Bet. 1999/2000:LU7

Lagutskottets betänkande

1999/2000:LU07

Vissa frågor i samband med fastighetsköp, m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Utskottet

Hemställan

1999/2000

LU7

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet tre motioner från

den allmänna motionstiden år 1999 som tar upp vissa

frågor i samband med fastighetsköp. Motionerna

gäller fastighetsmäklare och företagsmäklare,

företagsförmedling, besiktningsmän och

fastighetsvärderare samt s.k. fastighetsbedrägerier.

Därutöver behandlas en motion som gäller

bostadsarrende, också den från den allmänna

motionstiden år 1999.

Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner.

Till betänkandet har fogats en reservation (c).

Motionerna

1999/2000:L501 av Ulf Nilsson och Johan Pehrson (fp)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

säkra rutiner vid husförsäljning.

1999/2000:L502 av Dan Ericsson (kd) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring

i arrendelagstiftningen i enlighet med vad som

anförts i motionen.

1999/2000:L901 av Holger Gustafsson m.fl. (kd, m, c,

fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en klarare

gränsdragning för fastighetsmäklares uppgifter,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om förslag till

företagsmäklarlag.

1999/2000:L906 av Viviann Gerdin (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om treårig

högskoleutbildning, varav 20 veckors

specialistutbildning, för fastighetsvärderare och

besiktningsförrättare,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i

motionen anförts om att införa en

obligatorisk ansvarsförsäkring på

minst 20 basbelopp.

Utskottet

Fastighetsmäklare och företagsmäklare

Den 1 oktober 1995 trädde en ny fastighetsmäklarlag

(1995:400) i kraft. Lagen syftar i första hand till

att förstärka skyddet för enskilda som anlitar

fastighetsmäklare och är tvingande till förmån för

konsumenter. Fastighetsmäklarlagen innehåller flera

civilrättsliga regler som tar sikte på hur en

mäklare skall utföra sina förmedlingsuppdrag. Lagen

innehåller också en näringsrättslig reglering i

syfte att effektivisera registrerings- och

tillsynsfunktionerna.

Med fastighetsmäklare avses enligt

fastighetsmäklarlagen fysiska personer som

yrkesmässigt förmedlar fastigheter, delar av

fastigheter, byggnader på annans mark, tomträtter,

bostadsrätter, andelsrätter avseende lägenhet,

arrenderätter eller hyresrätter. Varje

fastighetsmäklare skall vara registrerad hos

Fastighetsmäklarnämnden.

Hösten 1996 tog Fastighetsmäklarnämnden ställning

till ett gränsdragningsproblem mellan

fastighetsförmedling och annan mäklarverksamhet.

Nämnden intog därvid ståndpunkten att en förmedling

av juridiska personer som är ägare av fastighet

eller förmedling av andelar i sådana personer inte

är att betrakta som fastighetsförmedling.

Yrkesförmedling av andra rörelser där fastighet

ingår bland tillgångarna är däremot enligt nämnden

att betrakta som fastighetsförmedling

(Fastighetsmäklarnämndens protokoll nr 12/96, fört

vid sammanträde den 25 september 1996).

I motion L901 av Holger Gustafsson m.fl. (kd, m, c,

fp) framhålls att fastighestmäklarlagen gett upphov

till vissa gränsdragningsproblem, framför allt

mellan fastighetsmäklarnas uppgifter och annan

mäklarverksamhet, som exempelvis förmedling av

företag. Motionärerna konstaterar att det i en

företagsöverlåtelse inte sällan ingår den fastighet

som företaget driver sin verksamhet i. Det råder

oklarhet om huruvida en person som arbetar med

förmedling av företag också har rätt att - utan att

vara registrerad fastighetsmäklare - i sin

verksamhet förmedla en företagsöverlåtelse där en

sådan fastighet ingår. En företagsmäklare bör enligt

motionärerna vara behörig att vid förmedling av en

företagsöverlåtelse själv ombesörja hela uppdraget

också när den fastighet som hör till företagets

verksamhet ingår i överlåtelsen. Lagstiftningen bör

utformas på ett sådant sätt att detta klart framgår.

I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om en

klarare gränsdragning för fastighetsmäklares

uppgifter (yrkande 1).

Utskottet vill erinra om att en motion med samma

inriktning som den nu aktuella behandlades av

utskottet våren 1998 (bet. 1997/98:LU15). Utskottet

delade då motionärernas uppfattning att det inte kan

anses vara en rimlig ordning att den som står i

begrepp att överlåta ett företag, där en fastighet

ingår i överlåtelsen och som vill ha hjälp med

förmedlingen, i vissa fall skall vara tvingad att

utöver en företagsmäklare även anlita en

fastighetsmäklare för förmedlingsuppdraget. Till

detta kommer, anförde utskottet vidare, att det in i

det sista kan vara en öppen fråga huruvida företaget

slutligen kommer att överlåtas genom att ett bolag

byter ägare eller överlåtelsen sker genom en

försäljning av bolagets s.k. inkråm. I det senare

fallet krävs medverkan av en fastighetsmäklare, men

inte i det förra. Förutsättningarna vid förmedlingen

av en företagsöverlåtelse som inkluderar en

fastighet avviker enligt utskottets mening i så

många väsentliga hänseenden från förmedlingen av en

renodlad fastighetsöverlåtelse att det saknas skäl

att upprätthålla en lagregel som i vissa fall

innebär krav på en fastighetsmäklares medverkan vid

en företagsöverlåtelse. Regeringen bör därför,

anförde utskottet, i lämpligt sammanhang återkomma

till riksdagen med förslag till ändring i

fastighetsmäklarlagen i enlighet med det sagda. Vad

utskottet sålunda anfört gav riksdagen som sin

mening regeringen till känna (rskr. 1997/98:158).

Enligt vad utskottet nu erfarit är den berörda

frågan föremål för överväganden inom

Justitiedepartementet. Övervägandena bör, i enlighet

med vad riksdagen förordade våren 1998, leda fram

till att regeringen i lämpligt sammanhang återkommer

till riksdagen med ett lagförslag. Något förnyat

tillkännagivande härom från riksdagens sida kan

emellertid för närvarande inte anses erforderligt.

Därmed avstyrker utskottet bifall till motion L901

yrkande 1.

Företagsförmedling

I motion L901 framhåller Holger Gustafsson m.fl.

(kd, m, c, fp) att förmedling av företag i dag

förekommer i stor skala. Flera fall har visat att

många företagare, särskilt små enskilda företagare,

är utsatta för oseriösa företagsmäklare och drabbas

svårt ekonomiskt när oegentligheter förekommer.

Enligt motionärerna är det otillfredsställande att

det saknas ett konsumentskydd för enskilda personer

och företagare som vill förvärva eller avyttra ett

företag eller en enskild firma. De seriösa

företagsmäklarna upplever det likaså

otillfredsställande att det inte finns en

lagstiftning som ger skydd och säkerhet också för

deras verksamhet. Förmedling av fastigheter

respektive företag, som enligt motionärerna i

grunden är samma typ av verksamhet, bör omfattas av

likformig lagstiftning. Med utgångspunkt i

fastighetsmäklarlagen bör därför en lag om

företagsmäkling införas. Regeringen bör, enligt

motionärernas mening, återkomma till riksdagen med

ett sådant lagförslag. I motionen yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om förslag till

företagsmäklarlag (yrkande 2).

Utskottet vill erinra om att frågan om införande av

en företagsmäklarlag behandlades av utskottet våren

1998 med anledning av ett motionsyrkande (bet.

1997/98:LU15). I sitt av riksdagen godkända

betänkande uttalade utskottet en viss förståelse för

de tankar som motionärerna fört fram rörande

förmedling av företag. I vart fall, anförde

utskottet, framstår det som ändamålsenligt med

skyddslagstiftning av något slag till förmån för

privatpersoner som avser att ge sig in i

näringsverksamhet genom att överta en befintlig

rörelse. Utskottet saknade emellertid underlag för

att bedöma behovet av en lagstiftning av det slag

som föreslagits i motionen och utgick från att

regeringen tar de initiativ som kan vara motiverade

om det konstateras att ett sådant reellt behov

föreligger. Med det anförda avstyrkte utskottet

bifall till den då aktuella motionen.

Utskottet finner inte skäl att nu göra ett annat

ställningstagnade i frågan. Under den tid som gått

sedan utskottet senast behandlade spörsmålet om

lagstiftning rörande förmedling av företag har,

såvitt utskottet kunna finna, inget framkommit som

tyder på att det skulle föreligga något mer

påtagligt lagstiftningsbehov. För det fall det

skulle visa sig att det i framtiden uppkommer behov

av lagstiftning förutsätter utskottet att regeringen

tar de initiativ som kan bli erforderliga.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

yrkande 2 i motion L901.

Besiktningsmän och fastighetsvärderare

Av fastighetmäklarlagen (1995:400) framgår att

fastighetsmäklare skall ha tillfredsställande

utbildning, vara redbar och i övrigt lämplig som

fastighetsmäklare. I fastighetsmäklarförordningen

(1995:1028) föreskrivs att utbildningen skall

omfatta civilrätt med fastighetsrätt, skatterätt,

ekonomi samt byggnads- och värderingsteknik.

Fastighetsmäklarnämnden har meddelat närmare

föreskrifter om utbildningens innehåll och

omfattning.

I fastighetsmäklarlagen föreskrivs att

fastighetsmäklare som uppsåtligen eller av av

oaktsamhet åsidosätter sina skyldigheter skall

ersätta skada som till följd härav drabbar köparen

och säljaren. En fastighetsmäklare är skyldig att ha

försäkring för skadeståndsskyldighet som kan drabba

honom om han åsidosätter sina skyldigheter enligt

fastighetsmäklarlagen.

När det gäller besiktningsmän och

fastighetsvärderare finns inga regler som motsvarar

dem för fastighetsmäklare i fråga om exempelvis

utbildningskrav, skadeståndsskyldighet och

ansvarsförsäkring. En fastighetsvärderare kan

emellertid på kontraktsmässiga grunder bli

skadeståndsskyldig gentemot den som gett honom

uppdraget, exempelvis en köpare. I sammanhanget kan

nämnas att Högsta domstolen i ett avgörande slagit

fast att den som yrkesmässigt åtar sig

fastighetsvärderingar har ett skadeståndsansvar för

ett oaktsamt värderingsintyg eller

värderingsutlåtande, inte bara gentemot den som gett

honom eller henne uppdraget, utan också i fråga om

skada som drabbat tredje man, exempelvis en

kreditgivare som litat på värderingen (rättsfallet

NJA 1987 s. 692).

I motion L906 framhåller Viviann Gerdin (c) att ett

fastighetsköp för många innebär den kanske största

kapitalinvestering som görs under levnaden. För att

få kunskap och känna trygghet vid köpet är det

vanligt att köparen anlitar sakkunniga värderingsmän

och besiktningsförrättare. Enligt motionären saknar

emellertid de personer som anlitas för

besiktningsuppdrag många gånger erforderlig

utbildning och kompetens för uppdraget. Det har i

flera fall lett till bristfälliga besiktningar som

åsamkat köparen ekonomiska förluster. Enligt

motionen bör det införas ett krav på minst tre års

högskoleutbildning, varav minst 20 veckors

specialutbildning, för den som yrkesmässigt utför

besiktningar av fastigheter. En ökad kompetens är,

enligt motionärens mening, nödvändig även för

fastighetsvärderingsmän. Annars är risken

överhängande att 1990-talets fastighets- och

finansbolagskris återupprepas. Felaktiga värderingar

av fastigheter är, framhålls det, en väsentligt

bidragande orsak till de många konkurser som

inträffat under 1990-talet. I dag ställs inga

formella krav på den som utfärdar värderingsintyg,

vilket däremot är vanligt i andra länder. Mot denna

bakgrund är det en viktig samhällsekonomisk fråga

att kunskap och kompetens finns hos dem som

professionellt sysslar med fastighetsvärderingar.

Även i fråga om fastighetsvärderingsmän bör sålunda

införas krav på treårig högskoleutbildning, varav 20

veckors specialistutbildning. Vad som sålunda

anförts om kompetenskrav för besiktningsförrättare

och värderingsmän bör enligt motionen ges regeringen

till känna (yrkande 1). I motionen yrkas också ett

tillkännagivande om att det skall införas en

obligatorisk ansvarsförsäkring på minst 20 basbelopp

för besiktningsförrättare och

fastighetsvärderingsmän (yrkande 2).

Utskottet ansluter sig till motionärens uppfattning

om vikten av att fastighetsvärderare och

besiktningsförrättare har en tillfredsställande

utbildning och kompetens. God sakkunskap och

erfarenhet hos dessa torde väsentligt bidra till att

onödiga tvister i samband med fastighetsköp undviks.

Som utskottet tidigare uttalat är dock behovet av

åtgärder från statsmakternas sida inte lika

framträdande när det gäller kontroll av

fastighetsvärderingsmäns och besiktningsförrättares

utbildning och verksamhet som när det är fråga om

fastighetsmäklare (se bet. 1990/91:LU26,

1991/92:LU24 och 1994/95: LU32). Det torde numera

vara en självklar uppgift för kreditinstituten att

se till att det finns fastighetsvärderare med hög

kompetens och stor integritet. På samma sätt bör

man, enligt utskottets mening, kunna utgå från att

fastighetsköpare som anlitar personer som

yrkesmässigt utför besiktningar och värderingar

förvissar sig om att dessa har erforderlig

utbildning och kompetens samt är försäkrade i sina

verksamheter.

Några åtgärder från riksdagens sida med anledning

av motion L906 kan enligt utskottets mening inte

anses påkallade, varför utskottet avstyrker bifall

till motionen.

Fastighetsbedrägerier

Ett viktigt led i fastighetsrätten utgörs av

inskrivningsväsendet, dvs. systemet för inskrivning

i offentliga register av olika rättsförvärv rörande

fast egendom. Det kan exempelvis röra sig om

överlåtelse av en fastighet, upplåtelse av tomträtt,

inteckning av visst penningbelopp i fastigheten

eller upplåtelse av nyttjanderätt eller servitut i

sådan egendom. Inskrivningsväsendet bärs upp av

publicitetsprincipen som innebär att rättsförvärv

till fast egendom bör offentliggöras så att tredje

man kan få kunskap om dem. Genom den offentliga

registreringen söker man också nå en

tillfredsställande ordning, klarhet och

rättssäkerhet på fastighetsomsättningens och

fastighetskrediternas områden. Inskrivningsväsendet

handhas av inskrivningsmyndigheter. En

inskrivningsmyndighets område utgörs i princip av

domsaga, dvs. en tingsrätts domkrets. De

grundläggande bestämmelserna om inskrivningsväsendet

finns i 19-23 kap. jordabalken (JB). Enligt 20 kap.

JB gäller att den som med äganderätt förvärvat fast

egendom är skyldig att söka inskrivning av förvärvet

(lagfart) inom viss tid. Den som söker lagfart skall

ge in fångeshandlingen och övriga handlingar som

fordras till styrkande av förvärvet till

inskrivningsmyndigheten.

Inskrivning skedde tidigare i fastighetsbok men

numera, sedan all fastighetsregistrering har

överförts till ADB-medium, sker inskrivning i

inskrivningsregistret, se 3 § lagen (1973:98) om

inskrivningsregister. Inskrivningsregistret ingår

tillsammans med bl.a. det av lantmäterimyndigheterna

förda fastighetsregistret i lantmäterimyndigheternas

och inskrivningsmyndigheternas informationssystem,

grundat på automatisk databehandling.

Lantmäteriverket ansvarar för driften av

informationssystemet, se fastighetsdatakungörelsen

(1974:1058).

Med anledning av att fastighetsdatareformen numera

är genomförd föreslår regeringen i proposition

1999/2000:39 en ny författningsreglering i fråga om

registreringen av fastigheter. En översyn av

regelverket har, anförs det, blivit nödvändig även

därför att integritetsfrågorna kommit i ett nytt

ljus genom EG:s dataskyddsdirektiv och den nya

personuppgiftslagen (1998:204). I propositionen

föreslås att de nuvarande inskrivnings- och

fastighetsregistren i fortsättningen skall ingå som

skilda delar, inskrivningsdelen och allmänna delen,

i ett gemensamt fastighetsregister. Registret, vars

primära syfte är att ge offentlighet åt den

information som ingår i registret, skall regleras av

en ny lag, lag om fastighetsregister.

Våren 1999 behandlade utskottet, med anledning av

ett antal motioner, ett uppmärksammat problem som

gällde att det förekommit att lagfart beviljats på

grundval av förfalskade överlåtelsehandlingar (bet.

1998/99:LU9). Utskottet framhöll att det varje år

sker flera hundratusen försäljningar av fastigheter,

och inskrivningen av dessa förvärv hos

inskrivningsmyndigheterna utgör en masshantering som

dessutom numera är helt ADB-baserad. Utskottet

påpekade också att sådana brottsliga förfaranden som

avses i motionerna endast förekommer i några enstaka

fall. Förfarandena får emellertid mycket besvärande

följder för den fastighetsägare som drabbas. Han

eller hon måste nämligen vidta rättsliga åtgärder

för att få äganderätten fastställd, vilket är

förenat med kostnader, besvär och obehag. Utskottet

delade uppfattningen att det är viktigt att man

försöker förhindra det här slaget av brottslighet.

Samtidigt måste eventuella brottsförebyggande

åtgärder utformas så att de inte leder till hinder

för den allmänna omsättningen av fastigheter eller

till stora kostnadsökningar för det allmänna eller

för säljare och köpare av fastigheter. Enligt

utskottets mening var det angeläget att åtgärder

snarast kom till stånd i syfte att skapa en säkrare

hantering i inskrivningsärenden. Regeringen borde,

enligt utskottet, i lämpligt sammanhang för

riksdagen redovisa vilka åtgärder som sålunda

vidtagits.

Vad utskottet anfört gav riksdagen med anledning av

motionerna som sin mening regeringen till känna

(rskr. 1998/99:126).

I motion L501 av Ulf Nilsson och Johan Pehrson

(båda fp) framställs på nytt kravet att garantier

måste skapas så att förfalskade köpehandlingar inte

kan utnyttjas på sätt som skett. I motionen yrkas

ett tillkännagivande med denna innebörd.

Utskottet kan nu konstatera att Domstolsverket har

utrett förekomsten av förfalskade

överlåtelsehandlingar samt övervägt om någon åtgärd

kan vidtas för att förebygga denna typ av

brottslighet. Övervägandena har presenterats i en

promemoria Förfalskade överlåtelsehandlingar vid

ansökan om lagfart (dnr Ju1999/2353).

I promemorian konstaterar Domstolsverket att det

varje år handläggs i genomsnitt 250 000

lagfartsansökningar. Enligt uppgift från

Kammarkollegiet har sedan år 1972 skadestånd med

anledning av förfalskade överlåtelsehandlingar

betalats ut i tre fall. Den sammanlagda kostnaden

för detta uppgår till knappt 1,3 miljoner kronor.

Även om antalet fall av förfalskade

överlåtelsehandlingar är något större än antalet

skadeståndsärenden hos Kammarkollegiet är det, med

hänsyn till att något mörkertal inte torde finnas,

enligt Domstolsverkets bedömning utomordentligt

ovanligt att lagfart söks och beviljas med stöd av

förfalskade handlingar. De åtgärder Domstolsverket

övervägt är bl.a. att förlänga klagotiden över

lagfartsbeslutet, att införa en skyldighet för

åklagare och polismyndighet att underrätta

inskrivningsmyndigheten efter det att

förundersökning inletts, att avisera överlåtaren om

att ansökan om lagfart kommit in, att införa ett

notariatförfarande samt en utökad rätt till

skadestånd. Vid bedömningen av vilka åtgärder som

kan vara lämpliga att vidta måste, enligt

Domstolsverket, hänsyn tas dels till att åtgärderna

inte får leda till hinder för den allmänna

omsättningen, dels till att de inte får medföra

stora kostnadsökningar för det allmänna eller för

överlåtare och förvärvare. En åtgärd som enligt

Domstolsverkets mening kan förbättra situationen för

den rätte ägaren är en skyldighet för åklagare och

polismyndighet att, när förundersökning inletts,

underrätta inskrivningsmyndigheten om detta,

varefter anteckning görs i inskrivningsregistret.

Åtgärden kan antas leda till att anteckning i

registret sker snabbare än om ansökan om stämning

måste göras. Den kan vidare, genom att en talan om

bättre rätt kan föras som ett enskilt anspråk i ett

brottmål, medföra att någon stämningsansökan över

huvud taget aldrig behöver skrivas. Åtgärden medför

enligt Domstolsverket ingen mätbar kostnadsökning

och utgör inte heller något hinder för

omsättningsintresset. Enligt Domstolsverket bör en

sådan underrättelseskyldighet införas. Med hänsyn

till statens ansvar för att inskrivningsregistret

innehåller korrekta uppgifter kan det dessutom

enligt Domstolsverket finnas skäl att införa en

möjlighet för den rätte ägaren att få ersättning av

staten för sina kostnader för att återfå lagfarten.

Domstolsverkets promemoria har remissbehandlats,

och det ifrågavarande spörsmålet bereds för

närvarande inom Justitiedepartementet.

I avvaktan på resultatet av den pågående

beredningen bör, enligt utskottets mening, riksdagen

inte vidta någon åtgärd med anledning av motion

L501. Motionen avstyrks följaktligen.

Bostadsarrende

Arrende föreligger när någon upplåter jord till

nyttjande mot ersättning. Upplåtelse kan ske i form

av jordbruksarrende, bostadsarrende,

anläggningsarrende eller lägenhetsarrende. Regler om

dessa arrendeformer finns i 7-11 kap. jordabalken

(JB).

Med bostadsarrende avses arrendeupplåtelse som sker

för annat ändamål än jordbruk och som berättigar

arrendatorn att uppföra eller bibehålla bostadshus

på marken (10 kap. 1 § JB). Rättsinstitutet

bostadsarrende kom till år 1968 och syftade till att

förbättra den rättsliga ställningen för ägare till

fritidshus och permanentbostäder som disponerade

marken med arrenderätt (sommarstugearrenden och

arrendevillor). Avtal om bostadsarrende skall

träffas för viss tid, minst fem år, eller för

arrendatorns livstid. Uppsägning skall alltid ske

för att avtalet skall upphöra att gälla vid

arrendetidens utgång. Bostadsarrende är - liksom

jordbruksarrende - förenat med besittningsskydd i

form av en rätt till förlängning av arrendeavtalet

vid arrendetidens utgång. En förutsättning för att

besittningsskydd skall föreligga är att det, då

arrendeavtalet senast kan sägas upp från jordägarens

sida, på arrendestället finns ett bostadshus som är

avsett till bostad åt arrendatorn och honom eller

henne närstående.

Detta s.k. direkta besittningsskydd kan bara brytas

under i lagen angivna förutsättningar (10 kap. 5 §

JB). Att besittningsskyddet bryts innebär att

arrendatorn, i regel vid arrendetidens slut, måste

flytta. Förutom i fall då arrendatorn åsidosatt sina

föpliktelser enligt arrendeavtalet kan

besittningsskyddet brytas bl.a. om jordägaren gör

sannolikt att marken skall användas för bebyggelse

av annat slag än det som avses med upplåtelsen eller

för jordbruk, industri eller annan ekonomisk

verksamhet samt att jordägarens intresse att kunna

förfoga över marken för sådant ändamål påtagligt

överväger arrendatorns intresse av fortsatt arrende

(10 kap. 5 § första stycket p. 5 JB).

Våren 1999 behandlade utskottet en motion med krav

på förstärkt skydd för en bostadsarrendators

investeringar på arrendestället (bet. 1998/99:LU9).

Utskottet konstaterade att det vid bostadsarrende

inte finns någon lagreglerad skyldighet för

fastighetsägaren att lösa de investeringar som

arrendatorn utfört på arrendestället. Som jämförelse

nämnde utskottet att det vid jordbruksarrende sedan

den 1 juli 1995 finns ett starkare investeringsskydd

i form av en utvidgad överlåtelserätt när

arrendatorn utfört en investering som långsiktigt

främjar jordbruket på arrendestället.

Investeringsskyddet vid jordbruksarrende innebär

också en skyldighet för jordägaren att lösa en

investering av nämnt slag om arrendatorn måste

flytta från arrendestället därför att

besittningsskyddet brutits. Ett viktigt syfte med de

år 1995 införda förbättrade möjligheterna för

jordbruksarrendatorer att få kompensation för

investeringar på arrendestället var, anförde

utskottet, att ge incitament till önskvärda

investeringar i arrendejordbruket. Enligt utskottets

mening kunde det vid bostadsarrende inte anses

föreligga något behov av en sådan tvingande

reglering i sammanhanget som gäller vid

jordbruksarrende. Vid bostadsarrende får sålunda

arrendatorn i första hand söka nå en uppgörelse med

jordägaren om ersättning eller i andra hand

utnyttja de möjligheter som står till buds att få

kompensation i samband med överlåtelse av

arrenderätten eller då arrendatorn frånträder

arrendet. Utskottet kunde inte finna annat än att

nuvarande lagstiftning är utformad på ett

ändamålsenligt sätt och avstyrkte bifall till

motionen.

Dan Ericsson (kd) återkommer nu i motion L502 med

krav på att riksdagen hos regeringen begär

lagförslag som stärker en bostadsarrendators

möjligheter att få ersättning för byggnader m.m. som

han eller hon utfört på arrendestället.

Utskottet finner inte någon anledning att frångå

det ställningstagande som utskottet gjorde våren

1999 och avstyrker därför bifall till motion L502.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande företagsmäklares

behörighet

att riksdagen avslår motion 1999/2000:L901 yrkande 1,

2. beträffande lagreglering av

företagsförmedling

att riksdagen avslår motion 1999/2000:L901 yrkande 2,

3. beträffande fastighetsvärderare m.fl.

att riksdagen avslår motion 1999/2000:L906,

res. (c)

4. beträffande bedrägliga

fastighetsförvärv

att riksdagen avslår motion 1999/2000:L501,

5. beträffande bostadsarrende

att riksdagen avslår motion 1999/2000:L502.

Stockholm den 18 januari 2000

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

I beslutet har deltagit: Tanja

Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson

(kd), Marianne Carlström (s), Stig

Rindborg (m), Rune Berglund (s),

Henrik S Järrel (m), Nikos

Papadopoulos (s), Elizabeth Nyström

(m), Marina Pettersson (s),

Christina Nenes (s), Tasso

Stafilidis (v), Kjell Eldensjö

(kd), Berit Adolfsson (m), Anders

Berglöv (s), Viviann Gerdin (c),

Ana Maria Narti (fp) och Christina

Pettersson (s).

Reservation

Fastighetsvärderare m.fl. (mom. 3)

Viviann Gerdin (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5

börjar med "Utskottet ansluter" och slutar med "till

motionen" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill i likhet med motion L906 framhålla

att ett fastighetsköp för många innebär den kanske

största kapitalinvestering som görs under levnaden.

För att få kunskap och känna trygghet vid köpet är

det vanligt att köparen anlitar sakkunniga

värderingsmän och besiktningsförrättare. I likhet

med motionären kan utskottet emellertid konstatera

att de personer som anlitas för besiktningsuppdrag

många gånger saknar erforderlig utbildning och

kompetens för uppdraget. Det har i flera fall lett

till bristfälliga besiktningar som åsamkat köparen

ekonomiska förluster. Mot bakgrund av det anförda

delar utskottet kravet i motionen att det bör

införas ett krav på minst tre års

högskoleutbildning, varav minst 20 veckors

specialutbildning, för den som yrkesmässigt utför

besiktningar av fastigheter.

En ökad kompetens är, enligt utskottets mening,

nödvändig även för fastighetsvärderingsmän. Annars

är risken överhängande att 1990-talets fastighets-

och finansbolagskris återupprepas. Felaktiga

värderingar av fastigheter är, som motionären

framhåller, en väsentligt bidragande orsak till de

många konkurser som inträffat under 1990-talet. I

dag ställs inga formella krav på den som utfärdar

värderingsintyg, vilket däremot är vanligt i andra

länder. Mot denna bakgrund är det en viktig

samhällsekonomisk fråga att kunskap och kompetens

finns hos dem som professionellt sysslar med

fastighetsvärderingar. Även i fråga om

fastighetsvärderingsmän bör sålunda enligt

utskottets mening införas krav på treårig

högskoleutbildning, varav 20 veckors

specialistutbildning.

Utskottet delar också motionärens uppfattning att

det bör införas en obligatorisk ansvarsförsäkring

för besiktningsförrättare och

fastighetsvärderingsmän på minst 20 basbelopp.

Vad som sålunda anförts om kompetenskrav för

besiktningsförrättare och värderingsmän samt om

ansvarsförsäkring bör enligt utskottets mening med

bifall till motion L906 ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha

följande lydelse:

3. beträffande fastighetsvärderare m.fl.

att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:L906

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

Elanders Gotab, Stockholm 2000