Bet. 1999/2000:LU5

Lagutskottets betänkande

1999/2000:LU05

Konsumentpolitiska frågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1999/2000

LU5

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet ett fyrtiotal

motionsyrkanden från den allmänna motionstiden år

1999 om olika konsumentpolitiska spörsmål.

Med anledning av en motion (v) förordar utskottet

ett tillkännagivande som gäller marknadsföring av

öl. Övriga motionsyrkanden avstyrks med hänvisning

till tidigare ställningstaganden samt pågående

berednings- och utredningsarbete.

Till betänkandet har fogats sju reservationer och

ett särskilt yttrande.

Motionerna

1999/2000:L701 av Stig Rindborg m.fl. (m) vari yrkas

att riksdagen hos regeringen begär förslag till

ändring av produktsäkerhetslagen i enlighet med vad

som anförts i motionen.

1999/2000:L702 av Stig Rindborg m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om

begränsningar av Konsumentverkets verksamhet i

enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om

hur framväxten av frivilliga och oberoende

konsumentorganisationer kan stimuleras i enlighet

med vad som anförts i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av

undervisning i konsumentfrågor.

1999/2000:L703 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

märkning av produkter med uppgift om de är testade

på djur eller ej.

1999/2000:L704 av Ingegerd Saarinen och Barbro

Feltzing (mp) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om utredning om svensk användning av

standarden SA 8000, OHSAS 1800, ISO 1400 och ISO

9001.

1999/2000:L706 av Gudrun Lindvall (mp) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att alla kosmetiska

varor som säljs i Sverige skall ha

innehållsdeklarationer på svenska.

1999/2000:L707 av Holger Gustafsson (kd) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om obligatorisk

märkning av djurtestade produkter.

1999/2000:L708 av Carina Hägg (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om en särlagstiftning för

konsumentskydd för hemsidor på Internet.

1999/2000:L709 av Monica Green m.fl. (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om krigsleksaker.

1999/2000:L710 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om standardregler

för stor stark.

1999/2000:L711 av Stig Rindborg m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om det fortsatta

arbetet med implementeringen av Rom- och

Brysselkonventionerna i EG-rätten,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om procedurer för

elektronisk tvistlösning,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om lagval i

utomkontraktuella förhållanden på Internet.

1999/2000:L712 av Anne Ludvigsson m.fl. (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

konsumentupplysning för ungdomar.

1999/2000:L713 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om fri konkurrens och

god information som grundpelare för

konsumentpolitiken,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om fortsatta

avregleringar av produktmarknader,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om svensk prioritering

av det internationella arbetet för gemensamma

riktlinjer och rättsregler,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om resurssvaga hushåll

och budgetrådgivning,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om långivares ansvar

vid kreditgivning,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om konsumentmakt i

offentlig service,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om effektiv

myndighetsorganisation för främjande av

konsumentintresset.

1999/2000:L714 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om komplettering av det

fjärde konsumentpolitiska målet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om införande av ett

nytt konsumentpolitiskt mål,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att regeringen

årligen skall redovisa till riksdagen hur miljömålet

efterlevs,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att en prioriterad

uppgift för Sverige måste vara att påverka EU så att

hänsyn till konsumenten och miljön sätts före

hänsynen till den inre marknaden,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att Sverige, i EU

och i internationella sammanhang, företräds av

personer med en bred representationsbas,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en nyhetstidning om

konsumentpolitiken i EU och om svenska initiativ och

insatser,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att TV-programmet

Anslagstavlan utvecklas så att också information om

miljö och livsstil kan sändas,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att reformera

Nordens miljömärkning Svanen,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om kriteriearbetet

kring miljömärkningen,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att Sverige

måste verka i EU för att bevara den nationella

miljömärkningen,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om behovet av att

stödja en process för rättvis handel,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att

produktsäkerhetslagen skall omfatta sådana

offentligt producerade tjänster som tillhandahålls

inom ramen för offentlig service och inte är en

direkt följd av myndighetsutövning.

1999/2000:L715 av Ingemar Vänerlöv (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om märkning av

djurtestade produkter,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en harmonisering av

reglerna inom EU.

1999/2000:L907 av Ragnwi Marcelind (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av ett

regelverk för nätverksförsäljning i Sverige,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att ett regelverk

för nätverksförsäljning bör ha gemensam nordisk

lagstiftning.

1999/2000:U512 av Marianne Andersson m.fl. (c) vari

yrkas

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om stärkt

konsumentskydd vid gränsöverskridande handel.

1999/2000:T717 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari yrkas

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om det fortsatta

arbetet med implementeringen av Rom- och

Brysselkonventionerna i EG-rätten.

Utskottet

Inledning

Verksamhet med syfte att stödja konsumenter har en

lång tradition i Sverige. Till en början bedrevs

sådan verksamhet av olika konsumentorganisationer,

exempelvis Kooperativa kvinnogillesförbundet och

Husmodersföreningarnas Riksförbund, som bildades

redan i början av 1900-talet. Ett statligt

engagemang växte fram långt senare. Först under

1940-talet bildades halv- och helstatliga

institutioner med konsumentstödjande uppgifter. Fram

till slutet av 1950-talet var dessa konsumentorgans

verksamhet framför allt inriktad på att hjälpa

hushållen att utnyttja sina resurser så väl som

möjligt. Efter hand kom verksamheten att ägnas åt

provning och upplysning om varor.

Under 1960-talet vidgades ramen för det

konsumentpolitiska arbetet och konsumentens roll som

marknadsaktör kom att ges ett allt större intresse.

Under senare delen av 1960-talet inleddes försök med

lokal konsumentverksamhet. Nya statliga organ med

konsumentpolitiska uppgifter bildades. Allmänna

reklamationsnämnden kom till år 1968.

Konsumentombudsmannen (KO) och Marknadsrådet,

nuvarande Marknadsdomstolen, inrättades år 1971 och

Konsumentverket året därpå. År 1975 blev

Konsumentverkets chef även konsumentombudsman.

Lagstiftningsarbetet på det konsumentpolitiska

området inleddes i början av 1970-talet. Sedan dess

har en mängd nya lagar stiftats, både på

civilrättens och marknadsrättens område, i syfte att

stärka konsumenternas rättsliga ställning.

Konsumentpolitisk verksamhet bedrivs nu - förutom

av enskilda konsumenter - av staten, kommunerna,

frivilliga organisationer och näringslivet.

Verksamheten är bred och mångfasetterad och är

inriktad på såväl övergripande som individuella

frågor.

Konsumentverket är central förvaltningsmyndighet

för konsumentfrågor. Verksamhetens övergripande mål

är att stödja hushållen i deras strävan att

effektivt utnyttja sina resurser, att stärka

konsumenternas ställning på marknaden, att skydda

konsumenternas hälsa och säkerhet samt att medverka

till att sådana konsumtions- och produktionsmönster

utvecklas som minskar påfrestningarna på miljön och

bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling.

Konsumentverket har även sedan den 1 juli 1998 ett

s.k. sektorsansvar för miljörelaterade

konsumentfrågor. För budgetåret 2000 har riksdagen

under utgiftsområde 24 Näringsliv anvisat ett

ramanslag till Konsumentverket om 84 340 000 kr

(prop. 1999/2000:1, utg.omr. 24, bet. NU1).

De frivilliga konsumentorganisationerna spelar en

viktig roll i arbetet med olika konsumentfrågor. En

grupp utgörs av fristående organisationer med

konsumentaktiviteter som huvudengagemang, t.ex.

Sveriges konsumentråd och Husmodersföreningen Hem

och Samhälle. En annan grupp består av

organisationer och folkrörelser med ett allmänt

samhällsintresse där ett konsumentpolitiskt

engagemang är en del av organisationens övergripande

mål, exempelvis fackliga organisationer och

Villaägarnas riksförbund.

Inom näringslivet har sedan många år utvecklats en

omfattande verksamhet med s.k. egenåtgärder, vilka

syftar till att lösa eller förebygga olika

konsumentproblem. Flertalet av dessa har en

inriktning mot god sed i marknadsföringen och

förekommer i form av branschvisa eller

branschövergripande regler samt på undervisning och

information angående gällande regler. Många

branscher har fortlöpande utvecklat olika program

för intern reklambevakning, reklamationshantering,

tvistlösning och annan kundinriktad verksamhet.

Konsumentpolitikens mål och inriktning

Konsumentpolitiska riktlinjer har fastställts av

riksdagen vid fyra tillfällen. De nuvarande

riktlinjerna, som lades fast i juni 1995, är avsedda

att ange målen för och inriktningen av den

konsumentpolitik som behövs för att möta de

förändringar som sker och stärka konsumenternas

ställning. Vissa områden skall enligt riktlinjerna

vara prioriterade. Dit hör hushållens baskonsumtion

och stöd till konsumentgrupper som är ekonomiskt

eller socialt utsatta eller som av andra skäl har

behov av särskilt stöd. Det gäller också åtgärder

som främjar konsumentintressena i det

internationella samarbetet (prop. 1994/95:140, bet.

LU32).

De mål som har fastlagts för konsumentpolitiken är

sålunda att hushållen skall ha goda möjligheter att

utnyttja sina ekonomiska och andra resurser

effektivt, att konsumenterna skall ha en stark

ställning på marknaden, att konsumenternas hälsa och

säkerhet skyddas samt att sådana konsumtions- och

produktionsmönster utvecklas som minskar

påfrestningarna på miljön och bidrar till en

långsiktigt hållbar utveckling.

Den 7 januari 1999 beslutade regeringen att

tillkalla en parlamentarisk kommitté med uppgift att

lämna förslag beträffande utformningen av

konsumentpolitiken inför ett nytt sekel (dir.

1999:1). Kommittén har antagit namnet

Konsumentpolitiska kommittén 2000.

Enligt direktiven skall kommittén identifiera

konsumentpolitikens långsiktiga innehåll och

prioriteringar. Kommittén skall för detta ändamål

göra en utvärdering och en översyn av de

konsumentpolitiska målen. Vid behov skall kommittén

föreslå hur målen kan utvecklas och förbättras.

Kommittén skall också avväga vilka medel i form av

lagstiftning och ekonomiska och andra resurser som

bör utnyttjas för att bäst nå dessa mål. Utredningen

skall genomföras i ett tydligt EU-perspektiv, där

det nordiska samarbetet skall vara en viktig bas.

Genom beslut den 7 oktober 1999 gav regeringen i

tilläggsdirektiv kommittén i uppdrag att kartlägga

rättsläget när det gäller konsumenternas möjlighet

att få konsumentinformation om dagligvaror vid

handel via Internet och, vid behov, föreslå åtgärder

för att förbättra konsumentskyddet. Enligt

tilläggsdirektiven skall kommittén analysera och

föreslå hur riktad information om dagligvaror kan

lämnas till olika grupper som är i behov av särskilt

stöd på ett sätt som långsiktigt passar in i den

konsumentpolitiska verksamheten (dir. 1999:77).

Utredningsuppdraget skall vara slutfört senast den

15 mars 2000.

I några motioner berörs övergripande frågor om den

framtida konsumentpolitikens mål och inriktning.

Karin Pilsäter m.fl. (fp) anför i motion L713 att

en väl fungerande marknadsekonomi förutsätter att

konsumenterna kan bilda sig en uppfattning om varor

och tjänster för att göra väl överlagda val och

begär ett tillkännagivande om att fri konkurrens och

god information är grundpelare för

konsumentpolitiken (yrkande 1). I samma motion

begärs också ett tillkännagivande om att effektiv

konkurrens i offentlig och privat verksamhet är till

nytta för konsumenterna och att fler produktområden

bör avregleras (yrkande 2). Motionärerna begär

vidare att riksdagen hos regeringen skall begära en

översyn av lagstiftningen i syfte att stärka

konsumentintresset i de offenligt styrda

tjänstesektorerna (yrkande 8).

I motion L702 av Stig Rindborg m.fl. (m) anförs att

det främst är en fri marknadsekonomi som ger

konsumenterna makt och att ett allomfattande

statligt ansvarstagande leder till passivitet och

skapar en dyr och ofta otymplig byråkrati. Stora

delar av Konsumentverkets verksamhet skulle, enligt

motionärerna, kunna privatiseras. I motionen begärs

ett tillkännagivande om att regeringen skall

återkomma med förslag till begränsningar av

Konsumentverkets verksamhet i enlighet med det

anförda (yrkande 1). Motionärerna anser att dessa

begränsningar av verkets uppgifter skulle möjliggöra

stöd till frivilliga och verkligt oberoende

konsumentorganisationer som skulle kunna vara

pådrivande i angelägna konsumentfrågor. I motionen

begärs ett tillkännagivande om att riksdagen hos

regeringen skall begära förslag till hur framväxten

av sådana organisationer kan stimuleras (yrkande 2).

Myndighetsstrukturen på konsumentområdet tas upp

även i motion L713 av Karin Pilsäter m.fl. (fp).

Motionärerna anser att en bättre rollfördelning

mellan å ena sidan Konsumentverkets

myndighetsutövande och marknadsvårdande uppgifter

och å andra sidan verkets opinionsbildande och

ensidigt konsumentstödjande uppgifter skulle främja

marknadens funktionssätt. I motionen begärs ett

tillkännagivande om att en översyn av

myndighetsutövning, marknadskontroll,

opinionsbildning och konsumentstöd på konsument-

området bör göras i syfte att än bättre uppnå

verksamhetens mål (yrkande 10).

Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) anser i motion L714 att

det bör införas ett nytt konsumentpolitiskt mål som

går ut på att enskilda individers ställning på

marknaden som medvetna konsumenter skall stärkas. På

så sätt kan konsumenterna enligt motionärerna ges

möjligheter att göra etiska ställningstaganden och

påverka samhällets produktion och utveckling på ett

demokratiskt sätt. I motionen begärs ett

tillkännagivande i enlighet med det anförda (yrkande

2).

Enligt utskottets mening bör riksdagen för

närvarande inte göra några uttalanden beträffande de

principiella spörsmål som tas upp i de nu aktuella

motionerna. Frågeställningarna ryms nämligen inom

det uppdrag regeringen den 7 januari 1999 givit till

Konsumentpolitiska kommittén 2000. Av direktiven

framgår att kommittén skall identifiera vilka

områden som långsiktigt bör prioriteras inom

konsumentpolitiken och vilken ambitionsnivå som bör

gälla på de olika områdena. I detta ingår att

värdera vad som skall vara konsumentpolitikens

huvudinriktning, och en modell skall föreslås för

det offentliga åtagandet på konsumentområdet.

Kommittén skall för detta ändamål göra en

utvärdering och en översyn av de konsumentpolitiska

målen och arbetet. Vid behov skall kommittén föreslå

hur målen kan utvecklas och fungera bättre mot

bakgrund av de nya förutsättningarna i samhället. I

direktiven anförs vidare att avreglering av vissa

marknader och konkurrensutsättning av vissa tjänster

för den enskilde har inneburit ökade valmöjligheter,

men också lett till mer oklara gränser för vilka

regler som gäller. Enligt direktiven är det

angeläget att klargöra vilken roll

konsumentpolitiken har i detta sammanhang. Kommittén

skall därför analysera vilka rättigheter som den

enskilde har i sin roll som medborgare respektive

konsument i olika sammanhang. Ytterligare en uppgift

för kommittén är att analysera om, och i så fall

hur, Konsumentombudsmannens och Konsumentverkets

roller kan vidareutvecklas och tydliggöras

ytterligare.

Utskottet anser att resultatet av det pågående

utredningsarbetet bör avvaktas och avstyrker därför

bifall till motionerna L702 yrkandena 1 och 2, L713

yrkandena 1, 2, 8 och 10 samt L714 yrkande 2.

Det svenska arbetet med konsumentfrågor

inom EU

Genom Amsterdamfördraget, som trädde i kraft den 1

maj 1999, har tydliggjorts att konsumentfrågorna

numera är ett självständigt politikområde inom EU

och att konsumentskyddskraven skall beaktas vid

utformningen och genomförandet av gemenskapens

övriga politik och verksamhet. Amsterdamfördraget

innebär också att miljöpolitiken skall integreras i

gemenskapens alla politikområden, något som har

särskild betydelse för möjligheterna att verka för

att miljömålet inom konsumentpolitiken kan

uppfyllas.

Våren 1996 beslutade riksdagen om mål för och

inriktning av det svenska arbetet med

konsumentfrågor inom EU (skr. 1995/96:181, bet.

LU26). Det övergripande målet för Sveriges arbete

skall, enligt riksdagens beslut, vara att ge

konsumenterna en stark ställning på marknaden och

att främja konsumenternas intressen och inflytande i

ett integrerat Europa. Samtidigt skall det vara

möjligt att bibehålla och utveckla nivån på svensk

konsumentpolitik. Den grundsyn på

konsumentpolitikens syfte som riksdagen givit

uttryck för i 1995 års konsumentpolitiska beslut

ligger således också till grund för vad som skall

gälla för arbetet inom EU.

I motion L714 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) begärs

ett tillkännagivande om att en prioriterad uppgift

för Sverige skall vara att påverka EU i en sådan

riktning att hänsynen till konsumenterna och miljön

sätts före hänsynen till den inre marknaden (yrkande

4). I motionen yrkas vidare ett tillkännagivande om

vikten av att Sverige inom EU och i andra

internationella sammanhang där konsumentintressen

berörs fortsättningsvis skall företrädas av personer

med en bredare representationsbas (yrkande 5).

Motionärerna anser också att det är svårt att få

information om det konsumentpolitiska arbetet inom

EU och yrkar att riksdagen skall begära att

regeringen ser till att en nyhetstidning inrättas,

dels om EU:s konsumentpolitik, dels om svenska

initiativ och insatser på detta område (yrkande 6).

Vad först gäller yrkandena 4 och 5 är utskottet

inte berett att nu förorda några särskilda åtgärder

från riksdagens sida med anledning av de nu aktuella

motionsyrkandena. I direktiven till

Konsumentpolitiska kommittén 2000 konstaterar

regeringen sålunda att inriktningen för arbetet med

konsumentpolitik i EU formulerades efter endast ett

års medlemskap i unionen. Vidare konstateras att

svensk konsumentpolitik i dag är djupt integrerad

med EU:s konsumentpolitik och att den tid Sverige

varit medlem i EU har givit erfarenheter kring hur

konsumentpolitiken kan utformas i Sverige och EU. Av

direktiven framgår att utredningen skall ske i ett

tydligt EU-perspektiv samt att kommittén skall

analysera och vid behov lämna förslag i frågan om

EU-aspekten bör betonas tydligare i

konsumentpolitikens mål och, i så fall, på vilket

sätt detta bör ske. Kommittén skall vidare värdera

vilka strategier som är lämpliga för att Sverige

skall kunna bedriva ett kraftfullt och initierat

arbete med konsumentfrågor inom EU och andra

relevanta internationella forum och vilka sakfrågor

som särskilt bör lyftas fram.

När det sedan gäller informationen om det

konsumentpolitiska arbetet inom EU kan utskottet

inte ställa sig bakom den kritik som förts fram i

yrkande 6. Utskottet vill därvid peka på att olika

åtgärder har vidtagits i skilda sammanhang för att

informera om konsumentpolitiska frågor, både när det

gäller nationella frågor och arbetet inom EU. Nämnas

kan nyhetsbrevet Konsumentfrågor och EU och skriften

Nya EU-förslag som ges ut av Regeringskansliet med

jämna mellanrum. På Regeringskansliets hemsida på

Internet finns också en mängd information om EU-

frågor. Vidare bör erinras om att Konsumentverket

ger ut olika typer av rapporter, rättsinformation

och faktablad som bl.a. berör konsumenträttsliga EU-

frågor. Information finns även att hämta hos

konsumentorganisationerna. Behov av något initiativ

från riksdagens sida med anledning av motion L714

yrkande 6 föreligger således inte.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motion L714 yrkandena 4, 5 och 6.

Karin Pilsäter m.fl. (fp) anför i motion L713 att

Sverige bör verka kraftfullt för att gällande och

framtida lagstiftning på det konsumenträttsliga

området inom EU utformas på ett enkelt och tydligt

sätt. I en öppen handel över gränserna är, enligt

motionärerna, det arbete som utförs inom ramen för

samarbetet i EU och OECD för gemensamma riktlinjer,

enkla rättsregler och tydlighet för konsumenterna

mycket viktigt och bör prioriteras av svenska

myndigheter. I motionen begärs ett tillkännagivande

i enlighet härmed (yrkande 4).

Utskottet erinrar om att Sverige enligt de mål och

riktlinjer för det svenska konsumentpolitiska

arbetet inom EU som lades fast av riksdagen våren

1996 skall verka för att EG:s regelverk på

konsumentområdet systematiseras och görs mer

överblickbart samt att lagspråket i och uppbyggnaden

av direktiven förbättras och görs lättare att förstå

(skr. 1995/96:181, bet. LU26).

Därutöver vill utskottet peka på att också dessa

spörsmål innefattas i det pågående utredningsarbetet

inom Konsumentpolitiska kommittén 2000, vars

resultat bör avvaktas.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motion L713 yrkande 4.

Konsumentskydd vid gränsöverskridande

handel, m.m.

Genom upprättandet av den inre marknaden och

informationsteknikens utveckling har den

gränsöverskridande handeln kommit allt mer i

blickpunkten under senare år. Uppstår tvist mellan

köpare och säljare vid sådan handel kan särskilda

problem uppkomma, bl.a. beträffande vilket lands lag

som skall tillämpas och vilken domstol eller annat

tvistlösningsorgan som skall pröva tvisten. I några

motioner tas upp sådana spörsmål med anknytning till

konsumentskyddet vid gränsöverskridande handel.

Som en allmän bakgrund bör inledningsvis upplysas

om att gemensamma bestämmelser om lagval finns för

samtliga EU:s medlemsländer i konventionen den 19

juni 1980 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser,

den s.k. Romkonventionen. Konventionens

tillämpningsområde omfattar, med några undantag,

alla slag av förmögenhetsrättsliga avtal och dess

huvudprincip, som kommer till uttryck i artikel 3,

är att parterna har full frihet att själva bestämma

vilket lands lag som skall vara tillämplig på ett

avtal. Från huvudregeln görs några undantag som

inskränker avtalsfriheten. Dessa inskränkningar

avser i huvudsak anställningsavtal och

konsumentavtal.

Inskränkningarna i fråga om konsumentavtal finns i

artikel 5 och innebär att en konsument i vissa

situationer skyddas av lagen i det land där

konsumenten har sin vanliga vistelseort. I stort

sett alla typer av konsumentavtal omfattas av

artikel 5. För att de särskilda skyddsreglerna skall

vara tillämpliga krävs emellertid att avtalet har

ingåtts under någon av följande alternativa

omständigheter, nämligen (1) att avtalet har

föregåtts av ett särskilt till konsumenten riktat

anbud eller annonsering i det land där konsumenten

har sin vanliga vistelseort och konsumenten där har

företagit de handlingar som var nödvändiga för

avtalets ingående, (2) att näringsidkaren eller

dennes representant har mottagit konsumentens

beställning i det land där konsumenten har sin

vanliga vistelseort, eller (3) att avtalet avser

försäljning av varor och konsumenten har rest från

det land där han har sin vanliga vistelseort till

ett annat land där han beställt varan, och säljaren

har organiserat resan i syfte att förmå konsumenten

till köpet.

För det fall ett konsumentavtal omfattas av artikel

5 och avtalet ingåtts under någon av nu redovisade

omständigheter får parternas lagval inte innebära

att konsumenten berövas det skydd som tillförsäkras

denne enligt tvingande regler i det land där

konsumenten har sin vanliga vistelseort. Om parterna

inte har avtalat något särskilt i lagvalsfrågan

skall lagen i konsumentens hemland tillämpas.

Vidare bör understrykas att de särskilda reglerna i

artikel 5 inte innebär något allmänt underkännande

av parternas lagval. Lagvalet tillerkänns således

full verkan såvitt gäller icke-tvingande

lagstiftning. Dessutom får även tvingande

bestämmelser åsidosättas, dock inte till

konsumentens nackdel. Är på en viss punkt den

bestämmelse som gäller enligt den av parterna valda

lagen mer fördelaktig för parterna än motsvarande

bestämmelse i lagen i det land där konsumenten har

sin vistelseort skall den valda lagens bestämmelse

tillämpas. Om ett konsumentavtal har träffats i

någon annan situation än de som omfattas av artikel

5, gäller i princip huvudregeln om avtalsfrihet.

Av artikel 20 framgår att avvikande bestämmelser i

andra EG-rättsakter om lagval skall tillämpas i

stället för Romkonventionen. Ett exempel på detta är

artikel 12.2 i direktiv (97/7/EG) om konsumentskydd

vid distansavtal, som innebär att medlemsländerna

skall vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa

att konsumenterna inte berövas det skydd som ges i

direktivet genom att ett tredje lands lag väljs som

tillämplig lag på ett avtal, om avtalet har nära

anknytning till en eller flera medlemsländers

territorium.

I Romkonventionen finns inte några särskilda

bestämmelser som tar sikte på elektronisk handel på

Internet. De särskilda konsumentskyddsreglerna är

således tillämpliga även vid sådan handel. I fråga

om avtal som ingåtts med anledning av vissa slag av

marknadsföring är dock rättsläget i viss mån oklart

huruvida de särskilda konsumentskyddsreglerna

gäller eller ej.

Som framgått omfattar Romkonventionen endast

tvister i avtalsförhållanden. Inom EU pågår dock

diskussioner om att utarbeta en konvention eller

annat rättsligt instrument i syfte att reglera

frågan om tillämplig lag i tvister med anledning av

förpliktelser utanför avtalsförhållanden, exempelvis

i skadeståndstvister.

Romkonventionen är införlivad i svensk rätt genom

lagen (1998:167) om tillämplig lag för

avtalsförpliktelser, som trädde i kraft den 1 juli

1998 (prop. 1997/98:14, bet. LU9).

I sammanhanget bör även nämnas att det för

närvarande pågår arbete inom EU med att utarbeta ett

direktiv om vissa rättsliga aspekter på den

elektroniska handeln på den inre marknaden. De

frågeställningar som regleras i Romkonventionen

kommer, enligt vad utskottet har erfarit, dock inte

att påverkas av detta direktiv. Däremot aktualiseras

olika frågor kring tillämplig lag i vissa

utomobligatoriska situationer, bl.a. i fråga om

marknadsföring.

Marianne Andersson m.fl. (c) anser i motion U512

att konsumentskyddet vid gränsöverskridande handel

bör stärkas och förespråkar bl.a. att konsumentens

hemlands lag skall gälla vid privatimport och att

konsumenterna skall ges stöd för att hävda sin rätt

och skydd mot otillbörliga affärsmetoder. I motionen

begärs ett tillkännagivande i enlighet med det

anförda (yrkande 15).

En annan uppfattning framförs i motion L711 av Stig

Rindborg m.fl. (m). Enligt motionärerna innebär

konsumentens ovillkorliga rätt att få en tvist

prövad enligt sitt hemlands lagstiftning orimliga

konsekvenser för näringsidkarna, särskilt

småföretagarna, som inte kan förutse vilken

lagstiftning som blir tillämplig på olika avtal.

Detta kommer, enligt vad som anförs i motionen, att

lägga en hämsko på utvecklingen av den elektroniska

handeln. Motionärerna anser att Sverige i det

fortsatta arbetet inom EU med bl.a. Romkonventionen

bör verka för att lagvalsfrågan skall vara

dispositiv på så sätt att företagen, genom

information på sin hemsida, skall kunna upplysa om

att företagets hemlands konsumentlagstiftning

gäller. Om inte näringsidkaren använder sig av denna

möjlighet skall i stället konsumentens hemlands lag

gälla. I motionen begärs ett tillkännagivande i

enlighet med det anförda (yrkande 1).

Ett motsvarande yrkande återfinns i motion T717 av

Bo Lundgren m.fl. (m) (yrkande 17).

I motion L711 av Stig Rindborg m.fl. (m)

aktualiseras även frågan om tillämplig lag i

utomobligatoriska situationer med anknytning till

handel på Internet. Motionärerna pekar på att olika

konsumenträttsliga krav gäller i olika länder,

exempelvis vad gäller utformningen av

marknadsföring. Det är, enligt motionärerna,

orimligt att kräva av näringsidkarna att de skall

känna till dessa olika regelsystem. I stället

förordar motionärerna den ordningen att

näringsidkaren endast skall behöva följa

lagstiftningen på sin egen etableringsort. I

motionen begärs ett tillkännagivande om att Sverige

inom EU skall verka för vad som nu anförts (yrkande

3).

När det först gäller motion U512 vill utskottet

erinra om att enligt de mål och riktlinjer som

riksdagen lagt fast för det svenska arbetet med

konsumentpolitiska frågor inom EU våren 1996 skall

det övergripande målet för det svenska arbetet vara

att ge konsumenterna en stark ställning på marknaden

och att främja konsumenternas intressen och

inflytande, bl.a. i fråga om olika köprättsliga

spörsmål vid gränsöverskridande handel (skr.

1995/96:181, bet. LU26).

Mot bakgrund av vad nu har redovisats kan utskottet

inte finna att det skulle föreligga någon

motsättning mellan å ena sidan motionsönskemålen och

å andra sidan inriktningen på det svenska arbetet

inom EU och, vad särskilt gäller lagvalsfrågan,

gällande lagstiftning på området.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motion U512 yrkande 15.

Vad sedan gäller de spörsmål som tas upp i

motionerna L711 yrkande 1 och T717 yrkande 17

konstaterar utskottet att riksdagen så sent som

våren 1998 vid antagandet av lagen (1998:167) om

tillämplig lag för avtalsförpliktelser ställt sig

bakom de principer, bl.a. vad gäller konsumentskydd

vid lagval, som kommit till uttryck i

Romkonventionen. Vad motionärerna anfört utgör

enligt utskottets uppfattning inte skäl att nu

förorda en motsatt ordning. I sammanhanget bör

noteras att frågor kring lagval i tvister med

anledning av elektronisk handel nyligen har

övervägts av Utredningen om konsumenträttigheter i

IT-samhället. Utredningen föreslår i sitt betänkande

(SOU 1999:106) Konsumenterna och IT - en utredning

om datorer, handel och marknadsföring att Sverige

inom det europeiska samarbetet skall verka för en

förenkling av de särskilda konsumentskyddsreglerna i

Romkonventionen, som innebär att konsumentskyddet

till skillnad från vad som nu är fallet inte skall

vara beroende av näringsidkarens och konsumentens

agerande i marknadsföring och avtalssituation.

Betänkandet har remissbehandlats och bereds för

närvarande inom Regeringskansliet. Utskottet

förutsätter att regeringen återkommer om det

pågående arbetet på området skulle ge anledning till

en förändrad inställning i frågan.

Även frågan om tillämplig lag i utomobligatoriska

förhållanden med anledning av elektronisk handel som

tas upp i motion L711 yrkande 3 har berörts av

Utredningen om konsumenträttigheter i IT-samhället.

Utredningen förordar i denna del att Sverige i det

nu pågående arbetet med att utarbeta ett direktiv om

elektronisk handel skall verka för att

effektlandsprincipen skall gälla generellt vid

elektronisk handel, dvs. att lagstiftningen i

konsumentens hemland skall tillämpas. En annan

ordning skulle, enligt utredningens bedömning,

innebära att svensk marknadsrättslig lagstiftning

aldrig skulle kunna tillämpas på den som marknadsför

varor och tjänster på Internet från ett annat land.

Utskottet har inte underlag att nu göra något

särskilt uttalande i frågan, utan anser att den

pågående beredningen av spörsmålet bör avvaktas.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motionerna L711 yrkandena 1 och 3 samt T717 yrkande

17.

Frågor kring tvistlösning vid gränsöverskridande

handel tas upp i motion L711 av Stig Rindborg m.fl.

(m). Motionärerna anser att det är förenat med lika

stora olägenheter för en småföretagare som för en

konsument att dras inför rätta utomlands. Det är

därför, enligt vad som anförs i motionen, angeläget

att det skapas fungerande procedurer för elektronisk

tvistlösning över gränserna, exempelvis genom

elektroniska skiljeförfaranden. I motionen begärs

ett tillkännagivande i enlighet med det anförda

(yrkande 2).

Utskottet har inte någon annan uppfattning än

motionärerna vad gäller det angelägna i att skapa

tvistlösningsmekanismer i vilka även

gränsöverskridande tvister kan lösas på ett enkelt

och billigt sätt. Utskottet vill dock peka på att

frågan redan har uppmärksammats i flera olika

sammanhang. I regeringens skrivelse om mål och

inriktning för det svenska arbetet med

konsumentpolitiska frågor inom EU anfördes i denna

del, utan erinran från riksdagens sida, att Sverige

skall verka för åtgärder och samarbete på

gemenskapsnivå som gör att konsumenterna snabbt,

enkelt, billigt och rättssäkert skall kunna hävda

sin rätt vid handel över gränserna (skr.

1995/96:181, bet. LU26).

Vidare bör erinras om att det i kommissionens

förslag till direktiv om rättsliga aspekter på den

elektroniska handeln på den inre marknaden finns

bestämmelser som ålägger medlemsländerna att se till

att det är tillåtet att använda metoder för

utomrättslig lösning av tvister, bl.a. med hjälp av

lämpliga elektroniska förbindelser. Liknande

tankegångar kan även återfinnas i de riktlinjer om

konsumentskydd vid elektronisk handel som antogs av

OECD i början av december 1999.

I sammanhanget kan också nämnas att det för

närvarande pågår ett projekt som finansieras av

Nordiska ministerrådet och kommissionen som syftar

till att undersöka dels hur tvistlösning över de

nordiska gränserna fungerar, dels hur ett system för

tvistlösning skulle kunna fungera mellan de nordiska

länderna och länder i södra Europa. Från svensk sida

deltar Allmänna reklamtionsnämnden i projektet.

Utskottet vill slutligen peka på att även detta

motionsspörsmål har uppmärksammats av Utredningen om

konsumenträttigheter i informationssamhället.

Utredningen anser sammanfattningsvis att Sverige bör

arbeta vidare för att tillskapa utomjudiciella

tvistlösningsformer som erbjuder en snabb, billig,

öppen och kostnadseffektiv lösning på

Internetrelaterade konsument- tvister.

Mot bakgrund av vad som nu har redovisats kan

utskottet inte finna annat än att pågående arbete på

såväl internationell som nationell nivå ligger väl i

linje med vad som anförs i den nu aktuella motionen.

Utskottet avstyrker därför bifall till motion L711

yrkande 2.

Miljömålet

Som redovisats i det föregående innebär det av

riksdagen år 1995 fastställda konsumentpolitiska

miljömålet att sådana konsumtions- och produktions-

mönster skall utvecklas som minskar påfrestningarna

på miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar

utveckling.

Miljömålet följdes upp av regeringen våren 1998 i

skrivelsen Konsumenterna och miljön - en

handlingsplan för hållbar utveckling (skr.

1997/98:67). I skrivelsen presenterade regeringen

sin syn på centrala frågor som rör miljömålet och

lade fram en handlingsplan med en rad olika åtgärder

för att uppfylla målet. Enligt skrivelsen skall

miljömålets utveckling utvärderas på olika sätt.

Sålunda skall Konsumentverket varje år redovisa för

regeringen vilka åtgärder som har vidtagits på

området och vid lämpliga tidpunkter redovisa

effekterna av dessa. Vidare skall regeringen år 2001

återkomma till riksdagen med en lägesrapport om hur

arbetet med miljömålet fortskrider och senast år

2002 redovisa effekterna av detta arbete.

Skrivelsen behandlades av utskottet våren 1998 och

föranledde därvid inte någon erinran från utskottets

sida. Utskottet uttryckte i sitt av riksdagen

godkända betänkande sin tillfredsställelse över den

åtgärdsinriktade handlingsplan för förverkligandet

av miljömålet som regeringen presenterat och menade

att en plan för att inleda en process som syftar

till att uppmuntra och underlätta för hushållen att

ta ansvar för miljön var av betydande värde (bet.

1997/98:LU21).

I motion L714 anser Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) att

miljömålet inom konsumentpolitiken bör kompletteras

med ett mål och en strategi om hur solidariskt

hållbara konsumtionsmönster kan skapas (yrkande 1).

I samma motion begärs ett tillkännagivande om att

regeringen årligen bör redovisa för riksdagen hur

miljömålet efterlevs (yrkande 3).

Utskottet erinrar om att yrkanden med önskemål om

förändringar av miljömålet inom konsumentpolitiken

har avstyrkts tidigare, senast våren 1999 i

betänkande 1998/99:LU10. Utskottet har därvid funnit

att miljömålet, som det kommit till uttryck i 1995

års beslut, skall ligga fast och att den uppföljning

av miljömålet som regeringen aviserat i skrivelsen

om konsumenterna och miljön är tillräcklig.

Vad som anförts i den nu aktuella motionen utgör

enligt utskottets mening inte heller nu skäl för

riksdagen att frångå sina tidigare

ställningstaganden vad gäller miljömålets närmare

utformning och dess uppföljning. I sammanhanget bör

erinras om att Konsumentpolitiska kommittén 2000

enligt direktiven skall analysera miljömålets

relation till de övriga konsumentpolitiska målen och

identifiera eventuella målkonflikter. Om det för

helhetens skull visar sig finnas behov av

förändringar av miljömålet kan kommittén lägga fram

förslag också i detta avseende.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motion L714 yrkandena 1 och 3.

Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) begär i motion L714 också

ett tillkännagivande som går ut på att regeringen

skall se till att Konsumentverket verkar för att TV-

inslaget Anslagstavlan även skall innehålla

information om miljö och livsstil (yrkande 7).

Utskottet har för sin del inte något att erinra mot

att sådan information som motionärerna tar upp

lämnas i olika sammanhang. Den närmare utformningen

därav bör dock riksdagen inte göra några särskilda

uttalanden om, varför utskottet föreslår att motion

L714 yrkande 7 avslås.

Lokal konsumentverksamhet

Vid lokal konsumentvägledning erbjuds konsumenterna

bl.a. rådgivning inför köp, budgetrådgivning och

hjälp vid skuldsanering. För närvarande förekommer

lokal konsumentvägledning i omkring 240 av landets

kommuner. Verksamheten finansieras kommunalt, men

erhåller visst stöd av Konsumentverket.

I motion L713 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) begärs

ett tillkännagivande om vikten av att

konsumentvägledningen är lätt tillgänglig och att

verksamhetens inriktning än mer bör vara att stödja

hushåll med låg inkomst med budgetrådgivning och

information om den finansiella sektorn (yrkande 6).

Också när det gäller detta motionsspörsmål vill

utskottet hänvisa till de direktiv regeringen

beslutade den 7 januari 1999 till Konsumentpolitiska

kommittén 2000. I direktiven anför regeringen att

kommunal konsumentverksamhet är viktig för att

konsumenterna skall ha nära till en objektiv och

oberoende rådgivning. Konsumentvägledning finns i de

flesta kommuner, men har varierande omfattning.

Totalt sett bedrivs dock, enligt regeringens

bedömning, en omfattande verksamhet, där viktiga

inslag är budgetrådgivning, reklamationshantering

och medling i konsumenttvister, förköpsrådgivning

och konsumenträttslig rådgivning. Av direktiven

framgår att kommittén skall lämna förslag på hur

konsumenternas rätt till lokal, objektiv och

oberoende konsumentvägledning bäst kan tas till

vara. En, enligt direktiven, särskilt viktig fråga

som kommittén skall analysera är hur arbetet med

budgetrådgivning och skuldsanering kan förstärkas.

Utskottet kan inte finna annat än att inriktningen

på det pågående utredningsarbetet ligger väl i linje

med de synpunkter som framförs i motionen. Något

tillkännagivande eller annan åtgärd från riksdagens

sida med anledning av motion L713 yrkande 6 är inte

påkallad, varför motionsyrkandet avstyrks.

Konsumentutbildning

Frågan om konsumentutbildning för barn och ungdom

tas upp i två motioner.

Stig Rindborg m.fl. (m) framhåller i motion L702

vikten av att man redan i unga år får lära sig att

hushålla med de resurser man har. I motionen begärs

ett tillkännagivande om vikten av skolans

undervisning, bl.a. i ekonomi, för ökad medvetenhet

i konsumentfrågor (yrkande 3).

Anne Ludvigsson m.fl. (s) anför i motion L712 att

konsumentfrågorna bör komma in mer i kursplanerna

för olika ämnen och tas upp i all lärarutbildning. I

motionen begärs ett tillkännagivande som går ut på

att regeringen snarast skall återkomma till

riksdagen med förslag om hur detta kan genomföras.

Frågor som rör ungdomar och konsumtion övervägdes

av utskottet våren 1995 i samband med behandlingen

av propositionen Aktiv konsumentpolitik (prop.

1994/95:140). I propositionen uttalade sig

regeringen bl.a. beträffande gymnasieundervisningen

och menade att konsumentkunskap måste ses som ett

ämnesövergripande område, som kan tas upp i

undervisningen i en rad olika områden, exempelvis

samhällskunskap, matematik, ekonomi och svenska.

Utskottet anförde för sin del att det var angeläget

med ökad uppmärksamhet gentemot ungdomar, inte minst

när det gäller hushållsekonomiska frågor (bet.

1994/95:LU32).

Spörsmål kring ungdomar och utbildning på

konsumentområdet berördes av utskottet även våren

1998 vid behandlingen av regeringens skrivelse om

konsumenterna och miljön (skr. 1997/98:67).

Utskottet delade därvid regeringens uppfattning att

inlärningsprocessen i skolan och den högre

utbildningen är en av de viktigaste faktorerna för

att enskilda på sikt skall kunna tillägna sig

djupgående kunskap om sin inverkan på miljön och

medverka till en hållbar utveckling. Enligt

utskottets mening var det därför ytterst värdefullt

att frågor som rör konsumentkunskap sattes i fokus

(bet. 1997/98: LU21).

Utöver vad som nu anförts vill utskottet peka på

att Konsumentpolitiska kommittén 2000 har i uppgift

att överväga de nu aktuella motionsspörsmålen. Av

direktiven framgår nämligen att kommittén skall

analysera och lämna förslag om hur samhällets ansvar

för konsumentinformation och konsumentutbildning bör

utformas och finansieras. Kommittén skall vidare

analysera om det behövs särskilda insatser för unga

konsumenter.

Mot denna bakgrund anser utskottet att motionerna

L702 yrkande 3 och L712 inte motiverar någon

riksdagens ytterligare åtgärd och således bör lämnas

utan bifall.

Märkning

I detta avsnitt behandlar utskottet en handfull

motioner, i vilka motionärerna tar upp vissa

frågeställningar kring olika slag av märkning.

Utskottet inleder med några motionsyrkanden som rör

miljömärkning.

Positiv miljömärkning innebär att de produkter som

är minst miljöbelastande inom en produktgrupp lyfts

fram med hjälp av ett miljömärke. Märkningen bygger

på att kriterier fastställs för olika

produktgrupper. Kriterierna anger vilka miljö- och

funktionskrav som skall vara uppfyllda för att en

produkt skall kunna tilldelas miljömärket.

År 1989 beslutade Nordiska ministerrådet att

inrätta ett nordiskt system för frivillig, positiv

miljömärkning, den s.k. svanmärkningen. Samtliga

nordiska länder är anslutna till systemet. I varje

land finns ett nationellt miljömärkningsorgan som

medverkar i det nordiska samarbetet och förvaltar

systemet på nationell nivå. Regeringen utsåg i

januari 1998 SIS Miljömärkning AB till förvaltare i

Sverige av svanensystemet. Utarbetandet av kriterier

sker i samnordiska arbetsgrupper och kriterierna

fastställs sedan av Nordiska miljömärkningsnämnden.

Hittills har kriterier för omkring 50 produktgrupper

fastställts, och för närvarande finns närmare 3 000

svanmärkta produkter på den nordiska marknaden.

Hösten 1998 påbörjades inom ramen för Nordiska

ministerrådet en översyn av svanensystemet.

Översynen omfattar bl.a. frågor som märkningens

miljöeffekter, konsumenternas kunskap om olika typer

av miljöinformation och miljömärkningens

organisation på nordisk och nationell nivå. Arbetet

skall slutredovisas under hösten år 2000.

Konsumentpolitiska kommittén 2000 har i

delbetänkandet (SOU 1999:145) Nordisk miljömärkning

- det statliga engagemanget gjort en utvärdering av

de organisatoriska formerna för och statens

engagemang i den nordiska miljömärkningen.

Betänkandet, som överlämnades i slutet av december

1999, bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

Inom EU inrättades år 1992 ett

miljömärkningssystem, det s.k. blommansystemet, vars

uppbyggnad i stort återspeglar de principer som

gäller för den nordiska miljömärkningen. Symbolen

för EU:s miljömärkning är en stiliserad blomma.

Verksamheten regleras i rådets förordning (EEG) nr

880/92 av den 23 mars 1992 om ett gemenskapsprogram

för tilldelning av miljömärke. Bestämmelser som

behövs för att tillämpa miljömärkningsförordningen i

Sverige finns i lagen (1994:1772) om tillämpningen

av det europeiska miljömärkningssystemet. Enligt

förordningen åligger det varje medlemsland att utse

organ för att utföra de uppgifter som anges i

förordningen. SIS Miljömärkning AB är sedan januari

1998 svenskt behörigt organ inom blommansystemet.

Kriterieutvecklingen sker av de nationella organen

på kommissionens uppdrag och kriterierna fastställs

av kommissionen. Kommissionen biträds av ett råd

sammansatt av representanter för olika

intressegrupper. Hittills har kriterier fastställts

för omkring 15 produktgrupper, och det finns drygt

300 blommanmärkta produkter på den europeiska

marknaden.

Sedan hösten 1996 pågår en revidering av

miljömärkningsförordningen i syfte att bl.a.

effektivisera miljömärkningsarbetet inom EU.

Kommissionen lade våren 1997 fram ett förslag till

ny förordning som bl.a. innebar att nationella

miljömärkningssystem under vissa förutsättningar

skulle dra tillbaka kriterierna för de

produktgrupper för vilka EU:s miljömärkningssystem

fastställt kriterier. Efter omfattande kritik mot

förslaget, bl.a. från svensk sida, beslutade

ministerrådet under hösten 1999 att anta en gemensam

ståndpunkt som innebär att befintliga nationella och

regionala miljömärkningssystem kan fortleva och

samordnas med blommansystemet. Det nya

förordningsförslaget är för närvarande föremål för

Europaparlamentets andra läsning.

I motion L714 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) framförs

kritik mot svanensystemet i flera avseenden.

Motionärerna hävdar att systemet är behäftat med en

rad olika brister och i motionen begärs ett

tillkännagivande om att det nordiska

miljömärkningssystemet skall reformeras (yrkande 9).

Motionärerna pekar särskilt på brister vad gäller

kriterieutvecklingen och begär ett tillkännagivande

om att denna verksamhet skall förbättras i en rad

närmare angivna avseenden (yrkande 11). I motionen

begärs vidare ett tillkännagivande om vikten av att

Sverige inom EU verkar för att nationella

miljömärkningssystem kan bevaras (yrkande 12).

Som framgår är den nordiska miljömärkningen för

närvarande föremål för överväganden i skilda

sammanhang. Utskottet anser att resultatet av det

pågående arbetet bör avvaktas innan något uttalande

från riksdagens sida kommer till stånd i de

frågeställningar som tas upp av motionärerna. När

det gäller förhållandet mellan blommansystemet och

andra nationella och regionala miljömärkningssystem

kan utskottet inte se att det föreligger någon

motsättning mellan motionärernas önskemål och

regeringens inriktning på sitt arbete i denna fråga.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motion L714 yrkandena 9, 11 och 12.

Därmed övergår utskottet till att behandla några

motioner med krav på obligatorisk märkning av

produkter som testats på djur. Marietta de Pourbaix-

Lundin (m) anför i motion L703 att många konsumenter

är emot djurförsök i kommersiella syften, exempelvis

vid tester av kosmetiska och hygieniska produkter.

Enligt motionären är det dock svårt för

konsumenterna att välja bort de produkter som

testats på djur eftersom det inte finns något krav

på att sådana produkter skall märkas. Motionären

begär ett tillkännagivande om att regeringen

skyndsamt bör utreda hur ett sådant obligatoriskt

märkningssystem skulle kunna utformas.

Ett liknande yrkande framförs i motion L707 av

Holger Gustafsson (kd).

Även i motion L715 av Ingemar Vänerlöv (kd) begärs

ett tillkännagivande som går ut på att djurtestade

varor skall märkas (yrkande 1). Motionären begär

vidare ett tillkännagivande om att Sverige skall

verka för införandet av harmoniserade regler om

märkning av djurtestade produkter inom EU (yrkande

2).

Utskottet påminner om att frågan om märkning av

produkter, företrädesvis kosmetiska och hygieniska

produkter, med uppgift om eventuellt djurtest har

uppmärksammats tidigare i flera olika sammanhang.

Med anledning av ett uttalande från riksdagens sida

våren 1988 i betänkandet JoU 1987/88:22 gav

regeringen Konsumentverket i uppdrag att utreda hur

ett system för märkning av kosmetiska produkter med

uppgift om genomfört djurtest skulle kunna utformas.

I uppdraget låg även att redovisa hur en sådan

märkning skulle förhålla sig till Sveriges

handelspolitiska förpliktelser. Konsumentverket

redovisade sitt uppdrag i december 1990 (PM 1990-

12-19, dnr 90/K2754). I promemorian pekade verket på

en rad problem som var förenade med inrättandet av

ett sådant märkningssystem och fann

sammanfattningsvis att det varken var lämpligt eller

rättsligt genomförbart att ålägga företagen en sådan

informationsplikt. I stället föreslog

Konsumentverket att en allmän information, som på

ett klart och kortfattat sätt belyste frågan om

djurtester av kosmetiska och hygieniska produkter,

skulle tillhandahållas konsumenterna i

detaljhandeln. Promemorian har härefter övervägts

inom Regeringskansliet och inte föranlett någon

annan inställning från regeringens sida än den

Konsumentverket givit uttryck för.

I sammanhanget bör vidare erinras om att

ministerrådet i juni 1993 beslutade om ett tillägg

till direktiv 76/768/EEG av den 27 juli 1976 om

tillnärmning av medlemsländernas lagstiftning om

kosmetiska produkter, det s.k. kosmetikadirektivet.

Tillägget innebär bl.a. ett åtagande från

medlemsländernas sida att förbjuda handel med

kosmetika och hygieniska produkter innehållande

ingredienser eller kombinationer av ingredienser som

testats på djur efter den 1 januari 1998. En

förutsättning för att förbudet skulle träda i kraft

vid denna tidpunkt var dock att man till dess

utvecklat och utvärderat alternativa metoder till

djurtesterna. Om det skulle visa sig att

utvecklingen inte kommit tillräckligt långt, skulle

förbudet kunna skjutas upp minst två år. Genom ett

beslut i juni 1997 sköts förbudet upp till den 30

juni 2000, och för närvarande pågår diskussioner

inom EU om att skjuta upp ikraftträdandet

ytterligare.

Mot bakgrund av vad som nu redovisats kan utskottet

konstatera att frågan om att i Sverige inrätta ett

obligatoriskt, offentligrättsligt reglerat, system

för märkning av djurtestade produkter har utretts

och avvisats. Utskottet anser inte att vad

motionärerna nu anfört utgör skäl att förorda en

förnyad utredning i det av motionärerna

aktualiserade spörsmålet. Däremot bör man från

svensk sida avvakta det fortsatta arbetet inom EU,

som ligger väl i linje med motionsönskemålen.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motionerna L703, L707 och L715.

I motion L706 av Gudrun Lindvall (mp) aktualiseras

ett närliggande spörsmål, nämligen utformningen av

innehållsdeklarationer på kosmetiska produkter.

Motionären är kritisk till att det inte finns något

krav på att innehållet i kosmetiska varor skall

redovisas på svenska språket utan enligt den s.k.

INCI-nomenklaturen, som motionären anser vara

obegriplig för konsumenterna. I motionen begärs ett

tillkännagivande som går ut på att kosmetiska varor

som säljs i Sverige skall vara innehållsdeklarerade

på svenska språket.

EG-rättsliga bestämmelser om märkning av kosmetiska

och hygieniska produkter finns bl.a. i

kosmetikadirektivet. Direktivet, som innebär en

harmonisering av produktområdet, är genomfört i

Sverige genom bl.a. Läkemedelsverkets föreskrift

(1995:22) om kontroll av kosmetiska och hygieniska

produkter. Kosmetiska och hygieniska produkter

regleras i dessa sammanhang som en produkttyp.

Enligt nämnda föreskrifts 11 § skall sådana

produkters förpackning och behållare vara märkta med

vissa närmare angivna uppgifter, bl.a. namn och

adress på tillverkaren, kvantitet, hållbarhet,

ingredienser, användningsområde och eventuella

varningstexter. Uppgifterna skall vara lättlästa och

avfattade på svenska, med undantag för tillverkarens

namn och ingrediensförteckningen. Ingrediensernas

beståndsdelar skall i stället identifieras på ett av

flera alternativa sätt, bl.a. enligt den s.k. INCI-

nomenklaturen (International Nomenclature Cosmetic

Ingredient). Direktivet hindrar dock inte att

tillverkaren därutöver anger produktens innehåll på

respektive nationellt språk.

Den frågeställning som aktualiseras i motionen har

nyligen berörts av Utredningen gällande

konsumentinformation om dagligvaror. I betänkandet

(SOU 1999:7) Märk väl! gör utredningen bedömningen

att en förutsättning för att de konsumentpolitiska

målen skall kunna uppnås är att konsumenterna har

tillgång till erforderlig information.

Grundprincipen bör, enligt vad som anförs i

betänkandet, vara att konsumenterna skall garanteras

viss obligatorisk basinformation på förpackningarna,

bl.a. uppgifter om användningsområde, ingredienser,

hållbarhetstid och eventuella varningstexter.

Basinformationen skall vara lättläst och lämnas på

svenska. Enligt utredningens uppfattning bör dock

undantag från språkkravet kunna medges om det är

till gagn för konsumenterna. I betänkandet

exemplifieras detta med den situationen att det, som

i fråga om kosmetiska och hygieniska produkter,

finns gemensamma benämningar som har processats fram

i internationellt samarbete. I dessa fall, där det

råder internationell acceptans kring benämningarna

skulle, enligt utredningens bedömning, ett

användande av svenska termer troligen inte gagna

konsumenterna. Utredningens slutsats är således att

information om beståndsdelarna i hygieniska och

kosmetiska produkter inte skall behöva lämnas på

svenska. I stället föreslår utredningen att

regeringen skall ge Läkemedelsverket i uppdrag att

utarbeta en lathund i vilken de ur hälso- och

miljösynpunkt viktigaste beståndsdelarna i

produkterna definieras och förklaras.

Betänkandet har remissbehandlats och är för

närvarande föremål för beredning inom

Regeringskansliet. Resultatet av det pågående

beredningsarbetet bör inte föregripas av riksdagen,

och utskottet avstyrker bifall till motion L706.

I motion L714 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) anförs

att konsumenterna via rättvisemärkning får chansen

att lägga ytterligare en värdering i sitt handlande,

och i motionen begärs ett tillkännagivande om

behovet av att stödja en process för rättvis handel

(yrkande 13).

Liknande tankegångar återkommer i motion L704 av

Ingegerd Saarinen och Barbro Feltzing (båda mp). I

motionen anförs att det är önskvärt att

konsumenterna kan använda sin makt och bojkotta

varor som producerats på ett oetiskt sätt.

Motionärerna anser att detta kan uppnås genom

användandet av globala etiska standarder som anger

vad som skall gälla i fråga om miljömässiga, sociala

och etiska hänsyn vid produktion, exempelvis ISO-

standarden. I motionen begärs ett tillkännagivande

om att regeringen bör utreda hur användningen av

sådana standarder kan främjas.

Utskottet erinrar om att rättvisemärkning och annan

etisk märkning nyligen har uppmärksammats av

Utredningen gällande konsumentinformation om

dagligvaror. Som nämnts i det föregående har

utredningens betänkande remissbehandlats, och

utskottet förutsätter att det slag av

frågeställningar som tas upp i motionerna övervägs i

den fortsatta beredningen av betänkandet inom

Regeringskansliet. I sammanhanget bör även noteras

att regeringen i februari 1999 tillkallat en

särskild utredare med uppgift att bedöma

konsumenternas och producenternas intresse av en

frivillig jämställdhetsmärkning av varor och

tjänster och föreslå hur ett sådant märkningssystem

skulle kunna utformas. Uppdraget skall redovisas

senast den 31 december 2000. Nämnas kan också att

den ideella organisationen Fair Trade Center på

Konsumentverkets och Sidas uppdrag under år 1999 har

presenterat rapporten Etik och handel som innehåller

en kartläggning av olika aktörers sätt att arbeta

med etisk handel. I rapporten pekas också på ett

antal produkter som är strategiskt viktiga utifrån

konsumenternas behov av att kunna påverka

produktionen. På miljöområdet kan upplysas om att de

s.k. ISO- och EMAS-standarderna för

miljöledningssystem under senare år kommit till

användning i stor utsträckning både inom det privata

näringslivet och inom den offentliga sektorn. För en

närmare redogörelse i denna fråga kan hänvisas till

regeringens skrivelse Hållbara Sverige (skr.

1999/2000:13).

Mot bakgrund av vad som nu redovisats kan utskottet

inte finna annat än att det pågår arbete med den

inriktning som motionärerna förespråkar och kan inte

se att det föreligger behov av något

tillkännagivande eller annan åtgärd från riksdagens

sida. Utskottet avstyrker därför bifall till

motionerna L704 och L714 yrkande 13.

Produktsäkerhetslagen

I produktsäkerhetslagen (1988:1604), som trädde i

kraft den 1 juli 1989, finns bestämmelser som syftar

till att motverka att farliga varor och tjänster

orsakar person- och egendomsskada. I detta syfte får

en näringsidkare åläggas att lämna säkerhets- och

varningsinformation eller förbjudas att

tillhandahålla varor eller tjänster. En

näringsidkare kan även åläggas export- och

säljförbud. I 3 § produktsäkerhetslagen föreskrivs

att ålägganden eller förbud inte får meddelas om det

i en annan författning eller i beslut av en

myndighet har meddelats särskilda bestämmelser om

varan eller tjänsten med samma ändamål som ett

åläggande eller ett förbud enligt lagen skulle

fylla.

Ursprungligen omfattade lagens tillämpningsområde

endast varor och tjänster tillhandahållna i

näringsverksamhet. År 1996 utvidgades

tillämpningsområdet till att avse även varor som

tillhandahålls i offentlig verksamhet (prop.

1995/96:123, bet. LU21).

I motion L701 av Stig Rindborg m.fl. (m) begärs ett

tillkännagivande om att produktsäkerhetslagen bör

ändras så att den även omfattar tjänster som

tillhandahålls i offentlig verksamhet. Motionärerna

pekar bl.a. på att de tjänster som tillhandahålls i

offentlig verksamhet innebär samma risker oavsett om

huvudmannen för verksamheten är enskild eller

offentlig. Därtill kommer, enligt motionärerna, att

nuvarande lagstiftning inte är konkurrensneutral och

att olika krav kan gälla för samma typ av tjänster.

Ett motsvarande yrkande återfinns i motion L714 av

Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) (yrkande 16).

Utskottet erinrar om att riksdagen, på utskottets

hemställan, vid flera tillfällen har avslagit

motionsyrkanden med samma inriktning som de nu

aktuella (se bl.a. bet. 1996/97:LU13, 1997/98:LU21

och 1998/99:LU10). Utskottet har därvid hänvisat

till att offentliga tjänster i hög grad är föremål

för specialreglering och att det inte framkommit

något behov av att låta lagen bli tillämplig även på

tjänster som tillhandahålls inom den offentliga

sektorn.

Utskottet är inte nu berett att göra något särskilt

uttalande i förevarande motionsspörsmål. I

direktiven till Konsumentpolitiska kommittén 2000

anförs att avregleringen av vissa marknader och

konkurrensutsättningen av vissa tjänster i

kommunerna för den enskilde inneburit ökade

valmöjligheter, men också lett till mer oklara

gränser för vilka regler som gäller och att det

därför är angeläget att klargöra vilken roll

konsumentpolitiken har i detta sammanhang. Kommittén

skall därför analysera vilka rättigheter den

enskilde har i sin roll som medborgare respektive

konsument. Utskottet har noterat att statsrådet

Lars-Erik Lövdén i en interpellationsdebatt den 28

januari 1999, med hänvisning till nu refererat

utdrag av direktiven, uttalat att kommittén har i

uppdrag att se över frågan om produktsäkerhetslagens

tillämpning vid offentliga tjänster.

Enligt utskottets mening bör resultatet av det

pågående arbetet avvaktas, och utskottet föreslår

att motionerna L701 och L714 yrkande 16 skall lämnas

utan bifall.

Nätverksförsäljning

Ragnwi Marcelind (kd) aktualiserar i motion L907

spörsmål kring s.k. nätverksförsäljning. Därmed

avses försäljningsverksamhet där varor och tjänster

förmedlas direkt från fabrik utan traditionell

marknadsföring eller mellanhänder. Enligt motionären

skulle nätverksförsäljning kunna bli ett alternativ

för arbetslösa, vilket dock kräver att verksamheten

regleras närmare. I motionen begärs ett

tillkännagivande om behovet av en sådan reglering

(yrkande 1). Motionären yrkar också ett

tillkännagivande om att ett sådant regelverk bör

utformas gemensamt för hela Norden (yrkande 2).

Utskottet påminner om att frågan om

nätverksförsäljning för närvarande utreds av en

särskild projektgrupp på uppdrag av Nordiska

ministerrådet. I uppdraget, som beräknas bli

slutfört under våren 2000, ingår bl.a. att kartlägga

omfattningen på nätverksförsäljningen, belysa olika

konsumenträttsliga problem som är förknippade med

verksamheten och försöka göra en gränsdragning

mellan tillåten och otillåten försäljning. Vidare

skall behovet av lagstiftning på området övervägas.

I likhet med vad utskottet fann våren 1999 vid

behandlingen av en liknande motion i betänkande

1998/99:LU10 anser utskottet att slutsatserna av det

pågående arbetet inom Nordiska ministerrådet bör

avvaktas och motion L907 följaktligen avslås.

Kreditprövning

Konsumentkreditlagen (1992:830) innehåller inte

någon särskild bestämmelse om krav på

kreditprövning. Enligt god kreditgivningssed skall

dock, enligt konsumentkreditlagens förarbeten,

kreditgivaren normalt göra en sådan prövning innan

kredit lämnas (prop. 1991/92:83, bet. LU28).

I motion L713 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) anförs

att lättheten att skaffa krediter, exempelvis genom

s.k. snabblån, kan leda till oöverlagda och dyra

krediter som undergräver hushållsekonomin. Enligt

motionärerna vore det rimligt att kräva att varje

kreditgivning skall föregås av en samlad

kreditprövning för att ge en bättre bild av

låntagarens återbetalningsförmåga. I motionen begärs

ett tillkännagivande i enlighet med det anförda

(yrkande 7).

Utskottet erinrar om att frågan om att införa ett

uttryckligt lagreglerat krav på kreditprövning

diskuterades vid konsumentkreditlagens tillkomst

våren 1992. I den promemoria som låg till grund för

regeringens proposition fanns ett förslag till en

sådan regel. I propositionen gjorde dock regeringen

den bedömningen att lagreglerad kreditprövning

skulle leda till praktiska tillämpningssvårigheter,

varför ett sådant förslag inte lades fram. Utskottet

delade i sitt av riksdagen godkända betänkande

1991/92:LU28 regeringens bedömning och anförde för

sin del att de föreslagna bestämmelserna i

konsumentkreditlagen om näringsidkarnas allmänna

skyldigheter utgjorde ett tillräckligt incitament

för att erforderlig kreditprövning kom till stånd.

Utskottet konstaterar att den fråga som tas upp i

motionen innefattas i uppdraget till

Konsumentpolitiska kommittén 2000. I direktiven

anförs att kommittén skall analysera om det

konsumenträttsliga skyddet på området finansiella

tjänster är tillräckligt. Inom ramen för

utredningsarbetet har under hösten 1999 utarbetats

en rapport om finansiella tjänster i ett

konsumentperspektiv. I rapporten, som syftar till

att utgöra ett diskussionsunderlag för kommitténs

slutliga ställningstaganden på området finansiella

tjänster, föreslås bl.a. att frågan om att införa

ett uttryckligt krav på kreditprövning i

konsumentkreditlagen eller i form av bindande

föreskrifter med sanktionsmöjligheter bör övervägas

närmare.

Också i denna del bör resultatet av det pågående

utredningsarbetet avvaktas, varför utskottet

avstyrker bifall till motion L713 yrkande 7.

Marknadsföring av krigs- och våldsleksaker

Frågor som gäller försäljning och marknadsföring av

leksaker tas upp i en motion. Som en bakgrund till

motionsspörsmålet kan nämnas att Konsumentverket

träffat en överenskommelse med olika

branschföreningar om marknadsföring till barn och

ungdomar av leksaker, spel och liknande.

Överenskommelsen innebär i huvudsak att

krigsleksaker, krigsspel och modellbyggsatser i form

av soldater och krigsmiljöer inte får marknadsföras.

Marknadsföringen av andra modellbyggsatser som har

militär anknytning skall vara återhållsam och visa

den modell som förpackningen innehåller mot en

neutral bakgrund. Överenskommelsen gäller inte

produkter som hänför sig till tiden före år 1914,

eftersom de i första hand kan betraktas som samlar-

objekt.

I motion L709 anser Monica Green m.fl. (s) att

förekomsten av krigs- och våldsleksaker har ökat och

att det krävs kraftigare åtgärder än vad som

hittills vidtagits i form av frivilliga

överenskommelser för att komma till rätta med den

krigshysteri som, enligt vad som anförs i motionen,

numera råder i leksaksaffärerna.

I likhet med motionärerna anser utskottet att det

är angeläget att barn och ungdom inte tillhandahålls

leksaker, spel och liknande produkter som på olika

sätt förhärligar krig och annat våld. Det är vidare

av stor vikt att marknadsföringsåtgärder som riktar

sig mot barn och ungdom inte utformas så att de för

tankarna till våld. Utskottet anser sig inte inom

ramen för förevarande ärende ha tillräckligt

underlag för att förorda någon särskild åtgärd från

riksdagens sida med anledning av den nu aktuella

motionen, men förutsätter dock att regeringen och

berörda myndigheter noga följer utvecklingen på

området och återkommer med konkreta åtgärder i

frågan om det skulle visa sig erforderligt.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motion L709.

Marknadsföring av öl

I motion L710 av Tanja Linderborg m.fl. (v) anförs

att "en stor stark" har blivit ett begrepp i

Sverige. Därmed förknippas, enligt motionärerna, ett

glas starköl innehållande minst 33 cl. Motionärerna

menar att det förekommer att mindre nogräknade

utskänkningsställen i stället för starköl serverar

folk- eller mellanöl i alltför liten mängd. I

motionen begärs ett tillkännagivande om att

regeringen bör föranstalta om att Konsumentverket

eller någon annan myndighet skall utarbeta

standardregler som fastställer dels hur mycket "en

stor stark" skall innehålla, dels en

minimialkoholhalt.

Utskottet vill inte utesluta att det från

konsumentsynpunkt skulle kunna vara av ett visst

värde med sådana regler som förespråkas i motionen.

Utskottet anser att frågan bör bli föremål för mer

ingående överväganden. Det får ankomma på regeringen

att så snart som möjligt ta initiativ till sådana

överväganden i lämpligt sammanhang. Om det därvid

skulle visa sig att de av motionärerna föreslagna

reglerna skulle vara ändamålsenliga och möjliga att

införa, utgår utskottet från att regeringen

återkommer i saken. Vad utskottet sålunda anfört med

anledning av motion L710 bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna.

Konsumentskydd på Internet

I motion L708 av Carina Hägg (s) anförs att det

finns många rättsliga frågetecken vid användningen

av hemsidor på Internet. Som exempel nämns olika

avtals-, köp- och skadeståndsrättsliga rättsfrågor.

I motionen begärs ett tillkännagivande om behovet av

en särlagstiftning med regler till skydd för

konsumenter i fråga om hemsidor på Internet.

Utskottet erinrar om att sådana spörsmål som tas

upp i motionen har övervägts av Utredningen om

konsumenträttigheter i IT-samhället. I utredningens

betänkande (SOU 1999:106) Konsumenterna och IT - en

utredning om datorer, handel och marknadsföring

lämnas en rad förslag i syfte att stärka

konsumenternas ställning på IT-området, bl.a. i

frågor som marknadsföring på Internet, inköp av

datorutrustning, tecknande av Internetabonnemang,

produktansvar och produktskador samt avtals- och

köprättsliga spörsmål vid handel på Internet.

Betänkandet har remissbehandlats och bereds för

närvarande inom Regeringskansliet.

Utskottet kan således konstatera att det pågår

arbete med en inriktning som ligger väl i linje med

motionärens önskemål. Ett tillkännagivande eller

annan åtgärd från riksdagens sida med anledning av

den nu aktuella motionen är inte erforderligt, och

motion L708 bör därför lämnas utan bifall.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande konsumentpolitikens

framtida inriktning

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:L702 yrkandena 1

och 2, 1999/2000:L713 yrkandena 1, 2, 8 och 10

samt 1999/2000:L714 yrkande 2,

res. 1 (m)

res. 2 (fp)

2. beträffande konsumentarbetet inom EU

att riksdagen avslår motion 1999/2000:L714 yrkandena 4, 5

och 6,

3. beträffande enklare regelverk, m.m.

att riksdagen avslår motion 1999/2000:L713 yrkande 4,

res. 3 (fp)

4. beträffande konsumentskydd vid

gränsöverskridande handel

att riksdagen avslår motion 1999/2000:U512 yrkande 15,

5. beträffande tillämplig lag vid

elektronisk handel

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:L711 yrkandena 1

och 3 samt 1999/2000:T717 yrkande 17,

res. 4 (m, kd)

6. beträffande tvistlösning över

gränserna

att riksdagen avslår motion 1999/2000:L711 yrkande 2,

7. beträffande miljömålet

att riksdagen avslår motion 1999/2000:L714 yrkandena 1 och

3,

8. beträffande miljöinformation

att riksdagen avslår motion 1999/2000:L714 yrkande 7,

9. beträffande lokal konsumentverksamhet

att riksdagen avslår motion 1999/2000:L713 yrkande 6,

res. 5 (c, fp)

10. beträffande konsumentutbildning

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:L702 yrkande 3 och

1999/2000:L712,

11. beträffande miljömärkning

att riksdagen avslår motion 1999/2000:L714 yrkandena 9, 11

och 12,

12. beträffande märkning av djurtestade

produkter

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:L703,

1999/2000:L707 och 1999/2000:L715,

13. beträffande innehållsmärkning av

kosmetika

att riksdagen avslår motion 1999/2000:L706,

14. beträffande rättvisemärkning, m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:L704 och

1999/2000:

L714 yrkande 13,

15. beträffande produktsäkerhetslagen

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000: L701 och

1999/2000:

L714 yrkande 16,

16. beträffande nätverksförsäljning

att riksdagen avslår motion 1999/2000:L907,

17. beträffande kreditprövning

att riksdagen avslår motion 1999/2000:L713 yrkande 7,

res. 6 (c, fp)

18. beträffande krigs- och våldsleksaker

att riksdagen avslår motion 1999/2000:L709,

19. beträffande marknadsföring av öl

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:L710 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

res. 7 (m, kd)

20. beträffande konsumentskydd på

Internet

att riksdagen avslår motion 1999/2000:L708.

Stockholm den 18 januari 2000

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

I beslutet har deltagit: Tanja Linderborg (v),

Rolf Åbjörnsson (kd), Marianne Carlström (s),

Stig Rindborg (m), Rune Berglund (s), Henrik S

Järrel (m), Nikos Papadopoulos (s), Elizabeth

Nyström (m), Marina Pettersson (s), Christina

Nenes (s), Tasso Stafilidis (v), Kjell Eldensjö

(kd), Berit Adolfsson (m), Anders Berglöv (s),

Viviann Gerdin (c), Ana Maria Narti (fp) och

Christina Pettersson (s).

Reservationer

1. Konsumentpolitikens framtida inriktning

(mom. 1)

Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Elizabeth Nyström

och Berit Adolfsson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6

börjar med "Enligt utskottets" och på s. 7 slutar

med "yrkande 2" bort ha följande lydelse:

Som framhålls i motion L702 yrkande 1 har

Konsumentverkets uppgifter blivit alltför

omfattande, vilket har resulterat i en alltför dyr

och otymplig byråkrati. I likhet med vad som anförs

i motionen anser utskottet att den icke

myndighetsbetingade verksamheten, såsom

förlagsverksamheten samt provnings- och

forskningsverksamheten, bör kunna privatiseras.

Regeringen bör ges i uppdrag att skyndsamt återkomma

till riksdagen med ett förslag om hur

Konsumentverkets uppgifter kan begränsas i enlighet

med det anförda.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med

bifall till motion L702 yrkande 1 som sin mening ge

regeringen till känna.

När det gäller de spörsmål i övrigt som tas upp i

motionerna L702, L713 och L714 bör resultatet av det

pågående utredningsarbetet inom Konsumentpolitiska

kommittén 2000 inte föregripas av något uttalande

från riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför

bifall till motionerna L702 yrkande 2, L713

yrkandena 1, 2, 8 och 10 samt L714 yrkande 2.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande konsumentpolitikens framtida

inriktning

att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:L702 yrkande 1

och med avslag på motionerna 1999/2000:L702

yrkande 2, 1999/2000: L713 yrkandena 1, 2, 8 och

10 samt 1999/2000:L714 yrkande 2 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Konsumentpolitikens framtida inriktning

(mom. 1)

Ana Maria Narti (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6

börjar med "Enligt utskottets" och på s. 7 slutar

med "yrkande 2" bort ha följande lydelse:

Utskottet ansluter sig till de tankegångar som förs

fram i motion L713 och anser således att en väl

fungerande marknad är den bästa förutsättningen för

att tillgodose konsumenternas önskemål om bra

produkter till låga priser med god service. Fritt

tillträde till marknaden, fri prisbildning och fri

konkurrens, god information och marknadsvårdande

insatser är, enligt utskottets uppfattning, de

viktigaste förutsättningarna och grundpelarna för en

väl fungerande marknad och konsumentpolitik. De

avregleringar av marknaden som genomförts på olika

produktområden under senare år är, som motionärerna

anför, mot denna bakgrund till nytta för

konsumenterna och bör fortsätta på flera områden. En

särskild fråga som aktualiseras i motionen är att

konsumenterna vid offentlig tjänsteproduktion har en

svagare ställning än vad som är fallet på den

privata marknaden. Som motionärerna påpekar omfattar

den konsumenträttsliga lagstiftningen inte

offentliga tjänster såsom utbildning, barnomsorg

eller äldreboende. För att stärka konsumenternas

ställning på det offentliga tjänsteområdet bör,

enligt utskottets mening, lagstiftningen ses över i

syfte att stärka konsumentintresset i de offentligt

styrda tjänstesektorerna. Utskottet ansluter sig

även till de synpunkter som motionärerna framför

beträffande myndighetsorganisationen på det

konsumenträttsliga området. Konsumentverkets roller

bör renodlas och en översyn av myndighetsutövning,

marknadskontroll, opinionsbildning och konsumentstöd

bör göras i syfte att bättre nå målen med

verksamheten.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med

bifall till motion L713 yrkandena 1, 2, 8 och 10 som

sin mening ge regeringen till känna.

När det gäller de spörsmål i övrigt som

aktualiseras i motionerna L702 och L714 bör

utskottet inte föregripa det pågående arbetet inom

Konsumentpolitiska kommittén 2000. Utskottet

avstyrker därför bifall till motionerna L702

yrkandena 1 och 2 samt L714 yrkande 2.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande konsumentpolitikens framtida

inriktning

att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:L713 yrkandena

1, 2, 8 och 10 och med avslag på motionerna

1999/2000:L702 yrkandena 1 och 2 samt

1999/2000:L714 yrkande 2 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Enklare regelverk, m.m. (mom. 3)

Ana Maria Narti (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8

börjar med "Utskottet erinrar" och slutar med

"yrkande 4" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar uppfattningen i motion L713 att det

svenska arbetet med konsumentfrågor inom EU och

andra internationella organ i betydligt större

utsträckning än hittills bör inriktas på att den

konsumenträttsliga lagstiftningen utformas på ett

tydligt och enkelt sätt. Även arbetet med att

utarbeta gemensamma riktlinjer och rättsregler på

det konsumenträttsliga området bör intensifieras och

ges större prioritet.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med

bifall till motion L713 yrkande 4, som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha

följande lydelse:

3. beträffande enklare regelverk, m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:L713 yrkande 4

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

4. Tillämplig lag vid elektronisk handel

(mom. 5)

Rolf Åbjörnsson (kd), Stig Rindborg (m), Henrik S

Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Kjell Eldensjö

(kd) och Berit Adolfsson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11

börjar med "Vad sedan" och på s. 12 slutar med

"yrkande 17" bort ha följande lydelse:

Beträffande de spörsmål som tas upp i motionerna

L711 yrkande 1 och T717 yrkande 17 konstaterar

utskottet att Romkonventionens regler till skydd för

konsumenter i lagvalssituationer kom till i en tid

då den elektroniska handeln på Internet var ett

okänt fenomen. Lagstiftningen är således inte

anpassad efter dagens förhållanden. Som motionärerna

påpekar innebär nu gällande ordning att en

näringsidkare inte kan förutse vilken

konsumentskyddslagstiftning som kommer att gälla för

ett avtal. Detta kommer att hämma uvecklingen av den

elektroniska handeln, vilket ytterst kommer att

drabba konsumenterna negativt genom ett mer

begränsat varu- och tjänsteutbud på Internet. Mot

denna bakgrund anser utskottet att regeringen i det

fortsatta arbetet på området inom EU och andra

internationella organisationer bör verka för den av

motionärerna förordade lösningen, dvs. att lagvalet

i nu aktuella situationer skall vara dispositivt.

Ett liknande betraktelsesätt kan, som anförs i

motion L711 yrkande 3, anläggas i fråga om

utomobligatoriska förhållanden med anknytning till

elektronisk handel, exempelvis vid marknadsföring på

Internet. Som motionärerna framhåller kan det

rimligen inte krävas av näringsidkarna, i vart fall

inte småföretagare, att känna till den konsument-

och marknadsrättsliga lagstiftningen i andra länder.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att denna

rättsliga osäkerhet för näringsidkarna är skadlig

för utvecklingen av handeln på Internet. Den enda

rimliga lösningen är att näringsidkare endast skall

behöva beakta lagstiftningen på sin etableringsort.

Regeringen bör i det fortsatta arbetet i frågor

kring lagval i utomobligatoriska förhållanden med

anknytning till elektronisk handel verka för en

sådan ordning.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med

bifall till motionerna L711 yrkandena 1 och 3 samt

T717 yrkande 17, som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha

följande lydelse:

5. beträffande tillämplig lag vid elektronisk

handel

att riksdagen med bifall till motionerna 1999/2000:L711

yrkandena 1 och 3 samt 1999/2000:T717 yrkande 17

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

5. Lokal konsumentverksamhet (mom. 9)

Viviann Gerdin (c) och Ana Maria Narti (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14

börjar med "Också när" och slutar med

"motionsyrkandet avstyrks" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar uppfattningen i motion L713 att den

lokala konsumentvägledningen har en viktig roll att

spela, särskilt när det gäller att hjälpa

resurssvaga hushåll med rådgivning i olika

ekonomiska frågor. Med hänsyn härtill är det enligt

utskottets mening angeläget att

konsumentvägledningen är lättillgänglig och att

verksamheten inriktas mer mot budgetrådgivning och

information om den finansiella sektorn.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med

bifall till motion L713 yrkande 6, som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha

följande lydelse:

9. beträffande lokal konsumentverksamhet

att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:L713 yrkande 6

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

6. Kreditprövning (mom. 17)

Viviann Gerdin (c) och Ana Maria Narti (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21

börjar med "Utskottet erinrar" och på s. 22 slutar

med "yrkande 7" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar uppfattningen i motion L713 att

bristande kreditprövning kan leda till att redan

skuldsatta personer och hushåll hamnar i ekonomiskt

trångmål. Dyra lån, kontokrediter, uppskjutna

betalningar blir en ond cirkel som det är svårt att

ta sig ur. Ett sätt att komma till rätta med detta

problem vore enligt utskottets mening att, såsom

motionärerna förespråkar, införa ett lagstadgat krav

på att varje kreditgivning skall föregås av en

samlad kreditprövning i syfte att ge kreditgivaren

en bättre bild av kredittagarens

återbetalningsförmåga.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med

bifall till motion L713 yrkande 7, som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 17 bort ha

följande lydelse:

17. beträffande kreditprövning

att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:L713 yrkande 7

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

7. Marknadsföring av öl (mom. 19)

Rolf Åbjörnsson (kd), Stig Rindborg (m), Henrik S

Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Kjell Eldensjö

(kd) och Berit Adolfsson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23

börjar med "Utskottet vill" och slutar med "till

känna" bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar, med anledning av vad som

anförs i motion L710, att begreppet starköl finns

definierat i alkohollagen (1994:1738) och att den

näringsidkare som säljer andra ölsorter under

benämningen starköl torde kunna angripas med stöd av

bestämmelserna i 9 kap. brottsbalken och enligt den

marknads- och näringsrättsliga lagstiftningen. Det

finns således redan regelsystem enligt vilket man

kan komma till rätta med det av motionärerna

påtalade problemet. Att därutöver, som motionärerna

föreslår, reglera begreppet en stor stark i

författning framstår enligt utskottets mening inte

som lämpligt.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motion L710.

dels att utskottets hemställan under 19 bort ha

följande lydelse:

19. beträffande marknadsföring av öl

att riksdagen avslår motion

1999/2000:L710,

Särskilt yttrande

Konsumentutbildning

Viviann Gerdin (c) anför:

Jag vill framhålla att kunskap är den nödvändiga

basen för att kunna tillgodogöra sig information.

Eftersom konsumtionsmönster, attityder och

värderingar grundläggs tidigt, är det viktigt att

kunskapen byggs upp i unga år. Konsumentfrågorna bör

mot denna bakgrund ges en framträdande plats i

skolundervisningen.

Med hänsyn till att frågor kring

konsumentutbildning och

konsumentinformation ingår i uppdraget till

Konsumentpolitiska kommittén 2000 har jag

dock inte funnit anledning att reservera

mig till förmån för motionerna L702 och

L712.

Innehållsförteckning

Elanders Gotab, Stockholm 2000