Bet. 1999/2000:MJU9

Miljö- och jordbruksutskottets betänkande

1999/2000:MJU09

Rennäring

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1999/2000

MJU9

Sammanfattning

I betänkandet behandlas 12 motionsyrkanden från

allmänna motionstiden 1998 och 1999 om rennäring

m.m. Samtliga motionsyrkanden avstyrks, bl.a. med

hänvisning till det arbete som pågår inom

Rennäringskommittén och i samband med regeringens

beredning av ratificeringen av ILO:s konvention nr

169 om ursprungsfolk.

Till betänkandet fogas två reservationer och tre

särskilda yttranden.

Motionerna

Allmänna motionstiden 1998

1998/99:MJ230 av Maggi Mikaelsson och Lennart

Gustavsson (v) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om regeringens ansvar att lösa frågan om

rennäringens vinterbetesområden.

1998/99:MJ237 av Yvonne Ångström (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om samernas vinterbetesmarker

samt att staten upptar förhandlingar med berörda

parter för att uppnå långsiktigt uppställda mål.

1998/99:MJ251 av Kristina Zakrisson m.fl. (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om ett samlat

utvecklings- och utbildningsprogram för samiskt

näringsliv och kultur.

1998/99:MJ257 av Ulf Björklund och Ulla-Britt

Hagström (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om beslutad översyn av

rennäringsområdet och samisk näringslivsutveckling,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en gemensam samisk

gränsöverskridande renskötsel och den svensk-norska

renbeteskonventionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om bättre samförstånd

mellan Sametinget och staten angående småviltjakten,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om underlättandet av

samernas kontakter med statliga myndigheter.

Allmänna motionstiden 1999

1999/2000:MJ220 av Per Lager m.fl. (mp) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om rennäringen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om sedvanerätten till

renbete,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att ge samerna

rimliga ekonomiska resurser för att klara

rättsprocesserna om sedvanerätten till renbete på

likvärdigt sätt,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om den fria

småviltjakten och fisket i fjällen,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om andra

intressekonflikter i renskötselområdena.

Utskottet

Utfrågning m.m.

Den 24 februari 2000 anordnade utskottet en

utfrågning med ordföranden i Rennäringskommittén och

mottog samma dag uppvaktning från företrädare för

Svenska samernas riksförbund.

Bakgrund

Samerna har enligt regeringsformen 1 kap. 2 § fjärde

stycket ett grundlagsskydd som etnisk minoritet.

Skyddet innebär att man vid uppbyggnaden av

samhällets stöd till samekulturen måste ge utrymme

även åt andra bedömningar än de som kan göras

beträffande övriga minoritetsgrupper i det svenska

samhället, samtidigt som målen för samhällets

insatser för den samiska minoriteten har sin

utgångspunkt i de mål som har slagits fast för

minoritetspolitiken i stort, nämligen jämlikhet,

valfrihet och samverkan (prop. 1976/77:80, bet.

1976/77:KrU43). Som miljö- och jordbruksutskottet

tidigare uttalat (bet. 1996/97:JoU12) har

rennäringen inte endast renodlat samhällsekonomiska

värden, utan bidrar till biologisk och kulturell

mångfald och berikar vårt land i en rad olika

avseenden. Den svenska rennäringen bör omfatta inte

endast själva skötseln av renar, utan bör vara en

kultur där djur, människor och natur ingår som

viktiga delar. Det anförda hindrar inte att det kan

finnas betydande utvecklingsmöjligheter i samisk

verksamhet, t.ex. småskalig förädling i samisk regi.

Det är också angeläget att det inom rennäringen

finns kvar företagsekonomiska motiv. Rennäringen har

även en samhällsekonomisk betydelse för turismen,

som kulturbärare och regionalpolitiskt.

Med anledning av Riksdagens revisorers förslag

1996/97:RR4 angående stödet till rennäringen

förordade utskottet våren 1997 (bet. 1996/97:JoU12)

bl.a. en översyn av stödet till rennäringen och

samisk kultur, rennäringsadministrationen och

rennäringslagstiftningen. I enlighet härmed

tillkallade regeringen en kommitté med uppgift att

bl.a. lämna förslag till en rennäringspolitik som

ger förutsättningar för en ekologiskt, ekonomiskt

och kulturellt långsiktigt hållbar rennäring.

Kommittén skall också överväga hur renskötseln bör

organiseras i framtiden, utreda vilka uppgifter som

i fortsättningen bör vara myndighetsuppgifter och

granska förhållandet mellan rennäringen och andra

areella näringar. Utgångspunkten skall vara att

samerna ges möjlighet att i större utsträckning än i

dag bestämma organisationsform för rennäringen och

organisationens verksamhetsområde. Uppdraget skall

redovisas senast den 30 april 2001 (dir. 1997:102).

Kommittédirektiven grundar sig på revisorernas

förslag och riksdagens beslut. Kommitténs ordförande

Görel Oscarsson har inför utskottet lämnat en

utförlig redogörelse för kommitténs arbete.

FN:s fackorgan ILO (International Labour

Organization) har utarbetat konvention nr 169 om

ursprungsfolk. Konventionen trädde i kraft år 1991.

I betänkandet Samerna - ett ursprungsfolk i Sverige.

Frågan om Sveriges anslutning till ILO:s konvention

nr 169 (SOU 1999:25) tas ställning till om Sverige

kan ratificera konventionen och vilka åtgärder som i

så fall krävs för att Sverige skall kunna efterleva

konventionens bestämmelser. I betänkandet behandlas

bl.a. frågor om markrättigheter, rätt till

naturtillgångar, hantverk, landsbygdsindustri och

administration. Betänkandet bereds i Regeringskan-

sliet inför en kommande skrivelse om samefrågorna i

stort.

Samiskt näringsliv m.m.

Motionerna

I motion 1998/99:MJ251 (s) begärs ett samlat

utvecklingsprogram för samiskt näringsliv och

kultur. Enligt motion 1998/99:MJ257 (kd) bör den

beslutade översynen av rennäringen och samisk

näringslivsutveckling syfta till att stärka de

samiska organisationernas möjligheter att ta större

eget ansvar, vidga Sametingets arbetsområde och höja

tingets status ytterligare. Vidare bör

förutsättningarna för det samiska näringslivet

förstärkas ytterligare genom ökad

självbestämmanderätt, ändrade regler för samebys

kompetensområde och för villkoren för medlemskap i

sameby (yrkande 1). För att samernas kontakter med

statliga myndigheter skall kunna underlättas krävs

större samordning på den statliga sidan (yrkande 4).

I motion 1999/2000:MJ220 (mp) påtalas behovet av

förbättrad resurshushållning för att säkerställa en

positiv utveckling för samisk kultur och samiskt

näringsliv (yrkande 3). Som exempel på

intressekonflikter i renskötselområdena framhålls i

motionen stora kalhyggen, vattenkraftens intressen

och turismen i fjällen (yrkande 7).

Utskottets överväganden

Rennäringen är en viktig del av det samiska

kulturarvet. Staten har ett övergripande ansvar för

att rennäringen kan fortleva som en del av detta arv

samtidigt som samerna som urbefolkning bör

tillförsäkras större självbestämmande. I enlighet

med moderna förvaltningsprinciper bör staten i ökad

grad låta principerna om bl.a. mål- och

resultatstyrning, avreglering och delegering omfatta

rennäringen. Staten bör formulera och följa upp mål

för verksamheten samt ställa upp de restriktioner

som behövs för att näringen skall kunna leva

jämsides med andra brukare i området. Förutom

föreskrifter om den hänsyn som skall tas till

naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen vid

renskötselns utövande bör staten så långt möjligt

överlåta åt näringsutövarna själva att utforma

verksamheten. Detta synsätt kommer till uttryck i de

direktiv (dir. 1997:102) som styr

Rennäringskommitténs arbete. Mot denna bakgrund

skall kommittén lämna förslag till en

rennäringspolitik som ger förutsättningar för en

ekologiskt, ekonomiskt och kulturellt långsiktigt

hållbar rennäring. Kommittén skall också överväga

hur renskötseln bör organiseras i framtiden.

Utgångspunkten skall vara att samerna ges möjlighet

att i större utsträckning än i dag bestämma

organisationsform för rennäringen och

organisationens verksamhetsområde. Vidare skall

kommittén ta ställning till om ansvaret för

stödgivningen och användning och förvaltning av

Samefondens medel skall överlämnas till Sametinget.

Flertalet av dessa frågor har även behandlats i

betänkandet Samerna - ett ursprungsfolk i Sverige.

Frågan om Sveriges anslutning till ILO:s konvention

nr 169 (SOU 1999:25). I betänkandet tas också upp

frågor som rör markrättigheter, rätt till

naturtillgångar och administration av samernas

rättigheter.

Av det ovan anförda framgår att de frågor som tas

upp i motionerna 1998/99:MJ251 (s), 1998/99:MJ257

(kd) yrkande 1 och 1999/2000:MJ220 (mp) yrkande 3 är

föremål för överväganden såväl i Rennäringskommittén

som i regeringens beredning av frågan om Sveriges

ratificering av ILO:s konvention om ursprungsfolken.

Syftet med motionerna i dessa delar får därmed anses

tillgodosett utan något särskilt riksdagens

uttalande i frågan.

De grundläggande bestämmelserna för hushållning med

mark- och vattenområden finns i 3 kap. miljöbalken.

Enligt 3 kap. 5 § i balken skall rennäringens behov

av mark beaktas. Mark- och vattenområden som har

betydelse för rennäringen skall så långt möjligt

skyddas mot åtgärder som påtagligt kan försvåra

näringarnas bedrivande. Områden som är av

riksintresse för rennäringen skall skyddas mot

sådana åtgärder. I sammanhanget vill utskottet

erinra om miljökvalitetsmål 10 Storslagen fjällmiljö

som antogs av riksdagen våren 1999 (prop.

1997/98:145, bet. 1998/99:MJU6). Miljökvalitetsmålet

innebär bl.a. att kulturmiljövärden, särskilt det

samiska kulturarvet, bevaras och utvecklas.

Rennäring, turism, jakt, fiske och annat nyttjande

av fjällen liksom bebyggelse och annan exploatering

bedrivs med hänsyn till naturens långsiktiga

produktionsförmåga, biologisk mångfald, natur- och

kulturmiljövärden samt värde för friluftsliv. Enligt

vad utskottet erfarit kan en proposition med förslag

om delmål, åtgärdsstrategier m.m. under

miljökvalitetsmålen väntas vid årsskiftet 2000/01.

Utskottet vill även hänvisa till budgetpropositionen

för år 2000, utgiftsområde 23, där regeringen

uttalar sin avsikt att, mot bakgrund av lämnade

uppdrag och den utvecklingsverksamhet som pågår,

senare återkomma till riksdagen i fråga om lämplig

metod för renbe-tesinventering. När det gäller

förhållandet mellan rennäringen och andra areella

näringar vill utskottet erinra om att denna fråga

granskas av Rennäringskommittén. Med det anförda

avstyrker utskottet motion 1999/2000: MJ220 (mp)

yrkande 7 i den mån motionsyrkandet inte kan anses

tillgodosett.

I betänkandet om Sveriges anslutning till ILO:s

konvention nr 169 (SOU 1999:25) framförs synpunkter

på samordning av samtliga de frågor som konventionen

täcker. Som framgår av utskottets redogörelse ovan

har även Rennäringskommittén i uppdrag att utreda

vilka uppgifter som i fortsättningen bör vara

myndighetsuppgifter när det gäller rennäringen. En

utgångspunkt skall vara att den statliga

rennäringsadministrationen i möjligaste mån

förenklas och att utgifterna för den minskas. Enligt

utskottets bedömning torde syftet med motion

1998/99:MJ257 (kd) yrkande 4 bli tillgodosett inom

ramen för detta arbete. Motionsyrkandet bör inte

medföra någon ytterligare åtgärd från riksdagens

sida.

Renbete

Motionerna

När det gäller frågan om en gemensam samisk

gränsöverskridande renskötsel och den svensk-norska

renbeteskonventionen bör enligt motion 1998/99:MJ257

(kd) särskilt uppmärksammas att kommande användning

av säsongsbetena inte felaktigt medför förslitning

av betesresurserna (yrkande 2). Sedvanerätten till

renbete tas upp i motion 1999/2000:MJ220 (mp).

Regeringen måste agera på lämpligt sätt i och

enlighet med Sveriges nationella och internationella

åtaganden gentemot samerna (yrkande 4). Samerna

måste få rimliga ekonomiska resurser för att klara

rättsprocesserna om sedvanerätten till renbete på

likvärdigt sätt. Processkostnaderna bör regleras av

allmänna medel (yrkande 5). Regeringens ansvar att

lösa frågan om rennäringens vinterbetesområden

framhålls i motionerna 1998/99:MJ230 (v) och

1998/99:MJ237 (fp). Rätten till dessa områden måste

säkerställas, t.ex. genom förhandlingar mellan

berörda parter och ett långsiktigt arbete.

Utskottets överväganden

Den svensk-norska renbeteskonventionen om renbetning

m.m. gäller t.o.m. den 30 april 2002. Inför en ny

konvention har regeringen ingått avtal med Norge om

upprättande av och mandat för en blandad svensk-

norsk renbeteskommission. Kommissionen, som skall

avge ett betänkande senast den 30 april 2000, har

till uppgift att utreda frågan om det ena landets

renskötande samer har behov av fortsatt renbete i

det andra landet. Kommissionen skall därför i

nödvändig utsträckning undersöka betestillgångarna i

Sverige och Norge samt klarlägga hur dessa har

använts och hur de mest rationellt skall kunna

utnyttjas på ett sätt som ger ett långsiktigt

underlag för en ekologiskt, ekonomiskt och

kulturellt bärkraftig rennäring. I enlighet med ett

riksdagsbeslut från våren 1994 (bet. 1993/94:BoU11,

rskr. 1993/94:186) pågår arbete med att ta fram en

ny metod för renbetesinventering. Arbetet har

emellertid visat sig vara oväntat komplicerat. Som

framgår ovan undersöker den svensk-norska

renbeteskommissionen betestillgångarna i

renskötselområdena. Avsikten är att inrätta ett

gemensamt geografiskt informationssystem för hela

renskötselområdet. Det material som tas fram i

samband med detta arbete bedöms kunna utnyttjas även

för renbetesinventeringar. Genom det s.k. Fjäll-

MISTRA-programmet har vidare ett brett upplagt

projekt inletts med syfte att utveckla ett operativt

förvaltningssystem för dessa frågor. Bland annat

sker forskning om förändringar av antalet renar,

slaktvikter och köttklassificering för att utröna om

detta kan vara indikatorer på miljöförändringar. I

budgetpropositionen för år 2000, utgiftsområde 23,

har regeringen förklarat sin avsikt att senare

återkomma till riksdagen i fråga om en lämplig metod

för renbetesinventering. Utskottet vill även hänvisa

till vad som anförs ovan (s. 4) om miljökvalitetsmål

10 Storslagen fjällmiljö. Sammantaget innebär det

anförda att syftet med motion 1998/99:MJ257 (kd)

yrkande 2 bör kunna bli tillgodosett utan något

riksdagens uttalande i frågan.

Som anförs i motion 1999/2000:MJ220 (mp) har det

förhållandet att samernas rättigheter till mark för

renbete, jakt och fiske bygger på sedvanerätt och

inte på avtal och lagstiftning skapat problem när

det gäller nyttjandet av marken. Det finns därför

behov av bestämmelser i fråga om rennäringens

rättigheter och skyldigheter för att bl.a. minimera

konflikterna mellan rennäringen och andra

markanvändare i renskötselområdet. En av de

uppgifter som ankommer på Rennäringskommittén är

därför att granska förhållandet mellan rennäringen

och andra areella näringar. Även betänkandet av

utredningen om ILO:s konvention nr 169 (SOU 1999:25)

innehåller åtskilliga bedömningar som rör

rennäringens rättsliga förhållanden, bl.a.

markrättigheter och rätt till naturtillgångar. De

frågor som tas upp i motionens yrkande 4 kommer

således att bli föremål för regeringens

överväganden. Något särskilt uttalande med anledning

av motionen i denna del finner utskottet inte

påkallat.

Med hänvisning till det ovan anförda är utskottet

inte berett att tillmötesgå motion 1999/2000:MJ220

(mp) yrkande 5 om statlig finansiering av

rättegångskostnaderna i mål om samernas rätt till

mark. Motionen i denna del avstyrks.

Utskottet delar uppfattningen i motionerna

1998/99:MJ230 (v) och 1998/99:MJ237 (fp) att en

lösning av frågan om vinterbetesområdena är

nödvändig för rennäringens fortlevnad. Som anförs i

motionerna bör sådana förutsättningar skapas för

renskötseln i dessa områden att långdragna och

dyrbara processer i möjligaste mån kan undvikas i

framtiden. Det ingår också i Rennäringskommitténs

uppdrag att göra en översyn av rennäringens

rättigheter och skyldigheter även när det gäller

vinterbetet. Vid utskottets utfrågning betonade

kommitténs ordförande att kommittén har ambitionen

att framlägga sådana förslag att frågan kan få sin

lösning på lång sikt och på ett för alla parter

godtagbart sätt. Det bör tilläggas att frågan har

behandlats även av utredningen om ILO:s konvention

om ursprungsfolk. I avvaktan på det arbete som

således pågår finner utskottet inte anledning att

utöver det anförda vidta någon åtgärd med anledning

av motionerna.

Småviltjakten m.m.

Motionerna

Bättre samförstånd mellan Sametinget och staten

angående småviltjakten efterlyses i motion

1998/99:MJ257 (kd) yrkande 3. Enligt motion

1999/2000:MJ220 (mp) strider det mot ILO:s

konvention om ursprungsfolk att samebyarna inte

själva får sköta jakt och fiske i fjällen (yrkande

6).

Utskottets överväganden

I dag regleras samernas möjligheter att själva

förfoga över de rättigheter som omfattas av

renskötselrätten i 31 § rennäringslagen (1971:437).

Enligt denna bestämmelse får sameby eller medlem i

sameby inte upplåta rättighet som ingår i

renskötselrätten till annan. Undantag görs för

upplåtelse av rätt till viss jakt och fiske till

tidigare medlem i samebyn. Även denna fråga

behandlas i betänkandet Samerna - ett ursprungsfolk

i Sverige (SOU 1999:25). Härutöver har regeringen

uppdragit åt Sametinget att, efter samråd med

berörda myndigheter och intresseorganisationer, ta

fram förslag till förändringar av upplåtelsesystemet

för småviltjakt och fiske på statens mark ovanför

odlingsgränsen och på renbetesfjället. Uppdraget har

redovisats och bereds i Regeringskansliet. De frågor

som tas upp i motionerna 1998/99:MJ257 (kd) yrkande

3 och 1999/2000:MJ220 (mp) yrkande 6 är således

föremål för regeringens uppmärksamhet. Motionerna

avstyrks i den mån de inte kan anses tillgodosedda.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande samiskt näringsliv m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:MJ251, 1998/99:MJ257

yrkande 1 och 1999/2000:MJ220 yrkande 3,

2. beträffande intressekonflikter i

renskötselområdena

att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ220 yrkande 7,

3. beträffande samordning av den statliga

rennäringsadministrationen

att riksdagen avslår motion 1998/99:MJ257 yrkande 4,

4. beträffande gränsöverskridande

renskötsel

att riksdagen avslår motion 1998/99:MJ257 yrkande 2,

5. beträffande sedvanerätten till

renbete

att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ220 yrkande 4,

6. beträffande kostnader för processer om

sedvanerätten till renbete

att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ220 yrkande 5,

res. 1 (mp)

7. beträffande rennäringens

vinterbetesområden

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:MJ230 och

1998/99:MJ237,

8. beträffande småviltjakten m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:MJ257 yrkande 3 och

1999/2000:MJ220 yrkande 6.

res. 2 (mp)

Stockholm den 7 mars 2000

På miljö- och jordbruksutskottets vägnar

Dan Ericsson

I beslutet har deltagit: Dan Ericsson (kd), Göte

Jonsson (m), Inge Carlsson (s), Maggi Mikaelsson

(v), Ingvar Eriksson (m), Alf Eriksson (s), Carl G

Nilsson (m), Ingemar Josefsson (s), Ann-Kristine

Johansson (s), Gudrun Lindvall (mp), Eskil

Erlandsson (c), Harald Nordlund (fp), Michael

Hagberg (s), Lars Lindblad (m), Carina Ohlsson (s),

Jonas Ringqvist (v) och Ester Lindstedt-Staaf (kd).

Reservationer

1. Kostnader för processer om sedvanerätten

till renbete (mom. 6)

Gudrun Lindvall (mp) anför:

För närvarande är 12 samebyar involverade i sju

processer i domstol, där rennäringen ställs mot

skogsbruket i norra Sverige. I samtliga fall gäller

tvisterna sedvanerätten till vinterbete för renar.

Processkostnaderna kan komma att uppgå till

sammanlagt ca 100 miljoner kronor.

Sedvanerättsprocessen i Härjedalen startade 1990.

Domen i Svegs tingsrätt fastställdes den 21 februari

1996 och innebär att samebyarna inte har någon rätt

till renbete på huvuddelen av nuvarande

vinterbetesmarker. 690 markägare hade stämt

samebyarna med krav på avtal om vinterbetet på

berörd mark. Domen överklagades och målet

fortskrider i hovrätten i Sundsvall.

Den första s.k. Härjedalsprocessen har hittills

kostat de berörda samebyarna 12 miljoner kronor.

Kostnaderna beräknas till ytterligare ca 12 miljoner

kronor innan den slutliga domen fälls av Högsta

domstolen (HD).

Samerna befinner sig i en situation där privata markägare, med

bistånd av allmänna medel, driver processer mot

samebyar som inte har någon möjlighet till

rättshjälp. För närvarande finns därför risk att

några av samebyarna tvingas dra sig ur pågående

processer på grund av ekonomiska skäl, trots att

sedvanerätten lagfästes 1886 i samband med den

första renbeteslagen. Domen i tingsrätten i Sveg kan

dessutom anses urholka det folkrättsliga skydd

samerna har enligt artikel 27 i FN:s konvention om

medborgerliga och politiska rättigheter från år

1966. Mot denna bakgrund, vilket också anförs i

motion 1999/2000:MJ220 (mp), bör samebyarnas

kostnader för processerna regleras av allmänna

medel.

Jag anser att utskottets hemställan under 6 bort ha

följande lydelse:

6. beträffande kostnader för processer om

sedvanerätten till renbete

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:MJ220 yrkande

5 som sin mening ger regeringen till känna vad

ovan anförts,

2. Småviltjakten m.m. (mom. 8)

Gudrun Lindvall (mp) anför:

Den fria småviltjakten och fisket i landets

fjällområden gäller försvaret av grundläggande

samiska livsvärden såsom rätten till trygghet i

samernas näringsutövning och utnyttjandet och

fördelningen av Sápmis (Samelands) naturresurser och

är en central politisk fråga för samerna.

Efter framställan från Sametingets styrelse gav

regeringen i december 1997 Sametinget i uppdrag att,

efter samråd med berörda myndigheter och företrädare

för andra intressen, utarbeta förslag till

förändringar av systemet för småviltjakten.

Arbetsgruppen presenterade sitt förslag den 1 juli

1998. Den kritik som Svenska samernas riksförbund

och samebyarna har framfört mot dagens fria

småviltjakt har sedan dess fått stöd i utredningen

om Sveriges anslutning till ILO:s konvention nr 169

om ursprungsfolk (SOU 1999:25). I betänkandet

konstateras att det strider mot konventionen att

samebyarna inte får ta ansvaret för jakt och fiske i

fjällområdena. Detta förhållande måste givetvis

beaktas av regeringen i det fortsatta arbetet.

Jag anser att utskottets hemställan under 8 bort ha

följande lydelse:

8. beträffande småviltjakten m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:MJ220 yrkande

6 och med avslag på motion 1998/99:MJ257 yrkande

3 som sin mening ger regeringen till känna vad

ovan anförts.

Särskilda yttranden

1. Rennäringen

Dan Ericsson (kd) och Ester Lindstedt-Staaf (kd)

anför:

Kristdemokraterna arbetar för att stärka

förutsättningarna för den samiska

näringslivsutvecklingen och för ökat samiskt

självbestämmande.

Marken utgör den huvudsakliga resursen i

renskötseln. Den svensk-norska renbeteskonventionen

av den 9 februari 1972 löper ut den 10 april 2002.

Nya konventionsförhandlingar bör utgå från att genom

gränsöverskridande lokalt markutnyttjande skapa

förutsättningar för en ekologiskt och ekonomiskt

uthållig rennäring. Mark- och betestvisterna i det

svenska samelandet måste lösas. Reglerna behöver

förändras beträffande samebyns kompetensområde och

villkor för medlemskap i sameby. Sametingets dubbla

funktion bör ytterligare klargöras och tingets

status förbättras. Samarbetet mellan Sameting,

samebyarna och länsstyrelserna måste förenklas. Vi

konstaterar med tillfredsställelse att direktiven

till den rennäringspolitiska kommittén väl motsvarar

yrkandena i vår motion 1998/99:MJ257. Vi avvaktar

därför utredningens slutförande.

För närvarande är 12 samebyar involverade i sju

processer i domstol, där rennäringen ställs mot

skogsbruket i norra Sverige. I samtliga fall gäller

tvisterna sedvanerätten till vinterbete för renar.

För skogsbrukarnas del täcks kostnaderna av

försäkringar medan samebyarna saknar denna möjlighet

till finansiering. För närvarande riskerar några av

samebyarna att tvingas dra sig ur processen på grund

av bristande ekonomiska medel. Enligt vår mening bör

samebyarnas kostnader för dessa processer regleras

av allmänna medel. Vi anser också att regeringen

snarast bör tillsätta en juristkommission som skall

klarlägga vilken mark som samerna av tradition dels

kan anses inneha, dels har nyttjat tillsammans med

andra brukare. Vi avser att i annat sammanhang

återkomma i dessa frågor.

2. Rennäringen

Maggi Mikaelsson (v) och Jonas Ringqvist (v) anför:

Flera av de frågor som berör rennäringen och

samernas rättigheter behandlas av pågående eller

nyligen avslutade utredningar. Vi har därför valt

att inte reservera oss i detta betänkande.

Det finns dock flera frågor som berör samernas

villkor som egentligen inte skulle behöva vänta på

sin lösning till dess regeringen har tagit ställning

till utredningarnas förslag. Det gäller t.ex. frågan

om kostnaderna för processer om sedvanerätt till

renbete och kostnaderna för ökade viltstammar i

renbetesområdena. Den förlängda utredningstiden för

Rennäringskommittén innebär dessutom att frågorna

blir ytterligare försenade.

En annan fråga som har anknytning till rennäringen

är konflikterna angående rätten till jakt och fiske

på statens mark ovan odlingsgränsen och den s.k.

dubbelregistreringen av jaktmark.

Dubbelregistreringen innebär att medlem i sameby har

jakträtt även på viss privat mark, vilket dels

innebär risker ur säkerhetssynpunkt, dels har

bidragit till en infekterad konflikt mellan olika

befolkningsgrupper. Det är vår uppfattning att

regeringen måste ta initiativ till att snarast lösa

dessa frågor.

3. Rennäringen

Gudrun Lindvall (mp) anför:

Samer och rennäring

Frågan om Sverige skall ratificera ILO:s konvention

nr 169 om ursprungsfolk har länge varit en s.k. het

potatis. Sverige var pådrivande när det gällde att

få till stånd denna internationella konvention som

skall skydda ursprungsfolkens rättigheter världen

över och har många gånger tidigare - med all rätt -

stött utsatta folkgrupper i hela världen. När det

däremot gäller landets egen minoritet samerna är

frågan tydligen inte lika enkel.

Konventionen ålägger de stater som ansluter sig

till konventionen att inte bara vidta åtgärder mot

diskriminering utan även ta initiativ till särskilda

insatser som främjar de berörda folkens sociala och

ekonomiska rättigheter och som skyddar deras andliga

och kulturella värden. Detta innebär bl.a. att

åtgärder skall vidtas för att skydda mark, kultur

och miljö. Det största hindret för en svensk

ratificering har tidigare ansetts vara de frågor som

berör markrättigheterna. Det är framför allt artikel

14 i konventionen som skapat oro bland markägare och

ortsbor i norra Sverige.

Samerna - ett ursprungsfolk

Mot bakgrund av ILO-konventionens definition av

ursprungsfolk omfattas de svenska samerna tveklöst

av konventionen. Samerna själva identifierar sig som

ursprungsfolk, och en samisk befolkning levde i det

som nu är norra Sverige innan landet fick sina

statsgränser. Samer har levt och bott i norra

Skandinavien så länge det funnits människor här. I

Sápmi - Sameland - har hedar, myrar och sjöar varit

deras hembygd. Varje plats har sitt namn och sin

berättelse. Fångstsamhället är den ursprungliga

kulturformen i Sápmi och det finns en kontinuitet

från de första spåren efter människor till jägar-

och fiskarfolket som med säkerhet är samernas

förfäder. Under i grova drag 10 000 år har Sápmi

varit bebott. Sverige har i dag en samisk befolkning

på uppemot 20 000 personer.

Samisk kultur

Samernas kultur, i likhet med andra kulturer,

kännetecknas av egna idéer, värden och normer samt

ett eget sätt att se på omgivningen, skapa

sammanhang och uttrycka dessa. Det är nödvändigt

att samerna får ekonomiskt och annat statligt stöd

för att såväl odla sitt språk och använda det som

ett modernt kommunikationsmedel i tal och i skrift,

hemma och i samhället, som vårda sin religion, sin

brukskonst, sin slöjd och sitt konsthantverk, sin

jojk, sin berättarkonst och sina vardagliga

samlevnadsformer. Samernas egna analyser av den

samiska kulturens förutsättningar och

utvecklingsmöjligheter måste vara en utgångspunkt i

det svensk-samiska kultursamarbetet.

Rennäringen

Ursprunget till nutida renskötsel var den

vildrensjakt som bedrevs cirka år 1000 f.Kr. Under

1500-talet tämjdes hela renhjordar, och samerna blev

renskötande nomader. I nutid arbetar ungefär 10 % av

den samiska befolkningen med rennäring. Trots

användning av tekniska hjälpmedel såsom

kommunikationsradio och snöskoter anpassas

fortfarande verksamheten till renens årscykelbundna

levnad. Denna årscykel delas av samerna in i åtta

årstider. Den samiska rennäringen är en viktig

förutsättning för den samiska kulturen, och ett hot

mot rennäringen är ytterst ett hot mot den samiska

kulturen.

Renskötseln är i Sverige förbehållen samerna.

Renskötselrätten får enligt rennäringslagen

(1993:36) utövas av den som är medlem i sameby. Man

räknar med att ca 8 000 personer i Sverige har

renskötselrätt. I statliga utredningar för en

hållbar utveckling i landets fjällområden utpekas

rennäringen i många sammanhang som den största faran

för fjällen, t.ex. genom renarnas överbetning med

åtföljande erosionsskador. För att uppnå en hållbar

utveckling i landets fjällområden, dvs. en

bärkraftig och ekologiskt hållbar rennäring, krävs

balans mellan människans och djurens påverkan och

naturens reproduktionsförmåga.

Renbetesmark är en förutsättning för renskötsel,

och renskötsel är en viktig del av den samiska

kulturen. Det faktum att samernas rättigheter i

fråga om nyttjandet av mark för renbete, jakt och

fiske bygger på urminnes hävd och inte på

upplåtelser och lagstiftning har skapat en del av

problemen kring markutnyttjandet. Sedvanerätten

lagfästes redan år 1886 i samband med att den första

renbeteslagen antogs av riksdagen. Ratificering av

ILO-konventionen är ett viktigt steg för att komma

till rätta med dessa problem. För närvarande är 12

samebyar involverade i sju rättsprocesser där den

samiska rennäringen ställs mot det svenska

skogsbruket i norra Sverige. Tvisterna gäller i

samtliga fall sedvanerätten till vinterbete för

renar.

Intressekonflikterna mellan de olika

samhällsaktörerna i norra Sverige har blivit alltmer

påtagliga: de små skogsbrukarna har en ofta svår

situation, klämda mellan storbolagens ekonomiska

intressen och konkret negativ påverkan av renar. Det

är utifrån ILO-perspektivet tydligt att på många

områden s.k. allmänna hänsyn också kommer i konflikt

med samernas intressen. Det moderna skogsbruket är

ett allvarligt hot mot rennäringen som den av ålder

har bedrivits. Stora kalhyggen kan göra ett område

oanvändbart för renbete och även medföra andra svåra

störningar i det känsliga system som renskötseln

bygger på.

Vattenkraftens intresse väger också tungt;

reglering av älvarna kan ta bort mark av väsentlig

betydelse för renskötseln. Miljöpartiet de gröna

vill grundlagsskydda de orörda älvarna och orörda

älvsträckorna.

Turismen i fjällen, med åtföljande anläggningar av

skilda slag, är inte bara av värde för de boende

utan kan också på många sätt medföra negativa

effekter för samerna.

Ratificering av ILO-konventionen

Miljöpartiet de gröna instämmer i huvudsak i de

förslag som läggs fram i betänkandet Samerna - ett

ursprungsfolk i Sverige. Frågan om Sveriges

anslutning till ILO:s konvention nr 169 (SOU

1999:25). Däremot anser vi att Sverige snarast - men

senast inom två år - skall ratificera konventionen.

Genom en ratificering förenar sig Sverige med de

stater som för en framåtsyftande politik i frågor om

ursprungsfolkens rättigheter. En ratificering får

därmed betydelse inte endast för samerna som folk,

utan främjar på ett positivt och aktivt sätt även

möjligheterna att förbättra situationen för

ursprungsfolk i hela världen. Ett grundläggande krav

enligt konventionen är att ursprungsfolken till

fullo skall åtnjuta mänskliga rättigheter och

grundläggande friheter, liksom att de stater som

ansluter sig inte bara skall vidta åtgärder mot

diskriminering och utforma särskilda insatser som

främjar de berörda folkens sociala och ekonomiska

rättigheter och skyddar deras andliga och kulturella

värden. En ratificering av ILO:s konvention nr 169

betyder i första hand ett officiellt erkännande av

samerna som Sveriges ursprungsfolk.

Till betänkandet finns förutom detta särskilda

yttrande två reservationer av Miljöpartiet de gröna.

Eftersom frågorna nu bereds i Regeringskansliet och

i Rennäringskommittén, en kommitté som vi beklagar

inte är parlamentarisk - mp finns inte representerat

i kommittén - avser vi att återkomma till dessa

frågor i annat sammanhang.