Bet. 1999/2000:LU16

Lagutskottets betänkande

1999/2000:LU16

Familjerättsliga frågor, m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1999/2000

LU16

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet ett tjugotal

motionsyrkanden från den allmänna motionstiden år

1999 i skilda frågor på familjerättens område.

Motionsyrkandena rör bl.a. äktenskaps- och

sambolagstiftningen samt arvs- och namnrättsliga

frågor.

Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner i

huvudsak med hänvisningar till pågående

beredningsarbeten och tidigare ställningstaganden.

Till betänkandet har fogats nio reservationer och

fyra särskilda yttranden.

Motionerna

1999/2000:L402 av Stig Rindborg m.fl. (m) vari yrkas

att riksdagen hos regeringen begär förslag om

återinförande av arvsrätt för kusiner i enlighet med

vad som anförts i motionen.

1999/2000:L407 av Lena Ek (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att borgerliga

vigselförrättare skall erhålla ett arvode som är

jämförbart med andra förrättningsarvoden,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att ersättning för

förlorad arbetsförtjänst skall utgå,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att reseersättning

skall utgå.

1999/2000:L409 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag

till sådan ändring av namnlagen att det blir möjligt

att föra dubbelnamn vidare till sina barn enligt vad

i motionen anförts.

1999/2000:L412 av Kerstin Heinemann (fp) vari yrkas

att riksdagen hos regeringen begär att den

tillsätter en utredning om möjligheterna till en

förenklad borgerlig vigsel.

1999/2000:L414 av Tasso Stafilidis m.fl. (v) vari

yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

sådan ändring i äktenskapsbalken m.fl. lagar att

begreppet borgerlig ändras till civil enligt vad i

motionen anförts,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

sådan ändring av äktenskapsbalken att endast den

civila vigselceremonin blir den juridiskt bindande.

1999/2000:L416 av Per Landgren (kd) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om en värdekommission.

1999/2000:L417 av Kia Andreasson m.fl. (mp) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att regeringen

bör utreda möjligheterna att ändra lagstiftningen så

att efterlevande make ges möjlighet att sitta kvar i

orubbat bo eller åtminstone ha möjlighet att få bo

kvar i makarnas gemensamma bostad när den andre

maken avlidit, även i de fall där det finns

särkullbarn med i bilden som vill ha ut sin arvslott

omgående.

1999/2000:L419 av Tuve Skånberg (kd) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att utreda möjligheten att

öppna partnerskapslagstiftningen också för övriga

som lever i hushållsgemenskap.

1999/2000:L423 av Tuve Skånberg och Mikael Oscarsson

(kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om föräldrautbildning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att förlänga

betänketiden för par som har barn under 16 år från

dagens sex månader till ett helt år, vare sig båda

eller bara den ena föräldern önskar skilsmässa,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att ändra de

befintliga regler som innebär att människor förlorar

ekonomiskt på att gifta sig eller vinner på att

skilja sig,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att betrakta policyn

som kom till uttryck i proposition 1973:32 om

äktenskaps ingående och upplösning att man i

framtiden vid utformningen av regler om skatter och

sociala förmåner skall undvika att ge regler ett

sådant innehåll att människor förlorar på att gifta

sig eller vinner på att skilja sig.

1999/2000:L430 av Anita Johansson (s) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om översyn av

sambolagstiftningen.

1999/2000:L904 av Ingvar Svensson (kd) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av en

översyn av samäganderättslagen.

1999/2000:Sf302 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari

yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att lagstiftningen

skall prioritera äktenskapet som samlevnadsform.

1999/2000:So203 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av ändring

av namnlagen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om rättighet till

retroaktivt namnbyte efter könsbyte.

1999/2000:So225 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, s,

v, c, mp) vari yrkas

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om en gemensam

lagstiftning för homosexuella och heterosexuella

sambor.

Utskottet

Inledning

I betänkandet behandlar utskottet ett tjugotal

motionsyrkanden från den allmänna motionstiden år

1999 i skilda frågor på familjerättens område.

Motionsyrkandena rör bl.a. äktenskaps- och

sambolagstiftningen samt arvs- och namnrättsliga

frågor.

Som en allmän bakgrund till de nu aktuella

motionsyrkandena erinrar utskottet om att den

familjerättsliga lagstiftningen har varit föremål

för en genomgripande omarbetning under de senaste

decennierna. Efter en lång rad av delreformer på

äktenskapsrättens område fattade riksdagen år 1987

beslut om att giftermålsbalken skulle ersättas med

en ny balk, äktenskapsbalken (prop. 1986/87:1, bet.

LU18, rskr. 159). Lagstiftningen innebar

betydelsefulla förändringar, främst i fråga om

fördelningen av makars egendom vid äktenskapets

upplösning. Ett uttalat syfte med lagändringarna var

att åstadkomma en högre grad av ekonomisk rättvisa

mellan makarna vid äktenskapsskillnad.

I samband med äktenskapsbalken antog riksdagen

lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem

(sambolagen) och senare samma år lagen (1987: 813)

om homosexuella sambor (prop. 1986/87:124, bet.

LU28, rskr. 350). Sambolagen var framför allt

föranledd av behovet av att tillförsäkra den svagare

parten i ett samboförhållande vissa rättigheter i

fråga om det gemensamma hemmet då sammanlevnaden

upphör. I flera andra lagar har införts bestämmelser

som knyter an till sambobegreppet i sambolagen och

ger sambor i princip samma rättigheter och

skyldigheter som äkta makar. Avsikten har dock inte

varit att söka uppnå en med äktenskapet jämförbar

reglering av samboförhållanden. Genom lagen om

homosexuella sambor har sambolagen och regler i

vissa andra lagar gjorts tillämpliga också på

homosexuella samboförhållanden. Den nu redovisade

lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1988.

Reformarbetet när det gäller sambolagstiftningen

kan nu sägas vara inne i en andra fas. Våren 1997

tillsatte regeringen en parlamentarisk kommitté med

uppgift att utvärdera huruvida huvudsyftet med

sambolagen har uppnåtts och bl.a. överväga om

skillnaderna i den rättsliga behandlingen av

homosexuella sambor jämfört med heterosexuella

sambor är motiverade. Utredningsarbetet redovisades

i september 1999 i betänkandet (SOU 1999:104) Nya

samboregler.

När det gäller homosexuella parförhållanden

beslutade riksdagen år 1994 att anta ett inom

utskottet utarbetat förslag till lagstiftning som

gör det möjligt för två personer av samma kön att

registrera sitt partnerskap (bet. 1993/94:LU28,

rskr. 414). Registreringen innebär att de flesta

bestämmelser som gäller för äktenskap blir gällande

också för registrerade partnerskap. Lagen

(1994:1117) om registrerat partnerskap trädde i

kraft den 1 januari 1995, och genom lagen har

homosexuella par sålunda fått möjlighet att trygga

ett parförhållande på motsvarande sätt som står till

buds för heterosexuella par. Lagstiftning om

registrerat partnerskap finns också i Danmark,

Norge, Island och Nederländerna samt sedan november

1999 även i Frankrike. I detta sammanhang bör även

nämnas att regeringen i februari 1999 tillkallade en

parlamentarisk kommitté med uppgift att undersöka

och analysera villkoren för barn i homosexuella

familjer. Kommittén skall vidare överväga om de

rättsliga skillnader som finns vad gäller

homosexuella pars möjligheter att adoptera och utses

till vårdnadshavare är sakligt motiverade och lämna

förslag till hur eventuellt omotiverade skillnader

kan undanröjas. Uppdraget skall redovisas senast den

1 januari 2001 (dir. 1999:5).

I samband med 1987 års beslut om äktenskapsbalken

gjordes också viktiga ändringar i arvsordningen.

Ändringarna syftade till att skapa möjligheter för

den efterlevande maken att få ärva den avlidne

makens kvarlåtenskap och därmed kunna sitta kvar i

orubbat bo. En make skall vid den andre makens död

därför ta arv framför makarnas gemensamma

bröstarvingar, vilka i stället getts rätt till arv

efter den först avlidne maken vid den efterlevandes

död. I mars 1996 tillkallade regeringen en

utredning, Ärvdabalksutredningen, med uppgift att

bl.a. undersöka om 1987 års ändringar i

arvsordningen slagit igenom på det sätt som var

avsett, utvärdera reformen utifrån den

frågeställningen och föreslå de lagändringar som kan

vara motiverade. Utredningen överlämnade hösten 1996

delbetänkandet (SOU 1996:160) Bouppteckningar och

arvsskatt. Uppdraget slutredovisades i augusti 1998

i betänkandet (SOU 1998:110) Makes arvsrätt,

dödsboförvaltare och dödförklaring.

Ett till familjerätten angränsande rättsområde är

namnrätten. Gällande bestämmelser om personnamn,

varmed avses efternamn, mellannamn och förnamn,

finns i namnlagen (1982:670). Lagen trädde i kraft

den 1 januari 1983 och ersatte då 1963 års lag i

ämnet (prop. 1981/82:156, bet. LU41, rskr. 357).

Till grund för den nu gällande lagen ligger en

strävan till jämställdhet i namnrättsligt hänseende

mellan kvinnor och män och till lika behandling av

barn till föräldrar som är gifta med varandra och

barn till ogifta föräldrar. Den nuvarande namnlagen

kännetecknas av att den ger betydligt större utrymme

än äldre bestämmelser åt den enskilde att själv

bestämma vilket namn han eller hon vill bära.

Utskottet övergår därmed till att under skilda

rubriker behandla de olika frågor som har

aktualiserats i motionerna.

Äktenskaps- och sambolagstiftningen

I äktenskapsbalken finns bestämmelser som innehåller

de grundläggande principerna om äktenskap. Där anges

bl.a. villkoren för äktenskapets ingående och

upplösning. Enligt 1 kap. 1 § ingås äktenskap mellan

en kvinna och en man. Genom bestämmelsen markeras

att äktenskapet är en monogam förbindelse, som

endast får ingås mellan personer av olika kön.

Äktenskapsbalken innehåller också bestämmelser om

vigsel. Vidare regleras makarnas ekonomiska

förhållanden och i särskilda kapitel finns

förhållandevis detaljerade regler om makars

skyldighet att bidra till varandras och till

familjens underhåll, om giftorätt och giftorättsgods

respektive enskild egendom, om gåvor mellan makar

samt om bodelning.

Lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem

(sambolagen) är tillämplig i fråga om sådana

samboförhållanden i vilka en ogift man och en ogift

kvinna lever tillsammans under äktenskapsliknande

förhållanden. När ett samboförhållande upplöses får

samborna en giftorättsliknande rätt till delning av

sådan egendom i det gemensamma hemmet som har

anskaffats för gemensamt begagnande. På

sociallagstiftningens område finns regler som knyter

an till sambobegreppet i sambolagen och som ger

sambor i princip samma rättigheter och skyldigheter

som äkta makar. Även inom andra rättsområden

förekommer det att äktenskapsliknande samlevnad

likabehandlas med äktenskap.

Lagen (1987:813) om homosexuella sambor innebär att

sambolagen och vissa särskilt angivna bestämmelser

om sambor är tillämpliga också på homosexuella

samboförhållanden. En av skillnaderna mellan

sambolagen och lagen om homosexuella sambor

utmönstrades den 1 januari 1998 då kretsen

bidragsberättigade enligt lagen (1993:737) om

bostadsbidrag utvidgades till att avse också

homosexuella sambor (prop. 1997/98:1 utg.omr. 18,

bet. BoU1, rskr. 78).

Våren 1997 tillkallade regeringen en parlamentarisk

kommitté med uppgift att göra en utvärdering av

sambolagen med inriktning på vissa särskilda frågor

(dir. 1997:75). Kommittén antog namnet

Samboendekommittén. Enligt direktiven var kommitténs

huvuduppgift att utvärdera om huvudsyftet med lagen

- att ge ett minimiskydd åt den svagare parten när

samboförhållandet upplöses - uppnåtts. I uppdraget

låg vidare att överväga om skillnaderna i den

rättsliga behandlingen av homosexuella sambor

jämfört med heterosexuella sambor är motiverade och

klarlägga om det föreligger behov av ett utvidgat

rättsligt skydd vid andra former av

hushållsgemenskap än sådana som i dag är reglerade i

lag. Kommittén redovisade i september 1999 sitt

arbete i betänkandet (SOU 1999:104) Nya samboregler.

I betänkandet föreslås bl.a. lagändringar som

innebär att sambolagen skall vara tillämplig på alla

samboförhållanden, oavsett parternas kön.

Därmed övergår utskottet till att behandla några

motionsyrkanden i vilka motionärerna tar upp vissa

frågor av principiell karaktär rörande äktenskaps-

lagstiftningen.

Alf Svensson m.fl. (kd) anför i motion Sf302 att

stabila och fungerande familjer är bra både för barn

och vuxna och en förutsättning för ett gott

samhälle. Motionärerna anser att det är viktigt att

lagstiftningen utformas så att den innebär ett stöd

för stabila familjerelationer och begär ett

tillkännagivande om att lagstiftningen skall

prioritera äktenskapet som samlevnadsform (yrkande

7).

Även i motion L423 av Tuve Skånberg och Mikael

Oscarsson (båda kd) framhålls äktenskapet som

samlevnadsform. Motionärerna begär tillkännagivanden

om att regler, bl.a. vad gäller skatter och sociala

förmåner, som innebär att man vinner på att skilja

sig och förlorar på att gifta sig skall ändras

(yrkandena 3 och 4). I motionen anförs vidare att

föräldrar ofta utsätts för stora påfrestningar i

samband med ett barns födelse, vilket ökar

skilsmässorisken. Motionärerna anser att nyblivna

föräldrar bör erbjudas föräldrautbildning genom

såväl mödravårds- som barnavårdscentralerna för att

skilsmässor på så sätt skall förebyggas. I motionen

begärs ett tillkännagivande i enlighet med det

anförda (yrkande 1).

Inför ett ställningstagande till de spörsmål som

tas upp i motionerna vill utskottet först erinra om

de uttalanden som utskottet gjorde i samband med

äktenskapsreformen år 1987. I sitt av riksdagen

godkända betänkande LU 1986/87:18 framhöll utskottet

att det bör vara ett mål för lagstiftningen att

äktenskapet bevaras som den normala och naturliga

formen för familjebildning för det helt övervägande

antalet människor. Genom att ingå äktenskap får

parterna tillgång till ett regelsystem som

tillhandahåller lösningar på praktiska problem och

som ger dem skydd i åtskilliga hänseenden. Jämfört

med andra samlevnadsformer ger alltså äktenskapet

betydande fördelar. Trots detta, konstaterade

utskottet, väljer många människor av olika skäl att

sammanleva utan att ingå äktenskap. Detta

förhållande måste lagstiftaren ta hänsyn till.

Utrymme måste ges människorna att själva forma sitt

personliga liv och bestämma vilka normer som skall

gälla för deras familjeliv. Samtidigt måste det,

anförde utskottet, beaktas att en ordning där

människors grundläggande behov och väsentliga

intressen blir sämre tillgodosedda eller helt

åsidosatta enbart av den anledningen att de inte

vill ingå äktenskap inte är godtagbar i ett modernt

samhälle. På åtskilliga områden måste därför,

framhöll utskottet vidare, eftersträvas att reglerna

i sak blir enhetliga för alla sammanlevande

oberoende av om samlevnaden sker i äktenskap eller

inte. Vid utformningen av sådana regler är det

självfallet angeläget att man inte påverkar

människors val av samlevnadsform så att de förlorar

på att gifta sig eller vinner på att separera.

Enligt utskottets mening kunde det heller inte med

fog hävdas att lagstiftningen i vårt land generellt

sett missgynnar äktenskapet. I samma ärende strök

utskottet också under att man inte bör skapa så

utförliga regler för sambor att man därigenom

åstadkommer vad som skulle kunna betecknas som

äktenskapsliknande system av lägre dignitet.

Utskottet har vid flera tidigare tillfällen

avstyrkt motionsyrkanden med samma inriktning som de

nu aktuella. När utskottet våren 1999 senast

behandlade motionsspörsmålet konstaterade utskottet

i sitt av riksdagen godkända betänkande 1998/99:LU18

att gällande lagstiftning i huvudsak låg i linje med

de nu redovisade uttalandena från år 1987. Vad

särskilt gällde motionsyrkanden om ett riksdagens

uttalande rörande betydelsen av stabila

familjeförhållanden och en prioritering av

äktenskapet som samlevnadsform strök utskottet ånyo

under att äktenskapet, och numera även

partnerskapet, utgör en institution som är

överlägsen andra samlevnadsformer i fråga om bl.a.

juridisk stabilitet samt att äktenskapsbalken utgör

ett heltäckande juridiskt regelsystem för dem som

väljer att ingå äktenskap. Mot denna bakgrund kunde

utskottet inte finna annat än att lagstiftningen var

utformad i enlighet med det synsätt som kom till

uttryck i de då aktuella motionerna. I övrigt

vidhöll utskottet uppfattningen att lagstiftningen

så långt som möjligt bör vara neutral i förhållande

till olika samlevnadsformer och moraluppfattningar

och att det inte bör ankomma på riksdagen att styra

enskilda individer i valet av samlevnadsform.

Enligt utskottets mening har det inte framkommit

någon omständighet som föranleder något annat

ställningstagande i den nu aktuella frågan än det

som riksdagen gjorde våren 1999. Utskottet avstyrker

därmed bifall till motionerna L423 yrkandena 3 och 4

samt Sf302 yrkande 7.

När det sedan gäller frågan om föräldrautbildning

som tas upp i motion L423 yrkande 1 påminner

utskottet om att en särskild utredare har haft

regeringens uppdrag att föreslå hur stödet till

föräldrar i form av föräldrautbildning och andra

verksamheter för föräldrar och barn i förskoleålder

och skolålder skall kunna utvecklas och stimuleras.

Utredaren överlämnade hösten 1997 betänkandet (SOU

1997:161) Stöd i föräldraskapet till regeringen.

Betänkandet innehåller förslag och överväganden

angående utformningen av föräldrautbildningen och

andra verksamheter som kan fungera som stöd för

föräldrar i deras föräldraskap, bl.a. inom de

sektorer som motionärerna tar upp. Enligt vad

utskottet har erfarit kommer utredarens bedömningar

och förslag att behandlas i en skrivelse från

regeringen om olika barnfrågor som har aviserats

till maj 2000.

Utskottet anser att behandlingen av den aviserade

skrivelsen inte bör föregripas genom något särskilt

uttalande från riksdagens sida, varför motion L423

yrkande 1 avstyrks.

I några motionsyrkanden hänför sig motionärerna till

ett förslag som lades fram av Partnerskapskommittén

år 1993. I sitt betänkande (SOU 1993:98) Partnerskap

föreslog kommittén att lagen om homosexuella sambor

skulle ersättas av en ny lag, lag om sambor av samma

kön. Det framlagda förslaget innebar att

homosexuella sambor skall omfattas av i princip

samma regler som gäller för en man och en kvinna som

lever tillsammans under äktenskapsliknande

förhållanden. Förslaget gick med andra ord ut på att

sambor, oavsett kön, skall omfattas av samma

bestämmelser, t.ex. vad gäller pension och

efterlevandeskydd.

Anita Johansson (s) anser i motion L430 att ett

lagförslag som bygger på Partnerskapskommitténs

förslag bör utarbetas. I motionen begärs ett

tillkännagivande om en översyn av

sambolagstiftningen i linje med det anförda (yrkande

4).

I motion So225 begär Barbro Westerholm m.fl (fp, s,

v, c, mp) ett tillkännagivande om att lagen om

sambors gemensamma hem och lagen om homosexuella

sambor, i linje med vad som föreslogs av

Partnerskapskommittén, skall slås samman i en

gemensam lag så att homosexuella och heterosexuella

sambor får lika rättigheter och skyldigheter

(yrkande 10).

Som redovisats inledningsvis har den fråga som tas

upp i de nu aktuella motionerna nyligen övervägts av

Samboendekommittén. Kommittén föreslår i sitt

betänkande (SOU 1999:104) Nya samboregler

lagändringar som bl.a. innebär att lagen (1987:232)

om sambors gemensamma bostad skall benämnas

sambolagen och vara tillämplig på såväl homosexuella

som heterosexuella sambor. Enligt vad utskottet har

erfarit remissbehandlas betänkandet för närvarande.

Utskottet kan således konstatera att det finns ett

färdigt lagförslag som ligger helt i linje med

motionärernas önskemål. Enligt utskottets

uppfattning bör det pågående beredningsarbetet inte

föregripas av något särskilt uttalande från

riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför bifall

till motionerna L430 yrkande 4 och So225 yrkande 10.

Med annan hushållsgemenskap avses en förhållandevis

varaktig gemenskap mellan två eller flera personer

som delar bostad och har ett visst mått av ekonomisk

gemenskap och samarbete i vardagliga göromål. I

Sverige finns, till skillnad från vad som är fallet

i bl.a. Norge, inte någon särskild lagstiftning om

det rättsliga förhållandet mellan parterna i en

sådan hushållsgemenskap.

I motion L419 av Tuve Skånberg (kd) anförs att det

finns många hushåll där personer av samma kön lever

tillsammans utan att ha en sexuell relation,

exempelvis vänner, syskon och arbetskamrater. Det

behövs, enligt motionären, en rättslig reglering

även beträffande dessa hushåll, bl.a. vad gäller

möjligheten att erhålla bostadsbidrag och andra

förmåner i de sociala trygghetssystemen. Motionären

begär ett tillkännagivande om att regeringen skall

utreda möjligheten att låta partnerskapslagen gälla

för alla som delar hushållsgemenskap, oavsett

sexuell orientering.

Utskottet erinrar om att den frågeställning som

aktualiseras i motionen har diskuterats i skilda

sammanhang under de senaste decennierna. Sålunda

övervägde Familjelagssakkunniga i betänkandet (SOU

1981:85) Äktenskapsbalk om det inte gick att skapa

en ordning som innebar att även andra samboende än

de som sammanlever på grund av traditionell

parbildning skulle kunna komma in under samma

regelsystem som övriga sambor. Detta skulle ske

genom avtal eller registrering.

Familjelagssakkunniga avvisade dock tanken då det

dels inte tycktes finnas något större praktiskt

behov av en sådan reglering, dels fanns risk för

missbruk, exempelvis i skatteundandragande syfte.

Regeringen anslöt sig i proposition 1986/87:1 till

Familjelagssakkunnigas bedömning och riksdagen hade

inte någon annan uppfattning (bet. LU 1986/87:18).

Partnerskapskommittén anförde i sitt betänkande

(SOU 1993:98) Partnerskap att det visserligen skulle

kunna finnas behov av skyddslagstiftning för

personer som lever tillsammans i hushållsgemenskap,

men som inte omfattas av sambolagstiftningen. En

sådan lagstiftning skulle dock, enligt kommittén,

inte fylla sin funktion om den bygger på frivillig

registrering eller anmälan.

Frågan aktualiserades på nytt vid tillkomsten av

partnerskapslagstiftningen. Utskottet tillkännagav

därvid i sitt av riksdagen godkända betänkande

1993/94:LU28 att det var angeläget att klarlägga

vilket behov av rättslig reglering som förelåg för

personer som levde i någon form av hushållsgemenskap

utan att omfattas av den äktenskapsrättsliga

lagstiftningen eller av någon av de båda

sambolagarna. Enligt utskottets tillkännagivande

gällde detta framför allt på det sociala

trygghetsområdet.

När nu utskottet på nytt har att ta ställning till

ifrågavarande spörsmål kan konstateras att

Samboendekommittén har haft i uppdrag att göra en

sådan utredning som efterlystes av utskottet våren

1994 och som begärs i motion L419. Kommittén

konstaterar sammanfattningsvis att det saknas skäl

att införa en rättslig reglering av de inbördes

förhållandena mellan personer som bor tillsammans i

annan hushållsgemenskap. Inte heller finns det skäl

att införa någon särskild reglering för personer som

bor tillsammans i en sådan hushållsgemenskap vad

gäller den sociala trygghetslagstiftningen. Däremot

kan det, enligt kommitténs bedömning, finnas skäl

att i ett annat sammanhang överväga utformningen av

arvsskattelagstiftningen för vissa av dem som bor

tillsammans i annan hushållsgemenskap.

Som nämnts i det föregående remissbehandlas

Samboendekommitténs betänkande för närvarande.

Resultatet av det pågående beredningsarbetet bör

avvaktas, och utskottet avstyrker bifall till motion

L419.

Särskilda bestämmelser om samäganderätt finns i

lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt. I lagen

regleras inte uppkomsten av samäganderätt, utan

lagen förutsätter att samäganderätt redan

föreligger. Kan delägarna inte enas om egendomens

förvaltning eller nyttjande kan varje delägare

ansöka om att rätten förordnar att egendomen under

viss tid omhändertas av god man. Om delägarna inte

kan enas om försäljning av samägd egendom, följer av

6 § att envar av delägarna kan ansöka hos domstol om

att egendomen för gemensam räkning skall försäljas

på offentlig auktion. Sådant förordnande kan

förhindras av någon annan delägare om denne kan visa

synnerliga skäl för anstånd. I samband med

förordnande om försäljning skall domstolen också, om

det yrkas, bestämma ett pris under vilket egendomen

inte får säljas. Samäganderättslagen, som är

dispositiv, är tillämplig även på samägande mellan

makar, registrerade partner och sambor.

I motion L904 av Ingvar Svensson (kd) anförs att

samäganderättslagen är föråldrad och i behov av en

modernisering. I motionen pekas särskilt på de

problem som makar och sambor kan ställas inför vid

upplösningen av ett äktenskap eller samboförhållande

om parterna inte är eniga i fråga om samägd egendom.

I motionen begärs ett tillkännagivande om att

samäganderättslagen bör ses över i enlighet med det

anförda.

Utskottet konstaterar att också detta

motionsspörsmål har behandlats av

Samboendekommittén. Kommittén anför bl.a. att det av

äktenskapsbalken framgår att bodelningsreglernas

funktion inte är att upplösa samäganderätt. Sålunda

har, enligt 11 kap 7 § äktenskapsbalken, varje make

rätt att på sin lott i första hand få sin egendom

eller den del av denna som den maken önskar. Detta

innebär, enligt kommittén, att om ingen av makarna

är beredd att till den andre maken avstå andel av

samägd egendom och det inte är fråga om gemensam

bostad eller gemensamt bohag kommer makarna även

efter bodelningen att äga egendomen gemensamt.

Önskar makarna upplösa samägandet och kan de inte

komma överens om vem som skall behålla egendomen,

återstår endast, enligt kommitténs bedömning,

samäganderättslagens komplicerade metoder för

upplösning av samäganderätt. Kommittén anser att det

finns ett praktiskt behov av att kunna upplösa

samäganderätt även till sådan egendom som inte

omfattas av sambolagstiftningen i anslutning till en

bodelning. En sådan ordning skulle dock kräva

ingripande förändringar i bodelningsreglerna, vars

konsekvenser noga behöver övervägas. Därtill kommer

att behov av motsvarande förändringar torde behövas

i äktenskapsbalken och kräva en samordning med

reglerna i samäganderättslagen. Kommittén anser att

spörsmålet ligger utanför dess direktiv, men

framhåller samtidigt att det är av stor vikt att

frågan utreds i annan ordning.

Utskottet förutsätter att behovet av en sådan

utredning som föreslås av Samboendekommittén

övervägs inom ramen för den fortsatta beredningen av

kommitténs betänkande. Regeringens

ställningstaganden med anledning av dessa

överväganden bör enligt utskottets uppfattning

avvaktas, varför utskottet anser att motion L904 bör

lämnas utan bifall.

Vigsel

Äktenskap ingås genom vigsel. De nuvarande

sekelgamla reglerna om vigsel bygger på principen om

valfrihet. Vigsel kan således ske antingen vid en

kyrklig ceremoni eller genom s.k. borgerlig vigsel.

När det gäller den kyrkliga vigseln har sedan slutet

av 1800-talet även andra trossamfund än Svenska

kyrkan kunnat få tillstånd att förrätta vigsel. Den

nuvarande ordningen innebär inte bara att medlem av

Svenska kyrkan skall kunna välja mellan vigsel inom

denna kyrka och borgerlig vigsel utan även att

medlem av annat religiöst samfund i princip skall ha

motsvarande valrätt. Vigsel i borgerlig ordning

började successivt tillåtas för allt större grupper

i samhället under senare delen av 1800-talet för att

slutligen, genom lagen den 6 november 1908 om

äktenskaps ingående, bli tillåten för alla svenska

medborgare.

Behörig att förrätta kyrklig vigsel är enligt 4

kap. 3 § äktenskapsbalken präst i Svenska kyrkan

eller sådan präst eller annan befattningshavare i

ett annat trossamfund som har erhållit

Kammarkollegiets förordnande enligt bestämmelserna i

lagen (1993:305) om rätt att förrätta vigsel inom

andra trossamfund än Svenska kyrkan. Skiljandet av

Svenska kyrkan från staten den 1 januari 2000 har

inte inneburit någon förändring i detta avseende.

Behörigheten att förrätta borgerlig vigsel

tillkommer enligt samma lagrum lagfaren domare i

tingsrätt eller den som länsstyrelsen har förordnat

till vigselförrättare.

Tasso Stafilidis m.fl. (v) anför i motion L414 att

äktenskapet från samhällets synpunkt inte har någon

religiös innebörd. Med utgångspunkt i principen om

statens neutralitet i religiösa frågor bör därför

äktenskapet sekulariseras. I motionen begärs ett

tillkännagivande om att regeringen skall återkomma

med förslag till ändringar i äktenskapsbalken som

innebär att endast den civila vigselceremonin skall

vara rättsligt bindande (yrkande 2). I samma motion

anförs vidare att begreppet borgerlig vigsel av

många människor förknippas med borgerlig politik och

att i många länder används i stället det mer

neutrala och, enligt motionärernas mening, riktiga

begreppet civil vigsel. Motionärerna begär ett

tillkännagivande om att begreppet borgerlig skall

bytas ut mot civil i äktenskapsbalken och annan

lagstiftning (yrkande 1).

Vad först gäller yrkande 2 i motion L414 erinrar

utskottet om att yrkanden med innebörd att frånkänna

den kyrkliga vigseln rättslig betydelse har

avslagits av riksdagen vid ett flertal tidigare

tillfällen. Riksdagen har därvid bl.a. hänvisat till

att lagstiftningen om äktenskapets ingående bygger

på den grundläggande principen om valfrihet mellan

kyrklig vigsel och borgerlig vigsel och att ett

obligatoriskt civiläktenskap skulle tvinga många

människor att genomgå två vigselceremonier. Senast

avstyrkte utskottet ett liknande yrkande våren 1999

i betänkande 1998/99:LU18. Utskottet påminde därvid

om riksdagens tidigare ställningstaganden i saken

och kunde för sin del inte heller se det

ändamålsenliga i den av motionärerna föreslagna

ordningen. För ett bibehållande av gällande ordning

talade även, enligt utskottet, att den torde vara

väl förankrad hos allmänheten.

Enligt utskottets uppfattning har inte framkommit

skäl att frångå tidigare ställningstaganden från

riksdagens sida i fråga om den kyrkliga vigselns

rättsliga giltighet. Beträffande yrkande 1 bör

noteras att begreppen borgerlig vigsel respektive

kyrklig vigsel ersattes med det gemensamma begreppet

vigsel år 1988 i samband med äktenskapsbalkens

ikraftträdande (prop. 1986/87:1, bet. LU18). Att i

lagtext nu införa begreppet civiläktenskap

respektive civil vigsel bör enligt utskottets mening

inte komma i fråga.

Det anförda innebär att motion L414 bör lämnas utan

bifall.

Särskilda bestämmelser om formerna för ingående av

äktenskap genom borgerlig vigsel finns dels i 4 kap.

äktenskapsbalken, dels i förordningen (1987:1019)

med närmare föreskrifter om vigsel som förrättas av

domare eller särskild förordnad vigselförrättare.

Bestämmelserna innebär i huvudsak att parterna i två

vittnens närvaro och inför vigselförrättaren skall

bekräfta att de vill ingå äktenskap, varefter

vigselförrättaren skall förklara parterna som äkta

makar. Vigseln kan förrättas enligt två olika

varianter, varav den ena är något enklare än den

andra.

Kerstin Heinemann (fp) förordar i motion L412

införandet av en än mer förenklad variant av

borgerlig vigsel. En sådan skulle, enligt vad som

anförs i motionen, kunna vara av värde för dem som

vill ingå äktenskap av praktiska skäl helt utan

ceremoniella inslag, exempelvis inför en

utlandsresa. Motionären anför att den förenklade

vigseln skulle kunna gå till på så sätt att parterna

i två vittnens närvaro företer hindersbevis och

fyller i en blankett på skattemyndigheten.

Motionären begär ett tillkännagivande om att

regeringen skall låta utreda möjligheterna att

införa en sådan vigselordning.

Utskottet kan inte se att det föreligger något

behov av den av motionären föreslagna ordningen och

avstyrker bifall till motion L412.

Bestämmelser om ersättning till vigselförrättare

finns i förordningen (1987:1019) med närmare

föreskrifter om vigsel som förrättas av domare eller

särskilt förordnad vigselförrättare. För närvarande

utgår ersättning med 110 kr per vigsel. Om

vigselförrättaren samma dag förrättar flera vigslar

utgår dock ersättningen med 30 kr per påbörjad

efterföljande vigsel. Ersättning utgår ej för

förlorad arbetsförtjänst och resekostnader. Enligt

förordningen (1994:1341) om registrerat partnerskap

utgår ersättning med motsvarande belopp till av

länsstyrelsen förordnad registreringsförrättare.

Lena Ek (c) anser i motion L407 att nuvarande

ersättningsnivå är alltför låg och att borgerliga

vigselförrättare bör erhålla ett arvode som är

jämförbart med andra förrättningsarvoden (yrkande

1). Enligt motionären bör ersättning även utgå för

förlorad arbetsförtjänst och resekostnader

(yrkandena 2 och 3). I motionen begärs

tillkännagivanden i enlighet med vad som nu har

anförts.

När utskottet våren 1999 i sitt av riksdagen

godkända betänkande 1998/99:LU18 behandlade en

motion med motsvarande yrkanden, delade utskottet

motionärernas uppfattning att det fanns skäl att se

över ersättningsreglerna på området. Utskottet

förutsatte att en sådan översyn kom till stånd utan

något formellt tillkännagivande från riksdagens sida

och avstyrkte bifall till den då aktuella motionen.

Enligt vad utskottet nu erfarit planerar man inom

Regeringskansliet att överväga ersättningsreglerna

under innevarande år och finner därför inte skäl att

föreslå någon särskild åtgärd från riksdagens sida

med anledning av motion L407, som avstyrks.

Äktenskapsskillnad

Bestämmelser om äktenskapsskillnad finns i 5 kap.

äktenskapsbalken. Av dessa följer att makar som är

ense om att upplösa sitt äktenskap har rätt till

äktenskapsskillnad. Denna skall föregås av

betänketid om båda makarna begär det eller om någon

av dem varaktigt bor tillsammans med eget barn under

16 år som står under den makens vårdnad. Vill bara

den ena maken att äktenskapet skall upplösas, har

den maken rätt till äktenskapsskillnad endast efter

betänketid. Betänketiden inleds när makarna

gemensamt ansöker om äktenskapsskillnad eller när

den ena makens yrkande om äktenskapsskillnad delges

den andra maken. Har betänketid löpt under minst sex

månader skall dom på äktenskapsskillnad meddelas om

någon av makarna begär det. Framställs inte något

yrkande inom ett år, förfaller frågan. Om makarna

har levt åtskilda under minst två år krävs inte

betänketid.

Tuve Skånberg och Mikael Oscarsson (båda kd) anför

i motion L423 att många människor anser att det är

alltför lätt att skilja sig i dagens Sverige. Inte

minst för barnens skull bör, enligt motionärerna,

betänketiden inför en äktenskapsskillnad för äkta

makar som har barn under 16 år förlängas till ett

år, oavsett om båda eller bara den ena maken önskar

äktenskapsskillnad. I motionen begärs ett

tillkännagivande i enlighet härmed (yrkande 2).

Nuvarande bestämmelser om betänketid tillkom i

samband med vissa ändringar i giftermålsbalken, som

trädde i kraft den 1 januari 1974 (prop. 1973:32,

bet. LU1973:20, rskr. 256). Dessförinnan gällde att

en äktenskapsskillnad skulle föregås av ett års

hemskillnad. I det då aktuella lagstiftningsärendet

anslöt sig departementschefen, i likhet med det

stora flertalet remissinstanser, till

Familjelagssakkunnigas förslag i betänkandet (SOU

1972:41) Familj och äktenskap att ersätta

hemskillnaden med en betänketid om minst sex

månader. I propositionen anfördes att det var föga

sannolikt att det skulle behövas längre betänketid

än sex månader för att motverka förhastade beslut i

skilsmässofrågor samtidigt som den föreslagna

betänketiden var tillräckligt lång för att makarna

skulle hinna bli upplysta om möjligheterna att få

familjerådgivning eller medling och att genomgå

sådan rådgivning eller medling. Mot denna bakgrund

fann regeringen att den av Familjelagssakkunniga

föreslagna betänketiden om minst sex månader var väl

avvägd. Utskottet hade för sin del inget att erinra

mot regeringens förslag och riksdagen följde

utskottet.

Enligt utskottets mening har motionärerna inte

anfört någon omständighet som utgör skäl att nu

ompröva det ställningstagande som riksdagen gjort i

fråga om betänketidens längd. Motion L423 yrkande 2

bör därför lämnas utan bifall.

Namnrättsliga frågor

Bestämmelser om personnamn, varmed avses efternamn,

mellannamn och förnamn, finns i namnlagen

(1982:670). Lagen trädde i kraft den 1 januari 1983

och ersatte då 1963 års namnlag (prop. 1981/82:156,

bet. LU41, rskr. 357). Till grund för den nu

gällande namnlagen ligger en strävan till

jämställdhet i namnrättsligt hänseende mellan

kvinnor och män och till lika behandling av barn

till föräldrar som är gifta med varandra och barn

till ogifta föräldrar. 1982 års namnlag kännetecknas

av att den ger betydligt större utrymme än äldre

bestämmelser åt den enskilde att själv bestämma

vilket namn hon eller han vill bära.

Ett barn skall inom tre månader från födelsen ges

ett eller flera förnamn. Förnamn kan bytas ut,

strykas eller läggas till genom en anmälan till

lokala skattemyndigheten. En sådan anmälan får

endast göras vid ett tillfälle. Ett dopnamn skall

dock alltid behållas. Ytterligare förnamnsändringar

prövas av Patent- och registreringsverket. Enligt 34

§ namnlagen får som förnamn inte godkännas namn som

kan väcka anstöt eller kan antas leda till obehag

för den som skall bära det eller namn som av någon

anledning uppenbarligen inte är lämpligt som

förnamn.

Namnlagens bestämmelser om efternamn innebär bl.a.

att ett barn vid födseln förvärvar föräldrarnas

efternamn, när dessa har samma efternamn. Om

föräldrarna har olika efternamn, får de välja vilket

namn barnet skall ha, såvida de inte redan har annat

barn under sin gemensamma vårdnad. I ett sådant fall

förvärvar barnet vid födseln det efternamn som det

senast födda syskonet bär. Får föräldrarna välja

namn, kan de också välja ett namn som en av dem

burit som ogift. Görs ingen anmälan, anses barnet

vid födseln ha förvärvat moderns efternamn. Barnet

kan sedan byta till annat efternamn som bärs av

någon av föräldrarna eller som någon av dem burit

som ogift. Om föräldrarna ingår äktenskap efter

barnets födelse ändras inte barnets efternamn

automatiskt.

Med dubbelnamn avses ett efternamn som består av

två namn vilka var för sig kan utgöra efternamn,

förenade med ett bindestreck. Dubbelnamnet utgör ett

enda efternamn i vilket de båda sammanbundna namnen

ingår som likvärdiga delar. I 12 § namnlagen

föreskrivs ett förbud mot att som nybildat efternamn

godkänna dubbelnamn. Förbudet infördes vid

namnlagens tillkomst år 1982. Utskottet uttalade

därvid i sitt av riksdagen godkända betänkande LU

1981/82:41 att dubbelnamn ofta blir otympliga och

föranleder stora praktiska svårigheter. Detta

exemplifierades i betänkandet med de problem som kan

uppstå om två blivande makar bär dubbelnamn eller om

ett barn vill förvärva båda sina föräldrars namn och

en av föräldrarna eller båda bär dubbelnamn.

Utskottet har därefter vid flera tillfällen, senast

våren 1999 i sitt av riksdagen godkända betänkande

1998/99:LU18, med anledning av olika

motionsyrkanden, uttalat att det ställningstagande

som utskottet gjorde i fråga om dubbelnamn vid

tillkomsten av 1982 års namnlag alltjämt äger

giltighet.

Från dubbelnamn skall skiljas mellannamn, som

består av ett efternamn som en make burit tidigare

och som placeras mellan förnamnet och efternamnet.

Bindestreck mellan namnen får inte förekomma.

Mellannamnet motsvarar vad som enligt 1963 års

namnlag kallades tilläggsnamn. Under förutsättning

att föräldrarna har olika efternamn och barnet bär

den enes efternamn kan den andres efternamn anmälas

som mellannamn för barnet.

I motion L409 av Tanja Linderborg m.fl. (v) anförs

att det är rimligt att alla medlemmar i en familj

kan få bära samma efternamn. Motionärerna begär

därför förslag till ändringar i namnlagen som

innebär att det blir möjligt att föra dubbelnamn

vidare till sina barn.

Med hänvisning till vad som redovisats ovan om

gällande rätt konstaterar utskottet att den

namngemenskap som efterfrågas i motionen i flertalet

fall kan uppnås genom användandet av mellannamn. I

så måtto får enligt utskottets uppfattning

motionärernas önskemål redan anses tillgodosett

genom gällande lagstiftning. De uttalanden som

utskottet tidigare gjort i fråga om tillåtligheten

av dubbelnamn äger alltjämt giltighet. Utskottet kan

därför inte ställa sig bakom något

lagstiftningsinitiativ som innebär en ökad förekomst

av dubbelnamn.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motion L409.

I två motionsyrkanden aktualiseras vissa

namnrättsliga spörsmål med anknytning till

transsexualitet. Särskilda bestämmelser om s.k.

könsbyte finns i lagen (1972:119) om fastställelse

av könstillhörighet i vissa fall. Av 1 § följer att

den som sedan ungdomen upplever att han tillhör ett

annat kön än det som framgår av folkbokföringen och

sedan avsevärd tid uppträder i enlighet härmed samt

måste antas även framdeles leva i en sådan könsroll

kan efter egen ansökan få fastställt att han tillhör

det andra könet. En sådan fastställelse kan meddelas

endast om sökanden fyllt arton år och undergått

sterilisering eller av annan orsak saknar

fortplantningsförmåga. Enligt lagens 3 § får sådan

fastställelse meddelas endast för ogift svensk

medborgare. I 4 § finns regler om ingrepp i

könsorganen efter särskilt tillstånd.

Socialstyrelsen prövar, enligt lagens 5 §, frågor om

fastställelse enligt 1 och 2 §§ och tillstånd enligt

4 §. Prövningen föregås av en omfattande utredning

som kan pågå under flera år och som bl.a. innefattar

psykiatriska, psykologiska och somatiska

bedömningar. Enligt vad utskottet har erfarit

behandlas årligen omkring 15-20 ansökningar om

fastställelse av könstillhörighet.

Barbro Westerholm är i motion So203 kritisk mot det

förhållandet att en transsexuell person som inte

genomgått eller avser att genomgå kirurgisk

behandling, enligt gällande praxis inte kan byta

sitt förnamn till ett förnamn som är förknippat med

det andra könet. Från ett liberalt perspektiv finns

det enligt motionären nämligen inga rimliga skäl för

att förbjuda män att bära kvinnonamn och kvinnor att

bära mansnamn. I motionen begärs ett

tillkännagivande om att namnlagen bör ändras så att

nu nämnda begränsningar för transsexuella

beträffande byte av förnamn upphävs (yrkande 2).

I samma motion anförs att många personer som

genomgått könsbyte har svårigheter att få önskemål

om ändringar av identitet i betyg, anställningsbevis

och liknande dokument, tillgodosedda. Motionären

begär ett tillkännagivande om att det skall införas

en rätt till retroaktivt namnbyte efter könsbyte

(yrkande 3).

Vad först gäller det spörsmål som tas upp i motion

So203 yrkande 2 gäller enligt Patent- och

registreringsverkets och Patentbesvärsrättens praxis

att en man inte får byta till ett kvinnligt förnamn

och att en kvinna inte får byta till ett manligt

förnamn. Ett sådant namnbyte strider nämligen enligt

nuvarande rättstillämpning mot 34 § namnlagen.

Däremot är det, vilket också påpekas i motionen,

möjligt att byta till ett könsneutralt förnamn.

Såvitt gäller transsexuella personer kan

Socialstyrelsen under pågående utredning enligt 1972

års lag i vissa fall meddela ett delbeslut för att

användas i namnfrågan. Med stöd av ett sådant beslut

är det möjligt att, om övriga förutsättningar är

uppfyllda, byta till ett förnamn som är förknippat

med det andra könet. Detta gäller dock inte om

sökanden visserligen genomgår viss behandling,

exempelvis med hormoner, men inte avser att, eller

kan, få till stånd ett beslut om fastställelse av

könstillhörighet.

Utskottet är inte berett att ta initiativ till

någon lagstiftningsåtgärd med anledning av motion

So203 yrkande 2, som följaktligen bör avslås.

Beträffande frågeställningen i yrkande 3 i samma

motion erinrar utskottet om att ett namnbyte, i

likhet med en fastställelse av könstillhörighet,

endast gäller för framtiden. Enligt utskottets

uppfattning kan det inte komma i fråga att i lag

införa en tvingande skyldighet för den som någon

gång, kanske långt tillbaka i tiden, utfärdat betyg,

intyg eller liknande, att göra ändringar i ett

dokument som vid tiden för utfärdandet var helt

korrekt. Det problem som motionären tar upp får

enligt utskottets uppfattning lösas på annat sätt än

genom lagstiftning.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motion So203 yrkande 3.

Arvsrättsliga frågor

Enligt 2 kap. ärvdabalken om rätt till arv går arvet

i första hand till den avlidnes bröstarvingar, dvs.

barn och deras avkomlingar, med det undantag som

följer av 3 kap. när den avlidne efterlämnar make

eller maka. Om något barn till den avlidne har dött

före den avlidne och efterlämnat barn skall dessa

barnbarn till arvlåtaren dela det avlidna barnets

lott lika. Hälften av den arvslott som en

bröstarvinge är berättigad till enligt dessa regler

kallas laglott. Laglotten har arvingen alltid rätt

att få ut i arv efter arvlåtaren.

Saknar den avlidne bröstarvingar är den avlidnes

föräldrar eller - om någon av dem eller båda har

dött - syskon och deras avkomlingar närmast

berättigade till arv (andra arvsklassen). Finns inte

någon i andra arvsklassen i livet går arvet i

stället till far- och morföräldrar och deras barn,

dvs. den avlidnes farbröder, fastrar, morbröder och

mostrar (tredje arvsklassen). Barn till den

sistnämnda kategorin av arvingar - dvs. den avlidnes

kusiner - har sedan år 1928 inte någon arvsrätt.

I 3 kap. ärvdabalken finns särskilda regler om

makars arvsrätt. Efter de ändringar som genomfördes

i samband med att riksdagen år 1987 antog

äktenskapsbalken gäller numera som nämnts

inledningsvis att den efterlevande maken har rätt

till arv före såväl bröstarvingar som arvingar i

andra och tredje arvsklassen (prop. 1986/87:1, bet.

LU18, rskr. 159). En make skall vid den andre makens

död sålunda ta arv framför makarnas gemensamma

bröstarvingar, vilka i stället getts rätt till arv

efter den först avlidne maken vid den efterlevande

makens död. Om det finns efterarvingar innehar den

efterlevande maken under sin livstid den arvfallna

egendomen med fri förfoganderätt. Finns det

bröstarvingar efter den först avlidne som inte också

är den efterlevandes barn, s.k. särkullbarn, gäller

särskilda regler. Särkullbarn har rätt att

omedelbart få ut sitt arv efter en avliden förälder.

De kan dock avstå från sin rätt till förmån för den

avlidnes efterlevande make. Sker ett sådant

avstående blir särkullbarnen berättigade till

efterarv på samma sätt som makarnas gemensamma

bröstarvingar. Reglerna innebär att bröstarvingar i

princip får vänta med att få ut sin laglott tills

den efterlevande maken dör. Däremot kan

bröstarvingar göra sin laglottsrätt gällande vid den

först avlidne makens död om denne make gjort ett

testamente som inkräktar på laglotten.

Finns det inte någon efterlevande med ett så nära

släktskap till den avlidne som ovan sagts tillfaller

arvet en särskild fond, Allmänna arvsfonden. Närmare

regler om Allmänna arvsfonden finns i lagen

(1994:243) om Allmänna arvsfonden. Av lagen framgår

att Allmänna arvsfonden har till ändamål att främja

verksamhet av ideell karaktär till förmån för barn,

ungdomar och personer med funktionshinder. Fondens

egendom förvaltas av Kammarkollegiet. Fördelning av

stöd ur fonden beslutas av regeringen eller, efter

regeringens bemyndigande, Arvfondsdelegationen eller

annan myndighet. Fonden får helt eller delvis avstå

arv till någon annan, om det med hänsyn till

uttalanden av arvlåtaren eller andra särskilda

omständigheter kan anses överensstämma med

arvlåtarens yttersta vilja. Även i annat fall får

arv avstås till arvlåtarens släkting eller någon

annan person som har stått arvlåtaren nära, om det

kan anses skäligt.

Stig Rindborg m.fl. (m) anser i motion L402 att

arvsrätten för kusiner bör återinföras. Motionärerna

anför att en arvsrätt för kusiner skulle medverka

till att släktbanden stärks. Till saken hör även,

enligt vad som anförs i motionen, att senare års

invandring till Sverige medfört att familjens och

släktens funktion som socialt och ekonomiskt

skyddsnät har förstärkts. Motionärerna pekar även på

den situationen att en hel familj i ett slag

utplånas genom en svår olycka utan att något

testamente har skrivits. Följden kan i en sådan

situation bli att egendomen tillfaller Allmänna

arvsfonden, som kan komma att använda egendomen för

ändamål som varit den avlidne helt främmande. I

motionen yrkas att regeringen skall ges i uppdrag

att återkomma med lagförslag som innebär att kusiner

ges arvsrätt.

Utskottet erinrar om att det, i samband med att

arvsrätten för kusiner avskaffades, fördes ingående

diskussioner beträffande frågan om hur långt ut i de

olika släktleden arvsrätten borde sträcka sig (prop.

1928:21, bet. 1LU21). En omständighet som därvid

tillmättes stor betydelse var att arvlåtaren hade

möjlighet att genom testamente förordna om sin

kvarlåtenskap. När det gällde arvsrätten för syskon

till den avlidnes föräldrar uttalade dock första

lagutskottet att man inte kunde hänvisa frågan till

att lösas testamentsvägen. Arvsrätten för farbröder,

fastrar, morbröder och mostrar borde alltså

bibehållas. I fråga om arvsrätten för kusiner kom

utskottet däremot till en motsatt uppfattning.

Enligt utskottets uppfattning fanns det heller inte

mellan kusiner en sådan samhörighet som berättigar

till arv. Ej sällan stod, fortsatte utskottet,

åtskilliga av kusinerna mer eller mindre främmande

för arvlåtaren, och fall förekom då inte ens deras

antal och namn var honom bekanta. Att

kusinarvsrätten i sådant fall saknar varje hållbar

grund syntes för utskottet uppenbart. Ett annat skäl

som utskottet åberopade mot arvsrätt för kusiner var

den kapitalförstörande verkan som, inte minst när

det gällde fast egendom, uppkom i fall då

kvarlåtenskapen skulle utskiftas i smådelar inom en

kusinskara. Utskottet erinrade vidare om den

möjlighet som skulle tillkomma Allmänna arvsfonden

att i vissa fall avstå arvet till förmån för

exempelvis en kusin.

Som utskottet framhållit då motsvarande

motionsyrkanden tidigare avstyrkts (se bet.

1989/90:LU23, 1996/97:LU8 och 1997/98:LU10) kan det

ofta, vilket också påpekas i motionen, finnas en

nära samhörighet kusiner emellan. Det torde

emellertid vara förhållandevis sällsynt att en

person helt saknar andra, närmare anhöriga än sina

kusiner. Det kan därför med fog antas att en

arvsrätt för kusiner i det helt övervägande antalet

fall inte skulle ha någon betydelse. Under de

decennier som gått sedan arvsrätten för kusiner

avskaffades år 1928 har, såvitt utskottet känner

till, inte heller i någon större omfattning

framförts krav på att arvsrätten för kusiner skall

återinföras. Vad som däremot diskuterats är huruvida

arvsrätten borde slopas också för andra arvingar i

tredje arvsklassen (se bet. LU 1982/83:32 och prop.

1986/87:1).

Mot denna bakgrund ifrågasätter utskottet huruvida

det finns något påtagligt behov av en möjlighet för

kusiner att få ärva. I sammanhanget bör också enligt

utskottet beaktas att i de fall då Allmänna

arvsfonden är närmast till arv, fonden har en

lagfäst möjlighet att helt eller delvis avstå arvet

till förmån för en kusin till arvlåtaren. Härtill

kommer att den som känner en stark samhörighet med

sina kusiner och därför önskar att gynna dem framför

andra har möjligheten att genom testamente förordna

om vem kvarlåtenskapen skall tillfalla.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motion L402.

I motion L417 av Kia Andreasson m.fl. (mp) anförs

att särkullbarnens rätt att genast få ut sitt arv

kan leda till stora praktiska och ekonomiska problem

för den efterlevande maken. Motionärerna begär ett

tillkännagivande som går ut på att regeringen skall

låta utreda möjligheterna att ändra lagstiftningen

på så sätt att den efterlevande maken kan sitta kvar

i orubbat bo eller åtminstone bo kvar i makarnas

gemensamma bostad när den andre maken avlidit, även

i de fall då det förekommer särkullbarn som kräver

sin arvslott.

Inför ställningstagandet till ifrågavarande

spörsmål vill utskottet först erinra om de

uttalanden som gjordes vid 1987 års ändringar i

ärvdabalken. Den i propositionen förordade

ordningen, att bröstarvingar som inte är makarnas

gemensamma skulle ha rätt att få ut sitt arv

omedelbart vid arvlåtarens död, tillstyrktes av

utskottet utan några särskilda uttalanden.

Arvsreglernas betydelse för särkullbarnen

behandlades däremot av utskottet i samband med

laglottsreglerna. Utskottet underströk därvid att

laglotten som en ekonomisk garanti för

bröstarvingarna hade minde vikt än förr. Laglotten

kunde dock inte anses ha spelat ut sin roll för

bröstarvingarna. Särskilt för särkullbarnen hade den

enligt utskottet fortfarande betydelse. Utskottet

påpekade att i ett äktenskap där makarna har

gemensamma barn den ena maken av olika skäl kan

vilja prioritera dessa barn på bekostnad av barn som

maken har i ett tidigare äktenskap eller tillsammans

med en förälder som han eller hon inte varit gift

med. Ett avskaffande av laglottsinstitutet skulle

innebära att fältet lämnades fritt för makarna att

helt utesluta särkullbarnen från arvsrätt. En sådan

ordning framstod inte som tillfredsställande,

särskilt med tanke på att barn till föräldrar som

inte varit gifta med varandra först i början av

1970-talet fick rätt till arv efter sin far och

dennes släkt och att denna reform inte helt slagit

igenom i den allmänna rättsuppfattningen.

Våren 1989 behandlade utskottet en motion som gick

ut på att hel- och halvsyskon borde behandlas lika i

arvsrättsligt hänseende. I sitt av riksdagen

godkända betänkande 1988/89:LU22 hänvisade utskottet

till nu redovisade uttalanden från förarbetena till

1988 års lagändringar. Utskottet erinrade därutöver

om att enligt den s.k. basbeloppsregeln har en

efterlevande make alltid, även i förhållande till

särkullbarnen, rätt att ärva så mycket av den

avlidnes kvarlåtenskap att det tillsammans med den

efterlevandes enskilda egendom och vad han eller hon

därutöver erhåller uppgår till fyra basbelopp.

Utskottet hänvisade därutöver till en av regeringen

aviserad utvärdering av de nya reglerna i

äktenskapsbalken. Ett slutligt ställningstagande i

fråga om den efterlevande makens arvsrätt borde,

enligt utskottet, anstå i avvaktan på resultatet av

denna utvärdering. Ett motsvarande motionsyrkande

avstyrktes våren 1991 av utskottet i sitt av

riksdagens godkända betänkande 1990/91: LU21 med

hänvisning till de skäl som anförts våren 1989.

Den efterlevande makens och särkullbarnens

arvsrättsliga ställning behandlades av utskottet

även våren 1994 i betänkande 1993/94:LU19. Utskottet

uttalade därvid att det inte kan uteslutas att

åtgärder kan behöva vidtas för att skydda

särkullbarnens rätt till arv och att utskottet

utgick från att frågan skulle komma att övervägas i

lämpligt sammanhang.

I mars 1996 tillkallade regeringen en utredning,

Ärvdabalksutredningen, med uppgift att bl.a. granska

1988 års ärvdabalksreform utifrån frågeställningarna

om huruvida reglerna fått avsedda verkningar, om de

medfört några oönskade konsekvenser eller

oförutsedda problem, och om förekomsten av

tillämpningsproblem. Utredningsarbetet

slutredovisades i augusti 1998 i betänkandet (SOU

1998:110) Makes arvsrätt, dödsboförvaltare och

dödförklaring. I betänkandet konstateras, enligt den

enkätundersökning som gjorts inom ramen för

utredningsarbetet, att olika synpunkter framkommit i

fråga om särkullbarnens arvsrättsliga ställning i

förhållande till den efterlevande maken. Flertalet

anser att särkullbarnens skydd mot arvsplanering

inte behöver stärkas medan andra menar att det är

den efterlevande makens rätt som borde stärkas

ytterligare i förhållande till särkullbarnen,

exempelvis genom att särkullbarn, i likhet med

gemensamma barn, ges efterarvsrätt. Utredaren drar

slutsatsen att 1988 års ändringar i arvsordningen

synes stå väl i överensstämmelse med allmänhetens

rättsuppfattning och att reformen således fått

önskat genomslag. Vidare konstateras att det inte

finns skäl att ytterligare försöka förstärka det

relativt omfattande skydd för särkullbarn som redan

finns. Tvärtom kan, enligt vad som anförs i

betänkandet, ifrågasättas om inte en mer

grundläggande genomlysning av bl.a.

laglottsinstitutet är påkallad i syfte att pröva

nuvarande avvägning mellan arvlåtarens och

bröstarvingars rätt. Betänkandet har

remissbehandlats och bereds inom Regeringskansliet.

Utskottet är för sin del inte berett att nu göra

något särskilt uttalande i den principiellt viktiga

fråga som tas upp av motionären. Frågeställningen

faller nämligen inom ramen för det arbete som har

genomförts av Ärvdabalksutredningen. Enligt

utskottets uppfattning bör regeringens

ställningstaganden med anledning av utredningens

överväganden och förslag först avvaktas. Utskottet

förutsätter att behovet av den mer övergripande

översyn i fråga om avvägningen mellan arvlåtarens

och bröstarvingarnas rätt som aktualiseras av

utredningen, övervägs inom ramen för den fortsatta

beredningen av utredningens betänkande.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motion L417.

En s.k. värdekommission

I januari 1998 tillsatte den norska regeringen en

kommission - den s.k. Verdikommisjonen - som består

av dels en styrgrupp om 12 ledamöter, dels ett råd

på 37 ledamöter. Styrgruppen och rådet har en bred

sammansättning av människor från en mängd olika

samhällssektorer. Kommissionen finansieras med

statliga medel, men är i övrigt helt fristående från

den norska staten. Huvudmålet för kommissionen är

att bidra till en bred värdemässig och samhällsetisk

mobilisering för att stärka positiva

gemenskapsvärderingar och ett ansvar för miljön och

samhället. Kommissionen skall bl.a. bidra till att

skapa en större medvetenhet om värdefrågor och

etiska problemställningar, bidra till analys och

kunskapsförmedling på området, identifiera aktuella

värdemässiga och samhällsetiska utmaningar och

uppmana till handling. Arbetet bedrivs bl.a. genom

utfrågningar, seminarier, konferenser,

massmedieutspel, institutionsbesök, folkmöten och

genom publicering av rapporter och andra

publikationer.

Hösten 1999 publicerade Verdikommisjonen en

delrapport med en redogörelse för det arbete som

kommissionen hittills har bedrivit. Därvid kan bl.a.

nämnas projekt kring frågor som användningen av

Norges oljetillgångar, folkhälsa, mediernas

betydelse, miljö, krig och fred, våld, minoriteter

och religion. Vidare framgår av rapporten att

kommissionen givit ut åtta publikationer i skilda

ämnen. Kommissionens arbete skall i sin helhet

redovisas i en slutrapport senast under hösten 2001.

Per Landgren (kd) anför i motion L416 att Sverige

har tagit ställning för en etisk realism som innebär

att fundamentala mänskliga fri- och rättigheter

ligger till grund för vår demokrati. Motionären

anser att det är angeläget med en statlig kommission

som kan göra en samlad och samordnad hantering av

vår tids svåra etiska frågor utifrån dessa

grundläggande värden. I motionen yrkas att riksdagen

skall ge regeringen i uppdrag att tillkalla en

värdekommission efter förebild av den norska

Verdikommisjonen i enlighet med vad som närmare

anförs i motionen.

Ett motsvarande yrkande avstyrktes av utskottet

våren 1999 i betänkande 1998/99:LU18. Som utskottet

därvid erinrade om har vissa åtgärder redan

vidtagits för att lyfta fram sådana spörsmål som tas

upp av motionären. Därvid kan bl.a. nämnas den s.k.

Millenniekommittén, Värdegrundsprojektet inom

grundskolan och Demokratiutredningen. För en närmare

redogörelse för dessa arbeten kan hänvisas till

utskottets betänkande 1998/99:LU18.

Utskottet har självfallet inte någon annan

uppfattning än motionären vad gäller det angelägna

med att det också i andra sammanhang förs samtal,

diskussioner och debatter i sådana frågor som tas

upp i motionen. Som utskottet fann våren 1999 är

dock den föreslagna värdekommissionen inte en

framkomlig väg om man vill komma vidare med de

tankegångar som utskottet givit uttryck för. Det

föreligger nämligen en risk för att bara

tillsättandet av en statlig kommission av många kan

uppfattas som ett försök att lägga fast en för alla

människor gemensam syn på de frågeställningar som

förs fram av motionären. Det kan inte heller

uteslutas att samtal och diskussioner i andra

sammanhang kring grundläggande mänskliga värden

avstannar och att det synsätt som kommer till

uttryck i motionen blir det enda allenarådande. Vad

en värdekommission kan lägga fast kan dessutom

endast bli redovisningar av uppfattningar hos

enskilda ledamöter i en statlig kommitté. Därtill

kommer att det inte går att bortse från att

kommissionens slutsatser kan bli så allmänt hållna

att de framstår som ointressanta och arbetet därmed

utförs i onödan.

Det anförda leder utskottet fram till samma

slutsats som våren 1999. Utskottet är inte berett

att ställa sig bakom kravet på inrättandet av en

svensk värdekommission. Motion L416 bör därför

lämnas utan bifall.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande äktenskapets ställning

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:L423 yrkandena 3

och 4 samt 1999/2000:Sf302 yrkande 7,

res. 1 (m, kd)

2. beträffande föräldrautbildning

att riksdagen avslår motion 1999/2000:L423 yrkande 1,

3. beträffande sambolagstiftningen

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:L430 yrkande 4 och

1999/2000:So225 yrkande 10,

4. beträffande s.k. annan

hushållsgemenskap

att riksdagen avslår motion 1999/2000:L419,

5. beträffande samäganderättslagen

att riksdagen avslår motion 1999/2000:L904,

6. beträffande civiläktenskap

att riksdagen avslår motion 1999/2000:L414,

res. 2 (v)

7. beträffande förenklad borgerlig

vigsel

att riksdagen avslår motion 1999/2000:L412,

res. 3 (fp)

8. beträffande förrättningsarvode till

vigsel- och registreringsförrättare

att riksdagen avslår motion 1999/2000:L407,

res. 4 (m, kd, c, fp)

9. beträffande betänketid vid

äktenskapsskillnad

att riksdagen avslår motion 1999/2000:L423 yrkande 2,

res. 5 (kd)

10. beträffande dubbelnamn

att riksdagen avslår motion 1999/2000:L409,

res. 6 (v)

11. beträffande transsexuella och

förnamnsbyte

att riksdagen avslår motion 1999/2000:So203 yrkande 2,

res. 7 (v)

12. beträffande retroaktivt nambyte

att riksdagen avslår motion 1999/2000:So203 yrkande 3,

13. beträffande kusiners arvsrätt

att riksdagen avslår motion 1999/2000:L402,

res. 8 (m, kd)

14. beträffande efterlevande makes

arvsrätt

att riksdagen avslår motion 1999/2000:L417,

15. beträffande en s.k. värdekommission

att riksdagen avslår motion 1999/2000:L416.

res. 9 (kd)

Stockholm den 21 mars 2000

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

I beslutet har deltagit: Tanja

Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson

(kd), Marianne Carlström (s), Stig

Rindborg (m), Rune Berglund (s),

Karin Olsson (s), Henrik S Järrel

(m), Nikos Papadopoulos (s),

Elizabeth Nyström (m), Marina

Pettersson (s), Christina Nenes

(s), Tasso Stafilidis (v), Kjell

Eldensjö (kd), Berit Adolfsson (m),

Anders Berglöv (s), Ana Maria Narti

(fp) och Agne Hansson (c).

Reservationer

1. Äktenskapets ställning (mom. 1)

Rolf Åbjörnsson (kd), Stig Rindborg (m), Henrik S

Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Kjell Eldensjö

(kd) och Berit Adolfsson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6

börjar med "Inför ett" och på s. 7 slutar med

"yrkande 7" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att

äktenskapet är den samlevnadsform som är bäst ägnad

att skapa stabila och trygga familjeförhållanden.

Som utskottet framhöll i samband med 1987 års

föräldrabalksreform får makarna genom att ingå

äktenskap tillgång till ett heltäckande regelsystem

som ger lösningar på praktiska problem av juridisk

natur och som ger ett ömsesidigt skydd i åtskilliga

hänseenden (bet. 1986/87:LU18). Äktenskapet är

således en institution som är överlägsen andra

samlevnadsformer, bl.a. i fråga om juridisk

stabilitet. Den neutrala inställning till samlevnad

som har genomsyrat den familjerättsliga

lagstiftningen under de senaste decennierna bör mot

denna bakgrund nu överges och, inte minst på det

civilrättsliga området, i stället utformas på så

sätt att äktenskapet prioriteras som samlevnadsform.

Däri ligger att regelsystem inte får leda till att

man förlorar på att gifta sig och vinner på att

skilja sig. En sådan inriktning av den framtida

lagstiftningen på familjerättens område skulle inte

minst främja barnens behov av stabila och trygga

uppväxtförhållanden.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med

bifall till motionerna L423 yrkandena 3 och 4 samt

Sf302 yrkande 7, som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande äktenskapets ställning

att riksdagen med bifall till motionerna 1999/2000:L423

yrkandena 3 och 4 samt 1999/2000:Sf302 yrkande 7

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

2. Civiläktenskap (mom. 6)

Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11

börjar med "Vad först" och slutar med "utan bifall"

bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att den

kyrkliga vigseln nu bör frånkännas rättslig

betydelse. Som anförs i motionen är nämligen

gällande ordning inte i överensstämmelse med

principen om statens neutralitet i religiösa frågor,

en princip som har accentuerats ytterligare i och

med skiljandet av Svenska kyrkan från staten den 1

januari 2000. Endast äktenskap ingånget inför civil

myndiget, dvs. s.k. civiläktenskap, bör således vara

juridiskt bindande och läggas till grund för de

rättigheter och skyldigheter som är förenade med

äktenskapet. En sådan ordning skulle innebära ett

för alla enhetligt sätt att ingå äktenskap där de i

lag påbjudna kraven begränsas till vad som är

nödvändigt från praktisk synpunkt, samtidigt som den

enskilde ges möjlighet att utforma eventuella

ceremonier efter eget gottfinnande. För

motionärernas förslag talar även den omständigheten

att svensk rätt genom införandet av civiläktenskap

skulle komma i bättre överensstämmelse med vad som

sedan lång tid tillbaka gäller i många andra länder,

exempelvis i Frankrike.

Mot bakgrund av vad som nu anförts bör regeringen

återkomma med ett lagförslag som innebär införande

av civiläktenskap och att den kyrkliga vigseln

frånkänns sin rättsliga verkan. I avvaktan på ett

sådant lagförslag bör regeringen ta initiativ till

de författningsändringar som krävs för att begreppen

civiläktenskap och civil vigsel redan nu införs i

äktenskapsbalken och därmed anslutande

författningar. Därmed skulle begreppsapparaten komma

i bättre överensstämmelse med de begrepp som används

utomlands samtidigt som risken för att den icke-

kyrkliga vigseln förknippas med borgerlig politik

undanröjs.

Vad utskottet sålunda anfört i fråga om

civiläktenskap bör riksdagen, med bifall till motion

L414, som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha

följande lydelse:

6. beträffande civiläktenskap

att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:L414 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

3. Förenklad borgerlig vigsel (mom. 7)

Ana Maria Narti (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11

börjar med "Utskottet kan" och slutar med "motion

L412" bort ha följande lydelse:

I likhet med motionären anser utskottet att

införandet av en ytterligare förenklad variant av

borgerlig vigsel skulle kunna vara av stort värde

för många människor som önskar ingå äktenskap utan

några som helst ceremoniella inslag. Regeringen bör

därför föranstalta om att möjligheterna att införa

den av motionären förordade ordningen blir föremål

för närmare överväganden i något lämpligt

sammanhang.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med

bifall till motion L412, som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha

följande lydelse:

7. beträffande förenklad borgerlig vigsel

att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:L412 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

4. Förrättningsarvode till vigsel- och

registreringsförrättare (mom. 8)

Rolf Åbjörnsson (kd), Stig Rindborg (m), Henrik S

Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Kjell Eldensjö

(kd), Berit Adolfsson (m), Ana Maria Narti (fp) och

Agne Hansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12

börjar med "Enligt vad" och slutar med "som

avstyrks" bort ha följande lydelse:

När nu frågan om ersättningsnivån åter aktualiseras

motionsledes konstaterar utskottet att någon översyn

av ersättningsreglerna ännu inte kommit till stånd

inom Regeringskansliet, trots det uttalande som

utskottet gjorde förra våren. Det finns därför,

enligt utskottets mening, nu skäl för ett formellt

tillkännagivande i saken från riksdagens sida om att

ett sådant arbete omgående bör påbörjas med

inriktningen att i första hand få till en höjning av

förrättningsarvodena.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med

bifall till motion L407 yrkande 1 och med anledning

av motion L407 yrkandena 2 och 3, som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha

följande lydelse:

8. beträffande förrättningsarvode till vigsel-

och registreringsförrättare att riksdagen med

bifall till motion 1999/2000:L407 yrkande 1 och

med anledning av motion 1999/2000:L407 yrkandena

2 och 3, som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

5. Betänketid vid äktenskapsskillnad (mom. 9)

Rolf Åbjörnsson och Kjell Eldensjö (båda kd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13

börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "utan

bifall" bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att antalet

äktenskapsskillnader är mycket högt i Sverige. Som

anförs i motionen kan en äktenskapsskillnad ofta

leda till lidanden för inblandade parter, inte minst

barnen, men även medföra stora kostnader för det

allmänna. Med hänsyn härtill bör ytterligare

ansträngningar göras på olika samhällsområden i

syfte att förebygga äktenskapsskillnader. En sådan

åtgärd vore, som föreslås i motionen, att förlänga

betänketiden till minst ett år i de fall där det

finns barn under 16 år, oavsett föräldrarnas

inställning i frågan. Härigenom skulle den berörda

familjen ges ytterligare tid att tänka över saken

och få hjälp att lösa sina problem, exempelvis genom

familjerådgivning eller liknande stödåtgärder.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med

bifall till motion L423 yrkande 2, som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha

följande lydelse:

9. beträffande betänketid vid

äktenskapsskillnad

att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:L423 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

6. Dubbelnamn (mom. 10)

Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14

börjar med "Med hänvisning" och slutar med "motion

L409" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att de skäl som tidigare har

anförts mot dubbelnamn inte längre har samma

bärkraft. Snarare skulle, som hävdas i motion L409,

införandet av en möjlighet att föra ett dubbelnamn

vidare till sina barn bidra till en ökad

namngemenskap inom familjerna. Regeringen bör mot

denna bakgrund ges i uppdrag att återkomma till

riksdagen med lagförslag i linje med vad som anförs

i motionen.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med

bifall till motion L409, som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha

följande lydelse:

10. beträffande dubbelnamn

att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:L409 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

7. Transsexuella och förnamnsbyte (mom. 11)

Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15

börjar med "Utskottet är" och slutar med "bör

avslås" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärens uppfattning att

namnlagens regler om byte av förnamn kan leda till

besvärande och kränkande resultat för de

transsexuella personer som inte kan eller vill få

till stånd ett beslut om s.k. könsbyte enligt lagen

(1972:119) om fastställelse av könstillhörighet, men

som likväl lever i vardagen med sin könsidentitet.

Enligt utskottets uppfattning saknas bärande skäl

för att sådana personer inte skall kunna byta till

ett förnamn som är förknippat med det andra könet.

Regeringen bör därför snarast återkomma med ett

lagförslag som innebär att nuvarande begränsningar i

transsexuellas möjligheter att byta förnamn

undanröjs.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med

bifall till motion So203 yrkande 2, som sin mening

ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 11 bort ha

följande lydelse:

11. beträffande transsexuella och förnamnsbyte

att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:So203 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

8. Kusiners arvsrätt (mom. 13)

Rolf Åbjörnsson (kd), Stig Rindborg (m), Henrik S

Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Kjell Eldensjö

(kd) och Berit Adolfsson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16

börjar med "Utskottet erinrar" och på s. 17 slutar

med "motion L402" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser för sin del att de argument som

motionärerna åberopar för ett återinförande av

arvsrätten för kusiner är väl underbyggda. Familjen

är nämligen, som också motionärerna påpekar, den

mest grundläggande gemenskapen och ett återinförande

av kusinarvsrätten kan bidra till ett stärkande av

släktbanden. Därtill kommer att familjen och släkten

genom senare års invandring kommit att få än större

betydelse. Några sakliga skäl som talar emot

kusinarvsrätten kan utskottet inte finna. Enligt

utskottets uppfattning kan den nuvarande

begränsningen av arvsrätten i tredje arvsklassen

över huvud taget inte försvaras på sakliga grunder

utan måste ses som ett uttryck för en gången tids

rättspolitiska värderingar, vilka utskottet inte kan

ställa sig bakom. Utskottet vill i det sammanhanget

understryka vad i motionen anförts om det

principiellt oriktiga i att staten inträder som

arvinge då en avliden efterlämnar så nära släktingar

som kusiner, något som kan te sig direkt stötande i

fall då fondens medel används till ändamål som varit

helt främmande för den avlidne. Regeringen bör mot

denna bakgrund snarast återkomma med ett lagförslag

i enlighet med vad utskottet nu förordat.

Vad utskottet anfört om ett återinförande av

arvsrätten för kusiner bör riksdagen, med bifall

till motion L402 som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 13 bort ha

följande lydelse:

13. beträffande kusiners arvsrätt

att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:L402 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

9. En s.k. värdekommission (mom. 15)

Rolf Åbjörnsson och Kjell Eldensjö (båda kd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20

börjar med "Ett motsvarande" och slutar med "utan

bifall" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärens uppfattning vad gäller

vikten av att sådana frågeställningar som tas upp i

motionen blir föremål för diskussion. Som anförs i

motionen skulle härigenom en mycket värdefull

genomlysning av samhällets fundament och värdebas

komma till stånd. Med hänsyn härtill anser utskottet

att regeringen skall föranstalta om att en

värdekommission omgående tillsätts i enlighet med

vad som anförts i motionen. Den norska

Verdikommisjonen bör därvid kunna tjäna som modell.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med

bifall till motion L416, som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 15 bort ha

följande lydelse:

15. beträffande en s.k. värdekommission

att riksdagen med bifall till motion

1999/2000:L416 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört,

Särskilda yttranden

1. Föräldrautbildning

Rolf Åbjörnsson och Kjell Eldensjö (båda kd) anför:

Att bli förälder är en av livets stora händelser, en

händelse som samtidigt kan leda till stora

påfrestningar på ett parförhållande. Med hänsyn

härtill är det särskilt angeläget att nyblivna

föräldrar ges tillgång till föräldrautbildning inom

mödravården och på barnavårdscentralerna. Eftersom

det pågår arbete inom Regeringskansliet med denna

inriktning och då riksdagen inom kort kommer att få

tillfälle att ta ställning till regeringens

överväganden på området i ett annat sammanhang, har

vi dock inte funnit skäl att yrka bifall till motion

L423 yrkande 1.

2. Sambolagstiftningen

Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda v)

anför:

Vi anser att det förslag som lämnats av

Samboendekommittén i fråga om en enhetlig

sambolagstiftning är ett stort steg framåt i strävan

att behandla alla människor lika, oavsett kön och

sexuell orientering. En lagstiftning som tydligt

likställer homosexuella och heterosexuella sambor är

en viktig samhällelig markering som ökar

möjligheterna att bekämpa intolerans och fördomar på

alla områden. Det är därför angeläget att

beredningen av Samboendekommitténs betänkande ges

hög prioritet inom Regeringskansliet så att ett

lagförslag i enlighet med kommitténs förslag snarast

kan föreläggas riksdagen. Vi vill i sammanhanget

peka på ett annat område inom den familjerättsliga

lagstiftningen där homosexuella diskrimineras öppet,

nämligen vad gäller möjligheten att adoptera, att

bli förordnad som vårdnadshavare och att erhålla

assisterad befruktning. Dessa frågor övervägs nu

visserligen i ett annat sammanhang, men vi vill ta

tillfället i akt att understryka vikten av att detta

arbete leder fram till en lagstiftning som

undanröjer diskrimineringen av homosexuella även på

detta område.

3. S.k. annan hushållsgemenskap

Rolf Åbjörnsson och Kjell Eldensjö (båda kd) anför:

Som konstateras i motion L419 finns det många

hushåll i Sverige som består av personer som bor

tillsammans på annan grund än den traditionella

parbildningen, s.k. annan hushållsgemenskap. Antalet

sådana hushåll överstiger vida antalet registrerade

partnerskap. De som lever i annan hushållsgemenskap

medges dock inte samma rättigheter som registrerade

partner, exempelvis i fråga om olika former av stöd

enligt samhällets trygghetssystem. Detta förhållande

är enligt vår uppfattning inte tillfredsställande.

Vi delar alltså inte Samboendekommitténs bedömning

att det saknas skäl för den av motionären förordade

ordningen. Mot bakgrund av att kommitténs betänkande

för närvarande är föremål för beredning inom

Regeringskansliet har vi valt att inte reservera oss

till förmån för motion L419. Vi förutsätter dock att

de argument som i skilda sammanhang framförts för en

reglering av annan hushållsgemenskap i enlighet med

vad som anförts i motionen därvid beaktas. Vi kommer

att noga följa beredningsarbetet för att säkerställa

att så sker.

4. Retroaktivt namnbyte

Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda v)

anför:

Vi har full förståelse för det problem som

aktualiseras i motion So203 yrkande 3. Samtidigt

inser vi att det är svårt att lagstiftningsvägen

komma till rätta med problemet. Enligt vår

uppfattning vore det emellertid av stort värde om en

djupare analys av motionsspörsmålet skulle kunna

komma till stånd inom ramen för ett vidare

utredningsarbete rörande transsexuella personers

situation. Vi kommer därför att på nytt aktualisera

frågan i annat sammanhang.