Bet. 1999/2000:LU13

Lagutskottets betänkande

1999/2000:LU13

Obeställd reklam, m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1999/2000

LU13

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens

proposition 1999/2000:40 Obeställd reklam m.m. jämte

tre motioner som väckts med anledning av

propositionen.

I propositionen föreslås ändringar i

marknadsföringslagen som innebär dels begränsningar

i möjligheten att använda vissa metoder för

distanskommunikation vid marknadsföring, dels

uttryckliga bestämmelser om jämförande reklam.

Vidare föreslås ändringar i prisinformationslagen

som huvudsakligen innebär förtydliganden av gällande

bestämmelser. Syftet med lagförslagen är att Sverige

skall uppfylla sina förpliktelser enligt fyra EG-

direktiv.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 maj

2000.

Företrädare för Telia Nät, Svenska

Internetoperatörsföreningen (SOF),

Föreningen Internetombudsmannen, The Swedish Chapter

of the Internet Society (ISOC-SE) och Svensk Handel

har inför utskottet framfört synpunkter på de i

propositionen framlagda lagförslagen.

I betänkandet behandlar utskottet vidare åtta

motioner som väckts under den allmänna motionstiden

år 1999 och som gäller reklam av olika slag.

Utskottet tillstyrker bifall till propositionen och

avstyrker samtliga motionsyrkanden.

Till betänkandet har fogats åtta reservationer och

två särskilda yttranden.

Propositionen

I proposition 1999/2000:40 föreslår regeringen

(Finansdepartementet) - efter hörande av Lagrådet -

att riksdagen antar de i propositionen framlagda

förslagen till

1. lag om ändring i marknadsföringslagen

(1995:450),

2. lag om ändring i prisinformationslagen

(1991:601).

Lagförslagen har intagits som

bilaga 1 till betänkandet.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av

proposition 1999/2000:40

1999/2000:L14 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari

yrkas att riksdagen beslutar att marknadsföring via

elektronisk post, mobiltelefon och telefon skall

kräva konsumentens aktiva samtycke i förväg.

1999/2000:L15 av Stig Rindborg m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen avslår propositionen i den del som

avser andra marknadsföringsmetoder för individuell

kommunikation på distans än telefax och

helautomatiska uppringningsanordningar,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en avveckling av

Statens person- och adressregisternämnd.

1999/2000:L16 av Barbro Feltzing m.fl. (mp) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär en

utredning om lagstiftning mot obeställd reklam på

mottagarens bekostnad.

Motioner väckta under den allmänna

motionstiden 1999/2000

1999/2000:L705 av Barbro Feltzing (mp) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att låta en

utredning föreslå lagstiftning mot oönskad reklam

via elektronisk post.

1999/2000:L714 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) vari

yrkas

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om förbud av

könsdiskriminerande reklam,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att förbjuda

all reklam och smygreklam för tobaks- och

alkoholprodukter,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om ändring i 2 §

marknadsföringslagen så att lagen även blir

tillämplig på intresseorganisationer som marknadsför

produkter.

1999/2000:L903 av Barbro Feltzing (mp) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en utredning om

regler i köplagen enligt intentionerna i motionen.

1999/2000:K304 av Carina Hägg m.fl. (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en översyn av

marknadsföring och av regler vid marknadsföring av

TV-kanalpaket.

1999/2000:Ju721 av Lena Ek m.fl. (c, m, kd, fp, mp)

vari yrkas

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om mediebilden av

kvinnor och könsdiskriminerande reklam.

1999/2000:So226 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp) vari

yrkas

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om marknadsföring

av folkhälsoargument.

1999/2000:Kr232 av Ewa Larsson (mp) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att ta initiativ

till en reklamens självsanering.

1999/2000:Kr233 av Ewa Larsson m.fl. (mp) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i

motionen anförts om förbud mot

könsdiskriminerande reklam.

Utskottet

Inledning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens

proposition 1999/2000:40 Obeställd reklam m.m. jämte

elva motioner, varav tre har väckts med anledning av

propositionen och åtta under den allmänna

motionstiden år 1999. I propositionen behandlas dels

frågor om ändringar i marknadsföringslagen

(1995:450) avseende obeställd reklam, jämförande

reklam och agressiv marknadsföring, dels frågor om

ändringar i prisinformationslagen (1991: 601).

Ändringarna syftar i huvudsak till att genomföra

fyra EG-direktiv.

Till grund för förslagen ligger två inom

Finansdepartementet upprättade

departementspromemorior, (Ds 1999:35) Ändringar i

marknadsföringslagen (1995:450) och (Ds 1999:40)

Ändringar i prisinformationslagen (1991:601).

Promemoriorna har remisshandlats.

I två av de med anledning av propositionen väckta

motionerna förespråkar motionärerna andra lösningar

än regeringen såvitt gäller genomförandet av

direktivbestämmelserna rörande obeställd reklam. I

en av motionerna begärs vidare ett tillkännagivande

från riksdagens sida som innebär att statens

personadressregister (SPAR) skall avvecklas. Den

tredje motionen gäller frågan om ytterligare

utredningsarbete rörande lagstiftning mot obeställd

reklam.

Företrädare för Telia Nät, Svenska

Internetoperatörsföreningen (SOF), Föreningen

Internetombudsmannen, The Swedish Chapter of the

Internet Society (ISOC-SE) och Svensk Handel har

inför utskottet framfört synpunkter på de i

propositionen framlagda lagförslagen.

Efter en redovisning av propositionens huvudsakliga

innehåll kommer utskottet att under rubriken

Obeställd reklam ta upp frågor som har aktualiserats

genom de motioner som väckts med anledning av

propositionen.

Motionsyrkandena från den allmänna motionstiden

gäller olika frågor med anknytning till

marknadsföringslagen, nämligen lagens

tillämpningsområde, könsdiskriminerande reklam, s.k.

fakturaskojeri, tobaks- och alkoholreklam,

marknadsföring av TV-kanaler samt folkhälsoargument

i marknadsföring. Dessa motionsspörsmål behandlas i

ett avslutande avsnitt under rubriken Annan reklam.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till ändringar i

marknadsföringslagen (1995:450) som syftar till att

i svensk rätt genomföra bestämmelser om s.k.

obeställd reklam som finns dels i direktiv 97/66/EG

om behandling av personuppgifter och skydd för

privatlivet inom telekommunikationsområdet, dels i

direktiv 97/7/EG om konsumentskydd vid distansavtal.

Lagförslaget innebär i denna del att reklam endast

får sändas via telefax och automatiska

uppringningssystem om mottagaren har givit sitt

medgivande på förhand och att andra metoder för

distanskommunikation får användas om inte

konsumenten på förhand tydligt motsatt sig det.

I propositionen föreslås vidare att

marknadsföringslagen skall kompletteras med

uttryckliga bestämmelser om jämförande reklam för

att genomföra direktiv 97/55/EG om ändring av

direktiv 84/450/EEG om vilseledande reklam så att

detta omfattar jämförande reklam.

Propositionen innehåller även förslag till

ändringar i prisinformationslagen (1991:601) som

syftar till att genomföra direktiv 98/6/EG om

konsumentskydd i samband med prismärkning av varor

som erbjuds konsumenter. I denna del innebär

lagförslagen vissa förtydliganden av gällande

bestämmelser, bl.a. i fråga om jämförpriser.

Slutligen redovisar regeringen i propositionen sin

bedömning att det för närvarande saknas tillräckliga

skäl att införa en särskild bestämmelse om s.k.

aggressiv marknadsföring i marknadsföringslagen.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 maj

2000.

Obeställd reklam

Med obeställd reklam avses reklam eller annan

marknadsföring som förs vidare till mottagaren utan

att denne varit aktiv för att få reklamen eller utan

att denne genom sitt tidigare uppträdande får anses

ha visat något intresse för att få reklamen. Syftet

med lagförslaget såvitt gäller obeställd reklam är

att i svensk rätt genomföra dels artikel 12 i

Europaparlamentets och rådets direktiv (97/66/EG) om

behandling av personuppgifter och skydd för

privatlivet inom telekommunikationsområdet

(teledataskyddsdirektivet), dels artikel 10 i

Europaparlamentets och rådets direktiv (97/7/EG) om

konsumentskydd vid distansavtal

(distansavtalsdirektivet).

I teledataskyddsdirektivets artikel 12 föreskrivs i

punkt 1 att användning av automatiska

uppringningssystem utan mänsklig medverkan och

telefax för direkt marknadsföring endast kan

tillåtas i fråga om abonnenter som i förväg har gett

sitt samtycke, en s.k. opt-in-lösning. När det

gäller användning av andra teletjänster för direkt

marknadsföring, i första hand telefon och

elektronisk post, ges medlemsstaterna i punkt 2 en

valmöjlighet. Det ena alternativet innebär att icke

begärda samtal för direkt marknadsföring endast är

tillåtna om abonnenten har gett sitt samtycke i

förväg, dvs. opt-in. Enligt det andra alternativet

är sådan marknadsföring inte tillåten, om abonnenten

har motsatt sig denna, en s.k. opt-out-lösning.

Motsvarande bestämmelser i distansavtalsdirektivet

återfinns i artikel 10. Enligt punkt 1 förutsätter

en leverantörs användning av automatiska

uppringningssystem utan mänsklig betjäning och

telefax att konsumenten har givit sitt samtycke på

förhand, dvs. opt-in, medan det i punkt 2 föreskrivs

att medlemsstaterna skall säkerställa att andra

tekniker för kommunikation än de som anges i punkt 1

och som möjliggör individuell kommunikation endast

får användas när konsumenten inte klart motsätter

sig detta, med andra ord en opt-out-lösning. Enligt

artikel 14 får medlemsstaterna, för att säkerställa

en högre skyddsnivå för konsumenten på det område

som omfattas av direktivet, anta eller behålla

strängare bestämmelser, under förutsättning att

dessa är förenliga med gemenskapsrätten.

I dag saknas särskilda bestämmelser som reglerar

användningen av olika tekniska metoder för

distanskommunikation vid marknadsföring. Mot

bakgrund av att all direktmarknadsföring också

innefattar behandling av personuppgifter är dock

vissa bestämmelser i personuppgiftslagen (1998:204)

av visst intresse i sammanhanget. Enligt 10 § får

personuppgifter som huvudregel behandlas endast om

den registrerade har lämnat sitt samtycke därtill. I

vissa fall medger dock personuppgiftslagen avsteg

från denna princip. Ett sådant undantag återfinns i

10 f § som stadgar att samtycke inte behövs om en

behandling av personuppgifter är nödvändig för att

ett ändamål skall kunna tillgodoses som rör ett

berättigat intresse hos den personuppgiftsansvarige

eller hos en tredje man till vilken personuppgiften

lämnas ut, om detta intresse väger tyngre än den

registrerades intresse av skydd mot kränkning av den

personliga integriteten. Vid behandling av

personuppgifter för exempelvis marknadsföring utan

den registrerades samtycke skall således en

avvägning först göras mellan konsumentens intresse

av skydd mot en kränkning av sin personliga

integritet och näringsidkarens kommersiella

intresse. När en sådan avvägning lett fram till att

näringsidkarens intressen väger över får, enligt 11

§, personuppgifter inte behandlas för ändamål som

rör direkt marknadsföring, om den registrerade hos

den personuppgiftsansvarige skriftligen har anmält

att han eller hon motsätter sig sådan behandling.

Huruvida marknadsföringen sker via vanlig post,

elektronisk post, telefon eller telefax eller någon

annan kommunikationsmetod saknar betydelse.

Av intresse i sammanhanget är också näringslivets

egenåtgärdsystem på marknadsföringsområdet. Nämnden

för direktmarknadsföring har kommit till bl.a. för

att följa direktmarknadsföringens utveckling, påtala

oacceptabla former av direktmarknadsföring och bidra

till normbildning för framtida marknadsåtgärder.

Internationella Handelskammaren har utfärdat regler

för direktmarknadsföring som omfattar direktreklam

samt marknadsföring genom andra

kommunikationsåtgärder som inbegriper

telekommunikation. Som grundläggande princip gäller

enligt dessa regler att all direktmarknadsföring

skall vara förenlig med gällande rätt och med vad

som allmänt uppfattas som god affärssed inom

näringslivet. Internationella Handelskammaren har

också utfärdat riktlinjer för marknadsföring via

Internet. Enligt dessa riktlinjer skall annonsörer

och marknadsförare inte sända obeställd reklam på

Internet till användare som har angett att de inte

önskar ta emot sådan reklam, dvs. en opt-out-

lösning. Mottagaren skall vidare tillhandahållas en

s.k. pånätfunktion som gör det möjligt att meddela

att han eller hon fortsättningsvis inte vill bli

kontaktade.

Inom ramen för näringslivets egenåtgärdssystem har

under senare år också upprättats olika s.k.

spärregister för att möjliggöra för konsumenter och

andra att anmäla att de inte önskar viss form av

marknadsföring. År 1993 träffades sålunda en

överenskommelse mellan Konsumentverket, Posten och

SWEDMA (Swedish Direct Marketing Association) som

innebär att konsumenter som så önskar skall slippa

få oadresserad reklam i sina brevlådor under

förutsättning att detta anges på brevlådan. Den som

inte önskar direktadresserad reklam med post kan,

enligt samma överenskommelse, anmäla detta till

statens personadressregister (SPAR), som gör en

anmärkning om detta i registret. Med anledning av en

överenskommelse mellan bl.a. Posten AB, Svenska

Postorderföreningen, Tidningsutgivarna och

Annonsörföreningen år 1998 har inrättats ytterligare

två spärregister, NIX-tele och NIX-reklam, dit

konsumenter kan anmäla att de inte vill ha

direktadresserad reklam och reklamerbjudanden per

telefon. När det gäller marknadsföring med hjälp av

elektronisk post finns för närvarande inga

spärregister i Sverige.

I propositionen föreslås, i enlighet med vad som

tvingande föreskrivs i de båda

direktivbestämmelserna, en opt-in-lösning såvitt

avser marknadsföring med telefax och automatiska

uppringningssystem. Användningen av telefax och

automatiska uppringningssystem kräver således,

enligt lagförslaget, att mottagaren har samtyckt

till det på förhand. Detta kommer till uttryck i

första stycket i regeringens förslag till ny 13 a §

första stycket i marknadsföringslagen.

Som redovisats i det föregående ger direktiven

medlemsstaterna möjligheten att välja mellan opt-in

och opt-out när det gäller andra metoder för

distanskommunikation än telefax och automatiska

uppringningssystem. I denna del föreslår regeringen

en opt-out-lösning. Regeringen anför i propositionen

att en opt-out-lösning förutsätter fungerande

spärregister dit konsumenter och andra kan anmäla

att de inte önskar viss form av marknadsföring. Med

hänsyn till att befintliga och väl fungerande

spärregister redan finns för telefonreklam samt

adresserad och oadresserad direktreklam gör

regeringen bedömningen att en opt-out-lösning är

tillräcklig på dessa områden.

När det sedan gäller marknadsföring via elektronisk

post konstaterar regeringen att huvuddelen av denna

marknadsföring härrör från andra länder, främst USA.

Den internationella prägeln på e-postreklamen gör

det, enligt vad som anförs i propositionen, svårare

att finna fungerande system som verkligen ger

mottagarna ett erforderligt skydd. Enligt

regeringens uppfattning skulle en opt-in-lösning

inte vara särskilt verkningsfull och dessutom

sannolikt innebära konkurrensfördelar för utländska

företag gentemot svenska företag och riskera att den

tekniska utvecklingen på ett expansivt område

hämmades. Det kan visserligen, enligt vad som anförs

i propositionen, inte anses förenligt med en aktiv

konsumentpolitik att lämna frågan oreglerad, vilket

i praktiken skulle bli följden av en ren opt-out-

lösning, dvs. opt-out utan spärregister. Å andra

sidan är enligt regeringens bedömning problemen med

obeställd e-postreklam inte så påtagliga i Europa

att det kan anses vara nödvändigt att ta till mer

ingripande lagstiftningsåtgärder. Inte heller kan

sådana allvarliga problem förutses att en opt-in-

lösning krävs i preventivt syfte.

Mot denna bakgrund talar, enligt regeringens

uppfattning, övervägande skäl för att

direktivbestämmelserna genomförs i svensk rätt

medelst en opt-out-lösning även såvitt gäller reklam

via elektronisk post. Denna bör dock i praktiken

villkoras av att ett nationellt spärregister kan

byggas upp och etableras. Regeringen har därför i

beslut den 20 januari 2000 uppdragit åt

Konsumentverket att, efter diskussioner med

företrädare för näringslivet, utreda

förutsättningarna och möjligheterna för ett av

näringslivet upprättat och administrerat

spärregister dit fysiska personer skall kunna anmäla

att de önskar avböja reklam via elektronisk post.

Konsumentverket skall till regeringen senast den 1

april 2000 i en delrapport redovisa resultatet av

överläggningarna med näringslivet. Uppdraget, som skall genomföras efter

samråd med bl.a. Datainspektionen, Post- och Telestyrelsen, IT-kommissionen

samt Konkurrensverket, skall slutredovisas senast den 1 oktober 2000.

Enligt vad som anförs i propositionen avser regeringen att noga följa ut-

vecklingen på området. Skulle det därvid visa sig att utvecklingen går i en

riktning mot följder som är negativa för konsumenterna eller att det förut-

skickade spärregistret bedöms sakna utsikter att bli genomfört på ett

effektivt och ändamålsenligt sätt är regeringen beredd att initiera de

lagstiftningsåt-gärder som kan anses nödvändiga.

Stig Rindborg m.fl. (m) anför i motion L15 att de aktuella artiklarna i

tele-dataskyddsdirektivet och distansavtalsdirektivet redan är genomförda i

svensk rätt såvitt avser andra metoder för kommunikation än telefax och

automatiska uppringningssystem. Vad som föreskrivs i direktiven skiljer sig

, enligt motionärernas mening, inte från regleringen i direktiv 95/46/EG om

skydd för enskilda personer med avseende på behandlingen av personupp-

gifter om det fria flödet av sådana uppgifter (datadirektivet). Detta

direktiv har i Sverige implementerats genom personuppgiftslagen. I 11 §

föreskrivs att personuppgifter inte inte får behandlas för ändamål som rör

direkt mark-nadsföring, om den registerade hos den personuppgiftsansvarige

skriftligen har anmält att han eller hon motsätter sig sådan behandling. I

motionen på-pekas att brott enligt denna regel kan medföra att den

personuppgiftsansvari-ge enligt 48 § personuppgiftslagen kan bli

ersättningsskyldig för skada och kränkning av den personliga integriteten.

Även om det, enligt motionärernas mening, i flera fall finns anledning att

ifrågasätta personuppgiftslagen och det bakomliggande direktivet har

motionärerna samtidigt svårt att se varför ytterligare en regel skall

införas då nuvarande reglering tycks vara tillräcklig för att Sverige skall

uppfylla sina skyldigheter enligt samtliga tre direktiv. Motionärerna anser

att det saknas skäl för en dubbelreglering och yrkar därför att

propositionen bör avslås i denna del (yrkande 1).

I motion L15 anförs vidare att statens personadressregister (SPAR) inte är

förenligt med datadirektivet, och motionärerna begär ett tillkännagivande

från riksdagens sida som går ut på att regeringen skyndsamt skall ta de

initi-ativ som behövs för att avveckla registret (yrkande 2).

I motion L14 anför Tanja Linderborg m.fl. (v) att det även vid marknads-

föring med hjälp av telefon, mobiltelefon och e-post bör krävas att mottaga

-ren samtycker till marknadsföringen på förhand. Motionärerna förordar

således - i motsats till regeringen - en opt-in-lösning vad gäller dessa

kom-munikationsmetoder. I motionen anförs att telefax, telefon och

elektronisk post har slående likheter, inte minst vad gäller

påträngandegrad och kost-nadsaspekter för den enskilde. Dessutom går den

tekniska utvecklingen mot en minskad telefaxanvändning och en ökad

användning av elektronisk post. I sammanhanget bör, enligt motionärernas

mening, uppmärksammas att i fråga om elektronisk post mottagaren får

besväret att koppla upp sig på sitt modem för att hämta e-posten, och när

så skett tar den ett motsvarande utrymme i hårddisken. Konsumenten får på

grund härav lägga ned tid på att radera reklam som han eller hon kanske

inte vill ha. I motionen påpekas att Tysk-land, Italien, Österrike och

Finland valt en opt-in-lösning för elektronisk post. Ett krav på förtida

godkännande av användning av nu behandlade kommunikationsmedel medför,

enligt motionärernas mening, en enhetlig reglering av marknadsföring via

telefon. En utifrån denna utgångspunkt utformad regel anser motionärerna

blir väsentligt mer informativ och lättbe-griplig för lagens adressater,

marknadsförarna. Motionärerna anför samman-fattningsvis att konsumenternas

aktiva samtycke i förväg skall krävas för marknadsföring via elektronisk

post, mobiltelefon och telefon, och i motio-nen yrkas att riksdagen skall

besluta om en ändring i regeringens lagförslag med denna innebörd.

Barbro Feltzing m.fl. (mp) begär i motion L16 ett tillkännagivande om att

en utredning bör tillkallas med uppgift att utarbeta lagstiftning mot

obeställd reklam som sänds på mottagarnas bekostnad. Ett liknande yrkande

finns i motion L705 av Barbro Feltzing (mp) från den allmänna motionstiden

år 1999. I motionerna anförs att det allt oftare förekommer att företag

sprider obeställd reklam på ett sådant sätt att mottagaren får stå för

kostnaderna för utskicken. Som exempel på detta nämner motionärerna s.k.

spam, som är oönskad reklam via elektronisk post och faxreklam. I motionen

anförs att det tar tid för konsumenten att "ladda ner" spam och att

informationen belastar användarens lagringsutrymme för e-post. Enligt

motionärernas mening borde lagstiftningen göra all obeställd reklam som

skickas på mottagarens bekost-nad olaglig, och i motionerna förespråkas att

frågan utreds.

Regeringens lagförslag när det gäller 13 a § första stycket såvitt avser

telefax och automatiska uppringningssystem föranleder inga erinringar från

utskot-tets sida.

Vad sedan gäller det spörsmål som tas upp i motion L15 yrkande 1 - om det

över huvud taget föreligger något behov av lagstiftning utöver vad rege-

ringen föreslagit i 13 a § första stycket marknadsföringslagen - vill

utskottet peka på att syftet med den föreslagna bestämmelsen i 13 a § andra

stycket marknadsföringslagen är att i svensk rätt genomföra de bestämmelser

som finns i artikel 10 i distansavtalsdirektivet och artikel 12 i

teledataskyddsdi-rektivet. Avsikten med bestämmelserna i

teledataskyddsdirektivet är att precisera och komplettera bestämmelserna i

EG-direktivet 95/46/EG om skydd för enskilda personer med avseende på

behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (

dataskyddsdirektivet). I da-taskyddsdirektivet finns bl.a. bestämmelser om

behandling av personuppgif-ter för ändamål som rör direkt marknadsföring i

artikel 14, och som motionä-rerna påpekar har dessa bestämmelser genomförts

i svensk rätt genom 11 § personuppgiftslagen. Som också redovisas i

motionen föreskrivs i denna paragraf att personuppgifter inte får behandlas

för ändamål som rör direkt marknadsföring, om den registrerade hos den

personuppgiftsanvarige skrift-ligen anmält att han eller hon motsätter sig

en sådan behandling. Vid över-trädelse av bestämmelsen skall, såsom också

redovisas i motionen, den per-sonuppgiftsansvarige enligt 48 §

personuppgiftslagen ersätta den registrerade för skada och kränkning av den

personliga integriteten som behandlingen orsakat.

Enligt artikel 10 i distansavtalsdirektivet åligger det medlemsstaterna att

, såvitt avser andra metoder för distanskommunikation än telefax och automa

-tiska uppringningssystem, säkerställa att sådana metoder endast får

användas när konsumenten inte klart motsätter sig det. En motsvarande

förpliktelse framgår av artikel 12.2 i teledataskyddsdirektivet. De

aktuella bestämmelser-na i teledataskyddsdirektivet och

distansavtalsdirektivet skiljer sig i vissa väsentliga delar från vad som

föreskrivs i 11 § personuppgiftslagen, bl.a. i fråga om hur en anmälan om

att slippa viss marknadsföring skall gå till, vem som kan göra en sådan

anmälan och till vem den skall ställas. Den närmare utformningen av ett

tillkännagivande om en önskan att slippa viss marknads-föring regleras inte

närmare än att det enligt distansavtalsdirektivet skall vara fråga om ett

"klart motsättande" från konsumentens sida. Som redovisats i det föregående

föreskrivs i 11 § personuppgiftslagen att personuppgifter inte får

behandlas för ändamål som rör direkt marknadsföring, om den registrera-de

hos den personuppgiftsansvarige skriftligen har anmält att han eller hon

motsätter sig det. Ett genomförande av de nu aktuella direktivbestämmelser-

na på det sätt som motionärerna förespråkar, exempelvis genom en hänvis-

ning i marknadsföringslagen till 11 § person-uppgiftslagen, skulle enligt

utskottets bedömning innebära en inskränkning i svensk rätt av mottagarens

möjligheter att undvika viss reklam. Sålunda torde exempelvis en anmälan

som görs av en person som inte är att betrakta som registrerad i personupp-

giftslagens mening omfattas av de båda direktivbestämmelserna, men falla

utanför tillämpningsområdet för 11 § personuppgiftslagen. Detsamma torde

vara fallet om anmälan görs till ett spärregister, eftersom anmälan då inte

görs till en personuppgiftsansvarig.

Det anförda leder utskottet fram till slutsatsen att det i svensk

lagstiftning -för att Sverige på ett korrekt sätt skall genomföra

teledataskyddsdirektivet och distansavtalsdirektivet i berörda delar -

krävs andra bestämmelser utöver vad som föreskrivs i 11 §

personuppgiftslagen och vad som följer av det i propositionen framlagda

förslaget till 13 a § första stycket marknadsförings-lagen.

En helt annan sak är, som också Lagrådet påpekat, att överträdelser av den

föreslagna bestämmelsen i marknadsföringslagen även kan komma att inne-

fatta överträdelse av bestämmelserna i personuppgiftslagen. Samtidigt

skiljer sig sanktionsmöjligheterna för överträdelser av de olika lagarna bl

.a. genom att någon ersättning för kränkning inte är föreskriven för

överträdelse av marknadsföringslagen. Om det i en annan lag eller i en

förordning finns bestämmelser som avviker från personuppgiftsupplagen

gäller emellertid enligt 2 § personuppgiftslagen den avvikande lagen. I den

mån marknadsfö-ringslagens bestämmelser om skadestånd kolliderar med

personuppgiftsla-gens bestämmelser om skadestånd skall alltså den förra

lagens bestämmelser tillämpas. Enligt vad som redovisats i det föregående

föreslår regeringen inte att det skall införas bestämmelser om

kränkningsersättning i marknadsfö-ringslagen. Den omständigheten att det

vid tillämpningen av marknadsfö-ringslagens skadeståndsbestämmelser kan

uppkomma situationer där kränk-ningsersättning inte får dömas ut, trots att

sådan ersättning vid tillämpningen av personuppgiftslagen hade kunnat komma

i fråga, utgör emellertid, enligt utskottets mening, inte skäl att yrkande

1 i motion L15 skall föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.

Från utskottets sida finns inga erinringar mot regeringens förslag såvitt

gäller adresserad och oadresserad direktreklam. Utskottet delar regeringens

be-dömning att det saknas anledning att frångå den praxis som har utbildats

i fråga om sådan reklam, vilken beträffande båda marknadsföringsmetoderna

uppfyller kravet på en opt-out-lösning enligt distansavtalsdirektivet.

När det sedan gäller valet mellan opt-in och opt-out för reklam på telefon,

via textmeddelande på mobiltelefon och via elektronisk post kan vissa skäl

anföras till stöd för den mening som förespråkas i motion L14. Som motionä-

rerna anför kan det från konsumentens synvinkel hävdas att det inte förelig

-ger någon avgörande skillnad mellan å ena sidan marknadsföring via telefax

och automatiskt uppringningssystem och å andra sidan marknadsföring via

telefon, mobiltelefon och elektronisk post när det gäller integritets- och

kost-nadsaspekter. Därtill kommer, som också påpekas i motionen, att använd

-ningen av telefax och automtatiska uppringningssystem har minskat under

senare tid och att en opt-in-lösning skulle innebära en enhetlig reglering,

vilket skulle kunna vara till fördel både för konsumenter och näringsidkare

.

Det finns emellertid skäl också för den lösning som regeringen förordat.

Vad först gäller telefonreklam konstaterar utskottet, i likhet med

regeringen, att det genom spärregister, till vilket konsumenten kan meddela

att han eller hon inte önskar någon reklam eller endast viss reklam, finns

goda förutsätt-ningar att få fram ett minst lika välfungerande system som

nu finns i fråga om tryckt direktadresserad reklam. När det sedan gäller

obeställd reklam som sänds via elektronisk post måste, som regeringen också

gjort, beaktas att den nuvarande internationella prägeln på reklamen

innebär att ett nationellt krav på förhandsgodkännande skulle bli

verkningslöst. En viktig utgångspunkt i sammanhanget är också att

konsumentproblemen med obeställd e-post-reklam, såvitt utskottet har sig

bekant, i dag knappast kan anses så påtagliga att dessa kan utgöra skäl att

förorda så pass långtgående lagstiftningsåtgärder som en out-in-lösning

skulle innebära. Det kan således, som regeringen också framhåller, inte med

fog göras gällande att det för närvarande förelig-ger en situation med

klara, visade problem eller en situation då allvarliga problem kan förutses

och lagstiftning bör genomföras närmast i preventivt syfte. Härtill kommer

att det kan finnas ett värde i att ytterligare en tid följa dels den

kommersiella och tekniska utvecklingen, dels lagstiftningen i övriga Europa

när det gäller obeställd e-postreklam innan man slutligt avgör frågan om

mer betydande ingrepp behöver göras i den svenska lagstiftningen.

Vid en samlad bedömning har utskottet, i likhet med regeringen, funnit att

övervägande skäl för närvarande talar för en opt-out-lösning också vad

gäller telefonreklam och reklam via elektronisk post. Som framgått ovan

innebär ställningstagandet att frågan inte en gång för alla behöver vara

avgjord.

Vad särskilt gäller reklam via elektronisk post vill utskottet understryka

nödvändigheten av att den nu valda lösningen snarast kombineras med ett

funktionellt nationellt spärregister som på ett enkelt och effektivt sätt

gör det möjligt att avstå från att ta emot fortsatt sådan reklam. Som

anförs i proposi-tionen skulle en opt-out-lösning utan spärregister i

praktiken innebära att frågan lämnas oreglerad och inte vara förenlig med

en aktiv konsumentpoli-tik. Utskottet förutsätter att regeringen ser till

att utredningsarbetet inom Konsumentverket bedrivs skyndsamt och att ett

konkret förslag till nationellt spärregister kan redovisas för riksdagen

senast under första halvåret 2001. Det är vidare, enligt utskottets mening,

angeläget att regeringen i det fortsatta utredningsarbetet särskilt

uppmärksammar möjligheterna att på ett interna-tionellt plan utforma

spärregister som gör det möjligt för svenska konsu-menter att avstå även

från sådan obeställd reklam via elektronisk post som riktas mot svenska

konsumenter från företag och näringsidkare utanför Sve-rige.

Det anförda innebär sammanfattningsvis att utskottet tillstyrker bifall

till propositionen i nu aktuell del och avstyrker bifall till motion L14.

Mot denna bakgrund saknas skäl för riksdagen att nu ta initiativ till

ytterli-gare utredningsarbete på området, varför motionerna L16 och L705

bör lämnas utan bifall.

Utöver vad som ovan anförts föranleder de i propositionen framlagda för-

slagen inte några uttalanden från utskottets sida.

När det sedan gäller frågan om avvecklande av statens personadressregister,

som tas upp i motion L15 yrkande 2, erinrar utskottet om att liknande yrkan

-den tidigare har avslagits av riksdagen. Senast behandlades frågan våren

1998 i samband med tillkomsten av lagen (1998:527) om det statliga person-

adressregistret. Konstitutionsutskottet fann därvid i sitt av riksdagen

godkän-da betänkande 1997/98:KU31 att registret fyller en viktig

samhällsfunktion och att det är förenligt med datadirektivet.

Lagutskottet har från sina utgångspunkter inte någon annan uppfattning och

konstaterar mot bakgrund av den lösning som valts i förevarande lag-

stiftningsärende i fråga om direktadresserad reklam att SPAR-registret kom-

mer att ha en fortsatt viktig samhällsfunktion.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L15 yrkande 2.

Annan reklam

I detta avsnitt behandlar utskottet nio motionsyrkanden från den allmänna

motionstiden år 1999 i vilka begärs åtgärder från riksdagens sida i skilda

marknadsrättsliga frågor med anknytning till marknadsföringslagen.

Ett motionsyrkande rör marknadsföringslagens tillämpningsområde. Enligt 2 §

marknadsföringslagen (1995:450) är lagen tillämplig då näringsidkare

marknadsför eller själva efterfrågar produkter i sin näringsverksamhet.

Ingri-panden med stöd av marknadsföringslagen kan således endast ske mot

fram-ställningar som är av rent kommersiell natur och har rent ekonomiska

för-hållanden till föremål.

Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) är i motion L714 kritisk mot att marknadsfö-

ringslagen inte medger ingripanden mot branschorganisationer som formellt

sett inte är näringsidkare men som likväl driver säljfrämjande kampanjer.

Motionärerna begär ett tillkännagivande som går ut på att marknadsförings-

lagen bör ändras på så sätt att lagen även blir tillämplig på

intresseorganisa-tioner som marknadsför produkter (yrkande 17).

Motionsyrkanden med motsvarande innebörd har avstyrkts av utskottet ti-

digare, senast våren 1999 i betänkande 1998/99:LU10. Utskottet har därvid

hänvisat till att intresseorganisationer, enligt tryckfrihetsförordningen

och yttrandefrihetsgrundlagen, har en grundlagsskyddad rätt att ägna sig åt

opini-onsbildande verksamhet och inte funnit skäl för att förorda en ändrad

lag-stiftning.

Utskottet har alltjämt samma inställning och avstyrker bifall till motion

L714 yrkande 17.

Därmed övergår utskottet till att behandla några motionsyrkanden vari mo-

tionärerna aktualiserar en annan fråga med anknytning till den tryck- och

yttrandefrihetsrättsliga lagstiftningen, nämligen könsdiskriminerande

reklam.

Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) begär i motion L714 ett tillkännagivande som går

ut på att regeringen snarast bör återkomma till riksdagen med ett lagför-

slag som innebär förbud mot könsdiskriminerande reklam (yrkande 14).

I motion Kr233 av Ewa Larsson m.fl. (mp) begärs ett tillkännagivande om att

regeringen bör dels verka kraftfullt inom EU för ett gemensamt förbud mot

könsdiskriminerande reklam, dels lägga fram ett lagförslag som innebär

förbud mot könsdiskriminerande reklam i Sverige (yrkande 4).

Lena Ek m.fl. (c, m, kd, fp, mp) anför i motion Ju721 att samhället måste

reagera starkare mot reklam som är kränkande, nedvärderande och som för-

medlar en oacceptabel kvinnosyn och att regeringen bör granska tillämp-

ningen av det förbud mot könsdiskriminerande reklam som infördes i Norge år

1978. I motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet härmed (yrkande 8).

Ewa Larsson (mp) anser i motion Kr232 att reklamens föråldrade och för-

enklade könsroller cementerar gamla kulturmönster, vilket spär på den

backlash som jämställdhetsarbetet råkat ut för inom vissa områden under

senare år. Motionärerna begär ett tillkännagivande om att regeringen skall

ta initiativ till självsanering inom reklambranschen (yrkande 7).

Inför ställningstagandet till ifrågavarande spörsmål vill utskottet först

på-minna om att frågor om lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam har

behandlats av utskottet vid ett flertal tillfällen under de senaste

decennierna (se bl.a. bet. 1994/95:LU16, 1995/96:LU26, 1996/97:LU13

och 1997/98: LU21). Vad som därvid har diskuterats har gällt dels om sådana

regler över huvud taget behövs, dels om en sådan lagstiftning kräver

grundlagsändringar. De som har motsatt sig lagstiftning har bl.a. gjort

gällande att de egenåtgär-der som bedrivs inom näringslivet är mer

verkningsfulla än vad som kan åstadkommas med stöd av lagstiftning.

Spörsmålet om ett förbud mot diskriminerande reklam, i första hand köns-

diskriminerande reklam, behandlades ingående av utskottet våren 1995 i

samband med att riksdagen antog den nya marknadsföringslagen (prop. 1994/95

:12, bet. LU16). Konstitutionsutskottet ansåg i sitt yttrande till lagut-

skottet över propositionen att lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam,

som begärts i då aktuella motioner, inte kan införas utan grundlagsändring.

Lagutskottet delade motionärernas uppfattning att reklam med inslag av

diskriminering i olika former var oacceptabel. Eftersom en laglig möjlighet

att ingripa mot könsdiskriminerande reklam kräver en grundlagsändring som

innebär inskränkningar i tryckfrihetens och yttrandefrihetens grundvalar

borde dock, anförde utskottet, lagstiftning komma i fråga endast om detta

framstår som det enda alternativet till att komma till rätta med problemet.

Förutom att lagstiftningsbehovet sålunda måste vara klarlagt borde, enligt

utskottet, vidare krävas att den diskriminerande reklamen förekommer i

sådan omfattning och av sådan art att inskränkningar i tryckfriheten och

yttrandefriheten oundgängligen är påkallade. Utskottet, som konstaterade

att regeringen avsåg att följa utvecklingen på området, avstyrkte med det

anför-da bifall till de då aktuella motionerna. Riksdagen följde utskottets

hemstäl-lan.

År 1988 inrättades Näringslivets Etiska Råd mot könsdiskriminerande re-klam

(ERK). Rådet har till uppgift att bedöma om en viss marknadföringsåt-gärd

eller åtgärd med anknytning till marknadsföring som innehåller särbe-

handling av man eller kvinna är förenlig med handelskammarens grundregler

för reklam. I dessa grundregler föreskrivs i artikel 4 att reklam inte får

vara diskriminerande i fråga om ras, religion eller kön. Huvudmän för rådet

är bl.a. Annonsörföreningen, Sveriges Reklamförbund och Svenska Tidnings-

utgivareföreningen. ERK prövar anmälningar från bl.a. konsumenter, nä-

ringsidkare, myndigheter och organisationer. ERK tar även upp ärenden på

eget initiativ. Hittills har rådet prövat omkring 1 800 anmälningar, av

vilka omkring 10 % lett till fällande uttalanden. Ställningstaganden som

innebär att en marknadsföringsåtgärd anses könsdiskriminerande

offentliggörs.

Hösten 1998 tillsattes inom ramen för Näringslivets Delegation för Mark-

nadsrätt en särskild arbetsgrupp med uppgift att föreslå åtgärder för att i

olika avseenden stärka egenåtgärdssystemet. Arbetsgruppens målsättning

skall, enligt dess direktiv, vara ett system med egenåtgärder som

kännetecknas av trovärdighet, tillgänglighet och transparens. I första hand

skall arbetet inrik-tas på den verksamhet som i dag bedrivs i olika nämnder

, men arbetsgruppen är även fri att föreslå nya upplägg och funktioner i

egenåtgärdssy-stemet. Enligt vad utskottet har erfarit remissbehandlas för

närvarande en rapport som har utarbetats av arbetsgruppen bland

delegationens huvudmän.

Senast behandlade utskottet frågan om könsdiskriminerande reklam våren 1999

i betänkande 1998/99:LU10. Utskottet var därvid inte berett att ställa sig

bakom då aktuella krav på lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam utan

ansåg att resultatet av det pågåendet arbetet med att stärka egenåtgärds-

systemet inom näringslivet borde avvaktas.

Utskottet har i dag samma uppfattning i förbudsfrågan, såväl vad gäller på

nationell nivå som på EU-nivå. Mot bakgrund av vad som redovisats om de

egenåtgärdssystem som har kommit till stånd inom näringslivet för att

stävja förekomsten av könsdiskriminerande reklam och det arbete som för

närva-rande pågår för att stärka denna verksamhet, saknas vidare skäl för

riksdagen att nu ta något initiativ till självsanerande verksamhet inom

reklambranschen på det aktuella området.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L714 yrkande 14,

Kr232 yrkande 7 och Kr233 yrkande 4.

Inte heller vad som anförs i motion Ju721 yrkande 8 påkallar enligt ut-

skottets mening någon åtgärd från riksdagens sida, varför motionsyrkandet

bör avslås.

Carina Hägg m.fl. (s) aktualiserar i motion K304 frågor kring marknadsfö-

ring av programpaket för kabel-TV. Motionärerna är kritiska till att vissa

programföretag i sin marknadsföring inte anger att det i programutbudet

ingår pornografiska filmer. Detta gör det enligt motionärerna svårare för

medvetna konsumenter att välja bort sådana programföretag. I motionen

begärs ett tillkännagivande om att marknadsföringen av programpaket för

kabel-TV och regelverket för sådan marknadsföring skall ses över.

Utskottet kan konstatera att det saknas särskilda bestämmelser för det slag

av marknadsföring som kritiseras av motionärerna. Marknadsföringslagen, med

dess krav på vederhäftighet och överensstämmelse med god marknads-

föringssed, är således tillämplig. Utskottet vill därvid särskilt peka på

att en näringsidkare enligt 4 § andra stycket marknadsföringslagen skall

lämna sådan information som är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt

. Underlåter näringsidkaren detta kan denne med stöd av 15 § åläggas att

vid vite lämna sådan information. Utskottet förutsätter att regeringen

följer ut-vecklingen även på detta område och vidtar de åtgärder som kan

anses erfor-derliga. Någon översyn av gällande lagstiftning med anledning

av den nu aktuella motionen är enligt utskottets uppfattning inte motiverad

.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion K304.

Därmed övergår utskottet till ett motionsyrkande vari motionärerna tar upp

frågan om förbud mot tobaks- och alkoholreklam. Utskottet vill först

upplysa om att särskilda bestämmelser om tobaksreklam finns i 14 §

tobakslagen (1993:581). Dessa innebär i huvudsak att en näringsidkare inte

får marknads-föra tobak med hjälp av kommersiella annonser i periodiska

skrifter eller andra jämförbara skrifter på vilka tryckfrihetsförordningen

är tillämplig. Förbudet omfattar också kommersiella annonser i ljudradio-

och TV-program. Liknande bestämmelser om marknadsföring av alkohol

återfinns sedan den 1 januari 2000 i 4 kap. alkohollagen (1994:1738).

I motion L714 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) begärs ett tillkännagivande om

att all reklam för tobaks- och alkoholprodukter, inklusive indirekt re-klam

, skall förbjudas (yrkande 15).

Vad först gäller frågan om förbud mot alkoholreklam påminner utskottet om

att ett liknande yrkande avslogs av riksdagen så sent som i november 1999 i

samband med behandlingen av regeringens proposition 1998/99:134 Vissa

alkoholfrågor (bet. 1999/2000:SoU4). Motionärerna har inte anfört någon

omständighet som nu motiverar ett annat ställningstagande från riks-dagens

sida. När det sedan gäller tobaksreklam bör nämnas att regeringen till

våren 2000 har aviserat en proposition med förslag till ändringar i bl.a.

to-bakslagen som syftar till att genomföra direktiv (98/43/EG) om reklam

för och sponsring till förmån för tobaksvaror. I direktivet finns

bestämmelser som i huvudsak innebär förbud mot all marknadsföring av

tobaksvaror. Även s.k. indirekt reklam omfattas av förbudet. Utskottet

anser att riksdagen inte nu bör föregripa den kommande behandlingen av

propositionen.

Det anförda innebär att utskottet avstyrker bifall till motion L714

yrkande 15.

Spörsmål kring s.k. fakturaskojeri tas upp i motion L903 av Barbro Feltzing

(mp). Motionären kritiserar oseriös marknadsföring inom reklambranschen och

pekar särskilt på näringsidkare som marknadsför reklamplats i olika

kataloger, ofta av diskutabel kvalitet, och fakturerar reklamplatsen trots

att någon beställning inte gjorts. I motionen begärs ett tillkännagivande

om behovet av en utredning.

Bestämmelser om fakturaskojeri infördes i marknadsföringslagen år 1996.

Enligt 12 § är det förbjudet för näringsidkare att tillställa någon

fakturor, inbetalningsavier eller liknande meddelanden avseende produkter

som inte har beställts. Om en näringsidkare uppsåtligen bryter mot förbudet

kan denne åläggas att bl.a. betala en marknadsstörningsavgift. I vissa fall

omfattas förfarandet även av bestämmelserna om bedrägeri i 9 kap.

brottsbalken.

Av ett skriftligt frågesvar som lämnades den 9 december 1998 av justitie-

ministern framgår att Rikspolisstyrelsen våren 1998 påbörjade ett projekt

med syfte att kartlägga och analysera problemet med fakturaskojeri samt att

branschorganisationerna utför ett aktivt arbete med att rensa marknaden

från oseriösa näringsidkare som ägnar sig åt sådan verksamhet. I

frågesvaret anfördes vidare att regeringen noga följer utvecklingen på

området och kommer att ta initiativ till åtgärder om det visar sig

erforderligt.

Nämnas bör även att Konsumentpolitiska kommittén 2000 enligt sina di-rektiv

bl.a. skall analysera om marknadsrätten bör stärkas och om Konsu-

mentombudsmannen bör ges möjligheten att förordna om näringsförbud vid

grova åsidosättanden på det marknadsrättsliga området (dir. 1999:1). Kom-

mitténs arbete skall redovisas under slutet av mars 2000.

Mot bakgrund av vad som nu har redovisats anser utskottet att motion L903

inte påkallar någon åtgärd från riksdagens sida och följaktligen bör avslås

.

Avslutningsvis behandlar utskottet en motion där motionärerna tar upp en

fråga som rör hälsoargument i marknadsföring. Kerstin Heinemann m.fl. (fp)

begär sålunda i motion So226 ett tillkännagivande om att insatserna mot

vilseledande marknadsföring med olika folkhälsoargument bör öka (yrkande 14

).

Utskottet erinrar om att även detta slag av marknadsföring omfattas av

marknadsföringslagen och att det enligt Marknadsdomstolens praxis ställs

särskilt höga krav på marknadsföring som riktas mot sjuka personer eller

personer med nedsatt hälsa. Utskottet, som förutsätter att regeringen

fortsättningsvis noga följer frågan, anser inte att någon riksdagens åtgärd

är påkallad med anledning av det nu aktuella motionsyrkandet. Motion So226

yrkande 14 bör därför avslås.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande direktivens genomförande

att riksdagen med bifall till regeringens förslag i denna del och med

avslag på motion 1999/2000:L15 yrkande 1 godkänner vad utskottet anfört,

res. 1 (m, fp)

2. beträffande obeställd telefon- och e-postreklam

att riksdagen med bifall till regeringens förslag i denna del och med

avslag på motion 1999/2000:L14 godkänner vad utskottet anfört,

res. 2 (v, kd)

res. 3 (m, fp) - motiv.

3. beträffande lagbestämmelser om obeställd reklam

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i mark-

nadsföringslagen (1995:450) såvitt avser 13 a §,

res. 4 (m, fp) - villk. res. 1

res. 5 (v, kd) - villk. res. 2

4. beträffande övriga lagförslag

att riksdagen antar regeringens förslag till

dels lag om ändring i marknadsföringslagen (1995:450) i den mån det inte

omfattas av vad utskottet hemställt om ovan,

dels lag om ändring i prisinformationslagen (1991:601),

5. beträffande ytterligare utredning

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:L16 och 1999/2000:L705,

6. beträffande avveckling av SPAR

att riksdagen avslår motion 1999/2000:L15 yrkande 2,

res. 6 (m)

7. beträffande marknadföringslagens tillämpningsområde

att riksdagen avslår motion 1999/2000:L714 yrkande 17,

8. beträffande förbud mot könsdiskriminerande reklam, m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:L714 yrkande 14, 1999/2000:

Kr232 yrkande 7 och 1999/2000:Kr233 yrkande 4,

9. beträffande andra åtgärder mot könsdiskriminerande re-klam

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju721 yrkande 8,

res. 7 (c)

10. beträffande marknadsföring av kabel-TV,

att riksdagen avslår motion 1999/2000:K304,

11. beträffande förbud mot tobaks- och alkoholreklam

att riksdagen avslår motion 1999/2000:L714 yrkande 15,

12. beträffande fakturaskojeri

att riksdagen avslår motion 1999/2000:L903,

13. beträffande marknadsföring med folkhälsoargument

att riksdagen avslår motion 1999/2000:So226 yrkande 14.

res. 8 (fp)

Stockholm den 7 mars 2000

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

I beslutet har deltagit: Tanja Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson (kd), Mari-

anne Carlström (s), Stig Rindborg (m), Rune Berglund (s), Henrik S Järrel (

m), Nikos Papadopoulos (s), Elizabeth Nyström (m), Marina Pettersson (s),

Christina Nenes (s), Tasso Stafilidis (v), Kjell Eldensjö (kd), Berit

Adolfsson (m), Anders Berglöv (s), Viviann Gerdin (c), Ana Maria Narti (fp)

och Christina Pettersson (s).

Reservationer

1. Direktivens genomförande (mom. 1)

Stig Rindborg (m), Henrik S Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Berit

Adolfsson (m) och Ana Maria Narti (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med "Vad sedan"

och på s. 10 slutar med "vidare åtgärd" bort ha följande lydelse:

Såvitt gäller den fråga som aktualiseras i motion L15 yrkande 1 - om det

över huvud taget föreligger behov av lagstiftning utöver vad regeringen

föreslagit i 13 a § första stycket marknadsföringslagen - vill utskottet

först erinra om att ett EG-direktiv är bindande för medlemsstaterna med

avseende på det resultat som skall uppnås med direktivet, men överlåter åt

staterna att bestämma form och tillvägagångssätt (artikel 249 i EG-

fördraget). Detta innebär att medlemsstaterna inte är bundna av exempelvis

ett direktivs ter-minologi och systematik. Om väl det avsedda resultatet

uppnås med en an-nan terminologi och systematik är detta tillfyllest. Som

påpekas i motionen föreskrivs redan i 11 § personuppgiftslagen (1998:204)

att behandling av personuppgifter inte får ske, om den registrerade till

den personupp-giftsansvarige skriftligen har motsatt sig det. Enligt

utskottets uppfattning uppfylls med denna bestämmelse i tillräcklig grad de

syften som ligger bak-om nu aktuella direktivbestämmelser för att dessa

skall anses korrekt genom-förda i svensk rätt. Det föreslagna andra stycket

i den nya 13 a § marknadsfö-ringslagen behövs således inte. Till saken hör

även att propositionens förslag i denna del kommer att innebära en

dubbelreglering, som kan leda till vissa tillämpningsproblem. Ett exempel

på ett sådant problem är, som även Lagrå-det uppmärksammat, att

överträdelser av den föreslagna 13 a § även kan komma att innefatta en

överträdelse av personuppgiftslagen, samtidigt som sanktionsmöjligheterna

skiljer sig åt i dessa båda lagar. Kränkningsersättning kan sålunda utgå

vid en överträdelse mot personuppgiftslagen, vilket där-emot inte är fallet

vid en motsvarande överträdelse av marknadsföringslagen. Detta visar,

enligt utskottets uppfattning, att den föreslagna regleringen av en och

samma företeelse i flera lagar inte är lämplig.

Vad utskottet sålunda anfört leder fram till slutsaten att riksdagen, med

bi-fall till motion L15 yrkande 1, bör avslå förslaget i propositionen

såvitt avser 13 a § andra stycket marknadsföringslagen.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande direktivens genomförande

att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:L15 yrkande 1 och med avslag

på regeringens förslag i denna del godkänner vad utskottet an-fört,

2. Obeställd telefon- och e-postreklam (mom. 2)

Tanja Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson (kd), Tasso Stafilidis (v) och Kjell

Eldensjö (kd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med "När det"

och på s. 11 slutar med "motion L14" bort ha följande lydelse:

Vad beträffar spörsmålet som tas upp i motion L14 - huruvida en opt-out-

lösning eller en opt-in-lösning bör väljas i fråga om obeställd reklam via

telefon, mobiltelefon och elektronisk post - konstaterar utskottet lika med

motionärerna att det föreligger slående likheter mellan telefon,

mobiltelefon, elektronisk post och telefax vad gäller påträngandegrad och

kostnadsaspek-ter. Därtill kommer att den tekniska utvecklingen går mot en

minskad tele-faxanvändning och en ökande användning av elektronisk post.

Vad särskilt gäller marknadsföring via elektronisk post bör, som anförs i

motionen, vidare uppmärksammas att mottagaren får besväret att koppla upp

sig på sitt modem för att hämta e-posten, och när så skett tar den ett

motsvarande utrymme i hårddisken. Konsumenten får på grund härav lägga ned

tid på att radera e-postreklam som han eller hon kanske inte vill ha. Ett

krav på ett förtida god-kännande skulle, enligt utskottets mening, också

innebära en enhetlig regle-ring av telefonmarknadsföring, som blir

väsentligt mer informativ och lätt-begriplig för lagens primära adressater,

dvs. de marknadsförande näringsid-karna. I sammanhanget vill utskottet även

peka på att flera av EU:s med-lemsstater, bl.a. Österrike, Italien och

Finland, har valt en opt-in-lösning. Vid en samlad bedömning väger nu

anförda skäl för en opt-in-lösning enligt utskottets uppfattning tyngre än

de omständigheter som i propositionen förts fram av regeringen till förmån

för en opt-in-lösning.

Det anförda leder sålunda utskottet fram till ställningstagandet att riksda

-gen, med bifall till motion L14, bör utforma 13 a § första stycket i

enlighet med vad utskottet nu förordat.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande obeställd telefon- och e-postreklam

att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:L14 och med avslag på

regeringens förslag i denna del godkänner vad utskottet anfört,

3. Obeställd telefon- och e-postreklam (mom. 2, motiveringen)

Stig Rindborg (m), Henrik S Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Berit

Adolfsson (m) och Ana Maria Narti (fp) anser

att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med "Från

utskottets" och på s. 11 slutar med "motion L14" bort ha följande lydelse:

Som konstaterats i det föregående (se reservation 1) är artikel 12 i teleda

-taskyddsdirektivet och artikel 10 i distansavtalsdirektivet redan

genomförda i svensk rätt genom 11 § personuppgiftslagen (1998:204) såvitt

avser andra metoder för distanskommunikation än telefax och automatiska

uppringnings-system, varför någon ytterligare lagstiftningsåtgärd utöver

vad som föreslås i 13 a § första stycket marknadsföringslagen (1995:450)

inte behövs. Med hänsyn härtill saknas skäl för utskottet att göra något

särskilt uttalande i den fråga som tas upp i motion L14, som avstyrks.

4. Lagbestämmelser om obeställd reklam (mom. 3)

Under förutsättning av bifall till reservation 1

Stig Rindborg (m), Henrik S Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Berit

Adolfsson (m) och Ana Maria Narti (fp) anser att utskottets hemställan

under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande lagbestämmelser om obeställd reklam

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i marknads-

föringslagen (1995:450) såvitt avser 13 a § med den ändringen att andra

stycket utgår,

5. Lagbestämmelser om obeställd reklam (mom. 3)

Under förutsättning av bifall till reservation 2

Tanja Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson (kd), Tasso Stafilidis (v) och Kjell

Eldensjö (kd) anser att utskottets hemställan under 3 bort ha följande

lydelse:

3. beträffande lagbestämmelser om obeställd reklam

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i marknads-

föringslagen (1995:450) såvitt avser 13 a § med den ändringen att pa-

ragrafen erhåller i bilaga 2 som Reservanternas förslag betecknade lydelse,

6. Avveckling av SPAR (mom. 6)

Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Elizabeth Nyström och Berit Adolfsson (alla

m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med "När det"

och slutar med "yrkande 2" bort ha följande lydelse:

Vad beträffar yrkandet om att statens personadressregister (SPAR) bör av-

vecklas, som förs fram i motion L15 yrkande 2, delar utskottet

motionärernas uppfattning att registret står i strid med

dataskyddsdirektivets grundtanke. Direktivets syfte och krav på att all

behandling av personuppgifter skall ske efter på förhand bestämda ändamål

låter sig nämligen inte förenas med före-komsten av ett register som, i

likhet med SPAR, har till enda uppgift att förvalta personuppgifter utan

särskilt ändamål.

Med hänsyn till vad som nu har anförts bör riksdagen, med bifall till mo-

tion L15 yrkande 2, ge regeringen i uppdrag att skyndsamt vidta

erforderliga åtgärder för att avveckla SPAR.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande avveckling av SPAR

att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:L15 yrkande 2 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Andra åtgärder mot könsdiskriminerande reklam (mom. 9)

Viviann Gerdin (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med "Inte

heller" och slutar med "bör avslås" bort ha följande lydelse:

När det gäller motion Ju721 yrkande 8 delar utskottet motionärernas upp-

fattning att samhället måste reagera kraftigare mot reklam som är kränkande

, nedvärderande och som förmedlar en oacceptabel kvinnosyn. En lämplig

åtgärd kunde, enligt utskottets uppfattning, vara att närmare granska och

följa upp erfarenheterna av den norska lagstiftningen mot könsdiskrimine-

rande reklam.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med bifall till motion Ju721

yrkande 8, ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande andra åtgärder mot könsdiskriminerande reklam

att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:Ju721 yrkande 8 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. Marknadsföring med folkhälsoargument (mom. 13)

Ana Maria Narti (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med "Utskottet

erinrar" och slutar med "därför avslås" bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar i likhet med motionärerna att marknadsföring med

hjälp av folkhälsoargument kan leda till att konsumenter vilseleds att köpa

dyrare varor än vad som är nödvändigt. Enligt utskottets mening bör rege-

ringen därför se till att insatserna mot sådan marknadsföring intensifieras

.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med bifall till motion So226

yrkande 14, som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:

13. beträffande marknadsföring med folkhälsoargument

att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:So226 yrkande 14 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilda yttranden

1. Obeställd e-postreklam

Stig Rindborg (m), Henrik S Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Berit

Adolfsson (m) och Ana Maria Narti (fp) anför:

Utöver vad vi anfört i våra reservationer vill vi, mot bakgrund av vad som

framkommit i samband med uppvaktningarna inför utskottet samt i övrigt i

anslutning till ärendets beredning, anföra följande.

Det kan konstateras att särskilda svårigheter uppstår för lagstiftaren när

det gäller regleringar av obeställd reklam som skickas till konsumenterna

via e-post. Flödet av meddelanden och budskap som cirkulerar på nätet rör

sig tämligen obehindrat också över nationsgränser. Nationella lagar och EU:

s regler riskerar att helt eller delvis sättas ur spel av reklamproducenter

och distributörer som uppträder på World Wide Webb från olika platser runt

om i världen.

I propositionen anförs bl.a. att den valda lösningen för att avböja reklam,

det s.k. opt-out-systemet, skall villkoras genom förekomsten av ett spärre-

gister upprättat av näringslivet. Den praktiska betydelsen av ett

nationellt register för den allt dominerande internationella reklamtrafiken

torde - med hänsyn till bl.a. tillgänglig filtreringsteknik och den för

övrigt snabba infor-mationsteknologiska utvecklingen - sannolikt vara

starkt begränsad och i alla händelser svår att bedöma.

Lika svårt ter det sig att i dag bedöma om en till synes outtömlig ström av

obeställd reklam - s.k. spamming - kan försämra relationerna mellan olika

nationella och internationella operatörer i sådan grad att det menligt

försvårar en fortlöpande självsanering grundad på frivilliga

internationella överens-kommelser mellan världens stora nätoperatörer.

Ett fritt och öppet handelsutbyte kan riskera att hämmas till följd härav.

En annan omständighet att ta i beaktande är att den som planerar för s.k.

spam-ming och även selektiv marknadsföring kan - med föregivande av att

vilja skydda den som ej önskar få e-postreklam - begära att utfå s.k.

spärrlistor och därigenom också så att säga bakvägen få tillgång till

värdefulla namn- och adressförteckningar för bruk vid senare tillfälle.

Regeringen har själv angivit att den ser förslaget om ett andra stycke i

den nya 13 a § marknadsföringslagen som ett provisorium i avvaktan bl.a. på

vad ett spärregister för s.k. opt-out kan leda till. Enligt vår mening

riskerar lag-stiftaren - när det gäller den snabba utvecklingen på

informationsteknologi-ens område - att ohjälpligt hamna på efterkälken och

så att säga bli "överkörd" av tekniken.

Det finns därför all anledning att regeringen med skärpt uppmärksamhet noga

följer utvecklingen på detta område för att genom en hög handlingsberedskap

möjliggöra verklighetsanpassade åtgärder när så krävs.

2. Obeställd e-postreklam

Viviann Gerdin (c) anför:

Det finns flera invändningar att rikta mot propositionen vad avser

obeställd reklam via e-post. Jag har dock valt att avstå från att reservera

mig mot bak-grund av EU-regleringen och att det saknas motionsyrkanden som

presente-rar ett godtagbart alternativ till den föreslagna regleringen.

I sak är det positivt att vi lagstiftningsvägen stärker konsumenternas möj-

ligheter att slippa obeställd reklam, med det merarbete och de kostnader

för uppkoppling det medför. I många fall handlar det också om rätten till

per-sonlig integritet, då många webb-platser utnyttjar registreringar för

att skicka reklam, som ofta är svår att avbeställa. I stor utsträckning är

det ett interna-tionellt problem och förutsätter att de olika aktörerna

finner vägar för att förbättra samarbetet mot spamming. I sammanhanget kan

tilläggas att ett spärregister i Konsumentverkets regi förefaller vara en

byråkratisk väg att införa en reglering som hade kunnat komma till stånd

genom att ställa krav på näringslivet, men är i sig inte skäl att avslå

förslaget.

Det allvarligaste problemet med den föreslagna lagstiftningen är dock att

lagen kan komma att tolkas så att näringsidkare får en rättighet att skicka

reklam via e-post. I detta avseende är lagens 13 a § oklar. Detta problem

har pekats ut av flera svenska leverantörer, som befarar att de kommer att

mista rätten att stänga av dem som utnyttjar nätet för spamming. En sådan

situation skulle riskera att allvarligt skada relationerna mellan svenska

och utländska operatörer, och i förlängningen kunna leda till att svenska

operatörer stängs av från internationell samtrafik. Det skulle i så fall

bli en hämsko på hela internetutvecklingen i Sverige.

I sammanhanget vill jag peka dels på möjligheten att fortsätta med en

oreglerad situation, dels på möjligheten att tydligare inskärpa att

operatörer-na har rätt att sätta upp koder för hur nätet får användas. I

det förra fallet kommer givetvis den svenska situationen i konflikt med EG-

direktivets text, även om det går att argumentera för att svensk

lagstiftning redan i dag upp-fyller de intentioner som direktivet ger

uttryck för. Möjligen är därför den senare vägen, med ett stärkt

konsumentskydd i lagstiftningen förenat med en uttrycklig rätt för svenska

operatörer att gå längre i begränsningarna av hur nätet får utnyttjas för

att skicka information, en bättre väg att gå.

Det är viktigt att regeringen noga följer situationen, särskilt med

avseende på hur spamming utvecklas i Sverige och de följder detta får för

relationerna mellan svenska och internationella operatörer. Vid behov måste

regeringen vara beredd att skyndsamt ingripa för att ställa situationen

till rätta.

Propositionens lagförslag

1 Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen (1995:450)

2 Förslag till lag om ändring i prisinformationslagen (1991:601)

Av reservanterna föreslagen ändring i regeringens förslag till lag om änd

-ring i marknadsföringslagen (1995:450)

Regeringens förslag Reservanternas förslag

13 a §

En näringsidkare får vid mark-nads-föring till en fysisk person an-vända

telefax eller sådana upp-ring-ningsautomater eller andra lik-nande

automatiska system för individuell kommunikation som inte betjänas av någon

enskild, bara om den fysiska personen har samtyckt till det på för-hand.

En näringsidkare får vid mark-nads--föring till en fysisk person an

-vända telefax, telefon, mobiltelefon, elekt-ronisk post eller sådana upp-

ring--ningsautomater eller andra lik-nande automatiska system för indi-

viduell kommunikation som inte be-tjänas av någon enskild, bara om den

fysiska personen har samtyckt till det på förhand.

Näringsidkaren får använda andra metoder för individuell kommunikation på

distans om inte den fysiska personen tydligt motsatt sig att metoden an-

vänds.