Bet. 1999/2000:KU6

Konstitutionsutskottets betänkande

1999/2000:KU06

Nationella minoriteter i Sverige

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1999/2000

KU6

Sammanfattning

Regeringen föreslår i propositionen åtgärder som

behövs för att Sverige skall kunna ratificera

Europarådets ramkonvention om skydd för nationella

minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels-

eller minoritetsspråk. Det innebär ett erkännande av

Sveriges nationella minoriteter och deras språk och

att minoritetsspråken ges stöd för att hållas

levande. Förslagen är avsedda att lägga en grund för

en samlad svensk minoritetspolitik.

De grupper som enligt regeringens förslag utgör

nationella minoriteter är samer, sverigefinnar,

tornedalingar, romer och judar. Minoritetsspråken är

samiska, finska, meänkieli (tornedalsfinska), romani

chib och jiddisch. Av dessa har samiska, finska och

meänkieli en historisk geografisk bas, vilket ger

anledning till förslag om mer långtgående åtgärder

till stöd för dessa språk.

Lagförslag läggs fram som ger enskilda rätt att

använda samiska, finska och meänkieli hos domstolar

och förvaltningsmyndigheter med verksamhet i de

geografiska områden där språken använts av hävd och

fortfarande används i tillräcklig utsträckning.

Förslagen innebär också rätt att i dessa områden få

förskoleverksamhet och äldreomsorg helt eller delvis

på de nämnda språken. För samiska föreslås området

omfatta Arjeplogs, Gällivare, Jokkmokks och Kiruna

kommuner och för finska och meänkieli Gällivare,

Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå kommuner.

Regeringen redovisar i propositionen också

rikstäckande åtgärder som regeringen avser att vidta

för att stödja de nationella minoriteterna och

minoritetsspråken. Det gäller utbildningsfrågor,

kulturverksamhet, massmedierna, arkivfrågor,

äldreomsorg, översättning av vissa författningar,

inflytande och samarbete över nationsgränserna.

Utskottet tillstyrker propositionen och avstyrker

samtliga motioner. Tolv reservationer har avgetts.

Propositionen

1998/99:143, vari föreslås att riksdagen

1. godkänner att Sverige ratificerar Europarådets

ramkonvention om skydd för nationella minoriteter,

2. godkänner att Sverige ratificerar den europeiska

stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk,

3. antar regeringens förslag till lag om rätt att

använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och

domstolar,

4. antar regeringens förslag till lag om rätt att

använda finska och meänkieli hos

förvaltningsmyndigheter och domstolar.

Lagtexterna återges i bilaga 1 till

betänkandet.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av

propositionen

1999/2000:K3 av Ingvar Svensson m.fl. (kd) vari

yrkas

1. att riksdagen beslutar att utöka

förvaltningsområdet under en försöksperiod till att

omfatta Krokoms kommun, Strömsunds kommun samt

Storumans kommun och att därefter genomföra en

utvärdering av försöket,

2. att riksdagen beslutar att 6 § första stycket

andra meningen lagen om rätt att använda samiska hos

förvaltningsmyndigheter och domstolar samt 6 §

första stycket andra meningen lagen om rätt att

använda finska och meänkieli hos

förvaltningsmyndigheter och domstolar skall ha

följande lydelse: Om en begäran att använda samiska,

finska eller meänkieli framställs senare får den

avslås endast om det föreligger särskilda skäl för

detta,

3. att riksdagen beslutar att 6 § andra stycket

lagen om rätt att använda samiska hos

förvaltningsmyndigheter och domstolar skall ha

följande lydelse: En begäran att använda samiska,

finska eller meänkieli får även avslås om det är

uppenbart att den är onödig,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om de nationella

minoriteternas rätt att använda sitt minoritetsspråk

i kontakten med centrala myndigheter,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om översättning av

grundlagen och de vanligaste lagarna till

minoritetsspråk.

1999/2000:K4 av Paavo Vallius m.fl. (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om den finskspråkiga

teaterverksamheten i Sverige.

1999/2000:K5 av Paavo Vallius m.fl. (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om äldreomsorg på

finska.

1999/2000:K6 av Paavo Vallius m.fl. (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om finska språket i förskolan

och grundskolan.

1999/2000:K7 av Paavo Vallius m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om

minoritetsfolkhögskolorna och garanterat ekonomiskt

stöd för deras verksamhet som kulturella centrum för

landsdelsspråks- och minoritetsgrupper,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om

folkhögskoleundervisning för finska romer i Sverige.

1999/2000:K8 av Carin Lundberg (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att inte erkänna meänkieli

och jiddisch som minoritetsspråk i Sverige.

1999/2000:K9 av Camilla Sköld Jansson m.fl. (v) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om sydsamiska språkets

ställning som minoritetsspråk,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att upprätta en

sydsamisk förvaltningskommun.

1999/2000:K10 av Helena Bargholtz och Barbro

Westerholm (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om minoriteterna och

minoritetsspråken i grundlagen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ytterligare stöd

till skriftspråken,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ortsnamns- och

vägskyltar,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om meritvärdering för

offentlig personal,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att förändring i den

kommunala indelningen inte får förhindra främjande

av de svenska landsdels- eller minoritetsspråken.

1999/2000:K11 av Åsa Torstensson m.fl. (c) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om finska språkets

ställning som territoriellt bundet språk i

Stockholmsregionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att termen

sverigefinnar bör ändras till sverigefinländare,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om rätten att använda

samiska, finska och meänkieli hos domstolar,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om rätten att få svar

på samiska, finska och meänkieli från kommunala,

landstingskommunala och statliga myndigheter.

1999/2000:K12 av Yvonne Ångström m.fl. (fp) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om Krokoms och

Storumans kommuner,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om rikstäckande

åtgärder när det gäller barn- och äldreomsorg.

Motioner väckta under allmänna motionstiden

1998

1998/99:K273 av Per Lager m. fl. (mp) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag om hur en

rimlig maktbalans mellan samerna och deras motparter

skall kunna åstadkommas.

1998/99:K274 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om grundlagsfäst skydd

för minoritetsspråken,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en persons rätt att

få skriftligt svar på sitt eget minoritetsspråk,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om flerspråkig

skyltning och flerspråkiga adresser.

1998/99:K334 av Sinikka Bohlin och Raimo Pärssinen

(s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

vikten av en minoritetspolitik som ger möjlighet för

de nationella minoriteterna att bevara och utveckla

sin kultur.

1998/99:Sf623 av Fanny Rizell m. fl. (kd) vari yrkas

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att regeringen

snarast bör återkomma till riksdagen med en

proposition med utgångspunkt i

Minoritetsspråkskommitténs slutbetänkande.

1998/99:MJ257 av Ulf Björklund och Ulla-Britt

Hagström (kd) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att stärka de

samiska språken.

Motioner väckta under allmänna motionstiden

1999

1999/2000:K223 av Harald Nordlund (fp) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att ILO-konvention

nr 169 bör undertecknas.

1999/2000:K237 av Ola Sundell (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om sydsamiskan som

språkgrupp.

1999/2000:K 239 av Dan Kihlström (kd) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar i enlighet med vad som

anförts i motionen om att utöka förvaltningsområdet

under en försöksperiod till att omfatta Krokoms

kommun, Strömsunds kommun samt Storumans kommun och

att därefter genomföra en utvärdering av försöket,

2. att riksdagen beslutar att 6 § första stycket

andra meningen lagen om rätt att använda samiska hos

förvaltningsmyndigheter och domstolar samt 6 §

första stycket andra meningen lagen om rätt att

använda finska och meänkieli hos

förvaltningsmyndigheter och domstolar skall ha

följande lydelse: Om en begäran att använda samiska,

finska eller meänkieli framställs senare får den

avslås endast om det föreligger särskilda skäl för

detta.

3. att riksdagen beslutar att 6 § andra stycket

lagen om rätt att använda samiska hos

förvaltningsmyndigheter och domstolar samt 6 § andra

stycket lagen om rätt att använda finska och

meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och domstolar

skall ha följande lydelse: En begäran att använda

samiska, finska eller meänkieli får även avslås om

det är uppenbart att den är onödig,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om de nationella

minoriteternas rätt att använda sitt minoritetsspråk

i kontakten med centrala myndigheter,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om översättning av

grundlagen och de vanligaste lagarna till

minoritetsspråk.

1999/2000:K280 av Erling Wälivaara (kd) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att fortsätta

reformarbetet med att stärka minoritetsspråkens

ställning i hela landet.

1999/2000:K353 av Siv Holma och Stig Eriksson (v)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om universitet och

högskolor,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om stöd till

folkbildning/folkhögskolor,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om textremsor på

minoritetsspråk i TV,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om litteraturen och

direktiven till Kulturrådet,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om äldreomsorgen,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om förskolor,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en särskild

kartläggning av hur sverigefinnar utanför

förvaltningsområdet praktiskt får skydd/stöd utifrån

erkännandet som nationell minoritet.

1999/2000:Sf639 av Fanny Rizell m.fl. (kd) vari

yrkas

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om nationella

minoriteter.

1999/2000:MJ220 av Per Lager m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om samerna som

ursprungsfolk,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ratificering av ILO-

konventionen 169.

Yttranden från andra utskott m.m.

Utrikes-, socialförsäkrings-, social-, kultur- och

utbildningsutskotten har yttrat sig i ärendet

(1999/2000:UU3y, SfU2y, SoU3y, KrU2y, UbU3y).

Yttrandena återges i bilagorna 2-6 i betänkandet.

Representanter för Sametinget, Finlandssvenskarnas

riksförbund i Sverige, Sverigefinska riksförbundet

och Sveriges Dövas Riksförbund har inför

konstitutionsutskottet framfört synpunkter i

ärendet.

Utskottet

Bakgrund

Internationella organisationer, som FN och

Europarådet, har sedan 1950-talet uppmärksammat

behovet av att trygga minoriteters rättigheter och

har i detta syfte utarbetat konventioner,

deklarationer och rekommendationer. I propositionen

lämnas en utförlig redogörelse för det

internationella samarbete som utvecklats på detta

område och de resultat det avsatt i form av

åtaganden för staterna. Utan sådana åtaganden finns

det enligt vad som anförs i propositionen risk för

att minoriteternas språk och kultur går förlorade.

Den europeiska stadgan om landsdels- eller

minoritetsspråk (minoritetsspråkskonventionen), och

ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter

har utarbetats inom Europarådet. De öppnades för

undertecknande år 1992 respektive 1995.

Minoritetsspråkskonventionen trädde i kraft den 1

mars 1998 sedan den ratificerats av fem länder. De

länder som hittills ratificerat konventionen är

Finland, Kroatien, Liechtenstein, Nederländerna,

Norge, Schweiz, Tyskland och Ungern. Sverige har

varken undertecknat eller ratificerat konventionen.

Ramkonventionen trädde i kraft den 1 februari 1998

sedan den ratificerats av 12 länder. De 24 länder

som hittills ratificerat konventionen är Cypern,

Danmark, Estland, Finland, Italien, Kroatien,

Liechtenstein, Makedonien, Malta, Moldavien, Norge,

Rumänien, Ryssland, San Marino, Schweiz, Slovakien,

Slovenien, Spanien, Storbritannien, Tjeckien,

Tyskland, Ukraina, Ungern och Österrike. Sverige har

undertecknat men inte ratificerat konventionen.

ILO, som står för International Labour

Organization, är ett av Förenta nationernas s.k.

fackorgan med sekretariat i Genève. ILO har till

uppgift att bevaka frågor om arbetsvillkor,

diskriminering m.m. Inte minst har ILO sedan lång

tid bevakat ursprungsfolkens arbete och livsvillkor.

År 1989 tillkom ILO:s konvention nr 169 om

ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder.

Konventionen syftar bl.a. till att staterna skall

erkänna den äganderätt och besittningsrätt som

tillkommer urbefolkningar till den mark som dessa

traditionellt bebor och verkar på. Regeringen

tillkallade år 1997 en särskild utredare med uppgift

att utreda frågan om Sverige kan ratificera denna

konvention samt vilka åtgärder som krävs för att

Sverige skall kunna efterleva bestämmelserna i

konventionen. Betänkandet Samerna ( ett

ursprungsfolk i Sverige (SOU 1999:25) överlämnades i

april 1999. I betänkandet görs bedömningen att

Sverige kan ratificera ILO-konventionen först då ett

antal åtgärder som rör samernas rätt till mark

genomförts.

Situationen i andra nordiska länder

Propositionen innehåller en redogörelse för

situationen i andra nordiska länder i fråga om

lagstiftning m.m. till skydd för minoriteter och

ratificeringen av de två Europarådskonventionerna.

Av redogörelsen framgår bl.a. följande.

Norge

Norge var det första land som ratificerade

minoritetsspråkskonventionen. Det skedde år 1993 och

våren 1999 ratificerades även ramkonventionen. Inget

annat språk än samiska nämns i

ratifikationsinstrumentet för minoritets-

språkskonventionen.

I Norge talas, liksom i Sverige och Finland, flera

olika varieteter av samiska bland vilka nordsamiskan

dominerar. Norge har emellertid valt att ratificera

minoritetsspråkskonventionen för samiska som ett

språk, och till stor del har man överlämnat frågan

om vilka insatser som skall göras för språkets olika

varieteter till det norska sametinget.

I Norge fanns redan en rad lagar och åtgärder i

övrigt till skydd och stöd för samernas kultur och

språk m.m. Det samiska språket ges särskilt skydd

och stöd i samelovens språkregler från år 1992, där

det framgår att samiska liksom norska är officiellt

språk i Norge. Sameloven utgör grunden för Norges

ratificering av minoritetsspråkskonventionen. I

enlighet med syftet med minoritetsspråkskonventionen

har Norge i första hand inriktat sitt stöd till

samerna inom de områden där de traditionellt har

levt och fortfarande lever. Vidare medger

språkreglerna användningen av samiska bl.a. vid

kontakt med lokala och regionala myndigheter, inom

hälsosektorn och den sociala sektorn, rättsväsendet,

kyrkan och utbildningsväsendet. Det finns också

sedan en tid regelbundna sändningar på samiska i

norsk radio och TV.

Finland

Finland ratificerade minoritetsspråkskonventionen

som andra land i november 1994 och ramkonventionen

år 1997. Av ratifikationsinstrumentet för

minoritetsspråkskonventionen framgår att Finland

ratificerat konventionen för samiska, svenska,

romani och andra territoriellt obundna språk i

Finland. Det sistnämnda innebär att Finland gör det

möjligt att låta ytterligare minoritetsspråk

omfattas av konventionen om det visar sig att de kan

uppfylla de kriterier som ställs på minoritetsspråk

i konventionen. Det svenska språket har en särskild

position i Finland eftersom det är ett av Finlands

två nationalspråk. När det gäller samiskan har

Finland liksom Norge valt att ratificera

konventionen för samiska som ett språk även om det

finns flera varieteter av samiska i Finland.

I anslutning till Finlands ratificering av

ramkonventionen angavs att detta åtagande omfattar

åtminstone samer, zigenare, judar, tatarer och s.k.

gammalryssar samt de facto också finlandssvenskar.

Ratifikationsinstrumentet innehåller ingen

begränsning som utesluter framtida

minoritetsgrupper. Det uppställs heller inga krav på

medborgarskap.

I Finland fanns redan en rad lagar till skydd och

stöd för finlandssvenskarnas, samernas och romernas

kultur och språk m.m. Sådana bestämmelser återfinns

i den finska regeringsformen och i ett antal andra

lagar och förordningar till skydd för samiska och

svenska. Viktigast av dessa bestämmelser är för

svenskans del språklagen från år 1922 och för

samiskans del lagen om användning av samiska hos

myndigheter som trädde i kraft år 1992.

När det gäller stödet och skyddet för språket

romani tillsatte Finland år 1993 en ledningsgrupp

för zigenarutbildning inom Utbildningsministeriet

som skall handlägga alla frågor av principiell natur

som rör utbildning av romer.

Danmark

Danmark ratificerade ramkonventionen år 1997.

Ratifikationsinstrumentet innehåller en deklaration

att ramkonventionen skall tillämpas på den tyska

minoriteten i Sönderjylland. Danmark har inte

ratificerat minoritetsspråks-konventionen.

Den tyskspråkiga minoritetens rättigheter behandlas

i Bonn/Köpenhamns- deklarationen från år 1955, som

garanterar den tyskspråkiga minoriteten i Danmark

liksom den danskspråkiga minoriteten i Tyskland och

deras respektive organisationer rätten att använda

sina respektive språk i såväl tal som skrift.

Historiska minoriteter i Sverige

De historiska minoriteter i Sverige som berörs av

regeringens förslag beskrivs i propositionen under

rubrikerna samer, sverigefinnar, tornedalingar,

romer och judar. Minoriteternas närvaro i Sverige

redovisas översiktligt i ett historiskt perspektiv.

Likaså omtalas de språkliga och kulturella

förhållanden genom vilka minoriteterna skiljer sig

från majoritetsbefolkningen och deras strävanden att

behålla sin särart. Som minoriteternas språk omtalas

samiska, finska, tornedalingarnas språk meänkieli,

romani chib och i fråga om judarna vid sidan av

hebreiskan även jiddisch.

En samlad svensk minoritetspolitik.

Ratificering av

minoritetsspråkskonventionen och

ramkonventionen

Propositionen

Regeringen anför att en grund bör läggas för en

samlad svensk minoritetspolitik med inriktning på

skydd för de nationella minoriteterna och de

historiska minoritetsspråken. Det innebär att

Sveriges nationella minoriteter bör erkännas och

kunskap spridas om deras språk och kultur och om

deras bidrag till landets historia. Det innebär

också att minoritetsspråken bör erkännas och ges det

stöd som behövs för att de skall hållas levande.

Sverige har en lång tradition när det gäller att

värna om mänskliga rättigheter och åtgärder mot

diskriminering. Det är därför enligt vad regeringen

anför naturligt att också stärka skyddet för de

nationella minoriteterna. Internationella

erfarenheter talar också för att det är angeläget

att staten tar minoriteters rättigheter på allvar.

Minoriteternas egna önskemål bör enligt regeringen

vara en viktig utgångspunkt när en samlad

minoritetspolitik skall utformas.

Regeringen fäster stor vikt vid det arbete som

bedrivs inom Europarådet och andra internationella

organisationer när det gäller skyddet för

minoriteter. Ramkonventionen och

minoritetsspråkskonventionen utgör enligt

regeringens mening en god grund för hur ett

långsiktigt stöd till de nationella minoriteterna

och deras språk skall utformas. Avsikten med

konventionerna är inte att stödja minoritetsspråken

på bekostnad av de officiella språken eller att

segregera de grupper av befolkningen som tillhör en

minoritetsgrupp från den övriga befolkningen. Syftet

är i stället att uppmuntra till kunskap om de

nationella minoriteterna och deras språk inom

staterna. Flertalet av minoritetsspråkskonventionens

och ramkonventionens bestämmelser bygger på

förutsättningen att en minoritetspolitik skall

finnas med syfte att stödja och skydda de nationella

minoriteterna och minoritetsspråken i de länder som

ratificerar konventionen. Dessutom framgår att de

länder som ansluter sig till konventionerna skall

bygga sin politik, lagstiftning och praxis på en rad

mål och principer till stöd och skydd för de

nationella minoriteterna och minoritetsspråken.

De åtgärder som föreslås i propositionen skall

enligt regeringen ses som ett första steg mot en

samlad minoritetspolitik. Samtidigt omfattas de

nationella minoriteterna enligt vad regeringen anför

självfallet också av integrationspolitikens mål,

nämligen lika rättigheter och möjligheter för alla

oavsett etnisk och kulturell bakgrund, en

samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund

och en samhällsutveckling som kännetecknas av

ömsesidig respekt och tolerans och som alla oavsett

bakgrund skall vara delaktiga i och ansvariga för.

Konventionernas innehåll

I inledningen till den europeiska stadgan om

landsdels- eller minoritetsspråk,

minoritetsspråkskonventionen, framhålls bl.a. att

skydd och främjande av landsdels- eller

minoritetsspråk i olika länder och regioner i Europa

utgör ett viktigt bidrag till uppbyggandet av ett

Europa som vilar på demokratiska principer och

kulturell mångfald inom ramen för nationell

suveränitet och territoriell integritet.

Minoritetsspråkskonventionen är uppbyggd så att de

ratificerande staterna får en viss frihet att välja

vilka av de 23 artiklarna i konventionen som man

vill anta samt vilken ambitionsnivå man vill uppnå.

Konventionen innehåller fem delar. Del I innehåller

bl.a. en definition av landsdels- eller

minoritetsspråk och territoriellt obundna språk samt

uppgifter om praktiska åtgärder och vilka åtaganden

som konventionsstaterna kan göra. I delarna II och

III preciseras de åtaganden som de ratificerande

staterna skall göra. Del II omfattar övergripande

mål och principer för samtliga språk som en stat

bedömt vara minoritetsspråk. Del III innehåller mer

detaljerade bestämmelser som varje stat kan välja

att ratificera för de språk som har en historisk

geografisk bas. Del IV av konventionen innehåller

bestämmelser för hur Europarådet, dess medlemsstater

och allmänheten skall kunna kontrollera på vilket

sätt de stater som ratificerat konventionen

uppfyller sina åtaganden enligt konventionen. Del V

innehåller bestämmelser om undertecknande och

ratificering.

Minoritetsspråkskonventionen innehåller

bestämmelser om vilka kriterier som ligger till

grund för att ett språk skall behandlas som

minoritetsspråk. Kriterierna för landsdels- eller

minoritetsspråk är:

( att språket skall ha använts av hävd i ett visst

territorium inom en stat av medborgare i staten,

(att det skall vara annorlunda än det officiella

språket och

( att det skall talas av tillräckligt många

personer.

Om språket inte uppfyller kravet på historisk

geografisk anknytning kan det omfattas av vissa av

konventionens bestämmelser såsom ett territoriellt

obundet språk.

Europarådets ramkonvention om skydd för nationella

minoriteter, ramkonventionen, är en

principdeklaration som skall förverkligas genom

nationell lag och lämplig regeringspolitik.

Ramkonventionen innehåller inte någon definition på

en nationell minoritet. I artikel 5 framgår endast

att nationella minoriteter har en identitet som

baseras på religion, språk, traditioner och

kulturarv. Konventionens utformning medför att de

ratificerande staterna själva kan avgöra vad som

kännetecknar en nationell minoritet. Under

konventionens tillkomst har det dock framgått att

begreppet syftar på grupper med långvarig anknytning

till en stat.

Ramkonventionen omfattar bestämmelser om skydd för

språk samt skydd och stöd för minoritetskulturer,

traditioner, kulturarv och religion, vilket är

vidare än de områden minoritetsspråkskonventionen

tar sikte på.

Regeringen föreslår i propositionen att Sverige

skall ratificera minoritetsspråkskonventionen. De

språk som skall omfattas är samiska, finska,

meänkieli, romani chib och jiddisch. Av dessa skall

samiska, finska och meänkieli såsom språk med en

historisk geografisk bas omfattas av konventionens

bestämmelser i både del II och del III. Romani chib

och jiddisch skall som territoriellt obundna språk

omfattas av bestämmelserna i del II.

Regeringen föreslår också att Sverige skall

ratificera ramkonventionen. De nationella

minoriteterna skall erkännas genom att de nämns vid

namn i samband med ratifikationen.

De objektiva kriterier för en nationell minoritet

som framgår av ramkonventionens artikel 5 är enligt

regeringens mening inte tillräckliga utan måste

kompletteras med ett antal kriterier som gör det

lättare att urskilja de grupper som konventionen i

första hand avser att skydda och stödja. Enligt

regeringens mening bör därför följande kriterier

vara uppfyllda för att en grupp skall betraktas som

en nationell minoritet:

( Grupp med uttalad samhörighet som till antalet i

förhållande till resten av befolkningen har en icke

dominerande ställning i samhället. Gruppbestämningen

kan inte enbart göras efter gruppens numerära antal

utan här måste också vägas in och belysas gruppens

struktur och sammanhållning.

( Religiös, språklig, traditionell och/eller

kulturell tillhörighet. Endast ett av de uppräknade

särdragen måste föreligga men de särdrag som gruppen

uppvisar måste i något väsentligt avseende skilja

den från majoriteten.

( Självidentifikation. Den enskilde såväl som

gruppen skall ha en vilja och strävan att behålla

sin identitet.

( Historiska eller långvariga band med Sverige.

Regeringen anser inte att det är möjligt att dra

någon absolut gräns i år mätt. Regeringens bedömning

är dock att endast minoritetsgrupper vars

minoritetskultur funnits i Sverige före sekelskiftet

uppfyller kravet på historiska eller långvariga

band.

De nationella minoriteter i Sverige som uppfyller

de redovisade kriterierna för en nationell minoritet

är enligt propositionen samer, sverigefinnar,

tornedalingar, romer och judar. De tillhör etniska,

religiösa eller språkbaserade minoritetsgrupper med

uttalad samhörighet som till antalet i förhållande

till resten av befolkningen har en icke dominerande

ställning. Samtliga har funnits i Sverige under en

längre tid och flertalet identifierar sig med den

grupp de tillhör. Många arbetar dessutom aktivt i

sina egna organisationer för att bevara gruppens

särart.

Mot bakgrund av regeringens ställningstagande när

det gäller vilka som är nationella minoriteter i

Sverige har det funnits anledning att närmare

överväga om dessa minoriteters språk eventuellt

tillsammans med andra språk är att betrakta som

minoritetsspråk. Regeringen har gjort bedömningen

att det finns fem språk i Sverige som uppfyller

minoritetsspråkskonventionens kriterier. De har

samtliga talats av hävd och skiljer sig tydligt från

det svenska språket. Desutom utgör talarna av dessa

språk ett sådant antal att det finns goda

möjligheter att bevara språken. De utpekade språken

är samiska (alla varieteter av samiska såsom

nordsamiska, lulesamiska och sydsamiska), finska,

meänkieli, romani chib (alla varieteter av romani

chib) och jiddisch. Samiska, finska och meänkieli

har historisk geografisk bas medan romani chib och

jiddisch är territoriellt obundna språk i Sverige.

Samiska, finska och meänkieli omfattas av

regeringens förslag och åtgärder såväl regionalt som

på riksplanet. Med begreppet landsdels- eller

minoritetsspråk avses i propositionen samiska,

finska och meänkieli medan begreppet minoritetsspråk

används när alla fem språken avses.

När det gäller teckenspråket konstateras i

propositionen att det i och för sig är annorlunda än

det officiella språket samt att det har använts i

Sverige sedan år 1875. Det är också en viktig del av

dövas kultur. Trots det är det enligt vad som anförs

i propositionen uppenbart att teckenspråket inte kan

anses falla inom ramen för syftet med

minoritetsspråkskonventionen. Den bygger på språkens

anknytning till urbefolkningar och andra nationella

minoriteter som etniska grupper. De skäl som finns

för att stödja teckenspråket ligger därför vid sidan

av konventionens syfte. I detta sammanhang noteras i

propositionen att Europaparlamentet i en resolution

den 18 november 1998 tagit upp frågan om särskilda

åtgärder för stöd och erkännande av teckenspråket.

Det tilläggs också att inget land hittills har

omfattat teckenspråket vid sin ratifikation av

minoritetsspråkskonventionen.

Motionerna

I motion 1998/99:K273 av Per Lager m.fl. (mp) yrkas

att riksdagen hos regeringen skall begära förslag om

hur en rimlig maktbalans mellan samerna och deras

motparter skall kunna åstadkommas. Motionärerna

anför att gällande rätt bygger på mycket

bristfälliga utredningar och diskriminering som

starkt splittrat samebefolkningen. Det behövs enligt

motionärerna bl.a. ekonomiskt stöd till samerna för

att en bättre balans skall råda i förhållande till

den ofta mycket starka motparten. Samerna skall

kunna hävda sin rätt enligt civilrätt/folkrätt och

grundlag och ges ekonomiska resurser för behövlig

juridisk kompetens.

I motion 1998/99:K274 av Barbro Westerholm (fp )

yrkande 1 begärs ett tillkännagivande om

grundlagsfäst skydd för minoritetsspråken.

Motionären anser att de nationella minoriteternas

och minoritetsspråkens betydelse i det svenska

samhället bör markeras genom ett grundlagsfäst

skydd.

I motion 1998/99:K334 av Sinikka Bohlin m.fl.(s)

begärs ett tillkänna-givande om vikten av en

minoritetspolitik som ger möjlighet för de

nationella minoriteterna att bevara och utveckla sin

kultur. Motionärerna anför att minoritetspolitik bör

utformas på lång sikt så att den ger möjligheter för

de nationella minoriteterna att utöva sitt eget

modersmål och utveckla sitt kulturella särdrag. De

vill också att varje kulturell minoritet får

tillgång till minst en folkhögskola med tillräckliga

ekonomiska resurser för att kunna utvecklas till ett

levande kulturcentrum. Det är viktigt att respektive

nationell minoritet utifrån sin egen situation får

en möjlighet att bilda ett eget organ med syfte att

få inflytande och kunna utöva kulturautonomi och att

minoritetsorganisationer och -institutioner får

tillräckliga ekonomiska möjligheter för sin

verksamhet.

I motion 1998/99:Sf623 yrkande 10 av Fanny Rizell

m.fl. (kd) begärs ett tillkännagivande om att

regeringen snarast bör återkomma till riksdagen med

en proposition med utgångspunkt i

Minoritetsspråkskommitténs slutbetänkande.

I motion 1998/99:MJ257 yrkande 5 av Ulf Björklund

och Ulla-Britt Hagström (kd) begärs ett

tillkännagivande om stärkande av det samiska

språket. Motionärerna anser att det är angeläget att

stärka de samiska språken och ge samiskan officiell

status genom en särskild samisk språklag i likhet

med i grannländerna Norge och Finland.

I motion 1999/2000:K223 av Harald Nordlund (fp)

begärs ett tillkännagivande om att ILO-konvention nr

169 bör undertecknas.

I motion 1999/2000:MJ220 yrkande 1 av Per Lager

m.fl. (mp) begärs ett tillkännagivande om samernas

ställning som ursprungsfolk. Motionärerna anför att

samerna själva identifierar sig som ursprungsfolk

och att en samisk befolkning levde i det som nu är

norra Sverige innan landet fick sina statsgränser.

Samisk kultur och samiskt livsmönster måste

accepteras som betydelsefulla och värda att

utveckla. Det är enligt motionärerna nödvändigt att

samerna får ekonomiskt och ideellt statligt stöd

såväl för att odla sitt språk och använda det som

ett modernt kommunikationsmedel i tal och skrift,

hemma och i samhället, som för att vårda religion,

brukskonst, slöjd och konsthantverk, jojk,

berättarkonst och vardagliga samlevnadsformer.

I samma motion yrkande 8 begärs ett

tillkännagivande om att Sverige skall ratificera

ILO-konvention nr 169. Motionärerna vill att

ratifikationen skall ske snarast, men senast inom

två år.

I motion 1999/2000:K8 av Carin Lundberg (s) begärs

ett tillkännagivande om att inte erkänna meänkieli

och jiddisch som minoritetsspråk i Sverige. De

språkliga skillnaderna är större mellan nordsamiska

och sydsamiska än mellan meänkieli och finska.

Följdriktigheten borde därför kräva att också

nordsamiska och sydsamiska behandlades som skilda

språk. Detsamma gäller romani chib som finns i många

varieteter. Att göra skillnad mellan talare av olika

varieteter kan enligt motionären lätt uppfattas som

orättvist. Att förstärka skillnaderna mellan den

svenska delen av Tornedalen och den finska genom att

göra meänkieli till ett eget språk är enligt

motionären olyckligt och omotiverat. Motionären

anser det inte heller motiverat att göra jiddisch

till ett minoritetsspråk i Sverige och göra en lång

rad åtaganden för ett språk som har så få användare

som jiddisch har i Sverige.

I motion 1999/2000:K9 av Camilla Sköld Jansson

m.fl. (v) yrkande 1 begärs ett tillkännagivande om

sydsamiska språkets ställning som minoritetsspråk.

Motionärerna anför att svenska staten genom

historien medverkat till att splittra det samiska

folket i olika kategorier genom lagstiftning och

administration. Att neka det sydsamiska språket

status som minoritetsspråk vore att ytterligare

förstärka denna uppdelning av det samiska folket.

I motion 1999/2000:K10 av Helena Bargholtz och

Barbro Westerholm (fp) yrkande 1 begärs ett

tillkännagivande om omnämnande av minoriteterna och

minoritetsspråken i grundlagen. Motionärerna anser

att det ligger ett stort värde i att namnge de

nationella minoriteterna och minoritetsspråken i

regeringsformen. Det kan enligt motionärerna få

markera det definitiva slutet på osynliggörandet av

minoriteterna och minoritetsspråken.

I motion 1999/2000:K11 av Åsa Torstensson m.fl. (c)

yrkande 2 begärs ett tillkännagivande om att termen

sverigefinnar bör ändras till sverigefinländare.

Motionärerna anser det rimligt att vid

ratificeringen klart yttra att även

finlandssvenskarna i Sverige anses ingå i den

sverigefinska eller kanske hellre sverigefinländska

minoriteten.

Utrikesutskottets yttrande

Utrikesutskottet anför inledningsvis följande:

Skyddet av nationella minoriteter är en viktig del

av skyddet för de mänskliga fri- och rättigheterna.

Under de senaste tio åren har frågor om skydd för

nationella minoriteter i Europa fått förnyad

aktualitet, bl.a. som en följd av de omvälvningar

som ägt rum i Östeuropa. I Europarådet har skyddet

för nationella minoriteter setts som en viktig

utgångspunkt för att kunna bygga ett stabilt,

demokratiskt och säkert Europa.

Europarådets ramkonvention för skydd av nationella

minoriteter är det första juridiskt bindande

multilaterala dokumentet rörande minoritetsfrågor i

allmänhet. Konventionen anger de principer som

staterna åtar sig att efterleva till skydd för de

nationella minoriteterna. Konventionen trädde i

kraft den 1 februari 1998. Den hade vid årsskiftet

1998/99 ratificerats av 22 stater.

Det internationella samarbetet i frågor som rör

nationella minoriteter och deras språk har en rad

positiva aspekter. Det innebär både utbyte av

erfarenheter och initiativ till konkreta insatser

till förmån för de nationella minoriteterna. Inför

ratifikationen av ramkonventionen vill utskottet

framhålla att de likartade ställningstagandena också

från dansk, finsk och norsk sida bedöms få en

positiv inverkan på det regionala samarbetet, såväl

bilateralt som i gemensamma samarbetsfora.

Ofta kan det internationella samarbetet även bidra

till att stärka minoriteternas ställning på

nationell nivå. Ett sådant samarbete medför

uppmärksamhet, bl.a. i media, och bidrar till att ge

de nationella minoriteterna ett ökat

självförtroende.

Utskottet har i många utrikespolitiska sammanhang

haft att ta ställning till frågor rörande

rättigheter för urbefolkningar och nationella eller

etniska, språkliga och religiösa minoriteter.

Genomgående i dessa ställningstaganden har varit

synsättet att Sverige skall verka för att personer

som tillhör nationella eller etniska, språkliga och

religiösa minoriteter i alla länder ges möjlighet

att på lika villkor med majoritetsbefolkningen

effektivt åtnjuta alla de mänskliga rättigheterna. I

detta arbete verkar Sverige för ökad kunskap om och

förståelse för FN:s deklaration om rättigheter för

personer som tillhör nationella eller etniska,

religiösa och språkliga minoriteter.

Utskottet har under en följd av år, bl.a. i

betänkande 1997/98:UU17, framhållit att

urbefolkningars mänskliga rättigheter bör ses i

perspektivet av alla individers mänskliga

rättigheter. Det är angeläget, sägs det i

betänkandet, att verka för att alla personer inom

etniska minoriteter åtnjuter rätten till egen

kulturell identitet och ett eget kulturliv, rätten

till egen religion och rätten till ett eget språk.

Utskottet har också tidigare framhållit att Sverige

fortsatt bör verka för att personer som tillhör

nationella eller etniska och språkliga minoriteter i

alla länder ges möjlighet att på lika villkor som

majoritetsbefolkningen effektivt åtnjuta alla de

mänskliga rättigheterna.

En ratifikation av ramkonventionen är en markering

av att Sverige i linje med tidigare förd politik

ställer sig bakom arbetet med ett ökat skydd för

mänskliga fri- och rättigheter. Utskottet noterar

också, med anledning av den nu aktuella

propositionen, att regeringens förslag ligger väl i

linje med den sedan lång tid förda utrikespolitiken.

Utrikesutskottet uppehåller sig därefter vid motion

1999/2000:MJ220 (mp) yrkande 1 som tar upp frågan

om samerna som ursprungsfolk. Utskottet lämnar med

anledning av den en redogörelse för utvecklingen

alltifrån äldsta tid framför allt i det som nu är

svenska Norrland. Utskottet anför i detta sammanhang

att man numera känner till ganska många boplatser i

norra Norrland från perioden från Kristi födelse och

framåt. Alla har använts av fångstfolk som med stor

sannolikhet varit av samisk etnicitet. Från och med

1300-talet kommer allt fler skriftliga källor som

talar om en samisk inlandsbefolkning. Under 1300-

talet fullbordas också den ekonomiska och politiska

utveckling som gav den svenska centralmakten

överhand i Bottenviken. Därmed bröts den

tretusenåriga öst-västliga kontakten mellan norra

Norrlands inland och de ryska områdena.

Frågan om vem som var "först på plats" får dock i

detta sammanhang enligt vad utrikesutskottet anför

anses vara av mindre intresse. Vad som är väsentligt

är att det är klart att samer funnits inom det

aktuella området samt där bedrivit sin näring och

utvecklat sin kultur under så lång tid att de är att

betrakta som ursprungsfolk.[1]

Efter en ytterligare redogörelse för den

historiska utvecklingen fram till 1900-talets början

konstaterar utrikesutskottet att det i dag finns

samer i fyra stater: Sverige, Norge, Finland och

Ryssland. Det innebär att den samiska kulturen går

tvärs över riksgränserna. Ofta har släkter medlemmar

på båda sidorna om en riksgräns.

Utrikesutskottet beskriver därefter vissa aspekter

på den senare utvecklingen i fråga om

renbetesrättigheter, rätten till marken inom

renbetesområdet, skolundervisningen m.m. Utskottet

uttalar därefter att proposition 1998/99:143

Nationella minoriteter i Sverige kan tillstyrkas i

de delar som berör utrikesutskottets

beredningsområde och att motion 1999/2000:MJ220

yrkande 1 kan besvaras utifrån vad utrikesutskottet

anfört om samerna som ursprungsfolk.

Socialförsäkringsutskottets yttrande

Socialförsäkringsutskottet anför att det långt innan

det i Norden bildades nationalstater bodde samer och

andra folkslag i området. Dessa grupper kom så

småningom att utgöra minoriteter i de stater som de

inlemmades i. Kontakten med det övriga samhället

medförde att minoriteterna i viss utsträckning fått

göra avkall på sin kultur, religion och det egna

språket. Under historiens gång ökade antalet

minoriteter i Sverige. Folk från olika delar av

Europa invandrade till landet. Detta har lett till

att Sverige i likhet med andra länder i Europa har

ett historiskt arv som består av flera olika

kulturer, religioner och språk. Några av dessa

invandrade minoritetsgrupper lever fortfarande i

Sverige, och i vissa fall har de liksom samerna

bevarat sin kultur, sin religion och sitt modersmål.

Under de senaste decennierna har Sverige därtill

genom invandring blivit ett land som i än högre grad

präglas av kulturell och etnisk mångfald.

Socialförsäkringsutskottet framhåller till att

börja med att denna kulturella och etniska mångfald

bör tas som utgångspunkt för den generella

politikens utformning och genomförande på alla

samhällsområden och nivåer. Målen skall vara lika

rättigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk

och kulturell bakgrund, en samhällsgemenskap med

samhällets mångfald som grund och en

samhällsutveckling som kännetecknas av ömsesidig

respekt och tolerans och som alla oavsett bakgrund

skall vara delaktiga i och medansvariga för. Allt

arbete för att befästa alla människors lika värde

måste för att bli långsiktigt framgångsrikt inriktas

på grundläggande värderingar som humanitet,

tolerans, rättvisa och respekt för andra människor.

Målsättningen bör vara att uppnå en känsla av

gemenskap i ett samhälle där mångfalden samtidigt

bejakas. Här är det väsentligt att både se till det

som ur olika synvinklar förenar människor som lever

i Sverige och visa respekt och tolerans inför det

som skiljer. Det innefattar även rätten att vara

olik, vilket kan betyda t.ex. rätten att bevara och

utveckla sin språkliga, kulturella eller etniska

särart i den utsträckning man själv önskar. Denna

respekt för individen skall således vara

grundläggande för svensk politik, såväl vad gäller

förhållandena i Sverige som Sveriges förhållande

till andra länder. Socialförsäkringsutskottet

konstaterar att Sverige i internationella sammanhang

aktivt verkar för att mänskliga rättigheter

respekteras och stärks även i andra länder.

Detta hindrar dock enligt

socialförsäkringsutskottets mening inte att grupper

av individer i vissa fall behöver ett särskilt stöd.

I Sverige har inom det som tidigare kallades

invandrarpolitiken förts en politik som i många

delar värnat om invandrares kultur, språk och

traditioner. Det har däremot inte förts någon

motsvarande politik med inriktning att värna om de

nationella minoriteterna och deras kultur, språk,

traditioner m.m. Flera av de åtgärder som vidtagits

inom ramen för invandrarpolitiken har dock kommit de

nationella minoriteterna och deras kultur och språk

till godo särskilt i de fall det funnits

nyinvandrade grupper inom dem. Förutom att de

nationella minoriteterna kunnat dra nytta av vissa

av de åtgärder som vidtagits inom ramen för

invandrarpolitiken, har olika insatser med direkt

inriktning på de nationella minoriteterna gjorts

inom ramen för den generella politiken inom olika

sak-områden, t.ex. vad gäller utbildning och

massmedier. Särskilda insatser har också gjorts med

inriktning på den samiska befolkningen.

Socialförsäkringsutskottet delar således

regeringens bedömning att en samlad

minoritetspolitik bör utformas för att ge skydd för

de nationella minoriteterna och de historiska

minoritetsspråken. Utskottet vill liksom regeringen

understryka att avsikten inte är att stödja

minoritetsspråken på bekostnad av det officiella

språket eller att segregera de grupper av

befolkningen som tillhör en minoritetsgrupp från den

övriga befolkningen.

Minoritetsskyddet och minoritetsrättigheter utgör

samtidigt en del av skyddet av mänskliga rättigheter

och är således inte enbart en nationell

angelägenhet. Det historiska perspektivet visar att

skydd av nationella minoriteter är nödvändigt för

stabilitet, demokratisk säkerhet och fred på

kontinenten. Regeringen har särskilt pekat på den

betydelse som en stark ställning för de nationella

minoriteterna har för det internationella ungänget

och samarbetet.

Det finns redan internationella konventioner som

innefattar minoritetsskydd. Det gäller bl.a. FN:s

konvention år 1966 om medborgerliga och politiska

rättigheter, FN:s rasdiskrimineringskonvention och

FN:s barnkonvention. En FN-deklaration år 1992 om

rättigheter för personer som tillhör nationella

eller etniska, religiösa och språkliga minoriteter

tar också upp minoritetsfrågor. En utredning har

nyligen gjorts om huruvida Sverige bör ansluta sig

till ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och

stamfolk i självstyrande länder. Även andra

internationella organisationer, t.ex. OSSE, har

tagit upp minoritetsfrågor.

Arbetet med Europarådets minoritetsspråkskonvention

påbörjades 1989 med syfte att bidra till att bevara

och utveckla Europas mångkulturella arv och

flerspråkighet inom nationsgränserna. Frågan om

minoriteters rättigheter var mycket aktuell i Europa

vid denna tidpunkt eftersom det då stod klart att

det fanns en rad minoriteter som behövde olika

former av stöd i Öst- och Centraleuropa. År 1993

var minoriteters rättigheter åter en viktig fråga på

Europarådets dagordning, och arbetet med en

ramkonvention påbörjades därför. Europarådets

ramkonvention är det första juridiskt bindande

multilaterala dokumentet rörande minoritetsfrågor i

allmänhet.

Socialförsäkringsutskottet delar regeringens

bedömning att en ratificering av ramkonventionen

innebär en markering av att Sverige i linje med

tidigare förd politik ställer sig bakom arbetet med

ett ökat skydd för mänskliga fri- och rättigheter

och att Sverige därigenom markerar sitt beslut att

skydda sina egna nationella minoriteters rätt. En

ratificering är också ett erkännande av den

mångkulturella historia som Sverige har och som de

nationella minoriteterna sedan lång tid är en del

av. För att kunna uppfylla ramkonventionens

intentioner och syfte bör Sverige lägga grunden för

en samlad och övergripande minoritetspolitik. En

sådan politik bör vara direkt inriktad på skydd för

de nationella minoritetsgrupperna i Sverige och

åtgärder som främjar deras möjlighet att bevara och

utveckla sin kultur och identitet.

Ramkonventionen om nationella minoriteter

I ramkonventionen beskrivs vad som avses med

minoritetsidentitet. Minoritetskulturen skall i

något av dessa avseenden (religion, språk,

traditioner och kulturarv) väsentligen skilja sig

från majoritetsbefolkningen. Av denna anledning bör

lokala befolkningar i Sverige på grund av speciell

dialekt inte kunna sägas ha så särskiljande drag att

de utgör nationella majoriteter.

I ramkonventionen finns inte någon definition på

nationell minoritet utan varje land får själv ange

kriterierna. I propositionen redovisar regeringen

dessa kriterier. Svenskt medborgarskap är härvid

inte något kriterium. De nationella minoriteterna i

Sverige är enligt regeringen: samer, sverigefinnar,

tornedalingar, romer och judar.

Samerna

Den samiska befolkningen i Sverige uppgår till

ungefär 15 000-20 000 personer. Samerna uppfyller

helt klart kriterierna för en nationell minoritet,

men utskottet vill framhålla att de dessutom har en

särställning som ursprungsfolk i Sverige, både

gentemot majoritetsbefolkningen och andra

minoritetsgrupper. I propositionen anges också att

en central utgångspunkt för samernas identitet är

deras ställning som ursprungsfolk och att detta

bekräftades av riksdagen år 1977 (prop. 1976/77:80,

bet. KrU 1976/77:43, rskr. 1976/77: 289).

Utredningen om ILO:s konvention nr 169 har tidigare

i år lagt fram betänkandet Samerna - ett

ursprungsfolk i Sverige (SOU 1999:25). ILO-

konventionen syftar till att åtgärder skall vidtas

mot diskriminering och att särskilda insatser skall

utformas som främjar de berörda folkens sociala och

ekonomiska rättigheter och som skyddar deras andliga

och kulturella värden. Detta innebär bl.a. att

åtgärder skall vidtas för att skydda deras mark,

kultur och miljö.

Enligt ILO-konventionen är ursprungsfolk ett folk

som härstammar från folkgrupper som bodde i landet -

eller det geografiska område som landet tillhörde -

vid tiden för erövring eller kolonisation eller

fastställandet av nuvarande statsgränser. En

förutsättning är att de helt eller delvis har

behållit sina sociala, ekonomiska, kulturella och

politiska institutioner. De folk som berörs skall

själva identifiera sig som ursprungsfolk.

Utredningen anser att samerna tveklöst omfattas av

ILO:s definition av ursprungsfolk.

Socialförsäkringsutskottet delar således

uppfattningen i motion MJ220 yrkande 1 att samerna

är ursprungsfolk i Sverige. Med hänsyn till

riksdagens beslut 1977 är något tillkännagivande i

frågan dock inte påkallat, varför motionen avstyrks.

Sverigefinnar

I propositionen anges att det som främst skiljer

sverigefinnarna från den svenska

majoritetsbefokningen är språket men att det också

kan sägas finnas en särskild sverigefinsk kultur

bland finnarna. Enligt socialförsäkringsutskottets

mening innebär detta att minoritetsgruppen

sverigefinnar inte syftar på personer som har

svenska som modersmål. Detta utesluter dock inte att

åtgärder som avser sverigefinnar även kan komma de

finlandssvenska till del. Med det anförda avstyrker

utskottet motion K11 yrkande 2.

Övriga minoriteter

Socialförsäkringsutskottet delar regeringens

uppfattning att även tornedalingar, romer och judar

bör anses som nationella minoriteter i Sverige.

Ratificeringen

Socialförsäkringsutskottet tillstyrker att Sverige

ratificerar ramkonventionen och erkänner de angivna

nationella minoriteterna genom att de nämns vid namn

vid ratifikationen.

Frågan är om de nationella minoriteterna på sätt

som föreslås i motion K10 även bör anges i

grundlagen.

I 1 kap. 2 § regeringsformen (RF) anges att den

offentliga makten skall utövas med respekt för alla

människors lika värde och för den enskilda

människans frihet och värdighet. I fjärde stycket

anges också att etniska, språkliga och religiösa

minoriteters möjligheter att behålla och utveckla

ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas. Vidare

finns i 2 kap. RF regler om grundläggande fri- och

rättigheter. Vissa är absoluta och kan inte

begränsas på annat sätt än genom ändring i grundlag,

medan andra kan begränsas genom lag med särskilda

garantier för lagbeslutet (kvalificerat förfarande).

I RF 2:1 finns bl.a. bestämmelser om yttrande-,

förenings- och religionsfrihet. Av betydelse för de

mänskliga rättigheterna är också Europakonventionen

om grundläggande fri- och rättigheter, som nu har

inkorporerats och gäller som lag i Sverige.

Eftersom grundlagens bestämmelser gäller alla

svenska medborgare, och i viss utsträckning även

utländska medborgare, kan socialförsäkringsutskottet

inte nu se något behov av ett särskilt uttalat

grundlagsskydd för de nationella minoriteterna.

Motion K10 yrkande 1 avstyrks därför.

Minoritetsspråkskonventionen

En svårighet är att bedöma om ett språk skall anses

som ett eget språk eller som en dialekt. Av artikel

1 punkt b) och konventionskommentaren framgår

dessutom att konventionen inte kan tillämpas på

språk som talas av alltför få personer eftersom

detta skulle leda till alltför stora praktiska

svårigheter.

Minoritetsspråkskommittén använde begreppet

varietet liktydigt med språkform, antingen

språkformen anses som ett språk eller en dialekt.

Vad gäller frågeställningen om huruvida en viss

varietet av ett språk bör behandlas som ett särskilt

språk, ansåg utredningen att den måste bedömas mot

bakgrund av syftet med konventionen och vilka

effekter en tillämpning av konventionen kan få i

olika situationer.

Samiska

Antalet samisktalande i Sverige antas vara ca 9 000.

Samiskan har av tradition i huvudsak varit ett talat

språk. I dag finns i Sverige tre olika samiska

språkvarieteter, ett nordsamiskt, ett lulesamiskt

och ett sydsamiskt. Mellan de olika samiska

språkvarieteterna finns inga absoluta gränser. Inom

hela språkområdet gäller att den ömsesidiga

förståelsen är större mellan varieteter som talas i

geografiska områden som gränsar till varandra än

mellan varieteter som ligger geografiskt långt ifrån

varandra. Förståelsen mellan sydsamiska och

nordsamiska har liknats vid förståelsen mellan

isländska och svenska. Förutom skillnader i språk

finns också vissa skillnader, kulturellt och

historiskt, mellan de grupper som talar olika

samiska varieteter.

Minoritetsspråkskommittén har angivit att en

ratificering av minoritetsspråkskonventionen för de

olika samiska varieteterna som skilda språk skulle

kunna vara positiv eftersom det skulle kunna bidra

till ökad kunskap om de olika varieteternas existens

och om hur stora de språkliga skillnaderna är.

Dessutom skulle olikheter kulturellt och historiskt

mellan de olika samiska grupperna markeras.

Kommittén fann dock flera skäl som talade mot en

behandling av de olika samiska varieteterna som

olika språk vid en ratificering. Det främsta skälet

är att en sådan tillämpning med stor sannolikhet

skulle leda till att de minst använda av de samiska

varieteterna inte skulle kunna omfattas av

konventionens tillämpning. Om de olika samiska

varieteterna behandlas som skilda språk kan det bli

svårt att hävda att de varieteter som används i

minst utsträckning talas av tillräckligt många för

att motivera att konventionen skall tillämpas på

dem. Om man behandlar samiskan som ett språk vid en

ratifikation omfattar ett sådant åtagande samtliga

samiska varieteter oavsett antal användare.

Kommittén framhöll att vid tillämpningen av de

åtgärder till stöd och skydd för språket som är

rikstäckande kan Sametinget liksom nu avgöra hur

dessa skall tillämpas på de olika varieteterna så

att de resurser som finns utnyttjas så effektivt som

möjligt för att ge bästa möjliga stöd och skydd för

de olika språkliga varieteterna alltefter varje

varietets förutsättning. Vid tillämpning av de

regionala reglerna får behovet hos dem som reglerna

riktar sig till och de lokala resurser som finns bli

avgörande. Målet är att enskilda skall kunna välja

vilken varietet av språket de vill använda och bli

bemötta på.

I propositionen anger regeringen att en

ratifikation av samiska som ett språk med en

flexibel tillämpning av konventionens bestämmelser

på de olika varieteterna - styrd av samerna själva

genom Sametinget och dem som använder språket i de

geografiska områden där regionala regler gäller - är

det som bäst överensstämmer med konventionens syfte

som är att öka förståelsen och samverkan mellan

olika grupper. Regeringen anser att fördelarna med

att ratificera konventionen för samiska som ett

språk överväger nackdelarna. En ratificering för

samiska som ett språk ger också den fördelen att det

bidrar till nordisk rättslikhet eftersom både

Finland och Norge gjort på detta sätt vid sin

ratificering av minoritetsspråkskonventionen.

Med hänsyn till det anförda bedömer utskottet att

sydsamiskan får en starkare ställning vid

tillämpning av minoritetsspråkskonventionen om de

samiska varieteterna behandlas som ett språk.

Socialförsäkringsutskottet delar därför regeringens

bedömning och avstyrker motion K9 yrkande 1.

Finska och meänkieli

När det gäller frågan om huruvida finska och

meänkieli skall ses som ett eller två skilda språk

konstaterar socialförsäkringsutskottet till att

börja med att regeringen och

Minoritetsspråkskommittén kommit till olika

slutsatser.

Om de olika minoritetsgrupperna kan nämnas att

tornedalingarna alltid har bott i samma geografiska

område där finska talats sedan mycket lång tid

tillbaka från generation till generation. I dag

bedöms ca 50 000-60 000 tornedalingar använda

meänkieli i Tornedalen. Dessutom finns ca 16 000

personer i svenska Tornedalen som är från Finland

invandrade personer i första och andra generationen.

De använder både standardfinska och meänkieli. Den

stora arbetskraftsinvandringen framför allt under

1960- och början av 1970-talet har medfört att

merparten av de finsktalande i Sverige inte längre

finns i Tornedalen utan främst i de centrala delarna

av Sverige och i storstadsområdena. År 1994 fanns i

landet ca 450 000 sverigefinnar eller

finlandssvenskar i första eller andra generationen,

varav omkring hälften använder finska.

I propositionen anges att utanför Tornedalen har

finska använts från 1500-talet till i dag. Språket

har dock använts i olika delar av landet under olika

perioder så att det inte går att avgränsa något

bestämt geografiskt område utom Tornedalen.

Flera faktorer har bidragit till att isolera den

finska som talades i svenska Tornedalen från finskan

i Finland. Genom denna isolering och inflytande från

svenskan har finskan i svenska Tornedalen alltmer

utvecklat egna särdrag.

I propositionen föreslås att meänkieli skall anses

som ett eget språk. Skälen härför är att språkliga,

men också kulturella och historiska, särdrag hos den

tornedalska befolkningen talar för ett sådant

synsätt. Även tornedalingarnas egen strävan under

senare år att värna om det egna språkets särart och

sin egen kultur och historia är väsentligt i

sammanhanget. Även finska bör behandlas som ett

territoriellt baserat språk i Tornedalen.

Det är enligt socialförsäkringsutskottets mening

svårt att bedöma om meänkieli bör anses som ett eget

språk eller ej. Minoritetsspråkskommittén anlitade

särskild expertis för sitt ställningstagande. Det är

dock inte enbart språkliga skillnader mellan olika

varieteter som är avgörande, och med beaktande inte

minst av tornedalingarnas egen strävan att värna om

språkets särart och sin egen kultur och historia

delar socialförsäkringsutskottet regeringens

bedömning att meänkieli skall anses som ett

minoritetsspråk. Därmed avstyrks motion K8 i denna

del.

Romani chib

Socialförsäkringsutskottet delar regeringens

bedömning att romani chib (alla varieteter) skall

anses som ett minoritetsspråk, dock territoriellt

obundet.

Jiddisch

Beträffande frågan om huruvida jiddisch bör anses

som ett nationellt minoritetsspråk anges i

propositionen att jiddisch visserligen troligen inte

har talats kontinuerligt sedan slutet av 1700-talet,

då de första jiddischtalande kom till Sverige, men

språket har funnits under olika perioder i historien

till följd av att nya grupper jiddischtalande anlänt

till landet. Detta återkommande nytillskott av

jiddischtalande har gjort att antalet varit

tillräckligt stort för att språket skulle kunna

överleva. Regeringen framhåller att jiddisch till

skillnad från andra språk i Europa minskat i

omfattning på ett onaturligt sätt bl.a. till följd

av förintelsen av judar från Östeuropa. Jiddisch

skulle troligen ha haft en helt annan utbredning i

Europa i dag om Förintelsen inte inträffat. Det

finns tecken som tyder på ett ökat intresse inom de

judiska församlingarna för att medverka till att

jiddisch även i fortsättningen talas i Sverige. Det

är enligt regeringen väsentligt att jiddisch kan ges

det stöd som behövs för att språket inte skall dö

ut.

Socialförsäkringsutskottet delar denna uppfattning

och tillstyrker att jiddisch anses som ett

nationellt minoritetsspråk, icke territoriellt

bundet. Motion K8 avstyrks således i denna del.

Ratificeringen

Socialförsäkringsutskottet tillstyrker att Sverige

ratificerar Europarådets minoritetsspråkskonvention

och att den skall tillämpas på de i propositionen

föreslagna språken, varvid samiska, finska och

meänkieli skall anses som territoriella språk medan

romani chib och jiddisch skall vara territoriellt

obundna.

Konstitutionsutskottets bedömning

I likhet med vad som framgår av utrikesutskottets

och socialförsäkringsutskottets yttranden vill

konstitutionsutskottet betona det angelägna i att

minoriteter inom en stat åtnjuter skydd för sin

egenart. Skyddet av nationella minoriteter är en

viktig del av skyddet för de mänskliga rättigheterna

och därmed för stabilitet, demokrati och fredlig

utveckling. Konstitutionsutskottet anser att Sverige

som ett första steg mot en samlad svensk

minoritetspolitik bör ratificera ramkonventionen och

minoritetsspråkskonventionen. Syftet med motionerna

1998/99:K334 och Sf623 yrkande 10 får anses

tillgodosett genom propositionen.

Samernas ställning inom det svenska samhället

rymmer utan tvivel inslag som ger anledning till en

allvarligt eftersinnande inställning från

statsmakternas sida. Att säkra betingelserna för den

samiska kulturens fortlevnad är i hög grad ett

ansvar även för det allmänna. En viktig beståndsdel

i en samlad svensk minoritetspolitik måste komma att

gälla samerna.

Inte minst i fråga om kunskaperna om samernas

kultur i vidaste mening kan det befaras att det i

dag brister i många hänseenden. Ett syfte med det

förslag som nu har lagts fram är att uppmuntra till

kunskap om de nationella minoriteterna och deras

språk. Detta kan bli till gagn för samerna som

nationell minoritet i Sverige.

Uppmärksamheten på samernas förhållanden kan dock

inte tillåtas avta. Det blir i första hand en

uppgift för regeringen att uppmärksamt följa

utvecklingen och ta initiativ till de åtgärder som

visar sig påkallade. Regeringen har i propositionen

förutskickat att de åtgärder som kommer att

genomföras inom ramen för minoritetspolitiken kommer

att följas upp och utvärderas.

Utskottet räknar med att utvärderingen kan ges en

vid inriktning och ge underlag för att bedöma

behovet av ytterligare åtgärder för att stärka

samernas ställning allmänt sett, bl.a. i de

rättsliga frågor som rör användningen av land och

vatten. Något tillkännagivande om hur en rimlig

maktbalans mellan samerna och deras motparter skall

kunna åstadkommas kan dock inte anses påkallat i

detta sammanhang. Som ett första steg mot en samlad

svensk minoritetspolitik bör vad som har lagts fram

i propositionen godtas. Motion 1998/99:K273

avstyrks.

Frågan huruvida Sverige skall ratificera ILO:s

konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i

självstyrande länder övervägs för närvarande i

Regeringskansliet. I avvaktan på resultatet av detta

arbete bör riksdagen inte nu ge något

ställningstagande till känna i frågan om ILO-

konventionen. Motionerna 1999/2000:K223 och MJ220

yrkande 8 avstyrks.

Som framgått av socialförsäkringsutskottets

yttrande har riksdagen år 1977 bekräftat samernas

ställning som ursprungsfolk i Sverige.

Socialförsäkringsutskottet delar uppfattningen i

motion MJ220 yrkande 1 att samerna är ett

ursprungsfolk i Sverige. Med hänsyn till riksdagens

beslut år 1977 är något tillkännagivande i frågan

enligt socialförsäkringsutskottets mening dock inte

påkallat och socialförsäkringsutskottet avstyrker

motionen. Konstitutionsutskottet har inte anledning

att ta ställning på något annat sätt. Motionen

avstyrks.

Den minoritet i Sverige som har anknytning till

Finland innefattar en grupp med finska som modersmål

och en med svenska som modersmål. När uttrycket

sverigefinnar brukas i propositionen åsyftas såvitt

framgår personer som har finska som modersmål. Den

finländska grupp som har svenska som modersmål

åsyftas med andra ord inte. Mot bakgrund av de

ändamål som minoritetsspråkskonventionen skall tjäna

framstår detta som följdriktigt. Enligt den

bedömning som framgår av regeringens proposition

tillhör den i första hand svensktalande gruppen inte

heller dem som bör anses omfattade av åtagandena

enligt ramkonventionen.

Konstitutionsutskottet gör i dessa hänseenden inte

någon annan bedömning än den som ligger till grund

för propositionen. Som framgår av vad

socialförsäkringsutskottet har anfört följer

emellertid inte därav att den finlandssvenska

minoritetsgruppen i Sverige inte skulle kunna få del

av åtgärder som enligt propositionen skall vidtas

för dem som i propositionen omtalas som

sverigefinnar. Motion 1999/2000:K11 yrkande 2

avstyrks.

En ratifikation av ramkonventionen och

minoritetsspråkskonventionen i enlighet med vad som

föreslås i propositionen skulle innebära ett

erkännande av samer, sverigefinnar, tornedalingar,

romer och judar som Sveriges nationella minoriteter.

De åtaganden som följer med ratifikationen innebär

också att praktiska åtgärder till skydd för de

talade minoritetsspråken vidtas på ett sätt som har

förutsättningar att bli verksamma medel för att

hålla språken levande.

Sådana åtgärder skall enligt propositionen

föreskrivas genom lag i fråga om samiska som ett

språk och i fråga om finska och meänkieli som två

skilda språk. Propositionen innebär alltså att

samtliga varieteter av det samiska språket samt

finska och meänkieli ges ett skydd i lag som syftar

till att språken skall stärkas så att de kan hållas

levande som minoritetsspråk i Sverige. Härigenom

kommer de nationella minoriteternas och

minoritetsspråkens betydelse i det svenska samhället

till klart uttryck i lag. På den konstitutionella

nivån återspeglas deras betydelse i dag i

bestämmelsen i 1 kap. 2 § sista stycket

regeringsformen enligt vilken etniska, språkliga och

religiösa minoriteters möjligheter att behålla och

utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör

främjas. Enligt konstitutionsutskottets bedömning

kan det inte anses påkallat att i redan i samband

med det första steg mot en samlad svensk

minoritetspolitik som nu föreslås gå längre på

grundlagsnivån. Motionerna 1998/99:K274 yrkande 1,

1998/99:MJ257 yrkande 5 och 1999/2000:K10 yrkande 1

avstyrks.

Inte heller finns det tillräckliga skäl att nu gå

ifrån vad som föreslagits i propositionen i fråga om

det samiska språkets ställning som nationellt

minoritetsspråk. Sverige bör alltså i likhet med

Finland och Norge i detta sammanhang behandla

samiskan som ett språk. Som anförts i propositionen

innebär det att ratificeringen av

minoritetsspråkskonventionen skall omfatta samtliga

varieteter av det samiska språket oavsett antal

användare. I annat fall finns risken att de minst

använda varieteterna av det samiska språket inte

skulle kunna omfattas av konventionens tillämpning.

Motion 1999/2000:K9 yrkande 1 avstyrks.

Av de övriga minoritetsspråken berörs meänkieli och

jiddisch av yrkandet i motion 1999/2000:K8 om att

dessa språk inte bör erkännas som minoritetsspråk i

Sverige.

Som skäl för vad som föreslagits i fråga om

meänkieli har i propositionen pekats på språkliga,

men också kulturella och historiska särdrag hos den

tornedalska befolkningen och därtill

tornedalingarnas egen strävan under senare år att

värna om det egna språkets särart och sin egen

kultur och historia. Socialförsäkringsutskottet har

konstaterat att regeringen kommit till en annan

slutsats än Minoritetsspråkskommittén i frågan om

finska och meänkieli skall ses som ett eller två

skilda språk.

För egen del har socialförsäkringsutskottet anfört

att det är svårt att bedöma om meänkieli bör anses

som ett eget språk eller ej.

Socialförsäkringsutskottet pekar dock på att det

inte enbart är språkliga skillnader mellan olika

varieteter som är avgörande och anför att utskottet,

med beaktande inte minst av tornedalingarnas egen

strävan att värna om språkets särart och sin egen

kultur och historia, delar regeringens bedömning att

meänkieli skall anses som ett minoritetsspråk.

Socialförsäkringsutskottet avstyrker därför motion

K8 i denna del. Konstitutionsutskottet gör inte

någon annan bedömning än den som

socialförsäkringsutskottet har gjort. Motion K8

avstyrks i vad den avser meänkieli.

I fråga om jiddisch har i propositionen anförts att

språket har funnits i Sverige under olika perioder i

historien sedan slutet av 1700-talet då de första

jiddischtalarna kom till Sverige. Återkommande

nytillskott av jiddischtalare har gjort att antalet

talare varit tillräckligt stort för att språket

skulle kunna överleva. I propositionen anförs vidare

att det också är viktigt att hålla i minnet att

jiddisch är ett språk som till skillnad från andra

språk i Europa minskat i omfattning på ett

onaturligt sätt bl.a. till följd av förintelsen av

judar från Östeuropa. Jiddisch skulle troligen ha

haft en helt annan utbredning i Europa i dag om

Förintelsen inte inträffat. Det finns enligt vad som

anförs i propositionen tecken som tyder på ett ökat

intresse inom de judiska församlingarna för att

medverka till att jiddisch även i fortsättningen

talas i Sverige. Det är enligt regeringen väsentligt

att jiddisch kan ges det stöd som behövs för att

språket inte skall dö ut.

Socialförsäkringsutskottet har förklarat sig dela

den uppfattning i fråga om jiddisch som kommit till

uttryck i propositionen och tillstyrkt att jiddisch

anses som ett nationellt minoritetsspråk, icke

territoriellt bundet. Socialförsäkringsutskottets

ställningstagande innebär att motion K8 avstyrks i

vad den avser jiddisch. Konstitutionsutskottet delar

socialförsäkringsutskottets bedömning och avstyrker

motionen även i denna del.

Det nu anförda innebär att konstitutionsutskottet

gör samma bedömning som regeringen i fråga om vilka

språk som skall omfattas av de åtgärder som Sverige

åtar sig genom att ratificera

minoritetsspråkskonventionen. Vad gäller

teckenspråket finns självfallet starka skäl för att

det allmänna skall lämna sådant stöd som kan behövas

för att främja de dövas möjligheter i skilda

hänseenden. Som anförts i propositionen kan det dock

inte anses att teckenspråket faller inom ramen för

syftet med minoritetsspråkskonventionen med dess

anknytning till urbefolkningar och andra nationella

minoriteter som etniska grupper. Även om därför

teckenspråket inte kan omfattas av en ratifikation

av minoritetsspråkskonventionen, finns det inte

något som hindrar att frågan om åtgärder till stöd

för teckenspråket övervägs i annat sammanhang som

kan vara lämpligt.

Konstitutionsutskottet tillstyrker

sammanfattningsvis att riksdagen godkänner en svensk

ratificering av minoritetsspråkskonventionen och

ramkonventionen.

Förvaltningsområdet

Propositionen

Regeringen föreslår att enskilda skall ges en

lagstadgad rätt att använda samiska, finska och

meänkieli hos domstolar och förvaltningsmyndigheter

i de geografiska områden där språken använts av hävd

och fortfarande används i tillräcklig utsträckning.

Det geografiska område där sådana regler skall

tillämpas för samiska är Arjeplogs, Gällivare,

Jokkmokks och Kiruna kommuner. För finska och

meänkieli skall det geografiska området utgöras av

Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå

kommuner. Om det finns särskilda skäl skall

regeringen samt efter regeringens bemyndigande

landstingsfullmäktige och kommunfullmäktige ges rätt

att undanta en förvaltningsmyndighet från lagens

tillämpning. De områden där rätten att använda

språken skall gälla benämns i lagförslagen

förvaltningsområdet för samiska och

förvaltningsområdet för finska och meänkieli.

Motionerna

I motion 1999/2000:K3 av Ingvar Svensson m.fl (kd)

yrkande 1 hemställs att riksdagen beslutar att

utöka förvaltningsområdet under en försöksperiod

till att omfatta Krokoms kommun, Strömsunds kommun

samt Storumans kommun och att därefter genomföra en

utvärdering av försöket. Ett yrkande av samma

innebörd återfinns i motion 1999/2000:K239 av Dan

Kihlström (kd) yrkande 1. Motionärerna pekar på att

ingen kommun inom det sydsamiska geografiska området

i propositionen har angetts bland dem där rätten att

använda samiska, finska och meänkieli skall gälla.

Det sydsamiska språket kommer därmed enligt

motionärerna att försvagas och eventuellt försvinna.

Förvaltningsområdet för samiska bör därför utvidgas

under en försöksperiod.

I motion 1999/2000:K9 av Camilla Sköld Jansson m.fl

(v) yrkande 2 begärs ett tillkännagivande om

upprättande av en sydsamisk förvaltningskommun.

Motionärerna anser det nödvändigt för sydsamiskans

överlevnad att en kommun får uppdraget som sydsamisk

förvaltningskommun.

I motion 1999/2000:K11 av Åsa Torstensson m.fl. (c)

yrkande 1 begärs ett tillkännagivande om finska

språkets ställning som territoriellt bundet språk i

Stockholmsregionen. Motionärerna anför att det finns

starka skäl för att betrakta det finska språket som

ett territoriellt bundet språk även i

Stockholmsregionen. Detta är viktigt för de flera

tiotusentals finländare som lever i regionen. Det är

enligt motionärerna också viktigt för Stockholms

framtida roll i Östersjöregionen och för

relationerna mellan Sverige och Finland. Det innebär

också att såväl regionen som statsmakten ger ett

besked om att de ser en levande finskspråkig kultur

som ett bestående nationellt värde i

huvudstadsregionen.

I motion 1999/2000:K12 av Yvonne Ångström m.fl.

(fp) yrkande 1 begärs ett tillkännagivande om att

förvaltningsområdet bör utökas med Krokoms och

Storumans kommuner. Motionärerna föreslår en treårig

försöksperiod med konkreta uppgifter som utvärderas

efter försöksperiodens slut.

I motion 1999/2000:K237 av Ola Sundell (m) begärs

ett tillkännagivande om sydsamiskan som språkgrupp.

Motionären pekar på att det sydsamiska språkområdet

har lämnats utanför förslaget om rätt att använda

samiska hos domstolar och förvaltningsmyndigheter

och anser att någon kommun inom det sydsamiska

språkområdet borde ingå i en försöksverksamhet med

sådan rätt. Detta bör enligt motionären göras för

att inte splittra det samiska folket.

I motion 1999/2000:K280 av Erling Wälivaara (kd)

begärs ett tillkännagivande om fortsatt reformarbete

med att stärka minoritetsspråkens ställning i hela

landet. Motionären anser det viktigt att fortsätta

med att stärka minoritetsspråkens ställning även

utanför det av regeringen föreslagna

förvaltningsområdet.

I motion 1999/2000:K353 yrkande 8 av Siv Holma och

Stig Eriksson (v) begärs ett tillkännagivande om en

särskild kartläggning av hur sverigefinnar utanför

förvaltningsområdet praktiskt får skydd/stöd utifrån

erkännandet som nationell minoritet. Motionärerna

anför att det största antalet sverigefinnar bor

utanför förvaltningsområdet för finska och att det

behövs en kartläggning av hur de i praktiken får

skydd och stöd som nationell minoritet.

Socialförsäkringsutskottets yttrande

Socialförsäkringsutskottet anför att när området för

regionalt tillämpliga regler om rätt att använda

samiska i offentliga sammanhang bestämts har, enligt

vad som framgår av propositionen, också aspekter som

berör möjligheten att praktiskt tillämpa sådana

bestämmelser vägts in. Regeringen påpekar att

minoritetsspråkskonventionen till stor del är

inriktad på att ge stöd och skydd för landsdels-

eller minoritetsspråken i de geografiska områden där

språken använts av hävd och fortfarande används i

tillräcklig omfattning. Denna begränsning bygger på

att man ansett att det kan möta alltför stora

hinder, både praktiskt och kostnadsmässigt, att

tillämpa konventionens olika bestämmelser i områden

där mycket få personer använder ett landsdels- eller

minoritetsspråk.

Vad gäller samiska angav Minoritetsspråkskommittén

att de samisktalande är i minoritet i samtliga

kommuner. Det torde inte i någon kommun finnas en

samisk befolkning som överstiger 10 % av den totala

befolkningen. Det är nödvändigt att i ett första

skede begränsa tillämpningen av sådana regler till

de kommuner i det traditionella samiska språkområdet

där det finns förhållandevis många samisktalande och

tillräckliga administrativa och praktiska resurser

för att genomföra bestämmelserna. På sikt kan man

tänka sig att området för lagens tillämpning

utvidgas till att omfatta ett större geografiskt

område under förutsättning att det visar sig att

kunskaperna i samiska växer i andra områden och

därmed gör det praktiskt och ekonomiskt försvarbart

att tillämpa sådana regler där.

En samlad bedömning av var de flesta samisktalande

inom det traditionella samiska språkområdet kan

antas vara bosatta och var myndigheterna har bäst

förutsättningar att uppfylla rättigheterna medför

att regeringen föreslår att de lagstadgade

rättigheterna att använda samiska skall gälla i

Arjeplog, Gällivare, Jokkmokk och Kiruna.

De skäl som ligger bakom denna avgränsning medför

att socialförsäkringsutskottet inte kan föreslå

någon utökning eller förändring av kommunerna.

Socialförsäkringsutskottet vill dock erinra om att,

vilket också anges i propositionen, den enskilde

skall ha rätt att välja vilken varietet av samiska

som han eller hon vill använda vid sin kontakt med

myndigheten samt att myndigheten vid sina muntliga

kontakter, så långt möjligt, bör använda samma

varietet av samiska som den enskilde. Även vid

domstol har den enskilde rätt att använda den

varietet som han eller hon begär. Med det anförda

avstyrker utskottet motionerna K3 yrkande 1, K9

yrkande 2, K12 yrkande 1, K237 och K239 yrkande 1.

Rätten att tala finska har av motsvarande skäl

angivits till Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala

och Övertorneå. Med hänsyn till de avvägningar som

ligger bakom valet av kommuner delar

socialförsäkringsutskottet regeringens uppfattning

även i denna del. Socialförsäkringsutskottet vill

dock erinra om att det i propositionen anges att det

i Stockholmsområdet bor ett stort antal

sverigefinnar samt att det pågår satsningar inom

vård och omsorg för sverigefinnarna i framför allt

Stockholm och Mälardalen. Stockholms kommun har

också flera finskspråkiga skolor. Regeringen ser det

som angeläget att dessa insatser kan fortsätta. Med

det anförda avstyrker utskottet motion K11 yrkande

1.

Socialförsäkringsutskottet har således inga

invändningar mot de föreslagna förvaltningsområdena

i de två särskilda lagarna. Därvid noteras att de nu

framlagda lagförslagen innebär ett första steg. En

utvärdering av åtgärderna skall ske och områdena kan

förändras.

Konstitutionsutskottets bedömning

Som socialförsäkringsutskottet har framhållit ligger

en samlad bedömning av de förhållanden som är av

betydelse i sammanhanget bakom den avgränsning av

den lagstadgade rätten att använda minoritetsspråken

till vissa s.k. förvaltningsområden som föreslås i

propositionen. Konstitutionsutskottet delar den

bedömning som ligger till grund för propositionen i

detta avseende. Såvitt gäller den sydsamiska

varieteten av det samiska språket innebär

propositionen att den enskilde får rätt att använda

sitt eget språk inom de ramar som framgår av den

föreslagna lagen om rätt att använda samiska hos

förvaltningsmyndigheter och domstolar.

Konstitutionsutskottet anser sig i likhet med

socialförsäkringsutskottet inte i detta ärende kunna

föreslå någon utökning eller förändring av gränserna

för förvaltningsområdena enligt lagen om rätt att

använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och

domstolar. Vilka åtgärder som senare kan böra vidtas

inom ramen för en samlad minoritetspolitik bör

bedömas när erfarenheterna av den förändring som nu

har föreslagits kan överblickas.

Konstitutionsutskottet tillstyrker propositionen och

avstyrker motionerna 1999/2000:K3 yrkande 1, K9

yrkande 2, K12 yrkande 1, K237, K239 yrkande 1, K280

och K353 yrkande 8.

Konstitutionsutskottet gör samma bedömning när det

gäller förslaget i motion K11 yrkande 1 om rätt att

använda finska språket i Stockholmsregionen.

Motionen avstyrks.

Domstolar och förvaltningsmyndigheter

Bakgrund

Som en allmän princip i Sverige gäller att rättegång

skall hållas på svenska språket. I 33 kap. 9 §

rättegångsbalken (RB) finns dock en bestämmelse om

att domstolen vid behov får låta översätta

handlingar som kommer in till eller skickas ut från

domstolen. Bestämmelsen innebär att en inlaga på ett

främmande språk skall översättas om det kan antas ha

betydelse för målet. Vidare innebär bestämmelsen att

en domstol av kostnadsskäl bör vara försiktig med

att översätta sådana handlingar. Översättning bör

ombesörjas av domstolen endast om det inte kan ske

på annat sätt. Konsekvensen av att domstolen inte

finner skäl att översätta en handling och att en

part inte följer ett föreläggande att ombesörja

översättning torde bli att handlingen lämnas utan

avseende på samma sätt som en grovt ofullständig

handling. I 5 kap. 6 § RB anges att tolk kan anlitas

om någon som skall höras inför rätten inte behärskar

det svenska språket. Bedömning av behovet av tolk

görs av domstolen. Det finns följaktligen inte någon

absolut rätt att använda andra språk än svenska vid

domstol. I 50 § förvaltningsprocesslagen (1971:29)

finns en bestämmelse där både muntlig och skriftlig

översättning regleras. Innebörden av bestämmelsen

motsvarar bestämmelserna i rättegångsbalken.

Det föreligger således ingen absolut skyldighet för

en domstol att översätta inlagor eller bevisning som

ges in på ett annat språk. Det finns emellertid

ingen bestämmelse som säger att en inlaga eller

bevisning skall avvisas enbart på den grunden att

den är avfattad på ett annat språk än svenska. Inte

heller är en juridisk handling ogiltig enligt svensk

rätt bara för att den är upprättad på ett annat

språk än svenska.

Enligt artikel 6 i den europeiska konventionen om

skydd för de mänskliga rättigheterna och de

grundläggande friheterna har var och en som blivit

anklagad för brott vissa minimirättigheter. Dit hör

rätten att utan dröjsmål, på ett språk som han

förstår och i detalj, underrättas om innebörden av

och grunden för anklagelsen mot honom och att utan

kostnad bistås av tolk, om han inte förstår eller

talar det språk som begagnas i domstolen.

Konventionen gäller sedan den 1 januari 1995 som lag

här i landet.

I 8 § förvaltningslagen (1986:223) anges att

myndigheter vid behov bör anlita tolk i kontakter

med personer som inte behärskar svenska.

Bestämmelsen gäller både skriftliga och muntliga

kontakter. Myndigheter har således lika lite som

domstolar någon absolut skyldighet att anlita tolk

eller översättare. I stället görs en behovsprövning.

Inte heller beträffande myndigheter finns någon

bestämmelse i svensk rätt med innebörden att

handlingar som ges in på annat språk än svenska

anses ogiltiga bara på den grunden att de är

upprättade på annat språk. En myndighet får också

upprätta handlingar på andra språk och det är

tillåtet för regionala och lokala myndigheter att ge

ut sina officiella dokument på annat språk än

svenska.

Propositionen

Regeringens förslag innebär att en part eller

ställföreträdare för part skall ha rätt att hos

domstol använda samiska, finska eller meänkieli

under handläggningen av ett mål eller ärende som har

anknytning till förvaltningsområdet för respektive

språk. Rätten att använda språken skall omfatta

ingivande av handlingar och skriftlig bevisning, att

få handlingar som hör till målet eller ärendet

muntligen översatta till språken och att vid muntlig

förhandling tala språken. Domstolar skall översätta

ingivna handlingar till svenska om det inte är

uppenbart onödigt samt i övrigt sträva efter att

bemöta enskilda på samiska, finska och meänkieli.

Rätten att tala samiska, finska och meänkieli skall

även omfatta de domstolar dit en dom eller ett

beslut i ett mål eller ärende överklagas. En begäran

att använda samiska, finska eller meänkieli skall

framställas i samband med att målet eller ärendet

inleds eller första gången parten skall yttra sig.

En begäran att använda samiska, finska eller

meänkieli som framställs senare eller som uppenbart

har ett otillbörligt syfte skall få avslås.

Den enskilde skall få rätt att använda samiska,

finska och meänkieli vid skriftliga och muntliga

kontakter med regionala och lokala statliga

förvaltningsmyndigheter samt med kommunala och

landstingskommunala förvaltningsmyndigheter i

ärenden som avser myndighetsutövning i förhållande

till honom eller henne, om ärendet har anknytning

till respektive förvaltningsområde. Myndigheten

skall ge muntliga svar på samiska, finska och

meänkieli samt även i övrigt sträva efter att bemöta

den enskilde på respektive språk. Myndigheten skall

få bestämma särskilda tider och särskild plats för

besök och telefonsamtal.

Några särskilda bestämmelser om att myndigheterna

skall erbjuda sin personal fortbildning och om att

tvåspråkighet i samiska och svenska, finska och

svenska respektive meänkieli och svenska skall

betraktas som en särskild merit vid anställning av

personal hos myndigheter inom förvaltningsområdet

skall enligt regeringens förslag inte tas in i de

föreslagna lagarna. I propositionen anförs att det

är myndigheternas ansvar att avgöra om sådan

utbildning skall erbjudas personalen och vad som

skall utgöra en särskild merit vid anställning.

Motionerna

I motion 1999/2000:K3 av Ingvar Svensson m.fl. (kd)

yrkandena 2 och 3 hemställs att riksdagen beslutar

en annan lydelse av bestämmelserna i 6 § första

stycket andra meningen lagen om rätt att använda

samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar

och 6 § första stycket andra meningen lagen om rätt

att använda finska och meänkieli hos

förvaltningsmyndigheter och domstolar än den som

föreslagits i propositionen. Motionärernas förslag

innebär att en begäran om att få använda något av de

tre språken skall kunna avslås endast om det finns

särskilda skäl för det, oavsett när den framställs.

Motionärernas förslag innebär vidare att en begäran

om att få använda något av språken inte som enligt

propositionen skall kunna avslås med motivering att

den har ett otillbörligt syfte. En begäran skall i

stället kunna avslås om det är uppenbart att den är

onödig.

I motion 1999/2000:K3 yrkande 4 begärs ett

tillkännagivande om de nationella minoriteternas

rätt att använda sitt minoritetsspråk i kontakten

med centrala myndigheter. Motionärerna anför att det

är mycket vanligt att medborgarna har

direktkontakter med centrala myndigheter. De

nationella minoriteterna bör enligt motionärerna ha

möjlighet att använda sitt minoritetsspråk också i

kontakten med centrala myndigheter.

Motion 1999/2000:K239 av Dan Kihlström (kd)

yrkandena 2 och 3 har samma innehåll som motsvarande

delar av motion 1999/2000:K3.

I motion 1999/2000:K10 av Helena Bargholtz m.fl

(fp) yrkande 2 begärs ett tillkännagivande om

ytterligare stöd till skriftspråken. Motionärerna

anför att det är viktigt för minoritetsspråken att

de fungerar också som skriftspråk och förespråkar en

försöksverksamhet med skyldighet för myndigheterna

att ge också skriftlig service på minoritetsspråken

i ett par kommuner.

I samma motion yrkande 4 begärs ett

tillkännagivande om meritvärdering för offentlig

personal. Minoritetsspråkskommittén föreslog att det

skulle lagfästas att tvåspråkighet på svenska och

minoritetsspråket skulle betraktas som en särskild

merit vid anställning av personal vid en myndighet

inom förvaltningsområdena. Motionärerna anser att

förslaget bör förverkligas.

I motion 1999/2000:K11 av Åsa Torstensson m.fl. (c)

yrkande 3 begärs ett tillkännagivande om rätten att

använda samiska, finska och meänkieli hos domstolar.

Motionärerna menar att inte endast parter och deras

ställföreträdare utan även andra aktörer som

exempelvis vittnen och målsägande skall ha samma

rätt att tala dessa språk.

I samma motion yrkande 4 begärs ett

tillkännagivande om rätten att få svar från

myndigheter på samiska, finska och meänkieli.

Motionärerna anser det betänkligt från demokrati-

och rättssäkerhetsperspektiv att det inte redan nu

ges en rätt till skriftliga svar från myndigheter på

dessa språk. Målet bör enligt motionärerna vara att

snarast utvidga rätten att få svar på samiska,

finska och meänkieli.

I motion 1998/99:K274 av Barbro Westerholm (fp)

yrkande 2 begärs ett tillkännagivande om en persons

rätt att få skriftligt svar på sitt eget

minoritetsspråk. Motionären anför att en person som

skriver på samiska eller finska till en myndighet

inom något av de förvaltningsområden där språken

talas skall kunna få både muntligt och skriftligt

svar på sitt eget språk. Enligt språkreglerna i

Finland och Norge kan samiskan användas både

muntligt och skriftligt i de samiska

förvaltningsområdena. Så borde det enligt motionären

vara också i Sverige.

I motion 1999/2000:Sf639 av Fanny Rizell (kd) m.fl

yrkande 18 (delvis) begärs ett tillkännagivande om

nationella minoriteter. Motionärerna vill att

nationella minoriteter skall kunna använda sitt

språk i kontakten med centrala myndigheter.

Konstitutionsutskottets bedömning

Vid avgörandet av vilken omfattning regler om rätt

att använda samiska, finska och meänkieli vid

domstolar och förvaltningsmyndigheter skall ha måste

enligt vad regeringen anför i propositionen flera

olika faktorer beaktas. Dit hör såväl

minoritetsspråkskonventionens inriktning som

praktiska, historiska och kulturella skäl samt

strävan efter nordisk rättslikhet. När det gäller

rätten att använda språken vid domstol måste dock

enligt propositionen hänsyn framför allt tas till

vilka kunskaper i dessa språk som finns i de

aktuella regionerna. Det får enligt propositionen

därför anses uteslutet att föreslå så omfattande

regler att domstolarna på begäran av någon av

parterna skall hålla rättegången på samiska, finska

eller meänkieli. Av likartade skäl anser regeringen

det i dag orealistiskt, såväl praktiskt som

ekonomiskt, att ställa krav på att myndigheterna

skall avfatta skriftliga beslut även på samiska,

finska och meänkieli. Enligt konstitutionsutskottets

mening bör de bedömningar som ligger till grund för

propositionen i dessa delar godtas. Detsamma gäller

frågan om rätten att använda minoritetsspråken hos

centrala statliga förvaltningsmyndigheter.

Motionerna 1999/2000:K3 yrkande 4, 1999/2000:

K10 yrkande 2, 1999/2000:K11 yrkande 4, 1998/99:K274

och 1999/2000:

Sf639 yrkande 18 (delvis) avstyrks.

Minoritetsspråkskonventionen innefattar inte krav

på att andra än de som har ställning som parter i

mål och ärenden skall ha rätt att använda

minoritetsspråk. Regeringen har inte heller ansett

att det finns skäl att låta rätten att använda

minoritetsspråk gälla för andra än parter och deras

ställföreträdare. Konstitutionsutskottet finner den

bedömning som ligger till grund för regeringens

förslag i detta hänseende väl avvägd. Motion

1999/2000:K11 yrkande 3 avstyrks.

Möjligheten att använda minoritetsspråken vid

domstol får en särskild betydelse vid muntliga

förhandlingar. Sådana fordrar en omsorgsfull

planering för att kunna genomföras på ett

ändamålsenligt sätt. Bland annat måste anlitande av

tolk kunna förberedas. Brister i förberedelserna kan

i värsta fall leda till att en förhandling måste

ställas in. Behovet av tolkning kan också ha stor

betydelse för hur lång tid som måste avsättas för en

förhandling, något som givetvis påverkar

möjligheterna att hålla också andra förhandlingar

samma dag.

Regeringen föreslår att en begäran att använda ett

minoritetsspråk i ett mål eller ärende hos domstol

skall få avslås om den inte framställts i samband

med att målet eller ärendet inleds eller första

gången en part skolat yttra sig i målet eller

ärendet. En sådan regel innebär inte att en senare

framställd begäran alltid måste avslås, men ett

avslag kan ofta nog visa sig påkallat av praktiska

skäl. Vid en restriktiv tillämpning av den

föreslagna regeln kan dess verkningar antas bli

tämligen lika dem som skulle följa av en regel om

att en begäran om att få använda ett minoritetsspråk

får avslås endast om det finns särskilda skäl för

det.

Regeringen föreslår också att en begäran om att få

använda ett minoritetsspråk vid domstol skall få

avslås om det är uppenbart att den har ett

otillbörligt syfte. Inte heller denna regel innebär

att en begäran alltid måste avslås i vissa

situationer. En situation då det kan finnas skäl för

ett avslag kan enligt propositionen dock vara om en

begäran om att få använda minoritetsspråk framställs

i syfte att förhala rättegången. Det är givetvis

inte möjligt att bortse från att ett behov av att

kunna avslå en begäran om att få använda

minoritetsspråk någon gång kan visa sig av sådana

skäl. Grunden för ett avslag kan då ligga mera i det

otillbörliga syftet än i att det från de synpunkter

som bär upp den föreslagna lagen om rätt att använda

minoritetsspråken skulle vara onödigt att ett

minoritetsspråk kom till användning.

Det nu anförda innebär att konstitutionsutskottet

ställer sig bakom vad som anförts i propositionen i

de nyss berörda hänseendena och avstyrker motionerna

1999/2000:K3 yrkandena 2 och 3 samt K239 yrkandena 2

och 3. Därmed tillstyrks förslagen till lagar om

rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter

och domstolar och om rätt att använda finska och

meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och domstolar.

Utskottet delar också den bedömning som gjorts i

propositionen såvitt gäller frågan om meritvärdering

vid anställande av personal hos myndigheterna.

Motion 1999/2000:K10 yrkande 2 avstyrks.

Förskoleverksamhet och äldreomsorg

Propositionen

Enligt regeringens förslag skall en kommun, när den

erbjuder plats i förskoleverksamhet, ge barn vars

vårdnadshavare begär det möjlighet till plats i

förskoleverksamhet där hela eller delar av

verksamheten bedrivs på samiska, finska respektive

meänkieli.

Vidare skall en kommun erbjuda den som begär det

möjlighet att få hela eller delar av den service som

erbjuds inom ramen för äldreomsorgen av personal som

behärskar samiska, finska respektive meänkieli.

Motionerna

I motion 1999/2000:K353 av Siv Holma och Stig

Eriksson (v) yrkande 6 (delvis) begärs ett

tillkännagivande om äldreomsorgen. Motionärerna

anser att alla äldre människor som tillhör någon av

de nationella minoriteterna behöver ges möjlighet

att få äldreomsorg med personal som kan deras

modersmål. Enligt deras mening skulle

försöksverksamheter kunna startas för sydsamerna i

Krokoms, Storumans och Strömsunds kommuner.

I motion 1999/2000:K353 yrkande 7 (delvis) begärs

ett tillkännagivande om förskolor. Motionärerna

anför att staten bör lämna stöd till att

försöksverksamhet med förskoleverksamhet på det egna

språket skall komma i gång för de minoriteter som

inte omfattas av ett i lag angivet

förvaltningsområde. Försöksverksamhet för sydsamer

skulle kunna prövas i Krokoms, Storumans och

Strömsunds kommuner.

Socialutskottets yttrande

Enligt socialutskottets uppfattning är regeringens

förslag att varje kommun i de s.k.

förvaltningsområdena skall erbjuda den som begär det

möjlighet att få hela eller delar av den service som

erbjuds inom ramen för äldreomsorgen av personal som

behärskar samiska, finska respektive meänkieli, väl

avvägt. Utskottet vill dock understryka att det även

i kommuner utanför förvaltningsområdena kan finnas

behov av särskilda insatser för äldre som har annat

modersmål än svenska. I detta sammanhang vill

utskottet också erinra om att regeringen i

budgetpropositionen för år 2000 (prop. 1999/2000:1)

föreslagit att 90 miljoner kronor anslås som ett

särskilt stimulansbidrag för försöksverksamheter i

kommuner och landsting som syftar till utveckling

och nytänkande inom vård-, omsorgs- och

serviceverksamheter för äldre. Regeringen fattade

under våren 1999 beslut om försöksverksamheter med

bl.a. uppsökande verksamhet. Motion K353 (v) yrkande

6 bör därför avstyrkas i den mån den inte anses

tillgodosedd med det anförda.

Utbildningsutskottets yttrande

Motion 1999/2000:K353 yrkande 7 berör regeringens

förslag till åtgärder i den del som nu är i fråga.

Motionärerna anser att staten med direktiv och

riktade resurser bör stödja initiativ till försök

med förskoleverksamhet för de minoriteter som inte

omfattas av ett i lag preciserat förvaltningsområde.

För sydsamer skulle förslagsvis försöksverksamhet

kunna anordnas i Krokoms, Storumans och Strömsunds

kommuner.

Utbildningsutskottet har inte något att erinra mot

regeringens lagförslag i nu berörd del och anser att

konstitutionsutskottet bör tillstyrka förslaget i

den delen. Motionsyrkandet (likaså i nu berörd del)

bör avstyrkas.

Enligt gällande ordning står det varje kommun fritt

att, alltefter personella och ekonomiska resurser,

organisera förskoleverksamheten på ett sätt som

motsvarar föräldrarnas och barnens behov och

önskemål. Det finns alltså inget som hindrar att

förskoleverksamhet bedrivs helt eller delvis på ett

minoritetsspråk även i kommuner som ligger utanför

förvaltningsområdena. Såväl konstitutionsutskottet

som riksdagen - det är utbildningsutskottets

bedömning - bör kunna utgå från att man lokalt

överväger möjligheterna att tillmötesgå exempelvis

önskemål från sydsamerna i de av motionärerna nämnda

kommunerna. Utskottet är inte berett att medverka

till ett uttalande av riksdagen om nationell

reglering av viss försöksverksamhet i enlighet med

motionärernas yrkande.

Konstitutionsutskottets bedömning

Konstitutionsutskottet ansluter sig till vad

socialutskottet och utbildningsutskottet har

anfört. Motionsyrkandena 1999/2000:K353 yrkande 6

och 7 (båda delvis) avstyrks.

Kommunindelning och språkgränser

Bakgrund

Vid en jämförelse av de historiska språkgränserna

för samiska respektive finska och meänkieli med

kommungränserna i förvaltningsområdena för dessa

språk kan konstateras att dessa gränser inte

sammanfaller. I två av de kommuner som omfattas av

förslagen, Gällivare och Kiruna, talas både samiska,

finska och meänkieli. Samiska talas mest i de västra

delarna av kommunerna och i norra delen av Kiruna

kommun medan finska och meänkieli talas mest i de

östra delarna.

Av bestämmelsen i 7.1b) i

minoritetsspråkskonventionen framgår att gällande

eller ny administrativ indelning av landet inte

skall hindra främjandet av ifrågavarande landsdels-

eller minoritetsspråk.

Förutsättningarna för ändringar i den kommunala

indelningen regleras i lagen (1979:411) om ändringar

i Sveriges indelning i kommuner och landsting. Där

anges i 1 kap. 1 § att en ändring i rikets indelning

i kommuner kan göras om en sådan ändring kan antas

medföra bestående fördel för en kommun eller en del

av en kommun eller andra fördelar från allmän

synpunkt. Särskild hänsyn skall tas till den eller

de kommuner som närmast berörs av indelningen. Om en

sådan kommun motsätter sig en indelningsändring får

beslut om ändring meddelas endast om det föreligger

synnerliga skäl. Särskild hänsyn skall också tas

till befolkningens önskemål och synpunkter.

Av förarbetena till lagen framgår att en

indelningsändring inte bör genomföras utan att det

föreligger från allmän synpunkt objektivt bärande

skäl till ändringen. Vilka skäl som skall föreligga

och hur tungt de skall väga i förhållande till

eventuella skäl mot en ändring har i huvudsak

överlämnats till praxis. Vid denna avvägning bör

alla omständigheter som talar för eller emot en

ändring uppmärksammas. Befolkningens förhållanden

skall ges en central plats vid bedömningen.

Propositionen

Regeringen anser att det är viktigt att den

administrativa indelningen av landet inte utgör

hinder för att främja landsdels- eller

minoritetsspråk. Enligt regeringens bedömning utgör

den nuvarande indelningen inte något sådant hinder.

Regeringen anser att nuvarande bestämmelser om

förutsättningar för ändringar i den kommunala

indelningen är tillräckliga för att uppfylla

minoritetsspråkskonventionens krav att den

administrativa indelningen inte skall hindra

främjandet av landsdels- eller minoritetsspråk.

Motionen

I motion 1999/2000:K10 av Helena Bargholtz m.fl.

(fp) yrkande 5 begärs ett tillkännagivande om att

förändringar i den kommunala indelningen inte får

förhindra främjande av de svenska landsdels- eller

minoritetsspråken. Minoritetsspråkskommittén

föreslog att det uttryckligen skulle stadgas i lag

att en förändring av den kommunala indelningen inte

får hindra främjande av de svenska landsdels- och

minoritetsspråken. Motionärerna anser att kommitténs

förslag bör förverkligas.

Konstitutionsutskottets bedömning

I likhet med vad som har anförts i propositionen

anser utskottet den nu gällande regleringen

tillräcklig för att uppfylla kravet att den

administrativa indelningen av landet inte skall

hindra främjandet av landsdels- eller

minoritetsspråk. Motion 1999/2000:K10 yrkande 5

avstyrks.

Utbildningsfrågor m.m.

Propositionen

Grundskola och gymnasieskola

I läroplanen för det obligatoriska skolväsendet,

förskoleklassen och fritidshemmet (Lpo 94)

respektive de frivilliga skolformerna (Lpf 94) bör

det anges att eleverna skall ges kunskap om

minoritetsspråken och om de nationella

minoriteternas kultur, religion och historia.

Universitet och högskolor

Det är väsentligt att universitetsutbildning och

forskning i minoritetsspråk och om de nationella

minoriteterna fortsätter och kan utvecklas. Ett

närmare ställningstagande i fråga om högre

utbildning och forskning i minoritetsspråken och om

de nationella minoriteterna kommer att redovisas i

samband med regeringens samlade bedömning när det

gäller ämnen som har få lärare, forskare och

studenter.

Folkbildning

Folkhögskolorna och studieförbunden har genom sin

karaktär och form möjlighet att genomföra verksamhet

som riktar sig till personer som tillhör nationella

minoriteter. Folkbildningsrådet bör redovisa vilket

kursutbud som finns inom folkbildningen för de

nationella minoriteterna. Folkbildningsrådet bör i

sina utvärderingar beakta behovet av att kartlägga i

vilken utsträckning som dessa grupper deltar i

folkbildningsverksamheten samt vilka ytterligare

insatser som folkbildningen anser kan behöva vidtas

för att bredda dessa gruppers deltagande.

Motionerna

I motion 1999/2000:K6 av Paavo Vallius m.fl (s)

begärs ett tillkännagivande om finska språket i

förskolan och grundskolan. Motionärerna anser att en

kommun som erbjuder plats i förskoleverksamhet för

ett barn som talar ett minoritetsspråk bör

eftersträva att ge barnet en plats i

förskoleverksamhet där hela eller delar av

verksamheten bedrivs på minoritetsspråk, om det

finns underlag för något sådant och vårdnadshavarna

önskar det.

I motion 1999/2000:K7 av Paavo Vallius m.fl. (s)

yrkande 1 begärs ett tillkännagivande om

minoritetsfolkhögskolorna och garanterat ekonomiskt

stöd för deras verksamhet som kulturella centrum för

landsdelsspråks- och minoritetsspråksgrupper. I

samma motion yrkande 2 begärs ett tillkännagivande

om folkhögskoleundervisning för finska romer i

Sverige.

I motion 1999/2000:K12 av Yvonne Ångström m.fl (fp)

yrkande 2 (delvis) begärs ett tillkännagivande om

rikstäckande åtgärder när det gäller barnomsorg.

Motionärerna finner det oroande att propositionen

inte tar upp de riks-täckande åtgärder som gäller

barnomsorg och som togs upp i

Minoritetsspråkskommitténs utredning. De åtgärder

som föreslås i propositionen gäller endast

förvaltningsområdet. Därmed spolieras och stoppas

enligt motionärerna helt de initiativ som tagits i

det sydsamiska området när det gäller famför allt

barnomsorgen. Motionärerna anser därför att

förslagen måste tas upp till förnyad bedömning och

kostnadsberäkning.

I motion 1999/2000:K353 av Siv Holma och Stig

Eriksson (v) yrkande 2 begärs ett tillkännagivande

om stöd till folkbildning/folkhögskolor.

I samma motion yrkande 7 (delvis) begärs ett

tillkännagivande om förskolor. Motionärerna anför

att staten bör lämna stöd till att försöksverksamhet

med förskoleverksamhet på det egna språket skall

komma i gång för de minoriteter som inte omfattas av

ett i lag angivet förvaltningsområde.

Försöksverksamhet för sverigefinnar, romer och judar

skulle kunna prövas där det kan finnas behov och är

praktiskt genomförbart.

Utbildningsutskottets yttrande

Beträffande undervisningen i grundskola och

gymnasieskola anser regeringen att det i läroplanen

för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen

och fritidshemmet (Lpo 94) respektive de frivilliga

skolformerna (Lpf 94) bör anges att eleverna skall

ges kunskap om minoritetsspråken och om de

nationella minoriteternas kultur, religion och

historia.

I motion 1999/2000:K6 begärs ett tillkännagivande

av riksdagen till regeringen om vad i motionen

anförts om finska språket i förskolan och

grundskolan. Motionärerna påpekar behovet av

modersmålsstöd i förskola, deltidsförskola och

familjedaghem i hela landet, vilket innebär att

modersmålsstöd bör ges under hela förskoletiden.

Skolverket bör enligt motionärerna få i uppdrag att

göra en översyn av samt sammanställa statistik om i

vilken utsträckning barn som talar minoritetsspråk

har möjlighet att delta i förskoleverksamhet samt

undervisning i och på sitt modersmål. Likartade

yrkanden framförs i motionerna 1999/2000:K12 yrkande

2 (delvis) och 1999/2000:

K353 yrkande 7 (delvis). Utan att nämna vad

Minoritetsspråkskommittén föreslagit finner

motionärerna bakom motion 1999/2000:K12 det oroande

att propositionen inte tar upp de rikstäckande

åtgärder som gäller barnomsorgen och som förordades

av kommittén. I den senare motionen föreslås att

staten med direktiv och riktade resurser bör stödja

försök med förskoleverksamhet för sverigefinnar,

romer och judar, där det behövs och är praktiskt

genomförbart.

Utbildningsutskottet föreslår att

konstitutionsutskottet skall avstyrka bifall till

yrkandena.

Inledningsvis erinrar utbildningsutskottet om vad

Minoritetsspråkskommittén föreslagit om

förskoleverksamheten och som motionärerna bakom

motion 1999/2000:K12 åberopar. Kommittén ansåg det

angeläget att förskoleverksamheten även utanför

förvaltningsområdena, i de kommuner där det finns

tillräckligt många som efterfrågar det, organiseras

så att föräldrar som så önskar kan få hela eller

delar av den förskoleundervisning som erbjuds deras

barn på samiska respektive finska. En översyn borde

göras för att ta reda på i vilken utsträckning

barnens behov av att bli bemötta på samiska

respektive finska uppfylls i den kommunala

barnomsorgen. Inom ramen för en sådan översyn borde

man överväga vilka åtgärder som kan vidtas för att

förmå kommuner där det finns många samisktalande

respektive finsktalande barn i förskoleåldern att

organisera förskoleverksamheten så att någon del av

verksamheten i dessa kommuner, om föräldrarna begär

det, bedrivs på finska respektive samiska.

Utbildningsutskottet är inte berett att ställa sig

bakom krav på centrala föreskrifter om viss

försöksverksamhet i enlighet med motionärernas

önskemål i kommuner utanför de förvaltningsområden

för vilka särskilda bestämmelser kommer att gälla

vid riksdagens bifall till propositionen. Syftet med

de i detta sammanhang aktuella yrkandena är enligt

utbildningsutskottets mening åtminstone delvis

tillgodosett genom de bestämmelser som återfinns

såväl i läroplanen för förskolan som i

grundskoleförordningen. I den förra (Lpfö 98)

framhålls att förskolan skall bidra till att barn

med annat modersmål än svenska får möjlighet att

både utveckla det svenska språket och sitt

modersmål. I grundskoleförordningen (SFS 1994:1194,

ändrad och omtryckt 1997:599) ges bestämmelser om

tvåspråkig undervisning. Bestämmelserna om

modersmålsundervisning innebär att begränsningen

till sju läsår inom det offentliga skolväsendet om

rätt till modersmålsundervisning inte gäller

samiska, tornedalsfinska, romska eller finska elever

eller om undervisningen avser ett nordiskt språk (2

kap. 11 §). Om modersmålsundervisning i

tornedalsfinska, samiska eller romska anordnas i

stället för B-språk, gäller inte kravet på minst fem

elever, vilket normalt krävs för att kommunen skall

vara skyldig att anordna undervisning i B-språk (2

kap. 18 §).

Utbildningsutskottet vill i sammanhanget peka på

att Skolverket den 1 mars 1999 redovisade ett

uppdrag angående romska elevers skolsituation.

Skolverket föreslår att särskilda utvecklingsmedel

avsätts. Enligt regeringen bör medel från anslag A 2

Utveckling av skolväsende och barnomsorg användas

för att stödja lokalt utvecklingsarbete (prop.

1999/2000:1 utg.omr. 16 s. 67).

Som framhålls i förevarande proposition blir det

enligt utbildningsutskottet en viktig uppgift för

Skolverket att följa utvecklingen för

minoritetsspråken såväl i förskolan som i skolan

(prop. s. 59).

Utbildningsutskottet erinrar slutligen om den

skollagsöversyn som pågår (dir. 1999:15). Kommittén

i fråga skall bl.a. utreda om och i så fall hur

förskolan kan bli en egen skolform och hur

integrationen mellan förskoleklass, skola och

fritidshem skall regleras i skollagen.

Beträffande universitet och högskolor är det enligt

regeringens bedömning väsentligt att

universitetsutbildning och forskning i

minoritetsspråk och om de nationella minoriteterna

fortsätter och kan utvecklas. Ett närmare

ställningstagande i fråga om högre utbildning och

forskning i minoritetsspråken och om de nationella

minoriteterna kommer att redovisas i samband med

regeringens samlade bedömning när det gäller de

ämnen som har få lärare, forskare och studenter.

I motion 1999/2000:K353 begärs att riksdagen som

sin mening skall ge regeringen till känna vad i

motionen anförts om universitet och högskolor. På

samma sätt som sker beträffande säkerställandet av

samiskans ställning vid Umeå universitet bör

regeringen, anser motionärerna, säkra forskning och

undervisning i alla erkända minoritetsspråk.

Regeringen skjuter framför sig åtgärder som

föreslagits av Minoritetsspråkskommittén, heter det

i motionen (yrk. 1).

Utbildningsutskottet anser att

konstitutionsutskottet bör avstyrka bifall till

yrkandet.

Minoritetsspråkskommittén har föreslagit att

åtgärder skall vidtas för att säkerställa att

utbildning och forskning i samiska, finska och

romani chib långsiktigt kan äga rum vid åtminstone

ett universitet eller en högskola i Sverige.

Som framgår av motionen föreligger för Umeå

universitet ett särskilt åtagande att varje läsår

anordna utbildning i samiska. Av årsredovisningen

skall framgå antalet studenter som deltagit i

utbildningen. Föreskriften i fråga återfinns i

regleringsbrevet.

Ordningen för planering och genomförande av

utbildning och forskning vid universitet och

högskolor är den att det inom mycket vida ramar

ankommer på lärosätena själva att bestämma i vilka

ämnen utbildning skall ges och inom vilka

områden/ämnen forskning skall bedrivas. I

propositionen redogör regeringen utförligt för

dagsläget när det gäller utbildning och forskning

inom högskolan i samiska, samisk kultur och

historia, finska, meänkieli, finsk kultur, forskning

om nationella minoriteter och invandrare samt

utbildning och forskning i judaistik (omfattande

judendom, judisk historia, politik och kultur).

Regeringen menar, vilket redan framgått, att det är

viktigt att universitetsutbildning och forskning i

minoritetsspråk och om de nationella minoriteterna

fortsätter och utvecklas.

Vid flera tillfällen och sedan länge har frågan

diskuterats - och även varit föremål för utredningar

- hur ansvaret nationellt för utbildning och

forskning inom vissa mindre ämnen och/eller

ämnesområden kan utformas, den s.k.

småämnesproblematiken. I propositionen meddelas att

Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet

(HSFR) har redovisat ett uppdrag att undersöka

småämnenas situation vid de svenska lärosätena.

Regeringen avser att återkomma till frågan i nästa

forskningspolitiska proposition. I det sammanhanget,

menar regeringen, bör förutsättningarna och

intresset för att bedriva högre utbildning och

forskning i romani chib och jiddisch samt om de

nationella minoriteternas kultur, religion och

historia övervägas närmare.

Utbildningsutskottet erinrar slutligen om att

regeringen i budgetpropositionen för år 2000 tar upp

frågan om mångfald inom högskolan och pekar på att

Sverige är ett mångkulturellt land med en mångfald

av etniska grupper. Denna mångfald är i alltför

liten utsträckning representerad inom högskolan vad

gäller såväl lärare och forskare som studenter. Det

är enligt regeringen angeläget att den etniska

snedrekryteringen minskar (prop. 1999/2000:1

utg.omr. 16 s. 90).

Kulturutskottets yttrande

Folkbildning

Kulturutskottet instämmer i regeringens bedömning

att folkhögskolorna och studieförbunden genom sin

speciella karaktär och form har möjlighet att

genomföra verksamhet som riktar sig till personer

som tillhör nationella minoriteter. Utskottet anser

att det är värdefullt om Folkbildningsrådet

redovisar vilket kursutbud som finns för de

nationella minoriteterna och kartlägger i vilken

utsträckning som dessa grupper deltar i

folkbildningsverksamheten samt vilka ytterligare

insatser som folkbildningen anser kan behöva vidtas

för att bredda dessa gruppers deltagande.

Motionsvägen har tre yrkanden framförts som rör

folkhögskoleverksamheten.

I motion K7 (s) anförs att de nationella

minoriteternas folkhögskolor bör få möjlighet att

utvecklas till kulturella centrum för sina

respektive minoriteter. För att klara denna

kulturella uppgift behöver skolorna extra ekonomiskt

stöd. I motionen yrkas därför att

minoritetsfolkhögskolorna skall få ett garanterat

ekonomiskt stöd - utöver det stöd som fördelas av

Folkbildningsrådet - för att verka som kulturella

centrum för landsdels- och minoritetsspråksgrupperna

(yrkande 1).

En grundläggande princip på folkbildningsområdet är

att folkbildningens anordnare, dvs. folkhögskolor

och studieförbund, själva skall lägga fast målen för

sin verksamhet. Riksdagen har emellertid vid olika

tillfällen beslutat om syftena med statsbidraget

till verksamheten. Efter förslag från regeringen

beslutade riksdagen våren 1998 att vidga syftena med

bidragsgivningen i vissa avseenden. Bland annat

tillkom syftet att statsbidraget skulle bredda

kulturintresset i samhället, öka delaktigheten i

kulturlivet samt främja kulturupplevelser och eget

skapande (prop. 1997/98:115, bet. 1997/98:

KrU17, rskr. 1997/98:258). Folkbildningsrådet

beslutar vilka som skall få statsbidrag i enlighet

med bestämmelserna i förordningen (1991:977) om

statsbidrag till folkbildningen och fördelar

tillgängliga medel till dem. Endast en folkhögskola,

Samernas folkhögskola i Jokkmokk, finansieras på

annat sätt, nämligen via Sametinget (utgiftsområde

16 anslaget A 10 Sameskolstyrelsen).

Kulturutskottet konstaterar att motionsyrkandet

avser folkhögskolor som i sin undervisning vänder

sig till samer, finnar och tornedalingar, de tre

minoritetsgrupper som talar de s.k. landsdels- eller

minoritetsspråken (jfr prop. s. 34). Som framgår av

både propositionen och den nu aktuella motionen kan

folkhögskolorna utgöra kulturella centrum. I

propositionen nämns att det vid Samernas

folkhögskola i Jokkmokk vid sidan av

språkundervisning bedrivs undervisning i hantverk,

musik, traditioner m.m. Det är givetvis av stort

värde om även andra folkhögskolor, bl.a. de som

vänder sig till sverigefinnar och tornedalingar,

eftersträvar att ytterligare utvecklas till

kulturella centrum för respektive grupp. Enligt

kulturutskottets uppfattning bör emellertid inte

någon ny statlig stödform inrättas för att

finansiera folkhögskolornas kultursatsningar. De

medel som disponeras av Folkbildningsrådet bör

således även avse satsningar som syftar till att

utveckla skolorna till kulturella centrum.

Kulturutskottet avstyrker därmed motion K7 (s)

yrkande 1.

I två yrkanden behandlas frågan om inrättande av

folkhögskolor för de nationella minoriteterna.

Yrkande 2 i motion K7 (s) syftar till att finska

romer i Sverige själva eller i samverkan med

befintliga folkhögskolor skall få möjlighet att

starta egen folkhögskoleverksamhet.

Även motionärerna bakom motion K353 (v) tar upp

romernas situation och anför att de saknar

anknytning till en folkhögskola. Motionsyrkandet

syftar till att staten skall säkerställa ett

långsiktigt statligt stöd till en folkhögskola för

var och en av de erkända minoriteterna (yrkande 2).

Kulturutskottet vill inledningsvis erinra om att

det ankommer på Folkbildningsrådet att godkänna

inrättandet av nya statsbidragsberättigade

folkhögskolor samt tilldela dessa skolor bidrag. För

att kunna bli godkänd som statsbidragsberättigad

folkhögskola krävs bl.a. att den nya folkhögskolan

har en eller flera huvudmän med organisatorisk och

ekonomisk stabilitet. Huvudmännen för den nya skolan

skall vara beredda att ta ekonomiskt ansvar för

verksamheten och svara för egna ekonomiska insatser.

Enligt kulturutskottets uppfattning bidrar

minoritetsfolkhögskolorna i hög grad till att stärka

identiteten hos de nationella minoriteterna och till

att bredda deras känsla och intresse för den egna

historien och kulturen. Utskottet konstaterar att

det redan finns folkhögskolor som vänder sig till

tre av de fem nationella minoriteterna, nämligen

samerna, sverigefinnarna och tornedalingarna. Vidare

bör det framhållas att samtliga folkhögskolor har

möjlighet att anordna utbildningar för de olika

minoriteterna och att några av dem redan i dag ger

kurser för bl.a. romer. Det är dock viktigt att

understryka att folkhögskolorna själva bestämmer sin

profil. Den kartläggning som Folkbildningsrådet

skall göra bör kunna ge en god bild av vilket behov

som finns hos de olika minoriteterna av ytterligare

insatser för att bredda deras deltagande i

folkbildningsverksamheten.

Motionsyrkandena bör inte föranleda någon åtgärd

från riksdagens sida. De avstyrks således.

Konstitutionsutskottets bedömning

Utan tvivel är utbildningsfrågorna av grundläggande

betydelse för möjligheterna att hålla

minoritetsspråken levande. Inte minst gäller detta i

fråga om grundskolans undervisning i och på dessa

språk. Det är enligt konstitutionsutskottet från

bl.a. denna synpunkt givetvis av stor vikt att de

föreskrifter som finns om rätt till sådan

undervisning vinner fullt genomslag i praktiken.

Konstitutionsutskottet har inte i övrigt något att

för egen del lägga till vad utbildningsutskottet och

kulturutskottet anfört i sina yttranden. Motionerna

1999/2000:K6, K7, K12 yrkande 2 (delvis), K353

yrkandena 2 och 7 (delvis) avstyrks.

Kulturverksamhet

Propositionen

Vid fördelningen av det statliga stödet till

litteratur och kulturtidskrifter samt övrig

kulturverksamhet bör de nationella minoriteterna

särskilt beaktas. De nuvarande stöden för dessa

ändamål bör ökas med 1 miljon kronor fr.o.m. år

2000. Statens kulturråd bör ges i uppdrag att utreda

hur samisk, finsk, tornedalsk, romsk samt judisk

kultur skall få ett tillräckligt utrymme i svenskt

kulturliv.

Motionerna

I motion 1999/2000:K4 av Paavo Vallius m.fl. (s)

begärs ett tillkännagivande om den finskspråkiga

teaterverksamheten i Sverige.

I motion 1999/2000:K10 av Helena Bargholtz m.fl.

(fp) yrkande 3 begärs ett tillkännagivande om

ortsnamns- och vägskyltar.

I motion 1998/99:K274 av Barbro Westerholm (fp)

yrkande 3 begärs ett tillkännagivande om flerspråkig

skyltning och flerspråkiga adresser.

I motion 1999/2000:K353 av Siv Holma m.fl. (v)

yrkande 5 begärs ett tillkännagivande om stödet för

utgivning av minoritetslitteratur.

Kulturutskottets yttrande

Kulturutskottet har inte något att erinra mot de

bedömningar som framförs i propositionen och som

innebär att de nationella minoriteterna särskilt bör

beaktas vid fördelningen av det statliga stödet till

litteratur och kulturtidskrifter samt övrig

kulturverksamhet. Regeringen aviserar att den avser

att föreslå att de statliga stöden för dessa ändamål

skall ökas med 1 miljon kronor fr.o.m. år 2000, en

fråga som riksdagen kommer att ta ställning till i

anslutning till behandlingen av budgetpropositionen

för år 2000.

Kulturutskottet har inte heller något att erinra

mot att Statens kulturråd ges i uppdrag att utreda

hur samisk, finsk, tornedalsk, romsk samt judisk

kultur skall få ett tillräckligt utrymme i svenskt

kulturliv.

I motion K4 (s) behandlas en fråga som rör den

finskspråkiga teatern i Sverige. Den finskspråkiga

verksamheten vid Riksteatern, Finska Riks, har lagts

ned och barnteater riktad till barn med finska som

modersmål har flyttats över till Unga Riks, en

avdelning inom Riksteatern. I motionen föreslås att

de medel som i dag anvisas för finskspråkig

barnteaterverksamhet inom Riksteatern skall upphöra

att utgå. Motionsförslaget synes syfta till att

medlen i stället skall överföras till Kulturrådets

utvecklingsanslag och fördelas till

amatörteatergrupper som ägnar sig åt finskspråkig

barn- och ungdomsteater.

Kulturutskottet har vid olika tillfällen, senast

hösten 1998, behandlat motioner med likartade

yrkanden (bet. 1998/99:KrU1 s. 38). Utskottet

redovisade då bl.a. följande.

Kulturutskottet har från Riksteatern erfarit att

Riksteatern via ett kontaktnät inom skolan tar reda

på var det finns finskspråkiga elever samt via sina

kontakter informerar om sin finskspråkiga

teaterverksamhet. Utskottet anser att det är

tveksamt om den finskspråkiga teaterverksamheten för

barn och ungdom skulle befrämjas av en sådan

överflyttning av medel som föreslås i motionen. Inom

Riksteatern finns lång erfarenhet av finskspråkig

teaterverksamhet och ett nät av uppbyggda kontakter

inom skolan. Vidare har Riksteatern viktiga,

gemensamma resurser som kan utnyttjas för de skilda

teaterverksamheter som ryms inom teatern.

Kulturutskottet anser att det skulle kunna bli svårt

för Kulturrådet att finna professionell finskspråkig

teaterverksamhet att fördela medlen till och att

kunna ersätta det kontaktnät som Riksteatern har.

Kulturutskottet anser att riksdagen inte bör besluta

om en sådan omföring av medel som föreslås i

motionen, varför den avstyrks. Utskottet vill dock i

sammanhanget starkt understryka vikten av att

Riksteatern i sin fortsatta verksamhet med

finskspråkig teater för barn och ungdom snabbt

bygger upp ett fungerande kontaktnät även inom den

sverigefinska befolkningen i landet och dess

organisationer. Genom ett sådant kontaktnät och

samarbete med dessa organisationer bör Riksteatern

kunna sprida verksamheten bland de finskspråkiga

barnen och ungdomarna mera effektivt.

Kulturutskottet har erfarit att Riksteatern nyligen

etablerat kontakt med Sverigefinska Riksförbundet

och Finlandsinstitutet i syfte att utveckla

publikarbetet. Sedan tidigare har Riksteatern

kontakter med ett flertal finska skolor och med

Sverigefinska språknämnden. Kulturutskottet noterar

vidare att från Riksteaterns sida undersöks för

närvarande möjligheterna att presentera finskspråkig

teater även för vuxna genom gästspel från Finland.

Med hänvisning till det anförda avstyrker

kulturutskottet motion K4 (s).

Motionärerna bakom motion K10 (fp) har tagit fasta

på den artikel i den s.k. ramkonventionen som

innebär att det land som anslutit sig till

konventionen skall sträva efter att sätta upp

skyltar med ortnamn, gatunamn m.m. på

minoritetsspråk inom områden som traditionellt och i

betydande antal bebos av nationella minoriteter. Det

innebär - anför motionärerna - att skyltarna inom de

samiska och tornedalska områdena skall vara

flerspråkiga. Motions-yrkandet syftar till att en

tidsgräns skall fastställas då arbetet med

flerspråkiga skyltar skall vara klart. Ett rimligt

årtal vore år 2005, anser motionärerna (yrkande 3).

Som redovisas i den nu aktuella propositionen (s.

40) har regeringen i proposition 1998/99:114

Kulturarv - kulturmiljöer och kulturföremål

föreslagit att en regel skall införas i lagen

(1988:950) om kulturminnen m.m. om att god

ortnamnssed skall iakttas vid statlig och kommunal

verksamhet. I kulturarvspropositionen anförs att

ortnamnen är en viktig del av vårt kulturarv och att

det är av stor vikt att nedärvda ortnamn vårdas och

bevaras samt att namngivning av ortnamn sker med

hänsyn till kulturarvet. Detta, anförs det, gäller

inte minst ursprungsbefolkningens kulturarv (prop.

1998/99:114 s. 33).

Vidare framgår det av kulturarvspropositionen att

de argument som framförs för behov av god

ortnamnssed även gäller minoritetsspråk. Ortnamnen

utgör ett immateriellt kulturarv som inte bör

förringas eller utsläckas genom tillämpning av

majoritetsspråket. Regeringen finner att de

namnformer som ingår i Lantmäteriverkets

ortnamnsregister och därmed används på de allmänna

kartorna också bör användas vid vägskyltning även om

det i vissa fall leder till dubbla namnformer (prop.

s. 34).

Kulturutskottet kommer att bereda förslagen i

kulturarvspropositionen och förslag som inkommit

motionsvägen senare under innevarande riksmöte.

Enligt kulturutskottets uppfattning bör

motionsyrkandet inte föranleda någon riksdagens

åtgärd. Motion K10 (fp) yrkande 3 avstyrks.

I motion K353 (v) behandlas en fråga som rör stödet

för utgivning av minoritetslitteratur. Motionärerna

anser att produktion och marknadsföring skall

prioriteras i bidragshänseende. I motionen yrkas att

regeringen i sina direktiv till Kulturrådet skall

specificera hur minoritetslitteraturen skall beaktas

vid bidragsgivningen (yrkande 5).

Kulturutskottet konstaterar att det ankommer på

regeringen att utforma närmare föreskrifter för

utgivningsstödet med anledning av att stödet nu

förstärks med särskilda medel för utgivning av

litteratur på de nationella minoriteternas språk.

Utskottet erinrar om att Kulturrådet redan stödjer

utgivning av litteratur på andra språk än det

svenska språket. Utskottet utgår självfallet från

att Kulturrådet skall ha tillgång till och kontakt

med sakkunniga inom respektive språk för att

möjliggöra de kvalitativa bedömningar som krävs vid

allt utgivningsstöd. Kulturutskottet utgår också

från att det i detta beredningsarbete kan ingå en

dialog med personer som har god kännedom om de olika

minoriteternas språk och kultur.

Motionsyrkandet avstyrks därmed.

Konstitutionsutskottets bedömning

Konstitutionsutskottet ansluter sig till vad

kulturutskottet anfört i sitt yttrande. Motionerna

avstyrks (1999/2000:K4, K10 yrkande 3 och K353

yrkande 5). Även motion 1998/99:K274, vars innebörd

motsvaras av motion K10 yrkande 3, avstyrks.

Massmedier

Propositionen

Regeringen redovisar följande bedömning.

Radio och TV

Vid beredningen av nya sändningstillstånd för

programföretagen i allmänhetens tjänst, Sveriges

Television AB, Sveriges Radio AB och Sveriges

Utbildningsradio AB, avser regeringen att ta upp

frågan om att ge romani chib samma särställning i

programverksamheten som i dag ges samiska, finska

och meänkieli.

Tidningar

Regeringen anser att det är väsentligt att

dagstidningar på samiska, finska och meänkieli ges

tillräckligt stöd. Nuvarande presstödsregler

uppfyller detta krav.

Motionen

I motion 1999/2000:K353 av Siv Holma m.fl. (v)

yrkande 4 begärs ett tillkännagivande om textremsor

på minoritetsspråk i TV.

Kulturutskottets yttrande

I propositionen anger regeringen att den avser att

vid beredningen av nya sändningstillstånd för

Sveriges Television AB (SVT), Sveriges Radio AB och

Sveriges Utbildningsradio AB ta upp frågan om att ge

romani chib samma särställning i programverksamheten

som i dag ges samiska, finska och meänkieli.

Kulturutskottet har inte något att erinra mot

regeringens bedömning.

I motion K353 (v) föreslås att TV skall låta texta

vuxenprogram på de nationella minoritetsspråken.

Textningen skall utformas så att tittaren själv

väljer när han eller hon vill se textremsan (yrkande

4).

Kulturutskottet utgår från att motionsyrkandet

avser SVT:s möjligheter att sända textremsor.

Kulturutskottet konstaterar att den typ av textning

som efterlyses i motionen skulle kunna genomföras

redan nu med analog sändningsteknik. Närmare 2 000

sändningstimmar textas för närvarande med s.k. dold

textning. Betydande sändningskapacitet skulle

emellertid tas i anspråk och utrymmet för Text-TV

skulle minska drastiskt om textremsor skulle sändas

på de fem aktuella minoritetsspråken. Vid införandet

av digital sändningsteknik kommer emellertid

överföringskapaciteten att öka betydligt. Därmed

underlättas möjligheterna att sända textremsor på

många språk samtidigt. Kulturutskottet erinrar i

sammanhanget om SVT:s självständighet och om att det

ankommer på programföretaget att inom givna

ekonomiska ramar göra de prioriteringar som krävs

för att uppfylla de villkor som regeringen angivit i

sändningstillstånd och i beslut om medelstilldelning

(s.k. anslagsvillkor).

Nyligen har en utredning tillsatts med uppgift att

bereda de villkor som skall gälla för public

service-företagen under nästa tillståndsperiod, dvs.

efter år 2001. Utredaren skall bl.a. behandla frågor

om programföretagens uppdrag och organisation,

frågor om teknik och distribution samt

finansieringsfrågor (dir. 1999:74). Av

utredningsdirektiven framgår att regeringen avser

att tillkalla en beredningsgrupp där samtliga

riksdagspartier skall vara företrädda.

Beredningsgruppen skall ( med utgångspunkt i

utredarens ställningstaganden ( medverka i arbetet

med att ta fram riktlinjer för public service-

företagens verksamhet inför den nya

tillståndsperioden. Utrednings- och

beredningsarbetet bör inte föregripas.

Med hänvisning till det anförda avstyrker

kulturutskottet motionsyrkandet.

Konstitutionsutskottets bedömning

Konstitutionsutskottet ansluter sig till vad

kulturutskottet har anfört i sitt yttrande.

Motionsyrkandet avstyrks (1999/2000:K353 yrkande 4).

Äldreomsorg

Propositionen

Regeringen redovisar som sin bedömning att

Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att kartlägga

äldreomsorgen för finsktalande äldre i kommuner med

ett stort antal äldre som använder finska. Syftet är

att ta fram ett antal goda exempel på åtgärder som

ger bra resultat.

Motionerna

I motion 1999/2000:K5 av Paavo Vallius m.fl. (s)

begärs ett tillkännagivande om äldreomsorg på

finska. Motionärerna anför att det ökande antalet

äldre sverigefinnar behöver en utbyggd finskspråkig

service inom äldreomsorgen. Det bör poängteras att

det åvilar kommunerna att tillse att

kommunmedborgarna får den omsorg de har rätt att

kräva.

I motion 1999/2000:K12 av Yvonne Ångström m.fl.

(fp) yrkande 2 (delvis) begärs ett tillkännagivande

om rikstäckande åtgärder när det gäller

äldreomsorg. Motionärerna finner det oroande att

propositionen inte tar upp de riks-täckande åtgärder

som gäller äldreomsorg och som togs upp i

Minoritetsspråkskommitténs utredning. De åtgärder

som föreslås i propositionen gäller endast

förvaltningsområdet. Därmed spolieras och stoppas

enligt motionärerna helt de initiativ som tagits i

det sydsamiska området när det gäller äldre.

Motionärerna anser därför att förslagen måste tas

upp till förnyad bedömning och kostnadsberäkning.

I motion 1999/2000:K353 av Siv Holma och Stig

Eriksson (v) yrkande 6 (delvis) begärs ett

tillkännagivande om äldreomsorgen. Motionärerna

anser att alla äldre människor som tillhör någon av

de nationella minoriteterna behöver ges möjlighet

att få äldreomsorg med personal som kan deras

modersmål. För romer, sverigefinnar och judar anser

de det positivt med försöksverksamhet där det kan

finnas ett behov och det är praktiskt genomförbart.

Socialutskottets yttrande

Socialutskottet delar inställningen i motionerna om

vikten av att de äldre som så önskar bör erbjudas

vård och omsorg av personal som talar deras

modersmål. Äldre är ofta de starkaste språkbärarna

och även bärare av kultur och traditioner. Inom

äldreomsorgen har det vidare visat sig att äldre kan

förlora kunskaperna i det sist inlärda språket men

behålla kunskaperna i det först inlärda språket.

Detta talar för att äldreomsorg i möjligaste mån bör

erbjudas på de äldres modersmål.

Kommunerna skall kunna erbjuda alla medborgare en

god äldrevård. Detta kan i vissa fall innebära att

vården - för att den skall nå önskat resultat - bör

ske på det modersmål som individen i fråga talar.

Det finns dock vissa svårigheter med att erbjuda

alla äldre som så önskar vård på deras modersmål.

Dels saknas det ofta tvåspråkig personal, dels kan

det innebära stora kostnader när det gäller mindre

grupper.

Vad särskilt gäller den finskspråkiga minoriteten

kan konstateras att den är den största minoriteten i

Sverige. Som regeringen anfört bor sverigefinnarna

relativt koncentrerat till vissa orter i landet och

utgör ett sådant antal att det borde finnas goda

möjligheter att erbjuda äldreomsorg på finska till

en inte alltför stor kostnad. Dessutom är

situationen sådan att det inom en kort tid kan

förväntas finnas ett stort antal äldre finsktalande

som är i behov av äldreomsorg. Utskottet ser därför

positivt på att regeringen avser att ge

Socialstyrelsen i uppdrag att kartlägga

äldreomsorgen för finsktalande i kommuner med ett

stort antal äldre som använder finska.

Sammanfattningsvis instämmer utskottet sålunda till

stor del i vad motionärerna anfört. Utskottet anser

med hänsyn till vad ovan anförts dock inte att något

tillkännagivande bör föreslås. Motionerna K5 (s) och

K12 (fp) yrkande 2 delvis bör därför avstyrkas i den

mån de inte anses tillgodosedda med det anförda.

Konstitutionsutskottets bedömning

Kommunerna skall kunna erbjuda alla medborgare en

god äldrevård. Det kan innebära att de äldre bemöts

på sitt eget språk. Inte minst när det gäller de

nationella minoritetsspråken framstår det som

naturligt att noga ge akt på de behov som visar sig.

Som socialutskottet pekat på kan det dock finnas

vissa svårigheter att erbjuda alla äldre vård på

deras modersmål. Konstitutionsutskottet har samma

uppfattning som den socialutskottet har uttryckt i

sitt yttrande. Motionerna 1999/2000:K5 och K12

yrkande 2 (delvis) avstyrks. Även motion

1999/2000:K353 yrkande 6 (delvis) avstyrks.

Översättning av vissa författningar till

minoritetsspråk

Propositionen

Regeringen anför som sin bedömning att författningar

som särskilt rör de nationella minoriteternas

rättigheter bör översättas till samiska, finska och

meänkieli.

Motionerna

I motion 1999/2000:K3 av Ingvar Svensson m.fl. (kd)

yrkande 5 begärs ett tillkännagivande om

översättning av grundlagen och de vanligaste lagarna

till minoritetsspråk. En sådan åtgärd kommer enligt

motionärerna att ha både ett praktiskt och

symboliskt värde i ratificeringen av Europarådets

ramkonvention. Motion 1999/2000:K239 av Dan

Kihlström (kd) yrkande 5 är av samma innehåll. Ett

yrkande av samma innebörd finns också i motion

1999/2000:Sf639 av Fanny Rizell m.fl. (kd) yrkande

18 (delvis).

Konstitutionsutskottets bedömning

I propositionen har regeringen uttalat att

författningar som särskilt rör de nationella

minoriteternas rättigheter bör översättas till

samiska, finska och meänkieli. Av

minoritetsspråkskonventionens artikel 9.3 framgår

att staterna kan förbinda sig att på landsdels-

eller minoritetsspråk tillhandahålla de viktigaste

lagtexterna och de texter som särskilt hänför sig

till personer som använder dessa språk, såvida de

inte tillhandahålls på annat sätt. För att uppfylla

åtagandet i artikel 9.3 kommer enligt propositionen

initiativ att tas inom Regeringskansliet till

översättning av vissa författningar till samiska,

finska och meänkieli. Det gäller författningar som

är särskilt viktiga för de minoritetsgrupper som

talar dessa språk och som särskilt berör dem i deras

egenskap av minoritetsgrupper. Exempel på lagar som

bör översättas är de två lagar som föreslås i

propositionen, rennäringslagen (1971:434) och

sametingslagen (1992:1433). Även grundläggande

lagstiftning som rör fri- och rättigheter, bl.a. i

regeringsformen, är av stor betydelse för samtliga

minoritetsgrupper och bör enligt vad som anförs i

propositionen därför översättas till

minoritetsspråken.

Utskottet delar uppfattningen att författningar av

särskild vikt för de nationella minoriteterna bör

göras tillgängliga på deras språk. Inte minst

viktigt är detta i fråga om den grundläggande

lagstiftning som rör fri- och rättigheter. Utskottet

utgår från att sådana översättningar kommer till

stånd och finner att något tillkännagivande enligt

motionärernas önskemål inte är nödvändigt.

Motionerna 1999/2000:K3 yrkande 5, K239 yrkande 5

och Sf639 yrkande 18 (delvis) avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande en samlad svensk

minoritetspolitik

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:K274 yrkande 1,

1998/99:

K334, 1998/99:Sf623 yrkande 10, 1998/99:MJ257

yrkande 5, 1999/2000:MJ220 yrkande 1,

1999/2000:K8, 1999/2000:K9 yrkande 1 och

1999/2000:K10 yrkande 1,

2. beträffande maktbalans mellan samerna

och deras motparter

att riksdagen avslår motion 1998/99:K273,

res. 1 (mp)

3. beträffande ratificering av ILO:s

konvention nr 169

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:K223 och

1999/2000:

MJ220 yrkande 8,

res. 2 (mp)

res. 3 (fp)

4. beträffande termen sverigefinländare

att riksdagen avslår motion 1999/2000:K11 yrkande 2,

res. 4 (c)

5. beträffande förvaltningsområdet

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:K3 yrkande 1,

1999/2000:K9 yrkande 2, 1999/2000:K12 yrkande 1,

1999/2000:

K237, 1999/2000:K239 yrkande 1, 1999/2000:K280

och 1999/2000:

K353 yrkande 8,

res. 5 (kd, fp)

6. beträffande finska språket i

Stockholmsregionen

att riksdagen avslår motion 1999/2000:K11 yrkande 1,

res. 6 (c)

7. beträffande rätt att använda

minoritetsspråk hos förvaltnings-myndigheter och

domstolar

att riksdagen med bifall till propositionen samt med avslag

på motionerna 1999/2000:K3 yrkandena 2 och 3

samt 1999/2000:K239 yrkandena 2 och 3 antar

regeringens förslag till lagar angående rätt att

använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och

domstolar och angående rätt att använda finska

och meänkieli hos förvaltningsmyndig-heter och

domstolar såvitt avser 6 § i de båda lagarna,

res. 7 (kd)

8. beträffande kontakt med centrala

myndigheter m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:K274 yrkande 2,

1999/2000:

K3 yrkande 4, 1999/2000:K10 yrkande 2,

1999/2000:K10 yrkande 4,

**FOOTNOTES**

[1]: Ursprungsfolk definieras i ILO:s konvention

169, artikel 1 b), som folk som härstammar från

folkgrupper som bodde i landet, eller det

geografiska område som landet tillhörde, vid

tiden för erövring eller kolonisation eller

fastställande av nuvarande statsgränser.

Ytterligare en förutsättning är att de helt eller

delvis har behållit sina sociala, ekonomiska,

kulturella och politiska institutioner. Ett

grundläggande kriterium är också att de folk som

berörs själva identifierar sig som ursprungsfolk.

Avgörande är inte att dessa folkgrupper

historiskt sett bott i ett visst område längre

tid än andra.

1999/2000:K11 yrkande 4, 1999/2000:K239 yrkande

4 och 1999/2000:Sf639 yrkande 18 (delvis),

res. 8 (kd)

9. beträffande rätt för andra än parter

att använda minoritetsspråk

att riksdagen avslår motion 1999/2000:K11 yrkande 3,

res. 9 (c)

10. beträffande regionala åtgärder i fråga

om förskoleverksamhet och äldreomsorg

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:K353 yrkande 6

(delvis) och 1999/2000:K353 yrkande 7 (delvis),

11. beträffande kommunindelning och

språkgränser

att riksdagen avslår motion 1999/2000:K10 yrkande 5,

res. 10 (fp)

12. beträffande rikstäckande åtgärder i

utbildningsfrågor m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:K6, 1999/2000:K7

och 1999/2000:K353 yrkandena 1, 2 och 7

(delvis),

13. beträffande rikstäckande åtgärder för

barnomsorg

att riksdagen avslår motion 1999/2000:K12 yrkande 2

(delvis),

res. 11 (fp)

14. beträffande rikstäckande åtgärder i

kulturfrågor

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:K4, 1999/2000:K10

yrkande 3, 1998/99:K274 yrkande 3 och

1999/2000:K353 yrkande 5,

15. beträffande massmedier

att riksdagen avslår motion 1999/2000:K353 yrkande 4,

16. beträffande rikstäckande åtgärder i

fråga om äldreomsorg

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:K5, 1999/2000:K12

yrkande 2 (delvis) och 1999/2000:K353 yrkande 6

(delvis),

res. 12 (fp)

17. beträffande översättning av vissa

författningar till minoritetsspråk

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:K3 yrkande 5,

1999/2000:

K239 yrkande 5 och 1999/2000:Sf639 yrkande 18

(delvis),

18. beträffande Europarådets ramkonvention

om skydd för nationella minoriteter

att riksdagen godkänner att Sverige ratificerar

konventionen,

19. beträffande den europeiska stadgan om

landsdels- eller minoritetsspråk

att riksdagen godkänner att Sverige ratificerar stadgan,

20. beträffande lagförslagen

att riksdagen med anledning av propositionen antar

regeringens förslag till

dels lag om rätt att använda samiska hos

förvaltningsmyndigheter och domstolar,

dels lag om rätt att använda finska och

meänkieli hos förvaltnings-myndigheter och

domstolar,

i den mån lagförslagen inte omfattas av vad

utskottet hemställt ovan under moment 7.

Stockholm den 23 november 1999

På konstitutionsutskottets vägnar

Per Unckel

I beslutet har deltagit: Per Unckel

(m), Göran Magnusson (s), Pär Axel

Sahlberg (s), Barbro Hietala

Nordlund (s), Kenneth Kvist (v),

Ingvar Svensson (kd), Mats Berglind

(s), Inger René (m), Kerstin

Kristiansson (s), Tommy Waidelich

(s), Mats Einarsson (v), Björn von

der Esch (kd), Nils Fredrik

Aurelius (m), Per Lager (mp),

Helena Bargholtz (fp), Per-Samuel

Nisser (m) och Marianne Andersson

(c).

Reservationer

1. Maktbalans mellan samerna och deras

motparter (mom. 2)

Per Lager (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22

börjar med "Utskottet räknar med" och slutar med

"Motion 1998/99:K273 avstyrks" bort ha följande

lydelse:

Den samiska parten måste, för rådgivning och för

rättegång, få resurser - och efter eget val fullt

kompetent juridisk assistans. Mot samerna står

välutrustade lobbygrupper, med rika resurser och

nätverk, t.ex. bonde- och jägarorganisationer och

skogsbolag.

Regeringen bör få i uppdrag att överväga och lägga

fram förslag till en rimlig maktbalans mellan

urfolksminoriteten och majoriteten. "Gällande rätt"

vilar på mycket bristfälliga utredningar före 1880-

talets lagstiftning och på diskriminering i form av

tvångsförflyttningar 1923-1939 och "lapprivilegium"

1928, som starkt splittrade samebefolkningen.

Det behövs bl.a. ekonomiskt stöd till samerna för

att en bättre balans skall råda i förhållande till

den ofta mycket starka motparten. Samerna skall

kunna hävda sin rätt enligt civilrätt/folkrätt och

grundlag och ges ekonomiska resurser för behövlig

juridisk kompetens.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande maktbalans mellan samerna

och deras motparter

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:K273 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört.

2. Ratificering av ILO:s konvention nr 169

(mom. 3)

Per Lager (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22

börjar "Frågan huruvida Sverige" och slutar "MJ220

yrkande 8 avstyrks" bort ha följande lydelse:

Genom att ratificera ILO:s konvention 169 förenar

sig Sverige med de stater som för en framåtsyftande

politik i ursprungsfolksfrågor. Att Sverige

ratificerar konventionen får därmed betydelse inte

enbart för samerna som folk utan främjar på ett

positivt och aktivt sätt möjligheterna att

förbätttra situationen för ursprungsfolk i hela

världen. Sverige måste i dag visa i handling och

inte bara i ord att man är beredd att lösa den

samiska frågan. En ratificering av ILO-konventionen

169 betyder i första hand officiellt erkännande av

samerna som Sveriges ursprungsfolk. Särskilda

lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder som är

viktiga för att Sverige skall kunna efterleva

bestämmelserna i konventionen klaras ut successivt.

De konflikter som finns kan snarare öka än lösas om

frågan förhalas genom ytterligare långbänkar. Det

finns nu ingen anledning at dra ut på tiden. Sverige

bör snarast - men senast inom två år - ratificera

konventionen.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha

följande lydelse:

3. beträffande ratificering av ILO:s

konvention nr 169

att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:MJ220 yrkande

8 och med avslag på motion 1999/2000:K223 som

sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

3. Ratificering av ILO:s konvention nr 169

(mom. 3)

Helena Bargholtz (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22

börjar med "Frågan huruvida Sverige" och slutar med

"MJ220 yrkande 8 avstyrks" bort ha följande lydelse:

ILO-konvention nr 169 innehåller bestämmelser som

skall säkra ursprungsbefolkningarnas rätt till mark

som de innehaft eller använt under lång tid.

Konventionen trädde i kraft 1991 och har

undertecknats av 14 länder, däribland Norge och

Danmark. Det är naturligt att ta ställning för

ursprungsbefolkningarnas rättigheter och att

förespråka att även Sverige ratificerar

konventionen.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha

följande lydelse:

3. beträffande ratificering av ILO:s

konvention nr 169

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:K223 och med

avslag på motion 1999/2000:MJ220 yrkande 8 som

sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

4. Termen sverigefinländare (mom. 4)

Åsa Torstensson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22

börjar med "Den minoritet i Sverige" och på s. 23

slutar med "motion 1999/2000:K11 yrkande 2 avstyrks"

bort ha följande lydelse:

Bland de ca 450 000 sverigefinnar i Sverige som

omnämns i propositionen är cirka en fjärdedel sådana

som antingen själva är eller som är barn eller

barnbarn till finlandssvenskar, dvs. finländare med

(finlands)svenska som huvudspråk. Historiskt sett

har finländare från båda språkgrupperna (finnar och

finlandssvenskar) alltid flyttat till Sverige,

kulturen är likartad eller likadan oberoende av

språket och i den finlandssvenska identiteten ingår

även, om än i starkt varierande grad, finska som ett

andraspråk.

Det är rimligt att vid ratificeringen klart yttra

att även finlandssvenskarna i Sverige anses ingå i

den sverigefinska eller kanske hellre

sverigefinländska minoriteten. Eftersom

minoritetsspråkskonventionen stadgar att staten

skall ta hänsyn till önskemål från dem som talar

landsdels- eller minoritetsspråk när åtgärder vidtas

som berör dem, är det naturligt att uppmärksamma

finlandssvenskarnas ställning i detta sammanhang.

Även finlandssvenskarna skall känna sig omfattade av

de nya bestämmelserna till gagn för nationella

minoriteter. För att inga tvivel ska råda om detta

bör termen sverigefinnar ändras till

"sverigefinländare", eftersom detta begrepp omfattar

samtliga från Finland inflyttade oberoende av om den

inflyttades modersmål eller förstaspråk är finska

eller (finlands)svenska.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha

följande lydelse:

4. beträffande termen sverigefinländare

att riksdagen med anledning av motion

1999/2000:K11 yrkande 2 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

5. Förvaltningsområdet (mom. 5)

Ingvar Svensson och Björn von der Esch (båda kd)

samt Helena Bargholtz (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27

börjar med "Såvitt gäller den sydsamiska" och slutar

med "enligt lagen om rätt att använda samiska hos

förvaltningsmyndigheter och domstolar" bort ha

följande lydelse:

Enligt regeringens förslag skall enskilda ges en

lagstadgad rätt att använda samiska hos domstolar

och förvaltningsmyndigheter i de geografiska områden

där språken använts av hävd och fortfarande används

i tillräcklig utsträckning. För det samiska språket

är det geografiska området Arjeplogs, Gällivare,

Jokkmokks och Kiruna kommuner. I propositionen har

inte angetts någon kommun inom det sydsamiska

geografiska området. Det sydsamiska språket kommer

därmed att försvagas och eventuellt försvinna.

Förvaltningsområdet bör därför, under en

försöksperiod, utvidgas till att omfatta Krokoms,

Strömsunds och Storumans kommuner. En utvärdering

bör ske efter försöksperiodens slut.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha

följande lydelse:

5. beträffande förvaltningsområdet

att riksdagen med avslag på motionerna 1999/2000:K9 yrkande

2, 1999/2000:K237, 1999/2000:K239 yrkande 1,

1999/2000:K280, 1999/2000:K353 yrkande 8 och med

anledning av motionerna 1999/2000:K 3 yrkande 1

och 1999/2000:K12 yrkande 1 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

6. Finska språket i Stockholmsregionen

(mom. 6)

Åsa Torstensson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27

börjar med "Konstitu-tionsutskottet gör" och slutar

med "Motionen avstyrks" bort ha följande lydelse:

Det finns starka skäl för att betrakta det finska

språket som ett territoriellt bundet språk även i

Stockholmsregionen. I Stockholm har det finska

språket en livaktig historia under åtminstone fem

sekler. Att ge finska språket samma ställning i

Stockholmsregionen som i Tornedalen är viktigt för

de rättigheter och den välfärd som bör tillerkännas

de flera tiotusentals finländare som lever i

regionen. Det är också viktigt för Stockholms

framtida roll i Östersjöregionen och för

relationerna mellan Sverige och Finland. Det innebär

också att statsmakten ger ett besked om att en

levande finskspråkig kultur ses som ett nationellt

värde i huvudstadsregionen. Det bör ankomma på

regeringen att ta initiativ så att finska språkets

ställning på nytt aktualiseras i berörda kommuner

och återkomma till riksdagen med förslag efter det

att kommunerna i Stockholms län och

Mälardalsregionen tagit ställning till huruvida de

önskar att finska får ställning som territoriellt

bundet språk i kommunen.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha

följande lydelse:

6. beträffande finska språkets i

Stockholmsregionen

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:K11 yrkande

1 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

7. Rätt att använda minoritetsspråk hos

förvaltningsmyndig-heter och domstolar

(mom. 7)

Ingvar Svensson och Björn von der Esch (båda kd)

anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 31

börjar med "Regeringen föreslår att en begäran" och

på s. 32 slutar med "och domstolar" bort ha följande

lydelse:

I propositionen föreslås att den som vill använda

samiska, finska eller meänkieli under ett måls eller

ett ärendes handläggning i domstol skall begära

detta i samband med att målet eller ärendet inleds

eller första gången parten skall yttra sig i målet

eller ärendet. Om en begäran att använda

minoritetsspråket framställs senare får den avslås.

Detta stadgande kommer att få oönskade

konsekvenser. I många fall prövar en part att föra

sin talan på svenska. När sedan ärendet inletts och

kommunikationen intensifierats uppstår de språkliga

svårigheterna. Att i detta läge avslå en begäran att

använda samiska, finska eller meänkieli vore mycket

olyckligt. Behovet av att använda sitt eget språk är

inte mindre i denna situation än den är initialt. En

begäran som framställs efter det att ärendet inletts

eller efter det att parten första gången yttrar sig

i målet eller ärendet skall kunna avslås endast om

det föreligger särskilda skäl för detta.

Enligt de förslag som framförs i propositionen får

vidare en begäran att använda samiska, finska eller

meänkieli även avslås om det är uppenbart att den

har ett otillbörligt syfte. Detta ordval framstår

som olämpligt. En begäran bör kunna avslås bara om

det är uppenbart att den är onödig.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha

följande lydelse:

7. beträffande rätt att använda

minoritetsspråk hos förvaltnings-myndigheter och

domstolar

att riksdagen med anledning av propositionen samt med bifall

till motionerna 1999/2000:K3 yrkandena 2 och 3

samt 1999/2000:K329 yrkandena 2 och 3 antar

regeringens förslag till lagar om rätt att

använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och

domstolar och rätt att använda finska och

meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och

domstolar såvitt avser 6 § i de två lagarna med

den ändringen att paragraferna erhåller följande

som Reservanternas förslag betecknade lydelse:

-----------------------------------------------------

Regeringens förslag Reservanternas förslag

-----------------------------------------------------

-----------------------------------------------------

Lagen om rätt att använda samiska hos

förvaltningsmyndigheter och domstolar

-----------------------------------------------------

6 §

-----------------------------------------------------

Den som vill använda Den som vill använda

samiska under ett måls samiska under ett måls

eller ett ärendes eller ett ärendes

handläggning i domstol handläggning i domstol

enligt 4 § skall begära enligt 4 § skall begära

detta i samband med att detta i samband med att

målet eller ärendet målet eller ärendet

inleds eller första inleds eller första

gången parten skall yttra gången parten skall yttra

sig i målet eller sig i målet eller

ärendet. Om en begäran ärendet. Om en begäran

att använda samiska att använda samiska

framställs senare får den framställs senare får den

avslås. avslås endast om det

föreligger särskilda skäl

En begäran att använda för detta.

samiska får även avslås

om det är uppenbart att En begäran att använda

den har ett otillbörligt samiska får även avslås

syfte. om det är uppenbart att

den är onödig.

-----------------------------------------------------

Lagen om rätt att använda finska och meänkieli hos

förvaltningsmyndigheter och domstolar

-----------------------------------------------------

6 §

-----------------------------------------------------

Den som vill använda Den som vill använda

finska eller meänkieli finska eller meänkieli

under ett måls eller ett under ett måls eller ett

ärendes handläggning i ärendes handläggning i

domstol enligt 4 § skall domstol enligt 4 § skall

begära detta i samband begära detta i samband

med att målet eller med att målet eller

ärendet inleds eller ärendet inleds eller

första gången parten första gången parten

skall yttra sig i målet skall yttra sig i målet

eller ärendet. Om en eller ärendet. Om en

begäran att använda begäran att använda

finska eller meänkieli finska eller meänkieli

framställs senare får den framställs senare får den

avslås. avslås endast om det

föreligger särskilda skäl

En begäran att använda för detta.

finska eller meänkieli

får även avslås om det är En begäran att använda

uppenbart att den har ett finska eller meänkieli

otillbörligt syfte. får även avslås om det är

uppenbart att den är

onödig.

-----------------------------------------------------

8. Kontakt med centrala myndigheter (mom. 8)

Ingvar Svensson och Björn von der Esch (båda kd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar med

"Detsamma gäller" och slutar med "statliga

förvaltningsmyndigheter" bort ha följande lydelse:

I dag är det mycket vanligt att medborgarna har direktkontakt

med centrala myndigheter via brev, telefon eller e-post. De

nationella minoriteterna bör ha möjlighet att använda sitt

minoritetsspråk också i kontakten med centrala myndigheter.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande

lydelse:

8. beträffande kontakt med centrala myndigheter

m.m.

att riksdagen med avslag på motionerna 1998/99:K274 yrkande 2,

1999/2000:K10 yrkandena 2 och 4, 1999/2000:K11 yrkande 4

och med anledning av motion 1999/2000:K3 yrkande 4,

1999/2000:K239 yrkande 4 och 1999/2000:Sf639 yrkande 18

(delvis) som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

9. Rätt för andra än parter att använda

minoritetsspråk (mom. 9)

Åsa Torstensson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar med

"Minoritets-språkskonventionen innefattar inte" och slutar med

"K11 yrkande 3 avstyrks" bort ha följande lydelse:

Det är inte motiverat att inskränka rätten att använda

samiska, finska och meänkieli vid domstolar och

förvaltningsmyndigheter till dem som är parter och deras

ställföreträdare. Även andra aktörer som exempelvis vittnen och

målsägande skall ha samma rätt att använda dessa språk.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande

lydelse:

9. beträffande rätt för andra än parter att använda

minoritetsspråk

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:K11 yrkande 3 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

10. Kommunindelning och språkgränser (mom. 11)

Helena Bargholtz (fp) anser

dels att de del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med

"I likhet med" och slutar med "yrkande 5 avstyrks" bort ha

följande lydelse:

Minoritetsspråkskommittén föreslog att det uttryckligen skulle

stadgas i lag att en förändring av den kommunala indelningen

inte får hindra ett främjande av de svenska landsdels- eller

minoritetsspråken. I motsats till regeringen anser vi att

Minoritetsspråkskommitténs tanke bör förverkligas. Regeringen

bör få i uppdrag att återkomma med lagförslag i frågan.

dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande

lydelse:

11. beträffande kommunindelning och språkgränser

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:K10 yrkande 5 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

11. Rikstäckande åtgärder för barnomsorg (mom. 13)

Helena Bargholtz (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40 börjar

"Konstitutions-utskottet har inte i övrigt" och slutar "7

(delvis) avstyrks" bort ha följande lydelse:

De rikstäckande åtgärder som gäller barnomsorg och som togs

upp i Minoritetsspråkskommitténs utredning tas inte upp i

propositionen. Sådana åtgärder avser nu endast

förvaltningsområdet. Därmed stoppas och spolieras helt de

initiativ som tagits i det sydsamiska området när det gäller

framför allt barnomsorgen. Kommitténs förslag måste därför tas

upp till förnyad bedömning och kostnadsberäkning.

dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande

lydelse:

13. beträffande rikstäckande åtgärder för barnomsorg

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:K12 yrkande 2 (delvis)

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört.

12. Rikstäckande åtgärder i fråga om äldreomsorg

(mom. 16)

Helena Bargholtz (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 46 som börjar med

"Kommunerna skall" och slutar med "yrkande 6 (delvis) avstyrks"

bort ha följande lydelse:

De rikstäckande åtgärder som gäller äldreomsorg och som togs

upp i Minoritetsspråkskommitténs utredning tas inte upp i

propositionen. Sådana åtgärder gäller nu endast

förvaltningsområdet. Därmed spolieras och stoppas helt de

initiativ som tagits i det sydsamiska området när det gäller

äldre. Kommitténs förslag måste tas upp till förnyad bedömning

och kostnadsberäkning.

dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande

lydelse:

16. beträffande rikstäckande åtgärder i fråga om

äldreomsorg

att riksdagen med avslag på motionerna

1999/2000:K5 och 1999/2000: K353 yrkande 6

(delvis) samt med anledning av motion

1999/2000: K12 yrkande 2 (delvis) som sin

mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

I propositionen framlagda lagförslag

1 Förslag till lag om rätt att använda samiska hos

förvaltningsmyndigheter och domstolar

2 Förslag till lag om rätt att använda finska och

meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och domstolar

Utrikesutskottets yttrande

1999/2000:UU3y

Nationella minoriteter i Sverige

Till konstitutionsutskottet

Konstitutionsutskottet har i beslut av den 31 augusti 1999

(protokoll 1998/99:43, 3 §) berett bl.a. utrikesutskottet

tillfälle att yttra sig över proposition 1998/99:143 Nationella

minoriteter i Sverige jämte följdmotioner.

Utrikesutskottet väljer att i det följande yttra sig över

skrivelsen och motion 1999/2000:MJ220 yrkande 1.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen lämnas förslag till åtgärder som behövs för att

Sverige skall kunna ratificera Europarådets ramkonvention om

skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om

landsdels- eller minoritetsspråk. Det innebär att Sveriges

nationella minoriteter och deras språk erkänns samt att

minoritetsspråken ges det stöd som behövs för att de skall

hållas levande. Härigenom läggs en grund för en samlad svensk

minoritetspolitik.

De grupper som enligt regeringens förslag utgör nationella

minoriteter är samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och

judar. Minoritetsspråken är samiska, finska, meänkieli

(tornedalsfinska), romani chib och jiddisch. Av dessa har

samiska, finska och meänkieli en historisk geografisk bas,

vilket innebär krav på mer långtgående åtgärder till stöd för

dessa språk.

I vad berör utrikesutskottets beredningsområde föreslår

regeringen att riksdagen godkänner att Sverige ratificerar

Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter

samt godkänner att Sverige ratificerar den europeiska stadgan

om landsdels- eller minoritetsspråk.

Nationella minoriteter

Regeringen understryker att vårt lands etniska och kulturella

mångfald har lång historisk tradition. Flera av de grupper som

under lång tid utgjort minoriteter i Sverige har aktivt värnat

om den egna gruppens kultur och språk så att dessa kulturer och

språk än i dag utgör en levande del av det svenska samhället.

Hit hör Sveriges urbefolkning, samerna. Hit hör även

tornedalingarna, sverigefinnarna, romerna och judarna.

Gemensamt för dessa minoritetsgrupper är att de har befolkat

Sverige under lång tid samt att de har en uttalad samhörighet.

De har även en egen religiös, språklig eller kulturell

tillhörighet och en vilja att behålla sin identitet.

Internationella organisationer, som FN och Europarådet, har

sedan 1950-talet uppmärksammat behovet av att trygga

minoriteters rättigheter och har i detta syfte utarbetat

konventioner, deklarationer och rekommendationer. Utan sådana

åtaganden från staternas sida finns det risk för att

minoriteternas språk och kultur går förlorade.

Minoritetsspråkskonventionen och ramkonventionen har

utarbetats inom Europarådet. De bygger på insikten att det i

dag finns ett stort antal minoriteter i Europa som levt i

området sedan lång tid och som har ett eget språk och en egen

kultur. Konventionerna utgör enligt regeringens mening en god

grund för en minoritetspolitik i Sverige.

För vårt demokratiska samhälle är det av stor betydelse att

principerna om icke-diskriminering och inflytande får fullt

genomslag när det gäller de nationella minoritetsgrupperna.

Regeringen vill vidare peka på den betydelse som en stark

ställning för de nationella minoriteterna har för det

internationella umgänget och samarbetet.

En internationell samarbetsfråga

På internationell nivå har under lång tid ansatser gjorts för

att ge skydd för etniska, språkliga och religiösa minoriteter.

De tidigaste minoritetsskyddsfördragen, som kan dateras till

1600-talet, skyddade europeiska religiösa minoriteter,

katoliker och protestanter. Senare i historien, efter första

världskriget, uppstod en rad nya minoritetsgrupper i Europa

genom bildandet av nya nationalstater. Detta fick till följd

att 20-30 miljoner människor kom att tillhöra stater där de

utgjorde kulturella, etniska, språkliga eller religiösa

minoriteter. Dessa grupper fick visst stöd genom Nationernas

Förbund som mellan de två världskrigen vidtog åtgärder för att

ge skydd åt etniska, språkliga och religiösa minoriteter i

Europa. Detta minoritetsskydd gick dock förlorat i samband med

andra världskrigets utbrott och upplösningen av Nationernas

Förbund.

Europarådet

Skyddet för de mänskliga rättigheterna är det viktigaste och

mest kända arbetsområdet för Europarådet. År 1950 antogs den

europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna

och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) som

samtliga medlemsländer är anslutna till. Den enda bestämmelse i

konventionen som nämner nationella minoriteter är artikel 14

som innehåller ett förbud mot diskriminering. Förbudet är dock

begränsat till de i konventionen och dess tilläggsprotokoll

garanterade fri- och rättigheterna.

År 1961 framlade Europarådets parlamentariska församling en

rekommendation om att Europarådet skulle göra ett tillägg till

Europakonventionen som innebar att medlemsstaterna skulle ge

skydd åt de nationella minoriteterna i Europa. Det skulle dröja

20 år innan frågan togs upp igen. En särskild kommitté

inrättades år 1989 under ministerkommittén med uppdrag att

utarbeta en konvention om regionala språk och minoritetsspråk

med syfte att bidra till att bevara och utveckla Europas

mångkulturella arv och flerspråkighet inom nationsgränserna.

Frågan om minoriteters rättigheter var mycket aktuell i Europa

vid denna tidpunkt eftersom det då stod klart att det fanns en

rad minoriteter i Öst- och Centraleuropa som behövde olika

former av stöd. Konventionen blev klar för undertecknande år

1992 och är en av de viktigaste internationella

överenskommelser som behandlar frågor som är av intresse för

nationella minoriteter.

Vid Europarådets toppmöte i Wien år 1993 var minoriteters

rättigheter åter en viktig fråga på dagordningen. Till följd av

mötet påbörjade ministerkommittén arbetet med en ramkonvention

till skydd för nationella minoriteter och ett tilläggsprotokoll

till Europakonventionen avseende sådana kulturella rättigheter

som är av särskild betydelse för skyddet av nationella

minoriteter. Medlemsstaterna kunde dock inte enas om ett

tilläggsprotokoll. Arbetet resulterade i ramkonventionen som

blev färdig för undertecknande år 1995.

Minoritetsspråkskonventionen och ramkonventionen är de första

juridiskt bindande multilaterala instrumenten med inriktning på

nationella minoriteter. Flera av minoritetsspråkskonventionens

artiklar har också sin motsvarighet i ramkonventionens

bestämmelser.

Förenta nationerna

FN:s huvudsyfte är inte enbart att bevara världsfreden utan

även att verka för ett internationellt samarbete i ekonomiska,

sociala, kulturella och humanitära frågor. År 1966 antogs den

internationella konventionen om medborgerliga och politiska

rättigheter med en särskild artikel (artikel 27) där

minoritetsskyddet omnämns. Denna har följande lydelse: "I de

stater där det finns etniska, religiösa eller språkliga

minoriteter skall de som tillhör sådana minoriteter ej

förvägras rätten att i gemenskap med andra medlemmar av sin

grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva

sin egen religion eller att använda sitt eget språk."

Ordalydelsen fastslår att minoriteter, inklusive

urbefolkningar, är skyddade mot negativ särbehandling. Det har

också tolkats som att innehållet i artikeln innebär att

staterna aktivt bör skydda minoriteternas identitet och rätt

att uttrycka och utveckla sin egen kultur.

I flera andra rättsligt bindande dokument som utarbetats inom

FN finns hänvisningar till minoriteters position i samhället.

Ett exempel är 1965 års konvention om eliminering av alla

former av rasdiskriminering. Konventionen ålägger staterna att

genom positiva åtgärder främja jämlikhet mellan människor

oberoende av ras. I FN:s konvention om barnets rättigheter från

år 1989 finns i artikel 30 ett minoritetsskydd för barn. Även i

FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella

rättigheter talas om barns rätt till undervisning som

återspeglar föräldrarnas övertygelse eller religion.

FN kunde år 1992 anta en deklaration om rättigheter för

personer som tillhör nationella eller etniska, religiösa och

språkliga minoriteter. Det skedde efter många års förhandling i

kommissionen för mänskliga rättigheter.

ILO har även sedan lång tid bevakat ursprungsfolkens arbete

och livsvillkor. År 1989 tillkom ILO:s konvention nr 169 om

ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder. Konventionen

syftar bl.a. till att staterna skall erkänna den äganderätt och

besittningsrätt till mark som urbefolkningar traditionellt

bebor och verkar på. Regeringen tillsatte år 1997 en utredning

som skulle ta ställning till om Sverige kan ratificera denna

konvention samt vilka åtgärder som krävs för att Sverige skall

kunna efterleva bestämmelserna i konventionen. Betänkandet

Samerna - ett ursprungsfolk i Sverige (SOU 1999:25)

överlämnades i april 1999. I betänkandet görs bedömningen att

Sverige kan ratificera ILO-konventionen först då ett antal

åtgärder som rör samernas rätt till mark genomförts.

Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa

Också OSSE har engagerat sig i frågor rörande skyddet av

nationella minoriteter. I den s.k. Helsingforsöverenskommelsens

slutdokumentet, som utgör en politisk överenskommelse och

således inte är juridiskt bindande, behandlas bl.a. mänskliga

rättigheter med särskilt omnämnande av de nationella

minoriteternas rätt till skydd och åtnjutande av mänskliga

rättigheter.

OSSE antog år 1990 det s.k. Köpenhamnsdokumentet om den

mänskliga dimensionen med en serie normer om rättigheter för

personer som tillhör nationella minoriteter. Samtidigt

betonades principen om staters territoriella integritet.

Minoritetsfrågor skulle alltså lösas inom ramen för existerande

gränser. I dokumentet fastläggs bl.a. att den enskilde

individen själv avgör om han eller hon vill tillhöra en

nationell minoritet. Därvid hänvisas till rätten till en

etnisk, kulturell, språklig eller religiös identitet.

Dokumentet innehåller inte någon definition av begreppet

nationell minoritet. Utformningen av Europarådets ramkonvention

har i flera avseenden influerats av detta dokument.

OSSE inrättande år 1992 en minoritetskommissarie med uppdrag

att verka för att förebygga konflikter på minoritetsområdet.

Minoritetsspråkskonventionen

Den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk

öppnades för undertecknande år 1992. Konventionen trädde i

kraft den 1 mars 1998 sedan den ratificerats av fem länder. De

länder som hittills ratificerat konventionen är Finland,

Kroatien, Liechtenstein, Nederländerna, Norge, Schweiz,

Tyskland och Ungern. Sverige har varken undertecknat eller

ratificerat konventionen.

Avsikten med minoritetsspråkskonventionen är inte att stödja

minoritetsspråken på bekostnad av de officiella språken. Syftet

är i stället att uppmuntra till kunskap om och i

minoritetsspråken inom staterna.

Minoritetsspråkskonventionen är uppbyggd så att de

ratificerande staterna får en viss valfrihet att välja vilka av

de 23 artiklarna i konventionen som man vill anta samt vilken

ambitionsnivå man vill uppnå.

Ramkonventionen

Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter

öppnades för undertecknande år 1995. Konventionen trädde i

kraft den 1 februari 1998 sedan den ratificerats av 12 länder.

De 24 länder som hittills ratificerat konventionen är Cypern,

Danmark, Estland, Finland, Italien, Kroatien, Liechtenstein,

Makedonien, Malta, Moldavien, Norge, Rumänien, Ryssland, San

Marino, Schweiz, Slovakien, Slovenien, Spanien, Storbritannien,

Tjeckien, Tyskland, Ukraina, Ungern och Österrike. Sverige har

undertecknat men inte ratificerat konventionen.

Ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter är

uppbyggd som en principdeklaration, och i konventionen anges

att de principer som kommit till uttryck i konventionen skall

förverkligas genom nationell lag och lämplig regeringspolitik.

Ramkonventionen innehåller inte någon definition på en

nationell minoritet vilket medför att de ratificerande staterna

själva kan avgöra vad som kännetecknar en nationell minoritet.

Även om ramkonventionen inte innehåller någon definition har

det under tillkomsten framgått att begreppet syftar på grupper

med långvarig anknytning till en stat.

Ramkonventionen omfattar bestämmelser om skydd för språk samt

skydd och stöd för minoritetskulturer, traditioner, kulturarv

och religion vilket är vidare än de områden som

minoritetsspråkskonventionen tar sikte på.

Situationen i andra nordiska länder

Norge

Norge var det första land som ratificerade

minoritetsspråkskonventionen. Det skedde år 1993. Våren 1999

ratificerades även ramkonventionen. Inget annat språk än

samiska nämns i ratifikationsinstrumentet för

minoritetsspråkskonventionen.

Från norsk sida har angetts att man inför ratificeringen av

ramkonventionen fört samtal med kvener, skogsfinnar, tater

(resande), romer och judar. Det visade sig då att dessa grupper

inte önskade att bli utpekade i ratificeringsinstrumentet för

konventionen. Detta ledde till att den norska regeringen

bestämde sig för att dessa grupper skulle omfattas av den

norska minoritetspolitiken om de själva önskar det utan att de

namnges vid ratificeringen. De norska samerna har också

uttryckt att de inte vill klassificeras som en nationell

minoritet. De har dock liksom de andra minoriteterna möjlighet

att ta del av de åtgärder som följer av konventionen om de så

önskar.

Finland

Finland ratificerade minoritetsspråkskonventionen som andra

land i november 1994 och ramkonventionen år 1997. Av

ratifikationsinstrumentet för minoritetsspråkskonventionen

framgår att Finland ratificerat konventionen för samiska,

svenska, romani och andra territoriellt obundna språk i

Finland. Det sistnämnda innebär att Finland gör det möjligt att

låta ytterligare minoritetsspråk omfattas av konventionen om

det visar sig att de kan uppfylla de kriterier som ställs på

minoritetsspråk i konventionen. Det svenska språket har en

särskild position i Finland eftersom det är ett av Finlands två

nationalspråk.

Innan det beslöts vilka åtaganden i

minoritetsspråkskonventionen som Finland skulle åta sig att

tillämpa, konsulterades den svensktalande minoriteten, samerna

och romerna.

I anslutning till Finlands ratificering av ramkonventionen

angavs att detta åtagande omfattar åtminstone samer, zigenare,

judar, tatarer och s.k. gammalryssar samt de facto också

finlandssvenskar. Ratifikationsinstrumentet innehåller ingen

begränsning som utesluter framtida minoritetsgrupper.

Danmark

Danmark ratificerade ramkonventionen år 1997.

Ratifikationsinstrumentet innehåller en deklaration att

ramkonventionen skall tillämpas på den tyska minoriteten i

Sönderjylland.

En samlad svensk minoritetspolitik

Regeringen föreslår att en grund bör läggas för en samlad

svensk minoritetspolitik med inriktning på skydd för de

nationella minoriteterna och de historiska minoritetsspråken.

Det innebär att Sveriges nationella minoriteter bör erkännas

och kunskap spridas om deras språk och kultur och om deras

bidrag till landets historia. Det innebär också att

minoritetsspråken bör erkännas och ges det stöd som behövs för

att de skall hållas levande.

Remissinstanserna är eniga om att Sverige officiellt bör

erkänna de nationella minoriteterna och deras språk.

Som skäl för sitt ställningstagande anger regeringen att ett

pluralistiskt och genuint demokratiskt samhälle bör ge utrymme

för minoriteter som har en annan kultur, religion eller ett

annat modersmål. Förekomsten av nationella minoriteter och

minoritetsspråk i Sverige har berikat vårt land. De nationella

minoriteterna har framför allt bidragit till att utveckla

Sverige kulturellt men även i andra hänseenden. Staten har ett

ansvar för att ge de nationella minoriteterna det stöd och

skydd som behövs för att de skall kunna bevara sin särart och

hålla sina språk levande. En samlad minoritetspolitik bör

därför formas för de minoriteter vars kulturella och språkliga

arv är sammanflätade med svensk historia.

Regeringen fäster stor vikt vid det arbete som bedrivs inom

Europarådet och andra internationella organisationer när det

gäller skyddet för minoriteter. Ramkonventionen och

minoritetsspråkskonventionen utgör enligt regeringens mening en

god grund för hur ett långsiktigt stöd till de nationella

minoriteterna och deras språk skall utformas.

Det är en viktig markering att Sverige, i linje med tidigare

förd politik, ställer sig bakom arbetet med ett ökat skydd och

stöd för de nationella minoriteterna och deras språk.

Ratifikationsfrågan

Regeringen föreslår att Sverige skall ratificera Europarådets

ramkonvention om skydd för nationella minoriteter

(ramkonventionen). De nationella minoriteterna i Sverige skall

erkännas genom att de nämns vid namn i samband med

ratifikationen. De nationella minoriteterna i Sverige är samer,

sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar.

Sverige skall också ratificera den europeiska stadgan om

landsdels- eller minoritetsspråk

(minoritetsspråkskonventionen). De språk som skall omfattas är

samiska, finska, meänkieli, romani chib och jiddisch. Av dessa

skall samiska, finska och meänkieli såsom språk med en

historisk geografisk bas omfattas av konventionens bestämmelser

i både del II och del III. Romani chib och jiddisch skall som

territoriellt obundna språk omfattas av bestämmelserna i del

II.

Samarbete över nationsgränserna

Regeringen föreslår att Sverige även fortsättningsvis bör verka för att det

gränsöverskridande samarbetet på såväl nationell som regional

och lokal nivå skall inriktas på olika frågor av intresse för

de nationella minoriteterna såsom, kultur, historia, språk,

religion m.m.

Merparten av remissinstanserna är positiva till ett ökat

nordiskt samarbete. Sametinget och Samernas folkhögskola vill

gärna få till stånd ett ökat nordiskt samarbete, speciellt inom

utbildning och forskning. Romernas riksförbund vill se ett

utökat samarbete med Finland som de anser vara ett

föregångsland när det gäller romska frågor.

Som skäl för sin bedömning framhåller regeringen att det i

minoritetsspråkskonventionen (artikel 7.1i) anges att staterna

bör främja transnationellt utbyte i lämpliga former inom de

områden som omfattas av konventionen för de landsdels- eller

minoritetsspråk som används i identiskt samma eller liknande

form i två eller flera stater.

Enligt artikel 14 i minoritetsspråkskonventionen skall

staterna tillämpa gällande bilaterala och multilaterala avtal

som binder dem till stater där samma språk används i samma

eller liknande form eller, vid behov, söka ingå sådana avtal

för att främja kontakter mellan dem som använder samma språk i

de berörda staterna. Staterna skall också underlätta och/eller

främja samarbete över gränserna till förmån för landsdels-

eller minoritetsspråk, särskilt mellan regionala och lokala

myndigheter på vilkas territorium samma språk används i samma

eller liknande form.

Av ramkonventionens artikel 18 framgår att staterna skall

sträva efter att där så är nödvändigt ingå bilaterala och

multilaterala avtal med andra stater, särskilt med grannstater,

i syfte att säkerställa skydd av personer som tillhör berörda

nationella minoriteter. Staterna skall också där det är

lämpligt vidta åtgärder för att uppmuntra samarbete över

gränserna.

Sverige uppfyller i dag artikel 7.1i) i

minoritetsspråkskonventionens del II och artikel 14 i del III

för landsdels- eller minoritetsspråken. Sverige uppfyller även

artikel 18 i ramkonventionen för de nationella minoriteterna.

För närvarande pågår samarbete på en rad olika nivåer i frågor

som rör de nationella minoriteterna. En stor del av arbetet

organiseras och finansieras genom Nordiska ministerrådet, men

det pågår också samarbete mellan grupper som tillhör nationella

minoriteter både på regional och internationell nivå. Dessutom

har Europarådet tagit initiativ till visst internationellt

samarbete i frågor som rör nationella minoriteter.

Större delen av det samarbete som pågår i frågor som rör

nationella minoriteter är koncentrerat till våra grannländer i

Norden och till andra länder i vår närhet.

Sverige har också sedan länge ett samarbete med övriga

nordiska länder när det gäller samefrågor. Genom Nordiska

ministerrådet finansierar Sverige tillsammans med Norge och

Finland Samerådets verksamhet. Samerådet är ett gemensamt organ

för samer i Norge, Sverige, Finland och Ryssland med uppgift

att tillvarata samernas ekonomiska, sociala och kulturella

intressen. Inom Samerådet finns också ett samarbete när det

gäller det samiska språket. Nordiska ministerrådet finansierar

också Nordiskt samiskt institut som har till uppgift att genom

forskning och information förbättra den samiska befolkningens

ställning socialt, rättsligt och ekonomiskt. De nordiska

länderna har också ingått ett avtal om samsändning av

radioprogram och produktion av TV-program på samiska. Sedan år

1995 pågår ett samarbete mellan Sverige, Finland och Norge med

att ta fram ett förslag till en nordisk samekonvention.

Sverige deltar också i Barentsrådet som består av

utrikesministrar och fackministrar från i Sverige, Norge,

Finland, Danmark, Island och Ryssland samt en representant för

EG-kommissionen. Barentsrådet samarbetar inom bl.a. områden som

berör kultur, utbildning, forskning och urbefolkningsfrågor.

Barentsrådet stöder å sin sida Regionrådet som består av

företrädare (landshövdingar eller motsvarande) från för

närvarande åtta regioner (Nordland, Troms och Finnmark i Norge,

Norrbottens län i Sverige, Lappland i Finland, Arkangelsk och

Murmansk Nenets Okrug och republiken Karelen i Ryssland) som

omfattas av samarbetet samt företrädare för urbefolkningarna i

området. Tyngdpunkten för samarbetet ligger i Regionrådet som

på olika sätt samarbetar i frågor som rör ekonomi, handel,

forskning, teknologi, turism, infrastruktur, kultur- och

utbildningsutbyte samt speciella projekt för att förbättra

situationen för urbefolkningarna i området.

I Tornedalen utövas samarbete på många sätt bl.a. genom

Tornedalsrådet och mellan städerna Torneå och Haparanda.

Mellanstatligt samarbete sker också enligt

gränsälvsöverenskommelsen i förvaltningen av Torne älv

(Gränsälvskommissionen).

Sverige samarbetar med övriga länder i Nordiska rådet och

Nordiska ministerrådet bl.a. vad gäller kultur och utbildning.

Genom Helsingforsavtalet (SÖ 1962:14) har Sverige ett samarbete

med övriga nordiska länder som berör bl.a. kultur och

utbildning. Där anges bl.a. att skolundervisningen i de

nordiska länderna skall omfatta undervisning i de nordiska

språken samt de andra nordiska ländernas kultur och

samhällsförhållanden. Vidare har Sverige genom avtalet åtagit

sig att samarbeta med de övriga nordiska länderna när det

gäller litteratur, konst, teater och film. Sveriges åtaganden

har i detta sammanhang bidragit till att främja kontakterna

mellan dem som använder finska i Finland och Sverige. Genom

avtalet om ett nordiskt samarbete inom kultur, utbildning och

forskning (SÖ 1971:22) har Sverige bl.a. förbundit sig att

främja utbildningen i de andra nordiska ländernas språk, kultur

och samhällsförhållanden.

Det finns flera bilaterala avtal mellan Sverige och Finland

rörande kulturutbyte. Ett sådant är en överenskommelse (SÖ

1960:5) om en kulturfond som har som ändamål att ekonomiskt

stödja strävanden att öka kontakten mellan de båda ländernas

kultur, näringsliv och folk. Inom utbildningsområdet finns

enligt en överenskommelse mellan Sverige och Finland ett finsk-

svenskt utbildningsråd med uppgift att i Sverige underlätta

utbildningssituationen för den i Sverige bosatta finskspråkiga

befolkningen och verka för ökad kunskap och förståelse för vår

gemensamma finsk-svenska historia och vårt gemensamma

kulturarv. Det finns också andra avtal såsom avtalet om finska

TV-sändningar i Sverige, stöd för utgivning av finskspråkig

facklitteratur och stöd till Sverigefinska språknämnden.

Motionen

I motion 1999/2000:MJ220 (mp) begärs i yrkande 1 att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om samerna som ursprungsfolk.

Motionärerna anför att samerna själva identifierar sig som

ursprungsfolk, och att en samisk befolkning levde i det som nu

är norra Sverige innan landet fick sina statsgränser. De

framhåller också att riksdagen år 1977 bekräftade samernas

ställning som ursprungsfolk samt uttalade att samerna i

egenskap av ursprunglig befolkning i Sverige intar en

särställning.

Samer har levt och bott i norra Skandinavien så länge det

funnits människor här. I Sápmi ( Sameland ( har hedar, myrar

och sjöar varit deras hembygd. Fångstsamhället är den

ursprungliga kulturformen i Sápmi, sägs det i motionen, och det

finns en kontinuitet från de första spåren efter människor till

jägar- och fiskarfolket som med säkerhet är samernas förfäder.

I grova drag har Sápmi varit bebott i 10 000 år.

Utskottets överväganden

Skyddet av nationella minoriteter är en viktig del av skyddet

för de mänskliga fri- och rättigheterna.

Under de senaste tio åren har frågor om skydd för nationella

minoriteter i Europa fått förnyad aktualitet, bl.a. som en

följd av de omvälvningar som ägt rum i Östeuropa. I Europarådet

har skyddet för nationella minoriteter setts som en viktig

utgångspunkt för att kunna bygga ett stabilt, demokratiskt och

säkert Europa.

Europarådets ramkonvention för skydd av nationella minoriteter

är det första juridiskt bindande multilaterala dokumentet

rörande minoritetsfrågor i allmänhet. Konventionen anger de

principer som staterna åtar sig att efterleva till skydd för de

nationella minoriteterna. Konventionen trädde i kraft den 1

februari 1998. Den hade vid årsskiftet 1998/99 ratificerats av

22 stater.

Det internationella samarbetet i frågor som rör nationella

minoriteter och deras språk har en rad positiva aspekter. Det

innebär både utbyte av erfarenheter och initiativ till konkreta

insatser till förmån för de nationella minoriteterna. Inför

ratifikationen av ramkonventionen vill utskottet framhålla att

de likartade ställningstagandena också från dansk, finsk och

norsk sida bedöms få en positiv inverkan på det regionala

samarbetet, såväl bilateralt som i gemensamma samarbetsfora.

Ofta kan det internationella samarbetet även bidra till att

stärka minoriteternas ställning på nationell nivå. Ett sådant

samarbete medför uppmärksamhet, bl.a. i media, och bidrar till

att ge de nationella minoriteterna ett ökat självförtroende.

Utskottet har i många utrikespolitiska sammanhang haft att ta

ställning till frågor rörande rättigheter för urbefolkningar

och nationella eller etniska, språkliga och religiösa

minoriteter. Genomgående i dessa ställningstaganden har varit

synsättet att Sverige skall verka för att personer som tillhör

nationella eller etniska, språkliga och religiösa minoriteter i

alla länder ges möjlighet att på lika villkor med

majoritetsbefolkningen effektivt åtnjuta alla de mänskliga

rättigheterna. I detta arbete verkar Sverige för ökad kunskap

om och förståelse för FN:s deklaration om rättigheter för

personer som tillhör nationella eller etniska, religiösa och

språkliga minoriteter.

Utskottet har under en följd av år, bl.a. i betänkande

1997/98:UU17, framhållit att urbefolkningars mänskliga

rättigheter bör ses i perspektivet av alla individers mänskliga

rättigheter. Det är angeläget, sägs det i betänkandet, att

verka för att alla personer inom etniska minoriteter åtnjuter

rätten till egen kulturell identitet och ett eget kulturliv,

rätten till egen religion och rätten till ett eget språk.

Utskottet har också tidigare framhållit att Sverige fortsatt

bör verka för att personer som tillhör nationella eller etniska

och språkliga minoriteter i alla länder ges möjlighet att på

lika villkor som majoritetsbefolkningen effektivt åtnjuta alla

de mänskliga rättigheterna.

En ratifikation av ramkonventionen är en markering av att

Sverige i linje med tidigare förd politik ställer sig bakom

arbetet med ett ökat skydd för mänskliga fri- och rättigheter.

Utskottet noterar också, med anledning av den nu aktuella

propositionen, att regeringens förslag ligger väl i linje med

den sedan lång tid förda utrikespolitiken.

I motion 1999/2000:MJ220 (mp) tas i yrkande 1 upp frågan om

samerna som ursprungsfolk. Utskottet har med anledning härav

inhämtat följande.

Norrland blev isfritt jämförelsevis sent, omkring 7400-6500 f.

Kr. Redan 8000 f. Kr. är däremot hela norska västkusten,

nordligaste Norge och östligaste Finland isfria områden. De

hittills tidigaste spåren efter mänskliga boplatser i inlandet

(Garaselet vid Byske älv) är från 6 000 f. Kr. Flera

invandringsvägar till Norrland har bedömts vara sannolika -

från Atlantkusten, från söder och från de isfria delarna av

Nordfinland och Karelen samt längs kusten via Gästrikland. Över

hela det dåtida Norrland har hittats föremål av

sydskandinaviskt ursprung, vilka bekräftar invandring från

väster och söder. Man har emellertid inte kunnat finna att de

tidiga norrländska fynden följer den fortsatta sydskandinaviska

utvecklingen, och mycket talar för att Norrland behöll

karaktären av isolat under närmare tvåtusen år (6000-4000 f.

Kr.). Från senare delen av yngre stenåldern till senmedeltiden

var landområdena mellan det nordligaste Sverige och Finland,

anses det, den främsta förbindelsen mellan Norrland och

kontinenten i öster och sydöst. Ända in i järnåldern kan man i

arkeologiskt material konstatera en gräns mellan norra Norrland

och mellersta Norrland, och hypotesen har framförts att denna

gräns från omkring 800 f. Kr. och framåt var en etnisk gräns

mellan "tidig samisk" och "tidig nordgermansk" befolkning.

Frågan om det finns någon överensstämmelse mellan "arkeologiska

kulturer" och det etniska begreppet folk har emellertid varit

föremål för en omfattande diskussion.

Man känner numera till ganska många boplatser i norra Norrland

från perioden från Kristi födelse och framåt. Alla har använts

av fångstfolk som med stor sannolikhet varit av samisk

etnicitet. Från och med 1300-talet kommer allt fler skriftliga

källor som talar om en samisk inlandsbefolkning. Under 1300-

talet fullbordas också den ekonomiska och politiska utveckling

som gav den svenska centralmakten överhand i Bottenviken.

Därmed bröts den tretusenåriga öst-västliga kontakten mellan

norra Norrlands inland och de ryska områdena.

Frågan om vem som var "först på plats" får dock i detta

sammanhang anses vara av mindre intresse. Vad som är väsentligt

är att det är klart att samer funnits inom det aktuella området

samt där bedrivit sin näring och utvecklat sin kultur under så

lång tid att de är att betrakta som ursprungsfolk.[2]

Det tidiga fångstsamhällets sociala nätverk var uppbyggt kring

små familjegrupper som bodde och levde tillsammans. Med tiden

utvecklades nya behov och det ställdes större krav på inre

organisation och fördelning av resurser i form av jakt- och

fiskevatten. Utvecklingen av siidan, föregångare till dagens

"sameby", har sitt ursprung bl.a. i sådana behov av samordning.

Inom siidans ram sköttes gemensamma frågor. Det kunde gälla

allt från fördelning av jaktmarker och fiskevatten till lösande

av interna tvistemål och motsättningar. En sammanhållande

faktor var religionen, där nåjden var centralgestalten. Han var

den som höll kontakten med gudarnas värld och därigenom

tryggade samhällets fortlevnad.

År 1050 e. Kr. predikade Stenfi, Norrlands apostel,

kristendomen för samerna. Det kom dock att dröja ett par hundra

år innan något mera allvarligt gjordes för att kristna samerna.

Kyrkor byggdes bl. a. i Frösö, Sunne och Tynset. I mitten av

1200-talet byggdes kyrkan i Tromsö. I ett påvebrev år 1308

kallades byggnaden för den "heliga Marias kyrka nära

hedningar". År 1346 döpte ärkebiskopen i Uppsala tjugo samer

och karelare i Torneå. På 1300-talet uppmanade drottning

Margareta samerna att lämna sin avgudadyrkan och söka sig till

kyrkans lära.

När nationalstaterna från 1500-talet fick ett ökat intresse

för samerna ledde detta till att den svenska byråkratin fick

ökat genomslag och siidans ställning kom att försvagas. Karl IX

bestämde år 1603 att samerna skulle infinna sig på bestämda

marknadsplatser varje vinter. Där skulle de erlägga skatt till

kronan samt delta i kyrkans gudstjänster och i ting. För att

samerna skulle komma till de nya marknadsplatserna förbjöds

handelsmännen att som förut bedriva handel med samerna på de

gamla vinterboplatserna. Inte heller skulle den gamla

siidanstämman få tjänstgöra som domstol. Trots det fortsatte

samerna att ta upp egna angelägenheter i siidan, men i längden

miste de gamla vinterboplatserna sin ställning som centralplats

till förmån för de nya marknadsplatserna. Det betydde också att

den samiska samhällsordningen med självbestämmande undan för

undan försvagades.

Skriftliga källor tyder på att samerna tidigt hållit renar,

men jakten och fisket tycks ha varit avgörande fram till slutet

av 1500-talet eller på 1600-talet, då rennomadismen tar

överhand. Den utvecklade rennomadismen, med allt större

tamrenhjordar, konkurrerade med jägarsamhället om samma

resurser. Jägarsamhället upplöstes och många samer blev bofasta

sjösamer och kustsamer med fiske som huvudsaklig försörjning, i

kombination med gårdsbruk och ett mindre antal tamrenar. På

1600-talet hittades silvermalm vid norrbottniska Nasafjäll. För

malmtransporterna tvångsrekryterades samer och dragrenar.

Kungamakten började så småningom verka för att Norrland

befolkades i större utsträckning. Bl.a. genom att öka den

odlade jorden kunde kronan få in mera skatt. I syfte att

uppmuntra och kontrollera kolonisationen av Norrlands inland

gjorde kronan anspråk på all ohävdad mark. Gustav Vasa menade,

att "sådana ägor, som obyggda ligga, höre Gud, Oss och Sveriges

krona till, och ingen annan". För Lapplands del kom

kungamaktens strävan och anspråk på äganderätt till uttryck

under slutet av 1600-talet.

Kolonisationen av Lappland tog på allvar fart efter år 1749,

då Kungl. Maj:t utfärdade ett särskilt lappmarksreglemente, som

reglerade formerna för kolonisationen. Nya hemman kom till

stånd sedan kronan anvisat mark. För varje hemman skulle

betalas viss skatt, men nybyggarna erbjöds skattefrihet under

de första 15 åren. De fick också viss rätt till jakt och fiske

på kronans marker. För att undvika konflikter mellan nybyggare

och samer blev det så småningom nödvändigt att begränsa

kolonisationen. En åtgärd blev att dra upp en "odlingsgräns" i

nordsydlig riktning genom Norrland. En provisorisk sådan gräns

kom till 1867.

Över århundradena uppstod också ett behov av att skapa klarhet

i hur långt byarnas och nybyggarnas skogsmarker sträckte sig

och var kronans marker tog vid. Till detta bidrog bl.a. att den

framväxande bruksnäringen gjorde de norrländska markerna

alltmer värdefulla. Detta var bakgrunden till de

"avvittringsförrättningar" som genomfördes i Norrland från

slutet av 1600-talet till början av 1900-talet och som innebar

att de enskilda byarnas och hemmanens områden avgränsades från

kronans marker.

Siidorna, eller lappbyarna som staten kallade dem, var i sin

tur indelade i skatteland, ägda av enskilda samer. Denna

ordning bestod fram till 1886, då den individuella rätten till

land och vatten lagstiftades bort. I stället omvandlades rätten

till lappbyns mark till en gemensam bruksrätt för lappbyns

medlemmar. I och med 1971 års rennäringslag ändrades namnet

lappby till sameby. Samebyn omvandlades då även till ett slags

ekonomisk förening, där medlemmarna kollektivt ansvarar för

renskötseln.

I dag finns det samer i fyra stater: Sverige, Norge, Finland

och Ryssland. Det är innebär att den samiska kulturen går tvärs

över riksgränserna. Ofta har släkter medlemmar på båda sidorna

om en riksgräns.

En omfattande gränsreglering mellan Sverige och Finland samt

Danmark och Norge skedde 1751. I samband därmed bestämdes att

ingen fick ha skatteland både i Norge och Sverige. Till

gränstrakten fogades ett tillägg, den s.k. Lappkodicillen, där

det fastslogs att samerna skulle ha rätt att fortsätta flytta

med sina renhjordar över gränsen. Det var mycket viktigt för de

samer som hamnade på svensk sida och som hade sommarbetesmarker

vid norska kusten.

I Norge uppkom kring sekelskiftet starka nationalistiska

strömningar, som ifrågasatte de svenska samernas närvaro.

Bönderna i Nordnorge menade att renarna orsakade skador på

marken och sjukdomar på boskapen och ville ha bort renarna från

området. Konflikten ledde till förhandlingar mellan Norge och

Sverige och år 1919 tillkom en gemensam renbeteskonvention. En

ny uppgörelse träffades mellan Sverige och Norge genom 1972 års

renbeteskonvention, som gäller fram till år 2002. Konventionen

reglerar samernas rätt till bete i Norge och utnyttjandet av

vissa betesområden i Sverige för norska samer. För närvarande

pågår förberedelser inför nya förhandlingarna mellan Sverige

och Norge om en ny renbeteskonvention som skall gälla från år

2002.

Det är inte klarlagt om samerna har eller har haft inte bara

dispositionsrätt utan även äganderätt till en del marker inom

det svenska renskötselområdet. Frågan har prövats rättsligt

bara vid några få tillfällen. En sådan rättsprocess var det

s.k. skattefjällsmålet (NJA 1981 s. 1), som gällde några

områden i Jämtland. I målet avgjorde Högsta Domstolen att

samerna inte kunde anses ha äganderätt utan bara bruksrätt till

de berörda områdena. Domstolen förklarade dock att det inte

kunde uteslutas att samerna kunde ha haft en starkare och på

urminnes hävd grundad rätt till sina skatteland längre norrut,

men denna fråga prövades inte i målet, som endast gällde vissa

markområden i Jämtland.

Nomadskolans utveckling byggde på ideologin att samerna borde

ha en särställning i förhållande till det övriga samhället. Med

1913 års skolreform tänkte man sig kåtaskolorna som huvudform

för samernas skolor. En skolform som skulle följa de

renskötande familjerna på deras flyttningar. I kyrkbyarna fanns

fasta nomadskolor för de äldre barnen. Denna skolreform fick

utstå hård kritik vid samernas landsmöte 1918.

I början av 1960-talet kom beslutet om en nioårig grundskola

som också omfattade samernas barn. Skolplikten utökades till

nio obligatoriska år. Grundskolans läroplan skulle tillämpas,

men inslag av samiska ämnen skulle förekomma. Framväxten av den

moderna grundskolan kom också samerna till del. I och med att

grundskolan genomfördes blev också det samiska språket en del i

nomadskolornas undervisning. I den gamla nomadskolan skulle

barnen från första början lära sig att både tala och skriva på

svenska.

I slutet av 1970-talet började sameskolan i Sverige att ta

form. Sedan 1981 är det samerna själva som har ansvaret för

sameskolorna. En sameskolstyrelse inrättades där samer utsedda

av de samiska organisationerna är i majoritet.

På sex orter finns sameskolor: Karesuando, Lannavaara, Kiruna,

Gällivare, Jokkmokk och Tärnaby. Där ges undervisning för

årskurserna 1-6. Sameskolorna följer samma läroplan som den

svenska grundskolan men har samisk inriktning i ett flertal

ämnen. Samebarnen och deras föräldrar väljer själva om barnen

skall gå i sameskola eller i den kommunala grundskolan. På

flera platser där det inte finns sameskola finns i stället

skolor med samisk integrering. Där går samebarnen i den

kommunala grundskolan men får undervisning i vissa samiska

ämnen som samiskt språk, slöjd och samhällsorientering.

I Jokkmokk erbjuder Samernas folkhögskola och kommunens

gymnasieskola gymnasieutbildningar med samisk inriktning.

Samernas folkhögskola startade 1942 och har sedan dess erbjudit

ungdomar och vuxna möjlighet att studera både allmänna ämnen

och ämnen med inriktning på samisk kultur och samiskt liv.

Ett nordiskt samiskt institut upprättades 1973 i

Guovdageaidnu/Kautokeino i Norge. Institutet finansieras av

Nordiska ministerrådet. Institutet är ett tvärvetenskapligt

forsknings- och utredningsinstitut specialiserat på samiska

språk, kultur och samhällsliv. Institutet har en budget på ca

10 miljoner kronor.

Vid Umeå universitet finns möjlighet att studera samiska eller

samisk kultur och historia vid den samiska institutionen. Här

bedrivs också forskning i samiska ämnen.

Utskottet anser med det anförda att proposition 1998/99:143

Nationella minoriteter i Sverige kan tillstyrkas i de delar som

berör utrikesutskottets beredningsområde. Motion

1999/2000:MJ220 yrkande 1 kan besvaras utifrån vad

utrikesutskottet anfört om samerna som ursprungsfolk.

Stockholm den 21 oktober 1999

På utrikesutskottets vägnar

Viola Furubjelke

I beslutet har deltagit: Viola Furubjelke (s), Göran Lennmarker

(m), Sören Lekberg (s), Berndt Ekholm (s), Lars Ohly (v),

Bertil Persson (m), Liselotte Wågö (m), Carina Hägg (s), Agneta

Brendt (s), Jan Erik Ågren (kd), Marianne Samuelsson (mp),

Marianne Andersson (c), Karl-Göran Biörsmark (fp), Marianne

Jönsson (s), Karin Enström (m), Fanny Rizell (kd) och Eva

Zetterberg (v).

**FOOTNOTES**

[2]: Ursprungsfolk definieras i ILO:s konvention 169,

artikel 1 b), som folk som härstammar från folkgrupper som

bodde i landet, eller det geografiska område som landet

tillhörde, vid tiden för erövring eller kolonisation eller

fastställande av nuvarande statsgränser. Ytterligare en

förutsättning är att de helt eller delvis har behållit sina

sociala, ekonomiska, kulturella och politiska

institutioner. Ett grundläggande kriterium är också att de

folk som berörs själva identifierar sig som ursprungsfolk.

Avgörande är inte att dessa folkgrupper historiskt sett

bott i ett visst område längre tid än andra.

Socialförsäkringsutskottets yttrande

1999/2000:SfU2y

Nationella minoriteter i Sverige

Till konstitutionsutskottet

Konstitutionsutskottet har den 31 augusti 1999 berett bl.a.

socialförsäkringsutskottet tillfälle att yttra sig över

proposition 1998/99:143 Nationella minoriteter i Sverige i de

delar som berör respektive utskotts beredningsområde, jämte

eventuella motioner.

Socialförsäkringsutskottet yttrar sig över de huvudsakliga

delarna av propositionen samt de följdmotioner och allmänna

motioner som gäller de olika minoritetsgrupperna och

minoritetsspråken samt i vilka förvaltningsområden som rätten

att använda samiska resp. finska och meänkieli skall gälla.

Motionerna som yttrandet avser är följande:

K3 av Ingvar Svensson m.fl. (kd), yrkande 1

K8 av Carin Lundberg (s)

K9 av Camilla Sköld Jansson m.fl. (v)

K10 av Helena Bargholtz och Barbro Westerholm (fp), yrkande 1

K11 av Åsa Torstensson m.fl. (c), yrkandena 1 och 2

K12 av Yvonne Ångström m.fl. (fp), yrkande 1

K237 av Ola Sundell (m)

K239 av Dan Kihlström (kd), yrkande 1

MJ220 av Per Lager m.fl. (mp), yrkande 1

Propositionen

En samlad minoritetspolitik

I propositionen anförs att en grund bör läggas för en samlad

svensk minoritetspolitik med inriktning på skydd för de

nationella minoriteterna och de historiska minoritetsspråken.

Som ett första steg mot en samlad minoritetspolitik bör

Sveriges nationella minoriteter erkännas och kunskap spridas om

deras språk och kultur och om deras bidrag till landets

historia. Vidare bör minoritetsspråken erkännas och ges det

stöd som behövs för att de skall hållas levande.

Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter

och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk

utgör enligt regeringens mening en god grund för hur ett

långsiktigt stöd till de nationella minoriteterna och deras

språk skall utformas. Regeringen understryker att avsikten med

konventionerna inte är att stödja minoritetsspråken på

bekostnad av de officiella språken eller att segregera de

grupper av befolkningen som tillhör en minoritetsgrupp från den

övriga befolkningen. Regeringen understryker även att de

nationella minoriteterna i Sverige självfallet också omfattas

av integrationspolitikens mål. Dessa mål är lika rättigheter

och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund,

en samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund och en

samhällsutveckling som kännetecknas av ömsesidig respekt och

tolerans och som alla oavsett bakgrund skall vara delaktiga i

och ansvariga för.

Ramkonventionen om nationella minoriteter

Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter

är en principdeklaration som skall förverkligas genom nationell

lag och lämplig regeringspolitik. Ramkonventionen innehåller

inte någon definition på en nationell minoritet, vilket medför

att de ratificerande staterna själva kan avgöra vad som

kännetecknar en sådan. Under konventionens tillkomst har det

dock framgått att begreppet syftar på grupper med långvarig

anknytning till en stat.

I propositionen redovisar regeringen att följande kriterier

bör vara uppfyllda för att en grupp skall betraktas som en

nationell minoritet:

- Grupp med uttalad samhörighet som till antalet i förhållande

till resten av befolkningen har en icke dominerande ställning i

samhället. Gruppbestämningen kan inte enbart göras efter

gruppens numerära antal utan här måste också vägas in och

belysas gruppens struktur och sammanhållning.

- Religiös, språklig, traditionell och/eller kulturell

tillhörighet. Endast ett av de uppräknade särdragen måste

föreligga men de särdrag som gruppen uppvisar måste i något

väsentligt avseende skilja den från majoriteten.

- Självidentifikation. Den enskilde såväl som gruppen skall ha

en vilja och strävan att behålla sin identitet.

- Historiska eller långvariga band med Sverige. Det är inte

möjligt att dra någon absolut gräns i år mätt men endast

minoritetsgrupper vars minoritetskultur funnits i Sverige före

föregående sekelskifte uppfyller kravet på historiska eller

långvariga band.

De nationella minoriteter i Sverige som uppfyller de redovisade

kriterierna för en nationell minoritet är enligt regeringen

samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar. Något

krav på svenskt medborgarskap uppställs inte.

Regeringen föreslår att riksdagen godkänner att Sverige

ratificerar ramkonventionen. De nationella minoriteterna i

Sverige erkänns genom att de nämns vid namn i samband med

ratifikationen.

Minoritetsspråkskonventionen

Minoritetsspråkskonventionen innehåller bestämmelser om vilka

kriterier som ligger till grund för att ett språk skall

behandlas som minoritetsspråk. Kriterierna för landsdels- eller

minoritetsspråk är:

- att språket skall ha använts av hävd i ett visst territorium

i Sverige (i vart fall före föregående sekelskifte)

- att det skall vara annorlunda än det officiella språket,

dialekter omfattas inte

- att det skall talas av tillräckligt många personer

Om språket inte uppfyller kravet på historisk geografisk

anknytning kan det omfattas av vissa av konventionens

bestämmelser såsom ett territoriellt obundet språk.

Regeringen anser att de språk som omfattas av konventionen är

samiska, finska, meänkieli, romani chib och jiddisch. Därvid är

samiska, finska och meänkieli språk med historisk geografisk

bas, för vilka konventionens del II och III tillämpas. Dessa

språk får genom utformningen av minoritetspolitiken ett

särskilt starkt skydd. Romani chib och jiddisch är

territoriellt obundna språk, för vilka konventionens del II

tillämpas.

Regeringen föreslår att riksdagen godkänner att Sverige

ratificerar den europeiska stadgan om landsdels- eller

minoritetsspråk.

Regionala åtgärder

Regeringen föreslår att enskilda genom två särskilda lagar får

rätt att använda samiska, finska och meänkieli hos domstolar

och förvaltningsmyndigheter i de geografiska områden där

språken använts av hävd och fortfarande används i tillräcklig

utsträckning. Det gäller även hos annan myndighet om ärendet

har anknytning till sådant område samt hos domstol i annat

område vid överklagande. En förvaltningsmyndighet kan undantas

från lagens tillämpning. Förslagen innebär också rätt att i

dessa områden få förskoleverksamhet och äldreomsorg helt eller

delvis på dessa språk.

För samiska föreslås området omfatta Arjeplogs, Gällivare,

Jokkmokks och Kiruna kommuner och för finska och meänkieli

Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå kommuner.

Lagarna föreslås träda i kraft den 1 april 2000. En

arbetsgrupp inrättas inom Länsstyrelsen i Norrbottens län för

att följa upp de regionala insatserna.

Rikstäckande åtgärder

Regeringen avser att vidta rikstäckande åtgärder för att stödja

de nationella minoriteterna och minoritetsspråken. Det gäller

utbildningsfrågor, kulturverksamhet, massmedierna, arkivfrågor,

äldreomsorg, översättning av vissa författningar, inflytande

och samarbete över nationsgränserna.

Ekonomiska konsekvenser

I den ekonomiska vårpropositionen 1999 avsattes 10 miljoner

kronor per år fr.o.m. år 2000 till följd av förslagen i denna

proposition. Av dessa får kommuner och landsting inom

förvaltningsområdena i Norrbottens län 6 miljoner kronor

årligen för ökade kostnader som följer av de nya åliggandena.

För tolk- och översättningskostnader tillförs domstolarna 1

miljon kronor årligen. För statliga myndigheter i övrigt är

kostnaderna för de regionala åtgärderna marginella och

finansieras inom gällande ramar. För åtgärder som avser

inflytande för minoriteterna samt för uppföljningsinsatser har

avsatts 2 miljoner kronor. Introduktion och utbildning

finansieras inom de 10 miljonerna. Övriga rikstäckande åtgärder

finansieras inom gällande ramar.

Ikraftträdande

De särskilda lagarna föreslås träda i kraft den 1 april 2000.

Konventionerna beräknas kunna ratificeras i början av år 2000

och träder i kraft sedan tre hela månader förflutit.

Motioner

Ramkonventionen om nationella minoriteter

I en kommittémotion K11 av Åsa Torstensson m.fl. (c) anförs att

ca en fjärdedel av de 450 000 sverigefinnar som omnämns i

propositionen är sådana som antingen själva är eller är barn

eller barnbarn till finländare med svenska som huvudspråk.

Kulturen är enligt motionärerna likartad oavsett finska är

huvudspråk eller andraspråk. Motionärerna anser att det vid

ratificeringen klart skall uttalas att även finlandssvenskarna

i Sverige anses ingå i den sverigefinska eller hellre

sverigefinländska minoriteten, och de begär i yrkande 2 ett

tillkännagivande härom.

I kommittémotion K10 av Helena Bargholtz och Barbro Westerholm

(fp) anges att de nationella minoriteterna och

minoritetsspråken bör anges i regeringsformen. Detta vore en

principiellt betydelsefull handling som markerar slutet på

osynliggörandet av minoriteterna och minoritetsspråken. Ett

tillkännagivande härom begärs i yrkande 1.

I motion MJ220 av Per Lager m.fl. (mp) tas upp olika frågor om

samernas situation. Motionärerna anser mot bakgrund av

definitionen av ursprungsfolk i ILO:s konvention nr 169 om

ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder att samerna

tveklöst omfattas av konventionen. De begär i yrkande 1 ett

tillkännagivande om samerna som ursprungsfolk.

Minoritetsspråkskonventionen

I motion K8 av Carin Lundberg (s) begärs ett tillkännagivande

om att meänkieli och jiddisch inte skall erkännas som

minoritetsspråk i Sverige. Motionären anför att det är viktigt

att erkänna tornedalingarna och judarna som nationella

minoriteter, men det är inte motiverat att erkänna meänkieli

som ett eget minoritetsspråk eller att erkänna jiddisch som ett

historiskt minoritetsspråk. De språkliga skillnaderna mellan

meänkieli och riksfinska är mindre än mellan sydsamiska och

nordsamiska, vilka sistnämnda i så fall också borde behandlas

som två språk. Även inom romani chib finns många varieteter som

på samma sätt kunde betraktas som skilda språk. Det är enligt

motionären inte motiverat att göra jiddisch till ett

minoritetsspråk i Sverige och göra en lång rad åtaganden

rörande språkets användning i offentliga sammanhang för ett

språk som har så få användare i Sverige.

I motion K9 av Camilla Sköld Jansson m.fl. (v) påpekas att

sydsamiskan är ett levande språk framför allt inom renskötseln.

Intresset för bevarande och användande av språket är på

uppåtgående. Att neka det sydsamiska språket status som

minoritetsspråk vore att förstärka uppdelningen av det samiska

folket. Motionärerna begär i yrkande 1 ett tillkännagivande

härom.

Regionala åtgärder

I motion K9 av Camilla Sköld Jansson m.fl. (v) anförs att det

för sydsamiskans överlevnad är nödvändigt med särskilt stöd och

att en kommun får i uppdrag att vara sydsamisk

förvaltningskommun. Motionärerna nämner att Krokoms kommun i

Jämtland har förklarat sig villig att åta sig ett sådant

uppdrag. I yrkande 2 begärs ett tillkännagivande om upprättande

av en sydsamisk förvaltningskommun.

Även i motion K3 av Ingvar Svensson m.fl. (kd) framhålls att

det inte ingår någon kommun inom det sydsamiska geografiska

området. För att inte det sydsamiska språket skall försvagas

och eventuellt försvinna bör förvaltningsområdet under en

försöksperiod utvidgas till att omfatta Krokoms, Strömsunds och

Storumans kommuner. En utvärdering bör ske efter

försöksperiodens slut. Motionärerna begär i yrkande 1 ett

tillkännagivande om det anförda.

Ett likalydande yrkande framställs i yrkande 1 i motion K239

av Dan Kihlström (kd).

Yvonne Ångström m.fl. (fp) begär i motion K12 en utökning av

förvaltningsområdet för samiska. Motionärerna föreslår i

yrkande 1 att förvaltningsområdet under en treårig

försöksperiod utökas med Krokoms och Stor-umans kommuner.

I motion K237 av Ola Sundell (m) framhålls att någon kommun

som ligger i det sydsamiska språkområdet borde ingå i

försöksverksamheten.

I kommittémotion K11 av Åsa Torstensson m.fl. (c) anförs att

det finns starka skäl för att betrakta det finska språket som

ett territoriellt bundet språk även i Stockholmsregionen.

Riksdagen bör uttala sitt principiella stöd för att kommuner i

Stockholmsregionen där det finska språket talas av hävd också

omfattas av de bestämmelser som enligt regeringsförslaget blir

gällande vad gäller finska språket i vissa kommuner i Norrlands

län. I yrkande 1 begärs ett tillkännagivande härom.

Utskottets bedömning

En samlad minoritetspolitik

Långt innan det i Norden bildades nationalstater bodde det

samer och andra folkslag i området. Dessa grupper kom så

småningom att utgöra minoriteter i de stater som de inlemmades

i. Kontakten med det övriga samhället medförde att

minoriteterna i viss utsträckning fått göra avkall på sin

kultur, religion och det egna språket. Under historiens gång

ökade antalet minoriteter i Sverige. Folk från olika delar av

Europa invandrade till landet. Detta har lett till att Sverige

i likhet med andra länder i Europa har ett historiskt arv som

består av flera olika kulturer, religioner och språk. Några av

dessa invandrade minoritetsgrupper lever fortfarande i Sverige,

och i vissa fall har de liksom samerna bevarat sin kultur, sin

religion och sitt modersmål. Under de senaste decennierna har

Sverige därtill genom invandring blivit ett land som i än högre

grad präglas av kulturell och etnisk mångfald.

Utskottet vill till att börja med framhålla att denna

kulturella och etniska mångfald bör tas som utgångspunkt för

den generella politikens utformning och genomförande på alla

samhällsområden och nivåer. Målen skall vara lika rättigheter

och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund,

en samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund och en

samhällsutveckling som kännetecknas av ömsesidig respekt och

tolerans och som alla oavsett bakgrund skall vara delaktiga i

och medansvariga för. Allt arbete för att befästa alla

människors lika värde måste för att bli långsiktigt

framgångsrikt inriktas på grundläggande värderingar som

humanitet, tolerans, rättvisa och respekt för andra människor.

Målsättningen bör vara att uppnå en känsla av gemenskap i ett

samhälle där mångfalden samtidigt bejakas. Här är det

väsentligt att både se till det som ur olika synvinklar förenar

människor som lever i Sverige och visa respekt och tolerans

inför det som skiljer. Det innefattar även rätten att vara

olik, vilket kan betyda t.ex. rätten att bevara och utveckla

sin språkliga, kulturella eller etniska särart i den

utsträckning man själv önskar. Denna respekt för individen

skall således vara grundläggande för svensk politik, såväl vad

gäller förhållandena i Sverige som Sveriges förhållande till

andra länder. Utskottet konstaterar att Sverige i

internationella sammanhang aktivt verkar för att mänskliga

rättigheter respekteras och stärks även i andra länder.

Detta hindrar dock enligt utskottets mening inte att grupper

av individer i vissa fall behöver ett särskilt stöd. I Sverige

har inom det som tidigare kallades invandrarpolitiken förts en

politik som i många delar värnat om invandrares kultur, språk

och traditioner. Det har däremot inte förts någon motsvarande

politik med inriktning att värna om de nationella minoriteterna

och deras kultur, språk, traditioner m.m. Flera av de åtgärder

som vidtagits inom ramen för invandrarpolitiken har dock kommit

de nationella minoriteterna och deras kultur och språk till

godo särskilt i de fall det funnits nyinvandrade grupper inom

dem. Förutom att de nationella minoriteterna kunnat dra nytta

av vissa av de åtgärder som vidtagits inom ramen för

invandrarpolitiken, har olika insatser med direkt inriktning på

de nationella minoriteterna gjorts inom ramen för den generella

politiken inom olika sakområden, t.ex. vad gäller utbildning

och massmedia. Särskilda insatser har också gjorts med

inriktning på den samiska befolkningen.

Utskottet delar således regeringens bedömning att en samlad

minoritetspolitik bör utformas för att ge skydd för de

nationella minoriteterna och de historiska minoritetsspråken.

Utskottet vill liksom regeringen understryka att avsikten inte

är att stödja minoritetsspråken på bekostnad av det officiella

språket eller att segregera de grupper av befolkningen som

tillhör en minoritetsgrupp från den övriga befolkningen.

Minoritetsskyddet och minoritetsrättigheter utgör samtidigt en

del av skyddet av mänskliga rättigheter och är således inte

enbart en nationell angelägenhet. Det historiska perspektivet

visar att skydd av nationella minoriteter är nödvändigt för

stabilitet, demokratisk säkerhet och fred på kontinenten.

Regeringen har särskilt pekat på den betydelse som en stark

ställning för de nationella minoriteterna har för det

internationella ungänget och samarbetet.

Det finns redan internationella konventioner som innefattar

minoritetsskydd. Det gäller bl.a. FN:s konvention år 1966 om

medborgerliga och politiska rättigheter, FN:s

rasdiskrimineringskonvention och FN:s barnkonvention. En FN-

deklaration år 1992 om rättigheter för personer som tillhör

nationella eller etniska, religiösa och språkliga minoriteter

tar också upp minoritetsfrågor. En utredning har nyligen gjorts

om huruvida Sverige bör ansluta sig till ILO:s konvention nr

169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder. Även

andra internationella organisationer, t.ex. OSSE, har tagit upp

minoritetsfrågor.

Arbetet med Europarådets minoritetsspråkskonvention påbörjades

1989 med syfte att bidra till att bevara och utveckla Europas

mångkulturella arv och flerspråkighet inom nationsgränserna.

Frågan om minoriteters rättigheter var mycket aktuell i Europa

vid denna tidpunkt eftersom det då stod klart att det fanns en

rad minoriteter som behövde olika former av stöd i Öst- och

Centraleuropa. År 1993 var minoriteters rättigheter åter en

viktig fråga på Europarådets dagordning, och arbetet med en

ramkonvention påbörjades därför. Europarådets ramkonvention är

det första juridiskt bindande multilaterala dokumentet rörande

minoritetsfrågor i allmänhet.

Utskottet delar regeringens bedömning att en ratificering av

ramkonventionen innebär en markering av att Sverige i linje med

tidigare förd politik ställer sig bakom arbetet med ett ökat

skydd för mänskliga fri- och rättigheter och att Sverige

därigenom markerar sitt beslut att skydda sina egna nationella

minoriteters rätt. En ratificering är också ett erkännande av

den mångkulturella historia som Sverige har och som de

nationella minoriteterna sedan lång tid är en del av. För att

kunna uppfylla ramkonventionens intentioner och syfte bör

Sverige lägga grunden för en samlad och övergripande

minoritetspolitik. En sådan politik bör vara direkt inriktad på

skydd för de nationella minoritetsgrupperna i Sverige och

åtgärder som främjar deras möjlighet att bevara och utveckla

sin kultur och identitet.

Ramkonventionen om nationella minoriteter

I ramkonventionen beskrivs vad som avses med

minoritetsidentitet. Minoritetskulturen skall i något av dessa

avseenden (religion, språk, traditioner och kulturarv)

väsentligen skilja sig från majoritetsbefolkningen. Av denna

anledning bör lokala befolkningar i Sverige på grund av

speciell dialekt inte kunna sägas ha så särskiljande drag att

de utgör nationella majoriteter.

I ramkonventionen finns inte någon definition på nationell

minoritet utan varje land får själv ange kriterierna. I

propositionen redovisar regeringen dessa kriterier. Svenskt

medborgarskap är härvid inte något kriterium. De nationella

minoriteterna i Sverige är enligt regeringen: samer,

sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar.

Samerna

Den samiska befolkningen i Sverige uppgår till ungefär 15

000-20 000 personer. Samerna uppfyller helt klart kriterierna

för en nationell minoritet, men utskottet vill framhålla att de

dessutom har en särställning som ursprungsfolk i Sverige, både

gentemot majoritetsbefolkningen och andra minoritetsgrupper. I

propositionen anges också att en central utgångspunkt för

samernas identitet är deras ställning som ursprungsfolk och att

detta bekräftades av riksdagen år 1977 (prop. 1976/77:80, bet.

KrU 1976/77:43, rskr. 1976/77:289).

Utredningen om ILO:s konvention nr 169 har tidigare i år lagt

fram betänkandet Samerna - ett ursprungsfolk i Sverige (SOU

1999:25). ILO-konventionen syftar till att åtgärder skall

vidtas mot diskriminering och att särskilda insatser skall

utformas som främjar de berörda folkens sociala och ekonomiska

rättigheter och som skyddar deras andliga och kulturella

värden. Detta innebär bl.a. att åtgärder skall vidtas för att

skydda deras mark, kultur och miljö.

Enligt ILO-konventionen är ursprungsfolk ett folk som

härstammar från folkgrupper som bodde i landet - eller det

geografiska område som landet tillhörde - vid tiden för

erövring eller kolonisation eller fastställandet av nuvarande

statsgränser. En förutsättning är att de helt eller delvis har

behållit sina sociala, ekonomiska, kulturella och politiska

institutioner. De folk som berörs skall själva identifiera sig

som ursprungsfolk. Utredningen anser att samerna tveklöst

omfattas av ILO:s definition av ursprungsfolk.

Utskottet delar således uppfattningen i motion MJ220 yrkande 1

att samerna är ursprungsfolk i Sverige. Med hänsyn till

riksdagens beslut 1977 är något tillkännagivande i frågan dock

inte påkallat, varför motionen avstyrks.

Sverigefinnar

I propositionen anges att det som främst skiljer

sverigefinnarna från den svenska majoritetsbefokningen är

språket men att det också kan sägas finnas en särskild

sverigefinsk kultur bland finnarna. Enligt utskottets mening

innebär detta att minoritetsgruppen sverigefinnar inte syftar

på personer som har svenska som modersmål. Detta utesluter dock

inte att åtgärder som avser sverigefinnar även kan komma de

finlandssvenska till del. Med det anförda avstyrker utskottet

motion K11 yrkande 2.

Övriga minoriteter

Utskottet delar regeringens uppfattning att även tornedalingar,

romer och judar bör anses som nationella minoriteter i Sverige.

Ratificeringen

Utskottet tillstyrker att Sverige ratificerar ramkonventionen

och erkänner de angivna nationella minoriteterna genom att de

nämns vid namn vid ratifikationen.

Frågan är om de nationella minoriteterna på sätt som föreslås

i motion K10 även bör anges i grundlagen.

I 1 kap. 2 § regeringsformen (RF) anges att den offentliga

makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde

och för den enskilda människans frihet och värdighet. I fjärde

stycket anges också att etniska, språkliga och religiösa

minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget

kultur- och samfundsliv bör främjas. Vidare finns i 2 kap. RF

regler om grundläggande fri- och rättigheter. Vissa är absoluta

och kan inte begränsas på annat sätt än genom ändring i

grundlag, medan andra kan begränsas genom lag med särskilda

garantier för lagbeslutet (kvalificerat förfarande). I RF 2:1

finns bl.a. bestämmelser om yttrande-, förenings- och

religionsfrihet. Av betydelse för de mänskliga rättigheterna är

också Europakonventionen om grundläggande fri- och rättigheter,

som nu har inkorporerats och gäller som lag i Sverige.

Eftersom grundlagens bestämmelser gäller alla svenska

medborgare, och i viss utsträckning även utländska medborgare,

kan utskottet inte nu se något behov av ett särskilt uttalat

grundlagsskydd för de nationella minoriteterna. Motion K10

yrkande 1 avstyrks därför.

Minoritetsspråkskonventionen

En svårighet är att bedöma om ett språk skall anses som ett

eget språk eller som en dialekt. Av artikel 1 punkt b) och

konventionskommentaren framgår dessutom att konventionen inte

kan tillämpas på språk som talas av alltför få personer

eftersom detta skulle leda till alltför stora praktiska

svårigheter.

Minoritetsspråkskommittén använde begreppet varietet liktydigt

med språkform, antingen språkformen anses som ett språk eller

en dialekt. Vad gäller frågeställningen om huruvida en viss

varietet av ett språk bör behandlas som ett särskilt språk,

ansåg utredningen att den måste bedömas mot bakgrund av syftet

med konventionen och vilka effekter en tillämpning av

konventionen kan få i olika situationer.

Samiska

Antalet samisktalande i Sverige antas vara ca 9 000. Samiskan

har av tradition i huvudsak varit ett talat språk. I dag finns

i Sverige tre olika samiska språkvarieteter, ett nordsamiskt,

ett lulesamiskt och ett sydsamiskt. Mellan de olika samiska

språkvarieteterna finns inga absoluta gränser. Inom hela

språkområdet gäller att den ömsesidiga förståelsen är större

mellan varieteter som talas i geografiska områden som gränsar

till varandra än mellan varieteter som ligger geografiskt långt

ifrån varandra. Förståelsen mellan sydsamiska och nordsamiska

har liknats vid förståelsen mellan isländska och svenska.

Förutom skillnader i språk finns också vissa skillnader,

kulturellt och historiskt, mellan de grupper som talar olika

samiska varieteter.

Minoritetsspråkskommittén har angivit att en ratificering av

minoritetsspråkskonventionen för de olika samiska varieteterna

som skilda språk skulle kunna vara positivt eftersom det skulle

kunna bidra till ökad kunskap om de olika varieteternas

existens och om hur stora de språkliga skillnaderna är.

Dessutom skulle olikheter kulturellt och historiskt mellan de

olika samiska grupperna markeras. Kommittén fann dock flera

skäl som talade mot en behandling av de olika samiska

varieteterna som olika språk vid en ratificering. Det främsta

skälet är att en sådan tillämpning med stor sannolikhet skulle

leda till att de minst använda av de samiska varieteterna inte

skulle kunna omfattas av konventionens tillämpning. Om de olika

samiska varieteterna behandlas som skilda språk kan det bli

svårt att hävda att de varieteter som används i minst

utsträckning talas av tillräckligt många för att motivera att

konventionen skall tillämpas på dem. Om man behandlar samiskan

som ett språk vid en ratifikation omfattar ett sådant åtagande

samtliga samiska varieteter oavsett antal användare. Kommittén

framhöll att vid tillämpningen av de åtgärder till stöd och

skydd för språket som är rikstäckande kan Sametinget liksom nu

avgöra hur dessa skall tillämpas på de olika varieteterna så

att de resurser som finns utnyttjas så effektivt som möjligt

för att ge bästa möjliga stöd och skydd för de olika språkliga

varieteterna alltefter varje varietets förutsättning. Vid

tillämpning av de regionala reglerna får behovet hos dem som

reglerna riktar sig till och de lokala resurser som finns bli

avgörande. Målet är att enskilda skall kunna välja vilken

varietet av språket de vill använda och bli bemötta på.

I propositionen anger regeringen att en ratifikation av

samiska som ett språk med en flexibel tillämpning av

konventionens bestämmelser på de olika varieteterna - styrd av

samerna själva genom Sametinget och dem som använder språket i

de geografiska områden där regionala regler gäller - är det som

bäst överensstämmer med konventionens syfte som är att öka

förståelsen och samverkan mellan olika grupper. Regeringen

anser att fördelarna med att ratificera konventionen för

samiska som ett språk överväger nackdelarna. En ratificering

för samiska som ett språk ger också den fördelen att det bidrar

till nordisk rättslikhet eftersom både Finland och Norge gjort

på detta sätt vid sin ratificering av

minoritetsspråkskonventionen.

Med hänsyn till det anförda bedömer utskottet att sydsamiskan

får en starkare ställning vid tillämpning av

minoritetsspråkskonventionen om de samiska varieteterna

behandlas som ett språk. Utskottet delar därför regeringens

bedömning och avstyrker motion K9 yrkande 1.

Finska och meänkieli

När det gäller frågan om huruvida finska och meänkieli skall

ses som ett eller två skilda språk konstaterar utskottet till

att börja med att regeringen och Minoritetsspråkskommittén

kommit till olika slutsatser.

Om de olika minoritetsgrupperna kan nämnas att tornedalingarna

alltid har bott i samma geografiska område där finska talats

sedan mycket lång tid tillbaka från generation till generation.

I dag bedöms ca 50 000-60 000 tornedalingar använda meänkieli i

Tornedalen. Dessutom finns ca 16 000 personer i svenska

Tornedalen som är från Finland invandrade personer i första och

andra generationen. De använder både standardfinska och

meänkieli. Den stora arbetskraftsinvandringen framför allt

under 1960- och början av 1970-talet har medfört att merparten

av de finsktalande i Sverige inte längre finns i Tornedalen

utan främst i de centrala delarna av Sverige och i

storstadsområdena. År 1994 fanns i landet ca 450 000

sverigefinnar eller finlandssvenskar i första eller andra

generationen, varav omkring hälften använder finska.

I propositionen anges att utanför Tornedalen har finska

använts från 1500-talet till i dag. Språket har dock använts i

olika delar av landet under olika perioder så att det inte går

att avgränsa något bestämt geografiskt område utom Tornedalen.

Flera faktorer har bidragit till att isolera den finska som

talades i svenska Tornedalen från finskan i Finland. Genom

denna isolering och inflytande från svenskan har finskan i

svenska Tornedalen alltmer utvecklat egna särdrag.

I propositionen föreslås att meänkieli skall anses som ett

eget språk. Skälen härför är att språkliga, men också

kulturella och historiska, särdrag hos den tornedalska

befolkningen talar för ett sådant synsätt. Även

tornedalingarnas egen strävan under senare år att värna om det

egna språkets särart och sin egen kultur och historia är

väsentligt i sammanhanget. Även finska bör behandlas som ett

territoriellt baserat språk i Tornedalen.

Det är enligt utskottets mening svårt att bedöma om meänkieli

bör anses som ett eget språk eller ej.

Minoritetsspråkskommittén anlitade särskild expertis för sitt

ställningstagande. Det är dock inte enbart språkliga skillnader

mellan olika varieteter som är avgörande, och med beaktande

inte minst av tornedalingarnas egen strävan att värna om

språkets särart och sin egen kultur och historia delar

utskottet regeringens bedömning att meänkieli skall anses som

ett minoritetsspråk. Därmed avstyrks motion K8 i denna del.

Romani chib

Utskottet delar regeringens bedömning att romani chib (alla

varieteter) skall anses som ett minoritetsspråk, dock

territoriellt obundet.

Jiddisch

Beträffande frågan om huruvida jiddisch bör anses som ett

nationellt minoritetsspråk anges i propositionen att jiddisch

visserligen troligen inte har talats kontinuerligt sedan slutet

av 1700-talet, då de första jiddischtalande kom till Sverige,

men språket har funnits under olika perioder i historien till

följd av att nya grupper jiddischtalande anlänt till landet.

Detta återkommande nytillskott av jiddischtalande har gjort att

antalet varit tillräckligt stort för att språket skulle kunna

överleva. Regeringen framhåller att jiddisch till skillnad från

andra språk i Europa minskat i omfattning på ett onaturligt

sätt bl.a. till följd av förintelsen av judar från Östeuropa.

Jiddisch skulle troligen ha haft en helt annan utbredning i

Europa i dag om Förintelsen inte inträffat. Det finns tecken

som tyder på ett ökat intresse inom de judiska församlingarna

för att medverka till att jiddisch även i fortsättningen talas

i Sverige. Det är enligt regeringen väsentligt att jiddisch kan

ges det stöd som behövs för att språket inte skall dö ut.

Utskottet delar denna uppfattning och tillstyrker att jiddisch

anses som ett nationellt minoritetsspråk, icke territoriellt

bundet. Motion K8 avstyrks således i denna del.

Ratificeringen

Utskottet tillstyrker att Sverige ratificerar Europarådets

minoritetsspråkskonvention och att den skall tillämpas på de i

propositionen föreslagna språken, varvid samiska, finska och

meänkieli skall anses som territoriella språk medan romani chib

och jiddisch skall vara territoriellt obundna.

Regionala åtgärder

När området för regionalt tillämpliga regler om rätt att

använda samiska i offentliga sammanhang bestäms har, enligt vad

som framgår av propositionen, också aspekter som berör

möjligheten att praktiskt tillämpa sådana bestämmelser vägts

in. Regeringen påpekar att minoritetsspråkskonventionen till

stor del är inriktad på att ge stöd och skydd för landsdels-

eller minoritetsspråken i de geografiska områden där språken

använts av hävd och fortfarande används i tillräcklig

omfattning. Denna begränsning bygger på att man ansett att det

kan möta alltför stora hinder, både praktiskt och

kostnadsmässigt, att tillämpa konventionens olika bestämmelser

i områden där mycket få personer använder ett landsdels- eller

minoritetsspråk.

Vad gäller samiska angav Minoritetsspråkskommittén att de

samisktalande är i minoritet i samtliga kommuner. Det torde

inte i någon kommun finnas en samisk befolkning som överstiger

10 % av den totala befolkningen. Det är nödvändigt att i ett

första skede begränsa tillämpningen av sådana regler till de

kommuner i det traditionella samiska språkområdet där det finns

förhållandevis många samisktalande och tillräckliga

administrativa och praktiska resurser för att genomföra

bestämmelserna. På sikt kan man tänka sig att området för

lagens tillämpning utvidgas till att omfatta ett större

geografiskt område under förutsättning att det visar sig att

kunskaperna i samiska växer i andra områden och därmed gör det

praktiskt och ekonomiskt försvarbart att tillämpa sådana regler

där.

En samlad bedömning av var de flesta samisktalande inom det

traditionella samiska språkområdet kan antas vara bosatta och

var myndigheterna har bästa förutsättningar att uppfylla

rättigheterna medför att regeringen föreslår att de lagstadgade

rättigheterna att använda samiska skall gälla i Arjeplog,

Gällivare, Jokkmokk och Kiruna.

De skäl som ligger bakom denna avgränsning medför att

utskottet inte kan föreslå någon utökning eller förändring av

kommunerna. Utskottet vill dock erinra om att, vilket också

anges i propositionen, den enskilde skall ha rätt att välja

vilken varietet av samiska som han eller hon vill använda vid

sin kontakt med myndigheten samt att myndigheten vid sina

muntliga kontakter, så långt möjligt, bör använda samma

varietet av samiska som den enskilde. Även vid domstol har den

enskilde rätt att använda den varietet som han eller hon begär.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna K3 yrkande 1, K9

yrkande 2, K12 yrkande 1, K237 och K239 yrkande 1.

Rätten att tala finska har av motsvarande skäl angivits till

Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå. Med hänsyn

till de avvägningar som ligger bakom valet av kommuner delar

utskottet regeringens uppfattning även i denna del. Utskottet

vill dock erinra om att det i propositionen anges att det i

Stockholmsområdet bor ett stort antal sverigefinnar samt att

det pågår satsningar inom vård och omsorg för sverigefinnarna i

framför allt Stockholm och Mälardalen. Stockholms kommun har

också flera finskspråkiga skolor. Regeringen ser det som

angeläget att dessa insatser kan fortsätta. Med det anförda

avstyrker utskottet motion K11 yrkande 1.

Utskottet har således inga invändningar mot de föreslagna

förvaltningsområdena i de två särskilda lagarna. Därvid noteras

att de nu framlagda lagförslagen innebär ett första steg. En

utvärdering av åtgärderna skall ske och områdena kan förändras.

Ekonomiska konsekvenser

Utskottet vill påpeka att i budgetpropositionen för budgetåret

2000 föreslås att under utgiftsområde 8 Invandrare och

flyktingar, verksamhetsområde Minoritetspolitik, anvisas under

anslaget C 1 Åtgärder för nationella minoriteter 8 miljoner

kronor. Samma belopp beräknas för såväl 2001 som 2002.

Av dessa medel avser 6 miljoner kronor statsbidrag till

kommunerna och landstinget och fördelas av Länsstyrelsen i

Norrbottens län med utgångspunkt i antalet invånare i kommunen

som talar respektive språk samt med hänsyn till den verksamhet

kommunerna och landstinget i dag bedriver till stöd för dessa

grupper. I budgetpropositionen anges att en uppföljning av

kostnaderna bör göras så att fördelningen kan justeras följande

år om det behövs för att få en mer rättvis fördelning av

bidraget. Härutöver avser 2 miljoner kronor åtgärder för

inflytande och uppföljning. Av dessa skall 500 000 kr gå till

länsstyrelsen för hanteringen av bidragen samt till en

arbetsgrupp vid länsstyrelsen som skall följa upp och utvärdera

de regionala åtgärderna.

Utskottet avser att under hösten behandla anslagen inom

utgiftsområde 8 i betänkande 1999/2000:SfU2.

Stockholm den 21 oktober 1999

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Berit Andnor

I beslutet har deltagit: Berit Andnor (s), Bo Könberg (fp),

Anita Jönsson (s), Ulla Hoffmann (v), Rose-Marie Frebran (kd),

Ulf Kristersson (m), Gustaf von Essen (m), Lennart Klockare

(s), Ronny Olander (s), Fanny Rizell (kd), Göran Lindblad (m),

Kerstin-Maria Stalin (mp), Birgitta Carlsson (c), Mona Berglund

Nilsson (s), Göte Wahlström (s), Björn Leivik (m) och Kalle

Larsson (v).

Avvikande meningar

1. Sverigefinnar

Birgitta Carlsson (c) anser att utskottets yttrande i denna del

bort ha följande lydelse:

Cirka en fjärdedel av de 450 000 sverigefinnar som omnämns i

propositionen är sådana som antingen själva är eller är barn

eller barnbarn till finländare med svenska som huvudspråk.

Historiskt sett har finländare från båda språkgrupperna (finnar

och finlandssvenskar) alltid flyttat till Sverige, kulturen är

likartad eller likadan oberoende av språket och i den

finlandssvenska identiteten ingår även, om än i starkt

varierande grad, finska som ett andraspråk. Det är enligt

utskottets mening rimligt att vid ratificeringen klart uttala

att även finlandssvenskarna i Sverige anses ingå i den

sverigefinska eller hellre sverigefinländska minoriteten.

Utskottet anser att konstitutionsutskottet bör tillstyrka

motion K11 yrkande 2.

2. Regionala åtgärder, sydsamiska

Rose-Marie Frebran och Fanny Rizell (båda kd) anser att

utskottets yttrande i denna del bort ha följande lydelse:

I propositionen föreslås att enskilda skall få lagstadgad rätt

att i ett visst område använda samiska hos domstolar och

förvaltningsmyndigheter. Inte någon av de kommuner som ingår i

området ligger inom det sydsamiska geografiska området. Det

sydsamiska språket kommer därmed att försvagas och eventuellt

försvinna. Utskottet anser att förvaltningsområdet under en

försöksperiod bör utvidgas till att omfatta Krokoms, Strömsunds

och Storumans kommuner. En utvärdering bör ske efter

försöksperiodens slut.

Utskottet tillstyrker motionerna K3 yrkande 1 och K239 yrkande

1.

3. Regionala åtgärder, finska

Birgitta Carlsson (c) anser att utskottets yttrande i denna del

bort ha följande lydelse:

I Stockholm har det finska språket en livaktig historia under

åtminstone fem sekler. Det finns därför starka skäl för att ge

finska språket samma rättsliga ställning i Stockholmsregionen

som i Tornedalen. Detta är viktigt för de rättigheter och den

välfärd som bör tillerkännas de flera tiotusentals finländare

som lever i regionen. Det är också viktigt för Stockholms

framtida roll i Östersjöregionen och för relationerna mellan

Sverige och Finland. Den kompetens som krävs för att uppfylla

kraven i minoritetsspråkskonventionen finns redan i regionen. I

de kommuner i Stockholms län och Mälardalsregionen som så

önskar bör finska språket få ställning som territoriellt bundet

språk.

Utskottet tillstyrker motion K11 yrkande 1.

Särskilda yttranden

1. Samerna som ursprungsfolk

Kerstin Maria Stalin (mp) anför:

I detta yttrande uttalar socialförsäkringsutskottet enhälligt

att samerna är ursprungsbefolkning i Sverige och att de

därigenom har en särställning både gentemot

majoritetsbefolkningen och andra minoritetsgrupper.

Miljöpartiet förutsätter att konstitutionsutskottet gör ett

lika starkt uttalande vid behandlingen av motion MJ220 yrkande

1.

2. Regionala åtgärder, sydsamiska

Ulla Hoffmann och Kalle Larsson (båda v) anför:

Samerna är ursprungsbefolkning i Sverige och det är därför

viktigt att så mycket som möjligt av deras språk och kultur kan

fortleva. De regionala åtgärderna som föreslås i propositionen

omfattar alla varieteter av samiska, och den som talar

sydsamiska har således rätt att använda det språket i sina

kontakter med förvaltningsmyndigheter när ärendet har

anknytning det som kallas förvaltningsområdet. Sydsamiska talas

i dag endast av några hundratal personer, vilka huvudsakligen

är bosatta utanför förvaltningsområdet - i många fall i

Jämtland, dvs. långt utanför förvaltningsområdet. Vi

förutsätter att detta särskilt beaktas när åtgärderna

utvärderas och att förvaltningsområdet då kan utökas.

Socialutskottets yttrande

1999/2000:SoU3y

Nationella minoriteter i Sverige

Till konstitutionsutskottet

Konstitutionsutskottet har den 31 augusti 1999 beslutat bereda

socialutskottet tillfälle att yttra sig över regeringens

proposition 1998/99:143 Nationella minoriteter i Sverige.

Socialutskottet begränsar yttrandet till avsnitten 7.5

Förskoleverksamhet och äldreomsorg och 8.5 Äldreomsorg samt

till motionerna K5 (s), K12 (fp) yrkande 2 delvis och K353 (v)

yrkande 6.

Socialutskottet

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen lämnas förslag till åtgärder som behövs för att

Sverige skall kunna ratificera Europarådets ramkonvention om

skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om

landsdels- eller minoritetsspråk. Det innebär att Sveriges

nationella minoriteter och deras språk erkänns samt att

minoritetsspråken ges det stöd som behövs för att de skall

hållas levande.

De grupper som enligt regeringens förslag utgör nationella

minoriteter är samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och

judar. Minoritetsspråken är samiska, finska, meänkieli

(tornedalsfinska), romani chib och jiddisch. Av dessa har

samiska, finska och meänkieli en historisk geografisk bas,

vilket innebär krav på mer långtgående åtgärder till stöd för

dessa språk.

Lagförslag läggs fram som ger enskilda rätt att använda

samiska, finska och meänkieli hos domstolar och

förvaltningsmyndigheter med verksamhet i de geografiska områden

där språken använts av hävd och fortfarande används i

tillräcklig utsträckning. Förslagen innebär också rätt att i

dessa områden få förskoleverksamhet och äldreomsorg helt eller

delvis på dessa språk. För samiska föreslås området omfatta

Arjeplogs, Gällivare, Jokkmokks och Kiruna kommuner och för

finska och meänkieli Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och

Övertorneå kommuner.

Regeringen redovisar i propositionen också rikstäckande

åtgärder som regeringen avser att vidta för att stödja de

nationella minoriteterna och

minoritetsspråken. Det gäller utbildningsfrågor,

kulturverksamhet, massmedierna, arkivfrågor, äldreomsorg,

översättning av vissa författningar, inflytande och samarbete

över nationsgränserna.

Lagarna föreslås träda i kraft den 1 april 2000.

Regionala åtgärder - äldreomsorg

Propositionen

Regeringen föreslår att med förvaltningsområdet för samiska

skall avses Arjeplogs, Gällivare, Jokkmokks och Kiruna

kommuner. Med förvaltningsområdet för finska och meänkieli

avses Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå

kommuner.

I minoritetsspråkskonventionens artikel 10.3 behandlas rätten

att få samhällsservice från förvaltningsmyndigheter på

landsdels- eller minoritetsspråk. För att nå upp till

konventionens krav krävs att samiska, finska och meänkieli

används inom förvaltningsområdena för samiska respektive finska

och meänkieli i samhällsservice från förvaltningsmyndigheter

eller personer som handlar på deras uppdrag. Exempel på

samhällsservice som avses är enligt konventionskommentaren

service vid sjukhus, postbefordran, transporter och

elleveranser. I artikel 13.2c) behandlas ett närliggande

område, nämligen rätten att bli bemött på landsdels- eller

minoritetsspråk vid institutioner som erbjuder social omsorg,

såsom sjukhus, pensionärshem och vårdhem.

Regeringen anser att det för närvarande inte är möjligt att

uppfylla kraven enligt dessa konventionsbestämmelser inom alla

områden för statlig, landstingskommunal och kommunal service

eller social omsorg. Kostnaderna skulle bli för höga och de

praktiska problemen att genomföra sådana rättigheter för stora.

Regeringen har mot denna bakgrund ansett att rätten att bli

bemött på samiska, finska och meänkieli i denna del av den

offentliga förvaltningen i ett första steg bör begränsas till

de områden där möjligheten att bli bemött på sitt eget språk är

mest angelägen och kan antas leda till det bästa stödet för

språkens bevarande. De områden regeringen har funnit vara mest

angelägna är förskoleverksamhet och äldreomsorg.

Enligt regeringen är det ofta de äldre som är de starkaste

språkbärarna och bärare av kultur och traditioner. Det är

därför viktigt för språkens och kulturens bevarande att de

äldre som använder samiska, finska och meänkieli kan fortsätta

att göra detta. Därtill kommer den omständigheten att det inom

äldreomsorgen har visat sig att äldre kan förlora kunskaperna i

det sist inlärda språket men behåller kunskaperna i det först

inlärda språket. För denna generation kan följaktligen samiska,

finska eller meänkieli vara det enda språk de kan kommunicera

med omgivningen på. Det är mot denna bakgrund enligt

regeringen nödvändigt att kunna erbjuda äldreomsorg på samiska,

finska och meänkieli för dem som har dessa språk som modersmål.

Regeringen föreslår därför att kommunerna i respektive

förvaltningsområde åläggs en skyldighet att erbjuda äldreomsorg

där hela eller i vart fall delar av verksamheten bedrivs på

samiska, finska respektive meänkieli.

Regeringen anför vidare att ett mycket viktigt inslag i

äldreomsorgen är att eftersträva att en användning av samiska,

finska och meänkieli förenas med en respekt för den samiska,

finska och tornedalska kulturen och traditionerna så att de

äldre kan få ett bemötande som så mycket som möjligt liknar det

de varit vana vid när det gäller språk, kultur och traditioner.

Äldreomsorg med sådana inslag förekommer redan permanent eller

på försök i flera av de aktuella kommunerna. För att personalen

inom äldreomsorgen i ökad utsträckning skall ha möjlighet att

bemöta äldre på samiska, finska och meänkieli kan kommunen

behöva bereda personalen fortbildning i samiska, finska och

meänkieli. Sådan fortbildning kan enligt regeringen bl.a.

innehålla utbildning i samisk och tornedalsk historia och

traditioner.

Regeringen föreslår att kommunerna och landstingen tillförs

sex miljoner kronor fr.o.m. år 2000 avseende bl.a. förslaget i

detta avsnitt.

Rikstäckande åtgärder - äldreomsorg

Propositionen

Regeringen anför att det av minoritetsspråkskonventionens

artikel 13.2c) följer att en stat i den utsträckning de

offentliga myndigheterna är behöriga skall tillse att det i

social omsorg vid institutioner såsom sjukhus och särskilda

boendeformer för äldre erbjuds möjlighet till vård och

behandling på landsdels- eller minoritetsspråk. Vidare anförs

att regeringens förslag i propositionens avsnitt 7.5

Förskoleverksamhet och äldreomsorg innebär att Sverige delvis

uppfyller denna punkt när det gäller äldreomsorg i

förvaltningsområdena för samiska respektive finska och

meänkieli.

Regeringen anför vidare att kommunerna skall kunna erbjuda

alla medborgare en god äldrevård. I vissa fall innebär det att

vården för att den skall nå önskat resultat bör ske på det

modersmål som individen i fråga talar. Därtill kommer den

omständigheten att det har visat sig att äldre kan förlora

kunskaperna i det sist inlärda språket men behåller kunskaperna

i det först inlärda språket.

Det finns dock enligt regeringen vissa svårigheter med att

erbjuda alla äldre som så önskar vård på deras modersmål. Dels

saknas det ofta tvåspråkig personal, dels kan det innebära

stora kostnader när det gäller mindre grupper.

Den finskspråkiga minoriteten är den största minoriteten i

Sverige. Sverigefinnarna bor relativt koncentrerat till vissa

orter i landet och utgör ett sådant antal att det enligt

regeringens mening borde finnas goda möjligheter att erbjuda

finsktalande äldreomsorg till en inte alltför stor kostnad.

Dessutom är situationen sådan att det inom en kort tid kan

förväntas finnas ett stort antal äldre finsktalande som är i

behov av äldreomsorg. I kommuner som har en stor andel

finsktalande borde verksamheten t.ex. kunna omorganiseras så

att finskspråkig personal förs samman med finskspråkiga

vårdbehövande. Regeringen påpekar att fr.o.m. den 1 januari

1998 har finsktalande äldre, i likhet med andra äldre som

bosätter sig i en annan kommun, en lagstadgad rätt att i den

kommunen ansöka om hjälp i hemmet och särskilt boende m.m. (6 h

§ socialtjänstlagen). En sådan ansökan skall behandlas som om

den enskilde var bosatt i inflyttningskommunen. Denna åtgärd

kan bidra till att äldre finsktalande får bättre möjligheter

att få äldreomsorg på sitt språk om de så önskar.

Under år 1994 till 1996 genomförde Socialstyrelsen tillsammans

med finska föreningar i landet ett projekt bl.a. för att förmå

de kommuner där många äldre finsktalande är bosatta att

organisera äldreomsorgen så att finsktalande äldre kunde få

vård och omsorg av finsktalande personal. Av ett trettiotal

tillfrågade kommuner med stor andel finsktalande äldre

genomförde tre kommuner projekt för att anpassa äldreomsorgen

efter de äldre finsktalandes behov, nämligen Ludvika, Borås och

Fagersta kommuner. Resultatet av projekten i dessa kommuner har

varit positivt och har redovisats i engångstidningen LEMPI, som

en del av Socialstyrelsens invandrarprojekt. Projektet ligger

väl i linje med minoritetsspråkskonventionens krav när det

gäller att erbjuda äldreomsorg för dem som använder ett

landsdels- eller minoritetsspråk på det egna språket. Det är

mot denna bakgrund otillfredsställande att så få kommuner

deltagit i projektet. Tidigare undersökningar från

Socialstyrelsen har visat att många kommuner anser att det

skulle bli kostsamt att organisera äldreomsorgen så att

finsktalande får möjlighet att få vård och omsorg av

finsktalande personal. Socialstyrelsen har dock redovisat en

annan uppfattning och påpekat att kostnaden för en

omorganisering av äldreomsorgen kan kompenseras av att

kostnader för anlitande av tolk helt försvinner om kommunerna i

stället för enspråkig personal använder personal som både kan

svenska och finska. Det har också i vissa fall visat sig att

finsktalande äldre har behövt mindre vård och omsorg som en

följd av att de har blivit bemötta av personal som behärskar

deras eget språk.

I syfte att ge olika exempel på äldreomsorg som tar hänsyn

till önskemål från finsktalande äldre avser regeringen att ge

Socialstyrelsen i uppdrag att inom befintliga ramar kartlägga

äldreomsorgen för finsktalande i kommuner med ett stort antal

äldre som använder finska. Inom ramen för en sådan kartläggning

kan också erfarenheter från Socialstyrelsens tidigare projekt

tas till vara.

Motioner

I motion K5 av Paavo Vallius m.fl. (s) yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

äldreomsorg på finska. Motionärerna anför bl.a. att det vid

årsskiftet 1998/99 bodde 37 295 ålders-pensionärer med finskt

ursprung i Sverige. Av dem bor den största delen utanför de fem

kommuner i Norrbotten där regeringen föreslår att kommunen

åläggs en skyldighet att erbjuda äldreomsorg bl.a. på finska.

Det har visat sig i vissa fall att finsktalande äldre har

behövt mindre vård och omsorg som en följd av att de blivit

bemötta av personal som talar deras språk. Det ökande antalet

sverigefinnar behöver redan i dag en utbyggd finskspråkig

service inom äldreomsorgen. Den kommunala

självbestämmanderätten och kommunernas ekonomiska svårigheter

har lett till försämringar och ökad ojämlikhet när det gäller

olika former av finskspråkig samhällsservice. Enligt

motionärerna bör därför poängteras att det åvilar kommunerna

att tillse att kommunmedborgarna får den omsorg de har rätt att

kräva.

I motion K12 av Yvonne Ångström m.fl. (fp) yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om rikstäckande åtgärder när det gäller äldreomsorg (yrkande 2

delvis). Motionärerna anför att det är oroande att

propositionen inte tar upp de rikstäckande åtgärder gällande

äldreomsorg som behandlades i Minoritetsspråkskommitténs

utredning. Förslagen bör tas upp till förnyad bedömning och

kostnadsberäkning.

I motion K353 av Siv Holma och Stig Eriksson (båda v) från den

allmänna motionstiden yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om äldreomsorgen

(yrkande 6). Motionärerna anför bl.a. att alla äldre människor

som tillhör någon av de nationella minoriteterna behöver ges

möjlighet att få äldreomsorg med personal som kan deras

modersmål där så är praktiskt möjligt. Staten bör stödja

initiativ med direktiv och riktade resurser för att starta

försöksverksamhet för minoriteter i områden utanför de särskilt

angivna förvaltningsområdena. Exempel på sådana områden är

Krokoms, Storumans och Strömsunds kommuner. Beträffande romer,

sverigefinnar och judar anför motionärerna att det är positivt

med försöksverksamhet där det kan finnas ett behov och där det

är praktiskt genomförbart.

Tidigare behandling m.m.

Frågor om äldre invandrare har behandlats av utskottet vid

flera tillfällen. I betänkande 1997/98:SoU24 Nationell

handlingsplan för äldrepolitiken betonade utskottet i samband

med behandlingen av frågan om personalförsörjning inom

äldreomsorgen att det är angeläget att uppmärksamma att

alltfler av våra äldre har annat modersmål än svenska och att

flerspråkighet därför bör ses som en merit. Vidare anförde

utskottet att kulturkompetens bör kunna ingå i utbildningar och

fortbildning. I betänkande 1998/99:SoU7 Äldrepolitiken påtalade

utskottet bl.a. att i direktiven för Äldreberedningen nämns det

ökande antalet äldre med utländsk bakgrund och att beredningen

bör beakta de konsekvenser detta kan medföra. Utskottet anförde

vidare att Bemötandeutredningen gett rekommendationer om hur

kommunerna kan arbeta aktivt med dessa frågor genom uppsökande

verksamhet och kartläggning av behoven och att tillgång till

vård och omsorg på hemspråket måste utvecklas.

Sammanfattningsvis konstaterade utskottet att det pågår ett

aktivt utvecklingsarbete inom området och att något

tillkännagivande inte behövdes med anledning av de aktuella

motionerna.

Äldreberedningen skall ha slutfört sitt arbete senast den 1 maj

2003.

Riksdagen fattade under föregående riksmöte beslut om medel för

försöksverksamheter med uppsökande verksamhet bland äldre

(prop. 1998/99:1, bet. 1998/99:SoU1, rskr. 1998/99:104).

Minoritetsspråkskommittén föreslog i betänkandet Steg mot en

minoritetspolitik Europarådets konvention om historiska

minoritetsspråk (SOU 1997:192) att samisktalande respektive

finsktalande äldre i de kommuner där det finns tillräckligt

många äldre som använder samiska respektive finska skall ges en

lagfäst rätt att få hela eller delar av den äldreomsorg som

erbjuds i kommunerna av personal som behärskar dessa språk.

Innan ett lagförslag utarbetades med denna innebörd borde dock

enligt kommittén en översyn göras av i vilka kommuner det finns

tillräckligt många äldre som använder samiska respektive finska

och som är i behov av äldreomsorg samt vilka resurser som finns

i dessa kommuner när det gäller personal som behärskar dessa

språk.

Socialutskottets bedömning

Utskottet delar inställningen i motionerna om vikten av att de

äldre som så önskar bör erbjudas vård och omsorg av personal

som talar deras modersmål. Äldre är ofta de starkaste

språkbärarna och även bärare av kultur och traditioner. Inom

äldreomsorgen har det vidare visat sig att äldre kan förlora

kunskaperna i det sist inlärda språket men behålla kunskaperna

i det först inlärda språket. Detta talar för att äldreomsorg i

möjligaste mån bör erbjudas på de äldres modersmål.

Kommunerna skall kunna erbjuda alla medborgare en god

äldrevård. Detta kan i vissa fall innebära att vården - för att

den skall nå önskat resultat - bör ske på det modersmål som

individen i fråga talar. Det finns dock vissa svårigheter med

att erbjuda alla äldre som så önskar vård på deras modersmål.

Dels saknas det ofta tvåspråkig personal, dels kan det innebära

stora kostnader när det gäller mindre grupper.

Enligt utskottets uppfattning är regeringens förslag att varje

kommun i de s.k. förvaltningsområdena skall erbjuda den som

begär det möjlighet att få hela eller delar av den service som

erbjuds inom ramen för äldreomsorgen av personal som behärskar

samiska, finska respektive meänkieli väl avvägt. Utskottet vill

dock understryka att det även i kommuner utanför

förvaltningsområdena kan finnas behov av särskilda insatser för

äldre som har annat modersmål än svenska. I detta sammanhang

vill utskottet också erinra om att regeringen i

budgetpropositionen för år 2000 (prop. 1999/2000:1) föreslagit

att 90 miljoner kronor anslås som ett särskilt stimulansbidrag

för försöksverksamheter i kommuner och landsting som syftar

till utveckling och nytänkande inom vård-, omsorgs- och

serviceverksamheter för äldre. Regeringen fattade under våren

1999 beslut om försöksverksamheter med bl.a. uppsökande

verksamhet.

Vad särskilt gäller den finskspråkiga minoriteten kan

konstateras att den är den största minoriteten i Sverige. Som

regeringen anfört bor sverigefinnarna relativt koncentrerat

till vissa orter i landet och utgör ett sådant antal att det

borde finnas goda möjligheter att erbjuda äldreomsorg på finska

till en inte alltför stor kostnad. Dessutom är situationen

sådan att det inom en kort tid kan förväntas finnas ett stort

antal äldre finsktalande som är i behov av äldreomsorg.

Utskottet ser därför positivt på att regeringen avser att ge

Socialstyrelsen i uppdrag att kartlägga äldreomsorgen för

finsktalande i kommuner med ett stort antal äldre som använder

finska.

Sammanfattningsvis instämmer utskottet sålunda till stor del i

vad motionärerna anfört. Utskottet anser med hänsyn till vad

ovan anförts dock inte att något tillkännagivande bör föreslås.

Motionerna K5 (s), K12 (fp) yrkande 2 delvis och K353 (v)

yrkande 6 bör därför avstyrkas i den mån de inte anses

tillgodosedda med det anförda.

Stockholm den 21 oktober 1999

På socialutskottets vägnar

Ingrid Burman

I beslutet har deltagit: Ingrid Burman (v), Chris

Heister (m), Susanne Eberstein (s), Margareta

Israelsson (s), Rinaldo Karlsson (s), Chatrine

Pålsson (kd), Leif Carlson (m), Hans Karlsson (s),

Hans Hjortzberg-Nordlund (m), Conny Öhman (s),

Elisebeht Markström (s), Rolf Olsson (v), Lars

Gustafsson (kd), Cristina Husmark Pehrsson (m),

Thomas Julin (mp), Kenneth Johansson (c) och Kerstin

Heinemann (fp).

Kulturutskottets yttrande

1999/2000:KrU2y

Nationella minoriteter i Sverige

Till konstitutionsutskottet

Konstitutionsutskottet har den 31 augusti 1999 beslutat att

bereda kulturutskottet tillfälle att yttra sig över proposition

1998/99:143 Nationella minoriteter i Sverige i de delar som

berör kulturutskottets beredningsområde jämte eventuella

motioner.

Kulturutskottet yttrar sig i det följande över propositionen i

vad avser avsnitten 8.1.3 Folkbildning, 8.2 Kulturverksamhet,

8.3.1 Radio och TV samt 8.4 Arkivfrågor jämte motionerna

1999/2000:K4, K7 och K10 yrkande 3, väckta med anledning av

propositionen. Slutligen yttrar sig kulturutskottet över den

under allmänna motionstiden väckta motionen 1999/2000:K353

yrkandena 2, 4 och 5.

Utskottet

Folkbildning (8.1.3)

Kulturutskottet instämmer i regeringens bedömning att

folkhögskolorna och studieförbunden genom sin speciella

karaktär och form har möjlighet att genomföra verksamhet som

riktar sig till personer som tillhör nationella minoriteter.

Utskottet anser att det är värdefullt om Folkbildningsrådet

redovisar vilket kursutbud som finns för de nationella

minoriteterna och kartlägger i vilken utsträckning som dessa

grupper deltar i folkbildningsverksamheten samt vilka

ytterligare insatser som folkbildningen anser kan behöva vidtas

för att bredda dessa gruppers deltagande.

Motionsvägen har tre yrkanden framförts som rör

folkhögskoleverksamheten.

I motion K7 (s) anförs att de nationella minoriteternas

folkhögskolor bör få möjlighet att utvecklas till kulturella

centrum för sina respektive minoriteter. För att klara denna

kulturella uppgift behöver skolorna extra ekonomiskt stöd. I

motionen yrkas därför att minoritetsfolkhögskolorna skall få

ett garanterat ekonomiskt stöd - utöver det stöd som fördelas

av Folkbildningsrådet - för att verka som kulturella centrum

för landsdels- och minoritetsspråksgrupperna (yrkande 1).

En grundläggande princip på folkbildningsområdet är att

folkbildningens anordnare, dvs. folkhögskolor och

studieförbund, själva skall lägga fast målen för sin

verksamhet. Riksdagen har emellertid vid olika tillfällen

beslutat om syftena med statsbidraget till verksamheten. Efter

förslag från regeringen beslutade riksdagen våren 1998 att

vidga syftena med bidragsgivningen i vissa avseenden. Bl.a.

tillkom syftet att statsbidraget skulle bredda kulturintresset

i samhället, öka delaktigheten i kulturlivet samt främja

kulturupplevelser och eget skapande (prop. 1997/98:115, bet.

1997/98:KrU17, rskr. 1997/98:258). Folkbildningsrådet beslutar

vilka som skall få statsbidrag i enlighet med bestämmelserna i

förordningen (1991:977) om statsbidrag till folkbildningen och

fördelar tillgängliga medel till dem. Endast en folkhögskola,

Samernas folkhögskola i Jokkmokk, finansieras på annat sätt,

nämligen via Sametinget (utgiftsområde 16 anslaget A 10

Sameskolstyrelsen).

Utskottet konstaterar att motionsyrkandet avser folkhögskolor

som i sin undervisning vänder sig till samer, finnar och

tornedalingar, de tre minoritetsgrupper som talar de s.k.

landsdels- eller minoritetsspråken (jfr prop. s. 34). Som

framgår av både propositionen och den nu aktuella motionen kan

folkhögskolorna utgöra kulturella centrum. I propositionen

nämns att det vid Samernas folkhögskola i Jokkmokk vid sidan av

språkundervisning bedrivs undervisning i hantverk, musik,

traditioner m.m. Det är givetvis av stort värde om även andra

folkhögskolor, bl.a. de som vänder sig till sverigefinnar och

tornedalingar, eftersträvar att ytterligare utvecklas till

kulturella centrum för respektive grupp. Enligt

kulturutskottets uppfattning bör emellertid inte någon ny

statlig stödform inrättas för att finansiera folkhögskolornas

kultursatsningar. De medel som disponeras av Folkbildningsrådet

bör således även avse satsningar som syftar till att utveckla

skolorna till kulturella centrum. Kulturutskottet avstyrker

därmed motion K7 (s) yrkande 1.

I två yrkanden behandlas frågan om inrättande av folkhögskolor

för de nationella minoriteterna.

Yrkande 2 i motion K7 (s) syftar till att finska romer i

Sverige själva eller i samverkan med befintliga folkhögskolor

skall få möjlighet att starta egen folkhögskoleverksamhet.

Även motionärerna bakom motion K353 (v) tar upp romernas

situation och anför att de saknar anknytning till en

folkhögskola. Motionsyrkandet syftar till att staten skall

säkerställa ett långsiktigt statligt stöd till en folkhögskola

för var och en av de erkända minoriteterna (yrkande 2).

Kulturutskottet vill inledningsvis erinra om att det ankommer

på Folkbildningsrådet att godkänna inrättandet av nya

statsbidragsberättigade folkhögskolor samt tilldela dessa

skolor bidrag. För att kunna bli godkänd som

statsbidragsberättigad folkhögskola krävs bl.a. att den nya

folkhögskolan har en eller flera huvudmän med organisatorisk

och ekonomisk stabilitet. Huvudmännen för den nya skolan skall

vara beredda att ta ekonomiskt ansvar för verksamheten och

svara för egna ekonomiska insatser.

Enligt kulturutskottets uppfattning bidrar

minoritetsfolkhögskolorna i hög grad till att stärka

identiteten hos de nationella minoriteterna och till att bredda

deras känsla och intresse för den egna historien och kulturen.

Utskottet konstaterar att det redan finns folkhögskolor som

vänder sig till tre av de fem nationella minoriteterna,

nämligen samerna, sverigefinnarna och tornedalingarna. Vidare

bör det framhållas att samtliga folkhögskolor har möjlighet att

anordna utbildningar för de olika minoriteterna och att några

av dem redan i dag ger kurser för bl.a. romer. Det är dock

viktigt att understryka att folkhögskolorna själva bestämmer

sin profil. Den kartläggning som Folkbildningsrådet skall göra

bör kunna ge en god bild av vilket behov som finns hos de olika

minoriteterna av ytterligare insatser för att bredda deras

deltagande i folkbildningsverksamheten.

Motionsyrkandena bör inte föranleda någon åtgärd från

riksdagens sida. De avstyrks således.

Kulturverksamhet (8.2)

Kulturutskottet har inte något att erinra mot de bedömningar

som framförs i propositionen och som innebär att de nationella

minoriteterna särskilt bör beaktas vid fördelningen av det

statliga stödet till litteratur och kulturtidskrifter samt

övrig kulturverksamhet. Regeringen aviserar att den avser att

föreslå att de statliga stöden för dessa ändamål skall ökas med

1 miljon kronor från och med år 2000, en fråga som riksdagen

kommer att ta ställning till i anslutning till behandlingen av

budgetpropositionen för år 2000.

Utskottet har inte heller något att erinra mot att Statens

kulturråd ges i uppdrag att utreda hur samisk, finsk,

tornedalsk, romsk samt judisk kultur skall få ett tillräckligt

utrymme i svenskt kulturliv.

Frågor med anknytning till kulturverksamhet tas upp i tre

motioner.

I motion K4 (s) behandlas en fråga som rör den finskspråkiga

teatern i Sverige. Den finskspråkiga verksamheten vid

Riksteatern, Finska Riks, har lagts ner och barnteater riktad

till barn med finska som modersmål har flyttats över till Unga

Riks, en avdelning inom Riksteatern. I motionen föreslås att de

medel som i dag anvisas för finskspråkig barnteaterverksamhet

inom Riksteatern skall upphöra att utgå. Motionsförslaget synes

syfta till att medlen i stället skall överföras till

Kulturrådets utvecklingsanslag och fördelas till

amatörteatergrupper som ägnar sig åt finskspråkig barn- och

ungdomsteater.

Kulturutskottet har vid olika tillfällen, senast hösten 1998,

behandlat motioner med likartade yrkanden (bet. 1998/99:KrU1 s.

38). Utskottet redovisade då bl.a. följande.

Utskottet har från Riksteatern erfarit att Riksteatern via ett

kontaktnät inom skolan tar reda på var det finns finskspråkiga

elever samt via sina kontakter informerar om sin finskspråkiga

teaterverksamhet. Utskottet anser att det är tveksamt om den

finskspråkiga teaterverksamheten för barn och ungdom skulle

befrämjas av en sådan överflyttning av medel som föreslås i

motionen. Inom Riksteatern finns lång erfarenhet av

finskspråkig teaterverksamhet och ett nät av uppbyggda

kontakter inom skolan. Vidare har Riksteatern viktiga,

gemensamma resurser som kan utnyttjas för de skilda

teaterverksamheter som ryms inom teatern. Utskottet anser att

det skulle kunna bli svårt för Kulturrådet att finna

professionell finskspråkig teaterverksamhet att fördela medlen

till och att kunna ersätta det kontaktnät som Riksteatern har.

Utskottet anser att riksdagen inte bör besluta om en sådan

omföring av medel som föreslås i motionen, varför den avstyrks.

Utskottet vill dock i sammanhanget starkt understryka vikten av

att Riksteatern i sin fortsatta verksamhet med finskspråkig

teater för barn och ungdom snabbt bygger upp ett fungerande

kontaktnät även inom den Sverigefinska befolkningen i landet

och dess organisationer. Genom ett sådant kontaktnät och

samarbete med dessa organisationer bör Riksteatern kunna sprida

verksamheten bland de finskspråkiga barnen och ungdomarna mera

effektivt.

Kulturutskottet har erfarit att Riksteatern nyligen etablerat

kontakt med Sverigefinska Riksförbundet och Finlandsinstitutet

i syfte att utveckla publikarbetet. Sedan tidigare har

Riksteatern kontakter med ett flertal finska skolor och med

Sverigefinska språknämnden. Utskottet noterar vidare att från

Riksteaterns sida undersöks för närvarande möjligheterna att

presentera finskspråkig teater även för vuxna genom gästspel

från Finland.

Med hänvisning till det anförda avstyrks motion K4 (s).

Motionärerna bakom motion K10 (fp) har tagit fasta på den

artikel i den s.k. ramkonventionen som innebär att det land som

anslutit sig till konventionen skall sträva efter att sätta upp

skyltar med ortnamn, gatunamn m.m. på minoritetsspråk inom

områden som traditionellt och i betydande antal bebos av

nationella minoriteter. Det innebär - anför motionärerna - att

skyltarna inom de samiska och tornedalska områdena skall vara

flerspråkiga. Motionsyrkandet syftar till att en tidsgräns

skall fastställas då arbetet med flerspråkiga skyltar skall

vara klart. Ett rimligt årtal vore år 2005, anser motionärerna

(yrkande 3).

Som redovisas i den nu aktuella propositionen (s. 40) har

regeringen i proposition 1998/99:114 Kulturarv - kulturmiljöer

och kulturföremål föreslagit att en regel skall införas i lagen

(1988:950) om kulturminnen m.m. om att god ortnamnssed skall

iakttas vid statlig och kommunal verksamhet. I

kulturarvspropositionen anförs att ortnamnen är en viktig del

av vårt kulturarv och att det är av stor vikt att nedärvda

ortnamn vårdas och bevaras samt att namngivning av ortnamn sker

med hänsyn till kulturarvet. Detta, anförs det, gäller inte

minst ursprungsbefolkningens kulturarv (prop.1998/99:114 s.

33).

Vidare framgår det av kulturarvspropositionen att de argument

som framförs för behov av god ortnamnssed även gäller

minoritetsspråk. Ortnamnen utgör ett immateriellt kulturarv som

inte bör förringas eller utsläckas genom tillämpning av

majoritetsspråket. Regeringen finner att de namnformer som

ingår i Lantmäteriverkets ortnamnsregister och därmed används

på de allmänna kartorna också bör användas vid vägskyltning

även om det i vissa fall leder till dubbla namnformer (prop. s.

34).

Kulturutskottet kommer att bereda förslagen i

kulturarvspropositionen och förslag som inkommit motionsvägen

senare under innevarande riksmöte. Enligt kulturutskottets

uppfattning bör motionsyrkandet inte föranleda någon riksdagens

åtgärd. Motion K10 (fp) yrkande 3 avstyrks.

I motion K353 (v) behandlas en fråga som rör stödet för

utgivning av minoritetslitteratur. Motionärerna anser att

produktion och marknadsföring skall prioriteras i

bidragshänseende. I motionen yrkas att regeringen i sina

direktiv till Kulturrådet skall specificera hur

minoritetslitteraturen skall beaktas vid bidragsgivningen

(yrkande 5).

Kulturutskottet konstaterar att det ankommer på regeringen att

utforma närmare föreskrifter för utgivningsstödet med anledning

av att stödet nu förstärks med särskilda medel för utgivning av

litteratur på de nationella minoriteternas språk. Utskottet

erinrar om att Kulturrådet redan stödjer utgivning av

litteratur på andra språk än det svenska språket. Utskottet

utgår självfallet från att Kulturrådet skall ha tillgång till

och kontakt med sakkunniga inom respektive språk för att

möjliggöra de kvalitativa bedömningar, som krävs vid allt

utgivningsstöd. Utskottet utgår också från att det i detta

beredningsarbete kan ingå en dialog med personer som har god

kännedom om de olika minoriteternas språk och kultur.

Motionsyrkandet avstyrks därmed.

Radio och TV (8.3.1)

I propositionen anger regeringen att den avser att vid

beredningen av nya sändningstillstånd för Sveriges Television

AB (SVT), Sveriges Radio AB och Sveriges Utbildningsradio AB ta

upp frågan om att ge romani chib samma särställning i

programverksamheten som i dag ges samiska, finska och

meänkieli. Kulturutskottet har inte något att erinra mot

regeringens bedömning.

I motion K353 (v) föreslås att TV skall låta texta vuxenprogram

på de nationella minoritetsspråken. Textningen skall utformas

så att tittaren själv väljer när han eller hon vill se

textremsan (yrkande 4).

Kulturutskottet utgår från att motionsyrkandet avser SVT:s

möjligheter att sända textremsor.

Kulturutskottet konstaterar att den typ av textning som

efterlyses i motionen skulle kunna genomföras redan nu med

analog sändningsteknik. Närmare 2000 sändningstimmar textas för

närvarande med s.k. dold textning. Betydande sändningskapacitet

skulle emellertid tas i anspråk och utrymmet för Text-TV skulle

minska drastiskt om textremsor skulle sändas på de fem aktuella

minoritetsspråken. Vid införandet av digital sändningsteknik

kommer emellertid överföringskapaciteten att öka betydligt.

Därmed underlättas möjligheterna att sända textremsor på många

språk samtidigt. Kulturutskottet erinrar i sammanhanget om

SVT:s självständighet och att det ankommer på programföretaget

att inom givna ekonomiska ramar göra de prioriteringar som

krävs för att uppfylla de villkor som regeringen angivit i

sändningstillstånd och i beslut om medelstilldelning (s.k.

anslagsvillkor).

Nyligen har en utredning tillsatts med uppgift att bereda de

villkor som skall gälla för public service-företagen under

nästa tillståndsperiod, dvs. efter år 2001. Utredaren skall

bl.a. behandla frågor om programföretagens uppdrag och

organisation, frågor om teknik och distribution samt

finansieringsfrågor (dir. 1999:74). Av utredningsdirektiven

framgår att regeringen avser att tillkalla en beredningsgrupp

där samtliga riksdagspartier skall vara företrädda.

Beredningsgruppen skall med utgångspunkt i utredarens

ställningstaganden medverka i arbetet med att ta fram

riktlinjer för public service-företagens verksamhet inför den

nya tillståndsperioden. Utrednings- och beredningsarbetet bör

inte föregripas.

Med hänvisning till det anförda avstyrks motionsyrkandet.

Arkivfrågor (8.4)

Utskottet har inte något att erinra mot regeringens bedömning

då det gäller arkivfrågor.

Stockholm den 19 oktober 1999

På kulturutskottets vägnar

Inger Davidson

I beslutet har deltagit: Inger Davidson (kd), Åke Gustavsson

(s), Agneta Ringman (s), Charlotta L Bjälkebring (v), Lennart

Fridén (m), Eva Arvidsson (s), Paavo Vallius (s), Lars Wegendal

(s), Peter Pedersen (v), Roy Hansson (m), Ewa Larsson (mp),

Birgitta Sellén (c), Lennart Kollmats (fp), Hillevi Larsson

(s), Anne-Katrine Dunker (m) och Gunilla Tjernberg (kd).

Avvikande mening

Tidsgräns för arbetet med flerspråkiga skyltar

Lennart Kollmats (fp) anför:

Utskottet konstaterar i likhet med vad som anförs i motion K10

(fp) att mycket återstår att göra då det gäller arbetet med att

sätta upp flerspråkiga skyltar i de områden som bebos av

nationella minoriteter. Det är enligt utskottets mening

angeläget att arbetet kan fullföljas inom överskådlig tid.

Därför bör en tidsgräns anges då arbetet bör vara fullbordat. I

likhet med vad motionärerna bakom motion K10 (fp) föreslår,

anser utskottet att år 2005 är ett rimligt årtal.

Det anförda innebär att motion K10 (fp) yrkande 3 bör

tillstyrkas.

Särskilt yttrande

Lennart Fridén, Roy Hansson och Anne-Katrine Dunker (alla m)

anför:

Minoritetsspråkskommittén hade många goda förslag

till åtgärder som Sverige borde vidta för att kunna

ratificera minoritetsspråkskonventionen och den s.k.

ramkonventionen. Vi anser att det hade varit av

värde om regeringen i den nu aktuella propositionen

hade följt upp kommitténs förslag på ett bättre

sätt.

Utbildningsutskottets yttrande

1999/2000:UbU3y

Nationella minoriteter i Sverige

Till konstitutionsutskottet

Konstitutionsutskottet har genom beslut den 31 augusti 1999

berett bl.a. utbildningsutskottet tillfälle att yttra sig över

proposition 1998/99:143 Nationella minoriteter i Sverige i de

delar som berör - i det här fallet - utskottets

beredningsområde jämt eventuella motioner.

I det följande behandlar utbildningsutskottet dels de båda

lagförslagen i propositionen i den mån de berör utskottets

beredningsområde, dels motionerna 1999/2000:K6 (s), och

1999/2000:K12 (fp) yrkande 2, vilka väcktes med anledning av

propositionen, samt motion 1999/2000:K353 (v) yrkandena 1 och

7, vilken väcktes under den allmänna motionstiden innevarande

riksmöte. De båda yrkandena i den sistnämnda motionen

remitterades av kammaren till utbildningsutskottet den 12

oktober 1999. Utskottet har i dag beslutat att överlämna dessa

till konstitutionsutskottet tillsammans med detta yttrande.

Regionala åtgärder

I den del av propositionen där regeringen lägger fram sina

förslag till regionala åtgärder återfinns propositionens båda

lagförslag, nämligen förslag till lag om rätt att använda

samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar respektive

lag om rätt att använda finska och meänkieli hos förvaltnings-

myndigheter och domstolar (prop. avsnitt 7). Vid beskrivningen

av lagarnas tillämpningsområde (1 § båda lagarna) anges den

geografiska omfattningen av tillämpligheten genom termerna

förvaltningsområdet för samiska respektive förvaltningsområdet

för finska och meänkieli. Lagarna skall tillämpas hos kommunala

samt statliga regionala och lokala förvaltningsmyndigheter med

ett geografiskt verksamhetsområde som helt eller delvis

omfattar förvaltningsområdet för samiska (det första

lagförslaget) respektive finska och meänkieli (det andra

lagförslaget). Med förvaltningsområdet för samiska avses

Arjeplogs, Gällivare, Jokkmokks och Kiruna kommuner. Med

förvaltningsområdet för finska och meänkieli avses Gällivare,

Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå kommuner. I 8 § båda

lagarna - de är symmetriskt uppbyggda - föreskrivs att en

kommun, när den erbjuder plats i förskoleverksamhet, skall ge

barn vars vårdnadshavare begär det möjlighet till plats i

förskoleverksamhet där hela eller delar av verksamheten bedrivs

på samiska, finska respektive meänkieli.

Motion 1999/2000:K353 yrkande 7 berör regeringens förslag till

åtgärder i den del som nu är i fråga. Motionärerna anser att

staten med direktiv och riktade resurser bör stödja initiativ

till försök med förskoleverksamhet för de minoriteter som inte

omfattas av ett i lag preciserat förvaltningsområde. För

sydsamer skulle förslagsvis försöksverksamhet kunna anordnas i

Krokoms, Storumans och Strömsunds kommuner.

U t s k o t t e t har inte något att erinra mot regeringens

lagförslag i nu berörd del, och anser att

konstitutionsutskottet bör tillstyrka förslaget i den delen.

Motionsyrkandet (likaså i nu berörd del) bör avstyrkas.

Enligt gällande ordning står det varje kommun fritt att,

alltefter personella och ekonomiska resurser, organisera

förskoleverksamheten på ett sätt som motsvarar föräldrarnas och

barnens behov och önskemål. Det finns alltså inget som hindrar

att förskoleverksamhet bedrivs helt eller delvis på ett

minoritetsspråk även i kommuner som ligger utanför de i det

föregående nämnda förvaltningsområdena. Såväl

konstitutionsutskottet som riksdagen - det är

utbildningsutskottets bedömning - bör kunna utgå från att man

lokalt överväger möjligheterna att tillmötesgå exempelvis

önskemål från sydsamerna i de av motionärerna nämnda

kommunerna. Utskottet är inte berett att medverka till ett

uttalande av riksdagen om nationell reglering av viss

försöksverksamhet i enlighet med motionärernas yrkande.

Rikstäckande åtgärder

I den del av propositionen som behandlar rikstäckande åtgärder

läggs inte några förslag fram för riksdagen (prop. avsnitt 8).

Regeringen redovisar där sin bedömning i ett antal frågor, bl.

a. utbildningsfrågor. Av dessa berör två utbildningsutskottets

beredningsområde, nämligen undervisningen i grundskola och

gymnasieskola samt utbildning och forskning på universitet och

högskolor (prop. s. 57 ff.).

Beträffande undervisningen i grundskola och gymnasieskola anser

regeringen att det i läroplanen för det obligatoriska

skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet (Lpo 94)

respektive de frivilliga skolformerna (Lpf 94) bör anges att

eleverna skall ges kunskap om minoritetsspråken och om de

nationella minoriteternas kultur, religion och historia.

I motion 1999/2000:K6 begärs ett tillkännagivande av riksdagen

till regeringen om vad i motionen anförts om finska språket i

förskolan och grundskolan. Motionärerna påpekar behovet av

modersmålsstöd i förskola, deltidsförskola och familjedaghem i

hela landet, vilket innebär att modersmålsstöd bör ges under

hela förskoletiden. Skolverket bör enligt motionärerna få i

uppdrag att göra en översyn samt sammanställa statistik om i

vilken utsträckning barn som talar minoritetsspråk har

möjlighet att delta i förskoleverksamhet samt undervisning i

och på sitt modersmål. Likartade yrkanden framförs i motionerna

1999/2000:K12 yrkande 2 (delvis) och 1999/2000:

K353 yrkande 7 (delvis). Utan att nämna vad

Minoritetsspråkskommittén föreslagit finner motionärerna bakom

motion 1999/2000:K12 det oroande att propositionen inte tar upp

de rikstäckande åtgärder som gäller barnomsorgen och som

förordades av kommittén. I den senare motionen föreslås att

staten med direktiv och riktade resurser bör stödja försök med

förskoleverksamhet för sverigefinnar, romer och judar, där det

behövs och är praktiskt genomförbart.

U t s k o t t e t föreslår att konstitutionsutskottet skall

avstyrka bifall till yrkandena.

Inledningsvis vill utskottet erinra om vad

Minoritetsspråkskommittén föreslagit om förskoleverksamheten

och som motionärerna bakom motion 1999/2000:K12 åberopar.

Kommittén ansåg det angeläget att förskoleverksamheten även

utanför förvaltningsområdena, i de kommuner där det finns

tillräckligt många som efterfrågar det, organiseras så att

föräldrar som så önskar kan få hela eller delar av den

förskoleundervisning som erbjuds deras barn på samiska

respektive finska. En översyn borde göras för att ta reda på i

vilken utsträckning barnens behov av att bli bemötta på samiska

respektive finska uppfylls i den kommunala barnomsorgen. Inom

ramen för en sådan översyn borde man överväga vilka åtgärder

som kan vidtas för att förmå kommuner där det finns många

samisktalande respektive finsktalande barn i förskoleåldern

att organisera förskoleverksamheten så att någon del av

verksamheten i dessa kommuner, om föräldrarna begär det,

bedrivs på finska respektive samiska.

Som redan framgått är utskottet inte berett att ställa sig

bakom krav på centrala föreskrifter om viss försöksverksamhet i

enlighet med motionärernas önskemål i kommuner utanför de

förvaltningsområden för vilka särskilda bestämmelser kommer att

gälla vid riksdagens bifall till propositionen. Syftet med de i

detta sammanhang aktuella yrkandena är åtminstone delvis

tillgodosett genom de bestämmelser som återfinns i såväl

läroplanen för förskolan som i grundskoleförordningen. I den

förra (Lpfö 98) framhålls att förskolan skall bidra till att

barn med annat modersmål än svenska får möjlighet att både

utveckla det svenska språket och sitt modersmål. I

grundskoleförordningen (SFS 1994:1194, ändrad och omtryckt

1997:599) ges bestämmelser om tvåspråkig undervisning.

Bestämmelserna om modersmålsundervisning innebär att

begränsningen till sju läsår inom det offentliga skolväsendet

om rätt till modersmålsundervisning inte gäller samiska,

tornedalsfinska, romska eller finska elever eller om

undervisningen avser ett nordiskt språk (2 kap. 11 §). Om

modersmålsundervisning i tornedalsfinska, samiska eller romska

anordnas i stället för B-språk, gäller inte kravet på minst fem

elever, vilket normalt krävs för att kommunen skall vara

skyldig att anordna undervisning i B-språk (2 kap. 18 §).

I sammanhanget vill utskottet peka på att Skolverket den 1

mars 1999 redovisade ett uppdrag angående romska elevers

skolsituation. Skolverket föreslår att särskilda

utvecklingsmedel avsätts. Enligt regeringen bör medel från

anslag A 2 Utveckling av skolväsende och barnomsorg användas

för att stödja lokalt utvecklingsarbete (prop. 1999/2000:1

utg.omr. 16 s. 67).

Som framhålls i förevarande proposition blir det en viktig

uppgift för Skolverket att följa utvecklingen för

minoritetsspråken såväl i förskolan som i skolan (prop. s. 59).

Utskottet vill slutligen erinra om den skollagsöversyn som

pågår (dir. 1999:15). Kommittén i fråga skall bl.a. utreda om

och i så fall hur förskolan kan bli en egen skolform och hur

integrationen mellan förskoleklass, skola och fritidshem skall

regleras i skollagen.

Beträffande universitet och högskolor är det enligt regeringens

bedömning väsentligt att universitetsutbildning och forskning i

minoritetsspråk och om de nationella minoriteterna fortsätter

och kan utvecklas. Ett närmare ställningstagande i fråga om

högre utbildning och forskning i minoritetsspråken och om de

nationella minoriteterna kommer att redovisas i samband med

regeringens samlade bedömning när det gäller de ämnen som har

få lärare, forskare och studenter.

I motion 1999/2000:K353 begärs att riksdagen som sin mening

skall ge regeringen till känna vad i motionen anförts om

universitet och högskolor. På samma sätt som sker beträffande

säkerställandet av samiskans ställning vid Umeå universitet bör

regeringen, anser motionärerna, säkra forskning och

undervisning i alla erkända minoritetsspråk. Regeringen skjuter

framför sig åtgärder som föreslagits av

Minoritetsspråkskommittén, heter det i motionen (yrk. 1).

U t s k o t t e t anser att konstitutionsutskottet bör

avstyrka bifall till yrkandet.

Minoritetsspråkskommittén har föreslagit att åtgärder skall

vidtas för att säkerställa att utbildning och forskning i

samiska, finska och romani chib långsiktigt kan äga rum vid

åtminstone ett universitet eller en högskola i Sverige.

Som framgår av motionen föreligger för Umeå universitet ett

särskilt åtagande att varje läsår anordna utbildning i samiska.

Av årsredovisningen skall framgå antalet studenter som deltagit

i utbildningen. Föreskriften i fråga återfinns i

regleringsbrevet.

Ordningen för planering och genomförande av utbildning och

forskning vid universitet och högskolor är den att det inom

mycket vida ramar ankommer på lärosätena själva att bestämma i

vilka ämnen utbildning skall ges och inom vilka områden/ämnen

forskning skall bedrivas. I propositionen redogör regeringen

utförligt för dagsläget när det gäller utbildning och forskning

inom högskolan i samiska, samisk kultur och historia, finska,

meänkieli, finsk kultur, forskning om nationella minoriteter

och invandrare samt utbildning och forskning i judaistik

(omfattande judendom, judisk historia, politik och kultur).

Regeringen menar, vilket redan framgått, att det är viktigt att

universitetsutbildning och forskning i minoritetsspråk och om

de nationella minoriteterna fortsätter och utvecklas.

Vid flera tillfällen och sedan länge har frågan diskuterats -

och även varit föremål för utredningar - hur ansvaret

nationellt för utbildning och forskning inom vissa mindre ämnen

och/eller ämnesområden kan utformas, den s.k.

småämnesproblematiken. I propositionen meddelas att

Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR) har

redovisat ett uppdrag att undersöka småämnenas situation vid de

svenska lärosätena. Regeringen avser att återkomma till frågan

i nästa forskningspolitiska proposition. I det sammanhanget,

menar regeringen, bör förutsättningarna och intresset för att

bedriva högre utbildning och forskning i romani chib och

jiddisch samt om de nationella minoriteternas kultur, religion

och historia övervägas närmare.

Utskottet vill slutligen erinra om att regeringen i

budgetpropositionen för år 2000 tar upp frågan om mångfald inom

högskolan och pekar på att Sverige är ett mångkulturellt land

med en mångfald av etniska grupper. Denna mångfald är i alltför

liten utsträckning representerad inom högskolan vad gäller

såväl lärare och forskare som studenter. Det är enligt

regeringen angeläget att den etniska snedrekryteringen minskar

(prop. 1999/2000:1 utg.omr. 16 s. 90).

Stockholm den 21 oktober 1999

På utbildningsutskottets vägnar

Jan Björkman

I beslutet har deltagit: Jan Björkman (s), Britt-Marie Danestig

(v), Beatrice Ask (m), Majléne Westerlund Panke (s), Torgny

Danielsson (s), Tomas Eneroth (s), Lennart Gustavsson (v),

Erling Wälivaara (kd), Per Bill (m), Gunnar Goude (mp), Sofia

Jonsson (c), Ulf Nilsson (fp), Nalin Pekgul (s), Anders Sjölund

(m) och Ulla-Britt Hagström (kd).

Avvikande mening

Erling Wälivaara (kd), Ulf Nilsson (fp) och Ulla-Britt Hagström

(kd) anför:

Vi anser att konstitutionsutskottet bör

föreslå riksdagen att med bifall till

motion 1999/2000:K12 yrkande 2 (delvis)

uttala sig för rikstäckande åtgärder när

det gäller barnomsorgen. De åtgärder som

riksdagen sålunda bör förvänta sig av

regeringen skall framför allt ta sikte på

att starta försök med förskoleverksamhet på

samiska eller finska - alltefter

föräldrarnas önskemål - i sådana kommuner

utanför de av regeringen föreslagna

förvaltningsområdena där det finns

tillräckligt många som efterfrågar sådan

verksamhet. Det är angeläget att riksdagen

tar initiativ till att förmå sådana

kommuner att tillmötesgå samisk- respektive

finsktalande invånares önskemål i detta

hänseende.