Bet. 1999/2000:LU20

Lagutskottets betänkande

1999/2000:LU20

Kapitalanvändning i avkastningsstiftelser

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservation

1999/2000

LU20

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet sju motioner från den allmänna motionsti-

den år 1999. I samtliga motioner begärs lagändringar i syfte att underlätta för

avkastningsstiftelser att dela ut medel som härrör från stiftelsens realisa-

tionsvinster vid omsättning av värdepapper och andra tillgångar i stiftelserna.

Utskottet kan inte finna något behov av lagändringar och avstyrker därför

bifall till motionsyrkandena.

Till betänkandet har fogats en reservation (m).

Motionerna

1999/2000:L203 av Leif Carlson och Cristina Husmark Pehrsson (m) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av förändringar i stiftelselagen.

1999/2000:L204 av Kenth Skårvik (fp) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förändringar i

stiftelselagen.

1999/2000:L206 av Lars Gustafsson (kd) vari yrkas att riksdagen hos rege-

ringen begär förslag till sådan ändring i stiftelselagen att realisationsvinst i

samband med aktiehandel får betraktas som utdelningsbar avkastning.

1999/2000:L207 av Margareta Andersson och Birgitta Carlsson (c) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av stiftel-

selagen att realisationsvinster och vinster av derivathandel i stiftelser räknas

till de utdelningsbara tillgångarna.

1999/2000:L210 av Per Rosengren m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär förslag till ändring av avkastningsbegreppet i stiftelselagen

i enlighet med vad som anförts i motionen.

1999/2000:L211 av Mariann Ytterberg och Anita Jönsson (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om förändringar i stiftelselagen.

1999/2000:L213 av Thomas Julin (mp) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skyndsamt

genom förändringar i stiftelselagen eller på annat sätt åtgärda den i motionen

beskrivna situationen.

Utskottet

Genom stiftelselagen (1994:1220), som trädde i kraft den 1 januari 1996,

infördes i svensk rätt för första gången en samlad civilrättslig reglering av

stiftelseinstitutet (prop. 1993/94:9, bet. LU12, rskr. 225). Stiftelselagen inn

håller en allmän definition av stiftelser. Enligt denna definition uppkommer

en stiftelse genom att egendom enligt förordnande (stiftelseförordnande) av

en eller flera stiftare avskiljs för att varaktigt förvaltas som en självständi

förmögenhet för ett bestämt ändamål. Egendomen skall anses avskild när den

har tagits om hand av någon som åtagit sig att förvalta den i enlighet med

stiftelseförordnandet.

Allmänt sett finns i Sverige två huvudtyper av stiftelser. Det karakteristis-

ka för den ena typen är att stiftelsen tillgodoser sitt syfte genom att ur av-

kastningen på förmögenheten utge bidrag till som regel fysiska personer.

Stiftelsens förmögenhet består oftast av värdepapper eller banktillgodoha-

vanden. Vanligen används benämningen avkastningsstiftelse på detta slags

stiftelse. Det karakteristiska för den andra typen av stiftelse är att den som

regel tillgodoser sitt syfte genom att utöva näringsverksamhet.

Bestämmelser om förvaltning av stiftelser finns i 2 kap. stiftelselagen var-

av framgår att en stiftelse kan ha antingen egen eller anknuten förvaltning.

Egen förvaltning av en stiftelse föreligger när en eller flera fysiska personer

har åtagit sig att förvalta stiftelsens egendom. Den eller de personerna bildar

styrelse för stiftelsen. Anknuten förvaltning föreligger när förvaltningsåta-

gandet har gjorts av en juridisk person. Denna är förvaltare för stiftelsen. Om

staten har gjort ett sådant åtagande, är det i stället den myndighet som har

gjort åtagandet för statens räkning som är förvaltare. Styrelsen eller förvalta

ren svarar för att föreskrifterna i stiftelseförordnandet följs.

Stiftelselagens 9 kap. innehåller bestämmelser om tillsyn över stiftelser.

Regleringen innebär sammanfattningsvis att alla stiftelser står under tillsyn

av en tillsynsmyndighet, i regel länsstyrelsen i det län där stiftelsens styrel

eller förvaltare har sitt säte. Myndigheten har rätt och skyldighet att ingripa

bl.a. om det kan antas att stiftelsens förvaltning eller revisionen av stiftels

inte utövas i enlighet med stiftelseförordnandet eller bestämmelserna i stiftel

selagen. Tillsynsmyndigheten har också rätt att begära in handlingar eller

upplysningar från stiftelsen. Myndighetens beslut får i princip överklagas hos

allmän förvaltningsdomstol.

I 6 kap. stiftelselagen slås fast under vilka förutsättningar föreskrifterna i

ett stiftelseförordnande får ändras (permutation). I materiellt hänseende

innebär permutationsbestämmelserna i huvudsak att föreskrifter i ett stiftelse-

förordnande får ändras, upphävas eller i särskilt fall åsidosättas endast om

sådana ändrade förhållanden har inträtt att den aktuella föreskriften på grund

därav inte längre kan följas eller har blivit uppenbart onyttig eller uppenbart

stridande mot stiftarens avsikter eller om det finns andra särskilda skäl. Frå-

gor om permutation prövas av Kammarkollegiet på ansökan av stiftelsens

styrelse eller av förvaltare. Kammarkollegiets beslut i ett permutationsärende

får överklagas hos regeringen.

Genom en uppräkning i 6 kap. 1 § anges vilka föreskrifter i stiftelseförord-

nandet som omfattas av permutationsordningen och som således kräver

beslut av Kammarkollegiet. Denna ordning gäller dock inte i det fall att

stiftaren i stiftelseförordnandet har tagit in ett uttryckligt s.k. ändringsför

håll, innebärande att styrelsen eller förvaltaren enligt en särskild föreskrift

har förbehållits rätten att utan tillstånd av myndighet ändra, upphäva eller

åsidosätta särskilt angivna föreskrifter i stiftelseförordnandet som angår en

annan fråga än stiftelsens ändamål. I ett sådant fall gäller inte några restrik

tioner för styrelsens eller förvaltarens rätt att besluta om ändring m.m. Sty-

relsen eller förvaltaren får vidare, även om det inte följer av stiftelseförord

nandet, ändra, upphäva eller åsidosätta sådana föreskrifter i stiftelseförord-

nandet som inte omfattas av den nämnda uppräkningen. För att ett sådant

beslut, liksom ett beslut fattat med stöd av ett ändringsförbehåll, skall få

tillämpas krävs dock att beslutet underställs tillsynsmyndigheten. Beslutet

blir gällande tre månader efter det att underrättelse om beslutet har inkommit

till tillsynsmyndigheten, såvida denna inte har förbjudit styrelsen eller för-

valtaren att tillämpa beslutet. Ett sådant förbud får grundas endast på den

omständigheten att beslutet strider mot stiftelselagen.

För att upprätthålla donationsviljan när det gäller avkastningsstiftelser är de

av avgörande betydelse att det finns garantier för att stiftarens vilja så lång

möjligt respekteras vid förvaltningen av stiftelsens angelägenheter, hur stif-

telsens förmögenhet skall vara placerad och vilka medel som får användas

för att tillgodose stiftelsens ändamål. Eftersom föreskrifter i stiftelseförord

nanden om det sätt på vilket stiftelsens tillgångar får användas kan vara mer

eller mindre precisa och härröra från äldre tider uppkommer inte sällan situ-

ationer då styrelsen eller förvaltaren måste tolka förordnandet för att stiftel

sens ändamål skall kunna fullföljas.

Ett centralt begrepp i sammanhanget är begreppet avkastning, eftersom fö-

reskrifterna om kapitalanvändning normalt på något sätt relaterar till avkast-

ningen på stiftelsernas förmögenhet.

Förarbetena till stiftelselagen innehåller vissa allmänna uttalanden om in-

nebörden av begreppet avkastning (se prop. 1993/94:9 s. 117). I lagrådsre-

missen anfördes att man med begreppet avkastning bör förstå sådan avkast-

ning som är direkt knuten till den av stiftelsen innehavda förmögenheten,

dvs. löpande avkastning i form av ränta och utdelning, såvida inte stiftelse-

förordnandet i det enskilda fallet ger fog för en annan tolkning. Lagrådet

riktade invändningar mot detta uttalande och ifrågasatte om det inte finns

skäl att anlägga ett mer nyanserat synsätt. Enligt Lagrådet skulle det - inte

minst mot bakgrund av den utveckling som ägt rum på värdepappersmarkna-

den - många gånger framstå som konstlat och från ekonomisk synpunkt

omotiverat att göra en åtskillnad mellan löpande avkastning och avkastning i

form av värdestegring.

Med anledning av vad Lagrådet anfört uttalade regeringen i propositionen

att det först och främst måste slås fast att gränsen för vad som får användas

för främjandet av stiftelsens syfte ytterst alltid måste bestämmas med ledning

eller tolkning av föreskrifterna i stiftelseförordnandet. Om gränsen därvid har

preciserats till en viss del av avkastningen, är det alltså en uppgift för stif

sens styrelse eller förvaltare att bedöma vad stiftaren för sin del kan ha lagt

in i detta begrepp.

I många fall, anfördes det vidare i propositionen, kan det direkt följa av

stiftelseförordnandet vilken betydelse stiftaren lagt in i begreppet avkastning

Stiftaren kan t.ex. ha föreskrivit att endast löpande avkastning får användas

eller att stiftelsens kapital inte får användas för främjandet av stiftelsens

syfte. Föreskrifter av sådant slag innebär enligt propositionen förbud mot att

avkastning i form av värdestegring används, och stiftelsens styrelse eller

förvaltare måste då göra en åtskillnad mellan avkastning som är löpande och

avkastning som beror på värdestegring, även om en sådan åtskillnad skulle

framstå som konstlad och omotiverad från ekonomisk synpunkt. När det

därefter gäller fall då varken stiftelseförordnandet eller omständigheterna i

övrigt ger någon som helst ledning för bedömningen av vilken innebörd

stiftaren lagt in i begreppet avkastning är det, enligt vad som anfördes i pro-

positionen, naturligt att stiftelsens styrelse eller förvaltare tillskriver sti

den uppfattning om begreppet som vid tidpunkten för förordnandet var för-

härskande i civilrättsliga sammanhang. I sådana sammanhang har, anfördes

det vidare, begreppet avkastning sedan länge ansetts ha betydelsen av sådan

ränta och utdelning som är direkt knuten till en viss förmögenhet, dvs. lö-

pande avkastning. Den av Lagrådet påtalade utvecklingen på värdepappers-

marknaden torde, enligt vad regeringen anförde i propositionen, i varje fall

inte ännu ha förändrat detta synsätt. Slutsatsen av det anförda blev därför i

propositionen att man med begreppet avkastning i ett stiftelseförordnande

bör förstå löpande avkastning, så länge inte stiftelseförordnandet eller om-

ständigheterna i övrigt i det enskilda fallet ger stöd för annan tolkning. Vad

som sålunda anfördes föranledde inga erinringar från riksdagens sida.

Avkastningsbegreppet när det gäller stiftelser har därefter varit föremål för

diskussioner i den juridiska litteraturen (se bl.a. Peter Melz, Kapitalanvänd-

ning i avkastningsstiftelser, Juridisk Tidskrift 1998/99, nr 1, s. 124).

I de i huvudsak likalydande motionerna L203 av Leif Carlson och Cristina

Husmark Pehrsson (båda m), L204 av Kenth Skårvik (fp), L206 av Lars

Gustafsson (kd), L207 av Margareta Andersson och Birgitta Carlsson (båda

c), L210 av Per Rosengren m.fl. (v), L211 av Mariann Ytterberg och Anita

Jönsson (båda s) samt L213 av Thomas Julin (mp) anförs bl.a. följande.

Medel från stiftelser har spelat en stor roll för finansiering av forskning

och utveckling och inte minst för att göra Sverige känt genom nobelpriset.

Under ett antal år har stiftelserna kunnat ge god utdelning till de ändamål

som stadgas för respektive stiftelse. Stiftelserna har, konstateras det i motio

nerna, liksom andra aktörer på kapitalmarknaden placerat i aktier för att

säkra en god värdetillväxt och hög avkastning. Realisationsvinster liksom

vinster i samband med derivathandel har, anför motionärerna, betraktats som

avkastning och legat till grund för utdelningen. En sådan positiv roll för

stiftelserna i utvecklingen av Sverige tycks, genom att stiftelselagen nu bör-

jar tillämpas på allvar, inte längre vara möjlig.

Med den tolkning av avkastningsbegreppet som numera sker hos länssty-

relser och rättsliga instanser betraktas, enligt motionerna, dessa vinster i

många fall som kapitaltillväxt i stiftelserna och ej utdelningsbara. Det inne-

bär att stiftelserna - en av de berörda stiftelserna är Nobelstiftelsen - är hä

visade enbart till utdelningen på aktier respektive penningmarknaden när det

gäller utdelning för stiftelsens ändamål. Dessa inkomster är avsevärt mycket

lägre än den nivå som landets stiftelser har kunnat avsätta för utdelning hit-

tills och därmed rycks grunden undan för många mycket angelägna verk-

samheter. Detta kan, understryker motionärerna, inte ha varit lagstiftarens

avsikt. Sveriges stiftelser omfattar en avsevärd förmögenhetsmassa. Stiftel-

serna har genom anslag och bidrag på ett verkningsfullt sätt finansierat

forskning, utveckling och andra angelägna ändamål, nationellt och interna-

tionellt. Stryps stiftelsernas möjligheter till detta får det enligt motionärer

omfattande negativa effekter i samhället

Enligt motionerna bör lagändringar eller andra åtgärder snarast vidtas så

att det blir möjligt för avkastningsstiftelserna att dela ut, inte bara direkta

kastning på kapitalet, utan även medel härrörande från realisationsvinster och

vinster vid derivathandel. I motionerna yrkas tillkännagivanden med denna

innebörd.

Som påpekats i motionerna belyses den i ärendet aktuella frågeställningen av

ett permutationsärende som gäller Nobelstiftelsen, som har sin bakgrund i

Alfred Nobels testamente, daterat den 27 november 1895. Bestämmelserna

om vad som får tas i anspråk för utdelning av nobelpris vilar på förordnandet

i Alfred Nobels testamente att stiftelsens kapital realiserat till säkra värde-

papper skall utgöra en fond, vars ränta årligen skall utdelas. Förordnandet har

fram t.o.m. år 1999 tolkats så att det medger att endast den årliga direktav-

kastningen i form av räntor och utdelningar från stiftelsens kapital får använ-

das för prisutdelning och omkostnader.

I början av år 1998 ansökte Nobelstiftelsen hos Kammarkollegiet om att

genom permutation få ändra bl.a. föreskrifterna för stiftelsen om vad som får

tas i anspråk för utdelning. Ansökan innebar att, förutom den årliga direktav-

kastningen, även realisationsvinster som uppkommit efter omsättning av

stiftelsens tillgångar skall få tas i anspråk för utdelning.

Kammarkollegiet fattade beslut i ärendet den 30 december 1999. I beslutet

anförs att Alfred Nobel i sitt testamente föreskrev att stiftelsens kapital sku

vara placerat i säkra värdepapper. Vid tidpunkten för förordnandet bevarades

realvärdet av sådana värdepapper med hjälp av guldmyntfoten. Räntan från

kapitalet kunde därför användas utan att man riskerade att realvärdet av

stiftelsens tillgångar skulle minska på grund av inflation. Under de ungefär

100 år som förflutit sedan stiftelsen bildades har, anför Kammarkollegiet,

förhållandena ändrats avsevärt. Guldmyntfoten är sedan lång tid avskaffad.

Kollegiet konstaterar att räntan numera innefattar även kompensation för

inflationsförluster och kan därför inte användas i sin helhet utan att kapitale

kommer att urholkas. Aktiemarknaden - som förr var förknippad med stora

risker - har i dag fått en dominerande betydelse såväl för samhällets kapital-

försörjning som för sparande och förmögenhetsförvaltning. Även Nobelstif-

telsens bestämmelser har efter hand anpassats till denna utveckling. I dag får

stiftelsen placera 70 % av det egna kapitalet i aktier. Till detta kommer,

enligt Kammarkollegiet, att utbudet av finansiella instrument numera är

betydligt större och att omsättningstakten är avsevärt högre än tidigare. Ut-

vecklingen på de finansiella marknaderna har, konstaterar kollegiet, även

medfört att uppdelningen av en placerings avkastning på direktavkastning

och realisationsvinst är mindre intressant i dag än vad den var tidigare. För

många av de som i dag ägnar sig åt kapitalplacering är vinst som uppkommer

genom handel med räntebärande placeringar, aktier eller olika derivat av

aktier minst lika viktig som direktavkastning - räntor och utdelningar - som

de olika värdepapperen kan ge. En konsekvens av denna utveckling är, anför

Kammarkollegiet, att realisationsvinster inte längre redovisas som extraordi-

nära poster i resultaträkningen utan i allmänhet ingår i verksamhetens rörel-

seresultat tillsammans med direktavkastningen.

I beslutet anför Kammarkollegiet vidare att det av förhören med testa-

mentsvittnena och av testamentet i sig framgår att det var Alfred Nobels

avsikt att nobelprisen skulle vara på förhållandevis stora belopp. Samtidigt

skulle stiftelsens kapital skyddas mot att förbrukas och stiftelsebildningens

varaktighet därmed säkras. Det framgår enligt kollegiet av utredningen att

förhållandena har ändrats på ett sådant sätt att det på sikt kan uppstå stora

svårigheter för stiftelsen att, med tillämpning av de gällande bestämmelserna

för stiftelsen, uppfylla testators avsikter. De av Nobelstiftelsen föreslagna

ändringarna innebär i grunden att Nobelstiftelsens bestämmelser anpassas till

de förhållanden som råder inom modern kapitalplaceringsverksamhet. Till-

lämpade på ett klokt sätt torde de, enligt Kammarkollegiet, kunna ge möjlig-

het för stiftelsen att vidmakthålla och på sikt öka prisbeloppen samtidigt som

realvärdet av stiftelsens tillgångar skyddas.

Mot denna bakgrund och med hänsyn till de skäl som anförts i övrigt fann

Kammarkollegiet förutsättningar för permutation föreligga i enlighet med

Nobelstiftelsens yrkanden, varför kollegiet biföll ansökan i dessa delar.

Av vad som ovan redovisats kan utskottet inte komma till någon annan slut-

sats än att gällande ordning ger utrymme för en erforderlig anpassning av

föreskrifterna för en avkastningsstiftelse när förhållandena påkallar det.

Utskottet kan inte se att det för närvarande föreligger något lagstiftningsbe-

hov eller att några andra åtgärder behövs med anledning av vad som anförs i

motionerna.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna L203, L204, L206, L207,

L210, L211 och L213.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande kapitalanvändning i avkastningsstiftelser

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:L203, 1999/2000:L204,

1999/2000:L206, 1999/2000:L207, 1999/2000:L210, 1999/2000:L211

och 1999/2000:L213.

res. (m)

Stockholm den 25 april 2000

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

I beslutet har deltagit: Tanja Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson (kd), Marianne

Carlström (s), Stig Rindborg (m), Rune Berglund (s), Karin Olsson (s), Hen-

rik S Järrel (m), Nikos Papadopoulos (s), Elizabeth Nyström (m), Christina

Nenes (s), Tasso Stafilidis (v), Kjell Eldensjö (kd), Berit Adolfsson (m),

Anders Berglöv (s), Viviann Gerdin (c), Ana Maria Narti (fp) och Anders

Ygeman (s).

Reservation

Kapitalanvändning i avkastningsstiftelser

Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Elizabeth Nyström och Berit Adolfsson (alla

m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar med "Av vad" och

slutar med "och L213" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening ger permutationsärendet beträffande Nobelstiftel-

sen inte någon ledning för hur det ifrågavarande spörsmålet generellt bör

lösas. Den tolkning som numera sker hos länsstyrelser och domstolar av

begreppet avkastning innebär beträffande andra stiftelser att realisations-

vinster och andra vinster som härrör från omsättning av en stiftelses tillgång-

ar inte är utdelningsbara. Därmed rycks grunden undan för många angelägna

verksamheter, eftersom det på sikt kan uppstå stora svårigheter för avkast-

ningsstiftelserna att uppfylla testators avsikter. Mot denna bakgrund måste

regeringen, med beaktande av vad som anförs i motionerna, snarast ta initi-

ativ till en översyn av problematiken och lämna förslag till lämpliga åtgärder

som möjliggör för stiftelser att dela ut realisationsvinster som uppkommit

efter omsättning av stiftelsernas tillgångar. Om det visar sig att lagstiftning

erfordras bör regeringen skyndsamt lägga förslag härom på riksdagens bord.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av samtliga mo-

tioner som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

beträffande kapitalanvändning i avkastningsstiftelser

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:L203,

1999/2000:L204, 1999/2000:L206, 1999/2000:L207, 1999/2000:

L210, 1999/2000:L211 och 1999/2000:L213 som sin mening ger rege-

ringen till känna vad utskottet anfört.