Bet. 1999/2000:MJU7

Miljö- och jordbruksutskottets betänkande

1999/2000:MJU07

Producentansvarets betydelse i avfallshanteringen

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1999/2000

MJU7

Sammanfattning

I betänkandet behandlas Riksdagens revisorers

förslag angående producentansvarets betydelse i

avfallshanteringen jämte tre följdmotioner samt 24

motioner från allmänna motionstiden 1999. Utskottet

instämmer till stora delar i vad revisorerna anfört

och förordar med anledning av revisorernas förslag

och överväganden samt ett antal motioner en bred

översyn av producentansvaret. Övriga motionsyrkanden

avstyrks, dock med anmärkning att de i några fall

tillgodosetts genom utskottets ställningstagande.

Förslaget till revisorernas granskning av

producentansvaret kommer från miljö- och

jordbruksutskottet.

I betänkandet finns 15 reservationer och två

särskilda yttranden.

Revisorernas förslag

Riksdagens revisorer föreslår i Förslag till

riksdagen 1999/2000:RR4

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad revisorerna anfört i avsnitt 2.1 om

insamlingssystemet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad revisorerna anfört i avsnitt 2.2 om de

nationella återvinningsmålen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad revisorerna anfört i avsnitt 2.3 om

kostnaderna som är förenade med producentansvar för

förpackningar,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad revisorerna anfört i avsnitt 2.4 om

tillsynen och uppföljningen.

Motionerna

Motioner med anledning av förslaget

1999/2000:MJ13 av Kjell-Erik Karlsson m.fl. (v) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att en lagreglering

kommer till stånd om samrådet mellan kommuner och

producenter,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om förslag till

utökning av producentansvaret så att detta omfattar

alla produkter senast år 2005,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att

producentansvaret bör utvecklas ytterligare med

målsättningar även på regional och lokal nivå,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att standardisering

av glasförpackningar krävs för att öka

återanvändningsgraden,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att försäljning av

produkter som innehåller miljöfarliga ämnen skall

likställas med att sprida miljöfarliga ämnen direkt

i miljön,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att det behövs en

ordentlig miljökonsekvensanalys som borde ingå i

kravet om en samhällsekonomisk analys av

producentansvaret för förpackningsavfall,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att roller och

ansvarsfördelning måste klarläggas.

1999/2000:MJ14 av Ester Lindstedt-Staaf (kd) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om en bred översyn

av producentansvaret.

1999/2000:MJ15 av Harald Nordlund och Lennart

Kollmats (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om revisorernas förslag

att låta regeringen pröva möjligheten att lagreglera

samrådet mellan producenter och kommuner,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om vikten av att

allmänhetens positiva inställning till källsortering

värnas och att hushållen ges ekonomiska incitament

till en fortsatt källsortering,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att en

samhällsekonomisk analys av systemet med producent-

ansvar måste mynna ut i eventuella justeringar i

avgifter och regelverk så att kostnader tydligt

motsvaras av miljövinster,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att utöka

producentansvaret till att omfatta fler produkter.

Motioner från allmänna motionstiden 1999

1999/2000:MJ234 av Caroline Hagström (kd) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att undersöka hur

kontrollmöjligheten av importerat slam som används

på våra jordbruksmarker skall verkställas så att

intentionerna i miljöbalken följs.

1999/2000:MJ706 av Gudrun Lindvall (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om slam och

försiktighetsprincipen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om åtgärder för att

förhindra att silver anrikas i jorden med slam,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om undersökning och

åtgärder för att eliminera de i motionen nämnda

metallerna ur slam.

1999/2000:MJ707 av Barbro Feltzing (mp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning

för att klarlägga huruvida byggsektorn klarar sitt

frivilliga producentansvar,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om lagstiftat

producentansvar för byggsektorn.

1999/2000:MJ712 av Barbro Feltzing (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att producenter av

aluminiumburkar genom producentansvaret åläggs att

återta deformerade och skadade aluminiumburkar,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att ett parallellt

returburkssystem upprättas för burkar utan svenskt

ursprung,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att

producentansvaret även skall gälla återtagande av

burkar, som blivit oräknade på grund av att

returburksautomat saknas.

1999/2000:MJ714 av Barbro Feltzing (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att uttjänta

lädervaror, som är garvade enligt krommetoden, skall

klassas som miljöfarligt avfall,

1999/2000:MJ718 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari

yrkas

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om en översyn och

skärpning av återvinningsmålen där hänsyn tas till

regionala aspekter och långa transportavstånd,

12. att riksdagen begär att regeringen snarast

utreder och återkommer med förslag till generellt

producentansvar för elektriska och elektroniska

produkter,

13. att riksdagen begär att regeringen tar

initiativ till en internationell fosforkonvention

för att uppmärksamma fosfor som en kritisk resurs,

14. att riksdagen begär att regeringen initierar

frågan om fosforhushållning i EU, där en grönbok bör

utarbetas,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om en strategi för

fosforåtervinning,

1999/2000:MJ723 av Per Lager m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag på

gränsvärden för, eller hur skatt kan tas ut på

kadmium i rötslam i syfte att styra bort det giftiga

slammet från åkrarna,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag på

erforderliga förändringar i lagstiftningen som

understöder systemskiftet för källsorterande va-

system och återskapad växtnäringsbalans inom

jordbruket.

1999/2000:MJ724 av Rigmor Ahlstedt (c) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att en "skrot-

bilskampanj" genomförs under år 2000.

1999/2000:MJ726 av Lennart Värmby m.fl. (v) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om initiativ för

att sanera förorenade områden.

1999/2000:MJ730 av Marianne Jönsson (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om åtgärder för att

förhindra att skrotbilar sätts ut i naturen.

1999/2000:MJ731 av Kjell-Erik Karlsson m.fl. (v)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en effektiv

avfallsstrategi som baseras på följande

prioritetsordning: återanvändning,

materialåtervinning, energiutvinning och deponering,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om övergripande

riktlinjer för den fortsatta avfallshanteringen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om initiativ för att

underlätta inrättande av regionala och kommunala

återanvändningsbörser,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att Sverige bör söka

andra mer hållbara och miljövänligare vägar för

avfallshanteringen än förbränning,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att ingen

nybyggnation eller kapacitetsutökning av

avfallsförbränningsanläggningar skall ske,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om skatt på

avfallsförbränning,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om biologiska

behandlingsmetoder och om att regeringen skall

återkomma med en plan för utveckling och spridning

av biocells- och rötcellsteknik,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att krav skall

finnas på en lakvattenbehandling samt att kontroll

och analys av lakvatten från deponier skall ske,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att uppdatering av

landets soptippar skall ske så snart tekniska

landvinningar av betydelse sker,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att myndigheter

måste kartlägga alla källor till dioxin och utarbeta

strategier för eliminering,

12. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

utökning av producentansvaret så att detta

innefattar alla produkter senast år 2005,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om bristande

avfallsstatistik,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att

källsortering, återlämning av material, pantsystem

etc. som riktas till privata konsumenter måste vara

enhetliga för återtagningssystem,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att målen för

producentansvaret inom byggsektorn noggrant bör

följas och att lagstiftning utvecklas om målen ej

nås,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att regeringen

snarast skall redovisa sitt arbete med

byggavfallsfrågan,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att en strategi

för hur den cesiumhaltiga askan skall hanteras

snarast tas fram och redovisas,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om import av

avfall från andra länder.

1999/2000:MJ738 av Lennart Hedquist (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att det föreligger

behov av en allsidig utvärdering av miljömässiga och

ekonomiska effekter av producentansvaret för

förpackningar,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om synpunkter att

beakta vid revision av EG:s förpackningsdirektiv.

1999/2000:MJ750 av Carina Adolfsson och Lars

Wegendal (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

bilskrotningspremien.

1999/2000:MJ753 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari

yrkas

13. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

gränsvärden för hur skatt kan tas ut på kadmium i

rötslam i syfte att styra bort det giftiga slammet

från åkrarna,

14. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

erforderliga förändringar i lagstiftningen som

understöder systemskiftet för källsorterande va-

system och återskapad växtnäringsbalans inom

jordbruket,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om slam och

försiktighetsprincipen,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om åtgärder för

att förhindra att silver anrikas i jorden med slam.

1999/2000:MJ755 av Göte Jonsson m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om kretslopp,

källsortering och producentansvar.

1999/2000:MJ766 av Carina Adolfsson m.fl. (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om en helhetssyn

vid sopsortering.

1999/2000:MJ767 av Krister Örnfjäder m.fl. (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om ökade miljökrav

vid demontering och sammanpressning av skrotade

fordon.

1999/2000:MJ776 av Åke Sandström m.fl. (c) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om en höjning av

skrotningspremien för bilar.

1999/2000:MJ782 av Reynoldh Furustrand och Laila

Bjurling (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

behovet av ändrad lagstiftning avseende flyttning av

fartyg.

1999/2000:MJ784 av Conny Öhman (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behovet av åtgärder för

att minska antalet övergivna skrotbilar.

1999/2000:MJ792 av Anita Johansson m.fl. (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om en utvärdering

av producentansvaret för bilar.

1999/2000:N390 av Ingegerd Saarinen m.fl. (mp) vari

yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av material-

och energibalanser.

1999/2000:T464 av Tuve Skånberg m.fl. (kd) vari

yrkas

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att öka

skrotningspremien till 3 000 kr.

1999/2000:U504 av Dan Ericsson m.fl. (kd) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att

miljövarudeklarationer bör införas på fler

produkter,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att utveckla

producentansvaret till fler produktgrupper,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om investeringsbidrag

till uppbyggnaden av återvinningsanläggningar, s.k.

baklängesfabriker,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att komplettera

ekonomiska styrmedel med normgivande lagstiftning

vad gäller demonterbarhet, märkning av material och

energieffektivitet.

Uppvaktningar m.m.

Utskottet har uppvaktats av representanter för

Svenska förpackningsinsamlingen AB och Svensk

Kartongåtervinning AB. Utskottet har även genomfört

ett studiebesök vid Naturvårdsverket.

Utskottet

En översyn av producentansvaret

Revisorerna

Revisorernas granskning

Riksdagen beslutade år 1994 att bemyndiga regeringen

att införa producentansvar för olika produkter.

Producentansvar gäller i dag för returpapper, däck,

bilar och förpackningar. Revisorerna har avgränsat

granskningen till producentansvaret för

förpackningar.

Genom att producenterna fick ansvar för att

omhänderta förpackningsavfallet förväntades det

förpackningsavfall som går till deponi minska,

återvinningen öka samt förpackningarna utformas på

ett sådant sätt att belastningen på miljön minskade.

Kommunernas tidigare monopol att omhänderta

hushållsavfallet kom i och med riksdagsbeslutet att

delas med producenterna.

Producentansvar för förpackningar har nu funnits i

närmare sex år. Någon samlad uppföljning av hur

verksamheten utfallit har inte gjorts de senaste

åren. Det nuvarande regelsystemet ger producenterna

en förhållandevis stor frihet att själva bestämma

hur insamlingen skall gå till och hur

återvinningsmålen skall uppnås.

För att uppfylla producentansvaret för

förpackningar har producenterna gått samman och

bildat fem materialbolag som administrerar

insamlingen och återvinningen. Materialbolagens

verksamhet finansieras genom förpackningsavgifter

som betalas till ett dotterbolag, Reparegistret AB

(REPA). Producenter som inte är anslutna till REPA

måste själva organisera ett insamlingssystem för

återvinning av sina förpackningar. De producenter

som står utanför materialbolagen har uppskattats

till ca 10 %.

Insamlingssystemet

I förordningen (1997:185) om producentansvar för

förpackningar anges att producenterna skall

tillhandahålla lämpliga insamlingssystem för att

underlätta för hushållen och andra att sortera ut

förpackningsavfallet. Producenterna skall också

samråda med kommunen om insamlingssystemen och

informera hushållen om sortering, insamling och

borttransport av förpackningarna.

Producenterna har valt ett insamlingssystem som

innebär att hushållen skall lämna förpackningar vid

utplacerade återvinningsstationer. Andra förbrukare

får lämna sina förpackningar vid någon bestämd

station i kommunen.

Nedskräpningen vid återvinningsstationerna är inget

nytt problem utan konstaterades redan när

Naturvårdsverket genomförde sin hittills enda

tillsynsuppföljning av systemet (Naturvårdsverket

rapport 4518 Producentansvaret - det första steget)

år 1996. I revisorernas granskning konstateras att

problemen till stora delar kvarstår.

Särskilt allvarligt ser revisorerna på den kritik

som många kommuner framfört mot systemet.

Kommunikationen med materialbolagen, den nödvändiga

informationen till hushållen och driften av

återvinningsstationerna framhåller många kommuner

som problemområden.

En bra kommunikation mellan producenter och

kommuner är nödvändig för en fortsatt utveckling av

producentansvaret. Samrådet i förordningen

(1997:185) om producentansvar för förpackningar

mellan producenter och kommuner infördes just i

syfte att förbättra kommunikationen mellan parterna.

Revisorerna anser mot bakgrund av iakttagelserna i

granskningen och den vikt som flera remissinstanser

lagt vid en god kommunikation mellan producenter och

kommuner att regeringen bör överväga att lagreglera

samrådet.

Revisorerna föreslår att regeringen prövar

möjligheten att lagreglera samrådet mellan

producenter och kommuner. På så sätt markeras

betydelsen av en god kommunikation mellan parterna.

De närmare formerna för hur samrådet skall

genomföras bör sedan anges i förordningen (1997:185)

om producentansvar för förpackningar eller genom att

Naturvårdsverket ger ut tillämpningsföreskrifter

till förordningen.

De nationella återvinningsmålen

Revisorerna konstaterar i granskningen att

återvinningsmålen för de olika

förpackningsfraktionerna har höjts till år 2001.

Materialbolagen har inte fått tillfälle att ge sin

syn på möjligheten att uppnå de nya målen eller

svara på vilka uppoffringar som behövs för att nå de

nya målnivåerna. Forskningsunderlaget inom området

är begränsat och ger regeringen en dålig vägledning

i fråga om den optimala nyttan av höjda insamlings-

och återvinningsmål.

I december 1999 återrapporterade Naturvårdsverket

ett regeringsuppdrag om miljöeffekterna av

producentansvaret. Enligt revisorerna ger

Naturvårdsverket i rapporten en mer positiv bild av

miljöeffekterna än den bild revisorerna får av det

begränsade forskningsunderlaget som verket refererar

till i sin rapport. Uppenbarligen är det i dag svårt

att följa upp förpackningsavfallets miljöpåverkan.

Detta avfall utgör endast en liten del av det totala

avfallsflödet i landet.

Regeringen bör ta initiativ till en ökad forskning

inom området. Revisorerna anser att regeringen i

ökad utsträckning bör utnyttja även andra källor än

Naturvårdsverket vid uppföljningen av

producentansvaret och miljöeffekterna i syfte att

bredda beslutsunderlaget inför nya återvinningsmål.

Revisorerna anser vidare att regeringen bör

överväga möjligheten att bryta ned de nationella

återvinningsmålen till regional eller lokal nivå.

Med lokala mål kunde insamlingen bättre anpassas

efter de lokala förutsättningarna att ta hand om

olika förpackningsfraktioner.

I revisorernas kommunenkät och vid kommunbesöken

framkom att flera kommuner, framför allt

glesbygdskommuner, uppfattade det som att

producenterna inte tycktes intresserade av att samla

in förpackningar i kommuner. När insamlingsmålen

nåtts kan en fortsatt insamling bli fördyrande för

producenterna. Remissvaret från

Förpackningsinsamlingen AB antyder dock att lokala

mål knappast kan införas utan höga kostnader. Sådana

argument får enligt revisorerna inte hindra att

frågan om en nedbrytning av målen noga utreds. En

nedbrytning av målen skulle också förbättra

möjligheten till en ändamålsenlig resultatåterföring

till hushållen och andra användare. Det är tveksamt

om det på längre sikt är tillräckligt att konstatera

att de nationella målen nås för att ge hushållen

fortsatta incitament att medverka i insamlingen.

Revisorerna föreslår att regeringen utreder om de

nationella återvinningsmålen kan brytas ned till

regionala eller lokala mål. Regeringen bör ta

initiativ till ytterligare forskning inom området

för att studera miljöeffekterna av insamlingen och

för att bredda beslutsunderlaget när nya

återvinningsmål övervägs. För att få ett allsidigt

beslutsunderlag bör regeringen i ökad utsträckning

inhämta information från flera myndigheter,

universitet och högskolor.

Kostnaderna

Kostnaderna för producentansvaret för förpackningar

har blivit stora och de drabbar såväl producenter

som hushållen. Även kommunerna har kostnader

föranledda av producentansvaret vilket inte

förutsågs när producentansvaret infördes. Flera

kommuner bekostar själva städning och snöröjning vid

stationer samt informerar om insamlingssystemet utan

att få tillräcklig ersättning från producenterna.

Kommunernas uppgift som operativ tillsynsmyndighet

kräver i dag resurser men ytterligare resurser torde

behövas om kommunerna genomförde tillsynen i enighet

med regelverket. Revisorernas granskning har visat

att kommunerna inte prioriterar denna uppgift i dag.

Inte heller de kostnader som hushållen fått

redovisades på ett tydligt sätt när

producentansvaret infördes. De förpackningsavgifter

som producenterna betalar har genom olika påslag i

distributionsledet kommit att bli högre när

konsumenten betalar varan i butiken. Utöver

förpackningsavgiften har hushållen även kostnader

för källsorteringsutrustningen i hemmet, transporter

till återvinningsstationerna m.m. Hushållen har i

dag en positiv inställning till källsorteringen.

De förhållandevis stora kostnader som är förenade

med insamlingen och oklarheten om miljövinsterna

motiverar enligt revisorerna att en

samhällsekonomisk analys av producentansvaret för

förpackningar nu genomförs. Kostnaderna för

kommunerna och hushållen har utvecklats på ett sätt

som inte förutsågs när producentansvaret för

förpackningar beslutades. Naturvårdsverkets förslag

i remissyttrandet att en samhällsekonomisk analys

behöver breddas för att kunna ge svar på nyttan av

att införa producentansvar för andra varor behöver

inte stå i motsättning till revisorernas förslag om

en särskild analys som behandlar

förpackningsavfallet. De närmare formerna för

genomförandet av analysen bör ankomma på regeringen

att besluta om. Revisorerna vill dock framhålla

betydelsen av att analysen inte bara skall syfta

till överväganden om producentansvar för andra varor

utan också ge underlag för bedömningen om i så fall

hur det nuvarande producentansvaret för

förpackningar behöver utvecklas. I analysen kan som

Naturvårdsverket framhåller olika alternativa system

jämföras t.ex. det nuvarande insamlingssystemet av

s.k. bringtyp med ett fastighetsnära system. Enligt

revisorerna kan också nuvarande insamling jämföras

med ett system där färre förpackningsfraktioner än i

dag samlas in.

Remissinstansernas yttranden stärker således

revisorerna i uppfattningen att producentansvaret

för förpackningar nu behöver analyseras grundligt.

De problem som revisorerna påtalat med det nuvarande

insamlingssystemet bör dock åtgärdas snarast genom

en skärpning av regelverket på det sätt som

revisorerna föreslagit ovan. Den samhällsekonomiska

analysen får sedan utvisa om de nuvarande

administrativa styrmedlen är den rätta vägen att nå

målen med lagstiftningen dvs. att styra mot mer

miljöanpassade förpackningar och minska den mängd

förpackningsavfall som deponeras.

Revisorerna föreslår att regeringen tar initiativ

till en samhällsekonomisk analys av

producentansvaret för förpackningsavfall.

Tillsynen och uppföljningen

Remissinstansernas olika synpunkter bekräftar den

oklarhet som i dag råder när det gäller tillsynen

inom området. Naturvårdsverket har i sin rapport På

väg mot ett producentansvar (rapport 4519) år 1996

anfört att kommunerna inte skall kunna ställa krav

på utformningen av återvinningsstationerna, antal

stationer m.m. En oklarhet råder om huruvida

kommunernas tillsyn även skall omfatta bedömningen

av vad som kan anses utgöra ett lämpligt

insamlingssystem. Hur tillsynen skall bedrivas av

"fripassagerarna", dvs. de som inte tar sitt ansvar

att samla in "sina" förpackningar och återredovisa

resultatet till Naturvårdsverket är en annan fråga

som måste klarläggas.

Enligt revisorerna är inte problemet hur många

producenter som står utanför det generella systemet

utan hur kommunerna sköter tillsynen över sådana

producenter i kommunen som över huvud taget inte tar

sitt ansvar att samla in förpackningar och

återrapportera resultatet till Naturvårdsverket. Som

revisorerna ovan nämnt är det viktigt att tillsynen

bedrivs enligt regelverket och att det är en

enhetlig tillämpning av bestämmelserna.

Enligt Förpackningsinsamlingen AB är det i dag ca

10 % som inte är anslutna till REPA. Hur stor del av

dessa s.k. fripassagerare som inte uppfyller sitt

ansvar som producent är oklart men enligt

revisorerna bör det ingå i kommunernas ansvar som

operativ tillsynsmyndighet att följa upp detta.

Revisorerna konstaterar att kommunerna inte har

någon vägledning för hur de skall följa upp

producenter som inte tar sitt ansvar. Kommunerna har

begränsade möjligheter att använda de

tillsynsverktyg som de getts, framför allt på grund

av att kommunerna inte kan definiera motparten.

Materialbolagen har som tidigare nämnts ingen

juridisk status att definiera, och att rikta

föreläggande mot en enskild producent av

förpackningar är förenat med svårigheter. Flertalet

producenter är också anslutna till REPA och det

generella systemet vilket gör att de anser att det

är materialbolagen som tagit över ansvaret.

Om insamlingssystemet byggs ut långsamt eller om

samrådet inte genomförs kan och får inte kommunen

själv erbjuda sina kommuninnevånare insamling av

förpackningsavfallet. Länsstyrelsen eller

Naturvårdsverkets möjligheter i dessa situationer är

ännu mer begränsade då de inte har tillgång till

kommunens tillsynsverktyg. Naturvårdsverket har i

sin tillsynsrapport 1996 föreslagit att

Naturvårdsverket och länsstyrelserna också skulle

ges tillgång till tillsynsverktygen. Regeringen har

klargjort att det ankommer på Naturvårdsverket att

kontrollera att de nationella målen beträffande

insamlingsgrad och återanvändnings- eller

återvinningsgrad nås (prop. 1997/98:45).

Revisorerna anser det otillfredsställande från

effektivitets- och rättssäkerhetssynpunkt att

tillsynen inom området ännu inte klarlagts.

Regeringen har ansett det vara för tidigt att

genomföra några större förändringar i det nuvarande

systemet. Införande av producentansvar i

avfallshanteringen är en stor omställning som tar

tid att genomföra. Revisorerna delar den

uppfattningen men menar samtidigt att erfarenheterna

nu är tillräckliga för att motivera en ingående

analys av producentansvaret för förpackningar.

Trots att det inte gjorts någon mer ingående

uppföljning av producentansvaret de senaste åren bör

Naturvårdsverket ändå ha känt till problemen när det

gäller tillsynen.

Det är enligt revisorerna otillfredsställande att

tillsynsmyndigheterna under sådan lång tid varit

oklara på roll- och ansvarsfördelningen.

Avgränsningen av myndigheternas tillsynsområde bör

enligt revisorerna vara en prioriterad

frågeställning för regeringen. Här har

Naturvårdsverket en viktig roll och uppgift som

tillsynsvägledare. Verket bör enligt revisorerna

vara mer aktivt i denna roll när det gäller

producentansvaret för förpackningar. Verksamheten

bör inte endast styras av regeringsuppdrag, utan

uppföljningen av hur de regionala och lokala

myndigheterna tar sitt ansvar bör vara en angelägen

uppgift för verket.

Revisorerna anser också att regeringen inte endast

behöver förlita sig på en återredovisning från

Naturvårdsverket. Revisorerna har i flera

granskningar pekat på vikten av att regeringen

inhämtar information inte bara från den egna

myndigheten utan även från andra myndigheter,

universitet och högskolor, för att få ett allsidigt

underlag. Detta gäller inte bara inför nya

återvinningsmål utan även vid uppföljningen av hur

systemet generellt fungerar.

När det gäller spörsmålet om huruvida

materialbolagen bör ges juridisk status anser

revisorerna att det är en sådan principiell fråga

som lämpligen bör övervägas efter det att den av

revisorerna föreslagna samhällsekonomiska analysen

av producentansvaret för förpackningar har

genomförts. De övriga oklarheter i tillsynen som

revisorerna pekat på ovan bör däremot kunna klaras

ut efter det att Naturvårdsverket inlämnat sin

regeringsrapport den 1 juni 2000.

Regeringen bör verka för att Naturvårdsverket tar

fler egna initiativ när det gäller tillsynen och

uppföljningen av hur producentansvaret för

förpackningar tillämpas och hur olika aktörer

påverkas. Ett led i detta kan vara att verket i ökad

utsträckning ger ut tillämpningsföreskrifter till

förordningen om producentansvar för förpackningar.

Regeringen bör inhämta information från flera

myndigheter, universitet och högskolor för att få

ett allsidigt underlag för sin uppföljning och inför

ställningstaganden om behovet av regeländringar och

de åtgärder i övrigt som behövs för att

effektivisera verksamheten.

Motionerna

Insamlingssystemet

I motion MJ13 (v) anförs att en lagreglering bör

komma till stånd om samrådet mellan kommuner och

producenter (yrkande 1). Vidare anförs att en

standardisering av glasförpackningar krävs för att

öka återanvändningsgraden (yrkande 4). I Sverige bör

vi ta initiativ till att skapa ett nationellt

standardiseringssystem för glasförpackningar.

Motionärerna i motion MJ15 (fp) ställer sig

tveksamma till revisorernas förslag att låta

regeringen pröva möjligheten att lagreglera samrådet

mellan producenter och kommuner (yrkande 1). Det är

enligt motionärerna viktigare att arbeta med

ekonomiska incitament med en medvetenhet i linje med

Agenda 21.

Enligt motion MJ712 (mp) bör producenter av

aluminiumburkar genom producentansvaret åläggas att

återta deformerade och skadade aluminiumburkar

(yrkande 1). Tillplattade burkar blir liggande ute i

naturen och de bidrar till en förstörd miljö. Panten

för burken har producenten redan erhållit. Enligt

motionären bör ett parallellt returburkssystem

upprättas för burkar utan svenskt ursprung (yrkande

2). Producentansvaret bör även gälla återtagande av

burkar, som blivit oräknade på grund av att

returburksautomat saknas (yrkande 3). Mindre affärer

har inte råd eller möjlighet att skaffa en

returburksautomat.

I motion MJ731 (v) anförs att källsortering,

återlämning av material, pantsystem etc. som riktas

till privata konsumenter måste vara enhetliga för

återtagningssystem (yrkande 15). Teknik och

administration för källsortering, återlämning av

material, pantsystem m.m. som riktas till privata

konsumenter måste likna varandra för de olika

varuslagen.

De nationella återvinningsmålen

I motion MJ13 (v) anförs vidare att

producentansvaret bör utvecklas ytterligare med

målsättningar även på regional och lokal nivå

(yrkande 3).

I motion MJ718 (c) framhålls behovet av en översyn

och skärpning av återvinningsmålen där hänsyn tas

till regionala aspekter och långa transportavstånd

(yrkande 11). För att ytterligare driva på

kretsloppsarbetet finns det anledning att se över

och skärpa de återvinningsmål som uppnåtts.

En bred översyn

I motion MJ13 (v) framhålls att producentansvaret

bör utökas så att det omfattar alla produkter senast

år 2005 (yrkande 2). Kretsloppsdelegationen föreslog

i rapporten Producentansvar för varor (SOU 1997:19)

ett utvidgat producentansvar som skulle omfatta

samtliga varor. Vidare bör en miljökonsekvensanalys

ingå i kravet om en samhällsekonomisk analys av

producentansvaret för förpackningsavfall (yrkande

6). Motionärerna instämmer i revisorernas förslag om

att en samhällsekonomisk analys bör göras av

producentansvaret för förpackningsavfall. Vidare bör

roller och ansvarsfördelning klarläggas (yrkande 7).

Kommunerna saknar enligt motionärerna vägledning för

hur de skall följa upp producenter som inte tar sitt

ansvar.

Enligt motion MJ14 (kd) bör en bred översyn göras

av producentansvaret. Revisorerna påpekar att

insamlingen är förenad med stora kostnader och att

miljövinsten är oklar och därför föreslås en

samhällsekonomisk översyn. Motionären befarar att

analysen huvudsakligen sker ur ekonomisk synvinkel

och vill därför se en bred samhällsekonomisk

analytisk översyn av producentansvaret där

miljönyttan värderas tillsammans med de ekonomiska

aspekterna.

I motion MJ15 (fp) framhålls vikten av att

allmänhetens positiva inställning till källsortering

värnas och att hushållen ges ekonomiska incitament

till en fortsatt källsortering (yrkande 2). En

samhällsekonomisk analys av systemet med

producentansvar måste enligt motionärerna mynna ut i

eventuella justeringar i avgifter och regelverk så

att kostnader tydligt motsvaras av miljövinster

(yrkande 3). För att enskilda skall motiveras att

ställa upp på de extra ansträngningar och acceptera

de kostnader som följer av återvinningssystemet,

krävs enligt motionärerna i längden synliga

miljöresultat. I motionen föreslås vidare att

producentansvaret utökas till att omfatta fler

produkter (yrkande 4). Motionärerna anser att

producentansvaret kan omfatta t.ex. plaster.

Enligt motion MJ731 (v) bör riksdagen hos

regeringen begära förslag till utökning av

producentansvaret så att detta innefattar alla

produkter senast år 2005 (yrkande 12).

I motion MJ738 (m) anförs att det föreligger behov

av en allsidig utvärdering av miljömässiga och

ekonomiska effekter av producentansvaret för

förpackningar (yrkande 1).

Motionärerna i motion MJ755 (m) instämmer

beträffande kretslopp, källsortering och

producentansvar i behovet av att se över den svenska

avfallshanteringen, men förordar Naturvårdsverkets

förslag från september att genomföra "en bredare

samhällsekonomisk analys av olika alternativa sy-

stem för att samla in och ta hand om uttjänta varor"

(yrkande 1).

Enligt motion MJ766 (s) bör en helhetssyn tillämpas

vid sopsortering. Det är endast förpackningar som

kan lämnas vid återvinningsstation. Kommunerna har

det övergripande ansvaret för allt övrigt. Man bör

se över källsorteringen.

I motion U504 (kd) föreslås att producentansvaret

bör utvidgas till fler produktgrupper (yrkande 6).

På så sätt skapas incitament till en effektivare

återvinning, t.ex. genom bättre design eller en

moduluppbyggnad som är lätt att plocka isär.

Producentansvar för bilar m.m.

Enligt motion MJ724 (c) bör en "skrotbilskampanj"

genomföras under år 2000. Övergivna bilar är en

sanitär olägenhet. Inte sällan rinner bensin, olja

och batterisyra ut och förorenar marken. För

markägare som ofrivilligt fått dessa skrotbilar

placerade på sin mark är de en olägenhet.

Även i motion MJ730 (s) framhålls behovet av

åtgärder för att förhindra att skrotbilar sätts ut i

naturen.

I motion MJ750 (s) anförs i fråga om

bilskrotningspremien att Sverige är ett av de länder

som har den äldsta bilparken i Europa, vilket borde

åtgärdas med ekonomiska styrmedel.

Enligt motion MJ767 (s) bör större miljökrav

ställas vid demontering och sammanpressning av

skrotade fordon. På bilskrotningsföretag plockas

begärliga reservdelar bort för försäljning och

resterande del av bilen pressas samman för

återvinning. Rester av spillolja, batterisyra m.m.

riskerar hamna direkt på marken.

Även i motion MJ776 (c) framhålls att

skrotningspremien för bilar bör höjas.

Skrotningstakten av äldre bilar har under en följd

av år varit mycket låg i Sverige.

Även i motion MJ784 (s) framhålls behovet av

åtgärder för att minska antalet övergivna

skrotbilar.

I motion MJ792 (s) anförs i fråga om en utvärdering

av producentansvaret för bilar att bilbranschen bör

bygga upp fonder eller försäkringar för att klara

framtida finansiering av skrotning av bilar från och

med 1998 års modell. Producenternas åtgärder

hittills måste utvärderas och kontrolleras.

Enligt motion T464 (kd) bör skrotningspremien öka

till 3 000 kr (yrkande 10).

I motion MJ782 (s) framhålls behovet av ändrad

lagstiftning för att flytta fartyg. I många kommuner

med fraktgodshamnar och gästhamnar förekommer att

båtar som sjunkit helt eller delvis utgör ett

problem. Felparkerade eller miljöstörande fordon kan

flyttas på ägarens bekostnad. I samband med

flyttningen av ett bilvrak övergår detsamma i

kommunens ägo. En liknande lagstiftning skulle vara

tillämpningsbar även för båtar och båtvrak.

Byggavfall

Enligt motion MJ707 (mp) bör det klarläggas om

byggsektorn klarar sitt frivilliga producentansvar

(yrkande 1). Kretsloppsrådet har bra riktlinjer som

bör följas upp. Viktigt är också vilka material som

kommer in i byggnationen från början och de

deltagande entreprenörernas miljöpolicy. Vidare

anförs i fråga om lagstiftat producentansvar för

byggsektorn att en utredning behövs för att

klarlägga om byggsektorn klarar sitt åtagande med

ett frivilligt producentansvar och om en

lagstiftning behövs (yrkande 2).

Enligt motion MJ731 (v) bör målen för

producentansvaret inom byggsektorn noggrant följas

och lagstiftning bör utvecklas om målen ej nås

(yrkande 16). Vidare anförs att regeringen snarast

bör redovisa sitt arbete med byggavfallsfrågan

(yrkande 17). I regeringsskrivelsen 1998/99:63 En

nationell strategi för avfallshanteringen angavs att

byggavfallsfrågan bereds i Regeringskansliet.

Regeringen bör snarast redovisa sitt

ställningstagande.

Övriga frågor

I motion MJ718 (c) yrkas att riksdagen begär att

regeringen snarast utreder och återkommer med

förslag till generellt producentansvar för

elektriska och elektroniska produkter (yrkande 12).

I motion MJ738 (m) anförs i fråga om synpunkter att

beakta vid revision av EG:s förpackningsdirektiv att

det finns ingen vetenskaplig eller annan grund för

att uppfatta återanvändningssystem som bättre för

miljön (yrkande 2).

I motion U504 (kd) anförs att

miljövarudeklarationer bör införas på fler produkter

(yrkande 5). Vidare anförs i fråga om

investeringsbidrag till uppbyggnaden av

återvinningsanläggningar att uppbyggnad av

återvinningsanläggningar och så kallade

baklängesfabriker bör stimuleras genom exempelvis

statliga investeringsbidrag (yrkande 7). Genom att

företaget självt ombesörjer demonteringen har

produkterna utformats för att lätt kunna tas isär,

där vissa delar kan återanvändas direkt och andra

materialåtervinnas. Ekonomiska styrmedel bör vidare

kompletteras med normgivande lagstiftning när det

gäller demonterbarhet, märkning av material och

energieffektivitet (yrkande 8).

Utskottets överväganden

Rapporter om producentansvaret

Naturvårdsverket redovisade i november 1998 rapport

4938 Producentansvar för förpackningar - för miljöns

skull? I rapporten konstateras att återvinningen av

förpackningar utvecklas och ger miljövinster.

Transporterna har i sammanhanget liten betydelse.

Producentansvaret bör få möjlighet att utvecklas men

de samhällsekonomiska konsekvenserna behöver belysas

ytterligare.

I juni 1999 redovisades ett uppdrag av regeringen

att undersöka producenter utanför det gemensamma

återvinningssystemet. I rapport 4988 Har

producenterna nått målen? - Uppföljning av

producenter som står utanför det gemensamma

återvinningssystemet anförs att kunskaperna bör ökas

hos de producenter som står utanför det gemensamma

systemet. En viktig målgrupp är småföretagen. För

att öka kunskapen bör branschorganisationerna satsa

på informations- och utbildningsinsatser.

Naturvårdsverket kontaktar branschorganisationerna

för att initiera sådan verksamhet. Vidare föreslås

att verket i samråd med tillsynsmyndigheter och

producenter gör en genomgång av

producentansvarslagstiftningen, bl.a. med avseende

på rapporteringskrav, återvinningsnivå och det

operativa tillsynsansvaret. Avsikten är att skapa

förutsättningar för bättre tillsyn och klargöra

ansvarsförhållanden. Detta kan enligt rapporten

göras inom ramen för det regeringsuppdrag avseende

uppföljning av producentansvaret för förpackningar

som verket skall slutföra till juni 2000.

I december 1999 redovisade Naturvårdsverket ett

uppdrag av regeringen (dnr M1999/2859/Kn) med

uppgift att redogöra för förutsättningarna för och

konsekvenserna av att införa en generell princip om

producenters ansvar för en produkts miljöpåverkan

under hela livscykeln, Producenters ansvar för

varors miljöpåverkan (rapport 5043). I rapporten

anförs att för att kunna nå miljökvalitetsmålen och

Europeiska unionens miljömål krävs en gemensam

strategi för att minska miljöpåverkan från

produkter. Det finns anledning att i miljöbalken och

i EG-fördragen lyfta fram betydelsen av produkters

miljöpåverkan för att nå ekologisk hållbarhet.

Producenters ansvar för produkters miljöpåverkan

under hela livscykeln bör utgöra en bärande princip

inom ramen för en miljöanpassad produktpolicy

nationellt och internationellt. Utskottet har

inhämtat att regeringen avser att behandla verkets

förslag i en skrivelse om en miljöanpassad

produktpolitik under våren 2000.

Naturvårdsverket har i 1999 års regleringsbrev fått

i uppdrag att redovisa de nivåer av återanvändning

och återvinning som producenterna har nått upp till

den 31 december 1999 vad gäller förpackningar m.m.

Verket skall vid behov lämna förslag till nödvändiga

förändringar av regelverket. Uppdraget skall

redovisas senast den 1 juni 2000.

Marian Radetzki, professor i nationalekonomi vid

Lunds tekniska universitet, redovisade i november

1999 en rapport (Ds 1999:66) till Expertgruppen för

studier i offentlig ekonomi. Studien innehåller en

kritisk granskning av den svenska lagstiftningen

avseende producentansvaret för uttjänta

förpackningsmaterial och tidningar, tidskrifter och

vissa andra typer av pappersavfall. Resultaten visar

enligt författaren behov av en policyändring för att

höja den samlade välfärden i samhället.

Insamlingssystemet

Frågan om att lagreglera samrådet mellan producenter

och kommuner har tidigare behandlats av utskottet,

som då, i likhet med regeringen, ansåg att det inte

förelåg något särskilt skäl att lagstifta i frågan

(prop. 1997/98:45 s. 427, bet. 1997/98:JoU20 s. 99).

Utskottet har inhämtat att det i det till EU anmälda

förslaget till förordning om producentansvar för

elektriska och elektroniska produkter finns en

vidareutvecklad samrådsskyldighet. Vidare har

miljöministern under år 1999 initierat ett antal

möten med berörda aktörer för att diskutera bl.a.

problemen med nedskräpning och information för att

söka få insamlingssystemen att fungera bättre.

Utskottet anser i likhet med revisorerna att en bra

kommunikation mellan producenter och kommuner är

nödvändig för en fortsatt utveckling av

producentansvaret. Utskottet delar revisorernas

bedömning att regeringen bör pröva möjligheten att

ytterligare reglera samrådet mellan producenter och

kommuner. Det bör ankomma på regeringen att bedöma

på vilken nivå sådana regler bör utformas. Med det

anförda tillgodoses i huvudsak syftet med motion

MJ13 (v) yrkande 1. Motionen kräver ingen riksdagens

vidare åtgärd. Motion MJ15 (fp) yrkande 1 avstyrks.

Utskottet har i mars 1999 behandlat de frågor som

tas upp i motion MJ712 (mp) och då anfört följande

(1998/99:MJU6 s. 86). Producentansvaret för

förpackningar omfattar alla förpackningar som

omsätts på den svenska marknaden. Producenterna har

valt att samla in dryckesburkar genom två olika

system. Det ena systemet är det retursystem som

finns för aluminiumburkar och som omfattas av en

pantavgift. För att burken skall kunna lämnas i

detta system krävs att burken består av aluminium

och att den är hel och ren. För att det dessutom

skall betalas ut en pant för burken krävs att burken

ingår i det svenska pantsystemet, dvs. att en pant

har erlagts för burken samt att streckkoden kan

avläsas. Det andra insamlingssystemet hanteras av

Svenska Metallkretsen AB, som samlar in alla sorters

förpackningar av metall i de insamlingsbehållare som

företaget tillhandahåller. I dessa behållare skall

hushållen och andra sortera ut och lämna sina

metallförpackningar, t.ex. dryckesburkar. Bland

dessa ingår sådana dryckesburkar som exempelvis

består av stålplåt, men även andra metallburkar.

Dessa sänds sedan till återvinning. Med det anförda

tillgodoses enligt utskottets mening i allt

väsentligt syftet med motion MJ712 (mp) yrkandena

1-3. Motionen avstyrks.

Utskottet instämmer i vad som framförs i motion

MJ13 (v) yrkande 4 om att en standardisering av

glasförpackningar skulle öka återanvändningsgraden.

Frågan bör enligt utskottets uppfattning kunna

övervägas i ett större sammanhang, t.ex. i den

översyn som förordas av utskottet i det följande.

Motionen avstyrks.

De nationella återvinningsmålen

Utskottet delar revisorernas uppfattning att det bör

utredas om de nationella återvinningsmålen kan

brytas ned till regionala eller lokala mål. Det bör

också övervägas att initiera ytterligare forskning

inom området för att studera miljöeffekterna av

insamlingen och för att bredda beslutsunderlaget när

nya återvinningsmål övervägs. Även utskottet anser

det värdefullt att få ett allsidigt beslutsunderlag

i dessa frågor. Utskottet utgår från att regeringen

utnyttjar t.ex. myndigheter och forskningsorgan som

informationskällor.

Kostnaderna

Utskottet delar revisorernas uppfattning att de

förhållandevis stora kostnader som är förenade med

insamlingen och oklarheten om miljövinsterna

motiverar att en samhällsekonomisk analys av

producentansvaret för förpackningar nu genomförs.

Kostnaderna för kommunerna och hushållen har

utvecklats på ett sätt som inte förutsågs när

producentansvaret för förpackningar beslutades.

Utskottet anser att en bred samhällsekonomisk analys

för att ge svar på nyttan av att införa

producentansvar för andra varor inte behöver stå i

motsättning till revisorernas förslag om en särskild

analys som behandlar förpackningsavfallet.

Utskottet vill i likhet med revisorerna framhålla

betydelsen av att analysen inte bara skall syfta

till överväganden om producentansvar för andra varor

utan också ge underlag för bedömningen om hur det

nuvarande producentansvaret för förpackningar

behöver utvecklas. I analysen kan som

Naturvårdsverket framhåller olika alternativa system

jämföras, t.ex. det nuvarande insamlingssystemet av

s.k. bringtyp med ett fastighetsnära system.

Utskottet anser i likhet med revisorerna att

nuvarande insamling kan jämföras med ett system där

färre förpackningsfraktioner än i dag samlas in.

Utskottet anser att en samhällsekonomisk analys bör

ingå i den breda översynen av producentansvaret som

förordas i det följande. En sådan analys kan vara

ett sätt att utröna om de nuvarande administrativa

styrmedlen är ändamålsenliga för att nå målen med

lagstiftningen, dvs. att styra mot mer

miljöanpassade förpackningar och minska den mängd

förpackningsavfall som deponeras.

Tillsynen och uppföljningen

Utskottet delar revisorernas uppfattning att

avgränsningen av myndigheternas tillsynsområde och

åtgärder för en enhetlig tillämpning av

regelsystemet bör vara prioriterade

frågeställningar. Utskottet instämmer i att

Naturvårdsverket har en viktig roll och uppgift som

tillsynsvägledare. Uppföljningen av hur de regionala

och lokala myndigheterna tar sitt ansvar bör vara en

angelägen uppgift för verket.

Utskottet delar bedömningen när det gäller

spörsmålet om huruvida materialbolagen bör ges

juridisk status att det är en sådan principiell

fråga som lämpligen bör övervägas efter det att den

av revisorerna föreslagna samhällsekonomiska

analysen av producentansvaret för förpackningar har

genomförts. Utskottet instämmer i att de övriga

oklarheter i tillsynen som revisorerna pekat på bör

kunna klaras ut efter det att Naturvårdsverket

lämnat in sin regeringsrapport den 1 juni 2000.

Även utskottet anser att regeringen bör verka för

att Naturvårdsverket tar fler egna initiativ när det

gäller tillsynen och uppföljningen av hur

producentansvaret för förpackningar tillämpas och

hur olika aktörer påverkas. Ett led i detta kan vara

att verket i ökad utsträckning ger ut

tillämpningsföreskrifter till förordningen om

producentansvar för förpackningar.

En bred översyn

Miljöministern anförde i ett interpellationssvar den

23 november 1999 om det ekologiska samhället

(interpellation 1999/2000:78) att genom att

producenterna ges både det fysiska och det

ekonomiska ansvaret för förpackningarna skapas ett

incitament för producenterna att utveckla

miljöanpassade förpackningar. Miljöministern var

medveten om att det nuvarande systemet har vissa

nackdelar och ganska ofta kritiseras. Vidare

anfördes att det har varit i bruk under ett antal

år, och att vi nu närmar oss en tidpunkt då det är

dags för en förutsättningslös översyn av hur det har

fungerat och om det finns andra vägar att lösa

problemet. Det handlar om att åstadkomma ett

fungerande producentansvar med ett bra

insamlingssystem för konsumenterna och tydliga

incitament till producenterna.

Revisorerna har redogjort för sin översyn i fyra

avsnitt och föreslår tillkännagivanden med anledning

av vad de anfört om insamlingssystemet, om de

nationella återvinningsmålen, om kostnaderna som är

förenade med producentansvar för förpackningar samt

om tillsynen och uppföljningen. Revisorerna föreslår

att fyra åtgärder övervägs, nämligen ett lagreglerat

samråd mellan producenter och kommuner, en utredning

av om de nationella återvinningsmålen kan brytas ned

till regionala eller lokala mål, en

samhällsekonomisk analys av producentansvaret för

förpackningsavfall samt fler initiativ när det

gäller tillsynen och uppföljningen av hur

producentansvaret för förpackningar tillämpas och

hur olika aktörer påverkas.

Utskottet anser att Riksdagens revisorer har gjort

en mycket värdefull översyn av producentansvaret.

Som framgår av utskottets överväganden i det

föregående har utskottet ställt sig bakom huvuddelen

av revisorernas förslag under de fyra

förslagspunkterna. Utskottet ansluter sig till den

uppfattning som framförts av miljöministern och i

flera motioner om behovet av en mer

förutsättningslös översyn av producentansvaret.

Utskottet anser att regeringen bör göra en bred

översyn av producentansvarets samhällsekonomiska

konsekvenser och dess betydelse för miljön. I

översynen bör ingå både revisorernas överväganden

och förslag samt de synpunkter som framförts i flera

motioner med delvis samma innehåll, bl.a. motionerna

MJ13 (v) yrkande 3 och MJ718 (c) yrkande 11 om

återvinningsmålen. Även de synpunkter som framförts

i bl.a. motion MJ13 (v) yrkande 6 om behovet av en

miljökonsekvensanalys av producentansvaret och av

att roller och ansvarsfördelning klarläggs samt

motion MJ14 (kd) om behovet av en bred

samhällsekonomisk analytisk översyn av

producentansvaret där miljönyttan värderas

tillsammans med de ekonomiska aspekterna bör enligt

utskottets mening ingå i översynen.

När det gäller den fråga som tas upp i flera

motioner om att utöka producentansvaret redovisade,

som nämnts tidigare, Naturvårdsverket i december

1999 ett uppdrag av regeringen om förutsättningarna

för och konsekvenserna av att införa en generell

princip om producenters ansvar för en produkts

miljöpåverkan under hela livscykeln. Redovisningen

skulle enligt regeringens uppdrag den 10 juni 1999

grundas på miljömässiga, samhälls- och

företagsekonomiska bedömningar av ett generellt

producentansvar. I uppdraget ingick också att

analysera de förslag och idéer som framförs i

Kretsloppsdelegationens rapport 1997:19. Utskottet

har inhämtat att rapporten kommer att redovisas i en

skrivelse till riksdagen om en samlad miljöanpassad

produktpolitik i maj 2000. Utskottet anser att den

av utskottet förordade översynen bör omfatta även

frågan om det är lämpligt att utvidga

producentansvaret med utgångspunkt i motionerna MJ13

(v) yrkande 2 delvis, MJ15 (fp) yrkande 4, MJ731 (v)

yrkande 12 delvis och U504 (kd) yrkande 6.

När det gäller källsortering har utskottet tidigare

anfört (1998/99:MJU10 s. 8) att det finns anledning

att noggrant överväga källsorteringens för- och

nackdelar i olika avseenden. Utskottet anförde att

de merkostnader för kommunerna för källsorteringen

som motionärerna uttryckt oro för borde falla inom

ramen för producenternas ansvar och inte belasta

kommunerna. Utskottet anser att i översynen bör ingå

även de synpunkter som framförs i motionerna MJ15

(fp) yrkandena 2 och 3 om värnandet av allmänhetens

positiva inställning till källsortering och MJ766

(s) om en helhetssyn vid sopsortering och

producentansvar.

Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av

revisorernas förslag och motionerna MJ13 (v)

yrkandena 2, 3 samt 6 och 7, MJ14 (kd), MJ15 (fp)

yrkandena 2-4, MJ718 (c) yrkande 11, MJ731 (v)

yrkandena 12 och 15, MJ738 (m) yrkande 1, MJ755 (m)

yrkande 1, MJ766 (s) och U504 (kd) yrkande 6 som sin

mening ge regeringen till känna.

Utskottet anser att någon bestämd tidpunkt för en

utvidgning av producentansvaret för närvarande inte

behöver anges. Motionerna MJ13 (v) yrkande 2 delvis

och MJ731 (v) yrkande 12 delvis avstyrks i den

delen.

Producentansvar för bilar m.m.

Producentansvar för bilar enligt förordningen

(1998:788) om producentansvar för bilar gäller sedan

den 1 januari 1998. Producentansvaret innebär att

producenterna har ett både fysiskt och ekonomiskt

ansvar för de uttjänta produkterna. Det ekonomiska

ansvaret innebär att producenterna skall bekosta

omhändertagandet av materialet, oavsett om

producenten organiserar insamlingen själv eller om

insamlingen genomförs med hjälp av en entreprenör.

I motion MJ792 (s) framhålls att staten noga skall

följa och kontrollera utvecklingen av

producentansvaret för bilar. Utskottet erinrar om

att regeringen årligen ger Naturvårdsverket i

uppdrag att redovisa en uppföljning av hur

producenterna når upp till de nivåer som finns

angivna i respektive förordning om producentansvar.

I 1999 års regleringsbrev (s. 11) angavs att

uppdraget skall redovisas senast den 1 juni 2000.

Motionen avstyrks med det anförda såsom

huvudsakligen tillgodosedd.

Bilskrotningslagstiftningen är för närvarande

föremål för översyn. Naturvårdsverket har i december

1999 redovisat ett regeringsuppdrag (dnr

M1999/4369/Kn) att se över bilskrotnings-

lagstiftningen mot bakgrund av förordningen och

förslaget till EG-direktiv om uttjänta fordon, KOM

(97)358. Ekonomistyrningsverket har samtidigt

redovisat ett regeringsuppdrag (dnr M1999/3035/Kn)

att se över bilskrotningsfonden. I verkets rapport

lämnas förslag till nivåer på avgifter och premier

samt förslag till hantering och användningsområde

för bilskrotningsfonden i framtiden.

Miljöministern anförde den 2 februari 2000 i svar

på fråga (1999/2000:474) om bilskrotningspremien att

det är viktigt att skrotbilar tas om hand på ett

från miljösynpunkt riktigt sätt. Både

Naturvårdsverkets och Ekonomistyrningsverkets

redovisning övervägs för närvarande inom

Regeringskansliet.

Utskottet instämmer i vad som anförts i flera

motioner om att det är angeläget att förhindra att

skrotbilar sätts ut i naturen. I avvaktan på

resultatet av övervägandena i Regeringskansliet

föreslår utskottet att motionerna MJ724 (c), MJ730

(s), MJ750 (s), MJ776 (c), MJ784 (s) och T464 (kd)

tills vidare lämnas utan vidare åtgärd.

Utskottet instämmer även i vad som anförs i motion

MJ767 (s) om behovet av miljökrav vid demontering

och sammanpressning av skrotade fordon. Utskottet

har inhämtat att Naturvårdsverket för närvarande

arbetar med nya föreskrifter om demontering av

skrotbilar (jämför 1998 års regleringsbrev s. 12).

Motion MJ767 (s) avstyrks i avvaktan på den

fortsatta beredningen av ärendet.

Frågan om behovet av flyttning av fartyg har

behandlats av riksdagen tidigare (bet. 1990/91:TU16,

1993/94:TU14 och 1996/97:TU01).

Kommunikationsministern varnade i ett frågesvar den

26 oktober 1993 för de ekonomiska konsekvenserna av

en ordning som skulle innebära att svenska staten i

vidgad omfattning tar hand om övergivna vrak på

statens bekostnad (1993/94:TU14 s. 22). Motion MJ782

(s) bör med det anförda lämnas utan vidare åtgärd.

Byggavfall

Byggbranschen har på eget initiativ och till följd

av Kretsloppsdelegationens verksamhet påbörjat ett

arbete med att lösa branschens miljö- och

avfallsproblem. Ett särskilt kretsloppsråd har

bildats med uppgift att samordna byggsektorns

aktörer och fungera som kontaktorgan gentemot

myndigheter. Genom Byggsektorns kretsloppsråd har

byggbranschen gjort ett ensidigt åtagande för sina

företag och organisationer. Åtagandet finns

formulerat i rapporten Miljöansvar för byggvaror

inom ett kretsloppstänkande - ett utvidgat

producentansvar - som bl.a. finns som bilaga till

Kretsloppsdelegationens rapport Producentansvar i

byggsektorn (Rapport 1996:11).

Miljö- och jordbruksutskottet har tidigare anfört

(1998/99:MJU6 s. 88) att riksdagens beslut om

hantering av uttjänta varor i ett ekologiskt

hållbart samhälle (1997/98:JoU7) kommer att få

konsekvenser för byggsektorn och att detta särskilt

gäller bemyndigandet för regeringen att införa

förbud mot att deponera brännbart avfall från år

2002 och organiskt avfall från år 2005.

Regeringen har uppdragit åt Miljövårdsberedningen

(Jo 1968:A) att medverka i arbetet med att ta fram

strategier för utveckling av ett ekologiskt hållbart

näringsliv genom att förbereda och inleda en dialog

med delar av näringslivet om dess arbete med en

hållbar utveckling (dir. 1998:65). Syftet är bl.a.

att initiera, stödja och påverka utvecklingen i

näringslivet och att få underlag för politiska

beslut och ställningstaganden om riktlinjer och

styrmedel i miljöpolitiken. Uppdraget syftar till

att stimulera företag att ligga före lagkrav och

därmed höja nivån på näringslivets miljöarbete i

stort. Senast den 1 december 2000 skall beredningen

rapportera till regeringen med slutsatser om

lämpliga styrmedel samt en presentation av

näringslivets frivilliga åtaganden samt förslag till

fortsatta strategier om resultatet av dialogen, en

redogörelse av hinder och möjligheter för

utvecklingen av ett ekologiskt hållbart näringsliv

samt föreslå strategier och styrmedel. Ett av de

dialogprojekt som pågår är Bygga/Bo som omfattar

byggande och förvaltning av bostäder och lokaler.

Boverket redovisade i december 1998 i samråd med

Naturvårdsverket ett regeringsuppdrag (97/3182/BO)

om en översyn av hur farligt avfall bör

identifieras och hanteras vid rivning av byggnader.

Rapporten bereds för närvarande inom

Regeringskansliet (jämför skr. 1998/99:63 s. 21). I

propositionen Svenska miljömål (prop. 1997/98:145 s.

204) anfördes att regeringen har för avsikt att ge

Naturvårdsverket i uppdrag att under år 2000

redovisa hur byggföretagen hanterar byggavfallet.

Utskottet instämmer i vad som anförs i motionerna

MJ707 (mp) yrkande 1 och MJ731 (v) yrkandena 16 och

17 om att det är angeläget att följa upp

byggsektorns arbete med byggavfallsfrågan. Utskottet

förutsätter att regeringen noga följer dessa frågor

men är i avvaktan på Regeringskansliets fortsatta

beredning av frågorna inte berett att förslå något

uttalande med anledning av motionerna. Med det

anförda avstyrks även motion MJ707 (mp) yrkande 2.

Övriga frågor

Riksdagen har beslutat införa ett system med

producentansvar för uttjänta elektriska och

elektroniska produkter (prop. 1996/97:172, bet.

1997/98:JoU7). Utskottet har inhämtat att ett

förordningsförslag har beretts inom

Regeringskansliet och även anmälts till EU. Enligt

de uppgifter som utskottet har fått avser regeringen

inom kort att besluta i frågan. I propositionen

anförs att utvecklingen av producentansvaret skall

följas upp och utvärderas och om det visar sig att

det föreslagna producentansvaret inte får förväntad

effekt kan det finnas skäl för regeringen att

utveckla producentansvaret ytterligare. Syftet med

motion MJ718 (c) yrkande 12 får med det anförda

anses i allt väsentligt tillgodosett. Motionen bör

lämnas utan vidare åtgärd.

I anslutning till motion U504 (kd) yrkande 7

erinrar utskottet om att regeringen i exempelvis

proposition (prop. 1996/97:172 s. 42) Hantering av

uttjänta varor i ett ekologiskt hållbart samhälle -

ett ansvar för alla anfört att den långsiktiga

målsättningen med förordningen om uttjänta

elektriska och elektroniska produkter är att

producenterna skall stimuleras att konstruera och

saluföra produkter som är anpassade till en hög grad

av återvinning och därmed minska behovet av

jungfruliga råvaror. Motion U504 (kd) yrkande 7

avstyrks med det anförda.

Regeringen har i 15 kap. 7 § miljöbalken

bemyndigande att föreskriva att förpackningar och

förpackningsavfall skall vara försedda med uppgifter

om vilka material som har använts. Enligt t.ex. 5 §

förordningen (1997:788) om producentansvar för bilar

skall producenterna underlätta återanvändning och

återvinning genom att redovisa material som finns i

bilarna. De skall också se till att bilskrotar får

tillgång till demonteringsanvisningar. Det anförda

innebär enligt utskottets mening att motion U504

(kd) yrkandena 5 och 8 är i huvudsak tillgodosedda.

I Naturvårdsverkets rapport 4938 Producentansvar

för förpackningar - för miljöns skull? redovisas

ett regeringsuppdrag att utvärdera effekterna av

införandet av förordningen (1997:185) om

producentansvar för förpackningar. I rapporten

anfördes att materialåtervinning av förpackningar

lönar sig ur miljösynpunkt samt att utvecklingen

inom förpackningsområdet är positiv från miljö- och

resurssynpunkt. Sverige bör därför vid den kommande

revideringen av förpackningsdirektivet arbeta för en

utveckling byggd på producentansvar enligt svensk

modell, men också för stimulans och ytterligare

utveckling av återanvändning av förpackningar.

Utskottet har inhämtat att översynen av direktiv

94/62/EG om förpackningar och förpackningsavfall har

påbörjats inom EG-kommissionen. Med det anförda får

syftet med motion MJ738 (m) yrkande 2 anses i

huvudsak tillgodosett. Motionen avstyrks.

En avfallsstrategi m.m.

Motionerna

Strategifrågor m.m.

I motion MJ13 (v) föreslås att försäljning av

produkter som innehåller miljöfarliga ämnen bör

likställas med att sprida miljöfarliga ämnen direkt

i miljön (yrkande 5). Det är inte tillåtet att

sprida miljöfarliga ämnen i vår miljö. Vissa

produkter får inte säljas på grund av att de är

miljöfarliga. Utbytesprincipen och

försiktighetsprincipen bör gälla.

Enligt motion MJ714 (mp) bör uttjänta lädervaror

som är garvade enligt krommetoden klassas som

miljöfarligt avfall (yrkande 1). Läder garvas med

kemikalier, främst 3-värt krom, som är

allergiframkallande och kan omvandlas till 6-värt

krom vid upphettning. 6-värt krom betecknas som

giftigare än 3-värt och har förutom

allergiframkallande effekt även en

cancerframkallande effekt.

I motion MJ726 (v) yrkas tillkännagivande om

initiativ för att sanera förorenade områden. Bensin-

och oljebolagen i Sverige har bildat en fond vars

syfte är att successivt betala för de kostnader som

uppstår när gamla bensin- och oljecisterner grävs

upp. Regeringen bör ta initiativ till att fler

branscher tar ett kollektivt ansvar för sanering av

förorenade områden.

Enligt motion MJ731 (v) bör en effektiv

avfallsstrategi baseras på följande

prioritetsordning: Återanvändning,

materialåtervinning, energiutvinning och deponering

(yrkande 1). Förbränning av sopor samt deponering

utan biologisk behandling är enligt motionärerna

inte en del av ett ekologiskt hållbart samhälle.

Vidare anförs i fråga om övergripande riktlinjer för

den fortsatta avfallshanteringen att mängden avfall

och avfallets farlighet bör minskas (yrkande 2).

Initiativ bör tas för att underlätta att regionala

och kommunala återanvändningsbörser inrättas

(yrkande 3). Dessa börser är en organiserad plats

för försäljning av varor och material till

producenter och konsumenter som ser ekonomiska

fördelar i att gynna återanvändning. Vidare

framhålls att krav bör finnas på lakvattenbehandling

samt kontroll och analys av lakvatten från deponier

(yrkande 8). Motionärerna anser också att landets

soptippar bör uppdateras så snart tekniska

landvinningar av betydelse sker (yrkande 9). Mer

forskning behövs om alla de tusentals nya gifter som

kommer med soporna. Myndigheterna bör kartlägga alla

källor till dioxin och utarbeta strategier för

eliminering (yrkande 10). Eftersom dioxiner är

svårnedbrytbara är varje tillskott i praktiken en

ökning. Vidare anförs i motionen i fråga om

bristande avfallsstatistik att allt avfall (den

totala mängden) bör redovisas så att alla

avfallsströmmar kan följas upp och jämföras med

annan statistik (yrkande 14). I fråga om import av

avfall från andra länder anser motionärerna att

Naturvårdsverkets rutiner för beslut om införsel bör

ändras så att även den slutliga hanteringen av

avfallet beaktas när beslut om införsel fattas

(yrkande 19). Det är otillfredsställande att

tillstånd ges till införsel av avfall utan att man

försäkrar sig om att det slutliga omhändertagandet

är tillfredsställande.

Enligt motion N390 (mp) finns behov av material-

och energibalanser (yrkande 3). Planering på

regional och kommunal nivå bör redovisa material-

och energiflödena lokalt och regionalt för att

hållbara näringslivsstrategier skall kunna byggas

upp. I varje kommun och län bör material- och

energibalans upprättas som visar vad som kommer in i

kommunen/regionen och vad som kommer ut.

Slam

Enligt motion MJ234 (kd) bör kontroll ske av

importerat slam som används på våra jordbruksmarker

så att intentionerna i miljöbalken följs. Riktlinjer

bör fastställas för vilka restprodukter som får

spridas.

I motion MJ706 (mp) anförs i fråga om slam och

försiktighetsprincipen att ny kunskap visar att en

del giftiga metaller blir kvar i åkermarken medan

andra vandrar vidare via grödan till människor och

djur (yrkande 1). Motionären påtalar behovet av

åtgärder för att förhindra att silver anrikas i

jorden med slam (yrkande 2). Vidare framhålls i

yrkande 3 behovet av undersökning och åtgärder för

att eliminera de i motionen nämnda metallerna ur

slam (silver, bly, kadmium, koppar, krom,

kvicksilver, nickel och zink, uran, platina och

wolfram).

Enligt motion MJ718 (c) bör riksdagen begära att

regeringen tar initiativ till en internationell

fosforkonvention för att uppmärksamma fosfor som en

kritisk resurs (yrkande 13). Fosfor är en ändlig och

icke förnybar resurs. Det kan ifrågasättas om det är

lämpligt att tillföra marken de föroreningar som

slam innehåller. Riksdagen bör begära att regeringen

initierar frågan om fosforhushållning i EU, där en

grönbok bör utarbetas (yrkande 14). Knappheten på

fosfor är ett resursproblem. Vidare anförs i fråga

om en strategi för fosforåtervinning att riksdagen

bör frångå ställningstagandet om spridning av slam

på åkermark (yrkande 15). Riksdagen bör ge

regeringen i uppdrag att återkomma med förslag på

utformning av ekonomiska styrmedel för att

prioritera återvunnen fosfor framför jungfrulig

fosfor samt att överlägga med kommunerna om hur en

kursändring i slamhanteringen kan komma till stånd.

Enligt motion MJ723 (mp) bör riksdagen hos

regeringen begära förslag på gränsvärden för, eller

hur skatt kan tas ut på kadmium i rötslam i syfte

att styra bort det giftiga slammet från åkrarna

(yrkande 1). Slam från reningsverk bör inte användas

i jordbruket. Vidare bör erforderliga förändringar i

lagstiftningen beslutas som kan understödja ett

systemskifte för källsorterande va-system och

återskapad växtnäringsbalans inom jordbruket

(yrkande 2). Näringsämnen bör källsepareras från

annat avloppsvatten.

Enligt motion MJ753 (mp) bör riksdagen hos

regeringen begära förslag till gränsvärden för hur

skatt kan tas ut på kadmium i rötslam i syfte att

styra bort det giftiga slammet från åkrarna (yrkande

13). Riksdagen bör hos regeringen också begära

förslag till erforderliga förändringar i

lagstiftningen som understöder systemskiftet för

källsorterande va-system och återskapad

växtnäringsbalans inom jordbruket (yrkande 14).

Vidare anförs i fråga om slam och

försiktighetsprincipen att slam från avloppsnätet

inte kan inpassas i ett uthålligt kretslopp; det är

ett systemfel (yrkande 15). Slam bör inte användas

som jordförbättringsmedel. Vidare framhålls behovet

av åtgärder för att förhindra att silver anrikas i

jorden med slam (yrkande 16). Silver är extremt

toxiskt för mikroorganismerna i åkerjorden.

Förbränning

I motion MJ731 (v) anförs att Sverige bör söka andra

mer hållbara och mer miljövänliga vägar för

avfallshanteringen än förbränning (yrkande 4).

Avfallsförbränning utgör en av de största globala

källorna till dioxinbildning. Vidare bör ingen

nybyggnation eller kapacitetsutökning av

avfallsförbränningsanläggningar ske (yrkande 5).

Ökad förbränning av sopor i Sverige har lett till en

ökning av svaveldioxidutsläppen. Enligt motionärerna

bör förbränning av avfall beskattas så att

återanvändning, materialåtervinning och kompostering

blir lönsamt (yrkande 6). Regeringen bör skyndsamt

återkomma med förslag om skatt på

avfallsförbränning. Vidare anförs att en strategi

bör redovisas för hanteringen av den cesiumhaltiga

askan (yrkande 18). Aska från värmeverk som använder

skogsråvara från områden som smittats av

cesiumnedfall är ett växande problem. Problematiken

består i om askan skall spridas i de trakter där

råvaran är uttagen eller om den skall deponeras

eller lagras på ett säkert sätt.

Rötning

När det gäller biologiska behandlingsmetoder anser

motionärerna i motion MJ731 (v) att regeringen bör

återkomma med en plan för utveckling och spridning

av biocells- och rötcellsteknik (yrkande 7).

Rötningsanläggningar kan betraktas som en biologisk

behandlingsmetod för förbehandling av avfall, där

såväl energi som näringsämnen kan utvinnas.

Utskottets överväganden

Strategifrågor m.m.

Miljö- och jordbruksutskottet uttalade vid

behandlingen av regeringens skrivelse (skr.

1998/99:63) En nationell strategi för

avfallshanteringen (1998/99:MJU10 s. 4-5) att

förslaget till en nationell avfallsstrategi inte

skall vara rättsligt bindande utan enbart ett

policydokument som ger en samlad bild av

avfallshanteringen i landet och målsättningen med

denna. Den skall också tjäna som vägledning för

kommunerna i deras arbete med avfallsplaner. I

skrivelsen redovisas också de grundläggande

lagreglerna om den nationella avfallshanteringen och

ansvarsfördelningen som finns i 15 kap. miljöbalken.

Dessa innebär att kommunerna ansvarar för insamling,

transport och omhändertagande av hushållsavfall

såvida inte producentansvar är föreskrivet. Kommunen

bestämmer själv hur avfallshanteringen skall

organiseras och beslutar om den avgift som hushållen

skall betala för tjänsten. För sådana avfallsslag

som är föremål för producentansvar gäller inte

kommunernas ansvar.

Inom EU finns en särskild policy om

avfallshantering. Enligt rådets resolution

(97/C76/01) om en gemenskapsstrategi för

avfallshantering bör gemenskapens politik för

avfallshantering främst vägledas av en hög

miljöskyddsnivå. Principen om producenternas ansvar

för sina produkter under hela deras livscykel slås

fast. Inom EU gäller en s.k. avfallshierarki för

hanteringen av avfall. Denna innebär att avfallets

uppkomst i första hand skall förebyggas och att det

avfall som trots det uppkommer skall vara så

ofarligt som möjligt. Uppkommet avfall skall

återanvändas, materialåtervinnas eller utnyttjas för

energiproduktion i så hög grad som möjligt.

Materialåtervinning skall i första hand prioriteras

framför energiutvinning när detta är miljömässigt

motiverat. I sista hand skall avfallet bortskaffas

på ett säkert sätt. Bortskaffande avser en

slutgiltig hantering av avfallet enligt rådets

direktiv 75/442/EEG (1998/99:MJU10 s. 4).

När det gäller olika avfallshanteringsmetoder i

Sverige har återanvändning av material högsta

prioritet. Därefter följer materialåtervinning och

energiutvinning. Materialåtervinning är prioriterad

framför energiutvinning när detta är miljömässigt

motiverat. Deponering är en sista utväg för avfall

som inte kan hanteras på annat sätt (1998/99:MJU10

s. 5). För att minimera deponeringen av avfall har

införts ett förbud mot deponering av utsorterat

brännbart avfall från år 2002 och ett förbud mot

deponering av organiskt avfall generellt från år

2005 (27-28 §§ renhållningsförordningen, 1998:902).

Den svenska avfallsstrategin, vilken utskottet redan

ställt sig bakom, överensstämmer sålunda med de

synpunkter som framförs i motion MJ731 (v) yrkandena

1 och 2. Motionen avstyrks.

Rådet beslutade den 26 april 1999 direktiv

(1999/31/EG) om deponering av avfall. Direktivet

trädde i kraft i juli 1999 och skall införlivas i

respektive medlemsstats lagstiftning inom två år,

dvs. senast juli 2001. Direktivet ställer krav på

att varje deponianläggning som är i drift vid

införlivandet skall upprätta en omställningsplan och

där ange de förändringar som krävs för att leva upp

till de nya kraven. Planen skall godkännas av

tillsynsmyndigheten. Direktivet innebär att krav

kommer att ställas på att deponierna skall vara

försedda med viss tätning och geologisk barriär både

i aktiv och passiv fas. Lakvatten skall samlas upp.

Deponierna skall avslutas och sluttäckas, och det

finns krav på kontroller av deponin viss tid efter

sluttäckning. Direktivet ställer också krav på vilka

avfall som får deponeras m.m. Utskottet har inhämtat

att Naturvårdsverket arbetar med nya föreskrifter

med anledning av direktivet.

När det gäller lakvatten har Naturvårdsverket den 1

mars 1999 antagit en projektplan för verkets arbete

med anledning av de fiskskador som observerats i

sjön Molnbyggen, Leksand. En kartläggning har visat

att utsläpp av lakvatten skett från en kommunal

deponi. Projektet innebär att det internationella

kunskapsläget om effekter av lakvattenutsläpp från

deponier skall gås igenom. En rapport skall vara

färdigställd senast den 31 mars 2000.

Utskottet är i avvaktan på de fortsatta

övervägandena i dessa frågor inte berett att göra

något uttalande med anledning av motion MJ731 (v)

yrkandena 8 och 9. Motionen avstyrks.

När det gäller den fråga som behandlas i motion

MJ731 (v) yrkande 10 om behov av kartläggning av

dioxinkällor m.m. anfördes i Naturvårdsverkets

publikation Organiska miljögifter (Monitor 16 s.

134) att sedan 1970-talet har halterna av flera

välkända organiska miljögifter minskat påtagligt,

både i naturmiljön och hos befolkningen. En liknande

utveckling har iakttagits i andra delar av världen.

I Sverige har halterna av bl.a. dioxiner under

senare år minskat i relativt likartad takt -

vanligen med i genomsnitt 5-15 % årligen - i såväl

land- som havs- och insjöfauna. Motion MJ731 (v)

yrkande 10 påkallar mot den bakgrunden ingen vidare

riksdagens åtgärd.

Utskottet instämmer i vad som anförs i motion MJ731

(v) yrkande 14 om vikten av korrekt

avfallsstatistik. Naturvårdsverket har i rapport

4875 Siffror om avfall sammanställt tillgänglig

avfallsstatistik. Rapporten kom ut år 1998 och

gjordes i samarbete med Statistiska centralbyrån.

Utskottet har inhämtat att inom rådets arbetsgrupp

för ekonomiska frågor bereds ett utkast till en

förordning om avfallshanteringsstatistik

(faktapromemoria den 20 augusti 1999, dnr Ju

1999/3835). Fortfarande är emellertid flera frågor

olösta. I avvaktan på resultatet av beredningen är

utskottet inte berett att föreslå något uttalande

från riksdagens sida med anledning av motion MJ731

(v) yrkande 14.

Ansvaret för sanering och efterbehandling åvilar

verksamhetsutövaren enligt bestämmelserna i 2 och 10

kap. miljöbalken. Anslaget för sanering och

återställning av förorenade områden har höjts

kraftigt för år 2000. Riksdagen anslog 65 miljoner

kronor för år 2000, och för år 2001 och 2002

beräknades anslaget till 153 respektive 313 miljoner

kronor. Naturvårdsverket har i maj 1999 redovisat

ett uppdrag att utforma ett förslag till

bidragsförordning. I redovisningen konstateras att i

takt med att allt fler företag inför

miljöledningssystem görs en genomgång av behovet av

efterbehandlingsåtgärder. Vidare anförs att

Försvaret, Telia och SJ Fastigheter gör

inventeringar och planerar åtgärder. Utskottet har

inhämtat att förslaget för närvarande övervägs inom

Regeringskansliet. Motion MJ726 (v) bör med det

anförda lämnas utan vidare åtgärd.

EG:s förordning om gränsöverskridande transporter

av avfall (259/93) innebär att en medlemsstat kan

invända mot en transport av avfall för bortskaffande

inom EU. Principerna om närhet och självförsörjande

gäller inte för avfall som transporteras för

återvinning inom EU och som finns angivet i bilaga 3

och 4, s.k. röd eller gul lista, till EG:s

transportförordning. Här gäller i stället principen

om varors fria rörlighet. Införsel av avfall till

Sverige får endast ske om det kan visas att avfallet

skall tas om hand i en anläggning som omfattas av

tillstånd till miljöfarlig verksamhet enligt 9 kap.

miljöbalken och i förekommande fall, 22 §

förordningen (1996:971) om farligt avfall (se 7 §

förordning 1995:701 om gränsöverskridande

transporter av avfall, jämför skr. 1998/99:63 s.

12-13). Avfall enligt bilaga 2 till förordningen,

den s.k. gröna avfallslistan, är inte föremål för

kontroll vid avfallstransporter för återvinning inom

EU. I regeringens skrivelse (1998/99:63) En

nationell strategi för avfallshantering anges att

regeringen avser att införa en anmälningsplikt för

införsel av avfall på s.k. grön avfallslista (skr.

1998/99:63 s. 13). Med det anförda får motion MJ731

(v) yrkande 19 anses huvudsakligen tillgodosedd.

Utskottet behandlade i mars 1999 ett liknande

yrkande som det i motion MJ714 (mp) framförda

yrkandet att uttjänta lädervaror som är garvade med

hjälp av den s.k. krommetoden skall klassas som

farligt avfall (1998/99:MJU6 s. 92). Utskottet har

inhämtat att regeringen numera har anmält till

kommissionen att slam från produktion av kromgarvat

läder bör klassas som farligt avfall samt att frågan

troligen kommer att behandlas under innevarande år.

Härmed får motion MJ714 (mp) yrkande 1 anses i

huvudsak tillgodosedd och bör i avvaktan på den

fortsatta hanteringen av frågan lämnas utan vidare

åtgärd.

Den rättsliga innebörden av motion MJ13 (v) yrkande

5 torde vara att försäljning av miljö- och

hälsofarliga produkter skall definieras som

miljöfarlig verksamhet enligt 9 kap. miljöbalken. En

sådan ändring i miljöbalkens systematik skulle få

omfattande och svåröverskådliga konsekvenser för

bl.a. prövningen av mål och ärenden enligt 16-23

kap. miljöbalken. Utskottet vill i stället hänvisa

till det väl utvecklade regelsystemet i 14 kap. och

tillhörande tillämpningsförfattningar angående

hantering (inklusive försäljning) av kemiska

produkter. I detta regelsystem finns utförliga

skydds- och kontrollbestämmelser angående

hanteringen av hälso- och miljöfarliga produkter.

Motionsyrkandet får anses delvis tillgodosett genom

denna hänvisning.

Utskottet kan instämma i vad som framförs i motion

MJ731 (v) yrkande 3 om att regionala och kommunala

återanvändningsbörser skulle öka återanvändningen av

varor. Utskottet har inhämtat att handel med

återvinningsrättigheter avseende aluminium och

returpapper m.m. organiseras i London av OM Gruppen

AB. Den fråga som behandlas i motionen kan enligt

utskottets uppfattning övervägas i den breda översyn

som förordats i ett föregående avsnitt. Motionen

avstyrks.

Beträffande det behov av material- och

energibalanser som framhålls i motion N390 (mp)

yrkande 3 konstaterar utskottet att som ett verktyg

för att integrera hänsyn till ekologiskt hållbar

utveckling i den statliga förvaltningens arbete

används miljöledningssystem. Dessa innebär

systematiserat miljöarbete, tydliga riktlinjer och

mål (jämför prop. 1997/98:145 s. 175). ( I den

miljöpolitiska propositionen anfördes (a. prop. s.

186 f.) att statistik för materialflöden bör

utvecklas. Regeringen har därefter uppdragit åt

Statistiska centralbyrån att i samverkan med

Naturvårdsverket m.fl. myndigheter bygga upp en

officiell materialflödesstatistik (dnr M98/4570/HS).

Syftet är att ge en övergripande förståelse av

samhällets materialanvändning. Uppdraget skall

redovisas senast den 31 mars 2000. I avvaktan på

fortsatta överväganden i frågan bör motionen lämnas

utan vidare åtgärd.

Slam

Såsom utskottet tidigare har redovisat (1998/99:MJU6

s. 94) är det viktigt att erhålla ett avloppsslam

som är så rent och hygieniskt att det utan risker

kan användas som jordförbättringsmedel och gödsel

inom jordbruket. Därmed kan kretsloppet av

näringsämnen slutas. Vidare måste man hitta energi-

och resurssnåla lösningar på avloppshanteringen som

samtidigt är anpassade till lokala förutsättningar

och behov. Redan i dag klarar den absolut

övervägande delen av avloppsslammet de stränga

svenska gränsvärdena, vilka skärps fr.o.m. år

(jämför SNFS 1994:2, senast ändrad 1998:4).

Regeringens bemyndigande att föreskriva om förbud av

deponering av organiskt avfall från år 2005 omfattar

även avloppsslam. Detta kan förväntas leda till att

kommunerna genomför ytterligare åtgärder för att

åstadkomma en kretsloppslösning av slamfrågan.

Samtidigt bör dock uppmärksammas att av allt

avloppsslam återförs för närvarande endast 35 % till

jordbruket trots att en stor del klarade

gränsvärdena. Utskottet anser nu liksom tidigare att

det är av grundläggande betydelse att få en

acceptans hos jordbrukarna för avloppsslammet som en

resurs. En viktig faktor är också att konsumenterna

accepterar livsmedel där man i produktionen använt

slam som gödningsmedel.

Utskottet instämmer i vad som anförs i motion MJ706

(mp) om att försiktighetsprincipen bör gälla vid

användningen av slam. Miljöministern anförde den 24

september 1998 i ett svar på en fråga (1998/99:904)

om metaller i slam att ett framtida hållbart och

kretsloppsanpassat va-system bör vara utformat så

att det inte ger utsläpp till luft, mark och vatten

av miljö- och hälsoskadliga ämnen som påverkar

miljömålen för dessa medier. Miljöministern betonade

vikten av att slutna kretslopp skapas mellan

samhälle och jordbruk för närings- och humusämnen, i

första hand för fosfor, samt att slamanvändningen

inte får leda till negativa miljö- och hälsoeffekter

på kort eller lång sikt. Vidare anfördes att för att

förhindra förorening av åkerjorden finns gränsvärden

för vissa tungmetaller i slam (20 § förordning

1998:944 om förbud m.m. i vissa fall i samband med

hantering, införsel och utförsel av kemiska

produkter). Härutöver har Naturvårdsverket

föreskrivit gränsvärden för vissa metaller, bl.a.

kadmium, i avloppsslam som används i jordbruket

(SNFS 1998:4).

Utskottet har tidigare även anfört (1998/99:MJU6 s.

99) att de riktlinjer som redovisats i propositionen

om miljömål innebär att kadmium inte bör förekomma i

varor. För att detta skull kunna uppnås i fråga om

handelsgödsel krävs dock att processer för att rena

fosfat från kadmium utvecklas och tas i bruk.

Sverige kan inte åstadkomma detta på egen hand. Det

framgick emellertid av propositionen att ett

utvecklingsarbete, delvis finansierat med EU-medel,

pågick som visade att det går att rena fosfatet till

en rimlig kostnad. Utskottet anförde att

reningsanläggningar i kommersiell drift är en

förutsättning för att riktlinjen i fråga om kadmium

skall vara möjlig att nå för handelsgödsel. I den

handelsgödsel som används i Sverige är halten av

kadmium relativt låg, vilket beror på att industrin

till följd av skatten på kadmium väljer råvaror från

fyndigheter med låg kadmiumhalt. Enligt lagen

(1984:409) om skatt på gödselmedel skall en

miljöskatt betalas för varje helt gram kadmium i

gödselmedlet, till den del kadmiuminnehållet

överstiger fem gram per ton fosfor.

Med det anförda avstyrks motionerna MJ723 (mp)

yrkande 1 samt MJ753 (mp) yrkande 13. Även

motionerna MJ706 (mp) yrkande 1 och MJ753 (mp)

yrkande 15 avstyrks i den mån de inte tillgodosetts

med vad utskottet anfört.

Även frågan om källsorterande va-system har

tidigare behandlats av utskottet (1998/99:MJU6 s.

95). Utskottet anförde att Sverige inom EU har

verkat för att urin skall godkännas som insatsmedel

i ekologisk odling. Sverige har framfört önskemålet

mot bakgrund av att användningen av urin som

gödningsämne medverkar till att i större

utsträckning sluta kretsloppet mellan stad och land.

Förståelsen för den svenska ståndpunkten har

hittills varit liten. Regeringens avsikt har varit

att, efter det att ytterligare underlag i form av

förbättrade forskningsresultat framkommit,

aktualisera frågan på nytt. Härmed avstyrks tills

vidare motionerna MJ723 (mp) yrkande 2 och MJ753

(mp) yrkande 14 om källsorterande va-system.

I det tidigare nämnda frågesvaret (1998/99:904)

anfördes även att på senare tid har silver och flera

andra metaller påvisats i slam. I gällande

bestämmelser finns dock inte några gränsvärden för

silver och flera andra metaller. Det är därför

angeläget att va-branschen, myndigheter och andra

intressenter kontinuerligt verkar för en förbättrad

slamkvalitet så att slammet kan användas i

jordbruket utan negativa följder för hälsa eller

miljö. I den s.k. nationella samrådsgruppen för

användning av slam i jordbruket, som har företrädare

för myndigheter, va-branschen, livsmedelsindustrin

samt bl.a. jordbrukets organisationer, diskuteras

bl.a. hur kvaliteten på slam kan förbättras.

Utskottet utgår från att dessa frågor ägnas stort

intresse. Motionerna MJ706 (mp) yrkandena 2 och 3

samt MJ753 (mp) yrkande 16 bör med det anförda

lämnas utan vidare åtgärd.

Utskottet instämmer i stora delar i vad som anförs

i motion MJ718 (c) yrkandena 13-15 om en strategi

för fosforåtervinning och det angelägna i att fosfor

i internationella sammanhang uppmärksammas som en

kritisk resurs. Miljöministern anförde i frågesvaret

den 24 september 1998 att ett annat sätt att

återföra fosfor från stad till land skulle kunna

vara att rena fram fosfor ur slam eller

avloppsvatten och på så sätt minska risken för att

oönskade ämnen tillförs åkerjorden. Miljöministern

anförde vidare att både nationellt och

internationellt pågår försök och utvecklingsarbete

inom detta område. Vid en frågestund den 2 december

1999 (anf. 127) anfördes i samma fråga att det är

svårt att finna ett system för att undersöka varje

enskilt ämne som man inte vill ha i slam. Därför är

det på längre sikt angeläget att kunna frigöra t.ex.

fosfor från slammet och återföra det i en renad,

kanske kemiskt bearbetad form. Miljöministern uppgav

att det görs många lovande försök att åstadkomma

detta, och det finns bl.a. forskare i Göteborg som

ligger långt framme i detta arbete. (

Naturvårdsverket behandlade frågan i rapporten 4730

Fosfor - livsnödvändigt, ändligt och ett

miljöproblem, systemstudie för ett miljöanpassat och

uthålligt jordbruk. Utskottet har inhämtat att en

revision påbörjats av det s.k. slamdirektivet

(86/278/EEG om skyddet för miljön, särskilt marken,

när avloppsslam används i jordbruket) av en

arbetsgrupp under EG-kommissionen. Frågan om fosfor

är sålunda under övervägande, och motionen bör i

avvaktan på detta arbete lämnas utan vidare åtgärd.

Den fråga som tas upp i motion MJ234 (kd) om

spridning av industriella restprodukter (s.k.

dalumkalk) på åkermark behandlades av utskottet i

angivna betänkande (1998/99:MJU6 s. 95). Utskottet

anförde att berörd kommun hade för avsikt att ta

prover på ifrågavarande åkrar, och Naturvårdsverket

hade för avsikt att följa upp både provtagningen och

hur kalken hanterats i övrigt. Miljöministern

behandlade samma fråga i ett frågesvar den 17

februari 1999. - Utskottet har erfarit att införseln

av den s.k. dalumkalken var unik och att något

liknande fall hade inte förekommit tidigare.

Motionen avstyrks.

Förbränning

Utskottet har tidigare uttalat följande om

förbränning av avfall (1998/99:MJU2y s. 9 och 14,

jämför prop. 1998/99:84, bet. 1998/99:SkU20).

Deponering är i dag det helt dominerande sättet att

ta hand om avfallet. Ett av de viktigaste målen för

dagens avfallspolitik är därför att minska mängden

avfall som deponeras. Alternativen är då

återanvändning, materialåtervinning,

materialutnyttjande eller förbränning med

energiutvinning. - När det gäller avfallsförbränning

finns i dag 21 sådana anläggningar i Sverige. Enligt

propositionen utnyttjas vid samtliga anläggningar

energin till mer än 90 % för värmeproduktion och tre

av anläggningarna har dessutom elproduktion.

Sammanlagt produceras årligen ca 4 TWh värme och el

vid anläggningarna. Förbränningen sker vid tekniskt

sett moderna anläggningar, och anläggningarna är

utrustade med avancerad rökgasrening för

omhändertagande av föroreningarna i avfallet. Enligt

regeringens bedömning kommer förbränningen av avfall

att öka med 20 % till år 2005. Utskottet instämmer i

regeringens uppfattning att det i dag inte finns

skäl att låta avfall som går till

förbränningsanläggningar omfattas av en

avfallsskatt. Som regeringen anför kan frågan dock

komma att behöva analyseras på nytt i framtiden. I

det fall förbränningen skulle öka på ett omotiverat

sätt förutsatte utskottet att regeringen på nytt

överväger frågan om införande av en avfallsskatt

även på förbränning.

Utskottet har inte ändrat uppfattning i frågan men

förutsätter att regeringen noga följer utvecklingen

inom området. Motionerna MJ731 (v) yrkandena 4 och 5

avstyrks med det anförda. Även motion MJ731 (v)

yrkande 6 avstyrks.

Miljö- och jordbruksutskottet föreslog vid

riksdagsbehandlingen av förslaget till lag om skatt

på avfall ett tillkännagivande rörande frågan om

undantag för cesiumhaltiga askor från avfallsskatten

(1998/99:MJU2y s. 19, 1998/99:SkU20 s. 12).

Riksdagen har nyligen beslutat om en ändring i lagen

(1999:637, ändrad 1999:1321) om skatt på avfall som

innebär att avdrag får göras för biobränsleaska med

viss cesiumhalt (1999/2000:SkU8 och SkU11). Motion

MJ731 (v) yrkande 18 påkallar därmed ingen

ytterligare åtgärd.

Rötning och biologiskt behandlingsbart avfall

Frågor om rötning och hantering av biologiskt

behandlingsbart avfall redovisades i propositionen

Hantering av uttjänta varor i ett ekologiskt

hållbart samhälle - ett ansvar för alla (prop.

1996/97:172 s. 46-47, bet. 1997/98: JoU7). Utskottet

anförde vid riksdagsbehandlingen att på sikt bör

krav ställas på att i princip även biologiskt

behandlingsbart avfall skall källsorteras, när

motsatsen inte är motiverat ur miljö- och

resurshushållningssynpunkt. I många fall måste

biologiskt nedbrytbart avfall vara källsorterat för

att den biologiska behandlingen skall ge en

restprodukt av tillräckligt hög kvalitet för att

näringsämnena i sin tur skall kunna återföras till

jordbruket. På litet längre sikt bör därför även

biologiskt nedbrytbart avfall sorteras ut. Det finns

enligt propositionen i dag inte kapacitet nog i

landet för att behandla allt biologiskt nedbrytbart

avfall i befintliga rötnings- eller

komposteringsanläggningar. Kostnaderna för

investeringar i dessa anläggningar är relativt höga,

varför regeringen i propositionen inte fann det

rimligt att i dag kräva att allt biologiskt

behandlingsbart avfall skall sorteras ut.

Utbyggnaden av anläggningar fortskrider dock i

relativt snabb takt. I propositionen anfördes även

(s. 50) att kommunerna bör ta till vara den

biologiskt lättnedbrytbara delen ur avfallet genom

reaktorrötning med biogasutvinning. En sådan

utveckling är väsentlig för att åstadkomma lokala

miljöanpassade energisystem och för att ersätta

fossila bränslen och drivmedel.

Utskottet uttalade i denna fråga vid behandlingen

av det generella förbudet mot deponering av

brännbart och organiskt avfall (1997/98:JoU7 s. 14)

att för att åstadkomma lokala miljöanpassade

energisystem och för att ersätta fossila bränslen

och drivmedel är det av väsentlig betydelse att

kommunerna kan ta till vara den biologiskt

lättnedbrytbara delen av avfallet. En sådan

hantering bör utgå från naturliga ekologiska

processer, som maximalt utnyttjade kan skapa ett

effektivt återförande av önskvärda ämnen i ett

ekologiskt kretslopp. Oönskade ämnen eller överskott

av ämnen kan separeras och återföras till stabil

långtidsförvaring, och energi kan utvinnas med hjälp

av biologiska processer. Det finns i dag ett flertal

metoder, mer eller mindre utvecklade, som syftar

till en integrerad och ekologiskt anpassad

avfallsbehandling. Ett generellt deponeringsförbud

får inte leda till en avfallshantering som motverkar

denna utveckling. Det är enligt utskottets mening av

vikt att reglerna om undantag från det generella

deponeringsförbudet utformas så att kommunerna ges

möjlighet att utarbeta lokalt och miljömässigt

lämpliga lösningar, att forskning om och utveckling

av biologiska återvinningsmetoder inte försvåras

samt att miljömässigt godtagbara behandlingsmetoder

för nyttiggörande av det organiska avfallet

underlättas. Utskottets uttalande godkändes av

riksdagen.

Biologisk behandling behandlades också i

regeringens skrivelse En nationell strategi för

avfallshanteringen (skr. 1998/99:63, bil. 1 s. 26).

Kompostering och rötning (biologisk förgasning) är

två olika behandlingsmetoder för biologiskt avfall.

Kompostering är biologisk nedbrytning av organiskt

material i syrerik miljö, s.k. aerob process, medan

rötning är biologisk nedbrytning i syrefattig miljö,

s.k. anaerob process. Ursprungsmaterialet vid dessa

behandlingar kan vara gödsel, latrin, matrester,

park- och trädgårdsavfall, avloppsvatten från

industrier eller slam från reningsverk.

I skrivelsen anfördes vidare att den första

fullskaleanläggningen i Sverige för rötning av bl.a.

hushållsavfall invigdes i november 1994 i Borås.

Anläggningen tog år 1995 emot ca 6 500 ton. I dag

finns ytterligare 10 rötningsanläggningar i drift.

För central kompostering finns för närvarande fyra

anläggningar i drift. Förutom den storskaliga

biologiska behandlingen sker också en utbredd

hemkompostering.

Riksdagen beslutade i maj 1999 (1998/99:MJU2y s.

17, 1998/99:SkU20 s. 10) att det är endast den mer

utvecklade reaktorbaserade rötningen som bör komma i

fråga för undantag från avfallsskatten. Miljö- och

jordbruksutskottet anförde att förutom

energiutvinning resulterar denna metod i en

slutprodukt i form av jordförbättringsmedel som kan

avyttras, detta till skillnad från t.ex. bioceller

som i stort liknar vanlig deponering och där det i

dagens läge är tveksamt om avfallet någonsin kommer

att lämna anläggningen. För det fall att andra

rötningsmetoder än reaktorbaserad rötning i

framtiden kan visa sig medföra slutprodukter som

regelmässigt lämnar anläggningarna kan dessa tas med

bland undantagen. Utskottet utgick från att

regeringen noga följer utvecklingen på området och

vid behov prövar förutsättningarna för

skattebefrielse även för andra biologiska

behandlingsmetoder. Motion MJ731 (v) yrkande 7 bör

med denna redovisning lämnas utan vidare åtgärd.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande reglerat samråd

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:MJ13 yrkande 1 och

1999/2000:MJ15 yrkande 1,

2. beträffande retursystem för

aluminiumburkar

att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ712,

res. 1 (kd, mp)

3. beträffande standardisering av

glasförpackningar

att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ13 yrkande 4,

4. beträffande en bred översyn av

producentansvaret

att riksdagen med anledning av revisorernas förslag samt

motionerna 1999/2000:MJ13 yrkandena 2 delvis, 3,

6 och 7, 1999/2000:MJ14, 1999/2000:MJ15

yrkandena 2-4, 1999/2000:MJ718 yrkande 11,

1999/2000:MJ731 yrkandena 12 delvis och 15,

1999/2000:MJ738 yrkande 1, 1999/2000:MJ755

yrkande 1, 1999/2000:MJ766 och 1999/2000:U504

yrkande 6 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

5. beträffande tidpunkt för utvidgning av

producentansvaret

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:MJ13 yrkande 2

delvis och 1999/2000:MJ731 yrkande 12 delvis,

6. beträffande utvärdering av

producentansvaret för bilar

att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ792,

7. beträffande skrotningspremien m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:MJ724,

1999/2000:MJ730, 1999/2000:MJ750,

1999/2000:MJ776, 1999/2000:MJ784 och 1999/

2000:T464 yrkande 10,

res. 2 (m, kd, c)

8. beträffande miljökrav vid demontering

av skrotade fordon

att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ767,

9. beträffande flyttning av fartyg

att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ782,

10. beträffande byggavfall m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:MJ707 yrkandena 1

och 2 samt 1999/2000:MJ731 yrkandena 16 och 17,

res. 3 (v, mp)

11. beträffande producentansvar för

elektriska och elektroniska produkter

att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ718 yrkande 12,

res. 4 (c)

12. beträffande investeringsbidrag till

återvinningsanläggningar

att riksdagen avslår motion 1999/2000:U504 yrkande 7,

res. 5 (kd)

13. beträffande märkning m.m.

att riksdagen avslår motion 1999/2000:U504 yrkandena 5 och

8,

res. 6 (kd)

14. beträffande EG:s

förpackningsdirektiv

att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ738 yrkande 2,

15. beträffande en avfallsstrategi m.m.

att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ731 yrkandena 1 och

2,

16. beträffande deponier m.m.

att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ731 yrkandena 8 och

9,

res. 7 (v, mp)

17. beträffande dioxiner

att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ731 yrkande 10,

res. 8 (v, mp)

18. beträffande avfallsstatistik

att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ731 yrkande 14,

19. beträffande sanering och återställning

av förorenade områden

att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ726,

res. 9 (v)

20. beträffande import av avfall

att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ731 yrkande 19,

21. beträffande uttjänta lädervaror

att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ714 yrkande 1,

res. 10 (mp)

22. beträffande farliga ämnen i

produkter

att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ13 yrkande 5,

23. beträffande återanvändningsbörser

att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ731 yrkande 3,

24. beträffande material- och energibalanser

att riksdagen avslår motion 1999/2000:N390 yrkande 3,

res. 11 (mp)

25. beträffande slam och

försiktighetsprincipen m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:MJ706 yrkande 1,

1999/2000:MJ723 yrkande 1 och 1999/2000:MJ753

yrkande 15,

res. 12 (mp) - delvis

26. beträffande skatt på kadmium i

rötslam

att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ753 yrkande 13,

res. 12 (mp) - delvis

27. beträffande källsorterande va-system

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:MJ723 yrkande 2

och 1999/2000:MJ753 yrkande 14,

28. beträffande silver i slam

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:MJ706 yrkandena 2

och 3 och 1999/2000:MJ753 yrkande 16,

res. 12 (mp) - delvis

29. beträffande fosforåtervinning m.m.

att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ718 yrkandena

13-15,

res. 13 (c, mp)

30. beträffande kontroll av importerat

slam

att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ234,

31. beträffande förbränning av avfall

att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ731 yrkandena

4-6,

res. 14 (v, mp)

32. beträffande cesiumhaltig aska

att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ731 yrkande 18,

33. beträffande biocells- och

rötcellsteknik

att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ731 yrkande 7.

res. 15 (m, kd, c)

Stockholm den 22 februari 2000

På miljö- och jordbruksutskottets vägnar

Dan Ericsson

I beslutet har deltagit: Dan Ericsson (kd), Göte

Jonsson (m), Inge Carlsson (s), Kaj Larsson (s),

Ingvar Eriksson (m), Alf Eriksson (s), Ingemar

Josefsson (s), Kjell-Erik Karlsson (v), Caroline

Hagström (kd), Catharina Elmsäter-Svärd (m), Gudrun

Lindvall (mp), Eskil Erlandsson (c), Michael Hagberg

(s), Lars Lindblad (m), Carina Ohlsson (s), Jonas

Ringqvist (v) och Ester Lindstedt-Staaf (kd).

Reservationer

1. Retursystem för aluminiumburkar (mom. 2)

Dan Ericsson (kd), Caroline Hagström (kd), Gudrun

Lindvall (mp) och Ester Lindstedt-Staaf (kd) anför:

Producentansvar har införts för att minska ett

växande sopberg och för att minska spridningen av

ämnen som är skadliga för miljön. Dessa ämnen skall,

där så är möjligt, kunna ingå i ett kretslopp med

bl.a. återanvändning av material. När det gäller

aluminium sparas hela 95 % av energiåtgången vid

användning av återvunnet material för att tillverka

produkter jämfört med vid användning av jungfrulig

råvara. En omsmält aluminiumburk kräver bara 5 % av

den energimängd som behövs om man utgår från

mineralet bauxit.

Producentansvaret gäller också återtagande av

aluminiumburkar. Aluminiumburkar ingår i ett

retursystem där producenten har fått tillbaka

"pantpengar" för att återta burken. I dag gäller

inte återtagandet om burken har blivit deformerad

och tillplattad, ett problem som har uppmärksammats

i Miljöpartiets motion 1999/2000:MJU712.

Returburksautomater tar inte emot deformerade burkar

därför att streckkoden inte går att avläsa i

automaten. Tillplattade burkar blir liggande i

naturen. Producenter av aluminiumburkar bör åläggas

att ta tillbaka skadade burkar.

Returburksautomater tar heller inte emot utländska

burkar, bl.a. på grund av att streckkoden inte

passar svenska automater. Ett parallellsystem bör

införas för att kunna ta hand om icke

svensktillverkade burkar.

Mindre affärer har inte råd eller möjlighet att

skaffa en returburksautomat. För att kunna lämna

tillbaka burkar till producenten måste burkarna ha

blivit räknade i en automat. Även här måste en

ändring komma till stånd så att även dessa oräknade

burkar kommer in i returburkssystemet.

Vi anser att utskottets hemställan under 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande retursystem för aluminiumburkar

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:MJ712 som sin

mening ger regeringen till känna vad ovan

anförts,

2. Skrotningspremien m.m. (mom. 7)

Dan Ericsson (kd), Göte Jonsson (m), Ingvar Eriksson

(m), Caroline Hagström (kd), Catharina Elmsäter-

Svärd (m), Eskil Erlandsson (c), Lars Lindblad (m)

och Ester Lindstedt-Staaf (kd) anför:

Övergivna bilar är i dag en sanitär olägenhet. Inte

sällan rinner bensin, olja och batterisyra ut och

förorenar marken. Även för markägaren som

ofrivilligt fått dessa skrotbilar placerade på sin

mark är de en stor olägenhet. Är bilen registrerad

så finns det en ägare, och den får då inte

omhändertas av någon annan än denna. Är bilen inte

registrerad är det oklart vem som har rätt att ta

hand om och forsla bort den. Det händer att

markägare, som hittar kvarlämnade skrotbilar på sin

mark, själva får bekosta bortforslingen av dessa.

I vårt land borde vi inte ha skrotbilar vare sig

vid vägarna, på vägarna eller ute i markerna.

Biltrafiken står för en stor del av de utsläpp som

är skadliga för vår miljö. Tekniken har dock gjort

betydande framsteg, och dagens nya bilar har långt

mindre miljöpåverkan än äldre bilar. Generellt sett

är nya bilar även mer krocksäkra än äldre bilar.

Skrotningstakten av äldre bilar har under en följd

av år varit mycket låg i Sverige. Det kan bero på

flera olika faktorer, men dagens låga skrotnings-

premie är säkerligen en av dessa.

Bilskrotningspremien betalas av en

bilskrotningsfond som bygger på att man tar ut en

avgift vid försäljning av nya bilar. I fonden finns

i dag medel för att höja premien. Från och med 1999

års modeller tas ingen avgift ut på grund av att

bilproducenterna numera har producentansvar.

För att bidra till en förbättring av vår miljö bör

en radikal höjning av skrotningspremien för våra

bilar genomföras. En utredning om ersättningsnivåer

och regler bör snarast komma till stånd.

Vi anser att utskottets hemställan under 7 bort ha

följande lydelse:

7. beträffande skrotningspremien m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:MJ724,

1999/2000:MJ730, 1999/2000:MJ750,

1999/2000:MJ776, 1999/2000: MJ784 och

1999/2000:T464 yrkande 10 som sin mening ger

regeringen till känna vad ovan anförts,

3. Byggavfall m.m. (mom. 10)

Kjell-Erik Karlsson (v), Gudrun Lindvall (mp) och

Jonas Ringqvist (v) anför:

Inom byggsektorn finns ännu inget lagstadgat

producentansvar. Byggsektorn har tagit på sig att

inrätta ett kretsloppsråd. Kretsloppsrådet har bra

riktlinjer som bör följas upp. Vi anser att det är

viktigt att kontrollera dels vilka material som

kommer in i byggnationen från början, dels de

deltagande entreprenörernas miljöpolicy.

Byggsektorns åtagande att halvera deponimängderna

till år 2000 är ambitiöst, men samtidigt lågt i ett

internationellt perspektiv. Målen för producent-

ansvaret inom byggsektorn bör noggrant följas och

lagstiftning utveckla om målen inte nås. Krav bör

ställas på kommunerna att utveckla sina

avfallsplaner och i dem redovisa hur man avser att

uppnå de internationella miljömålen för byggavfall.

Återanvändning av material bör ha högsta prioritet.

Vi anser att regeringen bör uppdra åt en utredning

att klarlägga om byggsektorn klarar sitt åtagande

med ett frivilligt producentansvar och om en

lagstiftning behövs. I regeringens skrivelse

1998/99:63 En nationell strategi för

avfallshanteringen anges att byggavfallsfrågan för

närvarande bereds i Regeringskansliet. Vi anser även

att regeringen snarast bör redovisa sitt

ställningstagande.

Vi anser att utskottets hemställan under 10 bort ha

följande lydelse:

10. beträffande byggavfall m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:MJ707

yrkandena 1 och 2 samt 1999/2000:MJ731 yrkandena

16 och 17 som sin mening ger regeringen till

känna vad ovan anförts,

4. Producentansvar för elektriska och

elektroniska produkter (mom. 11)

Eskil Erlandsson (c) anför:

Enligt Miljödepartementets planering skall

producentansvar för elektriska och elektroniska

produkter gälla från och med den 1 januari 2001. Det

troliga är dock att det nya producentansvaret kommer

att träda i kraft först ett halvt till ett år

senare. Orsaken till senareläggningen är att

kommunerna behöver tid att förbereda frågan i sitt

budgetarbete och att de därefter ska hinna bygga upp

insamlingssystem. Senareläggningen sätter fokus på

den stora bristen i det föreslagna producentansvaret

för elektriska och elektroniska produkter. Långt

ifrån allt elektronikavfall kommer nämligen att

hamna i producenternas hantering.

Förslaget innebär att kommunerna får ansvar för

större delen av hushållens uttjänta elartiklar. Den

planerade förordningen bygger på miljöbalkens regler

om producentansvar, men kommer trots det att lägga

ansvaret på kommunerna snarare än producenterna.

Förordningen tvingar nämligen producenterna att ta

emot en uttjänt vara endast i de fall konsumenten

köper en motsvarande ny vara. I andra fall kommer

producentansvaret inte att gälla. Uttjänta

elektriska och elektroniska varor kommer då liksom i

dag att betraktas som hushållssopor eller grovsopor

och omfattas av kommunalt avfallsansvar.

Om förordningen genomförs innebär det en uttunning

av ambitionerna när det gäller producentansvaret.

Tidigare förordningar om producentansvar för

förpackningar, bildäck och bilar har inneburit ett

fullt ansvar för producenterna att utan ersättning

ta emot uttjänta varor, oavsett om konsumenten

samtidigt köper en ny vara eller inte. Den allt

intensivare användningen av hemelektronik ger upphov

till ökade mängder elskrot. Ett fullt genomfört

producentansvar hade lagt kostnaden för uttjänta

elartiklar på producenterna och inte på den i många

kommuner redan ansträngda kommunala ekonomin. Mot

bakgrund av vad som anförts bör regeringen få i

uppdrag att utreda och lämna förslag till ett totalt

producentansvar för elektriska och elektroniska

produkter.

Jag anser att utskottets hemställan under 11 bort ha

följande lydelse:

11. beträffande producentansvar för elektriska

och elektroniska produkter

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:MJ718 yrkande

12 som sin mening ger regeringen till känna vad

ovan anförts,

5. Investeringsbidrag till

återvinningsanläggningar (mom. 12)

Dan Ericsson (kd), Caroline Hagström (kd) och Ester

Lindstedt-Staaf (kd) anför:

Vi anser att uppbyggnaden av

återvinningsanläggningar och s.k. baklängesfabriker

bör stimuleras genom exempelvis statliga

investeringsbidrag. Baklängesfabriker med s.k.

återtillverkning innebär att det tillverkande

företaget självt ombesörjer demontering för

återanvändning eller materialåtervinning. Tanken är

att på ett mer systematiskt sätt än i dag se till

att materialdelar och restprodukter från uttjänta

produkter kommer till användning. Undersökningar i

USA, Australien och Holland har visat stora

miljövinster med en lägre förbrukning av energi och

material samt ökat antal arbetstillfällen.

Vi anser att utskottets hemställan under 12 bort ha

följande lydelse:

12. beträffande investeringsbidrag till

återvinningsanläggningar

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:U504 yrkande 7

som sin mening ger regeringen till känna vad

ovan anförts,

6. Märkning m.m. (mom. 13)

Dan Ericsson (kd), Caroline Hagström (kd) och Ester

Lindstedt-Staaf (kd) anför:

Vi anser att miljövarudeklarationer bör införas för

fler produkter. Vi anser också att ekonomiska

styrmedel bör kompletteras med normgivande

lagstiftning vad gäller exempelvis demonterbarhet,

märkning av materialslag och energieffektivitet. På

detta sätt gynnas utvecklingen av s.k.

baklängesfabriker för återtillverkning.

Vi anser att utskottets hemställan under 13 bort ha

följande lydelse:

13. beträffande märkning m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:U504 yrkandena

5 och 8 som sin mening ger regeringen till känna

vad ovan anförts,

7. Deponier m.m. (mom. 16)

Kjell-Erik Karlsson (v), Gudrun Lindvall (mp) och

Jonas Ringqvist (v) anför:

Vi anser att den teknologiska nivån på landets

soptippar är låg. Det borde enligt vår uppfattning

vara ett passerat kapitel att släppa ut förorenat

vatten rakt ut i naturen. Landets soptippar är i

behov av en grundläggande teknisk uppdatering.

Behovet är stort av ytterligare forskning om alla de

tusentals nya gifter som kommer med soporna.

Grundsynen måste vara att minska på avfallsmängden

och att därutöver förändra kemikaliesamhället. Det

är viktigt att kontrollera vad det avfall innehåller

som hamnar på deponi. Vi anser att det skall finnas

krav på en lakvattenbehandling samt kontroll och

analys av lakvatten från deponier. Uppdatering av

landets soptippar bör göras så snart tekniska

landvinningar av betydelse sker.

Vi anser att utskottets hemställan under 16 bort ha

följande lydelse:

16. beträffande deponier m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:MJ731

yrkandena 8 och 9 som sin mening ger regeringen

till känna vad ovan anförts,

8. Dioxiner (mom. 17)

Kjell-Erik Karlsson (v), Gudrun Lindvall (mp) och

Jonas Ringqvist (v) anför:

Förra våren upptäckte myndigheter i Tyskland att det

fanns dioxin i mjölken. Källan kunde spåras till ett

foder som korna åt. Dioxinet kom från dioxinhaltig

kalk från en industritipp. I somras stoppade

myndigheterna i Belgien ett antal livsmedel sedan

man funnit dioxin i dem som kommit in i foder via

fett. I Sverige har uppmätts förhöjda dioxinhalter i

modersmjölk.

Dioxinproblemet måste åtgärdas vid källan. Så länge

dioxin produceras kommer det att spridas till miljö

och människor. Det finns en stor mängd dioxiner i

miljön och myndigheter måste vidta kraftiga åtgärder

om nivåerna skall stabiliseras och slutligen minska.

Hittills har myndigheternas strategi varit att

reducera eller minimera utsläppen av dioxin.

Eftersom dioxiner är svårnedbrytbara är varje

tillskott i praktiken en ökning, även om tillskotten

är mindre än tidigare.

Vi anser att utsläpp av dioxiner från industrier,

förbränning, bränder m.m. måste elimineras, en

minskning räcker inte. Uppkomsten måste förhindras

och därför är användning av tekniska filterlösningar

och deponering ingen lösning, det bara flyttar

problemet. Vi anser att regeringen bör uppdra till

myndigheterna att kartlägga alla källor till dioxin

och utarbeta strategier för eliminering av dioxin.

Vi anser att utskottets hemställan under 17 bort ha

följande lydelse:

17. beträffande dioxiner

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:MJ731 yrkande

10 som sin mening ger regeringen till känna vad

ovan anförts,

9. Sanering och återställning av förorenade

områden (mom. 19)

Kjell-Erik Karlsson (v) och Jonas Ringqvist (v)

anför:

Under de senaste tio åren har alltfler fall av

förorenade områden upptäckts. Tyvärr finns det många

exempel på svårigheterna att finna någon som i dag

är ansvarig för föroreningar som kan ligga långt

tillbaka i tiden. På grundval av det budgetförslag

som regeringen lagt fram tillsammans med

Vänsterpartiet och Miljöpartiet har riksdagen

beslutat höjningar av anslagen.

Vi anser att det skulle vara möjligt att

ytterligare öka beloppet för att öka tempot och

omfattningen av saneringsarbetet. Bensin- och

oljebolagen i Sverige har bildat en fond vars syfte

är att successivt betala för de kostnader som

uppstår när gamla bensin- och oljecisterner grävs

upp.

Det är både rimligt och moraliskt riktigt att

organisera ett liknande samarbete och ansvar för

fler branscher. Mot bakgrund av det anförda bör

regeringen ta initiativ till att fler branscher tar

ett kollektivt ansvar för sanering av förorenade

områden.

Vi anser att utskottets hemställan under 19 bort ha

följande lydelse:

19. beträffande sanering och återställning av

förorenade områden

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:MJ726 som sin

mening ger regeringen till känna vad ovan

anförts,

10. Uttjänta lädervaror (mom. 21)

Gudrun Lindvall (mp) anför:

Läder garvas med kemikalier, främst 3-värt krom, som

används till 95 % av allt läder. 3-värt krom är

allergiframkallande och kan omvandlas till 6-värt

krom vid upphettning. 6-värt krom betecknas som

giftigare än 3-värt och har förutom

allergiframkallande effekt även en

cancerframkallande effekt. Det är just på grund av

att det 3-värda kromet vid garvningen omvandlas till

den farligare sortens 6-värda krom vid förbränning,

som uttjänt läder bör klassas som miljöfarligt

avfall. Härtill kommer risken för dioxinbildning.

Skor och övriga lädervaror, som är tillverkade

enligt krommetoden, bör därför betraktas som

miljöfarligt avfall när de hamnar på soptippen.

Jag anser att utskottets hemställan under 21 bort ha

följande lydelse:

21. beträffande uttjänta lädervaror

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:MJ714 yrkande

1 som sin mening ger regeringen till känna vad

ovan anförts,

11. Material- och energibalanser (mom. 24)

Gudrun Lindvall (mp) anför:

Utgångspunkten för planering på regional och

kommunal nivå bör enligt min uppfattning vara en

redovisning av material- och energiflödena lokalt

och regionalt. Härigenom kan hållbara

näringslivsstrategier byggas upp. I varje kommun och

län borde någon typ av material- och energibalans

upprättas som visar vad som kommer in i

kommunen/regionen och vad som kommer ut.

Jag anser att utskottets hemställan under 24 bort ha

följande lydelse:

24. beträffande material- och energibalanser

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:N390 yrkande 3

som sin mening ger regeringen till känna vad

ovan anförts,

12. Slam och försiktighetsprincipen m.m.,

skatt på kadmium i rötslam och silver i

slam (mom. 25, 26 och 28)

Gudrun Lindvall (mp) anför:

Det är i och för sig angeläget att sluta kretsloppet

mellan stad och land, men om resultatet av det blir

ökande halter av giftiga metaller i åkermarken har

vi gjort kommande generationer en björntjänst.

Miljöpartiet anser att slam som i dag används för

att gödsla åkrarna innehåller för höga halter av

kadmium, andra farliga metaller, läkemedel och

sjukdomsalstrare.

Naturvårdsverket har undersökt halter av tidigare

inte uppmärksammade metaller i slam från tolv olika

reningsverk. För sju av dem (bly, kadmium, koppar,

krom, kvicksilver, nickel och zink) finns

gränsvärden. Flera andra metaller mäts inte

kontinuerligt och gränsvärden saknas.

Bara silverhalten i åkerjord kan enligt vår

uppfattning dubbleras på mindre än tio år. Detta är

oroande eftersom silver är extremt toxiskt för

mikroorganismerna i åkerjorden.

Om slam över huvud taget skall användas som

gödselmedel och spridas enbart av kortsiktiga

kvittblivningsskäl, måste det givetvis vara rent. Vi

anser därför att slam inte bör användas som

jordförbättringsmedel. Försiktighetsprincipen måste

tillämpas.

Användningen av olika kemiska ämnen ökar och vi

anser mot den bakgrunden att det bästa sättet att

skapa ett slam som kan återföras till jordbruket är

att inte blanda avlopp från olika källor. Den rena

urinen innehåller inga metaller som förorenar och

med separata system skulle kvävet i den kunna bli en

ren och värdefull produkt för jordbruket och kunna

ersätta konstgödningen. För att göra en separation

möjlig är det viktigt att veta varifrån silver,

uran, platina och wolfram kommer. Först då kan

utsläppen åtgärdas. Målet måste vara att göra

slammet så rent att det blir utan problem, vare sig

anrikat i jorden eller transporterat vidare i

näringskedjor.

För att få en ekologiskt anpassad inriktning borde

vi släppa fokus på att slam från reningsverk

långsiktigt skall användas i jordbruket. Till dess

nationen antagit en långsiktigt hållbar hållning

till problemet är det enligt vår uppfattning bättre

att deponera eller bränna rötslammet.

Försiktighetsprincipen måste gälla.

I det svenska slamberget finns ca 350 kg kadmium.

Vi anser att riksdagen hos regeringen bör begära

förslag till gränsvärden för hur skatt kan tas ut på

kadmium i rötslam för att styra bort det giftiga

slammet från åkrarna.

Jag anser att utskottets hemställan under 25, 26 och

28 bort ha följande lydelse:

25. beträffande slam och

försiktighetsprincipen m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:MJ706

yrkande 1, 1999/2000:MJ723 yrkande 1 och

1999/2000:MJ753 yrkande 15 som sin mening ger

regeringen till känna vad ovan anförts,

26. beträffande skatt på kadmium i rötslam

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:MJ753 yrkande

13 som sin mening ger regeringen till känna vad

ovan anförts,

28. beträffande silver i slam

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:MJ706

yrkandena 2 och 3 och 1999/2000:MJ753 yrkande 16

som sin mening ger regeringen till känna vad

ovan anförts,

13. Fosforåtervinning m.m. (mom. 29)

Gudrun Lindvall (mp) och Eskil Erlandsson (c) anför:

Fosfor är mer än andra växtnäringsämnen en ändlig

och icke förnybar resurs. Man räknar med att

världens brytbara fosforreserver räcker i några

hundra år med nuvarande teknik och ekonomi. En

fosforanvändning där fosfor förs med livsmedel till

städerna och sedan går till spillo genom att de

släpps ut med avloppsvatten eller läggs på

avfallsdeponi är inte uthållig. Fosforflödet måste

slutas och fosforn återföras till odlingsmarken. Ett

villkor för uthållighet är dock att återföringen av

fosfor kan ske på ett sådant sätt att man inte

skadar åkermarken genom att förorena den med

metaller, hormonförändrade ämnen eller långlivade

naturfrämmande föroreningar. En mer "långsiktigt

hållbar slamhantering" är att separera slammet i

olika nyttiga produkter, som var för sig kan

återanvändas, organiskt material för sig, metaller

för sig och fosfor i lämplig ren fraktion för

jordbruksanvändning för sig.

Knappheten på fosfor är ett stort resursproblem.

Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att ta

initiativ till en internationell fosforkonvention

för att uppmärksamma fosfor som en kritisk resurs.

Regeringen bör också få i uppdrag att initiera

frågan om fosforhushållning i EU, där en grönbok bör

utarbetas. Riksdagen bör också fatta beslut om att

arbeta efter följande strategi för

fosforåtervinning: Riksdagen bör frångå sitt

tidigare ställningstagande om spridning av slam på

åkermark och den s.k. slamöverenskommelsen bör

omarbetas. Vidare bör regeringen få i uppdrag att

återkomma med förslag på ekonomiska styrmedel för

att prioritera återvunnen fosfor framför jungfrulig

fosfor. Regeringen och dess myndigheter bör även ta

initiativ till överläggningar med kommunerna om hur

en kursändring i slamhanteringen kan komma till

stånd.

Vi anser att utskottets hemställan under 29 bort ha

följande lydelse:

29. beträffande fosforåtervinning m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:MJ718

yrkandena 13-15 som sin mening ger regeringen

till känna vad ovan anförts,

14. Förbränning av avfall (mom. 31)

Kjell-Erik Karlsson (v), Gudrun Lindvall (mp) och

Jonas Ringqvist (v) anför:

Avfallsförbränning utgör en av de största globala

källorna till dioxinbildning. Sverige bör enligt

vår uppfattning söka andra mer hållbara och

miljövänligare vägar för avfallshanteringen än

förbränning.

Med den viktbaserade avfallsskatten som ensidigt

belastar avfall som går till deponering kommer

sannolikt mängderna avfall som förbränns vid

befintliga och nya sopförbränningsanläggningar

att öka kraftigt. För att stimulera till

avfallsminimering, materialåtervinning och

biologiska behandlingsmetoder bör förbränning av

avfall beskattas. I Sverige finns planer på ett

antal nyanläggningar av förbränningsanläggningar.

Utbyggnad av förbränningsanläggningar förekommer

i bl.a. Malmö, Halmstad och Umeå. Ökad

förbränning av sopor i Sverige har lett till en

ökning av svaveloxidutsläppen, vilket är

olyckligt med hänsyn till den redan kritiska

försurningssituationen i landet. Vi anser att

ingen nybyggnation eller kapacitetsutökning av

avfallsförbränningar bör ske.

Vi anser att utskottets hemställan under 31 bort ha

följande lydelse:

31. beträffande förbränning av avfall

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:MJ731

yrkandena 4-6 som sin mening ger regeringen till

känna vad ovan anförts,

15. Biocells- och rötcellsteknik (mom. 33)

Dan Ericsson (kd), Göte Jonsson (m), Ingvar Eriksson

(m), Caroline Hagström (kd), Catharina Elmsäter-

Svärd (m), Eskil Erlandsson (c), Lars Lindblad (m)

och Ester Lindstedt-Staaf (kd) anför:

Ur kretsloppssynpunkt är det viktigt att återföra en

så stor andel som möjligt av svårseparerade

näringsämnen ur avfall till det naturliga

kretsloppet. Rötningsanläggningar som bygger på

biocells- eller rötcellsteknik kan betraktas som en

biologisk behandlingsmetod för förbehandling av

avfall, där såväl energi som näringsämnen kan

utvinnas. I dessa metoder binds tungmetaller i

syrefri miljö till sulfider som är olösliga eller

svårlösliga. Vid en biologisk behandling av avfallet

för energiutvinning kan näringsämnena i biomassan

återföras till ett biologiskt kretslopp. Biologisk

behandling i form av biocellsrötning, i likhet med

kompostering och reaktorrötning, bör enligt vår

uppfattning undantas från avfallsskatt. Dessa

kretsloppsanpassade metoder innebär nämligen även

att näringsämnen från det blandade avfallet kan

utvinnas och återföras till ett kretslopp. Mot

bakgrund av det anförda bör regeringen återkomma med

en plan för utveckling och spridning av biocells-

och röt- cellstekniken.

Vi anser att utskottets hemställan under 33 bort ha

följande lydelse:

33. beträffande biocells- och rötcellsteknik

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:MJ731 yrkande

7 som sin mening ger regeringen till känna vad

ovan anförts.

Särskilda yttranden

1. Producentansvarets betydelse i

avfallshanteringen

Eskil Erlandsson (c) anför:

När producenterna, genom införandet av

producentansvar för förpackningar 1994, fick ansvar

för att omhänderta förpackningsavfallet var det

uttalade syftet att minska det förpackningsavfall

som går till deponi, öka återvinningsgraden samt

stimulera att förpackningarna utformas på ett sådant

sätt att belastningen på miljön minskade. Enligt de

gröna nyckeltal som regeringen redovisade i

höstbudgeten, proposition 1999/2000:1, går

utvecklingen mot att allt mindre avfall läggs på

soptipp medan återvinningen ökar. År 1994

deponerades ca 6 miljoner ton avfall i Sverige,

medan deponeringen 1997 hade minskat till ca 4,8

miljoner ton.

Vi kan mot bakgrund av att deponeringen har minskat

och återvinningsgraden ökat sedan 1994 konstatera

att producentansvaret har haft en positiv betydelse

i avfallshanteringen. Detta är viktigt att

understryka med tanke på att avfallet, dvs. de

uttjänta produkter som läggs på deponi, kan medföra

att farliga ämnen läcker till omgivningen. En

fortsatt utveckling mot ökad resurshushållning är

därför angelägen.

En viktig del i en fortsatt utveckling mot ökad

resurshushållning är att utvärdera om de styrmedel

som hittills använts har varit effektiva.

Centerpartiet välkomnar därför att miljö- och

jordbruksutskottet enats om att föreslå regeringen

att göra en bred översyn av producentansvarets

samhällsekonomiska konsekvenser och betydelse för

miljön. Översynen kommer förhoppningsvis att ge ny

energi till och utveckla dagens och morgondagens

kretsloppsarbete.

Centerpartiet vill se kretsloppsarbetet gå in i en

ny fas. Det är dags att förändra produktionen för

att åstadkomma mer kretsloppsanpassade varor. Varor

som inte innehåller skadliga ämnen och som är

konstruerade så att de aldrig behöver bli avfall

utan kan bli insatsvaror för nya produkter när de

tjänat ut i sin ursprungliga funktion. Vår vision är

att alla uttjänta varor har ett marknadsvärde i

framtiden. Det handlar om att växla spår från

avfallspolitik till produktstrategi.

Regeringen har tyvärr ingen vision eller samlad

bild för den framtida hanteringen av de stora

materialflödena i samhället. Stora materialflöden

såsom sand och grus, olja, fosfor och livsmedel

diskuteras inte. De resonemang och analyser som

Kretsloppsdelegationen presenterat saknas i

regeringens politik. Regeringen hamnar i en

traditionell avfallspolitik som saknar de

framåtsyftande linjer och förslag som är nödvändiga.

Centerpartiet anser att införande av ett generellt

producentansvar för uttjänta varor skulle ge

drivkraft till en kretsloppsanpassad

produktutveckling, som samtidigt är

konkurrensneutral. Kretsloppsdelegationen har

presenterat förslag om generellt producentansvar på

varor, men regeringen har inte agerat i frågan. Det

är synd att regeringen inte tidigare har sett det

strategiskt viktiga, både för miljö och

samhällsekonomi, i att svenskt näringsliv stimuleras

att utveckla produkter med hög miljöprestanda. Vi

ser därför med stort intresse fram emot den av

regeringen till våren 2000 aviserade skrivelsen om

en miljöanpassad produktpolitik. Skrivelsen kan, om

regeringen förmår att överge sitt traditionella

soptänkande, innebära en ny fas för

kretsloppsarbetet.

2. Kretsloppet mellan stad och land

Dan Ericsson (kd) och Caroline Hagström (kd) anför:

Kretsloppet mellan stad och land bör slutas av både

ekologiska och resursmässiga skäl. Födan produceras

på landsbygden och konsumeras till övervägande del i

staden, där den sedan blir avfall. Oftast bryts

kretsloppet här. Men näringen i framför allt

människans urin (fosfor och kväve) bör återföras

till jorden. För detta behövs källsorterande va-

system. Samhället bör därför stödja forskning kring

och produktutveckling av källsorterande va-system.