Bet. 1999/2000:SkU24

Skatteutskottets betänkande

1999/2000:SKU24

Juridiska personers företrädares betalnings-skyldighet

Innehåll

Sammanfattning

Utskottet

Hemställan

1999/2000

SkU24

Sammanfattning

Utskottet tar i betänkandet ett initiativ till ett tillkännagivande angående

betalningsansvaret för företrädare för juridiska personer enligt den nya

skattebetalningslagen (1997:483).

Ärendet

Bestämmelser om juridiska personers företrädares betalningsansvar fanns

tidigare i 77 a § uppbördslagen (1953:272). Enligt denna paragraf var

företrädare för en juridisk person i vissa fall betalningsansvariga tillsammans

med den juridiska personen för vissa skatte- och avgiftsbelopp som inte

betalats på föreskriven tid och i föreskriven ordning. En förutsättning för ett

sådant betalningsansvar var att företrädaren uppsåtligen eller av grov

oaktsamhet underlåtit betalningen. Betalningsskyldigheten fick jämkas eller

efterges om det förelåg särskilda skäl.

Liknande bestämmelser fanns i 15 § första stycket lagen (1984:668) om

uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare och 16 kap. 17 § första och andra

styckena mervärdesskattelagen (1994:200).

Den 1 november 1997 trädde skattebetalningslagen (1997:483) i kraft och

samtidigt upphörde uppbördslagen, lagen om uppbörd av socialavgifter från

arbetsgivare och de aktuella bestämmelserna i mervärdesskattelagen att gälla.

Bestämmelserna om det betalningsansvar som åvilar företrädare för juridisk

person fördes över till skattebetalningslagen men gavs där en annorlunda

konstruktion.

Bestämmelserna i skattebetalningslagen är formulerade så att en

företrädare som huvudregel är betalningsansvarig, men han eller hon går fri

från betalningsansvar om det innan skatten skulle ha betalats har vidtagits

sådana åtgärder som krävs för att få till stånd en samlad avveckling av den

juridiska personens skulder med hänsyn till samtliga borgenärers intressen.

Samtidigt har det införts något utvidgade möjligheter att medge befrielse från

betalningsskyldigheten. Sammantaget framgår det av förarbetena till den nya

lagen att avsikten inte varit att åstadkomma någon förändring - än mindre

någon skärpning - av förutsättningarna för betalningsskyldighet (se prop.

1996/97:100 s. 443 och 592).

Av ett beslut av Högsta domstolen den 15 mars 2000 i ett mål om

ställföreträdaransvar enligt skattebetalningslagen (Ö 1867-99) framgår att

Högsta domstolen anser att lagstiftningsåtgärderna inte varit tillräckliga för

att säkerställa att rättsläget inte ändras, att formuleringarna skulle tyda på

en

skärpning och att det "väl" kan tänkas att företrädare för juridiska personer

skulle bli betalningsskyldiga i större utsträckning än tidigare.

På grund av vad Högsta domstolen anfört i sitt beslut har utskottet

övervägt frågan om bestämmelserna om juridiska personers företrädares

betalningsansvar bör ändras.

Utskottet

Utskottet vill till att börja med erinra om att ett relativt strikt betalnings-

ansvar för juridiska personers företrädare är ett nödvändigt komplement till

preliminärskattesystemet, arbetsgivaravgiftssystemet och mervärdesskatte-

systemet. En försvagning av företrädaransvaret kan på sikt innebära ett hot

mot uppbördssystemets effektivitet i fråga om dessa skatter och avgifter.

Tidigare stod också företrädare som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet

underlät att fullgöra sin betalningsskyldighet ett straffrättsligt ansvar för s

försummelse, men straffsanktionen togs bort i samband med införandet av

skattebetalningslagen. I stället förtydligades kriterierna för betalnings-

ansvaret.

När utskottet behandlade förslaget till ny skattebetalningslag såg utskottet

de nya reglerna om betalningsansvar för företrädare för juridiska personer

just som ett förtydligande, samtidigt som den markeringen gjordes att någon

ändring - än mindre någon skärpning - av tillämpningen inte var avsedd.

Utskottet erinrade dessutom om att den föreslagna utformningen av

bestämmelsen inte hade föranlett några som helst kommentarer av Lagrådet

(se bet. 1996/97:SkU23 s. 239-240).

Utskottet vidhåller att den regel som nu gäller är överlägsen de

äldre reglerna i fråga om tydlighet, förutsebarhet och

tillämplighet. Utskottet noterar samtidigt att Högsta domstolen

uppenbarligen anser att det finns en risk för att de nya

bestämmelserna i skattebetalningslagen har inneburit ett skärpt

betalningsansvar för företrädare för juridiska personer, trots att

en sådan följd inte varit avsikten. På grund härav anser utskottet

att regeringen bör analysera rättsläget och i lämpligt

sammanhang redovisa resultatet av en sådan analys för

riksdagen. Om det visar sig att bestämmelserna behöver

omformuleras för att på ett bättre sätt säkerställa att företrädare

för juridiska personer inte blir betalningsskyldiga i större

utsträckning än tidigare förutsätter utskottet att regeringen

lägger fram nödvändiga förslag så snart som möjligt. Utskottet

föreslår att riksdagen riktar ett tillkännagivande härom till

regeringen.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört angående reglerna i skattebetalningslagen om betalningsansvar

för företrädare för juridiska personer.

Stockholm den 25 maj 2000

På skatteutskottets vägnar

Arne Kjörnsberg

I beslutet har deltagit: Arne Kjörnsberg (s), Carl

Fredrik Graf (m), Per Rosengren (v), Kenneth Lantz

(kd), Carl Erik Hedlund (m), Per Erik Granström

(s), Marietta de Pourbaix-Lundin (m), Ulla Wester

(s), Lena Sandlin-Hedman (s), Desirée Pethrus

Engström (kd), Yvonne Ruwaida (mp), Rolf

Kenneryd (c), Johan Pehrson (fp), Lars U Granberg

(s), Anna Kinberg (m), Per-Olof Svensson (s) och

Claes Stockhaus (v).

Särskilt yttrande

Carl Fredrik Graf (m), Kenneth Lantz (kd), Carl Erik Hedlund (m), Marietta

de Pourbaix-Lundin (m), Desirée Pethrus Engström (kd), Johan Pehrson (fp)

och Anna Kinberg (m) anför följande:

Bakgrunden till ärendet är Högsta domstolens beslut den 15 mars 2000, i

vilket Högsta domstolen prövade om en retroaktiv tillämpning av de nya

reglerna om företrädaransvar var förenliga med förbudet i regeringsformen

mot viss retroaktiv lagstiftning. Av beslutet framgår att Högsta domstolen

ansåg att det i olika hänseenden fanns påtagliga risker för att de nya reglerna

skulle innebära ett skärpt ansvar jämfört med vad som gällde tidigare och att

regeringsformens lagprövningsbestämmelse - enligt vilken en myndighet

inte skall tillämpa en lag som står i strid med bestämmelse i grundlag - där-

för aktualiserades. Högsta domstolen förklarade att retroaktivitetsförbudet i

regeringsformen utgjorde hinder mot att ålägga en särskild person betal-

ningsansvar för obetalda arbetsgivaravgifter, källskatter och mervärdes-

skatter, jämte dröjsmålsavgifter, vilka förfallit till betalning före den 1

november 1997, då de nya bestämmelserna trädde i kraft. Beslutet innebär

enligt vår mening ett klart underkännande av de nya bestämmelserna som fått

en utformning som strider mot både landets grundlag och själva syftet med

bestämmelserna som ju var att den dittillsvarande tillämpningen skulle bestå.

Det är anmärkningsvärt att Lagrådet inte ens kommenterade dessa frågor.

Så snart vi fick kännedom om Högsta domstolens beslut tillställde vi

skatteutskottet en skrivelse med krav på att utskottet genom ett initiativ

skulle begära att regeringen lägger fram förslag som undanröjer riskerna för

en generell tillämpning av reglerna om företrädaransvar i den nya skatte-

betalningslagen. Om saken gäller förhållanden före ikraftträdandet och om

det är förmånligt för den enskilde att tillämpa de äldre bestämmelserna måste

det enligt vår mening klart framgå av lagen att de äldre bestämmelserna skall

tillämpas.

Vi vill påpeka att utskottets nu tagna initiativ aktualiserades genom denna

vår gemensamma skrivelse till skatteutskottet. Utskottets majoritet förbigår

emellertid den viktiga och principiella frågan om riksdagen skall ändra lagar

som Högsta domstolen i praktiken underkänt, även om man kan förutse att

underrätterna med vägledning av Högsta domstolens beslut nu kommer att

tillämpa lagen på ett korrekt sätt. Vi menar att det är i hög grad motiverat at

ändra i den aktuella övergångsbestämmelsen. Det är ett grundläggande rätts-

säkerhetskrav att det klart framgår av själva lagen vad som gäller. Det är

enligt vår mening helt oacceptabelt att behålla en grundlagsstridig lag och

hänvisa myndigheter och enskilda till retroaktivitetsförbudet och lagpröv-

ningsbestämmelsen i regeringsformen för att rätt förstå hur lagen skall

tillämpas. Vi står bakom det initiativ som utskottet nu tar, men vi menar att

det även borde omfatta punkt 9 i övergångsbestämmelserna i enlighet med

vad vi framfört i vår skrivelse till utskottet den 6 april 2000.

Till saken hör enligt vår mening också att

företrädaransvaret i samband med införandet av

skattekontosystemet år 1997 utvidgades till att

omfatta även de juridiska personernas egna

preliminära, kvarstående och tillkommande skatter.

Med anledning av utskottsmajoritetens åberopande

av företrädaransvarets nödvändighet för att inte

riskera preliminärskattesystemets effektivitet - och

bolagens preliminärskatter omfattar alltså numera

även bolagsskatten - vill vi erinra om att vi motsatte

oss denna utvidgning av företrädaransvaret när

ärendet var aktuellt, eftersom utvidgningen stred

mot principen om ett begränsat personligt ansvar för

aktieägare i aktiebolag och andelsägare i

ekonomiska föreningar. Vi vidhåller vår uppfattning

att den utvidgade omfattningen av

företrädaransvaret kan hämma viljan att delta i ett

ekonomiskt riskprojekt med en begränsad insats, om

konsekvensen kan bli att indrivningsmyndigheten

gör anspråk på aktie- respektive andelsägarens

privata medel i övrigt. Som vi påpekat i den aktuella

reservationen finns risken att man försvagar viljan

att engagera sig i företag i Sverige, vilket får en

negativ effekt på sysselsättningen, särskilt i de

mindre företagen (se res. 10 i bet. 1996/97:SkU23 s.

257).