Bet. 1999/2000:LU11

Lagutskottets betänkande

1999/2000:LU11

Vissa ersättningsrättsliga frågor (förnyad

behandling)

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1999/2000

LU11

Inledning

I betänkande 1999/2000:LU6 behandlade utskottet

femton motionsyrkanden från allmänna motionstiden

1999 om vissa ersättningsrättsliga frågor. Samtliga

motionsyrkanden avstyrktes.

Vid kammarbehandlingen av nämnda betänkande den 2

februari 2000 beslutade riksdagen att återförvisa

ärendet till utskottet för ytterligare beredning.

Utskottet tar i detta betänkande upp ärendet till

förnyad behandling. Denna behandling föranleder

ändrat ställningstagande från utskottets sida endast

i fråga om en motion som rör patientskadelagens

bestämmelse om självrisk.

Sammanfattning

Motionsyrkandena på det skadeståndsrättsliga området

gäller olika spörsmål rörande det allmännas

skadeståndsansvar samt frågor om ersättning för

kränkning genom brott, ersättning för ren

förmögenhetsskada, ansvaret för genetiskt

modifierade organismer och frågan om regressrätt för

utgiven sjuklön. På det försäkringsrättsliga området

gäller motionerna patientskadelagen, den enskildes

genetiska integritet och information till

efterlevande när det gäller kollektiva

livförsäkringar.

I ärendet har en utfrågning ägt rum med företrädare

för Justitiedepartementet, Sveriges

Försäkringsförbund, Stiftelsen Konsumenternas

Försäkringsbyrå och Folksam.

Med anledning av en motion (kd) förordar utskottet

ett tillkännagivande som gäller patientskadelagens

bestämmelse om självrisk. Övriga motionsyrkanden

avstyrks, i huvudsak med hänvisningar till tidigare

ställningstaganden samt pågående berednings- och

utredningsarbete.

Till betänkandet har fogats åtta reservationer och

ett särskilt yttrande.

Motionerna

1999/2000:L601 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att lagtexten

angående kränkningsersättning omgående ses över så

att domar liknande den i Göta hovrätt inte upprepas,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att en polis i

tjänst som kränks, på det sätt som anges i motionen

skall ha rätt till kränkningsersättning.

1999/2000:L602 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att överväga

att personnummer obligatoriskt skall anges även i

kollektiva försäkringar.

1999/2000:L603 av Ulf Nilsson m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ersättning vid

felaktigt anhållande,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ersättning vid

felaktigt gripande,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ersättning vid

felaktig myndighetsinformation,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om vidgad

jämkningsregel,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om kortare

preskriptionstid.

1999/2000:L604 av Margit Gennser m.fl. (m) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om

införande av regressrätt för utgiven sjuklön i

enlighet med vad som anförts i motionen.

1999/2000:L605 av Ingvar Svensson (kd) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av en

översyn av patientskadelagens karensbeloppsregel.

1999/2000:L606 av Anders Ygeman m.fl. (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om missbruk av den nya

kunskapen om det mänskliga genomet.

1999/2000:Ju723 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari

yrkas

10. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

ändrade regler för kränkningsersättning i enlighet

med vad som anförts i motionen,

11. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

förbättrade möjligheter till ersättning för ren

förmögenhetsskada på grund av brott i enlighet med

vad som anförts i motionen.

1999/2000:Ju911 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om polisens möjlighet

till skadestånd vid kränkning.

1999/2000:MJ718 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari

yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ett strikt

skadeståndsansvar och obligatorisk ansvarsförsäkring

för den som önskar introducera en gentekniskt

förändrad organism i begränsade försök eller på

marknaden.

Utskottet

Det allmännas skadeståndsansvar

Ansvar för felaktig myndighetsinformation

Den grundläggande regeln om skadeståndsansvar finns

i 2 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207). Detta

lagrum innebär att var och en som uppsåtligen eller

av vårdslöshet (culpa) vållar person- eller sakskada

är skyldig att ersätta skadan. Skadeståndslagen

innehåller också särskilda regler om arbetsgivares

s.k. principalansvar. Enligt 3 kap. 1 § är en

arbetsgivare ansvarig för person- eller sakskada som

vållas av arbetstagaren genom fel eller försummelse

i tjänsten. Arbetsgivaren svarar också för ren

förmögenhetsskada om arbetstagaren vållat skadan

genom brott. Med ren förmögenhetsskada avses sådan

ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att

någon lider person- eller sakskada.

Arbetsgivares principalansvar omfattar även de

offentliga arbetsgivarna. Är det fråga om

myndighetsutövning sträcker sig statens och

kommunernas ansvar längre än andra arbetsgivares.

När fel eller försummelse har begåtts vid

myndighetsutövning, svarar det allmänna nämligen

inte bara för person- och sakskada utan också för

ren förmögenhetsskada (3 kap. 2 §). Enligt 3 kap. 3

§ skall stat och kommun dessutom ersätta ren

förmögenhetsskada som har orsakats en enskild

medborgare genom fel eller försummelse när en

myndighet lämnar felaktiga upplysningar eller råd,

om det med hänsyn till omständigheterna finns

särskilda skäl. Vid bedömningen av om det i det

enskilda fallet finns sådana skäl skall särskilt

beaktas upplysningarnas eller rådens art, deras

samband med myndighetens verksamhetsområde och

omständigheterna när upplysningarna eller råden

lämnades.

Bestämmelsen om det allmännas ansvar för felaktig

myndighetsinformation infördes den 1 januari 1999.

Av lagförarbetena framgår att ansvaret skall kunna

göras gällande endast i ett begränsat antal fall och

att det är den enskilde själv som har att visa att

de rekvisit som uppställs i bestämmelsen är

uppfyllda, liksom att det föreligger ett adekvat

orsakssamband mellan informationen och skadan samt

skadans storlek m.m. (prop. 1997/98:105, bet. LU27).

Ulf Nilsson m.fl. (fp) anför i motion L603 att

kravet på "särskilda skäl" för skadeståndsansvar vid

felaktig myndighetsinformation innebär en alltför

stark begränsning av ersättningsrätten. En bättre

modell för att uppnå en rimlig begränsning av

skadeståndsansvaret vore, menar motionärerna, att

ersättningen kunde jämkas vid medvållande från den

skadelidandes sida. I motionen begärs ett

tillkännagivande med detta innehåll (yrkande 3).

Vid utskottets behandling våren 1998 av proposition

1997/98:105 om det allmännas skadeståndsansvar hade

utskottet att ta ställning till ett motionsyrkande

med motsvarande innebörd som det nu aktuella.

Propositionen och de med anledning av propositionen

väckta motionerna hade därvid remissbehandlats.

Utskottet delade regeringens bedömning att det

särskilt borde markeras att skadeståndsansvar inte

kommer i fråga i samtliga fall då en myndighet

lämnar felaktig information som orsakar skada.

Enligt utskottets mening var det nämligen nödvändigt

med en viss begränsning och avgränsning av ansvaret.

Utskottet kunde därför inte ställa sig bakom det då

aktuella motionsförslaget, vars konsekvenser skulle

bli svåra att överblicka. I stället instämde

utskottet i regeringens uppfattning att det bör

krävas att det finns särskilda skäl för att

skadeståndsansvaret skall utlösas. Det då aktuella

motionsyrkandet avstyrktes, och riksdagen följde

utskottet (bet. 1997/98:LU27, rskr. 277).

Våren 1999 hade riksdagen inte ändrat sin

inställning till ifrågavarande spörsmål och avslog

därför på nytt ett likalydande motionsyrkande (bet.

1998/99:LU17).

När utskottet nu åter har att ta ställning till

motionsönskemål om ett vidgat

ansvar för det allmänna vid felaktig

myndighetsinformation vidhåller utskottet sin

tidigare uppfattning. Utskottet avstyrker

följaktligen bifall till motion L603 yrkande 3.

Skadeståndsansvar vid frihetsberövanden

Vid sidan av skadeståndslagen finns vissa

specialregler som ålägger det allmänna ett än mer

långtgående skadeståndsansvar. När det gäller skada

orsakad av frihetsinskränkningar har särskilda

regler om strikt skadeståndsansvar, dvs.

skadeståndsansvar oberoende av vållande, gällt sedan

mycket länge i svensk rätt. När skadeståndslagen kom

till år 1972 ansågs, med hänsyn till att den lagen

utformats med vållandeprincipen som grund, att det

var lämpligast att hålla de särskilda reglerna om

ersättning vid frihetsinskränkning utanför. Man

valde därför att behålla ordningen med en särskild

lag om ersättning för dessa fall.

En ny lag (1998:714) om ersättning vid

frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder

(ersättningslagen) antogs av riksdagen våren 1998

och trädde i kraft den 1 januari 1999 (prop.

1997/98:105, bet. LU27). Enligt ersättnings-lagen

har bl.a. den som på grund av misstanke om brott

varit häktad eller, under minst 24 timmar i sträck,

varit anhållen eller underkastad reseförbud eller

anmälningsskyldighet (24-timmarsregeln) rätt till

ersättning av staten, om exempelvis frikännande dom

meddelas eller förundersökning avslutas utan att

åtal väcks. Även den som avtjänat fängelsestraff har

rätt till ersättning av staten om exempelvis

frikännande dom meddelas efter resning. Det krävs i

nu nämnda fall inte att beslutet i sak varit

oriktigt för att ersättning skall kunna utgå, och

ersättning kan utgå även om brottsmisstankarna

alltjämt kvarstår. Ansvaret är således strikt.

Ersättning lämnas för utgifter, förlorad

arbetsförtjänst, intrång i näringsverksamhet och

lidande.

I ett avseende har möjligheterna för den som fått

sin frihet inskränkt att få ersättning från staten

utökats genom den nya ersättningslagen. Sålunda har

den som varit berövad friheten till följd av ett

beslut vid myndighetsutövning rätt till ersättning

från staten även i de fall då staten inte har ett

strikt ansvar, om det står klart att beslutet om

frihetsberövande vilade på felaktiga grunder och

därför var oriktigt. Bestämmelsen gäller såväl

judiciella som administrativa frihetsberövanden och

innebär att den som varit berövad friheten i mindre

än 24 timmar kan få ersättning.

I motion L603 av Ulf Nilsson m.fl. (fp) påpekas att

även ett kortvarigt frihetsberövande kan vara

omtumlande och smärtsamt för den enskilde.

Motionärerna förespråkar därför att statens strikta

ansvar skall gälla även när en person varit anhållen

mindre än 24 timmar (yrkande 1) och redan när en

person gripits (yrkande 2).

När riksdagen våren 1998 hade att ta ställning till

regeringens förslag till den nu gällande

ersättningslagen avslogs motionsyrkanden med samma

inriktning som de nu aktuella. Riksdagens beslut

motiverades med att ett utvidgat ersättningsansvar i

enlighet med motionärernas förslag med all säkerhet

skulle leda till besvärande konsekvenser för de

brottsutredande myndigheternas arbete och innebära

en alltför långtgående återhållsamhet när det gäller

befogade ingripanden och därmed till en minskad

effektivitet i brottsbekämpningen. I vissa fall

skulle den av motionärerna förordade ordningen få

direkt stötande resultat, och som exempel på fall

där den skulle få icke önskvärda konsekvenser

nämndes polisingripanden i samband med mäns våld mot

kvinnor i nära relationer samt polisens insatser vid

rasistiska demonstrationer och mot s.k. mc-

brottslighet. Därtill kom att det inte går att

bortse från den kostnadsökning för det allmänna som

prövningen av ett betydligt högre antal

ersättningsanspråk tillsammans med det ökade antalet

utgivna ersättningar skulle innebära. Om

ersättningsbeloppen skulle betalas från

polismyndighetens ramanslag kommer detta givetvis

att påverka resurserna för brottsbekämpningen.

Sammantaget fanns det, enligt riksdagens mening,

varken från principiella eller praktiska

utgångspunkter tillräckliga skäl för en utvidgning

av statens strikta ersättningsansvar genom att slopa

24-timmarsregeln (bet. 1997/98:LU27, rskr. 277).

När utskottet förra våren (bet. 1998/99:LU17) åter

behandlade motionsyrkanden om ett utökat strikt

ansvar för staten vid judiciella frihetsberövanden,

hänvisade utskottet till riksdagens tidigare

uttalande i frågan. Utskottet kunde i enlighet

härmed känna en viss sympati för de principiella

skäl som anförts motionsvis för ett utvidgat

ersättningsansvar. Ett frihetsberövande, även om det

är kortvarigt, kan sålunda givetvis för den enskilde

upplevas som mycket ingripande och orsaka både

lidande och ekonomisk skada. Genom den nya

ersättningslagen har emellertid, fortsatte

utskottet, den som varit berövad friheten kortare

tid än 24 timmar rätt till ersättning under

förutsättning att det står klart att beslutet om

frihetsberövande vilade på felaktiga grunder och

därför var oriktigt, vilket i förhållande till vad

som gällde tidigare innebär en utvidgning av

möjligheterna till ersättning. Någon ytterligare

utvidgning av ersättningsrätten var utskottet,

knappt tre månader efter det att den nya

ersättningslagen trätt i kraft, inte berett att

förorda, men utskottet förutsatte samtidigt att

regeringen noga följer tillämpningen av

ifrågavarande regelverk. Motionsyrkandena

avstyrktes.

Utskottet gör nu samma bedömning som våren 1999 och

anser således inte att det finns skäl att ändra den

nuvarande 24-timmarsregeln i 1998 års

ersättningslag. Något tillkännagivande från

riksdagens sida med anledning av motion L603

yrkandena 1 och 2 bör således, enligt utskottets

mening, inte komma till stånd. Motionsyrkandena

avstyrks.

Rätt till ersättning enligt ersättningslagen

föreligger inte om den som har varit utsatt för

frihetsinskränkningen själv uppsåtligen har

föranlett åtgärden. Den som har försökt undanröja

bevis eller på annat sätt försvåra sakens utredning

eller försökt undandra sig förundersökning eller

lagföring kan få ersättning endast om det finns

synnerliga skäl. Ersättning kan vidare vägras eller

sättas ned (jämkas), om det med hänsyn till

omständigheterna är oskäligt att ersättning betalas.

Ersättningen får emellertid inte jämkas enbart på

den grunden att misstanke om brott kvarstår.

Skadestånd på grund av frihetsinskränkning kan också

jämkas, om den drabbades eget beteende har föranlett

beslutet om frihetsinskränkning. Sistnämnda

bestämmelse infördes i samband med den nuvarande

ersättningslagens tillkomst och är en nyhet i

förhållande till vad som gällde tidigare.

I motion L603 vill Ulf Nilsson m.fl. (fp) se att

jämkningsmöjligheten utvidgas ytterligare. Regeln

bör enligt motionärerna lämpligen formuleras på så

sätt att ersättning skall kunna jämkas om den

skadelidande själv medverkat till skadan. I motionen

begärs ett tillkännagivande med denna innebörd

(yrkande 4).

Utskottet, som våren 1998 hade att ta ställning

också till ett motionsyrkande med samma innehåll som

det nu aktuella, påpekade i det sammanhanget att den

utvidgade jämkningsbestämmelsen väl täcker de fall

då jämkning är befogad på grund av den skadelidandes

eget beteende och att jämkningsregeln torde omfatta

sådana situationer som avsågs i den då aktuella

motionen (bet. 1997/98:LU27). Samma bedömning

gjordes av utskottet våren 1999 vid behandlingen av

ett motionsyrkande med samma innebörd som det nu

aktuella (bet. 1998/99:LU17).

Några omständigheter som föranleder utskottet att

frångå sin tidigare uppfattning har inte tillkommit

varför även yrkande 4 i motion L603 avstyrks.

För skadeståndsanspråk i allmänhet gäller tio års

preskriptionstid enligt preskriptionslagen

(1981:130). I ersättningslagen finns inga särskilda

regler om preskription, vilket innebär att den

allmänna tioåriga preskriptionstiden gäller.

Ulf Nilsson m.fl. (fp) begär i motion L603 ett

tillkännagivande om att preskriptionstiden för

anspråk enligt ersättningslagen bör vara mindre än

ett år. En sådan ordning skulle enligt motionärerna

bidra till den nordiska rättslikheten (yrkande 5).

Även när det gäller frågan om en förkortad

preskriptionstid vill utskottet hänvisa till

riksdagens ställningstaganden våren 1998 och våren

1999. Enligt vad utskottet då anförde i sina av

riksdagen godkända betänkanden 1997/98:LU27

respektive 1998/99:LU17 finns det anledning att i

detta hänseende vara återhållsam med att föreskriva

avsteg från vad som gäller angående

skadeståndsanspråk i allmänhet. Den enskilde

medborgarens intresse av att inte behöva gå miste om

ersättning enbart på grund av en särskild, förkortad

preskriptionstid måste anses väga tungt, och endast

när det finns starkt vägande skäl för en särskild

preskriptionsregel bör en sådan införas.

Utskottet anser inte heller nu att de skäl som

anförts i motionen är av den art eller styrka att

det är motiverat att införa en särskild

preskriptionstid för nu aktuella fall. Med det

anförda avstyrker utskottet bifall till motion L603

yrkande 5.

Andra skadeståndsrättsliga frågor

Ersättning för kränkning

Regler om skadeståndets bestämmande finns i 5 kap.

skadeståndslagen. Enligt 5 kap. 1 § omfattar

skadeståndet till den som har tillfogats en

personskada ersättning för dels ekonomisk skada,

såsom sjukvårdskostnader och inkomstförlust, dels

ideell skada, dvs. sveda och värk samt lyte eller

annat stadigvarande men. En särskild form av ideell

skada ersätts enligt 1 kap. 3 § vid kränkning av den

personliga integriteten genom brott mot den

personliga friheten, annat ofredande som innefattar

brott, brytande av post- eller telehemlighet,

intrång i förvar, olovlig avlyssning eller olaga

diskriminering eller ärekränkning eller dylik

brottslig gärning. Gemensamt för de brott som

grundar rätt till ersättning för lidande är att de

innebär en kränkning av den skadelidandes personliga

integritet, och syftet med regeln är att gottgöra

den integritetskränkning som följer med de brott som

avses med regeln. För att ersättningsgillt lidande

skall anses föreligga skall kränkningen ha varit

någorlunda allvarlig.

I två motioner uppmärksammas ett aktuellt rättsfall

där en polisman i samband med ett omhändertagande

blivit spottad i ansiktet. Gärningsmannen dömdes i

tingsrätten för ofredande enligt 4 kap. 7 §

brottsbalken, och polismannen tillerkändes

skadeståndsersättning för kränkning med 2 000 kr.

Hovrätten ändrade tingsrättens dom och lämnade

yrkandet om skadestånd utan bifall på den grunden

att polismän i tjänsten, i enlighet med Högsta

domstolens tidigare praxis (se rättsfallet NJA 1994

s. 395), måste vara beredda att tåla ett visst mått

av kränkande behandling och även ha en större mental

beredskap för detta än andra.

Härefter har det av motionärerna åberopade målet

avgjorts av Högsta domstolen i en dom den 22

november 1999 (mål T 910/99). Domstolens majoritet

konstaterade att det ofredande som polismannen hade

utsatts för inte kan anses ha utgjort en så

allvarlig kränkning att polismannen var berättigad

till kränkningsersättning och fastställde hovrättens

domslut. Två av domstolens ledamöter var skiljaktiga

och ansåg att kränkningen i ifrågavarande fall var

sådan att ersättning enligt 1 kap. 3 §

skadeståndslagen borde utgå.

Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) begär i motion L601

tillkännagivanden till regeringen om att lagreglerna

om rätt till kränkningsersättning bör ses över

såvitt avser polismäns rätt till ersättning

(yrkandena 1 och 2).

Även i motion Ju911 av Gun Hellsvik m.fl. (m) yrkas

ett tillkännagivande om förbättrade möjligheter för

poliser att få skadestånd vid kränkning (yrkande 5).

Med anledning av förevarande motioner vill

utskottet påminna om att Kommittén om ideell skada i

ett delbetänkande (SOU 1992:84) Ersättning för

kränkning genom brott lämnat förslag till vissa

lagändringar såvitt avser rätten till

kränkningsersättning. Bl.a. föreslår kommittén att

vissa omständigheter, som bör beaktas särskilt när

ersättning för kränkning genom brott bestäms, skall

anges i lagen. Dessa omständigheter är att

kränkningen har haft förnedrande eller skändliga

inslag, varit ägnad att framkalla allvarlig rädsla

för liv eller hälsa, riktat sig mot någon med

särskilda svårigheter att värja sin personliga

integritet, inneburit missbruk av ett beroende-

eller förtroendeförhållande eller varit ägnad att

väcka allmän uppmärksamhet.

Kommitténs förslag är för närvarande föremål för

beredning i Justitiedepartementet. Enligt vad

utskottet erfarit kan en lagrådsremiss på grundval

av kommitténs förslag komma att beslutas innevarande

vår.

Vidare vill utskottet peka på att justitieministern

i ett frågesvar den 1 december 1999 (1999/2000:273

och 275) uttalat att utgångspunkten för det pågående

lagstiftningsarbetet inom Regeringskansliet är att

det skall resultera i en tydligare bestämmelse om

kränkningsersättning som skall berättiga till full

ersättning för dem som utsätts för allvarliga

kränkningar genom brott. En fråga som bör övervägas

är enligt justitieministern hur man bör se på vissa

särskilt utsatta yrkesgruppers, exempelvis polisers

och ordningsvakters, möjligheter att få

kränkningsersättning för brott de utsätts för i

tjänsten.

Enligt utskottets mening bör riksdagen inte nu

föregripa regeringens ställningstaganden till de

förslag som lagts fram av Kommittén om ideell skada,

och utskottet avstyrker därför bifall till

motionerna L601 yrkandena 1 och 2 samt Ju911 yrkande

5.

Skadestånd till efterlevande

Om en personskada lett till döden utgår, enligt 5

kap. 2 § skadeståndslagen, ersättning för

begravningskostnad och, i skälig omfattning, annan

kostnad till följd av dödsfallet, exempelvis

sorgkläder och resor. Vidare utgår ersättning till

efterlevande för förlust av underhåll. Skadestånd

till efterlevande omfattar inte ideell skada. I

rättspraxis har emellertid ersättning för sveda och

värk tillerkänts den som drabbats av psykiska besvär

till följd av att en nära anhörig blivit uppsåtligen

dödad, likaså när närstående dödats genom grov

vårdslöshet som legat mycket nära ett uppsåtligt

handlande (se rättsfallen NJA 1993 s. 41 I och II

respektive NJA 1996 s. 373). Bestämmelsen om

kränkningsersättning i 1 kap. 3 § ger inte rätt till

ersättning för lidande som tillfogas någon annan än

den som utsatts för brottet.

När den avlidne med anledning av skadan haft

kostnader och inkomstförlust för tiden före

dödsfallet går anspråken på ersättning av ekonomiskt

slag i och med dödsfallet över på arvingarna.

Detsamma gäller den avlidnes anspråk på ersättning

för ideell skada för tiden före dödsfallet, om

rätten till denna ersättning då har fastställts

genom dom eller avtal. Det är här fråga om

succession i den avlidnes skadeståndsrätt enligt

allmänna rättsgrundsatser.

I motion Ju723 av Gun Hellsvik m.fl. (m) föreslås

att ett dödsbo skall kunna överta den skadelidandes

krav på kränkningsersättning när denne bragts om

livet genom brottet. I motionen begärs att

regeringen skall återkomma med förslag till ändrade

regler i enlighet härmed (yrkande10).

Det nu aktuella motionsspörsmålet om skadestånd

till efterlevande har behandlats av utskottet vid

flera tillfällen tidigare och senast våren 1999

(bet. 1998/99:LU17). Som utskottet då påpekade har

Kommittén om ideell skada också tagit upp frågor som

gäller bl.a. skadestånd till efterlevande. I sitt

slutbetänkande (SOU 1995:33) Ersättning för ideell

skada vid personskada konstaterar utredningen att

den nuvarande bestämmelsen i 5 kap. 2 §

skadeståndslagen om nära anhörigas rätt till skälig

ersättning för kostnader till följd av den

skadelidandes död i senare rättspraxis tillämpats i

en för de skadelidande liberal riktning. Kommittén

räknar med att denna utveckling kommer att fortsätta

utan att bestämmelsen behöver ändras. Beträffande

frågan om skadestånd för psykiska besvär bör enligt

kommittén skadestånd till följd av att en nära

anhörig har dödats genom en skadeståndsgrundande

handling kunna utgå även när dödsfallet har vållats

genom vårdslöshet eller när skadeståndsansvaret

vilar på strikt grund. En bestämmelse med denna

innebörd bör enligt kommittén tas in i 5 kap. 2 §

skadeståndslagen. Kommittén anser däremot inte att

en rätt till skadestånd för kränkning eller för sorg

och saknad bör införas för efterlevande.

Vad härefter beträffar succession i den avlidnes

skadeståndsrätt anser kommittén att rätten till

skadestånd för ideell skada vid personskada och för

kränkning genom brott, vid den skadelidandes död bör

gå över på arvingarna, om krav på sådan ersättning

har framställts dessförinnan. En bestämmelse med

detta innehåll bör enligt kommittén tas in i 6 kap.

skadeståndslagen. Att låta rätten till ersättning gå

över på arvingarna även om den skadelidande inte ens

har framställt något krav på ersättning innan han

eller hon avled skulle enligt kommittén utgöra ett

alltför stort avsteg från de principer som tillämpas

i vårt land för närvarande. En lagrådsremiss på

grundval av kommitténs förslag kan, som framgått av

föregående avsnitt, förväntas innevarande vår.

Enligt utskottets mening bör riksdagen inte heller

i nu aktuellt avseende föregripa regeringens

ställningstaganden till de förslag som Kommittén om

ideell skada lagt fram. Utskottet avstyrker med det

anförda bifall till motion Ju723 yrkande10.

Ersättning för ren förmögenhetsskada

Ren förmögenhetsskada är, som nämnts inledningsvis,

skada som uppkommer utan samband med att någon lider

person- eller sakskada. Enligt 2 kap. 4 §

skadeståndslagen skall den som vållar ren

förmögenhetsskada genom brott ersätta sådan skada.

I motion Ju723 av Gun Hellsvik m.fl. (m) yrkas att

riksdagen hos regeringen skall begära förslag till

förbättrade möjligheter att få ersättning för ren

förmögenhetsskada på grund av brott (yrkande 11).

När det gäller möjligheterna att få skadestånd på

grund av brott är bestämmelserna i brottsskadelagen

(1978:413) av väsentlig betydelse. Lagen innebär att

en person som utsatts för brott under vissa

förutsättningar har rätt till ersättning från staten

för skador som uppkommit till följd av brottet.

Ersättning utgår för personskada samt, i vissa fall,

för sakskada och ren förmögenhetsskada. Som

personskada ersätts även skada på kläder, glasögon

och liknande föremål som den skadade bar på sig vid

skadetillfället. Bestämmelserna om personskada

tillämpas också i fråga om kränkningsersättning, men

av de brott som anges i 1 kap. 3 § skadeståndslagen

är det endast brott mot den personliga friheten och

brott som innebär ofredande som kommer i fråga för

brottsskadeersättning.

Vid ren förmögenhetsskada kan brottsskadeersättning

däremot utgå endast i vissa undantagsfall (3 och 4

§§ brottsskadelagen). Det gäller i fråga om s.k.

rymlingsskador, dvs. skador som vållats av någon som

vid tiden för brottets begående var intagen i bl.a.

kriminalvårdsanstalt, och det gäller i särskilt

ömmande undantagsfall. Här är förutsättningen att

den skadelidandes möjligheter att försörja sig

allvarligt har äventyrats genom skadan eller att

ersättningen annars framstår som särskilt angelägen.

Brottsskadeersättningen bestäms i huvudsak enligt

skadeståndsrättsliga regler. Ersättningen utgör ett

kompletterade skydd och ger skydd endast då andra

möjligheter att täcka skadan saknas. När

brottsskadeersättning bestäms avräknas sålunda

skadestånd som har betalats eller bör kunna bli

betalt, liksom i stort sett all annan ersättning som

den skadelidande har rätt till på grund av skadan.

Frågor om brottskadeersättning prövas av

Brottsoffermyndigheten.

En motion med motsvarande innehåll som den nu

aktuella avslogs av riksdagen förra våren på

hemställan av justitieutskottet. I sitt av riksdagen

godkända betänkande 1998/99:JuU20 uttalade

justitieutskottet därvid att det är angeläget att

brottsoffer kan få ersättning för sina skador. Vid

bedömningen av frågan om i vilken utsträckning

brottsskadeersättning skall utgå för ren

förmögenhetsskada måste emellertid även de

statsfinansiella skälen tillmätas stor betydelse. I

det sammanhanget anfördes att staten inte kan ta på

sig ett obegränsat ansvar för alla förekommande

brottsskador, utan en begränsning måste ske till de

fall där de sociala och humanitära skälen är

starkast. Justitieutskottet ansåg därvid att den

begränsning som gjorts i brottsskadelagen

beträffande ersättning för ren förmögenhetsskada var

ändamålsenlig.

Lagutskottet kan för sin del inte finna annat än

att den nuvarande bestämmelsen i skadeståndslagen om

möjligheterna att få ersättning för ren

förmögenhetsskada på grund av brott är

ändamålsenligt utformad. Det finns således inte

heller skäl att från skadeståndsrättsliga

utgångspunkter frångå riksdagens för mindre än ett

år sedan gjorda bedömning såvitt avser det av

motionärerna upptagna spörsmålet. Yrkande 11 i

motion Ju723 avstyrks.

Ansvar för genmodifierade organismer

Ett särskilt område inom biotekniken, gentekniken,

handlar om olika metoder för att isolera,

mångfaldiga och inplantera genetiskt material i

levande celler. Organismer är biologiska enheter som

kan föröka sig eller föra över genetiskt material.

Att en organism är genetiskt modifierad betyder att

det genetiska materialet har förändrats på ett

sådant sätt som inte förekommer naturligt genom

parning eller naturlig omgruppering av arvsmassan.

Gentekniken har utvecklats mycket snabbt de senaste

decennierna och har skapat nya möjligheter till

lösningar inom en rad områden, såsom hälsovården,

miljövården och jordbruket. Samtidigt som kunskapen

växer snabbt inom genteknikområdet har utvecklingen

aktualiserat frågan om vilka risker som

framställningen och användningen av genetiskt

modifierade organismer (GMO) kan föra med sig.

Lennart Daléus m.fl. (c) begär i motion MJ718 ett

tillkännagivande till regeringen om att ett strikt

skadeståndsansvar i kombination med en obligatorisk

ansvarsförsäkring bör införas för den som

introducerar GMO i begränsade försök eller på

marknaden (yrkande 3).

Bestämmelser om bl.a. tillståndskrav och tillsyn

såvitt avser hanteringen av GMO finns i 13 kap.

miljöbalken. Reglerna syftar till att skydda

människors och djurs hälsa och miljön samt att

säkerställa att etiska hänsyn tas. Vidare får

regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer

föreskriva att den som släpper ut produkter som

innehåller eller består av GMO på marknaden skall

märka produkten.

Några särskilda skadeståndsrättsliga regler för

användning av GMO finns inte. Inte heller finns

något generellt krav på ansvarsförsäkring eller

annan typ av försäkring vid sådan verksamhet.

Däremot omfattas användningen av GMO av reglerna om

strikt ansvar för miljöskador i miljöbalken. Enligt

32 kap. miljöbalken ges rätt till ersättning för

skador orsakade av vissa störningar, bl.a. mark- och

luftföroreningar, vattenföroreningar samt spridning

av bakterier, virus och olika smittämnen, som kan ge

ekologiska återverkningar. Skadorna skall vara

orsakade av verksamhet på en fastighet, och

skadeståndsansvarig är normalt den som bedriver

eller låter bedriva den skadegörande verksamheten i

egenskap av fastighetsägare eller tomträttshavare,

även om han eller hon inte har orsakat skadan

avsiktligt eller genom vårdslöshet. Även

nyttjanderättshavare eller andra som bedriver eller

har bedrivit miljöfarlig verksamhet på fastigheten

är ansvariga. Bostadshyresgäster har dock inte något

strikt ansvar. Till kretsen av skadeståndsansvariga

hör också den som i egen näringsverksamhet utför ett

miljöfarligt arbete på en fastighet, dvs.

entreprenörer. Kravet på bevisning när det gäller

sambandet mellan en verksamhet och en skada har

lagts på en något lägre nivå än vad som annars

gäller.

För ersättning i vissa fall till den som lidit

sådan skada som avses i bl.a. 32 kap. miljöbalken

skall det enligt 33 kap. finnas en

miljöskadeförsäkring med villkor som har godkänts av

regeringen eller den myndighet som regeringen

bestämmer. Den som utövar miljöfarlig verksamhet som

kräver tillstånd eller anmälan skall bidra till

försäkringen. I samband med miljöbalkens tillkomst

utvidgades miljöskadeförsäkringssystemet till att

även omfatta en saneringsförsäkring som täcker fall

då den ansvarige inte kan betala (prop. 1997/98:45,

yttr. LU2y, bet. JoU20).

Vad gäller möjligheten att få ersättning för skador

orsakade av GMO finns dessutom en rad olika

speciallagar med föreskrifter om strikt ansvar, som

kan tänkas bli tillämpliga i sammanhanget. Härutöver

föreligger det allmänna ansvaret enligt

skadeståndslagen för den som uppsåtligen eller av

vårdslöshet orsakar en skada.

När utskottet våren 1999 i betänkande 1998/99:LU17

behandlade en liknande motion erinrades om att

Genteknikberedningen, som haft regeringens uppdrag

att bereda frågor med anknytning till användning av

genteknik, i sitt betänkande (SOU 1992:82) Genteknik

- en utmaning ingående diskuterat olika skadestånds-

och försäkringsfrågor kring användningen av GMO.

Eftersom någon skada orsakad av GMO inte hade

rapporterats och mot bakgrund av den lagstiftning

som redan finns, föreslog beredningen inte några nya

eller ändrade ersättningsregler på området. Vidare

påminde utskottet om att regeringen år 1997 tillsatt

en kommitté - Bioteknikkommittén - som enligt sina

direktiv skall analysera den moderna bioteknikens

möjligheter och risker samt lämna förslag till en

övergripande politik för området i ett

internationellt perspektiv. Vidare skall

Bioteknikkommittén utifrån ett framtidsperspektiv

bl.a. identifiera de frågor som kräver en

vidareutvecklad konsekvensbedömning och en fördjupad

etisk diskussion. Uppdraget skall redovisas i ett

slutbetänkande senast den 1 juni 2000 (dir.

1997:120).

Sammanfattningsvis konstaterade utskottet att

skador orsakade av GMO i betydande utsträckning

täcks av bestämmelserna om ett strikt ansvar i

miljöbalken. I andra fall torde, såvitt utskottet

kunde bedöma, skador orsakade av GMO i många fall

omfattas av ett strikt ansvar enligt olika

specialförfattningar eller kunna hänföras till det

allmänna culpaansvaret enligt skadeståndslagen.

Enligt utskottets mening förelåg mot den bakgrunden

inte anledning för riksdagen att ta initiativ till

förändrade ansvarsregler vid användning av GMO.

Utskottet förutsatte emellertid att regeringen noga

följer utvecklingen på området och, för det fall det

skulle finnas behov av ytterligare

lagstiftningsåtgärder, tar initiativ till att sådana

kommer till stånd. Riksdagen beslutade i enlighet

med utskottets hemställan och avslog motionen.

Utskottet vidhåller sin tidigare gjorda bedömning

och avstyrker bifall till motion MJ718 yrkande 3.

Regressrätt för utgiven sjuklön

Regler om att en person som har tillfogats

personskada kan få ersättning för såväl ekonomisk

som ideell skada finns som tidigare nämnts i 5 kap.

skadeståndslagen. Som ekonomisk skada ersätts bl.a.

sjukvårdskostnader och inkomstförlust. Vid

bestämmande av ersättning för inkomstförlust skall

enligt 3 § avräknas vissa förmåner som den

skadelidande med anledning av förlusten har rätt

till, såsom ersättning som betalas på grund av

obligatorisk försäkring enligt lagen (1962:381) om

allmän försäkring. Vidare skall avräknas pension

eller annan periodisk ersättning eller sjuklön, om

förmånen betalas av en arbetsgivare eller på grund

av en försäkring som är en anställningsförmån.

Bestämmelser om sjuklön finns i lagen (1991:1047) om

sjuklön och innebär att en arbetstagare ges rätt att

under de första 14 dagarna av varje sjukdomsfall

(sjuklöneperiod) behålla en viss andel av den lön

och andra anställningsförmåner som han eller hon

annars skulle ha gått miste om till följd av

sjukdomen.

Reglerna om avräkning bygger på principen att

skadeståndet skall täcka den verkliga förlusten. För

sådan ersättning som skall avräknas föreligger

således över huvud taget inte skadeståndsskyldighet,

vilket medför att den som utgett en avräkningsförmån

inte kan återkräva skadevållaren på vad som utgetts.

I motion L604 yrkar Margit Gennser m.fl. (m) att

riksdagen hos regeringen begär förslag om införande

av regressrätt för utgiven sjuklön i de fall

sjuklönen har utgetts till en arbetstagare på grund

av att en annan person uppsåtligen eller av

vårdslöshet skadat arbetstagaren.

Utskottet har tidigare vid flera tillfällen

behandlat likartade motioner. Vid behandlingen av

motionsspörsmålet våren 1999 i betänkande

1998/99:LU17 kunde utskottet upplysa att regeringen

i mars samma år beslutat om direktiv till en

utredning om samordningen mellan skadestånd,

försäkringar och andra ersättningsformer vid

personskada. Utredningen, som har antagit namnet

Personskadekommittén, skall behandla det

ersättningsrättsliga systemet i stort, varvid en

sammanhållen och konsekvent reglering skall

eftersträvas. Sådana fall där effekterna av den

nuvarande ordningen av många uppfattas som mindre

rimliga bör enligt direktiven uppmärksammas

särskilt. Det gäller t.ex. frågan om arbetsgivares

regressrätt för vad som utbetalats i sjuklön till

arbetstagare som skadats genom någon annans

vållande. Personskadekommitténs uppdrag skall

redovisas senast den 30 juni 2001 (dir. 1999:18).

Mot den nu angivna bakgrunden var utskottet inte

berett att förorda något tillkännagivande med

anledning av den då aktuella motionen.

Någon omständighet som föranleder ett annat

ställningstagande från utskottets sida har inte

tillkommit, och i avvaktan på förslagen från

Personskadekommittén bör riksdagen sålunda, enligt

utskottets mening, inte heller nu ta något initiativ

med anledning av yrkandet i motion L604.

Försäkringsrättsliga frågor

Patientskadelagens självrisk

Patientskadelagen (1996:799), som trädde i kraft den

1 januari 1997, innehåller bestämmelser om rätt till

patientskadeersättning och skyldighet för vårdgivare

att ha en patientförsäkring som täcker sådan

ersättning (prop. 1995/96:187, bet. LU27). Lagen

bygger i stor utsträckning på den tidigare

frivilliga patientförsäkringen men tillhör nu det

obligatoriska försäkringssystemet.

Patientskadeersättning lämnas för personskador,

såväl fysiska som psykiska, som drabbar en patient i

samband med hälso- och sjukvård i Sverige.

Förutsättningarna för ersättning anges genom en

uppräkning i lagen av ett antal olika

skadesituationer. I korthet kan sägas att ersättning

lämnas för skada som orsakas av undersökning, vård

och behandling, oriktiga diagnoser, fel hos eller

felaktig hantering av medicintekniska produkter och

sjukvårdsutrustning, smittämnen som överförts i

samband med vården och som lett till infektion,

olycksfall som inträffat i samband med vården samt

oriktig hantering av läkemedel.

Rätten till patientskadeersättning är fristående

från skadeståndsrätten, vilket innebär att patienten

inte behöver bevisa att skadan orsakats genom att

hälso- och sjukvårdspersonalen gjort sig skyldig

till fel eller försummelse för att ersättning skall

kunna lämnas. I stället sker bedömningen på

objektiva grunder. Ersättningen bestäms i huvudsak

enligt reglerna i 5 kap. skadeståndslagen med den

avvikelsen att patienten enligt 9 §

patientskadelagen skall betala en självrisk

motsvarande en tjugondel av basbeloppet enligt lagen

(1962:381) om allmän försäkring. Med det basbelopp

som för närvarande gäller innebär detta en självrisk

på 1 830 kr. En annan avvikelse är att det finns ett

tak för ersättningens storlek.

Enligt huvudregeln åläggs alla vårdgivare, såväl

offentliga som privata, en skyldighet att teckna

försäkring som täcker ersättningsskyldigheten.

Ersättningen lämnas av försäkringsgivaren, och för

att tillgodose patientskyddsintresset i sådana fall

då en vårdgivare inte fullgjort sin

patientförsäkringsplikt åläggs alla

försäkringsgivare som meddelar patientförsäkring ett

solidariskt ansvar för ersättningen för skador som

inträffar hos vårdgivare som saknat

patientförsäkring. Försäkringsgivarna ingår i en

patientförsäkringsförening som skall handlägga

ersättningsfrågor som rör vårdgivare som inte

tecknat försäkring. Vidare skall en

patientskadenämnd upprätthållas och bekostas av de i

patientförsäkringsföreningen ingående medlemmarna.

Nämnden skall på begäran av bl.a. patient,

vårdgivare, försäkringsgivare och domstol avge

yttranden över ersättningsfall.

Ersättningsbestämmelserna i patientskadelagen, som

innebär att även patientens efterlevande kan ha rätt

till ersättning, är tvingande till de skadelidandes

förmån. Den som vill ha ersättning enligt

patientskadelagen kan föra talan om detta vid allmän

domstol. Möjligheten för en skadelidande att i

stället vända sig mot vårdgivaren med en

skadeståndstalan finns dock fortfarande kvar, och

patientskadelagen inskränker således inte rätten att

föra talan om skadestånd i anledning av inträffad

skada.

Ingvar Svensson (kd) är kritisk mot lagregeln om

självrisk och hemställer i motion L605 om ett

tillkännagivande om behovet av en översyn av

patientskadelagens karensbeloppsregel.

I samband med utskottets behandling våren 1996 av

propositionen om en patientskadelag (prop.

1995/96:187) behandlades och avstyrktes en motion

med samma inriktning som den nu aktuella. Enligt

utskottets mening fanns det inte skäl att från

principiella utgångspunkter göra några invändningar

mot en ordning med självrisk i patientskadelagen.

Utskottet pekade därvid på att lagen inte innehåller

någon skadeståndsrättslig reglering av vårdgivarens

ansvar och att det inte var fråga om ett

ersättningssystem på skadeståndsrättslig grund.

Eftersom systemet med självrisk inte heller var

någon nyhet i förhållande till vad som gällt

tidigare och då syftet var att hålla kostnaderna

inom de ramar som gällt för den frivilliga

patientförsäkringen kunde utskottet godta

regeringens förslag om självrisk. Den då aktuella

motionen avstyrktes, och riksdagen följde utskottet

(bet. 1995/96:LU27, rskr. 280).

När spörsmålet om patientskadelagens självrisk nu

åter har aktualiserats motionsvis kan utskottet

konstatera att patientskadelagen varit i kraft i

drygt tre år. Någon utvärdering av reformen och

närmare undersökning av den praktiska tillämpningen

av lagens bestämmelser har, såvitt utskottet har sig

bekant, inte kommit till stånd. När det gäller

bestämmelsen om självrisk har utskottet viss

förståelse för den inställning som kommer till

uttryck i motionen. Enligt utskottets mening kan man

nämligen inte bortse från att skador som åsamkas en

patient i hälso- och sjukvården får anses extra

betungande för den som drabbas. En ordning med

självrisk har emellertid tillkommit som en spärr mot

att kostnaderna för patientskadeersättningen ökar i

alltför hög grad som en följd av anspråk på

ersättning framför allt för smärre skador. Vid

bedömningen av i vilken utsträckning en patient

skall ha rätt till ersättning när han eller hon har

skadats i vården bör därför göras en rimlig

avvägning mellan den enskildes intressen och de

kostnader som en utvidgad ersättningsrätt skulle

innebära för vårdgivarna. Utskottet anser mot denna

bakgrund att det finns anledning att nu göra en

förutsättningslös översyn av patientskadelagens

bestämmelse om självrisk och de konsekvenser som ett

slopande av självrisken skulle föra med sig. En

sådan översyn bör innefatta överväganden om en

eventuell inverkan av ett sådant avskaffande på

reglerna i övrigt om bestämmande av

patientskadeersättning. Det bör enligt utskottet

ankomma på regeringen att ta initiativ till en

översyn av här avsett slag.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med

anledning av motion L605, som sin mening ge

regeringen till känna.

Genetisk information

Med genetisk diagnostik kan man ta reda på en frisk

individs risk att senare i livet utveckla vissa

sjukdomar. Den medicinska nyttan av genetiska

undersökningar gör det sannolikt att bruket av

sådana undersökningar kommer att öka i framtiden.

Den ökande kunskapen om människans arvsmassa innebär

att också möjligheterna att diagnostisera anlag för

svåra sjukdomar kommer att öka framöver. Samtidigt

som det sålunda finns medicinska skäl att genomföra

genetiska undersökningar finns det risk för att

resultaten kan komma att användas i andra syften. I

den allmänna debatten har gjorts gällande att

information om enskilda människors arvsmassa skulle

kunna missbrukas och människor särbehandlas utifrån

sina genetiska förutsättningar. Bl.a. har befarats

att försäkringsbolag i framtiden kan komma att

diskriminera personer som enligt genetisk diagnostik

löper risk att senare i livet utveckla någon svår

ärftlig sjukdom.

I motion L606 av Anders Ygeman m.fl. (s) begärs ett

tillkännagivande om behovet av lagstiftning som

skyddar mot missbruk av genetisk information,

framför allt i försäkringssammanhang.

Utskottet vill inledningsvis påminna om

Europarådets konvention från år 1996 om mänskliga

rättigheter och biomedicin. Enligt denna konvention

är varje form av diskriminering till följd av en

persons genetiska arv förbjuden. I artikel 12 anges

att genetiska undersökningar, som bl.a. har till

syfte att identifiera den undersökte som bärare av

genetiskt betingad sjukdom, endast får genomföras

för medicinska ändamål eller för forskning med

anknytning till hälso- och sjukvård. Detta innebär

att utförande av genetiska undersökningar för andra

syften, t.ex. i försäkringssammanhang, inte är

tillåten, även om den person som undersökningen

avser ger sitt samtycke till åtgärden, och ett

försäkringsbolag har således inte rätt att kräva att

ett genetiskt test skall utföras som förutsättning

för försäkring. Sverige har undertecknat

konventionen men har ännu inte ratificerat den.

I lagen (1927:77) om försäkringsavtal (FAL) finns

regler om avtalet mellan ett försäkringsbolag och

försäkringstagaren såvitt gäller livförsäkring och

annan personförsäkring. Några särskilda regler om

hantering av genetisk information finns inte i

försäkringsavtalslagen. Lagen innehåller emellertid

särskilda regler om försäkringstagarens

upplysningsplikt (4-10 §§). Som exempel kan nämnas

att ett försäkringsavtal kan vara ogiltigt om

försäkringstagaren svikligen förtigit något

förhållande som kan antas vara av betydelse för

försäkringsgivaren. Om försäkringstagaren av

vårdslöshet förtiger en omständighet som han eller

hon bort inse har betydelse kan det leda till att

ersättning inte utgår eller att den sätts ned. På

försäkringsavtalsrättens område pågår sedan länge

ett omfattande reformarbete. Några principiella

ändringar vad gäller de generella reglerna om

försäkringstagarens upplysningsplikt är dock inte

aktuella (se skr. 1998/99:136).

Våren 1999 träffades ett avtal mellan staten och

Sveriges Försäkringsförbund om genetiska

undersökningar i samband med tecknande av eller

utökande av redan tecknad liv- eller sjukförsäkring.

Avtalet, som syftar till att stärka den enskildes

skydd mot diskriminering på grund av det genetiska

arvet i kontakterna med försäkringsbolagen, trädde i

kraft den 1 juli 1999 och gäller i första hand till

och med år 2002.

I sammanhanget bör enligt utskottet också erinras

om att riksdagen år 1991 i samband med behandlingen

av proposition 1990/91:52 Användning av genteknik på

människa m.m. genom ett tillkännagivande anmodat

regeringen att återkomma med förslag om hur oetiska

krav, från t.ex. försäkringsbolag, på tillgång till

genetiska data skulle kunna hindras (se bet.

1990/91:SoU10, rskr. 114). Förra våren återkom

regeringen till riksdagen med skrivelsen Genetisk

integritet (skr. 1998/99:136, bet. 1999/2000:SoU5)

vari lämnas en redogörelse för det beredningsarbete

som bedrivits efter riksdagens tillkännagivande och

de åtgärder som vidtagits för att stärka den

enskilda människans genetiska integritet (se bl.a.

Ds 1996:13). Frågeställningarna som tas upp i

skrivelsen rör bl.a. försäkringsbolags tillgång till

genetisk information om enskilda. Enligt regeringens

uppfattning är frågan om hur skyddet för den

genetiska integriteten slutligt skall utformas så

komplex att den bör övervägas i en kommitté där

samtliga riksdagspartier är företrädda. Av

skrivelsen framgår att regeringen mot den bakgrunden

har för avsikt att tillsätta en parlamentarisk

kommitté med uppdrag att lägga fram ett samlat

förslag till hur det på alla samhällsområden skall

kunna garanteras att någon diskriminering på grund

av det genetiska arvet inte sker.

Med anledning av det av regeringen initierade

utredningsarbetet anser utskottet att motion L606

inte påkallar någon ytterligare åtgärd från

riksdagens sida. Motionen avstyrks.

Kollektiva försäkringar

En privat försäkring uppkommer genom ett avtal

mellan försäkringsgivaren och försäkringstagaren.

Det är vidare vanligt förekommande att

försäkringstagaren ingår avtalet för annan,

exempelvis en grupp anställda (gruppförsäkring).

Civilrättsliga regler om försäkringsförhållanden

finns, som framgått av föregående avsnitt, i lagen

(1927:77) om försäkringsavtal.

Försäkringsavtalslagen är tillämplig på bl.a. liv-

och pensionsförsäkringar liksom andra typer av

personförsäkringar.

De privata försäkringarna kan sålunda vara

individuella eller kollektiva. Med kollektiva

försäkringar avses i sammanhanget dels

gruppförsäkringar där en gruppföreträdare förhandlat

fram standardiserade försäkringsvillkor för samtliga

medlemmar i en på förhand avgränsad grupp personer,

dels sådana försäkringar som grundar sig på

kollektivavtal. Försäkringsvillkoren i en försäkring

som grundar sig på kollektivavtal förhandlas inte

fram med en försäkringsgivare som förhandlingspart

utan i stället i förhandlingar mellan parter som

äger rätt att träffa bindande kollektivavtal enligt

arbetsrättsliga principer. Grundtanken med de

kollektiva försäkringarna är framför allt att

kostnaderna för försäkringarna hålls ned genom

förenklade administrationsförfaranden, vilket medför

att försäkringspremierna blir lägre och att

försäkringarna därigenom kan omfatta personer som av

olika anledningar annars skulle stått utan

försäkringsskydd. Några särskilda lagregler finns

inte för de kollektiva försäkringsformerna.

I sammanhanget kan nämnas att det i Sverige vid

utgången av år 1997 fanns drygt två miljoner

tecknade individuella livförsäkringar och närmare

tio miljoner grupplivförsäkringar.

I motion L602 anför Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) att

efterlevande inte alltid har kännedom om vilka

försäkringar en avliden haft och som berättigar till

utbetalning vid dödsfallet. Motionärerna begär att

riksdagen ger regeringen till känna att det bör

övervägas att personnummer obligatoriskt skall anges

även i kollektiva försäkringar.

För försäkringsavtal är inte föreskrivet några

särskilda formkrav, utan avtalets ingående regleras

av allmänna principer. Några regler om att

personnummer skall anges finns således inte vare sig

det är fråga om en individuell försäkring eller en

kollektiv. Normalt har dock försäkringsbolagen både

vid de individuella försäkringarna och vid de

frivilliga gruppförsäkringarna tillgång till

personnummer för identifiering av

försäkringstagaren. Vid de obligatoriska

gruppförsäkringarna, där samtliga gruppmedlemmar

genom sitt medlemskap i gruppen blir automatiskt

anslutna till försäkringen, är det däremot

gruppföreträdaren och inte försäkringsbolaget som

regelmässigt har tillgång till uppgifter om de

försäkrades identitet.

I försäkringsavtalslagen finns inte heller intagen

någon bestämmelse om en allmän skyldighet för

försäkringsbolag att informera ett dödsbo om att den

avlidne haft en personförsäkring som medför att

försäkringsersättning utgår vid dödsfallet. Har

någon insatts som förmånstagare till försäkringen är

försäkringsbolaget dock enligt 49 § lagen (1941:416)

om arvsskatt och gåvoskatt skyldigt att i vissa fall

lämna kontrolluppgift till beskattningsmyndigheten

inom en månad från det att bolaget erhöll kännedom

om dödsfallet.

På försäkringsområdet pågår sedan länge ett

omfattande reformarbete. Försäkringsrättskommittén

avlämnade år 1986 delbetänkandet (SOU 1986:56)

Personförsäkringslag, vari läggs fram förslag till

nya bestämmelser om personförsäkringar som är

avsedda att ersätta försäkringsavtalslagens

bestämmelser på området. I anslutning till

föreslagna regler om handläggningen av

försäkringsfall framhåller kommittén att

försäkringsbolaget oftast får kännedom om

försäkringsfallet först genom en anmälan från någon

som påstår sig vara ersättningsberättigad. Det kan

dock någon gång förekomma att bolaget på annat sätt

får reda på att ett försäkringsfall inträffat.

Enligt kommittén kan bolaget t.ex. genom

folkbokföringen upptäcka att någon avlidit på vars

liv en försäkring varit tecknad. Även i sådana

situationer bör bolaget kunna utgå från att de

efterlevande tar kontakt med bolaget, varefter

regleringen av försäkringsärendet inleds. Om

bolaget, fortsätter kommittén, med kännedom om att

ett försäkringsfall inträffat noterar att något krav

inte framställs inom rimlig tid, får det dock anses

åligga bolaget att ta initiativ till en reglering.

Med anledning av det nu aktuella motionsyrkandet

vill utskottet också erinra om riksdagens uttalande

våren 1989 med anledning av en motion i ämnet. I den

då aktuella motionen begärdes en utredning om en

lagstadgad skyldighet för försäkringsbolagen att

göra regelbundna levnadskontroller och vid

inträffade försäkringsfall underrätta dödsboet om

försäkringsförhållandena. Utskottet anslöt sig till

motionärernas uppfattning och ansåg att det skäligen

kan krävas av försäkringsbolag att de rutinmässigt

underrättar boet efter en försäkringstagare om de

personförsäkringar som faller ut vid dödsfallet. De

närmare förutsättningarna för införandet av en sådan

underrättelseskyldighet borde enligt utskottets

mening prövas i samband med regeringens överväganden

rörande förslagen i det av Försäkringskommittén

framlagda betänkandet. Vad utskottet då anförde gav

riksdagen med anledning av den då aktuella motionen

som sin mening regeringen till känna (bet.

1988/89:LU22, rskr. 174).

Inom Justitiedepartementet har härefter skett en

omarbetning av Försäkringskommitténs förslag, bl.a.

med hänsyn till den internationella utvecklingen och

till vad som framkommit vid remissbehandlingen av

kommittéförslagen. Resultatet av arbetet har

redovisats i departementspromemorian (Ds 1993:39) Ny

försäkringsavtalslag, vari föreslås en helt ny lag

på området. Förslagen innefattar regler som bl.a.

gäller de kollektiva försäkringarna, och en annan

viktig del av lagförslaget är skärpta bestämmelser

om informationsplikt för försäkringsbolagen. Med

anledning av lagutskottets av riksdagen godkända

uttalande våren 1989 föreslås i promemorian en

bestämmelse som innebär att om ett försäkringsbolag

får kännedom om ett dödsfall som utgör

försäkringsfall, bolaget genast skall underrätta

dödsboet om detta. I promemorian anges att saken kan

bli aktuell t.ex. när en person har flera liv- eller

olycksfallsförsäkringar i samma bolag och hans eller

hennes efterlevande kräver ersättning bara från en

av dem. Förslaget till ny försäkringsavtalslag är

alltjämt föremål för beredning i

Justitiedepartementet, och arbetet med en

lagrådsremiss pågår för närvarande.

Utskottet kan för sin del känna sympati för de

synpunkter som kommer till uttryck i motionen och

som syftar till att underlätta för dödsbodelägare

att erhålla information om de försäkringar som kan

finnas efter en avliden person. Som anförts i

motionen och som framkommit vid en utfrågning i

ärendet med företrädare för bl.a.

försäkringsbranschen har emellertid många

försäkringsbolag redan i dag ett utvecklat system

med regelbundna registerkontroller för att utröna om

försäkringsfall föreligger, varefter bolagen

kontaktar de efterlevande. Det torde dock inte kunna

uteslutas att det i ett antal försäkringsfall finns

enskilda personer som går miste om sina rättigheter.

Ifrågavarande problem uppmärksammades av riksdagen

redan år 1989 då ett enigt utskott ansåg att frågan

om en utökad informationsplikt för

försäkringsbolagen borde belysas ytterligare.

När spörsmålet nu har aktualiserats på nytt

motionsledes vill utskottet särskilt peka på behovet

av en mer ingående kartläggning av problemets

omfattning. Utskottet förutsätter att ett sådant

arbete kan komma till stånd inom ramen för det

fortsatta arbetet inom Regeringskansliet med en ny

försäkringsavtalslag och utgår från att regeringen

härefter återkommer till riksdagen med de lagförslag

som visats erforderliga. Något formellt

tillkännagivande från riksdagens sida därom är

enligt utskottets mening inte behövligt, och

utskottet avstyrker således bifall till motion L602.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande felaktig

myndighetsinformation

att riksdagen avslår motion 1999/2000:L603 yrkande 3,

res. 1 (fp)

2. beträffande ansvaret vid

frihetsberövanden

att riksdagen avslår motion 1999/2000:L603 yrkandena 1 och

2,

res. 2 (v, fp)

3. beträffande jämkningsregeln

att riksdagen avslår motion 1999/2000:L603 yrkande 4,

4. beträffande preskription

att riksdagen avslår motion 1999/2000:L603 yrkande 5,

5. beträffande ersättning för kränkning

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:L601 yrkandena 1

och 2 samt 1999/2000:Ju911 yrkande 5,

res. 3 (m, kd, c)

6. beträffande skadestånd till

efterlevande

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju723 yrkande 10,

res. 4 (m, c)

7. beträffande ersättning för ren

förmögenhetsskada

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju723 yrkande 11,

res. 5 (m)

8. beträffande ansvar för genmodifierade

organismer

att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ718 yrkande 3,

res. 6 (c)

9. beträffande regressrätt för utgiven

sjuklön

att riksdagen avslår motion 1999/2000:L604,

res. 7 (m)

10. beträffande patientskadelagen

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:L605 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

11. beträffande genetisk information

att riksdagen avslår motion 1999/2000:L606,

12. beträffande kollektiva försäkringar

att riksdagen avslår motion 1999/2000:L602.

res. 8 (kd)

Stockholm den 15 februari 2000

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

I beslutet har deltagit: Tanja

Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson

(kd), Marianne Carlström (s), Stig

Rindborg (m), Rune Berglund (s),

Karin Olsson (s), Henrik S Järrel

(m), Nikos Papadopoulos (s),

Elizabeth Nyström (m), Marina

Pettersson (s), Christina Nenes

(s), Tasso Stafilidis (v), Kjell

Eldensjö (kd), Berit Adolfsson (m),

Anders Berglöv (s), Viviann Gerdin

(c) och Ana Maria Narti (fp).

Reservationer

1. Felaktig myndighetsinformation (mom. 1)

Ana Maria Narti (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 3

börjar med "Vid utskottets" och på s. 4 slutar med

"yrkande 3" bort ha följande lydelse:

I likhet med vad som anförts i motion L603 anser

utskottet att bestämmelsen i 3 kap. 3 §

skadeståndslagen om ansvar för felaktig

myndighetsinformation har utformats på ett sådant

sätt att regeln riskerar att bli verkningslös.

Kravet på "särskilda skäl" för att ansvar skall

föreligga innebär nämligen en alltför kraftig

begränsning av tillämpningsområdet och kan enligt

utskottet innebära att den aktuella lagstiftningen

som infördes för ett år sedan får karaktären av en

skenreform. En mer framkomlig väg för att erhålla

rimliga resultat i de enskilda fallen är, som

framhålls i motionen, att i stället utnyttja

möjligheten till jämkning vid medvållande från den

skadelidandes sida. Enligt utskottets mening bör

regeringen mot denna bakgrund återkomma till

riksdagen med lagförslag som innebär att

begränsningen till särskilda skäl tas bort.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med

bifall till motion L603 yrkande 3, som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande felaktig myndighetsinformation

att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:L603 yrkande 3

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

2. Ansvaret vid frihetsberövanden (mom. 2)

Tanja Linderborg (v), Tasso Stafilidis (v) och Ana

Maria Narti (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5

börjar med "När riksdagen" och slutar med

"Motionsyrkandena avstyrks" bort ha följande

lydelse:

Vid bedömningen av i vilken utsträckning enskilda

medborgare skall ha rätt till ersättning i samband

med frihetsberövanden bör enligt utskottet göras en

rimlig avvägning mellan den enskildes och samhällets

intressen. Enligt utskottets mening står det därvid

klart att, även om det rör sig om ett kortvarigt

frihetsberövande, redan själva ingripandet ofta är

omtumlande och smärtsamt för den enskilde. Att låta

anhålla eller gripa någon är sålunda ett allvarligt

ingrepp i den enskildes frihet, och det finns därför

särskild anledning att vara generös när någon

därigenom åsamkas skada. I enstaka fall kan det

inträffa att en kortvarig åtgärd orsakar betydande

ekonomisk skada, och åtgärden vållar inte sällan den

enskilde ideell skada i form av lidande. Från den

enskildes synpunkt är det också av underordnad

betydelse om ingripandet mot honom eller henne tar

formen av ett gripande eller ett anhållande. Det

avgörande är att den enskilde utsätts för ett

frihetsberövande, kanske i arbetskamraters och

grannars närvaro, och stämplas som en brottsling.

Mot den nu angivna bakgrunden anser utskottet att

hänsynen till den enskildes integritet och

rättsskydd väger så tungt att en regel om strikt

ansvar bör införas även för frihetsberövanden som

varat mindre än 24 timmar. I rättssäkerhetens

intresse är en sådan ordning betydelsefull, även om

reformen skulle innebära en viss kostnadsökning för

det allmänna. Genom att utnyttja möjligheten till

jämkning kan man också undvika resultat som ter sig

mindre skäliga. Det får ankomma på regeringen att

lämna förslag till riksdagen som innebär ett strikt

ansvar för staten även i de fall som nu beskrivits.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall

till motion L603 yrkandena 1 och 2, som sin mening

ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande ansvaret vid frihetsberövanden

att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:L603 yrkandena

1 och 2 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

3. Ersättning för kränkning (mom. 5)

Rolf Åbjörnsson (kd), Stig Rindborg (m), Henrik S

Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Kjell Eldensjö

(kd), Berit Adolfsson (m) och Viviann Gerdin (c)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8

börjar med "Enligt utskottets" och slutar med

"yrkande 5" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den uppfattning som kommit till

uttryck i motionen om det angelägna i att snarast

förtydliga lagtexten såvitt avser rätten till

ersättning för kränkning. Behovet av en sådan

lagändring är särskilt uttalat när det gäller

poliser som i sin yrkesutövning utsätts för brott. I

likhet med motionärerna anser utskottet att polisens

arbete är av så stor vikt i samhället att det aldrig

kan ses som acceptabelt att en polis i tjänst skall

behöva bli utsatt för våld eller ofredande. Eftersom

poliser också löper särskilda risker för att

utsättas för våld och annan kränkande behandling i

tjänsten har de ett särskilt behov av lagens skydd.

Detta bör, enligt utskottets mening, komma till

uttryck inte bara i straffbestämmelserna om våld och

hot mot tjänsteman utan även i reglerna om rätten

till skadestånd. Enligt utskottet bör regeringen i

det pågående lagstiftningsarbetet ta initiativ till

erforderliga lagändringar i enlighet med vad

utskottet nu angivit och därefter skyndsamt

återkomma till riksdagen.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med

bifall till motionerna L601 yrkandena 1 och 2 samt

Ju911 yrkande 5, som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha

följande lydelse:

5. beträffande ersättning för kränkning

att riksdagen med bifall till motionerna 1999/2000:L601

yrkandena 1 och 2 samt 1999/2000:Ju911 yrkande 5

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

4. Skadestånd till efterlevande (mom. 6)

Stig Rindborg (m), Henrik S Järrel (m), Elizabeth

Nyström (m), Berit Adolfsson (m) och Viviann Gerdin

(c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9

börjar med "Enligt utskottets" och slutar med

"yrkande 10" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening kan den slutsats som

Kommittén om ideell skada kommit till när det gäller

efterlevandes rätt till kränkningsersättning på goda

grunder ifrågasättas. Ersättningen utgör

brottslingens sonande av sitt brott gentemot

brottsoffret, och i många fall utgör den en stor del

av det totala skadestånd som brottsoffret erhåller.

Nuvarande ordning leder emellertid till det orimliga

resultatet att en gärningsman blir

skadeståndsskyldig för kränkningen i de fall

brottsoffret överlever, men om brottet är så grovt

att offret avlider bortfaller

ersättningsskyldigheten. I likhet med motionärerna

anser utskottet mot denna bakgrund att regeringen

ånyo bör se över dessa regler och att inriktningen

därvid bör vara att ett dödsbo i förekommande fall

skall kunna överta den avlidnes krav på

kränkningsersättning.

Det anförda bör riksdagen, med bifall till motion

Ju723 yrkande 10, som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha

följande lydelse:

6. beträffande skadestånd till efterlevande

att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:Ju723 yrkande

10 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

5. Ersättning för ren förmögenhetsskada

(mom. 7)

Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Elizabeth Nyström

och Berit Adolfsson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10

börjar med "Lagutskottet kan" och slutar med "Ju723

avstyrks" bort ha följande lydelse:

I likhet med motionärerna kan utskottet konstatera

att offer för ekonomisk brottslighet många gånger

har svårt att få ersättning för den skada de

åsamkats. Visserligen skall även ren

förmögenhetsskada ersättas enligt skadeståndslagen

när den tillfogats någon genom brott. Sådana

ersättningsanspråk skall emellertid i första hand

riktas mot brottslingen, som många gånger saknar

åtkomliga utmätningsbara tillgångar. Ett offer för

ekonomisk brottslighet kan heller inte i samma

utsträckning som övriga brottsoffer vända sig till

Brottsoffermyndigheten för att få ersättning enligt

brottsskadelagen, eftersom ersättning för ren

förmögenhetsskada endast utgår i undantagsfall.

Enligt utskottets mening bör även den som utsatts

för ekonomisk brottslighet ha möjlighet till

ersättning, och regeringen bör därför skyndsamt

återkomma med förslag till förbättrade möjligheter

till ersättning för ren förmögenhetsskada på grund

av brott. Det anförda bör riksdagen, med bifall till

motion Ju723 yrkande 11, som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha

följande lydelse:

7. beträffande ersättning för ren

förmögenhetsskada

att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:Ju723 yrkande

11 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

6. Ansvar för genmodifierade organismer

(mom. 8)

Viviann Gerdin (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12

börjar med "Sammanfattningsvis konstaterade" och

slutar med "yrkande 3" bort ha följande lydelse:

Utskottet är för sin del ense med motionärerna om

att skadeståndsansvaret för den som introducerar en

gentekniskt förändrad organism i begränsade försök

eller på marknaden skall vara strikt. För att det

ekonomiska ansvaret skall fungera i praktiken bör

det kombineras med en obligatorisk

ansvarsförsäkring. Med en sådan ordning skulle

riskkostnaden för bioteknikföretagen och deras

kunder bli tydligare. Ett strikt skadeståndsansvar

skulle, enligt utskottets mening, dessutom vara ett

bra komplement till myndigheternas

tillståndsprövning. Det bör ankomma på regeringen

att till riksdagen återkomma med erforderliga

lagförslag i enlighet med vad utskottet sålunda

anfört.

Vad utskottet nu uttalat bör riksdagen, med bifall

till motion MJ718 yrkande 3, som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha

följande lydelse:

8. beträffande ansvar för genmodifierade

organismer

att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:MJ718 yrkande 3

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

7. Regressrätt för utgiven sjuklön (mom. 9)

Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Elizabeth Nyström

och Berit Adolfsson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13

börjar med "Någon omständighet" och slutar med

"motion L604" bort ha följande lydelse:

Utskottet kan konstatera att spörsmålet om

införande av en regressrätt för utgiven sjuklön

varit föremål för utskottets behandling vid

upprepade tillfällen. I likhet med motionärerna

anser utskottet det nu angeläget att komma till

rätta med ifrågavarande problem utan onödig

fördröjning. Utskottet förutsätter mot denna

bakgrund att det pågående utredningsarbetet bedrivs

med en sådan inriktning att regeringen snarast skall

kunna förelägga riksdagen erforderliga förslag till

ändringar i skadeståndslagen.

Vad utskottet nu uttalat bör riksdagen, med bifall

till motion L604, som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha

följande lydelse:

9. beträffande regressrätt för utgiven sjuklön

att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:L604 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

8. Kollektiva försäkringar (mom. 12)

Rolf Åbjörnsson och Kjell Eldensjö (båda kd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18

börjar med "När spörsmålet" och slutar med "motion

L602" bort ha följande lydelse:

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning i

fråga om en utökad informationsplikt för

försäkringsbolagen. Som framgår av motionen råder i

detta hänseende särskilda problem vid vissa

kollektiva försäkringar där den försäkrades

identitet är obekant för försäkringsgivaren. En

ytterligare genomlysning av ifrågavarande spörsmål

bör enligt utskottets mening genomföras inom ramen

för det fortsatta arbetet inom Regeringskansliet med

en ny försäkringsavtalslag.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med

anledning av motion L602, som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 12 bort ha

följande lydelse:

12. beträffande kollektiva försäkringar

att riksdagen med anledning av motion

1999/2000:L602 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört.

Särskilt yttrande

Kollektiva försäkringar

Viviann Gerdin (c) anför:

Frågan om en utökad informationsplikt för

försäkringsbolagen är viktig och förtjänar

uppmärksamhet. Med hänsyn till att arbete för

närvarande bedrivs inom Regeringskansliet med en ny

försäkringsavtalslag förutsätter jag att de

synpunkter som kommer till uttryck i motion L602

beaktas i detta sammanhang. Jag har därför inte

funnit skäl att reservera mig till förmån för

motionen.