Bet. 1999/2000:KU3

Konstitutionsutskottets betänkande

1999/2000:KU03

Statlig förvaltning

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1999/2000

KU3

Sammanfattning

I betänkandet behandlas motioner från den allmänna

motionstiden 1998 som gäller

ombudsmannaorganisationen, alkoholfri representation

och förvaltningsmyndigheternas service m.m.

Utskottet avstyrker samtliga motioner. Åtta

reservationer och ett särskilt yttrande har

avgivits.

Motionerna

1998/99:K205 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag

innebärande att KO, JämO, DO, BO och HO skall

sortera under riksdagen i enlighet med vad som

anförts i motionen.

1998/99:K209 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att inrätta en

ombudsman dit personer och organisationer som

drabbats negativt av EU-beslut kan vända sig,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att staten skall

betala ut ersättning till personer som lidit

ekonomisk skada till följd av EU-beslut och att

medel till detta dras ifrån Sveriges medlemsavgift

till EU.

1998/99:K271 av Ingvar Svensson m.fl. (kd) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om en utredning

för att skapa en klar rollfördelning mellan de olika

uppgifter som i dag ingår i Justitiekanslerns

uppdrag.

1998/99:K278 av Fanny Rizell och Tuve Skånberg (kd)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om en

policy för alkoholfri representation för statlig

förvaltning och för riksdagen.

1998/99:K288 av Bertil Persson (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om ombudsmän till riksdagen.

1998/99:K299 av Per Lager m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

sådan ändring i gällande lagstiftning att samtliga

ombudsmän sorterar under riksdagen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en gemensam

ombudsman för mänskliga rättigheter och att det vore

lämpligt att JO lades samman med övriga ombudsmän

till en gemensam institution.

1998/99:K304 av Ingvar Svensson m.fl. (kd) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om införandet av

en så kallad dröjsmålstalan.

1998/99:K305 av Lars Wegendal m.fl. (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att aktivt påskynda

processen att inrätta medborgarkontor i varje

kommun.

1998/99:K309 av Agne Hansson (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om återföring av

besluten över de statliga sektorsorganens

organisation och lokalisering till länsmyndigheter,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en

länsdemokratireform,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en omstrukturering

av den statliga sektorsorganisationen.

1998/99:K318 av Ingvar Svensson m.fl. (kd) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om en utredning om

ombudsmannaämbetena.

1998/99:K329 av andre vice talman Eva Zetterberg

m.fl. (v, s, kd, fp, mp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om alkoholfri representation.

1998/99:K336 av Mikael Odenberg m.fl. (m) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en samordning av

ombudsmannaväsendet för frågor rörande

diskriminering,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ombudsmannaväsendets

självständighet.

1998/99:Ju709 av Barbro Westerholm m.fl. (fp) vari

yrkas

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om homokompetens

hos nyckelgrupper i offentlig sektor.

1998/99:So306 av Thomas Julin m.fl. (mp) vari yrkas

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att all

representation i riksdagen och den statliga

förvaltningen skall vara alkoholfri,

13. att riksdagen, i den händelse föregående

yrkande faller, som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att representation

under arbetstid skall vara alkoholfri.

1998/99:So314 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari yrkas

11. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

sådan ändring i förvaltningslagen att medborgarna

får ett korrekt bemötande.

1998/99:T803 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

en utredning som skall se över hur man gradvis kan

lösgöra mer information fritt och utan kostnad över

nätet.

1998/99:N326 av Per Westerberg och Göran Hägglund

(m, kd) vari yrkas

18. att riksdagen hos regeringen begär förslag om

försöksverksamhet med punktlighetsmål i

myndighetsutövningen i enlighet med vad som anförts

i motionen.

1998/99:N338 av Camilla Dahlin-Andersson m.fl. (fp)

vari yrkas

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om regionalt

självstyre.

1998/99:A722 av Lars Lindblad m.fl. (m) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om

ombudsmannainstitutionen.

Utskottet

Ombudsmän

Motionerna

I motion 1998/99:K209 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp)

hemställs att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna dels vad i motionen anförts

om att inrätta en ombudsman dit personer och

organisationer som drabbats negativt av EU-beslut

kan vända sig (yrkande 1), dels vad i motionen

anförts om att staten skall betala ut ersättning

till personer som lidit ekonomisk skada till följd

av EU-beslut och att medel till detta dras ifrån

Sveriges medlemsavgift till EU (yrkande 2). Sedan

den 1 september 1995 har EU:s medborgare en

ombudsman dit företag och privatpersoner kan vända

sig med klagomål om de på något sätt behandlats illa

av EU:s institutioner och organ, dvs. om det

föreligger s.k. administrativa missförhållanden. I

de fall en medborgare finner att det egna landet

begått övergrepp kan en anmälan göras till

förstainstansrätten vid EG-domstolen. Sedan Sverige

gick med i EU är det enligt motionärerna dock

betydligt mer vanligt att svenska medborgare drabbas

negativt av beslut som fattas av EU. Här finns

emellertid ingen rättssäkerhet. Att vänta på att EU

skall åtgärda denna svaghet är otillräckligt.

Motionärerna föreslår att Sverige, för att stärka

individers rättsskydd gentemot EU, inrättar en

ombudsman dit personer och organisationer som

drabbats negativt av EU-beslut kan vända sig. I den

mån personer lidit direkt ekonomisk skada föreslår

motionärerna att ersättning betalas till dessa och

att samma belopp sedan dras ifrån Sveriges

medlemsavgift till EU.

I motion 1998/99:K205 av Marietta de Pourbaix-

Lundin (m) hemställs att riksdagen hos regeringen

begär förslag innebärande att KO, JämO, DO, BO och

HO skall sortera under riksdagen i enlighet med vad

som anförts i motionen. Om Sverige skall ha

ombudsmän och om dessa skall kunna verka

självständigt och oberoende i ordets verkliga

bemärkelse och kunna tillvarata sina respektive

gruppers intressen och rättigheter måste de, enligt

motionärerna, ligga under riksdagen. Utrymmet för

ett självständigt och oberoende agerande från de

ombudsmän som i dag sorterar under regeringen är

alltför begränsat.

I motion 1998/99:K288 av Bertil Persson (m)

hemställs att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

ombudsmän till riksdagen. De samhälleliga

ombudsmannafunktionerna blir alltfler. För att

trygga ombudsmannaväsendets integritet och oväld bör

enligt motionären alla offentliga ombudsmän väljas

av riksdagen, och ävenledes granskas av Riksdagens

revisorer.

I motion 1998/99:K299 av Per Lager m.fl. (mp)

hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag

till sådan ändring i gällande lagstiftning att

samliga ombudsmän sorterar under riksdagen (yrkande

1) och att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om en gemensam

ombudsman för mänskliga rättigheter och att det vore

lämpligt att JO lades samman med övriga ombudsmän

till en gemensam institution (yrkande 2). Positiva

resultat skulle enligt motionärerna uppnås om

samtliga ombudsmannafunktioner ställdes under

riksdagens ansvar, bl.a. skulle ombudsmännens

självständighet och oberoende garanteras och den

enskildes och olika gruppers rättigheter och

rättssäkerheten för den enskilde stärkas.

I motion 1998/99:K318 av Ingvar Svensson m.fl. (kd)

hemställs att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om en

utredning om ombudsmannaämbetena. De ombudsmän som

tillkommit efter JO har inte fått samma fristående

ställning under riksdagen. De sorterar i stället

under regering och departement. Dessa ombudsmän

förordnas av regeringen. Alla är självständiga

myndigheter utom Konsumentombudsmannen som är

inordnad i Konsumentverket. Runt om i världen har

det svenska ombudsmannaämbetet fått efterföljare,

men då i samma fristående ställning som vår JO.

Ombudsmännen i olika länder utses antingen av

parlamentet eller presidenten, men inte av

regeringen. Även i Sverige bör ombudsmännen utses av

riksdagen. Ämbeten under regering och departement

kan misstänkas för beroendeställning. Med alltfler

ombudsmän riskerar vi enligt motionärerna att få en

splittring av resurser. Förutom en mer fristående

ställning för ombudsmännen borde därför även själva

organisationen förändras. Det skulle vara flera

fördelar med att skapa ett sammanhållet

ombudsmannaämbete med ett antal rättighetsombudsmän

som var och en har specialkompetens och ansvar inom

ett antal områden. Ämbetet bör lämpligen kallas

Rättighetsombudsmannen (RO). För medborgarna skulle

det underlätta att bara behöva hålla reda på JO och

RO. Ämbetet skulle ha ansvar för hela spektrat av

medborgerliga fri- och rättigheter. De svenska

rättigheterna enligt Europakonventionen bygger på

FN:s universella förklaring om de mänskliga

rättigheterna. För skydd av dessa rättigheter finns

en kommission och en domstol dit även svenska

medborgare kan vända sig. Det är rimligt att svenska

medborgare får möjlighet att i första hand vända sig

till en människorätts-kommission i det egna landet.

Förslagen bör enligt motionärerna bli föremål för en

parlamentarisk utredning.

I motion 1998/99:K336 av Mikael Odenberg m.fl. (m)

begärs att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts dels om en

samordning av ombudsmannaväsendet för frågor rörande

diskriminering (yrkande 2), dels om

ombudsmannaväsendets självständighet (yrkande 3).

Enligt motionärerna bör de fyra

ombudsmannainstituten - Jämställdhetsombudsmannen

(JämO), Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO),

Handikappombudsmannen (HO) och den av regeringen

föreslagna ombudsmannen mot diskriminering på grund

av sexuell läggning samordnas. Ombudsmannainstituten

bör läggas samman till ett gemensamt

ombudsmannaämbete direkt under riksdagen. FN:s

generalförsamling antog för fem år sedan de s.k.

Parisprinciperna, vari särskilt betonas betydelsen

av att organ för skydd av de mänskliga rättigheterna

är rättsligt och politiskt självständiga så att

ingen del av en regering kan lägga sig i deras

arbete. Mot denna bakgrund synes det enligt

motionärerna mindre lämpligt med dagens ordning där

JämO, HO och DO lyder under regeringen.

I motion 1998/99:A722 av Lars Lindblad m.fl. (m)

begärs att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

ombudsmannainstitutionen (yrkande 2). Enligt

motionärerna bör regeringen ges till känna att

samtliga ombudsmän bör lyda under riksdagen och inte

som i dag, vad gäller DO, BO, JämO och HO, under

regeringen.

Bakgrund

Riksdagens ombudsmän (JO) är en myndighet under

riksdagen som utövar en del av riksdagens

kontrollmakt. JO-ämbetet tillkom år 1809. JO:s

verksamhet regleras allmänt i 12 kap. 6 och 8 §§

regeringsformen samt i 8 kap. 10 §

riksdagsordningen. De mer detaljerade reglerna

återfinns i lagen (1986:765) med instruktion för

Riksdagens ombudsmän. JO skall ha tillsyn över att

de som utövar offentlig makt efterlever lagar och

andra författningar samt i övrigt fullgör sina

åligganden. JO:s tillsyn bedrivs genom prövning av

klagomål från allmänheten samt genom inspektioner

och andra undersökningar som JO finner påkallade.

Samtliga övriga myndigheter med ombudsmannafunktion

- Konsumentombudsmannen (KO),

Jämställdhetsombudsmannen (JämO), Ombudsmannen mot

etnisk diskriminering (DO), Barnombudsmannen (BO),

Handikappombudsmannen (HO) och Ombudsmannen mot

diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO) -

lyder under regeringen. Deras verksamhet regleras av

en förordning med instruktion för respektive

ombudsman. För KO:s del ingår motsvarande

instruktion i förordningen (1995:868) med

instruktion för Konsumentverket. KO är tillika

generaldirektör för Konsumentverket.

JämO:s, DO:s, BO:s, HO:s och HomO:s verksamheter

regleras i grundläggande hänseende i

jämställdhetslagen (1991:433), lagen (1999:131) om

Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, lagen

(1993:335) om Barnombudsman, lagen (1994:749) om

Handikappombudsmannen respektive lagen (1999:133) om

förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av

sexuell läggning, till vilka förordningar med

instruktion för respektive ombudsman är knutna.

JämO, DO, BO, HO och HomO utnämns av regeringen och

är rapporteringsskyldiga till regeringen. Deras

uppgift kan närmast sägas vara att im-plementera

viss lagstiftning, genom t.ex. rådgivning och

upplysningsverksamhet, och att främja utvecklingen

på området, både nationellt och internationellt.

Utredningen mot diskriminering i arbetslivet på

grund av sexuell läggning (SEDA) lämnade i

betänkandet Förbud mot diskriminering i arbetslivet

på grund av sexuell läggning (SOU 1997:175) bl.a.

föreslag till en ny lag om diskriminering i

arbetslivet på grund av sexuell läggning. Vidare

föreslog utredningen, bl.a. mot bakgrund av att

Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) hade en

väl inarbetad organisation med relativt lång

erfarenhet av diskrimineringsfrågor, att rådgivande

och processförande funktioner enligt den nya lagen

skulle omhändertas av DO.

I proposition 1997/98:180 behandlade regeringen

utredningens betänkande och föreslog lagen om förbud

mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell

läggning och tillskapandet av ett nytt

ombudsmannainstitut. Regeringen uttalade när det

gällde förslaget om en ny ombudsman bl.a. följande:

Att det medför effektivitetsvinster om resurserna

för liknande uppgifter samordnas är uppenbart. En

sådan samordning mellan olika ombudsmannafunktioner

kan emellertid inte ske utan att dess effekter på de

olika funktionerna analyseras. Regeringen avser

därför att under år 1999 ta initiativ till att ett

sådant arbete påbörjas med inriktning att en

sammanslagning skall ske av bl.a. dessa två

ombudsmannainstitut till en gemensam myndighet. Till

dess att resultatet av en sådan analys föreligger

bör även den nu föreslagna ombudsmannen emellertid

utgöra en egen myndighet. Dock bör redan nu en

samordning ske så att den nya ombudsmannen samverkar

med DO i fråga om bl.a. lokaler, telefonväxel m.m.

Genom regeringsbeslut i november 1997 bemyndigade

regeringen chefen för Socialdepartementet att

tillkalla en särskild utredare med uppgift att se

över och utvärdera Handikappombudsmannens

verksamhet. Enligt direktiven (dir. 1997:131) skulle

utredaren bl.a. kartlägga likheter och olikheter

mellan Handikappombudsmannens verksamhet och den

verksamhet som bedrivs av andra ombudsmän och om det

finns några oklarheter i fördelningen av

arbetsuppgifter och ansvarsområden mellan

Handikappombudsmannen och andra ombudsmän.

Utredningen om översyn av handikappombudsmannen

överlämnade i maj 1999 betänkandet

Handikappombudsmannnens framtida förutsättningar och

arbetsuppgifter (SOU 1999:73). När det gäller en

samordning av ombudsmännens arbete har utredaren

uttalat bl.a:

Jag har kartlagt likheter och olikheter mellan

Handikappombudsmannens verksamhet och den som

bedrivs av övriga ombudsmän. Mot den bakgrunden

reser jag frågan om inte alla ombudsmän borde slås

samman till ett gemensamt ombudsmannainstitut. Efter

att ha analyserat denna fråga avvisar jag en sådan

lösning, eftersom jag inte tror den skulle stärka

ombudsmännens ställning. Jag vill däremot att

samarbetet kan utvecklas genom en lokalmässig

samordning. Jag förordar således ingen

sammanslagning av de olika ombudsmännen. Däremot

föreslås en geografisk samordning i gemensamma

lokaler, vilket ökar möjligheterna till samarbete.

Ombudsmännen kan själva ta ställning till om vissa

administrativa funktioner kan samordnas.

I mars 1998 beslutade regeringen att tillkalla en

särskild utredare med uppdrag att göra en översyn av

Barnombudsmannens verksamhet. Utredningen fick

enligt direktiven (dir. 1998:21) bl.a. i uppdrag att

gå igenom och belysa hur den speciella karaktären av

ombudsmannamyndighet påverkat BO:s arbete. Av

särskild betydelse var därvid BO:s förmåga att agera

självständigt i förhållande till regeringen

samtidigt som BO är en myndighet underställd

regeringen, en myndighet som har att följa sin

instruktion, sitt regleringsbrev och de uppdrag

regeringen ger den. Utredaren skulle enligt

direktiven belysa de konflikter som denna situation

skulle kunna innebära för myndigheten, och om det

fanns några problem hur dessa i så fall skulle kunna

lösas. Fler och fler medborgargrupper har fått sin

egen ombudsman. Farhågor har framförts att detta

riskerar att tunna ut ombudsmannafunktionen och göra

den mindre verkningsfull. Den särskilde utredaren

skulle därför enligt direktiven beskriva likheter

och olikheter mellan BO:s roll och arbetssätt och

andra statliga ombudsmäns. Om det finns

överlappningar mellan BO:s och andra ombudsmäns

roller och ansvarsområden skulle utredaren beskriva

dessa.

Utredningen, som antog namnet BO-utredningen,

överlämnade i maj 1999 betänkandet Barnombudsmannen

- företrädare för barn och ungdomar (SOU 1999:65)

till regeringen. När det gäller Barnombudsmannens

självständighet skriver utredningen bl.a:

Ett viktigt kriterium för en ombudsman är

självständighet både i förhållande till regeringen

och till politiska partier, frivilligorganisationer

och andra. Det är dock viktigt att framhålla att en

statlig ombudsman aldrig kan bli helt fri. Lagen,

liksom huvudmannens rätt att besluta om

ombudsmannens budget, sätter vissa gränser för

ombudsmannens arbete.

Enligt utredningens uppfattning finns det två sätt

att öka ombudsmannens självständighet. Det ena är

att Barnombudsmannen lyder under riksdagen på samma

sätt som Justitieombudsmannen och det andra är att

Barnombudsmannen förblir en myndighet under

regeringen men ges så mycket självständighet som är

möjligt med ett oförändrat huvudmannaskap.

Om man enbart ser till frågan om självständighet i

förhållande till regeringen är självfallet det

första alternativet att föredra. En sådan lösning

skulle helt frikoppla Barnombudsmannen från

regeringen, men väcker dock frågor av annat slag.

Ett ändrat huvudmannaskap för Barnombudsmannen

skulle innebära en avvikelse från den

konstitutionella ansvarsfördelningen enligt

regeringsformen. En annan fråga som uppkommer med

ett förändrat huvudmannaskap är Barnombudsmannens

självständighet i förhållande till riksdagen. En del

av riksdagen eller riksdagen i dess helhet kan lika

väl som en regering ha önskemål om och synpunkter på

ombudsmannens verksamhet. För att uppnå önskad

självständighet måste således denna garanteras

oavsett om huvudmannen är riksdag eller regering.

Genom att det praktiska genomförandet av

barnkonventionens principer är öppet för olika

politiska ställningstaganden kan Barnombudsmannen se

sig nödsakad att hålla en lägre profil än som är

möjligt som ett regeringsorgan.

Mot denna bakgrund anser utredningen att ett

förändrat huvudmannaskap inte skulle innebära den

förstärkning av Barnombudsmannen som eftersträvas.

Regeringen bör därför även i fortsättningen vara

huvudman för Barnombudsmannen. Självständigheten bör

i stället ökas genom valet av författningsform och

ökade möjligheter för Barnombudsmannen att själv

bestämma sina arbetsuppgifter genom bland annat

begränsningar i användandet av regleringsbrev som

styrform.

Utredningen föreslår därför att Barnombudsmannens

alla uppgifter tydligt bör framgå av lag och inte av

instruktion. Det är alltså riksdagen som skall

bestämma mandatet och regeringen skall inte själv

kunna ändra på ombudsmannens uppdrag.

Både betänkandet från Utredningen om översyn av

handikappombudsmannen och betänkandet från BO-

utredningen är för närvarande ute på remiss. Efter

remisstiden, som går ut den 30 september 1999,

kommer förslagen att beredas i Regeringskansliet.

Utskottet har vid flera tillfällen behandlat förslag

i motioner om bl.a. förändringar av olika slag av

ombudsmannafunktionen samt om tillskapande av en

rättighetsombudsman (bet. 1992/93:KU2, 1995/96:KU5,

1996/97:KU24 och 1997/98:KU21). Utskottet har bl.a.

framhållit den särställning som Riksdagens ombudsmän

har. Enligt utskottet har det inte funnits anledning

att ifrågasätta JO:s ställning och verksamhet.

Utskottet har vidare uttalat att det kan finnas

anledning att diskutera de ombudsmannaorgan som är

underställda regeringen. Utskottet har i detta

sammanhang uttalat sin förståelse för de farhågor

som framförts om att ombudsmannafunktionen kan

tunnas ut om alltför många olika ombudsmän inrättas

och att alltför många specialiserade ombudsmän

medför risk för att vissa grupper kan falla mellan

de olika ombudsmännens verksamheter. Utskottet har

också utgått från att regeringen är medveten om

dessa synpunkter och fortlöpande prövar

organisationen av den verksamhet som de regeringen

underställda ombudsmännen bedriver.

Utskottets bedömning

Bland de offentliga ombudsmännen intar Riksdagens

ombudsmän (JO) en särställning. JO-institutionen

tillkom redan 1809 och har blivit en förebild för

liknande granskningsorgan i andra länder.

JO kontrollerar enligt 12 kap. 6 § regeringsformen

tillämpningen i offentlig verksamhet av lagar och

andra författningar. Tillsynsverksamheten utövas av

fyra, av riksdagen för fyra år i sänder, valda

ombudsmän: en chefsjustitieombudsman och tre

justitieombudsmän. Det åligger ombudsmännen särskilt

att övervaka efterlevnaden av regeringsformens bud

om saklighet och opartiskhet och om iakttagande av

medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter.

JO:s tillsyn omfattar bl.a. statliga och kommunala

myndigheter, tjänstemän och andra befattningshavare

vid dessa myndigheter samt annan som innehar tjänst

eller uppdrag, varmed följer myndighetsutövning,

såvitt avser denna myndighet. JO:s uppgift är

således att i första hand vara en kontrollinstans

gentemot myndigheterna. Ärenden kommer under

prövning hos JO främst genom klagomål från

allmänheten men även genom JO:s egna iakttagelser

vid inspektioner hos domstolar och myndigheter eller

i andra sammanhang.

Utskottet, som liksom tidigare vill betona den

särställning som JO har, anser att det inte finns

någon anledning att ifrågasätta JO:s ställning och

uppgifter. Utskottet anser det inte heller vara

lämpligt att föra samman JO med övriga ombudsmän

till en gemensam institution och avstyrker därför

motion K299 yrkande 2.

Konstitutionsutskottet har tidigare gjort

bedömningen att det kunde finnas anledning att

diskutera de ombudsmannaorgan som lyder under

regeringen. Utskottet har uttalat att det haft

förståelse för de farhågor som framförts om att

ombudsmannafunktionen kan tunnas ut om alltför många

olika ombudsmän inrättas och att alltför många

specialiserade ombudsmän medför risk att vissa

grupper kan falla mellan de olika ombudsmännens

verksamheter. Utskottet har utgått från att

regeringen är medveten om dessa synpunkter och

fortlöpande prövar organisationen av den verksamhet

som de regeringen underställda ombudsmännen

bedriver.

Utskottet anser att frågorna om ombudsmännen

organisatoriskt bör samlas under riksdagen eller

samordnas på annat sätt är principiellt viktiga.

Betänkandena från dels Utredningen om översyn av

handikappombudsmannen, dels BO-utredningen

remissbehandlas för närvarande. Därefter kommer

förslagen att beredas i Regeringskansliet. Utskottet

anser med hänsyn härtill att resultatet av detta

arbete inte bör föregripas. Utskottet avstyrker

därför motionerna K205, K288, K299 yrkande 1, K318,

K336 yrkandena 2 och 3 samt A722 yrkande 2.

I motion K209 framförs förslag om att inrätta en

ombudsman dit personer och organisationer som

drabbats negativt av EU-beslut kan vända sig samt

att staten skall betala ut ersättning till personer

som lidit ekonomisk skada till följd av EU-beslut

och att medel till detta dras in från Sveriges

medlemsavgift till EU.

De möjligheter som i dag finns att vända sig till

JO och JK om någon anser att t.ex. en myndighet

handlat fel är enligt utskottets bedömning

tillfyllest även när en svensk myndighets beslut är

en följd av EU-bestämmelser. Utskottet avstyrker

därför motion K209.

Justitiekanslerns roll

Motionen

I motion 1998/99:K271 av Ingvar Svensson m.fl.

hemställs att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om en

utredning för att skapa en klar rollfördelning

mellan de olika uppgifter som i dag ingår i

Justitiekanslerns uppdrag. Justitiekanslern (JK) är

dels regeringens advokat och utredare av olika

företeelser inom den statliga förvaltningen, dels

åklagare som beslutar om åtal mot domare i Högsta

domstolen och Regeringsrätten, dessutom också

åklagare i vissa mål enligt tryckfrihetsförordningen

och yttrandefrihetsgrundlagen. Dessa dubbla roller

är enligt motionärerna diskutabla. I en framtida

situation kan konflikter uppstå genom denna

rolldelning inom samma ämbete. En förändring och

uppdelning av JK:s befogenheter bör enligt

motionärerna därför genomföras efter en noggrann

analys.

Bakgrund

Justitiekanslern (JK) lyder enligt 11 kap. 6 §

regeringsformen (RF) under regeringen.

JK har enligt lagen (1975:1339) tillsyn över att de

som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och

andra författningar samt i övrigt fullgör sina

åligganden. JK får enligt lagens 5 § som särskild

åklagare väcka åtal mot befattningshavare som har

begått brottslig gärning genom att åsidosätta vad

som åligger honom i tjänsten eller uppdraget. JK kan

enligt 12 kap. 8 § RF väcka åtal för brott i

utövningen av tjänst som ledamot av Högsta domstolen

eller Regeringsrätten. JK:s tillsyn omfattar dock

inte regeringen eller statsråd, eller riksdagens

myndigheter eller anställda och uppdragstagare vid

riksdagens myndigheter.

Enligt 1 § förordningen (1975:1345) med instruktion

för Justitiekanslern är JK regeringens högste

ombudsman. Det åligger JK, enligt 2 §, att under

regeringen bevaka statens rätt. I mål som rör

statens rätt skall han, om det inte ankommer på

någon annan myndighet, föra eller låta föra statens

talan. JK skall tillhandagå regeringen med råd och

utredningar i juridiska angelägenheter.

Det åligger JK att vaka över tryckfriheten och

yttrandefriheten enligt bestämmelserna i

tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen.

Konstitutionsutskottet behandlade i betänkande

1989/90:KU15 fyra motioner vari begärdes en översyn

av Justitiekanslersämbetet. Utskottet anförde

följande:

JK-utredningen genomförde under mitten av 1970-talet

en genomgripande översyn av JK-ämbetet. Utredningen

uppmärksammade det spänningsförhållande som råder

mellan JK:s tillsynsfunktion och uppgiften att

bevaka statens ekonomiska intressen. Bl.a. för att

undanröja detta spänningsförhållande föreslogs att

uppgiften att ta till vara statens intressen i

tvister skulle läggas hos en nyinrättad myndighet

benämnd statsadvokaten.

I samtliga motioner påkallas en översyn av JK-

ämbetet. Utskottet som i sammanhanget vill erinra om

att upprepade översyner av JO-institutionen

företagits under senare år anser att tiden nu är

inne för en ny översyn av JK-ämbetet. En sådan

översyn, som bör ske i den form regeringen finner

lämplig, bör särskilt vara inriktad på de konflikter

som kan uppkomma mellan JK:s olika arbetsuppgifter

och även innefatta överväganden rörande en renodling

av verksamheten. Vad utskottet anfört bör ges

regeringen till känna.

Riksdagen följde utskottet.

Regeringen tillsatte i december 1991 en särskild

utredare med uppdrag att se över Justitiekanslerns

arbetsuppgifter m.m.

Utredningen som antog namnet 1991 års JK-utredning

lämnade i april 1993 sitt betänkande,

Justitiekanslern, En översyn av JK:s arbetsuppgifter

m.m. (SOU 1993:37). När det gäller frågan om

"konfliktsituationer" anförde utredningen bl.a:

För JK:s verksamhet i dess helhet gäller - liksom

för alla andra förvaltnings-myndigheter -

regeringsformens krav på saklighet och opartiskhet

(1 kap. 9 § RF). Ett strikt iakttagande av detta

överordnade krav även när JK skall bevaka i och för

sig motstående intressen utesluter konflikter i

egentlig mening. Erfarenheten visar emellertid att -

i brist på en mera inträngande analys -

föreställningar uppkommer att JK inte alltid

samtidigt kan fullgöra uppgifter inom olika

ansvarsområden. Sådana föreställningar kan dessvärre

skada JK:s anseende och i ett vidare perspektiv

inverka menligt på hans funktion. Det är oftast när

JK:s tillsynsuppgift är inblandad som denna

komplikation uppträder. Som en i och för sig olustig

eftergift åt i själva verket ogrundade misstankar

föreslår utredningen att JK generellt skall kunna

underlåta att fullgöra en tillsynsuppgift om den kan

uppfattas som svårförenlig med en annan uppgift som

åvilar honom.

Utredningens betänkande föranledde inte några

åtgärder från regeringens sida.

Europeiska kommissionen för mänskliga rättigheter

har i ett beslut den 6 juli 1998, Application No.

18781/91 Roy E. Gasper ./. Sverige, avvisat Gaspers

klagomål. Kommissionen fann samtliga klagomål

uppenbart ogrundade. Gasper hade inför kommissionen

anfört bl.a. att de domstolar som hade prövat hans

skadeståndstalan mot svenska staten inte uppfyllde

kravet på oavhängighet och opartiskhet enligt

artikel 6 i Europakonventionen. Skälet härtill var

enligt Gasper att staten företräddes i processen av

Justitiekanslern som tidigare hade avslagit hans

begäran om skadestånd och som utövar tillsyn över

domstolar och domarna. Kommissionen erinrar i sitt

beslut om de bestämmelser i den svenska grundlagen

som är avsedda att garantera domstolarnas samt

Justitiekanslerns och andra förvaltningsmyndigheters

självständighet och opartiskhet. Kommissionen

konstaterar bl.a. att Justitiekanslern inte får

lägga sig i domstolarnas dömande verksamhet och att

domarna inte behöver befara att de skall åtalas av

Justitiekanslern till följd av att de har avgjort

ett fall till statens nackdel samt att de inte

behöver befara att bli avsatta. Kommissionen finner

att enbart den omständigheten att Justitiekanslern

har den dubbla uppgiften att bevaka statens rätt och

att utöva tillsyn över domstolarna och domarna inte

i sig kan anses ge upphov till berättigade farhågor

angående domstolarnas oavhängighet och opartiskhet.

Utskottets bedömning

Enligt 1 kap 9 § regeringsformen skall domstolar

samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör

uppgifter inom den offentliga förvaltningen i sin

verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt

iaktta saklighet och opartiskhet. Utskottet anser

inte att Justitiekanslerns olika uppgifter medför

att det finns anledning att befara att dessa inte

utförs med iakttagande av saklighet och opartiskhet.

Utskottet är inte heller berett att föreslå en

utredning med uppgift att bl.a. analysera

Justitiekanslerns olika befogenheter. Utskottet

avstyrker därför motionen.

Alkoholfri representation

Motionerna

I motion 1998/99:K278 av Fanny Rizell och Tuve

Skånberg (kd) hemställs att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

en policy för alkoholfri representation för statlig

förvaltning och för riksdagen. Enligt motionärerna

finns det bland allmänheten en irritation över att

politiker, på det som faktiskt är deras arbetstid,

dricker alkohol på skattebetalarnas bekostnad.

Bruket av offentliga medel i form av statlig och

kommunal representation med alkohol har därför med

rätta kritiserats. Alkoholkonsumtion är i dag inte

accepterad på någon arbetsplats, och bör

naturligtvis inte vara det i stat och kommun heller.

Motionärerna föreslår en policy där all

representation under arbetstid är helt alkoholfri,

och representation vid övriga tillfällen är

spritfri.

I motion 1998/99:K329 av Eva Zetterberg m.fl. (v)

begärs att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om alkoholfri

representation. Missbruket av alkohol är ett av de

största samhällsproblemen i Sverige. Riksdagen bör

enligt motionärerna vara en föregångare i det

offentliga livet med att införa alkoholfri

representation i alla de sammanhang där riksdagen

står som värd. Riksdagen bör också rekommendera

statliga och kommunala bolag, myndigheter och

förvaltningar att helt avstå från eller kraftigt

minska tillgången på alkohol vid representation.

I motion 1998/99:So306 av Thomas Julin m.fl. (mp)

begärs att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna dels vad i motionen anförts om att all

representation i riksdagen och den statliga

förvaltningen skall vara alkoholfri (yrkande 12),

dels, i den händelse föregående yrkande faller, att

representation under arbetstid skall vara alkoholfri

(yrkande 13). Arbetslivet är ett område som enligt

motionärerna bör vara alkoholfritt. Det finns säkert

en bred uppslutning bland allmänheten att statliga

och kommunala medel inte skall användas för

alkoholinköp. Detta är ett viktigt skäl för en

alkoholfri offentlig representation, men det

viktigaste är att det är ett konkret sätt för stat,

landsting och kommun att visa solidaritet med dem

som har eller riskerar att få alkoholproblem. Som

ett första steg och som ett föredöme för övrig

offentlig verksamhet bör därför all representation i

riksdagen och den statliga förvaltningen vara

alkoholfri. Är det ett för stort steg föreslår

motionärerna att åtminstone representation under

arbetstid skall vara alkoholfri.

Bakgrund

Socialutskottet har avstyrkt motioner med krav på

att all offentlig representation skall vara

alkoholfri (bet. 1990/91:SoU23). Socialutskottets

uppfattning var att stat och kommun bör visa

återhållsamhet med alkoholservering vid offentlig

representation. Utskottet utgick från att så skedde

utan att riksdagen tog något initiativ i saken,

varför motionerna avstyrktes. I betänkande

1995/96:SoU3 fann utskottet ingen anledning att

frångå riksdagens tidigare ställningstagande.

Även konstitutionsutskottet har tidigare behandlat

motioner med yrkanden om alkoholfri representation.

Utskottet har i likhet med socialutskottet inte

funnit anledning att frångå riksdagens

ställningstagande (betänkandena 1992/93:KU3,

1992/93:KU18, 1994/95:KU12, 1995/96:KU5,

1996/97:KU24 och 1997/98:KU21). Riksdagen följde

utskotten.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller uppfattningen att stat och

kommun bör visa återhållsamhet med alkoholservering

vid offentlig representation och utgår från att så

sker utan att riksdagen tar något initiativ i saken.

Utskottet avstyrker därför motionerna.

Medborgarkontor

Motionen

I motion 1998/99:K305 av Lars Wegendal m.fl. (s)

hemställs att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om att

aktivt påskynda processen att inrätta

medborgarkontor i varje kommun. Ur medborgarnas

synvinkel måste det på alla sätt vara en fördel att

möta en samlad offentlig service i ett

medborgarkontor. Med teknikens hjälp borde man även

kunna utveckla tanken så att även medborgarna i

mindre kommuner, och framför allt i dessa kommuners

glesbygd, kan få del av den offentliga servicen. I

glesbygdsskolorna skulle biblioteken kunna få en

central roll som lokala medborgarkontor. Regeringen

bör enligt motionärerna uppta konkreta

överläggningar med de statliga verken och

företrädare för kommunerna med mål att ett

medborgarkontor inrättas i varje kommun.

Bakgrund

Lagen (1994:686) om försöksverksamhet med

medborgarkontor trädde i kraft den 1 juli 1994

(prop. 1993/94:187, bet. 1993/94:KU39, rskr.

1993/94:392). Ett medborgarkontor har beskrivits som

en inrättning - en plats för offentlig verksamhet -

där lokala förvaltningsmyndigheter samverkar för att

ge service till medborgarna. En grundläggande tanke

med medborgarkontor är att de skall kunna

organiseras utifrån de lokala behov som kan finnas.

Med stöd av försökslagen kunde en kommun träffa

avtal, s.k. samverkansavtal, med en statlig

myndighet, en allmän försäkringskassa eller ett

landsting om att åt dessa utföra sådana

förvaltningsuppgifter som inte innebär

myndighetsutövning. Samtidigt fick kommunen en

befogenhet att lämna kommunen ett sådant uppdrag.

De uppgifter som kunde bli aktuella genom ett

samverkansavtal var service och rådgivning av

enklare och mer rutinbetonat slag, allt från att ge

information eller tillhandahålla blanketter,

broschyrer och annat material till att ge enklare

råd samt att vara behjälplig vid ifyllandet av

ansökningar.

Ett samverkansavtal måste vara skriftligt och ha

godkänts av regeringen.

I proposition 1996/97:90 föreslog regeringen en lag

om försöksverksamhet med samtjänst vid

medborgarkontor. Syftet med försöksverksamheten var

att få ytterligare kunskaper om och erfarenheter av

hur ett organiserat samarbete över myndighetsgränser

kunde utformas. Utvidgningen innebar att statliga

myndigheter, en allmän försäkringskassa, ett

landsting eller en kommun inom ramen för ett

samverkansavtal skulle få använda varandras personal

till att utföra enklare förvaltningsuppgifter som

innefattar myndighetsutövning eller som kräver

tillgång till personregister.

Regeringen understryker i propositionen att

verksamheten har karaktär av försök och att

försöksverksamhet ingår som ett betydelsefullt

moment i utredningsmetodiken. Det handlar enligt

regeringen om att vinna erfarenheter i praktisk

verksamhet för att efter utvärdering komma fram till

en permanent ordning. Regeringen betonade

utvärderingens betydelse och framhöll att en

arbetsgrupp tillsatts i Inrikesdepartementet för att

följa och stödja arbetet med att utveckla

medborgarkontor och andra former av kontakter mellan

medborgarna och offentliga organ.

Konstitutionsutskottet tillstyrkte i betänkande

1996/97:KU9 regeringens förslag till lag om

försöksverksamhet med samtjänst vid medborgarkontor.

Lagen trädde i kraft den 1 juli 1997 och gäller till

utgången av juli 2002.

Arbetsgruppen för att följa och stödja

utvecklingsarbetet med medborgarkontor och andra

kontakter mellan medborgare och myndigheter

avlämnade i maj 1999 rapporten Medborgarkontor i

utveckling (Ds 1999:26). I rapporten redovisar

arbetsgruppen bakgrund, nuläge och möjligheter till

en fortsatt utveckling av medborgarkontor och andra

former av kontakter mellan medborgare och

myndigheter. Av de undersökningar som arbetsgruppen

har genomfört framgår att det i dag finns ett

hundratal medborgarkontor i en fjärdedel av landets

kommuner. Därtill kommer att frågan utreds i många

kommuner. Sammanlagt har ca 40 procent av kommunerna

tagit upp frågan om att inrätta medborgarkontor.

Arbetsgruppens bedömning är att konceptet

"medborgarkontor" nu har blivit så etablerat i

medborgarnas och myndigheternas medvetande att

utvecklingsarbetet bör kunna gå in i en

fördjupningsfas. Arbetsgruppen föreslår bl.a. att

medborgare och företag i det enskilda ärendet bara

skall behöva ta kontakt med en myndighet, att det i

varje kommun eller centralort bör finnas någon form

av lokal kontakt- eller servicepunkt som är lätt att

nå per telefon eller genom besök, att dessa kontakt-

och servicepunkter skall kunna ge en bred

information om service som tillhandahålls inte bara

av kommunen utan också av försäkringskassan samt av

statliga och landstingskommunala organ samt att

länsstyrelserna ges en aktiv roll och att de

medverkar till en samordnad service vid

medborgarkontoren för att få till stånd en bättre

tvärsektoriell serviceplanering mellan statliga och

kommunala verksamheter. Arbetsgruppens bedömning när

det gäller tillämpningen av samtjänstavtal är att

dagens lagstiftning är alltför begränsad. Om

integrerade medborgarkontor skall kunna skapas med

reella uppgifter fordras att ökade rättsliga

möjligheter öppnas för detta. Arbetsgruppen föreslår

därför att möjligheterna att lägga nya uppgifter på

medborgarkontor bör vidgas väsentligt. Arbetsgruppen

föreslår att utredningsuppdraget bör förlängas till

halvårsskiftet 2002 då försöksverksamheten upphör.

Enligt vad utskottet inhämtat från

Justitiedepartementet har rapporten skickats till

bl.a. samtliga kommuner samt vissa myndigheter som

har möjlighet att fram till den 1 november 1999

lämna synpunkter på rapporten.

Utskottets bedömning

Försöksverksamheten med samtjänst vid

medborgarkontor kommer att pågå till utgången av

juli 2002. Arbetsgruppen för att följa och stödja

utvecklingsarbetet med medborgarkontor avlämnade i

maj i år sin rapport Medborgarkontor i utveckling.

Rapporten har remitterats till bl.a. samtliga

kommuner för synpunkter. Utskottet anser inte att

resultatet av försöksverksamheten eller

arbetsgruppens uppföljning skall föregripas och

avstyrker därför motionen.

Förvaltningsmyndigheternas service

Motionerna

I motion 1998/99:K304 av Ingvar Svensson m.fl. (kd)

hemställs att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

införandet av en s.k. dröjsmålstalan. I en rättsstat

är det enligt motionärerna viktigt att medel står

till buds som garanterar den enskilde medborgarens

rätt till en säker och snabb handläggning av ett

ärende. En förstärkning av den enskildes ställning

gentemot den offentliga förvaltningen föreslås

därför genom införandet av en s.k. dröjsmålstalan.

En sådan talan ger den enskilde en möjlighet att i

domstol få prövat om ett förvaltningsärende onödigt

uppehålls hos den myndighet som har att fatta beslut

i ärendet. Fri- och rättighetskommittén presenterade

1994 i ett betänkande, Domstolsprövning av

förvaltningsärenden (SOU 1994:117), ett förslag vad

gäller dröjsmålstalan. Enligt motionärerna bör

dröjsmålstalan införas enligt utredningens förslag.

I motion 1998/99:N326 av Per Westerberg och Göran

Hägglund (m, kd) hemställs att riksdagen hos

regeringen begär förslag om försöksverksamhet med

punktlighetsmål i myndighetsutövningen i enlighet

med vad som anförts i motionen (yrkande 18). Många

företag tvingas enligt motionärerna vänta länge på

att få ärenden avgjorda hos offentliga myndigheter.

Det är ofta svårt att få besked om hur lång tid

handläggningen beräknas ta och väntan i ovisshet

upplevs svårare än när tiden är utmätt. Att sätta

upp punktlighetsmål för handläggningen kan

emellertid vara ett sätt att skapa medvetenhet om

orsakerna till fördröjningar i handläggningen. Ett

sätt att skapa ökad tydlighet kan enligt

motionärerna vara att den myndighet som inte klarar

sitt punktlighetsmål reducerar avgiften för den

sökande. Ett tiotal myndigheter bör under ett års

tid ges i uppdrag att arbeta med punktlighetsmål,

varefter verksamheten bör utvärderas. Utvärderingen

bör särskilt analysera om förvaltningslagens

bestämmelser kan kompletteras med krav om punktlig

handläggning.

I motion 1998/99:So314 av Lennart Daléus m.fl. (c)

hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag

till sådan ändring i förvaltningslagen att

medborgarna får ett korrekt bemötande (yrkande 11).

Behovet av ett värdigt bemötande av medborgarna

gäller alla myndigheter som t.ex. försäkringskassor,

arbetsförmedlingar och taxeringsmyndigheter där inte

minst arbetslösa och invandrare ofta känner sig

kränkta. I förvaltningslagen finns angivet vilka

rättigheter medborgarna har i fråga om att ta del av

handlingar, information m.m. Det motionärerna saknar

i detta sammanhang är riktlinjer för bemötande av

medborgarna. I förvaltningslagen bör införas ett

tillägg angående bemötandefrågor. Detta bör ges

regeringen till känna.

I motion 1998/99:Ju709 av Barbro Westerholm m.fl.

(fp) begärs att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

homokompetens hos nyckelgrupper i offentlig sektor

(yrkande 12). Kunskap och insikt om homosexualitet

och homosexuellas livsvillkor är homokompetens.

Sådan kompetens finns hos enstaka anställda i

offentlig sektor. Homokompetensen behöver enligt

motionärerna höjas, särskilt hos vissa nyckelgrupper

inom den offentliga sektorn. Det gäller främst

rättsväsendet, utbildningsväsendet och hälso- och

sjukvården.

Bakgrund

Enligt 1 kap. 2 § regeringsformen (RF) skall den

offentliga makten utövas med respekt för alla

människors lika värde och för den enskilda

människans frihet och värdighet. Enligt 1 kap. 9 §

RF skall domstolar samt förvaltnings-myndigheter och

andra som fullgör uppgifter inom den offentliga

förvaltningen i sin verksamhet beakta allas likhet

inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet.

Enligt 4 § förvaltningslagen (FL) skall varje

myndighet lämna upplysningar, vägledning, råd och

annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör

myndighetens verksamhetsområde. Hjälpen skall lämnas

i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till

frågans art, den enskildes behov av hjälp och

myndighetens verksamhet. Frågor från enskilda skall

besvaras så snart som möjligt.

Varje ärende där någon enskild är part skall,

enligt 7 § FL, handläggas så enkelt, snabbt och

billigt som möjligt utan att säkerheten eftersätts.

Vid handläggningen skall myndigheten beakta

möjligheten att själv inhämta upplysningar och

yttranden från andra myndigheter, om sådana behövs.

Myndigheten skall sträva efter att uttrycka sig

lättbegripligt. Även på andra sätt skall myndigheten

underlätta för den enskilde att ha med den att göra.

Riksdagens ombudsmän (JO) skall enligt 12 kap. 4 §

regeringsformen utöva tillsyn över tillämpningen i

offentlig verksamhet av lagar och andra

författningar.

Av justitieombudsmännens ämbetsberättelser framgår

att JO i sin verksamhet i förekommande fall framför

kritik mot olika myndigheter för långsam

handläggning av särskilda ärenden.

Justitiekanslern (JK) har enligt lagen (1975:1339)

tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet

efterlever lagar och andra författningar samt i

övrigt fullgör sina åligganden. Enligt 9 §

förordningen (1975:1345) med instruktion för

Justitiekanslern skall JK granska de

ärendeförteckningar som myndigheterna lämnar JK

enligt särskilda föreskrifter.

Enligt 30 § verksförordningen (1995:1322) skall en

myndighet senast den 1 mars varje år lämna JK en

förteckning över de ärenden som kommit in till

myndigheten före den 1 juli föregående år men som

inte avgjorts vid årets utgång.

I december 1991 tillsatte regeringen en kommitté med

uppdrag att utreda frågan om grundlagsskydd för

äganderätten m.m. samt frågan om vidgade möjligheter

till domstolskontroll. Kommittén, som antog namnet

Fri- och rättighetskommittén, avlämnade i augusti

1994 slutbetänkandet Domstols-prövning av

förvaltningsärenden (SOU 1994:117). Kommittén

föreslog bl.a. att en generell möjlighet till talan

mot den offentliga förvaltningens underlåtenhet att

avgöra ärenden borde införas i svensk rätt. Detta

var enligt kommittén av vikt för att den svenska

rättsordningen väl skall ansluta sig till den

europeiska standarden vad gäller domstolsprövning av

förvaltningsärenden. Det innebär också en

förstärkning av den enskildes rättsskydd gentemot

förvaltningen. Den enskilde är nämligen enligt

kommittén ofta tvungen att invänta ett tillstånd

från det offentliga för att kunna sätta igång med

näringsverksamhet, byggnation eller andra projekt.

En långsam behandling i förvaltningsorganen kan

skapa inte bara en otrygghet för den enskilde utan

även ekonomiska förluster då investeringar och andra

projekteringar kan vara svåra att planera. Detta

talar enligt kommittén för att den enskilde bör vara

tillförsäkrad att ärendehandläggningen inte drar ut

på tiden genom en möjlighet att föra talan mot

dröjsmål hos en myndighet.

I proposition 1995/96:133 Några frågor om

rättsprövning m.m. övervägde regeringen om det i

svensk rätt borde införas en generell möjlighet till

s.k. dröjsmålstalan i förvaltningsärenden som avser

myndighetsutövning mot enskild. Av de

remissinstanser som yttrat sig över Fri- och

rättighetskommitténs förslag avstyrkte de flesta

kommitténs förslag. Regeringen gjorde bl.a. följande

bedömning:

En grundläggande förutsättning för att införa en

rätt till dröjsmålstalan är att det verkligen finns

ett behov av ett sådant institut. Såsom flera av

remissinstanserna har påpekat, har vi i Sverige

medel mot långsam handläggning, främst genom JO:s

och JK:s tillsynsverksamhet. Kommitténs redogörelse

för vissa tillsynsärenden hos JO, JK och

konstitutionsutskottet visar i och för sig att det

ibland förekommer oacceptabelt långa

handläggningstider hos förvaltningsmyndigheterna och

även hos regeringen. Därav kan man dock inte dra den

slutsatsen att långsam ärendehandläggning är ett

omfattande problem. I de fall långa

handläggningstider förekommer är det inte klarlagt

vad detta i allmänhet beror på. Är hög

arbetsbelastning hos myndigheterna huvudorsaken, är

det tveksamt om handläggningstiderna totalt sett

blir kortare, om det ges en rätt till

dröjsmålstalan. Det skulle tvärtom kunna resultera i

längre handläggningstider både hos

förvaltningsmyndigheterna och hos de länsrätter som

skall pröva dröjsmålstalan. Det kan inte heller

uteslutas att bestämda handläggningstider och en

rätt till dröjsmålstalan skulle kunna få en negativ

inverkan på noggrannheten i ärendehandläggningen.

Det är även osäkert vilka kostnadseffekter ett

införande av en generell rätt till dröjsmålstalan

skulle få.

Med hänsyn till det negativa remissutfallet och mot

bakgrund av det anförda anser regeringen att

kommitténs förslag om dröjsmålstalan inte bör

genomföras.

I proposition 1997/98:136 Statlig förvaltning i

medborgarnas tjänst lade regeringen fram riktlinjer

för regeringens fortsatta arbete med att utveckla

den statliga förvaltningen. Regeringens mål är

enligt propositionen att den svenska

statsförvaltningen, med höga krav på rättssäkerhet,

effektivitet och demokrati, skall vara tillgänglig

och tillmötesgående och därigenom vinna medborgarnas

fulla förtroende. Statsförvaltningen skall ge

näringslivet goda arbets- och tillväxtförhållanden

samt vara framgångsrik och respekterad i det

internationella samarbetet. I propositionen angav

regeringen fyra riktlinjer för de kommande årens

utvecklingsverksamhet: 1. Den statliga verksamheten

skall renodlas genom fortsatta omstruktureringar och

omprövningar av det offentliga åtagandet, 2.

kompetens och kvalitet skall utvecklas, varvid det

statliga kommittéväsendet särskilt uppmärksammas, 3.

resultatstyrningen skall vidareutvecklas, bl.a.

genom uppföljning av produktivitetsutvecklingen i

statsförvaltningen, som årligen redovisas för

riksdagen, och 4. informationsförsörjningen skall

effektiviseras, vilket bl.a. skall ta sig uttrycket

att samhällets basinformation (grunddata) görs

tillgänglig till rimliga kostnader och likvärdiga

villkor för alla.

Inom ramen för kvalitetsarbetet inrättade

regeringen en särskild myndighet, Statens kvalitets-

och kompetensråd. Myndighetens verksamhet startade

den 1 januari 1999 och är enligt förordningen

(1998:1647) med instruktion för Statens kvalitets-

och kompetensråd en central förvaltningsmyndighet

med uppgift att i medborgarnas intresse stödja och

stimulera arbetet med kvalitetsutveckling och

kompetensförsörjning inom den statliga

förvaltningen. Rådet skall stödja myndigheterna att

utöva sitt ansvar för kvalitetsutveckling och

kompetensförsörjning.

Konstitutionsutskottet behandlade regeringens

förslag samt motioner som väckts bl.a. med anledning

av propositionen i betänkande 1997/98:KU31.

Med anledning av en motion i vilken det föreslogs

att det i förvaltningslagen borde införas riktlinjer

beträffande myndigheternas bemötande av medborgarna

anförde utskottet att det enligt utskottets mening

torde vara mer effektivt att inom förvaltningen

motverka felaktigt bemötande av allmänheten genom

utbildningsinsatser och andra liknande åtgärder än

genom att göra ändringar i förvaltningslagen.

Utskottet avstyrkte motionen.

Utskottets bedömning

Enligt utskottet har det inte visat sig föreligga

ett generellt behov av att införa en rätt till

dröjsmålstalan eller ett system med punktlighetsmål

vid myndighetsutövning. I de fall det ändå

förekommer långsam handläggning finns, enligt

utskottet, möjligheten att JO eller JK i sin

tillsynsverksamhet granskar denna. Utskottet

avstyrker motionerna K304 och N326 yrkande 18.

Utskottet anser att det är viktigt att medborgarna

får ett korrekt bemötande i sina kontakter med bl.a.

myndigheter. Utskottet har tidigare behandlat en

motion i vilken det föreslogs att det i

förvaltningslagen skulle införas riktlinjer

beträffande myndigheternas bemötande av medborgarna.

Utskottet gjorde då den bedömningen att det torde

vara mer effektivt att inom förvaltningen motverka

felaktigt bemötande av allmänheten genom

utbildningsinsatser och andra liknande åtgärder än

genom att göra ändringar i förvaltningslagen.

Utskottet som vidhåller denna bedömning avstyrker

motion So314 yrkande 11.

Regeringen lade i propositionen Statlig förvaltning

i medborgarnas tjänst fram riktlinjer för

regeringens fortsatta arbete med att utveckla den

statliga förvaltningen. Regeringen angav fyra

riktlinjer för de kommande årens

utvecklingsverksamhet, bl.a. skall kompetens och

kvalitet utvecklas. Inom ramen för kvalitetsarbetet

inrättade regeringen en särskild myndighet, Statens

kvalitets- och kompetensråd, som skall vara central

förvaltningsmyndighet med uppgift att i medborgarnas

intresse stödja och stimulera arbetet med

kvalitetsutveckling och kompetensförsörjning inom

den statliga förvaltningen. Rådet, som startade sin

verksamhet i januari i år, skall stödja och

stimulera myndigheterna i deras arbete med

kvalitetsutveckling och kompetensförsörjning.

Utskottet som utgår från att myndigheterna

prioriterar utbildnings- och fortbildningsinsatser

utifrån respektive myndighets behov avstyrker motion

Ju709 yrkande 12.

Länsdemokrati

Motionen

I motion 1998/99:K309 av Agne Hansson (c) begärs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om återföring av besluten

över de statliga sektororganens organisation och

lokalisering till länsmyndigheter (yrkande 1), om en

länsdemokratireform (yrkande 2) och om en

omstrukturering av den statliga

sektorsorganisationen (yrkande 3). Den

regionalisering som pågår inom flera sektorsorgan

håller enligt motionären på att tömma stora delar av

landet på kompetens och service. Länen håller på att

suddas ut. Lokaliseringar av huvudkontor flyttas

från många länsresidens. Besluten som angår

länsmedborgarna fjärmas från dem och flyttas utanför

länets gränser till avlägsna tjänsterum. Närhet till

service försvinner. Kompetens och arbetstillfällen

går förlorade. Den länsdemokratireform som startats

och där försöksverksamhet pågår är mot denna

bakgrund ytterst angelägen. Försöksverksamheten

innebär att mer av länets egna angelägenheter läggs

direkt under länsmedborgarens eget inflytande och

kontroll i regionparlamentet. De nya

regionparlamenten kan i framtiden bli de organ på

länsnivå där verksamheten i länen kan samordnas. All

statlig verksamhet bör samordnas och förankras på

länsnivå. Samtliga statliga sektorsorgans regionala

organisation bör upphöra, struktureras om, bantas

och läggas in under de nuvarande länsstyrelserna.

När länsdemokratin införts bör det vara generell

regel. Regeringen bör närmare utreda en sådan

organisationsmodell och återkomma till riksdagen med

förslag i linje med vad som sägs i motionen.

I motion 1998/99:N338 av Camilla Dahlin-Andersson

m.fl. (fp) begärs att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

regionalt självstyre (yrkande 9). Den nuvarande

arbetsfördelningen mellan länsstyrelse och landsting

är på flera områden otydlig och svårbegriplig för

medborgarna. Ett vidgat regionalt självstyre innebär

att folkvalda organ får ett ökat direkt inflytande.

Möjligheterna till granskning och öppen debatt

stärks genom det regionala parlamentariska arbetet.

Medborgarna får genom detta ökad insyn, bättre

möjligheter att utkräva politiskt ansvar och därmed

ökad makt. Regeringen borde besluta föreslå

försöksverksamhet med vidgat regionalt

självstyrelseansvar i Stockholms län.

Bakgrund

En parlamentarisk kommitté, Regionberedningen,

lämnade i mars 1995 sitt betänkande Regional framtid

(SOU 1995:27). Beredningen föreslog bl.a. att det

regionala utvecklingsansvaret skulle föras över från

länsstyrelserna till landstingen. I den

efterföljande propositionen (prop. 1996/97:36) Den

regionala samhällsorganisationen föreslog regeringen

en försöksverksamhet i Kalmar, Gotlands, Skåne och

Jämtlands län med syfte att utveckla former för en

bättre demokratisk förankring av det regionala

utvecklingsarbetet. Riksdagen antog förslaget (bet.

1996/97:KU4). Försöksverksamheten skall pågå till

utgången av år 2002.

Enligt lagen (1996:1414) om försöksverksamhet med

ändrad regional ansvarsfördelning, som trädde i

kraft den 1 juli 1997, förs ansvaret för det

sektorsövergripande arbetet med att utarbeta en

strategi för länets långsiktiga utveckling från

länsstyrelsen till ett regionalt självstyrelseorgan.

Även vissa andra statliga uppgifter, som

användningen av vissa regionalpolitiska medel och

andra utvecklingsmedel samt beslut om en långsiktig

plan för den regionala transportstrukturen och

fördelningen av statsbidrag till regionala

kulturinstitutioner, överförs till

självstyrelseorganet. I Kalmar län och Skåne län

utgörs självstyrelseorganet av regionförbund, i

vilka samtliga kommuner och landsting skall vara

medlemmar. I Skåne gällde detta endast till utgången

av år 1998, varefter det nybildade landstinget

övertog ansvaret. I Gotlands län ansvarar Gotlands

kommun för det regionala självsstyrelseorganets

uppgifter. I enlighet med förslag i proposition

1996/97:108 skall en försöksverksamhet med ändrad

regional ansvarsfördelning inledas från den 1

januari 1999 även i det nya Västra Götalands län som

bildats den 1 januari 1998.

Regeringen tillsatte våren 1997 en kommitté med

uppgift att följa upp och utvärdera

försöksverksamheten (dir. 1997:80). Kommittén, som

antagit namnet Parlamentariska regionkommittén

(PARK), skall redovisa sina överväganden och förslag

senast den 1 oktober 2000. I den del av uppdraget

som avser generella överväganden om den statliga

länsfövaltningens struktur och uppgifter skall en

delredovisning ske den 1 oktober 1998. I detta

sammanhang skall kommittén enligt direktiven

särskilt uppmärksamma de problem, inte minst för

länsstyrelserna, som följer av att det inom

förvaltningen finns ett stort antal regionala

indelningar, vilket bl.a. påverkat möjligheterna att

samordna och samutnyttja statliga resurser.

Kommittén bör också överväga hur samverkan mellan

länsstyrelsen och andra statliga myndigheter bör

utvecklas. Kommittén skall även utforma vissa

förslag om den statliga länsförvaltningens framtida

struktur och uppgifter.

Den parlamentariska regionkommittén har i ett

delbetänkande, Regional frihet och statligt ansvar -

en principdiskussion (SOU 1998:166), bl.a. behandlat

vissa generella problemställningar som enligt

kommittén kan vara av betydelse för den framtida

statliga regionala förvaltningen. Syftet är att

genom en principiell diskussion om de för kommittén

centrala frågeställningarna skapa en plattform för

kommande ställningstaganden.

Den statliga regionala förvaltningsstrukturen har

också uppmärksammats i den förvaltningspolitiska

kommissionens slutbetänkande (SOU 1997:57).

Konstitutionsutskottet behandlade i betänkande

1997/98:KU4 några motioner med förslag till åtgärder

som i olika avseenden var ägnade att stärka

demokratin på den regionala nivån. Utskottet

hänvisade till att det fram till år 2002 pågår en

försöksverksamhet i tre län med en sådan inriktning

som förespråkades i motionerna, samt att ett fjärde

län, Västra Götalands län, skulle komma att inlemmas

i försöksverksamheten. Med hänvisning till detta

samt till att regeringen också tillsatt en

parlamentarisk kommitté med uppgift att utvärdera

denna försöksverksamhet avstyrkte utskottet

motionerna.

Utskottet behandlade i betänkande 1997/98:KU21 ett

antal motioner som tog upp frågan om de statliga

myndigheternas regionala organisation i olika

hänseenden. Utskottet konstaterade att de frågor som

aktualiserades i motionerna var föremål för

beredning inom Regeringskansliet med utgångspunkt i

den förvaltningspolitiska kommissionens överväganden

samt att frågorna dessutom var föremål för utredning

inom PARK som har till uppgift att bl.a. lämna

förslag om den framtida regionala organisationen och

uppgiftsfördelningen mellan statliga och kommunala

myndigheter. Mot denna bakgrund var utskottet inte

berett att ta något initiativ av det slag som

förespråkats i motionerna som därför avstyrktes.

Utskottets bedömning

Utskottet har tidigare avstyrkt motioner liknande de

nu aktuella med hänvisning till bl.a. det uppdrag

som PARK fått. Kommittén skall redovisa sina

överväganden och förslag senast den 1 oktober 2000.

Utskottet vill inte föregripa resultatet av

kommitténs arbete och avstyrker därför motionerna.

Information från myndigheter

Motionen

I motion 1998/99:T803 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag

till en utredning som skall se över hur man gradvis

kan lösgöra information fritt och utan kostnad över

nätet (yrkande 2). Svensk demokrati står enligt

motionärerna inför stora problem. En ökad

genomlysning av vad riksdag, regering, statliga verk

och kommuner egentligen sysslar med skulle med all

säkerhet bidra till att återställa allmänhetens, och

inte minst skolelevers, förtroende för de politiska

institutionerna. En utredning bör enligt

motionärerna se över hur man gradvis kan lösgöra mer

information fritt och utan kostnad över Internet.

Glädjande nog, enligt motionärerna, är riksdagens

egen informationssatsning ett föredöme.

Bakgrund

I regeringens skrivelse 1997/98:19 Utvecklingen i

informationssamhället framhålls att Sverige är ett

av världens ledande och mest utvecklade länder vad

gäller såväl tillgången till som användningen av

avancerad informations- och kommunikationsteknik.

Förutom väl utbyggda nät för tele- och

datakommunikation växer också användningen av

Internet mycket snabbt. Under de senaste åren har

informationsspridningen från svenska offentliga

databaser ökat snabbt. Denna spridning sker bl.a.

genom den s.k. webben. Webben (World Wide Web, www)

är ett informationssystem som använder

standardiserade programspråk, vilket gör det lätt

att hämta information från olika källor över hela

världen. Webbtekniken skapades ursprungligen för att

underlätta kunskapsutbyte mellan forskare. Tekniken

har dock utvecklats så att privatpersoner, företag,

myndigheter och andra kan publicera information på

s.k. hemsidor. Enligt regeringen har IT-utvecklingen

uppmärksammats och behandlats av statsmakterna på

flera sätt. I januari 1995 tillsatte regeringen IT-

kommissionen, som skall ge regeringen råd i

övergripande och strategiska frågor inom

informationsteknikens område. I propositionen

Åtgärder för att bredda och utveckla användningen av

informationsteknik (prop. 1995/96:125), den s.k. IT-

propositionen, lämnade regeringen förslag till mål

för en övergripande nationell IT-strategi.

Regeringen har därvid förespråkat tre prioriterade

statliga områden - rättsordningen, utbildningen och

samhällets informationsförsörjning - samt redovisat

ett handlingsprogram för att bredda och utveckla IT-

användningen. Riksdagen har sedan i huvudsak

beslutat i enlighet med propositionen. Vad gäller

området för samhällets informationsförsörjning

angavs i propositionen att målet är att utforma en

infrastruktur som ger hög tillgänglighet till

basinformation som är tillväxtbefrämjande.

Regeringen noterade också att Sverige vid en

internationell jämförelse ligger långt framme när

det gäller utvecklingen av grundläggande offentliga

databaser.

I november 1996 beslutade regeringen att tillsätta

en arbetsgrupp inom Regeringskansliet med uppgift

att lämna förslag till ett nytt rättsdatasystem i

Sverige. Bakgrunden var bl.a. att IT-kommissionen

skrivit till regeringen och föreslagit vissa

åtgärder för att förbättra den elektroniska

spridningen av rättsinformation. I rapporten Ett

offentligt rättsinformationssystem (Ds 1998:10)

föreslår arbetsgruppen olika åtgärder ägnade att

skapa goda betingelser för utvecklingen av ett nytt

rättsdatasystem. Bland annat föreslås att staten

skall svara för en kontinuerlig grundservice på

rättsinformationens område med hjälp av

informationsteknik.

Regeringen presenterade i skrivelsen 1998/99:17 Ett

nytt offentligt rättsinformationssystem översiktligt

sin syn på denna fråga. Regeringen anser att staten

skall svara för en kontinuerlig grundservice på

rättsinformationens område med hjälp av

informationsteknik. Denna grundservice skall rikta

sig till både allmänheten och den offentliga

förvaltningen. Ansvaret skall omfatta de offentliga

rättskällorna och sträcka sig från lagarna och deras

förarbeten samt de statliga myndigheternas

föreskrifter till domstolarnas och myndigheternas

rättspraxis. Staten skall enligt regeringen ha ett

ansvar för att rättsinformationen finns elektroniskt

tillgänglig på ett överskådligt och enhetligt sätt.

En viktig utgångspunkt är att större delen av

rättsinformationen skall tillhandahållas utan

avgifter. Varje offentligt organ som ger ut viss

rättsinformation skall ansvara för att den sprids

elektroniskt, att den är korrekt och att den är

aktuell. Det betyder att informationen kommer att

finnas i ett stort antal databaser runt om i landet.

Innehållet i systemet skall dock med teknikens hjälp

finnas tillgängligt för användarna på ett enhetligt

och samlat sätt. All information i systemet skall

finnas tillgänglig via en gemensam ingångssida på

Internet. Det nya rättsinformationssystemet kommer

att kräva långtgående samordning mellan de

deltagande myndigheterna. Regeringskansliet skall

tills vidare vara ansvarigt för samordningen. Enligt

regeringen bör grundläggande regler för

rättsinformationssystemet, frågor om dess innehåll,

ansvar och samordning meddelas i en ny förordning.

I rättsinformationsförordningen (1999:175) regleras

formerna för rättsinformationssystemet. I syfte att

tillförsäkra den offentliga förvaltningen och

enskilda tillgång till grundläggande

rättsinformation i elektronisk form skall det enligt

1 § finnas ett offentligt rättsinformationssystem.

Rättsinformationssystemet skall föras med hjälp av

informationsteknik och finnas tillgängligt genom ett

allmänt nätverk. Innehållet skall vara tillgängligt

på ett enhetligt sätt. Det finns för närvarande en

prototyp till en webbplats på Internet under

adressen www.lagrummet.gov.se.

Riksdagens databaser, Rixlex, finns sedan den 1

juli 1996 tillgängliga gratis. Rixlex innehåller

bl.a. propositioner i fulltext fr.o.m. riksmötet

1993/94.

Riksdagen har också en s.k. hemsida på Internet. På

denna finns information under bl.a. följande

rubriker: Debatt & beslut, De folkvalda, Så arbetar

riksdagen, Riksdagen informerar, EU och Rixlex. Det

finns också s.k. genvägar från riksdagens hemsida

till bl.a. Pressmeddelanden, Aktuella ärenden,

Beslut i korthet, Temasidor, Sverige Direkt och

Lagrummet. Under 1997 etablerades Sverige Direkt,

den offentliga sektorns gemensamma webbplats.

Sverige Direkt syftar till att ge medborgarna en

ökad service genom en gemensam ingång till den

offentliga sektorns information på Internet.

Utskottets bedömning

Utskottet anser i likhet med motionärerna att det är

viktigt, bl.a. för demokratin, med information om

vad riksdag, regering, statliga verk och kommuner

sysslar med samt att denna information med dagens

teknik bör vara fritt tillgänglig över "nätet".

Av utskottets redovisning ovan framgår att Sverige

är ett av världens ledande och mest utvecklade

länder vad gäller såväl tillgången till som

användningen av avancerad informations- och

kommunikationsteknik. I Sverige finns ett offentligt

rättsinformationssystem under utarbetande. Systemet

innebär att staten skall svara för en kontinuerlig

grundservice på rättsinformationens område med hjälp

av informationsteknik. Denna grundservice skall

rikta sig till både allmänheten och den offentliga

förvaltningen. Riksdagens databaser, Rixlex, finns

tillgängliga gratis. Riksdagen har också en s.k.

hemsida på Internet från vilken man kan nå bl.a.

Sverige Direkt som syftar till att ge medborgarna en

ökad service genom en gemensam ingång till den

offentliga sektorns information på Internet.

Utskottet anser, med hänsyn till den utveckling som

pågår på informations- och kommunikationsteknikens

område, att det inte är påkallat med en utredning i

enlighet med yrkandet i motionen, som därför

avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ombudsmannaorganisationen

att riksdagen avslår motionerna, 1998/99:K205, 1998/99:K209,

1998/99:K288, 1998/99:K299, 1998/99:K318,

1998/99:K336 yrkandena 2 och 3 och 1998/99:A722

yrkande 2,

res. 1 (kd, fp)

res. 2 (mp)

2. beträffande Justitiekanslerns roll

att riksdagen avslår motion 1998/99:K271,

res. 3 (kd)

3. beträffande alkoholfri representation

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:K278, 1998/99:K329

och 1998/99:So306 yrkandena 12 och 13,

res. 4 (mp)

4. beträffande medborgarkontor

att riksdagen avslår motion 1998/99:K305,

5. beträffande förvaltningsmyndigheternas

service

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:K304 och

1998/99:N326 yrkande 18,

res. 5 (m, fp)

res. 6 (kd)

6. beträffande myndigheternas bemötande

att riksdagen avslår motion 1998/99:So314 yrkande 11,

res. 7 (c)

7. beträffande homokompetens

att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju709 yrkande 12,

res. 8 (v, fp, mp)

8. beträffande länsdemokrati

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:K309 och

1998/99:N338 yrkande 9,

9. beträffande information från

myndigheter

att riksdagen avslår motion 1998/99:T803 yrkande 2.

Stockholm den 16 september 1999

På konstitutionsutskottets vägnar

Per Unckel

I beslutet har deltagit: Per Unckel (m), Göran

Magnusson (s), Pär Axel Sahlberg (s), Barbro Hietala

Nordlund (s), Kenneth Kvist (v), Ingvar Svensson

(kd), Jerry Martinger (m), Inger René (m), Kerstin

Kristiansson (s), Tommy Waidelich (s), Mats

Einarsson (v), Björn von der Esch (kd), Nils Fredrik

Aurelius (m), Per Lager (mp), Åsa Torstensson (c),

Helena Bargholtz (fp) och Britt-Marie Lindkvist (s).

Reservationer

1. Ombudsmannaorganisationen (mom. 1)

Ingvar Svensson (kd), Björn von der Esch (kd) och

Helena Bargholtz (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9

börjar med "Konstitutionsutskottet har" och på s. 9

slutar med "yrkande 2." bort ha följande lydelse:

De ombudsmän som tillkommit efter JO har inte fått

samma fristående ställning under riksdagen som JO

har. De sorterar i stället under regeringen. Dessa

ombudsmän förordnas av regeringen. Alla är

självständiga myndigheter utom Konsumentombudsmannen

som är inordnad under Konsumentverket. Enligt

utskottet bör alla ombudsmän utses av riksdagen.

Ämbeten under regeringen kan misstänkas för

beroendeställning. Med alltfler ombudsmän riskerar

vi enligt utskottet att få en splittring av

resurser. Förutom en mer fristående ställning för

ombudsmännen borde enligt utskottet själva

organisationen förändras. Det skulle vara flera

fördelar med att skapa ett sammanhållet

ombudsmannaämbete med ett antal rättighetsombudsmän

som var och en har specialkompetens och ansvar inom

ett antal områden. Ämbetet bör lämpligen kallas

Rättighetsombudsmannen. Förslagen bör enligt

utskottet bli föremål för en parlamentarisk

utredning. Med avslag på motionerna K205, K288, K299

yrkande 1, K336 yrkandena 2 och 3, A722 yrkande 2

samt med bifall till motion K318 bör riksdagen som

sin mening ge regeringen detta till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande ombudsmannaorganisationen

att riksdagen med avslag på motionerna 1998/99:K205, 1998/99:

K209, 1998/99:K288, 1998/99:K299, 1998/99:K336

yrkanden 2 och 3 och 1998/99:A722 yrkande 2 samt

med bifall till motion 1998/99:K318 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

2. Ombudsmannaorganisationen (mom. 1)

Per Lager (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8

börjar med "Bland de offentliga" och på s. 9 slutar

med "yrkande 2" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottet bör Konsumentombudsmannen,

Jämställdhetsombudsmannen, Barnombudsmannen,

Handikappombudsmannen och

Diskrimineringsombudsmannen sortera under riksdagen.

Positiva resultat skulle uppnås om samtliga

ombudsmannafunktioner ställs under riksdagens

ansvar. Bland annat skulle ombudsmännens

självständighet och oberoende garanteras. Den

enskildes och olika gruppers rättigheter och

rättssäkerhet skulle också stärkas. Utskottet anser

att frågan om en gemensam ombudsman för mänskliga

rättigheter bör utredas. En gemensam ombudsman

skulle ge en annan dignitet och slagkraft till

ämbetet och vara ett sätt att återfå förtroendet

från allmänhet och drabbade grupper. Den lämpligaste

formen för den föreslagna ombudsmannen skulle vara

att JO lades samman med övriga ombudsmän till en

gemensam institution under riksdagen. Med bifall

till motion K299 yrkande 1 bör riksdagen hos

regeringen begära förslag till sådan ändring i

lagstiftningen att samtliga ombudsmän sorterar under

riksdagen. Med bifall till motionens yrkande 2 bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna

vad utskottet anfört om en gemensam ombudsman för

mänskliga rättigheter och att det vore lämpligt att

JO lades samman med övriga ombudsmän till en

gemensam institution.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande ombudsmannaorganisationen

att riksdagen med avslag på motionerna 1998/99:K205, 1998/99:

K209, 1998/99:K288, 1998/99:K318, 1998/99:K336

yrkanden 2 och 3 och 1998/99:A722 yrkande 2 samt

med bifall till motion 1998/99:K299 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

3. Justitiekanslerns roll (mom. 2)

Ingvar Svensson (kd) och Björn von der Esch (kd)

anser

dels att utskottets yttrande på s. 11 bort ha

följande lydelse:

Justitiekanslern är dels regeringens advokat och

utredare av olika företeelser inom den statliga

förvaltningen, dels åklagare som beslutar om åtal

mot domare i Högsta domstolen och Regeringsrätten.

Justitiekanslern är också åklagare i vissa mål

enligt tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen. Enligt utskottet är dessa

dubbla roller diskutabla. Konflikter kan uppstå

genom denna rolldelning inom samma ämbete. En

förändring och uppdelning av Justitiekanslerns

befogenheter bör därför genomföras efter en noggrann

analys. Enligt utskottet bör en utredning tillsättas

för att skapa en klar rollfördelning mellan de olika

uppgifter som i dag ingår i Justitiekanslerns

uppdrag. Med bifall till motion K271 bör riksdagen

som sin mening ge regeringen detta till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande Justitiekanslerns roll

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:K271 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

4. Alkoholfri representation (mom. 3)

Per Lager (mp) anser

dels att utskottets yttrande som på s. 12 börjar med

"Utskottet vidhåller" och på s. 13 slutar med

"därför motionerna." bort ha följande lydelse:

Arbetslivet är ett område som enligt utskottet bör

vara alkoholfritt. Statliga medel skall inte

användas för alkoholinköp. Detta är enligt utskottet

ett viktigt skäl för en alkoholfri offentlig

representation. Det viktigaste skälet är emellertid

att det är ett konkret sätt för stat, landsting och

kommun att visa solidaritet med dem som har eller

riskerar att få alkoholproblem. Som ett föredöme för

övrig offentlig verksamhet bör därför all

representation i riksdagen och den statliga

förvaltningen vara alkoholfri. Med anledning av

motionerna K278 och K329 samt med bifall till motion

So306 yrkandena 12 och 13 bör riksdagen som sin

mening ge regeringen detta till känna.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha

följande lydelse:

3. beträffande alkoholfri representation

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:K278 och

1998/99:K329 samt med bifall till motion

1998/99:So306 yrkandena 12 och 13 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Förvaltningsmyndigheternas service

(mom. 5)

Per Unckel (m), Jerry Martinger (m), Inger René (m),

Nils Fredrik Aurelius (m) och Helena Bargholtz (fp)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18

börjar med "Enligt utskottet" och slutar med

"yrkande 18." bort ha följande lydelse:

Många företag tvingas enligt utskottet att vänta

länge på att få ärenden avgjorda hos offentliga

myndigheter. Det är ofta svårt att få besked om hur

lång tid handläggningen beräknas ta. Att sätta upp

punktlighetsmål för handläggningen kan enligt

utskottet vara ett sätt att skapa medvetenhet om

orsakerna till fördröjningar i handläggningen. Ett

tiotal myndigheter bör enligt utskottet under ett

års tid ges i uppdrag att arbeta med

punktlighetsmål, varefter verksamheten bör

utvärderas. Med avslag på motion K304 och med bifall

till motion N326 yrkande 18, anser utskottet att

regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag

om försöksverksamhet med punktlighetsmål i

myndighetsutövningen.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha

följande lydelse:

5. beträffande förvaltningsmyndigheternas

service

att riksdagen med avslag på motion 1998/99:K304 och med bifall

till motion 1998/99:N326 yrkande 18 hos

regeringen begär förslag i enlighet med vad

utskottet anfört,

6. Förvaltningsmyndigheternas service

(mom. 5)

Ingvar Svensson (kd) och Björn von der Esch (kd)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18

börjar med "Enligt utskottet" slutar med "yrkande

18." bort ha följande lydelse:

Många företag tvingas enligt utskottet att vänta

länge på att få ärenden avgjorda hos offentliga

myndigheter. Det är ofta svårt att få besked om hur

lång tid handläggningen beräknas ta. Att sätta upp

punktlighetsmål för handläggningen kan enligt

utskottet vara ett sätt att skapa medvetenhet om

orsakerna till fördröjningar i handläggningen. Ett

tiotal myndigheter bör enligt utskottet under ett

års tid ges i uppdrag att arbeta med

punktlighetsmål, varefter verksamheten bör

utvärderas.

I en rättsstat är det enligt utskottet viktigt att

medel står till buds som garanterar den enskilde

medborgarens rätt till en säker och snabb

handläggning av ett ärende. Utskottet föreslår

därför införande av s.k. dröjsmålstalan. En sådan

talan ger den enskilde en möjlighet att i domstol få

prövat om ett förvaltningsärende onödigt uppehålls

hos den myndighet som har att fatta beslut i

ärendet. Fri- och rättighetskommittén presenterade

1994 ett förslag vad gäller dröjsmålstalan. Enligt

utskottet bör dröjsmålstalan införas enligt

utredningens förslag. Med bifall till motionerna

K304 och N326 yrkande 18 bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna vad utskottet anfört

ovan.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha

följande lydelse:

5. beträffande förvaltningsmyndigheternas

service

att riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:304 och

1998/99:

N326 yrkande 18 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

7. Myndigheternas bemötande (mom. 6)

Åsa Torstensson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18

börjar med "Utskottet anser att" och slutar med

"yrkande 11." bort ha följande lydelse:

I förvaltningslagen finns angivet vilka rättigheter

medborgarna har i fråga om att ta del av handlingar,

information m.m. Det som saknas är enligt utskottet

riktlinjer för bemötande av medborgarna. Behovet av

ett värdigt bemötande av medborgarna gäller alla

myndigheter som t.ex. försäkringskassor,

arbetsförmedlingar och taxeringsmyndigheter. I

förvaltningslagen bör därför införas ett tillägg

angående bemötandefrågor. Med bifall till motion

So314 yrkande 11 bör riksdagen som sin mening ge

regeringen detta till känna.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha

följande lydelse:

6. beträffande myndigheternas bemötande

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:So314 yrkande 11

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

8. Homokompetens (mom. 7)

Kenneth Kvist (v), Mats Einarsson (v), Per Lager

(mp) och Helena Bargholtz (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18

börjar med "Regeringen lade" och som på s. 19 slutar

med "yrkande 12." bort ha följande lydelse:

Otaliga undersökningar visar att homo- och

bisexuella är en grupp som löper större risk att

utsättas för brott än andra medborgare i samhället.

I dag känner många homosexuella tvekan inför att ta

kontakt med rättsväsendet när de utsatts för brott

eftersom de är rädda för ett negativt bemötande.

Bristande kunskaper om homosexuellas situation kan

också leda till en sämre kvalitet på

brottsutredningar, eftersom rättsväsendet inte

alltid förmår att tolka de speciella omständigheter

som kan föreligga i brott riktade mot homosexuella.

En ökad homokompetens hos rättsväsendets myndigheter

kan, enligt utskottet, stärka homosexuellas

rättssäkerhet och öka benägenheten att anmäla brott

mot homosexuella samt att fullfölja en anmälan om

brott. Med bifall till motion Ju709 yrkande 12 bör

riksdagen som sin mening ge regeringen detta till

känna.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha

följande lydelse:

7. beträffande homokompetens

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Ju709 yrkande 12

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

Särskilt yttrande

Alkoholfri representation

Göran Magnusson (s) anför:

Alkoholmissbruk är ett stort samhällsproblem. När

det gäller representation i offentlig regi anser jag

därför att målsättningen bör vara att all

representation skall vara alkoholfri. Utskottet

vidhåller i sin bedömning uppfattningen att stat och

kommun bör visa återhållsamhet med alkoholservering

vid offentlig representation och utgår från att så

sker utan att riksdagen tar något initiativ i saken.

Jag delar i och för sig denna uppfattning men anser

att Sveriges riksdag för egen del borde kunna föregå

med gott exempel genom att inte servera

alkoholdrycker vid representation.