas med ett omvänt

skaderekvisit. Endast om det står klart att

uppgiften kan lämnas ut utan fara för att den

anställde eller någon honom närstående lider men

skall uppgiften få röjas. Vid en begäran om

utlämnande kommer den tjänsteman som har att pröva

framställningen många gånger att behöva fråga vad

uppgiften skall användas till. Inget hindrar dock

att det efterfrågas om det behövs för att göra

sekretessbedömningen. En bestämmelse med nu

föreslaget innehåll kan tas in i fjärde stycke i 7

kap. 11 §. Någon inskränkning i meddelarfriheten

föreslås inte.

Enligt vad utskottet inhämtat från

Justitiedepartementet är frågan om sekretess för

fotografier i pass- respektive körkortsregistret för

närvarande föremål för överväganden i departementet.

Utskottets bedömning

Det har på senare tid uppmärksammats att t.ex.

fångvaktare och deras familjer utsätts för hot eller

våld som torde ha direkt samband med deras

yrkesutövning. Det finns enligt utskottet all

anledning att se över och eventuellt göra de

ändringar i lagstiftningen som kan vara påkallade

för att öka skyddet för vissa yrkesgrupper och deras

anhöriga som kan vara särskilt utsatta för t.ex. hot

eller våld. I Justitiedepartementet bereds för

närvarande frågor som har anknytning till dessa

problem, t.ex. frågan om eventuell sekretess för

fotografier i pass- och körkortsregister. Med hänsyn

till att de frågor som tas upp i motionen är föremål

för beredning i Justitiedepartementet avstyrker

utskottet motionen.

Meddelarskyddet

Motionen

I motion 1998/99:K216 av Jan Bergqvist (s) hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av att ånyo

överväga hur meddelarskyddet kan utformas så att det

blir ett ännu starkare stöd för den demokratiska

utvecklingen i Sverige. Ett viktigt inslag i vår

demokrati är enligt motionären det s.k.

meddelarskyddet. Det består av två delar, dels

friheten från åtal och straff för den som lämnar ett

meddelande för publicering, dels rätt till

anonymitet för sådan meddelare. Myndighet får enligt

huvudregeln i grundlagen inte efterforska vem som

lämnat meddelande med stöd av meddelarfriheten.

Man skall dock inte blunda för att det kan finnas

situationer då meddelarskyddet inte bidrar till att

stärka demokratin utan i stället medverkar till att

försvaga den. Rättssäkerhetskommittén ifrågasatte i

sitt betänkande om rätten till anonymitet över huvud

taget kunde anses omfatta rätt att anonymt ta emot

ersättning. Om en tidning erbjuder en person stora

penningsummor för att avslöja sekretessbelagda

uppgifter som han annars inte hade tänkt lämna ut,

rör det sig enligt motionären närmast om korruption

som är raka motsatsen till ett förstärkande av

demokratin. Att lämna ut sekretessbelagda uppgifter

enbart för att man vill tjäna pengar är däremot

omoraliskt och förtjänar i sig inget grundlagsskydd.

Det finns exempel på att känsligt material

publicerats från polisens förundersökningar - ibland

innan de varit helt klara. Sådan publicitet kan

allvarligt skada enskilda personer och försvåra den

fortsatta utredningen och försvaga rättssäkerheten.

Ekonomisk ersättning som betalas till personer som

lämnar ut sekretessbelagt material har också

betydelse från skattesynpunkt. Motionären anser att

meddelarskyddet inte i längden kan rättfärdigas i de

fall stora summor betalats ut som ersättning för

sekretessbelagda uppgifter.

Bakgrund

De grundläggande bestämmelserna om meddelarfrihet

finns i 1 kap. 1 § tredje stycket TF och i 1 kap. 2

§ yttrandefrihetsgrundlagen (YGL).

Meddelarfriheten innebär att det i viss

utsträckning är möjligt att straffritt lämna normalt

sekretessbelagda uppgifter för publicering i tryckt

skrift, radio eller TV. I 1 kap. 1 § tredje stycket

TF föreskrivs att det står envar fritt att i alla de

fall då ej annat är i förordningen föreskrivet,

meddela uppgifter och underrättelse i vad ämne som

helst för offentliggörande i tryckt skrift. En

motsvarande bestämmelse finns i 1 kap. 2 § YGL, som

gäller andra medier än tryckt skrift.

Vidare har enligt 1 kap. 1 § fjärde stycket TF var

och en rätt att anskaffa uppgifter och

underrättelser i vad ämne som helst för att antingen

själv offentliggöra dem i tryckt skrift eller lämna

meddelande som avses i tredje stycket. Också

undantag från detta anskaffandeskydd skall ha stöd i

TF. En motsvarande bestämmelse finns även i detta

fall i 1 kap. 2 § YGL.

Regler om anonymitetsskydd finns i 3 kap. TF. Detta

skydd består av flera komponenter. En är rätten till

anonymitet som innebär att författare, meddelare

samt utgivare av icke periodiska skrifter inte är

skyldiga att låta sina namn sättas ut i skriften (1

§). Vidare finns bestämmelser om tystnadsplikt i 3 §

för dem som tagit befattning med tillkomsten eller

utgivningen av tryckt skrift och för dem som varit

verksamma vid t.ex. bokförlag och nyhetsbyråer.

Dessa får enligt huvudregeln inte röja vem som är

författare, meddelare eller utgivare av en icke

periodisk skrift. Därutöver finns en bestämmelse om

efterforskningsförbud i 4 §. Detta innebär att

myndigheter och andra allmänna organ inte får

efterforska författaren till en framställning som

har införts eller varit avsedd att införas i en

tryckt skrift, den som har gett ut eller avsett att

ge ut tryckt skrift eller den som lämnat ett

meddelande för publicering. Författaren, meddelaren

eller utgivaren får dock efterforskas då detta

behövs för åtal eller annat ingripande som är

tillåtet enligt tryckfrihetsförordningen. I den mån

efterforskning får förekomma, skall den i 3 §

stadgade tystnadsplikten beaktas. Motsvarande

bestämmelser om anonymitetsskydd finns i 2 kap. 1, 3

och 4 §§ YGL.

Från meddelarfriheten finns undantag. Om någon

lämnar ett meddelande som avses i 1 kap. 1 § tredje

stycket TF och därmed gör sig skyldig till någon av

de gärningar som anges i 7 kap. 3 § första stycket,

gäller om ansvar för sådant brott det som är

föreskrivet i vanlig lag, dvs. brottsbalken. De

gärningar som anges indelas i tre punkter.

I punkt 1 räknas upp vissa allvarliga brott mot

rikets säkerhet. I punkt 2 upptas oriktigt

utlämnande av allmän handling som inte är

tillgänglig för envar eller tillhandahållande av

sådan handling i strid med myndighets förbehåll vid

dess utlämnande, när gärningen är uppsåtlig. I punkt

3 anges som tredje undantag från meddelarfriheten

ett uppsåtligt åsidosättande av en tystnadsplikt i

de fall som anges i särskild lag. I 16 kap. 1 §

sekretesslagen ges en uppräkning av de

tystnadsplikter som har företräde framför principen

om meddelarfrihet.

Reglerna i 7 kap. 3 § TF om undantag från

meddelarfriheten har betydelse också för

anonymitetsskyddet. Tystnadsplikten i 3 kap. 3 § TF

om uppgiftslämnare inskränks i bl.a. de situationer

som avses i 7 kap. 3 § TF. Tystnadspliktsreglerna

innebär bl.a. att en journalist får uttala sig om en

meddelares identitet bara i en del av de fall där

meddelaren kan straffas, och tystnadsplikten för

journalisten sträcker sig alltså längre än

meddelarfriheten för hans källa.

De nu gällande reglerna om meddelarfrihet i TF

trädde i kraft den 1 januari 1978. Tidigare innebar

dessa regler bl.a. att meddelarfrihet inte förelåg

för en offentlig funktionär i de fall då denne var

underkastad en i lag föreskriven tystnadsplikt.

Enligt TF:s nya bestämmelser i ämnet skall i fråga

om såväl offentliga funktionärer som andra personer

föreskrifter om tystnadsplikt i stället bryta igenom

meddelarfriheten endast i de fall som anges i en

särskild lag. I propositionen (prop. 1975/76:204)

uttalade föredragande statsrådet vad gällde

omfattningen av det tryckfrihetsrättsliga

meddelarskyddet m.m. bl.a. följande (s. 95).

Jag finner det vidare angeläget att framhålla att

straffrihet för meddelare inte betyder att

offentliga tjänstemän är skyldiga att i motsvarande

mån lämna upplysningar till t.ex. pressen om

känsliga förhållanden. Innebörden av en särskild

tryckfrihetsrättslig meddelarfrihet är i stället den

att det allmänna - med tanke på de viktiga intressen

som informationsfriheten representerar - överlåter

åt den enskilde att, utan risk för repressalier,

själv bedöma om det är önskvärt eller försvarligt

att förmedla vissa uppgifter för offentliggörande.

Man kan räkna med att han därvid beaktar de

skyddsintressen som en vanligtvis gällande

tystnadspliktsregel värnar om, liksom sin

uppfattning om hur informationsmottagaren kommer att

handskas med stoffet. Sammanfattningsvis anser jag

alltså att farhågorna för att ett särskilt skydd för

dem som meddelar uppgifter till publicister skall

leda till återkommande skador är överdrivna. Liksom

hittills bör man för framtiden i stor utsträckning

kunna förlita sig på massmediernas och

uppgiftslämnarnas omdöme och ansvarskänsla.

Det vore trots det sagda orealistiskt att bortse

från att meddelarfriheten kan leda till oönskade

konsekvenser i form av publicitetsskador. Enligt min

mening kan dock någon tvekan inte råda om att det,

allmänt sett, är ett mindre ont att i vissa fall

omständigheter som bort förtigas uppenbaras än att

missförhållanden i allmän eller enskild verksamhet

får fortgå opåtalt eller att den offentliga debatten

i någon allmän angelägenhet uteblir eller kommer i

obalans på grund av brist på information.

Min slutsats blir alltså att de som meddelar sig

med pressen eller annars med publicister bör åtnjuta

en vidsträckt frihet. Att emellertid denna frihet -

liksom flertalet andra rättigheter - har sina

begränsningar ligger i öppen dag. Enskildas

personliga integritet och ekonomiska intressen kan

inte heller i detta sammanhang lämnas utan varje

skydd. Också mycket betydelsefulla allmänna

intressen kräver sitt beaktande. Det blir nödvändigt

att göra en avvägning mellan motstående och

svårjämförbara intressen, en avvägning som

oundvikligen får karaktären av en kompromiss.

I 5 kap. sekretesslagen finns bestämmelser om

sekretess med hänsyn främst till intresset att

förebygga eller beivra brott. Sekretess gäller bl.a.

uppgifter som hänför sig till förundersökning i

brottmål och till åklagarmyndighets,

polismyndighets, tullmyndighets eller

kustbevakningens verksamhet i övrigt för att

förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott. För

sekretessen gäller s.k. rakt skaderekvisit, dvs.

sekretess gäller om det kan antas att syftet med

beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller

den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs.

Meddelarfriheten är i dessa fall inte begränsad

annat än i speciella fall (se 16 kap. 1 §

sekretesslagen).

Rättssäkerhetskommittén

Frågan om meddelarskyddets förhållande till den

lagstadgade sekretessen var föremål för diskussion

av Rättssäkerhetskommittén i dess betänkande

Rättssäkerheten vid beskattningen (SOU 1993:62). I

betänkandet (s. 208 f.) ges en tillbakablick över

meddelarfrihetens och anonymitetsskyddets historia.

Rättssäkerhetskommittén uttalade i sitt förslag

följande angående meddelararvoden.

Efter att ha undersökt de krav som

tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen ställer på

anonymitetsskyddet för meddelare samt den konflikt

som kan föreligga mellan anonymitetsskyddet och

skattekontrollen har vi funnit att det inte finns

något skäl att införa en särskild skatt för

meddelararvoden.

För det fall man ändå anser att en sådan skatt bör

införas har vi tagit fram ett förslag till lag om

skatt på arvode till anonym meddelare. Den är

utformad som en punktskatt på meddelararvodet, där

utbetalaren är skattesubjekt. Identiteten på

mottagaren blir av ersättningen därmed aldrig känd.

Skatten uppgår till samma belopp som det utbetalade

arvodet och är avdragsgill för utbetalaren.

I den proposition om rättssäkerheten vid

beskattningen (prop. 1993/94:151) som lades fram för

riksdagen förklarade regeringen att den inte avsåg

att lägga fram något förslag i denna del (a. prop.

s. 148).

Utskottets tidigare behandling

Konstitutionsutskottet behandlade i sitt betänkande

1996/97:KU23 två motioner som tog upp samma problem

som i aktuell motion. Utskottet gjorde då följande

bedömning:

Vid införandet av de nu gällande reglerna om

meddelarfriheten i tryckfrihetsförordningen

påpekades att det vore orealistiskt att bortse från

att meddelarfriheten kan leda till oönskade

konsekvenser i form av publicitetsskador. Enligt

föredragande statsrådets mening kunde dock någon

tvekan inte råda om att det, allmänt sett, är ett

mindre ont att i vissa fall omständigheter

uppenbaras som bort förtigas än att missförhållanden

i allmän eller enskild verksamhet får fortgå opåtalt

eller att den offentliga debatten i någon allmän

angelägenhet uteblir eller kommer i obalans på grund

av brist på information. Slutsatsen blev att de som

meddelar sig med pressen eller annars med

publicister bör åtnjuta en vidsträckt frihet men att

denna frihet - liksom flertalet andra rättigheter -

hade sina begränsningar och att det blev nödvändigt

att göra en avvägning mellan motstående och

svårjämförbara intressen.

I förarbetena till sekretesslagen påpekades att

önskemålet om insyn i ett särskilt fall kan vara

starkare än det sekretessintresse som har föranlett

den aktuella sekretessregeln och att det kan

förhålla sig så att en regel om skydd t.ex. för ett

enskilt intresse ibland på ett olämpligt sätt

hindrar insyn i en myndighets sätt att fullgöra sina

uppgifter. Offentlighetsprincipen skulle inte

förverkligas till fullo om de offentliga

funktionärerna i situationer av nu nämnt slag vore

förhindrade att bidra med uppgifter till den

allmänna debatten och reglerna om meddelarfrihet var

avsedda att motverka sådana icke önskade resultat av

sekretessregleringen.

Erfarenheterna av det rådande systemet ansågs ha

varit goda, och föredragande statsrådet ansåg att

man kunde utgå från att de tystnadsplikter som inte

hade företräde framför meddelarfriheten också i

fortsättningen skulle komma att vid sidan av sin

rättsliga funktion ha den verkan att de utövar ett

psykologiskt och moraliskt tryck på de offentliga

funktionärerna att vara återhållsamma med att lämna

uppgifter till massmedierna. En annan viktig

omständighet att beakta i sammanhanget var att många

av de uppgifter som kan komma att lämnas till följd

av meddelarfriheten sannolikt aldrig blir

publicerade. Som framhållits i skilda sammanhang var

nämligen en av meddelarfrihetens viktigaste

funktioner att ge massmedierna tillgång till

bakgrundsmaterial som inte i sig självt är avsett

för publicering.

Vidare erinrades om nödvändigheten att göra en

avvägning mellan motstående och svårjämförbara

intressen - intresset av sekretess och intresset av

offentlig insyn - en avvägning som oundvikligen fick

karaktären av en kompromiss.

Utskottet anser att vad som sålunda anförts

alltjämt äger giltighet och avstyrker med det

anförda motionerna.

Offentlighets- och sekretesskommittén

Regeringen beslutade den 16 april 1998 att en

kommitté skulle tillkallas med uppgift att bl.a.

göra en allmän översyn av sekretesslagen (dir.

1998:32). Av direktiven framgår bl.a. att kommittén

skall se över bestämmelsen om

meddelarfrihetsbrytande tystnadsplikter i 16 kap. 1

§ sekretesslagen.

Utskottets bedömning

Utskottet har vid tidigare behandling av motioner

liknande den nu aktuella ansett att vad som anfördes

vid införandet av gällande regler om meddelarfrihet,

bl.a. att det vore orealistiskt att bortse från att

meddelarfriheten kan leda till oönskade konsekvenser

i form av publicitetsskador, alltjämt äger

giltighet. Med hänsyn till att Offentlighets- och

sekretesskommittén enligt direktiven skall se över

bestämmelsen om meddelarfrihetsbrytande

tystnadsplikter i 16 kap. 1 § sekretesslagen anser

utskottet att resultatet av detta arbete bör

avvaktas. Utskottet avstyrker därför motionen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande sekretessen i

brottsförebyggande verksamhet

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:K311 och

1999/2000:K336,

2. beträffande samarbetet mellan

myndigheter

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:K264, 1998/99:Ju901

yrkande 6, 1998/99:Ju904 yrkande 9,

1998/99:Ju917 yrkande 6 och 1999/2000:Ju906

yrkande 6,

3. beträffande skydd för poliser i offentliga

register

att riksdagen avslår motion 1999/2000:K311,

4. beträffande meddelarskyddet

att riksdagen avslår motion 1998/99:K216.

Stockholm den 7 mars 2000

På konstitutionsutskottets vägnar

Per Unckel

I beslutet har deltagit: Per Unckel (m), Göran

Magnusson (s), Barbro Hietala Nordlund (s), Kenneth

Kvist (v), Ingvar Svensson (kd), Mats Berglind (s),

Inger René (m), Tommy Waidelich (s), Björn von der

Esch (kd), Nils Fredrik Aurelius (m), Per Lager

(mp), Åsa Torstensson (c), Helena Bargholtz (fp),

Kenth Högström (s), Per-Samuel Nisser (m) och Britt-

Marie Lindkvist (s).