Bet. 1999/2000:LU15

Lagutskottets betänkande

1999/2000:LU15

Vissa frågor rörande föräldrabalken

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1999/2000

LU15

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet 13 motionsyrkanden

i olika frågor rörande föräldrabalken.

Motionsyrkandena avser spörsmål om vårdnad och

umgänge, hävande av faderskap, myndighetsåldern samt

gode män. Vidare behandlar utskottet en motion om

olovligt bortförande av barn.

Med bifall till två motioner förordar utskottet ett

tillkännagivande om en utvärdering av 1998 års

föräldrabalksreform, såvitt avser gemensam vårdnad

mot en förälders vilja och barnets boende. Övriga

motioner avstyrks med hänvisningar till tidigare

ställningstaganden och pågående utredningsarbete.

Till betänkandet har fogats fem reservationer.

Motionerna

1999/2000:L401 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om att

talerätt om hävande av faderskap för såväl

efterlevande maka som mannens arvingar bör införas.

1999/2000:L403 av Berit Adolfsson och Inger René (m)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om att

barn till missbrukande och/eller psykiskt sjuka

föräldrar bör tilldelas en god man genom

tingsrättens försorg.

1999/2000:L408 av Ulf Nilsson och Kenth Skårvik (fp)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär

förslag till ändring i föräldrabalken om talerätt

vid hävande av faderskap i enlighet med vad i

motionen anförts.

1999/2000:L411 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att talerätt om

hävande av faderskap för såväl efterlevande maka som

för mannens arvingar bör införas.

1999/2000:L413 av Sonja Fransson (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att ändra

utbetalningsadministrationen för gode män och

förvaltare.

1999/2000:L415 av Cristina Husmark Pehrsson m.fl.

(m, s, v, kd, c, fp, mp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att en utvärdering bör göras av

föräldrabalkens regler om domstols möjlighet att

förordna om gemensam vårdnad mot en förälders vilja

samt domstols möjlighet att besluta om s.k. växelvis

boende mot en förälders vilja.

1999/2000:L418 av Anna Åkerhielm (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behovet av att se över

omfattningen av problemet i samband med vissa

vårdnadstvister och vid behov komma med förslag till

åtgärder.

1999/2000:L421 av Mikael Oscarsson (kd) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en utredning för att

se över lagstiftningen i syfte att komma till rätta

med umgängessabotage i vårdnads- och

umgängestvister.

1999/2000:L424 av Carina Hägg (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om sådan ändring i

föräldrabalken att båda föräldrarna automatiskt får

gemensam vårdnad oberoende av sitt civilstånd.

1999/2000:L425 av Carina Hägg (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om en översyn av

Haagkonventionens tillämpning och konsekvenser.

1999/2000:L426 av Elisebeht Markström m.fl. (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att följa

domstolarnas beslut i vårdnadsärenden.

1999/2000:L427 av Maud Björnemalm m.fl. (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att

myndighetsålder skall följa kalenderår i stället för

födelsedatum.

1999/2000:L428 av Lena Ek m.fl. (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att en förälder som begått

ett grovt våldsbrott automatiskt bör fråntas

vårdnaden om sitt barn.

1999/2000:Sf302 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari

yrkas

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

sådan ändring i lagstiftningen att barnet har rätt

till kontakt med båda föräldrarna.

Utskottet

Allmän bakgrund

Föräldrabalken har genomgått betydande förändringar

under de senaste decennierna. I början av år 1983

fattade riksdagen beslut om ändringar i bl.a.

bestämmelserna om vårdnad och umgänge (prop.

1981/82:168, bet. LU 1982/83:17, rskr. 131). Ett av

syftena med lagändringarna var att stärka barnens

rättsliga ställning. Genom lagändringarna blev det

bl.a. möjligt för makar att utan särskilt

domstolsbeslut efter en skilsmässa gemensamt utöva

vårdnaden om sina barn. Vidare förenklades

förfarandet i de fall då ogifta föräldrar som bor

tillsammans med sina barn vill få gemensam vårdnad

om barnen. I de ändrade bestämmelserna slogs också

fast att barnets vårdnadshavare har ansvar för att

barnets behov av umgänge med den andre föräldern

tillgodoses.

Under våren 1983 antog riksdagen också ändringar i

föräldrabalkens bestämmelser om verkställighet av

allmän domstols avgöranden om vårdnad och umgänge

(prop. 1982/83:165, bet. LU41, rskr. 369).

Ändringarna innebar bl.a. att möjligheterna att

besluta om polishämtning av barn begränsades och att

länsrättens befogenhet att vägra verkställighet i

viss mån utökades. Vidare gavs allmän domstol

möjlighet att, i samband med avgörande om vårdnad

eller umgänge, i vissa fall förordna om

verkställighet.

Hösten 1990 beslutade riksdagen om ytterligare

ändringar av föräldrabalkens bestämmelser om vårdnad

och umgänge (prop. 1990/91:8, bet. LU13, rskr. 53).

Ändringarna, som trädde i kraft den 1 mars 1991,

syftade särskilt till att underlätta en utveckling

mot att föräldrarna i större utsträckning skall ta

ett gemensamt ansvar för barnet och själva komma

överens om hur vårdnads- och umgängesfrågor skall

lösas. Ett viktigt inslag i reformen var en satsning

på s.k. samarbetssamtal, samtal där föräldrarna

under sakkunnig ledning försöker nå enighet i frågor

rörande vårdnad och umgänge. De nya reglerna innebar

att samarbetssamtal skall erbjudas föräldrar i alla

kommuner. Vidare innebar ändringarna att domstolen i

ett mål om vårdnad eller umgänge kan ta initiativ

till att samarbetssamtal kommer till stånd och

uppdra åt socialnämnden eller något annat organ att

anordna samarbetssamtal. När det gäller ogifta

föräldrar innebar reformen att dessa skall kunna få

gemensam vårdnad genom en anmälan till socialnämnden

i samband med att faderskapet fastställs. En

uttrycklig bestämmelse infördes om att domstol, i de

fall gemensam vårdnad inte är aktuell, vid

bedömningen av vad som är bäst för barnet särskilt

skall fästa avseende vid barnets behov av en nära

och god kontakt med båda föräldrarna. När det gäller

umgänge innebar de nya reglerna att vårdnadshavaren

skall lämna sådana upplysningar om barnet som kan

främja umgänget. En annan nyhet var att de

interimistiska besluten, i stället för att avse

vårdnaden, skall kunna ta sikte på vem barnet skall

bo tillsammans med.

År 1995 beslutade riksdagen att införa uttryckliga

bestämmelser i föräldrabalken om barnets rätt att

komma till tals i bl.a. mål och ärenden om vårdnad

och umgänge samt i adoptionsärenden (prop.

1994/95:224, bet. 1995/96: LU2, rskr. 35). När en

domstol skall avgöra vad som är till barnets bästa

skall domstolen ta hänsyn till barnets vilja med

beaktande av barnets ålder och mognad. Reformen

innebar vidare att den som verkställer utredning i

sådana mål skall, om det inte är olämpligt, söka

klarlägga barnets inställning och redovisa den för

rätten. De nya reglerna trädde i kraft den 1 januari

1996.

Ytterligare steg i syfte att betona vikten av

samförståndslösningar och underlätta för föräldrar

att i så stor utsträckning som möjligt komma överens

om hur frågor som rör vårdnad om barn m.m. skall

lösas togs våren 1998 (prop. 1997/98:7, bet. LU12,

rskr. 229 och 230). Andra syften med de då beslutade

ändringarna i föräldrabalken var att öka

användningen av gemensam vårdnad, även i fall där en

av föräldrarna motsätter sig detta, och att

ytterligare understryka betydelsen av barnets vilja

i mål och ärenden om vårdnad och umgänge.

Lagändringarna trädde i kraft den 1 oktober 1998.

Utvärdering av 1998 års föräldrabalksreform

I 6 kap. 1 § föräldrabalken föreskrivs att ett barn

har rätt till omvårdnad, trygghet och en god

fostran. I lagrummet slås vidare fast att barn skall

behandlas med aktning för sin person och egenart och

att de inte får utsättas för kroppslig bestraffning

eller annan kränkande behandling. Den som har

vårdnaden om ett barn har ett ansvar för barnets

personliga förhållanden och skall se till att

barnets behov enligt 1 § blir tillgodosedda. Barnets

vårdnadshavare svarar även för att barnet får den

tillsyn som behövs och skall bevaka att barnet får

tillfredsställande försörjning och utbildning. För

att undvika att barnet orsakar skada för någon annan

skall vårdnadshavaren se till att barnet står under

uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas.

För att betona principen om barnets bästa infördes

genom 1998 års föräldrabalksreform en bestämmelse om

att barnets bästa skall komma i främsta rummet vid

avgörande av alla frågor som rör vårdnad, umgänge

och boende (6 kap. 2 a §). En motsvarande

bestämmelse infördes också i det kapitel i

föräldrabalken som handlar om verkställighet av

domstols avgöranden om vårdnad m.m. (21 kap. 1 §).

Lagändringarna innebar även att gemensam vårdnad

skall kunna komma i fråga även om en av föräldrarna

motsätter sig en sådan ordning, dock under

förutsättning att detta är bäst för barnet (6 kap. 5

§). Vidare infördes en möjlighet för domstolen att

besluta om vem av föräldrarna som barnet skall bo

tillsammans med, även i det fall båda föräldrarna

har vårdnaden (6 kap. 14 a §). Ett beslut eller ett

avtal om barnets boende kan innebära att barnets

boende växlar mellan föräldrarna.

I motion L415 av Cristina Husmark Pehrsson m.fl.

(m, s, v, kd, c, fp, mp) framhålls att gemensam

vårdnad är en tydlig markering av barnets bästa och

skall eftersträvas när föräldrar beslutar att gå

skilda vägar. Barnets rätt till både mamma och pappa

och att växa upp under trygga förhållanden är det

centrala. Syftet med reglerna är, anförs det, att

skapa ett gott förhållande mellan barnet och de båda

föräldrarna också efter skilsmässan. I de fall

konflikten mellan föräldrarna är så djup att de

känner sig tvungna att anlita domstol för att lösa

tvisten är risken också stor att konflikten lever

kvar, och gemensam vårdnad kan då vara till skada

för barnet. När motsättningarna utvecklats så långt

är det ofta bäst för barnet om en av föräldrarna är

ensam vårdnadshavare. Motionärerna framhåller att

ett beslut om gemensam vårdnad som strider mot en

förälders vilja inte alltid är till barnets bästa.

En god kontakt med båda föräldrarna är viktigast för

barnet, inte att det föreligger gemensam vårdnad mot

en förälders vilja. När reformen infördes höjdes

också röster både för och emot de nya reglerna. I

motionen begärs tillkännagivande om att en

utvärdering bör göras av de år 1998 införda reglerna

om domstols möjligheter att mot en förälders vilja

förordna om gemensam vårdnad och växelvis boende.

Elisebeht Markström m.fl. (s) anför i motion L426

att de förändringar som gjordes i föräldrabalken år

1998 var väl motiverade i syfte att åstadkomma en

ökad användning av gemensam vårdnad, bl.a. som ett

sätt att främja goda förhållanden mellan barnet och

båda föräldrarna. Det finns emellertid enligt

motionärerna en oro på sina håll för att även män

som utsatt kvinnan eller barnen för misshandel skall

komma i fråga för gemensam vårdnad. Enligt

motionärerna finns det mot denna bakgrund all

anledning att mycket noggrant följa domstolarnas

praxis i vårdnadstvister särskilt i fall där det

förekommit våld, trakasserier eller annan kränkande

behandling från en förälders sida mot annan

familjemedlem. I motionen begärs ett

tillkännagivande med denna innebörd.

Utskottet vill erinra om att regeringen redan i

samband med 1998 års reform utlovade en utvärdering

när de nya reglerna varit i kraft en tid (prop.

1997/98:7 s. 103). Då frågan om en utvärdering av

reformen aktualiserades våren 1999 med anledning av

motioner uttalade utskottet att det inte hade någon

annan uppfattning än motionärerna såvitt avser

betydelsen av att en utvärdering kommer till stånd,

men att det krävdes att lagstiftningen varit i kraft

i vart fall något eller några år för att en

utvärdering skulle vara meningsfull. Utskottet

avstyrkte bifall till de då aktuella motionerna

(bet. 1998/99:LU18).

När nu frågor om en utvärdering av 1998 års

föräldrabalksreform på nytt aktualiseras

motionsledes konstaterar utskottet att den nya

lagstiftningen har varit i kraft i ett och ett halvt

år och att det rimligtvis borde finnas ett

tillräckligt underlag för att ett utvärderingsarbete

skall kunna påbörjas. Ett visst arbete har också

inletts. I december 1998 fick Socialstyrelsen

regeringens uppdrag att stödja utvecklingen av

metoder för samarbetssamtalen för att främja barnets

bästa vid tvister om vårdnad, boende och umgänge.

Inom ramen för uppdraget infordrar Socialstyrelsen

samtliga domar i vårdnads- och umgängestvister som

meddelats efter den 1 oktober 1998 för att undersöka

hur ofta domstolar beslutar om gemensam vårdnad mot

någon av föräldrarnas vilja och förekomsten av

förordnanden om växelvis boende. Uppdraget skall

redovisas senast den 31 mars 2001.

Också frågor om för- och nackdelar med växelvis

boende har varit föremål för studier och

överväganden. I mars 1999 gav riksdagen regeringen

till känna i anledning av motionsyrkanden att

studier snarast bör genomföras beträffande hur små

barn påverkas vid växelvis boende. Enligt

tillkännagivandet borde också utredas hur föräldrar

bäst kan informeras och stödjas så att barnets behov

får styra hur boendet och umgänget utformas (bet.

1998/99: SoU6, rskr. 171). Inom ramen för ett

utredningsuppdrag rörande automatisk gemensam

vårdnad gav regeringen våren 1999 ett uppdrag till

en barnpsykiatrisk expert att belysa frågan om

växelvis boende ur barnets perspektiv. Förutom att

överväga vilka för- och nackdelar som växelvis

boende kan ha för barnet låg i uppdraget att belysa

frågan huruvida växelvis boende bör undvikas om

barnet understiger en viss ålder och i vilka

situationer växelvis boende kan vara olämpligt eller

mindre lämpligt. Små barns påverkan av växelvis

boende var en fråga som särskilt skulle belysas av

den barnpsykiatriske experten. Uppdraget redovisades

sommaren 1999 i en bilaga till

departementspromemorian (Ds 1999:57) Gemensam

vårdnad för ogifta föräldrar samt en språklig och

redaktionell översyn av 6 kap. föräldrabalken.

Promemorian är nu föremål för remissbehandling.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att en

utvärdering av 1998 års föräldrabalksreform,

särskilt såvitt avser bestämmelserna om gemensam

vårdnad samt för- och nackdelar med växelvis boende,

är angelägen, och utskottet ser positivt på det

arbete som regeringen hittills initierat. Med

vetskap om att allt utvärderingsarbete är

tidskrävande anser utskottet att regeringen nu bör

vidta ytterligare åtgärder så att en utvärdering av

1998 års föräldrabalksreform skall kunna redovisas

för riksdagen inom en inte alltför avlägsen framtid.

En första åtgärd kan vara att bestämma i vilken form

utvärderingsarbetet skall bedrivas och göra upp en

tidplan för arbetets slutredovisning. En fråga som

särskilt bör uppmärksammas är om utvärderingen av

bestämmelserna om gemensam vårdnad bör ske med någon

form av förtur.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med

bifall till motionerna L415 och L426 som sin mening

ge regeringen till känna.

Enligt 6 kap. 19 § föräldrabalken skall rätten se

till att frågor om vårdnad, boende och umgänge blir

tillbörligt utredda. Innan rätten avgör ett mål

eller ärende om vårdnad, boende eller umgänge skall

socialnämnden ges tillfälle att lämna upplysningar.

Om det behövs ytterligare utredning får rätten

uppdra åt socialnämnden eller något annat organ att

utse någon att verkställa den. Som redovisats ovan

kan också socialnämnden själv ta initiativ till

utredning i ett vårdnadsärende.

I motion L418 av Anna Åkerhielm (m) anförs att det

stora antalet vårdnadstvister gör att barn- och

ungdomspsykiatrins resurser tas i anspråk i alltför

stor utsträckning, vilket går ut över den normala

verksamheten. I motionen yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av att se över omfattningen av

problemet i samband med vårdnadstvister och vid

behov komma med förslag till åtgärder.

Utskottet saknar underlag för att bedöma om det

finns fog för motionärens farhågor att antalet

vårdnadstvister ökat, än mindre om detta gått ut

över verksamheterna vid de barn- och

ungdomspsykiatriska mottagningarna. En utgångspunkt

för 1998 års föräldrabalksreform var emellertid, som

tidigare redovisats, att betona vikten av

samförståndslösningar och underlätta för föräldrarna

att komma överens i vårdnadsfrågorna och därmed

minska antalet vårdnadstvister. Utskottet utgår från

att de frågeställningar som tas upp i motionen

kommer att belysas inom ramen för den aviserade

utvärderingen av 1998 års föräldrabalksreform och

finner för närvarande inte skäl för några åtgärder

från riksdagens sida.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motion L418.

Vårdnad, m.m.

Den grundläggande regeln om vårdnaden om barn finns

i 6 kap. 3 § föräldrabalken. I bestämmelsen anges

att barnet från födseln står under vårdnad av båda

föräldrarna om dessa är gifta med varandra, och i

annat fall modern ensam. Ingår föräldrarna senare

äktenskap med varandra står barnet från den

tidpunkten under vårdnad av båda föräldrarna. Ogifta

föräldrar kan få gemensam vårdnad om sina barn genom

domstols förordnande, genom en anmälan till

socialnämnden i samband med att faderskapet

fastställs, eller - om inte domstol tidigare

beslutat i vårdnadsfrågan - genom en anmälan till

skattemyndigheten.

I motion L424 anser Carina Hägg (s) att nuvarande

regler bör ändras så att även föräldrar som inte är

gifta med varandra vid det gemensamma barnets

födelse automatiskt får gemensam vårdnad om barnet.

Enligt motionärens mening behöver ett barn båda sina

föräldrar i lika hög utsträckning oavsett om dess

föräldrar är gifta eller inte. Barn har rätt till

båda sina föräldrar, båda föräldrarna har ansvaret -

ett förhållande som enligt motionärens mening med

tydlighet bör framgå av lagstiftningen. I motionen

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad som sålunda anförts om en sådan

ändring i föräldrabalken att båda föräldrarna

automatiskt får gemensam vårdnad oberoende av sitt

civilstånd.

Utskottet erinrar om att ifrågavarande

motionsspörsmål var föremål för överväganden i

samband med 1998 års föräldrabalksreform. Utskottet

ansåg då, i likhet med regeringen, att frågan borde

bli föremål för ytterligare överväganden och

avstyrkte i anslutning därtill flera motionsyrkanden

med samma innebörd som det nu aktuella i avvaktan på

frågans fortsatta beredning (prop. 1997/98:7, bet.

LU12). Samma ställningstagande gjorde utskottet

våren 1999 vid behandlingen av liknande

motionsyrkanden som det nu aktuella (bet.

1998/99:LU18).

Hösten 1998 gav man inom Regeringskansliet en

särskild utredare i uppdrag att överväga frågan om

automatisk gemensam vårdnad för ogifta föräldrar.

Utredaren redovisade sitt arbete sommaren 1999 i den

tidigare omnämnda promemorian, (Ds 1999:57),

Gemensam vårdnad för ogifta föräldrar. I promemorian

föreslås ändringar i föräldrabalken som bl.a.

innebär att föräldrar som inte är gifta med varandra

när barnet föds skall få gemensam vårdnad när tre

månader har förflutit från det att faderskapet har

fastställts genom en bekräftelse som har godkänts av

socialnämnden, om ingen av föräldrarna inom denna

tid till socialnämnden anmäler att han eller hon

motsätter sig gemensam vårdnad. Om någon av

föräldrarna gör en sådan anmälan skall modern

fortsätta att vara ensam vårdnadshavare. En far som

har nekats del i vårdnaden skall enligt förslaget,

liksom i dag, kunna väcka talan om gemensam eller

ensam vårdnad vid domstol. Möjligheten att erhålla

gemensam vårdnad genom anmälan skall finnas kvar för

dem som vill få gemensam vårdnad snabbare.

Promemorian är, som tidigare redovisats, för

närvarande föremål för remissbehandling.

Enligt utskottets mening bör resultatet av det

pågående beredningsarbetet inte föregripas genom

något uttalande från riksdagens sida, och utskottet

avstyrker bifall till motion L424.

Enligt 6 kap. 7 § föräldrabalken skall rätten, om en

förälder vid utövandet av vårdnaden om ett barn gör

sig skyldig till missbruk eller försummelse eller i

övrigt brister i omsorgen om barnet på ett sätt som

medför bestående fara för barnets hälsa eller

utveckling, besluta om ändring i vårdnaden. Står

barnet under båda föräldrarnas vårdnad skall rätten

anförtro vårdnaden åt den andre föräldern ensam.

Brister också den föräldern i omsorgen på angivet

sätt, skall rätten flytta över vårdnaden till en

eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. Står

barnet under endast en förälders vårdnad, skall

rätten flytta över vårdnaden till den andre

föräldern eller, om det är lämpligare, till en eller

två särskilt förordnade vårdnadshavare. En fråga om

ändring i vårdnaden kan prövas på talan av

socialnämnden.

Socialnämnden har också möjlighet att med stöd av

bestämmelserna i lagen (1990:52) med särskilda

bestämmelser om vård av unga hos rätten ansöka om

vård om det på grund av misshandel, otillbörligt

utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat

förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att

den unges hälsa eller utveckling skadas. Enligt

samma lag har socialnämnden vidare möjlighet att i

vissa fall omedelbart omhänderta den unge om det

erfordras av hänsyn till denne.

Lena Ek m.fl. (c) anför i motion L428 att en

förälder som begått ett grovt våldsbrott automatiskt

bör fråntas vårdnaden. Att med våld beröva barnets

mor livet är, enligt motionärernas mening, en så

grov kränkning också mot barnet och dess behov att

den dömde föräldern inte kan anses uppfylla

föräldrabalkens krav på en vårdnadshavare. I

motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad som i motionen anförts om

att en förälder som begått grovt våldsbrott

automatiskt bör fråntas vårdnaden om sitt barn.

Utskottet är inte berett att förorda en sådan

lagändring som begärs i motionen. Som

justitieministern uttalade i en

interpellationsdebatt den 3 februari i år kan de

situationer som aktualiserar en överflyttning av

vårdnaden se väldigt olika ut, och man måste utgå

från varje enskilt fall. Det kan tänkas situationer

där det inte alls är givet att den som utövat

våldet, i vart fall inte för all framtid, bör

berövas vårdnaden. Den nuvarande lagstiftningen

innebär att frågan om ett överflyttande av vårdnaden

måste avgöras efter vad som är bäst för barnet och

utifrån omständigheterna i varje enskilt fall, och

enligt utskottets mening är dessa regler

tillräckliga.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motion L428.

Föräldrabalken skiljer mellan två

ställföreträdarfunktioner för barn: vårdnad och

förmynderskap. Den som har hand om vårdnaden har,

som tidigare berörts, ett ansvar för barnets

personliga förhållanden och skall bl.a. se till att

barnets behov av omvårdnad, trygghet och en god

fostran blir tillgodosedda. Vårdnadshavaren

företräder också barnet i personliga angelägenheter.

Förmyndaren å sin sida skall förvalta barnets

tillgångar och företräda det i angelägenheter som

rör tillgångarna. Förmyndaren företräder i övrigt

barnet när detta inte enligt lag skall göras av

någon annan.

Enligt 10 kap. 2 § föräldrabalken är båda

föräldrarna gemensamt förmyndare för barn som står

under deras vårdnad. För barn som står under vårdnad

av endast den ene av sina föräldrar är denne ensam

förmyndare. Föräldrars ställning som förmyndare

följer alltså utan särskilt beslut av deras egenskap

av vårdnadshavare. Om vårdnaden anförtrotts en eller

två särskilt förordnade vårdnadshavare är enligt 10

kap. 3 § föräldrabalken denne eller dessa båda också

förmyndare för barnet.

I 11 kap. föräldrabalken finns bestämmelser om att

rätten eller överförmyndaren i olika situationer

skall förordna en god man för att företräda personer

som av skilda anledningar inte i full utsträckning

kan representera sig själva. Enligt 11 kap. 1 § kan

en god man förordnas att i förmyndarens ställe vårda

en underårigs angelägenheter när en förmyndare på

grund av sjukdom eller någon annan orsak inte kan

utöva förmynderskapet. Till god man eller förvaltare

skall utses en rättrådig, erfaren och i övrigt

lämplig man eller kvinna (11 kap. 12 §).

I motion L403 av Berit Adolfsson och Inger René

(båda m) anförs att barn till missbrukare och

psykiskt sjuka sällan har någon utomstående

vuxenkontakt och därför är några av de mest utsatta

i samhället. En stor del av kraften och resurserna i

missbrukar- och psykiatrivården sätts in på den

vuxne vårdbehövande, och av de ekonomiska resurserna

blir det sällan tillräckligt över till de drabbade

barnen. Enligt motionärernas mening borde man kunna

använda institutet god man för dessa barn - på samma

sätt som i fråga om andra barn med egna medel

överstigande ett visst belopp och äldre som mist

förmågan att sköta sin vardag. I motionen yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att barn till missbrukande

och psykiskt sjuka föräldrar bör tilldelas en god

man.

Som redovisats ovan innebär gällande rätt möjlighet

att förordna god man för en underårig vars föräldrar

är sjuka eller av annan orsak inte kan utöva sitt

förmynderskap. Avsikten med bestämmelsen i 11 kap. 1

§ föräldrabalken är emellertid att godmanskapet

skall vara under en övergångstid. Skulle förmyndaren

vara förhindrad att under längre tid utöva sitt

förmynderskap bör ny förmyndare utses. Reglerna i

föräldrabalken om god man torde, såvitt utskottet

kan bedöma, inte vara avsedda för de situationer som

beskrivs i motionen.

Även om utskottet har förståelse för den omtanke

om barnen som ligger bakom motionsyrkandet är

utskottet inte berett att förorda att bestämmelserna

om god man i föräldrabalken utvidgas så att de

kommer att omfatta sådana situationer som beskrivs i

motionen. I sammanhanget måste beaktas att riksdagen

tidigare avvisat tanken på införande av godmanskap

inom socialtjänsten och därvid förordat andra

lösningar på de problem som tas upp i motionen.

Utskottet vill därvid erinra om att socialutskottet

våren 1999, i samband med behandlingen av

regeringens proposition 1997/98:182 Strategi för att

förverkliga FN:s konvention om barnets rättigheter i

Sverige, behandlat bl.a. en motion om att någon form

av godmanskap för barn till missbrukande föräldrar

skyndsamt bör utredas och inrättas inom

socialtjänsten (bet. 1998/99:SoU6). Socialutskottet

uttalade att det är mycket angeläget att barn till

missbrukande föräldrar tidigt uppmärksammas och

erhåller stöd. Även inom detta område förutsätter

det att samarbetet mellan exempelvis socialtjänsten,

mödra- och barnhälsovården, barnomsorgen, skolan,

barnpsykiatrin och Polisen fungerar väl.

Socialutskottet framhöll vikten av att berörd

personal har erforderlig kompetens och erfarenhet.

Vidare erinrade socialutskottet om att

Barnpsykiatrikommittén, som haft regeringens uppdrag

att utreda vården och stödet till barn och ungdomar

med psykiska problem, i sitt slutbetänkande, (SOU

1998:31) Det gäller livet, presenterat förslag för

att förbättra situationen för barn till bl.a.

missbrukare och till psykiskt sjuka. Socialutskottet

erinrade också om att utskottet i andra sammanhang

framhållit vikten av det arbete som frivilliga

organisationer gör på det sociala området som

komplement till samhällets insatser. Enligt

socialutskottets mening var det angeläget att det

frivilliga sociala arbetet stärks. Socialutskottet

kunde inte ställa sig bakom förslaget i den då

aktuella motionen om införande av godmanskap inom

socialtjänsten för barn till missbrukande föräldrar

och avstyrkte motionen. Riksdagen följde utskottet

(rskr. 1998/99:171).

Mot bakgrund av vad som sålunda anförts avstyrker

lagutskottet bifall till motion L403.

Umgänge

Genom 1998 års reform av föräldrabalkens regler om

vårdnad och umgänge genomfördes vissa ändringar i 6

kap. 15 § som innebär att barnets rätt till umgänge

med en förälder som det inte bor tillsammans med

lyfts fram (prop. 1997/98:7, bet. LU12). I lagrummet

betonas numera föräldrarnas gemensamma ansvar för

att barnets behov av umgänge så långt möjligt

tillgodoses. Härigenom understryks också att en

förälder som barnet inte bor tillsammans med har en

skyldighet att umgås med barnet. Det är främst

barnets intresse och behov av umgänge som skall

tillgodoses. En förälder har inte någon absolut rätt

till umgänge med sitt barn. Beslut om umgänge skall

kunna meddelas även i de fall då föräldrarna har

gemensam vårdnad om barnet. Vad särskilt gäller

frågan om information om barnet är vårdnadshavaren

skyldig att lämna sådana upplysningar rörande barnet

som kan främja umgänget, om inte särskilda skäl

talar däremot. År 1998 utvidgades

upplysningsskyldigheten till att omfatta även barn

som står under föräldrarnas gemensamma vårdnad.

Skyldigheten åvilar då den förälder som barnet bor

tillsammans med.

Alf Svensson m.fl. (kd) anser i motion Sf302 att

det är viktigt att barnet har en vardagskontakt med

båda sina föräldrar efter föräldrarnas separation.

Detta bör, enligt motionärernas mening, komma till

uttryck i lagstiftningen. Det är vidare, anser

motionärerna, viktigt att "umgängesrättsföräldern"

får rätt till information om barnet, exempelvis

rörande skolgången och eventuell sjukhusvistelse. I

motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär

lagförslag om barnets rätt till kontakt med båda

föräldrarna (yrkande 4).

Utskottet kan för sin del inte finna annat än att

de nuvarande reglerna i föräldrabalken är

ändamålsenligt utformade och har vid flera

tillfällen, med anledning av liknande

motionsyrkanden som det nu aktuella, uttalat att en

umgängesberättigad förälders informationsbehov

rörande barnet normalt torde kunna tillgodoses genom

reglerna i 6 kap. 15 § föräldrabalken (bet.

1997/98:LU12).

Enligt utskottets mening finns det nu inte någon

anledning till ändrat ställningstagande, och

utskottet avstyrker bifall till motion Sf302 yrkande

4.

När den förälder som barnet bor tillsammans med

genom olika åtgärder försvårar eller omöjliggör för

barnet att få träffa den andra föräldern brukar man

tala om umgängessabotage.

I motion L421 förespråkar Mikael Oscarsson (kd)

särskilda regler i syfte att förhindra

umgängessabotage. Motionären föreslår bl.a. att

umgängessabotage skall leda till att underhåll inte

längre skall behöva betalas, att påståenden om

barnets ohälsa skall styrkas med läkarintyg samt att

verkställighetsfrågor rörande umgänge skall

handläggas i allmän domstol i stället för som nu i

förvaltningsdomstol. Frågan om huruvida umgänget

skall vara förenat med ett vitesföreläggande bör,

enligt motionärens mening, prövas redan i samband

med att umgängesfrågan prövas av domstolen. I

motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om en

utredning för att se över lagstiftningen i syfte att

komma till rätta med umgängessabotage i vårdnads-

och umgängestvister.

Med anledning av motionen vill utskottet påminna om

att frågor om särskilda bestämmelser syftande till

att motverka umgängessabotage infördes i

föräldrabalken redan år 1991. I det

lagstiftningsärendet behandlades bl.a. frågan om ett

straffrättsligt ansvar för umgängessabotage med

anledning av motioner i ämnet. Utskottet ansåg

därvid att det skulle föra alltför långt att införa

en sådan sanktion och de då aktuella motionerna

avstyrktes (prop. 1990/91:8, bet. LU13).

Frågan om umgängessabotage berördes också i samband

med 1998 års föräldrabalksreform. När det gäller

sådant sabotage finns det, anförde regeringen, skäl

att inta en sträng hållning. Om en förälder utan

godtagbara skäl för sitt handlande motarbetar ett

umgänge mellan barnet och den andra föräldern, kan

detta vara ett tecken på att vårdnaden eller boendet

kan behöva ändras. Att därutöver införa sanktioner

mot umgängessabotage var, enligt regeringens mening,

inte påkallat. Utskottet framhöll för sin del i 1998

års lagstiftningsärende att domstolen vid bedömande

av vårdnadsfrågan skall fästa avseende särskilt vid

barnets behov av en nära och god kontakt med båda

föräldrarna. Att bestämmelsen enligt det då

föreliggande förslaget utsträcktes till att gälla

även vid bedömande av barnets boende fick, enligt

utskottets mening, anses tillfyllest (prop.

1997/98:7, bet. LU12).

Utskottet har i dag inte någon annan uppfattning

när det gäller lagstiftningsbehovet. I den mån det

skulle framkomma behov av ytterligare regler i syfte

att förhindra umgängessabotage utgår utskottet från

att regeringen kommer att aktualisera detta inom

ramen för den aviserade utvärderingen av 1998 års

föräldrabalksreform.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motion L421.

Hävande av faderskap

De grundläggande reglerna om faderskap till barn

finns i 1 kap. föräldrabalken. Om modern är gift vid

barnets födelse skall enligt 1 kap. 1 § mannen i

äktenskapet anses som barnets far. Denna s.k.

faderskapspresumtion omfattar även den situationen

att modern är änka och barnets föds inom sådan tid

efter mannens död att det kan vara avlat

dessförinnan.

Faderskapspresumtionen kan brytas av domstol vid

vissa i 1 kap. 2 § föräldrabalken närmare angivna

fall. Ett sådant föreligger när det är utrett att

modern haft samlag med annan än maken under den tid

då barnet kan vara avlat och det med hänsyn till

samtliga omständigheter är sannolikt att barnet

avlats av den andre. Ett annat fall är då en annan

man bekräftar faderskapet till barnet och mannen i

äktenskapet godkänner bekräftelsen.

Är modern ogift vid barnets födelse eller har en

faderskapspresumtion brutits skall faderskapet

fastställas genom bekräftelse eller dom. Bekräftelse

av faderskapet är en formbunden rättshandling, som

skall ske skriftligen och bevittnas av två personer.

Dessutom skall bekräftelsen godkännas av

socialnämnden och av modern. Enligt 1 kap. 4 §

föräldrabalken kan en faderskapsbekräftelse ske även

före barnets födelse.

Visar det sig senare att den som lämnat

bekräftelsen inte är far till barnet skall rätten

förklara att bekräftelsen saknar verkan mot honom.

En faderskapsdom förutsätter att det har utretts att

mannen haft samlag med barnets mor under tid då

barnet kan vara avlat samt att det med hänsyn till

samtliga omständigheter är sannolikt att barnet har

avlats av honom. Enligt 2 kap. 1 § föräldrabalken är

socialnämnden skyldig att försöka utreda vem som är

far till ett barn när faderskapet inte följer direkt

av presumtionsregeln.

När det gäller upphävande av faderskapspresumtion

har enligt 3 kap. 1 § föräldrabalken i vissa fall

mannens maka och arvingar rätt att väcka talan vid

domstol. Sådan rätt föreligger i de fall mannen

avlidit före barnets födelse eller om mannen

visserligen avlidit efter barnets födelse men inte

varaktigt sammanbott med barnet och inte heller

efter barnets födelse bekräftat att barnet är hans.

Rätt att väcka sådan talan föreligger däremot inte

om vid mannens död mer än ett år har förflutit från

det att talan, som grundats på att mannen är far

till barnet, väckts mot honom och han fått del därav

eller om mer än ett år har förflutit sedan anspråk

på samma grund framställts mot mannens dödsbo.

Bestämmelsen har motiverats med att övervägande skäl

talar för att mannens arvingar inte skall ha någon

rätt att väcka talan om hans faderskap till barnet

när han själv inte har vidtagit några åtgärder för

att få detta upphävt. - Sammanfattningsvis är alltså

huvudregeln att arvingarna till mannen inte har

någon talerätt. De undantagssituationer som är

motiverade gäller framför allt de fall då mannen

över huvud taget aldrig känt till barnets födelse

(prop. 1975/76:170, s. 169).

I fråga om faderskapsbekräftelse finns inga

bestämmelser i lag om vem som äger föra talan om

ogiltigförklaring. Av rättsfallet NJA 1988 s. 525

följer emellertid att de bestämmelser om talerätt

för mannens arvingar, inklusive begränsningarna i

talerätten, som enligt 3 kap. 1 § föräldrabalken

gäller vid upphävande av faderskapspresumtion skall

tillämpas analogivis vid ogiltigförklaring av en

faderskapsbekräftelse.

När faderskapet har fastställts genom en dom som

vunnit laga kraft skiljer sig situationen från

presumtions- och bekräftelsefallen så till vida att

faderskapsfrågan är definitivt avgjord. En

omprövning av domen kan därför i princip endast ske

om resning beviljas av antingen Högsta domstolen

eller hovrätt. Enligt 58 kap. 1 § rättegångsbalken

kan resning beviljas om nya omständigheter eller

bevis åberopas, vilka sannolikt skulle ha lett till

en annan utgång i målet. Några särskilda regler om

vem som är behörig att söka resning finns inte, men

uppenbart är att den som var part i målet också kan

vara resningssökande. I sammanhanget kan nämnas att

talan om fastställande av faderskap enligt 3 kap. 6

§ första stycket föräldrabalken kan föras av barnet

mot en avliden mans arvingar.

Enligt lagen (1958:642) om blodundersökning m.m.

vid utredning av faderskap (blodundersökningslagen)

kan en domstol i mål om faderskap förordna om

blodundersökning eller annan undersökning rörande

ärftliga egenskaper. Sedan ett faderskap har

fastställts genom bekräftelse eller genom dom som

har vunnit laga kraft, kan rätten enligt 1 a §

förordna om blodundersökning om det först efter

bekräftelsen eller domen har framkommit

omständigheter som ger anledning till antagande att

någon annan man än den som har fastställts vara far

har haft samlag med modern under tid då barnet kan

vara avlat. Förordnandet om blodundersökning kan

avse den som har fastställts vara far, modern,

barnet eller den andre mannen. Har faderskapet

fastställts genom bekräftelse, kan förordnande om

blodundersökning meddelas i mål om att bekräftelsen

saknar verkan mot den som har lämnat den. Ett sådant

förordnande kan begäras av någon av parterna i

målet. Har någon talan inte väckts om att

bekräftelsen saknar verkan, prövas frågan om

förordnande av blodundersökning enligt lagen

(1996:242) om domstolsärenden. Ett sådant

förordnande kan begäras av den som kan vara part i

ett mål om att bekräftelsen saknar verkan. Har

faderskapet fastställts genom dom som har vunnit

laga kraft, prövas frågan om förordnande av

blodundersökning enligt lagen om domstolsärenden.

Ett sådant förordnande kan begäras av någon av

parterna i det tidigare målet.

I samband med tillkomsten av 1 a §

blodundersökningslagen (prop. 1982/83:8)

konstaterades att blodundersökningsmetodiken under

senare år har utvecklats kraftigt. Möjligheten att

genom blodundersökning utesluta någon som felaktigt

har utpekats som far angavs vara mycket stor. Det

var tänkbart att en del fall där faderskapet

grundats på äldre och bristfällig metodik skulle

bedömas annorlunda om faderskapet prövades enligt de

nya metoderna. Enbart den omständigheten att

vetenskapen rörande blodundersökningar har gått

framåt sedan faderskapet fastställdes genom en

tidigare dom ansågs dock inte vara ett tillräckligt

skäl för resning. Mot denna bakgrund föreslogs att

en domstol skall kunna förordna om blodundersökning,

även när faderskapet fastställts genom en dom eller

en bekräftelse och det framkommer sådana

omständigheter som ger anledning till antagande att

någon annan man, som inte tidigare har varit föremål

för blodundersökning, har haft samlag med modern

under tid då barnet kan vara avlat. För att inte

relationerna mellan ett barn och den som anses vara

dess far skall störas i onödan krävs således att

någon ny omständighet har inträffat som gör att

faderskapet kan ifrågasättas. Motivet till

begränsningsregeln angavs i propositionen vara att

ett barn inte bör riskera att bli faderlöst lång tid

efter sin födelse. Utskottet tillstyrkte

propositionens förslag, och riksdagen följde

utskottet (bet. LU 1982/83:9).

I motion L401 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

anförs att många änkor har ställts i en psykologiskt

och ekonomiskt svår situation vid sin makes

frånfälle, då det plösligt uppdagats att det finns

en tidigare okänd arvinge. Även om änkan misstänker

att faderskapet är felaktigt har hon i dag små

möjligheter att väcka talan. Om faderskapet är

fastslaget genom dom enligt 1 kap. 3 §

föräldrabalken är faderskapsfrågan definitivt

avgjord och änkan har små möjligheter att

ifrågasätta faderskapet. Hon har helt enkelt ingen

talerätt enligt lagen. Enligt motionärens mening har

reglerna på detta område inte följt

samhällsutvecklingen. I motionen pekas på att

metoderna för fastställande av faderskap i dag är

helt andra än tidigare. Vidare anförs att både änkan

och den avlidnes barn skulle vinna ökad

rättssäkerhet och trygghet om talerätt för hävande

av faderskap infördes för såväl efterlevande maka

som mannens arvingar. I motionen yrkas ett

tillkännagivande från riksdagens sida i enlighet med

det anförda.

Ulf Nilsson och Kenth Skårvik (båda fp) anför i

motion L408 att det ligger i alla parters intresse -

moderns, barnets och den utpekade faderns - att ett

faderskap blir riktigt fastställt. Enligt

motionärerna har vetenskapen om blodundersökningar

utvecklats så att fastställelse av faderskap är

möjligt långt efter det att den utpekade fadern

avlidit. Detta har blivit möjligt genom att med DNA-

teknik undersöka levande släktingars blod. Mot denna

bakgrund bör en tidsbegränsad rätt att föra talan om

hävande av faderskap införas för mannens arvingar

och efterlevande maka, och riksdagen bör hos

regeringen begära lagförslag med denna innebörd.

I motion L411 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) pekas

på vissa situationer då det är otillfredsställande

att änkan i dag inte har talerätt beträffande den

avlidne mannens faderskap. Reglerna i fråga om

talerätten i faderskapsmål har enligt motionärerna

inte följt samhällsutvecklingen. Både änkan och den

avlidne mannens barn skulle vinna på en

modernisering av reglerna, och i motionen yrkas ett

tillkännagivande om att talerätt om hävande av

faderskap bör införas för såväl efterlevande maka

som mannens arvingar.

Utskottet har behandlat motionsyrkanden med samma

innebörd som de nu aktuella vid tidigare tillfällen.

När spörsmålet behandlades av utskottet våren 1998

hade utskottet, i sitt av riksdagen godkända

betänkande 1997/98:LU10, inte någon annan

uppfattning än motionärerna om vikten av att ingen

felaktigt förklaras vara far, och att det givetvis

ligger i såväl mödrars som barns intresse att

faderskap blir riktigt fastställda. När det gäller

hävande av faderskap anförde utskottet att reglerna

generellt sett måste bygga på tillfredsställande

avvägningar mellan de olika intressen som gör sig

gällande och att bestämmelserna i hög grad bör

präglas av hänsynen till barnets bästa. Vad först

gäller de situationer när faderskapet har

fastställts genom presumtion eller bekräftelse ansåg

utskottet att de motiv som ligger till grund för

nuvarande regler alltjämt har giltighet och att

några vägande skäl för att utvidga talerätten för

mannens änka och arvingar enligt utskottets mening

inte hade framkommit. Utskottet anförde vidare att

en utvidgning av talerätten för änkan och arvingarna

inte torde kunna motiveras utifrån principen om

barnets bästa.

När det sedan gäller faderskap som fastställts

genom dom erinrade utskottet om att Högsta domstolen

då nyligen beviljat resning i ett mål där

faderskapet fastställdes år 1949. Mannen ansökte om

resning och åberopade som stöd för sitt yrkande om

ogiltigförklaring av faderskapet en företagen

rättsgenetisk undersökning (mål Ö 5134/96). Efter

det att mannen avlidit och en arvinge till honom

trätt i hans ställe beviljades resning. Beträffande

behörigheten för en avliden mans änka eller arvingar

att begära blodundersökning enligt

blodundersökningslagen eller att ansöka om resning

förelåg däremot, såvitt utskottet hade sig bekant,

inte något prejudicerande avgörande. Enbart denna

omständighet kunde emellertid, enligt utskottets

mening, inte åberopas som skäl för en översyn av

lagstiftningen. Utskottet utgick från att, för det

fall det i framtiden skulle visa sig att nuvarande

regler leder till otillfredsställande resultat,

regeringen i lämpligt sammanhang skulle återkomma

till riksdagen med förslag i ämnet.

När frågan om en talerätt om hävande av faderskap

prövades på nytt våren 1999 med anledning av

motioner uttalade utskottet att det inte framkommit

någon omständighet som borde ge riksdagen anledning

att frångå sitt tidigare ställningstagande till

ifrågavarande spörsmål. Utskottet avstyrkte bifall

till de då aktuella motionerna (bet. 1998/99:LU18).

Vad som anförts i de nu aktuella motionerna utgör,

enligt utskottets mening, inte heller nu skäl för

riksdagen att frångå sitt tidigare ställningstagande

i frågan. Utskottet avstyrker därför bifall till

motionerna L401, L408 och L411.

Olovligt bortförda barn

Med olovligt bortförande av barn avses framför allt

då en förälder utan lov för med sig sitt barn till

ett annat land. Hit hör också fall då en förälder

olovligen håller kvar barnet i ett annat land efter

utgången av en umgängestid eller efter det att en

domstol bestämt att den andra föräldern skall ha

vårdnaden om barnet. I båda fallen är ändamålet att

hindra den andra föräldern från att ha vårdnaden om

barnet eller utöva umgängesrätt.

År 1980 tillkom två konventioner,

Europarådskonventionen och Haagkonventionen, i syfte

att få till stånd ett internationellt samarbete för

att motverka olovliga bortföranden och kvarhållanden

av barn i internationella förhållanden. Enligt

konventionerna skall ett beslut om vårdnad i barnets

hemland normalt verkställas, och barnet skall enligt

huvudregeln flyttas dit. Sverige har anslutit sig

till de båda konventionerna, och dessa har

införlivats med svensk rätt genom lagen (1989:14) om

erkännande och verkställighet av utländska

vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av

barn. För Sveriges del är konventionerna i kraft

gentemot ett fyrtiotal länder.

En ny konvention som gäller myndigheters

behörighet, tillämplig lag, erkännande,

verkställighet och samarbete i fråga om

föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn

antogs hösten 1996 inom Haagkonferensen för

internationell privaträtt. Den nya Haagkonventionen

har ett vidare tillämpningsområde och skall ses som

ett komplement till 1980 års Haagkonvention. 1996

års konvention är betydelsefull genom att den på ett

tvingande sätt reglerar myndigheternas behörighet

att ta upp exempelvis vårdnadsfrågor och genom att

den behöriga myndighetens beslut skall erkännas och

verkställas i de övriga konventionsstaterna. 1980

års Haagkonvention däremot inskränker sig till att

vara en konvention om överflyttning, dvs. ett

instrument för att i nödsituationer snarast möjligt

återställa läget som det var innan det olovliga

bortförandet eller kvarhållandet ägde rum. 1996 års

Haagkonvention är också betydelsefull på så sätt att

den vill hindra att en person genom att olovligt

bortföra eller kvarhålla ett barn skall kunna skapa

behörighet för myndigheter i ett annat land än det

där barnet har sin invanda miljö. Enligt

konventionen skall behörigheten i alla åtgärder

rörande barn tillkomma myndigheterna i den stat där

barnet har sitt hemvist. Om ett olovligt bortförande

äger rum saknar sålunda den nya statens myndigheter

behörighet att ta upp frågor rörande vårdnad och

umgänge. Först när barnet fått hemvist i den nya

staten och vissa andra i konventionen föreskrivna

villkor är uppfyllda övergår behörigheten till

myndigheterna i det nya landet. Till dess

behörigheten på föreskrivet sätt har övergått till

den nya statens myndigheter skall man i den staten

erkänna och verkställa de beslut som har meddelats i

barnets ursprungliga hemviststat.

I maj 1998 antog Europeiska unionens råd en

konvention om domstols behörighet och om erkännande

och verkställighet av domar i äktenskapsmål. Den nya

EU-konventionen, den s.k. Brysselkonventionen II,

innehåller bl.a. regler om myndigheters behörighet

att i samband med äktenskapsmål ta upp

vårdnadsfrågor och regler om erkännande och

verkställighet av vårdnadsavgöranden meddelade i

samband med ett äktenskapsmål i en EU-stat.

Konventionen innehåller en särskild bestämmelse om

bortförande av barn enligt vilken de behöriga

myndigheterna skall utöva sin behörighet med

beaktande av 1980 års Haagkonvention. Med anledning

av Amsterdamfördraget har kommissionen lagt fram ett

förslag till en gemenskapsrättsakt där

Brysselkonventionen II omarbetas till en förordning.

I sammanhanget vill utskottet upplysa om att

utskottet under en studieresa i november 1999

besökte sekretariatet i Haag för Haagkonferensen för

internationell privaträtt, varvid utskottet erhöll

aktuell information om läget beträffande olika

länders anslutning till 1996 års Haagkonvention om

föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn.

I motion L425 av Carina Hägg (s) anförs att ett

olovligt bortförande eller kvarhållande av ett barn

skapar en krissituation som snarast möjligt skall

undanröjas genom att barnet återförs till sin

invanda miljö. Motionären konstaterar att

Haagkonventionen skall säkerställa ett snabbt

avgörande så att barnet återförs till sin hemmiljö.

Konventionen medger emellertid att domstol kan vägra

ett återförande om det finns risk för att barnet

skulle utsättas för fysisk eller psykisk skada om

det återfördes eller om barnet genom återförandet

försätts i en ohållbar situation. Dessa skrivningar

i konventionen är, framhålls det i motionen, viktiga

för att säkerställa barnens fysiska och psykiska

hälsa och utveckling. I motionen anförs att

människornas ökade rörlighet över gränserna också

innebär att det i större utsträckning än förr bildas

par där parterna kommer från olika länder. I

förlängningen innebär det också en risk för att

vårdnadstvister med internationella inslag ökar.

Motionären framhåller att det inom familjerätten

allmänt sett skett ett ökat hänsynstagande till

barnets bästa vid avgörande av vårdnadsfrågor m.m.

När det gäller Haagkonventionen måste man vid

tillämpningen lägga stor vikt vid om barnen kan

komma att utsättas för fysiska eller psykiska skador

eller försättas i en ohållbar situation genom ett

återförande. Enligt motionen har emellertid i fråga

om information om Haagkonventionen och beträffande

dess tillämpning barnets bästa kommit i skymundan.

Man har heller inte tillräckligt beaktat kvinnornas

situation som vårdnadshavare i sammanhanget. En

översyn av Haagkonventionen och dess tillämpning bör

sålunda göras i linje med det anförda, och i

motionen begärs ett tillkännagivande med denna

innebörd.

Frågor om olovligt bortförda barn har behandlats av

utskottet vid flera tillfällen tidigare, bl.a. med

anledning av ett motionsyrkande i samband med

behandlingen av proposition 1997/98:7 Vårdnad,

boende och umgänge (bet. 1997/98:LU12). I linje med

tidigare ställningstagande förutsatte utskottet då

att man från regeringens sida fortsätter arbetet med

att få till stånd ytterligare internationella

överenskommelser, där sådana utgör en lämplig

lösning, och det fanns mot denna bakgrund inte skäl

för riksdagen att ta något ytterligare initiativ när

det gäller olovliga bortföranden av barn i

internationella förhållanden.

Frågan berördes senast av utskottet våren 1999 i

ett yttrande till socialutskottet med anledning av

behandlingen av proposition 1997/98:182 Strategi för

att förverkliga FN:s konvention om barnets

rättigheter i Sverige jämte motioner (1998/99:LU1y).

Utskottet konstaterade att barnkonventionen be-

handlar frågan om olovligt bortförda barn i artikel

11. Av artikeln framgår att konventionsstaterna

skall vidta lämpliga åtgärder för att bekämpa

olovligt bortförande och kvarhållande av barn i

utlandet. För detta ändamål skall staterna främja

ingående av bilaterala eller multilaterala

överenskommelser eller anslutning till befintliga

överenskommelser. Utskottet redogjorde därefter för

det internationella och nationella arbetet när det

gäller olovligt bortförda barn, och kunde konstatera

att frågan om Sveriges ratificering av 1996 års

Haagkonvention bereddes inom Regeringskansliet.

Vidare pekade utskottet på att även frågan om

Sveriges ratificering av Brysselkonventionen II om

domstols behörighet och om erkännande och

verkställighet av domar i äktenskapsmål var föremål

för beredning. Mot bakgrund av vad som redovisats

kunde utskottet våren 1999 med tillfredsställelse

konstatera att det pågick ett omfattande arbete i

syfte att skapa så effektiva regelverk som möjligt

både på internationell och nationell nivå i syfte

att bekämpa olovligt bortförande och kvarhållande av

barn. Utskottet kunde inte finna annat än att

lagstiftningsarbetet låg väl i linje med de

åtaganden som Sverige gjort genom barnkonventionen.

Som redovisats pågår nu beredning av frågan om

svensk anslutning till 1996 års Haagkonvention om

föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn. Den

konventionen är, som nämnts, ett komplement till

1980 års Haagkonvention och har ett vidare

tillämpningsområde. Sålunda regleras i den nya

konventionen på ett tvingande sätt myndigheternas

behörighet att ta upp exempelvis vårdnadsfrågor.

Med anledning av att frågan om olovligt bortförande

av barn nu åter aktualiseras motionsvägen, vill

utskottet framhålla att det är värdefullt att de

internationella reglerna på området diskuteras och

belyses utifrån vilka effekter tillämpningen får på

de berörda barnens situation. Det är viktigt att de

domstolar och myndigheter som har att tillämpa

reglerna gör det på ett ändamålsenligt sätt och

beaktar barnkonventionens krav om att vid alla

åtgärder som rör barn skall barnets bästa komma i

främsta rummet. Utskottet utgår från att barnens

situation och barnens bästa är en central

utgångspunkt och ledstjärna för de överväganden som

sker internationellt och nationellt i fråga om

åtgärder mot olovliga bortföranden och kvarhållanden

av barn, och anser att det för närvarande inte är

påkallat med något särskilt uttalande eller annan

åtgärd från riksdagens sida med anledning av vad som

anförs i motion L425.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motionen.

Myndighetsåldern

Enligt 9 kap. 1 § föräldrabalken är ett barn

omyndigt till dess det fyller 18 år. År 1969 sänktes

myndighetsåldern från 21 år till 20 år, och sedan

1974 gäller 18-årsgränsen (bet. LU 1974:12).

Myndighetsåldern har betydelse först och främst för

möjligheterna att ingå rättshandlingar. Den som är

omyndig får nämligen i princip inte själv råda över

sin egendom eller åtaga sig förbindelser av

ekonomisk natur. Sådana åtgärder ankommer i stället

på förmyndaren, vanligen föräldrarna, eller kräver i

varje fall förmyndares samtycke. I 6 kap. 2 §

föräldrabalken föreskrivs att vårdnaden om ett barn

består till dess att det fyller 18 år eller

dessförinnan ingår äktenskap. Enligt 7 kap. 1 §

föräldrabalken gäller vidare som huvudregel att

föräldrarnas underhållsskyldighet upphör när barnet

fyller 18 år.

Av 3 kap. 2 § regeringsformen framgår att den som

inte har uppnått 18 års ålder senast på valdag inte

har rösträtt vid val till riksdagen. Därutöver finns

bestämmelser som direkt knyter an till en

åldersgräns på 18 år i åtskilliga författningar på

vitt skilda rättsområden, exempelvis inom

straffrätten, socialtjänsten och på

utbildningsområdet. De sålunda författningsreglerade

åldersgränserna bestäms av den faktiska födelseda-

gen. Dock finns det vissa undantag från detta, såsom

de åldersgränsbestämmelser som reglerar när

skolplikten och värnplikten inträder. Dessa

åldersgränsbestämmelser bestäms till det kalenderår

en viss födelsedag inträffar i stället för till

själva födelsedatum.

I motion L427 av Maud Björnemalm m.fl. (s) begärs

ett tillkännagivande om att myndighetsåldern skall

följa kalenderåret i stället för födelsedatumet.

Enligt motionärernas mening bör lagen ändras så att

alla ungdomar i en och samma årskull blir myndiga

det kalenderår de fyller 18 år.

Motionsyrkanden om att sänka myndighetsåldern från

18 till 16 år behandlades av utskottet åren 1990 och

1991. I sina av riksdagen godkända betänkanden (bet.

1990/91:LU19 och 1991/92:LU9) hänvisade utskottet

till att myndighetsåldern år 1969 sänktes från 21

till 20 år och år 1974 till 18 år. Utskottet fann

inte några omständigheter som kunde motivera en

ytterligare sänkning av myndighetsåldern och

avstyrkte bifall till de då aktuella mo-

tionsyrkandena.

Utskottet är inte heller nu berett att förorda

någon ändring i föräldrabalkens regler om

myndighetsåldern. I sammanhanget bör erinras om att

regeringen i proposition 1998/99:115 På ungdomars

villkor - ungdomspolitik för demokrati, rättvisa och

framtidstro våren 1999 utlovat en närmare

undersökning under innevarande mandatperiod rörande

möjligheten att fastställa författningsreglerade

åldersgränser till kalenderår i de fall

bestämmelserna tar sikte på s.k. kollektivt

handlande inom främst fritids- och nöjeslivet samt

ansett att frågan om rösträtt skall följa kalenderår

i stället för fördelsedatum bör behandlas i samband

med andra valtekniska frågor.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motion L427.

Arvode till gode män och förvaltare

Enligt 12 kap. 16 § föräldrabalken har gode män och

förvaltare rätt till ett skäligt arvode för

uppdraget och ersättning för de utgifter som har

varit skäligen påkallade för uppdragets fullgörande.

Beslut om arvode och ersättning för utgifter fattas

av överförmyndaren. Överförmyndaren bestämmer

dessutom i vad mån arvode och ersättning för

utgifter skall betalas med medel som tillhör den

enskilde. Om inte särskilda skäl föranleder något

annat, skall arvode och ersättning för utgifter

betalas med den enskildes medel i den mån hans eller

hennes beräknade inkomst under det år när uppdraget

utförs eller hans eller hennes tillgångar under

samma år överstiger två gånger basbeloppet enligt

lagen (1962:381) om allmän försäkring. Vidare

föreskrivs att arvode och ersättning för utgifter

som inte skall betalas med den enskildes eller

dödsboets medel skall betalas av kommunen.

Sonja Fransson (s) anför i motion L413 att den

nuvarande ordningen för betalningsrutiner till gode

män och förvaltare både ur praktisk och etisk

synvinkel är olämpliga. Bestämmelserna borde, enligt

motionärens mening, ändras så att kommunen

fakturerar de huvudmän som själva skall betala

arvoden och tar ansvar för att betala in sociala

avgifter och lämna kontrolluppgifter för alla gode

män och förvaltare. Härigenom skulle bl.a. gode män

och förvaltare själva slippa att ta ut pengar från

huvudmannens konto. I motionen yrkas att

utbetalningsrutinerna vad gäller arvode till gode

män och förvaltare bör ändras på så sätt att

kommunerna fakturerar huvudmännen och tar ansvaret

för att betala in sociala avgifter och lämna

kontrolluppgifter.

Förmynderskapsreglerna i föräldrabalken ändrades

genom en genomgripande reform år 1994 (prop.

1993/94:251, bet. 1994/95:LU3, rskr. 29). Reformen

innebar bl.a. ändrade regler beträffande

förmyndares, förvaltares och gode mäns förvaltning

av egendom samt tillsynen över sådan förvaltning.

Syftet var att modernisera reglerna på området och

anpassa dessa till dagens situation. Sålunda

flyttades behörigheten att förordna förvaltare och

god man i många fall från tingsrätterna till

överförmyndarna, och tillsynen över överförmyndarna

överfördes från tingsrätterna till länsstyrelserna.

I lagstiftningsärendet uttalade utskottet att det är

väsentligt att en så pass genomgripande reform följs

upp och utvärderas relativt snart, och utskottet

utgick från att regeringen ser till att en sådan

uppföljning och utvärdering kommer till stånd. Mot

bakgrund av bl.a. dessa riksdagsuttalanden har nu

inom Justitiedepartementet inletts en utvärdering av

1995 års förmynderskapsreform.

Utskottet anser att det finns goda skäl att

överväga en annan ordning än den nuvarande när det

gäller utbetalningar av arvoden till gode män och

förvaltare och förutsätter att sådana överväganden

kommer till stånd inom ramen för det pågående

utvärderingsarbetet av 1995 års

förmynderskapsreform.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motion L413.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande utvärdering av 1998 års

föräldrabalksreform

att riksdagen med bifall till motionerna 1999/2000:L415 och

1999/2000:L426 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande utredningen i mål om

vårdnad

att riksdagen avslår motion 1999/2000:L418,

res. 1 (m)

3. beträffande gemensam vårdnad för ogifta

föräldrar

att riksdagen avslår motion 1999/2000:L424,

4. beträffande överflyttande av

vårdnaden

att riksdagen avslår motion 1999/2000:L428,

res. 2 (c)

5. beträffande barn till missbrukande

föräldrar

att riksdagen avslår motion 1999/2000:L403,

6. beträffande umgänge med barn

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Sf302 yrkande 4,

res. 3 (m, kd)

7. beträffande umgängessabotage

att riksdagen avslår motion 1999/2000:L421,

res. 4 (kd)

8. beträffande hävande av faderskap

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:L401,

1999/2000:L408 och 1999/2000:L411,

res. 5 (m, kd, c, fp)

9. beträffande olovligt bortförda barn

att riksdagen avslår motion 1999/2000:L425,

10. beträffande myndighetsåldern

att riksdagen avslår motion 1999/2000:L427,

11. beträffande arvode till gode män och

förvaltare

att riksdagen avslår motion 1999/2000:L413.

Stockholm den 21 mars 2000

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

I beslutet har deltagit: Tanja Linderborg (v), Rolf

Åbjörnsson (kd), Marianne Carlström (s), Stig

Rindborg (m), Rune Berglund (s), Karin Olsson (s),

Henrik S Järrel (m), Nikos Papadopoulos (s),

Elizabeth Nyström (m), Marina Pettersson (s),

Christina Nenes (s), Tasso Stafilidis (v), Kjell

Eldensjö (kd), Berit Adolfsson (m), Anders Berglöv

(s), Ana Maria Narti (fp) och Agne Hansson (c).

Reservationer

1. Utredningen i mål om vårdnad (mom. 2)

Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Elizabeth Nyström

och Berit Adolfsson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6

börjar med "Utskottet saknar" och slutar med "motion

L418" bort ha följande lydelse:

Som påpekas i motionen har det i den allmänna

debatten framkommit uppgifter om att

barnspsykiatrins resurser kommit att användas för

utredning i vårdnadstvister. Det förekommer sålunda

att vårdnads- och umgängestvister remitteras till

barn- och ungdomspsykiatrin utan att det finns några

psykiatriska skäl beträffande barnet i familjen att

göra det. De redan hårt ansträngda barn- och

ungdomspsykiatriska mottagningarna tas, som

framhålls i motionen, i anspråk i onödan, vilket går

ut över de verkligt behövande psykiatriska fallen.

Med hänsyn till det anförda delar utskottet

motionärens bedömning att de påtalade förhållandena

behöver ses över och erforderliga förslag till

åtgärder läggas fram.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med

bifall till motion L418 som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande utredningen i mål om vårdnad

att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:L418 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

2. Överflyttande av vårdnaden (mom. 4)

Agne Hansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8

börjar med "Utskottet är" och slutar med "motion

L428" bort ha följande lydelse:

Som anförs i motionen har det på senare tid

förekommit flera uppmärksammade fall av mycket

allvarligt våld inom familjen där vårdnaden om

barnen aktualiserats. Utskottet delar motionärernas

uppfattning att en förälder som begått ett grovt

våldsbrott mot en familjemedlem automatiskt bör

fråntas vårdnaden om sitt barn. Att med våld beröva

barnets mor livet är, enligt utskottets mening, en

så grov kränkning också mot barnet och dess behov

att en förälder som dömts för ett sådant våldsbrott

utan vidare inte kan anses uppfylla föräldrabalkens

krav på en vårdnadshavare. Däremot kan, som påpekas

i motionen, den dömde förälderns kontakt med barnet

upprätthållas genom t.ex. övervakade besök eller på

annat sätt som barnspsykiatrisk expertis finner

lämpligt.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med

bifall till motion L428 som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha

följande lydelse:

4. beträffande överflyttande av vårdnaden

att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:L428 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

3. Umgänge med barn (mom. 6)

Rolf Åbjörnsson (kd), Stig Rindborg (m), Henrik S

Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Kjell Eldensjö

(kd) och Berit Adolfsson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10

börjar med "Utskottet kan" och slutar med "yrkande

4" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill i likhet med motionärerna betona

betydelsen av att barn efter en skilsmässa har god

kontakt med båda sina föräldrar. Det är därför

otillfredsställande att i dag så många barn efter

föräldrarnas separation förlorar vardagskontakten

med den ena föräldern. Mot denna bakgrund finns det

skäl för regeringen att ta initiativ till en översyn

av de nuvarande reglerna om umgänge i föräldrabalken

och att erforderliga lagförslag läggs fram som

bättre än i dag kan åstadkomma att barnet efter

föräldrarnas separation får en fortsatt god

vardagskontakt med båda föräldrarna.

Som framhålls i motionen är det också viktigt för

barnets fortsatta kontakt med båda föräldrarna efter

en skilsmässa och för att föräldrarna skall kunna ta

sitt föräldraansvar att de får rätt att ta del av

all information rörande barnet när det gäller

skolgång, eventuella sjukhusvistelser m.m.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha

följande lydelse:

6. beträffande umgänge med barn

att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:Sf302 yrkande 4

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

4. Umgängessabotage (mom. 7)

Rolf Åbjörnsson och Kjell Eldensjö (båda kd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11

börjar med "Med anledning" och slutar med "motion

L421" bort ha följande lydelse:

Som konstateras i motionen är det lätt för en

vårdnadshavare att sabotera barnets umgänge med den

andra föräldern. Det kan ske genom påståenden om

barnets önskemål och vilja eller om barnets ohälsa

eller genom att föräldern flyttar långt bort med

barnet från den andra föräldern.

Den som drabbas av umgängessabotage tvingas med

nuvarande reglering in i en ofta segdragen och oviss

domstolsbehandling som kostar mycket pengar för den

enskilde och samhället och leder till utdragna

konfikter som är skadliga för såväl barnet som

förhållandet mellan föräldrarna.

Mot denna bakgrund bör, enligt utskottets mening,

en utredning tillkallas för att se över

lagstiftningen i syfte att komma till rätta med

umgängessabotage i vårdnads- och umgängestvister.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med

bifall till motion L421 som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha

följande lydelse:

7. beträffande umgängessabotage

att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:L421 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

5. Hävande av faderskap (mom. 8)

Rolf Åbjörnsson (kd), Stig Rindborg (m), Henrik S

Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Kjell Eldensjö

(kd), Berit Adolfsson (m), Ana Maria Narti (fp) och

Agne Hansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14

börjar med "Utskottet har" och på s. 15 slutar med

"och L411" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning i fråga

om vikten av att ingen felaktigt förklaras vara far

till ett barn. Att faderskapet blir riktigt

fastställt måste givetvis anses ligga i såväl

barnets som moderns och den utpekade faderns

intresse. Vad först gäller den situationen att

faderskapet har fastställts genom presumtion kan

utskottet konstatera att nuvarande lagstiftning i

fråga om talerätt för en avliden mans maka och

arvingar bygger på avvägningar mellan de olika

intressen som gör sig gällande. Några motsvarande

avvägningar har inte skett när det gäller talerätt

för mannens änka och arvingar vid ogiltigförklaring

av faderskapsbekräftelse. Utskottet anser att det är

otillfredsställande att det inte finns några klara

regler i fråga om talerätten i sådana fall. Vad

härefter angår talerätten i fråga om faderskap som

har fastställts genom dom får rättsläget, enligt

utskottets mening, betraktas som oklart. Mot

bakgrund av den samhällsutveckling som ägt rum under

senare år, inte minst när det gäller förekomsten av

nya familjebildningar, får även detta anses

otillfredsställande.

Som framhålls i motionerna är i dag metoderna för

fastställande av faderskap helt andra än tidigare.

Vetenskapen om blodundersökningar har utvecklats så

att fastställelse av faderskap är möjligt långt

efter det att den utpekade fadern avlidit. Detta har

blivit möjligt genom att med DNA-teknik undersöka

levande släktingars blod.

Sammanfattningsvis anser utskottet att de nu

redovisade förhållandena bör bli föremål för en

förutsättningslös utredning där olika aspekter på

problemen och de olika intressen som gör sig

gällande blir noggrant genomlysta.

Vad utskottet nu anfört bör, med bifall till

motionerna L401, L408 och L411, ges regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha

följande lydelse:

8. beträffande hävande av faderskap

att riksdagen med bifall till motionerna 1999/2000:L401,

1999/2000: L408 och 1999/2000:L411 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört.

Innehållsförteckning