Bet. 1999/2000:LU1

Lagutskottets betänkande

1999/2000:LU01

Utländska förvärv av fritidsfastigheter i Sverige

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1999/2000

LU1

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens

proposition 1998/99:126 om utländska förvärv av

fritidsfastigheter i Sverige jämte tre motioner som

har väckts med anledning av propositionen. I

propositionen föreslås att lagen om tillstånd till

vissa förvärv av fast egendom upphävs med verkan

från utgången av år 1999. Några nya regler eller

andra åtgärder för att kompensera upphävandet av

lagen föreslås inte.

Utskottet tillstyrker bifall till propositionen och

avstyrker motionerna.

Propositionen

I proposition 1998/99:126 föreslår regeringen

(Justitiedepartementet) att riksdagen antar de i

propositionen framlagda förslagen till

1. lag om upphävande av lagen (1992:1368) om

tillstånd till vissa förvärv av fast egendom,

2. lag om ändring i förköpslagen (1967:868),

3. lag om ändring i jordförvärvslagen (1979:230),

4. lag om ändring i lagen (1985:277) om vissa

bulvanförhållanden.

Lagförslagen har intagits som bilaga till

betänkandet.

Motionerna

1999/2000:L1 av Rosita Runegrund och Åke Carnerö

(kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om att

regeringen bör uppta förhandlingar med EU i syfte

att uppnå ett permanent undantag avseende förvärv av

fritidsfastigheter liknande Danmarks.

1999/2000:L2 av Agne Hansson m.fl. (c) vari yrkas

att riksdagen hos regeringen begär förslag om nya

regler som kompenserar upphävandet av 1992 års lag

om begränsningar av utländska medborgares

möjligheter att förvärva fritidsfastigheter i

Sverige.

1999/2000:L3 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att Sverige måste få

till stånd ett fortsatt svenskt undantag rörande

utländska förvärv av fritidsfastigheter.

Utskottet

Allmän bakgrund

Regler om kontroll av utländskt inflytande över mark

och naturtillgångar har funnits i Sverige sedan lång

tid. Sveriges närmande till EG föranledde emellertid

en omfattande avreglering. Genom EES-avtalet den 1

januari 1994 åtog sig Sverige nämligen att införa

EG:s regelverk inom vissa områden i den nationella

lagstiftningen. Detta innebar att svensk rätt måste

anpassas till de grundläggande friheterna i EG-

rätten. Anpassning skulle ske till bl.a. EG:s krav

på fria kapitalrörelser enligt det då gällande s.k.

fjärde kapitalliberaliseringsdirektivet

(88/361/EEG). Direktivet innebar en långtgående rätt

för personer i en EG-stat att placera kapital och

förvärva egendom i en annan EG-stat. När det gäller

fritidsbostäder medgav dock direktivet att

medlemsstaterna under en inte närmare fastställd

övergångstid inte behövde liberalisera sin

befintliga lagstiftning.

Lagen (1992:1368) om tillstånd till vissa förvärv

av fast egendom, som trädde i kraft den 31 december

1992, innebär att vissa köp och andra förvärv av

svenska småhus och lantbruk för sin giltighet är

beroende av att förvärvaren beviljas s.k.

förvärvstillstånd. Genom lagen avskaffades de

generella begränsningar som tidigare gällt avseende

rätten för utlänningar, utländska juridiska personer

och andra s.k. kontrollsubjekt att här i landet

förvärva fast egendom. I enlighet med dåvarande EG-

regler kunde dock en viss förvärvskontroll behållas

för fastigheter som är avsedda för fritidsändamål.

Bestämmelser härom hade tillkommit redan år 1975 mot

bakgrund av att utländska medborgare i ökad

utsträckning hade förvärvat fritidsfastigheter i

Sverige, vilket ansågs kunna medföra risk för

prisstegringar i särskilt attraktiva fritidsområden

(prop. 1992/93:71, bet. LU15).

I princip innebär 1992 års lag att

förvärvstillstånd skall sökas för förvärv av fast

egendom som är taxerad som småhusenhet eller

lantbruksenhet. Tillståndsplikten omfattar som

huvudregel förvärvare som är bosatt utomlands eller

är utländsk juridisk person. Med förvärv av fast

egendom likställs förvärv av tomträtter som är

taxerade som småhusenhet respektive upplåtelse och

förvärv av bostadsarrende, utom när jordägaren är

staten eller en kommun. Begreppen småhusenhet och

lantbruksenhet inrymmer såväl bebyggd som obebyggd

mark. Det finns flera undantag från det generella

kravet på förvärvstillstånd. Undantagen kan sägas

vara anknutna dels till förvärvarens person, dels

till förvärvets art. Sålunda behöver bl.a. den som

tidigare haft hemvist i Sverige under sammanlagt

minst fem år inte tillstånd. Familjerättsliga

förvärv eller inrop på exekutiv auktion omfattas

inte av lagen, och de typer av förvärv som praktiskt

sett kommer i fråga för en prövning enligt lagen är

därmed vanliga köp samt byte och gåva.

Förvärvstillstånd skall sökas inom tre månader från

det förvärvet skedde. Tillståndsprövningen görs av

länsstyrelserna.

Vad beträffar förutsättningarna för

förvärvstillstånd gäller att tillstånd skall

meddelas om egendomen förvärvas för annat än

fritidsändamål. Detta innebär att det, för förvärv

som sker i kommersiellt syfte eller i syfte att

förvärvaren skall bosätta sig permanent på

fastigheten, inte finns något utrymme för avslag. Om

fastigheten förvärvas för fritidsändamål skall

förvärvstillstånd meddelas, om förvärvet inte

strider mot något väsentligt allmänt intresse. Även

om förvärvet inte strider mot något väsentligt

allmänt intresse skall förvärvstillstånd emellertid

vägras inom områden där efterfrågan på

fritidsfastigheter är så stor att det finns risk för

en stegring av fastighetsvärdena. Det är

länsstyrelserna som i samarbete med berörda kommuner

avgör i vilka områden som ett stort efterfrågetryck

skall anses föreligga. Regeln om avslag på grund av

stort efterfrågetryck gäller emellertid inte om

förvärvaren har särskild anknytning till Sverige.

När Sverige den 1 januari 1995 blev medlem i EU

hade det ovan nämnda

kapitalliberaliseringsdirektivet upphävts och delvis

ersatts av regler i EG-fördraget. En grundläggande

målsättning med EG-fördraget är att uppnå en

gemensam marknad, som skall kännetecknas av att

hindren för fri rörlighet för varor, personer,

tjänster och kapital avskaffas mellan

medlemsstaterna.

I samband med Sveriges medlemskapsförhandlingar

gjordes bedömningen att 1992 års lag inte stod i

överensstämmelse med EG-reglerna om fri rörlighet

för kapital. Sverige begärde emellertid att få

behålla en begränsad förvärvskontroll i fråga om

fastigheter avsedda för fritidsändamål, något som EU

inledningsvis motsatte sig. Resultatet av

förhandlingarna blev, i den nu aktuella frågan, en

särskild övergångsbestämmelse i anslutningsakten.

Enligt bestämmelsen får Sverige, trots

skyldigheterna enligt de fördrag som ligger till

grund för EU, ha kvar sina restriktioner och behålla

lagstiftningen om utländska förvärv av

fritidsbostäder under en tid av fem år från dagen

för anslutningen, dvs. till utgången av innevarande

år.

Mot den nu angivna bakgrunden har inom

Justitiedepartementet utarbetats

departementspromemorian (Ds 1999:11) Utländska

förvärv av fritidsfastigheter i Sverige. Promemorian

har efter remissbehandling lagts till grund för

förslagen i den nu aktuella propositionen.

Propositionen

I propositionen konstateras att Sverige som medlem i

EU efter utgången av år 1999 inte får tillämpa 1992

års lag gentemot medborgare i EU-stater eller andra

stater inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet

(EES).

När det gäller frågan om ett fortsatt svenskt

undantag av det slag som medgavs Sverige inför

medlemskapet i EU erinras i propositionen om att det

inte framstår som ändamålsenligt att försöka få till

stånd en förlängning av undantaget. Erfarenheten

visar nämligen att man inom EU ser mycket

restriktivt på försök från enskilda medlemsstater

att få ensidiga undantag från centrala

gemenskapsrättsliga bestämmelser. Härtill kommer att

en eventuell förlängning av det svenska undantaget

skulle förutsätta ändringar i EU:s grundfördrag, som

efter en genomförd regeringskonferens skulle fordra

ratifikation av samtliga EU:s medlemsstater.

Enligt regeringen bör bestämmelserna i 1992 års lag

inte heller tillämpas gentemot medborgare i länder

utanför EU. Därför föreslås att lagen upphävs med

verkan från utgången av år 1999. Några nya regler

för att kompensera upphävandet av lagen bör, enligt

regeringens mening, inte införas.

Motionerna

I motion L1 av Rosita Runegrund och Åke Carnerö

(båda kd) framhålls behovet av att värna en levande

och väl fungerande skärgårdsmiljö där kustsamhällen

och kustområden har goda förutsättningar att behålla

den åretruntboende befolkningen. Motionärerna

befarar att upphävandet av 1992 års lag leder till

prisstegringar och en ökad efterfrågan på

fritidsfastigheter med särskilt attraktiva lägen,

vilket medför ökad risk att fastigheter för

åretruntboende omvandlas till fritidsfastigheter. I

motionen begärs ett tillkännagivande om att

regeringen bör uppta förhandlingar med EU i syfte

att uppnå ett permanent undantag avseende utländska

förvärv av fritidsfastigheter.

Även i motion L3 av Birger Schlaug m.fl. (mp) yrkas

ett tillkännagivande till regeringen om att Sverige

måste få till stånd ett fortsatt undantag rörande

utländska förvärv av fritidsfastigheter. Ett

avskaffande av 1992 års lag kan enligt motionärerna

komma att innebära än högre fastighetspriser på

vissa attraktiva platser och att fastigheter för

permanentboende i snabbare takt än för närvarande

omvandlas till fastigheter för fritidsboende.

Agne Hansson m.fl. (c) framhåller i motion L2 att

de utländska förvärven av fastigheter för

fritidsändamål leder till en ökad omvandling av

permanentbostäder till fritidsbostäder. En sådan

utveckling skulle enligt motionärerna ta död på

servicen och livet i vissa småsamhällen och i

glesbygden. I motionen yrkas att riksdagen hos

regeringen skall begära förslag till nya regler som

kompenserar upphävandet av 1992 års lag.

Utskottets ställningstaganden

Inledningsvis kan utskottet i likhet med regeringen

konstatera att ett bibehållande av bestämmelserna i

1992 års lag efter utgången av innevarande år skulle

vara oförenligt med Sveriges åtaganden som medlem i

EU. Efter utgången av året får Sverige nämligen inte

längre tillämpa lagen gentemot EU- och EES-

medborgare.

Yrkandena i motionerna L1 och L3 innebär att man

från svensk sida skall ta upp förhandlingar i EU i

syfte att få till stånd ett fortsatt undantag från

centrala gemenskapsrättsliga bestämmelser avseende

utländska förvärv av fritidsfastigheter i Sverige.

Enligt utskottets mening finns inga skäl för ett

sådant agerande, främst av den anledningen att de

förvärvsbegränsningar som 1992 års lag inneburit i

praktiken torde ha haft tämligen liten betydelse.

Därtill kommer att det kan hållas för visst att en

så omfattande procedur som en ändring av EU:s

grundfördrag för att få till stånd en förlängning av

undantaget skulle stöta på motstånd från övriga

medlemsstater. Utskottet delar regeringens

uppfattning om att ansträngningar på EU-nivå i syfte

att få till stånd ett fortsatt svenskt undantag

måste bedömas som utsiktslösa. I sammanhanget kan

nämnas att varken Finland eller Österrike, som vid

anslutningen till EU båda erhöll samma temporära

undantag som Sverige, har tillkännagivit några

planer på att begära förlängning av undantaget.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna L1

och L3.

Regeringens förslag innebär att kravet på

förvärvstillstånd bortfaller också i förhållande

till tredje lands medborgare. Enligt utskottets

mening framstår behovet av att upprätthålla

ifrågavarande regler gentemot medborgare i länder

utanför EU som ytterst begränsat. Bestämmelserna bör

således inte heller tillämpas gentemot dessa länder.

Utskottet delar därför regeringens uppfattning om

att 1992 års lag bör upphävas och ställer sig bakom

de i propositionen framlagda lagförslagen.

När det gäller det i motion L2 upptagna spörsmålet

om kompensationsregler vill utskottet erinra om att

principen om icke-diskriminering är central i EG-

rätten och innebär att en medlemsstat inte får

behandla fysiska och juridiska personer från en

annan medlemsstat strängare än den egna statens

medborgare och företag. Eventuella nya lagregler

måste därför ha en helt annan karaktär än 1992 års

lag. De får inte behandla medborgare i andra länder

inom EES sämre än svenska medborgare utan måste vara

generella.

I anslutning härtill vill utskottet hänvisa till

ett av EG-domstolen nyligen avgjort mål (Klaus Konle

mot Österrike, dom 1999-06-01, mål C-302/97;

plenum), som gällde frågan om huruvida en delstatlig

lagstiftning i Österrike, vilken innefattar ett

generellt krav på tillstånd för förvärv av fast

egendom, är förenlig med gemenskapsrätten.

Lagstiftningen i fråga hade införts efter

medlemskapet i EU. Bakgrunden var att en tysk köpare

hade förvägrats förvärvstillstånd till en fastighet

i Tyrolen, trots att han hade försäkrat att han inte

skulle använda fastigheten som fritidsbostad.

Domstolen konstaterade att en generell ordning med

förhandstillstånd genom själva sitt syfte innebär en

begränsning av de fria kapitalrörelserna och fann

att tillståndsförfarandet, med hänsyn till den risk

för diskriminering som medföljer den österrikiska

ordningen samt de alternativa möjligheter som finns

för att säkerställa den österrikiska

lokaliseringspolitiken, utgör en begränsning av de

fria kapitalrörelserna som inte är nödvändig för att

förhindra överträdelser av den nationella

lagstiftningen om fritidsbostäder. Av

domstolsutlåtandet framgår också att EG-domstolen

inte är beredd att godkänna en ordning med

förvärvsprövning endast därför att den inte är

diskriminerande mot utlänningar. Härutöver krävs att

ett prövningsförfarande, som genom själva sitt syfte

innebär en begränsning av de fria kapitalrörelserna,

kan motiveras av ett tillräckligt allmänintresse (se

Olle Abrahamsson, Avgöranden från EG-domstolen -

första halvåret 1999, SvJT 1999 s. 787 f).

Frågan om införande av generella regler som

kompensation för 1992 års lag måste dessutom, enligt

utskottets mening, vägas mot behovet av sådana

regler. Liksom regeringen kan utskottet konstatera

att 1992 års lag har ett snävt tillämpningsområde,

varför ett upphävande av lagen inte kan antas få

några större effekter för den svenska

fritidshusmarknaden. Även om vissa negativa effekter

inte helt kan uteslutas, torde dessa emellertid till

viss del kunna avhjälpas genom annan befintlig

lagstiftning och i övrigt balanseras av de positiva

effekter som utlänningars fritidsboende kan få för

Sverige.

Mot denna bakgrund är utskottet inte berett att för

närvarande förorda några nya regler för att

kompensera upphävandet av 1992 års lag. Motion L2

avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande svenskt agerande i EU

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:L1 och

1999/2000:L3,

2. beträffande regeringens lagförslag

att riksdagen antar regeringens förslag till

dels lag om upphävande av lagen (1992:1368) om

tillstånd till vissa förvärv av fast egendom,

dels lag om ändring i förköpslagen (1967:868),

dels lag om ändring i jordförvärvslagen

(1979:230),

dels lag om ändring i lagen (1985:277) om vissa

bulvanförhållanden,

3. beträffande kompensationsregler

att riksdagen avslår motion 1999/2000:L2.

Stockholm den 19 oktober 1999

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

I beslutet har deltagit: Tanja Linderborg (v),

Marianne Carlström (s), Stig Rindborg (m), Rune

Berglund (s), Karin Olsson (s), Henrik S Järrel (m),

Elizabeth Nyström (m), Christina Nenes (s), Tasso

Stafilidis (v), Kjell Eldensjö (kd), Berit Adolfsson

(m), Anders Berglöv (s), Ana Maria Narti (fp) och

Raimo Pärssinen (s).

Propositionens lagförslag

1 Förslag till lag om upphävande av lagen

(1992:1368) om tillstånd till vissa förvärv

av fast egendom

2 Förslag till lag om ändring i

förköpslagen (1967:868)

3 Förslag till lag om ändring i

jordförvärvslagen (1979:230)

4 Förslag till lag om ändring i lagen (1985:277) om

vissa bulvanförhållanden