Bet. 1999/2000:SoU13

Socialutskottets betänkande

1999/2000:SOU13

Psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1999/2000

SoU13

Sammanfattning

I betänkandet behandlas proposition 1999/2000:44 Psykiatrisk tvångsvård

och rättspsykiatrisk vård samt 14 motionsyrkanden med anledning av propo-

sitionen. I betänkandet behandlas också tre motionsyrkanden från allmänna

motionstiden 1998.

Utskottet ställer sig bakom regeringens förslag till ändringar i tvångs-

vårdslagstiftningen. Förslagen innebär bl.a. att ett tillstånd till vistelse

utan-

för sjukvårdsinrättningen (permission) alltid skall tidsbestämmas. Permission

skall kunna ges för visst tillfälle, vissa återkommande tillfällen, eller när

särskilda skäl föreligger, för en längre period. För att permission skall kunna

medges ställs krav på att det står i överensstämmelse med vårdplanen. Den

tidigare möjligheten att ge permission till vårdtidens slut avskaffas.

Utskottet tillstyrker också att de tvångsåtgärder innan beslut om intagning,

som i dag vidtas med stöd av allmänna regler om ansvarsfrihet i 24 kap.

brottsbalken, regleras genom särskilda bestämmelser i lagen (1991:1128) om

psykiatrisk tvångsvård (LPT) respektive lagen (1991:1129) om rättspsykia-

trisk vård (LRV).

Utskottet ställer sig också bakom de föreslagna åtgärderna för att öka före-

komsten av stödpersoner. Likaså tillstyrker utskottet att ett förordnande om

stödperson skall kunna kvarstå fyra veckor efter det att tvångsvården har

upphört.

Utskottet anser att det är av största vikt att frågan om vilka befogenheter

enligt LPT och LRV som bör tillkomma de läkare som till följd av entrepre-

nadavtal utför tjänster åt ett landsting utan att vara anställda av landstinget

utreds närmare. Utskottet anser att det är oklart och därför behöver belysas

vilken betydelse begreppet "allmän tjänst" kan ha i denna och i andra situa-

tioner av betydelse i sammanhanget. Regeringen bör därför enligt utskottets

uppfattning skyndsamt återkomma till riksdagen i denna fråga. Utskottet

föreslår ett tillkännagivande.

Utskottet föreslår en något förändrad lagtext i förhållande till regeringens

förslag när det gäller frågan om permission för häktade m.fl. vid vård enligt

lagen om rättspsykiatrisk vård. Bestämmelsen har utformats med 13 § lagen

(1976:371) om behandling av häktade och anhållna m.fl. som förebild. Vida-

re föreslår utskottet en redaktionell förändring av den i propositionen före-

slagna bestämmelsen om nämndemäns medverkan i kammarrätt i mål enligt

LRV.

Även i övrigt tillstyrker utskottet propositionens förslag. Lagändringarna

föreslås träda i kraft den 1 juli 2000.

I betänkandet finns tio reservationer och ett särskilt

yttrande.

Propositionen

I proposition 1999/2000:44 Psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård

föreslår regeringen (Socialdepartementet) - efter hörande av Lagrådet - att

riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård,

2. lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård,

3. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.

Lagförslagen återges i bilaga 1.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av propositionen

1999/2000:So20 av Chris Heister m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om prioritering av trygghet och rättssäkerhet för de anhöriga, vård-

personal och allmänheten i stort,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om tidsangivelse avseende

minsta strafftid för brottslingar som döms till sluten psykiatrisk vård, i

enlig-

het med vad som anförts i motionen,

3. att riksdagen avslår propositionen i den del den gäller möjligheter för

häktade m.fl. att vistas utanför sjukvårdsinrättningen, i enlighet med vad som

anförts i motionen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om upphörande av tvångsvård i samband med utvisning, avvisning

eller utlämning,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om chefsläkares rätt att överklaga domstolsbeslut,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag som så långt möjligt undviker

särbehandling av allmänt anställda läkare vad beträffar psykiatriska vårdin-

tyg.

1999/2000:So21 av Thomas Julin m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om bältesanvändning,

2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av hur bältesanvändning

och elchocksbehandling används över landet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om förbud mot bältesanvändning eller elchocksbehandling på barn

och ungdomar under 18 år,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om sekretess för stödpersoner inom psykiatrin,

5. att riksdagen beslutar att vård och läkemedel under psykiatrisk tvångs-

vård och rättspsykiatrisk vård skall vara avgiftsbefriade,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om stödpersoners rätt att närvara vid alla möten om den tvångsvårda-

de så önskar,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av ökad forskning runt nya psykofarmaka med färre

svåra biverkningar,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att den som skrivs ut från psykiatrisk tvångsvård eller rättspsyki-

atrisk vård skall vara garanterad ett fungerande boende.

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1998

1998/99:So260 av Ingrid Burman m.fl. (v) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om inriktning av lagen om psykiatrisk tvångsvård.

1998/99:So364 av Lars Björkman och Ingvar Eriksson (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om en översyn av lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT).

1998/99:So460 av Thomas Julin m.fl. (mp) vari yrkas

23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att personer som tvångsvårdas skall ha fri vård och fria läkeme-

del.

Ärendets beredning i utskottet

Justitieutskottet har beretts möjlighet att yttra sig över propositionen jämte

motioner i de delar som har samband med justitieutskottets beredningsområ-

de. Justitieutskottets yttrande återfinns i bilaga 3.

Utskottet

Propositionen i huvuddrag

I propositionen lämnas förslag på förändringar av lagen (1991:1128) om

psykiatrisk tvångsvård (LPT), lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård

(LRV) samt lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar. Flertalet

av förslagen syftar till att stärka rättssäkerheten, främst för patienterna men

även för vårdpersonalen.

Förslagen innebär att ett tillstånd till vistelse utanför sjukvårdsinrättningen

(permission) alltid skall tidsbestämmas. Permission skall kunna ges för visst

tillfälle, vissa återkommande tillfällen, eller när särskilda skäl föreligger,

en längre period. För att permission skall kunna medges ställs krav på att det

står i överensstämmelse med vårdplanen. Den tidigare möjligheten att ge

permission till vårdtidens slut avskaffas.

Vidare lämnas, beträffande övergång från frivillig vård till tvångsvård

(konvertering), förslag om tvåläkarprövning samt skärpt domstolsprövning.

Detta innebär att samtliga beslut om konvertering skall prövas i sak av all-

män förvaltningsdomstol.

De tvångsåtgärder innan beslut om intagning som i dag vidtas med stöd av

allmänna regler om ansvarsfrihet i 24 kap. brottsbalken föreslås regleras

genom nya bestämmelser i LPT respektive LRV.

När det gäller förutsättningarna för att besluta om tvångsvård med stöd av

LPT föreslås mindre förändringar avseende frågan om samtycke till vård

samt vissa språkliga justeringar. Några förändringar i sak föreslås dock inte.

Det lämnas vidare förslag om att sakkunnig skall förordnas i förvaltnings-

domstol vid muntlig förhandling om det inte är uppenbart obehövligt. Slutli-

gen lämnas förslag för att öka förekomsten av stödpersoner, samt för att ett

sådant förordnande skall kunna kvarstå fyra veckor efter det att tvångsvården

har upphört.

De förändringar i lagstiftningen som föranleds av regeringens förslag före-

slås träda i kraft den 1 juli 2000.

Intagningsförfarandet

Propositionen

Regeringen föreslår att närmare regler skall införas om det fysiska tvång som

får användas för att hålla kvar patienter och upprätthålla ordningen vid fri-

hetsberövanden enligt LPT eller LRV.

I propositionen anförs att användningen av tvångsåtgärder innan beslut

fattas om intagning för psykiatrisk tvångsvård har uppmärksammats som ett

problem, eftersom det vid vissa tillfällen har ansetts oundgängligen nödvän-

digt att tillgripa sådana åtgärder, samtidigt som det inte finns ett uttrycklig

lagstöd i LPT eller LRV för åtgärderna.

För närvarande tillgrips tvångsåtgärder innan beslut om intagning för

tvångsvård har fattats med stöd av allmänna bestämmelser om ansvarsfrihet i

24 kap. brottsbalken. I fall av påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp

på person eller egendom föreligger rätt till nödvärn, t.ex. när den som skall

undersökas för vårdintyg utsätter läkaren för våld. I klara nödsituationer är

det därutöver möjligt att insätta medicinsk behandling som är nödvändig med

hänsyn till den undersöktes psykiska eller somatiska tillstånd samt att tillgri

pa andra tvångsåtgärder.

När en patient har kommit till en vårdinrättning med vårdintyg eller när

vårdintyg därefter har utfärdats får han enligt 6 § LPT, efter beslut av tjänst

görande läkare, kvarhållas i högst 24 timmar räknat från ankomsten för

prövning av frågan om intagning för tvångsvård. Det finns då enligt 24 kap.

2 § brottsbalken laga befogenhet att använda tvång för att kvarhålla patienten

och för att upprätthålla ordningen.

Regeringen anför att tillämpningen av ansvarsfrihetsreglerna i 24 kap.

brottsbalken innefattar uppenbara svårigheter, eftersom de endast anger

allmänna grunder för det tvång som får användas med laga befogenhet. Av

de granskningar som JO och Socialstyrelsen har gjort av psykiatrisk verk-

samhet framkommer att tillämpningen av bestämmelsen om kvarhållnings-

rätten i 6 § LPT innefattar en uppenbar risk för att patienter utsätts för krän

ning av de grundlagsskyddade fri- och rättigheterna. Detta beror framför allt

på att det i LPT inte anges vilka tvångsåtgärder som får användas för att

hindra patienten att lämna vårdinrättningen och för att upprätthålla ordningen

och vilka förutsättningar som då skall vara uppfyllda.

Det är enligt regeringens uppfattning otillfredsställande att LPT och LRV

inte innehåller föreskrifter om när patienten t.ex. får ges behandling eller

spännas fast vid akuta faresituationer som uppstår innan beslut har fattats om

intagning och att hälso- och sjukvårdspersonalen i stället tillgriper tvångsåt-

gärder med stöd av nödvärns- eller nödrätten. Regeringen anser därför att

frågan om befogenheten att använda tvång för att kvarhålla patienter och för

att upprätthålla ordningen bör regleras närmare i LPT för att stärka rättssä-

kerheten. En sådan regel bör ge rätt att använda tvång för att tillgodose sä-

kerheten i vården. Den bör ange förutsättningar inte bara för användningen

av fysiskt tvång utan även för användningen av andra tvångsåtgärder. En

reglering av särskilda tvångsåtgärder, t.ex. tvångsbehandling och fastspän-

ning med bälte eller liknande anordning, som får användas vid utövande av

kvarhållningsrätten bör således också ske i en sådan bestämmelse. Med

beaktande av de höga rättssäkerhetskrav som måste tillgodoses vid intagning

för psykiatrisk tvångsvård anser regeringen att tvångsbehandling och andra

tvångsåtgärder i undantagsfall skall få vidtas med stöd av LPT och LRV i

akuta situationer som uppstår innan behörig läkare har fattat beslut om intag-

ning. Tvångsåtgärder skall dock få vidtas med stöd av LPT och LRV först

sedan patienten med laga rätt hålls kvar på en sjukvårdsinrättning för pröv-

ning av frågan om intagning för tvångsvård.

Regeringen betonar att sjukvårdshuvudmännen har ett vittgående ansvar

för att organisera hälso- och sjukvården på ett sådant sätt och att ha sådana

rutiner att intagningsbeslut kan fattas snarast efter det att patienten har an-

kommit till sjukvårdsinrättningen. Vidare betonar regeringen att de nu före-

slagna förändringarna på intet sätt får uppfattas som att området för tvångs-

åtgärder nu utvidgas. I stället är det endast en fråga om att, i de enstaka un-

dantagsfall som tvångsåtgärder innan beslut om intagning kan bli aktuella,

tillgodose rättssäkerhetskrav genom att ge både patienter och vårdpersonal

fasta riktlinjer.

Utskottets bedömning

Utskottet delar regeringens uppfattning att det är otillfredsställande att var-

ken LPT eller LRV innehåller föreskrifter om i vilken mån hälso- och sjuk-

vårdspersonalen får använda tvång innan beslut om intagning har fattats. För

att stärka rättssäkerheten bör därför befogenheten att använda tvång för att

kvarhålla patienter och för att upprätthålla ordningen regleras närmare i LPT

och LRV. Som regeringen anfört bör tvångsåtgärder få vidtas med stöd av

LPT och LRV först sedan patienten med laga rätt hålls kvar på en sjukvård-

sinrättning för prövning av frågan om intagning för tvångsvård. Utskottet vill

betona att någon utvidgning av befogenheten att använda tvång inte är av-

sedd. Avsikten är endast att i LPT och LRV reglera personalens befogenheter

när det gäller användning av tvång i stället för att vara hänvisad till brotts-

balkens regler om straffrihet.

Utskottet tillstyrker förslaget till ändring i 6 § LPT och 5 § LRV samt för-

slagen till 6 a och 6 b §§ LPT.

Förutsättningar för tvångsvård

Propositionen

Allvarlig psykisk störning

Regeringen anför att en förutsättning för vård enligt LPT liksom hittills skall

vara att patienten lider av en allvarlig psykisk störning.

Regeringen erinrar om att i förarbetena till den nuvarande lagstiftningen

(prop. 1990/91:58, s. 96) anförde dåvarande departementschefen bl.a. att

syftet med tvångsvården skulle inriktas på patientens eget behov av behand-

ling och omvårdnad men däremot inte på hur den psykiska störningen tog sig

uttryck. Departementschefen anförde vidare att det emellertid inte var möj-

ligt att hävda en alldeles strikt gräns mellan patientens vårdbehov och skyd-

det för närstående och andra, eftersom det vid bestämmande av den psykiat-

riska tvångsvårdens ansvarsområde inte kunde utelämnas situationer då

psykiatriska störningstillstånd gav upphov till aggressivitet mot människor i

omgivningen. Samhällsskyddet fick inte eftersättas utan krävde särskilt be-

aktande i den psykiatriska tvångsvården.

Vidare påtalar regeringen att bedömningen av om en psykisk störning är

allvarlig måste ske utifrån både störningens art och grad. Med art avses typen

av störning och med grad omfattningen av det ingrepp i personligheten som

störningen förorsakar. Vissa psykiska störningar, t.ex. schizofreni, får alltid

anses allvarliga till sin art men behöver däremot inte vara allvarliga till sin

grad och kan ha ett tämligen lindrigt förlopp. Andra psykiska störningar

såsom depressioner är inte lika allvarliga till sin art, utan här måste bedöm-

ningen av graden på störningen vara av avgörande betydelse. I samband med

prövningen av om allvarlig psykisk störning föreligger måste hänsyn tas till

växlingar i tillståndet och risken för återfall, om vården och behandlingen

avbryts för tidigt. Den psykiska störningen är att anse som allvarlig så länge

påtaglig risk föreligger för att de psykiska symtomen återkommer, om be-

handlingsinsatserna avbryts. I enstaka undantagsfall kan detta innebära att

den fortlöpande medicinska bedömningen resulterar i att vården sträcker sig

över avsevärd tid.

Regeringen anför att det framför allt är risken för att patientens liv skall

vara i fara eller för att patientens hälsa allvarligt skall försämras som skall

vara avgörande när behovet av tvångsvård skall bedömas. Vid bedömningen

av patientens vårdbehov måste man sålunda pröva i vad mån risk föreligger

för hans eller hennes liv eller hälsa, om vård inte kommer till stånd på en

sjukvårdsinrättning där psykiatrisk tvångsvård får ges. Vårdbehovet skall inte

kunna tillgodoses på något alternativt sätt och vårdbehovets oundgänglighet

skall prövas inte endast med utgångspunkt i det psykiska störningstillståndet

utan också med hänsyn till patientens levnadsförhållanden och hans eller

hennes relationer till omgivningen. Kan den allvarligt psykiskt störde pati-

enten få tillräckligt stöd i sin egen hemmiljö med hjälp av någon anhörig

eller kommunens socialtjänst får tvångsvård inte ges.

Regeringen påtalar vidare att merparten av den kritik som riktats mot LPT

avser att lagens kriterier för att tvångsvård skall få ske är alltför restrikti

Enligt regeringen bör man dock i detta sammanhang väga in att de psykiskt

sjuka många gånger inte har samma förmåga som andra grupper att framföra

sina synpunkter.

Enligt regeringen uppkommer emellertid fråga om man bör ge ökade möj-

ligheter att ingripa med psykiatrisk tvångsvård när den psykiska störningen

tar sig uttryck i t.ex. hot och trakasserier av anhöriga och andra i den sjukes

omgivning. I 3 § sista stycket LPT föreskrivs att vid bedömning av patien-

tens vårdbehov skall även beaktas om patienten till följd av sin psykiska

störning är farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska

hälsa. När det gäller de situationer då det har framförts att "ribban" för

tvångsvård av en patient ligger för högt med avseende på patientens tillstånd

är bedömningen om tvångsingripande skall ske en avvägning mellan patien-

tens rätt till integritet och hans eller hennes behov av vård.

En utgångspunkt för den bedömningen måste enligt regeringens mening

vara att ett ingripande med tvång endast skall vara en yttersta åtgärd för att

bereda en sjuk person vård. Enligt regeringen har inte tillräckliga skäl fram-

kommit för att, med inskränkande av patientens integritet, för närvarande öka

möjligheten till tvångsvård för den här typen av patienter. Regeringen avser

dock att undersöka frågan ytterligare och överväga möjliga åtgärder i ett

bredare perspektiv.

Heldygnsvård på sjukvårdsinrättning

I propositionen föreslås en begreppsmässig ändring avseende det rekvisit för

tvångsvård som tar sikte på vårdbehovet. I 3 § första stycket 2 LPT används

begreppet "intagen på en sjukvårdsinrättning för heldygnsvård". Regeringen

påtalar i detta sammanhang att kriteriet att vården av en patient endast kan

tillgodoses genom att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning för

heldygnsvård har kritiserats för att vara missvisande när det är fråga om

patienter som har permission. Vidare konstaterar regeringen att ett annat

begrepp, nämligen "kvalificerad psykiatrisk dygnetruntvård" används i lagen

(1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård,

när det gäller kommunernas betalningsansvar för medicinskt färdigbehandla-

de patienter.

Enligt propositionen är det av stor vikt att man i lagstiftning så långt det är

möjligt använder enhetliga begrepp. Övervägande skäl talar därför enligt

regeringen för att den bestämmelse i LPT som reglerar patientens vårdbehov

bör utformas så att patienten på grund av sitt psykiska tillstånd och sina

personliga förhållanden i övrigt skall ha ett oundgängligt behov av psykia-

trisk vård, som inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att patienten ges

kvalificerad psykiatrisk dygnetruntvård. Förslaget innebär inte någon saklig

förändring av det kriterium som gäller beträffande patientens vårdbehov.

Samtycke till vård

I propositionen föreslås att samtyckesrekvisitet förändras på så sätt att

tvångsvård får ges endast om patienten motsätter sig vård eller om det till

följd av patientens psykiska tillstånd finns grundad anledning att anta att

nödvändig vård inte kan ges med patientens samtycke. Den föreslagna lydel-

sen innebär enligt propositionen att det liksom hittills i vissa fall skall var

möjligt att besluta om tvångsvård även om patienten inte motsätter sig vård.

På samma sätt som gäller enligt nuvarande lag avses patienter som till följd

av sin psykiska störning över huvud taget inte kan uttala någon uppfattning i

frågan. Vidare avses patienter med allvarlig psykisk störning som vid uppre-

pade tillfällen varit intagna för tvångsvård på grund av att de inte frivilligt

har kunnat sköta sin behandling på ett tillfredsställande sätt. Finns det grun-

dad anledning att anta att en patient kort tid efter påbörjande av vården

kommer att avbryta vården om den ges frivilligt kan man också besluta om

tvångsvård. Avsikten med lagändringen är således att ge ökade möjligheter

att beakta patientens tidigare agerande och därigenom uppnå att patienten får

den vård han behöver. I propositionen understryks att utgångspunkten även i

fortsättningen skall vara att man så långt det är möjligt respekterar patienten

inställning i vårdfrågan.

Utskottets bedömning

Utskottet delar regeringens bedömning att förutsättningarna för tvångsvård

inte bör förändras. Även i fortsättningen bör således en förutsättning för vård

enligt LPT och LRV vara att patienten lider av en allvarlig psykisk störning.

Begreppet "intagen på en sjukvårdsinrättning för heldygnsvård" som an-

vänds för att ange patientens vårdbehov har, som regeringen påpekat, kritise-

rats för att vara missvisande när fråga är om patienter som har permission.

Härtill kommer att ett annat begrepp, nämligen "kvalificerad psykiatrisk

dygnetruntvård" används i lagen (1990:1404) om kommunernas betalnings-

ansvar för viss hälso- och sjukvård. Så långt det är möjligt bör enligt utskot-

tets uppfattning enhetliga begrepp användas i lagstiftning. Utskottet anser

därför att begreppet "kvalificerad psykiatrisk dygnetruntvård" bör införas i

3 § första stycket 2 LPT.

Även när det gäller frågan om samtycke till vård instämmer utskottet i de

överväganden som regeringen gjort. Huvudregeln om att patienten skall

motsätta sig nödvändig vård för att ett beslut om tvångsvård skall få fattas

bör således kvarstå. Liksom hittills bör denna huvudregel kompletteras med

bestämmelser som möjliggör tvångsvård i vissa situationer när patienten inte

direkt motsätter sig vård. Som regeringen anfört bör samtyckesregeln utfor-

mas så att tvångsvård får ges endast om patienten motsätter sig vård eller

lämnar ett samtycke som inte garanterar nödvändig vård.

Utskottet tillstyrker förslagen till ändring i 3 § första stycket 2 och 3 LPT

och 4 § första stycket 3 LRV.

Övergång från frivillig vård till tvångsvård (konvertering)

Propositionen

Med konvertering avses att en patient som är intagen på en sjukvårdsinrätt-

ning för psykiatrisk vård i frivillig form förs över till psykiatrisk tvångsvår

I propositionen anförs att det finns starka skäl både för och emot konverte-

ring. Som skäl mot konvertering kan anföras att det är principiellt felaktigt

att det för den som har sökt frivillig vård senare skall kunna fattas beslut om

tvångsvård, vilket innebär att den enskilde inte har någon möjlighet att lämna

vårdinrättningen.

Det som talar för att en konverteringsmöjlighet bör föreligga är enligt pro-

positionen att det uppkommer svårigheter om en person som genomgår fri-

villig psykiatrisk vård och är mycket svårt psykiskt sjuk beslutar sig för att

lämna vårdinrättningen. Behandlande läkare blir då tvungen att skriva ut den

svårt psykiskt sjuke patienten till kanske helt oordnade förhållanden. Det är

inte heller tillfredsställande att skriva ut en patient och när han lämnat sjuk

husområdet på nytt omhänderta honom och se till att vårdintyg skrivs, något

som förekom innan det fanns någon möjlighet till konvertering. Detta förfa-

ringssätt är kränkande för patienterna och pekar på att det finns situationer

där läkaren och vårdpersonalen anser att det är helt nödvändigt med fortsatt

vård av patienten.

Regeringen anser därför att vid en avvägning av de skäl som anförts för

och mot konvertering övervägande skäl talar för att en konverteringsmöjlig-

het bör föreligga. En bestämmelse om konvertering måste emellertid ge

garantier för högt ställda rättssäkerhetskrav och att största möjliga hänsyn ta

till patientens integritet. Regeringen föreslår därför att beslut om konverte-

ring skall fattas av chefsöverläkaren sedan vårdintyg utfärdats av annan

läkare på vårdinrättningen (tvåläkarprövning). Kravet på domstolsprövning

skärps, genom att ett konverteringsbeslut alltid skall underställas länsrättens

prövning och prövas i sak av länsrätten. Länsrätten skall vid sin prövning av

konverteringsbeslutet i vissa fall kunna underlåta att hålla muntlig förhand-

ling. Övriga rekvisit för att tillåta konvertering kvarstår oförändrade.

Utskottets bedömning

Utskottet anser att möjligheten att låta frivillig vård övergå till tvångsvård

(konvertering) bör behållas. Det är emellertid angeläget att en bestämmelse

om konvertering ger garantier för högt ställda rättssäkerhetskrav och att

största möjliga hänsyn tas till patientens integritet. Utskottet anser därför i

likhet med regeringen att ett beslut om konvertering skall fattas av

chefsöverläkaren sedan vårdintyg utfärdats av annan läkare på vårdinrätt-

ningen, s.k. tvåläkarprövning. Likaså anser utskottet att kravet på domstols-

prövning bör skärpas genom att ett konverteringsbeslut alltid skall under-

ställas länsrättens prövning och prövas i sak av länsrätten. För att möjliggöra

en hantering som är ändamålsenlig i det enskilda fallet bör, som regeringen

anfört, vissa lättnader i reglerna om muntlig förhandling, handläggningstid

och domförhet vid länsrättens prövning införas.

Utskottet tillstyrker förslagen till ändring i 4, 11, 12, 35 och 36 §§ LPT

samt 18 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.

Stödpersoner

Propositionen

En stödperson skall bistå patienten i personliga frågor så länge patienten ges

tvångsvård. En sådan nämnd som avses i lagen (1998:1656) om patient-

nämndsverksamhet m.m. utser stödpersoner. Stödpersonen har rätt att besöka

patienten på vårdinrättningen och har rätt att närvara vid muntlig förhandling

inför länsrätten och skall om möjligt underrättas om förhandlingen.

Möjligheten för en patient som ges psykiatrisk tvångsvård att få en stöd-

person skall enligt propositionen ökas genom att chefsöverläkaren i samband

med att han fullgör den obligatoriska anmälningsskyldigheten till patient-

nämnden i anmälan även anger patientens inställning i stödpersonsfrågan.

Enligt propositionen skall patientnämnden efter att ha fått in den obligato-

riska anmälan av chefsöverläkaren kontakta patienten eller vårdpersonal med

kännedom om patienten, t.ex. dennes kontaktperson, för att efterhöra om

patienten önskar att en stödperson utses, om detta inte klart framgår av an-

mälan. Regeringen avser vidare att ändra förordningen (1991:1472) om

psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård så att chefsöverläkaren

åläggs att i journalen föra in uppgift om patientens inställning till att få en

stödperson.

Regeringen föreslår att uppdraget som stödperson skall kunna fortgå fyra

veckor efter vårdtidens avslutande, varefter patientnämnden, under förutsätt-

ning att patienten och stödpersonen samtycker, skall ha en underrättelseskyl-

dighet gentemot socialtjänsten. Socialtjänsten får därefter i samråd med den

enskilde och stödpersonen ta ställning till om stödpersonen skall förordnas

som kontaktperson enligt socialtjänstlagen (1980:620).

I LRV införs en bestämmelse med innebörden att chefsöverläkaren skall,

utan hinder av sekretess, lämna ut nödvändiga upplysningar om patienten till

stödpersonen eller patientnämnden, om det finns särskilda skäl med hänsyn

till stödpersonens eller annans personliga säkerhet. Regeringen betonar att

man först skall tala med patienten och genom individuellt anpassad informa-

tion försöka att få denne att själv lämna uppgifter till stödpersonen, eller at

ge samtycke till att vårdpersonalen talar med stödpersonen. Vidare erinrar

regeringen om att stödpersoner, enligt 30 § LPT, inte får röja eller utnyttja

vad han eller hon under uppdraget har fått veta om patientens hälsotillstånd

eller personliga förhållanden i övrigt. Denna bestämmelse skall enligt 26 §

LRV även tillämpas vid rättspsykiatrisk vård som ges på en sjukvårdsinrätt-

ning.

Motion

I motion 1999/2000:So21 av Thomas Julin m.fl. (mp) begärs ett tillkännagi-

vande om vad i motionen anförts om sekretess för stödpersoner inom psyki-

atrin (yrkande 4). Motionärerna anför att stödpersonerna måste omfattas av

en sekretess som innebär att han eller hon inte får föra vidare något som den

tvångsintagne sagt eller gjort till någon företrädare för vårdinstansen, social

tjänsten eller polismyndigheten förutom i de fall där den tvångsintagne gjort

sig skyldig till brott där straffskalan är minst två års fängelse. Vidare begär

ett tillkännagivande om stödpersoners rätt att närvara vid alla möten om den

tvångsvårdade så önskar (yrkande 6). Under processen med permissioner,

omprövningar, utskrivningssamtal m.m. skall stödpersonen ha rätt att närvara

vid alla de möten som den tvångsvårdade har med läkare och annan personal

anför motionärerna.

Utskottets bedömning

Patienter som är intagna för vård enligt LPT eller LRV har enligt bestämmel-

ser i dessa lagar rätt att få en stödperson. Utskottet anser att det är angeläg

att alla patienter som skulle kunna bli hjälpta av en stödperson verkligen

erbjuds denna möjlighet. Som regeringen föreslår bör chefsöverläkaren där-

för i samband med att han fullgör den obligatoriska anmälningsskyldigheten

till patientnämnden även ange patientens inställning i stödpersonsfrågan.

Likaså bör patientnämnderna ges skyldighet att efter att ha erhållit anmälan

av chefsöverläkaren kontakta patienten eller vårdpersonal med kännedom om

patienten, exempelvis dennes kontaktperson, för att efterhöra om patienten

önskar att en stödperson utses, om detta inte klart framgår av anmälan.

Enligt nuvarande regler gäller uppdraget som stödperson så länge tvångs-

vården pågår. Utskottet delar bedömningen att det är olyckligt för patienten

om en väl fungerande kontakt med en stödperson bryts i samband med att

patienten flyttar till eget boende efter en period av tvångsvård. Det bör därfö

i lag ges möjlighet att låta uppdraget som stödperson fortgå en tid efter vår-

dens avslutande.

Som regeringen anför bör det i LRV införas en möjlighet att utan hinder av

sekretess lämna ut vissa upplysningar om en patient till dennes stödperson

eller patientnämnden. Utskottet vill betona att det av 30 § LPT och 26 § LRV

följer att en stödperson inte obehörigen får röja eller utnyttja vad han under

uppdraget har fått veta om patientens hälsotillstånd eller personliga förhål-

landen i övrigt. Riksdagen bör därför inte ta något initiativ med anledning av

motion 1999/2000:So21 (mp) yrkande 4. Motionsyrkandet avstyrks.

En stödperson skall bistå patienten i personliga frågor och har rätt att be-

söka patienten på vårdinrättningen. Av 37 § LPT och förslaget till 21 b §

LRV framgår vidare att en stödperson har rätt att närvara vid muntlig för-

handling och om möjligt skall underrättas om förhandlingen. Yrkande 6 i

motion 1999/2000:So21 (mp) är åtminstone delvis tillgodosett.

Utskottet tillstyrker förslagen till ändring av 30 och 31 §§ LPT, 26 § LRV

samt förslagen till 31 a § LPT och 26 a § LRV.

Behandling under tvångsvård

Behandlingsplanering (vårdplan)

Propositionen

I propositionen föreslås att uttrycket vårdplan skall användas i stället för

behandlingsplan. Vidare skall ändamålet med vårdplanen tydliggöras i LPT

och LRV. Krav skall ställas på att vårdplanen skall redovisa de behandlings-

åtgärder och andra insatser som bedöms nödvändiga för att syftet med

tvångsvården skall uppnås och för att patienten skall kunna klara att leva ute

i samhället efter tvångsvårdens upphörande, att vårdplanen skall omprövas

vid återkommande tillfällen och revideras när det behövs samt att patientens

behov av insatser från socialtjänsten och den kommunala hälso- och sjukvår-

den skall klarläggas.

Om det visar sig att det finns behov av insatser från kommunen, bör vård-

planen enligt propositionen upprättas i samråd med socialtjänsten och den

kommunala hälso- och sjukvården. Om det inte är olämpligt eller möter

hinder på grund av sekretess bör samråd också ske med patientens närståen-

de. En sådan samordnad vårdplan bör klargöra behovet av och formerna för

samarbete och samverkan mellan berörda sjukvårdande och sociala instanser

kring vård och omsorg. Chefsöverläkaren bör därför liksom hittills vara

skyldig att klarlägga om patienten har behov av stöd från socialtjänsten.

Ansträngningar bör därvid självklart göras för att ge patienten en individuellt

anpassad information som tillgodoser patientens delaktighet. Ytterst bör dock

uppgifter om en patient liksom hittills enligt den sekretessbrytande bestäm-

melse som gäller vid psykiatrisk tvångsvård kunna lämnas ut utan hinder av

sekretessen inom socialtjänsten, om det behövs för att chefsöverläkaren skall

kunna fullgöra sitt ansvar. Denna bestämmelse medför dock inte att utläm-

nande av uppgifter kan ske från hälso- och sjukvården utan prövning enligt

normala regler i sekretesslagen.

Vid rättspsykiatrisk vård bör vårdplanen särskilt klargöra behovet av insat-

ser för att tillgodose samhällsskyddet, t.ex. konsultationsinsatser för att kun

na göra kvalificerade bedömningar av risken för återfall i allvarlig brottslig-

het. Vårdplanen bör också klargöra behovet av eftervårdsinsatser och for-

merna för uppföljning av medicinsk behandling och andra insatser.

Mot denna bakgrund anser regeringen att ändamålet med vårdplanen skall

tydliggöras i LPT och LRV. Krav skall ställas på att det skall upprättas en

vårdplan som redovisar de behandlingsåtgärder och andra insatser som be-

döms nödvändiga under och efter vistelsen på vårdinrättningen för att syftet

med tvångsvården skall uppnås. Krav skall också ställas på att en vårdplan

skall omprövas vid återkommande tillfällen och revideras när det behövs.

Vårdplanen skall vid ansökan om fortsatt vård och anmälan till länsrätten vid

rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning ge rätten underlag

för beslut om förlängning av vårdtiden. Vårdplanen utgör också ett viktigt

beslutsunderlag inför ett beslut om permission.

Enligt regeringens uppfattning är det vidare nödvändigt att en vårdplan, för

att utgöra ett användbart instrument i vården, alltid innehåller uppgifter om

vissa förhållanden som är av grundläggande betydelse för att tvångsvården

skall kunna bedrivas, styras och säkras mot de mål och delmål som anges för

vården av en patient.

I propositionen anförs att kraven på hur en vårdplan skall vara utformad

bör kunna anpassas till utvecklingen inom hälso- och sjukvården. Lagen bör

av den anledningen endast innehålla vissa grundläggande krav på vad en

vårdplan skall innehålla. Mer preciserade krav bör därför ställas i myndig-

hetsföreskrifter om så befinns nödvändigt.

Enligt regeringens uppfattning är det inte lämpligt att ställa krav på att

vårdplanen skall upprättas inom en viss angiven tid. Det krävs viss tid för

nödvändiga utredningsåtgärder innan en vårdplan kan upprättas. Det gäller i

synnerhet när vårdplanen avser en patient som inte är känd sedan tidigare.

Eftersom vårdplanen skall ligga till grund för genomförandet av vården, bör

dock en preliminär vårdplan alltid upprättas i anslutning till ett beslut om

intagning för tvångsvård. Den preliminärt upprättade planen skall ligga till

grund för behandlingen i det akuta skedet efter intagningen för tvångsvård

och ange huvuddragen i planeringen av den fortsatta vården. Den preliminärt

upprättade vårdplanen skall revideras så snart som det finns underlag för att

fastställa den vårdplan som skall ligga till grund för det fortsatta vård- och

behandlingsarbetet. Regeringen anser vidare att den person som upprättar

vårdplanen bör ha sådan kompetens och erfarenhet från psykiatrisk verksam-

het att kravet på att vårdplanen skall utgöra ett användbart instrument för

vård- och behandlingsarbetet kan tillgodoses.

Enligt regeringens mening tyder bristerna såväl i användningen av be-

handlingsplaner som i kvaliteten och dokumentationen av behandlingsplane-

ringen på att informations- och utbildningsinsatserna inte har varit tillräckli

ga. Det finns också anledning anta att chefsöverläkarna inte har sett till att

rutiner för behandlingsplanering utarbetas inom ramen för verksamhetens

kvalitetssystem. Regeringen vill därför understryka vikten av att sjukvårds-

huvudmännen tar ansvar för att lagstiftningen får genomslag i sjukvårdsor-

ganisationen liksom för uppföljning av att reglerna tillämpas på avsett sätt.

Eftersom planeringen av psykiatrisk tvångsvård inte bara avser medicinsk

behandling utan även omfattar omvårdnad samt i många fall insatser från

socialtjänst är begreppet behandlingsplanering missvisande. Det bör därför

enligt regeringens mening ersättas av det vidare begreppet vårdplan.

Motioner

I motion 1999/2000:So21 av Thomas Julin m.fl. (mp) begärs ett tillkännagi-

vande om att den som skrivs ut från psykiatrisk tvångsvård eller rättspsykia-

trisk vård skall vara garanterad ett fungerande boende (yrkande 8).

I motion 1998/99:So260 av Ingrid Burman m.fl. (v) begärs ett tillkännagi-

vande om vad i motionen anförts om inriktning av lagen om psykiatrisk

tvångsvård (yrkande 3). Motionärerna anför att det förekommer att patienter

som inte har något egentligt vårdbehov hålls kvar inom psykiatrin på grund

av att deras personliga förhållanden, t.ex. boendet, inte är ordnade så att

utskrivning kan ske. Motionärerna förutsätter att riktlinjer ges för såväl

kommunernas ansvarsområde som sjukvårdens fortsatta ansvar för att i öpp-

na och uppsökande former bistå människorna.

Utskottets bedömning

Utskottet anser att det är angeläget att vårdplaneringen inom den psykiatriska

tvångsvården utvecklas för att säkerställa kvaliteten och säkerheten i vården

och omhändertagandet av patienterna. Likaså är det väsentligt att samhälls-

skyddet tillgodoses vid rättspsykiatrisk vård och att syftet med tvångsvården

uppnås på kortast möjliga tid och med minsta möjliga användning av tvångs-

åtgärder. Utskottet välkomnar därför regeringens förslag att ändamålet med

vårdplanen tydliggörs i LPT och LRV. Utskottet tillstyrker vidare att begrep-

pet vårdplan ersätter det hittills använda begreppet behandlingsplanering.

Utskottet delar inställningen i motionerna 1999/2000:So21 (mp) yrkande 8

och 1998/99:So260 (v) yrkande 3 om vikten av att patientens personliga

förhållanden, t.ex. boendeförhållandena, beaktas. Som regeringen anfört

skall av vårdplanen inte bara framgå patientens vård- och behandlingsbehov

utan även hans behov av bostad, stöd och service samt arbete, utbildning

eller annan sysselsättning. Om det visar sig att det finns behov av insatser

från kommunen, bör vårdplanen upprättas i samråd med socialtjänsten och

den kommunala hälso- och sjukvården. Vidare skall chefsöverläkaren vara

skyldig att klarlägga om patienten har behov av stöd från socialtjänsten. I

detta sammanhang vill utskottet också framhålla att en särskild utredare

tillkallats med uppgift att beskriva och analysera de problem som finns i dag

vid samverkan mellan landstingens hälso- och sjukvård och kommunernas

vård och omsorg (S 1999:5, dir. 1999:42).

Sammanfattningsvis anser utskottet att regeringens förslag angående vård-

plan är väl avvägt och tillstyrker förslaget till ändring av 16 § LPT. Motions-

yrkandena avstyrks i den mån de inte anses tillgodosedda med det anförda.

Riktlinjer för tvångsbehandling och andra tvångs- och kontrollåtgärder

Propositionen

I propositionen föreslår regeringen att - i syfte att minska användningen av

tvångsåtgärder och stärka patientens rättstrygghet - LPT och LRV skall

kompletteras med allmänna bestämmelser som anger riktlinjer för tvångsbe-

handling och annan användning av tvång under tvångsvård. Dessa bestäm-

melser bör enligt regeringen utformas med beaktande av FN:s principer för

skydd av personer med psykisk störning och utveckling av psykiatrisk vård

samt Europarådets rekommendationer för utformningen av regler om psyki-

atrisk tvångsvård. Regeringen anser således att det i allmänna bestämmelser

bör fastslås att tvångsåtgärder i syfte att genomföra vården får användas

endast om patienten genom en individuellt anpassad information inte kan

förmås att frivilligt medverka till vård och att tvångsåtgärder i syfte att ge-

nomföra vården inte får användas i större omfattning än som är nödvändigt

för att patienten skall förmås att medverka till den. Vidare anför regeringen

att det i dessa bestämmelser bör fastslås att användningen av tvångsåtgärder

skall stå i rimlig proportion till vad som avses att uppnås med åtgärden och

att mindre ingripande åtgärder skall användas om dessa är tillräckliga. Av

bestämmelserna bör dessutom framgå att tvångsåtgärder skall utövas så

skonsamt som möjligt och med största möjliga hänsynstagande till patienten,

dvs. så att han eller hon inte utsätts för onödig kränkning av sin integritet o

värdighet.

I propositionen diskuteras huruvida andra former av fysiskt tvång skall

regleras genom särskilda bestämmelser. Enligt regeringens uppfattning bör

en patients rörelsefrihet inte kunna inskränkas på annat sätt än genom fast-

spänning med bälte eller liknande anordning.

Regeringen anför att de särskilda förutsättningar som gäller för fastspän-

ning och isolering av patienter som tvångsvårdas bör finnas kvar eftersom de

anger begränsningar i användningen av sådana åtgärder utöver vad som

framgår av de allmänna bestämmelser som föreslås i propositionen.

Regeringen har särskilt övervägt huruvida elektrokonvulsiv behandling

(ECT-behandling) skall få utföras under psykiatrisk tvångsvård. ECT-

behandling har bevisad god effekt vid depressioner och ger såvitt känt inga

bestående skador. Det finns därför inte enligt regeringen anledning att gene-

rellt undanhålla tvångsvårdade patienter sådan behandling när det finns me-

dicinsk indikation. ECT-behandling kan dock av patienter upplevas som

särskilt påfrestande eller integritetskränkande. Genom de allmänna bestäm-

melser som föreslås för användningen av tvångsbehandling och annan an-

vändning av tvång under tvångsvård skall i dessa fall göras en bedömning

huruvida behandlingen är mer ingripande än som är försvarbart med hänsyn

till syftet med åtgärden och till alternativa behandlingsåtgärder. Det innebär

att mindre ingripande åtgärder skall användas om de är tillräckliga och att

den enskilde patientens inställning skall tillmätas stor betydelse.

Motion

I motion 1999/2000:So21 av Thomas Julin m.fl. (mp) begärs ett tillkännagi-

vande om vad i motionen anförts om bältesanvändning (yrkande 1). Motio-

närerna anför att bältesanvändning och elchocksbehandling enbart får använ-

das när ingen annan behandling står till buds. Den fastspände får dessutom

aldrig lämnas ensam. Motionärerna begär vidare att riksdagen hos regeringen

begär en översyn av hur bältesanvändning och elchocksbehandling används

(yrkande 2). I yrkande 3 begär motionärerna ett tillkännagivande om förbud

mot bältesanvändning och elchocksbehandling på barn och ungdomar under

18 år.

Utskottets bedömning

Utskottet vill betona att de grundläggande bestämmelserna i hälso- och sjuk-

vårdslagen (1982:763) om respekt för patientens självbestämmande och

integritet självfallet också gäller för den vård som sker med tvång. Patientens

önskemål skall därför respekteras så långt det är möjligt. Patientens utsatta

ställning gör det särskilt viktigt att vården och behandlingen sker i former

som inkräktar så lite som möjligt på hans eller hennes integritet och värdig-

het. För att stärka patientens rättstrygghet och minska användningen av tvång

under tvångsvård bör därför LPT och LRV som regeringen föreslagit komp-

letteras med allmänna bestämmelser som anger riktlinjer för tvångsåtgärder.

De föreslagna bestämmelserna innebär bl.a. att tvång endast får användas

om patienten genom en individuellt anpassad information inte kan förmås att

frivilligt medverka till vård. Vidare framgår redan av gällande lag att vård-

personal skall vara närvarande under den tid som en patient hålls fastspänd

(19 § LPT och 8 § LRV). Motion 1999/2000:So21 (mp) yrkande 1 får där-

med anses tillgodosedd och avstyrks.

Av 19 och 20 §§ LPT och 8 § LRV framgår att Socialstyrelsen under vissa

förutsättningar skall underrättas om beslut om fastspänning och isolering.

Härutöver har Socialstyrelsen föreskrivit att alla beslut om fastspänning,

isolering och vård med elektrokonvulsiv behandling (ECT-behandling) skall

rapporteras kvartalsvis till styrelsen. Socialstyrelsen följer således dessa

frågor noga. Utskottet anser därför att någon särskild översyn av dessa frågor

inte är erforderlig och avstyrker yrkande 2 i motion 1999/2000:So21 (mp).

Av de föreslagna bestämmelserna framgår att användningen av tvångsåt-

gärder endast får användas om de står i rimlig proportion till syftet med

åtgärden. Mindre ingripande åtgärder skall användas om de är tillräckliga.

Något förbud av det slag som föreslås i motion 1999/2000:So21 (mp) yrkan-

de 3 är därför enligt utskottets uppfattning inte erforderligt. Motionsyrkandet

avstyrks.

Utskottet tillstyrker förslagen till 2 a §, 2 b § LPT och 2 a §, 2 b § LRV.

Psykiskt störda lagöverträdare

Gällande bestämmelser

Enligt 30 kap. 6 § brottsbalken får en person som har begått ett brott under

påverkan av en allvarlig psykisk störning inte dömas till fängelse. Om på-

följden inte bedöms kunna stanna vid böter och personen alltjämt lider av en

allvarlig psykisk störning kan han emellertid under vissa förutsättningar

överlämnas till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken. Finns de

till följd av den psykiska störningen risk för att han återfaller i brottslighe

allvarligt slag får rätten härvid besluta att vården skall vara förenad med

särskild utskrivningsprövning.

Propositionen

I propositionen anförs att den nuvarande regleringen av den rättspsykiatriska

vården under årens lopp har utsatts för kritik från olika utgångspunkter.

Regeringen anför (s. 51) att systemet med den särskilda utskrivningspröv-

ningen tillkom för att i ökad utsträckning tillgodose behovet av samhälls-

skydd. Domstolen kan, i samband med överlämnande till rättspsykiatrisk

vård, besluta att vården skall vara förenad med särskild utskrivningspröv-

ning, vilket innebär att frågan om utevistelser, permissioner eller utskrivning

prövas genom ett särskilt förfarande i länsrätt. För att utskrivning i sådana

fall skall kunna ske krävs att det inte längre skall föreligga något behov av

rättspsykiatrisk vård samt att det inte längre till följd av den psykiska stör-

ning som föranledde beslutet om särskild utskrivningsprövning finns risk för

att patienten återfaller i brottslighet som är av allvarligt slag. Det krävs in

att den psykiska störningen alltjämt bedöms som allvarlig för att utskrivning

skall kunna nekas. I praktiken innebär utskrivningsprövningen en farlighets-

bedömning när det gäller psykiskt störda personer.

Enligt regeringen har den nuvarande ordningen kritiserats för att den inne-

bär att personer hålls kvar i sluten vård trots att den behandlande läkaren

bedömer att sådan vård inte längre behöver fortgå av medicinska skäl. Kriti-

ken går ut på att psykiatrin måste ta på sig ett större ansvar för samhälls-

skyddet än som är befogat och att reglerna ger upphov till etiska konflikter

för läkarna.

Den särskilda utskrivningsprövningen har också medfört att vårdtiderna

har blivit längre inom den rättspsykiatriska vården. En undersökning som

genomfördes år 1996 tyder på att frihetsberövandena är betydligt längre

inom den rättspsykiatriska vården än inom kriminalvården när det gäller

jämförbara brott.

I propositionen påtalas vidare (s. 52) att det under senare tid uppmärk-

sammats fall där personer som begått allvarliga brott bedömts som allvarligt

psykiskt störda och överlämnats till rättspsykiatrisk vård varefter den be-

handlande läkaren efter en relativt kort vårdtid gjort bedömningen att pati-

enten inte har någon allvarlig psykisk störning och gjort en anmälan om att

patienten skall skrivas ut. Kritik har då riktats mot systemet på den grunden

att de straffrättsliga kraven på en adekvat reaktion på de begångna brotten

inte tillgodoses.

I propositionen anförs vidare (s. 101) att regeringen vid sitt sammanträde

den 20 maj 1999 fattat beslut om att tillkalla en parlamentariskt sammansatt

kommitté med uppdrag att utreda frågor om ansvar och påföljder för psykiskt

störda lagöverträdare (dir. 1999:39). Kommittén skall lämna förslag till en

reformerad reglering av det straffrättsliga ansvaret samt formerna för ingri-

panden mot denna grupp av lagöverträdare. Reformen skall syfta till att

åstadkomma en ordning som innebär att psykiskt störda personer som begår

brott och som är straffrättsligt ansvariga också kan dömas till en påföljd som

tillgodoser kravet på ett rimligt ingripande med hänsyn till det begångna

brottet, samt att psykiatrin inte skall bära ett ansvar för straffrättsliga asp

ter eller behovet av samhällsskydd under längre tid än som motiveras av ett

vårdbehov.

Regeringen anför att den inte nu vill lägga förslag i denna fråga utan avser

att återkomma vid ett senare tillfälle med förslag som tar sin utgångspunkt i

kommitténs betänkande.

Motion

I motion 19999/2000:So20 av Chris Heister m.fl. (m) begärs ett tillkännagi-

vande om vad i motionen anförts om prioritering av trygghet och rättssäker-

het för de anhöriga, vårdpersonal och allmänheten i stort (yrkande 1). Motio-

närerna anför att rättssäkerheten för anhöriga, vårdpersonal och allmänhet

måste tillmätas stor betydelse. Detta gäller särskilt i samband med rättspsyki-

atrisk vård, men även i samband med övrig psykiatrisk vård. I yrkande 2

begärs att riksdagen hos regeringen begär förslag om tidsangivelse avseende

minsta strafftid för brottslingar som dömts till sluten psykiatrisk vård. Mo-

tionärerna anför att många av de allra farligaste brottslingarna finns bland

dem som överlämnas till psykiatrisk vård. Vid s.k. farlighetsbedömningar

och beslut om s.k. särskild utskrivningsprövning grundas bedömningen i

realiteten på mer eller mindre kvalificerade gissningar anför motionärerna.

Även efter lång tid kan det vara nästan omöjligt för en läkare att bedöma om

en psykiskt störd brottsling kommer att återfalla i brottslighet. Brottslingar

som döms till sluten psykiatrisk vård bör enligt motionärerna som huvudre-

gel samtidigt få en tidsangivelse avseende den minsta strafftid som skall

avtjänas. Om patienten tillfrisknar innan den fastställda tiden utgår skall han

kunna överföras till vanligt fängelse för resterande del av vårdtiden.

Justitieutskottets yttrande

Justitieutskottet har gjort följande ställningstagande.

Utskottet känner förståelse för motionärernas synpunkter. Det är av stor vikt

att de starka skyddsintressen som föreligger tillgodoses. Även andra intres-

sen gör sig dock gällande i fråga om psykiskt störda lagöverträdare. Så måste

t.ex. de psykiskt störda personernas vårdbehov beaktas. Om en ny ordning

skall införas i fråga om behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare är det

enligt utskottet av vikt att alla de krav på rättvisa, humanitet och samhälls-

skydd som i detta sammanhang gör sig gällande beaktas. Mot den bakgrun-

den är det positivt att regeringen har tillkallat en kommitté med uppdrag att

föreslå de förändringar som bedöms nödvändiga i påföljdssystemet för denna

grupp av lagöverträdare. Detta arbete bör enligt utskottets mening avvaktas.

Utskottet föreslår att motion So20 (yrkandena 1 och 2) avstyrks i nu be-

handlade delar.

Till justitieutskottets yttrande i denna del har fogats en avvikande mening

(m).

Socialutskottets bedömning

I likhet med justitieutskottet hyser socialutskottet förståelse för motionärer-

nas synpunkter. Emellertid skall Kommittén om ansvar och påföljder för

psykiskt störda lagöverträdare enligt sina direktiv bl.a. behandla de frågor

som motionärerna tar upp. Även socialutskottet anser att kommitténs arbete

bör avvaktas. Motion 1999/2000:So20 (m) yrkandena 1 och 2 bör därför

avstyrkas.

Permission

Propositionen

I propositionen anförs att möjligheten att ge en patient tillstånd att vistas

utanför sjukvårdsinrättningens område (permission) till vårdtidens slut av-

skaffas. Permission skall fortsättningsvis kunna ges för visst tillfälle eller

vissa återkommande tillfällen. Permission får också ges för en längre period,

om det finns särskilda skäl att anta att åtgärden är angelägen för att förbered

att tvångsåtgärden upphör. Tillstånd till permission får ges endast under

förutsättning att det står i överensstämmelse med vårdplanen.

Vidare anförs i propositionen att tillstånd till vistelse utanför sjukvårdsin-

rättningens område för patienter som är intagna i kriminalvårdsanstalt eller i

särskilt ungdomshem till följd av en dom på sluten ungdomsvård och som

genomgår rättspsykiatrisk vård skall beslutas av Kriminalvårdsstyrelsen

respektive Statens Institutionsstyrelse. Detta gäller även när vistelsen är

beledsagad av personal. Kriminalvårdsstyrelsen respektive Statens institu-

tionsstyrelse skall även fatta beslut om frigång för dessa patienter.

När det gäller häktade och intagna på en enhet för rättspsykiatrisk under-

sökning vilka genomgår rättspsykiatrisk vård anför regeringen att dessa

personer skall kunna få tillstånd att tillfälligt vistas utanför sjukvårdsinrät

ningens respektive undersökningsenhetens område om det finns synnerliga

skäl för detta. Sådant tillstånd skall beslutas av Kriminalvårdsstyrelsen.

Regeringen anför i detta sammanhang att jämförelser göras med vad som

föreskrivs i 13 § lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna

m.fl. I denna bestämmelse sägs att, om missbruk ej kan befaras, kan häktad

medges att besöka närstående som är svårt sjuk, närvara vid närståendes

begravning eller i annat fall, då synnerliga skäl föreligger, lämna förva-

ringslokalen för viss kort tid. Under vistelsen utom förvaringslokalen skall

den häktade vara ställd under bevakning, om ej sådan tillsyn av särskilda skäl

kan antagas vara obehövlig.

På samma sätt som gäller för häktade som inte är föremål för rättspsykiat-

risk vård bör enligt regeringens mening huvudregeln också när det gäller

dem som är häktade och genomgår rättspsykiatrisk vård vara att de i princip

inte skall kunna få tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område. En-

ligt regeringen kan man emellertid överväga om det inte bör införas en möj-

lighet till permission i mycket speciella situationer. Regeringen anför att det

för dem som är häktade och som genomgår rättspsykiatrisk vård finns skäl

för att införa samma restriktiva möjlighet till permission som i dag gäller för

dem som inte är föremål för rättspsykiatrisk vård. En ny bestämmelse med

denna innebörd bör därför intagas i LRV. Denna bestämmelse bör enligt

regeringen utformas med bestämmelsen i 13 § lagen om behandlade av häk-

tade och anhållna m.fl. som förebild. Den som genomgår rättspsykiatrisk

vård och som är häktad skall således kunna medges att besöka närstående

som är svårt sjuk, närvara vid närståendes begravning eller i annat fall då

synnerliga skäl föreligger få tillstånd att lämna förvaringslokalen under kort

tid. Motsvarande överväganden gäller enligt regeringens mening även för

dem som är intagna på enhet för rättspsykiatrisk undersökning och genomgår

rättspsykiatrisk vård. Samma möjlighet skall införas för denna kategori.

Motioner

I motion 1999/2000:So20 av Chris Heister m.fl. (m) begärs att propositionen

avslås i den del som gäller möjligheter för häktade m.fl. att vistas utanför

sjukvårdsinrättningen (yrkande 3). Motionärerna anför att det inte är doku-

menterat att det föreligger några mera påtagliga problem på detta område

med den ordning som gäller i dag.

I motion 1998/99:So364 av Lars Björkman och Ingvar Eriksson (m) begärs

ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om en översyn av LPT. Mo-

tionärerna anför att enligt den gamla lagen om sluten psykiatrisk vård i vissa

fall (LSPV) fanns möjlighet till försöksutskrivning. Det innebar att om pati-

entens tillstånd allvarligt försämrades under försöksutskrivningen, så skulle

han/hon återintas utan alltför stora administrativa och personella insatser.

Med LPT upphörde möjligheten till försöksutskrivning. Enligt motionärerna

innebär den nya skärpta lagstiftningen att sjukdomsyttranden måste vara

mycket grava innan tvångsvård enligt LPT på nytt kan bli aktuell. Enligt LPT

skall vården inte kunna tillgodoses på annat sätt än genom dygnetruntvård. I

många fall beviljas långa permissioner i hemmet under pågående LPT-vård

för att kunna fortsätta tvångsmedicinering i fall där patienten annars skulle

avbryta all behandling. Detta innebär enligt motionärerna att en praxis vuxit

fram som inte står i överensstämmelse med lagens bokstav.

Justitieutskottets yttrande

Justitieutskottet har gjort följande ställningstagande.

Utskottet delar regeringens uppfattning att samma möjlighet till permission

bör ges häktade som genomgår rättspsykiatrisk vård som häktade som inte är

föremål för sådan vård. Någon anledning att behandla dessa grupper av häk-

tade på olika sätt finns enligt utskottets mening inte. Utskottet anser emeller

tid att bestämmelsen måste utformas på sådant sätt att det framgår att permis-

sion endast kan komma i fråga om missbruk inte kan befaras. Vidare måste

det av bestämmelsen klart framgå att permission endast kan medges för viss

kort tid.

Utskottet vill vidare framhålla att det för häktning enligt 24 kap. 1 § rätte-

gångsbalken krävs bl.a. att det finns en risk för att personen avviker eller på

något annat sätt undandrar sig straffverkställighet eller att han fortsätter si

brottsliga verksamhet. Mot den bakgrunden är det enligt utskottet som regel

olämpligt att bevilja den som är häktad permission utan bevakning. Den

föreslagna bestämmelsen i 11 b § LRV bör därför kompletteras med en be-

stämmelse om att den häktade när han vistas utanför sjukvårdsinrättningens

respektive undersökningsenhetens område skall stå under bevakning. Be-

stämmelsen bör även i denna del utformas med bestämmelsen i 13 § lagen

om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. som förebild, dvs. utevistel-

ser skall i regel vara bevakade. Obevakade utevistelser skall beviljas med

stor restriktivitet och endast då risk saknas för att patienten skall missbruka

situationen genom att t.ex. avvika eller begå brott. De närmare formerna för

bevakningen får det ankomma på Kriminalvårdsstyrelsen att besluta om.

Självklart bör Kriminalvårdsstyrelsen därvid i lämplig omfattning samråda

med berörd sjukvårdsinrättning.

Utskottet tillstyrker med det anförda propositionens förslag avseende per-

mission för häktade m.fl. Lagtexten bör dock justeras på det sätt som framgår

av utskottets lagförslag, se bilaga 1. Motion So20 (yrkande 3) i nu ifrågava-

rande del bör enligt utskottets mening avstyrkas.

Till justitieutskottets yttrande i denna del har fogats en avvikande mening

(m).

Socialutskottets bedömning

Socialutskottet delar regeringens bedömning att möjligheten att ge en patient

permission till vårdtidens slut bör avskaffas och att permission i fortsättning

en skall ges för visst tillfälle eller vissa återkommande tillfällen. Som rege-

ringen anfört bör permission också kunna ges för en längre period, om det

finns särskilda skäl att anta att åtgärden är angelägen för att förbereda att

tvångsvården upphör. Tillstånd till permission får ges endast under förutsätt-

ning att det står i överensstämmelse med vårdplanen. Utskottet tillstyrker

således regeringens förslag till ändring i 25 § LPT och 9 och 10 §§ LRV

samt förslagen till 25 a § LPT och 10 b § LRV. Motion 1998/99:So364 (m)

avstyrks.

Även när det gäller intagna i kriminalvårdsanstalt eller särskilt ungdoms-

hem instämmer utskottet i vad regeringen föreslår. Det innebär att tillstånd

till vistelse utanför sjukvårdsinrättningens område för patienter som är intag-

na i kriminalvårdsanstalt eller i särskilt ungdomshem till följd av en dom på

sluten ungdomsvård och som genomgår rättspsykiatrisk vård skall beslutas

av Kriminalvårdsstyrelsen respektive Statens institutionsstyrelse. Detta gäller

även när vistelsen är beledsagad av personal. Utskottet tillstyrker därmed

förslaget till ändring i 11 § LRV och förslaget till 11 a § LRV.

Socialutskottet ställer sig bakom vad justitieutskottet anfört om permission

för häktade och intagna på enhet för rättspsykiatrisk vård och tillstyrker

förslaget till 11 b § LRV samt avstyrker motion 1999/2000:So20 (m) yrkan-

de 3. Lagtexten bör dock justeras på det sätt som justitieutskottet föreslagit

och som framgår av bilaga 2 i betänkandet.

Verkställighet av beslut om utvisning, avvisning eller

utlämning

Gällande bestämmelser

Av 17 § första stycket LRV följer att bestämmelserna i 29 § första stycket

LPT gäller i fråga om upphörande av rättspsykiatrisk vård i samband med

avvisning, utvisning och utlämning. Enligt 29 § första stycket LPT skall

tvångsvården upphöra när beslut har meddelats om avvisning, utvisning eller

utlämning om det begärs av den myndighet som skall verkställa beslutet och

chefsöverläkaren finner att patientens tillstånd tillåter att detta verkställs.

Propositionen

Regeringen föreslår i propositionen att lydelsen av 29 § LPT ändras på så sätt

att beslut om avvisning, utvisning och utlämning får under vissa förutsätt-

ningar verkställas utan hinder av tvångsvården. Tvångsvården upphör i så-

dant fall när beslutet har verkställts. Redan i dag gäller enligt regeringen at

vården inte skall upphöra förrän verkställighet av beslutet skett. Tillägget i

lagtexten är således enligt regeringen endast ett förtydligande och skall inte

innebära någon saklig förändring.

Motion

I motion 1999/2000:So20 av Chris Heister m.fl. (m) begärs ett tillkännagi-

vande om vad i motionen anförts om upphörande av tvångsvård i samband

med utvisning, avvisning eller utlämning (yrkande 4). Motionärerna anför att

det kan ifrågasättas om den användning av tvångsvårdsinstrumentet som

föreslås i propositionen står i överensstämmelse med internationella åtagan-

den och konventioner samt med grundläggande principer om individens

rättssäkerhet.

Justitieutskottets yttrande

Justitieutskottet har gjort följande ställningstagande.

Justitieutskottet konstaterar att den ändring som föreslås beträffande tvångs-

vårdens upphörande vid verkställighet av beslut om utvisning, avvisning

eller utlämning i praktiken inte innebär någon ändring i sak. Utskottet har

inte någon erinran mot regeringens förslag i denna del och föreslår att motion

So20 (yrkande 4) i ifrågavarande del avstyrks.

Till justitieutskottets yttrande i denna del har fogats en avvikande mening

(m).

Socialutskottets bedömning

Utskottet ställer sig bakom vad justitieutskottet anfört. Utskottet avstyrker

därför motion 1999/2000:So20 (m) yrkande 4 och tillstyrker förslaget till

ändring av 29 § LPT.

Processuella frågor

Propositionen

I propositionen föreslås att sakkunnig skall förordnas i mål enligt LPT och

LRV om det inte är uppenbart obehövligt (37 § LPT och 21 b § LRV). Rege-

ringen påpekar att tillgång eller brist på lämplig sakkunnig i princip inte kan

anses vara ett sådant skäl som får avgöra huruvida förordnande sker eller

inte. Regeringen är dock medveten om att problem inledningsvis kan komma

att uppstå vid de domstolar som i dag förordnar sakkunnig i ett fåtal mål eller

där domsagan är mycket vidsträckt. Frågor om tillgång på sakkunniga faller

inom Socialstyrelsens ansvarsområde och regeringen utgår från att styrelsen

kommer att ge frågan nödvändig uppmärksamhet.

Vidare anförs i propositionen att chefsöverläkarens processuella ställning

inte bör förändras. Regeringen påpekar att de gällande bestämmelserna i LPT

och LRV innebär att patienten kan överklaga vissa beslut av chefsläkaren

men att chefsläkaren inte får överklaga domstolens beslut. Att chefsläkaren

inte har rätt att överklaga länsrättens beslut framgår av 33 § andra stycket

LPT och 18 § LRV.

Regeringen påtalar att en obligatorisk s.k. tvåpartsprocess infördes i de

allmänna förvaltningsdomstolarna den 1 maj 1996. Tvåpartsprocessen inne-

bär att en förvaltningsmyndighet är motpart om en enskild överklagar för-

valtningsmyndighetens beslut till allmän förvaltningsdomstol och att en

förvaltningsmyndighet vars beslut ändras av en förvaltningsdomstol som

huvudregel kan överklaga domstolens beslut. Undantag från tvåpartsprocess

förekommer dock och det skall för de särskilda måltyper som är undantagna

finnas regler härom i den materiella speciallagstiftningen. Detta gäller bl.a.

mål enligt LPT och LRV.

Regeringen anför att ett skäl för att ge chefsöverläkaren överklaganderätt

och fullt ut ställning av motpart till patienten i processen är att den allmänn

utvecklingen i domstolarna går mot att det skall vara en tvåpartsprocess och

att detta förhållande är en viktig beståndsdel i själva domstolsprocessen. En

naturlig konsekvens av att frågor om psykiatrisk tvångsvård prövas och

avgörs av domstol är därför att chefsöverläkaren får ställning som motpart.

Ett led i en domstolsprövning är vidare möjligheten för båda parter att få

överklaga ett beslut till högre instans. Detta är av vikt förutom för det sär-

skilda målet som är under prövning även för prejudikatbildningen. Redan

med nuvarande förfaranderegler har chefsöverläkaren dessutom genom sin

roll som sökande en partsställning, anförs det i propositionen.

Det som enligt regeringen talar mot att chefsöverläkaren skall få ställning

som motpart är att det är av största vikt att patienten och chefsöverläkaren

har ett bra förhållande till varandra. Chefsöverläkarens främsta uppgift är att

försöka få patienten frisk så snart som möjligt och det är viktigt att patiente

har förtroende för läkaren. Det faktum att chefsöverläkaren inför domstolen

direkt framställs som patientens motpart kan skada förtroendet och samarbe-

tet dem emellan. Det vore enligt regeringens mening mycket olyckligt om

den förtroendefulla relationen mellan läkare och patient ytterligare skulle

försvåras. Enligt regeringen överväger nackdelarna med en överklaganderätt

för chefsöverläkaren som ovan anförts klart de fördelar som skulle stå att

vinna.

Vidare anförs i propositionen att den tid inom vilken ett mål avseende en

patient som är dömd till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningspröv-

ning skall tas upp till avgörande i länsrätt skall förlängas från åtta till fem

dagar från den dag då ansökan eller skrivelsen med överklagandet kom in till

länsrätten.

Motion

I motion 1999/2000:So20 av Chris Heister m.fl. (m) begärs ett tillkännagi-

vande om vad i motionen anförts om chefsöverläkares rätt att överklaga

domstolsbeslut (yrkande 5). Motionärerna anför att chefsöverläkare bör ha

rätt att överklaga en domstols beslut enligt LPT eller LRV. Vidare anförs att

rätten att överklaga bör kombineras med en regel om att ett beslut inte får

verkställas förrän domen eller beslutet vunnit laga kraft.

Justitieutskottets yttrande

Justitieutskottet har gjort följande ställningstagande.

Utskottet delar regeringens syn i denna fråga och föreslår att motion So20

(yrkande 5) avstyrks i nu behandlad del.

Till justitieutskottets yttrande i denna del har fogats en avvikande mening

(m).

Socialutskottets bedömning

Utskottet delar regeringens bedömning att sakkunnig som huvudregel skall

förordnas i mål enligt LPT och LRV. Likaså ställer sig utskottet bakom

förslaget i propositionen att den tid inom vilken ett mål avseende en patient

som är dömd till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning

skall tas upp till avgörande i länsrätt skall förlängas till femton dagar från

den dag då ansökan eller skrivelsen med överklagandet kom in till länsrätten.

Utskottet tillstyrker därmed förslagen till ändring i 37 § LPT samt 21 a § och

21 b § LRV.

När det gäller rätten för chefsöverläkaren att överklaga en domstols beslut

enligt LPT eller LRV ställer sig socialutskottet bakom vad regeringen och

justitieutskottet anfört. Motion 1999/2000:So20 (m) yrkande 5 avstyrks

därför.

Vårdavgifter m.m.

Propositionen

Regeringen påpekar att enligt 26 § första stycket hälso- och sjukvårdslagen

(1982:763) får vårdavgifter tas ut av patienter enligt grunder som landstinget

eller kommunen bestämmer, i den mån inte annat är särskilt föreskrivet.

Någon inskränkande särreglering avseende sluten psykiatrisk vård utan

samtycke föreligger dock inte.

Regeringen anför att det genom en enkät framkommit att av de patienter

som uppbär sjukpenning drar många på sig stora vårdskulder under vårdtiden

eftersom de inte avsätter medel för att betala vårdavgifterna. Man har från

sjukvårdsinrättningarna framhållit att en bra lösning på problemet med stora

vårdskulder skulle vara att den vårdavgift som patienterna skall betala dras

direkt från sjukpenningen.

Vidare påpekar regeringen att den vid regeringssammanträdet den 17 juni

1999 beslöt att en särskild utredare skulle tillkallas för att göra en översyn

de bestämmelser inom socialförsäkringen som reglerar rätten till förmåner

för tid under vilken en försäkrad på det allmännas bekostnad vistas på en

institution (dir. 1999:51). I uppdraget ingår att kartlägga olika institutions-

vistelsers inverkan på de intagnas rätt till olika socialförsäkringsförmåner

och de intagnas skyldighet att betala avgift för uppehället. Utredaren skall

också överväga vilka principer som skall ligga till grund för vad som bör

gälla när en person som har rätt till socialförsäkringsförmåner och som vistas

på en institution får sina levnadskostnader täckta av det allmänna utan att nå-

gon avgift debiteras.

Regeringen anför att den inte är beredd att i dagsläget lämna några förslag

beträffande vårdavgifterna vid rättspsykiatrisk vård utan uppger att den avser

att återkomma efter det att utredaren redovisat sitt uppdrag.

När det gäller kostnadsansvaret för rättspsykiatrisk vård av vissa utlän-

ningar anför regeringen att en kommitté med uppdrag att utreda frågor om

ansvar och påföljder för psykiskt störda lagöverträdare (dir. 1999:39) har

tillsatts. Kommittén skall lämna förslag till en reformerad reglering av det

straffrättsliga ansvaret samt formerna för ingripanden mot denna grupp av

lagöverträdare. Reformen skall syfta till att åstadkomma en ordning som

innebär att psykiskt störda personer som begår brott och som är straffrättsligt

ansvariga också kan dömas till en påföljd som tillgodoser kravet på ett rim-

ligt ingripande med hänsyn till det begångna brottet. Reformen syftar också

till att psykiatrin inte skall bära ett ansvar för straffrättsliga aspekter ell

behovet av samhällsskydd under längre tid än som motiveras av ett vårdbe-

hov.

Regeringen anför att det i kommitténs uppdrag ligger att överväga såväl

ansvarsfördelningen för den rättspsykiatriska vården som dagens påföljds-

system för psykiskt störda lagöverträdare. Regeringen vill därför inte nu

lägga förslag som innebär systemförändringar angående en mycket liten

grupp, mindre än tio personer årligen, utan avser att återkomma i denna fråga

genom ett mer samlat grepp med utgångspunkt från kommitténs betänkande.

Motioner

I motion 1999/2000:So21 av Thomas Julin m.fl. (mp) begärs att riksdagen

beslutar att vård och läkemedel under psykiatrisk tvångsvård och rättspsyki-

atrisk vård skall vara avgiftsbefriade (yrkande 5). Motionärerna anför att det

är ett enormt ingrepp i den personliga friheten att bli tvångsvårdad. Därför

skall den tvångsvårdade inte efter vårdtiden behöva lida ekonomiskt på

grund av vård och medicinsk behandling som han eller hon inte önskat sig.

Ett liknande yrkande framställs i motion 1998/99:So460 av Thomas Julin

m.fl. (mp) (yrkande 23).

Utskottets bedömning

De läkemedel som används inom den slutna vården betalas helt av sjuk-

vårdshuvudmännen och finansieras liksom hälso- och sjukvården i övrigt

främst via landstingsskatten (se bl.a. prop. 1996/97:27 Läkemedelsförmåner

och läkemedelsförsörjning m.m. s. 39). En patient som tvångsvårdas enligt

LPT eller LRV behöver således inte betala för läkemedel.

Vad härefter gäller frågan om vårdavgifter konstaterar utskottet att Utred-

ningen om socialförsäkringsförmåner vid institutionsvistelse (S 1999:9)

enligt sina direktiv skall kartlägga de intagnas skyldighet att betala avgift f

uppehälle vid institutionsvistelse. Enligt utskottets uppfattning bör detta

arbete avvaktas.

Med hänvisning till det ovan anförda avstyrker utskottet motionerna

1999/2000:So21 (mp) yrkande 5 och 1998/99:So460 (mp) yrkande 23.

Läkare i allmän tjänst

Motion

I motion 1999/2000:So20 av Chris Heister m.fl. (m) begärs att riksdagen hos

regeringen begär förslag som så långt som möjligt undviker särbehandling av

allmänt anställda läkare vad beträffar psykiatriska vårdintyg (yrkande 6).

Motionärerna anför att en allt större del av sjukvården drivs av privata vård-

givare t.ex. på uppdrag av landsting. Fortfarande finns dock många skillnader

i den legala regleringen av offentliganställda läkare och övriga läkare. Det

gäller t.ex. i samband med undersökning för utfärdande av psykiatriska vård-

intyg. Skillnaderna har motiverats med att uppgifter som innefattar myndig-

hetsutövning inte får överlåtas på privata vårdgivare. Enligt motionärerna bör

befogenheter som tillkommer läkare så långt som möjligt följa med viss

kompetens och inte uteslutande tillkomma läkare som har en viss arbetsgiva-

re.

Bakgrund

Enligt 4 § första stycket LPT får ett beslut om intagning på en sjukvårdsin-

rättning inte fattas utan att ett läkarintyg (vårdintyg) har utfärdats, av vilk

det framgår att det finns sannolika skäl för att förutsättningarna för tvångs-

vård är uppfyllda. Vårdintyg skall grundas på en särskild läkarundersökning.

I paragrafens andra stycke stadgas att en undersökning för vårdintyg får

företas endast om det finns skälig anledning till det. En sådan undersökning

skall utföras av legitimerad läkare. Om undersökningen inte kan utföras med

patientens samtycke, får patienten tas om hand för undersökning. Beslut om

sådant omhändertagande får fattas endast av läkare i allmän tjänst.

Enligt 47 § andra stycket 1 LPT skall polismyndigheten lämna biträde på

begäran av läkare i allmän tjänst för att han skall kunna genomföra en under-

sökning för vårdintyg.

I proposition 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård m.m. föreslogs att beslut

om omhändertagande för undersökning endast skulle få fattas av läkare som

enligt beslut av landstingskommunen har befogenhet till det.

I samband med propositionens behandling i riksdagen hade bl.a. två mo-

tionsyrkanden väckts om befogenhet att fatta beslut om omhändertagande. I

motion 1990/91:So30 (m) begärdes ett tillkännagivande beträffande privat-

praktiserande psykiaters rätt att föranstalta om läkarundersökning mot den

enskildes vilja liksom möjligheten att begära polishandräckning i samband

med undersökning för vårdintyg. Vidare begärdes i motion 1990/91:So42 (c)

en sådan ändring av regeringens förslag att beslut om tvångsomhändertagan-

de skulle få fattas av läkare i allmän tjänst.

Propositionen och motionerna behandlades av utskottet i betänkande

1990/91:SoU13. Utskottet uttalade bl.a. följande:

Ett beslut om att en person mot sin vilja skall läkarundersökas innebär enligt

utskottets mening ett allvarligt intrång i personens integritet. Utskottet dela

inställningen i propositionen att befogenheten att besluta om genomförande

av undersökning för vårdintyg därför bör begränsas till vissa läkare.

Den i propositionen föreslagna regleringen av vilka läkare som skall kunna

besluta om att en patient skall tas om hand för undersökning innebär en

ytterligare begränsning i förhållande till vad som gäller i dag. Sådana beslut

skall enligt förslaget endast få fattas av läkare som enligt beslut av lands-

tingskommun - eller en landstingsfri kommun - ges särskild befogenhet att

besluta om sådana undersökningar.

Utskottet delar samtidigt de farhågor som kommer till uttryck i motion

So42 (c) om att den föreslagna regeln kan vålla svårigheter i den praktiska

tillämpningen. Beslut i dessa frågor bör exempelvis kunna fattas av en läkare

som är anställd vid en kommunal alkoholmottagning. Det kan vidare noteras

att regeringen i proposition 1990/91:121 om försöksverksamhet med kom-

munalt huvudmannaansvar för primärvård m.m., som för närvarande bereds

av utskottet, föreslår att kommunerna inom ramen för en försöksverksamhet

ges möjlighet att påta sig ansvaret för primärvården inom sitt område.

Utskottet anser att beslut om att en person skall få tas om hand för under-

sökning bör kunna meddelas av läkare i allmän tjänst. Sådana läkare bör

också ha rätt att begära polishandräckning för att få till stånd undersökning-

en. Med bifall till motion 1990/91:So42 (c) yrkande 2 anser utskottet att 4 §

förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård bör erhålla den lydelse utskottet

nu föreslagit.

Någon följdändring av 47 § i lagförslaget om rätt för läkare att begära bi-

träde av polismyndighet behövs dock inte.

Utskottet kan sålunda inte ställa sig bakom förslaget i motion

1990/91:So30 (m) yrkande 2 att även privatpraktiserande läkare skall kunna

besluta om läkarundersökning mot den enskildes vilja och kunna begära

polishandräckning för att få till stånd en sådan undersökning. Det nämnda

motionsyrkandet avstyrks därför.

Tvångspsykiatrikommittén anförde i sitt slutbetänkande Rättssäkerhet, vård-

behov och samhällsskydd vid psykiatrisk tvångsvård (SOU 1998:21) bl.a.

följande (s. 221 f.):

En läkarundersökning för vårdintyg bör så långt som möjligt genomföras i

samråd med patienten och utan användning av våld. Läkare som är privat

verksamma får utföra en sådan undersökning endast om den kan genomföras

med patientens samtycke. Läkare i allmän tjänst har befogenhet att omhän-

derta patienten och rätt att få biträde av polis, om patienten inte samtycker

till undersökningen.

Läkaren har dock inte själv rätt att bruka våld för att genomföra undersök-

ningen. Bedömningen om våld skall tillgripas är uteslutande en fråga för

polisen. Det kan därför ifrågasättas om rätten att få biträde av polis vid lä-

karundersökning för vårdintyg kan anses vara en åtgärd som innebär sådan

myndighetsutövning att polisen skall vara skyldig att lämna biträde endast på

begäran av läkare i allmän tjänst.

Enligt vår uppfattning består myndighetsutövningen i dessa fall primärt av

läkarens beslut att genomföra undersökningen för vårdintyg utan patientens

samtycke. Vi anser inte att det finns tillräckliga skäl för att privat verksamm

läkare i allmänhet skall få utföra sådana undersökningar i fall där patienten

inte samtycker till att bli undersökt.

Vid kommunala entreprenader inom hälso- och sjukvården är det inte till-

låtet att överlämna uppgifter som innebär myndighetsutövning. Detta måste

särskilt beaktas när t.ex. verksamheten vid en vårdcentral läggs ut på en

privat vårdgivare. En överenskommelse mellan ett landsting och en privat

vårdgivare kan således inte avse undersökningar för vårdintyg som skall

genomföras utan patientens samtycke och med biträde av polis. För att en

undersökning för vårdintyg skall kunna genomföras i fall där patienten inte

samtycker till undersökningen måste därför landstingets läkare anlitas.

Problemet är enligt vår mening inte negligerbart, särskilt inte när det gäller

de tätbefolkade områdena. Av den förfrågan som Landstingsförbundet gjort

hos sjukvårdshuvudmännen framkommer också att de aktuella bestämmel-

serna i LPT och LRV anses innebära problem när vårdavtal skall träffas med

privata vårdgivare. Vi anser därför att beslut om omhändertagande av den

som skall undersökas för vårdintyg även bör få fattas av legitimerad läkare

som enligt avtal mellan ett landsting och en privat vårdgivare skall utföra

undersökningar för vårdintyg. En sådan läkare skall också ha rätt att få biträ-

de av polis för att genomföra en sådan undersökning. Vårt förslag innebär

bl.a. att legitimerade läkare anställda hos en privat vårdgivare som enligt

avtal med ett landsting svarar för driften av en vårdcentral eller en psykiat-

risk öppenvårdsmottagning får möjlighet att besluta om omhändertagande

och rätt till biträde av polis när det är aktuellt att utfärda vårdintyg, om de

ingår i avtalet att utföra undersökningar för vårdintyg.

Av 3 § tredje stycket HSL följer att ett landsting bör kunna träffa sådana

överenskommelser inte bara med bolag och andra juridiska personer som

bedriver hälso- och sjukvårdsverksamhet utan även med enskilda läkare som

är privat verksamma.

Propositionen

I propositionen föreslås ingen ändring när det gäller beslut om omhänderta-

gande för undersökning. 4 § andra stycket LPT föreslås således kvarstå oför-

ändrat.

Utskottets bedömning

Utskottet konstaterar att ett beslut om omhändertagande för undersökning

enligt 4 § andra stycket LPT endast får fattas av läkare i allmän tjänst. Ett

beslut om att en person mot sin vilja skall läkarundersökas innebär ett allvar-

ligt intrång i personens integritet. Detta är bakgrunden till att befogenheten

att besluta om genomförande av undersökning för vårdintyg har begränsats

på detta sätt.

Vidare framgår av 3 § tredje stycket hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)

att ett landsting får sluta avtal med någon annan om att utföra de uppgifter

som landstinget svarar för enligt denna lag. En uppgift som innefattar myn-

dighetsutövning får dock inte med stöd av denna bestämmelse överlämnas

till ett bolag, en förening, en samfällighet, en stiftelse eller en enskild ind

vid.

Vid många av landets psykiatriska kliniker tjänstgör numera läkare som

visserligen inte är anställda av sjukvårdshuvudmannen men som till följd av

entreprenadavtal utför tjänster åt denne. Utskottet anser att det är oklart och

därför behöver belysas vilken betydelse begreppet "allmän tjänst" kan ha i

denna och i andra situationer av betydelse i sammanhanget. Utskottet anser

att det är av största vikt att frågan om vilka befogenheter enligt LPT och

LRV dessa läkare bör ha utreds närmare. Regeringen bör därför skyndsamt

återkomma till riksdagen i denna fråga. Utskottet föreslår ett tillkännagivan-

de till regeringen. Motion 1999/2000:So20 (m) yrkande 6 avstyrks.

Frågor om forskning

Motion

I motion 1999/2000:So21 av Thomas Julin m.fl. (mp) begärs ett tillkännagi-

vande om vad i motionen anförts om behovet av ökad forskning om nya

psykofarmaka med färre svåra biverkningar (yrkande 7). Motionärerna anför

att många neuroleptika ger svåra biverkningar, vilket gör det ännu svårare att

motivera människor att fullfölja medicinska behandlingar inom ramen för en

öppenvård. Psykiskt funktionshindrade är en mycket utsatt grupp. Vidare

påpekar motionärerna att minskad personaltäthet aldrig får kompenseras med

ökad medicinering.

Bakgrund

Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik (SBU) har år 1997

gett ut rapporten Behandling med neuroleptika (SBU-rapport nr 133/1 och

133/2).

Utskottets bedömning

Utskottet känner förståelse för motionärernas inställning om vikten av forsk-

ning avseende psykofarmaka med färre svåra biverkningar. Utskottet anser

emellertid inte att riksdagen bör ta något initiativ i denna fråga. Motion

1999/2000:So21 (mp) yrkande 7 avstyrks.

Nämndemäns medverkan i kammarrätt i mål enligt LRV

Propositionen

Regeringen föreslår att en ny bestämmelse, 21 c §, införs i LRV. Enligt den

föreslagna bestämmelsen skall vid handläggningen i kammarrätten nämnde-

män ingå i rätten vid prövning av mål som avses i 18 § första stycket 1 samt i

mål enligt 18 § första stycket 3 eller 4, i fall då vården är förenad med sär-

skild utskrivningsprövning. I propositionen anförs vidare att bestämmelsen

ersätter hänvisningen i 21 § LRV till vissa bestämmelser i LPT samt att

bestämmelsen endast innebär ett förtydligande och inte någon förändring i

sak.

Gällande rätt

I 38 § LPT stadgas att vid handläggningen i kammarrätt skall nämndemän

ingå i rätten. Detta gäller dock inte mål som angår enbart en fråga som

nämns i 33 § första stycket. Sistnämnda lagrum avser beslut i vissa fall av

chefsöverläkaren.

Av 21 § LRV framgår att vid handläggningen i domstol av mål enligt den-

na lag gäller bl.a. 38 § LPT i tillämpliga delar. Vidare stadgas att i ett mål

enligt 18 § första stycket 3 eller 4 LRV, i fall då vården är förenad med sär-

skild utskrivningsprövning, skall nämndemän ingå i kammarrätt. 18 § LRV

avser vissa beslut av chefsöverläkaren. Stadgandet innebär att nämndemän

skall ingå i kammarrätten i mål enligt LRV utom när det gäller frågor som

avses i 18 § första stycket 2-5. Dock skall nämndemän ingå i kammarrätten

också i de fall som avses i 18 § första stycket 3 och 4, om vården är förenad

med särskild utskrivningsprövning (prop. 1990/1991:58 s. 321).

Utskottets bedömning

Reglerna om handläggning i domstol anges i LRV huvudsakligen genom

hänvisning till LPT. Enligt utskottets uppfattning är det lämpligt att, som

regeringen föreslagit, för tydlighets skull införa särskilda handläggningsbe-

stämmelser i LRV. Den föreslagna lydelsen av 21 c § innebär emellertid att

nämndemäns medverkan i kammarrätt vid handläggning av mål enligt LRV

inskränks väsentligt i förhållande till vad som gäller i dag. Utskottet föreslå

därför att bestämmelsen erhåller den i bilaga 2 angivna lydelsen. Den före-

slagna lydelsen överensstämmer i huvudsak med det förslag som lämnades i

lagrådsremissen.

Övriga lagförslag

Regeringen har i propositionen föreslagit riksdagen att förutom de ovan

behandlade lagförslagen anta ytterligare ett antal förslag till lag. Förslagen

innefattar i nu berört avseende förslag till lag om ändring i LPT och LRV.

Lagförslagen har i huvudsak karaktären av följdlagstiftning och förtydligan-

den av gällande bestämmelser.

Utskottet tillstyrker lagförslagen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande intagningsförfarandet

att riksdagen antar 6, 6 a och 6 b §§ i regeringens förslag till lag om

ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård samt 5 § i re-

geringens förslag till lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsy-

kiatrisk vård,

2. beträffande förutsättningar för tvångsvård

att riksdagen antar 3 § första stycket 2 och 3 i regeringens förslag

till lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård och

4 § första stycket 3 i regeringens förslag till lag om ändring i lagen

(1991:1129) om rättspsykiatrisk vård,

3. beträffande konvertering

att riksdagen antar 4, 11, 12, 35 och 36 §§ i regeringens förslag till

lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård samt

regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmän-

na förvaltningsdomstolar,

4. beträffande tystnadsplikt för stödpersoner

att riksdagen avslår motion 1999/2000:So21 yrkande 4,

5. beträffande stödpersons rätt att närvara vid möten

att riksdagen avslår motion 1999/2000:So21 yrkande 6,

res. 1 (mp)

6. beträffande frågor om stödperson i övrigt

att riksdagen antar 30, 31 och 31 a §§ i regeringens förslag till lag

om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård samt 26

och 26 a §§ i regeringens förslag till lag om ändring i lagen

(1991:1129) om rättspsykiatrisk vård,

7. beträffande vårdplan

att riksdagen med avslag på motionerna 1998/99:So260 yrkande 3

och 1999/2000:So21 yrkande 8 antar 16 § i regeringens förslag till lag

om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård,

res. 2 (mp)

8. beträffande översyn av användningen av fastspänning och

ECT-behandling m.m.

att riksdagen avslår motion 1999/2000:So21 yrkandena 1 och 2,

9. beträffande förbud mot fastspänning och ECT-behandling av

barn och ungdomar under 18 år

att riksdagen avslår motion 1999/2000:So21 yrkande 3,

res. 3 (mp)

10. beträffande riktlinjer för tvångsåtgärder

att riksdagen antar 2 a och 2 b §§ i regeringens förslag till lag om

ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård och 2 a och 2 b

§§ i regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1991:1129) om

rätts-

psykiatrisk vård,

11. beträffande psykiskt störda lagöverträdare

att riksdagen avslår motion 1999/2000:So20 yrkandena 1 och 2,

res. 4 (m)

12. beträffande ändrade regler för permission

att riksdagen med avslag på motion 1998/99:So364 antar 25 och

25 a §§ i regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1991:1128)

om psykiatrisk tvångsvård samt 9, 10 och 10 b §§ i regeringens för-

slag till lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård,

13. beträffande beslut om permission i vissa fall

att riksdagen antar 11 och 11 a §§ i regeringens förslag till lag om

ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård,

14. beträffande permission för häktade m.fl.

att riksdagen med avslag på motion 1999/2000:So20 yrkande 3 och

med avslag på regeringens förslag i denna del antar det av utskottet

utarbetade förslaget till 11 b § lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk

vård, bilaga 2,

res. 5 (m)

15. beträffande verkställighet av beslut om utvisning, avvisning

eller utlämning

att riksdagen med avslag på motion 1999/2000:So20 yrkande 4 an-

tar 29 § i regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1991:1128)

om psykiatrisk tvångsvård,

res. 6 (m)

16. beträffande vissa processuella frågor

att riksdagen antar 37 § i regeringens förslag till lag om ändring i

lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård samt 21 a och 21 b §§ i

regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1991:1129) om

rättspsykiatrisk vård,

17. beträffande chefsöverläkares överklaganderätt

att riksdagen avslår motion 1999/2000:So20 yrkande 5,

res. 7 (m)

18. beträffande vårdavgifter

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:So460 yrkande 23 och

1999/2000:So21 yrkande 5,

res. 8 (mp)

19. beträffande läkare i allmän tjänst

att riksdagen dels avslår motion 1999/2000:So20 yrkande 6, dels

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

res. 9 (m)

20. beträffande forskning

att riksdagen avslår motion 1999/2000:So21 yrkande 7,

res. 10 (mp)

21. beträffande nämndemäns medverkan i kammarrätt i mål

enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård

att riksdagen med avslag på regeringens förslag i denna del antar det

av utskottet utarbetade förslaget till 21 c § lagen (1991:1129) om

rättspsykiatrisk vård, bilaga 2,

22. beträffande förslaget till lag om ändring i lagen

(1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård i övrigt

att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1128)

om psykiatrisk tvångsvård i den mån det inte omfattas av vad utskottet

hemställt under tidigare moment,

23. beträffande förslaget till lag om ändring i lagen

(1991:1129) om rättspsykiatrisk vård i övrigt

att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1129)

om rättspsykiatrisk vård i den mån det inte omfattas av vad utskottet

hemställt under tidigare moment.

Stockholm den 26 april 2000

På socialutskottets vägnar

Ingrid Burman

I beslutet har deltagit: Ingrid Burman (v), Susanne Eberstein (s), Margareta

Israelsson (s), Rinaldo Karlsson (s), Leif Carlson (m), Hans Karlsson (s),

Hans Hjortzberg-Nordlund (m), Conny Öhman (s), Elisebeht Markström (s),

Rolf Olsson (v), Lars Gustafsson (kd), Cristina Husmark Pehrsson (m),

Thomas Julin (mp), Kenneth Johansson (c), Kerstin Heinemann (fp), Lars

Elinderson (m) och Ester Lindstedt-Staaf (kd).

Reservationer

1. Stödpersons rätt att närvara vid möten (mom. 5)

Thomas Julin (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 11 börjar med "En stöd-

person" och slutar med "delvis tillgodosett" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning skall en stödperson fungera som det medbor-

garvittne som en tvångsintagen patient så väl behöver. Under processen med

permissioner, omprövningar, utskrivningssamtal m.m. skall stödpersonen

därför ha rätt att närvara vid alla de möten som den tvångsvårdade har med

läkare och annan personal. Stödpersonen kan då förklara för den tvångsvår-

dade vilka åtgärder som vidtas och över huvud taget hjälpa honom eller

henne. Vad utskottet nu anfört med anledning av motion 1999/2000:So21

(mp) yrkande 6 bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande stödpersons rätt att närvara vid möten

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So21 yrkande 6

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Vårdplan (mom. 7)

Thomas Julin (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 14 börjar med "Utskottet

delar" och slutar med "det anförda" bort ha följande lydelse:

Utskottet välkomnar att ändamålet med vårdplanen tydliggörs i LPT och

LRV. Emellertid anser utskottet att det måste säkerställas att ingen någonsin

kommer att skrivas ut från psykiatrisk tvångsvård utan att vara garanterad ett

fungerande boende. Vad utskottet nu anfört med anledning av motion

1999/2000:So21 (mp) yrkande 8 bör ges regeringen till känna. Motion

1998/99:So260 (v) yrkande 3 bör avstyrkas. Regeringen bör snarast åter-

komma med ett nytt förslag i enlighet med motionärernas önskemål. I av-

vaktan därpå tillstyrks förslaget till ändring i 16 § LPT.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande vårdplan

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So21 yrkande 8

och med avslag på motion 1998/99:So260 yrkande 3

dels antar regeringens förslag till lag om ändring i 16 § lagen

(1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård,

dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Förbud mot fastspänning och ECT-behandling av barn och

ungdomar under 18 år (mom. 9)

Thomas Julin (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 16 börjar med "Av de

föreslagna" och slutar med "Motionsyrkandet avstyrks" bort ha följande

lydelse:

Utskottet anser att ett förbud snarast bör införas mot såväl elektrokonvul-

sivbehandling (ECT-behandling) som fastspänning av barn och ungdomar

under 18 år. Vad utskottet nu anfört med anledning av motion

1999/2000:So21 (mp) yrkande 3 bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande förbud mot fastspänning och ECT-behandling av

barn och ungdomar under 18 år

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So21 yrkande 3

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Psykiskt störda lagöverträdare (mom. 11)

Leif Carlson, Hans Hjortzberg-Nordlund, Cristina Husmark Pehrsson och

Lars Elinderson (alla m) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 18 börjar med "I likhet

med" och slutar med "därför avstyrkas" bort ha följande lydelse:

Utskottet stödjer i och för sig de förslag som lämnats i regeringens propo-

sition då dessa stärker tryggheten och säkerheten såväl för dem som blir

föremål för psykiatrisk tvångsvård som för allmänheten. Vissa svagheter

kvarstår dock i fråga om rättssäkerheten för de anhöriga, vårdpersonalen och

allmänheten i stort. Många av de farligaste brottslingarna finns bland dem

som överlämnas till rättspsykiatrisk vård. Vid farlighetsbedömningar och

beslut om utskrivningsprövning grundas bedömningen i realiteten på mer

eller mindre kvalificerade gissningar. Även efter långvarig kännedom kan

det vara nästan omöjligt för en läkare att bedöma om en psykiskt störd per-

son kommer att återfalla i brottslighet eller inte.

Mot denna bakgrund anser utskottet att brottslingar som överlämnas till

rättspsykiatrisk vård som huvudregel skall få en tidsangivelse avseende den

minsta strafftid som skall avtjänas. Om patientens vårdbehov upphör innan

denna tid har gått ut skall han avtjäna resterande strafftid i vanligt fängelse

Det är i och för sig positivt att en kommitté har tillsatts för att bereda dess

frågor. Enligt utskottets mening är det dock angeläget att redan nu lösa de

problem som föreligger beträffande påföljden för psykiskt störda lagöverträ-

dare. Regeringen bör därför ges i uppdrag att skynda på utredningens förslag

i dessa delar och snarast återkomma till riksdagen med förslag till lagänd-

ringar i enlighet med vad utskottet har anfört. Vad utskottet nu anfört med

anledning av motion 1999/2000:So20 (m) yrkandena 1 och 2 bör ges rege-

ringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande psykiskt störda lagöverträdare

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So20 yrkandena 1

och 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Permission för häktade m.fl. (mom. 14)

Leif Carlson, Hans Hjortzberg-Nordlund, Cristina Husmark Pehrsson och

Lars Elinderson (alla m) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 21 börjar med

"Socialutskottet ställer" och slutar med "i betänkandet" bort ha följande

lydelse:

Utskottet anser inte att det bör införas någon möjlighet till permission för

de häktade som genomgår rättspsykiatrisk vård. Enligt utskottets uppfattning

är det inte dokumenterat att det föreligger några påtagliga problem med den

ordning som råder i dagsläget. Regeringens förslag till 11 b § LRV bör där-

för med anledning av motion 1999/2000:So20 (m) yrkande 3 avslås.

dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:

14. beträffande permission för häktade m.fl.

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So20 yrkande 3 av-

slår förslaget till 11 b § lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård,

6. Verkställighet av beslut om utvisning, avvisning eller

utlämning (mom. 15)

Leif Carlson, Hans Hjortzberg-Nordlund, Cristina Husmark Pehrsson och

Lars Elinderson (alla m) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 22 börjar med "Utskottet

ställer" och slutar med "29 § LPT" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottet kan regeringens förslag att ändra bestämmelsen i 29 § LPT

på sådant sätt att tvångsvården kan bestå under det att beslut om avvisning,

utvisning och utlämning verkställs ifrågasättas. Om verkställigheten av be-

slutet drar ut på tiden finns det, så som bestämmelsen utformats, en risk för

att tvångsvården kan komma att användas som ett tvångsmedel i avvaktan på

verkställigheten trots att vårdbehovet upphört. Detta är enligt utskottets me-

ning inte acceptabelt. Att under sådana förhållanden låta tvångsvården bestå

skulle också stå i strid med internationella åtaganden och konventioner då

endast den som är psykiskt sjuk får underkastas tvångsvård. Möjligheterna

att verkställa beslut om avvisning, utvisning eller utlämning får i stället sä-

kerställas genom tvångsomhändertagande på annan grund. 29 § LPT bör

därför utformas på ett sådant sätt att det klart framgår att tvångsvården inte

får bestå när förutsättningarna för sådan vård upphört.

Regeringen bör med anledning av motion 1999/2000:So20 (m) yrkande 4 ges

i uppdrag att återkomma till riksdagen med ett nytt lagförslag som tillgodoser

vad utskottet här anfört. I avvaktan härpå bör regeringens förslag i denna del

avslås.

dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:

15. beträffande verkställighet av beslut om utvisning, avvisning eller

utlämning

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So20 yrkande 4 av-

slår förslaget till ändring av 29 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk

tvångsvård,

7. Chefsöverläkares överklaganderätt (mom. 17)

Leif Carlson, Hans Hjortzberg-Nordlund, Cristina Husmark Pehrsson och

Lars Elinderson (alla m) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 24 börjar med "När det

gäller" och slutar med "avstyrks därför" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar Tvångspsykiatrikommitténs mening att chefsöverläkare bör

ges en rätt att överklaga domstolens beslut enligt LPT och LRV. Enligt ut-

skottets uppfattning finns det flera fördelar att vinna på att införa en två-

partsprocess i dessa mål. Som Tvångspsykiatrikommittén framhållit finns det

däremot inte anledning att tro att chefsöverläkarens agerande kommer att

förändras om han får rollen som motpart och ges en möjlighet att överklaga

domstolens beslut. Utskottet anser att risken för att den förtroendefulla rela-

tionen mellan chefsöverläkaren och patienten skall skadas därför är liten.

Regeringen bör därför ges i uppdrag att till riksdagen återkomma med förslag

till lagändringar som innebär att chefsöverläkaren ges en överklaganderätt i

dessa mål. Vad utskottet nu anfört med anledning av motion 1999/2000:So20

(m) yrkande 5 bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:

17. beträffande chefsöverläkares överklaganderätt

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So20 yrkande 5

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. Vårdavgifter (mom. 18)

Thomas Julin (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 25 börjar med "De läke-

medel" och slutar med "yrkande 23" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att all vård och alla läkemedel som ges under tvång skall

vara avgiftsfria. Samma regler bör gälla över hela landet. Anledningen härtill

är att det är ett enormt ingrepp i den personliga friheten att bli tvångsvårdad

Den tvångsvårdade skall inte behöva lida ekonomiskt på grund av vård och

behandling som han eller hon inte har önskat sig. Vad utskottet nu anfört

med anledning av motionerna 1989/99:So460 (mp) yrkande 23 och

1999/2000:So21 (mp) yrkande 5 bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 18 bort ha följande lydelse:

18. beträffande vårdavgifter

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/99:So460 yrkande

23 och 1999/2000:So21 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

9. Läkare i allmän tjänst (mom. 19)

Leif Carlson, Hans Hjortzberg-Nordlund, Cristina Husmark Pehrsson och

Lars Elinderson (alla m) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 28 börjar med "Utskottet

konstaterar" och slutar med "yrkande 6 avstyrks" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning bör de befogenheter som tillkommer läkare,

bl.a. rätten att fatta beslut om omhändertagande av en person som skall lä-

karundersökas för vårdintyg, följa med viss kompetens och inte uteslutande

tillkomma läkare som har viss arbetsgivare. Regeringen bör därför återkom-

ma till riksdagen med förslag på detta område som så långt som möjligt

undviker särbehandling av allmänt anställda läkare. Rättssäkerheten kan

garanteras på andra sätt, t.ex. genom bedömning av flera läkare och prövning

i domstol. Vad utskottet nu anfört med anledning av motion 1999/2000:So20

(m) yrkande 6 bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 19 bort ha följande lydelse:

19. beträffande läkare i allmän tjänst

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So20 yrkande 6

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

10. Forskning (mom. 20)

Thomas Julin (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 29 börjar med "Utskottet

känner" och slutar med "yrkande 7 avstyrks" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning är det av största vikt att forskning som leder

fram till läkemedel med färre och mindre allvarliga biverkningar prioriteras.

Många neuroleptika ger allvarliga biverkningar, vilket gör det ännu svårare

att motivera människor att fullfölja medicinska behandlingar inom ramen för

öppenvård. Utskottet vill betona att de psykiskt funktionshindrade är en

mycket utsatt grupp i dessa sammanhang. Vidare vill utskottet framhålla att

minskad personaltäthet aldrig får kompenseras med ökad medicinering. Vad

utskottet nu anfört med anledning av motion 1999/2000:So21 (mp) yrkande

7 bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 20 bort ha följande lydelse:

20. beträffande forskning

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So21 yrkande 7

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Särskilt yttrande

Ingrid Burman och Rolf Olsson (båda v) anför:

Vänsterpartiet har i riksdagsmotioner och i andra sammanhang

uttryckt kritik mot möjligheterna att under pågående tvångsvård

verkställa beslut om avvisning, utvisning och utlämning. Erfarenheter

visar att sådana utvisningar under pågående tvångsvård kan leda till

mycket allvarliga konsekvenser för den enskilde. Vänsterpartiet har

inte ändrat uppfattning i frågan om avvisning, utvisning eller

utlämning under pågående tvångsvård.

I propositionen framlagda lagförslag

1 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1128) om

psykiatrisk tvångsvård

2 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1129) om

rättspsykiatrisk vård

3 Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om

allmänna förvaltningsdomstolar

Av utskottet föreslagna ändringar i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk

vård

Härigenom föreskrivs att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 11 b

och 21 c, av följande lydelse.

Regeringens förslag

Utskottets förslag

11 b §

Den som är häktad eller är intagen

på en enhet för rättspsykiatrisk un-

dersökning och genomgår rätts-

psykiatrisk vård får ges tillstånd att

vistas utanför sjukvårdsinrättningens

respektive undersökningsenhetens

område enbart för att besöka en

närstående som är svårt sjuk, närvara

vid en närståendes begravning eller

om det annars finns synnerliga skäl.

Om missbruk inte kan befaras kan

den som är häktad eller intagen på en

enhet för rättspsykiatrisk under-

sökning och som genomgår rätts-

psykiatrisk vård ges tillstånd att un-

der viss kort tid vistas utanför sjuk-

vårdsinrättningens respektive under-

sökningsenhetens område för att

besöka en närstående som är svårt

sjuk, närvara vid en närståendes

begravning eller om det annars finns

synnerliga skäl. Under vistelsen

utanför sjukvårdsinrättningens re-

spektive undersökningsenhetens

område skall den som är häktad

bevakas, om inte en sådan tillsyn av

särskilda skäl kan antas vara onödig.

En fråga om tillstånd enligt första

stycket prövas av Kriminalvårds-

styrelsen.

En fråga om tillstånd enligt första

stycket prövas av Kriminalvårds-

styrelsen. I beslutet skall anges om

patienten skall stå under bevakning

eller inte.

Regeringens förslag

Utskottets förslag

21 c §

Vid handläggningen i kammar-

rätten skall nämndemän ingå i rätten

vid prövning av mål som avses i 18 §

första stycket 1 samt i mål enligt 18

§ första stycket 3 eller 4, i fall då

vården är förenad med särskild ut-

skrivningsprövning.

Vid handläggningen i kammarrätt

av mål enligt denna lag skall nämn-

demän ingå i rätten. Detta gäller

dock inte mål som enbart gäller en

fråga som avses i 18 § första stycket

2, 3, 4 eller 5.

I ett mål enligt 18 § första stycket

3 eller 4, i fall då vården är förenad

med särskild utskrivningsprövning,

skall dock nämndemän ingå i kam-

marrätten.

______________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000

Justitieutskottets yttrande 1999/2000:JuU3y

Rättspsykiatrisk vård m.m.

Till socialutskottet

Inledning

Socialutskottet har i ett beslut den 3 februari 2000 berett justitieutskottet

tillfälle att avge yttrande över proposition 1999/2000:44 Psykiatrisk tvångs-

vård och rättspsykiatrisk vård jämte eventuella motioner i de delar som har

samband med justitieutskottets beredningsområde.

Med anledning av propositionen har väckts två motioner, 1999/2000:So20

och So21.

Ärendet föranleder följande yttrande från justitieutskottet.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen lämnas förslag till ändringar i lagen (1991:1128) om psykiat-

risk tvångsvård (LPT), lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård (LRV)

samt lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar. Flertalet av

förslagen syftar till att stärka rättssäkerheten, främst för patienterna men äv

för vårdpersonalen.

Förslagen innebär att ett tillstånd till vistelse utanför sjukvårdsinrättningen

(permission) alltid skall tidsbestämmas. Permission skall kunna ges för visst

tillfälle, vissa återkommande tillfällen eller, när särskilda skäl föreligger,

en längre period. För att permission skall kunna medges ställs krav på att

detta står i överensstämmelse med vårdplanen. Den tidigare möjligheten att

ge permission till vårdtidens slut avskaffas.

Vidare lämnas, beträffande övergång från frivillig vård till tvångsvård

(konvertering), förslag om tvåläkarprövning samt skärpt domstolsprövning.

Detta innebär att samtliga beslut om konvertering skall prövas i sak av all-

män förvaltningsdomstol.

De tvångsåtgärder före beslut om intagning som i dag vidtas med stöd av

allmänna regler om ansvarsfrihet i 24 kap. brottsbalken föreslås regleras

genom nya bestämmelser i LPT respektive LRV.

När det gäller förutsättningarna för tvångsvård med stöd av LPT föreslås

mindre ändringar avseende frågan om samtycke till vård samt vissa språkliga

justeringar. Några förändringar i sak föreslås inte.

Det lämnas vidare förslag om att sakkunnig skall förordnas i förvalt-

ningsdomstol vid muntlig förhandling om det inte är uppenbart obehövligt.

Slutligen lämnas förslag i syfte att öka förekomsten av stödpersoner. Det

föreslås också att stödpersonens förordnande skall kunna kvarstå fyra veckor

efter det att tvångsvården har upphört.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2000.

Utskottet

Yttrandets omfattning

Utskottet kommer att begränsa sitt yttrande till sådana frågor som ligger

inom utskottets beredningsområde och som behandlas i propositionen, näm-

ligen frågor som rör psykiskt störda lagöverträdare och vissa processrättsliga

frågor. I anslutning härtill kommer några av de motionsyrkanden som väckts

med anledning av propositionen att behandlas, nämligen motion

1999/2000:So20 yrkandena 1-5. Övriga motionsyrkanden föranleder inte

något yttrande från utskottets sida.

Utskottets överväganden

Psykiskt störda lagöverträdare

I motion So20 (m) begärs att rättssäkerheten och tryggheten för anhöriga och

vårdpersonal samt för allmänheten i stort prioriteras ytterligare. I detta syft

begär motionärerna att de lagöverträdare som överlämnas till rättspsykiatrisk

vård skall få ett tidsbestämt straff och att de, om de tillfrisknar innan tiden

har löpt ut, skall få avtjäna återstående tid i fängelse.

Den nuvarande lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård och behandlingen

av psykiskt störda lagöverträdare infördes den 1 januari 1992. Samtidigt

infördes ändringar bl.a. i brottsbalkens påföljdsregler för psykiskt störda

lagöverträdare (prop. 1990/91:58, bet. SoU13, bet. JuU34, rskr. 329-330).

Lagändringarna i brottsbalken innebar bl.a. att den grupp av lagöverträdare

som kan särbehandlas avgränsades på ett nytt sätt och blev mindre än tidiga-

re samt att åtgärder vidtogs för att stärka samhällsskyddet. Utskottet till-

styrkte propositionens förslag såvitt avsåg den del av förslaget som hänvisats

till utskottet.

Enligt 30 kap. 6 § brottsbalken får en person som har begått ett brott under

påverkan av en allvarlig psykisk störning inte dömas till fängelse. Om på-

följden inte bedöms kunna stanna vid böter och personen alltjämt lider av en

allvarlig psykisk störning kan han emellertid under vissa förutsättningar

överlämnas till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken. Finns de

till följd av den psykiska störningen risk för att han återfaller i brottslighe

allvarligt slag får rätten härvid besluta att vården skall vara förenad med

särskild utskrivningsprövning. Detta innebär att frågor om utevistelser, per-

missioner och utskrivning prövas genom ett särskilt förfarande i förvalt-

ningsdomstol. För att utskrivning skall kunna ske krävs att det inte längre

föreligger något behov av rättspsykiatrisk vård samt att det inte längre finns

risk för att den intagne på grund av den störning som föranledde beslutet

återfaller i brottslighet av allvarligt slag. Det krävs härvid inte att den psy

ka störningen alltjämt bedöms som allvarlig, utan i praktiken innebär ut-

skrivningsprövningen en farlighetsbedömning.

Regeringen påtalar i propositionen (s. 51 f) att den nuvarande ordningen

under årens lopp har utsatts för kritik från olika utgångspunkter. Dels har den

kritiserats för att den särskilda utskrivningsprövningen medfört att personer

hålls kvar i sluten vård trots att den behandlande läkaren bedömer att sådan

vård inte längre behöver fortgå av medicinska skäl. Dels har den kritiserats

för att vårdtiden i vissa fall har blivit längre inom den rättspsykiatriska vår

den än inom kriminalvården när det gäller jämförbara brott. Samtidigt har det

enligt regeringen under senare tid uppmärksammats fall där personer som har

begått allvarliga brott överlämnas till rättspsykiatrisk vård varefter den be-

handlande läkaren efter en relativt kort vårdtid gjort bedömningen att pati-

enten inte har någon allvarlig psykisk störning och bör skrivas ut. Kritik har

då riktats mot systemet på den grunden att de straffrättsliga kraven på en

adekvat reaktion på de begångna brotten inte tillgodoses.

Regeringen har utifrån den kritik som framförts övervägt om riskbedöm-

ningen vid upphörande av vård enligt LRV bör ändras (s. 100 f). Regeringen

har härvid hänvisat till att det den 20 maj 1999 tillkallats en parlamentariskt

sammansatt kommitté med uppdrag att utreda frågor om ansvar och påföljder

för psykiskt störda lagöverträdare (dir. 1999:39). Enligt regeringen bör det i

avvaktan på kommitténs betänkande inte läggas något förslag i denna fråga.

Kommittén om ansvar och påföljder för psykiskt störda lagöverträdare

skall lämna förslag till en reformerad reglering av det straffrättsliga ansvare

samt formerna för ingripanden mot denna grupp av lagöverträdare. Regle-

ringen skall syfta till att åstadkomma en ordning som innebär att psykiskt

störda personer som begår brott och som är straffrättsligt ansvariga också kan

dömas till en påföljd som tillgodoser kravet på ett rimligt ingripande med

hänsyn till det begångna brottet. Regleringen skall också syfta till att psykia

trin inte skall bära ett ansvar för straffrättsliga aspekter eller behovet av

samhällsskydd under längre tid än som motiveras av vårdbehovet. Kommit-

tén skall inom ramen för sitt uppdrag bl.a. överväga om psykiskt störda lag-

överträdare i ökad utsträckning skall kunna dömas till samma påföljder som

andra och, i så fall, vilka resultat detta leder till när det gäller den grupp

i dag träffas av fängelseförbudet. Uppdraget skall redovisas senast vid ut-

gången av år 2001.

Utskottet känner förståelse för motionärernas synpunkter. Det är av stor

vikt att de starka skyddsintressen som föreligger tillgodoses. Även andra

intressen gör sig dock gällande i fråga om psykiskt störda lagöverträdare. Så

måste t.ex. de psykiskt störda personernas vårdbehov beaktas. Om en ny

ordning skall införas i fråga om behandlingen av psykiskt störda lagöverträ-

dare är det enligt utskottet av vikt att alla de krav på rättvisa, humanitet oc

samhällsskydd som i detta sammanhang gör sig gällande beaktas. Mot den

bakgrunden är det positivt att regeringen har tillkallat en kommitté med

uppdrag att föreslå de förändringar som bedöms nödvändiga i påföljdssys-

temet för denna grupp av lagöverträdare. Detta arbete bör enligt utskottets

mening avvaktas. Utskottet föreslår att motion So20 (yrkandena 1 och 2)

avstyrks i nu behandlade delar.

Permission för häktade m.fl.

Om den som dömts till rättspsykiatrisk vård är häktad, skall vården påbörjas

även om beslutet inte har vunnit laga kraft, under förutsättning att den dömde

och åklagaren medger att så sker (7 § andra stycket LRV). Så länge beslutet

om häktning gäller skall därvid bestämmelserna om rättspsykiatrisk vård för

den som är häktad tillämpas utom såvitt avser förutsättningarna för sådan

vård. Dessa innefattar inte några möjligheter att få tillstånd att vistas utanf

vårdinrättningens område. Den som är häktad och genomgår rättspsykiatrisk

vård kan således inte ges tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område

så länge häktningsbeslutet gäller.

Regeringen anmärker i propositionen (s. 98 f) att det enligt 13 § lagen

(1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. finns en möjlig-

het för häktade som inte är föremål för rättspsykiatrisk vård att i mycket

speciella situationer erhålla permission. Om missbruk inte kan befaras, kan

den häktade således medges att besöka en närstående som är svårt sjuk,

närvara vid en närståendes begravning eller i annat fall, då det finns synner-

liga skäl, lämna förvaringslokalen för viss kort tid. Under vistelsen utanför

förvaringslokalen skall den häktade bevakas, om inte en sådan tillsyn av

särskilda skäl kan antas vara onödig. Enligt regeringens mening bör också

häktade som genomgår rättspsykiatrisk vård ges samma restriktiva möjlighet

till permission. En bestämmelse med denna innebörd bör därför tas in i LRV

med bestämmelsen i 13 § lagen om behandlingen av häktade och anhållna

m.fl. som förebild. Den som är häktad och genomgår rättspsykiatrisk vård

skall således kunna medges att besöka närstående som är svårt sjuk, närvara

vid närståendes begravning eller i annat fall, då synnerliga skäl föreligger, f

tillstånd att lämna förvaringslokalen. Motsvarande överväganden gäller

enligt regeringens mening även för dem som är intagna på enhet för rättspsy-

kiatrisk undersökning och genomgår rättspsykiatrisk vård. Frågor om per-

mission för häktade eller intagna på enhet för rättspsykiatrisk undersökning

som genomgår rättspsykiatrisk vård bör enligt regeringen avgöras av Krimi-

nalvårdsstyrelsen.

I motion So20 (m) begärs att propositionens förslag avslås såvitt gäller

häktades m.fl. rätt till permission.

Utskottet delar regeringens uppfattning att samma möjlighet till permission

bör ges häktade som genomgår rättspsykiatrisk vård som häktade som inte är

föremål för sådan vård. Någon anledning att behandla dessa grupper av häk-

tade på olika sätt finns enligt utskottets mening inte. Utskottet anser emeller

tid att bestämmelsen måste utformas på sådant sätt att det framgår att permis-

sion endast kan komma i fråga om missbruk inte kan befaras. Vidare måste

det av bestämmelsen klart framgå att permission endast kan medges för viss

kort tid.

Utskottet vill vidare framhålla att det för häktning enligt 24 kap. 1 § rätte-

gångsbalken krävs bl.a. att det finns en risk för att personen avviker eller på

något annat sätt undandrar sig straffverkställighet eller att han fortsätter si

brottsliga verksamhet. Mot den bakgrunden är det enligt utskottet som regel

olämpligt att bevilja den som är häktad permission utan bevakning. Den

föreslagna bestämmelsen i 11 b § LRV bör därför kompletteras med en be-

stämmelse om att den häktade när han vistas utanför sjukvårdsinrättningens

respektive undersökningsenhetens område skall stå under bevakning. Be-

stämmelsen bör även i denna del utformas med bestämmelsen i 13 § lagen

om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. som förebild, dvs. utevistel-

ser skall i regel vara bevakade. Obevakade utevistelser skall beviljas med

stor restriktivitet och endast då risk saknas för att patienten skall missbruka

situationen genom att t.ex. avvika eller begå brott. De närmare formerna för

bevakningen får det ankomma på Kriminalvårdsstyrelsen att besluta om.

Självklart bör Kriminalvårdsstyrelsen därvid i lämplig omfattning samråda

med berörd sjukvårdsinrättning.

Utskottet tillstyrker med det anförda propositionens förslag avseende per-

mission för häktade m.fl. Lagtexten bör dock justeras på det sätt som framgår

av utskottets lagförslag, se bilaga 1. Motion So20 (yrkande 3) i nu ifrågava-

rande del bör enligt utskottets mening avstyrkas.

Verkställighet av beslut om utvisning, avvisning eller utlämning

I motion So20 (m) ifrågasätts regeringens förslag i fråga om tvångsvårdens

upphörande i samband med att beslut om utvisning, avvisning eller utläm-

ning verkställs.

Av 17 § första stycket LRV följer att bestämmelserna i 29 § första stycket

LPT gäller i fråga om upphörande av rättspsykiatrisk vård i samband med

avvisning, utvisning och utlämning. Enligt 29 § första stycket LPT skall

tvångsvården upphöra när beslut har meddelats om avvisning, utvisning eller

utlämning om det begärs av den myndighet som skall verkställa beslutet och

chefsöverläkaren finner att patientens tillstånd tillåter att detta verkställs.

Regeringen föreslår i propositionen (s. 102 f och 119) att lydelsen av 29 §

LPT ändras på så sätt att beslut om avvisning, utvisning och utlämning får

verkställas utan hinder av tvångsvården. Tvångsvården upphör i sådant fall

när beslutet har verkställts. Redan i dag gäller enligt regeringen att vården

inte skall upphöra förrän verkställighet av beslutet skett. Tillägget i lagtext

är således enligt regeringen endast ett förtydligande och skall inte innebära

någon saklig förändring.

Utskottet konstaterar att den ändring som föreslås beträffande tvångsvår-

dens upphörande vid verkställighet av beslut om utvisning, avvisning eller

utlämning i praktiken inte innebär någon ändring i sak. Utskottet har inte

någon erinran mot regeringens förslag i denna del och föreslår att motion

So20 (yrkande 4) i ifrågavarande del avstyrks.

Partsställning för chefsöverläkare

LPT och LRV innehåller särskilda bestämmelser om domstolens handlägg-

ning av mål enligt dessa lagar och om rätten att överklaga sådana beslut (32-

38 §§ LPT och 18-22 §§ LRV) vilka kompletterar bestämmelserna i förvalt-

ningsprocesslagen (1971:291). Av 33 § LPT och 18 § LRV följer att chefs-

överläkaren inte har rätt att överklaga rättens beslut enligt dessa lagar. De

skäl som angavs för detta när den nu gällande lagstiftningen infördes var att

denna typ av åtgärder inte lämpligen bör ingå i läkarens arbetsuppgifter. Det

framhölls också att det i princip saknas en intressemotsättning i dessa fall

eftersom chefsöverläkaren har att i första hand välja en handlingslinje som är

till patientens fördel - även om inte patienten inser det. Chefsöverläkaren

handlar med andra ord för patientens bästa, vilket också är domstolens upp-

gift (prop. 1990/91:58 s. 275, JuU3y s. 5 f).

I motion So20 (m) begärs att chefsöverläkare skall ges en rätt att överklaga

domstolens beslut i mål enligt LPT och LRV.

Ett liknande förslag lämnades av Tvångspsykiatrikommittén (SOU

1998:32 s. 389 f). Som skäl för förslaget har kommittén angivit i huvudsak

följande. Den 1 maj 1996 infördes en obligatorisk s.k. tvåpartsprocess i de

allmänna förvaltningsdomstolarna. Detta innebär att en förvaltningsmyndig-

het är motpart om en enskild överklagar förvaltningsmyndighets beslut till

allmän domstol och att en förvaltningsmyndighet vars beslut ändras av en

förvaltningsdomstol som huvudregel kan överklaga domstolens beslut. Un-

dantag från tvåpartsprocess har dock medgetts för vissa måltyper, bl.a. mål

enligt LPT och LRV. Den allmänna utvecklingen i domstolarna går emeller-

tid mot att det skall vara en tvåpartsprocess och att detta förhållande är en

viktig beståndsdel i själva domstolsprocessen. En naturlig konsekvens av att

frågor om psykiatrisk tvångsvård prövas och avgörs av domstol är därför att

chefsöverläkaren får ställning som motpart. Ett led i en domstolsprövning är

vidare möjligheten för båda parter att överklaga ett beslut till högre instans.

Detta är av vikt, förutom för det särskilda målet som är under prövning, även

för prejudikatbildningen. Därtill kommer att chefsöverläkaren redan med

nuvarande förfaranderegler, genom sin roll som sökande, har en partsställ-

ning. Det finns inte någon anledning att tro att chefsöverläkarens agerande

vid domstolsförhandlingen kommer att förändras om han formellt får rollen

som motpart när patienten har överklagat ett beslut och får en möjlighet att

överklaga domstolens beslut. Övervägande skäl talade således enligt

Tvångspsykiatrikommitténs mening för att chefsöverläkaren skall få ställning

som motpart i mål enligt LPT och LRV.

Regeringen har däremot gjort bedömningen att chefsöverläkarens proces-

suella ställning inte bör förändras (s. 105 f). Enligt regeringen finns det i o

för sig en hel del fördelar med tvåpartsprocessen som talar för att införa en

sådan ordning också i mål enligt LPT och LRV. Mot detta talar emellertid

enligt regeringen att det är av största vikt att patienten och chefsöverläkaren

har ett bra förhållande till varandra. Chefsöverläkarens främsta uppgift är att

försöka få patienten frisk så snart som möjligt. Det är därför viktigt att pati

enten har förtroende för honom. Det faktum att chefsöverläkaren inför dom-

stolen direkt framställs som patientens motpart kan skada förtroendet och

samarbetet dem emellan. Enligt regeringens mening vore det mycket olyck-

ligt om den förtroendefulla relationen mellan läkare och patient skulle för-

svåras. Detta överväger enligt regeringen de fördelar som skulle stå att vinna

genom att ge chefsöverläkaren en överklaganderätt.

Utskottet delar regeringens syn i denna fråga och föreslår att motion So20

(yrkande 5) avstyrks i nu behandlad del.

Övrigt

I övrigt har utskottet ingenting att anföra med anledning av regeringens

förslag i de delar som ligger inom utskottets beredningsområde.

Stockholm den 14 mars 2000

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Ingvar

Johnsson (s), Märta Johansson (s), Margareta

Sandgren (s), Alice Åström (v), Ingemar Vänerlöv

(kd), Anders G Högmark (m), Ann-Marie

Fagerström (s), Maud Ekendahl (m), Helena Frisk

(s), Yvonne Oscarsson (v), Ragnwi Marcelind (kd),

Jeppe Johnsson (m), Kia Andreasson (mp), Gunnel

Wallin (c), Siw Persson (fp) och Göran Norlander

(s).

Avvikande meningar

1. Psykiskt störda lagöverträdare

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe

Johnsson (m) anför:

Vi stödjer i och för sig de förslag som lämnats i regeringens proposition då

dessa stärker tryggheten och säkerheten såväl för dem som blir föremål för

psykiatrisk tvångsvård som för allmänheten. Svagheter kvarstår dock i fråga

om rättssäkerheten för de anhöriga, vårdpersonalen och allmänheten i stort.

Många av de farligaste brottslingarna finns bland dem som överlämnas till

rättspsykiatrisk vård. Vid farlighetsbedömningar och beslut om utskriv-

ningsprövning grundas bedömningen i realiteten på mer eller mindre kvalifi-

cerade gissningar. Även efter långvarig kännedom kan det vara nästan omöj-

ligt för en läkare att bedöma om en psykiskt störd person kommer att åter-

falla i brottslighet eller inte.

Mot denna bakgrund anser vi att brottslingar som överlämnas till rättspsy-

kiatrisk vård som huvudregel skall få en tidsangivelse avseende den minsta

strafftid som skall avtjänas. Om patientens vårdbehov upphör innan denna tid

har gått ut skall han avtjäna resterande strafftid i vanligt fängelse.

Det är i och för sig positivt att en kommitté har tillsatts för att bereda dess

frågor. Enligt vår mening är det dock angeläget att redan nu lösa de problem

som föreligger beträffande påföljden för psykiskt störda lagöverträdare.

Regeringen bör därför med anledning av vad som anförs i motion So20 yr-

kandena 1 och 2 ges i uppdrag att skynda på utredningens förslag i dessa

delar och snarast återkomma till riksdagen med förslag till lagändringar i

enlighet med vad vi har anfört.

2. Permission för häktade m.fl.

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe

Johnsson (m) anför:

Vi anser inte att det bör införas någon möjlighet till permission för de häkta-

de som genomgår rättspsykiatrisk vård. Enligt vår uppfattning är det inte

dokumenterat att det föreligger några påtagliga problem med den ordning

som råder i dagsläget. Regeringens förslag bör därför, som förespråkas i

motion So20 yrkande 3, avslås i denna del.

3. Verkställighet av beslut om utvisning, avvisning eller

utlämning

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe

Johnsson (m) anför:

Vi anser att förslaget att ändra bestämmelsen i 29 § LPT på sådant sätt att

tvångsvården kan bestå under det att beslut om avvisning, utvisning och

utlämning verkställs kan ifrågasättas. Om verkställigheten av beslutet drar ut

på tiden finns det, så som bestämmelsen utformats, en risk för att tvångsvår-

den kan komma att användas som ett tvångsmedel i avvaktan på verkställig-

heten trots att vårdbehovet upphört. Detta är enligt vår mening inte accepta-

belt. Att under sådana förhållanden låta tvångsvården bestå skulle också stå i

strid med internationella åtaganden och konventioner då endast den som är

psykiskt sjuk får underkastas tvångsvård. Möjligheterna att verkställa beslut

om avvisning, utvisning eller utlämning får i stället säkerställas genom

tvångsomhändertagande på annan grund. 29 § LPT bör därför utformas på ett

sådant sätt att det klart framgår att tvångsvården inte får bestå när förutsätt

ningarna för sådan vård upphört.

Regeringen bör med anledning av motion So20 yrkande 4 ges i uppdrag att

återkomma till riksdagen med ett nytt lagförslag som tillgodoser vad vi här

anfört. I avvaktan härpå bör regeringens förslag i denna del avslås.

4. Partsställning för chefsöverläkare

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe

Johnsson (m) anför:

Vi delar Tvångspsykiatrikommitténs mening att chefsöverläkare bör ges en

rätt att överklaga domstolens beslut enligt LPT och LRV. Enligt vår uppfatt-

ning finns det flera fördelar att vinna på att införa en tvåpartsprocess i dess

mål. Som Tvångspsykiatrikommittén framhållit finns det däremot inte anled-

ning att tro att chefsöverläkarens agerande kommer att förändras om han får

rollen som motpart och ges en möjlighet att överklaga domstolens beslut.

Enligt vår uppfattning är risken för att den förtroendefulla relationen mellan

chefsöverläkaren och patienten skadas därför liten.

Regeringen bör som föreslås i motion So20 yrkande

5 ges i uppdrag att till riksdagen återkomma med

förslag till lagändringar som innebär att

chefsöverläkaren ges en överklaganderätt i dessa

mål.

Utskottets förslag till ändringar i regeringens

lagförslag

Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1129) om

rättspsykiatrisk vård

Regeringens förslag

Utskottets förslag

11 b §

Den som är häktad eller är intagen

på en enhet för rättspsykiatrisk un-

dersökning och genomgår rätts-

psykiatrisk vård får ges tillstånd att

vistas utanför sjukvårdsinrättningens

respektive undersökningsenhetens

område enbart för att besöka en

närstående som är svårt sjuk, närvara

vid en närståendes begravning eller

om det annars finns synnerliga skäl.

Om missbruk inte kan befaras kan

den som är häktad eller intagen på en

enhet för rättspsykiatrisk under-

sökning och som genomgår rätts-

psykiatrisk vård ges tillstånd att un-

der viss kort tid vistas utanför sjuk-

vårdsinrättningens respektive under-

sökningsenhetens område för att

besöka en närstående som är svårt

sjuk, närvara vid en närståendes

begravning eller om det annars finns

synnerliga skäl. Under vistelsen

utanför sjukvårdsinrättningens re-

spektive undersökningsenhetens

område skall den som är häktad

bevakas, om inte en sådan tillsyn av

särskilda skäl kan antas vara onödig.

En fråga om tillstånd enligt första

stycket prövas av Kriminalvårds-

styrelsen.

En fråga om tillstånd enligt första

stycket prövas av Kriminalvårds-

styrelsen. I beslutet skall anges om

patienten skall stå under bevakning

eller inte.