Bet. 1999/2000:LU14

Lagutskottets betänkande

1999/2000:LU14

Brottsoffers ansvar för rättegångskostnader

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1999/2000

LU14

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens

proposition 1999/2000:47 om brottsoffers ansvar för

rättegångskostnader jämte tre motioner som väckts

under den allmänna motionstiden 1999.

I propositionen föreslås en begränsning av

brottsoffers skyldighet att ersätta en

skadeståndsskyldigs rättegångskostnader. Förslaget

innebär att ett brottsoffer som har tillerkänts

ersättning för lidande enligt 1 kap. 3 §

skadeståndslagen, s.k. kränkningsersättning, som

regel inte skall behöva betala den

skadeståndsskyldiges rättegångskostnader även om

brottsoffret har förlorat processen. Begränsningen,

som tas in i en ny paragraf i 6 kap.

skadeståndslagen, föreslås också gälla när ett

brottsoffer har tillerkänts skadestånd på grund av

brott för sveda och värk, lyte eller annat

stadigvarande men eller olägenheter i övrigt, om det

finns särskilda skäl för en begränsning.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1

maj 2000.

Utskottet tillstyrker bifall till propositionen och

avstyrker motionerna.

Propositionen

I proposition 1999/2000:47 föreslår regeringen

(Justitiedepartementet) - efter hörande av Lagrådet

- att riksdagen antar det i propositionen framlagda

förslaget till lag om ändring i skadeståndslagen

(1972:207).

Lagförslaget har intagits som bilaga till

betänkandet.

Motionerna

1999/2000:Ju725 av Sven-Erik Sjöstrand m.fl. (v)

vari yrkas

6. att riksdagen begär att regeringen utreder vad i

motionen anförts om brottsoffer och

rättegångskostnader.

1999/2000:Ju730 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) vari

yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att lagstiftningen

ändras så att brottsoffret inte riskerar att behöva

betala rättegångskostnader och advokatkostnader för

gärningsmannen.

1999/2000:Ju806 av Lars Björkman och Anita Sidén (m)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om att

ändra rättegångsbalken.

Utskottet

Allmän bakgrund

Den grundläggande regeln om skadeståndsansvar finns

i 2 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207). Detta

lagrum innebär att var och en som uppsåtligen eller

av vårdslöshet (culpa) vållar person- eller sakskada

är skyldig att ersätta skadan. Regler om

skadeståndets bestämmande finns i 5 kap.

skadeståndslagen. Enligt 5 kap. 1 § omfattar

skadeståndet till den som har tillfogats en

personskada ersättning för dels ekonomisk skada,

såsom sjukvårdskostnader och inkomstförlust, dels

ideell skada, dvs. sveda och värk, lyte eller annat

stadigvarande men samt olägenheter i övrigt till

följd av skadan. En särskild form av ideell skada

ersätts enligt 1 kap. 3 § vid kränkning av den

personliga integriteten genom brott mot den

personliga friheten, annat ofredande som innefattar

brott, brytande av post- eller telehemlighet,

intrång i förvar, olovlig avlyssning eller olaga

diskriminering eller ärekränkning eller dylik

brottslig gärning. Gemensamt för brotten som grundar

rätt till ersättning för lidande är att de innebär

en kränkning av den skadelidandes personliga

integritet, och syftet med regeln är att gottgöra

den integritetskränkning som följer med de brott som

avses med regeln. För att ersättningsgillt lidande

skall anses föreligga skall kränkningen ha varit

någorlunda allvarlig.

Regler om rättegångskostnader och fördelningen av

sådana kostnader finns i rättegångsbalken. I mål om

skadestånd på grund av brott gäller, oavsett om

handläggningen sker enligt tvistemåls- eller

brottmålsreglerna, bestämmelserna i 18 kap.

rättegångsbalken. Enligt huvudregeln i 18 kap. 1 §

skall den som vinner bifall till sin talan få sina

kostnader för rättegången ersatta av motparten. Den

nuvarande utformningen av regelsystemet för

rättegångskostnader innebär sålunda att en person

som har utsatts för brott i vissa fall kan komma att

bli skyldig att betala ersättning för

rättegångskostnader till den som är

skadeståndsskyldig på grund av brottet. När det är

fråga om handläggning enligt reglerna för brottmål

gäller enligt 31 kap. 11 § tredje stycket emellertid

den viktiga begränsningen att det ansvar för

rättegångskostnad som målsäganden kan åläggas är

begränsat till den särskilda kostnad som orsakats av

det enskilda anspråket.

Ifrågavarande spörsmål om skyldighet för brottsoffer

att ersätta gärningsmannens rättegångskostnader har

mot bakgrund av ett par aktuella rättsfall

uppmärksammats under senare tid. I

Brottsofferutredningens betänkande (SOU 1998:40)

Brottsoffer - Vad har gjorts? Vad bör göras?

framhålls att frågan om rättegångskostnadernas

fördelning i tvistemål om skadestånd borde studeras,

vilket dock inte kunde ske inom ramen för

utredningens uppdrag.

Mot den nu angivna bakgrunden utarbetades inom

Justitiedepartementet under år 1998 en promemoria

med förslag till en ny bestämmelse i

skadeståndslagen som innebär vissa inskränkningar i

brottsoffers ansvar för rättegångskostnader.

Promemorian har efter remissbehandling lagts till

grund för förslagen i den nu aktuella propositionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås nya bestämmelser i 6 kap. 5

§ skadeståndslagen om begränsning av brottsoffers

skyldighet att ersätta en skadeståndsskyldigs

rättegångskostnader. Förslaget innebär att ett

brottsoffer som har tillerkänts ersättning för

lidande enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen

(kränkningsersättning) inte skall behöva betala den

skadeståndsskyldiges rättegångskostnader även om

brottsoffret har förlorat processen. Undantag

föreslås gälla om det finns särskilda skäl mot en

begränsning av kostnadsansvaret. Vissa fall där det

finns särskilda skäl för en begränsning och där

ersättning för sveda och värk, lyte eller annat

stadigvarande men eller olägenheter i övrigt har

dömts ut för skador som har orsakats av brott

föreslås också omfattas av bestämmelserna.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 maj

2000.

Motionerna

I tre motioner som har väckts under den allmänna

motionstiden 1999 förespråkas lagändringar för att

begränsa brottsoffers skyldighet såvitt avser

skadeståndsskyldigas anspråk på rättegångskostnader.

Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) begär i motion Ju730

ett tillkännagivande om att lagstiftningen bör

ändras så att brottsoffret inte riskerar att behöva

betala gärningsmannens rättegångskostnader (yrkande

2).

Även Sven-Erik Sjöstrand m.fl. (v) förespråkar i

motion Ju725 en ändring av reglerna om brottsoffers

ansvar för rättegångskostnader, och enligt

motionärerna bör riksdagen begära att regeringen

utreder frågan (yrkande 6).

Lars Björkman och Anita Sidén (båda m) kritiserar i

motion Ju806 att brottsoffer kan tvingas betala

gärningsmannens rättegångskostnader och begär ett

tillkännagivande om behovet av ändrade lagregler på

området.

Utskottets ställningstagande

Utskottet är för sin del ense med regeringen om

vikten av att rättsordningen upprätthåller ett

rimligt mått av skydd för och stöd till dem som

drabbas av brott. När en person som har utsatts för

brott blir skyldig att betala ersättning för

rättegångskostnader till gärningsmannen kan

betalningsskyldigheten många gånger, som regeringen

påpekar, uppfattas som en ytterligare kränkning

utöver själva brottet.

Mot denna bakgrund delar utskottet regeringens och

motionärernas uppfattning om att det är berättigat

att i vissa fall inskränka brottsoffers ansvar för

rättegångskostnader. Utskottet vill därför ansluta

sig till de i propositionen framlagda förslagen,

vilka synes väl avvägda och som dessutom får anses

tillgodose de motionsvis framställda önskemålen.

Med det anförda tillstyrker utskottet propositionen

samt avstyrker motionerna Ju725 yrkande 6, Ju730

yrkande 2 och Ju806.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande brottsoffers ansvar för

rättegångskostnader

att riksdagen med avslag på motionerna 1999/2000:Ju725

yrkande 6, 1999/2000:Ju730 yrkande 2 och

1999/2000:Ju806 antar regeringens förslag till

lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207).

Stockholm den 7 mars 2000

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

I beslutet har deltagit: Tanja Linderborg (v), Rolf

Åbjörnsson (kd), Marianne Carlström (s), Stig

Rindborg (m), Rune Berglund (s), Henrik S Järrel

(m), Nikos Papadopoulos (s), Elizabeth Nyström (m),

Marina Pettersson (s), Christina Nenes (s), Tasso

Stafilidis (v), Kjell Eldensjö (kd), Berit Adolfsson

(m), Anders Berglöv (s), Viviann Gerdin (c), Ana

Maria Narti (fp) och Christina Pettersson (s).

Propositionens lagförslag

Förslag till lag om ändring i skadeståndslagen

(1972:207)