Bet. 1999/2000:LU19

Lagutskottets betänkande

1999/2000:LU19

Finansiell leasing

Innehåll

Sammanfattning

Utskottet

Hemställan

1999/2000

LU19

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet en motion vari begärs åtgärder från riksda-

gens sida mot s.k. ränteskruvning vid finansiell leasing.

Utskottet avstyrker bifall till motionen.

Till betänkandet har fogats ett särskilt yttrande.

Motion

1999/2000:L902 av Henrik S Järrel (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts rörande behovet av att stävja s.k. ränteskruvning,

2. att riksdagen ger regeringen uppdraget att skyndsamt återkomma med

förslag till konkreta åtgärder i enlighet med första att-satsen i motionen.

Utskottet

Inledning

I betänkandet behandlar utskottet en motion som väckts under den allmänna

motionstiden år 1999 vari begärs åtgärder från riksdagens sida mot s.k. rän-

teskruvning vid finansiell leasing. Mot bakgrund av vad som anförts i motio-

nen om problemets art och omfattning beslutade utskottet den 20 januari

2000 att motionen skulle bli föremål för remissbehandling. Remissyttranden

har avgetts av Finansinspektionen, Konsumentverket, Svenska Kommunför-

bundet, Landstingsförbundet, Sveriges advokatsamfund, Finansbolagens

Förening, Företagarnas Riksorganisation, Maskinentreprenörerna, Svensk

Handel, Svenska Bankföreningen, Sveriges Industriförbund och professor

Mikael Möller, juridiska fakulteten, Uppsala universitet.

Med finansiell leasing avses en tjänst som tillhandahålls en näringsidkare

eller en konsument genom särskilda leasingbolag. Tjänsten innebär att lea-

singbolaget (leasegivaren) köper in utrustning anvisad av leasingkunden

(leasetagaren). Utrustningen ägs av leasegivaren, medan nyttjanderätten

genom ett särskilt leasingavtal upplåts till leasetagaren. Egendomen levereras

från en leverantör direkt till leasetagaren utan att leasegivaren tagit någon

befattning med denna. Hyrestiden bestäms normalt så att den motsvarar

utrustningens ekonomiska livslängd, vanligen tre till sju år. Leasingavtalet är

i princip ouppsägbart från leasetagarens sida och kan inte heller sägas upp av

leasegivaren så länge leasetagaren fullgör sina skyldigheter enligt avtalet.

Vid avtalsperiodens slut har leasetagaren rätt till förlängning av leasingavta-

let.

Finansiell leasing skiljer sig från andra typer av nyttjanderättsavtal, främst

genom att leasegivaren som finansiär gör det möjligt för leasetagaren att i

princip utan krav på insatskapital eller särskild säkerhet anskaffa och nyttja

viss utvald egendom mot ersättning som täcker hela eller större delen av

anskaffningskostnaden för egendomen. Leasegivaren tar normalt inte på sig

underhålls- och serviceförpliktelser. Leasetagaren står risken och ansvaret för

egendomen, och invändningar hänförliga till denna får riktas mot leverantö-

ren.

Leasingavgiften utgår vid finansiell leasing normalt som s.k. annuiteter,

vilket innebär att leasetagaren i princip betalar lika stora belopp vid varje

delbetalning. Avgiften är beräknad så att leasegivaren skall få täckning för

större delen av anskaffningskostnaden och räntan på denna. Därtill kommer

ersättning för administration, risk och vinst. Leasegivaren har enligt avtalet

normalt rätt att ändra avgiften i vissa fall. Ändringsgrunderna kan bl.a. hän-

föras till ränteändringar som typiskt sett eller i det konkreta fallet påverkar

leasegivarens upplåningskostnad. En ändringsklausul kan utformas på många

olika sätt, exempelvis genom att avgiftsändring får ske om ränteläget ändras

på den marknad som leasegivaren refinansierar sig eller vid ändringar i det

allmänna ränteläget. En ändringsklausul kan också vara knuten till föränd-

ringar i en ränta som är publikt noterad, såsom Stockholm Interbank Offered

Rate (STIBOR).

Någon lagstiftning om finansiell leasing finns inte i Sverige, utan leasing-

förhållanden regleras normalt genom standardvillkor. Avtalsfrihet råder, men

jämkning eller ogiltighet av avtal och avtalsvillkor kan dock komma i fråga

med stöd av exempelvis 36 § avtalslagen (1915:218). Konsumentkreditlagen

(1992:830) är i och för sig inte tillämplig på leasingförhållanden, såvida inte

konsumenten skall bli ägare till egendomen. Lagen innehåller dock en be-

stämmelse av visst intresse i sammanhanget. I 11 § finns nämligen vissa

regler som begränsar kreditgivarens rätt att höja räntan under pågående av-

talsperiod. Vidare föreskrivs att kreditgivaren är skyldig att tillämpa ett av-

talsvillkor om ränteändring på samma sätt till konsumentens förmån som till

hans nackdel.

För närvarande pågår arbete inom EU med inriktning att få till stånd ett

direktiv om distansförsäljning av finansiella tjänster i konsumentförhållan-

den. Ett framtida direktiv torde komma att vara tillämpligt på bl.a. di-

stansavtal om finansiell leasing mellan näringsidkare och konsumenter.

Enligt de utkast som hittills har presenterats är avsikten att direktivet skall

innehålla bestämmelser om bl.a. betänketid, ångerrätt, informationskrav samt

reklamations- och tvistelösning. En gemensam ståndpunkt kan, enligt vad

utskottet har erfarit, komma att beslutas av ministerrådet tidigast under

hösten 2000.

Motionen

I motion L902 av Henrik S Järrel (m) anförs att finansiell leasing är en bra

finansieringsform när den fungerar som det är avsett. Ett problem är dock de

överuttag av leasingavgifter som drabbar både enskilda och institutionella

kunder, s.k. ränteskruvning. Enligt motionären torde miljardbelopp ha faktu-

rerats på oriktiga grunder. Eftersom finansiell leasing vanligen används av

institutionella aktörer som kommuner, landsting och organisationer torde

således skattemedel användas för att täcka kostnader utöver vad avtalen

föreskriver, något som, enligt vad som anförs i motionen, är stötande icke

blott för den allmänna rättskänslan utan också för omsorgen om en sund

ekonomi, såväl offentlig som privat.

Ett problem i sammanhanget är enligt motionären att i tvister om leasing-

avgifter har finansbolagen normalt en ensidig möjlighet att välja skiljeförfa-

rande, vilket vanligen innebär att förlikningsuppgörelser i godo och skilje-

domar sker med iakttagande av diskretion. Motionären anser även att det är

ett problem att finansbolagen i allmänhet vägrar att - med hänvisning till

konkurrenssituationen - uppge sin upplåningskostnad som grund för bedöm-

ningen av bolagets ränteberäkningar vidare ut till kund. Långa avtalstider gör

att upplåningskostnaderna enligt vad som anförs i motionen i allmänhet

daterar sig tre till tio år tillbaka i tiden, vilket har lägre bäring på nuets

kurrensläge. Den utsträckta avtalstiden innebär också att bolagen successivt i

små steg kan vidga räntemarginalen i takt med förändringar av det allmänna

ränteläget, varvid, sett över tiden, höjningarna blivit för stora och sänkning-

arna blivit för små.

Motionären anser att Finansinspektionen hittills inte har lyckats särskilt väl

i sitt tillsynsansvar när det gäller förekomsten av ränteskruvning. Det finns

därför anledning att se över såväl myndighetens organisation, instruktion och

tillsynsrutiner som aktuell lagstiftning i berörda delar. I motionen begärs del

ett tillkännagivande om behovet av att stävja förekomsten av ränteskruvning

(yrkande 1), dels att riksdagen ger regeringen i uppdrag att skyndsamt åter-

komma med förslag till konkreta åtgärder i enlighet med vad som anförs i

motionen (yrkande 2).

Tidigare utredningar och förslag

År 1988 tillkallade regeringen en utredning med uppdrag att utreda frågor

kring leasing av bl.a. lös egendom. Utredningen, som antog namnet Lea-

singutredningen, redovisade sitt uppdrag i denna del år 1994 i slutbetänkan-

det (SOU 1994:120) Finansiell leasing av lös egendom.

Leasingutredningen gjorde den bedömningen att en civilrättslig lagregle-

ring av leasinginstitutet borde komma till stånd främst för att minska rådande

rättsliga osäkerhet och skapa en fastare grund för bedömningar av leasing-

villkors skälighet. En sådan lagstiftning borde i första hand bestå av kon-

traktsrättsliga regler för finansiell leasing som särskild avtalstyp och som

utgångspunkt vara dispositiv i förhållandet mellan parterna. På vissa punkter

borde dock enligt utredningen införas tvingande regler till leasetagarens

förmån. Utredningen ansåg också att frågor om leasingavtalets behandling

vid leasetagarens konkurs och leasetagarens sakrättsliga ställning borde

klargöras genom tvingande regler. I betänkandet lades fram ett förslag till lag

om finansiell leasing med nu angiven inriktning.

I betänkandet behandlades också konsumentleasing, varmed avses avtal

om finansiell leasing som en näringsidkare erbjuder en konsument för dennes

enskilda bruk. Avsaknaden av regler om konsumentskydd i fråga om finansi-

ell leasing framstod enligt Leasingutredningen som en inkonsekvent och

obefogad lucka i lagstiftningen. Utredningen föreslog därför att konsument-

kreditlagens tvingande regler för kreditköp skulle tillämpas på motsvarande

sätt vid finansiell konsumentleasing.

En fråga som var föremål för ingående överväganden inom Leasingutred-

ningen var överdebitering av leasingavgifter i förhållande till vad som avta-

lats, s.k. ränteskruvning. Utredningen fann att vissa typer av avgiftsändrings-

klausuler var så allmänt hållna, ospecificerade och svårkontrollerade för

leasetagaren att leasegivaren i praktiken gavs utrymme att skönsmässigt höja

och underlåta att sänka leasingavgiften. Detta gällde enligt utredningen bl.a.

sådana villkor som var knutna till det allmänna ränteläget, ränteläget på den

marknad på vilken finansbolagen finansierar sin verksamhet eller liknande.

Enligt utredningsbetänkandet blev utredningen vid upprepade tillfällen och

från skilda håll uppmärksammad på fall eller grupper av fall där avsevärd

överdebitering av leasingavgifter, med andra ord ränteskruvning, förekom-

mit. Det material och de uppgifter som därvid framkom pekade enligt utred-

ningen på att detta var ett utbrett problem och att de överdebiterade beloppen

i många fall låg på en sådan beloppsnivå och följde ett sådant mönster att det

inte kunde vara fråga om misstag från leasegivarens sida eller om höjningar

som motsvarade verkliga kostnadsökningar. Utredningen kom fram till att

missförhållandena med ränteskruvning inom den finansiella sektorn var av

sådan art och omfattning att tvingande lagregler behövdes för att minimera

leasegivarnas utrymme att missbruka rätten att ändra leasingavgiften.

Leasingutredningen föreslog mot denna bakgrund att leasegivaren med

giltig verkan skulle kunna ändra den ursprungligen gällande leasingavgiften

endast under förutsättning att leasegivaren förbehållit sig en sådan rätt, att

villkoren för ändringarna och avtalsräntan angivits i avtalet, att leasetagaren

skriftligen underrättats om ändringen samt att grunden för ändringen angivits

i underrättelsen på ett sådant sätt att det gick att kontrollera att den var av

talsenlig. Som ändringsgrund skulle leasegivaren som huvudregel endast få

åberopa ändringar i en officiellt noterad referensränta som angivits i avtalet,

exempelvis STIBOR. Ändringar i leasegivarens egna upplåningskostnader

skulle således enligt förslaget inte få åberopas. Vidare skulle fullständig

kongruens krävas genom att leasegivaren var skyldig att sänka räntan under

samma förutsättningar som han fick höja den.

Under remissbehandlingen av utredningens betänkande mottogs förslaget

om en lagreglering vad gäller ändring av leasingavgifter med gillande från

åtskilliga remissinstanser, bl.a. Svea hovrätt, Konkurrensverket, Sveriges

Köpmannaförbund, Företagarnas Riksorganisation och Svenska Kommun-

förbundet. En hel del remissinstanser, av vilka kan nämnas Industriförbun-

det, Svenska Bankföreningen, Kreditmannaföreningen och Finansbolagens

Förening, var dock starkt kritiska mot förslaget.

Under hösten 1999 genomförde Finansinspektionen en undersökning av

utformningen och förekomsten av olika slag av avgiftsändringsklausuler som

använts vid leasing mellan finansbolag och näringsidkare under perioden

1990-1996 i syfte att klarlägga om det förekommit systematisk ränteskruv-

ning. Undersökningen redovisades den 31 januari 2000 i rapporten Kartlägg-

ning av leasingavgifter (2000:1). Finansinspektionen har inom ramen för

undersökningen studerat omkring 500 avtal som ingåtts under den aktuella

tidsperioden. Av dessa har de avtal vars avgiftsändringsklausuler inte följt

utvecklingen av den officiella räntan STIBOR 90 dagar studerats närmare.

Enligt vad som anförs i rapporten har Finansinspektionen genom under-

sökningen fått bekräftat att många av de ändringsklausuler som använts vid

avgiftsändring varit oklart utformade, vilket i åtskilliga fall medfört tolk-

ningsproblem och tvister. Samtidigt konstateras att andelen avtalsklausuler

som hänvisar till det allmänna ränteläget har minskat betydligt till förmån för

klausuler som endast medger avgiftsändringar i en publik ränta. Detta under-

stryker, enligt rapporten, en förändrad syn hos finansbolagen vad gäller

utformningen av räntejusteringsklausuler i avtalsvillkoren och att de avtal

som avvikit från STIBOR främst kan hänföras till början av 1990-talet. Där-

med är, enligt Finansinspektionen, inte sagt att tolkningen av avgiftsklausuler

uteslutande är ett historiskt problem. Emellertid synes avgiftsdebitering som

avvikit från publikt iakttagbara räntor främst vara att hänföra till turbulense

kring finanskrisen i början av 1990-talet. Denna bild förstärks, enligt inspek-

tionen, av att det i tre av de undersökta bolagens nuvarande leasingvolym i

princip endast finns avtal med avgiftsändringsvillkor knutna till en publik

ränta. För övriga fyra undersökta bolag uppgår denna siffra till mellan 85 %

och 95 %. Finansinspektionen anser att sistnämnda siffror visar att utveck-

lingen från klausuler som hänvisar till det allmänna ränteläget eller liknande

till klausuler som refererar till en publik ränta som grund för avgiftsjusterin

fortsatt.

I rapporten föreslår Finansinspektionen dels att småföretagare ges samma

skydd i lagstiftningen som konsumenter, dels att större krav ställs på leasegi-

varna när det gäller informationen om ändringar av leasingavgifter. Detta

informationskrav kan regleras i lag, genom branschöverenskommelser eller

av Finansinspektionen.

Remissyttrandena

En sammanställning av remissvaren har tagits in som bilaga till betänkandet.

Finansinspektionen hänvisar i sitt remissvar till den undersökning som ge-

nomförts under hösten 1999 och anför att det finns anledning att överväga en

lagreglering av finansiell leasing i vissa delar. Detta gäller framför allt små

företagare, som bör få samma skydd som konsumenter. Därtill bör större

krav ställas på leasegivarna när det gäller informationen om ändringar av

leasingavgifter.

Konsumentverket, som begränsat sitt yttrande till att avse ränteskruvning i

konsumentförhållanden, anser sammanfattningsvis att verket inte har till-

räckligt underlag för att bedöma i vilken omfattning skruvade räntor kan

förekomma när det gäller konsumentkrediter. Verkets uppfattning är dock att

det ringa antal fall som kommit till verkets kännedom tyder på att skruvade

räntor inte förekommer i någon nämnvärd omfattning på konsumentkredit-

marknaden och att konsumentkreditlagens ränteregel har haft en preventiv

effekt.

Enligt Svenska Kommunförbundet upplevs numera inte ränteskruvning

som ett problem i kommunsektorn, mycket beroende på att avtalen är så

utformade att avgiftsjusteringen relateras till en officiellt noterad referens-

ränta. Svenska Kommunförbundet var positivt till att en lag om leasing

skulle införas i vilken ändringar av leaseavgiften reglerades. Förbundet har

samma inställning i dag och förordar att avtalsvillkoren vid finansiell leasing

ses över i syfte att åstadkomma ytterligare förbättringar. Vid avtalets ingåen-

de och vid räntejusteringar bör leasegivaren för leasetagaren särskilt redovisa

annuiteten uppdelad på ränta och amortering. Avtalsvillkor för att ändra

avgiften bör vidare knytas till en officiellt noterad styrränta, frikopplad frå

upplåningskostnaden.

Landstingsförbundet har, med anledning av utskottets remiss, genomfört

en enkätundersökning bland landets samtliga landsting om ränteskruvning.

Svaren visar enligt Landstingsförbundet att landstingen endast i liten omfatt-

ning använder sig av finansiell leasing. I den mån sådana avtal likväl ingås

bygger dessa, enligt de restriktioner som allmänt införts inom landstingen, på

klara och entydiga räntejusteringsklausuler. Inget landsting anser att rän-

teskruvning är något egentligt problem i dag.

Sveriges advokatsamfund anser att det inte föreligger behov av tvingande

obligationsrättslig lagstiftning om finansiell leasing mellan näringsidkare

och, i vart fall inte, lagstiftning om ränteskruvning. De rättsliga frågor med

anknytning till finansiell leasing som förekommer kan enligt samfundets

mening lösas på ett tillfredsställande sätt inom ramen för gällande civil- och

marknadsrättslig lagstiftning. Samfundet anser vidare att det är olämpligt att

genom tvingande lagstiftning ingripa i avtalsförhållanden mellan näringsid-

kare. När det gäller konsumentleasing är situationen på marknaden för närva-

rande inte sådan att lagstiftning behövs. Det saknas vidare skäl att se över

Finansinspektionens organisation, instruktion eller tillsynsrutiner.

Finansbolagens Förening anser att motionen bör avslås och understryker

att de påståenden om ränteskruvning som gjorts avsett leasingavtal som

ingåtts under eller i anslutning till bankkrisen i början av 1990-talet. Påstå-

endena om ränteskruvning härrör vidare från några få källor och påståendena

har inte har styrkts av någon objektiv undersökning. Tvärtom har, enligt

föreningen, Finansinspektionen i sin undersökning inte funnit några belägg

för att det förekommit systematisk ränteskruvning.

Företagarnas Riksorganisation menar att finansiell leasing, sett ur de små

och medelstora företagens synvinkel, är ett viktigt alternativ till andra finan

sieringsformer, vars betydelse inte kan underskattas. Företagarnas Riksorga-

nisation är för en lagreglering av finansiell leasing i allmänhet och rän-

teskruvning i synnerhet i enlighet med det förslag som lades fram av Lea-

singutredningen. Mindre företag är enligt Företagarnas Riksorganisation

hänvisade till branschens standardavtal som fortfarande innehåller vaga

hänvisningar till det allmänna ränteläget eller liknande. En lagreglering

skulle vidare innebära en ökad transparens i avtalen och därmed en större

möjlighet för den enskilde företagaren att bedöma om leasingavgiften är i

enlighet med avtalet

Maskinentreprenörerna stöder motionären och föreslår för egen del att

samtliga finansieringsavtal kopplas till en i kontraktet angiven parameter,

exempelvis STIBOR, att finansbolagen skall åläggas att upplysa kunden om

varje ränteförändring, att ursprunglig kontraktsränta och gällande räntesats

skall anges på varje faktura, att skiljeklausuler inte skall vara tillåtna i le

singförhållanden samt att någon form av reklamtionsnämnd skall inrättas

inom varje finansbolag.

Enligt Svensk Handel är det inte acceptabelt att leasegivare tar ut

överrräntor från leasetagare. För mindre företag är leasing en viktig finansie-

ringsform. Dessa mindre företag har, enligt Svensk Handel, ofta inte resurser

för att anlita den expertis som behövs för att granska leasingavtalen och dess

konsekvenser, vilket innebär att leasetagarnas rättmätiga intressen inte blir

tillgodosedda. Svensk Handel är positivt till motionärens förslag.

Svenska Bankföreningen anser att den enda slutsats man kan dra av Finans-

inspektionens undersökning är att lagstiftning med för leasingbolagen tving-

ande regler om avgiftssättning vid leasing och avbetalningsköp inte kan

motiveras av den faktiska utvecklingen på ränte- och avgiftsmarknaden. Det

kan dock inte uteslutas att informationen från leasegivarna om principerna

för ändring av leasingavgifter kan förbättras. Bankföreningen anser att det

saknas skäl både för särskild lagstiftning på området och en översyn av Fi-

nansinspektionens tillsynsverksamhet.

Sveriges Industriförbund motsätter sig en tvingande lagstiftning om av-

giftsklausuler i leasingavtal eftersom en sådan lagstiftning enligt förbundets

mening skulle innebära en prisreglering som allvarligt skulle störa marknads-

ekonomins funktionssätt. Industriförbundet har inte erhållit någon informa-

tion om att Finansinspektionens tillsynsverksamhet kan ifrågasättas när det

gäller tillämpningen av avgifts ändringsklausuler i leasingavtal. Skäl att se

över insepektionens organisation, instruktion eller tillsynsrutiner föreligger

därför inte.

Professor Mikael Möller, juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, dis-

kuterar i sitt remissvar olika tänkbara alternativ för att komma till rätta med

och förebygga framtida ränteskruvning i finansieringsavtal. Ett tänkbart

alternativ vore tvingande lagstiftning, som i så fall inte bara bör avse finans

ell leasing utan även andra finansieringsformer. Andra alternativ skulle kun-

na vara allmänna råd eller rekommendationer från Finansinspektionen eller

överenskommelser inom branschen. Frågan huruvida sådana åtgärder är

tillräckliga eller om det behövs tvingande lagstiftning bör, enligt remissvaret

bli föremål för närmare överväganden.

Utskottets ställningstaganden

Utskottet behandlade våren 1997 en motion vari begärdes förslag till en lag

om finansiell leasing av lös egendom på grundval av Leasingutredningens

betänkande (bet. 1996/97:LU15). Utskottet konstaterade därvid att Justitie-

departementet i det pågående beredningsarbetet med anledning av Leasingut-

redningens förslag prioriterat frågan om konsumentleasing. Enligt utskottets

mening borde resultatet av det fortsatta arbetet avvaktas innan några ställ-

ningstaganden gjordes från riksdagens sida. Med det anförda avstyrktes

yrkandet. Riksdagen följde utskottet.

Våren 1998 behandlade utskottet på nytt ett motsvarande motionsyrkande

(bet. 1997/98:LU18). Motionen remissbehandlades. Enligt utskottet var det

angeläget att ett ställningstagande kom till stånd från regeringens sida också

när det gäller frågan om en civilrättslig reglering av finansiell leasing av lö

egendom mellan näringsidkare. Trots vad flertalet remissinstanser anfört

ansåg utskottet att det fanns skäl som talade för att en lagstiftning borde

komma till stånd, särskilt mot bakgrund av att många mindre och medelstora

företag intar en underlägsen ställning i förhållande till leasegivarna. Därtill

kom, enligt utskottet, ett visst behov av klargöranden när det gäller konkurs-

och sakrättsliga frågor för leasing, och fråga uppkom i vilket sammanhang

dessa klargöranden lämpligen borde göras. Utskottet var emellertid då inte

berett att ta definitiv ställning i lagstiftningsfrågan. I stället borde det an

komma på regeringen att så snart som möjligt se till att frågan om lagstift-

ning om finansiell leasing mellan näringsidkare blev föremål för närmare

överväganden och beredning. Ett sådant arbete fick dock inte, enligt utskot-

tet, leda till att det pågående lagstiftningsarbetet rörande konsumentleasing

försenades. En tänkbar ordning skulle, enligt utskottets mening, vara att

regeringen i den kommande propositionen om konsumentleasing redovisade

sina principiella ställningstaganden i frågan huruvida lagstiftning om finansi-

ell leasing av lös egendom mellan näringsidkare borde komma till stånd.

Vad utskottet sålunda anförde gav riksdagen som sin mening regeringen

till känna (rskr. 173).

Motionsspörsmålet har därefter fortsatt att vara föremål för debatt i olika

sammanhang. I ett skriftligt frågesvar den 19 augusti 1999 rörande rän-

teskruvning anförde justitieministern bl.a. att regeringen i en kommande

proposition om konsumentleasing kommer att redovisa sin inställning i frå-

gan om lagstiftning om finansiell leasing mellan näringsidkare bör komma

till stånd (svar på fråga 1998/99:778).

Mot bakgrund av vad som framkommit i ärendet kan utskottet inte finna

att det föreligger skäl för riksdagen att i dagsläget vidta någon särskild åtgä

med anledning av motionen.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L902.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande s.k. ränteskruvning

att riksdagen avslår motion 1999/2000:L902.

Stockholm den 11 april 2000

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

I beslutet har deltagit: Tanja Linderborg (v), Rolf

Åbjörnsson (kd), Marianne Carlström (s), Stig

Rindborg (m), Karin Olsson (s), Henrik S Järrel

(m), Nikos Papadopoulos (s), Elizabeth Nyström

(m), Marina Pettersson (s), Christina Nenes (s),

Tasso Stafilidis (v), Kjell Eldensjö (kd), Berit

Adolfsson (m), Anders Berglöv (s), Viviann Gerdin

(c), Ana Maria Narti (fp) och Raimo Pärssinen (s).

Särskilt yttrande

Ränteskruvning

Stig Rindborg (m), Henrik S Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Berit

Adolfsson (m) och Ana Maria Narti (fp) anför:

Remissutfallet med anledning av motion L902 ger - liksom vid tidigare

remissomgångar gällande frågan om regler kring finansiell leasing - en

splittrad, om än delvis förutsägbar, bild av de närmast berörda parternas

inställning till frågan.

Detta förhållande kan dock icke, enligt vår mening, tas till intäkt för att

lämna fenomenet med s.k. ränteskruvning olöst åt sitt öde. Det torde nämli-

gen stå utom varje tvivel att ränteskruvningar ägt och äger rum där överde-

biterade räntor åsamkar såväl företag och enskilda som kommuner och

landsting oskäliga kostnader. Härigenom har även betydande skattemedel,

vilka kunnat bekosta nyttigare och angelägnare ting, kommit att användas för

betalning av överräntor. Detta kan knappast anses försvarligt.

Regeringen har olyckligtvis kommit att prioritera frågan om konsument-

leasing trots att denna finansieringsform är betydligt ovanligare i jämförelse

med finansiell leasing av lös egendom mellan näringsidkare.

Lagutskottet har, i enlighet med Leasingutredningen, uttalat (bet. 1997/98:

LU18) det angelägna i att ett ställningstagande kom till stånd från regering-

ens sida även i fråga om en civilrättslig reglering av finansiell leasing av lö

egendom mellan näringsidkare. Frågan borde, menade utskottet, bli föremål

för närmare överväganden och beredning utan att för den skull pågående

lagstiftningsarbete rörande konsumentleasing försenades.

Vi anser oss inte på detta stadium kunna binda oss för den ena eller andra

lösningen, utan menar att den generella finansieringsformen leasing och

andra finansieringsavtal som ingås till rörlig ränta borde bli föremål för en

grundlig och samlad genomlysning, bl.a. i syfte att söka stävja sådant ofog

som ränteskruvning, vilken fläckar en annars bra finansieringsform.

För att rida spärr mot avarter som skruvade räntor öppnar sig ett panorama

av tänkbara åtgärder på sätt som professorn i civilrätt, Mikael Möller, anfört

i sitt mycket väl genomarbetade yttrande över motionen. Det framstår därvid

som ogörligt att inte beröra Finansinspektionens framtida roll och betydelse i

detta sammanhang. Man kan, till yttermera visso med professor Möller, fråga

sig "om inte de primära korrektionsmedlen mot att någon i ett avtalsförhål-

lande utnyttjar sitt kunskapsövertag och sin överlägsna tillgång till informa-

tion för att tillskansa sig ett vederlag som överstiger vad hans motpart med-

gett, snarare bör vara straffrättsliga och näringsrättsliga än civilrättsliga".

Dock, med hänsyn till att regeringen, trots allt, ställt i utsikt att i en kom-

mande proposition om konsumentleasing också redovisa sin inställning i

frågan om lagstiftning om finansiell leasing mellan näringsidkare har vi valt

att avstå från att nu reservera oss och i stället foga detta särskilda yttrande

betänkandet. Men vi menar, på goda grunder, att ärendet brådskar efter

mycken tövan och vacklan vid det här laget.

Remissyttranden över motion 1999/2000:L902

På lagutskottets begäran har yttrande över motionen avgivits av Finansin-

spektionen, Konsumentverket, Svenska Kommunförbundet, Landstingsför-

bundet, Sveriges advokatsamfund, Finansbolagens Förening, Företagarnas

Riksorganisation, Maskinentreprenörerna, Svensk Handel, Svenska Bankfö-

reningen, Sveriges Industriförbund och professor Mikael Möller, Juridiska

fakulteten, Uppsala universitet.

Remissinstanserna har därvid anfört följande, varvid bilagorna till yttran-

dena från Finansbolagens Förening och Företagarnas Riksorganisation har

utelämnats.

Finansinspektionen

Finansinspektionen har undersökt utformningen och förekomsten av olika

typer av avgiftsändringsklausuler som använts vid leasing mellan finansbo-

lag och näringsidkare under perioden 1990-1996 (Finansinspektionens rap-

port den 31 januari 2000 nr 2000:1 Kartläggning av leasingavgifter). Inspek-

tionen har därvid fått bekräftat att många av de avtalsklausuler som använts

vid avgiftsändring varit oklart utformade. Oklarheterna har i åtskilliga fall

medfört tolkningsproblem och tvister. I kartläggningen har inspektionen

studerat 504 leasingkontrakt startade under perioden 1990-1996. Av dessa

har 25 procent, där avgiftsjusteringen inte följer utvecklingen av STIBOR 90

dagar (STIBOR är den räntesats som tillämpas vid lån mellan banker), stude-

rats närmare. Kartläggningen visar bl.a. att av samtliga studerade kontrakt

(504 st.) har 54 procent en hänvisning till det allmänna ränteläget. Av de

närmare granskade avtalen (122 st.) var 84 procent tecknade under perioden

1990-1993 och merparten av dessa kontrakt, 82 procent, var knutna till det

allmänna ränteläget. Leasegivare har i nyare avtal övergått till att knyta av-

giftsjusteringar till en specificerad publik ränta, vilket reducerar osäkerhete

och oklarheten i avtalen samt risken för tvister.

Finansiell leasing är inte särskilt reglerat i lag. Avtalsfrihet råder på områ-

det. Vidare saknas vägledande domstolsavgöranden avseende tolkningen av

avgiftsändringsklausulerna. Det är inte en uppgift för Finansinspektionen att,

utan vägledande lagstiftning eller vedertagen praxis, ta ställning till innehål

let i en klausul i det enskilda fallet. Finansinspektionen som gjort en kart-

läggning av denna typ av kontrakt har dragit slutsatsen att det saknas till-

räckligt underlag för att göra en bedömning huruvida någon osund verksam-

het förekommit. I rapporten konstaterar Finansinspektionen att parterna är

ansvariga för de avtal de träffar men att leasegivarna bär ett ansvar för avta-

lens utformning.

Finansinspektionen avslutar rapporten med att föreslå att mindre närings-

idkare bör omfattas av samma skydd i förevarande sammanhang som bör

tillkomma konsumenter. Vidare föreslår inspektionen, till undvikande av

framtida oklarheter och tvister, att en underrättelseskyldighet för leasegivare

övervägs. Underrättelseskyldigheten innebär att leasegivaren vid ändring av

leasingavgiften skall ange grunden för ändringen på ett sådant sätt att lease-

tagaren kan kontrollera om ändringen stämmer överens med vad som har

avtalats.

Kommentar till motionen

I motionen görs antagandet att oriktiga ändringar av leasingavgifter inneburit

oriktigt fakturerade avgifter uppgående till miljardbelopp. Finansinspektio-

nen kan inte bekräfta dessa uppgifter. Utgången i tvister mellan leasegivare

och leasetagare torde bero på om leasegivaren kan visa att det allmänna

ränteläget eller bolagets refinansieringskostnader (beroende på vilken klausul

respektive avtal innehåller) rört sig på ett sådant sätt att de har haft rätt a

ändra leasingavgiften som de har gjort. Utgången härvidlag är inte given och

måste bedömas mot bakgrund av vad som avtalats.

I motionen kommenteras också det faktum att möjligheten att få fram

vägledande avgöranden hindras av skiljeklausuler som ger leasegivaren en

ensidig möjlighet att välja skiljeförfarande. Finansinspektionen kan för sin

del inte finna några skäl till att skiljeklausuler skulle vara oskäliga på dett

område. Detta är emellertid en fråga för domstol att avgöra. Enligt vad in-

spektionen inhämtat under företagen undersökning så har skäligheten av

användandet av skiljeklausul i förevarande sammanhang redan prövats av

domstol. För övrigt framgår det av den undersökning Finansinspektionen

gjort att mindre än tio procent av de 504 granskade avtalen innehöll skilje-

klausuler. Detta innebär att möjligheten att få tvister om leasingavgiften

avgjorda av domstol varit öppen i mycket stor utsträckning.

Motionären påstår också att räntejusteringar inte har skett på ett likformigt

sätt med en konsekvent och lojal tillämpning av avtalen eftersom höjningar

blivit för stora och sänkningar för små. Misstankar om att leasingavgifter

hanterats på detta sätt uttryckte redan leasingutredningen. Finansinspektio-

nen finner att det för närvarande inte finns tillräckliga belägg för dessa påst

enden. De avgöranden som finns från tingsrätt går ut på att leasegivaren har

ålagts bevisbördan för att denne ägt ändra avgifterna på företaget sätt. I två

avgöranden konstaterade tingsrätten att leasegivaren inte lyckats visa sin rätt

härvidlag (dom den 18 maj 1999 i mål nr T 8-1352-97 samt dom den 7 janu-

ari 2000 i mål nr T 3-153-98, båda Stockholms tingsrätt). I ett tredje avgö-

rande fann tingsrätten att leasegivaren hade lyckats visa rätten till gjorda

justeringar (beslut den 21 december 1998 i mål nr K 5-2085-92, Stockholms

tingsrätt). Några långtgående slutsatser av dessa underrättsavgöranden låter

sig enligt Finansinspektionens uppfattning inte göra.

Finansinspektionen framförde redan 1992 i en skrivelse till Svenska Bank-

föreningen det olämpliga i att använda klausuler som hänvisar till det all-

männa ränteläget. Såvitt inspektionen kan bedöma har uttalandet i kombina-

tion med andra omständigheter också medfört att användningen av detta

villkor minskat avsevärt. Av företagen undersökning framgår att tre av sju

leasegivares nuvarande leasingvolym uteslutande regleras av avtal som hän-

visar till en publik ränta. För de fyra återstående uppgår denna siffra till

mellan 85 och 95 procent. Problemen kring hänvisningar till det allmänna

ränteläget eller ränteläget på den marknad varpå leasegivaren vid var tid

refinansierar sig synes mot bakgrund härav främst vara ett historiskt pro-

blem.

Det finns som inspektionen framför i sin rapport anledning att överväga en

reglering av finansiell leasing i vissa delar. Detta gäller främst mindre nä-

ringsidkare samt införande av en underrättelseskyldighet vid ändring av

leasingavgift.

Konsumentverket

Konsumentverket begränsar yttrandet till att avse frågan om ränteskruvning i

konsumentförhållanden.

Konsumentkreditlagen (1992:830) innehåller en regel i 11 § tredje stycket

som är avsedd att motverka ränteskruvning. Regeln har tillkommit i anled-

ning av den kritik som riktats mot att vissa kreditgivare varit snabba att ändr

räntan i egen favör, medan de varit mera senfärdiga med att ändra räntan till

konsuments förmån (prop 1991/92:83 s 51).

Innebörden av regeln är att en kreditgivare är skyldig att tillämpa ett av-

talsvillkor om ränteändring på samma sätt till konsumentens förmån som till

hans nackdel. Enligt lagmotiven gäller inte detta enbart i fråga om storleken

på ränteändringarna, utan också att kreditgivaren i jämförbara fall är skyldig

att agera lika snabbt för att sänka räntan som för att höja den (prop s 117). I

detta sammanhang bör noteras att det är svårt för konsumenten att ifrågasätta

gjorda ränteändringar när kreditgivaren hänvisar till förändringar i egna

upplåningskostnader eller oförutsedda kostnadsökningar i övrigt.

Konsumentkreditlagen är emellertid inte direkt tillämplig på leasing- och

hyresavtal, om det inte är avsett att konsumenten skall bli ägare till den lea-

sade eller hyrda varan (jfr 3 §). Vid leasing och hyra har konsumenten alltså

inte samma skydd som vid kreditavtal. Att det finns sådana luckor i konsu-

mentskyddet är anmärkningsvärt, särskilt som konsumenten vid leasing eller

hyra av vara många gånger har rätt att köpa varan när avtalstiden löper ut.

För närvarande är konsumentleasing ingen utbredd företeelse och vi har inte

uppmärksammat något problem med skruvade räntor i konsumentleasingav-

tal. Hyresavtal får emellertid anses vara relativt vanliga, men inte heller där

har vi noterat att avgiftsändringar sker på ett otillbörligt sätt. Detta innebä

dock inte att det är mindre angeläget att förstärka konsumentskyddet vid

leasing och hyra.

När det gäller tvister om skruvade räntor för konsumentkrediter, har All-

männa reklamationsnämnden under hand uppgett att det är ovanligt med

tvister i nämnden som gäller skruvade räntor, framförallt beträffande krediter

tagna efter 1993, dvs efter konsumentkreditlagens ikraftträdande. Vi har

också inhämtat uppgifter från Konsumenternas Bankbyrå (bankbyrån), som

har till uppgift att ge konsumenter råd och vägledning i bank- och kreditfrå-

gor. Enligt bankbyrån inkommer klagomål om s k ränteskruvning avseende

lån utan säkerhet tagna före 1993. Klagomål kommer också in om räntejuste-

ringar för lån tagna efter 1993 och i några fall gäller det skruvade räntor. Ti

Konsumentverket inkommer också en del anmälningar som rör ränteskruv-

ning, men de rör i huvudsak krediter där nuvarande lag inte är tillämplig.

Sammanfattningsvis har vi inte tillräckligt underlag för att bedöma i vilken

omfattning skruvade räntor kan förekomma när det gäller konsumentkrediter.

Vår uppfattning är dock att det ringa antal tänkbara fall som kommit till vår

kännedom tyder på att skruvade räntor inte förekommer i någon nämnvärd

omfattning på konsumentkreditmarknaden och att konsumentkreditlagens

ränteregel har haft en preventiv effekt på marknaden.

Svenska Kommunförbundet

Svenska Kommunförbundet har beretts tillfälle att inkomma med synpunkter

på rubricerade motion angående åtgärder mot s.k. ränteskruvning.

Förbundet saknar uppgift om vad ränteskruvning kan ha kostat sektorn un-

der 1990-talet och storleken av de belopp som omfattats av förlikningar

mellan kommunen och leasegivaren. Vi har inte kunnat utforma någon enkät

till medlemskommunerna på grund av den korta svarstid som förelegat men

vi har inhämtat synpunkter genom telefonsamtal med ett antal ekonomi- och

finanschefer.

De frågor som sammanhänger med ränteskruvning avser främst finansiell

leasing och avser en leasegivares ändring av villkoren under pågående av-

talsperiod i strid med avtalsvillkoren. Frågan kom särskilt att aktualiseras

under 1992 i samband med den finansiella krisen och därmed sammanhäng-

ande räntechock. Genom att leasegivarens rätt att justera leasingavgiften i

många avtal inte var kopplad till en referensränta utan till ändring i det all-

männa ränteläget visade det sig mycket svårt att bedöma huruvida rän-

teskruvning skedde eller ej. Många kommuner gjorde dock egna uppfölj-

ningar eller antog erbjudanden från företag som specialiserat sig på att jäm-

föra villkoren i leasingavtal med de leasingavgifter som betalats och man har

då kunnat konstatera att man många gånger erlagt för höga avgifter. Då fi-

nanskrisen avklingade och leasingavgifterna sänktes till följd av fallande

räntor skedde också denna sänkning i långsammare takt med kraftiga över-

debiteringar som följd.

Vad vi erfarit har dock ränteskruvning inte varit föremål för domstols-

prövning inom kommunsektorn - däremot har ett antal förlikningar ingåtts

mellan kommuner och leasegivare. Många kommuner valde till följd av

dessa tvister att själva svara för inköpen av objekten och finansiera dessa

över investeringsbudgeten. Det förtjänar att påpekas att t.ex. Stockholm i

princip haft leasingförbud för staden - och dess bolag under hela 1990-talet.

Ränteskruvning upplevs numer inte som något stort problem i kommun-

sektorn mycket beroende på att avtalen är så utformade att avgiftsjusteringen

relateras till en officiellt noterad referensränta.

Svenska Kommunförbundet har också bedrivit en omfattande utbildnings-

verksamhet för att höja kompetensnivån i kommunsektorn vad gäller leasing.

Särskilda kurser i leasing och kalkylering har genomförts och frågeställning-

arna tas även upp inom ramen för en relativt omfattande kursverksamhet

avseende lagen om offentlig upphandling. Även internutbildning genomförs

av enskilda kommuner.

Problemet i stora organisationer som kommuner är att fakturahanteringen

är en masshantering och de som sköter den kan inte förväntas ha kännedom

om bakomliggande avtal varför ändringar i t.ex. leasingavgifterna måste

följas upp på annat sätt. Detta inträffar då vid en senare tidpunkt och skilda

bedömningar mellan leasegivare och leasetagare leder då till tvist många

gånger efter det att avtalet löpt ut.

I vårt yttrande över Leasingutredningens slutbetänkande "Finansiell lea-

sing av lös egendom" (SOU 1994:120) ställde sig förbundet positivt till att

en lag om finansiell leasing skulle införas i vilken leasegivares rätt att höja

leasingavgifterna skulle regleras och att en officiellt noterad styrränta skull

ligga till grund för en sådan ändring. En sådan ordning skulle göra parterna

mer jämställda i en i övrigt komplicerad avtalssituation. Förslaget ledde som

bekant inte till någon lagstiftning.

Avtalsvillkoren vid finansiell leasing bör ses över i syfte att åstadkomma

ytterligare förbättringar. Vid avtalets ingående och vid räntejusteringar under

pågående avtalsperiod bör leasegivaren för leasetagaren särskilt redovisa

annuiteten uppdelad på ränta och amortering. Avtalsvillkoret för att ändra

leasingavgiften under pågående avtalsperiod bör knytas till en officiellt note-

rad styrränta frikopplad från leasegivarens upplåningskostnad.

En skärpning av kraven på leasingavtalen torde närmast vara en fråga för

Finansinspektionen.

Svenska Kommunförbundet ställer sig mot bakgrund av vad som ovan an-

förts positivt till lagutskottets propå om en offentlig hearing i ärendet.

Landstingsförbundet

Med anledning av lagutskottets förfrågan har Landstingsförbundet ställt ett

antal frågor om ränteskruvning till landstinget (se bilaga). Svaren ger vid

handen att landstingen endast i liten omfattning använder sig av finansiell

leasing. Ett undantag är AB Storstockholms Lokaltrafik som ägs av Stock-

holms läns landsting. Därutöver är det endast fyra landsting som anger att de

i dag har finansiell leasing och ett av dem avser att upphöra med denna fi-

nansieringsform när nuvarande kontrakt löper ut.

Endast ett landsting säger sig ha blivit drabbat av ränteskruvning. Detta

medförde en skiljetvist mellan landstinget (Örebro läns landsting) och lea-

singgivaren (CE Capital Equipment Finance AB). Tvisten ledde fram till

förlikning 1998 innebärande att leasinggivaren accepterade en omförhand-

ling av debiteringsnivån med 9,3 miljoner kronor.

Det har framkommit att det fortfarande förekommer att leasinggivare er-

bjuder landsting villkor enligt "räntan skall justeras efter räntenivån på den

kapitalmarknad varpå leasinggivaren finansierat sin verksamhet", dvs villkor

som ger utrymme för ränteskruvning. Om detta innebär att kraven när det

gäller leasinggivarnas utformning av sina erbjudanden bör skärpas, torde

närmast vara en fråga för Finansinspektionen.

När det gäller landstingen så har de allmänt infört sådana restriktioner och

kontroller avseende finansiell leasing att i den mån avtal ingås så bygger de

på klara och entydiga räntejusteringsklausuler, exempelvis att räntejustering-

en kopplas till Stibor 90 dagar eller annan marknadsränta. Det finns numera

även möjligheter att med datorbaserade program kontrollera att eventuella

räntejusteringar följer de regler som avtalats. Något landsting påpekar att

kostnaderna för service respektive kapitalvärdet för leaseobjektet bör hållas

isär i avtalet. En annan synpunkt är att avtalen bör utformas så att tvister

skall avgöras i domstol och inte i skiljeförfarande. Endast det faktum att

kontrollen av fakturorna tar tid nämns av något landsting som ett problem.

Sammanfattningsvis anser inget landsting i dag att ränteskruvning är något

egentligt problem. Därmed bedömer Landstingsförbundet att en offentlig

hearing i ärendet är av mindre intresse från landstingens synpunkt. Om en

sådan hearing ändå kommer till stånd är Landstingsförbundet givetvis berett

att medverka och redovisa landstingens erfarenheter enligt ovan.

Bilaga till Landstingsförbundets yttrande

I motionen påtalas bl a att ränteskruvning är vanlig i samband med s k finan-

siell leasing och att detta är en vanlig finansieringsform för bl a landsting.

Som exempel nämns även att ett landsting skall ha betalt 11 miljoner kronor

mer i låneränta än vad som behövts om räntedebiteringarna skötts korrekt.

Motionen föreslår att riksdagen skall begära att regeringen skyndsamt åter-

kommer med förslag till konkreta åtgärder för att stävja s k ränteskruvning.

För att få underlag för synpunkter på motionen ber vi er svara på följande

frågor:

1. I vilken utsträckning använder landstinget finansiell leasing? Ange

belopp.

2.

3. I vilken utsträckning har landstinget drabbats av s k ränteskruvning och i

vilka samband har detta skett? Om så är fallet ange beräknat belopp, år

och typ av finansiering.

4.

5. Bedömer ni att s k ränteskruvning är ett växande problem för landstinget

eller har problemet minskat under senare år? Motivera bedömningen.

6.

7. Har landstinget drivit, driver landstinget eller avser landstinget att driva

process för att uppnå återbetalning av för högt debiterat räntebelopp?

Om så är fallet nämn typ av process, belopp, eventuellt uppnått resultat

och eventuell konsultmedverkan.

8.

9. Har ni konkreta förslag om hur ränteskruvning skulle kunna stävjas? I så

fall vilka?

10.

Sveriges advokatsamfund

1. Sammanfattning

Sveriges advokatsamfund (Samfundet) delar inte motionärens uppfattning att

det, mot bakgrund av förekomsten av s.k. ränteskruvning, finns anledning att

se över Finansinspektionens organisation, instruktion och tillsynsrutiner.

Samfundet anser inte heller att det föreligger något behov av lagstiftning vare

sig avseende finansiell leasing eller specifikt avseende ränteskruvning.

2. Finansinspektionens rapport 2000:1

Finansinspektionen har i sin rapport 2000:1, Kartläggning av leasingavgifter,

undersökt utformningen och förekomsten av olika typer av avgiftsändrings-

klausuler som använts vid leasing mellan finansbolag och näringsidkare

under perioden 1990-1996.

Av den kartläggning som har gjorts i rapporten framgår att leasegivarna i

nyare avtal övergått till att knyta avgiftsjusteringar till en specificerad pub

ränta vilket reducerar osäkerheten och oklarheten i avtalen samt risken för

tvister. Finansinspektionen konstaterar i rapporten följande. Andelen avtals-

klausuler som hänvisar till det allmänna ränteläget har minskat betydligt till

förmån för klausuler som endast medger avgiftsändring vid förändringar i en

publik ränta. Detta understryker en förändrad syn hos bolagen på utform-

ningen av räntejusteringsklausuler i avtalsvillkoren.

Finansinspektionens granskning har också enligt rapporten visat att avtal

som har en avvikelse gentemot STIBOR främst är att hänföra till början av

1990-talet. Enligt Finansinspektionen synes den avgiftsdebitering som avvi-

kit från publikt iakttagbara räntor främst vara att hänföra till turbulensen

kring finanskrisen.

3. Finansinspektionens organisation, instruktion och tillsynsrutiner

Finansinspektionens uppgift är att agera såsom verkställande organ och inte

såsom dömande. Inom ramen för den tillsyn som Finansinspektionen utövar

finns också möjlighet för myndigheten att såvitt gäller problemet ränteskruv-

ning kontrollera om det förekommit en systematisk överdebitering av ränta.

Samfundet anser inte att det finns skäl att se över vare sig myndighetens

organisation, instruktion eller tillsynsrutiner.

4. Om behovet av lagstiftning

Samfundet anser inte att det mot bakgrund av vad som framkommit i Finans-

inspektionens ovan nämnda rapport eller mot bakgrund av vad som anförts i

motionen föreligger ett behov av en tvingande obligationsrättslig lagstiftning

om finansiell leasing mellan näringsidkare och i vart fall inte särskild lag-

stiftning avseende ränteskruvning. Det förhållandet att 36 § avtalslagen säl-

lan tillämpats på leasingförhållanden talar för att några påtagliga missförhål-

landen inte föreligger på leasingmarknaden. De rättsliga frågor med anknyt-

ning till finansiell leasing som förekommer, såsom t.ex. oskäliga räntevillkor,

kan enligt samfundets mening tillfredsställande lösas inom ramen för gällan-

de civil- och marknadsrättslig lagstiftning. Det finns inte heller anledning at

anta att avtalskontrahenterna i leasingbranschen skulle vara ovilliga att ge-

mensamt diskutera villkorens utformning och tillämpning. Genom ett sådant

förfarande skulle det vara möjligt att uppnå en standardavtalspraxis som var

utvecklad och accepterad av båda parter.

Samfundet anser det vidare olämpligt att lagstiftaren genom tvingande lag-

stiftning ingriper i avtalsförhållandet mellan näringsidkare. En tvingande

reglering skulle kunna medföra sådana förändringar i förutsättningarna för

den finansiella leasingen att denna drastiskt minskade, vilket skulle innebära

att en för många företag viktig finansieringsform upphörde.

När det gäller behovet av lagregler avseende ränteskruvning i leasing till

konsument gör sig de ovan anförda skälen inte lika starkt gällande. Eftersom

avtal om finansiell leasing till konsument torde förekomma i mycket begrän-

sad omfattning kan behovet av lagstiftning för konsumenter dock ifrågasät-

tas. De missförhållanden som eventuellt föreligger kan stävjas med mindre

ingripande åtgärder. Domstolarna och Allmänna reklamationsnämnden har

ingripit mot obalanserade avtalsvillkor med tillämpning av konsumentkredit-

lagens regler, antingen direkt eller analogt. Samfundet anser mot bakgrund

härav att situationen på marknaden för närvarande inte är sådan att lagstift-

ning krävs.

5. Osund kreditgivning

Samfundet anser inte att vad som framkommit i Finansinspektionens rapport

eller den aktuella motionen berättigar till slutsatsen att någon osund verk-

samhet har förekommit.

Finansbolagens Förening

Sammanfattning

Det är av central betydelse för den aktuella frågan att finansiella leasegivare

och andra kreditinstitut har fortlöpande kontroll över sin ekonomiska ställ-

ning och inte utsätter sig för okontrollerade ränterisker. I motsatt fall skull

en ny bankkris kunna utvecklas snabbt. Det är därför ett starkt samhällsin-

tresse att kreditinstitut kan kompensera sig för ökande finansieringskostna-

der. Detta är grunden för behovet att kunna ändra leasingavgifterna under ett

leasingavtals löptid.

Föreningen noterar vidare att de påståenden om ränteskruvning som före-

kommit avsett leasingavtal som ingåtts under eller i anslutning till bankkri-

sen i början av 90-talet. Det synes däremot saknas påståenden om att det

skulle ha förekommit ränteskruvning i leasingavtal som ingåtts under de

senaste åren.

De påståenden om ränteskruvning som förekommit i massmedia härstam-

mar från några få källor men har inte styrkts av någon objektiv undersökning.

Tvärtom har Finansinspektionen i sin nyligen avslutade undersökning inte

funnit några belägg för att det skulle ha förekommit någon systematisk rän-

teskruvning.

Det är också värt att notera att påståendena om ränteskruvning i huvudsak

avser några enstaka leasegivare som inte längre opererar på marknaden i de

strukturer som rådde då ränteskruvning skulle ha förekommit.

Slutligen har Finansbolagens Förening till vägledning för sina medlemmar

gjort ett uttalande om god sed rörande finansiella leasingsvillkor. Däri berörs

även klausuler om beräkning och ändring av leasingavgifter. I och med detta

har branschen redan vidtagit åtgärder som bl.a. är ägnade att motverka

skruvning av leasingavgifter.

Av främst ovanstående skäl bedömer föreningen att det saknas anledning

att från motionärens utgångspunkter se över Finansinspektionens organisa-

tion, instruktion eller tillsynsrutiner. Inte heller finns det anledning att ut

da lagstiftning med avseende på finansiell leasing.

Motionen

Den centrala frågan i motionen är förekomsten av s.k. ränteskruvning och

behovet att vidtaga åtgärder däremot.

Frågan om ändring av leasingavgifter

I fråga om behovet att kunna ändra leasingavifter under ett leasingavtals

löptid kan noteras att åren närmast före Leasingutredningens slutbetänkande

kännetecknades av kraftiga fluktuationer i det allmänna ränteläget. Det blir

då en naturlig följd att leasingavgifter också fluktuerar kraftigt, på samma

sätt som utlåningsräntor också fluktuerade vid samma tid, ibland i betydande

utsträckning. Sådana fluktuationer var uteslutande en följd av osäkerhet om

ränteutvecklingen på sikt och ekonomin i stort. De senaste åren har Sverige

upplevt ett lugnare, och sjunkande, ränteläge. I linje därmed är leasingavgif-

ter för närvarande betydligt lägre än tidigare. Denna sänkning förstärks av en

ökad konkurrens mellan leasegivarna vilket, precis som på bankområdet, lett

till minskade marginaler.

Påståendet om ränteskruvning innebär att leasegivare skulle ha tagit ut

högre leasingavgifter än vad som avtalats. Själva påståendet bygger på att

storleken av den leasingavgift som avtalats under gällande rätt kan faststäl-

las. Därav synes logiskt följa att det inte är rättsläget som är oklart utan ti

lämpningen av berörda leasingavtal. I dessa fall skulle leasegivare således

följaktligen, trots ett känt rättsläge, ha tillämpat avtalens bestämmelser på e

felaktigt sätt. Lösningen på sådana problem är rimligen i första hand att se

till att avtalen tillämpas på rätt sätt. Domstols- och skiljeavgöranden har

också i några uppmärksammade fall tjänat som korrektiv. Därmed kan sägas

att systemet har fungerat.

Påståenden om skruvning bygger vidare på antagandet att leasingavifterna

skall följa en viss referensränta. Det är också vanligt att detta är utgångs-

punkten för beräkning av leasingavgifter. Det är dock inte den enda utgångs-

punkten. Leasegivare måste därutöver ha kontroll över sin ekonomiska ställ-

ning. I förhållande till leasing kan leasegivare behålla kontroll över sin egen

ekonomiska ställning endast genom att antingen för varje enstaka leasingav-

tal ta upp en lika lång matchande upplåning (vilket är ovanligt och i prakti-

ken ogörligt för merparten av alla leasingavtal) eller i leasingavtalen förbe-

hålla sig rätten att höja avgiften även av annan anledning än fluktuationer i

en viss referensränta, i den mån så erfordras för att leasegivaren skall kunna

skydda sin egen ekonomiska ställning. På marknaden förekommer ett antal

klausuler av olika lydelser för att uppnå detta mål. Påståenden om skruvning

bygger inte sällan på bristande förståelse för att sådana klausuler är berätti-

gade.

Finansinspektionens huvuduppgift är att övervaka det finansiella systemets

stabilitet. Ett mycket väsentligt inslag i den verksamheten är övervakning, att

finansiella leasegivare och andra kreditinstitut inte utsätter sig för okontrol

rad ränteriskexponering. Kreditinstituten rapporterar också löpande sin ränte-

riskexponering till Finansinspektionen. Det utgör således ett krav från stats-

maktens sida att leasegivare inte utsätter sig för okontrollerade ränterisker.

Detta kan leasegivare göra endast genom att tillämpa klausuler om justering

av leasingavgifter som går vidare än att endast koppla leasingavgifterna till

en viss referensränta.

Motsvarande problematik förekommer i princip vid all finansiering. Där-

vid har bankerna i sin företagsfinansiering utvecklat en praxis att betinga sig

ränta efter den räntesats banken vid var tid tillämpar. Lånekunden är således

skyldig att betala den ränta banken från tid till annan påfordrar. Det är up-

penbart att en sådan lånekund är mer utsatt för bankens tillämpning av ränte-

villkoret än vad en leasetagare är som ändå i första hand fått leasingavgifter-

na kopplade till en viss referensränta. Ytterst är frågan dock beroende av att

finansiären lojalt tillämpar avtalade villkor. Den hårda konkurrensen är också

en återhållande faktor mot illojal avtalstillämpning.

Leasingavtal skruvas inte

De påståenden om ränteskruvning som från tid till annan har förekommit i

massmedia har inte belagts i någon objektiv undersökning. Påståendena har

avsett leasingavtal som upprättades under åren 1990-1996, och i synnerhet

under bankkrisen i början av 90-talet. Det föreligger enligt föreningens kän-

nedom inga påståenden om att ränteskruvning skulle förekomma i avtal som

upprättats efter 1996.

I några uppmärksammade domar och skiljeavgöranden har leasegivare

ålagts att betala tillbaka vissa delar av erlagda leasingavgifter. Finansbola-

gens Förening ser sådana tvister som sedvanliga avtalstvister som kan före-

komma i all affärsverksamhet. Förutom att tvisterna undantagslöst avsett

äldre leasingsavtal gäller att flera av dem, och särskilt några av de mest

uppmärksammade, avsett några enstaka leasegivare som inte längre är kvar

på marknaden, åtminstone inte i den struktur som gällde då avtalen ingicks.

Mot bakgrund av vad nu sagts hävdar Finansbolagens Förening att det

saknas anledning att antaga att det förekommer, eller skulle ha förekommit,

någon systematisk skruvning av leasingavgifter.

Finansinspektionen har nyligen utfört en undersökning av utformningen

och tillämpningen av sju större leasegivares avtalsklausuler rörande ändring

av leasingavgifter (Finansinspektionens rapport 31 januari 2000 Kartlägg-

ning av leasingavgifter (dnr 4543-99-320). Bland sina slutsatser noterar

Finansinspektionen (s. 20) att det inte är möjligt för Finansinspektionen att

påstå att de använda avtalsvillkoren är oskäliga eller om tillämpningen av

villkoren varit avtalsstridig.

Finansinspektionens utredning har således inte utvisat någon systematisk

s.k. ränteskruvning.

Källan till påståenden om ränteskruvning

Det bör vidare noteras att påståenden om ränteskruvning inte är allmänna. I

stället har sådana påståenden i huvudsak hela tiden kommit från några få

källor men upprepats många gånger. Dessa källor har till föremål för sin

affärsverksamhet att driva tvister om leasingavgifter. De har sålunda ett

egetintresse att skapa en bild av att leasetagare i gemen förmåtts betala högre

leasingavgifter än vad som avtalats. Däremot har inte leasetagare i gemen till

leasingbolagen framfört påståenden att leasingavgifter skulle ha skruvats.

God sed rörande finansiella leasingvillkor

Finansbolagens Förening har till vägledning för sina medlemmar gjort bifo-

gade uttalande om god sed rörande finansiella leasingvillkor. Detta uttalande

synes i stort sett svara mot de egenåtgärder från näringslivet som Finansin-

spektionen ser som en möjlighet för att tillförsäkra att leasingvillkor utfor-

mas och tillämpas på ett ur allmänna synpunkter godtagbart sätt.

Med hänsyn till ovanstående anser föreningen att motionen bör avslås.

Företagarnas Riksorganisation

Sammanfattning

Företagarnas Riksorganisation är för en lagreglering av finansiell leasing i

allmänhet och ränteskruvning i synnerhet. Problemet med ränteskruvning är

känt sedan länge och för de små och medelstora företagens del är en lagstift-

ning om finansiell leasing i allmänhet önskvärd.

Bakgrund

Frågan om ränteskruvning har tidigare berörts i slutbetänkandet från Lea-

singutredningen, SOU 1994:120, Finansiell leasing av lös egendom. Utred-

ningen betraktade ränteskruvningen som ett utbrett branschproblem (sid.

393). Enligt inhämtade uppgifter från de företag som driver processer mot

finansbolag och banker finns det ett flertal leasetagare, som bl.a. under åren

1988-1993 tecknat leasingavtal som inneburit merkostnader i form av ränte-

skruvning, som inte kompenserats för ränteskruvningen.

I tidigare yttranden (bl.a. över motionen 1997/98:L908) berörde bransch-

organisationerna (t.ex. Bankföreningen eller Finansbolagens Förening) detta

problem i samband med finansiell leasing. Branschföreträdarna hävdade

sammanfattningsvis att, i den mån ränteskruvning varit ett problem, det torde

vara åtgärdat till följd av branschens vilja att iaktta god sed och självsane-

ring. Vidare hävdas att räntenivåerna är stabilare nu jämfört med för några år

sedan.

Företagarnas Riksorganisations ståndpunkt

Sett ur små och medelstora företags synvinkel är finansiell leasing ett viktigt

alternativ till andra finansieringsformer. Betydelsen av denna kan inte under-

skattas. Det är alltjämt på det viset att tillgången på riskkapital för små och

medelstora företag är begränsad, framför allt beroende på dagens skattesyst-

em.

I normala fall är FR emot särregleringar till skydd för små och medelstora

företag. Rättslivet i stort och förutsägbarheten i rättstillämpningen gagnas av

ett enhetligt regelverk. Samma inställning gäller regleringar som inskränker

den fria partsviljan. Ett lagförslag som det leasingutredningen föreslagit

innebär emellertid ingen särreglering. Vad gäller finansiell leasing och beho-

vet av lagstiftning sett ur små och medelstora företags synvinkel ber FR i

huvudsak att få hänvisa till experten Hans Peter Larssons yttrande i leasing-

utredningen. Yttrandet bifogas denna skrivelse.

Vad gäller ränteskruvning vill FR anföra följande.

Det som anförts från finansbolagen och bankerna som ett skäl mot en lag-

reglering av leasing i allmänhet och ränteskruvning i synnerhet är, som sagt,

branschens vilja att iaktta god sed och självsanering. I övrigt anförs att rän-

torna inte varierar på samma sätt som under de turbulenta åren 1988-1993.

Enligt FR:s uppfattning betyder inte dessa omständigheter att förutsätt-

ningarna för att situationen återuppstår är undanröjda. Större företag har

dessutom fördelen av att kunna påverka leaseavtalets innehåll och kan därför

kräva att räntan knyts till kända referensräntor som STIBOR eller liknande.

Mindre företag är i dagsläget hänvisade till branschens standardavtal som

fortfarande innehåller vaga hänvisningar till "det allmänna ränteläget" eller

liknande. Det mindre företagets avtalsfrihet består alltså i valet mellan att

tacka ja eller nej till de erbjudna villkoren.

Villigheten från bankers och finansbolags sida att ta itu med eller ens lyss-

na på företag som haft invändningar mot de avgifter de betalat, och beräk-

ningsgrunderna för dem, har varit mycket små. De företag som vill inleda en

diskussion har varit tvungna att väcka talan mot finansbolaget. Blotta före-

komsten av företag vars affärsidé är att driva in pengar åt leasetagare från

finansbolag och banker antyder att ränteskruvning inte bara kan ha varit ett

problem av marginell karaktär, vilket hävdats från bankernas och finansbola-

gens sida.

Situationen för kommuner och staten avseende deras avtal torde vara lik-

nande, om än något mer jämbördig som avtalspart än det lilla företaget gen-

temot finansinstituten.

Vad gäller konsekvenserna av en lagstiftning om finansiell leasing och

ränteskruvning är det, som alltid, svårt att överblicka konsekvenserna för de

olika avtalsparterna. Skälen för och emot kan sammanfattas i att det blir

något säkrare och något dyrare att välja leasing som finansieringsform.

Företagarnas Riksorganisation vill understryka ett par saker angående

leasingavtalens bristande transparens.

Leasetagaren har med det nuvarande systemet svårt att överblicka och bedö-

ma om leaseavgiften, efter första höjningen, är den riktiga. Bakom beloppet

döljer sig en mängd småkostnader som han inte har tid eller möjlighet att

bedöma sanningshalten hos. Om en lagstiftning skulle minska detta problem

kan inte sägas säkert. Allt talar i vart fall för att leasetagaren/företaget be

dyrt i nuvarande situation. Fördelen med en lagstiftning för att stävja rän-

teskruvning är att transparensen i avtalen ökar och därmed företagarens

möjlighet att bedöma om leasingavgiften är i enlighet med avtalet. Hans

möjlighet att förutsäga kostnaderna för finansieringen ökar också.

Sammanfattning och slutsatser

Det går att argumentera att företagaren, i avtalsfrihetens namn, får skylla sig

själv om han skriver på ett avtal som han inte förstår. Små och medelstora

företag har emellertid med det nuvarande systemet svårt att kontrollera om

ändringarna av avgifterna speglar verkliga kostnader för leasegivaren.

Branschens oförmåga att självsanera är, förutom ovan redovisade skäl,

grunden för FR:s ställningstagande för en lagstiftning om finansiell leasing i

allmänhet och ränteskruvning i synnerhet.

Maskinentreprenörerna

Maskinentreprenörerna är ett bransch- och arbetsgivareförbund bestående av

cirka 4 000 medlemsföretag. Medlemmarna är alla företagare och ägare av

anläggningsmaskiner (grävmaskiner, hjullastare etc). Drygt 60 % av med-

lemsföretagen är enmansföretagare. Branschen är mycket kapitalintensiv,

beroende på maskinernas höga inköpspriser. Det är inte ovanligt med en

investering på över 2 000 000 kronor i en maskin för en enmansföretagare i

branschen. Höga investeringskostnader gör att i princip alla anläggningsma-

skiner som säljs i landet finansieras framförallt via avbetalningsköp och

ibland via leasing av finansbolag och banker.

Vi vill påstå att i princip alla våra medlemsföretag har finansierat eller fi-

nansierar via ett finansbolag. Problemet med "ränteskruvning" är därför ett

stort problem för Maskinentreprenörernas medlemsföretag.

Maskinentreprenörerna stöder motionärens hemställan om att åtgärder

måste vidtas för att stävja "ränteskruvning".

Maskinentreprenörerna vill vidare framföra följande förslag för att till viss

del förhindra att "ränteskruvning" sker.

Förslag

1. Samtliga finansieringsavtal skall kopplas till en i kontraktet angiven

parameter som exempelvis Stibor, K1 etc.

2.

3. Krav på finansbolaget att upplysa kunden om varje ränteförändring och

förklara hur förändringen påverkar räntesatsen och räntebeloppet i det

aktuella finansieringskontraktet.

4.

5. Krav på finansbolaget att på varje faktura ange ursprunglig kontrakts-

ränta och den vid varje tillfälle gällande räntesatsen.

6.

7. I kontraktet skall anges att tvist skall avgöras i allmän domstol och inte

via skiljedomsförfarande, detta bland annat på grund av att småföretag

inte har ekonomiska resurser att driva ett ärende via skiljedomsförfaran-

det.

8.

9. Någon form av reklamationsnämnd bör inrättas i varje finansbolag.

Nämnden skall vara partssammansatt och vara sista instans som be-

handlar tvister innan tvisten förs vidare till allmän domstol. Som exem-

pel kan anges att detta förfarande är vanligt inom försäkringsbranschen.

10.

Med dessa förslag anser Maskinentreprenörerna att det finns möjligheter att

stävja ofoget med "ränteskruvning" från finansbolag och banker.

Svensk Handel

Henrik S. Järrel - motionären - begär i sin motion konkreta åtgärder för att

komma till rätta med s.k. ränteskruvning, d v s överuttag av räntor.

Ränteskruvning har sin botten i vad motionären benämner bankers, finans-

bolags eller andra kreditinstituts överuttag av räntor i samband med leasing-

avtal. Sådana överuttag görs i samband med löpande låneaviseringar genom

att uppräkna låneräntan till nivåer som vida överstiger den räntesats och/eller

indexering som stipuleras i det ursprungliga låneavtalet.

Det är enligt Svensk Handels uppfattning inte acceptabelt att leasinggivare

tar ut överräntor från leasingtagare enligt ovan angivna sätt. Överräntor

drabbar såväl institutionella kunder som privatpersoner. När överräntor de-

biteras den offentliga sektorns institutioner, är det bl.a. allvarligt då dessa

räntor skall betalas av skattemedel som rimligen borde komma till nytta på

ett effektivare sätt genom alternativa ändamål.

Som angivits i ett tidigare remissvar till motion 1997/98:L908, daterat

1998-01-12, är det ett faktum att många av Svensk Handels medlemsföretag,

är mindre företag. För dessa företag kan avtalsformen leasing vara en viktig

form för att finansiera investeringar och är ofta ett alternativ till tradition

banklån. Dessa mindre företag eller leasingtagare har ofta inte ekonomiska

möjligheter att skaffa den expertis som krävs för att kunna syna avtal och de

fulla konsekvenserna av avtal. Resultatet kan bli att leasingtagarens rättmäti-

ga intressen inte tillgodoses. Genom att skapa en formell stabilitet kring

leasingen som finansieringsform kan detta särskilt underlätta de mindre

företagens investeringar, företag som ofta saknar egen finansiell expertis att

bedöma räntevillkoren och det sätt på vilket de uppräknas.

Svensk Handel ser därför positivt på motionärens förslag att riksdagen hos

regeringen begär att regeringen återkommer med förslag till konkreta åtgär-

der i enlighet med vad ovan anförts. Det innebär att Finansinspektionens (FI)

organisation och rutiner ses över för att påverka att FI i ökad omfattning ges

till uppgift att kontrollera att finansiell leasing hanteras på ett acceptabelt

sätt.

Svenska Bankföreningen

I motionen begärs ett tillkännagivande från riksdagens sida om behovet av att

se över dels Finansinspektionens organisation, instruktion och tillsynsrutiner,

dels lagstiftningen "i berörda delar, särskilt med avseende på finansiell lea-

sing". Motionären anser att regeringen skyndsamt skall återkomma till riks-

dagen med förslag till konkreta åtgärder.

I motionen görs ett antal påståenden angående leasingbolagens sätt att

hantera avgiftsvillkoren i leasingkontrakt som, om påståendena vore korrek-

ta, möjligen skulle kunna föranleda en slutsats om att någon form av åtgärd

från myndigheternas sida vore motiverad.

Vad som huvudsakligen läggs leasingbolagen till last är att räntejusteringar

inte har skett på ett konsekvent och likformigt sätt, vilket skulle ha fått til

följd att bolagen under åren har fakturerat kunderna miljardbelopp på orikti-

ga grunder.

Liknande påståenden har under de senaste åren upprepade gånger fram-

förts i massmedia, framför allt av s k leasingkonsulter. Detta har föranlett

Finansinspektionen att undersöka utformningen och tillämpningen av olika

typer av avgiftsändringsklausuler som använts i kontrakt mellan finansbolag

och näringsidkare under perioden 1990-1996.

Vad Finansinspektionen sammanfattningsvis anför i rapporten är följande.

Av de granskade avtalen var 84 procent tecknade mellan åren 1990 och

1993, när finanskrisen utsatte det finansiella systemet för extrema påfrest-

ningar. En mängd oklarheter kring hur avgiftsändringarna skall tolkas före-

kommer visserligen och leasegivarna har, i egenskap av utformare av avta-

len, ett ansvar för brister och oklarheter i dessa. Med hänsyn till de olika

bedömningar som görs i de enskilda fallen som studerats och i brist på väg-

ledande avgöranden av domstol är det emellertid inte möjligt för Finansin-

spektionen att påstå vare sig att det har förekommit oskäliga avtalsvillkor

eller att tillämpningen av villkoren har varit avtalsstridig. Därmed saknas

underlag för inspektionen att göra en bedömning av huruvida osund verk-

samhet har förekommit.

Avslutningsvis erinrar Finansinspektionen om att den i sitt remissvar över

Leasingutredningens betänkande tillstyrkte att vissa tvingande lagregler

rörande leasing infördes för konsumenter och för mindre näringsidkare, men

att någon lagstiftning ej kommit till stånd. En underrättelseskyldighet för

leasegivare vid ändring av leaseavgift bör, enligt inspektionen, övervägas.

Frågan bör dock bli föremål för ytterligare överväganden, som då inte bara

bör avse finansiell leasing.

Bankföreningen konstaterar att de påståenden om s k ränteskruvning i lea-

sing- och avbetalningskontrakt som under senare år framförts av vissa kon-

sultföretag har baserats på uppgifter från enskilda leasetagare och grundats

på finansiella kalkylmodeller som konstruerats av dessa konsulter själva.

Deras med stor bestämdhet framförda påståenden är därför otillförlitliga och

återspeglar i regel ingalunda den verkliga situationen. Vad som krävs för en

bedömning av om otillbörlig tillämpning av avtalen har förekommit är en

ytterst noggrann analys av ränte- och kostnadsutvecklingen under den grans-

kade tidsperioden, varvid även leasegivarnas uppgifter om upplåningskost-

naderna i de enskilda fallen måste tas med i bedömningen.

En sådan analys har nu verkställts av Finansinspektionen. Utredningen

omfattar närmare 600 slumpvis utvalda avtal som granskats i detalj och där

leasingbolagen i flertalet fall haft att svara på en rad frågor från inspektion

avseende kostnadsutveckling och principer för avgiftsbestämning. Inspektio-

nen kan inte finna att tillämpningen av villkoren har varit avtalsstridig, följ

aktligen inte heller att någon osund verksamhet har förekommit.

Det nu anförda hindrar i och för sig inte att för höga avgiftsuttag ändå kan

ha förekommit i enstaka fall. I sista hand kan detta dock endast fastställas

genom lagakraftvunna domstolsavgöranden.

Slutsatsen av detta måste bli att en lagstiftning med för leasingbolagen

tvingande regler om avgiftssättning vid leasing och avbetalningsköp inte kan

motiveras av den faktiska utvecklingen på ränte- och avgiftsmarknaden.

Det måste å andra sidan noteras att avgiftsändringsvillkoren har visat sig

vara svårtolkade i den meningen att det för leasetagaren har varit svårt att

från tid till tid exakt beräkna avgiftens storlek. Detta ligger visserligen i v

mån i sakens natur, eftersom leasegivarna dels inte själva exakt kan förutse

sina upplåningskostnader, dels inte kan eller har haft någon skyldighet att

redovisa den aktuella upplåningskostnaden för kunderna - men därmed

också för konkurrenterna. Det kan dock inte uteslutas att informationen från

leasegivarna rörande principerna för ändring av leasingavgifter kan förbätt-

ras. Det bör enligt Bankföreningens uppfattning vara möjligt för branschen

att utarbeta en förbättrad informationsstandard, eventuellt i samråd med

tillsynsmyndigheten. Denna standard bör i så fall omfatta även avbetal-

ningsköpen. Särskilda lagstiftningsåtgärder framstår inte som påkallade.

Vad därefter angår den i motionen föreslagna översynen av Finansinspek-

tionens verksamhet framgår redan av det ovan anförda att inspektionen ge-

nom sitt utredningsinitiativ har levt upp till sina förpliktelser som till-

synsmyndighet. Någon särskild granskning av inspektionens verksamhet

enligt motionärens önskemål är inte erforderlig.

Sammanfattningsvis avstyrker Bankföreningen bifall till motionen.

Sveriges Industriförbund

Industriförbundet har tidigare vid två tillfällen avgett remissyttranden över

lagförslag som rört finansiell leasing (Leasingutredningens slutbetänkande

"Finansiell leasing av lös egendom" (SOU 1994:120) och Motion till riksda-

gen 1997/98:L908 Lag om finansiell leasing). Frågan om reglering av av-

giftsklausulerna i leasingavtal fanns med i båda förslagen. Industriförbundet

anförde att det inte fanns några omständigheter som kunde åberopas till stöd

för att införa tvingande regler om ändring av leasingavgifter. De framlagda

förslagen avstyrktes i sin helhet av Industriförbundet.

Industriförbundet är överens med motionären om att avtalsfrihet är en vik-

tig förutsättning för en fungerande marknadsekonomi. Därför skall man vara

väldigt försiktig med undantag från denna frihet. En tvingande reglering av

avgiftsklausuler i leasingavtal skulle dessutom innebära att en prisreglering

infördes. Med hänsyn till prismekanismens centrala roll i en marknadseko-

nomi skulle en sådan reglering allvarligt störa marknadsekonomins funk-

tionssätt.

I Finansinspektionens rapport Kartläggning av leasingavgifter 2000:1 an-

ges bl a att andelen leasingavtal som knyter avgiftsjusteringar till en specifi

cerad publik ränta, exempelvis STIBOR, har ökat betydligt under senare år

vilket enligt inspektionen reducerar osäkerheten och oklarheten i avtalen

samt risken för tvister. I tre av de i rapporten undersökta bolagens nuvarande

leasingvolym (sommaren 1999) finns det i princip endast avtal med avgifts-

ändringsvillkor knutna till en publik ränta. För de övriga fyra undersökta

leasingbolagen uppgår andelen sådana avtal till mellan 85 och 95 procent.

Denna utveckling förstärker Industriförbundets tidigare framförda argument

för att inte lagreglera avgiftsklausuler i leasingavtal.

Industriförbundet har inte erhållit någon kännedom om förhållanden som

skulle kunna innebära att Finansinspektionens tillsynsverksamhet kan ifråga-

sättas när det gäller tillämpningen av avgiftsändringsklausuler i leasingavtal.

Som framgår av rapporten har under 90-talet kunnat ses en positiv utveckling

mot mer lättolkade klausuler. I de fall det har konstaterats oklarheter har det

enligt Finansinspektionen inte varit möjligt att ingripa eftersom det är frågan

om att göra bedömningar i enskilda tvister. Det är domstol och inte en till-

synsmyndighet som skall avgöra enskilda tvister. Så länge det inte finns

någon vägledande rättspraxis kan inte Finansinspektionen göra några be-

dömningar av de svårtolkade ändringsvillkorens tillämpning. Industriförbun-

det kan därför inte finna några skäl för att se över Finansinspektionens orga-

nisation, instruktion och tillsynsrutiner med avseende på finansiell leasing.

Professor Mikael Möller, juridiska fakulteten, Uppsala

universitet

I rubricerade motion hemställs dels att riksdagen tillkännager behovet av att

stävja s.k. ränteskruvning i finansieringsavtal, dels att riksdagen begär att

regeringen skyndsamt lägger fram förslag till konkreta åtgärder mot sådan

skruvning. I detta yttrande analyseras fenomenet ränteskruvning från civil-

rättslig synpunkt samt diskuteras vilka åtgärder som lämpligen kan vidtas på

området.

1 Vad är ränteskruvning?

Ränteskruvning innebär att en finansiär vid leasing, avbetalning eller annan

kreditgivning debiterar motparten ett vederlag för finansieringstjänsten som

överstiger vad som avtalats. Ränteskruvning föreligger exempelvis när en

leasegivare debiterar leasetagaren leasingavgift efter en räntesats om 15 %

när den rätteligen skall vara 10 %.

Två huvudfrågor måste i tur och ordning besvaras vid avgörande av om

och i så fall hur stor ränteskruvning (eller överdebitering) som företagits,

nämligen:

? Vad är avtalets innehåll?

?

? Hur har avtalet tillämpats?

?

2 Avtalsinnehållet

Särskilda lagregler om ränta och ränteändringar i finansieringsavtal saknas i

svensk rätt utom för konsumentkrediter (se 10-13 §§ i 1992 års konsument-

kreditlag). Eftersom konsumentreglerna tillåter kreditgivaren att åberopa sina

egna ändrade upplåningskostnader som grund för ränteändring och den i

lagen reglerade underrättelseskyldigheten inte är civilrättsligt sanktionerad,

medför regleringen inget nämnvärt ingrepp i den avtalsfrihet som allmänt

föreligger utanför konsumentområdet. Generellt gäller därvid, enligt allmän-

na avtalsprinciper, i huvudsak följande:

? Avtalat vederlag gäller.

?

? Har inget annat överenskommits får ingen av parterna ändra det ur-

sprungligen avtalade vederlaget till sin fördel.

?

? Inte heller de underliggande principerna för vederlagets beräkning får

part ensidigt ändra i efterhand.

?

? En ensidigt eller skönsmässigt föreskriven ändringsrätt kan jämkas

eller lämnas utan avseende med stöd av generalklausulen mot oskäliga

avtalsvillkor i 36 § avtalslagen, särskilt då ändringsvillkoret uppställts

till nackdel för den svagare parten i avtalsförhållandet och denne sak-

nar rätt att frånträda avtalet vid väsentliga höjningar av vederlaget.

?

Den grupp av ränteändringsvillkor som torde vållat mest problem i till-

lämpningen är följande:

? Finansiären får ändra den avtalade räntan med anledning av ändringar

av räntenivån på den marknad där finansiären vid var tid finansierar

sig.

?

? Finansiären får ändra den avtalade räntan om det föranleds av ändrade

upplåningskostnader.

?

Dessa villkor knyter an till hur väl finansiären i det konkreta fallet lyckas

med sin refinansiering/upplåning under avtalets löptid. Det betyder att finan-

siären kan övervältra resultatet av mindre lyckade refinansieringsval eller

oskicklig upplåning på motparten. Eftersom leasing- och låneavtal normalt

inte kan frånträdas i förtid har leasetagaren respektive låntagaren inga effek-

tiva rättsliga vapen mot detta.

En annan grupp av ändringsvillkor knyter i stället an till marknadsräntorna

i allmänhet, oavsett om detta uttrycks som "allmänna ränteläget" eller mera

precist genom val av en eller flera konkret utpekade referensräntor på mark-

naden, t.ex. SSVX 90 eller STIBOR. Som Leasingutredningen utvecklat i sin

motivering för en obligatorisk referensräntekoppling vid finansiell leasing

(se SOU 1994:120 s. 394-398), kan tunga principiella och konkurrensmässi-

ga skäl anföras för att denna typ av ändringsvillkor är att föredra framför

villkor med en direkt koppling till den enskilde finansiärens refinansierings-

kostnader (så numera även Finansinspektionen i rapporten 2000-01-31 Kart-

läggning av leasingavgifter s. 8 f).

Oavsett till vilken villkorsgrupp en ändringsklausul är att hänföra, måste

dess innebörd i det konkreta fallet fastställas med hjälp av avtalstolkning

och, i förekommande fall, avtalsutfyllning. Bortsett från villkor med enkel

och klar referensränteknytning, kan dessa operationer ibland vara besvärliga.

Klausulerna kan många gånger vara diffusa, ofullständiga och ensidigt for-

mulerade. Detta medför att det blir svårt att fastställa när gränsen för avtals

brott är nådd och ränteskruvning följaktligen föreligger. Dessa svårigheter

innebär emellertid inte att klausulernas innebörd inte skulle gå att fastställa

eller att en tolkning är lika god som en annan. I de tvister om ränteskruvning

som avgjorts av domstolar och skiljenämnder synes mig inte heller tolk-

ningsproblemen ha utgjort den svåraste stötestenen, bl.a. därför att den

skruvning som förekommit inte sällan varit så grov att detta saknat avgöran-

de betydelse samtidigt som finansiären över huvud taget inte kunnat lägga

fram någon trovärdig förklaring till varför den avtalsränta som uttagits suc-

cessivt förlorat kontakten med de för finansiärens upplåning relevanta mark-

nadsräntorna.

Såvitt jag kan överblicka har parterna i tvisterna vidare ofta varit överens

om att den aktuella ränteändringsklausulen skall tillämpas kongruent eller

symmetriskt. Även om villkoret stadgat endast att finansiären "får" ändra

avtalsräntan efter ändringar i upplåningskostnaderna, vilket ordagrant tolkat

betyder att finansiären kan välja att alltid höja men aldrig sänka avtalsräntan

har detta villkor när tvist uppkommit inte tolkats på annat sätt än att finansi

ren i princip är skyldig att sänka räntan på motsvarande sätt som han har rätt

att höja den. Detta är säkerligen också vad som under alla förhållanden skulle

ha gällt, dvs. dylika formellt ofullständiga villkor måste utfyllas med en

princip om neutral (eller kongruent) tillämpning.

Det nu sagda gäller till en början om inte annat avtalats. Men även om en

inkongruent ändringsrätt avtalats, vilket torde vara ovanligt, finns mycket

som talar för att kongruens ändå bör upprätthållas med stöd av 36 § avtalsla-

gen. Skälet för detta är att ett sådant avtal i praktiken skulle ge finansiären

näst intill obegränsad ensidig och skönsmässig möjlighet att vidga sin ränte-

marginal i ingångna avtal på ett sätt som strider mot de grundläggande förut-

sättningar under vilka denna typ av avtal ingås utan att motparten ges någon

möjlighet att frånträda avtalet. Man torde därför generellt kunna slå fast att

sänkta upplåningskostnader skall få fullt och lika stort genomslag medelst

sänkt ränta som höjda kostnader får genom höjd ränta (jfr Möller, Civilrätten

vid finansiell leasing, 1996, s. 91). Något annat avtalsinnehåll än som svarar

mot fullständig kongruens bör man med andra ord inte ha anledning att räkna

med.

3 Avtalets tillämpning

Det fastställda avtalsinnehållet får sedan jämföras med hur avtalet faktiskt

har tillämpats. Först skall då noteras att initiativet till ändringar av den rä

som gällde när finansieringsavtalet startade nästan alltid kommer från finan-

siären, eftersom denne normalt har betingat sig ensidig ändringsrätt och

normalt har exklusiv tillgång till den information och de parametrar som

krävs för beslut om ränteändring och framräkning av korrekta annuitetsbe-

lopp. Tillämpade beräkningsprinciper och formler är vidare ofta så komplice-

rade att kunden inte utan att anlita konsulthjälp har möjlighet att kontrollera

om finansiärens beräkningar och krav är avtalsenliga.

Nu anförda omständigheter medför att frågan om hur avtalet har tillämpats

oftast är lika med hur avtalet har hanterats av finansiären. Kunden har nor-

malt ingen annan möjlighet än att förlita sig på att finansiären som professio-

nell aktör och tillsynssubjekt på kreditmarknaden tillämpar föreskrivna av-

talsvillkor korrekt och lojalt. Det är emellertid också detta förhållande som

möjliggör att ränteskruvning kan förekomma. Om kunden hade tillgång till

all relevant information skulle finansiärens försök att skruva räntan antagli-

gen tidigt kunna upptäckas och omöjliggöras. Så länge finansiären emellertid

kan luta sig mot diffust formulerade och skönsmässigt utformade ändrings-

klausuler, inte ger besked om de närmare grunderna för vidtagna ränteänd-

ringar, kunden inte har tillgång till samtliga de parametrar som bestämmer

annuitetsbeloppens storlek samt finansiären betingat sig rätt att utan nämn-

värda begränsningar åberopa egna kostnadsökningar som grund för höjning-

ar, är kundens praktiska möjligheter att bevaka sina rättigheter mycket små.

Detta gäller kanske i särskilt hög grad vid leasingfinansiering, där vederlaget

strikt juridiskt utgörs av hyror, vars huvudkomponenter - ränta och amorte-

ring - många gånger inte specificeras öppet. Därför förekommer att leasing-

kunden inte känner till vilken räntesats leasingavgifterna baseras på och än

mindre efter vilka principer avgifterna beräknas. Det sagda medför att kun-

den ofta först när ränteskruvningen pågått under en längre tid eller avtalet

redan löpt ut får anledning att misstänka att han betalat för mycket. Över-

debiteringen kan då ha nått en sådan nivå att kunden redan av höjden på

annuitetsbeloppen anar att något är fel.

Hur ränteskruvningen/överdebiteringen närmare bestämt brukar gå till har

beskrivits av Leasingutredningen (SOU 1994:120 s. 394). Dessa beskriv-

ningar har därefter i hög grad kommit att bekräftas i de utredningar som

gjorts i tvister inför skiljenämnder och domstolar.

När ränteskruvning kan misstänkas får avtalsräntans nivå och utveckling

under kontraktstiden jämföras med utvecklingen av de enligt ändringsklau-

sulen relevanta marknadsräntorna under samma tid. Kan eller vill inte finan-

siären uppge vilken eller vilka räntor som varit relevanta för hans refinansie-

ring (om klausulen nu knyter an till denna), blir kunden hänvisad till att utgå

från den eller de marknadsräntor som under den aktuella perioden kan antas

ha varit relevanta för finansiärens upplåning. Enligt min mening måste den

givna utgångspunkten sedan vara (om finansiären inte kan visa att något

annat överenskommits) att den marginal som vid avtalets början förelåg

mellan avtalsräntan och relevant marknadsränta skall kvarstå oförändrad

under avtalets löptid (jfr SOU 1994:120 s. 399). Något annat skulle innebära

ett frångående av den grundläggande principen att ingendera parten i ett avtal

i efterhand skall ensidigt kunna ändra avtalsvillkoren eller avtalets förutsätt

ningar till sin fördel. I den utsträckning som de av finansiären faktiskt debit

rade beloppen visar sig innefatta en vidgning av den ursprungliga räntemar-

ginalen, föreligger därmed en marginalvidgning som är avtalsstridig om inte

finansiären kan visa att vidgningen föranletts av omständigheter som motive-

rat att han inom ramen för ränteändringsklausulen haft rätt att justera avtals-

räntan på det sätt som skett. Det överdebiterade beloppet skall i så fall åter-

bäras jämte ränta.

Det nu sagda borde sakligt sett inte vara kontroversiellt. I vissa skruv-

ningstvister har finansiären emellertid hävdat att avtalets förutsättningar och

ändringsklausulen inte innebär att den ursprungligen gällande räntemargina-

len för avtalet skall eller måste vara konstant. Vad som då i stället skulle

gälla har finansiären dock haft svårt att förklara på annat sätt än som för-

medlat intrycket av att denne anser sig fritt kunna sammanväga alla omstän-

digheter i sin verksamhet för en skönsmässig bedömning av vilket genom-

slag dessa omständigheter lämpligen skall få på räntan i löpande avtal. Även

om denna ståndpunkt formellt är möjlig att inrymma i en oklart utformad

ändringsklausul, kan den inte anses innefatta annat än skenargument och

dimridåer. Vad saken i realiteten handlar om är att finansiären så långt möj-

ligt vill bibehålla utrymmet för att, utan att behöva prestera några konkreta

grunder, vid behov kunna förbättra resultatet i verksamheten genom att vidga

räntemarginalen i sin avtalsstock. Så länge ändringsklausulerna är oklart

formulerade kan han också hålla Finansinspektionen "på mattan" genom att

hävda att det finns olika uppfattningar om avtalsinnehållet under det att

klargörande civilrättsliga prejudikat saknas (jfr avsnitt 5 nedan).

4 Leasingutredningens förslag

Leasingutredningen föreslog 1994 att det skulle införas en lag om finansiell

leasing mellan näringsidkare med i huvudsak dispositiva men på vissa

punkter tvingande regler. Såvitt gäller ändring av leasingavgiften föreslogs

tvingande regler som väsentligen innebar följande.

Leasegivaren skulle med giltig verkan kunna ändra den ursprungligen gäl-

lande leasingavgiften om han förbehållit sig sådan rätt, förutsättningarna för

ändring och avtalsräntan angetts i avtalet, leasetagaren skriftligen underrät-

tats om ändringen samt underrättelsen angett grunden för ändringen så att

leasetagaren kunde kontrollera att den var avtalsenlig. Som ändringsgrund

skulle leasetagaren inte få åberopa ändringar i egna upplåningskostnader utan

som huvudregel endast ändringar i en officiellt noterad referensränta som

angetts i avtalet. Vidare skulle fullständig kongruens krävas genom att lease-

givaren var skyldig att sänka räntan under samma förutsättningar som han

fick höja den.

I motiveringen till förslaget angavs, kort sammanfattat, att ränteskruvning-

en inom leasingområdet var av sådan art och omfattning att tvingande lag-

regler behövdes för att minimera leasegivarnas utrymme att missbruka rätten

att ändra leasingavgiften. Valet av referensränteregeln motiverades av både

praktiska och principiella skäl: dels angavs det i praktiken annars vara omöj-

ligt för leasetagaren att kontrollera om företagna eller underlåtna avgiftsänd-

ringar var avtalsenliga, vilket bäddade för missbruk och tvister, dels ansågs

det principiellt felaktigt och osunt att låta leasetagare enligt löpande avtal

bära risken (och förmånen) av att leasegivaren refinansierar sig sämre än vad

relevanta marknadsräntor återspeglar samtidigt som en referensräntekoppling

gav betydligt bättre incitament att sträva mot rationellt beteende och sund

konkurrens. De invändningar, som vid 1992 års konsumentkreditlags infö-

rande hade riktats mot en referensränteregel, ansågs i vart fall inte på lea-

singområdet ha sådan tyngd att de uppvägde de stora praktiska och principi-

ella nackdelar som följer med en direkt koppling mellan den enskilde lease-

givarens upplåningskostnader och kundernas leasingavgifter.

Leasingutredningens förslag har ännu inte lett till lagstiftningsåtgärder.

Skälen till detta lär inte i första hand ha att göra med de föreslagna avgifts-

ändringsreglerna utan med påstådd osäkerhet om det nuvarande lagregle-

ringsbehovet i allmänhet på leasingområdet. Remissutfallet beträffande änd-

ringsreglerna redovisas i all korthet på s. 260 f i min bok Civilrätten vid

finansiell leasing, vartill hänvisas.

5 Finansinspektionens rapport

Finansinspektionen har i januari i år lagt fram rapporten Kartläggning av

leasingavgifter, där FI redovisar resultat och slutsatser av en företagen under

sökning av ändringsklausulers utformning och förekomst. Kort kan noteras

att leasegivarna på senare tid i rätt hög grad lär ha övergått till referensrän

teklausuler, att FI inte anser sig ha möjlighet att påstå att det finns oskälig

avtalsvillkor eller att avtalen tillämpats avtalsstridigt, att FI inte heller a

sig ha möjlighet att påstå att det förekommit systematisk ränteskruvning, att

FI dock anser att den otydliga utformningen av många ändringsklausuler

utgör ett problem, att en underrättelseskyldighet motsvarande vad Leasingut-

redningen föreslagit därför bör övervägas i lag, allmänna råd eller bransch-

avtal men då inte bara för finansiell leasing samt att FI vidhåller sin tidigar

remissynpunkt att mindre näringsidkare generellt bör ges samma tvingande

skydd av lagstiftaren som Leasingutredningen föreslagit för konsumenter.

FI grundar sina återhållsamma slutsatser vad gäller oskäliga villkor och

avtalsstridig tillämpning på att FI inte kan agera domstol och att det ankom-

mer på allmän domstol eller skiljemän att avgöra civilrättsliga tvister. Oklar-

heter kring och olika bedömningar av tolkningen av ändringsklausulerna

samt bristen på vägledande domstolsavgöranden sägs också omöjliggöra en

bedömning av om osund verksamhet förekommit.

Jag anser att FI:s uppfattning i denna del är ohållbar. FI får inte underlåta

att fullgöra sin uppgift att stävja osund finansieringsverksamhet bara därför

att det i sundhetsbedömningen finns inbakade civilrättsliga frågeställningar

som inte avgjorts av Högsta domstolen. Inom ramen för finansieringsverk-

samhet finns mängder av civilrättsliga frågor för vilka det saknas prejudice-

rande avgöranden. Skall FI "passa" så snart en sådan fråga kommer in i

bilden?

Det skall vidare uppmärksammas att ränteskruvning utgör ett beteende

som när den görs uppsåtligen - vilket här måste förutsättas eftersom finansiä-

ren rimligen måste veta när det föreligger grund för ränteändring: vad har

han annars för underlag för sitt ändringsbeslut? - konstituerar bedrägeri. När

FI anser att man inte på grund av ändringsvillkorens oklarhet har möjlighet

att påstå att systematisk ränteskruvning förekommit, anförs därmed också att

det inte går att bedöma om instituten gjort sig skyldiga till systematiska

bedrägerier eller ej. Men är detta inte redan i sig en tillräcklig grund för at

ingripa? Kan en finansieringsverksamhet verkligen vara sund om till-

synsmyndigheten på grund av oklara avtal, som formulerats av institutet, inte

kan avgöra om verksamheten innefattar systematiska bedrägerier eller ej?

6 Vad bör göras?

Vid bedömningen av om och i så fall vilka åtgärder som bör vidtas för att

komma till rätta med och förebygga framtida ränteskruvning i finansierings-

avtal finns flera tänkbara alternativ. Först skulle kunna hävdas, bl.a. med stö

av Finansinspektionens färska rapport, att det finns en påvisbar utveckling

mot allt fler referensräntekopplade avtal och att problemen med ränteskruv-

ning därmed kommer att minska väsentligt. Något uttalat behov av åtgärder

skulle då inte föreligga. Även omständigheten att de värsta och flesta fallen

av skruvning gäller avtal ingångna i början av 1990-talet kan ge stöd för

detta. Häremot kan invändas att samma latenta utrymme för ränteskruvning

ändå finns kvar och åter kan tänkas tas i anspråk av finansiärerna när ändrade

marknadsförhållanden så påkallar. Redan de potentiella möjligheterna till

skruvning som avsaknaden av klargörande regler eller riktlinjer ger finansiä-

rerna kan således motivera att åtgärder vidtas. Därtill skulle man med nya

regler kunna komma till rätta med en kvarstående "undervegitation" av okla-

ra avtal och oseriösa finansiärer. I vart fall när kunderna är konsumenter och

små företagare finns det också goda skäl att garantera en minimistandard för

genomsynbarhet i avtal och avtals tillämpning.

För finansiella leasingavtal har både Leasingutredningen och Finansin-

spektionen föreslagit att skyddsregler mot ränteskruvning införs genom

tvingande lagstiftning. Leasingutredningens förslag omfattade samtliga lea-

setagarkategorier medan Finansinspektionen velat begränsa skyddet till

konsumenter och småföretagare. Leasingutredningen torde inte haft någon

principiellt annorlunda syn på skyddsbehovet än inspektionen, utan de före-

slagna lagreglernas breda tillämpningsområde torde främst ha föranletts av

svårigheterna att i denna typ av lagstiftning finna acceptabla kriterier för at

avgränsa tillämpningsområdet. Noteras kan att man inte någonstans i den

civilrättsliga lagstiftningen hittills lyckats hitta en godtagbar modell för at

särreglera småföretagares (s.k. "kvasikonsumenters") avtal. Visserligen

siktar 36 § avtalslagen bl.a. på att ta till vara småföretagares skyddsbehov,

men eftersom bestämmelsen är in casu-inriktad finns här inte de gränsdrag-

ningsproblem som uppkommer vid en positiv utformad lagreglering.

Vid övervägande av lagstiftningsåtgärder uppkommer också frågan om

regleringen skall gälla enbart för finansiell leasing. Visserligen torde pro-

blemen med ränteskruvning hittills varit störst på leasingområdet, och som

nämnts utgör den finansiella leasingens särskilda juridiska konstruktion en

särskild god miljö för ränteskruvning. Men i princip är problemet med rän-

teskruvning inte begränsat till leasingområdet utan har bäring på alla finansi-

eringsavtal som ingås till rörlig ränta. Jämför t.ex. att Stockholms tingsrätts

uppmärksammade dom 1999-05-18 avsåg ränteskruvning vid avbetalningsfi-

nansiering. Redan den gällande regleringen i 11 § konsumentkreditlagen

visar för övrigt att skruvningsfrågan har generell karaktär. Och så länge vi

inte har någon allmän reglering av avtalstypen finansiell leasing framstår det

som ologiskt om enbart frågan om skruvning av leasingavgift lagreglerades.

En lagstiftning mot ränteskruvning bör således helst vara generell. Alter-

nativet synes då stå mellan att skriva en ny lag om ränteändring i finansie-

ringsavtal eller att komplettera den nuvarande räntelagen (som nu reglerar

dröjsmålsränta) med ett nytt avsnitt härom. Oavsett vad reglerna placeras bör

innehållet bestå av civilrättsliga regler som anger vilka omständigheter som

får läggas till grund för ränteändring i löpande finansieringsavtal, vilka upp-

gifter som måste framgå av avtalet för att räntehöjningar skall få åberopas

mot kunden, krav på tydliga ändringsklausuler samt krav på tydliga änd-

ringsunderrättelser för att räntehöjningar alls skall få genomslag mot kunden.

Vidare bör kravet på fullständig kongruens i villkor och tillämpning lagfäs-

tas, vilket konkret innebär att finansiären skall vara skyldig att sänka avtals

räntan i exakt samma utsträckning som han får höja den. För att dessa regler

skall få effektivt genomslag i praktiken bör helst också krävas, i vart fall på

leasingområdet, att ändringar i finansiärens egna refinansieringskostnader

inte tillåts få genomslag på löpande avtal. Alternativt måste krävas att finan-

siären endast får åberopa ändringar av sådana slags refinansieringskostnader

som han tydligt angett i avtalet och lika tydligt identifierat i sin underrätte

om ränteändring. Om dylika krav inte uppställs har kunden i praktiken ingen

möjlighet att upptäcka försök till ränteskruvning, varvid regelverket blir

verkningslöst.

Det sagda gäller om nya lagregler införs. Alternativ härtill är allmänna råd

eller rekommendationer från Finansinspektionen och branschöverenskom-

melser. Om Finansinspektionens iakttagelse om utveckling mot allt fler

referensräntekopplade avtal är riktig, borde det senare alternativet kunna vara

en väg för att bekräfta och bredda denna utveckling. Finansinspektionen bör

emellertid ändå ha en roll att spela så länge det åligger inspektionen att stäv

osund verksamhet i form av avsiktlig otydlighet som affärsstrategi och illojal

avtalstillämpning. Såvitt gäller allmänna råd (etc.) beror värdet i hög grad av

innehållet. De råd som Finansinspektionen hittills lämnat har i praktiken

snarast utgjort ett stöd för ränteskruvning, men en delvis ändrad inställning

hos inspektionen kan nu skönjas i den framlagda avgiftsrapporten. Om in-

spektionen konverterar sin allmänna syn på räntejusteringsklausuler (s. 8 f i

rapporten) till konkreta anvisningar, eller i ett uttalande om god finansie-

ringssed, skulle det därför innebära ett framsteg.

Frågan om sist diskuterade åtgärder är tillräckliga eller om lagstiftning än-

då krävs tål att tänka på. Strängt taget borde ett lagstiftningsingripande inte

behövas bara av den anledningen att tillsynspliktiga finansinstitut inte följer

sina egna avtal. Som framhålls i ingressen till den aktuella motionen, är

sundhet och hederlig affärsmoral omistliga förutsättningar för en väl funge-

rande marknadsekonomi. Ingen detaljlagstiftning i världen kan annat än

marginellt råda bot på de missförhållanden som uppstår om dessa förutsätt-

ningar mera allmänt brister i en viss bransch. Frågan om skruvning av ränta i

finansieringsavtal handlar ytterst om låg affärsmoral: ena parten i ett avtals-

förhållande utnyttjar sitt kunskapsövertag och sin överlägsna tillgång till

information för att tillskansa sig ett vederlag som överstiger vad hans mot-

part medgett. Man kan fråga sig om inte de primära korrektionsmedlen mot

dylika beteenden snarare bör vara straffrättsliga och näringsrättsliga än civil

rättsliga.

Jfr 11 § fjärde stycket konsumentkreditlagen där samma sak uttrycks så att

kreditgivaren är skyldig att tillämpa ett avtalsvillkor om ränteändringar på

samma sätt till kundens förmån som till hans nackdel.