Bet. 1999/2000:LU3

Lagutskottets betänkande

1999/2000:LU03

Homosexuella och barn

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1999/2000

LU3

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet tio

motionsyrkanden från den allmänna motionstiden år

1999 som rör homosexuellt föräldraskap samt

lagstiftningen om insemination och annan assisterad

befruktning.

Samtliga motionsyrkanden avstyrks med hänvisning

till pågående utredningsarbete.

Motionerna

1999/2000:L404 av Rigmor Ahlstedt (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om homosexuellas möjligheter

till adoption.

1999/2000:L406 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) vari

yrkas

1. att riksdagen begär att regeringen snarast

återkommer med lagförslag angående adoption i

enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om adoptioner

genomförda i andra länder,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ändringar i lag om

inseminering,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ändringar i lag om

befruktning utanför kroppen.

1999/2000:L410 av Lars Lindblad (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om närståendeadoption,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om

adoptionslagstiftningen.

1999/2000:L420 av Tuve Skånberg (kd) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om tilläggsdirektiv till

utredningen om homosexuella och adoption.

1999/2000:So207 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om modernisering av

inseminationslagen.

1999/2000:So225 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, s,

v, c, mp) vari yrkas

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att endast

barnets bästa skall vara utgångspunkten vid adoption

och insemination - inte föräldrarnas eller

förälderns sexuella läggning.

Utskottet

Homosexuella och adoption

I fem motioner från den allmänna motionstiden år

1999 tas upp olika frågor som rör barn i

homosexuella förhållanden. Flera av motionsyrkandena

syftar sammanfattningsvis till att homosexuella par,

registrerade partner och homosexuella sambor, skall

få samma möjligheter som heterosexuella par att

adoptera barn.

Som en allmän bakgrund till de nu aktuella

motionsyrkandena bör erinras om att lagen

(1994:1117) om registrerat partnerskap föreskriver

att registrerade partner varken gemensamt eller var

för sig får adoptera barn. Bestämmelserna om

adoption återfinns i 4 kap. föräldrabalken. Syftet

med adoptionsinstitutet är att skapa ett rättsligt

förhållande mellan adoptanten, dvs. den som

adopterar, och adoptivbarnet. En adoption har

omfattande följder för barnet och många i barnets

omgivning och kringgärdas därför av regler till

skydd främst för barnet men också för de

ursprungliga föräldrarna. En adoption innebär som

regel att adoptivbarnet i rättsligt hänseende, både

inom familjerätten och i annan lagstiftning, skall

behandlas som adoptantens eget barn och att alla

band med barnets biologiska släkt klipps av. En

giltig adoption kan numera inte hävas. Verkningarna

av en adoption kan dock i vissa säregna situationer

upphöra, exempelvis genom att adoptanten gifter sig

med adoptivbarnet. Huvudregeln är att den som har

fyllt 12 år inte får adopteras utan eget samtycke.

Den som inte har fyllt 18 år får i princip inte

adopteras utan vårdnadshavarens samtycke. En

förälder som inte har del i vårdnaden om barnet

skall ändå höras, om detta kan ske.

Endast makar kan adoptera gemensamt. En gemensam

adoption medför att makarna blir att anse som

barnets föräldrar. I den inte ovanliga situationen

att en make vid giftermål har eget barn, finns det

möjlighet att barnet kan bli makarnas gemensamma. I

den nya familjen blir barnet nämligen inte sällan

betraktat som makarnas gemensamma barn, och det

förekommer att en make önskar befästa detta

förhållande genom att adoptera barnet. En sådan s.k.

styvbarnsadoption kan genomföras av en make ensam,

med den andra makens samtycke och om reglerna i

övrigt är uppfyllda. Genom styvbarnsadoptionen

klipps de rättsliga banden av endast med den

förälder som inte är gift med adoptanten. Detta

gäller även när maken adopterar den andra makens

adoptivbarn. I andra fall än när det gäller styvbarn

och ytterligare några undantagssituationer innebär

äktenskapet hinder mot att en gift person ensam

adopterar ett barn.

För adoption krävs rättens tillstånd. Sådant

tillstånd får ges endast om adoptionen är till

fördel för barnet och sökanden har uppfostrat barnet

eller vill uppfostra det eller det annars med hänsyn

till det personliga förhållandet mellan sökanden och

barnet finns särskild anledning till adoptionen. Vid

bedömningen av om det är lämpligt att adoptionen

äger rum skall domstolarna ta hänsyn till barnets

vilja med beaktande av dess ålder och mognad, även i

de fall samtycke från barnet inte krävs.

En underårig får, enligt 25 § socialtjänstlagen

(1980:620), inte utan socialnämndens medgivande tas

emot för stadigvarande vård och fostran i ett

enskilt hem som inte tillhör någon av föräldrarna

eller någon annan som har vårdnaden om honom eller

henne. Ett sådant medgivande föregås av en utredning

av förhållandena i det enskilda hemmet. Övervägande

antalet barn som adopteras av svenska föräldrar

kommer från främmande länder. Om det är fråga om att

ta emot ett utländskt barn i syfte att adoptera det,

skall medgivande från socialnämnden inhämtas innan

barnet lämnar sitt hemland. I de flesta fall av

adoption av en underårig krävs alltså även

socialnämndens medgivande. I rättspraxis har

Regeringsrätten i en dom från december 1993 vägrat

att lämna sådant medgivande i ett ärende där

adoptanten sammanlevde i ett homosexuellt

förhållande under åberopande av att utländska

adoptivbarn ansetts ha en i psykologiskt hänseende

svårare situation än andra barn och att risken för

störningar blir oacceptabelt hög om man till detta

lägger den psykiska påfrestning det skulle innebära

att växa upp med homosexuella adoptivföräldrar (RÅ

1993 ref. 102).

Frågeställningar kring den rättsliga situationen

för barn i homosexuella familjer har varit föremål

för överväganden i en rad skilda sammanhang under de

senaste decennierna. Frågan om två personer av samma

kön borde ges en möjlighet att adoptera barn togs

upp redan i mitten av 1980-talet av Utredningen om

homosexuellas situation i samhället i betänkandet

(SOU 1984:63) Homosexuella och samhället.

Utredningen ansåg att homosexuella vårdnadshavare i

och för sig har samma förutsättningar som andra

vårdnadshavare att ge uppväxande barn omvårdnad,

omtanke och kärlek, vilket talade för att tillåta

homosexuella att adoptera. Rätten till adoption för

två personer av samma kön saknade emellertid, enligt

utredningens mening, förankring i det allmänna

rättsmedvetandet varför det kunde innebära en större

påfrestning för ett adoptivbarn att växa upp i en

homosexuell än i en heterosexuell familjemiljö.

Därutöver pekade utredningen på det förhållandet att

få s.k. givarländer skulle acceptera att deras

medborgare skulle få adopteras av två personer av

samma kön. I proposition 1986/87:124 om de

homosexuellas situation i samhället instämde

departementschefen i utredningens bedömning att det

inte borde införas någon möjlighet för två personer

av samma kön att adoptera gemensamt. Riksdagen var

av samma uppfattning (bet. 1986/87: LU28, rskr.

350).

Partnerskapskommittén ansåg i sitt betänkande (SOU

1993:98) Partnerskap att det inte var lämpligt att

möjliggöra för homosexuella par att adoptera barn

gemensamt så länge det inte råder någorlunda enighet

bland forskarna om vilka konsekvenser det kan ha för

ett barn att växa upp i en homosexuell

familjebildning. Av samma skäl ansåg kommittén att

två partner inte heller borde ges möjlighet att

gemensamt förordnas till vårdnadshavare för barn.

Ytterligare ett argument för kommitténs

ställningstagande var att en lagstiftning som

möjliggör gemensamt rättsligt föräldraskap för

homosexuella par sannolikt skulle strida mot

värderingarna i samhället. Kommittén konstaterade

att eftersom en övervägande del av de underåriga

barn som adopteras i dag kommer från främmande

länder, även givarländernas inställning måste

beaktas. Om Sverige skulle inta en positiv hållning

till adoption för partner fanns det, enligt

kommitténs uppfattning, en risk för att de flesta

länder, för att inte säga alla länder, som är

givarländer av adoptivbarn till Sverige skulle

ställa sig mycket tveksamma till adoption av sina

medborgare. Detta skulle enligt kommittén drabba

alla de personer som vill adoptera utländska barn.

Även en rätt till styvbarnsadoption skulle enligt

kommittén innebära att ett barn som har blivit

adopterat från ett annat land senare skulle kunna

bli styvbarnsadopterat på så sätt att det får två

rättsliga föräldrar av samma kön. Kommittén ansåg

att en sådan möjlighet sannolikt skulle väcka

negativa reaktioner från givarländer.

Frågor som rör gemensamt föräldraskap för

homosexuella övervägdes av utskottet våren 1994 i

samband med riksdagsbehandlingen av Partnerskaps-

kommitténs förslag till lag om registrerat

partnerskap (bet. 1993/94:LU28). Utskottet framhöll

därvid att frågan om barns juridiska ställning i

förhållande till ett registrerat partnerskap måste

bedömas från helt andra utgångspunkter än när det

gäller rättsverkningarna i övriga hänseenden. En

sådan bedömning borde enligt utskottet inte göras i

det sammanhanget. Utskottet strök under att så länge

det inte är vetenskapligt klarlagt att ett barns

sociala och känslomässiga utveckling objektivt sett

är lika garanterad i en familj med två mödrar eller

två fäder med en inbördes sexuell relation som i en

heterosexuell familj, saknas den grundläggande

förutsättningen för att gemensamt föräldraskap skall

kunna etableras i ett registrerat partnerskap,

nämligen hänsynen till barnens bästa. Det

förhållandet att det finns ett antal barn som rent

faktiskt växer upp med två personer av samma kön

aktualiserade enligt utskottet en annan fråga,

nämligen den om styvbarnsadoption. I såväl

heterosexuella som homosexuella familjebildningar

finns barn som av olika skäl har endast en rättslig

förälder. I vilken utsträckning det skulle vara till

fördel för ett sådant barn att bli adopterat av den

rättslige förälderns make eller registrerade partner

beror, fortsatte utskottet, på förhållandena i det

enskilda fallet och måste även i dessa fall bedömas

från helt andra utgångspunkter än de som låg till

grund för det då aktuella lagstiftningsärendet,

nämligen principen om att i första hand barnets

bästa skall beaktas.

Våren 1998 behandlade utskottet närmare 20

motionsyrkanden rörande homosexuellt föräldraskap

(bet. 1997/98:LU28). Utskottet anförde därvid bl.a.

att en rimlig utgångspunkt måste vara att det i

dagens samhälle finns ett inte oansenligt antal barn

som växer upp i familjer med två vuxna av samma kön

och att det är givet att den rättsliga situationen

vad gäller relationen mellan barnet och dess

föräldrar varierar, såväl för dessa barn som för

andra barn. Utskottet konstaterade att det förelåg

ett behov av att, utifrån barnets perspektiv,

ytterligare belysa den rättsliga situationen för de

barn som växer upp i homosexuella familjer och att

de frågeställningar som därvid kan uppkomma med

anledning av dessa barns förhållanden borde bli

föremål för en förutsättningslös utredning där olika

aspekter på barnens behov och rättigheter ges en

noggrann genomlysning. Detta borde, enligt

utskottets mening, ges regeringen till känna.

Riksdagen anslöt sig till vad utskottet anfört

(rskr. 1997/98:188).

Med anledning av riksdagens tillkännagivande våren

1998 beslutade regeringen den 4 februari 1999 att

tillkalla en parlamentarisk kommitté med uppgift att

undersöka och analysera villkoren för barn i

homosexuella familjer (dir. 1999:5). Kommittén har

antagit namnet Kommittén om barn i homosexuella

familjer. Kommitténs ena huvuduppgift är, enligt

direktiven, att sammanställa, analysera och redovisa

den kunskap som finns om dessa barn. Den andra

huvuduppgiften är att överväga om de rättsliga

skillnader som föreligger beträffande homosexuella

och heterosexuella pars möjligheter att adoptera och

utses till särskilt förordnade vårdnadshavare är

sakligt motiverade och lämna förslag till hur

eventuellt omotiverade skillnader lämpligen kan

undanröjas. Övervägandena skall göras på grundval av

vad som utretts om förhållandena för barn i

homosexuella familjer och vad som är känt om

adoptivbarns särskilda behov och skall utgå från

principen om barnets bästa, men i övrigt göras

förutsättningslöst. Kommittén skall särskilt

överväga om skillnaden mellan registrerade partner

och äkta makars möjligheter till styvbarnsadoption

har tillräckliga skäl för sig och om det bör införas

en allmän möjlighet för barn att bli adopterade av

registrerade partner gemensamt.

I direktiven anförs att ändrade regler om adoption

och vårdnad kan ge upphov till problem av

internationellt privat- och processrättslig natur.

Kommittén skall - oavsett om den föreslår ändrade

regler eller ej - mot denna bakgrund belysa de

följder av internationellt privat- och

processrättslig natur som kan uppkomma i anledning

av en ändrad reglering. Kommittén skall överväga hur

en ändrad reglering förhåller sig till

internationella överenskommelser på området, främst

1967 års europeiska konvention om adoption av barn

och 1993 års Haagkonvention om skydd av barn och

samarbete vid internationella adoptioner. Vidare

skall kommittén beakta gällande rätt och pågående

lagstiftningsarbete i Norden och i de utomnordiska

länder som kommittén bedömer vara av intresse. Även

det internationella arbete som bedrivs inom bl.a.

Europarådet skall beaktas. Kommittén skall inhämta

synpunkter från Statens medicinsk-etiska råd,

barnrättsorganisationer och homosexuellas

organisationer. Uppdraget skall redovisas senast den

1 januari 2001.

Utskottet övergår därmed till att behandla några

motioner i vilka motionärerna inte vill avvakta

pågående utredningsarbete utan begär omedelbara

åtgärder från riksdagens sida vad gäller

homosexuellas möjligheter att adoptera barn.

Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) anser i motion L406 att

det pågående utredningsarbetet endast är ett sätt

att förhala en självklar fråga. I motionen begärs

ett tillkännagivande som går ut på att regeringen

snarast skall återkomma till riksdagen med förslag

till ändringar i lagstiftningen rörande adoption som

innebär att endast den enskilda familjebildningens

förutsättningar att vara en god miljö skall vara

avgörande vid adoptionsprövningen, och att ingen

skall kunna uteslutas från möjligheten att adoptera

enbart på grund av juridisk samlevnadsform eller

sexuell läggning (yrkande 1).

I motion L410 av Lars Lindblad (m) anförs att

styvbarnsadoption bör införas även för homosexuella.

I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad som sålunda anförts

(yrkande 1). Motionären begär även ett

tillkännagivande som går ut på att

adoptionsprövningen bör vara inriktad på barnets

behov av kärlek och trygghet och inte vilken typ av

familjekonstellation som sökanden lever i (yrkande

2).

Barbro Westerholm m.fl. (fp, s, v, c, mp) begär i

motion So225 ett tillkännagivande om att endast

barnets bästa skall vara utgångspunkten vid adoption

- inte också föräldrarnas eller förälderns

sexualitet (yrkande 11 delvis).

Enligt utskottets mening bör riksdagen inte nu,

mitt under det av lagutskottet initierade

utredningsarbetet, göra några ställningstaganden i

de frågor som Kommittén om barn i homosexuella

familjer har att behandla. Motionerna L406 yrkande

1, L410 och So225 yrkande 11 i denna del bör därför

lämnas utan bifall.

I motion L406 aktualiserar Yvonne Ruwaida m.fl.

(mp) frågan om giltigheten i Sverige av adoptioner

som genomförts utomlands av homosexuella.

Motionärerna begär ett tillkännagivande som går ut

på att sådana adoptioner skall erkännas automatiskt

i Sverige (yrkande 2).

Inför ställningstagandet till ifrågavarande

spörsmål vill utskottet först erinra om att

bestämmelser om giltighet och godkännande i Sverige

av adoptionsbeslut som har meddelats i annat land

finns i lagen (1971:796) om internationella

rättsförhållanden rörande adoption. Av 3 § första

stycket följer att ett utomlands meddelat beslut om

adoption gäller automatiskt här i landet om sökanden

var medborgare eller hade hemvist i den främmande

staten när beslutet meddelades. Om adoptivbarnet är

svensk medborgare eller har hemvist i Sverige, krävs

dock att Statens nämnd för internationella

adoptionsfrågor (NIA) eller, efter överklagande,

regeringen godkänner adoptionen. Även i andra fall

kan enligt 3 § andra stycket ett utomlands meddelat

beslut om adoption godkännas. Lagstiftningen bygger

på principen att en adoptionsansökan bör prövas i

den stat till vilken adoptanten eller adoptanterna

har aknytning genom hemvist eller medborgarskap

eftersom det är främst adoptantens förhållanden som

skall utredas vid adoptionsprövningen. I konsekvens

därmed erkänns därför inte automatiskt

adoptionsbeslut meddelade i en annan stat än den där

adoptanterna är medborgare eller har hemvist.

Lagstiftningen är neutral i fråga om adoptanternas

sexuella läggning och utgångspunkten för prövningen

huruvida en adoption skall godkännas eller ej är,

såväl i homo- som heterosexuella förhållanden,

principen om barnets bästa.

I övrigt konstaterar utskottet att den fråga som

tas upp av motionärerna har ett sådant direkt

samband med det pågående utredningsarbetet att

riksdagen inte nu bör göra något särskilt uttalande

i saken. Utskottet avstyrker därför bifall till

motion L406 yrkande 2.

I två motioner aktualiseras inriktningen på

utredningsarbetet inom Kommittén om barn i

homosexuella familjer.

Rigmor Ahlstedt (c) anför i motion L404 att Statens

nämnd för internationella adoptioner (NIA) pekat på

att inget av de länder som Sverige har

adoptionskontakter med i dag accepterar att

adoptionsbarn placeras hos homosexuella personer. I

motionen begärs ett tillkännagivande om att

utredningen i det fortsatta arbetet noga bör beakta

den omständigheten att möjligheten för barn att

komma till Sverige stängs för det fall Sverige

kommer att tillåta homosexuella att adoptera.

I motion L420 anför Tuve Skånberg (kd) att det i

olika sammanhang påståtts att det i Sverige skulle

finnas omkring 40 000 barn som lever i homosexuella

familjer. Enligt motionären måste denna uppgift vara

en grov överdrift. Utredningen bör därför ges i

uppdrag att på ett vetenskapligt tillförlitligt sätt

beräkna eller i vart fall uppskatta hur många barn

som berörs av det pågående utredningsarbetet.

Motionären anser vidare att direktiven bör

kompletteras på så sätt att utredningen även skall

beakta de utländska barns bästa som, om en möjlighet

för homosexuella att adoptera införs, inte skulle

kunna adopteras i Sverige samt att utredningens

slutsatser inte får kränka barnens rätt till sitt

ursprung och till båda sina biologiska föräldrar. I

motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet med

det anförda.

Utskottet erinrar om att en av kommitténs

huvuduppgifter är att analysera och sammanställa den

kunskap som finns om barn i homosexuella familjer. I

denna del av uppdraget ingår bl.a. att undersöka hur

vanligt det är i Sverige att personer i homosexuella

förhållanden skaffar barn som växer upp som parets

gemensamma barn. Vidare skall kommittén undersöka

hur många barn som kommit till i heterosexuella

förhållanden, men likväl växer upp i homosexuella

förhållanden. När det gäller de farhågor

motionärerna hyser rörande framtida internationella

adoptioner vill utskottet peka på att kommittén

enligt sina direktiv skall undersöka och redovisa

hur de länder som Sverige i dag samarbetar med om

internationella adoptioner skulle ställa sig om en

möjlighet för registrerade partner att adoptera

gemensamt infördes och vad detta skulle innebära för

personer som vill adoptera utländska barn. Om

kommittén föreslår en möjlighet för registrerade

partner att adoptera skall den också lämna förslag

om hur man från svensk sida kan motverka eller lösa

eventuella svårigheter i det internationella

samarbetet. Därutöver vill utskottet understryka att

kommitténs arbete, enligt direktiven, skall utgå

från den övergripande principen om barnets bästa.

Mot bakgrund av vad som nu har redovisats kan

utskottet inte finna annat än att de spörsmål som

motionärerna tar upp redan omfattas av föreliggande

utredningsdirektiv, och utskottet avstyrker därför

bifall till motionerna L404 och L420.

Assisterad befruktning

I några motionsyrkanden berörs frågor om

homosexuellas möjligheter att erhålla assisterad

befruktning och ett önskemål om en mer allmän

översyn av gällande lagstiftning.

Inledningsvis bör upplysas om att olika former av

assisterad befruktning regleras i lagen (1984:1140)

om insemination och lagen (1988:711) om befruktning

utanför kroppen. Med insemination avses införande av

sperma i en kvinna på konstlad väg. Genom

inseminationslagen, som trädde i kraft den 1 mars

1985, lagreglerades verksamheten för första gången

(prop. 1984/85:2, bet. LU10). Samtidigt infördes i 1

kap. föräldrabalken en ny bestämmelse som reglerar

faderskapet till barn som har tillkommit genom

insemination. Enligt inseminationslagen får sådan

behandling utföras endast på en kvinna som är gift

eller som bor tillsammans med en man under

äktenskapsliknande förhållanden. Som en ytterligare

förutsättning gäller att kvinnans make eller sambo

skriftligen skall ha samtyckt till inseminationen.

Ett barn som har tillkommit genom insemination med

samtycke av moderns make eller annan man som bodde

tillsammans med henne under äktenskapsliknande

förhållanden får samma rättsliga ställning i

förhållande till denne som om barnet hade kommit

till på naturlig väg. Denne man skall alltså anses

som barnets rättslige far. Om insemination skulle ha

skett utan makesamtycke, exempelvis på en

ensamstående kvinna, kan någon talan om

fastställande av faderskap inte föras mot

spermagivaren. Det är dock inget som hindrar att en

spermagivare i sådana fall frivilligt tar på sig

faderskapet (se prop. 1984/85:2 s. 14 och 20).

Insemination med användande av sperma från någon

annan man än kvinnans make eller sambo (s.k.

givarinsemination) får utföras endast på allmänt

sjukhus och under överinseende av läkare med

specialistkompetens i gynekologi och obstetrik.

Innan en givarinsemination får utföras skall läkaren

pröva om det med hänsyn till makarnas eller

sambornas medicinska, psykologiska och sociala

förhållanden är lämpligt att en insemination äger

rum. En ytterligare förutsättning är att det kan

antas att det blivande barnet kommer att växa upp

under goda förhållanden.

Även när det gäller lagen om befruktning utanför

kroppen är tillämpningsområdet begränsat till

kvinnor som är gifta eller sambor med män. Denna

metod för konstlad befruktning innebär att ägg tas

ut ur en kvinna, befruktas utanför hennes kropp och

därefter förs in i hennes livmoder igen. En

förutsättning är att ägget är kvinnans eget och att

det har befruktats med makens eller sambons sperma.

Sperma eller ägg som har donerats får således inte

användas. Kvinnans make eller sambo skall

skriftligen ha lämnat sitt samtycke. Ett barn som

har kommit till genom befruktning utanför kroppen

med samtycke av moderns make eller sambo får samma

rättsliga ställning i förhållande till denne som om

barnet hade kommit till på naturlig väg. Denne man

skall också anses som barnets rättslige far.

I lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap

stadgas att varken inseminationslagen eller lagen om

befruktning utanför kroppen gäller för registrerade

partner.

Statens medicinsk-etiska råd genomförde år 1994 på

regeringens uppdrag en översyn av vissa frågor

rörande assisterad befruktning, bl.a. ägg- och

spermiedonation, frysning av befruktade ägg och

kloning. Rådets överväganden redovisades våren 1995

i rapporten Assisterad befruktning. I rapporten

föreslår rådet bl.a. att lagen om befruktning

utanför kroppen skall ändras på så sätt att det

under vissa förutsättningar blir tillåtet att dels

använda donatorsperma vid befruktning av kvinnans

egna ägg, dels befrukta donerade ägg med makens

eller sambons sperma. Däremot anser rådet att

befruktning med samtidigt användande av donerad

sperma och donerade ägg även fortsättningsvis skall

vara förbjuden. Rapporten bereds för närvarande inom

Regeringskansliet.

Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) anför i motion L406 att

nuvarande lagstiftning leder till att många lesbiska

kvinnor låter inseminera sig i hemmet eller anlitar

kliniker utomlands. Detta får till följd att

befruktningen ofta sker med sperma som inte är

hivtestad, vilket är en fara för såväl kvinnan som

fostret. Motionärerna anser att lesbiska kvinnor på

samma villkor som heterosexuella kvinnor bör få

tillgång till insemination och konstgjord

befruktning utanför kroppen. I motionen begärs

tillkännagivanden om ändringar av inseminationslagen

och lagen om befruktning utanför kroppen i enlighet

med det anförda (yrkandena 3 och 4).

I motion So225 begär Barbro Westerholm m.fl. (fp,

s, v, c, mp) ett tillkännagivande om att endast

barnets bästa skall vara utgångspunkten vid

prövningen om insemination skall tillåtas - inte

också föräldrarnas eller förälderns sexualitet

(yrkande 11 delvis).

Också när det gäller dessa motionsspörsmål vill

utskottet hänvisa till den parlamentariska kommitté

med uppgift att undersöka och analysera villkoren

för barn i homosexuella familjer som regeringen

tillkallade i februari 1999. Av direktiven framgår

nämligen att om kommittén finner att de rättsliga

skillnaderna bör tas bort när det gäller adoption,

skall kommittén pröva om de kvinnor som lever

tillsammans i ett homosexuellt parförhållande bör

ges möjlighet till assisterad befruktning i form av

insemination och i så fall föreslå lämpliga

lagändringar. Kommittén skall därvid sträva efter

att reglerna om behörighet, villkor för

befruktningen och barnets rätt att få vetskap om

sitt ursprung m.m. så långt det är möjligt blir

desamma som för heterosexuella och deras barn. I

uppdraget ingår även att behandla frågan om hur det

rättsliga föräldraskapet till barnet bör regleras.

När det gäller befruktning utanför kroppen anförs i

direktiven att det, mot bakgrund av att sådan

befruktning inte heller är tillåten med donerad

sperma eller donerade ägg för heterosexuella par,

inte föreligger tillräckliga skäl att nu överväga

möjligheten för lesbiska kvinnor att få tillgång

till dessa former av assisterad befruktning.

Kommittén skall dock följa beredningen av Statens

medicinsk-etiska råds förslag om att i viss

utsträckning tillåta användningen av sperma och ägg

som har donerats vid befruktning utanför kroppen och

- om reglerna i dessa avseenden ändras för

heterosexuella par - överväga om eventuella

ändringar även skall omfatta lesbiska par.

Enligt utskottets mening bör riksdagen inte heller

i dessa frågor föregripa resultatet av det pågående

utredningsarbetet, varför utskottet avstyrker bifall

till motionerna L406 yrkandena 3 och 4 samt So225

yrkande 11 i denna del.

Avslutningsvis behandlar utskottet ett

motionsyrkande som går ut på en mer allmän översyn

av inseminationslagen.

I motion So207 anför Barbro Westerholm (fp) att

inseminationslagen nu har varit i kraft under 15 år

och att det är hög tid för en revidering och

modernisering av lagen. Motionären pekar bl.a. på

frågor som barnets rätt till information om sitt

ursprung och att inseminationslagen utestänger

ensamstående och lesbiska kvinnor från möjligheten

till insemination, vilket leder till att

insemination sker utanför hälso- och sjukvården. I

motionen begärs ett tillkännagivande om en

revidering av inseminationslagstiftningen i enlighet

med det anförda (yrkande 1).

Utskottet vill inledningsvis påminna om att

utskottet år 1996 inledde ett särskilt

utvärderingsprojekt rörande lagstiftningen om

inseminationer. Bakgrunden till projektet var den

kraftiga nedgång av det antal barn som efter

inseminationslagens tillkomst har fötts efter

givarinseminationer jämfört med åren närmast före

lagens tillkomst. Inom ramen för detta projekt

anordnade utskottet en utfrågning i ämnet med

professor Marc Bygdeman, överläkare vid Karolinska

Institutet. Vid utfrågningen anförde Bygdeman

sammanfattningsvis att det inte fanns skäl att

förorda några ändringar i inseminationslagen, att

denna fråga bör anstå till dess att en utvärdering

av lagstiftningen kommit till stånd och att en sådan

utvärdering bör ske först när de barn som har fötts

efter insemination enligt lagens regler har nått

mogen ålder.

Socialstyrelsen tog år 1996 initiativ till en

uppföljning av de barn som fötts efter

donatorinsemination. Avsikten med uppföljningen är

att ta fram en nulägesbeskrivning av verksamheten

där bl.a. rådgivningen till blivande föräldrar och

informationen till barnen om deras ursprung kommer

att behandlas. Inom ramen för uppföljningsarbetet

har genomförts enkätundersökningar bland föräldrar

som fått barn med hjälp av donatorinsemination,

bl.a. om vilken information barnen fått om sitt

ursprung. Uppföljningsarbetet förväntas vara klart

under början av år 2000.

Mot bakgrund av det arbete som pågår inom

Socialstyrelsen finner utskottet inte skäl att

förorda någon åtgärd från riksdagens sida med

anledning av det nu aktuella motionsyrkandet. Om

Socialstyrelsens uppföljningsarbete skulle ge vid

handen att det finns behov av en allmän översyn av

inseminationslagen utgår utskottet från att

regeringen föranstaltar därom.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motion So207 yrkande 1.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande lagförslag om adoption

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:L406 yrkande 1,

1999/2000:L410 och 1999/2000:So225 yrkande 11 i

denna del,

2. beträffande erkännande av utländska

adoptioner

att riksdagen avslår motion 1999/2000:L406 yrkande 2,

3. beträffande tilläggsdirektiv till

utredning om barn i homosexuella familjer

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:L404 och

1999/2000: L420,

4. beträffande homosexuella och assisterad

befruktning

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:L406 yrkandena 3

och 4 samt 1999/2000:So225 yrkande 11 i denna

del,

5. beträffande översyn av

inseminationslagstiftningen

att riksdagen avslår motion 1999/2000:So207 yrkande 1.

Stockholm den 18 januari 2000

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

I beslutet har deltagit: Tanja Linderborg (v), Rolf

Åbjörnsson (kd), Marianne Carlström (s), Stig

Rindborg (m), Rune Berglund (s), Henrik S Järrel

(m), Nikos Papadopoulos (s), Elizabeth Nyström (m),

Marina Pettersson (s), Christina Nenes (s), Tasso

Stafilidis (v), Kjell Eldensjö (kd), Berit Adolfsson

(m), Viviann Gerdin (c), Ana Maria Narti (fp),

Christina Pettersson (s) och Raimo Pärssinen (s).

Elanders Gotab, Stockholm 2000