Bet. 1999/2000:SoU9

Socialutskottets betänkande

1999/2000:SOU09

Hälso- och sjukvårdsfrågor m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1999/2000

SoU9

Sammanfattning

I betänkandet behandlas regeringens skrivelse 1999/2000:21 Redogörelse för

en överenskommelse mellan staten och landstingen om ersättningar till

hälso- och sjukvården för år 2000 samt fem motionsyrkanden i anledning av

skrivelsen. Den ekonomiska ramen för år 2000 uppgår till sammanlagt 1 182

miljoner kronor. Beloppet skall fördelas mellan landets 21 landsting.

Bidraget har huvudsakligen betydelse som signal- och stimulansmedel

gentemot sjukvården och bör ställas i relation till de drygt 95 miljarder

kronor som landstingen använder för att finansiera hälso- och sjukvården.

I betänkandet behandlas också drygt 200 motionsyrkanden om hälso- och

sjukvård från den allmänna motionstiden 1999.

Utskottet föreslår att skrivelsen inte skall föranleda någon åtgärd av

riksdagen.

Samtliga motionsyrkanden avstyrks.

I betänkandet finns 58 reservationer och 2 särskilda yttranden.

Regeringens skrivelse

I skrivelsen 1999/2000:21 Redogörelse för en överenskommelse mellan

staten och landstingen om ersättningar till hälso- och sjukvården för år 2000

lämnas en redogörelse för den överenskommelse som den 28 september 1999

träffades mellan företrädare för staten och landstingen.

Motionerna

Motioner i anledning av skrivelsen

1999/2000:So18 av Chris Heister m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om regeringens lösning på vårdkrisen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om införande av en nationell vårdgaranti,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om införande av en obligatorisk hälsoförsäkring.

1999/2000:So19 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om införande av en vårdgaranti,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om finansiell samverkan.

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1999

1999/2000:So204 av Kenth Skårvik och Kerstin Heinemann (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om vården av fibromyalgisjuka,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om försäkringskassornas gemensamma syn på diagnoser vid

fibromyalgi,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av hjälpmedel för fibromyalgisjuka,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ergonomiska åtgärder på arbetsplatsen.

1999/2000:So205 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Nollvision i

vården.

1999/2000:So206 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot

orättvisor i vården.

1999/2000:So207 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om äggdonationer.

1999/2000:So208 av Sofia Jonsson (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om förebyggande insatser för ätstörningar,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om forskning,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om rätt att välja vårdform.

1999/2000:So215 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om analys av orsakerna bakom missöden och komplikationer i

vården,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om program för förebyggande av missöden och komplikationer i

vården.

1999/2000:So217 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för

att lösa medicinska och hälsopolitiska konflikter.

1999/2000:So225 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, s, v, c, mp) vari yrkas

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att tillgodose homo-/bisexuellas och transpersoners behov av

hälso- och sjukvård,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om möjligheten till anonym testning av hiv.

1999/2000:So226 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om analys av orsakerna till de tekniska missöden och skador som

inträffat i vården inklusive de läkemedelsbiverkningar som förorsakat

sjukhusvård.

1999/2000:So233 av Inger Strömbom (kd) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en

obligatorisk registrering av vårdrelaterade infektioner.

1999/2000:So234 av Bertil Persson och Hans Hjortzberg-Nordlund (m) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av att ta Prioriteringsutredningens ställningstaganden på

allvar och om behovet av att prioritera den tunga akutsjukvården och

kronikervården.

1999/2000:So236 av Kenneth Johansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om satsning på ett nationellt hälsonät,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en samlad översyn av lagstiftningen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en samordning av utbyggnaden av ett nationellt hälsonät.

1999/2000:So238 av Maud Ekendahl och Cristina Husmark Pehrsson (m)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att införa en särskild lag om dödsfallsutredning.

1999/2000:So242 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot

bristande rehabilitering för barn med hjärnskada.

1999/2000:So243 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tvärvetenskapligt

samarbete angående kvinnor och smärta.

1999/2000:So245 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att

skapa nödvändiga resurser för att psykologisk kompetens skall kunna bli en

obligatorisk resurs och en självklar tillgång för patienten i primärvården.

1999/2000:So247 av Carlinge Wisberg m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en

kartläggning av lobotomeringsverksamheten under 1940- och 1950-talen.

1999/2000:So254 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om behovet av ett rikstäckande ambulanshelikoptersystem där läkare ingår i

grundbemanningen.

1999/2000:So255 av Liselotte Wågö (m) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att

speciellt studera värdet av den samhällsnytta som kan tillföras hälso- och

sjukvården genom brukarägande.

1999/2000:So258 av Dan Ericsson (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en statlig utredning om omfattningen av lobotomioperationer i

Sverige,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om statlig ersättning till lobotomerade från 1940- och 50-talen som

fortfarande är i livet.

1999/2000:So261 av Ingvar Eriksson och Göte Jonsson (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ny vårdgaranti inom sjuk-

vården i enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en allmän hälsoförsäkring

i enlighet med vad som anförts i motionen.

1999/2000:So262 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om åldersdiskriminering utförd av vårdgivare,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om åldersgräns för yrkesutövning.

1999/2000:So265 av Kerstin-Maria Stalin (mp) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av

inrättande av platser för den praktiska tjänstgöringen för psykologer (PTP).

1999/2000:So267 av Lennart Fridén (m) vari yrkas att riksdagen hos rege-

ringen begär en utredning om vad en abort innebär för smärtupplevelser för

fostret och vad resultatet skall få för konsekvenser.

1999/2000:So274 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om erfarenheter av planekonomi i sjukvården,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om problemen i svensk sjukvård,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om sjukvårdens finansiering,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om monopol respektive mångfald och valfrihet i sjukvården,

5. att riksdagen beslutar att införa en allmän obligatorisk hälsoförsäkring i

enlighet med vad som anförts i motionen,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om den s.k. nationella handlingsplanen för sjukvården,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om hinder mot att sjukhus drivs utifrån privata vinstintressen,

9. att riksdagen beslutar införa en nationell vårdgaranti och utkrävbara pa-

tienträttigheter i enlighet med vad som anförts i motionen,

10. att riksdagen beslutar ändra reglerna för etablering och drift av privat

verksamhet på sjukvårdens område så att de överensstämmer med vad som

gällde vid utgången av år 1994, i enlighet med vad som anförts i motionen,

11. att riksdagen beslutar avskaffa den övre åldersgränsen för rätten att,

utan huvudmannens beslut, erhålla sjukvårdsersättning, i enlighet med vad

som anförts i motionen,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en sjukvård utan gränser.

1999/2000:So280 av Elizabeth Nyström och Jeppe Johnsson (m) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen an-

förts om att uppdra åt Socialstyrelsen att initiera en samlad strategi.

1999/2000:So283 av Kenth Skårvik (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om Socialstyrelsens utvärdering av verksamheten med patientansva-

rig läkare,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att överväga möjligheten att utse annan yrkesutövare än läkare

som patientansvarig behandlare.

1999/2000:So285 av Sonja Fransson (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att se över om-

kostnadsersättningen för levande organdonatorer.

1999/2000:So288 av Chatrine Pålsson (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om Socialstyrelsens utvärdering av verksamheten med patientansva-

rig läkare,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om möjligheten att utse annan yrkesutövare än läkare som patien-

tansvarig behandlare.

1999/2000:So289 av Margareta Andersson och Lena Ek (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om att förbättra de överviktigas situation.

1999/2000:So290 av Chatrine Pålsson (kd) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utreda beho-

vet av formerna för ersättning från samhället för privat psykologisk utred-

ning, behandling och psykoterapi.

1999/2000:So292 av Tuve Skånberg (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om implementering i svensk lagstiftning av WHO:s rekommendation

om när foster juridiskt sett skall räknas som barn,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om praxis för den gräns för hur sent i graviditeten aborter får

beviljas.

1999/2000:So294 av Helena Bargholtz (fp) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den av soci-

alutskottet föreslagna utredningen rörande en samlad tillsynslagstiftning och

ett utökat skydd mot kvacksalveri inom psykologisk och psykoterapeutisk

verksamhet snarast bör initieras.

1999/2000:So300 av Lars Hjertén och Liselotte Wågö (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om behovet av bättre samverkan mellan offentliga och privata vårdgivare.

1999/2000:So302 av Yvonne Oscarsson m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att

ätstörningsproblemen bör bli föremål för åtgärder i arbetet med den natio-

nella handlingsplanen som skall upprättas för sjukvården.

1999/2000:So309 av Gustaf von Essen (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att det bör utredas om utlämnande av kön utifrån fosterdiagnostik

som kan utnyttjas i abortivt syfte strider mot hälso- och sjukvårdslagen och

sekretesslagen i övrigt,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att exakt tidsgräns för hur långt upp i graviditeten informations-

förbud i så fall skall gälla överlåts på Statens medicinsk-etiska råd.

1999/2000:So310 av Gustaf von Essen (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att livstestamenten - om de görs juridiskt bindande - bör upprät-

tas i två standardversioner enligt ovan,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att hospisverksamheten byggs ut inom samtliga landsting,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att utökade resurser till forskning om hospis, anestesi och om

palliativ vård frigörs.

1999/2000:So314 av Chris Heister m.fl. (m) vari yrkas

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag baserat på Smittskyddsutred-

ningens förslag i enlighet med vad som anförts i motionen.

1999/2000:So320 av Ulla-Britt Hagström m.fl. (kd) vari yrkas

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om faran av en åldersgräns i sjukvården.

1999/2000:So322 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att vårdyrkenas status måste höjas,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om vikten av att rekrytera studenter inom bristyrken inom vården,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en snabbutredning av kommande behov av personal inom apote-

karverksamheten,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att förbättra jämställdheten mellan könen i vårdsektorn,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att svensk vård kan bli en exportsuccé,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om primärvården,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om distriktssköterskornas utbildning,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om vikten av mångfald i vården,

9. att riksdagen beslutar att återinföra husläkarlagen,

10. att riksdagen beslutar att all öppenvård skall konkurrensutsättas,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om förstärkt kvalitetsgaranti,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ett slopat krav på remisstvång,

13. att riksdagen beslutar att återinföra den fria etableringsrätten för privata

allmänläkare, barnläkare, gynekologer, geriatriker, sjukgymnaster och barn-

morskor,

14. att riksdagen beslutar att återinföra rätten för läkare med specialist-

kompetens att överlåta sin praktik till läkare med samma eller likartad speci-

alistkompetens,

15. att riksdagen beslutar att upphäva 65-årsregeln för privata vårdgivare,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att beställarkompetensen måste stärkas,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om upprättande av nationella vårdprogram,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om valfrihet inom mödravården och barnhälsovården,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om psykiatrin,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att regeringen skall avtala med Landstingsförbundet om att det

införs en vårdgaranti fr.o.m. den 1 april 2000,

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ett bättre högkostnadsskydd,

24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att upprätta en handlingsplan för en jämställd hälso- och sjukvård,

25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om kvalitetsutvärderingar.

1999/2000:So327 av Kenneth Johansson m.fl. (c) vari yrkas

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts rörande forskning om de reumatiska sjukdomarna i ett paramedi-

cinskt och i ett omvårdnadsperspektiv.

1999/2000:So329 av Barbro Feltzing (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om forskning för behandling av pisksnärtsskador.

1999/2000:So330 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari yrkas

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ökad öppenhet för alternativa behandlingsmetoder,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om uppdrag till SBU om att intensifiera arbetet med att utvärdera

alternativa behandlingsmetoder för att klarlägga deras vetenskapliga värden,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att uppmuntra inrättandet av brukarråd,

17. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i hälso-

och sjukvårdslagen att s.k. second opinion blir tillgänglig för alla patienter,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om utvidgad patientutbildning,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om vikten av att skilja på finansierings- och utförandeansvaret för att

stärka det politiska ansvaret,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ökad mångfald av vårdgivare,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om införande av en vårdgaranti,

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om förändrad roll för sjukhusen.

1999/2000:So331 av Gunilla Wahlén m.fl. (v) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av kompetensutveckling för alla yrkeskategorier inom

vård och omsorg.

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om tolkservicen vid landets sjukhus,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om strategier för samverkan i frågor som rör kvinnors hälsa.

1999/2000:So335 av Torgny Danielsson och Marina Pettersson (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen an-

förts om behovet av platser för praktisk tjänstgöring för psykologer.

1999/2000:So338 av Agneta Lundberg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lagstadgad

skyldighet för arbetsterapeuter att föra journal utanför hälso- och sjukvårdens

ansvarsområde.

1999/2000:So348 av Carina Hägg (s) vari yrkas att riksdagen som sin me-

ning ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av analys

vad gäller offentlig och privat vård.

1999/2000:So350 av Torgny Danielsson och Marina Pettersson (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen an-

förts om rehabiliteringsmöjligheter för barn med traumatiska hjärnskador.

1999/2000:So353 av Carina Hägg (s) vari yrkas att riksdagen som sin me-

ning ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en förbättrad lag-

stiftning och tillsyn vad avser det psykologiska verksamhetsområdet.

1999/2000:So355 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om inriktningen av sjukvården inför arbetet med den nationella

handlingsplanen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att inrätta en patientombudsman.

1999/2000:So359 av Stig Sandström m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för

att underlätta för invandrad sjukvårdspersonal att bli legitimerad i Sverige.

1999/2000:So368 av Mikael Oscarsson m.fl. (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en utredning med syfte att utreda varför kvinnor väljer abort,

vilket stöd kvinnorna önskar och andra aspekter som kan tänkas påverka

aborttalet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en analys av varför Sverige har högst aborttal i Norden,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ett åtgärdsprogram för hur antalet aborter skall kunna minskas.

1999/2000:So370 av Anita Jönsson och Lisbeth Staaf-Igelström (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om bättre samordning av forskningsresultat och tvärvetenskaplig

metodutveckling för att öka kvaliteten i vården för kvinnor med smärta.

1999/2000:So371 av Kenneth Johansson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om obduk-

tionsverksamheten i Sverige.

1999/2000:So373 av Mikael Oscarsson och Jan Erik Ågren (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att hospisverksamheten byggs ut inom samtliga landsting,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om utökade resurser till forskning om hospis, anestesi och palliativ

vård.

1999/2000:So376 av Mikael Oscarsson (kd) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär en utredning om samarbete mellan optiker och ögonläkare

för tidig diagnos av glaukom.

1999/2000:So380 av Thomas Julin m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utreda

möjligheten till ett utgiftstak som täcker de befintliga högkostnadsskydden

m.m.

1999/2000:So381 av Kerstin-Maria Stalin (mp) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Socialsty-

relsen utvärderar verksamheten med patientansvarig läkare och överväger

möjligheten att utse annan yrkesutövare än läkare som patientansvarig be-

handlare.

1999/2000:So390 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin me-

ning ger regeringen till känna vad i motionen anförts om integration av psy-

koterapi och psykologiska kunskaper i sjukvården.

1999/2000:So394 av Amanda Agestav (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en utredning med uppgift att belysa tonårsaborternas ökning,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag på en nationell handlingsplan

för att minska antalet tonårsaborter.

1999/2000:So395 av Harald Bergström (kd) vari yrkas att riksdagen begär att

regeringen ger Folkhälsoinstitutet i uppdrag att sammanställa lättillgänglig

information om möjligheten till adoption.

1999/2000:So396 av Holger Gustafsson och Tuve Skånberg (kd) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen an-

förts om könsbestämning av foster.

1999/2000:So397 av Amanda Agestav (kd) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en djupare studie

av termalbad som sjukvårdsbehandling av fibromyalgipatienter.

1999/2000:So399 av Ragnwi Marcelind (kd) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att

psykoterapi och psykologisk kunskap i större omfattning tillvaratas inom

vårdens olika verksamheter.

1999/2000:So401 av Chatrine Pålsson (kd) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om screening för att

upptäcka prostatacancer.

1999/2000:So402 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om abortförebyggande åtgärder,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om tidsgränsen då Socialstyrelsens prövning krävs,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om livsduglighet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att se den abortsökande kvinnan i ett psykosocialt sammanhang,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om stödsamtal,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om utbildning av personal som deltar i stödsamtal,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om abortförebyggande och graviditetsstödjande forskning,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om familjerådgivning och preventivmedelsrådgivning.

1999/2000:So410 av Nils-Göran Holmqvist (s) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av

att tillskapa nödvändiga resurser för att psykologisk kompetens skall kunna

bli en resurs - och tillgång för patienten - i primärvården.

1999/2000:So426 av Yvonne Oscarsson m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om den nationella handlingsplanen för sjukvården,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en kartläggning och utredning av Socialstyrelsen.

1999/2000:So430 av Mona Berglund Nilsson m.fl. (s) vari yrkas att riksda-

gen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

bidragssystemet för glasögon till barn.

1999/2000:So432 av Carina Moberg och Liselotte Wågö (s, m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att behovsbilden inom respektive specialistområde inom sjuk-

gymnastiken undersöks och tydliggörs,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att riksdagen begär att regeringen skyndsamt låter utreda kostna-

den för den i motionen föreslagna specialistutbildningen för sjukgymnaster,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att kostnaden för den föreslagna specialistutbildningen finansieras

inom ramen för det av regeringen föreslagna anslaget för kompetensutbild-

ning.

1999/2000:So436 av Märta Johansson (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en snar utred-

ning om ersättningsfrågor till levande donatorer av organ eller vävnader.

1999/2000:So437 av Siw Wittgren-Ahl m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om piercing och

tatuering.

1999/2000:So438 av Kerstin-Maria Stalin (mp) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av

psykologisk kompetens inom primärvården.

1999/2000:So442 av Marianne Jönsson (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av en ökad tillgång på specialistutbildade neurologer,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att barn med epilepsi måste ges större tillgång till högspecialise-

rad epilepsivård.

1999/2000:So451 av Kenneth Johansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om de principiella utgångspunkterna för en mångfald av vårdgivare,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om entreprenad inom sjukhusvården,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att stimulera den sociala ekonomin inom hälso- och sjukvårdens

område,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en översyn av lagstiftningen för att säkra lika villkor för olika

driftsformer i enlighet med vad som anförts i motionen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av jämförbara nyckeltal.

1999/2000:So452 av Sonja Fransson (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en bredare syn på samsyn mellan den medicinska rehabiliteringen

och den arbetslivsinriktade rehabiliteringen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om otraditionella behandlingsmetoder för patienter med FM.

1999/2000:So455 av Göte Jonsson och Ingvar Eriksson (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om åtgärder för att minska antalet tonårsaborter.

1999/2000:So457 av Marianne Andersson och Rigmor Ahlstedt (c) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om tillämpning och utvärdering av reformen om amalgamsanering

inom hälso- och sjukvårdens ram,

1999/2000:So458 av Lena Ek m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen som sin me-

ning ger regeringen till känna vad i motionen anförts om barnlösa par.

1999/2000:So460 av Carina Hägg (s) vari yrkas att riksdagen som sin me-

ning ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inrättande av ett

kunskapscentrum för livsåskådnings- och trosfrågor.

1999/2000:So461 av Karin Olsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inrättande av

specialitet inom kunskapsområdet ortopedisk medicin.

1999/2000:So463 av Margit Gennser (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behandling av lymfterapeuter vid komplikationer efter bröstcan-

ceroperationer,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att de statliga kostnaderna för behandling av lymfterapeuter skall

avräknas mot statens bidrag till landstingen.

1999/2000:So465 av Eva Arvidsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att

snabbt ta fram kompletterande utbildningar inom sjukvård för att öka mång-

falden inom vård och utbildning och därigenom ta till vara den arbetskrafts-

resurs som invandrarna utgör.

1999/2000:So467 av Viviann Gerdin och Gunnel Wallin (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att kvinnors sjukdomar och symtom måste tas på lika stort allvar

som mäns,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att bearbeta attityder inom Försäkringskassan,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att stödja forskning rörande fibromyalgi,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att stödja smärtforskningen inklusive alternativa behandlingsme-

toder,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om smärtbehandling och om att följa upp Socialstyrelsens tidigare

utredning angående smärta.

1999/2000:So468 av Ulla Wester och Kaj Larsson (s) vari yrkas att riksda-

gen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

behov av statlig styrning vad gäller datasäkerhet inom sjukvården.

1999/2000:So477 av Ewa Larsson m.fl. (mp, s, m, kd, c, fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om behovet av kunskap om MSBP i Sverige.

1999/2000:So482 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om 20 000 nya vårdplatser under en tioårsperiod,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att resurserna till kommun och landsting främst skall användas till

god vård och omsorg för svårt och långvarigt sjuka,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om vårdgaranti,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om personalrekrytering till vårdyrken,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om vårdpersonalens yrkesinnehåll, fortbildning, kompetenskrav och

karriärvägar,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om bristen på specialistutbildade läkare,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av "fler händer i vården",

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om administration inom sjukvården,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en värdighetsgaranti,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av ökad mångfald bland vårdgivare,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att ett ackrediteringssystem införs på nationell eller regional nivå,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att förstärka primärvården med kurator och psykolog,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att en översyn bör göras av hela systemet med högkostnadsskydd.

1999/2000:So484 av Desirée Pethrus Engström (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att staten ser migrän som en samhällsekonomisk angelägenhet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om vikten av att forskning om barn och migrän uppmuntras,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om migränikers rätt till effektiv behandling och medicinering,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om möjligheten att överväga om migräniker bör få lägre högkost-

nadsskydd eller gratis mediciner.

1999/2000:So486 av Marianne Andersson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av analyser av de sociala och ekonomiska effekterna av

alternativa behandlingsmetoder,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om förändring av lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjuk-

vårdsområdet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av forskning om alternativmedicin,

4. att riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om riktade

resurser till ett kompetenscentrum och till forskning i enlighet med vad i

motionen anförts,

6. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om alternativa behand-

lingsmetoder.

1999/2000:So488 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) vari yrkas

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om rehabilitering för barn med hjärnskada,

1999/2000:So493 av Lars Gustafsson m.fl. (kd) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att migräniker efter behov har rätt till effektiva smärtlindrande

mediciner,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om det abortförebyggande arbetet.

1999/2000:Sk693 av Tasso Stafilidis (v) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om kostnadsfria preventivmedel.

1999/2000:Sf637 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari yrkas

27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om rätten till tolk.

1999/2000:Ub431 av Yvonne Ruwaida och Mikael Johansson (mp) vari

yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om kraven på vetenskapligt beprövad erfarenhet hos legitimerad

personal och att Socialstyrelsen ges i uppgift av regeringen att se över om

legitimationen hos sådana som överträder detta kan dras in.

1999/2000:A807 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas

26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en handlingsplan för hur hälso- och sjukvården skall utformas så

att vården i ordets rätta bemärkelse skall bli jämställd.

1999/2000:A819 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att prioritera forskning om preventivmedel i allmänhet och för

män i synnerhet.

Utskottet

Regeringens skrivelse

I skrivelsen 1999/2000:21 lämnas en redogörelse för den överenskommelse

som den 28 september 1999 träffades mellan företrädare för staten och

landstingen om vissa ersättningar till hälso- och sjukvården för år 2000.

Parterna har enats om att utgiftsramen för år 2000, 1 182 miljoner kronor,

skall fördelas enligt följande.

Den ekonomiska omfattningen av överenskommelsen för år 2000

1. Att stärka patientens ställning 848 mkr

1.1 Förbättrad tillgänglighet 789

Ökad delaktighet

1.2 Ersättning för vissa verksamheter 50

1.3 Nationella informationssystem (STRAMA

3 mkr, producentobunden läkemedels-

information 6 mkr) 9

2. Rehabiliterings- och behandlingsinsatser 235

3. Nationellt utvecklingsarbete 31 mkr

3.1 Verksamhetsutveckling 20

3.2 Särskilda medel för utvecklingsarbete 11

4. Stöd för kunskapsbaserad vård 5 mkr

5. Stöd till IT-utveckling 10 mkr

6. Nationellt råd 2 mkr

7. Bidrag inom hjälpmedelsområdet 51 mkr

7.1 Ersättning till Hjälpmedelsinstitutet 45,5

7.2 Metod och kunskapsutveckling 5,5

Summa: 1 182 mkr

Enligt överenskommelsen skall huvuddelen av medlen, totalt 848 miljoner

kronor, användas för en långsiktig satsning på att stärka patientens ställning

inom svensk hälso- och sjukvård. Parterna vill verka för att patienterna

överlag skall finna tillgängligheten inom vården rimlig. Behovet av att på-

tagligt förbättra tillgängligheten i hälso- och sjukvården kvarstår oförändrat.

Landstingsförbundet har med anledning av 1999 års överenskommelse på-

börjat ett arbete som syftar till att tydliggöra vilka valmöjligheter som finns

inom vården. Under hösten 1999 kommer förbundets styrelse att ta ställning

till en ny rekommendation till landstingen som tydliggör valmöjligheterna

och som innebär större likhet över landet. Parterna har den gemensamma

uppfattningen att Landstingsförbundets arbete bör fullföljas innan frågan om

en lagstiftning övervägs vidare.

Parterna har i överenskommelsen framfört att de anser att frågan om att

förbättra läkarinsatserna i den kommunala äldrevården skall ha fortsatt hög

prioritet.

Av överenskommelsen framgår vidare att parterna framfört att de är eniga

kring betydelsen av att stärka patientens inflytande och delaktighet i vården.

Parterna gör samtidigt bedömningen att det ställer krav på ett fortsatt föränd-

rat arbetssätt i hälso- och sjukvården som utgår från att patienterna är delak-

tiga och ses som en resurs. I landstingen pågår också utvecklingsarbete för

att göra verklighet av dessa ambitioner. I en kartläggning som Landstings-

förbundet genomfört framgår att arbetet med att stärka patientens ställning i

allmänhet ingår som en integrerad del i landstingens budget- och planerings-

arbete. Flera landsting framhåller att informations- och kompetensutveck-

lingsaktiviteter som syftar till ökad patientfokusering ingår i ordinarie ut-

vecklingsaktiviteter. Parterna konstaterar att ett fortsatt långsiktigt utveck-

lingsarbete på lokal nivå är avgörande för att åstadkomma förändring i prak-

tiken.

I överenskommelsen påpekas vidare att det finns vissa verksamheter inom

den svenska hälso- och sjukvården vars kostnader belastar några få landsting

mer än andra och att ett exempel på sådan verksamhet är tvångsisolering av

hivsmittade. För att kompensera dessa landsting avsätts enligt överenskom-

melsen 50 miljoner kronor.

Ett nätverk benämnt STRAMA (Strategigrupper för rationell antibioti-

kaanvändning och minskad antibiotikaresistens) har sedan år 1995 bl.a.

arbetat med att sprida information i syfte att åstadkomma en rationell och

långsiktigt hållbar användning av antibiotika. Parterna har enats om att under

maximalt tre år fördela 3 miljoner kronor årligen till STRAMA. Parterna är

vidare överens om att avsätta 6 miljoner kronor för producentobunden läke-

medelsinformation.

Även för år 2000 lämnas särskild ersättning för medicinska rehabiliterings-

och behandlingsinsatser. Ersättningsbeloppet är oförändrat jämfört med åren

1998 och 1999, dvs. 235 miljoner kronor.

Parterna är överens om att arbetet med stöd till kunskaps- och verksam-

hetsutveckling inom hälso- och sjukvården bör fortsätta och vidareutvecklas.

31 miljoner kronor avsätts för detta ändamål. Medlen skall bl.a. användas till

projektet Väntetider i vården samt Socialstyrelsens utvecklingsarbete rörande

behandlingsindikationer och prioriteringar.

Den snabba kunskapsutvecklingen inom hälso- och sjukvården tillsam-

mans med ökande vårdbehov och knappa ekonomiska resurser förstärker

behovet av att säkerställa att vården baseras på vetenskapliga metoder. Sta-

tens beredning för utvärdering av medicinsk metodik (SBU) har till uppgift

att utvärdera befintlig och ny medicinsk metodik samt att förmedla resultaten

till sjukvårdshuvudmännen. Parterna har enats om att avsätta 5 miljoner

kronor i syfte att stödja arbetet med att få bättre genomslag för nya forsk-

ningsresultat.

I överenskommelsen anförs att det finns behov av ett nationellt organ för

strategiska frågor på IT-området som arbetar på uppdrag och med finansiellt

stöd av alla sjukvårdshuvudmän och vårdgivare, såväl offentliga som privata.

Landstingsförbundet utreder för närvarande de närmare formerna för ett

sådant nationellt organ. Inriktningen är att organisationen skall vara i funk-

tion fr.o.m. årsskiftet 1999/2000. För detta ändamål har parterna enats om att

avsätta 10 miljoner kronor år 2000.

I 1999 års överenskommelse beslutades inrätta ett råd för hälso- och sjuk-

vårdspolitik. I samband med avvecklingen av Spri (Hälso- och sjukvårdens

utvecklingsinstitut) har inriktningen för ett sådant råd ytterligare belysts.

Avsikten är att rådet skall vara forum för en kontinuerlig dialog mellan staten

och huvudmännen i angelägna vårdfrågor. Parterna har beslutat att avsätta

2 miljoner kronor till rådets verksamhet.

Av överenskommelsen framgår vidare att 51 miljoner kronor avsätts till

bidrag inom hjälpmedelsområdet.

Slutligen anförs i överenskommelsen att i samband med överenskommel-

sen för år 1998 kom parterna överens om att samtliga mottagare av ekono-

misk ersättning, som utbetalats enligt överenskommelsen, skall följa upp och

redovisa användningen och resultaten av de tilldelade medlen.

Landstingsförbundet har gjort en kartläggning av landstingens arbete med

att stärka patientens ställning under år 1998. Av denna framgår att arbetet

med att stärka patientens ställning i allmänhet ingår som en integrerad del i

ordinarie utvecklingsaktiviteter både gällande vård och behandling och vår-

dens organisation. Det handlar således om fortlöpande aktiviteter som ge-

nomsyrar hela organisationen. Mot denna bakgrund har parterna enats om att

begränsa redovisningen för år 2000 till de centrala aktörer som erhåller eko-

nomisk ersättning enligt överenskommelsen.

Hälso- och sjukvårdens organisation, finansiering m.m.

I motion So274 av Bo Lundgren m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande om vad

i motionen anförts om erfarenheter av planekonomi i sjukvården (yrkande 1).

Motionärerna anför att det i utvecklade marknadsekonomier går att ge alla

som behöver en kvalificerad vård i tid. Detta är däremot inte möjligt i socia-

listiska samhällen eller system. Tvärtom måste sjukvården organiseras i

friare former, så att patienten kan välja sjukvård som har god kvalitet och

som förmår följa med i den snabba globala kunskapsutvecklingen på det

medicinska området. Motionärerna begär vidare ett tillkännagivande om vad

i motionen anförts om problemen i svensk sjukvård (yrkande 2). Motionärer-

na anför att vårdköerna numera är mycket långa och att väntan på behandling

skapar mycket lidande och oro hos patienterna. De långa väntetiderna skapar

också stora kostnader för samhället i form av bl.a. produktionsbortfall genom

sjukfrånvaro och förtidspensioneringar samt de extra sociala stödinsatser

som inte minst pensionärer kan behöva under väntetiden eller efter en mindre

framgångsrik operation. Vidare anförs att personalen inom sjukvården är

missnöjd och att utvecklingsmöjligheterna är små. I yrkande 3 begärs ett

tillkännagivande om sjukvårdens finansiering. Enligt motionärerna har ten-

densen varit att länder med skattefinansierade system söker sig mot lösningar

i form av obligatorisk sjukvårdsförsäkring. Det är också den finansierings-

form som de nya industriländerna, t.ex. Korea och Taiwan, väljer. Det ger en

mer flexibel finansiering och större utrymme för den enskildes önskemål och

prioriteringar. Vidare begär motionärerna i yrkande 4 ett tillkännagivande

om vad i motionen anförts om monopol respektive mångfald och valfrihet i

sjukvården. Motionärerna anför att en ökad mångfald och konkurrens ger

stora välfärdsvinster, inte bara genom bättre tillgänglighet och ökad kvalitet

utan också därför att resurser frigörs genom ett bättre resursutnyttjande.

Alternativ till de offentliga monopolen är inte viktiga bara för att få resurse

na att räcka längre eller för att klara de nya krav som ställs på sjukvårdens

organisation. De är också viktiga för att säkra valfrihet åt patienterna, anför

det. I yrkande 5 begärs att riksdagen beslutar införa en allmän obligatorisk

hälsoförsäkring. Alla medborgare skall enligt motionärerna omfattas av en

allmän obligatorisk försäkring, oavsett betalningsförmåga, hälsotillstånd eller

annat. Försäkringsavgiften skall bero på inkomsten och fastställas av riksda-

gen. Vidare skall försäkringskassorna tilldelas medel ur dessa avgifter. Riks-

dagen skall också fastställa vilka typer av behandling och omvårdnad som

skall finansieras av hälsoförsäkringen. Försäkringskassan skall ha skyldighet

att ersätta vårdgivare för behandling av alla medborgare som är anslutna till

kassan. Riksdagen fastställer en miniminivå för den ersättningen. Avgifter

vid patientbesök m.m. skall vara tillåtna, men det skall finnas ett högkost-

nadsskydd som mildrar avgiftsbördan för särskilt utsatta patientgrupper. Ett

sådant högkostnadsskydd bör utformas som en avtrappningsmodell där pati-

enten alltid betalar ett mindre belopp för ett sjukvårdsbesök, även om belop-

pet kan vara mycket lågt. Ett liknande yrkande finns i motion So18 av Chris

Heister m.fl. (m) yrkande 3. I yrkande 7 i motion So274 vidare begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförts om den s.k. nationella hand-

lingsplanen för sjukvården. Motionärerna anför att förslaget om en nationell

handlingsplan för sjukvården andas en närmast obegriplig tilltro till effekti-

viteten och flexibiliteten hos de planekonomiska planeringsinstrumenten.

Förslaget visar en bristande respekt för den lokala demokratin och för lands-

tingens rätt att sköta sina egna angelägenheter i enlighet med det uppdrag

som de fått från sina väljare, anförs det. I yrkande 8 begärs ett tillkännagi-

vande om vad i motionen anförts om hinder mot att sjukhus bedrivs utifrån

privata vinstintressen. Motionärerna påtalar att statsministern i regeringsför-

klaringen i september 1999 slog fast att svenska sjukhus inte skall drivas

utifrån privata vinstintressen. Enligt motionärerna låser regeringen fast sig i

frågan om organisationsformer i stället för att medverka till en situation där

sjukvården kan få utvecklas och förbättras på bästa sätt. Privata inslag och

alternativ är en absolut förutsättning för att utveckla och förbättra vården,

heter det i motionen. I motionen begärs vidare ett tillkännagivande om vad i

motionen anförts om utkrävbara patienträttigheter (yrkande 9 delvis). Motio-

närerna anför att patienten måste få en starkare ställning i sjukvården. De

utkrävbara rättigheterna bör omfatta dels fritt val av distriktssköterska, läka

re, sjukgymnast och barnmorska, dels fritt val av vårdcentral, sjukhus eller

motsvarande, dels rätt till s.k. second opinion, dvs. en ny och oberoende

bedömning gjord av en annan läkare. I motionen begärs vidare ett tillkänna-

givande om vad i motionen anförts om en sjukvård utan gränser (yrkande

12). Sjukvården behöver internationaliseras inte bara vad avser själva den

medicinska forskningen utan i lika hög grad när det gäller organisation och

arbetssätt. Varje sjukhus av dignitet bör se till att man ingår i någon form av

nätverk.

I motion So255 av Liselotte Wågö (m) begärs ett tillkännagivande om vad i

motionen anförts om behovet av att speciellt studera värdet av den samhälls-

nytta som tillförs hälso- och sjukvården genom brukarägande. Enligt motio-

nären är Spenshults reumatiker- och rehabiliteringssjukhus det enda sjukhus i

Sverige som har två unika kvaliteter. Sjukhuset har en tydlig avgränsning av

sitt medicinska uppdrag och det är brukarägt. Denna typ av alternativ sjuk-

vårdsdrift och dess samhällsnytta bör uppmärksammas och studeras mer

noggrant, anför motionären.

I motion So18 av Chris Heister m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande om

regeringens lösning på vårdkrisen (yrkande 1). Motionärerna anför att den

medelstilldelning som omnämns i regeringens skrivelse 1999/2000:21 fram-

för allt syftar till att genom en symbolisk penningutdelning - som inte följs

upp eller utvärderas - avleda uppmärksamhet och intresse från en diskussion

om de grundläggande strukturförändringar som skulle behöva genomföras på

hälso- och sjukvårdsområdet. Vidare begärs i yrkande 2 ett tillkännagivande

om införande av nationell vårdgaranti. Motionärerna anför att en garanti

leder till minskade kötider. Den nationella garantin skall innebära att ingen

skall behöva vänta längre än tre månader på operation eller behandling. Även

i motion So274 av Bo Lundgren m.fl. (m) framställs ett yrkande om nationell

vårdgaranti (yrkande 9 delvis).

I motion So261 av Ingvar Eriksson och Göte Jonsson (m) begärs att riks-

dagen hos regeringen begär förslag till ny vårdgaranti (yrkande 1). Motionä-

rerna anför att vårdgarantin skall innebära att den vårdsökande garanteras

operation inom högst tre månader, specialisthjälp inom en månad och hjälp i

primärvården inom högst en vecka. I de fall det egna landstinget inte klarar

av denna garanti skall den enskilde kunna få vården utförd hos annat lands-

ting eller hos privat vårdgivare. Vidare begär motionärerna att riksdagen hos

regeringen begär förslag om en allmän hälsoförsäkring (yrkande 2). Motio-

närerna anför bl.a. att en sådan hälsoförsäkring innebär att patientens behov

sätts i centrum samtidigt som vårdens resurser öronmärks så att de inte kan

användas till annat.

I motion So355 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande

om vad i motionen anförts om inriktningen av sjukvården inför arbetet med

den nationella handlingsplanen (yrkande 1). Motionärerna anför att sjukvår-

den behöver en mer demokratisk arbetsorganisation med minskade löne-

klyftor, där alla personalgruppers kompetens tas till vara. Arbetsvillkoren

och arbetsmiljön bör förbättras, framför allt inom omvårdnadsarbetet.

Vårdutbildningen bör byggas ut och rekryteringen till vårdyrken förbättras.

Vidare anförs att det förebyggande arbetet bör ställas i centrum samt att

arbetet med kvinnors hälsa bör förstärkas. Primärvården bör förstärkas och

avgifterna sänkas. Akutsjukvården bör ha tillgång till mycket avancerade

undersöknings- och behandlingsmetoder. Den kommunala äldreomsorgen

bör ha stöd av geriatriskt utbildade läkare eller distriktsläkare med tillräckl

kompetens och med klara ansvarsområden. Likaså bör psykiatrin förstärkas.

Barn- och ungdomspsykiatrin behöver byggas ut. Vidare bör möjligheten att

bättre integrera psykoterapins roll i sjukvården diskuteras inom ramen för

arbetet med den nationella handlingsplanen. Motionärerna anför slutligen att

sjukvården bör demokratiseras. Huvuddelen av vården bör också i framtiden

drivas i offentlig regi. Andra vårdformer bör i huvudsak ses som komple-

ment. I yrkande 2 begärs ett tillkännagivande om inrättande av en patientom-

budsman. En statlig patientombudsman skulle kunna fungera som en från

sjukvården fristående instans dit patienter kan vända sig med klagomål och

få aktiv hjälp med att få sina ärenden prövade vid rätt instans.

I motion So426 av Yvonne Oscarsson m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande

om vad i motionen anförts om den nationella handlingsplanen för sjukvården

(yrkande 1). Motionärerna anför att det är av största vikt att sjukvård, psyk-

vård, socialtjänst och andra instanser präglas av en helhetssyn med förmåga

att "kunna se bakom" de symtom för vilka patienten har sökt hjälp. Ett så-

dant perspektiv bör finnas med i diskussionerna kring den nationella hand-

lingsplanen för sjukvården.

I motion So482 av Alf Svensson m.fl. (kd) begärs ett tillkännagivande om

vad i motionen anförts om 20 000 nya vårdplatser under en tioårsperiod

(yrkande 1). Motionärerna anför att antalet vårdplatser på sjukhusen har

reducerats så mycket att det blir störningar i patientflödet och flera kliniker

har påverkats. Den drastiska minskningen av antalet vårdplatser har inte

heller blivit kompenserad genom en motsvarande utbyggnad av sjukhem,

ålderdomshem eller av hemtjänsten. I yrkande 2 anförs att resurserna till

kommun och landsting främst skall användas till god vård och omsorg för

svårt och långvarigt sjuka. Vidare begärs i yrkande 3 ett tillkännagivande om

vad i motionen anförts om vårdgaranti. Motionärerna anför att vårdköerna

ökat stadigt sedan den s.k. vårdgarantin togs bort. Det behövs en utvidgad

vårdgaranti jämfört med den som gällde före år 1992 och några år därefter.

Vårdgarantin bör på sikt omfatta alla medicinskt motiverade diagnoser och

utfästa behandling inom tre månader. De allmänt omfattade slutsatserna från

Prioriteringsutredningen skall vara utgångspunkt. Det innebär att den för

varje tillfälle aktuella kösituationen inte skall avgöra inriktning och priorit

ring, utan vårdbehoven. Patienter med svåra kroniska sjukdomar och perso-

ner i livets slutskede, dvs. personer med de allra största vårdbehoven, skall

inte behöva stå tillbaka för patienter med lättdiagnostiserade och behand-

lingsbara sjukdomar. I yrkande 9 framhålls att administrationen inom sjuk-

vården måste begränsas och utföras av särskilt avdelad personal. Vidare

begär motionärerna ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om en

värdighetsgaranti (yrkande 10). Motionärerna anför att frågor om patientens

delaktighet i sin egen vård, personlig integritet och respekt för den enskilde

liksom tid för omvårdnad och tid för möten mellan människor måste bli

centrala delar i en sådan värdighetsgaranti. I motionen begärs också ett till-

kännagivande om vad i motionen anförts om behovet av ökad mångfald

(yrkande 14). Enligt motionärerna måste det finnas en ökad öppenhet för nya

vårdproducenter och driftsformer som ökar patientens valfrihet. Vidare be-

gärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om att ett ackrediterings-

system bör införas på nationell eller regional nivå (yrkande 15). Motionärer-

na anför att ett sådant system innebär att en vårdproducent, privat eller of-

fentlig, måste vara godkänd kvalitetsmässigt för att få tillstånd att verka för

landstingets pengar. Systemet kan också fungera som en form av konsu-

mentupplysning till patienterna.

I motion So330 av Lennart Daléus m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande om

vad i motionen anförts om brukarråd (yrkande 16). Motionärerna anför att

inrättandet av sådana råd bör uppmuntras. Patienter och anhöriga kan genom

deltagande i brukarråd tillföra angelägna synpunkter till sjukvården och

fungera som en värdefull länk mellan politiker, personal och patien-

ter/anhöriga. Det finns enligt motionärerna en stor grupp patienter som har

mer eller mindre stora svårigheter att själva föra sin talan. Det kan gälla bar

psykiskt sjuka eller personer med vissa funktionshinder. Deras rätt att föra

talan måste förbättras och garanteras. Vidare anförs i motionen att hälso- och

sjukvårdslagen bör ändras så att s.k. second opinion blir tillgänglig för alla

patienter (yrkande 17). Motionärerna anför att dagens lagstiftning ger den

rätten enbart för en patient med livshotande eller särskilt allvarlig sjukdom

eller skada. Röststarka patienter inhämtar i dag kompletterande bedömningar

genom att själva kontakta en annan läkare medan andra patienter till fullo

litar till den bedömning som den medicinska personalen givit och de be-

handlingar som erbjuds. Rätten till second opinion bör därför tillkomma alla

patienter. I yrkande 18 begärs ett tillkännagivande om utvidgad patientut-

bildning. Motionärerna anför att patientinformation är en viktig del i sjuk-

vården. Den bör enligt motionärerna utvidgas till att mer vara en fråga om

utbildning. Motionärerna anför i yrkande 19 att det är angeläget att skilja på

finansieringsansvar och utföraransvar för att stärka det politiska ansvaret.

Hälso- och sjukvården skall enligt motionärerna finansieras gemensamt via

skatter och fördelas rättvist efter behov. Det politiska och demokratiska

inflytandet över hälso- och sjukvården är viktigt och ger medborgarna möj-

lighet att ha inflytande över och insyn i hur de gemensamma resurserna

fördelas. Verksamheten bör i högre grad präglas av lokala förutsättningar och

politikerna skall säkerställa kraven på effektivitet och kvalitet. Motionärerna

begär vidare ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om ökad mång-

fald av vårdgivare (yrkande 20). Att skilja på offentlig kontroll och finansie-

ring å ena sidan och en fri produktion med enskilda, kooperativa och offent-

liga producenter å andra sidan är angeläget för att uppnå en ökad mångfald

av vårdformer. En mångfald av vårdgivare kan innebära ökad närhet för

patienten och en decentraliserad vårdstruktur. Om en vårdinsats kan utföras

lika bra och till en fördelaktig kostnad av andra vårdgivare kan landstingen

teckna vårdavtal med privata vårdgivare. Detta kan stimulera anställda inom

vårdsektorn att starta företag i olika former och därigenom öppnas möjlig-

heten för nya vårdgivare. Enligt motionärerna bör en ny vårdgaranti införas

(yrkande 21). Den bör utvecklas till att gälla alla diagnoser och att man inom

tre månader skall ha fått anvisad behandling. Valfriheten skall omfatta samt-

liga godkända vårdgivare inom öppenvården och privata vårdgivare. Patien-

ten skall kunna välja sjukhus i hela landet och på lika villkor kunna besöka

specialistläkare såväl hos landstinget som hos privata vårdgivare med avtal. I

yrkande 22 begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om en

förändrad roll för sjukhusen. Motionärerna anför att vårdinsatsen vid ett akut

sjukdomstillstånd skall påbörjas direkt i hemmet eller på olycksplatsen för att

trygga säkerheten och skapa likvärdiga förutsättningar för patienten var han

eller hon än bor. Satsningar bör göras på ambulanssjukvården, som bör vara

av hög kvalitet.

I motion So451 av Kenneth Johansson m.fl. (c) begärs att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de principi-

ella utgångspunkterna för en mångfald av vårdgivare (yrkande 1). Motionä-

rerna anför att staten, landstingen och kommunerna har det yttersta ansvaret

för att alla samhällsmedborgare ges god vård och att tillgängligheten är lika

för alla. Att skilja på offentlig kontroll och finansiering å ena sidan och en

produktion med enskilda, kooperativa och offentliga producenter å andra

sidan är angeläget för att uppnå en ökad mångfald av vårdformer anför mo-

tionärerna. Motionärerna begär vidare ett tillkännagivande om vad som an-

förts om entreprenad inom sjukhusvården (yrkande 2). Regeringen bör enligt

motionärernas uppfattning inte begränsa möjligheterna för sjukvårdshuvud-

männen att skriva avtal med entreprenörer som skall verka inom sjukvården.

Retroaktiv lagstiftning avvisas, heter det i motionen. I yrkande 3 begärs ett

tillkännagivande om vad som i motionen anförts om att stimulera den sociala

ekonomin inom hälso- och sjukvårdens område. Motionärerna anför att rege-

ringens initiativ för den sociala ekonomin också bör riktas mot att stimulera

verksamhet inom hälso- och sjukvårdens område. Vidare bör frågan om

självständighet i förhållande till den offentliga sektorn belysas. Motionärerna

föreslår också att en översyn av lagstiftningen för att säkra lika villkor för

olika driftsformer görs (yrkande 4). Motionärerna anför att en särskild utre-

dare har i uppdrag att analysera tillämpningen av lagen om offentlig upp-

handling på hälso- och sjukvårdstjänster. Dessutom pågår ytterligare ett par

utredningar som skall undersöka om den privata vården har samma möjlig-

heter och på vilket sätt det behöver göras förändringar. Enligt motionärerna

är det angeläget att översynen sker samlat med utgångspunkten att ge lika

villkor oavsett driftsform och att även kooperativa och ideella verksamheter

ges likvärdiga förutsättningar. Slutligen begär motionärerna ett tillkännagi-

vande om behovet av jämförbara nyckeltal (yrkande 5). Motionärerna anför

att såväl myndigheter som vårdgivare och sjukvårdshuvudmän är beroende

av att tillförlitlig statistik av hög kvalitet finns tillgänglig. Socialstyrels

bör, tillsammans med sjukvårdshuvudmännen, intensifiera arbetet med nyck-

eltal som ger möjlighet till jämförande analyser mellan sjukvårdens institu-

tioner i hela landet.

I motion So236 av Kenneth Johansson m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande

om satsning på ett nationellt hälsonät (yrkande 1). Motionärerna anför att ett

sådant hälsonät knyter samman alla vårdcentraler, äldreboenden, stora och

små sjukhus och privatkliniker och gör det möjligt för alla som jobbar inom

hälso- och sjukvården att kommunicera med varandra för konsultation och

utbildning. Vidare begär motionärerna ett tillkännagivande om en samlad

översyn av lagstiftningen (yrkande 2). Lagstiftningsfrågorna bör enligt mo-

tionärerna ses i ett sammanhang, och därför bör det göras en samlad översyn

av den lagstiftning som eventuellt kan utgöra ett hinder för utvecklingen men

samtidigt klargöra spelreglerna för individens rätt till sekretess. Slutligen

begär motionärerna ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om en

samordning av utbyggnaden av ett nationellt hälsonät (yrkande 3). Motionä-

rerna anför att den del av Spri (Hälso- och sjukvårdens utvecklingsinstitut)

som har byggt upp sin kompetens inom IT-området måste tas till vara och

samordnas inom lämplig enhet/myndighet som, tillsammans med Lands-

tingsförbundet och Svenska Kommunförbundet, tar ansvar för samordningen

av utbyggnaden av ett nationellt hälsonät.

I motion So217 av Barbro Westerholm (fp) begärs ett tillkännagivande om

vad i motionen anförts om åtgärder för att lösa medicinska och hälsopolitiska

konflikter. Motionären anför att det under 1900-talet förekommit en rad

medicinska och hälsopolitiska kontroverser som gått ut över tredje man, de

vårdsökande. Som exempel nämner motionären frågor om tandfyllningsma-

terial, elallergi, sprututbytesprogram för injektionsnarkomaner och mammo-

grafi. Enligt motionären bör det undersökas hur medicinska och hälsopolitis-

ka kontroverser av detta slag uppstår och hur man skulle kunna dels förebyg-

ga att de blir så djupa, dels lösa dem.

I motion So322 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande

om vad i motionen anförts om att förbättra jämställdheten mellan könen

(yrkande 4). Enligt motionärerna råder det i praktiken en monopolsituation

inom stora delar av den offentligt finansierade sektorn, vilket innebär att

lönerna hålls nere. Skall lönerna bli rättvisa krävs att anställda i vård och

skola får ta del av den dynamik som ligger i att de får fler arbetsgivare att

välja mellan. Motionärerna begär också ett tillkännagivande om vad i motio-

nen anförts om att svensk vård kan bli en exportsuccé (yrkande 5). Motionä-

rerna anför att svensk sjukvård har en stor potential att bli en viktig export-

produkt om den bara ges rätt förutsättningar. Svenskt vårdkunnande, läke-

medels- och medicinteknikbolag kan mycket väl bli framtidens viktigaste

industrigren. I yrkande 6 begärs ett tillkännagivande om primärvården. Sve-

rige har enligt motionärerna en mycket svagt utvecklad primärvård jämfört

med de flesta andra länder av vår typ. Den rådande läkarbristen har gjort att

primärvården haft svårt att fullt ut leva upp till sin uppgift som basen i vår-

den. Vidare anför motionärerna att med de nya uppgifter som ålagts primär-

vården - mer hemvård, patienter med större vårdtyngd osv. - krävs en för-

ändring av distriktssköterskornas grundutbildning samt fortbildning (yrkande

7). Ytterst handlar det om att tillgodose en god patientsäkerhet. Med bättre

fortbildning skulle distriktssköterskorna kunna ta ett bättre ansvar för pati-

enter med folksjukdomar som diabetes, astma, högt blodtryck m.m. I yrkan-

de 9 begärs ett återinförande av husläkarlagen. All öppenvård bör enligt

motionärerna konkurrensutsättas (yrkande 10). Hur stor andel av vården som

drivs i landstingsregi respektive i privat regi blir då beroende av anbuden och

patienternas egna val. Motionärerna begär också ett tillkännagivande om

förstärkt kvalitetsgaranti (yrkande 11). Kvalitetskraven måste vara höga på

alla vårdgivare. Ett sätt att uppnå detta kan vara att förlägga all kontroll av

verksamheten - inte bara för privata vårdgivare - till Socialstyrelsen och att

beställaren är skyldig att leva upp till Socialstyrelsens kravlista. I yrkande

begärs ett tillkännagivande om ett slopat krav på remisstvång. Motionärerna

anför att remisstvånget inte fyller någon stor funktion men verkar hindrande

för den privata vården. I yrkande 8 begärs ett tillkännagivande om vad i

motionen anförts om vikten av mångfald i vården. Enligt motionärerna inne-

bär en mångfald beträffande utbudet i vården bl.a. att patienterna får större

valfrihet att välja vårdgivare efter eget tycke och smak. Motionärerna begär

också ett tillkännagivande om valfrihet inom mödrahälsovården och barnhäl-

sovården (yrkande 18). Enligt motionärerna bör en mödravårdspeng införas

och de blivande föräldrarna i alla landsting skall kunna välja vilken barn-

morska de vill gå till. Vidare anför motionärerna att en barnhälsovårdspeng

bör införas så att föräldrarna själva kan välja barnhälsovårdsmottagning.

Motionärerna begär i yrkande 19 ett tillkännagivande om vad i motionen

anförts om psykiatrin. Motionärerna föreslår att en utredning tillsätts som ser

över patientens behov av rätt diagnostik på ett tidigt stadium. Denna utred-

ning skulle också kunna se över behovet av en rättighetslagstiftning för vissa

kategorier av människor med psykiska sjukdomar. I yrkande 20 begärs ett

tillkännagivande om införande av vårdgaranti fr.o.m. den 1 april 2000. Mo-

tionärerna anför att de växande köerna är ett samhällsproblem som fordrar en

snabb lösning. I det första steget skall den ursprungliga vårdgarantin med

vissa kompletteringar införas för att därefter skyndsamt utvidgas till att om-

fatta i princip alla medicinskt motiverade behandlingar och diagnoser. Även i

motion So19 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande om

införande av vårdgaranti (yrkande 1). I yrkande 25 i motion So322 begärs

vidare ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om kvalitetsutvärde-

ringar. De utvärderingar som gjorts av Statens beredning för utvärdering av

medicinsk metodik, SBU, måste få större genomslag i hälso- och sjukvårdens

arbete.

I motion So19 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp.) begärs ett tillkännagivande

om vad i motionen anförts om finansiell samverkan (yrkande 2). Motionärer-

na anför att försöksverksamheten FINSAM innebär en samverkan mellan

olika finansiärer och mellan olika sjukvårdshuvudmän som ger samhällseko-

nomiska och mänskliga vinster. Motionärerna anför att den finansiella sam-

ordningen bör utvidgas fullt ut med alla landsting och försäkringskassor i

landet.

I motion So245 av Siw Persson (fp) begärs ett tillkännagivande om vad i

motionen anförts om behovet av att skapa nödvändiga resurser för att psy-

kologisk kompetens skall kunna bli en obligatorisk resurs och en självklar

tillgång för patienten i primärvården. Även i motionerna So410 av Nils-

Göran Holmqvist (s) och So438 av Kerstin-Maria Stalin (mp) framförs yr-

kanden om psykologisk kompetens i primärvården. I motion So482 yrkande

16 av Alf Svensson m.fl. (kd) behandlas behovet av att förstärka primärvården

med såväl psykolog som kurator. I motion So390 av Siw Persson (fp) anförs

att skyndsamma åtgärder bör vidtas för att snarast integrera psykoterapi och

psykologisk kunskap i sjukvården, såväl i psykiatrin och primärvården som i

somatiska vården, i den omfattning som motiveras av patienternas rätt, av

kostnadseffektivitet och de goda resultaten av sådan behandling. Även i

motion So399 av Rangwi Marcelind (kd) anförs att åtgärder bör vidtas för att

psykoterapi och psykologisk kunskap i större omfattning skall tillvaratas

inom vårdens olika verksamheter.

I motion So348 av Carina Hägg (s) begärs ett tillkännagivande om vad i

motionen anförts om behovet av analys vad gäller offentlig och privat vård.

Motionären anför att det är viktigt att i en genomgripande analys få fördelar

och nackdelar med offentlig respektive privat vård belysta. Denna analys bör

göras snarast möjligt för att arbetstagare och beslutsfattare i den offentliga

vården skall kunna få den arbetsro som behövs för att de skall kunna genom-

föra nödvändiga organisationsåtgärder.

Ett par yrkanden avser frågan om invandrad sjukvårdspersonals möjlighet att

bli legitimerad i Sverige.

I motion So359 av Stig Sandström m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande om

vad i motionen anförts om åtgärder för att underlätta för invandrad sjuk-

vårdspersonal att bli legitimerad i Sverige. Motionärerna anför att det finns

många utländska läkare och sjuksköterskor som mycket gärna vill återuppta

det yrke som de en gång utbildat sig till. Med uppsökande verksamhet och

rätt stöd, t.ex. aktiv hjälp med praktikplats, kan denna stora och outnyttjade

resurs relativt snabbt förstärka vården. En annan åtgärd är att reservera ett

riktat anslag till denna grupp sjukvårdsutbildade invandrare i samband med

de årligen återkommande Dagmaröverenskommelserna.

I motion So465 av Eva Arvidsson m.fl. (s) anförs att Integrationsverket till-

sammans med Skolverket och länsarbetsnämnderna bör få i uppdrag att ta

fram kompletterande utbildningar inom sjukvård för att öka mångfalden

inom vård och utbildning och därigenom ta till vara den arbetskraftsresurs

som invandrarna utgör.

Flera yrkanden rör frågor om specialistkompetens och personalförsörjning.

I motion So280 av Elizabeth Nyström och Jeppe Johnsson (m) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförts om att uppdra åt Socialstyrelsen

att initiera en samlad strategi för att minska bristen på neurologer. Motionä-

rerna anför att Sverige i jämförelse med många andra västländer har få neu-

rologer i förhållande till befolkningsmängden. Många neurologer kommer

vidare att gå i pension de närmaste åren.

I motion So482 av Alf Svensson m.fl. (kd) begärs ett tillkännagivande om

personalrekrytering till vården (yrkande 4). Behovet av att rekonstruera

hälso- och sjukvården liksom äldreomsorgen och att återställa personalens

framtidstro måste beaktas särskilt under de närmaste åren och komma i första

rummet vid fördelningen av samhällets resurser, anförs det i motionen. Vida-

re begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om vårdpersonalens

yrkesinnehåll, fortbildning, kompetenskrav och karriärvägar (yrkande 6).

Kompetenskraven bör ses över och nya karriärvägar erbjudas. Möjligheterna

till specialisering bör ökas. Fortbildningsmöjligheter och en mer generös

lönesättning är viktiga delar av en ny personalpolitik inom vård- och om-

sorgsområdet anför motionärerna. I yrkande 7 begärs ett tillkännagivande om

bristen på specialistutbildade läkare. Motionärerna anför att det är nödvän-

digt att snarast se över dimensioneringen med tanke på framtiden. Redan nu

kan konstateras att det finns brist på exempelvis barnläkare, reumatologer,

geriatriker, neurologer och narkosläkare. Motionärerna anför i yrkande 8 att

det behövs "fler händer i vården". Enligt motionärerna uppgår den faktiska

personalförlusten inom sjukvården till 63 000 personer. Fram till år 2002

måste sjukvården och äldreomsorgen få ett resurstillskott som bättre motsva-

rar vårdbehovet.

I motion So322 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande

om att vårdyrkenas status måste höjas (yrkande 1). Motionärerna anför att

viktiga faktorer för att attraktionskraften skall bli stark är att lönerna blir

konkurrenskraftiga och att arbetsvillkoren förbättras. I yrkande 2 påtalar

motionärerna vikten av att rekrytera studenter till bristyrken inom vården.

Enligt motionärerna bör den kommission som regeringen tillsatt för att när-

mare kartlägga framtida utbildningsbehov undersöka hur karriärvägarna

inom vårdyrkena kan utvecklas. Kommissionen bör också ta fram förslag om

hur de personer som lämnat yrket kan stimuleras att återvända. Vidare bör

man underlätta för personer med utländsk bakgrund och som har vårdyrkes-

utbildning att arbeta inom vårdyrkena. I yrkande 3 anförs att en snabbutred-

ning av kommande behov av personal inom apotekarverksamheten bör göras.

Motionärerna anför att med tanke på den förändring som apoteksverksam-

heten står inför med elektroniska recept, distansfarmaci m.m. kommer re-

kryteringsbehovet att vara stort.

I motion So265 av Kerstin-Maria Stalin (mp) begärs ett tillkännagivande

om vad i motionen anförts om behovet av inrättande av platser för den prak-

tiska tjänstgöringen för psykologer. Motionären anför att beräkningar visar

på ett möjligt underskott år 2020 på mer än 2 000 psykologer jämfört med i

dag. Antalet nybörjarplatser på Psykologprogrammet har successivt utökats

från 150 till i dag 300 platser per år. Den nuvarande utbildningskapaciteten

och den därav beräknade framtida examinationsfrekvensen pekar enligt

motionären på ett fördubblat behov av praktikplatser. En ytterligare ökad

svårighet för examinerade psykologer att erhålla praktikplats har redan

märkts. I motion So335 av Torgny Danielsson och Marina Pettersson (s)

anförs att regeringen snarast bör initiera en översyn av problemsituationen

när det gäller praktikplatser för psykologer och försöka finna överenskom-

melser med framför allt huvudmännen för hälso- och sjukvården men även

övriga arbetsgivare som har möjlighet att tillskapa praktiktjänstgöring för

psykologer.

I motion So432 av Carina Moberg (s) och Liselotte Wågö (m) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförts om att behovsbilden inom re-

spektive specialistområde inom sjukgymnastiken undersöks och tydliggörs

(yrkande 1). Motionärerna anför att sjukgymnasterna har en självklar plats

inom det medicinska teamet, inte minst beträffande rehabilitering. Den snab-

ba medicinska utvecklingen kräver spetskunskap inom en rad områden.

Vidare yrkas att regeringen skyndsamt låter utreda kostnaden för den i mo-

tionen föreslagna specialistutbildningen för sjukgymnaster (yrkande 2). I

motionen anförs att Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund har fastställt

en specialistordning. Enligt denna ordning är det teoretiska kravet en magis-

terutbildning i sjukgymnastik, vilket tillhandahålls av högskolan, kurser

inom specialistområdet, deltagande i symposier eller seminarier samt en

klinisk utbildning omfattande tre års kliniskt arbete under handledning. För

att detta skall fungera krävs att utbildningstjänster skapas, motsvarande lä-

karnas ST-tjänster. Inför detta arbete bör kostnader för ändamålet skyndsamt

utredas för att finansieringen skall kunna preciseras inom ramen för det av

regeringen föreslagna anslaget för kompetensutbildning (yrkande 3).

I motion So442 av Marianne Jönsson (s) begärs ett tillkännagivande om

vad i motionen anförts om behovet av en ökad tillgång på specialistutbildade

neurologer (yrkande 1). Motionärerna anför att enligt Socialstyrelsens utred-

ningar krävs epilepsiteam vid såväl region- som länssjukhus. Vidare kommer

pensionsavgångar att drastiskt minska tillgången på neurologer.

I motion So461 av Karin Olsson m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande om

vad i motionen anförts om inrättande av specialitet inom kunskapsområdet

ortopedisk medicin. Motionärerna anför att primärvården har ansvar för

utredning och behandling av alla medicinska och kirurgiska sjukdomstill-

stånd. Det finns i dag ett stort behov av kunskapsstöd i form av konsultativ

ortopedmedicinsk verksamhet för den stora patientgrupp som inte kan re-

mitteras direkt till sjukhusspecialiteterna för diagnos och behandling.

Tidigare behandling, pågående arbete

Motioner om hälso- och sjukvårdens organisation och finansiering behandla-

des senast av utskottet i betänkande 1998/99:SoU10. Utskottet anförde bl.a.

följande.

Hälso- och sjukvården är av grundläggande betydelse för välfärden och

människors trygghet. Principerna om en solidariskt finansierad och rättvist

fördelad hälso- och sjukvård är enligt utskottet centrala inslag i den generell

välfärdspolitiken och måste hävdas även i ekonomiskt kärva tider. Alla måste

kunna känna trygghet i att det finns en hälso- och sjukvård av god kvalitet

och att vid sjukdom vård och omsorg ges på lika villkor. Det finns enligt

utskottet inga belägg för att Sverige skulle ha något att vinna på att överge

skattefinansieringen av vården. Internationella erfarenheter tyder tvärtom på

att de skattefinansierade hälso- och sjukvårdssystemen fungerar bättre i

fördelningspolitiskt avseende än de försäkringsfinansierade systemen. Ut-

skottet anser att det finns starka motiv för att slå vakt om skattefinansiering

en av sjukvården.

I 2 a § HSL anges hur hälso- och sjukvården skall bedrivas för att uppfylla

kraven på en god vård. Vården skall bl.a. vara av god kvalitet och tillgodose

patientens behov av trygghet i vården och behandlingen. Hälso- och sjukvår-

den skall hålla en god personell och materiell standard, dvs. bedrivas av

personal med adekvat utbildning och med behövlig teknisk utrustning i än-

damålsenliga lokaler. För att hälso- och sjukvård skall fungera krävs välut-

bildad och i övrigt kompetent personal som utför sina arbetsuppgifter sak-

kunnigt och omsorgsfullt. Utbildningsfrågorna har stor betydelse vid utform-

ningen av behörighetsregler för hälso- och sjukvården och närliggande om-

råden. Utöver goda kunskaper inom relevanta ämnesområden är det enligt

utskottet viktigt att yrkesutövaren har sådana personliga egenskaper att hon

eller han är lämplig för sitt yrke. - - - (Res. m, v, kd, c, fp, mp)

- - -

Hälso- och sjukvården i Sverige bedrivs i huvudsak i offentlig regi. Vid ett

flertal tillfällen har regeringen, med instämmande av utskottet, framhållit att

det inom ramen för ett sådant integrerat system kan finnas ett värde, från

såväl patienternas som personalens synpunkt, av ett varierat vårdutbud i olika

driftsformer. Det bör enligt utskottet vara verksamhetens inriktning, till-

gänglighet, kvalitet och kostnadseffektivitet som styr valet av vårdgivare.

Hälso- och sjukvården bör präglas av närhet, tillgänglighet, helhetssyn och

kontinuitet. Primärvården är basen i sjukvårdssystemet. Alla patienter har

enligt hälso- och sjukvårdslagen rätt till en fast läkarkontakt. Utskottet vid-

håller att det är viktigt att hälso- och sjukvårdsinsatserna utförs på rätt vår

nivå eftersom det är mest kostnadseffektivt. Det ankommer dock på sjuk-

vårdshuvudmännen att besluta om vårdens organisation m.m. med utgångs-

punkt i hälso- och sjukvårdslagen. (Res. m, kd, c, fp)

Socialstyrelsen överlämnade i mars 1999 rapporten En behandlingsgaranti i

hälso- och sjukvården - förutsättningar och konsekvenser till regeringen.

Styrelsen anför bl.a. att de allvarliga köproblemen i vården inte löses med en

behandlingsgaranti och att en sådan garanti tvärtom riskerar att leda till fel-

aktiga prioriteringar, exempelvis att patienter med kroniska sjukdomar får

svårare att hävda sig. Satsningar bör i stället göras på bättre samverkan i

vårdkedjan, på en lagfäst rätt att fritt välja sjukhus och på bra information t

patienter om väntetider. Dessutom behövs mer resurser till kommunerna för

att ge "färdigbehandlade" patienter plats, anför styrelsen.

I budgetpropositionen (proposition 1999/2000:1, utgiftsområde 9) anför

regeringen bl.a. följande (26 och 28-29).

Regeringen kan konstatera att svensk hälso- och sjukvård generellt sett håller

en hög kvalitet. Det pågår en dynamisk utveckling av angreppssätt, metoder

och modeller för att säkerställa att kvaliteten i hälso- och sjukvården utveck-

las fortlöpande och systematiskt. Trots det relativt goda läget finns en rad

områden med utrymme för förbättringar. Ett viktigt material för kvalitetsbe-

dömningar utgörs av de s.k. kvalitetsregistren. Fortfarande saknas dock kva-

litetsregister på centrala områden som t.ex. primärvården. Det är därför enligt

regeringen angeläget att bygga upp system som gör det möjligt att följa upp

kvaliteten även inom bl.a. primärvården. Speciell uppmärksamhet bör ägnas

utvecklingen inom äldrevård, hemsjukvård, psykiatri samt rehabilitering.

Trots initiativ på såväl central som lokal nivå består på många håll pro-

blemet med bristande läkarinsatser inom särskilt boende och i hemsjukvår-

den. Det är därför enligt regeringen av största vikt att ytterligare åtgärder

vidtas för att komma till rätta med problemen. Regeringen har mot bl.a.

denna bakgrund tillkallat en särskild utredare med uppgift att beskriva och

analysera de problem som i dag finns vid samverkan mellan landstingens

hälso- och sjukvård och kommunernas vård och omsorg. Även i överens-

kommelsen mellan staten och landstingen om vissa ersättningar för år 1999

har frågan lyfts fram.

I rapporten Den ljusnande framtid är vård (Ds 1999:44) har kommissionen

för rekrytering till vård och omsorg enats om en rad åtgärder för att komma

till rätta med den hotande bristen på vårdpersonal. Genomförandet av de

åtgärder som föreslås vilar på staten, landstingen och kommunerna. Arbetet

för att förbättra personalsituationen måste aktivt drivas vidare.

Den snabba medicinska och tekniska utvecklingen ställer vården inför nya

och svåra etiska frågor. Arbetet med dessa frågor har hittills legat långt

framme. Regeringen bedömer att det är av stor vikt att så sker också i fort-

sättningen.

- - -

Regeringen kan konstatera att ytterligare steg har tagits för att stärka patien

tens inflytande och delaktighet i hälso- och sjukvården genom de förändring-

ar i hälso- och sjukvårdslagstiftningen som riksdagen har fattat beslut om.

Frågan om att stärka patientens ställning i hälso- och sjukvården handlar,

som tidigare påpekats, i mycket om ett aktivt och långsiktigt utvecklingsar-

bete mot ett förändrat arbetssätt i hälso- och sjukvården. Regeringen anser att

det är av största vikt att detta arbete drivs vidare. I överenskommelsen mellan

regeringen och Landstingsförbundet för år 1999 om vissa ersättningar till

hälso- och sjukvården enades parterna också om att inriktningen att stärka

patientens ställning skulle gälla även för år 2000.

Mot bakgrund av Socialstyrelsens analys av de konsekvenser införandet av

en behandlingsgaranti skulle få i svensk hälso- och sjukvård är regeringen

inte beredd att föreslå någon sådan. Kravet på att förbättra tillgängligheten

kvarstår dock oförändrat. Socialstyrelsen har pekat ut ett antal åtgärder som

myndigheten menar krävs för att komma till rätta med sjukvårdens

köproblem. Det handlar bl.a. om kapacitetsförstärkningar inom landstingens

primärvård och kommunernas vård och omsorg (i huvudsak äldrevård och

psykiatri) för att effektivisera vårdkedjan. Som påpekats i det föregående

avser regeringen att redan år 2001 tillföra en extra vårdmiljard. Därutöver

innebär den s.k. försvarsuppgörelsen att totalt 8 miljarder kronor tillförs

vården och omsorgen under perioden 2002-2004. Regeringen bedömer att

satsningarna på vård och omsorg ligger väl i linje med de kapacitetsförstärk-

ningar Socialstyrelsen föreslagit.

Mot bakgrund av stora skillnader mellan landstingen och oklara lokala re-

gelverk när det gäller patientens rätt att välja sjukhus och specialistmottag-

ning föreslog Socialstyrelsen en lagfäst rätt till fritt sjukhusval och rätt ti

relevant väntetidsinformation. Regeringen har erfarit att Landstingsförbundet

redan med anledning av 1999 års överenskommelse mellan staten och lands-

tingen inlett ett arbete med att tydliggöra vilka valmöjligheter som finns

inom vården. Det har därvidlag framkommit att möjligheten att välja sjukhus

redan i dag finns på de allra flesta håll, men att informationen brister och

stundtals också tillämpningen. Regeringen har erfarit att Landstingsförbun-

dets styrelse under hösten 1999 kommer att ta ställning till en ny rekommen-

dation till landstingen som tydliggör valmöjligheterna och som också efter-

strävar en större likhet över landet när det gäller patienternas möjlighet att

välja. Vidare arbetar Landstingsförbundet i enlighet med överenskommelsen

mellan staten och landstingen för år 1999 med ett projekt vars syfte är att

utveckla ett kvalificerat och tillförlitligt system för att följa väntetider i

svenska hälso- och sjukvården. Systemet skall utformas så att det tillgodoser

olika intressenters informationsbehov. En första nationell övergripande mät-

ning av väntetider planeras till årsskiftet 1999/2000. Regeringen avser att

behandla frågorna om fritt sjukhusval och väntetidsinformation i samband

med överläggningarna om ersättningen för år 2000.

I nämnda rapport konstaterade Socialstyrelsen också att vidgade behand-

lingsindikationer är en viktig förklaring till köproblemen i sjukvården. Det

finns enligt verksamhetsföreträdare behov av att fastställa gemensamma och

tydliga indikationer för behandling liksom kriterier för förtur. Socialstyrelse

har också inlett en översyn av sitt arbete med dessa frågor med sikte på att ta

fram ett underlag som kan ingå i överenskommelsen mellan staten och

landstingen om vissa ersättningar för år 2000. Regeringen anser att detta

arbete är av stor vikt och avser att ta upp frågan i överläggningarna om er-

sättning för år 2000. Delegationen för uppföljning av riktlinjer för priorite-

ringar inom hälso- och sjukvården (dir. 1997:135) har också en viktig uppgift

i detta sammanhang.

Regeringen gör sammantaget bedömningen att ovan redovisade åtgärder

kommer att leda till att tillgängligheten i hälso- och sjukvården förbättras oc

att patientens ställning kan stärkas.

Av Statsrådsberedningens propositionsförteckning avseende riksmötet

1999/2000 framgår att regeringen avser att i maj 2000 presentera en nationell

handlingsplan för utveckling och förnyelse av sjukvården.

Socialstyrelsen har i januari 2000 överlämnat en rapport om åtgärder för att

minska administrationen i vården. I rapporten föreslås bl.a. att gemensamma

journaler för olika vårdnivåer införs så att journalen följer patienten genom

vårdprocessen. Vidare föreslås att all hälso- och sjukvårdspersonal bör do-

kumentera i samma journalhandling. I rapporten påtalas också att införandet

av datajournaler är eftersatt framför allt i den slutna vården och att datorise

ringen därför bör påskyndas. Enligt uppgift från Socialdepartementet kom-

mer rapporten att behandlas inom ramen för arbetet med den nationella

handlingsplanen för sjukvården.

Den 1 januari 1999 trädde ett antal bestämmelser om stärkt patientinflytande

i kraft. De i sammanhanget aktuella bestämmelserna beskrivs i korthet ned-

an.

Av 5 § andra stycket hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) framgår att

landstinget skall organisera primärvården så att alla som är bosatta inom

landstinget får tillgång till och kan välja en fast läkarkontakt. En sådan läka

skall ha specialistkompetens i allmänmedicin. Landstinget får inte begränsa

den enskildes val till ett visst geografiskt område inom landstinget.

Av 2 b § första stycket hälso- och sjukvårdslagen framgår att patienten

skall ges individuellt anpassad information om sitt hälsotillstånd och de

metoder för undersökning, vård och behandling som finns. Vidare framgår

av 3 a § och 18 a § samma lag att vårdgivarna i vissa situationer är skyldiga

att ta hänsyn till patientens val av behandling där två eller flera alternativ

möjliga.

När det gäller rätten till förnyad medicinsk bedömning, s.k. second opini-

on, stadgas i 3 a § andra stycket hälso- och sjukvårdslagen att landstinget

skall ge en patient med livshotande eller särskilt allvarlig sjukdom eller

skada möjlighet att inom eller utom det egna landstinget få en förnyad medi-

cinsk bedömning i det fall vetenskap och beprövad erfarenhet inte ger enty-

dig vägledning och det medicinska ställningstagandet kan innebära särskilda

risker för patienten eller har stor betydelse för dennes framtida livskvalitet.

Patienten skall erbjudas den behandling den förnyade bedömningen kan

föranleda.

I samband med riksdagsbehandlingen av införandet av den ovan nämnda

bestämmelsen om s.k. second opinion föreslog utskottet ett tillkännagivande

med innebörd att utskottet ansåg det mycket angeläget att följa effekterna av

lagstiftningen. Enligt utskottet borde regeringen ge Socialstyrelsen i uppdrag

att följa tillämpningen av lagstiftningen under ett år och därefter lämna en

utvärdering (betänkande 1998/99:SoU3). Riksdagen följde utskottet (rskr.

1998/99:54).

Av regleringsbrev för budgetåret 2000 avseende Socialstyrelsen framgår att

regeringen gett Socialstyrelsen i uppdrag att under år 1999 noga följa till-

lämpningen av lagstiftningen om rätten till förnyad medicinsk bedömning.

Uppdraget skall avrapporteras i form av en utvärdering senast den 31 mars

2000. Styrelsen skall även följa effekterna av lagstiftningen om patientens

möjlighet att i vissa situationer välja mellan olika behandlingsalternativ.

Uppdraget skall redovisas senast den 1 mars 2001.

Frågor om remisskrav behandlades senast av utskottet i det ovan nämnda

betänkande 1998/99:SoU3. Utskottet anförde bl.a. följande:

Remisser fyller en viktig funktion som instrument för att göra riktiga medi-

cinska prioriteringar både i syfte att garantera att de patienter som har störs

behov av specialistvård får tillgång till sådan och att kunna utnyttja de sam-

lade resurserna i landstingen optimalt. Utskottet delar således bedömningen

att det inte är lämpligt att i lag förbjuda landstingen att ställa krav på remi

ser för specialistvård. Givetvis får remisskrav inte användas i syfte att försv

ra vårdutnyttjandet eller som begränsning för privata vårdgivare.

Det kan finnas skäl att se annorlunda på remisskrav till de sjukhusanknutna

specialistmottagningarna än på remisskrav till motsvarande specialistmottag-

ningar utanför sjukhusen. Med hänsyn till att sjukhusens specialistmottag-

ningar och de privata specialistmottagningarna genom de senaste årens ut-

veckling har fått skilda roller i hälso- och sjukvården bör det enligt utskotte

därför vara möjligt för landstingen att ställa krav på remiss till sjukhusens

specialistmottagningar utan att ha remisskrav för motsvarande specialist-

mottagning utanför sjukhusen. Däremot kommer landstingen inte att kunna

tillämpa remisskrav enbart för privata vårdgivare utanför sjukhus. (Res. m,

kd, fp; motivres. c)

Utskottet har vid ett flertal tillfällen behandlat yrkanden om att återinföra

husläkarlagen, se betänkandena 1996/97:SoU1, 1997/98:SoU12, 1997/98:

SoU24 och senast 1998/99:SoU3. I det sistnämnda betänkandet anförde

utskottet att det vidhöll sitt tidigare ställningstagande att det inte finns sk

att återinföra lagen. Riksdagen följde utskottet (rskr. 1998/99:54). (Res. fp)

I betänkande 1998/99:SoU3 behandlades ett motionsyrkande om inrättande

av en patientombudsman. Utskottet anförde att det ansåg att patienternas

intressen blev väl tillgodosedda med patientnämnder och att det därför sak-

nades anledning att inrätta en särskild patientombudsman. Även frågan om

patientutbildning behandlades i betänkande 1998/99:SoU3. Utskottet anförde

att det inte såg någon anledning att införa regler om en särskild patientut-

bildning. Riksdagen följde utskottet (rskr. 1998/99:54). (Res. v avseende

patientombudsman, res. c avseende patientutbildning)

? Kommissionen för rekrytering till vård och omsorg, den s.k.

Vårdkommissionen, lämnade i juli 1999 rapporten Den ljusnande

framtid är vård (Ds 1999:44) till regeringen. I rapporten anförs (s. 179)

att kommissionens förslag utgör en gemensam avsiktsförklaring som

kommissionen står bakom oavsett vem som avses svara för eller verka

för åtgärden. Kommissionen föreslår bl.a. följande:

?

? att antalet nybörjarplatser i läkarutbildningen ökas med 200 per år senast

höstterminen 2002 och i sjuksköterskeutbildningen på motsvarande sätt

med 1 000 per år,

?

? att regeringen är beredd att överväga särskilda mål för antalet utbild-

ningsplatser även beträffande övriga grupper inom vård- och omsorgs-

sektorn, t.ex. psykologer, arbetsterapeuter och sjukgymnaster, i den mån

lärosätena inte tillgodoser arbetsmarknadens behov av arbetskraft,

?

? att huvudmannaskapet för de landstingskommunala vårdutbildningarna

bör överföras till staten år 2001 och att diskussioner om detta inleds

mellan regeringen och landstingen,

?

? att det skall vara en målsättning dels att öka examinationen av studenter

från gymnasiets omvårdnadsprogram väsentligt för att tillgodose beho-

vet - ambitionen är att ca 7 000 per år skall genomgå utbildningen, dels

att ett betydligt större antal skall utbildas inom vuxenutbildningen med

relevanta kurser,

?

? att åtgärder vidtas för att förbättra omvårdnadsprogrammet och stärka

dess ställning,

?

? att staten i syfte att få en generösare tillämpning ser över hur tillgodo-

räkning av utbildning och yrkeserfarenhet sker vid antagning till hög-

skoleutbildning,

?

? att regeringen, inom ramen för samarbetet med parterna inom syssel-

sättningspolitiken i EU, inbjuder de berörda parterna till diskussioner

om bl.a. hur de nya medlen till kompetensutveckling kan användas inom

vård- och omsorgssektorn,

?

? att kommunerna erbjuder fler praktikplatser för studerande inom sjuk-

sköterskeutbildningen,

?

- - -

- att arbetsförmedlingarna får i uppdrag att i samarbete med kommunerna

öka antalet anställda invandrare i vård och omsorg, t.ex. genom att er-

bjuda ett sammanhållet program som innefattar yrkessvenska, praktik,

utbildning, anställning och introduktion,

-

I budgetpropositionen (proposition 1999/2000:1, utgiftsområde 16, volym 8

s. 106) anför regeringen att den delar Vårdkommissionens bedömning av

behovet av en utökning av dimensioneringen av utbildning för sjuksköterskor

och läkare. Regeringen understryker att den regionala fördelningen av den

grundläggande läkarutbildningen är ett viktigt instrument för att underlätta

för landstingen att rekrytera läkare till specialistutbildningstjänster över he

landet. Det har också visat sig att ett ökat samarbete mellan universiteten och

sjukhusen utanför universitetsorterna underlättar för landstingen att i framti-

den rekrytera läkare till orter utanför universitetsorterna, anför regeringen.

Vidare framgår av propositionen att den beräknade ökningen av antalet exa-

minerade läkare efter den planerade expansionen åren 2001 och 2002 uppgår

till 200.

Utbildningsutskottet föreslog, betänkande 1999/2000:UbU1, att riksdagen

skulle godkänna vad regeringen förordat angående utbyggnaden av den

högre utbildningen åren 2001 och 2002. Riksdagen följde utskottet (rskr.

1999/2000:94).

I budgetpropositionen (proposition 1999/2000:1, utgiftsområde 14, volym 7,

s. 36), redovisar regeringen att den i enlighet med Vårdkommissionens åta-

gande avser att ge Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) i uppdrag att planera

tidiga åtgärder för att utbilda personal från sektorer där övertalighet råder t

arbeten inom vård och omsorg. Vidare bör AMS inom ramen för de ordinarie

arbetsmarknadsmedlen genom särskilda insatser öka antalet anställda invand-

rare inom vården och omsorgen, anförs det. Detta kan exempelvis ske genom

att erbjuda arbetslösa invandrare ett program som innefattar yrkessvenska,

praktik, utbildning, anställning och introduktion. Vidare redovisas att leda-

möterna i Vårdkommissionen gemensamt har gjort en utfästelse om att verka

för att deltidsarbetslösheten bland vård- och omsorgspersonal skall minska.

En avstämning och analys kommer att göras per den 31 december 2000.

Sedan den 1 juli 1999 har Socialstyrelsen ansvar för ett centralt planerings-

stöd för specialistläkare.

Av regleringsbrev för budgetåret 2000 avseende Socialstyrelsen framgår att

regeringen gett Socialstyrelsen i uppdrag att utreda förutsättningarna för att

utveckla ett centralt planeringsstöd för att kunna underlätta lokal och regio-

nal planering av det framtida behovet av grund- respektive specialistutbilda-

de sjuksköterskor. Uppdraget skall redovisas till regeringen senast den 31

december 2000.

Socialministern har i ett frågesvar den 15 december 1999 anfört bl.a. följan-

de:

När det gäller kompetensutveckling och rekrytering av hälso- och sjukvårds-

personal har kommuner och landsting ett huvudansvar. Staten har möjlighet

att styra och påverka verksamheten, bl.a. genom lagstiftning. Handläggning-

en av kompetensbevis inom hälso- och sjukvården, t.ex. legitimationer, sker

vid Socialstyrelsen. Socialstyrelsen skall bedöma kompetensen och föreskri-

va kompletteringar för invandrare med utbildning och erfarenhet i yrken som

är rättsligt reglerade i Sverige. Socialstyrelsen avsätter varje år medel för

olika utbildningsinsatser som ska underlätta för invandrare med vårdutbild-

ning att uppnå legitimation i Sverige. Läkare, sjuksköterskor, sjukgymnaster,

tandläkare och barnmorskor har tillgång till kurser och prov som anordnas av

olika institutioner på uppdrag av Socialstyrelsen. En statlig finansiering sker

således av ovannämnda kompletteringsvillkor. Jag vill slutligen nämna att

regeringen i juni 1998 inrättade en kommission med uppgift att föreslå åtgär-

der för att underlätta rekrytering av personal till vård- och omsorgssektorn

samt att kartlägga framtida utbildningsbehov inom sektorn. Kommissionens

arbete omfattade bl.a. frågan om behovet av invandrare inom hälso- och

sjukvården. Den s.k. Vårdkommissionen har presenterat sin slutrapport, Den

ljusnande framtid är vård (Ds 1999:44). Bland kommissionens förslag ingår

bl.a. att arbetsförmedlingarna skall ges i uppdrag att i samarbete med kom-

munerna bedriva särskilda insatser i syfte att öka antalet invandrare som är

anställda inom vården. Förslaget bereds för närvarande inom Regeringskan-

sliet.

Från Landstingsförbundet har inhämtats att förbundet i början av år 1999

tillsatte en utredning om en alternativ organisation till Spri (Hälso- och sjuk

vårdens utvecklingsinstitut) för samverkan i IT-frågor av gemensamt intresse

för hälso- och sjukvården. Förbundets styrelse beslutade den 10 december

1999 att ett projekt för IT-samverkan i hälso- och sjukvården skulle startas

vid årsskiftet 1999/2000 inom Landstingsförbundet samt att utredningsgrup-

pen fortsätter sitt arbete med sikte på att ett fristående och självständigt IT

samverkansorgan inrättas vid årsskiftet 2000/2001.

Socialministern har i ett frågesvar den 30 november 1999 anfört bl. a. följan-

de:

Den s.k. Behörighetskommittén berörde frågan om PTP för psykologer i

betänkandet Ny behörighetsreglering på hälso- och sjukvårdens område m.m.

(SOU 1996:138). Kommittén ansåg att någon form av praktisk tjänstgöring

för att pröva lämpligheten för yrket borde finnas kvar för psykologer. Psy-

kologförbundet hade under utredningsarbetet anfört att de tidigare så långa

väntetiderna för psykologer kortats ned ganska betydligt. Enligt kommitténs

uppfattning fanns det därför inte några skäl att föreslå några ändringar beträf

fande PTP. Det förhållandet att staten reglerar utbildningen, men inte PTP -

som är en förutsättning för full behörighet - kan innebära vissa problem. Jag

är beredd att ta initiativ till en översyn av psykologernas PTP om det i fram-

tiden exempelvis skulle uppstå en större diskrepans mellan antalet utbild-

ningsplatser och antalet praktikplatser.

Utbildningsministern har i ett frågesvar den 1 mars 2000 anfört bl.a. följan-

de:

Till farmaceuter räknas både apotekare och receptarier. Den påtalade bristen

avser främst receptarier. De ökande pensionsavgångarna är delvis skäl till

bristen på receptarier. Vidare har Apoteksbolaget AB löst ställda besparings-

krav delvis genom avtalspensioneringar. Under 1997 och 1998 lämnade 560

personer sina anställningar med avtalspension. Av dessa var ca 200 recepta-

rier.

Receptarieutbildning ges för närvarande endast vid Uppsala universitet.

Det är den enskilda högskolan som har ansvaret för att i samverkan med

det omgivande samhället besluta om omfattning och inriktning av de utbild-

ningar som högskolan anordnar. Med anledning av den befarade bristen på

receptarier har Högskolan i Kalmar och Göteborgs universitet ansökt hos

Högskoleverket om rätt att utfärda receptarieexamen. Umeå universitet

kommer inom kort att ansöka om sådan examensrätt. Högskoleverket räknar

med att beslut i ärendet kommer att fattas i augusti detta år.

Jag har vidare informerats om att Sveriges Farmacevtförbund kommer att

diskutera receptarieutbildningen vid ett möte den 6 mars 2000 med avnämare

(Apoteket AB, Läkemedelsverket, Läkemedelsindustriföreningen och Astra

Zeneca) och Uppsala, Göteborgs och Umeå universitet samt Högskolan i

Kalmar.

Jag kommer att uppmärksamt följa den fortsatta utvecklingen i frågan.

Genom regeringsbeslut den 4 februari 1999 tillkallades en kommitté, Kom-

mittén Välfärdsbokslut, bestående av forskare med uppdrag att göra ett väl-

färdsbokslut över 1990-talet (dir. 1999:7). Av direktiven framgår att rege-

ringen ser det som särskilt angeläget att beskriva välfärdsutvecklingen för

kvinnor och män, för olika socioekonomiska grupper och ur ett livscykel-

perspektiv. Barns situation skall belysas. Särskild uppmärksamhet bör ägnas

åt utsatta grupper. Frågor om folkhälsan och hälsans fördelning i befolkning-

en skall vara centrala för kommitténs bedömning av välfärdens utveckling

under 1990-talet. Kommittén skall redovisa den allmänna hälsoutvecklingen

i landet och de skillnader i ohälsa som finns mellan olika sociala grupper och

hur detta förändrats under 1990-talet.

Kommittén Välfärdsbokslut har i januari 2000 lämnat ett delbetänkande,

Välfärd vid vägskäl (SOU 2000:3). Kommittén anför i betänkandet att ohäl-

san inte är jämnt fördelad mellan olika befolkningsgrupper. Äldre, kvinnor,

utrikes födda och arbetare är grupper med relativt sett högre förekomst av

hälsoproblem än yngre, män, svenskfödda och tjänstemän. Skillnaderna

mellan grupperna har dock inte förändrats under decenniet. Vidare anför

kommittén att fördelningen av nervösa besvär ser i allt väsentligt ut på sam-

ma sätt, även om skillnaderna mellan olika befolkningsgrupper är mindre.

Utvecklingen under 1990-talet har medfört en utjämning mellan åldersgrup-

per, såtillvida att det psykiska välbefinnandet försämrats betydligt mer bland

de yngre än bland de äldre. Kommittén påpekar också att kvinnor i okvalifi-

cerade arbetaryrken är en av få grupper för vilka dödligheten inte gått ned

under 1990-talet.

Med stöd av lagen (1992:863) om lokal försöksverksamhet med finansiell

samordning mellan socialförsäkring och hälso- och sjukvård bedrevs under

åren 1993-1997 försöksverksamhet på lokal nivå inom fem försöksområden

(FINSAM). Syftet med försöksverksamheten var att skapa drivkrafter inom

systemen för socialförsäkring respektive hälso- och sjukvård för ett bättre

utnyttjande av de gemensamma resurserna.

Enligt lagen (1994:566) om lokal försöksverksamhet med finansiell sam-

ordning mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst får,

om regeringen medger det, en allmän försäkringskassa, ett landsting och en

kommun som har kommit överens om det bedriva sådan försöksverksamhet

i syfte att pröva möjligheterna till en effektivare användning av tillgängliga

resurser (SOCSAM). Försöksverksamheten, som är begränsad till högst tio

försöksområden, startade den 1 juli 1994 och skall avslutas senast vid ut-

gången av år 2002.

Sedan den 1 januari 1998 får försäkringskassan träffa överenskommelse

med kommun, landsting och länsarbetsnämnd om att samverka i syfte att

uppnå en effektivare användning av tillgängliga resurser (FRISAM).

Socialförsäkringsutskottet har vid ett flertal tillfällen behandlat yrkanden om

att den s.k. FINSAM-modellen borde införas i hela landet, se bl.a. betänkan-

dena 1997/98:SfU1, 1998/99:SfU1 och 1998/99:SfU8. I betänkande

1999/2000:SfU1 tecknas en bred bakgrund när det gäller frågor om samver-

kan och finansiell samordning på socialförsäkringsområdet, vartill hänvisas.

Utskottet ansåg sammanfattningsvis att finansiell samordning av FINSAM-

eller SOCSAM-modell inte bör införas generellt under år 2000.

Utskottets bedömning

Hälso- och sjukvården är av grundläggande betydelse för välfärden och

människors trygghet. Principerna om en solidariskt finansierad och rättvist

fördelad hälso- och sjukvård är enligt utskottet centrala inslag i den generell

välfärdspolitiken och måste hävdas även i ekonomiskt kärva tider. Alla måste

kunna känna trygghet i att det finns en hälso- och sjukvård av god kvalitet

och att vid sjukdom vård och omsorg ges på lika villkor. Det finns enligt

utskottet inga belägg för att Sverige skulle ha något att vinna på att överge

skattefinansieringen av vården. Internationella erfarenheter tyder tvärtom på

att de skattefinansierade hälso- och sjukvårdssystemen fungerar bättre i

fördelningspolitiskt avseende än de försäkringsfinansierade systemen. Ut-

skottet vidhåller att det finns starka motiv för att slå vakt om skattefinansie

ringen av sjukvården.

I 2 a § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) anges hur hälso- och sjukvår-

den skall bedrivas för att uppfylla kraven på en god vård. Vården skall bl.a.

vara av god kvalitet och tillgodose patientens behov av trygghet i vården och

behandlingen. Hälso- och sjukvården skall hålla en god personell och materi-

ell standard, dvs. bedrivas av personal med adekvat utbildning och med

behövlig teknisk utrustning i ändamålsenliga lokaler. För att hälso- och sjuk-

vård skall fungera krävs välutbildad och i övrigt kompetent personal som

utför sina arbetsuppgifter sakkunnigt och omsorgsfullt. Utbildningsfrågorna

har stor betydelse vid utformningen av behörighetsregler för hälso- och sjuk-

vården och närliggande områden. Utöver goda kunskaper inom relevanta

ämnesområden är det enligt utskottet viktigt att yrkesutövaren har sådana

personliga egenskaper att hon eller han är lämplig för sitt yrke.

Regeringen har aviserat att den under våren 2000 kommer att presentera en

nationell handlingsplan för utveckling och förnyelse av sjukvården. Hand-

lingsplanen skall enligt vad utskottet erfarit bl.a. innehålla en satsning på

primärvården, äldrevården och psykiatrin. Vidare kan nämnas att företrädare

för Socialdemokraterna och Centerpartiet i fjol träffade en överenskommelse

om en särskild satsning på vård och omsorg under perioden 2002-2004.

Överenskommelsen innebär att sammanlagt cirka åtta miljarder kronor fri-

görs under denna period. Parterna har enats om att fyra områden skall prio-

riteras i sammanhanget, nämligen primärvård, vård och omsorg om äldre,

psykiatri samt tillgänglighet och mångfald.

Utskottet vill också erinra om att regeringen i budgetpropositionen (prop.

1999/2000:1, utgiftsområde 25) aviserade att ytterligare en miljard kronor

skall tillföras vården och omsorgen. Dessutom aviserade regeringen i samma

proposition ett engångsvist tillskott på 700 miljoner kronor till särskilda

insatser i vissa kommuner och landsting. Riksdagen biföll regeringens för-

slag (rskr. 1999/2000:121). Därigenom kommer nivån på statsbidragen totalt

att bli 25,7 miljarder kronor högre år 2001, i förhållande till år 1996.

Utskottet avstyrker motionerna So18 (m) yrkandena 1 och 3, So217 (fp),

So261 (m) yrkande 2, So274 (m) yrkandena 1-3, 5, 7 och 12, So322 (fp)

yrkandena 5-7 och 19, So330 (c) yrkandena 16, 19 och 22, So355 (v) yrkan-

de 1, So426 (v) yrkande 1, So451 (c) yrkande 3, So482 (kd) yrkandena 1, 2,

9 och 10. Vidare avstyrks motionerna So245 (fp), So390 (fp), So399 (kd),

So410 (s), So438 (mp) och So482 (kd) yrkande 16.

Hälso- och sjukvården i Sverige bedrivs i huvudsak i offentlig regi. Vid ett

flertal tillfällen har regeringen, med instämmande av utskottet, framhållit att

det inom ramen för ett sådant integrerat system kan finnas ett värde, från

såväl patienternas som personalens synpunkt, av ett varierat vårdutbud i olika

driftsformer. Det bör enligt utskottet vara verksamhetens inriktning, till-

gänglighet, kvalitet och kostnadseffektivitet som styr valet av vårdgivare.

Det är viktigt att så långt som möjligt erbjuda alternativ och utveckla mång-

falden inom den kommunala och landstingskommunala verksamheten. Vida-

re kan alternativa driftsformer prövas för att öka mångfald, valfrihet, till-

gänglighet och rättvisa. Hälso- och sjukvården bör präglas av närhet, till-

gänglighet, helhetssyn och kontinuitet. Primärvården är basen i sjukvårds-

systemet. Alla som är bosatta inom ett visst landsting har enligt hälso- och

sjukvårdslagen rätt till en fast läkarkontakt. Utskottet vidhåller att det är

viktigt att hälso- och sjukvårdsinsatserna utförs på rätt vårdnivå eftersom det

är mest kostnadseffektivt. Det ankommer dock på sjukvårdshuvudmännen att

besluta om vårdens organisation m.m. med utgångspunkt i hälso- och sjuk-

vårdslagen. Utskottet har vidare erfarit att regeringen avser att under våren

2000 överlämna en proposition om sjukhus med vinstsyfte till riksdagen.

Motionerna So255 (m), So274 (m) yrkandena 4 och 8, So322 (fp) yrkan-

dena 4, 8, 10 och 18, So330 (c) yrkande 20, So348 (s), So451 (c) yrkandena

1-2 och So482 (kd) yrkande 14 avstyrks.

I motion So451 (c) yrkande 4 begärs en översyn av lagstiftningen för att

säkra lika villkor för olika driftsformer. Enligt vad utskottet erfarit avser

regeringen att under hösten 2000 överlämna en proposition avseende bl.a.

frågor som berörs i betänkandet Klara spelregler (SOU 1997:179) samt frå-

gor som berörs i betänkandet Upphandling av hälso- och sjukvårdstjänster

(SOU 1999:149). Riksdagen bör därför inte ta något initiativ i frågan. Mo-

tionsyrkandet avstyrks.

Från Socialstyrelsen har inhämtats att det vid styrelsen för närvarande på-

går ett projekt om verksamhetsuppföljning inom hälso- och sjukvården.

Särskild uppmärksamhet ägnas åt att utveckla generellt tillämpbara system

för uppföljning. Motion So451 (c) yrkande 5 angående jämförbara nyckeltal

får därför anses i huvudsak tillgodosedd och avstyrks.

Vid Socialstyrelsen bedrivs vidare ett aktivt arbete när det gäller kvalitet i

vården. Riksdagen bör därför inte ta något initiativ i den frågan. Motionerna

So322 (fp) yrkande 11 och So482 (kd) yrkande 15 avstyrks därför.

Flera motioner avser införande av en ny och vidareutvecklad vårdgaranti.

I rapporten En behandlingsgaranti i hälso- och sjukvården drar Socialsty-

relsen slutsatsen att införandet av en generell tre månaders behandlingsga-

ranti i hälso- och sjukvården skulle kräva betydande ekonomiska tillskott för

att uppfylla kraven på väntetider och samtidigt vara i samklang med riks-

dagsbeslutet om prioriteringar i vården. Styrelsen anför vidare att införandet

av en behandlingsgaranti dels skulle medföra risker för felaktiga prioritering-

ar, dels vara mycket resurskrävande och sannolikt orealistisk med hänsyn till

bristen på specialistutbildad personal. Regeringen har, mot bakgrund av

Socialstyrelsens analys av de konsekvenser införandet av en behandlingsga-

ranti skulle kunna få, i budgetpropositionen för år 2000 (prop. 1999/2000:1,

utg.omr. 9) framhållit att den inte är beredd att föreslå en sådan garanti.

Inte heller utskottet är berett att föreslå införandet av en behandlingsga-

ranti. Utskottet vill dock betona att kravet att tillgängligheten till vården

förbättras kvarstår. För detta krävs både resursförstärkningar, förändrat ar-

betssätt och utvecklad samverkan. Utskottet noterar att i överenskommelsen

mellan staten och landstingen om ersättningar för år 2000 har parterna enats

om att avsätta medel till bl.a. projektet Väntetider i vården som syftar till a

utveckla metoder som gör det möjligt att på ett över hela landet jämförbart

sätt beskriva tillgängligheten. Vidare har medel avsatts till Socialstyrelsens

utvecklingsarbete rörande behandlingsindikatorer och prioriteringar.

Utskottet anser att riksdagen inte bör ta något initiativ med anledning av

motionerna So18 (m) yrkande 2, So19 (fp) yrkande 1, So261 (m) yrkande 1,

So274 (m) yrkande 9 delvis, So322 (fp) yrkande 20, So330 (c) yrkande 21

och So482 (kd) yrkande 3. Motionerna avstyrks.

När det gäller rätten till förnyad medicinsk bedömning konstaterar utskot-

tet att Socialstyrelsen haft i uppdrag att under år 1999 noga följa tillämp-

ningen av lagstiftningen om rätten till förnyad medicinsk bedömning samt att

detta uppdrag skall avrapporteras senast den 31 mars 2000. Enligt utskottets

uppfattning bör denna rapport avvaktas. Utskottet vill vidare påtala att

Landstingsförbundet med anledning av 1999 års s.k. Dagmaröverenskom-

melse påbörjade ett arbete som syftar till att tydliggöra vilka valmöjligheter

som finns inom vården. Utskottet har erfarit att förbundet utarbetat ett försla

till rekommendation som nyligen remitterats till landstingen. Utskottet anser

att även resultatet av detta arbete bör avvaktas.

Utskottet avstyrker med hänvisning till det anförda motionerna So274 (m)

yrkande 9 delvis och So330 (c) yrkande 17.

Lag (1998:1656) om patientnämndsverksamhet m.m. trädde i kraft den 1

januari 1999. Av lagen framgår att nämnderna bl.a. skall hjälpa patienter att

få den information som behövs för att de skall kunna ta till vara sina intres-

sen i hälso- och sjukvården och hjälpa patienter att vända sig till rätt myn-

dighet. Utskottet anser att patienternas intressen blir tillgodosedda genom

patientnämnderna. Det saknas därför enligt utskottets uppfattning anledning

att inrätta en särskild patientombudsman. Motion So355 (v) yrkande 2 av-

styrks med det anförda.

Utskottet vill betona vikten av att patienter erhåller individuellt anpassad

information. En informerad patient är en förutsättning för en effektiv vård. I

detta sammanhang vill utskottet peka på de vårdprogram som utarbetats

inom landstingen, vars syfte bl.a. är att skapa en dialog med patienterna.

Utskottet anser därför att det inte finns anledning att införa regler om en

särskild patientutbildning. Motion So330 (c) yrkande 18 avstyrks i den mån

den inte är tillgodosedd med det anförda.

Utskottet delar inställningen i motion So236 (c) yrkandena 1 och 3 att det

är angeläget att olika enheter i vården på ett enkelt sätt kan kommunicera

med varandra och därvid utnyttja de möjligheter som informationstekniken

ger. Inom Landstingsförbundet har ett projekt för IT-samverkan nyligen

startats. Vidare pågår en utredning inom förbundet med sikte på att ett fristå-

ende och självständigt IT-samverkansorgan skall kunna inrättas vid årsskiftet

2000/2001. Av överenskommelsen mellan staten och landstingen om ersätt-

ningar till hälso- och sjukvården för år 2000 framgår dessutom att tio miljo-

ner kronor avsatts för stöd till IT-utveckling inom hälso- och sjukvården.

Motionsyrkandena får därmed anses i huvudsak tillgodosedda. Utskottet

anser inte att någon översyn av lagstiftningen är erforderlig. Motion So236

(c) yrkande 2 avstyrks därför.

Utskottet vidhåller sin uppfattning att remisser fyller en viktig funktion

som instrument för att göra riktiga medicinska prioriteringar både i syfte att

garantera att de patienter som har störst behov av specialistvård får tillgång

till sådan och för att kunna utnyttja de samlade resurserna i landstinget opti-

malt. Motion So322 (fp) yrkande 12 avstyrks därför.

I motion So322 (fp) yrkande 25 anförs att de utvärderingar som gjorts av

Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik måste få ett större

genomslag i hälso- och sjukvårdens arbete. I detta sammanhang vill utskottet

erinra om att det av överenskommelsen mellan staten och landstingen om

ersättningar till hälso- och sjukvården för år 2000 framgår att parterna enats

om att avsätta 5 miljoner kronor i syfte att stödja arbetet med att få bättre

genomslag för nya forskningsresultat. Motionsyrkandet är därmed i huvud-

sak tillgodosett.

Socialförsäkringsutskottet behandlade under hösten 1999 ett förslag från

regeringen om att försöksverksamheten med finansiell samordning mellan

socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst (SOCSAM) skulle

förlängas till utgången av år 2002 (1999/2000:SfU1). Socialförsäkringsut-

skottet anförde att det delade regeringens bedömning att det är av stor vikt at

försöksverksamheten kan fullföljas under sådana förutsättningar att de utvär-

deringar som skall göras får sådan kvalitet att de kan fungera som underlag

för framtida beslut inom bl.a. rehabiliteringsområdet. Utskottet tillstyrkte

förslaget att förlänga försöksverksamheten. Riksdagen följde utskottet (rskr.

1999/2000:98).

Försäkringskassan har sedan den 1 januari 1998 möjlighet att träffa över-

enskommelse med kommun, landsting och länsarbetsnämnd om samverkan

för att uppnå en effektivare användning av tillgängliga resurser (FRISAM). I

samband med riksdagens behandling av förslaget om en sådan friare samver-

kan mellan olika huvudmän (bet. 1997/98:SfU1) avstyrkte socialförsäkrings-

utskottet motionsyrkanden om att FINSAM-modellen skall införas i hela

landet. Socialförsäkringsutskottet framhöll dock att det är angeläget att in-

sikterna om förbättrad metodutveckling och effektivare administration från

FINSAM-försöken tas till vara och får genomslag i det nya samverkansar-

betet. Utskottet påtalade också vikten av att det fastställs ett gemensamt mål

om samverkan för de berörda myndigheterna. Riksdagen följde utskottet

(rskr. 1997/98:111). Också i de av riksdagen godkända betänkandena

1998/99:SfU1 och 1998/99:SfU8 vidhöll socialförsäkringsutskottet att FIN-

SAM-modellen inte borde införas i hela landet. Socialförsäkringsutskottet

ansåg att det var rimligt att den nya möjligheten att samverka (FRISAM) fick

tid att utvecklas och finna sina former.

Socialutskottet vill betona vikten av samverkan mellan olika huvudmän.

Genom sådan samverkan mellan flera parter skapas möjligheter att utifrån

det individuella perspektivet åstadkomma en lösning som tar hänsyn till

helheten i individens situation. Utskottet ställer sig bakom socialförsäkrings-

utskottets bedömning att det är angeläget att insikterna om förbättrad me-

todutveckling och effektivare administration från FINSAM-försöken tas till

vara och får genomslag i det nya samverkansarbetet. Socialutskottet delar

bedömningen att det är rimligt att den nya möjligheten att samverka (FRI-

SAM) får tid att utvecklas och finna sina former. Med hänvisning till det

anförda anser utskottet att finansiell samordning av t.ex. SOCSAM-, FRI-

SAM- eller FINSAM-modell bör utvecklas i landet. Motion So19 (fp) yrkan-

de 2 avstyrks.

Utskottet vidhåller sitt ställningstagande att inte återinföra husläkarlagen.

Motion So322 (fp) yrkande 9 avstyrks.

Flera motioner behandlar frågor om personalförsörjning inom vården. Ut-

skottet vill i detta sammanhang peka på att ett flertal åtgärder har initierats

för att underlätta rekryteringen till vård- och omsorgssektorn. Således har

regeringen gett Arbetsmarknadsstyrelsen i uppdrag att planera genom tidiga

åtgärder för att utbilda personal från sektorer där övertalighet råder till arb

ten inom vård och omsorg. Ledamöterna i Vårdkommissionen har vidare

gemensamt gjort en utfästelse om att verka för att deltidsarbetslösheten bland

vård- och omsorgspersonal skall minska. Vidare skall utbildningsplatserna

för läkare och sjuksköterskor utökas fram till år 2002.

Av det anförda framgår att ett flertal åtgärder har initierats för att under-

lätta rekryteringen av personal till vård- och omsorgssektorn. Riksdagen bör

därför inte ta något initiativ med anledning av motionerna So322 (fp) yrkan-

dena 1 och 2 och So482 (kd) yrkandena 4 och 6. Även motion So482 (kd)

yrkande 8 avstyrks.

Beträffande behovet av personal inom apoteksverksamheten noterar ut-

skottet att Högskolan i Kalmar och Göteborgs universitet ansökt om rätt att

utfärda receptarieexamen. Dessutom avser Umeå universitet enligt uppgift att

ansöka om sådan examensrätt. Utskottet utgår vidare från att regeringen

uppmärksamt följer frågan. Något initiativ från riksdagen behövs därför inte.

Motion So322 (fp) yrkande 3 avstyrks.

När det gäller frågan om praktikplatser för psykologer delar utskottet in-

ställningen i motionerna So265 (mp) och So335 (s) att antalet praktikplatser

bör stå i rimlig proportion till antalet utbildningsplatser. Utskottet utgår fr

att regeringen noga följer frågan. Något initiativ från riksdagen är därför int

erforderligt. Motionerna avstyrks.

Utskottet delar motionärernas inställning att det är av största vikt att noga

följa behovet av specialistutbildad hälso- och sjukvårdspersonal. Av 15 §

hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) framgår att det i landstingen skall

finnas möjligheter till anställning för läkares specialiseringstjänstgöring i e

omfattning som motsvarar det planerade framtida behovet av läkare med

specialistkompetens i klinisk verksamhet. Vidare har Socialstyrelsen sedan

den 1 juli 1999 ansvar för ett centralt planeringsstöd för specialistläkare.

Utskottet vill också erinra om att regeringen gett Socialstyrelsen i uppdrag

att utreda förutsättningarna för att utveckla ett centralt planeringsstöd för a

kunna underlätta lokal och regional planering av det framtida behovet av

grund- respektive specialistutbildade sjuksköterskor.

Utskottet utgår vidare från att regeringen även beträffande övriga perso-

nalkategorier inom hälso- och sjukvården noga följer behovet av specialist-

kompetens och vid behov vidtar åtgärder. Riksdagen bör inte ta något initia-

tiv i frågan.

Sammanfattningsvis konstaterar utskottet att det pågår ett aktivt arbete be-

träffande frågor om specialistutbildad hälso- och sjukvårdspersonal. Motio-

nerna So280 (m), So432 (s, m) yrkandena 1-3, So442 (s) yrkande 1, So461

(s) och So482 (kd) yrkande 7 avstyrks.

Utskottet delar också inställningen i motionerna So359 (v) och So465 (s)

om vikten av att invandrad vårdpersonals kompetens tas till vara. Kommis-

sionen för rekrytering till vård och omsorg har föreslagit att arbetsförmed-

lingarna får i uppdrag att i samarbete med kommunerna öka antalet anställda

invandrare inom vård och omsorg. Förslaget bereds för närvarande i Rege-

ringskansliet. Riksdagen bör inte ta något initiativ i frågan. Motionerna av-

styrks.

Regeringens skrivelse bör enligt utskottet inte föranleda någon åtgärd från

riksdagens sida.

Privata vårdgivare

I motion So274 av Bo Lundgren m.fl. (m) begärs att riksdagen beslutar ändra

reglerna för etablering och drift av privat verksamhet på sjukvårdens område

så att de överensstämmer med vad som gällde vid utgången av år 1994 (yr-

kande 10). I yrkande 11 begärs att riksdagen beslutar avskaffa den övre ål-

dersgränsen för rätten att, utan huvudmannens beslut, erhålla sjukvårdser-

sättning, i enlighet med vad som anförts i motionen. Motionärerna anför att

förbudet innebär att väletablerade läkarkontakter bryts, antalet alternativ

minskar och kompetens går till spillo.

I motion So300 av Lars Hjertén och Liselotte Wågö (m) begärs ett tillkän-

nagivande om vad i motionen anförts om behovet av bättre samverkan mel-

lan offentliga och privata vårdgivare. Motionärerna anför att det är av stor

vikt ur patientsynpunkt att det skapas bättre samverkan mellan offentlig och

privat vård och därmed ökade valmöjligheter. Det behöver också skapas

enhetliga och klara regler när det gäller etablering för enskilda vårdgivare

med offentlig finansiering.

I motion So322 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs att riksdagen beslutar

återinföra den fria etableringsrätten för privata allmänläkare, barnläkare,

gynekologer, geriatriker, sjukgymnaster och barnmorskor (yrkande 13).

Motionärerna anför att de som omfattas av etableringsfriheten skall ha rätt

till ersättning enligt en nationell ersättningstaxa. Det innebär att de har rät

till ersättning från landstinget enligt de lagar som reglerar etableringsfrihet

om de bedriver verksamheten på heltid, inte har fyllt 75 år samt inte har

anställning i något landstings hälso- och sjukvård. Motionärerna begär vidare

att riksdagen beslutar återinföra rätten för läkare med specialistkompetens att

överlåta sin praktik till läkare med samma eller likartad specialistkompetens

(yrkande 14) samt att riksdagen beslutar upphäva 65-årsregeln för privata

vårdgivare (yrkande 15). Vidare begär motionärerna ett tillkännagivande om

vad som i motionen anförts om att beställarkompetensen måste stärkas (yr-

kande 16). Enligt motionärerna skall detta ske genom att det vid upphandling

blir obligatoriskt att ha med läkare och sjuksköterskor i beställarstaben som

är delaktiga i bedömandet av lämpligheten i olika anbud på den konkur-

rensutsatta verksamheten. Även i motion So262 av Barbro Westerholm (fp)

begärs att 65-årsgränsen för privata vårdgivare avskaffas (yrkande 7).

I motion So463 av Margit Gennser (m) begärs tillkännagivanden om vad i

motionen anförts om behandling av lymfterapeuter vid komplikationer efter

bröstcanceroperationer (yrkande 1) och att de statliga kostnaderna för be-

handling av lymfterapeuter skall avräknas mot statens bidrag till landstingen

(yrkande 2). Behandlingen utförs av sjukgymnaster - s.k. lymfterapeuter -

som har specialutbildning. Antalet sjukgymnaster med denna specialutbild-

ning är begränsat och återfinns i huvudsak bland privata vårdgivare. Enligt

motionären har landstingen varit mycket negativt inställda till denna form av

terapi.

I motion So290 av Chatrine Pålsson (kd) begärs ett tillkännagivande om

vad i motionen anförts om att utreda behovet av formerna för ersättning från

samhället för privat psykologisk utredning, behandling och psykoterapi.

Motionären anför att en samlad syn på insatserna, som också förs ut tydligt,

skulle skapa klarhet om snabbare och bättre vägar till hälsa och arbete. Där-

för krävs ett större grepp för att skapa en allmän ersättning. Målet med ett

sådant större grepp måste vara att alla som med utgångspunkt från hälso- och

sjukvårdslagen behöver tillgång till psykologisk utredning, behandling och

psykoterapi också skall ha tillgång till detta. För den enskilde måste utgångs-

punkten vara att själv få välja vårdalternativ - antingen offentlig eller priva

vård. I båda alternativen skall finansiering ske genom offentliga medel. För

patienten öppnas då tre vägar för tillgång till psykologisk utredning, behand-

ling och psykoterapi: via hälso- och sjukvården, via försäkringskassan och

via den enskilde vårdgivaren.

Tidigare behandling, pågående arbete

Utskottet har behandlat frågor om privata vårdgivare vid flera tillfällen de

senaste åren, se bl.a. betänkandena 1997/98:SoU12 och 1998/99:SoU10.

Utskottet anförde i det sistnämnda betänkandet bl.a. att utskottet vidhöll sin

uppfattning att det innebär fördelar om ökat utrymme ges för alternativa

driftsformer inom hälso- och sjukvården. Vidare anförde utskottet att det är

viktigt att noga följa frågan om läkarförsörjning i svensk sjukvård och att

Samverkansdelegationen i sitt betänkande behandlat de nu aktuella frågorna

om enskilda vårdgivares rätt till etablering, rätten att överlåta en etablering

samt den s.k. 65-årsgränsen och dess tillämpning. Vidare anfördes att betän-

kandet bereddes i Regeringskansliet och att riksdagen inte borde föregripa

regeringens förslag på området (res m, fp). Utskottet anförde också att Sam-

verkansdelegationen föreslagit att även andra legitimerade vårdgivargrupper

än läkare och sjukgymnaster borde ges möjlighet att bedriva verksamhet som

enskild vårdgivare med finansiering av landsting, men att riksdagen inte

heller i denna del borde ta något initiativ (res. m, fp).

Delegationen (S 1995:10) för samverkan mellan offentlig och privat hälso-

och sjukvård lämnade i december 1997 sitt slutbetänkande Klara spelregler -

en förutsättning för samverkan mellan offentlig och privat sjukvård (SOU

1997:179). Betänkandet bereds för närvarande i Regeringskansliet.

Utredningen om sjukvårdsupphandling (S 1998:1) lämnade i december 1999

betänkandet Upphandling av hälso- och sjukvårdstjänster (SOU 1999:149).

Betänkandet bereds för närvarande i Regeringskansliet.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin uppfattning att det innebär fördelar om ökat utrymme

ges för alternativa driftsformer inom hälso- och sjukvården. Det stärker

patientens och medborgarens ställning om den enskilde får ökade möjligheter

att välja vårdgivare inom primärvård och olika typer av specialistvård liksom

att välja sjukhus vid sluten vård. En sådan utveckling bör kunna bidra till ett

bättre bemötande samt bättre kontinuitet och tillgänglighet i vården. Detta

bör ha positiva effekter även för personalen.

I Samverkansdelegationens betänkande behandlas frågan om samverkan

mellan offentlig och privat vård. När det gäller frågor om enskilda vårdgiva-

res rätt till etablering, rätten att överlåta en etablering samt den s.k. 65-

årsgränsen och dess tillämpning konstaterar utskottet att dessa behandlats av

Samverkansdelegationen. Delegationens betänkande bereds i Regerings-

kansliet. Riksdagen bör avvakta beredningen. Motionerna So262 (fp) yrkan-

de 7, So274 (m) yrkande 11 och So322 (fp) yrkande 15 bör därför avstyrkas.

Vidare avstyrks motionerna So274 (m) yrkande 10 och So322 (fp) yrkandena

13 delvis och 14. Slutligen avstyrks motion So300 (m).

Samverkansdelegationen har också föreslagit att även andra legitimerade

vårdgivargrupper än läkare och sjukgymnaster bör ges möjlighet att bedriva

verksamhet som enskild vårdgivare med finansiering av landsting. I utred-

ningen nämns bl.a. sjuksköterskor, barnmorskor, psykologer och psykotera-

peuter. Inte heller i denna del bör riksdagen ta något initiativ. Motionerna

So290 (kd), So322 (fp) yrkande 13 delvis och So463 (m) yrkandena 1 och 2

avstyrks därför.

Betänkandet Upphandling av hälso- och sjukvårdstjänster (SOU 1999:149)

bereds för närvarande i Regeringskansliet. Enligt utskottets uppfattning bör

denna beredning avvaktas. Motion So322 (fp) yrkande 16 avstyrks.

Högkostnadsskydd m.m.

I motion So482 av Alf Svensson m.fl. (kd) begärs ett tillkännagivande om vad

i motionen anförts om att en översyn bör göras av hela systemet med hög-

kostnadsskydd (yrkande 19). Under senare år har avgifterna för den enskilde

ökat dramatiskt dels genom att högkostnadsskyddet höjts, dels därför att flera

vårdavgifter inte omfattas av högkostnadsskyddet. Kostnader för resor i

samband med vård ingår inte. Motionärerna anser att en översyn bör göras så

att högkostnadsskyddet verkligen inkluderar alla vårdavgifter i vården samt

olika hjälpmedel.

I motion So484 av Desirée Pethrus Engström (kd) begärs ett tillkännagi-

vande om möjligheten att överväga om migräniker bör få lägre högkostnads-

skydd eller gratis mediciner (yrkande 5). Motionären anför att om regeringen

avser att se över systemet med högkostnadsskydd bör man även se över om

inte migräniker bör få gratis medicin eller lägre högkostnadsskydd än andra

eftersom de redan ofta är ekonomiskt drabbade på olika sätt.

I motion So322 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande

om vad i motionen anförts om ett bättre högkostnadsskydd (yrkande 22).

Motionärerna anför att högkostnadsskyddet skall vara detsamma, 1 000 kr,

både för läkemedelsutgifter och för besök i den öppna hälso- och sjukvården.

I motion So430 av Mona Berglund Nilsson m.fl. (s) begärs ett tillkännagi-

vande om vad i motionen anförts om bidragssystemet för glasögon till barn.

Motionärerna anför att det i dag råder stora olikheter inom respektive lands-

ting för hur stora bidragen till barns glasögon skall vara. Denna ojämlikhet

bör ses över. Staten, som anslagsgivare till landstingen, bör ta initiativ till

överläggningar med Landstingsförbundet för att kartlägga situationen och

utreda kostnader samt kostnadsersättningar för glasögon till barn.

I motion So380 av Thomas Julin m.fl. (mp) begärs ett tillkännagivande om

vad i motionen anförts om att utreda möjligheten till ett utgiftstak som täcker

de befintliga högkostnadsskydden m.m. Motionärerna anför att en enskild

person kan drabbas av höga sammantagna avgifter. De viktigaste avgiftsom-

rådena avser hemtjänst, kostnader för särskilt boende, färdtjänst, ledsagning,

hjälpmedel, utprovning av hjälpmedel, läkemedel, läkarbesök, tandvård,

rehabilitering och övrig sjukvårdande behandling. Motionärerna föreslår att

regeringen utreder möjligheten att införa ett stort utgiftstak som täcker de

befintliga högkostnadsskydden samt andra utgifter som kan drabba den en-

skilde när det gäller de i motionen uppräknade kostnadsområdena.

Tidigare behandling, pågående arbete

Utskottet behandlade under våren 1999 proposition 1998/99:106 Vissa änd-

ringar i läkemedelsförmånen, se betänkande 1998/99:SoU14. Utskottet ställ-

de sig i princip bakom propositionens förslag, vilket innebar att beloppsgrän-

sen för högkostnadsskyddet vid köp av läkemedel skulle höjas från 1 300 kr

till 1 800 kr. För att kompensera ekonomiskt utsatta grupper ställde sig ut-

skottet bakom en höjning av pensionstillskottet på visst sätt vilket innebar en

höjning med 509 kr om året för en pensionär med fullt pensionstillskott.

Riksdagen följde utskottet, (rskr. 1998/99:209). De nya reglerna trädde i

kraft den 1 juni 1999.

Utskottet behandlade våren 1999 motionsyrkanden om ett gemensamt hög-

kostnadsskydd för sjukvård, läkemedel, hjälpmedel och tandvård (se betän-

kande 1998/99:SoU10). Utskottet anförde att det inte ansåg att det fanns

någon anledning att se över reglerna om högkostnadsskydd (res. v, mp).

Regeringen tillkallade i juni 1999 en särskild utredare med uppdrag att göra

en översyn av den nuvarande läkemedelsförmånen. Vissa frågor som nära

anknyter till läkemedelsförmånen - såsom läkarnas fria förskrivningsrätt -

skall också utredas. Syftet är främst att komma till rätta med brister i system

et och att få kontroll över kostnadsutvecklingen. Av direktiven framgår vida-

re bl.a. följande.

Utredaren skall

? kartlägga tillämpningen av lagen (1996:1150) om högkostnadsskydd vid

köp av läkemedel m.m. och särskilt redogöra för svårigheter i tillämp-

ningen,

?

? kartlägga hur läkemedel som omfattas av förmånen förskrivs,

?

? analysera kostnadsdrivande faktorer inom förmånssystemet och särskilt

beskriva konsekvenserna av att läkemedelsinköp under vissa förutsätt-

ningar är helt utan kostnad för patienten,

?

? utifrån Läkemedelsverkets och Socialstyrelsens rapport om förskriv-

ningen av s.k. livsstilsläkemedel utreda om och i så fall under vilka för-

utsättningar sådana läkemedel bör ingå i förmånen och analysera om

detta i så fall medför särskilda prioriteringsproblem,

?

? analysera om de prioriteringsriktlinjer som riksdagen antagit för hälso-

och sjukvården har fått genomslag vid läkemedelsförskrivningen och fö-

reslå erforderliga åtgärder om så inte är fallet,

?

? lämna en orientering om vad forskningsutvecklingen mot en alltmer

individualiserad terapi kan leda till,

?

? utifrån läkemedelsförmånens allmänna utgångspunkter beskriva kon-

sekvenserna av en ordning där läkemedelsförmånen inte längre är stat-

ligt reglerad eller endast är reglerad genom att det anges vissa ramar för

förmånen,

?

? analysera om den nuvarande ordningen som innebär att varje läkare fritt

skall få skriva ut läkemedel utan hänsyn till bl.a. om läkaren har specia-

listkompetens är förenlig med läkemedelsförmånens allmänna utgångs-

punkter,

?

? beskriva för- och nackdelar med att ha separata högkostnadsskydd för

läkemedel och för sjukvård och föreslå regler som bäst beaktar läkeme-

delsförmånens allmänna utgångspunkter,

?

? utifrån de allmänna utgångspunkter som gäller för läkemedelsförmånen

lämna de lagförslag och förslag i övrigt som utredaren finner motivera-

de.

?

Utredaren har i december 1999 lämnat en rapport om förskrivningregler,

SOU 1999:143. I rapporten lämnas ett förtydligande om gällande regler för

att ett läkemedel skall ingå i läkemedelsförmånen. Utredaren skall lämna en

slutlig redogörelse av uppdraget i övrigt senast den 30 september 2000.

Av budgetpropositionen (proposition 1999/2000:1, utgiftsområde 9, s. 36

och 37) framgår att det i Regeringskansliet bereds flera ärenden inom läke-

medelsområdet, bl.a. i avsikt att förbättra kostnadskontrollen. Flertalet av

ärendena bereds inom en projektgrupp för vissa läkemedelsfrågor med repre-

sentanter för Socialdepartementet och Finansdepartementet. Projektgruppens

huvudsakliga uppgift är att förbereda och genomföra överföringen av det

fulla kostnadsansvaret för läkemedelsförmånen till landstingen. Projektgrup-

pen kommer därutöver bl.a. att bereda frågan om ett nytt system för prissätt-

ning av de läkemedel som ingår i läkemedelsförmånen utifrån betänkandet

Läkemedel i priskonkurrens (1997:165) av Kommittén för prisreglering av

läkemedel. Projektgruppen avser även att bereda Läkemedelsdistributionsut-

redningens betänkande Läkemedel i vård och handel (SOU 1998:28).

Boende- och avgiftsutredningen lämnade i mars 1999 sitt slutbetänkande Bo

tryggt - betala rätt (SOU 1999:33). Kommittén har haft i uppdrag att analy-

sera olika aspekter av socialtjänstlagens begrepp särskild boendeform och

vissa avgiftsfrågor inom vård och omsorg. Kommittén föreslår bl.a. en mo-

dell för reglering av förbehållsbeloppets nivå och innehåll, riktlinjer för

beräkning av inkomster samt ett tak för den högsta avgift som får debiteras

för vård och omsorg.

Av budgetpropositionen (prop. 1999/2000:1, utgiftsområde 9, s. 80) framgår

att betänkandet har remissbehandlats och att regeringen avser att återkomma

i frågan under år 2000.

Utskottets bedömning

Av 26 a § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) följer att högkostnadsskyd-

det i den öppna hälso- och sjukvården omfattar patientavgifter för läkarvård

och sjukvårdande behandling inom landstingen, läkarvård och sjukgymnastik

hos privata vårdgivare med ersättning från landstingen, viss tandvårdsbe-

handling samt inkontinensartiklar för vilka landstingen har kostnadsansvar.

Av 1 § lagen (1996:1150) om högkostnadsskydd vid köp av läkemedel

m.m. framgår att receptbelagda läkemedel och vissa receptfria läkemedel

som av läkare, tandläkare, distriktssköterska eller legitimerad tandhygienist

förskrivs för människor i syfte att påvisa, lindra eller bota sjukdom eller

symtom på sjukdom eller i likartat syfte, under vissa förutsättningar omfattas

av högkostnadsskydd.

Utskottet anser inte att det finns någon anledning att se över reglerna om

högkostnadsskydd i hälso- och sjukvårdslagen. Såvitt gäller reglerna om

högkostnadsskydd för läkemedel konstaterar utskottet att en översyn pågår.

Riksdagen bör därför inte ta något initiativ i frågan. Motionerna So322 (fp)

yrkande 22, So380 (mp), So482 (kd) yrkande 19 och So484 (kd) yrkande 5

avstyrks.

När det gäller bidrag till barn och ungdom avseende glasögon konstaterar

utskottet att detta är en fråga för sjukvårdshuvudmännen. Riksdagen bör

således inte ta något initiativ med anledning av motion So430 (s). Motionen

avstyrks.

Ledningen av hälso- och sjukvård

I motion So288 av Chatrine Pålsson (kd) begärs dels ett tillkännagivande om

vad i motionen anförts om Socialstyrelsens utvärdering av verksamheten

med patientansvarig läkare (yrkande 1), dels ett tillkännagivande om vad i

motionen anförts om möjligheten att utse annan yrkesutövare än läkare som

patientansvarig behandlare (yrkande 2). Motionären anför att inom den psy-

kiatriska vården baseras diagnos och behandling både på psykologisk och

medicinsk vetenskap. Diagnostik och behandling som vilar på den psykolo-

giska vetenskapen utförs vanligen av legitimerad psykolog. I dessa fall har

en "patientansvarig läkare" ingen fortlöpande behandlingskontakt - och har

inte heller anledning att ha det. I dessa fall är det rimligt att patientansvar

behandlare är en legitimerad psykolog. Motionären anför att regeringen haft

för avsikt att uppdra åt Socialstyrelsen att genomföra en utvärdering av sys-

temet med patientansvarig läkare. Vidare anförs att det är angeläget att Soci-

alstyrelsens utvärdering snarast kommer till stånd samt att den genomförs

med anlitande av erforderlig psykologisk kompetens inom hälso- och sjuk-

vården. Två likalydande yrkanden framförs i motion So283 av Kenth Skårvik

(fp). Även i motion So381 av Kerstin-Maria Stalin (mp) anförs att det är

angeläget att Socialstyrelsen utvärderar verksamheten med patientansvarig

läkare och överväger möjligheten att utse annan yrkesutövare än läkare som

patientansvarig behandlare.

Tidigare behandling, pågående arbete

Frågan om patientansvarig läkare har behandlats av utskottet vid flera till-

fällen. I betänkande 1998/99:SoU10 ges en redogörelse för den tidigare

behandlingen.

Av regleringsbrev för år 2000 avseende Socialstyrelsen framgår att Social-

styrelsen skall göra en utvärdering av verksamheten med patientansvarig

läkare. Socialstyrelsen skall därvid särskilt belysa hur de strukturella föränd

ringarna under 1990-talet, i form av bl.a. kortare vårdtider, ökad andel dag-

vård/dagvårdskirurgi samt specialistmottagningar utanför sjukhusen påverkat

verksamheten. Av vikt är vidare att analysera hur formuleringen "om det

behövs med hänsyn till patientsäkerheten" i 27 § hälso- och sjukvårdslagen

tolkats. I uppdraget ingår dessutom att överväga möjligheten att utse även

andra yrkesutövare än läkare som patientansvariga. Härvid bör särskilt be-

aktas patientsäkerhetsaspekten i sådan hälso- och sjukvårdsverksamhet som

helt eller delvis bygger på annan vetenskap än den medicinska. Från Social-

styrelsen har inhämtats att utvärderingen skall överlämnas till regeringen

senast den 31 mars 2000.

Utskottets bedömning

Socialstyrelsens uppdrag att utvärdera verksamheten med patientansvarig

läkare skall presenteras inom kort. Något initiativ från riksdagen med anled-

ning av motionerna So288 (kd) yrkandena 1 och 2, So283 (fp) och So381

(mp) behövs därför inte.

Tillsyn avseende det psykologiska verksamhetsområdet

I motion So353 av Carina Hägg (s) begärs ett tillkännagivande om vad i

motionen anförts om en förbättrad lagstiftning och tillsyn vad avser det psy-

kologiska verksamhetsområdet. Motionären anför att legitimerade psykolo-

ger i dag är verksamma inom en rad områden där de inte har som primär

uppgift att undersöka, vårda eller behandla. På dessa områden utövas ingen

tillsyn över psykologers icke hälso- och sjukvårdande verksamhet. Vidare

använder sig personer med otillräcklig utbildning av psykologiska metoder.

Allmänhetens skydd mot oetisk och ibland t.o.m. skadlig användning av

psykologiska kunskaper är fortfarande alltför bristfällig. Det behövs nu en

samlad tillsynslagstiftning avseende psykologyrket, inklusive bestämmelser

mot oseriös och skadlig samt vilseledande verksamhet inom det psykologiska

området. Det behövs även en effektiv tillsynsverksamhet på området.

I motion So294 av Helena Bargholtz (fp) begärs ett tillkännagivande om

vad i motionen anförts om att den av socialutskottet föreslagna utredningen

rörande en samlad tillsynslagstiftning och ett utökat skydd mot kvacksalveri

inom psykologisk och psykoterapeutisk verksamhet snarast bör initieras.

Motionären anför att samhället i dag svarar för skydd och tillsyn när det

gäller den verksamhet som bedrivs av legitimerade psykologer och psykote-

rapeuter inom hälso- och sjukvårdens område. Kvacksalverilagen hindrar

inte psykologiskt och psykoterapeutiskt kvacksalveri. Enda undantaget gäller

förbudet för olegitimerad hälso- och sjukvårdspersonal att undersöka och

behandla barn under åtta år och att undersöka och behandla en person under

hypnos. Motionären erinrar om att socialutskottet i sitt betänkande

1997/98:SoU22 uppmanat regeringen att bl.a. initiera en samlad tillsynslag-

stiftning och ett utökat skydd mot kvacksalveri inom psykologisk och psy-

koterapeutisk verksamhet. Det är hög tid att regeringen tillsätter den av soci-

alutskottet föreslagna utredningen, heter det i motionen.

Tidigare behandling, pågående arbete

I betänkande 1997/98:SoU22 uttalade utskottet att vissa frågor inom det

psykologiska verksamhetsområdet borde utredas närmare. Utskottet föreslog

ett tillkännagivande när det gällde frågor om dels en samlad effektiv till-

synslagstiftning, dels ett vidgat skydd mot kvacksalveri inom psykologisk

och psykoterapeutisk verksamhet. Riksdagen följde utskottet (rskr. 1997/98:

290).

Utskottet behandlade i betänkande 1998/99:SoU10 motionsyrkanden liknan-

de de nu aktuella. Utskottet anförde att det utgick från att regeringen åter-

kommer till riksdagen med den begärda redovisningen.

Regeringen har den 16 december 1999 gett Socialstyrelsen i uppdrag att

utreda frågan om det finns behov av en samlad tillsynslagstiftning avseende

allt eller visst psykologarbete, även sådant som i dag inte definieras som

hälso- och sjukvårdsarbete. Om Socialstyrelsen finner att all psykologverk-

samhet bör ställas under samhällets tillsyn skall styrelsen överväga utform-

ningen av en lagstiftning på området. Socialstyrelsen skall också utreda

behovet av att förbehålla yrkesutövare som tillhör hälso- och sjukvårdsper-

sonalen rätten att behandla vissa allvarliga psykiska störningar eller använda

vissa psykologiska metoder. Om ett sådant behov bedöms föreligga skall

Socialstyrelsen ge förslag på hur en lagstiftning till skydd mot hälsofarligt

kvacksalveri bör utformas. Uppdraget skall redovisas senast den 15 augusti

2001.

Utskottets bedömning

De frågor som berörs i motionerna So294 (fp) och So353 (s) omfattas av det

uppdrag som regeringen lämnat till Socialstyrelsen. Motionerna är därmed i

huvudsak tillgodosedda och avstyrks.

Journalföring

I motion So338 av Agneta Lundberg m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande om

vad i motionen anförts om lagstadgad skyldighet för arbetsterapeuter att föra

journal utanför hälso- och sjukvårdens område. Motionärerna anför att ar-

betsterapeuter är skyldiga att enligt patientjournallagen föra patientjournal

inom hälso- och sjukvårdens område. Ett inte ringa antal arbetsterapeuter

meddelar dock vård inom socialtjänsten för människor med fysiska och

psykiska sjukdomar och handikapp, för psykiskt utvecklingsstörda samt

inom skolväsendet och i arbetslivet. Arbetsterapeutens insatser inom dessa

områden är förebyggande vård, behandlingar av sjukdomar, handikapp och

andra besvär, utprovning av hjälpmedel samt rådgivning och undersökning

för t.ex. intygsskrivning. Det är därför angeläget att skyldighet för arbetste-

rapeuter att föra journal utanför hälso- och sjukvårdens ansvarsområden

lagstadgas.

I motion So468 av Ulla Wester och Kaj Larsson (s) begärs ett tillkännagi-

vande om vad i motionen anförts om behov av statlig styrning vad gäller

datasäkerhet inom sjukvården. Motionärerna anför att i takt med att journal-

skrivning m.m. överförts på data har bristande säkerhetstänkande uppmärk-

sammats, bl.a. av Datainspektionen. Brister i säkerhetsrutinerna tycks enligt

motionärerna vara så allvarliga att det inte går att vänta in sjukvårdspersona-

lens datamognad. Statens övergripande ansvar måste träda in när huvudmän-

nen inte förmått klara sin uppgift.

Tidigare behandling, pågående arbete

Utskottet behandlade i betänkandet 1998/99:SoU10 en likalydande motion

om journalföringsplikt för arbetsterapeuter utanför hälso- och sjukvårdens

område. Utskottet anförde att det inte fann anledning att föreslå någon änd-

ring beträffande journalföringsplikten (s. 58 i betänkandet). Motionen av-

styrktes. (Ej res.).

Av regleringsbrev för budgetåret 2000 avseende Socialstyrelsen framgår att

regeringen gett Socialstyrelsen i uppdrag att utvärdera och se över pati-

entjournallagen (1985:562). I en sådan utvärdering bör enligt regleringsbre-

vet ingå en analys av kraven på och formerna för journaldokumentationen.

Utifrån utvärderingen skall styrelsen föreslå de förändringar och den författ-

ningsreglering som är påkallade mot bakgrund av den utveckling som har ägt

rum inom hälso- och sjukvården. Uppdraget skall redovisas till regeringen

senast den 30 september 2001.

Socialstyrelsen har utfärdat allmänna råd avseende patientjournallagen

(SOSFS 1993:20). I de allmänna råden framhålls att det är viktigt att de

datorjournalsystem som används uppfyller de krav som ställs i patientjour-

nallagen och sekretesslagen.

Utskottets bedömning

Arbetsterapeuter är, liksom andra legitimerade grupper enligt 3 kap. 2 §

lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område,

journalföringspliktiga vid vård av patienter inom hälso- och sjukvårdens

område. Utskottet vidhåller sitt tidigare ställningstagande att det inte finns

anledning att föreslå någon ändring beträffande journalföringsplikten. Mo-

tion So338 (s) avstyrks.

Utskottet vill betona att hanteringen av ADB-förda patientjournaler måste

uppfylla de krav som ställs i patientjournallagen (1985:562). Socialstyrelsen

har vidare utfärdat allmänna råd där vikten av att patientjournallagen följs

vid journalföring med hjälp av ADB särskilt framhålls. Vidare har regeringen

gett Socialstyrelsen i uppdrag att utvärdera och se över patientjournallagen

och i det sammanhanget göra en analys av kraven på och formerna för jour-

naldokumentationen. Riksdagen bör enligt utskottets uppfattning inte ta

något initiativ med anledning av motion So468 (s). Motionen avstyrks.

Olycksfall i vården

I motion So215 av Barbro Westerholm (fp) begärs ett tillkännagivande om

vad i motionen anförts om en analys av orsakerna bakom missöden och

komplikationer i vården (yrkande 1). Motionären anför att sjukvårdsregistren

ger goda möjligheter att genomföra sådana analyser. Regeringen bör därför

ge Socialstyrelsen och Läkemedelsverket i uppdrag att med hjälp av till-

gänglig information analysera vilka orsaker som ligger bakom inträffade

missöden och komplikationer i vården. Utifrån den kunskapen bör sedan

program utarbetas för hur dessa olycksfall skall kunna förebyggas (yrkande

2).

I motion So226 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande

om vad i motionen anförts om en analys av orsakerna till de tekniska miss-

öden och skador som inträffat i vården inklusive de läkemedelsbiverkningar

som förorsakat sjukhusvård (yrkande 2). Motionärerna anför att antalet ut-

skrivna personer som vårdats med huvuddiagnos skada eller förgiftning

under perioden 1987-1996 ökat från 114 000 till 133 000 per år. Motionärer-

na anser att det är angeläget att Socialstyrelsen initierar en undersökning av

vilka de bakomliggande orsakerna till missödena är och vilka patienter som

är mest i riskzonen.

Bakgrund

Av 2 kap. 7 § lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvår-

dens område framgår att den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen skall

rapportera till vårdgivaren om en patient i samband med hälso- och sjukvård

drabbats av eller utsatts för risk att drabbas av allvarlig skada eller sjukdom

Enligt Läkemedelsverkets föreskrifter och allmänna råd om säkerhetsöver-

vakning av läkemedel (LVFS 1996:4) skall hälso- och sjukvårdspersonal

med förskrivningsrätt och anställning i ett landsting eller i en kommun sna-

rast rapportera bl.a. samtliga allvarliga och oförutsedda biverkningar till

Läkemedelsverket.

Socialministern har i ett frågesvar den 6 september 1999 anfört bl.a. följande.

Jag delar Barbro Westerholms uppfattning att det är viktigt att bedriva ett

aktivt arbete med syfte att förebygga skador och oönskade biverkningar av

medicinska åtgärder inom hälso- och sjukvården. Såväl Socialstyrelsen som

Läkemedelsverket arbetar kontinuerligt med frågor av detta slag. Regeringen

har för avsikt att även fortsättningsvis prioritera arbetet med att förbättra

vårdens kvalitet. Bl.a. skall insatser göras för att förbättra jämförbarheten o

tillgängligheten i redovisningen av vårdens prestationer, resultat och kvalitet

- inklusive patientupplevd vårdkvalitet.

Av regleringsbrev för budgetåret 2000 avseende Socialstyrelsen framgår att

regeringen gett Socialstyrelsen i uppdrag att undersöka möjligheterna att med

utgångspunkt från bl.a. de medicinska kvalitetsregistren utveckla övergri-

pande indikatorer som beskriver kvalitet inom hälso- och sjukvården samt

lämna förslag på sådana indikatorer i en särskild rapport till regeringen se-

nast den 31 december 2000.

Utskottets bedömning

Utskottet delar inställningen i motionerna att det är mycket viktigt att skador

och oönskade biverkningar av medicinska åtgärder inom hälso- och sjukvår-

den förebyggs i största möjliga utsträckning. Både Socialstyrelsen och Lä-

kemedelsverket arbetar kontinuerligt med dessa frågor. Vidare har givetvis

sjukvårdshuvudmännen ett ansvar för att hälso- och sjukvårdspersonalen

erbjuds den kompetensutveckling som behövs. Det är vidare med tillfreds-

ställelse som utskottet noterar att regeringen gett Socialstyrelsen i uppdrag

att undersöka möjligheterna att utveckla övergripande indikatorer som be-

skriver kvalitet inom hälso- och sjukvården. Utskottet utgår från att regering-

en noga följer frågan. Något initiativ från riksdagen behövs enligt utskottets

uppfattning inte. Motionerna So215 (fp) yrkandena 1 och 2 samt So226 (fp)

yrkande 2 är åtminstone delvis tillgodosedda.

Vårdrelaterade infektioner

I motion So233 av Inger Strömbom (kd) begärs ett tillkännagivande om vad i

motionen anförts om behovet av en obligatorisk registrering av vårdrelatera-

de infektioner. Motionären anför att varje år smittas mellan

90 000 och 100 000 personer av någon form av s.k. sjukhussjuka och upp-

skattningsvis 800 svenska patienter avlider till följd av infektioner som de

drabbats av i vården. Vidare anför motionären att Socialstyrelsens rapport

Vårdrelaterade infektioner måste tas på allvar. En första enkel åtgärd som

kan införas utan ytterligare utredning är en obligatorisk registrering av samt-

liga konstaterade fall av vårdrelaterade infektioner.

I motion So205 av Barbro Westerholm (fp) begärs ett tillkännagivande om

vad i motionen anförts om Nollvision i vården. Motionären anför att det

krävs ett intensivt arbete för att minska smittspridningen i sjukvården och att

rikstäckande insatser måste göras för att eliminera risken för sjukvårdsinfek-

tioner.

Pågående arbete

Socialstyrelsen har till regeringen överlämnat en skrivelse med förslag till

olika åtgärder för att åstadkomma förbättringar när det gäller vårdrelaterade

infektioner. Framställningen har i den del som rör förslag till ändringar i

smittskyddslagen överlämnats till Smittskyddskommittén. Enligt uppgift från

Socialdepartementet bereds framställningen i övrigt inom departementet.

I Smittskyddskommitténs betänkande SOU 1999:51 Smittskydd, samhälle

och individ anförs beträffande vårdrelaterade infektioner bl.a. följande (s.

425 och 426):

Kommitténs uppdrag i huvudsak är begränsat till det egentliga smittskyddet.

Det ankommer inte på kommittén att ta upp ansvarsfrågor inom vårdorgani-

sationen som sådan. Emellertid bör här framhållas att smittskyddsläkaren

enligt kommitténs förslag skall ha det övergripande ansvaret för smittskyddet

inom sin region och ansvarar därmed också för att adekvata smittskyddsåt-

gärder vidtas vid i princip varje utbrott av smittsamma sjukdomar. Enligt vad

som framgått vidtar smittskyddsläkaren i praxis sällan några åtgärder inom

sjukvårdens lokaler. Problemen med vårdrelaterade infektioner har förutsatts

kunna lösas av sjukvårdshuvudmännen med hjälp av hygienläkare och andra

specialister. Detta bör vara utgångspunkten även i fortsättningen. Emellertid

är förekomsten av vårdrelaterade infektioner en fråga av sådan betydelse att

smittskyddsläkaren bör ges ett uttryckligt ansvar att bevaka att huvudmännen

för sjukhus, sjukhem, den kommunala hälso- och sjukvården samt hemsjuk-

vården vidtar de åtgärder som krävs för att hindra att smitta sprids. Sådana

åtgärder kan avse såväl smittutredning som andra åtgärder för att förhindra

smittspridningen och kan avse såväl objekt som personer. Om huvudmannen

underlåter att tillse att tillräckliga åtgärder kommer till stånd bör smitt-

skyddsläkaren påtala för den aktuella huvudmannen vilka insatser som krävs.

Om huvudmannen, trots påpekande, inte åtgärdat bristerna bör smitt-

skyddsläkaren anmäla förhållandet till ansvarig tillsynsmyndighet. Till-

synsmyndigheten kan om så erfordras förelägga ansvarig huvudman att vidta

åtgärder.

Smittskyddskommitténs betänkande har remissbehandlats och bereds för

närvarande i Regeringskansliet.

Utskottets bedömning

Smittskyddskommitténs betänkande bereds för närvarande i Regeringskans-

liet. Utskottet har erfarit att regeringen avser att överlämna en proposition t

riksdagen avseende de frågor som behandlats i betänkandet under hösten

2000. Riksdagen bör därför inte ta något initiativ i frågan. Motionerna So205

(fp) och So233 (kd) avstyrks.

Frågor om tolk inom hälso- och sjukvården

I motion Sf637 av Lennart Daléus m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande om

vad i motionen anförts om rätten till tolk (yrkande 27). Motionärerna anför

att personer som inte har svenska som modersmål har rätt till tolk. Inom

sjukvården behandlas ofta frågor som för många människor kan kännas

ytterst besvärande. Därför krävs en förtroendefull kontakt mellan läkare och

patient.

I motion So331 av Gunilla Wahlén m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande om

vad i motionen anförts om tolkservicen vid landets sjukhus (yrkande 3).

Motionärerna anför att landstingen måste uppmärksammas på det faktum att

kvinnor med utländsk bakgrund inte skall behöva få information via maken

utan direkt från den vårdande personalen.

Tidigare behandling

Utskottet har vid flera tillfällen behandlat motionsyrkanden om tolkar inom

sjukvården, se bl.a. betänkandena 1993/94:SoU7 och 1997/98:SoU12.

I 2 b § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) stadgas att patienten skall ges

rätt till individuellt anpassad information om sitt hälsotillstånd och om de

metoder för undersökning, vård och behandling som finns. Bestämmelsen

trädde i kraft den 1 januari 1999 (se prop. 1998/99:4 och bet.

1998/99:SoU3). Utskottet anförde i bet. 1998/99:SoU3 att information till

patienten bör lämnas i former som är anpassade efter den aktuella patientens

förutsättningar och behov. Omständigheter som måste beaktas är patientens

ålder, mognad och erfarenhet, eventuell funktionsnedsättning samt kulturell

och språklig bakgrund.

Utskottets bedömning

Utskottet vill erinra om att det följer av 4 och 8 §§ förvaltningslagen

(1986:223) att tolk vid behov skall anlitas inom den offentliga sjukvården.

Vidare vill utskottet än en gång betona att information till patienten bör

lämnas i former som är anpassade efter den aktuella patientens förutsättning-

ar och behov och att bl.a. kulturell och språklig bakgrund måste beaktas i

detta sammanhang. Frågan om vilken tolk som skall anlitas i ett enskilt fall

bör prövas utifrån patientens situation och önskemål. Något initiativ från

riksdagen behövs inte. Motionerna Sf637 (c) yrkande 27 och So331 (v) yr-

kande 3 avstyrks.

Ambulansfrågor

I motion So254 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) begärs ett tillkännagi-

vande om vad i motionen anförts om behovet av ett rikstäckande ambulans-

helikoptersystem där läkare ingår i grundbemanningen. Motionären anför att

oavsett var man bor i Sverige måste man kunna få avancerad sjukvård inom

rimlig tid. Det är därför viktigt att ha ett bra rikstäckande system för att få

medicinsk personal till svårt sjuka eller skadade personer. Socialstyrelsen har

i en rapport konstaterat att det behövs 15 helikoptrar placerade vid läns- elle

regionsjukhus för att nå 97,5 % av befolkningen inom 35 minuter. Det är

enligt motionären viktigt att läkare, specialutbildad anestesisjuksköterska och

ambulanssjukvårdare ingår i grundbemanningen.

Bakgrund

Socialstyrelsen har den 30 april 1999 presenterat en rapport om ett samman-

hängande ambulanshelikoptersystem. Utredningen föreslår att regeringen tar

initiativ till förhandlingar med sjukvårdshuvudmännen om att införa ett

samordnat ambulanshelikoptersystem i enlighet med utredningens förslag.

Enligt uppgift från Näringsdepartementet har inte någon åtgärd med anled-

ning av rapporten vidtagits. Ärendet är avslutat vid departementet.

Utskottets bedömning

Utskottet delar inställningen i motionen om vikten av att den som är i behov

av avancerad sjukvård också får det inom rimlig tid. Utskottet är emellertid

inte berett att föreslå att ett sammanhängande ambulanshelikoptersystem

införs. Av 6 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) framgår vidare att

landstinget svarar för att det inom landstinget finns en ändamålsenlig organi-

sation för att till och från sjukhus eller läkare transportera personer vilkas

tillstånd kräver att transporten utförs med transportmedel som är särskilt

inrättade för ändamålet. Givetvis kan det i vissa fall vara lämpligt att ett pa

eller flera landsting samordnar verksamheten med ambulanshelikoptrar.

Motion So254 (m) avstyrks med det anförda.

Nationella riktlinjer

I motion So322 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande om

vad i motionen anförts om upprättande av nationella vårdprogram (yrkande

17). Motionärerna anför att Socialstyrelsen tillsammans med den medicinska

professionen bör intensifiera arbetet med att utveckla och genomdriva riks-

täckande vårdprogram för olika diagnosgrupper.

Tidigare behandling, pågående arbete

I betänkande 1998/99:SoU10 Hälso- och sjukvårdsfrågor m.m. behandlades

ett likalydande yrkande (s. 82). Utskottet anförde att fastställandet av natio-

nella riktlinjer för god medicinsk praxis är väsentligt för att stärka patiente

möjligheter att få likvärdig kunskapsbaserad vård i hela landet samt att verk-

samhetsområdet numera är en integrerad del av Socialstyrelsens ordinarie

verksamhet. Vidare anförde utskottet att det utgick från att arbetet med att

fastställa nationella riktlinjer för god medicinsk praxis fortsätter. Motionsyr

kandet avstyrktes. (Res. c)

Från Socialstyrelsen har inhämtats att nationella riktlinjer hittills har fast-

ställts för diabetes, kranskärlsjukdomar och stroke (slaganfall). Vidare pågår

arbete med nationella riktlinjer avseende reumatoid artrit (reumatism), akut

psykos (schizofreni) och självmordsnära sjukdomar.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin inställning att fastställandet av nationella riktlinjer

god medicinsk praxis är väsentligt för att stärka patientens möjligheter att få

likvärdig kunskapsbaserad vård i hela landet. Av de uppgifter som inhämtats

från Socialstyrelsen framgår att nationella riktlinjer fastställts för diabetes

kranskärlssjukdomar och stroke (slaganfall) och att arbete pågår för att ta

fram riktlinjer beträffande ytterligare ett antal sjukdomar. Utskottet utgår

från att detta arbete fortsätter. Riksdagen bör inte ta något initiativ med an-

ledning av motion So322 (fp) yrkande 17.

Bemötande av homo-, bi- och transsexuella

I motion So225 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, s, v, c, mp) begärs ett till-

kännagivande om vad i motionen anförts om att tillgodose homo-/bisexuellas

och transpersoners behov av hälso- och sjukvård (yrkande 14). Motionärerna

anför att för att hälso- och sjukvården skall vara anpassad efter människors

behov behövs kunskap om könsskillnader i ohälsa, behandling, rehabilite-

ring, vårdutnyttjande etc. I de stora utredningar som gjorts under senare år

om vården förbigås de lesbiska kvinnornas behov med tystnad. En undersök-

ning har visat att kunskaperna om lesbiska kvinnors problem är små och att

endast hälften av kvinnorna berättat för sin gynekolog om sin homosexuali-

tet.

I motion Ub431 av Yvonne Ruwaida och Mikael Johansson (mp) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförts om kraven på vetenskapligt

beprövad erfarenhet hos legitimerad personal och att Socialstyrelsen ges i

uppgift av regeringen att se över om legitimationen hos sådana som överträ-

der detta kan dras in (yrkande 3). Motionärerna anför att det bland homosex-

uella förekommer obekräftade uppgifter om att det även i Sverige förekom-

mer att legitimerad sjukvårdspersonal har gett sken av att kunna "bota" ho-

mosexualitet.

Tidigare behandling

I betänkande 1998/99:SoU10 behandlade utskottet ett motionsyrkande om att

läkares, sjuksköterskors, psykologers och psykoterapeuters och liknande

gruppers yrkesutövning skall bedrivas utifrån vetenskap och beprövad erfa-

renhet. Utskottet anförde i denna del (s. 70) att utskottet delade motionärer-

nas uppfattning att det inte kan accepteras om hälso- och sjukvårdspersonal

på något sätt försöker påverka homosexuella när det gäller deras sexuella

läggning. Utskottet ansåg dock inte att riksdagen borde ta något initiativ i

frågan. (Ej res.) Riksdagen följde utskottet (rskr. 1998/99:198).

I ovan nämnda betänkande behandlades vidare ett motionsyrkande om häl-

so- och sjukvårdspersonalens behov av kunskap om lesbiska kvinnors be-

hov. Utskottet anförde (s. 70) att det är angeläget att hälso- och sjukvårdens

personal har goda kunskaper om lesbiska kvinnors behov, men att detta i

första hand var en fråga för sjukvårdshuvudmännen och inte för riksdagen

(res. v, mp, fp). Även i denna del följde riksdagen utskottet.

Utskottets bedömning

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är angeläget att hälso- och

sjukvårdens personal har goda kunskaper om homo-, bi- och transsexuellas

behov av hälso- och sjukvård. Detta är emellertid i första hand en fråga för

sjukvårdshuvudmännen och inte för riksdagen. Utskottet anser inte att riks-

dagen bör ta något initiativ i denna fråga. Motion So225 (fp, s, v, c, mp)

yrkande 14 avstyrks.

Utskottet vidhåller vidare sin inställning att det inte kan accepteras om hälso

och sjukvårdspersonal på något sätt försöker påverka homo-, bi- och trans-

sexuella när det gäller deras sexuella läggning. Utskottet anser dock inte att

riksdagen bör ta något initiativ i denna fråga. Motion Ub431 (mp) yrkande 3

avstyrks.

Vård och behandling för olika sjukdomar m.m.

Några motioner rör frågan om prioriteringar inom hälso- och sjukvården.

I motion So234 av Bertil Persson och Hans Hjortzberg-Nordlund (m) begärs

ett tillkännagivande om behovet av att ta Prioriteringsutredningens ställ-

ningstaganden på allvar och om behovet av att prioritera den tunga akutsjuk-

vården och kronikervården. Motionärerna anför att enligt den prioriteringsut-

redning som nyligen genomförts har fyra prioriteringsgrupper beslutats.

Svårt sjuka och livshotande akutsjuka är högst prioriterade och därefter följer

svårt kroniskt sjuka. Motionärerna riktar kritik mot att riksdagen - i bjärt

kontrast till prioriteringsbesluten - beslutat att vardaglig barnsjukvård skall

vara allra mest prioriterad och avgiftsbefrias. Likaså kritiserar motionärerna

att regeringen vill satsa främst på primärvården, samtidigt som larmrappor-

terna strömmar in från den tunga akutsjukvården och kronikervården. Om

inte människor kan vara säkra på att få en god och adekvat vård vid livsho-

tande sjukdomar eller när de drabbas av svåra kroniska sjukdomstillstånd, då

existerar ingen trygghet i vårt samhälle, heter det i motionen.

I motion So320 av Ulla-Britt Hagström m.fl. (kd) begärs ett tillkännagi-

vande om vad i motionen anförts om en åldersgräns i sjukvården (yrkande

10). Motionärerna anför att en undersökning visat att en åldersgräns håller på

att växa fram inom sjukvården. De äldre räknas ibland som ett B-lag och

behandlas inte lika bra som de yngre på en medicinavdelning. Det får enligt

motionärerna inte vara samhällsnyttan som avgör vårdinsatsen. Landsting

och kommuner måste garantera en god vård. Omsorgen om äldre skall vara

ett prioriterat område. Även i motion So262 av Barbro Westerholm (fp) dis-

kuteras frågan om åldersdiskriminering i vården (yrkande 2). Motionären

anför att det är viktigt att regeringens prioriteringsdelegation följer upp hur

lagen tillämpas när det gäller att tillgodose olika hälso- och sjukvårdsbehov

och undersöka om åldersdiskriminering förekommer.

I motion So206 av Barbro Westerholm (fp) begärs ett tillkännagivande om

vad i motionen anförts om orättvisor i vården. Enligt motionären framgår av

tillgänglig statistik att landstingen inte lever upp till målet om en vård på l

villkor för hela befolkningen. Det beror på var man bor om och när man får

sina vårdbehov tillgodosedda. Det är uppenbart att riksdagens beslut 1997

om riktlinjer för prioriteringar inom hälso- och sjukvården inte lett till en

rättvis behandling av vårdsökande människor. Regeringen bör därför vidta

åtgärder för att komma till rätta med dessa orättvisor, heter det i motionen.

Ett flertal motioner rör vård och behandling för olika sjukdomar.

I motion So426 av Yvonne Oscarsson m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande om

vad i motionen anförts om att Socialstyrelsen bör kartlägga och utreda be-

handlingsbehovet för vuxna barn till alkoholister (yrkande 2). Motionärerna

anför att den hjälp som samhället erbjuder det vuxna barn som vill ha hjälp

med de problem som t.ex. en alkoholiserad förälder kan ha tillfogat henne

eller honom ofta är svårtillgänglig och många gånger avgiftsbelagd. Social-

styrelsen bör därför få i uppdrag att kartlägga hur nuvarande situation ser ut

och vilka behov som finns. Styrelsen bör också utreda vilka kostnader och

konsekvenser en ökad tillgänglighet av behandlingsresurser skulle få.

I motion So376 av Mikael Oscarsson (kd) hemställs att riksdagen hos rege-

ringen begär en utredning om samarbete mellan optiker och ögonläkare för

tidig diagnos av glaukom. Motionären anför att grönstarr, glaukom, är en av

våra stora folksjukdomar. Vidare anförs att i USA har optikerutbildningen

utvecklats så att optiker också får legal rätt att diagnostisera glaukom och

utföra viss form av behandling och skriva ut viss form av medicin. Detta har

medfört att ögonläkarna kan inrikta sitt arbete på mer avancerad ögonsjuk-

vård och personer som lider av glaukom får en snabbare behandling. En

utredning bör därför tillsättas för att se över möjligheterna till samarbete

mellan optiker och ögonläkare för att tidigare diagnostisera glaukom. I det

sammanhanget bör det klarläggas vilken utbildning som krävs samt vilken

ekonomisk ersättning optikerna skall få.

I motion So401 av Chatrine Pålsson (kd) begärs ett tillkännagivande om

vad som anförts om screening för att upptäcka prostatacancer. Motionären

anför att prostatacancer är jämte lungcancer den vanligaste cancerformen hos

svenska män. Ett vanligt blodprov kan signalera prostatacancer, och om detta

visar ett förhöjt s.k. PSA-värde bör detta leda till ytterligare undersökning.

Socialstyrelsen borde ges i uppdrag att utreda vilka möjligheter det finns att

erbjuda män i en viss åldersgrupp en möjlighet att undersöka prostatan.

I motion So484 av Desirée Pethrus Engström (kd) begärs ett tillkännagi-

vande om att staten bör se migrän som en samhällsekonomisk angelägenhet

(yrkande 1). Motionären anför att migrän är en folksjukdom som bör tas på

allvar eftersom den orsakar samhället stora kostnader samt den enskilde stort

lidande. Motionären begär också ett tillkännagivande om vikten av att forsk-

ning om barn och migrän uppmuntras (yrkande 2). De läkemedel som finns

för migräniker får i stort sett bara användas av vuxna. I yrkande 3 anförs att

det är viktigt att samhället slår fast att migräniker har rätt till effektiv be

handling och medicinering. Många migräniker oroar sig för att samhället

skall begränsa möjligheten till bra och effektiva mediciner. Även i motion

So493 av Lars Gustafsson m.fl. (kd) anförs att migräniker efter behov har rätt

till effektiva smärtlindrande mediciner (yrkande 5).

I motion So289 av Margareta Andersson och Lena Ek (c) begärs ett till-

kännagivande om vad i motionen anförts om att förbättra de överviktigas

behov. Motionärerna anför att riksdagen i våras beslutade att Riksförsäk-

ringsverkets sjukhus i Tranås och Nynäshamn skall läggas ner och att bl.a. de

två enheterna för behandling av fetma därmed försvinner. Den kompetens

som i dag finns samlad i Tranås och Nynäshamn kommer på det här sättet att

splittras. De överviktigas behov av vård måste därför tillgodoses genom

statens försorg till dess att behandlingsresurser byggts upp i landstingen som

minst motsvarar de resurser som försvinner i samband med nedläggningen av

sjukhusen i Tranås och Nynäshamn.

I motion So327 av Kenneth Johansson m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande

om vad i motionen anförts om forskning om de reumatiska sjukdomarna i ett

paramedicinskt perspektiv och ett omvårdnadsperspektiv (yrkande 9). Mo-

tionärerna anför att omvårdnadsforskningen behöver påskyndas liksom de

paramedicinska insatserna där det saknas kompetenta forskare för att veten-

skapligt förankra projekt och utvecklingsarbete.

I motion So457 av Marianne Andersson och Rigmor Ahlstedt (c) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförts om amalgamsanering inom

hälso- och sjukvårdens ram (yrkande 1). Motionärerna anför att riksdagen

våren 1998 fattade beslut om att sjuka patienter skulle få byta ut sina tand-

lagningar inom sjukvårdens ram. Enligt motionärerna anser många patienter

emellertid att det är lika svårt som före tandvårdsreformen att få läkare att t

dem på allvar och göra behandlingsplaner där utbyte av fyllningar ingår.

I motion So458 av Lena Ek m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande om vad i

motionen anförts om barnlösa par. Motionärerna anför att det borde vara

Socialstyrelsens ansvar att samla landstingen för att gemensamt nå fram till

en strategi för samarbete i forskningsfrågor rörande barnlöshet liksom för

överenskommelser om vårdsamarbete inom detta område.

I motion So242 av Siw Persson (fp) begärs ett tillkännagivande om vad i

motionen anförts om åtgärder mot bristande rehabilitering för barn med

hjärnskada. Motionären anför att en undersökning visar att endast 19 % av de

allvarligt hjärnskadade barnen fick någon form av rehabilitering. Vanliga

restsymtom finns enligt internationella publikationer hos 50-80 % av de

skadade. Barn med hjärnskador riskerar att bli en glömd grupp och något

måste därför göras enligt motionären. Två liknande yrkanden framförs i

motionerna So350 av Torgny Danielsson och Marina Pettersson (s) och

So488 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) (yrkande 8).

I motion So329 av Barbro Feltzing (mp) begärs ett tillkännagivande om

vad i motionen anförts om forskning för behandling av pisksnärtskador (yr-

kande 1). Motionären anför att pisksnärtskador t.ex. kan uppträda efter att en

person blivit påkörd bakifrån eller efter en häftig inbromsning. Skadan kan

visa sig omedelbart, men i många fall uppstår symtomen först efter några

veckor. En diagnos på skadan kan vara svår att ställa och den skadade slussas

ofta runt till olika vårdgivare. Efter ett år betraktas skadan som gammal och

någon rehabilitering ges då inte. Motionären anför att det därför är viktigt at

påskynda forskning där behandlingsmetoder tas fram.

I motion So442 av Marianne Jönsson (s) begärs ett tillkännagivande om

vad i motionen anförts om att barn med epilepsi måste ges större tillgång till

högspecialiserad vård (yrkande 2). Motionären anför att barn med epilepsi är

särskilt utsatta och att vården av barn med epilepsi därför måste prioriteras.

Svårigheter med diagnostisering, medicinering och problem i skolan är van-

liga. Vidare anförs att den högspecialiserade epilepsisjukvården för barn och

ungdomar på regional nivå måste organiseras i en epilepsigrupp med fasta

medlemmar.

I motion So477 av Ewa Larsson m.fl. (mp, s, m, kd, c, fp) begärs ett till-

kännagivande om vad i motionen anförts om behovet av kunskap om Munch-

hausen Syndrome by Proxi i Sverige. Motionärerna anför att sjukdomen

innebär att en förälder fantiserar ihop sjukdomar och skador hos sina barn

och sedan tar dem till sjukhus för vård. Skadorna har åsamkats av föräldrar-

na. Sjukdomen har inte varit föremål för någon studie i Sverige. Ett förebyg-

gande arbete kräver kunskap framhåller motionärerna och samhällets resur-

ser bör fördelas på ett sådant sätt att barnets bästa alltid står i centrum.

Flera motionsyrkanden rör fibromyalgi.

I motion So397 av Amanda Agestav (kd) begärs ett tillkännagivande om vad i

motionen anförts om en djupare studie av termalbad som sjukvårdsbehand-

ling av patienter med fibromyalgi. Motionären anför att bland de behandling-

ar som är aktuella för patienter med fibromyalgi intar varma bad en särställ-

ning. Motionären anför att regeringen bör studera frågan närmare och åter-

komma till riksdagen med förslag i ärendet.

I motion So467 av Viviann Gerdin och Gunnel Wallin (c) begärs ett till-

kännagivande om vad i motionen anförts om att bearbeta attityder inom

försäkringskassan (yrkande 2). Motionärerna anför att patienter som inte

tidigare varit i psykisk obalans säger att de mår psykiskt dåligt när de möter

oförståelse inom sjukvården och i kontakter med försäkringskassan. Vidare

begär motionärerna ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om att

stödja forskning rörande fibromyalgi (yrkande 3). Motionärerna anför att det

är viktigt att forskningen om reumatiska sjukdomar och fibromyalgi får

förutsättningar att fortsätta. I yrkande 4 anförs att smärtforskningen inklusiv

alternativa behandlingsmetoder måste stödjas. Motionärerna anför vidare att

läkare och läkarstuderande bör ges ökade kunskaper om smärtbehandling för

att bättre kunna bemöta patienterna på vårdcentraler (yrkande 5 delvis). Slut-

ligen anförs att Socialstyrelsen bör följa upp den smärtutredning som gjordes

för några år sedan (yrkande 5 delvis).

I motion So204 av Kenth Skårvik och Kerstin Heinemann (fp) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförts om vården av fibromyalgisjuka

(yrkande 1). Motionärerna framhåller att det är viktigt att få en diagnos inom

rimlig tid. Neddragningar inom vården har påverkat fibromyalgipatienterna.

Motionärerna begär också ett tillkännagivande om försäkringskassornas

gemensamma syn på diagnoser vid fibromyalgi (yrkande 2). Enligt ett pro-

jekt som drivs av Reumatikerförbundet upplever fibromyalgipatienter en

väsentligt minskad kontroll över sina liv sedan de blev sjuka. Försäkrings-

kassans bedömningar av diagnosen varierar stort. I yrkande 3 begärs ett

tillkännagivande om behovet av hjälpmedel för fibromyalgisjuka.

Fibromyalgisjuka har stort behov av hjälpmedel, men kunskapen har varken

nått ut till de sjuka eller till vårdpersonalen. Slutligen begärs ett tillkänna

vande om ergonomiska åtgärder på arbetsplatsen (yrkande 4). Det är viktigt

att de som är sjuka i fibromyalgi får sin situation på arbetsplatsen inventerad

I motion So452 av Sonja Fransson (s) begärs ett tillkännagivande om en

bredare syn på samsyn mellan den medicinska rehabiliteringen och den ar-

betslivsinriktade rehabiliteringen (yrkande 1). Motionären anför att ett pro-

blem för denna patientgrupp är att den medicinska rehabiliteringen ligger

utanför arbetsgivarnas och försäkringskassans ansvar. För en person med

fibromyalgi är den medicinska rehabiliteringen oerhört viktig för att behålla

och minska funktionsbortfallet. En helhetssyn på detta problem saknas i dag.

Motionären begär också ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om

otraditionella behandlingsmetoder för patienter med fibromyalgi (yrkande 2).

Motionären anför att olika behandlingsåtgärder tagits fram avseende

fibromyalgi men att det återstår mycket att pröva ännu. Det är i detta sam-

manhang viktigt att regelsystemet för behandling inte krockar med de behov

som finns för att pröva otraditionella behandlingsformer för enskilda patien-

ter.

Ett par motioner behandlar frågor om ätstörningar.

I motion So302 av Yvonne Oscarsson m. fl. (v) begärs ett tillkännagivande

om att ätstörningsproblematiken bör bli föremål för åtgärder i arbetet med

den nationella handlingsplanen som skall upprättas för sjukvården. Motionä-

rerna anför att ökade ansträngningar krävs för att motverka problemen med

ätstörningar genom insatser som verkar förebyggande och kunskapshöjande,

främst bland unga människor. Det är också viktigt att bygga ut behand-

lingsinsatser som använder ett helhetsperspektiv för att bota problemen.

Detta är ett viktigt område att beakta när den nationella handlingsplanen för

sjukvården skall upprättas. I motion So208 av Sofia Jonsson (c) begärs ett

tillkännagivande om förebyggande insatser för ätstörningar (yrkande 1).

Förhållandet till mat och regelbundna måltider är mycket viktigt för att före-

bygga sjukdomen. Maten i skolan måste vara god och serveras på fasta tider

och miljön i skolbespisningen skall vara trivsam. Hemkunskapen har en

viktig roll eftersom unga människor behöver kunskap om näringsbehov och

en grundkunskap för att skaffa sig en bra matkultur. I yrkande 2 begärs ett

tillkännagivande om forskning. Motionären anför att det behövs satsningar

på forskning om förebyggande insatser mot ätstörningar, vilka faktorer som

utlöser problemen och uppgifter på hur många kvinnor och män som är

drabbade. Motionären påtalar vidare att det är viktigt att de patienter som

drabbas av anorexi och bulimi har rätt att välja den vårdform de önskar (yr-

kande 3).

Tidigare behandling, pågående arbete

I betänkande 1998/99:SoU10 Hälso- och sjukvårdsfrågor m.m. gavs en bred

redogörelse för riksdagens beslut om riktlinjer för prioriteringar inom hälso-

och sjukvården vartill hänvisas (s. 73-74 i betänkandet).

Regeringen har den 23 oktober 1997 tillkallat en delegation (Prioriterings-

delegationen, S 1997:20) med uppgift att bl.a. sprida information och kun-

skap om riktlinjerna för prioriteringar i hälso- och sjukvården och de etiska

värderingar som ligger till grund för dessa. Delegationens arbete skall vara

slutfört senast vid utgången av år 2000.

Motionsyrkanden om vård och behandling av olika sjukdomar behandlades

senast av utskottet i ovan nämnda betänkande 1998/99:SoU10. Utskottet

anförde i sin bedömning bl.a. att utskottet ställt sig bakom riktlinjer för pri

riteringar inom hälso- och sjukvården, vilka inte låter sig förenas med någon

"lista" där vissa sjukdomar generellt prioriteras före andra. De aktuella mo-

tionerna avstyrktes. Riksdagen följde utskottet (rskr. 1998/99:198); (res. m,

kd, c, fp, mp).

Utskottet behandlade i det av riksdagen godkända betänkande 1998/99:SoU6

(s. 44 f) ett par motionsyrkanden om patientavgifter inom barnsjukvård.

Utskottet anförde att enligt 26 § hälso- och sjukvårdslagen får vårdavgifter

tas ut enligt grunder som landstinget eller kommunen bestämmer i den mån

annat inte är föreskrivet och att återinförande av patientavgifterna inom

barnsjukvården således inte är en fråga för riksdagen. Utskottet erinrade i

sammanhanget om att riksdagen antagit riktlinjer för prioriteringar inom

hälso- och sjukvården. Motionerna avstyrktes. (Ej res.)

Regeringen har den 22 december 1999 godkänt en överenskommelse mellan

staten och landstingen/regionerna om viss ersättning till hälso- och sjukvår-

den åren 2000 och 2001. I överenskommelsen anförs att i och med att Riks-

försäkringsverkets sjukhus upphör med särskilda insatser för överviktiga,

finns anledning att stimulera och vidareutveckla insatser inom landstingen på

detta område, särskilt vad avser kompetens- och kunskapsutveckling. Vidare

framgår av överenskommelsen att staten under åren 2000 och 2001 på grund

härav utger ett bidrag om 25 miljoner kronor per år till landstingen för att

användas för kompetenshöjning eller andra insatser som bedöms lämpliga.

I budgetpropositionen (prop. 1999/2000:1, utgiftsområde 9 s. 31) anförs bl.a.

följande:

Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet fick i november 1992 i uppdrag att

utreda en rad frågor kring anorexi och bulimi. Detta är sjukdomar som i

första hand drabbar unga personer. I regleringsbrevet för år 1998 fick Folk-

hälsoinstitutet ett ytterligare uppdrag att se om utvecklingen hade förändrats

när det gäller anorexi och andra ätstörningar. Uppdraget har redovisats i

rapporten Ett liv av vikt - fem år senare. I rapporten framgår att det är myck-

et svårt att bedöma hur vanligt det är med ätstörningar. Tillgängliga studier

tyder på en ökning av antalet personer med bulimi, medan omfattningen av

anorexi förefaller vara relativt konstant sedan ca 25 år.

Enligt uppgift har rapporten Ett liv av vikt - fem år senare överlämnats till

Nationella folkhälsokommittén (S 1995:14). Kommittén avser enligt uppgift

i betänkandet SOU 1999:137 att överlämna sitt slutbetänkande till regeringen

under hösten 2000.

Nationella folkhälsokommittén har i november 1999 publicerat debattskriften

"Nya diagnoser" - en förklaringsmodell till neurosomatiska sjukdomar. I

skriften behandlas bl.a. fibromyalgi och frågor om amalgam.

Socialstyrelsen har under hösten 1999 lämnat en rapport om prioriteringar i

sjukvården (SoS-rapport 1999:16).

Utskottets bedömning

Riksdagen har ställt sig bakom de av regeringen i proposition 1996/97:60

föreslagna riktlinjerna för prioriteringar inom hälso- och sjukvården (bet.

1996/97:SoU14, rskr. 1996/97:186). Riktlinjerna bygger på tre etiska grund-

principer som skall ligga till grund för prioriteringar inom hälso- och sjuk-

vården. Dessa är

- människovärdesprincipen som innebär att alla människor har lika värde

och samma rätt oberoende av personliga egenskaper och funktioner i sam-

hället,

- behovs-solidaritetsprincipen som innebär att resurserna bör fördelas efter

behov, samt

- kostnadseffektivitetsprincipen som innebär att det vid val mellan olika

verksamheter eller åtgärder bör eftersträvas en rimlig relation mellan kostna-

der och effekt, mätt i förbättrad hälsa och förhöjd livskvalitet.

Riktlinjerna skall fungera som vägvisare och stöd för alla vårdgivare och

kliniskt verksamma. Landstingen, kommunerna och andra vårdgivare har

dock det slutliga ansvaret; det är de som skall fördela sina resurser utifrån s

ekonomi och hur det ser ut inom det egna området. Riktlinjerna exemplifie-

ras med fyra breda prioriteringsgrupper. Prioriteringsgrupp I avser bl.a. vård

av livshotande akuta sjukdomar och vård av svåra kroniska sjukdomar. Prio-

riteringsgrupp II avser prevention och habilitering/rehabilitering. Priorite-

ringsgrupp III avser vård av mindre svåra akuta och kroniska sjukdomar.

Prioriteringsgrupp IV avser vård av andra skäl än sjukdom eller skada.

Den av regeringen tillkallade Prioriteringsdelegationen har till uppgift att

bl.a. sprida information och kunskap om riktlinjerna för prioriteringar i häl-

so- och sjukvården och de etiska värderingar som ligger till grund för dessa. I

sitt arbete skall delegationen föra en dialog med och genomföra aktiviteter på

lokal nivå i samarbete med de lokala etiska kommittéer som har i uppgift att

bl.a. följa prioriteringsfrågorna. Utskottet kommer senare denna månad att

träffa företrädare för Prioriteringsdelegationen för att få information om

delegationens erfarenheter hittills.

Utskottet delar den inställning som framförs i flera motioner om vikten av

att riktlinjerna för prioriteringar inom hälso- och sjukvården fungerar som

vägvisare och stöd för alla vårdgivare och kliniskt verksamma. Utskottet

erinrar om att ett enigt socialutskott gjorde detta ställningstagande våren

1997 när den ovan nämnda propositionen behandlades. I detta sammanhang

fyller Prioriteringsdelegationen en viktig uppgift. Delegationen skall enligt

sina direktiv ge särskild uppmärksamhet åt bl.a. äldre människor. Likaså

skall delegationen bedöma om vissa grupper drabbats på bekostnad av andra.

Vidare vill utskottet erinra om att i överenskommelsen mellan staten och

landstingen för ersättningar för år 2000 har särskilda medel avsatts till arbet

med stöd till kunskaps- och verksamhetsutveckling inom hälso- och sjukvår-

den. Medlen skall bl.a. användas till Socialstyrelsens utvecklingsarbete rö-

rande behandlingsindikatorer och prioriteringar. Enligt utskottets uppfattning

bör riksdagen inte ta något initiativ med anledning av motionerna So206 (fp),

So234 (m), So262 (fp) yrkande 2 och So320 (kd) yrkande 10. Motionerna

avstyrks.

I flera motioner framhålls vikten av insatser mot olika sjukdomar. Utskot-

tet vill återigen framhålla att utredningsarbete som rör vissa av dessa sjuk-

domar pågår inom t.ex. Statens beredning för utvärdering av medicinsk me-

todik (SBU). Vidare kan nämnas att Medicinska forskningsrådet stöder flera

av de forskningsområden som tas upp i motionerna. Vissa av de aktuella

sjukdomarna har dessutom redan behandlats eller kommer att behandlas

inom ramen för Nationella folkhälsokommitténs arbete.

Utskottet behandlar varje år ett flertal motioner från den allmänna mo-

tionstiden om insatser mot olika sjukdomar. Utskottet har tidigare regelmäs-

sigt uttalat att utskottet inte ställer sig bakom motionskrav om att satsningar

bör göras på enskilda sjukdomar eller om att vården av dessa bör organiseras

på visst sätt. Att bedöma sådana frågor är enligt utskottet i första hand en

fråga för sjukvårdshuvudmännen. Som ovan anförts har utskottet ställt sig

bakom riktlinjer för prioriteringar inom hälso- och sjukvården. Dessa rikt-

linjer låter sig inte förenas med någon "lista" där vissa sjukdomar generellt

prioriteras före andra. Utskottet vidhåller denna bedömning. Riksdagen bör

därför inte ta något initiativ med anledning av motionerna So204 (fp) yrkan-

dena 1-4, So208 (c) yrkandena 1-3, So242 (fp), So289 (c), So302 (v), So327

(c) yrkande 9, So329 (mp) yrkande 1, So350 (s), So376 (kd), So397 (kd),

So401 (kd), So426 (v) yrkande 2, So442 (s) yrkande 2, So452 (s) yrkandena

1 och 2, So457 (c) yrkande 1, So458 (c), So467 (c) yrkandena 2-5, So477

(mp, s, m, kd, c, fp), So484 (kd) yrkandena 1-3, So488 (kd) yrkande 8 och

So493 (kd) yrkande 5. Motionerna avstyrks.

Kvinnors hälsa

I motion So331 av Gunilla Wahlén m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande om

vad i motionen anförts om behovet av kompetensutveckling för alla yrkes-

kategorier inom vård och omsorg (yrkande 2). Motionärerna anför att det vid

yrkesmedicinska enheten vid Stockholms läns landsting har utarbetats del-

rapporter om olika aspekter på kvinnors hälsa. I flera av yrkesenhetens del-

rapporter talas det om behovet av utbildningsinsatser. Utbildningarna skall

vara riktade till både professionella inom vården och kvinnorna själva. Enligt

motionärerna bör utbildningarna innehålla tre komponenter: kunskap, själv-

kännedom och inlevelseförmåga. Det är viktigt att alla yrkeskategorier inom

vård och omsorg erbjuds denna kompetensutveckling, anförs det. Vidare

begär motionärerna ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om stra-

tegier för samverkan i frågor som rör kvinnors hälsa (yrkande 4). Motionä-

rerna anför att det framgår av samlad forskning att kvinnor ser sig och sina

symtom i ett livssammanhang. Olika perspektiv måste mötas för att synliggö-

ra kvinnors hälsa och ohälsa. Samverkan inom sjukvården mellan ett medi-

cinskt perspektiv och ett omvårdnadsperspektiv, mellan enheter som psyki-

atri och primärvård och kvinnlig och manlig personal behövs. Vidare krävs

samverkan mellan sjukvård, skola, försäkringskassa, arbetsförmedling och

frivilliga verksamheter.

I motion So467 av Vivian Gerdin och Gunnel Wallin (c) begärs ett tillkän-

nagivande om vad i motionen anförts om att kvinnors sjukdomar och sym-

tom måste tas på lika stort allvar som mäns (yrkande 1). Motionärerna anför

att kvinnor som "mår dåligt" ofta presenterar en symtombild som ej passar in

i det traditionella diagnos- och klassifikationssystemet som finns inom sjuk-

vården. Bemötande bör ske utifrån ett kvinnoperspektiv, dvs. att kvinnan är

norm och förklaringar och behandlingar ges utifrån de premisserna.

I motion So322 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande

om vad i motionen anförts om att upprätta en handlingsplan för en jämställd

hälso- och sjukvård (yrkande 24). Motionärerna anför att utredningen om

bemötande av kvinnor och män inom hälso- och sjukvården lade fram sitt

betänkande redan år 1996. I betänkandet rapporterades om såväl väsentliga

kunskapsluckor som brister i vården. Regeringen har visserligen i några

sammanhang tagit upp en del av de förslag som utredningen lade fram men

något helhetsgrepp för att besvara de olika frågor som ställs har inte tagits.

Motionärerna anser att regeringen bör lägga fram en handlingsplan över hur

hälso- och sjukvården för kvinnor och män skall utformas så att den blir i

ordets rätta bemärkelse jämställd. Ett liknande yrkande framställs i motion

A807 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) (yrkande 26).

I motion So243 av Siw Persson (fp) begärs ett tillkännagivande om vad i

motionen anförts om tvärvetenskapligt samarbete angående kvinnor och

smärta. Motionären anför att kvinnor med smärtor från rörelseapparaten

utgör en betydande del av de långtidssjukskrivna i Sverige. Enligt motionä-

ren innebär bristen på samordning och samsyn på smärttillstånd i nuvarande

rehabilitering stora variationer i hantering, bemötande och behandling, till

nackdel för patienterna. Samordning av forskningsresultat och tvärveten-

skaplig metodutveckling skulle höja kvaliteten i vården för denna stora pati-

entgrupp, anför motionären.

I motion So370 av Anita Jönsson och Lisbeth Staaf-Igelström (s) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförts om bättre samordning av forsk-

ningsresultat och tvärvetenskaplig metodutveckling för att öka kvaliteten i

vården för kvinnor med smärta. Motionärerna anför att andelen kvinnor med

smärtor från rörelseapparaten utgör en betydande del av de långtidssjuk-

skrivna i Sverige och att bristen på samordning och samsyn på smärttillstånd

i vår nuvarande rehabilitering lämnar utrymme för stora variationer i hante-

ring, bemötande och behandling, till nackdel för patienterna. Enligt motionä-

rerna är detta ett av vår tids stora könsrelaterade folkhälsoproblem. Kunskap

finns inom området, men hittills har ingen tagit det övergripande ansvaret,

något som kräver ett tvärvetenskapligt samarbete över klinikgränser och

institutionsgränser. Samordning av forskningsresultat och tvärvetenskaplig

metodutveckling skulle höja kvaliteten i vården för denna stora patientgrupp,

anför motionärerna.

Tidigare behandling, pågående arbete

Frågor om kvinnors hälsa har behandlats av utskottet vid flera tillfällen de

senaste åren, se bl.a. betänkandena 1997/98:SoU12 och 1998/99:SoU10.

Utskottet anförde i det sistnämnda betänkandet bl.a. följande.

Utskottet vidhåller sin uppfattning att det är angeläget att kvinnors särskilda

hälsoproblem uppmärksammas. Utskottet vill också erinra om det s.k. gen-

derprogram för social välfärd som Socialdepartementet driver. Genom detta

program skall all verksamhet inom Socialdepartementets ansvarsområden

tillföras ett genderperspektiv. Det innebär att förslag och verksamhet alltid

analyseras utifrån båda könens behov och förutsättningar. Utskottet erinrar

vidare om att riksdagen nyligen beslutat om lagändringar som sammanfatt-

ningsvis innebär att patientens ställning och inflytande stärks (1998/99:SoU3

Stärkt patientinflytande m.m., rskr. 1998/99:54). Härutöver kan nämnas att i

överenskommelsen mellan staten och landstingen om ersättningar år 1999 för

insatser för att stärka patientens ställning (den s.k. Dagmaröverenskommel-

sen) har parterna enats om en satsning på att ytterligare stärka patientens

ställning inom svensk hälso- och sjukvård. Det skall bl.a. ske genom att öka

vårdens tillgänglighet och patienternas inflytande och delaktighet. Utskottet

vill också hänvisa till det arbete som pågår inom Nationella folkhälsokom-

mittén. Kommittén skall med utgångspunkt i det övergripande målet en god

hälsa för alla, med särskild betoning på att minska skillnader i hälsa mellan

grupper i befolkningen och med hjälp av vetenskapligt baserad kunskap om

folkhälsoproblem och hälsoutveckling, lämna förslag till framåtsyftande mål

för hälsoutvecklingen samt föreslå vilka åtgärder som skall prioriteras.

Kommittén kommer i sitt fortsatta arbete att behandla bl.a. frågor om köns-

skillnader och kvinnors hälsa. Motioner avstyrktes. (Res. m, v, fp, mp)

Socialdepartementet startade hösten 1997 utvecklingsprogrammet Gender-

program för social välfärd. Av det handlingsprogram som bifogades beslutet

om genderprogram framgår bl.a. att utvecklingsprogrammets övergripande

mål är att stimulera såväl det egna departementet som dess kommittéer och

myndigheter att utveckla sin verksamhet med hjälp av genderperspektiv.

Syftet med programmet är att höja effektiviteten och kvaliteten i verksam-

heterna så att resurserna utnyttjas effektivt, att kvinnor och män får tillgång

till god vård och service på lika villkor och att personalens resurser tas till

vara på bästa sätt.

Genderprogrammet för social välfärd lämnade i oktober 1999 en lägesrap-

port, Från sidovagn till huvudfåra Ds 1999:64.

Nationella folkhälsokommittén har i november 1999 publicerat debattskriften

"Nya diagnoser" - en förklaringsmodell till neurosomatiska sjukdomar. I

skriften behandlas bl.a. fibromyalgi. Kommittén lämnade vidare i december

1999 delbetänkandet Hälsa på lika villkor - andra steget mot nationella

folkhälsomål SOU 1999:137. I betänkandet påtalas bl.a. att psykiska och

psykosomatiska besvär ökar - särskilt hos kvinnor i arbeten med låga utbild-

ningskrav (s. 95). Kommittén avser att lämna sitt slutbetänkande under hös-

ten 2000.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin uppfattning att det är angeläget att kvinnors särskilda

hälsoproblem uppmärksammas. I detta sammanhang vill utskottet återigen

hänvisa till det s.k. genderprogram för social välfärd som Socialdepartemen-

tet driver. Som ovan anförts är syftet med programmet att höja effektiviteten

och kvaliteten i verksamheterna så att resurserna utnyttjas effektivt, att kvin

nor och män får tillgång till god vård och service på lika villkor och att per-

sonalens resurser tas till vara på bästa sätt. Vidare kan nämnas att det av

överenskommelsen mellan staten och landstingen om ersättningar till hälso-

och sjukvården för år 2000 framgår att parterna enats om en långsiktig sats-

ning på att stärka patientens ställning inom svensk hälso- och sjukvård. Be-

hovet av att förbättra vårdens tillgänglighet och att öka patienternas inflytan

de och delaktighet betonas särskilt. Nationella folkhälsokommittén har också

behandlat frågor om kvinnors hälsa. Kommittén avser att avsluta sitt arbete

under hösten 2000. Slutligen vill utskottet hänvisa till att regeringen avser a

i maj 2000 presentera en nationell handlingsplan för utveckling och förnyelse

av sjukvården. Enligt vad utskottet erfarit kommer bl. a. frågor om bemötan-

de av kvinnor och män inom hälso- och sjukvården att behandlas inom ra-

men för handlingsplanen.

Utskottet anser inte att riksdagen bör ta något initiativ med anledning av

motionerna So322 (fp) yrkande 24, So331 (v) yrkandena 2 och 4, So467 (c)

yrkande 1 och A807 (fp) yrkande 26.

Utskottet har redan tidigare intagit ståndpunkten att inte ställa sig bakom

motionskrav om att vissa satsningar bör göras på enskilda sjukdomar eller att

vården av dessa bör organiseras på visst sätt. Motionerna So243 (fp) och

So370 (s) avstyrks därför.

Frågor om organdonation

I motion So436 av Märta Johansson (s) begärs ett tillkännagivande om vad i

motionen anförts om en snar utredning om ersättningsfrågor till levande

donatorer av organ eller vävnader. Motionären anför att det sedan en längre

tid framförts önskemål om att det skall finnas tydliga riktlinjer för ersättnin

till levande givare av organ. Dagens praxis utgår från Landstingsförbundets

rekommendation från år 1972. Enligt denna rekommendation bör mottaga-

rens hemlandsting betala ut ersättning till donatorn för inkomstbortfall som

ej kan betalas ut av försäkringskassan, samt eventuella merkostnader i sam-

band med utredning och operation. Eftersom organdonation är en frivillig

sjukvård har många donatorer mött tveksamhet från sin arbetsgivare när det

gäller att betala sjuklön för detta. I några av landets landsting finns en mer

uttalad praxis för ersättning till donatorer även efter den s.k. sjuklöneperio-

den. I de flesta landsting lämnas dock ersättning först efter viss förhandling.

Med tanke på organdonatorers stora insats för samhällets sjukvård bör det

finnas ett lagligt stöd för dem att erhålla full ersättning gällande förlorad

inkomst och merkostnader i samband därmed. Ett liknande yrkande fram-

ställs i motion So285 av Sonja Fransson (s).

Tidigare behandling, pågående arbete

Lagen (1995:831) om transplantation m.m. trädde i kraft den 1 juli 1996, se

proposition 1994/95:148 och 1994/95:SoU21. Utskottet behandlade i betän-

kande 1994/95:SoU21 ett motionsyrkande om att riksdagen hos regeringen

borde begära förslag till ett enhetligt ersättningssystem för donator. Utskotte

anförde att någon erinran inte kan riktas mot att en donator får ersättning för

vissa kostnader, t.ex. för resor och uppehälle och förlorad arbetsförtjänst.

Motionsyrkandet om ett enhetligt ersättningssystem avstyrktes eftersom det

ansågs vara en fråga för sjukvårdshuvudmännen. Riksdagen följde utskottet

(rskr. 1994/95:381). (Ej res.)

Från Landstingsförbundet har inhämtats att förbundet vid ett par tillfällen

uppvaktat Socialdepartementet i frågan om ersättning till levande donatorer.

Från Socialdepartementet har inhämtats att departementet till Socialstyrelsen

och Riksförsäkringsverket har översänt en skrivelse från Landstingsförbun-

det för yttrande senast den 31 mars 2000. Förbundet yrkar i skrivelsen att

regeringen vidtager erforderliga åtgärder för att tillgodose behovet av en

stabil och förutsebar finansiering av sjuklön till personer som ger transplan-

tat.

Utskottets bedömning

Utskottet vill betona att det har stor förståelse för de synpunkter som motio-

närerna framför. Transplantation har numera blivit en närmast etablerad del

av sjukvården. Många svårt sjuka människor får genom transplantation ett

förlängt liv och en bättre livskvalitet. Transplantation är således en angeläge

behandlingsform inom sjukvården.

Frågan om ersättning till levande organdonatorer bereds för närvarande i

Regeringskansliet. Riksdagen bör därför inte ta något initiativ i frågan. Mo-

tionerna So285 (s) och So436 (s) är i huvudsak tillgodosedda.

Alternativa behandlingsmetoder

I motion So330 av Lennart Daléus m.fl. (c) anförs att en öppenhet för alter-

nativa behandlingar inom den ordinarie sjukvården och under kontrollerade

former minskar riskerna för att människor skadas av oseriösa och farliga

behandlingar utanför läkarvetenskapens kontroll (yrkande 14). Vidare begärs

i yrkande 15 att Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik

(SBU) får i uppdrag att intensifiera arbetet med att utvärdera alternativa

behandlingsmetoder för att klarlägga deras vetenskapliga värden.

I motion So486 av Marianne Andersson m.fl. (c) begärs ett tillkännagivan-

de om vad i motionen anförts om behovet av analyser av de sociala och

ekonomiska effekterna av alternativa behandlingsmetoder (yrkande 1). Mo-

tionärerna anför att den resurssnåla alternativmedicinen kan avlasta den

ordinarie sjukvården inom flera områden. I yrkande 2 begärs en förändring

av lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. Motionä-

rerna anför att legitimerad personal i dag i princip måste avlegitimera sig för

att kunna arbeta med alternativmedicinska metoder. En lagstiftning borde

införas som innebär att personalen i samarbete med patienten skulle kunna

komplettera den vanliga behandlingen med en alternativmedicinsk behand-

ling. Motionärerna begär vidare i yrkande 3 ett tillkännagivande om behovet

av forskning om alternativmedicin och framhåller i samband därmed att

andra länder har en betydligt mer generös inställning till alternativmedicin än

Sverige. Enligt motionärerna behövs en infrastruktur inom forskningen och

riktade resurser bör avsättas för att bygga upp ett kompetenscentrum och för

att möjliggöra egna forskningsprojekt (yrkande 4). Slutligen begär motionä-

rerna att en utredning om alternativa behandlingsmetoder tillsätts (yrkande

6). I detta sammanhang bör reglerna för behandling av barn ses över samt

regler för utbildning och behörighet för alla terapeuter. Utredningen bör ha

ett betydande inslag av representanter för alternativmedicinen.

Tidigare behandling

Utskottet behandlade motioner om alternativa behandlingsmetoder senast i

betänkande 1998/99:SoU10 (s. 84). Utskottet anförde att attityden till flera

s.k. alternativa behandlingsmetoder, dock inte alla, har förändrats under de

senaste decennierna. Vidare betonade utskottet att kunskaper inom alterna-

tivmedicin behövs både för att kunna bedöma effekter och vinster och för att

utröna eventuella skador och biverkningar. Utskottet anförde också att det

förutsatte att ansökningar om medel till forskning rörande alternativmedicin

och komplementära behandlingsmetoder skulle behandlas i en positiv anda.

Motionerna avslogs (res. c, mp).

Från Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik, SBU, har

inhämtats att SBU vid utarbetandet av sina rapporter även utvärderar s.k.

alternativa behandlingsmetoder.

Utskottets bedömning

Utskottet vill återigen framhålla att attityden till flera s.k. alternativa be-

handlingsmetoder, dock inte alla, har förändrats under de senaste decennier-

na. Vidare vill utskottet på nytt betona att kunskaper inom alternativmedicin

behövs både för att kunna bedöma effekter och vinster och för att utröna

eventuella skador och biverkningar. Utskottet anser inte att riksdagen bör ta

något initiativ i anledning av motionerna So330 (c) yrkandena 14 och 15.

Även motion So486 (c) yrkandena 1 och 6 avstyrks.

Enligt utskottets uppfattning saknas anledning att ändra lagen (1998:531)

om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. Motion So486 (c)

yrkande 2 avstyrks därför.

I motion So486 (c) yrkandena 3 och 4 behandlas frågor om forskning rö-

rande alternativmedicin och komplementära behandlingsmetoder. Utskottet

vidhåller sin inställning att det får förutsättas att ansökningar om medel till

forskning på området behandlas i en positiv anda. Riksdagen bör inte ta

något initiativ i frågan. Motionsyrkandena avstyrks.

Hivpreventiva frågor

I motion So314 av Chris Heister m.fl. (m) hemställs att riksdagen hos rege-

ringen begär förslag baserat på Smittskyddsutredningens förslag i enlighet

med vad som anförs i motionen (yrkande 5). Motionärerna anför att enligt

smittskyddslagen är all undersökning, vård och behandling som behövs från

smittskyddssynpunkt vid en samhällsfarlig sjukdom kostnadsfri om den

utförs inom den landstingskommunala sjukvården. Privat vård och behand-

ling är dock inte kostnadsfri. Motionärerna avvisar denna åtskillnad mellan

offentlig och enskild vård.

I motion So225 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, s, v, c, mp) begärs ett till-

kännagivande om möjligheten till anonym testning av hiv (yrkande 16).

Motionärerna anför att fler personer då vågar komma till testning vilket i sin

tur leder till tidigare behandling av de smittade.

Pågående arbete

Frågan om kostnadsfrihet vid undersökning, vård eller behandling enligt

smittskyddslagen har behandlats av Smittskyddskommittén i betänkandet

Smittskydd, samhälle och individ (SOU 1999:51). Kommittén anför (s. 466-

467) att nuvarande begränsning när det gäller privat verksamma läkare bör

förändras och att kostnadsfriheten inte bör gälla endast undersökning utan

även vård och behandling som ges av privat verksamma läkare i de fall dessa

är anslutna till den offentligt finansierade vården, dvs. erhåller ersättning

enligt lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning.

Även frågan om anonymitet vid provtagning för hivinfektion har behandlats

av Smittskyddskommittén i det ovan nämnda betänkandet. Kommittén anför

under rubriken Rätten till anonymitet vid provtagning för hivinfektion (s.

374-375) följande:

Enligt förordningen (1986:198) om undantag vid provtagning för infektion

av hiv har den som vill ta prov för att kontrollera om han eller hon har smit-

tats av hivinfektion rätt att göra detta anonymt. Bestämmelsen infördes mot

bakgrund av att alla tänkbara ansträngningar för att snabbt hindra spridning-

en av hivinfektion ansågs behöva vidtas och att det fanns oro för att personer

skulle avhålla sig från provtagning av den anledningen att de inte ville att

deras identitet skulle bli känd. Det bör erinras om att den enskilde dock blir

skyldig att lämna identitetsuppgifter om analysresultatet visar att personen är

hivpositiv. I dessa fall omfattas uppgifterna av den sekretess som råder inom

hälso- och sjukvården.

En av grundtankarna för kommitténs förslag till förändringar i smitt-

skyddslagstiftningen är att hivinfektion i princip bör behandlas på samma

sätt som andra allvarliga sjukdomar och att särregleringen beträffande denna

sjukdom så långt det är möjligt bör tas bort. Kommitténs underlag (jfr kap. 5)

tyder på att attityden till provtagning har förändrats på så sätt att de flesta

patienter inte bryr sig om huruvida provtagningen görs anonymt eller inte.

Endast en liten andel av patienterna synes begära att få anonym provtagning

och ytterst få synes i egentlig mening upprätthålla anonymiteten inför vård-

personalen. Samtidigt är det svårt att uttala sig om vilka effekterna skulle bl

om rätten till anonymitet nu tas bort. Denna rätt har blivit en integrerad del

av det förebyggande arbetet och det har för kommittén framhållits att rätten

har ett stort symbolvärde. Vidare har framförts att det är nödvändigt att möj-

ligheten till anonymitet kvarstår för den mindre grupp av patienter som, av

olika anledningar, är rädda för att identitetsuppgifter skall komma till andras

kännedom. Rätten till anonymitet har enligt vad kommittén erfarit inte heller

medfört några stora problem i den praktiska verksamheten. Mot bakgrund av

vad som nu sagts anser kommittén att övervägande skäl talar för att inte i

nuläget avskaffa detta undantag för hivinfektion.

Smittskyddskommitténs betänkande har remissbehandlats och bereds för

närvarande i Regeringskansliet.

Utskottets bedömning

Frågor om kostnadsfrihet vid undersökning, vård eller behandling enligt

smittskyddslagen behandlas i Smittskyddskommitténs betänkande. Detsam-

ma gäller frågan om anonymitet vid provtagning. Betänkandet bereds för

närvarande i Regeringskansliet. Utskottet har erfarit att regeringen avser att

överlämna en proposition till riksdagen avseende de frågor som behandlats i

betänkandet under hösten 2000. Riksdagen bör därför inte ta något initiativ

beträffande dessa frågor. Motion So314 (m) yrkande 5 avstyrks. Även mo-

tion So225 (fp, s, v, c, mp) yrkande 16 avstyrks.

Vård i livets slutskede m.m.

I motion So310 av Gustaf von Essen (m) begärs ett tillkännagivande om vad i

motionen anförts om att livstestamenten - om de görs juridiskt bindande -

bör upprättas i två standardversioner (yrkande 1). Motionären anför att

kommittén "Vård i livets slutskede" behandlar livstestamenten som innebär

att patienten inte vill hållas vid liv vid svår sjukdom. Motionären anför att

om livstestamenten beslutas bli juridiskt bindande bör dessa upprättas i två

juridiskt bindande standardversioner - en som innebär att undertecknaren

inte vill hållas vid liv och en som innebär att undertecknaren vill hållas vid

liv.

I motion So373 av Mikael Oscarsson och Jan Erik Ågren (kd) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförts om att hospisverksamheten

byggs ut inom samtliga landsting (yrkande 1). Motionärerna anför att det

genom direktiv från riksdag och regeringen borde klarläggas att det är i sam-

hällets intresse att samtliga landsting skall utveckla denna vårdform i största

möjliga utsträckning. Vidare begär motionärerna ett tillkännagivande om

utökade resurser till forskning om hospis, anestesi och palliativ vård (yrkan-

de 2). Motionärerna anför att ekonomiska medel behöver frigöras till sådan

forskning. Detta är viktigt för att förebygga de krafter i samhället som verkar

för att dödshjälpens införande även i Sverige skall få ökat stöd. Två likaly-

dande yrkanden framförs i motion So310 av Gustaf von Essen (m) yrkandena

2 och 3.

Tidigare behandling, pågående arbete

Motioner om vård i livets slutskede har behandlats av utskottet vid flera

tillfällen, se bl.a. betänkandena 1997/98:SoU24 Nationell handlingsplan för

äldrepolitiken, 1998/99:SoU7 Äldrepolitik och senast betänkande 1998/99:

SoU10 Hälso- och sjukvårdsfrågor m.m. Utskottet anförde i det sistnämnda

betänkandet att direktiven till utredningen om vård i livets slutskede omfat-

tade de frågor som motionerna tog upp och att något tillkännagivande därför

inte behövdes. (Ej res.) I betänkandet återgavs direktiven i de delar som

berörde vård- och boendeformer (s. 88-89 i betänkandet).

Kommittén om vård i livets slutskede (S 1997:23) skall ha slutfört sitt arbete

senast den 31 december 2000.

I kommitténs direktiv (1997:147) anförs bl.a. följande under rubriken Ökat

inflytande över vården i livets slutskede.

Sjukvårdens uppgift är inte att påskynda eller förlänga döendet utan att hjäl-

pa den sjuke att få avsluta sitt liv med så lite smärta och ångest som möjligt

och under så värdiga och lugna former som möjligt. Det är i detta skede som

beslut ibland måste fattas om att avstå från eller avsluta livsuppehållande

åtgärder.

Kommittén skall bedöma hur Socialstyrelsens allmänna råd (1992:2) om

livsuppehållande åtgärder i livets slutskede för närvarande tillämpas i vården

och överväga om de fyller sitt syfte eller om de behöver revideras.

Hos många människor finns en viss oro för att man kan bli föremål för en

plågsam och förnedrande livsförlängande behandling i en situation där man

har en försvagad autonomi. Bättre förutsättningar bör skapas för personer i

livets slutskede att få ett ökat inflytande över vården vid livets slut.

Livstestamenten kan vara ett sätt att få reda på patientens vilja. Ett system

där någon går in som ställföreträdare för patienten kan vara ett annat. Kom-

mittén skall överväga och ge förslag till hur människor kan ges ett ökat in-

flytande över vården i livets slutskede.

Kommittén om vård i livets slutskede har i januari 2000 lämnat ett delbetän-

kande. I betänkandet anför kommittén bl.a. att den inlett en diskussion om

möjligheten att införa livstestamenten och/eller ställföreträdare för patienten

vilja vid vård i livets slutskede. Kommittén har dock ännu inte tagit ställning

till dessa frågor, bl.a. för att de innehåller många komplexa juridiska pro-

blem. I delbetänkandet redovisas därför endast frågeställningar och skäl som

talar för och emot olika alternativ. Ett ställningstagande kommer att redovi-

sas i slutbetänkandet. I delbetänkandet anförs vidare att den palliativa vården

bör integreras i all vård i livets slutskede. Enligt kommittén är behovet av

s.k. hospis i form av byggnader begränsat. Den palliativa vården, som ur-

sprungligen vuxit fram ur hospisfilosofin, måste dock genomsyra och inte-

greras i all vård i livets slutskede. Särskilda palliativa vårdplatser inom

kommunernas särskilda boendeformer måste även kunna erbjudas personer

som vårdas i det egna hemmet, framför allt när avståndet till närmaste sjuk-

hus är långt. Kommittén anför att den palliativa vården måste utvecklas och

prioriteras när det gäller utbildning, forskning och det praktiska arbetet inom

vården. Kommittén föreslår också att palliativa kompetenscentrum etableras

vid vissa sjukhus. Till dessa centrum kan kopplas ett ansvar för utbildning,

fortbildning, samordning och forskning.

Under våren 2000 kommer kommittén att hålla regionala konferenser.

Kommittén anför att de synpunkter som framkommer i remissvar och un-

der konferenserna kommer att ligga till grund för utredningens fortsatta

arbete med slutbetänkandet som planeras utkomma vid årsskiftet 2000/2001.

Utskottets bedömning

Kommittén om vård i livets slutskede skall senast den 31 december 2000 ha

slutfört sitt arbete. Riksdagen bör inte föregripa kommande förslag på områ-

det. Motionerna So310 (m) yrkandena 1, 2 och 3 och So373 (kd) yrkandena

1 och 2 avstyrks därför.

Frågor om dödsfallsutredning och obduktion

I motion So238 av Maud Ekendahl och Cristina Husmark Pehrsson (m)

begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om att införa en sär-

skild lag om dödsfallsutredning. Motionärerna anför att det i obduktionsla-

gen anges att polisen i vissa fall får besluta om rättsmedicinsk undersökning.

Det finns dock inte något krav att detta skall ske. I ca 20 % av dödsfallen

genom yttre våld eller förgiftning beslutar polisen att någon rättsmedicinsk

undersökning inte skall göras. Fallet återgår då till den läkare som har utfär-

dat dödsbeviset och som saknar kompetens att bedöma om olika skador kan

ha orsakats av en brottslig gärning. Detta innebär en risk för att våldsbrott

undgår upptäckt och är en fara för rättssäkerheten. För att kunna upptäcka

och utesluta brott är det angeläget att alla dödsfall genom yttre våld och

förgiftning som har polisanmälts blir föremål för en undersökning av rättslä-

kare, antingen i form av en rättsmedicinsk likbesiktning eller en rättsmedi-

cinsk obduktion. Vidare anför motionärerna att anhöriga alltid borde tillfrå-

gas om de är intresserade av att ta del av ett dödsorsaksintyg

I motion So371 av Kenneth Johansson m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande

om vad i motionen anförts om obduktionsverksamheten i Sverige. Motionä-

rerna anför att obduktionsfrekvensen är starkt minskande. En rimlig nivå på

obduktionsfrekvensen är nödvändig, vid sidan av forskningsskäl, för att

kvalitetsstärka den kliniska diagnostiken och behandlingen och uppnå till-

fredsställande registrering av dödsorsaker. Enligt motionärerna är det ange-

läget med en fördjupad analys av konsekvenserna och de långsiktiga följder-

na av obduktionsverksamheten i Sverige.

Tidigare behandling, pågående arbete

I 4 kap. 4 § begravningslagen (1990:1144) stadgas att om förhållandena vid

ett dödsfall är sådana att det kan finnas skäl för en rättsmedicinsk undersök-

ning enligt lagen (1995:832) om obduktion m.m. skall den läkare som fast-

ställt att döden har inträtt eller som annars skall utfärda dödsbeviset snarast

möjligt anmäla dödsfallet till polismyndigheten i den ort där dödsfallet in-

träffade eller, om kännedom härom saknas, den ort där den döda kroppen har

anträffats. Bestämmelsen fick sin nuvarande lydelse genom en lagändring

den 1 juli 1996 (prop. 1994/95:148, bet. 1994/95:SoU21, rskr. 1994/95:381).

Av 13 § lagen (1995:832) om obduktion m.m. framgår att en rättsmedicinsk

undersökning av avliden bl.a. får göras om undersökningen kan antas vara av

betydelse för utredningen av ett dödsfall som inträffat under sådana omstän-

digheter att det inte skäligen kan bortses från möjligheten att dödsfallet har

samband med ett brott. Denna bestämmelse infördes i samband med det

lagstiftningsärende som nämns ovan.

Utskottet behandlade i samband med proposition 1994/95:148 ett motionsyr-

kande i vilket föreslogs att polisen skulle vara skyldig att föranstalta om

rättsmedicinsk obduktion vid en polisanmälan (1994/95:SoU21 s. 35). Ut-

skottet anförde i likhet med regeringen att det är angeläget att polisen tilläm

par reglerna så att rättsmedicinsk undersökning alltid utförs när detta är

motiverat av rättssäkerhetsskäl. Vidare anförde utskottet att en nära samver-

kan mellan polisen och den rättsmedicinska professionen är nödvändig och

att det t.ex. är angeläget att polisen konsulterar rättsmedicinsk expertis före

ett beslut att inte föranstalta om rättsmedicinsk undersökning efter anmälan

från läkare. Utskottet anförde att det utgick från att regeringen noga följer

denna fråga, bl.a. de lokala polismyndigheternas praxis, och återkommer till

riksdagen om det behövs. Motionen avstyrktes. (Ej res.)

Utskottet behandlade i det ovan nämnda betänkandet (s. 33) även ett mo-

tionsyrkande om att en utredning borde tillsättas för att fastställa orsakerna

till nedgången i kliniska obduktioner och dess konsekvenser. Utskottet an-

förde att det inte var berett att ställa sig bakom ett sådant krav. Motionen

avstyrktes. (Ej res.)

Riksdagen följde utskottet i båda fallen (rskr. 1994/95:381).

I proposition 1994/95:148 anförde regeringen vidare att den utgick från att

Socialstyrelsen och Rättsmedicinalverket följer utvecklingen och effekterna

av den nya lagstiftningen inom respektive områden.

Från Socialstyrelsen har inhämtats att en arbetsgrupp tillsattes våren 1999 för

att följa effekterna av den nya lagstiftningen såvitt gäller styrelsens område.

detta sammanhang kommer bl.a. frågor om dödsorsaksintyg och obduktions-

frekvens att behandlas. Arbetsgruppen skall redovisa sitt arbete under första

kvartalet 2001.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller att det är angeläget att reglerna om rättsmedicinsk under-

sökning tillämpas så att sådan undersökning alltid utförs när detta är motive-

rat av rättssäkerhetsskäl. I detta sammanhang vill utskottet återigen betona at

en nära samverkan mellan polisen och den rättsmedicinska professionen är

nödvändig och att det t.ex. är angeläget att polisen konsulterar rättsmedicinsk

expertis före ett beslut att inte föranstalta om rättsmedicinsk undersökning

efter anmälan från läkare.

Vid Socialstyrelsen pågår vidare ett arbete för att följa effekterna av de

regler som trädde i kraft den 1 juli 1996 såvitt gäller styrelsens område. I

detta sammanhang kommer bl.a. nedgången i obduktionsfrekvens och dess

konsekvenser att behandlas. Enligt utskottets uppfattning bör resultatet av

detta arbete avvaktas.

Sammanfattningsvis anser utskottet att riksdagen inte bör ta något initiativ

med anledning av motionerna So238 (m) och So371 (c). Motionerna av-

styrks.

Aborter, fosterdiagnostik, äggdonationer m.m.

I motion So267 av Lennart Fridén (m) begärs att en utredning tillsätts med

uppgift att utröna vad en abort innebär i smärthänseende för fostret och vad

resultatet skall få för konsekvenser. Motionären anför att de medicinska

framstegen när det gäller fostrets förmåga att uppleva smärta och det faktum

att det föreligger olika uppfattningar huruvida fostret får del av den narkos

eller de smärtstillande medel som ges till kvinnan under aborten gör att en

utredning bör tillsättas.

I motion So309 av Gustaf von Essen (m) anförs att det bör utredas om ut-

lämnande av uppgift om fosters kön utifrån fosterdiagnostik som kan utnytt-

jas i syfte att göra abort strider mot hälso- och sjukvårdslagen och sekretess-

lagen (yrkande 1). Motionären anför att ett utnyttjande av fosterdiagnostik i

syfte att fastställa fostrets kön för att göra abort strider mot hela andan i

hälso- och sjukvårdslagen som stadgar att sjukvården har till uppgift att

vårda och behandla. Likaså strider detta missbruk av fosterdiagnostiken mot

sekretesslagen. Vidare anför motionären att information om fostrets kön inte

skall lämnas ut under den period då informationen fortfarande kan leda till

abort. I yrkande 2 begärs således ett tillkännagivande om att det exakta fast-

ställandet av tidsgränsen för när information om fostrets kön inte får lämnas

bör överlämnas till Statens medicinsk-etiska råd. Även i motion So396 av

Holger Gustafsson och Tuve Skånberg (kd) begärs ett tillkännagivande om

könsbestämning av foster. Motionärerna anför att det inte med nödvändighet

krävs någon ändring i nuvarande abortlagstiftning för att komma till rätta

med s.k. könsdiskriminerande aborter. De lagstiftningar som berörs är hälso-

och sjukvårdslagen samt sekretesslagen. Ett förbud bör enligt motionärerna

övervägas mot att lämna ut information om fostrets kön före utgången av

20:e graviditetsveckan, om utlämnandet inte kan anses medicinskt motiverat.

En sådan förändring ger en signal till medborgarna om att kampen för jäm-

ställdhet är konsekvent och gäller alla kvinnor - även de ofödda.

I motion So402 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) begärs ett tillkännagivande

om vad i motionen anförts om en vidgad syn på abortförebyggande åtgärder

(yrkande 1). Abort är att släcka liv. Allt måste enligt motionärerna göras för

att i opinionsbildning och rådgivning framställa det som naturligt och själv-

klart att en graviditet skall fullföljas. Socialt och ekonomiskt skall alla tän

bara insatser erbjudas för att undvika abort. En vidgad syn på vad som brukar

kallas abortförebyggande åtgärder föreslås därför. I yrkande 2 begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om tidsgränsen då

Socialstyrelsens prövning krävs. Motionärerna anför att abortlagens nuva-

rande tidsgräns diskuteras både bland lekmän och medicinskt sakkunniga. Å

ena sidan har det framförts argument för en sänkning av tidsgränsen. Antalet

aborter skulle på det sättet kunna minska. Å andra sidan hävdas att en kortare

tid skulle kunna medföra att en del abortsökande inte fick tillräcklig tid att

lugn och ro tänka igenom sitt beslut. Motionärerna anser att de tänkbara

effekterna av en sänkt tidsgräns bör studeras noga. Vidare begärs i yrkande 3

ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om livsduglig-

het. Motionärerna anser att en ändring måste ske av Socialstyrelsens allmän-

na råd. Motionärerna anser att det behövs entydiga signaler om att abort inte

är tillåtet om ett barn kan bedömas livsdugligt utanför livmodern. De anser

att den övre gränsen för abort bör ändras till 20 veckor för att marginalen

skall vara tillräcklig. I yrkande 4 begärs ett tillkännagivande om att den

abortsökande kvinnan bör ses i ett psykosocialt sammanhang. Enligt en

studie finns det många faktorer som avgör om en kvinna väljer att genomgå

en abort. Två av dessa är att relationen till den blivande fadern är dålig elle

att kvinnan inte känner sig mogen eller fysiskt stark. I yrkande 5 begär mo-

tionärerna ett tillkännagivande om stödsamtal. De anser att informationen om

stödsamtalen bör få en mycket tydligare inriktning än i dag. Varje abortsö-

kande bör få en skriftlig information. Informationen bör redovisa vilka

grundvärderingar samhället står för när det gäller människovärdet och tydligt

men varsamt lyfta fram det etiska dilemmat. På ett naturligt sätt kan sedan

alternativet till abort diskuteras. Hur och i vilken omfattning stödsamtalen

skall ske bör enligt motionärerna ytterligare övervägas. Motionärerna begär

också ett tillkännagivande om utbildning av personal som deltar i stödsamtal

(yrkande 6). De anser att mötet vid ansökan om abort och följande stödsam-

tal endast skall få genomföras av personer som fått en utbildning i etisk

rådgivning. I Norge finns en tvåårig akademisk utbildning för etisk rådgiv-

ning. Motionärerna anser att något liknande bör införas i Sverige. Grundkra-

ven på rådgivarna bör fastställas av Socialstyrelsen, heter det i motionen. I

yrkande 7 begärs ett tillkännagivande om abortförebyggande och gravidi-

tetsstödjande forskning. Motionärerna anser det viktigt med tvärvetenskaplig

forskning kring situationen före och efter en abort för kvinnan, hennes familj

och närmaste anhöriga. Många kvinnor får problem efter en abort. Resultaten

från en intensifierad svensk forskning kunde enligt motionärerna bli till nytta

såväl i det abortförebyggande och graviditetsstödjande arbetet som vid stöd-

samtalen efter en abort, heter det i motionen.

I motion So292 av Tuve Skånberg (kd) begärs ett tillkännagivande om vad

i motionen anförts om införlivande i svensk lagstiftning av WHO:s rekom-

mendation om när foster juridiskt sett skall räknas som barn (yrkande 1).

Motionären anför att det är anmärkningsvärt att Sverige inte införlivat

WHO:s rekommendationer i detta avseende. Dessa rekommendationer inne-

bär att från vecka 22 skall ett missfall benämnas förlossning och foster be-

nämnas barn. Vidare begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförts

om praxis för den gräns för hur sent i graviditeten som abort får beviljas

(yrkande 2). Motionären anför att i dag kan barn som föds i 23:e graviditets-

veckan räddas och att det finns barn som lever som är födda i graviditets-

vecka 22. Vidare måste en viss felmarginal vid fastställandet av hur långt

graviditeten fortskridit vägas in. Vidare bör WHO:s rekommendation om att

gränsen för när ett foster blir ett barn skall gå vid 22:a graviditetsveckan

vägas in.

I motion So368 av Mikael Oscarsson m.fl. (kd) begärs att en utredning till-

sätts med syfte att utreda varför kvinnor väljer abort, vilket stöd kvinnorna

önskar och andra aspekter som kan tänkas påverka aborttalet (yrkande 1).

Som exempel på frågor som bör belysas anförs mannens roll i valsituationen,

konsekvenserna av subventionerade preventivmedel och s.k. dagen-efter-

piller och inställningen till sexualitet och samlevnadsfrågor. Likaså bör stu-

deras hur Folkhälsoinstitutets arbete kring sexualitet, relationer, reproduktio

och förebyggande av oönskade graviditeter utfallit i olika län. Motionärerna

begär också ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om en analys av

varför Sverige har högst aborttal i Norden (yrkande 2). Motionärerna anför

att någon grundlig analys kring vilka faktorer som bidrar till skillnaderna

mellan de nordiska länderna inte gjorts. Slutligen begär motionärerna ett

tillkännagivande om ett åtgärdsprogram för hur antalet aborter skall kunna

minskas (yrkande 3). Enligt motionärerna är det av stor vikt att resultatet av

den tidigare nämnda utredningen ligger till grund för ett adekvat åtgärdspro-

gram. I detta åtgärdsprogram bör framgå vilka politiska beslut som skulle

hjälpa kvinnorna, men också hur de resurser som faktiskt samhället redan har

kan brukas bättre och bli till större hjälp.

I motion So395 av Harald Bergström (kd) begärs att regeringen ger Folk-

hälsoinstitutet i uppdrag att sammanställa lättillgänglig information om möj-

ligheten till adoption som alternativ till abort. Folkhälsoinstitutet bör få i

uppdrag att sammanställa information om hur en spädbarnsadoption går till,

vilket stöd kvinnan kan få från kurator och psykolog m.fl. och vilka hennes

rättigheter är vid en eventuell adoption. Institutet bör också se till att denn

information finns tillgänglig på barnmorskemottagningar, mödravårdscent-

raler, kvinnokliniker, ungdomsmottagningar och andra institutioner som

möter gravida kvinnor.

I motion So493 av Lars Gustafsson m.fl. (kd) begärs ett tillkännagivande

om vad i motionen anförts om det abortförebyggande arbetet (yrkande 12).

Motionärerna anför att det är synnerligen angeläget att samhället gör allt för

att nedbringa antalet aborter. Ungdomsmottagningarna har en viktig roll i det

förebyggande arbetet, vilket måste präglas av djup och bred information av

välutbildad personal. Sexualundervisningen måste enligt motionärerna för-

djupas. Ansvarstagande för den egna sexualiteten och för partnern bör beto-

nas. Ett liknande yrkande finns i motion So402 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd)

yrkande 8. Familje- och preventivmedelsrådgivningen skall vara väl utbyggd

i hela landet samt omfatta ett brett spektrum av metoder, även så kallad na-

turlig familjeplanering. Vidare måste det finnas ungdomsmottagningar i varje

kommun, anförs det.

Ett par motioner tar upp frågan om tonårsaborter.

I motion So455 av Göte Jonsson och Ingvar Eriksson (m) anförs att arbetet

med information och andra förebyggande åtgärder bör öka bland tonåringar i

syfte att nedbringa antalet aborter även i den åldersgruppen. I motion So394

av Amanda Agestav (kd) begärs att en utredning med uppgift att belysa ton-

årsaborternas ökning tillsätts (yrkande 1). Motionären anför att utredningen

bör klarlägga de faktorer som bidrar till att antalet tonårsaborter ökar och

föreslå åtgärder för att minska aborterna. Vidare bör utredningen undersöka

hur de unga kvinnorna som genomgått abort mår och hur de blivit bemötta

efter konstaterad graviditet. Likaså bör enligt motionären undersökas vilken

roll olika ungdomsorganisationer intar och hur deras roll kan stärkas i abort-

förebyggande, sexualupplysande och stödjande hänseende. I (yrkande 2)

yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag på en nationell handlings-

plan för att minska antalet tonårsaborter.

I motion A819 av Birger Schlaug m.fl. (mp) begärs ett tillkännagivande om

vad i motionen anförts om att prioritera forskning om preventivmedel i all-

mänhet och för män i synnerhet (yrkande 17). Motionärerna anför att pre-

ventivmedel hittills varit nästan helt inriktade på kvinnor. I motion Sk693 av

Tasso Stafilidis (v) begärs ett tillkännagivande om kostnadsfria preventivme-

del (yrkande 2). Motionären anför att gratis preventivmedel bör erbjudas

människor i allmänhet och unga kvinnor och män i synnerhet.

I motion So207 av Barbro Westerholm (fp) begärs ett tillkännagivande om

vad i motionen anförts om äggdonationer (yrkande 2). Motionären anför att

äggdonation inte får förekomma i Sverige, vilket innebär att en del svenska

barnlösa par som har ekonomiska möjligheter åker utomlands för att få hjälp,

medan andra får avstå.

Tidigare behandling, pågående arbete

Utskottet har vid flera tillfällen behandlat motionsyrkanden om abortföre-

byggande arbete, se bl.a. betänkandena 1997/98:SoU2, 1997/98:SoU12 och

1998/99:SoU10.

I betänkande 1997/98:SoU12 (mars 1998) återgav utskottet delar av Social-

styrelsens allmänna råd 1989:6 om tillämpningen av abortlagen samt delar av

Socialstyrelsens allmänna råd om information om fosterdiagnostik, SOSFS

1997:20 (s. 80-83 i utskottets betänkande).

I betänkande 1998/99:SoU10 (mars 1999) anförde utskottet bl.a. att det vid-

höll sin uppfattning att det inte finns någon anledning att begränsa rätten til

abort eller att se över abortlagstiftningen. Vidare påpekades att Socialstyrel-

sen avsåg att inom kort ersätta de gällande allmänna råden om abort. Motio-

nerna avstyrktes (res. m, kd). I betänkandet behandlades också frågor om

äggdonationer. Utskottet anförde att frågan faller inom ramen för Statens

medicinsk-etiska råds uppdrag, att rådet våren 1995 lämnade sina synpunkter

på vissa frågor i samband med befruktning utanför kroppen och att riksdagen

därför inte borde ta något initiativ på området. Motionerna avstyrktes. (Res.

m, fp)

Frågor om information om fosterdiagnostik behandlade utskottet i betänkan-

de 1994/95:SoU18 med anledning av proposition 1994/95:142 med förslag

om riktlinjer för fosterdiagnostik. Mot bakgrund av den snabba utvecklingen

inom bl.a. fosterdiagnostiken ansåg utskottet att det kunde finnas skäl att

ytterligare överväga frågan om det bör finnas begränsningar när det gäller

den information som bör lämnas ut till den gravida kvinnan. Utskottet ansåg

sig då inte ha tillräckligt underlag för att ta ställning till förslaget om inf

rande av en tidsgräns för utlämnande av information om fostrets kön efter-

som frågan berörde centrala etiska frågor och integritetsfrågor. Utskottet

konstaterade vidare att det ingår i Statens medicinsk-etiska råds uppdrag att

följa utvecklingen på det medicinsk-etiska området och ge regeringen och

därmed även riksdagen råd om huruvida ny kunskap och nya metoder inom

medicinen medför behov av t.ex. lagändringar. (Ej res.) Även i betänkande

1997/98:SoU12 behandlades frågor om information om fosterdiagnostik.

Utskottet konstaterade att Statens medicinsk-etiska råd fortlöpande följer

utvecklingen på det medicinsk-etiska området. Motionerna avstyrktes (res. v,

kd).

Socialministern har i ett frågesvar den 28 april 1999 berört frågan om smärt-

lindring för foster vid aborter.

Socialministern har i svar den 21 maj 1999 på interpellation om könsselekti-

va aborter anfört att en kvinna vid fosterdiagnostik i princip har rätt att få

av all information som framkommer och att sekretesslagens grundläggande

regler anger när undantag får göras för att lämna ut information till patienten

Socialministern anförde vidare att han inte hade för avsikt att initiera någon

ändring av sekretesslagen på denna punkt.

Socialministern har i svar den 21 maj 1999 på interpellation om sena aborter

anfört att han erfarit att Medicinsk-etiska rådet vid ett sammanträde beslutat

ta upp frågan om definitionen av foster och barn till förnyad diskussion i

samband med att rådet diskuterar frågor kring livets början. Ministern anför-

de vidare att han avsåg att avvakta Etiska rådets fortsatta diskussion av frå-

gan och därför inte avsåg att vidta någon åtgärd.

Enligt uppgift från Medicinsk-etiska rådet är frågan om definition av foster

och barn för närvarande (mars 2000) föremål för beredning av rådet.

Regeringen har gett Folkhälsoinstitutet i uppdrag att göra en kartläggning av

ungdomars sexvanor och attityder till sex och om dessa har förändrats över

tid. Uppdraget skall redovisas senast den 1 april 2000.

I utskottets betänkande 1998/99:SoU10 behandlades ett motionsyrkande om

att resurser borde satsas på forskning om preventivmedel för män. Utskottet

anförde som sin uppfattning att riksdagen inte borde ta något initiativ i frå-

gan (res. mp).

Utskottet föreslog i betänkande 1997/98:SoU2 ett tillkännagivande med

innebörd att regeringen på lämpligt sätt borde överväga författningsregle-

ringen beträffande kostnaden för preventivmedelsrådgivning och kostnader

för preventivmedel för kvinnor samt komma med förslag till riksdagen på

hur en utjämning av patienternas kostnader i detta sammanhang bör ske.

Riksdagen följde utskottet (rskr. 1997/98:3).

Av regleringsbrev för budgetåret 2000 avseende Socialstyrelsen framgår att

regeringen gett Socialstyrelsen i uppdrag att göra en uppföljning av vad

styrelsen konstaterade i rapporten Hälsovård före, under och efter graviditet i

fråga om att prisskillnaden mellan olika preventivmedel bör utjämnas. Soci-

alstyrelsen skall därvid göra en analys av nuvarande förhållanden och ur

olika aspekter belysa konsekvenserna av en ordning som fullt ut utjämnar de

skillnader som finns i dagens system. Uppdraget skall redovisas till regering-

en senast den 30 april 2001.

Enligt uppgift från Socialstyrelsen (mars 2000) pågår för närvarande en

omarbetning av de allmänna råden om tillämpningen av abortlagen.

Nationella folkhälsokommittén har i delbetänkandet Hälsa på lika villkor -

andra steget mot nationella folkhälsomål (SOU 1999:137) berört frågan om

oönskade graviditeter. Kommittén anför bl.a. att det viktigaste målet i detta

sammanhang är att ungdomar skall ges likvärdiga förutsättningar för att

utveckla en hälsosam sexualitet samt att det förebyggande arbetet behöver

integreras i ett brett hälsofrämjande och förebyggande arbete (s. 491). Kom-

mittén avser att lämna sitt slutbetänkande under hösten 2000.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning att det är mycket angeläget att

antalet aborter minskar. Utskottet vill särskilt betona vikten av att antalet

aborter bland tonårsflickor nedbringas. Arbetet med att stärka och förbättra

de förebyggande insatserna måste fortsätta. Socialstyrelsen och Folkhälsoin-

stitutet arbetar aktivt på området. Likaså har Nationella Folkhälsokommittén

berört frågan. Något initiativ från riksdagens sida behövs inte enligt utskot-

tet. Motionerna So368 (kd) yrkandena 1, 2 och 3, So394 (kd) yrkandena 1

och 2, So395 (kd), So402 (kd) yrkandena 1, 4, 7 och 8, So455 (m) och So493

(kd) yrkande 12 avstyrks.

Innan abort utförs skall kvinnan erbjudas stödsamtal. Syftet med ett stöd-

samtal är att hjälpa kvinnan att själv fatta beslut om huruvida hon skall ge-

nomgå abort eller inte. Kvinnan/paret skall även erbjudas stödsamtal efter

genomgången abort. Ansvaret för utformningen ligger på sjukvårdshuvud-

männen. Från Socialstyrelsen har vidare inhämtats att arbete med omarbet-

ning av de allmänna råden om tillämpningen av abortlagen pågår. Med hän-

syn härtill behövs inte något initiativ från riksdagen med anledning av mo-

tion So402 (kd) yrkandena 5 och 6. Yrkandena avstyrks.

Utskottet vidhåller sin uppfattning att det inte finns någon anledning att

begränsa rätten till abort eller att nu se över abortlagstiftningen. Som nyss

anförts pågår en omarbetning av de allmänna råden om abort. Motionerna

So402 (kd) yrkande 2 avstyrks. Även motionerna So402 (kd) yrkande 3 och

So292 (kd) yrkande 2 avstyrks.

Frågor om information om fosterdiagnostik och om när ett foster juridiskt

sett skall räknas som barn faller inom ramen för Statens medicinsk-etiska

råds uppdrag. Detsamma gäller frågan om smärtlindring för foster. I rådets

uppdrag ingår att följa utvecklingen på det medicinsk-etiska området och ge

regeringen och därmed även riksdagen råd om huruvida ny kunskap och nya

metoder inom medicinen medför behov av t.ex. lagändringar. Riksdagen bör

därför inte ta något initiativ på området. Motionerna So267 (m), So292 (kd)

yrkande 1, So309 (m) yrkandena 1 och 2 och So396 (kd) avstyrks.

Även frågor om äggdonation faller inom ramen för Statens medicinsk-

etiska råds uppdrag. Rådet lämnade våren 1995 en rapport till regeringen

med synpunkter på olika frågeställningar kring assisterad befruktning. Ut-

skottet har erfarit att regeringen avser att sommaren 2000 presentera sina

överväganden avseende dessa frågor. Enligt utskottets uppfattning bör detta

arbete avvaktas. Motion So207 (fp) yrkande 2 avstyrks därför.

Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att regeringen gett Socialstyrel-

sen i uppdrag att belysa konsekvenserna av en ordning som fullt ut utjämnar

de prisskillnader som finns i dagens system när det gäller olika preventivme-

del. Däremot är utskottet inte berett att föreslå något tillkännagivande om

kostnadsfria preventivmedel. Motion Sk693 (v) yrkande 2 avstyrks.

Utskottet vidhåller sin uppfattning att riksdagen inte bör ta något initiativ

när det gäller frågan om preventivmedel för män. Motion A819 (mp) yrkan-

de 17 avstyrks.

Kunskapscentrum

I motion So460 av Carina Hägg (s) begärs ett tillkännagivande om vad i

motionen anförts om inrättande av ett Kunskapscentrum för livsåskådnings-

och trosfrågor. Motionären hänvisar till att i betänkandet I God Tro föreslås

att en stiftelse med arbetsnamnet KULT - Kunskapscentrum för livsåskåd-

nings- och trosfrågor - inrättas. Vidare anför motionären att det i Jönköpings

län finns många verksamma samfund och ett väl dokumenterat intresse för

religion samt att det finns en stor historisk erfarenhet om olika samfunds

framväxt i relation till det omgivande samhället. Jönköpings län bör därför

komma i fråga för lokalisering av det föreslagna kunskapscentrumet.

Tidigare behandling, pågående arbete

Utskottet behandlade ett par liknande motionsyrkanden i betänkande

1998/99:SoU10. Utskottet anförde att utredningsbetänkandet I God Tro

bereddes i Regeringskansliet och att denna beredning borde avvaktas (ej res).

Enligt uppgift från Socialdepartementet (januari 2000) bereds utredningsbe-

tänkandet I God Tro (SOU 1998:113) alltjämt i departementet.

Utskottets bedömning

Utredningsbetänkandet I God Tro bereds i Regeringskansliet. Enligt utskot-

tets uppfattning bör denna beredning avvaktas. Motion So460 (s) avstyrks.

Tatuering och piercing

I motion So437 av Siw Wittgren-Ahl m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande om

vad i motionen anförts om piercing och tatuering. Motionärerna anför att det

i Socialstyrelsens allmänna råd 1995:3 anges att piercing eller tatuering av

minderåriga inte bör ske utan föräldrars medgivande, men att det inte finns

någon lagstadgad skyldighet att följa rådet. Den tillsyn som finns föreskriven

vad gäller tatuering och piercingverksamhet är att Socialstyrelsen har till-

synsansvaret vad gäller utrustning bl.a. för smittrening och hygien i samband

med behandling. Miljö- och hälsoskyddsnämnden har tillsyn över lokalerna

och övriga hygienfrågor. I övrigt finns inga lagstadgade regler om utbildning

eller krav på särskild kompetens eller lämplighet för att utföra tatuering elle

piercing. Av bl.a. hälsoskäl bör det inte vara tillåtet att utföra kroppshåltag

ning, s.k. piercing, eller tatuering på minderårig utan att godkännande läm-

nats av dennes vårdnadshavare.

Tidigare behandling

Utskottet har behandlat en i stort sett likalydande motion vid två tidigare

tillfällen; se betänkandena 1997/98:SoU22 och 1998/99:SoU10. Utskottet

återgav i betänkande 1997/98:SoU22 delar av Socialstyrelsens allmänna råd

1995:3 Yrkesmässig hygienisk behandling. Utskottet anförde vid båda till-

fällena som sin bedömning att verksamhet med piercing och tatuering vis-

serligen kan skapa problem men att Socialstyrelsen får förutsättas följa ut-

vecklingen och vid behov initiera erforderliga åtgärder (res. i betänkande

1998/99:SoU10 av mp).

Från Socialstyrelsen har inhämtats att styrelsens allmänna råd 1995:3 Yr-

kesmässig hygienisk behandling alltjämt gäller.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin uppfattning att verksamhet med piercing och tatuering

visserligen kan skapa problem men att Socialstyrelsen får förutsättas följa

utvecklingen och vid behov initiera erforderliga åtgärder. Motion So437 (s)

avstyrks.

Lobotomi

I motion So247 av Carlinge Wisberg m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande om

vad i motionen anförts om en kartläggning av lobotomeringsverksamheten i

Sverige under 1940- och 1950-talen. Motionärerna anför att de inte tar ställ-

ning till motiv och orsak till ingreppen. Vidare konstaterar motionärerna att

ingreppen gjordes efter dåtidens medicinska kunskaper. De behandlingsfor-

mer som användes har emellertid för en del skapat en situation som medfört

en livslång störning i deras möjlighet till ett självständigt liv. Det kan gäll

människor som lobotomerades under 1940- och 1950-talen. I Norge har man

haft en liknande utveckling inom psykiatrin som i Sverige. Där har man

dragit slutsatser av sin användning av denna behandlingsmetod och tagit

beslut om att gottgöra dem som allvarligt drabbats av ingreppen. Även i

Sverige bör en utredning göras för att kartlägga effekterna av lobotomi som

behandlingsmetod inom psykiatrin under 1940- och 1950-talen.

I motion So258 av Dan Ericsson (kd) begärs att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en statlig utredning av

omfattningen av lobotomioperationer i Sverige (yrkande 1). Motionären

anför att ny information visar att ingreppen inte skedde i enlighet med veten-

skap och beprövad erfarenhet. I stället framstår verksamheten som ny och

oprövad och med ett starkt inslag av de värderingar som låg till grund för den

steriliseringsverksamhet som riksdag och regering nu i efterhand fördömt.

Motionären anför att den gamla steriliseringslagen sågs som ett övergrepp.

På motsvarande sätt måste enligt motionären den lobotomiverksamhet som

bedrevs på 1940- och 1950-talen betraktas. Vidare begärs ett tillkännagivan-

de till regeringen om vad i motionen anförts om ersättning till lobotomerade

från 1940- och 1950-talen som fortfarande är i livet (yrkande 2). Motionären

anför bl.a. att för att staten i någon mån skall gottgöra dem som utsattes för

lobotomi och på så sätt erkänna att detta inte var en riktig behandling i ett

samhälle som slår vakt om människovärdet bör den svenska regeringen i

likhet med den norska besluta om att ge ersättning till de lobotomerade från

1940- och 1950-talen som fortfarande är i livet.

Bakgrund, tidigare behandling

Utskottet har behandlat frågor om lobotomi m.m. i anledning av motionsyr-

kanden liknande ett par av de nu aktuella vid flera tillfällen tidigare. I betä

kande 1997/98:SoU2 gavs en bred bakgrund om lobotomi och capsulotomi,

skadeståndsregler m.m. Under rubrikerna Bakgrund och Utskottets bedöm-

ning anfördes följande:

Bakgrund

Lobotomi (betyder skära av lob i detta fall pannloberna) utfördes i Sverige

under 1940- och 1950-talen på svårt psykiskt sjuka patienter för att bl.a.

minska deras ångest. På den tiden saknades effektiv läkemedelsbehandling

mot ångesttillstånd. Behandlingen skedde med då gällande kunskaper i en-

lighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Behandlingen upphörde i

slutet av 1950- talet när annan, mer effektiv och mindre riskfylld behandling

blev tillgänglig. Operatören vid en lobotomi gjorde ingreppet på fri hand

utan ledning av t.ex. röntgenbild av hjärnan. Ingreppet blev därför stort och

grovt (flera kvadratcentimeter).

Capsulotomi är en allmän och väl beprövad metod inom neurokirurgisk

terapi. I sammanhanget brukas också begreppen psykokirurgi och neuroki-

rurgi. Ordet capsulotomi betyder att skära av kapsel, i detta fall den inre

kapseln i hjärnan, ett tunt knippe tätt packade nervtrådar mellan pannloberna

och djupare delar av hjärnan. Capsulotomi görs med s.k. stereotaktisk teknik.

På patientens huvud fästs en "huvudbonad" försedd med "linjaler" i höjdled,

djupled och sidled. De bildar alltså ett tredimensionellt koordinatsystem. Den

tilltänkta operationspunkten framställs bildmässigt tydligt med magnetkame-

ra och dess exakta läge inne i hjärnan anges med millimeterprecision med

hjälp av "linjalerna". Kirurgen kan alltså se sitt mål och det stereotaktiska

styrsystemet hjälper honom att nå exakt dit han vill. Ingreppet är millimeter-

stort och görs i lokalbedövning. Risken för blödning eller infektion är för-

sumbar. En liten risk finns alltid för en viss personlighetsförändring men

sådana har iakttagits endast i något enstaka fall och särskilda test krävs för

iaktta förändringen. I förhållande till de problem som patienten har haft före

operationen är nackdelarna mycket små. Operationerna görs i Sverige endast

vid svåra ångest- och tvångssjukdomstillstånd. Ofta har personen en mycket

lång sjukhistoria med till slut oerhört invalidiserande symtom som motstått

alla försök till behandling inklusive långvarig och varierad medikamentell

behandling, psykoterapi och omfattande psykosociala åtgärder. Ofta finns

också en stark självmordsproblematik som gör att man till slut tänker sig

capsulotomi. Innan patienten kommer till Karolinska sjukhuset, där operatio-

nerna utförs, har det ofta varit en mycket långvarig behandling på hemsjuk-

huset och en remiss därifrån av ansvarig chefsöverläkare. Av de ca 50 pati-

enter som remitteras varje år anses ca fem vara lämpade för ingreppet. Inget

ingrepp utförs på patienter som vårdas enligt lagen om psykiatrisk tvångs-

vård. De förberedelserutiner som tillämpas vid sjukhuset är ytterst omfattan-

de. Urvalet av patienter som rekommenderas behandlingen sker efter enhäl-

ligt beslut i en tvärvetenskaplig kommitté med bred representation. Samtycke

inhämtas slutligen från patienten, närmaste anhörig och patientens egen

läkare. Operatören har det slutliga avgörandet. Socialstyrelsen anser att be-

handlingen är vetenskapligt grundad och till nytta för enstaka svårt lidande

individer. Styrelsen följer verksamheten fortlöpande i sin tillsyn. För att

staten skall vara skyldig att utge ersättning enligt skadeståndsrättsliga regle

krävs att det kan bevisas att skadan orsakats uppsåtligen eller genom vårds-

löshet. För att få skadestånd krävs dessutom att ansökan om ersättning skett

inom tio år från det att den skadegörande handlingen företogs. Även om

skadeståndsskyldighet inte föreligger kan regeringen i ett enskilt fall besluta

om ersättning av nåd när särskilda omständigheter föreligger.

Regeringen beslutade den 6 mars 1997 att inte vidta någon åtgärd med an-

ledning av förslag dels om att de psykokirurgiska operationerna bör upphöra,

dels om att verksamheten skall förbjudas i lag och dels om att patienter som

utsatts för lobotomi och psykokirurgiska ingrepp skall erbjudas skadestånd.

Utskottets bedömning

Utskottet anser det inledningsvis angeläget att konstatera att det är en mycket

stor skillnad på de lobotomier som gjordes under 1940- och 1950-talen i

Sverige m.fl. länder och de capsulotomier som i dag utförs. Ingreppen avser

inte samma delar av hjärnan. Metoderna är helt olika. Riskerna för biverk-

ningar var stora vid lobotomier och är små vid capsulotomi. Vad först gäller

frågan om ersättning till de som lobotomerats under 1940-och 1950-talen

konstaterar utskottet att lobotomi, innan de ångestdämpande medicinerna

fanns tillgängliga, var i enlighet med dåtida vetenskap och beprövad erfaren-

het. Några skäl för generell ersättning till dem som lobotomerats föreligger

enligt utskottet inte. (Motion avstyrktes. Res mp, kd).

Vad gäller motion - - - konstaterar utskottet att lobotomi inte längre ut-

förs i Sverige. 5-10 capsulotomier görs årligen med helt andra metoder och

utrustning och med stor precision. Ingreppen görs på människor med lång

sjukhistoria och oerhört invalidiserande symtom som motstått all annan

behandling. Ingreppen är helt frivilliga och de risker som trots allt finns vid

ingreppen är små och sedda i relation till patientens lidande mycket små.

Socialstyrelsen och professionen följer verksamheten. (Motion avstyrktes. Ej

res).

I de av riksdagen godkända betänkandena 1997/98:SoU12 och 1998/99:

SoU10 behandlades åter motioner om ersättning till lobotomerade. Utskottet

har vid båda tillfällena vidhållit sin inställning att det inte föreligger någr

skäl för generell ersättning till dem som lobotomerats (res. vid båda tillfälle

na kd, mp).

Utskottets bedömning

Enligt utskottets uppfattning kan de lobotomioperationer som

avses i motionerna inte jämställas med de steriliseringar som i

viss utsträckning gjordes fram till år 1976. De dåvarande

steriliseringslagarnas utformning och deras tillämpning

präglades bl.a. av ett rashygieniskt synsätt och en tro på folkre-

ning som var förhärskande bland många beslutsfattare, forskare

och läkare under första hälften av 1900-talet i Sverige, liksom i

andra länder. Det föreligger enligt utskottets uppfattning en klar

skiljelinje mellan dessa steriliseringar och de

lobotomioperationer som gjordes på 1940- och 1950-talen,

eftersom de sistnämnda operationerna utfördes i enlighet med

vetenskap och beprövad erfarenhet. Utskottet anser med hänsyn

härtill inte att en kartläggning av lobotomiverksamheten i

Sverige är erforderlig. Motionerna So247 (v) och So258 (kd)

yrkande 1 avstyrks. Utskottet vidhåller att det inte heller

föreligger några skäl för generell ersättning till dem som

lobotomerats. Även motion So258 (kd) yrkande 2 avstyrks

därför.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande hälso- och sjukvårdens organisation och finansi-

ering, m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So18 yrkandena 1 och 3,

1999/2000:So217, 1999/2000:So261 yrkande 2, 1999/2000:So274 yr-

kandena 1-3, 5, 7 och 12, 1999/2000:So322 yrkandena 5-7 och 19,

1999/2000:So330 yrkandena 16, 19 och 22, 1999/2000:So355 yrkande

1, 1999/2000:So426 yrkande 1, 1999/2000:So451 yrkande 3 och

1999/2000:So482 yrkandena 1, 2, 9 och 10,

res. 1 (m)

res. 2 (v)

res. 3 (kd)

res. 4 (c)

res. 5 (fp)

2. beträffande psykologisk kompetens

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So245,

1999/2000:So390, 1999/2000:So399, 1999/2000:So410,

1999/2000:So438 och 1999/2000:So482 yrkande 16,

res. 6 (kd)

res. 7 (fp, mp)

3. beträffande mångfald bland vårdgivare

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So255,

1999/2000:So274 yrkandena 4 och 8, 1999/2000:So322 yrkandena 4,

8, 10 och 18, 1999/2000:So330 yrkande 20, 1999/2000:So348,

1999/2000:So451 yrkandena 1 och 2 och 1999/2000:So482 yrkande

14,

res. 8 (m, kd, c)

res. 9 (fp)

4. beträffande översyn av lagstiftning för olika driftsformer

att riksdagen avslår motion 1999/2000:So451 yrkande 4,

res. 10 (m, kd, c, fp)

5. beträffande nyckeltal

att riksdagen avslår motion 1999/2000:So451 yrkande 5,

6. beträffande kvalitet i vården

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So322 yrkande 11 och

1999/2000:So482 yrkande 15,

res. 11 (m, kd)

res. 12 (fp)

7. beträffande vårdgaranti

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So18 yrkande 2,

1999/2000:So19 yrkande 1, 1999/2000:So261 yrkande 1,

1999/2000:So274 yrkande 9 delvis, 1999/2000:So322 yrkande 20,

1999/2000:So330 yrkande 21 och 1999/2000:So482 yrkande 3,

res. 13 (m, kd, c, fp)

8. beträffande utkrävbara patienträttigheter

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So274 yrkande 9 delvis

och 1999/2000:So330 yrkande 17,

res. 14 (m)

res. 15 (kd, c, mp)

9. beträffande patientombudsman

att riksdagen avslår motion 1999/2000:So355 yrkande 2,

res. 16 (v)

10. beträffande patientutbildning

att riksdagen avslår motion 1999/2000:So330 yrkande 18,

11. beträffande nationellt hälsonät

att riksdagen avslår motion 1999/2000:So236 yrkandena 1-3,

res. 17 (c)

12. beträffande remisser

att riksdagen avslår motion 1999/2000:So322 yrkande 12,

res. 18 (m, kd, fp)

13. beträffande kvalitetsutvärderingar

att riksdagen avslår motion 1999/2000:So322 yrkande 25,

14. beträffande finansiell samordning

att riksdagen avslår motion 1999/2000:So19 yrkande 2,

res. 19 (m, kd, c, fp)

15. beträffande återinförande av husläkarlagen

att riksdagen avslår motion 1999/2000:So322 yrkande 9,

res. 20 (fp)

16. beträffande personalförsörjning

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So322 yrkandena 1 och

2 och1999/2000:So482 yrkandena 4 och 6,

res. 21 (kd)

17. beträffande resurstillskott till sjukvård och äldreomsorg

att riksdagen avslår motion 1999/2000:So482 yrkande 8,

res. 22 (kd, mp)

18. beträffande personalrekrytering till apoteksverksamhe-

ten

att riksdagen avslår motion 1999/2000:So322 yrkande 3,

res. 23 (fp)

19. beträffande praktiktjänstgöring för psykologer

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So265 och 1999/2000:

So335,

res. 24 (mp)

20. beträffande specialistkompetens

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So280,

1999/2000:So432 yrkandena 1-3, 1999/2000:So442 yrkande 1,

1999/2000:So461 och 1999/2000:So482 yrkande 7,

res. 25 (m, kd, c, fp)

21. beträffande invandrad vårdpersonal

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So359 och 1999/2000:

So465,

22. beträffande regeringens skrivelse

att riksdagen lägger regeringens skrivelse till handlingarna,

23. beträffande den s.k. 65-årsgränsen

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So262 yrkande 7,

1999/2000:So274 yrkande 11 och 1999/2000:So322 yrkande 15,

res. 26 (m, kd, c, fp)

24. beträffande etableringsregler för privata vårdgivare

m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So274 yrkande 10 och

1999/2000:So322 yrkandena 13 delvis och 14,

res. 27 (m, kd)

res. 28 (fp)

25. beträffande bättre samverkan mellan offentliga och privata

vårdgivare

att riksdagen avslår motion 1999/2000:So300,

res. 29 (m)

26. beträffande andra vårdgivare än läkare och sjukgymnas-

ter

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So290,

1999/2000:So322 yrkande 13 delvis och 1999/2000:So463 yrkandena

1 och 2,

res. 30 (m, fp)

res. 31 (kd)

27. beträffande offentlig upphandling

att riksdagen avslår motion 1999/2000:So322 yrkande 16,

res. 32 (fp)

28. beträffande högkostnadsskydd m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So322 yrkande 22,

1999/2000:So380, 1999/2000:So430, 1999/2000:So482 yrkande 19

och 1999/2000:So484 yrkande 5,

res. 33 (v, mp)

res. 34 (kd)

res. 35 (fp)

29. beträffande patientansvarig läkare

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So288 yrkandena 1 och

2, 1999/2000:So283 och 1999/2000:So381,

res. 36 (kd)

30. beträffande tillsyn avseende det psykologiska verksamhets-

området

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So294 och 1999/2000:

So353,

31. beträffande journalföring

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So338 och 1999/2000:

So468,

32. beträffande olycksfall i vården

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So215 yrkandena 1 och

2 och 1999/2000:So226 yrkande 2,

33. beträffande vårdrelaterade infektioner

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So205 och 1999/2000:

So233,

34. beträffande tolk inom hälso- och sjukvård

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So331 yrkande 3 och

1999/2000:Sf637 yrkande 27,

res. 37 (v, mp)

35. beträffande ett rikstäckande ambulanshelikoptersystem

att riksdagen avslår motion 1999/2000:So254,

36. beträffande nationella riktlinjer

att riksdagen avslår motion 1999/2000:So322 yrkande 17,

37. beträffande homo-, bi- och transsexuellas behov av sjuk-

vård m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So225 yrkande 14 och

1999/2000:Ub431 yrkande 3,

res. 38 (v, fp, mp)

38. beträffande prioriteringar inom hälso- och sjukvården

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So206,

1999/2000:So234, 1999/2000:So262 yrkande 2 och 1999/2000:So320

yrkande 10,

res. 39 (kd)

res. 40 (fp)

39. beträffande vård och behandling för olika sjukdomar

m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So204 yrkandena 1-4,

1999/2000:So208 yrkandena 1-3, 1999/2000:So242, 1999/2000:

So289, 1999/2000:So302, 1999/2000:So327 yrkande 9, 1999/2000:

So329 yrkande 1, 1999/2000:So350, 1999/2000:So376, 1999/2000:

So397, 1999/2000:So401, 1999/2000:So426 yrkande 2, 1999/2000:

So442 yrkande 2, 1999/2000:So452 yrkandena 1 och 2, 1999/2000:

So457 yrkande 1, 1999/2000:So458, 1999/2000:So467 yrkandena 2-

5, 1999/2000:So477, 1999/2000:So484 yrkandena 1-3, 1999/2000:

So488 yrkande 8 och 1999/2000:So493 yrkande 5,

res. 41 (v)

res. 42 (kd)

res. 43 (mp)

40. beträffande kvinnors hälsa

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So243,

1999/2000:So322 yrkande 24, 1999/2000:So331 yrkandena 2 och 4,

1999/2000:So370, 1999/2000:So467 yrkande 1 och 1999/2000:A807

yrkande 26,

res. 44 (v)

res. 45 (c)

res. 46 (fp)

41. beträffande ersättning till levande organdonatorer

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So285 och 1999/2000:

So436,

42. beträffande alternativa behandlingsmetoder i sjukvården

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So330 yrkandena 14 och

15,

res. 47 (c)

43. beträffande utredning om alternativa behandlingsmetoder,

m.m.

att riksdagen avslår motion 1999/2000:So486 yrkandena 1 och 6,

res. 48 (c, mp) - delvis

44. beträffande forskning rörande alternativmedicin m.m.

att riksdagen avslår motion 1999/2000:So486 yrkandena 2-4,

res. 48 (c, mp) - delvis

45. beträffande kostnadsfrihet vid undersökning, vård eller be-

handling enligt smittskyddslagen

att riksdagen avslår motion 1999/2000:So314 yrkande 5,

res. 49 (m)

46. beträffande anonymitet vid provtagning

att riksdagen avslår motion 1999/2000:So225 yrkande 16,

res. 50 (v, fp, mp)

47. beträffande hospisverksamhet m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So310 yrkandena 1-3

och 1999/2000:So373 yrkandena 1 och 2,

48. beträffande dödsfallsutredning och obduktion

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So238 och 1999/2000:

So371,

49. beträffande abortförebyggande åtgärder

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So368 yrkandena 1-3,

1999/2000:So394 yrkandena 1 och 2, 1999/2000:So395, 1999/2000:

So402 yrkandena 1, 4, 7 och 8, 1999/2000:So455 och 1999/2000:

So493 yrkande 12,

res. 51 (kd) - delvis

50. beträffande stödsamtal

att riksdagen avslår motion 1999/2000:So402 yrkandena 5 och 6,

res. 51 (kd) - delvis

51. beträffande tidsgränsen då Socialstyrelsens tillstånd krävs

för abort

att riksdagen avslår motion 1999/2000:So402 yrkande 2,

res. 51 (kd) - delvis

52. beträffande fosters livsduglighet

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So292 yrkande 2 och

1999/2000:So402 yrkande 3,

res. 52 (m, kd)

53. beträffande vissa etiska frågor

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So267,

1999/2000:So292 yrkande 1, 1999/2000:So309 yrkandena 1 och 2 och

1999/2000: So396,

54. beträffande äggdonation

att riksdagen avslår motion 1999/2000:So207 yrkande 2,

res. 53 (m, fp)

55. beträffande kostnadsfria preventivmedel

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Sk693 yrkande 2,

56. beträffande preventivmedel för män

att riksdagen avslår motion 1999/2000:A819 yrkande 17,

res. 54 (mp)

57. beträffande kunskapscentrum

att riksdagen avslår motion 1999/2000:So460,

58. beträffande tatuering och piercing

att riksdagen avslår motion 1999/2000:So437,

res. 55 (v, mp)

59. beträffande utredning om lobotomiverksamheten i Sveri-

ge

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So247 och 1999/2000:

So258 yrkande 1,

res. 56 (v, mp)

res. 57 (kd)

60. beträffande ersättning till lobotomerade

att riksdagen avslår motion 1999/2000:So258 yrkande 2.

res. 58 (kd)

Stockholm den 22 mars 2000

På socialutskottets vägnar

Ingrid Burman

I beslutet har deltagit: Ingrid Burman (v), Chris

Heister (m), Susanne Eberstein (s), Margareta

Israelsson (s), Rinaldo Karlsson (s), Chatrine Påls-

son (kd), Leif Carlson (m), Hans Hjortzberg-

Nordlund (m), Rolf Olsson (v), Lars Gustafsson

(kd), Cristina Husmark Pehrsson (m), Kenneth

Johansson (c), Kerstin Heinemann (fp), Catherine

Persson (s), Tullia von Sydow (s), Kent Härstedt (s)

och Helena Hillar Rosenqvist (mp).

Reservationer

1. Hälso- och sjukvårdens organisation och finansiering, m.m.

(mom. 1)

Chris Heister, Leif Carlson, Hans Hjortzberg-Nordlund och Cristina Hus-

mark Pehrsson (alla m) anför:

Svensk sjukvård har stora resurser, personal med hög kompetens, och det

bedrivs ett framstående forsknings- och utvecklingsarbete. Trots det upplevs

inte sjukvården som en framtidsbransch utan bilden av svensk sjukvård do-

mineras av kris och problem. Det som borde vara självklart, att få god vård

och vård i tid, är inte det i dag. Resurserna används inte på bästa sätt. Enlig

vår mening beror oförmågan att tillvarata sjukvårdens samtliga resurser på

det sätt den är organiserad och finansierad. Vi har ett vårdmonopol som både

finansierar och producerar vård och där den politiska styrningen rycker un-

dan grunden för en professionell ledning. Vårdköerna är ett tydligt tecken på

att systemet inte fungerar och utgör en av de mest påtagliga revorna i välfär-

den. Konsekvenserna av detta misslyckande drabbar såväl patienter som

personal och samhällsekonomi.

De långa väntetiderna till vård innebär i många fall mycket lidande och

oro. Vidare kan väntetiderna innebära att sjukdomstillstånd förvärras, vilket

gör att både behandling och rehabilitering försvåras och fördyras. Det är inte

kostnaderna för vården som är problemet; problemet är kostnaderna för att

inte ge vård. Det är dyrare att låta människor vänta på vård än att ge vård.

Förutom att kostnaderna för själva vårdinsatsen kan bli högre på grund av

förvärrade sjukdomstillstånd till följd av lång väntan, finns det också andra

kostnader förknippade med köerna. Det handlar bl.a. om produktionsbortfall

genom sjukfrånvaro och förtidspensioneringar samt de extra sociala stödin-

satser som inte minst pensionärer kan behöva under väntetiden eller efter en

mindre framgångsrik behandling, dvs. följder av de brister i samordning som

dagens system är behäftat med. Till detta kommer de omätbara kostnaderna

för förlorad livskvalitet.

Vi vill framhålla att en kunnig, kompetent och engagerad personal är vår-

dens största tillgång. Därför är det mycket oroande att alla vårdyrken har

sjunkit i popularitet bland de unga. Alltfler som arbetar i vården vill förtids

pensionera sig och många lämnar den svenska vården för att jobba utom-

lands. Inte för att de vill öka sina kunskaper och se andra miljöer och därefte

återvända till Sverige med värdefulla erfarenheter utan därför att de inte

längre kan finna arbetsglädje i den svenska sjukvården. Trots att den ena

undersökningen efter den andra visar att personal på alla nivåer trivs bättre i

privat vård, och att mångfalden alltså är väsentlig för vårdens funktion, för-

vägras personalen en friare arbetsmarknad.

Internationellt sett går trenden mot att alltfler länder inför obligatoriska

sjukvårdsförsäkringar. Såväl länder med skattefinansierad sjukvård som

länder med privatfinansierad sjukvård byter till obligatoriska sjukvårdsför-

säkringar. Vi menar att detta är en lösning som passar även för Sverige. Vi

förespråkar mot denna bakgrund att det införs en allmän obligatorisk hälso-

försäkring. Den obligatoriska hälsoförsäkringen bör omfatta all hälso- och

sjukvård som sjukvårdshuvudmännen i dag egentligen skulle ha klarat av. De

ekonomiska medel som tillförs hälsoförsäkringen bör omfatta den del av

landstingsskatten som i dag går till sjukvård, ersättningen till sjukvårdshu-

vudmännen, ersättningen för läkemedel samt den del av sjukpenningförsäk-

ringen och förtidspensionerna som avser rehabilitering, totalt ca 180 miljar-

der kronor/år om man utgår från de resurser som åtgick 1997.

Den hälsoförsäkring som vi förespråkar skall omfatta alla medborgare,

oavsett betalningsförmåga, hälsotillstånd eller annat. Alla människor skall

vara anslutna till valfri försäkringskassa eller motsvarande, som skall admi-

nistrera försäkringen. Inom ramen för lagstiftning om en hälsoförsäkring

skall frihet finnas för olika försäkringskassor att etablera sig och erbjuda

medborgarna sina tjänster. Ingen försäkringskassa skall få välja bort försäk-

ringstagare. Försäkringskassorna skall däremot konkurrera med varandra när

det gäller kvalitet, administration och organisation. Vi bedömer dock inte att

det är realistiskt med mer än ett begränsat antal olika försäkringskassor i ett

land med Sveriges folkmängd. Försäkringsavgiften skall vara inkomstrelate-

rad och fastställas av riksdagen. Försäkringskassorna tilldelas medel av dessa

avgifter. Försäkringsmodellen innebär alltså att sjukvårdens pengar öron-

märks. Riksdagen skall enligt vårt förslag också fastställa vilka typer av

behandling och omvårdnad som skall finansieras av hälsoförsäkringen. I

detta avseende skiljer sig inte försäkringsmodellen väsentligt från vad som

gäller i dagens system. Försäkringskassan skall ha skyldighet att ersätta

vårdgivare för behandling av alla medborgare som är anslutna till kassan.

Riksdagen fastställer en miniminivå för den ersättningen. Det står försäk-

ringskassan och - inte minst viktigt - de enskilda vårdgivarna fritt att erbjud

vård därutöver. Konkurrensen kommer att öka både kvalitet och utbud, efter-

som det finns fördelar med att erbjuda medborgarna ett både bättre och rikare

utbud av vård. Utbudet kan inkludera även t.ex. viss tandvård, trots att detta

inte ingår i minimiåtagandet. Avgifter vid patientbesök m.m. skall vara tillåt-

na men det skall finnas ett högkostnadsskydd som mildrar avgiftsbördan för

särskilt utsatta patientgrupper. Ett sådant högkostnadsskydd bör utformas

som en avtrappningsmodell där patienten alltid betalar ett mindre belopp för

ett sjukvårdsbesök, även om det beloppet kan vara mycket lågt.

Enligt vår uppfattning andas regeringens förslag om en nationell hand-

lingsplan för sjukvården - innefattande utvecklingsavtal med Landstingsför-

bundet och Svenska Kommunförbundet - en i våra dagar närmast obegriplig

tilltro till effektiviteten och flexibiliteten hos de planekonomiska plane-

ringsinstrumenten. Vi anser att de gångna decenniernas utveckling tydligt

visat på dessa instruments ineffektivitet och hindrande effekt på utvecklingen

av en modern sjukvård. I stället krävs öppenhet och flexibilitet så att nya

impulser snabbt kan omsättas i praktiska åtgärder ute i sjukvårdens verklig-

het. En sådan snabb omsättning underlättas med en mångfald av oberoende

aktörer inom vården. Ett minimikrav på statens agerande borde enligt vår

uppfattning vara att man åtminstone inte försöker motverka de positiva re-

former för mångfald och valfrihet som genomförs ute i landstingen.

Sjukvården behöver enligt vår mening internationaliseras inte bara vad av-

ser själva den medicinska forskningen utan i lika hög grad när det gäller

organisation och arbetssätt. Vi måste bort ifrån en sjukvård som styrs i stela

offentliga strukturer närmast i form av ett offentligt vårdmonopol. I stället

bör varje sjukhus av dignitet se till att man ingår i någon form av internatio-

nellt nätverk. Enligt vår uppfattning skulle vidare svensk sjukvård kunna bli

en viktig exportprodukt.

När det gäller överenskommelsen mellan staten och landstingen om ersätt-

ningar till hälso- och sjukvården för år 2000, den s.k. Dagmarskrivelsen,

anser vi att det behov av signal- och stimulansmedel som nämns i skrivelsen

avslöjar minst sagt avgörande brister i organisationen av svensk sjukvård.

Enligt vår uppfattning syftar medelstilldelningen framför allt till att avleda

uppmärksamhet och intresse från en diskussion om de grundläggande struk-

turförändringar som skulle behöva genomföras på hälso- och sjukvårdsområ-

det. Vad här anförts med anledning av motionerna So18 (m) yrkandena 1 och

3, So261 (m) yrkande 2, So274 (m) yrkandena 1-3, 5, 7 och 12 och So322

(fp) yrkande 5 bör ges regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande hälso- och sjukvårdens organisation och finansiering,

m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:So18 yrkande-

na 1 och 3, 1999/2000:So261 yrkande 2, 1999/2000:So274 yrkandena

1-3, 5, 7 och 12 och 1999/2000:So322 yrkande 5 och med avslag på

motionerna 1999/2000:So217, 1999/2000:So322 yrkandena 6, 7 och

19, 1999/2000:So330 yrkandena 16, 19 och 22, 1999/2000:So355 yr-

kande 1, 1999/2000:So426 yrkande 1, 1999/2000:So451 yrkande 3

och 1999/2000:So482 yrkandena 1, 2, 9 och 10 som sin mening ger

regeringen till känna vad ovan anförts,

2. Hälso- och sjukvårdens organisation och finansiering, m.m.

(mom. 1)

Ingrid Burman och Rolf Olsson (båda v) anför:

Regeringen har lovat att under år 2000 presentera en nationell handlingsplan

för utveckling och förnyelse av sjukvården. Enligt vår uppfattning bör en

utgångspunkt för en sådan handlingsplan vara att såväl drift som finansiering

av vården även i fortsättningen huvudsakligen sker i offentlig regi. Vi ser

dock gärna en utveckling av mångfald inom vården, men den bör ske huvud-

sakligen inom ramen för denna offentliga drift och finansiering.

När det gäller inriktningen av den nationella handlingsplanen vill vi sär-

skilt framhålla följande.

Sjukvården behöver en mer demokratisk arbetsorganisation med minskade

löneklyftor, där alla personalgruppers kompetens tas till vara. Arbetsvillko-

ren och arbetsmiljöerna bör förbättras framför allt inom omvårdnadsarbetet.

Förhållanden inom hemsjukvården och anhörigvårdarnas situation bör för-

bättras. Också entreprenörer skall vara skyldiga att erbjuda bra arbetsvillkor

och arbetsmiljöer.Vårdutbildningen bör byggas ut och rekryteringen till

vårdyrken förbättras bl.a. genom att jobben blir mer självständiga och kvali-

ficerade och genom att de anställda har inflytande och makt att förbättra

arbetssituationen. I detta sammanhang vill vi särskilt lyfta fram rekryterings-

behovet av psykologer. Inom några år väntas stora pensionsavgångar. Det

behövs därför fler utbildningsplatser.

Enligt vår uppfattning är det mycket väsentligt att man försöker förhindra

att människor blir sjuka. Sjukvården kan bidra till detta genom att föra ut

kunskap om sjukdomars orsaker och om hur man förebygger dem. Vidare

kan uppsökande verksamheter som riktar sig till utsatta grupper, riktade

hälsokontroller och hälsosamtal minska klyftorna i hälsotillstånd. Även

arbetet med företagshälsovård bör förstärkas.

Vi anser att det är av stor vikt att arbetet med kvinnors hälsa förstärks.

Många kvinnor som söker hjälp inom sjukvården upplever att de inte blir

tagna på allvar. Sjukdomar och symtom som i första hand drabbar kvinnor

har lägre status än mäns sjukdomar. Vi anser därför att såväl sjukvården som

det förebyggande arbetet i högre grad bör fokusera på kvinnors hälsa i fram-

tiden. Som vi framhållit i andra sammanhang har mannen alltför länge varit

den gällande normen.

När det gäller primärvården anser vi att den bör förstärkas och att avgifter-

na bör sänkas med avgiftsfrihet som mål. Det är också mycket viktigt att i

arbetet med den nationella handlingsplanen utreda och föreslå åtgärder som

främjar samverkan mellan primärvård och specialistvård. Det finns i dag

alltför stort avstånd och dålig kommunikation mellan dessa olika delar av

sjukvården, och det drabbar ytterst patienterna och innebär dessutom ofta ett

ineffektivt resursutnyttjande.

Akutsjukvården bör ha tillgång till mycket avancerade undersöknings- och

behandlingsmetoder. Den kvalificerade akutsjukvården bör därför koncentre-

ras till relativt få sjukhus. Det ställer i sin tur krav på ambulanser med välu

bildad personal och bra utrustning, kompletterade med helikopterambulans.

De fullständigt utrustade akutsjukhusen bör kompletteras med närsjukhus

med möjlighet till direktintagning av patienter.

Den kommunala äldreomsorgen anser vi bör ha stöd av geriatriskt utbilda-

de läkare eller distriktsläkare med tillräcklig kompetens och med klara an-

svarsområden.

Den psykiatriska vården behöver förstärkas. Psykiatrin bör utveckla en

bättre uppsökande verksamhet som också når de psykiskt sjuka som riskerar

att bli isolerade eller bostadslösa och som inte själva söker vård. Alltfler ba

och ungdomar drabbas av psykiska problem. Det är därför viktigt att barn-

och ungdomspsykiatrin byggs ut. Vidare vill vi betona att en ökad integre-

ring av psykoterapi och psykologisk kompetens behöver tillföras sjukvården

i framtiden. Psykoterapi som behandlingsform behöver lyftas fram och i

diskussionen om läkemedlens roll och utveckling måste psykoterapeutiska

behandlingar vägas in som alternativ till eller i kombination med psykofar-

maka.

Vi anser att det behövs mycket mer forskning om sambanden mellan mil-

jöförhållanden och sociala förhållanden samt ohälsa. Landstingen bör aktivt

stödja samhällsmedicinskt forsknings- och utvecklingsarbete som förbättrar

kunskaperna om vilka grupper i samhället som drabbas av sjukdom och vilka

orsaksfaktorer som finns. Det är mycket angeläget att man får bättre metoder

för att utvärdera och följa upp förebyggande arbete. Också komplementära

behandlingsmetoder bör uppmärksammas. Arbetet med att utarbeta natio-

nella riktlinjer när det gäller stora folksjukdomar bör förstärkas.

Vi vill också betona att det är av största vikt att sjukvård, psykvård, social-

tjänst och andra instanser präglas av en helhetssyn med förmåga att "kunna

se bakom" de symtom för vilka patienten sökt hjälp. Vad här anförts med

anledning av motionerna So355 (v) yrkande 1 och So426 (v) yrkande 1 bör

ges regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande hälso- och sjukvårdens organisation och finansiering,

m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:So355 yrkande

1 och 1999/2000:So426 yrkande 1 och med avslag på motionerna

1999/2000:So18 yrkandena 1 och 3, 1999/2000:So217, 1999/2000:

So261 yrkande 2, 1999/2000:So274 yrkandena 1-3, 5, 7 och 12,

1999/2000:So322 yrkandena 5-7 och 19, 1999/2000:So330 yrkandena

16, 19 och 22, 1999/2000:So451 yrkande 3 och 1999/2000:So482 yr-

kandena 1, 2, 9 och 10 som sin mening ger regeringen till känna vad

ovan anförts,

3. Hälso- och sjukvårdens organisation och finansiering, m.m.

(mom. 1)

Chatrine Pålsson och Lars Gustafsson (båda kd) anför:

Hälsa i vid bemärkelse handlar om ett fysiskt, psykiskt, socialt och andligt

tillstånd av välbefinnande. Det är viktigt att allt folkhälsoarbete och alla

preventiva insatser utgår från denna helhetssyn på människan och på hälso-

begreppet. Även om hälsoläget i Sverige allmänt sett är bra så är hälsan ändå

väldigt ojämlikt fördelad. Forskning visar att resurssvaga gruppers hälsout-

veckling och medellivslängd är sämre än för dem som är välutbildade och

resursstarka. Detta kan inte accepteras. Det krävs krafttag mot hälsans ojäm-

lika fördelning i befolkningen.

Antalet vårdplatser på sjukhusen har reducerats så mycket att det blir stör-

ningar i patientflödet och flera kliniker påverkas. Den drastiska minskningen

av antalet vårdplatser har inte heller blivit kompenserad genom en motsva-

rande utbyggnad av sjukhem, ålderdomshem eller av hemtjänsten. Därför bör

inriktningen vara att under de närmaste tio åren skapa ca 20 000 nya vård-

platser. Dessa vårdplatser bör främst gälla de vårdformer där behoven av

sjukvård och omvårdnad är störst, dvs. vård av svårt och långvarigt sjuka och

äldre.

Det är viktigt att landsting och kommuner får ytterligare resurser under de

närmaste åren. För år 2001 och framåt har regeringen aviserat utökade stats-

bidrag. Dessa statsbidrag innebär ett realt resurstillskott för hälso- och sjuk

vården med ca 1 % per år de närmaste fem åren. Med dessa resurser sam-

manhänger krav på att öka kvaliteten och tillgängligheten inom primärvården

och psykiatrin. Resurserna är dock otillräckliga för att kunna hantera de

utökade vårdbehov som belysts ovan. Vi anser att vård och omsorg måste ges

en särställning i samhället och därmed tillförsäkras tillräckliga resurser. De

resurser som nu läggs på landsting och kommuner måste främst användas till

att säkerställa en god vård och omsorg för svårt och långvarigt sjuka.

Det finns onödiga administrativa regler och medicinska metoder samt pro-

cedurer som behöver tas bort. Alltfler administrativa uppgifter läggs på läka-

re och sjuksköterskor. Administrationen måste begränsas och utföras av

särskilt avdelad personal.

Vi vill också betona att det finns all anledning att arbeta med fördjupade

kvalitetskrav inom sjukvården. Det är dessa kvalitetskrav som vi vill lyfta

fram genom att skapa en värdighetsgaranti för trygghet i vården och stärka

patientens ställning. Detta får inte enbart begränsas till att handla om väntet

der, tillgänglighet och ökade valmöjligheter. Frågor om patientens delaktig-

het i sin egen vård, personlig integritet och respekt för den enskilde liksom

tid för omvårdnad och tid för möten mellan människor måste bli centrala

delar i en värdighetsgaranti inom hälso- och sjukvården. Den oro som alltför

många patienter känner i väntan på provsvar går inte att mäta. Tydliga be-

sked är ett minimum. I en värdighetsgaranti för sjukvården bör också skrivas

in att ingen skall vårdas i korridorer eller behandlingsrum. Alla skall garante

ras en egen sängplats. Och om det ändå på grund av extrema förhållanden

blir nödvändigt att överbelägga i exempelvis korridor skall patienten givetvis

kompenseras genom att ingen vårdavgift tas ut. På samma sätt bör värdig-

hetsgarantin för sjukvården tydligt ange att polikliniska operationer helst int

får ändras samma dag. Om detta ändå blir nödvändigt skall patienten kom-

penseras. Vad här anförts med anledning av motion So482 (kd) yrkandena 1,

2, 9 och 10 bör ges regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande hälso- och sjukvårdens organisation och finansiering,

m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So482 yrkandena

1, 2, 9 och 10 och med avslag på motionerna 1999/2000:So18 yrkan-

dena 1 och 3, 1999/2000:So217, 1999/2000:So261 yrkande 2,

1999/2000:So274 yrkandena 1-3, 5, 7 och 12, 1999/2000:So322 yr-

kandena 5-7 och 19, 1999/2000:So330 yrkandena 16, 19 och 22,

1999/2000:So355 yrkande 1, 1999/2000:So426 yrkande 1 och

1999/2000:So451 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna

vad ovan anförts,

4. Hälso- och sjukvårdens organisation och finansiering, m.m.

(mom. 1)

Kenneth Johansson (c) anför:

Enligt min uppfattning krävs en höjd ambitionsnivå när det gäller det hälso-

främjande arbetet inom vård och omsorg. Ett led i detta är försvarsuppgörel-

sen som träffats mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna och som bl.a.

innebär en särskild satsning på områdena primärvård, vård och omsorg om

äldre, psykiatri samt tillgänglighet och mångfald.

Jag anser att hälso- och sjukvården skall finansieras gemensamt via skatter

och fördelas rättvist efter behov. Det politiska och demokratiska inflytandet

över hälso- och sjukvården är viktigt och ger medborgarna möjlighet att ha

inflytande över och insyn i hur de gemensamma resurserna fördelas. För att

tydliggöra den politiska ansvarsrollen måste enligt min mening finansierings-

och utföraransvaret åtskiljas. Stor vikt bör läggas vid att stärka medborgarens

och patientens ställning i vården och omsorgen. För detta krävs mångfald

och decentralisering inom vården. Det skall finnas utrymme och möjligheter

för privata, offentliga och kooperativa alternativ med olika behandlingsin-

riktningar och metoder. Verksamheten skall i högre grad präglas av lokala

förutsättningar och politikerna skall säkerställa kraven på effektivitet och

kvalitet.

Inrättandet av brukarråd bör uppmuntras. Patienter och anhöriga kan ge-

nom deltagande i brukarråd tillföra angelägna synpunkter till sjukvården och

fungera som en värdefull länk mellan politiker, personal och patien-

ter/anhöriga. De kan också arbeta med att utveckla arbetssättet och kontakten

med det omgivande samhället. Det finns en stor grupp patienter som har mer

eller mindre stora svårigheter att själva föra sin talan. Det kan gälla barn,

psykiskt sjuka eller personer med vissa funktionshinder. Deras rätt att föra

sin talan måste garanteras och förbättras.

Jag anser vidare att sjukhusvården skall utvecklas mot bakgrund av för-

bättrade medicinska och tekniska förutsättningar. De flesta patienter vårdas i

dag under en mycket kort tid på sjukhus och får sedan resterande vårdbehov

uppfyllda utanför sjukhuset. En stor del av den specialiserade sjukvården

kommer i framtiden att ske utanför sjukhusen, vid vårdcentraler eller i hem-

men. Detta leder till att framtidens sjukhus kommer att vara mer kunskapsfö-

retag och mindre institutioner. Hightechtjänster kräver mindre hierarki, mer

teamwork och balanserat informationsflöde mellan patient och vårdgivare.

Akutsjukvården kräver hög kompetens och tillgänglighet. Vårdinsatsen vid

ett akut sjukdomstillstånd skall påbörjas direkt i hemmet eller på olycksplat-

sen för att trygga säkerheten och skapa likvärdiga förutsättningar för patien-

ten, var han eller hon än bor. Satsningar bör göras på ambulanssjukvården -

som skall vara av hög kvalitet.

Jag vill betona att närsjukvården skall vara lätt att nå. Därför kräver fram-

tidens vård decentralisering för att stärka tillgängligheten, samtidigt som den

högspecialiserade vården kan bedrivas på färre enheter. De små sjukhusen är

ofta en del i den nära vården. Även fortsättningsvis skall sjukhusstrukturen

enligt min uppfattning vara en landstingskommunal fråga. Det finns inget

som talar för att de medicinska resultaten skulle vara bättre på de stora sjuk-

husen, inte heller något som säger att det med automatik skulle vara tvärtom.

Kvaliteten måste kunna säkerställas på samtliga sjukhus.

Vård utomlands bör vara möjligt, men det får inte inkräkta på andra män-

niskors rätt till vård.

Jag anser att den sociala ekonomin inom hälso- och sjukvårdens område

skall stimuleras. Social ekonomi är en sektor mellan privat och offentlig

verksamhet. Den gemensamma nämnaren för den sociala ekonomin är ett

företagande som grundar sig på demokrati och solidaritet. De kooperativa

företagen är ryggraden i den sociala ekonomin. Vad här anförts med anled-

ning av motionerna So330 (c) yrkandena 16, 19 och 22 och So451 (c) yrkan-

de 3 bör ges regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande hälso- och sjukvårdens organisation och finansiering,

m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:So330 yrkan-

dena 16, 19 och 22 och 1999/2000:So451 yrkande 3 och med avslag

på motionerna 1999/2000:So18 yrkandena 1 och 3, 1999/2000:So217,

1999/2000:So261 yrkande 2, 1999/2000:So274 yrkandena 1-3, 5, 7

och 12, 1999/2000:So322 yrkandena 5-7 och 19, 1999/2000:So355

yrkande 1, 1999/2000:So426 yrkande 1 och 1999/2000:So482 yrkan-

dena 1, 2, 9 och 10 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan

anförts,

5. Hälso- och sjukvårdens organisation och finansiering, m.m.

(mom. 1)

Kerstin Heinemann (fp) anför:

Enligt min mening har svensk sjukvård en stor potential att bli en viktig

exportprodukt om den ges rätt förutsättningar. Svenskt vårdkunnande, läke-

medels- och medicinteknikbolag kan mycket väl bli framtidens viktigaste

industrigren.

Sverige har emellertid en mycket svagt utvecklad primärvård jämfört med

andra länder. För att nå målsättningen, som riksdagen antagit, om en läkare

per 2 000 invånare behövs ytterligare 500 läkare i primärvården. För att nå

målsättningen en läkare på 1 500 invånare som i Danmark behövs ytterligare

1 500. Därtill skall läggas bristen på specialistsjuksköterskor. I denna brist-

situation har under 1990-talet en dramatisk nedgång skett i antalet utbild-

ningstjänster för blivande allmänläkare. Enligt Socialstyrelsen är 52 % av

läkarkåren över 50 år. Denna åldersstruktur i läkarkåren är tillsammans med

bristen på läkare ett stort problem som kräver fler insatser för att tillgodose

läkarbehovet. Att avskaffa bristen på läkare i primärvården var en av tankar-

na bakom husläkarreformen, vid sidan av att öka patientens valfrihet och att

ge en nära och god vård med hög kvalitet.

Jag anser vidare att det behövs åtgärder för att få i gång ett fungerande vi-

dareutbildningssystem som är kompetenshöjande för personalen i vården.

Socialstyrelsens undersökningar av distriktssköterskornas arbetssituation har

visat att deras arbete under senare år förskjutits alltmer mot sjukvård på

bekostnad av förebyggande arbete. Med de nya uppgifter som ålagts primär-

vården - mer hemvård, patienter med större vårdtyngd osv. - krävs en för-

ändring av distriktssköterskornas grundutbildning samt fortbildning. Ytterst

handlar det om att tillgodose en god patientsäkerhet. Med en bättre fortbild-

ning skulle distriktssköterskorna kunna ta ett bättre ansvar för patienter med

folksjukdomar som diabetes, astma, högt blodtryck m.m.

När det gäller psykiatrin vill jag framhålla att alltfler psykiskt sjuka perso-

ner, som förr tillbringade större delen av sina liv på mentalsjukhus eller

vårdhem, numera bor utanför institutionerna och får sin vård på hemorten.

För att detta skall fungera väl måste vården och servicen samordnas mellan

de olika vårdgivarna och anpassas till patientens behov. Socialstyrelsen har i

en rapport avseende uppföljningen av 1995 års psykiatrireform bl.a. konsta-

terat att reformen fått en god start, men att den ännu inte "satt sig". Vidare

sägs att reformens styrmedel i form av lagstiftning och statligt stimulansbi-

drag bidragit till att de psykiskt funktionshindrades situation har uppmärk-

sammats mer. Det påpekas också att intresseorganisationerna är positiva och

överlag anger att den inslagna vägen är den rätta.

För unga människor som drabbas av psykoser är det viktigt att psykosför-

loppet stoppas och hävs så fort som möjligt för att undvika ett livslångt li-

dande. En förutsättning för att detta skall kunna ske är att vården är lättill-

gänglig för såväl patienter som anhöriga. Vård i hemmet fungerar om denna

lättillgänglighet till akuta vårdinsatser finns. Jag anser att en utredning bör

tillsättas som ser över patientens behov av rätt diagnostik på ett tidigt stadi

um. Denna utredning skulle också kunna se över behovet av en rättighetslag-

stiftning, liknande den för människor med funktionshinder, även för vissa

kategorier av människor med psykiska sjukdomar.

Ett annat relativt nytillkommet problemområde som jag anser bör upp-

märksammas är invandrare med psykiska problem. Det är viktigt att vårdper-

sonalen inom psykiatrin är väl förtrogen med de psykiska problem som olika

invandrargrupper kan förete mot bakgrund av vad de tidigare upplevt i livet.

Det är vidare viktigt med kunskap om följdverkningar av tortyr.

Slutligen vill jag påpeka att det under 1900-talet förekommit en rad medi-

cinska och hälsopolitiska kontroverser som gått ut över tredje man, de vård-

sökande. Som exempel kan nämnas frågor om tandfyllnadsmaterial, elallergi,

sprututbytesprogram för injektionsnarkomaner och mammografi. Jag anser

att man bör undersöka hur medicinska och hälsopolitiska kontroverser av

ovan nämnt slag uppstår och hur man skulle kunna förebygga att de blir så

djupa samt lösa dem. Vad här anförts med anledning av motionerna So217

(fp) och So322 (fp) yrkandena 5-7 och 19 bör ges regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande hälso- och sjukvårdens organisation och finansiering,

m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:So217 och

1999/2000:So322 yrkandena 5-7 och 19 och med avslag på motioner-

na 1999/2000:So18 yrkandena 1 och 3, 1999/2000:So261 yrkande 2,

1999/2000:So274 yrkandena 1-3, 5, 7 och 12, 1999/2000:So330 yr-

kandena 16, 19 och 22, 1999/2000:So355 yrkande 1, 1999/2000:

So426 yrkande 1, 1999/2000:So451 yrkande 3 och 1999/2000:So482

yrkandena 1, 2, 9 och 10 som sin mening ger regeringen till känna vad

ovan anförts,

6. Psykologisk kompetens (mom. 2)

Chatrine Pålsson och Lars Gustafsson (båda kd) anför:

Bland primärvårdens patienter finns en stor andel där en kombination av

medicinsk, psykologisk och social kompetens krävs hos vårdpersonalen för

att på rätt sätt möta och förstå problemen. Enligt vår uppfattning bör primär-

vården förstärkas med kurator och psykolog. Vidare borde psykoterapi och

annan psykologisk behandling övervägas för alla patienter där det kan vara

till väsentlig hjälp. Detta kan innebära förkortade vårdtider, minskat vårdbe-

hov, bättre livskvalitet och besparing av resurser. Bedömningen av en pati-

ents behov av olika slags psykoterapeutisk och psykologisk behandling

måste självfallet göras av en person som har legitimation för dessa metoder.

Vad här anförts med anledning av motionerna So399 (kd) och So482 (kd)

yrkande 16 bör ges regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande psykologisk kompetens

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:So399 och

1999/2000:So482 yrkande 16 och med avslag på motionerna

1999/2000:So245, 1999/2000:So390, 1999/2000:So410 och

1999/2000:So438 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan

anförts,

7. Psykologisk kompetens (mom. 2)

Kerstin Heinemann (fp) och Helena Hillar Rosenqvist (mp) anför:

Internationella undersökningar om hälsoproblemen i befolkningen har visat

att mellan 20 och 40 % av alla som sökt läkarkontakt inom primärvården i

själva verket har psykiska besvär. Enbart hälften får en riktig diagnos eller

behandling. I Sverige har uppskattats att ca 60-70 % av dem som söker

primärvården har psykiska eller psykosomatiska åkommor. Enligt vår upp-

fattning har sjukvården i Sverige inte organisation, tillräckliga resurser elle

kunskaper för att på ett professionellt och effektivt sätt kunna ta hand om

denna patientgrupps behandling och rehabilitering. Systematiserad samver-

kan mellan medicinsk och psykologisk kompetens främjar enligt vår uppfatt-

ning effektiviteten i vården. Redan i primärvården måste patienten träffa på

rätt kompetens. Psykologisk diagnostik och behandling måste lyftas fram

som något mycket angeläget. Härigenom skulle med största sannolikhet

patienter redan från början komma rätt i vårdkedjan samtidigt som minskat

lidande skulle uppnås för den enskilde patienten. Problem med läkemedels-

beroende kan antas minska och en avlastning för psykiatrin kan uppnås. Vad

här anförts med anledning av motionerna So245 (fp) och So438 (mp) bör ges

regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande psykologisk kompetens

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:So245 och

1999/2000:So438 och med avslag på motionerna 1999/2000:So390,

1999/2000:So399, 1999/2000:So410 och 1999/2000:So482 yrkande

16 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

8. Mångfald bland vårdgivare (mom. 3)

Chris Heister (m), Chatrine Pålsson (kd), Leif Carlson (m), Hans Hjortzberg-

Nordlund (m), Lars Gustafsson (kd), Cristina Husmark Pehrsson (m) och

Kenneth Johansson (c) anför:

Enligt vår uppfattning innebär en ökad mångfald bland vårdgivare samt ökad

konkurrens stora välfärdsvinster. Alternativ till de offentliga vårdmonopolen

är viktiga inte bara för att få resurserna att räcka längre eller för att klara

de nya krav som ställs på sjukvårdens organisation utan också för att säkra

valfrihet åt patienterna. Privata, kooperativa och ideellt drivna alternativ bö

således ges förutsättningar att utvecklas. Kraven på insyn och kvalitetsupp-

följning måste vara desamma oavsett om verksamheten är fristående eller

offentlig.

Inom sjukvården liksom på många andra samhällsområden ligger innova-

tionerna ofta i att det startas nya företag som utvecklar spännande idéer. Med

dominerande offentliga vårdgivare är det svårt att få till stånd den nyetable-

ring av vård som är nödvändig för en förnyelse av sjukvården. Ofta bär sjuk-

vårdsanställda på idéer om hur en mer framgångsrik vård skall organiseras

och bedrivas. Ett sätt att förverkliga idéerna är att starta eget. Det försvåra

om det finns starka offentliga institutioner som gör anspråk på monopolställ-

ning.

Alternativa driftformer ger en sjukvård med större dynamik och innova-

tion. Genom införande av konkurrens decentraliseras produktionen genom att

fler alternativa utförare anlitas och genom att enheter inom landstingen får

möjligheter till större befogenheter och större ansvar. De förändringar som

genomförs ökar utvecklingsmöjligheterna för personalen och skapar förut-

sättningarna för ökat inflytande.

På grund av det anförda motsätter vi oss givetvis att staten lägger hinder i

vägen för att sjukhus drivs utifrån privata vinstintressen. Att förbjuda

vinstintressen i denna verksamhet är detsamma som att dränera vården på

kapital och investeringar. Företag som går med vinst investerar i både kun-

nande och teknik samtidigt som det genererar ett ekonomiskt tillskott till

verksamheten.

Vi anser att valfrihet bör råda både inom mödravården och inom barnhäl-

sovården. En mödravårdspeng respektive barnhälsovårdspeng bör därför

införas. Vidare anser vi att all öppenvård bör konkurrensutsättas.

Vi vill också framhålla att den monopolsituation som råder inom stora de-

lar av den offentligt finansierade sektorn resulterar i att lönerna hålls nere

och i ett slags näringsförbud i de sektorer där kvinnor av tradition har kom-

petens och erfarenhet. Det är ett gigantiskt resursslöseri med kvinnlig ska-

parkraft.

Slutligen vill vi uppmärksamma ett exempel på högspecialiserad hälso-

och sjukvård som inte bedrivs i sjukvårdshuvudmännens egen regi. Spens-

hults reumatiker- och rehabiliteringssjukhus är det enda sjukhus i Sverige

som har två unika kvaliteter. Dels har sjukhuset en tydlig avgränsning av sitt

medicinska uppdrag, dels är det brukarägt. Båda dessa kvaliteter innebär att

nya former för vård, både beträffande rent medicinska behandlingar och

andra frågeställningar inom ramen för bemötande och patientdelaktighet,

vidareutvecklas inom sjukhuset. Vi anser att det finns ett behov av att speci-

ellt studera värdet av den samhällsnytta som kan tillföras hälso- och sjukvår-

den genom brukarägande. Vad här anförts med anledning av motionerna

So255 (m), So274 (m) yrkandena 4 och 8, So322 (fp) yrkandena 4, 8 och 18,

So330 (c) yrkande 20, So451 (c) yrkandena 1 och 2 och So482 (kd) yrkande

14 bör ges regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande mångfald bland vårdgivare

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:So255,

1999/2000:So274 yrkandena 4 och 8, 1999/2000:So322 yrkandena 4,

8 och 18, 1999/2000:So330 yrkande 20, 1999/2000:So451 yrkandena

1 och 2 och 1999/2000:So482 yrkande 14 och med avslag på motio-

nerna 1999/2000:So322 yrkande 10 och 1999/2000:So348 som sin

mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

9. Mångfald bland vårdgivare (mom. 3)

Kerstin Heinemann (fp) anför:

Enligt min uppfattning innebär en ökad mångfald bland vårdgivare samt

ökad konkurrens stora välfärdsvinster. Alternativ till de offentliga vårdmo-

nopolen är viktiga inte bara för att få resurserna att räcka längre eller för a

klara av de nya krav som ställs på sjukvårdens organisation utan också för att

säkra valfrihet åt patienterna. Privata, kooperativa och ideellt drivna alterna

tiv bör således ges förutsättningar att utvecklas. Kraven på insyn och kvali-

tetsuppföljning måste vara desamma oavsett om verksamheten är fristående

eller offentlig.

Inom sjukvården liksom på många andra samhällsområden ligger innova-

tionerna ofta i att det startas nya företag som utvecklar spännande idéer. Med

dominerande offentliga vårdgivare är det svårt att få till stånd den nyetable-

ring av vård som är nödvändig för en förnyelse av sjukvården. Ofta bär sjuk-

vårdsanställda på idéer om hur en mer framgångsrik vård skall organiseras

och bedrivas. Ett sätt att förverkliga idéerna är att starta eget. Det försvåra

om det finns starka offentliga institutioner som gör anspråk på monopolställ-

ning.

Alternativa driftformer ger en sjukvård med större dynamik och innova-

tion. Genom införande av konkurrens decentraliseras produktionen genom att

fler alternativa utförare anlitas och genom att enheter inom landstingen får

möjligheter till större befogenheter och större ansvar. De förändringar som

genomförs ökar utvecklingsmöjligheterna för personalen och skapar förut-

sättningarna för ökat inflytande.

På grund av det anförda motsätter jag mig givetvis att staten lägger hinder i

vägen för att sjukhus drivs utifrån privata vinstintressen. Att förbjuda

vinstintressen i denna verksamhet är detsamma som att dränera vården på

kapital och investeringar. Företag som går med vinst investerar i både kun-

nande och teknik samtidigt som det genererar ett ekonomiskt tillskott till

verksamheten.

Jag anser att valfrihet bör råda både inom mödravården och inom barnhäl-

sovården. En mödravårdspeng respektive barnhälsovårdspeng bör därför

införas. Vidare anser jag att det i lag bör anges att all öppenvård skall kon-

kurrensutsättas.

Jag vill också framhålla att den monopolsituation som råder inom stora

delar av den offentligt finansierade sektorn resulterar i att lönerna hålls ner

och i ett slags näringsförbud i de sektorer där kvinnor av tradition har kom-

petens och erfarenhet. Det är ett gigantiskt resursslöseri med kvinnlig ska-

parkraft.

Slutligen vill jag uppmärksamma ett exempel på högspecialiserad hälso-

och sjukvård som inte bedrivs i sjukvårdshuvudmännens egen regi. Spens-

hults reumatiker- och rehabiliteringssjukhus är det enda sjukhus i Sverige

som har två unika kvaliteter. Dels har sjukhuset en tydlig avgränsning av sitt

medicinska uppdrag, dels är det brukarägt. Båda dessa kvaliteter innebär att

nya former för vård, både beträffande rent medicinska behandlingar och

andra frågeställningar inom ramen för bemötande och patientdelaktighet,

vidareutvecklas inom sjukhuset. Jag anser att det finns ett behov av att speci-

ellt studera värdet av den samhällsnytta som kan tillföras hälso- och sjukvår-

den genom brukarägande. Vad här anförts med anledning av motionerna

So255 (m), So274 (m) yrkandena 4 och 8, So322 (fp) yrkandena 4, 8, 10 och

18, So330 (c) yrkande 20, So451 (c) yrkandena 1 och 2 och So482 (kd)

yrkande 14 bör ges regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande mångfald bland vårdgivare

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:So255,

1999/2000:So274 yrkandena 4 och 8, 1999/2000:So322 yrkandena 4,

8, 10 och 18, 1999/2000:So330 yrkande 20, 1999/2000:So451 yrkan-

dena 1 och 2 och 1999/2000:So482 yrkande 14 och med avslag på

motion 1999/2000:So348 som sin mening ger regeringen till känna

vad ovan anförts,

10. Översyn av lagstiftning för olika driftsformer (mom. 4)

Chris Heister (m), Chatrine Pålsson (kd), Leif Carlson (m), Hans Hjortzberg-

Nordlund (m), Lars Gustafsson (kd), Cristina Husmark Pehrsson (m), Ken-

neth Johansson (c) och Kerstin Heinemann (fp) anför:

Vi vill betona att avtalen mellan sjukvårdshuvudmännen och vårdgivarna

skall bygga på principen om lika villkor oavsett driftsform. Det är också i

avtal mellan sjukvårdshuvudmannen och vårdgivaren som kvalitetskrav m.m.

skall definieras. Vidare är det angeläget att en översyn av frågan om den

privata vården har samma möjligheter som den offentliga vården görs med

utgångspunkten att ge lika villkor oavsett driftsform. Även kooperativa och

ideella verksamheter skall enligt vår uppfattning ges likvärdiga förutsätt-

ningar. Vad här anförts med anledning av motion So451 (c) yrkande 4 bör

ges regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande översyn av lagstiftning för olika driftsformer

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So451 yrkande 4

som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

11. Kvalitet i vården (mom. 6)

Chris Heister (m), Chatrine Pålsson (kd), Leif Carlson (m), Hans Hjortzberg-

Nordlund (m), Lars Gustafsson (kd) och Cristina Husmark Pehrsson (m)

anför:

Vi vill framhålla att konkurrensutsättning av olika verksamheter inte får bli

ett självändamål. Konkurrensutsättning är i stället ett medel för att skapa och

stimulera effektivt utnyttjande av begränsade resurser, stimulera nytänkande

och bidra till god och förhöjd kvalitet, samt ge patienterna en högre grad av

valfrihet. En given fördel med att alternativa aktörer uppstår är att kvalitets

säkringen kommer i fokus. Vi anser därför att ett ackrediteringssystem skall

införas på nationell eller regional nivå. Detta finns i flera länder i dag. Ett

ackrediteringssystem innebär att en vårdproducent, privat eller offentlig,

måste vara godkänd kvalitetsmässigt för att få tillstånd att verka för lands-

tingets pengar. Systemet kan också fungera som en form av konsument-

upplysning till patienterna. Sverige har genom en överenskommelse med

WHO inlett ett arbete med att ta fram ett effektivt kvalitetssäkringssystem för

hälso- och sjukvården. I samband med de organisationsförändringar som nu

genomförs på många håll är det extra viktigt att ha kontroll över att vården är

av samma höga kvalitet och att den ges på lika villkor. Vad här anförts med

anledning av motion So482 (kd) yrkande 15 bör ges regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande kvalitet i vården

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So482 yrkande 15

och med avslag på motion 1999/2000:So322 yrkande 11 som sin me-

ning ger regeringen till känna vad ovan anförts,

12. Kvalitet i vården (mom. 6)

Kerstin Heinemann (fp) anför:

Som anförs i motion So322 måste kvalitetskraven vara höga på alla vårdgi-

vare. Som exempel på sådana krav kan nämnas att det finns möjlighet till

offentlig insyn i verksamheten, att det finns en medicinsk behandlingsplan

och en omvårdnadsplan m.m. Detta kan kallas för en kvalitetsgaranti. Ett sätt

att uppnå detta kan vara att förlägga all kontroll av verksamheten - inte bara

för privata vårdgivare - till Socialstyrelsen och att beställaren är skyldig at

leva upp till Socialstyrelsens kravlista för att upphandlingen skall bli verk-

lighet. I alla vårdavtal bör inskrivas hur kvalitetssäkringen skall gå till och

landstinget skall kunna gå in med medicinska revisioner. Vad här anförts

med anledning av motion So322 (fp) yrkande 11 bör ges regeringen till kän-

na.

Jag anser att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande kvalitet i vården

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So322 yrkande 11

och med avslag på motion 1999/2000:So482 yrkande 15 som sin me-

ning ger regeringen till känna vad ovan anförts,

13. Vårdgaranti (mom. 7)

Chris Heister (m), Chatrine Pålsson (kd), Leif Carlson (m), Hans Hjortzberg-

Nordlund (m), Lars Gustafsson (kd), Cristina Husmark Pehrsson (m), Ken-

neth Johansson (c) och Kerstin Heinemann (fp) anför:

Vårdköerna har stadigt ökat sedan den tidigare vårdgarantin togs bort. På

många håll i landet kan man få vänta mer än ett år på nödvändig operation

eller behandling.

Enligt vår uppfattning bör en ny och vidareutvecklad vårdgaranti snarast

införas. Förhandlingar mellan staten och Landstingsförbundet bör därför

omedelbart inledas. I ett första steg bör den ursprungliga vårdgarantin med

vissa kompletteringar införas. På sikt bör vårdgarantin omfatta alla medi-

cinskt motiverade diagnoser och utfästa behandling inom tre månader. De

allmänt omfattade slutsatserna från Prioriteringsutredningen skall vara ut-

gångspunkt. Det innebär att den för varje tillfälle aktuella kösituationen inte

skall avgöra inriktning och prioritering, utan vårdbehoven. Patienter med

svåra kroniska sjukdomar och personer i livets slutskede, dvs. patienter som

har de allra största vårdbehoven, skall inte stå tillbaka för röststarka gruppe

med mindre vårdbehov. Klarar inte det egna landstinget av det skall man

kunna få vården utförd hos ett annat landsting eller hos en privat vårdgivare.

Vårdgarantin kan vidare bidra till att ta bort gränser mellan landstingen och

mellan olika sjukhus på ett sätt som förbättrar resursutnyttjandet. Med vård-

garanti synliggörs en del av de kostnader som köerna i vården för med sig.

Genom att inte ta emot patienter går sjukhusen miste om intäkter och upp-

muntras därmed till att förändra verksamheten så att köer inte uppstår. Vad

här anförts med anledning av motionerna So18 (m) yrkande 2, So19 (fp)

yrkande 1, So261 (m) yrkande 1, So274 (m) yrkande 9 delvis, So322 (fp)

yrkande 20, So330 (c) yrkande 21 och So482 (kd) yrkande 3 bör ges rege-

ringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande vårdgaranti

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:So18 yrkande

2, 1999/2000:So19 yrkande 1, 1999/2000:So261 yrkande 1,

1999/2000:So274 yrkande 9 delvis, 1999/2000:So322 yrkande 20,

1999/2000:So330 yrkande 21 och 1999/2000:So482 yrkande 3 som

sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

14. Utkrävbara patienträttigheter (mom. 8)

Chris Heister, Leif Carlson, Hans Hjortzberg-Nordlund och Cristina Hus-

mark Pehrsson (alla m) anför:

Enligt vår uppfattning bör utkrävbara patienträttigheter införas. Patienten är

stark först i den stund hon styr resurserna och har möjlighet att aktivt välja

god vård och välja bort dålig vård. Rättigheterna bör omfatta fritt val av

distriktssköterska, läkare, sjukgymnast och barnmorska, fritt val av

vårdcentral, sjukhus eller motsvarande samt rätt till s.k. second opinion, dvs.

en ny och oberoende bedömning, gjord av en annan läkare. Våra förslag är

sammanhängande. En patient som får välja den läkare hon har förtroende för

har sällan skäl att bli besviken och missnöjd. Behovet av en "second opini-

on" kommer då att vara litet och på så sett används resurserna optimalt. När

man inte får välja själv ökar risken för förtroendekris och därmed behovet av

att få en andra bedömning. I de flesta fall, när såväl huvudmän som berörda

läkare agerar med patientperspektivet för ögonen, torde "second opinion"

inte innebära någon svårighet. Det är när patienten råkar ut för det sällsynta

att man inte vill tillmötesgå hennes önskan, när en verklig förtroendekris

uppstår, som lagstödet behövs. Det är betydelsefullt även vid sjukdomstill-

stånd och situationer som inte kan räknas till mycket svåra. Med en sådan

rätt som vi föreslår föreligger inga avgränsningssvårigheter. Sådana upp-

kommer ofrånkomligen med en till vissa tillstånd begränsad rätt enligt nu

gällande lag. Patienten är då alltid den svagare parten och riskerar därmed att

oftast bli den förlorande vid bedömningen av om tillståndet berättigar till

"second opinion" oavsett hur viktig patienten själv upplever en sådan be-

dömning vara. En sådan rätt innebär också att rätten till fritt vårdsökande i

hela landet tydliggörs. Vad här anförts med anledning av motion So274 (m)

yrkande 9 delvis bör ges regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande utkrävbara patienträttigheter

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So274 yrkande 9

delvis och med avslag på motion 1999/2000:So330 yrkande 17 som

sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

15. Utkrävbara patienträttigheter (mom. 8)

Chatrine Pålsson (kd), Lars Gustafsson (kd), Kenneth Johansson (c) och

Helena Hillar Rosenqvist (mp) anför:

Enligt vår uppfattning bör alla patienter ha rätt till en s.k. second opinion.

Den nuvarande lagstiftningen ger den rätten enbart för en patient med en

livshotande eller särskilt allvarlig sjukdom eller skada. I dagsläget inhämtar

röststarka patienter kompletterande bedömningar genom att själva kontakta

en annan läkare medan andra patienter till fullo litar till den bedömning som

den medicinska personalen givit och de behandlingar som erbjuds. Vad här

anförts med anledning av motion So330 (c) yrkande 17 bör ges regeringen

till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande utkrävbara patienträttigheter

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So330 yrkande 17

och med avslag på motion 1999/2000:So274 yrkande 9 delvis som sin

mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

16. Patientombudsman (mom. 9)

Ingrid Burman och Rolf Olsson (båda v) anför:

Det är angeläget att arbetet med att stärka patienternas rätt i vården fortsätt

Enligt vår uppfattning är inrättandet av en patientombudsman ett viktigt led i

detta arbete. En statlig patientombudsman skulle kunna fungera som en från

sjukvården fristående instans dit patienter kan vända sig med klagomål och

få hjälp med att få sitt ärende prövat vid rätt instans. Vad här anförts med

anledning av motion So355 (v) yrkande 2 bör ges regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande patientombudsman

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So355 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

17. Nationellt hälsonät (mom. 11)

Kenneth Johansson (c) anför:

Enligt min uppfattning bör ett nationellt hälsonät utvecklas. Ett sådant nät

skall knyta samman alla vårdcentraler, äldreboenden, stora och små sjukhus

samt privatkliniker och göra det möjligt för alla enheter inom hälso- och

sjukvården att kommunicera med varandra för konsultation och utbildning.

Ett nationellt hälsonät förbättrar möjligheten till vård i hemmen samtidigt

som den internationella arenan blir en kontinuerlig kontaktyta för professio-

nen. För att påskynda utvecklingen och för att närmare belysa frågor kring

bl.a. sekretess bör regeringen vidare tillsätta en utredning. I detta samman-

hang bör även möjligheten till förändrade regler avseende journalhantering

beaktas.

Verksamheten vid Spri (Hälso- och sjukvårdens utvecklingsinstitut) har

numera avvecklats. Jag vill dock betona att den del av verksamheten inom

Spri som byggt upp kompetens inom IT-området måste tas till vara och sam-

ordnas inom lämplig enhet/myndighet. Denna myndighet skall tillsammans

med Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet ta ansvar för

samordningen av utbyggnaden av ett nationellt hälsonät. Vad här anförts med

anledning av motion So236 (c) yrkandena 1-3 bör ges regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande nationellt hälsonät

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So236 yrkandena

1-3 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

18. Remisser (mom. 12)

Chris Heister (m), Chatrine Pålsson (kd), Leif Carlson (m), Hans Hjortzberg-

Nordlund (m), Lars Gustafsson (kd), Cristina Husmark Pehrsson (m) och

Kerstin Heinemann (fp) anför:

Enligt vår uppfattning bör remisstvång inte få förekomma. Vi anser att re-

misstvånget inte fyller någon egentlig funktion. Däremot verkar det hindran-

de för den privata vården. Det finns exempel på landsting som använt re-

misskravet i syfte att motverka de privata vårdgivarna. Vad här anförts med

anledning av motion So322 (fp) yrkande 12 bör ges regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande remisser

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So322 yrkande 12

som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

19. Finansiell samordning (mom. 14)

Chris Heister (m), Chatrine Pålsson (kd), Leif Carlson (m), Hans Hjortzberg-

Nordlund (m), Lars Gustafsson (kd), Cristina Husmark Pehrsson (m), Ken-

neth Johansson (c) och Kerstin Heinemann (fp) anför:

I den s.k. Dagmaröverenskommelsen avsätts även för år 2000 en särskild

ersättning för medicinska rehabiliterings- och behandlingsinsatser med 235

miljoner kronor. Det förvånar oss att regeringen inte tagit åt sig av de försla

och utvärderingar som gjorts av FINSAM-försöken. Trots de utvärderingar

som gjorts och uttryckliga önskemål från företrädare för de områden som

deltog i FINSAM-försöken har regeringen sagt nej både till att låta försöken

fortsätta och till att tillåta FINSAM i hela landet.

Resultaten av FINSAM-försöken har varit positiva. Resurserna har använts

maximalt och utvärderingar har visat att det inte skett en omfördelning mel-

lan olika trygghetssystem. Samordning enligt FINSAM-modell mellan olika

huvudmän inom sjukförsäkring, sjukvård, socialtjänst och arbetsförmedling

bör därför enligt vår mening införas permanent i hela landet. Enligt vår me-

ning skulle detta vara till fördel för den enskilde samt innebära minskade

samhällskostnader. Vad här anförts med anledning av motion So19 (fp)

yrkande 2 bör ges regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:

14. beträffande finansiell samordning

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So19 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

20. Återinförande av husläkarlagen (mom. 15)

Kerstin Heinemann (fp) anför:

Enligt min uppfattning bör husläkarlagen återinföras. Det skulle ge medbor-

garna möjlighet att välja och få en fortlöpande kontakt med sin läkare. Sam-

tidigt ger ett husläkarsystem vårdpersonal möjlighet att starta och driva egna

praktiker efter egna önskemål. Ett väl utvecklat husläkarsystem innebär att

primärvården blir grunden i sjukvården, vilket är eftersträvansvärt. Husläka-

ren bör nämligen utgöra en första och viktig länk i vårdkedjan genom att

smidigt lotsa patienten vidare till annan vård om det behövs. Målsättningen

bör enligt min uppfattning vara att det finns en husläkare per 1 500 invånare.

Vad här anförts med anledning av motion So322 (fp) yrkande 9 bör ges

regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:

15. beträffande återinförande av husläkarlagen

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So322 yrkande 9

som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

21. Personalförsörjning (mom. 16)

Chatrine Pålsson och Lars Gustafsson (båda kd) anför:

Sverige har bland världens bäst utbildade vårdpersonal. Personalens hängi-

venhet och arbetsvilja har emellertid utnyttjats på ett sätt som innebär att

många anställda inom hälso- och sjukvården håller på att förlora framtidstro

och självförtroende. Detta är oroande tendenser som kan få irreparabla kon-

sekvenser om de inte åtgärdas snabbt. Behovet av att rekonstruera hälso- och

sjukvården liksom äldreomsorgen och att återställa personalens framtidstro

måste beaktas särskilt under de närmaste åren och komma i första rummet

vid fördelningen av samhällets resurser.

En allvarlig konsekvens av den s.k. vårdkrisen är ett vikande intresse bland

ungdom att söka sig till vårdyrkena. På många håll medför detta stora svårig-

heter i rekryteringen till såväl tjänster som vikariat. Fler utbildnings- plats

måste skapas på både läkar- och sjuksköterskelinjen och omvårdnadspro-

grammen.

Det är angeläget att undersköterskornas roll uppvärderas. Kompetenskra-

ven bör ses över och nya karriärvägar erbjudas för att göra ett av vårdens

viktigaste yrken mera statusfyllt. Även i fråga om sjuksköterskornas roll och

ansvar behöver framtidens rekryteringsmöjligheter ses över. Yrkesinnehåll,

kompetenskrav och karriärvägar behöver även här förnyas och utvecklas. För

alla yrkesgrupper inom vården bör möjligheter till specialisering öka i syfte

att göra vårdyrkena mer attraktiva. Stimulanser i form av fortbildnings-

möjligheter och en mera generös lönesättning är viktiga delar av en ny per-

sonalpolitik inom vård- och omsorgsområdet. En större mångfald av vårdgi-

vare kan vidare skapa förutsättningar för bättre lönebildning och fler attrakti

va karriärvägar för anställda inom vården. Vad här anförts med anledning av

motion So482 (kd) yrkandena 4 och 6 bör ges regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under 16 bort ha följande lydelse:

16. beträffande personalförsörjning

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So482 yrkandena 4

och 6 och med avslag på motion 1999/2000:So322 yrkandena 1 och 2

som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

22. Resurstillskott till sjukvård och äldreomsorg (mom. 17)

Chatrine Pålsson (kd), Lars Gustafsson (kd) och Helena Hillar Rosenqvist

(mp) anför:

Enligt vår uppfattning behöver hälso- och sjukvårdspersonalen få en ny

framtidstro och en god grund för ökat självförtroende. Det behövs "fler hän-

der i vården". Under de senaste tio åren har antalet anställda inom landsting-

ens hälso- och sjukvård minskat med ca 133 000 personer, varav 70 000 på

grund av ädelreformen. Det innebär en faktisk personalförlust på netto

63 000 anställda inom sjukvården. Vi anser att sjukvården och äldreomsor-

gen fram till år 2002 måste få ett resurstillskott som bättre motsvarar vårdbe-

hovet. Vad här anförts med anledning av motion So482 (kd) yrkande 8 bör

ges regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:

17. beträffande resurstillskott till sjukvård och äldreomsorg

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So482 yrkande 8

som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

23. Personalrekrytering till apoteksverksamheten (mom. 18)

Kerstin Heinemann (fp) anför:

Som anförs i motion So322 kommer personalbristen att bli stor inom apo-

teksverksamheten, framför allt beroende på stora pensionsavgångar. Med

tanke på de förändringar som denna verksamhet står inför med elektroniska

recept, distansfarmaci m.m. kommer rekryteringsbehovet att vara stort. Re-

dan i dag är rekryteringsläget bekymmersamt med i många fall inga sökande

till utannonserade receptariebefattningar. Enligt min mening bör detta perso-

nalbehov snabbutredas så att antalet utbildningsplatser kan dimensioneras

därefter. Vad här anförts med anledning av motion So322 (fp) yrkande 3 bör

ges regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under 18 bort ha följande lydelse:

18. beträffande personalrekrytering till apoteksverksamheten

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So322 yrkande 3

som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

24. Praktiktjänstgöring för psykologer (mom. 19)

Helena Hillar Rosenqvist (mp) anför:

Grundvillkoret för att få legitimation som psykolog är avlagd psykologexa-

men och därefter ett års praktisk psykologtjänstgöring. Beräkningar visar på

ett möjligt underskott år 2020 på mer än 2000 psykologer jämfört med i dag.

Detta trots att antalet nybörjarplatser på Psykologprogrammet successivt

utökats från 150 till i dag drygt 300 platser per år. Detta pekar således på et

fördubblat behov av PTP-platser (praktisk tjänstgöring för psykologer).

Nuvarande brist på PTP-platser innebär att samhällets försörjning av legiti-

merade psykologer riskeras, och individuella ambitioner om ett framtida yrke

kan komma att hamna i en återvändsgränd. Problemet behöver snarast lösas

så att ett nödvändigt antal PTP-platser skapas och garanteras inom landet.

Vad här anförts med anledning av motionerna So265 (mp) och So335 (s) bör

ges regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under 19 bort ha följande lydelse:

19. beträffande praktiktjänstgöring för psykologer

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:So265 och

1999/2000:So335 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan

anförts,

25. Specialistkompetens (mom. 20)

Chris Heister (m), Chatrine Pålsson (kd), Leif Carlson (m), Hans Hjortzberg-

Nordlund (m), Lars Gustafsson (kd), Cristina Husmark Pehrsson (m), Ken-

neth Johansson (c) och Kerstin Heinemann (fp) anför:

Vi vill framhålla att det är nödvändigt att snarast se över dimensioneringen

av specialistutbildning för läkare. Redan nu kan vi se att det finns brist på

exempelvis barnläkare, reumatologer, geriatriker, neurologer och narkosläka-

re. Särskilt bör betonas att det är alldeles uppenbart att behovet av flera läk

re med specialistkompetens i åldrandets sjukdomar växer. Därför bör rege-

ringen återkomma med förslag som stämmer överens med de behov som

finns och som kommer att finnas i ett långsiktigt perspektiv. Vad här anförts

med bifall till motion So482 (kd) yrkande 7 och med anledning av motioner-

na So280 (m), So432 (s, m) yrkandena 1-3 och So442 (s) yrkande 1 bör ges

regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under 20 bort ha följande lydelse:

20. beträffande specialistkompetens

att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:So482 yrkande 7 och

med anledning av motionerna 1999/2000:So280, 1999/2000:So432

yrkandena 1-3, 1999/2000:So442 yrkande 1 samt med avslag på mo-

tion 1999/2000: So461 som sin mening ger regeringen till känna vad

ovan anförts,

26. Den s.k. 65-årsgränsen (mom. 23)

Chris Heister (m), Chatrine Pålsson (kd), Leif Carlson (m), Hans Hjortzberg-

Nordlund (m), Lars Gustafsson (kd), Cristina Husmark Pehrsson (m), Ken-

neth Johansson (c) och Kerstin Heinemann (fp) anför:

Den övre åldersgränsen för rätten att erhålla sjukvårdsersättning, utan hu-

vudmännens beslut, bör avskaffas. Förbudet innebär att väletablerade läkar-

kontakter bryts, antalet alternativ minskar och kompetens går till spillo. Till

detta kommer att många äldre patienter föredrar att möta en vårdgivare som

utöver sina kunskaper också har livserfarenheter.

Vad här anförts med anledning av So262 (fp) yrkande 7, So274 (m) yrkande

11 och So322 (fp) yrkande 15 bör ges regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under 23 bort ha följande lydelse:

23. beträffande den s.k. 65-årsgränsen

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:So262 yrkande

7, 1999/2000:So274 yrkande 11 och 1999/2000:So322 yrkande 15

som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

27. Etableringsregler för privata vårdgivare m.m. (mom. 24)

Chris Heister (m), Chatrine Pålsson (kd), Leif Carlson (m), Hans Hjortzberg-

Nordlund (m), Lars Gustafsson (kd) och Cristina Husmark Pehrsson (m)

anför:

Inom ramen för nuvarande system för finansiering av privat sjukvård finns

anledning att slå vakt om de ytterst begränsade möjligheter till etablering och

drift av privat verksamhet som fortfarande kvarstår. Etableringsmöjligheter-

na samt rätten att driva verksamhet bör i övrigt återställas i linje med vad

som gällde vid utgången av år 1994. Vi vill särskilt framhålla att rätten att

överlämna sin praktik till yngre krafter garanterar alternativens fortlevnad

och kontinuiteten. Den garanterar också att verksamheten bedrivs på en

modern och kvalificerad nivå ända fram till överlåtelsetillfället.

Vad här anförts med anledning av motion So274 (m) yrkande 10 bör ges

regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under 24 bort ha följande lydelse:

24. beträffande etableringsregler för privata vårdgivare m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So274 yrkande 10

och med avslag på motion 1999/2000:So322 yrkandena 13 delvis och

14 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

28. Etableringsregler för privata vårdgivare m.m. (mom. 24)

Kerstin Heinemann (fp) anför:

För att främja tillväxten av privatpraktiserande läkare även i framtiden är det

viktigt att det finns möjlighet för privatpraktiserande läkare med specialist-

kompetens att överlåta sin praktik till en annan läkare med samma eller lik-

artad specialistkompetens. Denna rätt som fanns tidigare bör enligt min

uppfattning återinföras. Likaså bör alla specialistläkare på sikt ges etable-

ringsfrihet.

Vad här anförts med anledning av motion So322 (fp) yrkandena 13 delvis

och 14 bör ges regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under 24 bort ha följande lydelse:

24. beträffande etableringsregler för privata vårdgivare m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So322 yrkandena

13 delvis och 14 samt med avslag på motion 1999/2000:So274 yrkan-

de 10 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

29. Bättre samverkan mellan offentliga och privata vårdgivare

(mom. 25)

Chris Heister, Leif Carlson, Hans Hjortzberg-Nordlund och Cristina Hus-

mark Pehrsson (alla m) anför:

Sjukvårdshuvudmännen har att organisera hälso- och sjukvården så att pati-

entens rätt att själv välja behandlingsalternativ tillgodoses. Genom en god

och effektiv samverkan mellan den offentliga sjukvården och de privata

vårdgivarna har huvudmännen inom sjukvården möjlighet att kunna erbjuda

patienterna den mångfald i utbudet som krävs. Vi anser därför att det är av

stor vikt ur patientsynpunkt att det skapas bättre samverkan mellan offentlig

och privat vård och därmed ökade valmöjligheter. Vad här anförts med an-

ledning av motion So300 (m) bör ges regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under 25 bort ha följande lydelse:

25. beträffande bättre samverkan mellan offentliga och privata

vårdgivare

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So300 som sin me-

ning ger regeringen till känna vad ovan anförts,

30. Andra vårdgivare än läkare och sjukgymnaster (mom. 26)

Chris Heister (m), Leif Carlson (m), Hans Hjortzberg-Nordlund (m), Cristina

Husmark Pehrsson (m) och Kerstin Heinemann (fp) anför:

Enligt vår uppfattning är det viktigt för såväl patienter som vårdgivare att en

enskild vårdgivare kan bedriva verksamhet med finansiering av landstinget.

Vi anser därför att fri etableringsfrihet bör införas för andra vårdgivare än

läkare och sjukgymnaster, t.ex. barnmorskor och lymfterapeuter, som visat

ett stort intresse av att bedriva privat verksamhet.

Behandlingar som i huvudsak endast kan erhållas hos privata vårdgivare

har, sedan landstingen fått rätt att avgöra vilken privatvård som är önskvärd,

bemötts med stor njugghet. Landstingen är både intressent och beslutsfattare,

när det gäller användningen av medborgarnas skattepengar. De har således

ett dubbelt och motstridande mandat, där patienternas intresse dessvärre kan

komma i efterhand.

Vad här anförts med anledning av motionerna So322 (fp) yrkande 13 delvis

och So463 (m) yrkande 1 bör ges regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under 26 bort ha följande lydelse:

26. beträffande andra vårdgivare än läkare och sjukgymnaster

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:So322 yrkande

13 delvis och 1999/2000:So463 yrkande 1 samt med avslag på motio-

nerna 1999/2000:So290 och 1999/2000:So463 yrkande 2 som sin me-

ning ger regeringen till känna vad ovan anförts,

31. Andra vårdgivare än läkare och sjukgymnaster (mom. 26)

Chatrine Pålsson och Lars Gustafsson (båda kd) anför:

Psykiska störningar och psykisk ohälsa är en betydande del av befolkningens

totala hälsoproblem. Kraven på att samhället skall finansiera psykologisk

behandling och psykoterapi växer. Generellt sett ersätts i dag privat psykote-

rapi endast om den utförs av privatpraktiserande läkare som är ansluten till

försäkringskassan. Det är en orimlig situation för den enskilde patienten att

behandling hos legitimerade psykologer och psykoterapeuter och psykoana-

lytiker som har de reella kunskaperna inte är generellt ersättningsberättigad,

om den inte utförs direkt inom den öppna eller slutna psykiatriska vården.

Att legitimerade psykologer som också är legitimerade psykoterapeuter inte

har samma möjligheter innebär dessutom att kravet i regeringsformen på att

den offentliga förvaltningen skall beakta allas likhet inför lagen och iaktta

saklighet och opartiskhet inte uppfylls.

Vi anser därför att det krävs ett större grepp för att skapa en allmän ersätt-

ning. Finansieringen av hälso- och sjukvården sker i dag till stora delar ge-

nom medel som kanaliseras genom Riksförsäkringsverket. Rimligen bör

därför en lösning knytas så nära denna finansieringskälla som möjligt, dvs.

till försäkringskassorna. Förslaget innebär ett komplement till den offentliga

hälso- och sjukvården.

En påverkande kraft ligger i att det på sjukvårdens olika sektorer skapas ett

medvetande om möjligheterna till psykologstöd. På sikt kan detta medverka

till att ett psykologiskt och socialt synsätt sprids i vården och att den ofta

åberopade helhetssynen kan ges ett reellt innehåll. För den enskilde patienten

måste utgångspunkten vara att själv få välja vårdalternativ - antingen offent-

lig eller privat vård. I båda alternativen skall finansiering ske via offentlig

medel. För patienten kan då tre vägar öppnas för tillgång till psykologisk

utredning, behandling och psykoterapi: via hälso- och sjukvården, via försäk-

ringskassan och via den enskilde vårdgivaren. Vad här anförts med anledning

av motion So290 (kd) bör ges regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under 26 bort ha följande lydelse:

26. beträffande andra vårdgivare än läkare och sjukgymnaster

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So290 och med av-

slag på motionerna 1999/2000:So322 yrkande 13 delvis och

1999/2000:So463 yrkandena 1 och 2 som sin mening ger regeringen

till känna vad ovan anförts,

32. Offentlig upphandling (mom. 27)

Kerstin Heinemann (fp) anför:

Som anförs i motion So322 (fp) visar det sig alldeles för ofta att beställar-

kompetensen hos kommunen eller landstinget är otillräcklig. Alltför många

avtal har tecknats som har för dåliga kvalitetsaspekter.

Beställarkompetensen måste därför stärkas. Det skall ske genom att det vid

upphandling av vård- och omsorgstjänster blir obligatoriskt att ha med läkare

och sjuksköterskor i beställarstaben som är delaktiga i bedömandet av lämp-

ligheten i olika anbud på den konkurrensutsatta verksamheten. Det är även

väsentligt att beställarfunktionen särskiljs från sjukvårdshuvudmannen. Det

skall således inte vara så att samma person som värderar och upphandlar

externa anbud samtidigt producerar sjukvårdshuvudmannens egen vård och

omsorg.

Jag anser vidare att det även skall krävas kvalitetscertifikat för all den

verksamhet som upphandlas efter konkurrensutsättning. Utan detta kvali-

tetscertifikat - ingen upphandling. Vad här anförts med anledning av motion

So322 (fp) yrkande 16 bör ges regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under 27 bort ha följande lydelse:

27. beträffande offentlig upphandling

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So322 yrkande 16

som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

33. Högkostnadsskydd m.m. (mom. 28)

Ingrid Burman (v), Rolf Olsson (v) och Helena Hillar Rosenqvist (mp) anför:

Enligt vår uppfattning är det viktigt att uppmärksamma att en enskild person

kan drabbas av höga sammantagna avgifter för läkemedel, läkarbesök m.m.

De viktigaste avgiftsområdena är hemtjänst, kostnader för särskilt boende,

färdtjänst, ledsagning, hjälpmedel, utprovning av hjälpmedel, läkemedel,

läkarbesök, tandvård, rehabilitering och övrig sjukvårdande behandling. En

stor del av medborgarna klarar sig helt från den här sortens kostnader. Andra

kommer undan med kostnader som inte når något högkostnadstak eller kan-

ske når taket på en eller två kostnadsområden; det är förmodligen den största

gruppen. Slutligen har vi gruppen funktionshindrade, där det finns personer

med mycket stora problem och behov. De drabbas hårt av alla avgifter och

kan om det vill sig illa bli tvungna att betala maximalt på alla områden. De

som drabbas hårdast lever också många gånger på en blygsam pension.

Vi anser att det är en fråga om solidaritet att fördela den här sortens kost-

nader, så att de med de största behoven och de lägsta inkomsterna får sina

kostnader märkbart reducerade. Vi föreslår därför att regeringen utreder

möjligheten att införa ett stort utgiftstak som täcker de befintliga högkost-

nadsskydden samt andra utgifter som kan drabba den enskilde när det gäller

de i motionen uppräknade kostnadsområdena. Vi är väl medvetna om att det

är olika huvudmän som ansvarar för de olika kostnadsområdena, även den

frågan bör lösas inom ramen för den utredning vi föreslår. Utredningen bör

även komma med förslag om en lämplig nivå på det föreslagna kostnadsta-

ket. Vad här anförts med anledning av motion So380 (mp) bör ges regering-

en till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under 28 bort ha följande lydelse:

28. beträffande högkostnadsskydd m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So380 och med av-

slag på motionerna 1999/2000:So322 yrkande 22, 1999/2000:So430,

1999/2000:So482 yrkande 19 och 1999/2000:So484 yrkande 5 som

sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

34. Högkostnadsskydd m.m. (mom. 28)

Chatrine Pålsson och Lars Gustafsson (båda kd) anför:

Under senare år har avgifterna för den enskilde ökat dramatiskt dels genom

att det s.k. högkostnadsskyddet höjts, dels därför att flera vårdavgifter inte

omfattas av högkostnadsskyddet. Även den enskildes kostnader för resor i

samband med vård har ökat och dessa inkluderas inte heller i högkostnads-

skyddet. När man diskuterar patientavgifter eller läkemedelsavgifter betrak-

tas dessa ofta enskilt. För medborgaren är givetvis summan av avgifterna det

väsentliga. Vi anser att en översyn bör göras så att högkostnadsskyddet

verkligen omfattar alla vårdavgifter och olika hjälpmedel. Vad här anförts

med anledning av motion So482 (kd) yrkande 19 bör ges regeringen till

känna.

Vi anser att utskottets hemställan under 28 bort ha följande lydelse:

28. beträffande högkostnadsskydd m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So482 yrkande 19

och med avslag på motionerna 1999/2000:So322 yrkande 22,

1999/2000:So380, 1999/2000:So430 och 1999/2000:So484 yrkande 5

som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

35. Högkostnadsskydd m.m. (mom. 28)

Kerstin Heinemann (fp) anför:

Jag anser att systemet med högkostnadsskydd för läkemedel och läkarbesök

måste förbättras. Högkostnadsskyddet bör enligt min uppfattning vara det-

samma, 1 000 kr, både för läkemedelskostnader och för besök i den öppna

hälso- och sjukvården. Vad här anförts med anledning av motion So322 (fp)

yrkande 22 bör ges regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under 28 bort ha följande lydelse:

28. beträffande högkostnadsskydd m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So322 yrkande 22

och med avslag på motionerna 1999/2000:So380, 1999/2000:So430,

1999/2000:So482 yrkande 19 och 1999/2000:So484 yrkande 5 som

sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

36. Patientansvarig läkare (mom. 29)

Chatrine Pålsson och Lars Gustafsson (båda kd) anför:

Vi anser att det är väsentligt att Socialstyrelsen i sin utvärdering av verksam

heten med patientansvarig läkare särskilt beaktar patientsäkerhetsaspekten i

sådan hälso- och sjukvårdsverksamhet som helt eller delvis bygger på annan

vetenskap än den medicinska, t.ex. diagnostik, vård och behandling av pati-

enter utförd av psykolog inom psykiatrin. Frågan om att utse även andra

yrkesutövare än läkare som patientansvariga bör övervägas. Det är vidare

angeläget att utvärderingen genomförs med anlitande av erforderlig psykolo-

gisk expertis. Vad här anförts med anledning av motion So288 (kd) yrkande-

na 1 och 2 bör ges regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under 29 bort ha följande lydelse:

29. beträffande patientansvarig läkare

att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:So288 yrkandena 1 och

2 och med anledning motionerna 1999/2000:So283 och

1999/2000:So381 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan

anförts,

37. Tolk inom hälso- och sjukvård (mom. 34)

Ingrid Burman (v), Rolf Olsson (v) och Helena Hillar Rosenqvist (mp) anför:

Det är enligt vår uppfattning viktigt att landstingen uppmärksammas på att

kvinnor som inte behärskar svenska inte skall behöva få information om

vården genom t.ex. sin make. I stället skall informationen självfallet lämnas

direkt från den vårdande personalen. Vid behov skall tolk anlitas. Vad här

anförts med anledning av motion So331 (v) yrkande 3 bör ges regeringen till

känna.

Vi anser att utskottets hemställan under 34 bort ha följande lydelse:

34. beträffande tolk inom hälso- och sjukvård

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So331 yrkande 3

och med avslag på motion 1999/2000:Sf637 yrkande 27 som sin me-

ning ger regeringen till känna vad ovan anförts,

38. Homo-, bi- och transsexuellas behov av sjukvård m.m.

(mom. 37)

Ingrid Burman (v), Rolf Olsson (v), Kerstin Heinemann (fp) och Helena

Hillar Rosenqvist (mp) anför:

Som framhålls i motion So225 (fp, s, v, c, mp) krävs kunskaper om köns-

skillnader i ohälsa, behandling, rehabilitering, vårdutnyttjande etc. Detta är

en förutsättning för att hälso- och sjukvården skall vara anpassad efter män-

niskors behov. En enkätundersökning i Stockholm har t.ex. visat att kunska-

perna om lesbiska kvinnors problem och behov är små och att endast hälften

av kvinnorna i undersökningen har berättat för sin gynekolog om sin homo-

sexualitet. Vad här anförts med anledning av motion So225 (fp, s, v, c, mp)

yrkande 14 bör ges regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under 37 bort ha följande lydelse:

37. beträffande homo-, bi- och transsexuellas behov av sjukvård

m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So225 yrkande 14

och med avslag på motion 1999/2000:Ub431 yrkande 3 som sin me-

ning ger regeringen till känna vad ovan anförts,

39. Prioriteringar inom hälso- och sjukvården (mom. 38)

Chatrine Pålsson och Lars Gustafsson (båda kd) anför:

Enligt en undersökning håller en åldersgräns på att växa fram inom sjukvår-

den. De äldre räknas ibland som ett B-lag och behandlas inte lika bra som de

yngre på en medicinavdelning. Vi vill betona att det inte får vara samhälls-

nyttan som avgör vårdinsatsen. Landsting och kommuner måste garantera

fortsatt god vård. Vi vill betona att omsorgen om de äldre skall vara ett prio-

riterat område. Vad här anförts med anledning av motion So320 (kd) yrkande

10 bör ges regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under 38 bort ha följande lydelse:

38. beträffande prioriteringar inom hälso- och sjukvården

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So320 yrkande 10

och med avslag på motionerna 1999/2000:So206, 1999/2000:So234

och 1999/2000:So262 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till

känna vad ovan anförts,

40. Prioriteringar inom hälso- och sjukvården (mom. 38)

Kerstin Heinemann (fp) anför:

Målet för hälso- och sjukvården är enligt hälso- och sjukvårdslagen en god

hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården skall ges med

respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans vär-

dighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges

företräde i vården. Med det decentraliserade hälso- och sjukvårdssystem vi

har i vårt land är det i första hand en uppgift för sjukvårdshuvudmannen att

ansvara för att man lever upp till lagens intention. Av tillgänglig statistik

framgår emellertid med all önskvärd tydlighet att landstingen inte lever upp

till målet om en vård på lika villkor för hela befolkningen. Det beror på var

man bor om och när man får sina vårdbehov tillgodosedda. Det är uppenbart

att riksdagens beslut 1997 om riktlinjer för prioriteringar inom hälso- och

sjukvården inte lett till en rättvis behandling av vårdsökande människor. Jag

anser därför att regeringen snarast bör vidta åtgärder för att komma till rätta

med dessa orättvisor.

Jag vill vidare framhålla att åldersdiskriminering i vården inte får före-

komma. Vid bedömningen av vem som skall få hjälp måste det först vara de

individuella behoven liksom möjligheten att uppnå ett bra behandlingsresul-

tat som är avgörande, inte patientens ålder. Det är därför viktigt att regering

ens prioriteringsdelegation följer upp hur lagen tillämpas när det gäller att

tillgodose olika hälso- och sjukvårdsbehov och undersöka om åldersdiskri-

minering förekommer. Vad här anförts med anledning av motionerna So206

(fp) och So262 (fp) yrkande 2 bör ges regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under 38 bort ha följande lydelse:

38. beträffande prioriteringar inom hälso- och sjukvården

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:So206 och

1999/2000:So262 yrkande 2 och med avslag på motionerna

1999/2000:So234 och 1999/2000:So320 yrkande 10 som sin mening

ger regeringen till känna vad ovan anförts,

41. Vård och behandling för olika sjukdomar m.m. (mom. 39)

Ingrid Burman och Rolf Olsson (båda v) anför:

Sverige beräknas ha 300 000 alkoholister. Alkoholberoendet inverkar ofta på

omgivningen. Chefer, arbetskamrater, släktingar, vänner, grannar och fram-

för allt familjemedlemmar kan drabbas av alkoholismens konsekvenser. De

närmast anhöriga blir lidande, men mest utsatta är barnen, som ofta får

överta de vuxnas ansvar - ett ansvar som kan följa med dem även efter det

att de själva blivit vuxna och flyttat hemifrån.

Det finns i dag en medvetenhet och kunskap hos myndigheterna kring den

problematik som kan uppstå för ett barn som växer upp i en familj där ena

eller båda föräldrarna är alkoholister, men det finns i praktiken ingen sådan

beredskap för det vuxna barnet till en alkoholist eftersom han eller hon är

över 18 år och myndig. Problematiken kan kvarstå, oavsett vad som hänt

med föräldern.

Den hjälp samhället erbjuder det vuxna barnet till en alkoholist är ofta

svårtillgänglig och många gånger avgiftsbelagd. Det finns samtalsgrupper för

vuxna barn till alkoholister, men en sådan samtalsterapi kan kosta upp till

10 000 kr. Enligt vår uppfattning måste sådan hjälp vara tillgänglig för dem

som har behov av den. Kostnaden får inte lägga hinder i vägen för sådan

behandling. Socialstyrelsen bör få i uppgift att kartlägga hur nuvarande situ-

ation ser ut och vilka behov som finns. Den bör också utreda vilka kostnader

och konsekvenser en ökad tillgänglighet av behandlingsresurser skulle få.

Vad här anförts med anledning av motion So426 (v) yrkande 2 bör ges rege-

ringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under 39 bort ha följande lydelse:

39. beträffande vård och behandling för olika sjukdomar m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So426 yrkande 2

samt med avslag på motionerna 1999/2000:So204 yrkandena 1-4,

1999/2000:So208 yrkandena 1-3, 1999/2000:So242, 1999/2000:

So289, 1999/2000:So302, 1999/2000:So327 yrkande 9, 1999/2000:

So329 yrkande 1, 1999/2000:So350, 1999/2000:So376, 1999/2000:

So397, 1999/2000:So401, 1999/2000:So442 yrkande 2, 1999/2000:

So452 yrkandena 1 och 2, 1999/2000:So457 yrkande 1, 1999/2000:

So458, 1999/2000:So467 yrkandena 2-5, 1999/2000:So477,

1999/2000:So484 yrkandena 1-3, 1999/2000:So488 yrkande 8 och

1999/2000:So493 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna

vad ovan anförts,

42. Vård och behandling för olika sjukdomar m.m. (mom. 39)

Chatrine Pålsson och Lars Gustafsson (båda kd) anför:

En studie över förekomsten av traumatisk hjärnskada hos barn i Västsverige

visar att endast 19 % av de allvarligt hjärnskadade fått någon form av reha-

bilitering. Dessa utgjorde inte fullt 50 % av de allra värst skadade. Vanliga

restsymtom återfinns enligt internationella publikationer hos 50-80 % av de

skadade. Således föreligger stora brister när det gäller dessa barns rehabilite

ringsmöjligheter. Det är därför viktigt att gruppen barn med hjärnskador

uppmärksammas och får den hjälp de behöver. Vad här anförts med anled-

ning av motion So488 (kd) yrkande 8 bör ges regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under 39 bort ha följande lydelse:

39. beträffande vård och behandling för olika sjukdomar m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So488

yrkande 8 samt med avslag på motionerna 1999/2000:So204

yrkandena 1-4, 1999/2000:So208 yrkandena 1-3,

1999/2000:So242, 1999/2000: So289, 1999/2000:So302,

1999/2000:So327 yrkande 9, 1999/2000: So329 yrkande 1,

1999/2000:So350, 1999/2000:So376, 1999/2000: So397,

1999/2000:So401, 1999/2000:So426 yrkande 2, 1999/2000:

So442 yrkande 2, 1999/2000:So452 yrkandena 1 och 2,

1999/2000: So457 yrkande 1, 1999/2000:So458,

1999/2000:So467 yrkandena 2-5, 1999/2000:So477,

1999/2000:So484 yrkandena 1-3 och 1999/2000:So493

yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan

anförts,

43. Vård och behandling för olika sjukdomar m.m. (mom. 39)

Helena Hillar Rosenqvist (mp) anför:

I samband med trafikolyckor drabbas många personer av s.k. pisksnärtsska-

dor. Denna skada kan visa sig omedelbart, men i många fall uppstår symto-

men först efter några veckor. En diagnos på skadan kan vara svår att ställa

och den skadade slussas ofta runt till olika vårdgivare. Efter ett år betraktas

skadan som gammal och någon rehabilitering ges då inte. De som behandlas

direkt efter att skadan uppstått kan genom behandling bli någorlunda friska.

Men drygt 10 % av de skadade får bestående men. Forskning där behand-

lingsmetoder tas fram måste påskyndas eftersom det för närvarande finns ett

stort tomrum.

Jag vill också framhålla att det behövs mer kunskap om sjukdomen

Münchhausen Syndrome by Proxi, MSBP. Sjukdomen innebär i korthet att

en förälder fantiserar ihop sjukdomar och skador hos sina barn och sedan tar

dem till sjukhus för vård. Skadorna har åsamkats av föräldern. De vanligaste

skadorna orsakas av fysisk misshandel men även exempel på förgiftning med

laxermedel som i sin tur leder till uttorkning har förekommit.

Ett förebyggande arbete kräver kunskap. Samhällets resurser bör fördelas

på ett sådant sätt att barnets bästa alltid står i centrum. Vad här anförts med

anledning av motionerna So329 (mp) yrkande 1 och So477 (mp, s, m, kd, c,

fp) bör ges regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under 39 bort ha följande lydelse:

39. beträffande vård och behandling för olika sjukdomar m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:So329

yrkande 1 och 1999/2000:So477 samt med avslag på

motionerna 1999/2000:So204 yrkandena 1-4,

1999/2000:So208 yrkandena 1-3, 1999/2000:So242,

1999/2000:So289, 1999/2000:So302, 1999/2000:So327

yrkande 9, 1999/2000:So350, 1999/2000:So376,

1999/2000:So397, 1999/2000:So401, 1999/2000:So426

yrkande 2, 1999/2000:So442 yrkande 2, 1999/2000:So452

yrkandena 1 och 2, 1999/2000:So457 yrkande 1,

1999/2000:So458, 1999/2000:So467 yrkandena 2-5,

1999/2000:So484 yrkandena 1-3, 1999/2000:So488 yrkande 8

och 1999/2000:So493 yrkande 5 som sin mening ger rege-

ringen till känna vad ovan anförts,

44. Kvinnors hälsa (mom. 40)

Ingrid Burman och Rolf Olsson (båda v) anför:

Vi anser att vårdpersonalens utbildning bör innehålla tre komponenter, näm-

ligen kunskap, självkännedom och inlevelseförmåga. Kunskaperna behöver

sättas in i ett socialt och psykologiskt sammanhang som vårdpersonalen kan

känna igen från sin egen vardag. Alla yrkeskategorier inom vård och omsorg

bör erbjudas denna kompetensutveckling och tillämpa den i sin yrkesutöv-

ning.

Vi ser med stor oro på den växande ohälsan hos kvinnor, allra helst som

den oftast beror på okunnighet och okunskap. Vi vill i detta sammanhang

betona att en viktig strategi i hälsofrämjande arbete är samverkan. Det fram-

går av samlad forskning att kvinnor ser sig och sina symtom i ett livssam-

manhang. Olika perspektiv måste därför mötas för att synliggöra kvinnors

hälsa och ohälsa. Det handlar om samverkan inom sjukvården mellan ett

medicinskt perspektiv och ett omvårdnadsperspektiv, mellan enheter som

psykiatri och primärvård och mellan kvinnlig och manlig personal. Men det

handlar också om samverkan mellan sjukvård, socialtjänst, skola, försäk-

ringskassa, arbetsförmedling och frivilligverksamheter. Samverkan handlar

inte enbart om kanaler för kontakt vid behov. Det handlar också om att skapa

forum för debatt och samla gemensam kunskap, att skapa konsensus kring

det gemensamma, att bygga en ideologisk bas för mål och strategier, att

fördela ansvaret när det gäller ekonomi, kompetens och metodutveckling

och, inte minst, att stödja initiativ till verksamheter och bidra till deras fö

ankring. Vad här anförts med anledning av motion So331 (v) yrkandena 2

och 4 bör ges regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under 40 bort ha följande lydelse:

40. beträffande kvinnors hälsa

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So331 yrkandena 2

och 4 och med avslag på motionerna 1999/2000:So243, 1999/2000:

So322 yrkande 24, 1999/2000:So370, 1999/2000:So467 yrkande 1

och 1999/2000:A807 yrkande 26 som sin mening ger regeringen till

känna vad ovan anförts,

45. Kvinnors hälsa (mom. 40)

Kenneth Johansson (c) anför:

Som anförs i motion So467 måste kvinnors sjukdomar och symtom tas på

lika stort allvar som de sjukdomar och symtom som drabbar män. Kvinnor

som "mår dåligt" presenterar ofta en symtombild som inte passar in i det

traditionella diagnos- och klassifikationssystemet som finns inom sjukvår-

den. Det är viktigt att bemötandet sker utifrån ett kvinnoperspektiv. Kvinnan

skall således betraktas som norm och förklaringar och behandlingar skall ges

utifrån de premisserna. Risken för att missförstå patienten bör också minime-

ras om patienten i högre grad kan involveras aktivt i den föreslagna behand-

lingen. Vad här anförts med anledning av motion So467 (c) yrkande 1 bör

ges regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under 40 bort ha följande lydelse:

40. beträffande kvinnors hälsa

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So467 yrkande 1

och med avslag på motionerna 1999/2000:So243, 1999/2000:So322

yrkande 24, 1999/2000:So331 yrkandena 2 och 4, 1999/2000:So370

och 1999/2000:A807 yrkande 26 som sin mening ger regeringen till

känna vad ovan anförts,

46. Kvinnors hälsa (mom. 40)

Kerstin Heinemann (fp) anför:

Utredningen om bemötande av kvinnor och män inom hälso- och sjukvården

lade fram sitt betänkande redan år 1996. Här rapporterades om såväl väsent-

liga kunskapsluckor som brister i vården. Bland åtgärdsförslagen tog utred-

ningen upp en rad frågor som måste bli föremål för fortsatt forskning för att

öka våra kunskaper om kvinnors speciella behov. Utredningen tog också upp

behovet av utbildning av hälso- och sjukvårdens personal om könsspecifika

skillnader både när det gäller sjukdomsförekomst och behandling samt reha-

bilitering. Regeringen har visserligen i några sammanhang tagit upp en del

av de förslag som utredningen lade fram men något helhetsgrepp för att

besvara de olika frågor som ställts har man inte tagit. Enligt min mening bör

regeringen lägga fram en handlingsplan över hur hälso- och sjukvården för

kvinnor och män skall utformas så att vården i ordets rätta bemärkelse skall

bli jämställd.

Jag vill också uppmärksamma att en betydande del av de långtidssjukskrivna

i Sverige utgörs av kvinnor med smärtor från rörelseapparaten. Två vanliga,

svårbehandlade smärtsamma sjukdomar som främst drabbar kvinnor är kro-

nisk ledgångsreumatism eller reumatoid artrit samt fibromyalgi. För dessa

sjukdomar har psykosomatiska samband påvisats, vilket betyder att psykiska

faktorer kan påverka sjukdomsförloppen. Forskningen har på senaste tiden

ändrat fokus, från tidigare helt dominerande belastningsinriktning till hjär-

nans sätt att hantera hot och påfrestningar. I flera svenska forskningsprojekt

har man konstaterat att muskelspänningar och ryggbesvär inte beror på över-

ansträngda muskler utan på stress i hjärnan. Den nya forskningen revolutio-

nerar vår syn på rehabilitering av patienter med smärttillstånd. Bristen på

samordning och samsyn på smärttillstånd i vår nuvarande rehabilitering

lämnar utrymme för stora variationer i hantering, bemötande och behandling,

till nackdel för patienterna. Detta är ett av vår tids stora könsrelaterade fol

hälsoproblem. Kunskap finns inom området, men hittills har ingen tagit det

övergripande ansvaret. Enligt min mening krävs ett tvärvetenskapligt samar-

bete över klinikgränser och institutionsgränser. Samordning av forskningsre-

sultat och tvärvetenskaplig metodutveckling skulle höja kvaliteten i vården

för denna stora patientgrupp. Vad här anförts med anledning av motionerna

So243 (fp), So322 (fp) yrkande 24 och A807 (fp) yrkande 26 bör ges rege-

ringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under 40 bort ha följande lydelse:

40. beträffande kvinnors hälsa

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:So243,

1999/2000:So322 yrkande 24 och 1999/2000:A807 yrkande 26 och

med avslag på motionerna 1999/2000:So331 yrkandena 2 och 4,

1999/2000:So370 och 1999/2000:So467 yrkande 1 som sin mening

ger regeringen till känna vad ovan anförts,

47. Alternativa behandlingsmetoder i sjukvården (mom. 42)

Kenneth Johansson (c) anför:

Det förekommer att patienter har önskemål om ett behandlingsalternativ som

inte tillhör "skolmedicinen". Enligt min mening skall även i dessa fall pati-

entens rättighet att välja behandlingsalternativ förbättras. Legitimerad läkare

skall ha rätt till och vara oförhindrad att använda de antroposofiska läke-

medlen (således alla alternativa mediciner) och metoder under normalt läkar-

ansvar. Läkares förskrivningsrätt skall gälla i samma omfattning som för

vanliga skolmediciner. I detta sammanhang kan nämnas att bestämmelserna

om kvacksalveri bl.a. reglerar förbud mot undersökning och behandling av

barn under åtta år samt förbud mot behandling av vissa diagnoser. En öppen-

het för alternativa behandlingsmetoder inom den ordinarie sjukvården under

kontrollerade former minskar enligt min uppfattning riskerna för att männi-

skor skall skadas av oseriösa och farliga behandlingar utanför läkarvetenska-

pens kontroll. Vidare anser jag att Statens beredning för medicinsk utvärde-

ring, SBU, bör få i uppdrag att intensifiera arbetet med att utvärdera alterna-

tiva behandlingsmetoder för att klarlägga deras vetenskapliga värden.Vad här

anförts med anledning av motion So330 (c) yrkandena 14 och 15 bör ges

regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under 42 bort ha följande lydelse:

42. beträffande alternativa behandlingsmetoder i sjukvården

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So330 yrkandena

14 och 15 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

48. Utredning om alternativa behandlingsmetoder, m.m.

(mom. 43 och 44)

Kenneth Johansson (c) och Helena Hillar Rosenqvist (mp) anför:

Kostnaderna för läkemedel ökar snabbare i Sverige än i något annat land.

Kostnaderna för sjukförsäkringen rusar i höjden. Det är ett synnerligen otill-

fredsställande förhållande, såväl mänskligt som ekonomiskt, och alla är

överens om att något måste göras. Enligt vår uppfattning kan den resurssnåla

alternativmedicinen avlasta den ordinarie sjukvården inom flera områden.

Studier bör därför genomföras för att analysera de ekonomiska och sociala

konsekvenserna av alternativa metoder. Vidare bör en utredning om alterna-

tivmedicinska metoder tillsättas. Målsättningen med all sjukvård måste vara

att fler människor får leva ett friskare liv. Här har alternativmedicinen myck-

et att tillföra på ett för människorna och samhällsekonomin fördelaktigt sätt.

I utredningen behöver även reglerna för behandling av barn ses över samt

reglerna för utbildning och behörighet för alla terapeuter. Sedan Alternativ-

medicinkommittén arbetade under senare hälften av 1980-talet har mycket

hänt som motiverar att en ny utredning tillsätts. Utredningen bör ha ett bety-

dande inslag av representanter för alternativmedicinen.

Andra länder har en betydligt mer generös inställning till alternativ medi-

cin än Sverige. Enligt vår uppfattning är orsaken till den positiva inställning

en att man accepterar det folkliga stödet och att man noterar att människor

får hjälp med sina hälsoproblem.

Vi anser att det finns en rad hinder förknippade med forskning och ut-

veckling rörande alternativ medicin. För att finansiärer skall satsa pengar på

forskning krävs redan genomförda studier som pekar på att det inom området

finns sådant som är intressant att studera vidare - men även för sådana förbe-

redande studier krävs finansiering som forskarkompetens. Få etablerade

forskare har engagerat sig i ämnet. Inom forskarvärlden finns det forskar-

kompetens men sämre kunskaper i alternativmedicin, medan det inom det

alternativmedicinska området finns ämneskunskaper men inte forskarkom-

petens. Det krävs forskarutbildning för att bygga upp en sådan kompetens

och alternativmedicinska utbildningar har inte denna status och t.ex. små

möjligheter till handledning etc. Dessa exempel visar att det behövs en in-

frastruktur inom forskningen och att särskilda resurser behöver avsättas för

att åstadkomma en forskarmiljö som kan generera forskning inom detta

område. Riktade resurser bör avsättas för att bygga upp ett kompetenscent-

rum och för att möjliggöra egna forskningsprojekt. Regeringen bör åter-

komma till riksdagen med förslag i denna riktning, lämpligen i samband med

forskningspropositionen.Vad här anförts med anledning av motion So486 (c)

yrkandena 1, 3 och 6 bör ges regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under 43 och 44 bort ha följande lydelse:

43. beträffande utredning om alternativa behandlingsmetoder, m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So486 yrkandena 1

och 6 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

44. beträffande forskning rörande alternativmedicin m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So486 yrkande 3

och med avslag på motion 1999/2000:So486 yrkandena 2 och 4 som

sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

49. Kostnadsfrihet vid undersökning, vård eller behandling

enligt smittskyddslagen (mom. 45)

Chris Heister, Leif Carlson, Hans Hjortzberg-Nordlund och Cristina Hus-

mark Pehrsson (alla m) anför:

Enligt smittskyddslagen är all undersökning, vård och behandling som be-

hövs från smittskyddssynpunkt vid en samhällsfarlig sjukdom kostnadsfri om

den utförs inom den landstingskommunala sjukvården. När det gäller under-

sökningar för att utreda om någon har smittats av en samhällsfarlig sjukdom

är dessa kostnadsfria för patienten även hos en privat verksam, försäkrings-

ansluten läkare. Däremot är privat vård och behandling inte kostnadsfri.

Enligt vår uppfattning kan denna åtskillnad mellan offentlig och enskild vård

inte accepteras. Att patienten har frihet att välja vårdgivare är särskilt vikt

när det gäller en sexuellt överförd sjukdom. När det gäller hiv torde valfri-

heten vara av avgörande betydelse för att man med förtroende skall vilja

vända sig till sjukvården. Regeringen bör därför snarast återkomma i frågan

med utgångspunkt i Smittskyddsutredningens förslag. Vad här anförts med

anledning av motion So314 (m) yrkande 5 bör ges regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under 45 bort ha följande lydelse:

45. beträffande kostnadsfrihet vid undersökning, vård eller behand-

ling enligt smittskyddslagen

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So314 yrkande 5

som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

50. Anonymitet vid provtagning (mom. 46)

Ingrid Burman (v), Rolf Olsson (v), Kerstin Heinemann (fp) och Helena

Hillar Rosenqvist (mp) anför:

Enligt vår uppfattning är en viktig åtgärd i hivpreventionen att tillåta anonym

testning. Fler personer vågar då komma till testning, vilket i sin tur för de

smittade leder till tidigare behandling och information om hur man skall

förhindra vidare smittspridning. Vad här anförts med anledning av motion

So225 (fp, s, v, c, mp) yrkande 16 bör ges regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under 46 bort ha följande lydelse:

46. beträffande anonymitet vid provtagning

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So225 yrkande 16

som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

51. Abortförebyggande åtgärder m.m. (mom. 49, 50 och 51)

Chatrine Pålsson och Lars Gustafsson (båda kd) anför:

Vi vill framhålla att det abortförebyggande arbetet är oerhört viktigt och har

stor påverkan på abortutvecklingen. Allt måste enligt vår uppfattning göras

för att i opinionsbildning och rådgivning framställa det som naturligt och

självklart att en graviditet skall fullföljas. Socialt och ekonomiskt skall all

tänkbara insatser erbjudas för att undvika abort. Vi förordar således en vid-

gad syn på vad som brukar kallas abortförebyggande åtgärder. Aborter skall

inte kriminaliseras men samhället bör lämna värdeneutraliteten när det gäller

det spirande livet och i stället söka skapa en medvetenhet om fostrets värde

och verka graviditetsstödjande.

Enligt nuvarande abortlag fattar kvinnan det slutliga avgörandet om abort

före utgången av den artonde graviditetsveckan (1 §). Därefter krävs Social-

styrelsens tillstånd. Abortlagens nuvarande tidsgräns diskuteras både bland

lekmän och medicinskt sakkunniga. Å ena sidan framförs argument för en

sänkning av tidsgränsen. Antalet aborter skulle på detta sätt kunna minskas.

Å andra sidan hävdas att en kortare tid skulle kunna medföra att en del abort-

sökande inte fick tillräcklig tid att i lugn och ro tänka igenom sitt beslut. V

anser att de tänkbara effekterna av en sänkt tidsgräns för när Socialstyrelsens

tillstånd krävs för abort bör studeras noga. Vi vill vidare betona vikten av

tvärvetenskaplig forskning kring situationen före och efter en abort för kvin-

nan, hennes familj och närmaste anhöriga. Många kvinnor får problem efter

en abort. Resultaten från en intensifierad svensk forskning kunde bli till nytt

såväl i det abortförebyggande och graviditetsstödjande arbetet som vid stöd-

samtalen efter en abort.

Vi vill betona vikten av att se kvinnan i ett psykosocialt sammanhang. En-

ligt en nyligen presenterad studie finns det många faktorer som avgör om en

kvinna väljer att genomgå en abort. Två av dessa är att relationen till den

blivande fadern är dålig eller att kvinnan inte känner sig mogen eller till-

räckligt fysiskt stark. Enligt vår uppfattning bör informationen och stödsam-

talen få en mycket tydligare inriktning än i dag. Varje abortsökande bör få en

skriftlig information vilken bör redovisa de grundvärderingar som samhället

står för när det gäller människovärdet och tydligt men varsamt lyfta fram det

etiska dilemmat. På ett naturligt sätt kan sedan alternativet till abort diskut

ras. Hur och i vilken omfattning stödsamtalen skall ske bör ytterligare över-

vägas. Stödsamtal bör endast genomföras av personal som fått utbildning i

etisk rådgivning. I Norge finns en tvåårig akademisk utbildning för etisk

rådgivning. Något liknande bör enligt vår mening införas i Sverige. Grund-

kraven på rådgivarna bör fastställas av Socialstyrelsen.

Slutligen vill vi framhålla att familje- och preventivmedelsrådgivningen

skall vara väl utbyggd och lättillgänglig i hela landet. Det måste enligt vår

uppfattning finnas ungdomsmottagningar i varje kommun. Också vid ung-

domsmottagningarna bör det framgå att samhället inte ställer sig neutralt till

det spirande livet. Preventivmedelsrådgivningen bör omfatta ett brett spekt-

rum av metoder, även s.k. naturlig familjeplanering. Vad här anförts med

anledning av motion So402 (kd) yrkandena 1, 2 och 4-8 bör ges regeringen

till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under 49, 50 och 51 bort ha följande lydel-

se:

49. beträffande abortförebyggande åtgärder

att riksdagen med anledning av motion 1999/200:So402 yrkandena 1,

4, 7 och 8 och med avslag på motionerna 1999/2000:So368 yrkandena

1-3, 1999/2000:So394 yrkandena 1 och 2, 1999/2000:So395,

1999/2000:So455 och 1999/2000:So493 yrkande 12 som sin mening

ger regeringen till känna vad ovan anförts,

50. beträffande stödsamtal

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So402 yrkandena 5

och 6 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

51. beträffande tidsgränsen då Socialstyrelsens tillstånd krävs för

abort

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So402 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

52. Fosters livsduglighet (mom. 52)

Chris Heister (m), Chatrine Pålsson (kd), Leif Carlson (m), Hans Hjortzberg-

Nordlund (m), Lars Gustafsson (kd) och Cristina Husmark Pehrsson (m)

anför:

En fråga som den senaste tiden varit föremål för diskussion är när ett foster

kan betecknas som livsdugligt. Detta har betydelse vad gäller den "övre

abortgränsen" eftersom abort inte får utföras om ett foster kan bedömas som

livsdugligt. Praxis i dag är att abort inte medges efter 22:a veckan. Svensk

gynekologisk förening har hemställt om att gränsen måste ändras till 20

veckor eftersom utveckling och teknik gått framåt så att man numera kan

rädda foster som föds kring vecka 21 - 22. Vi anser att en ändring måste ske

i Socialstyrelsens allmänna råd, som utgör riktlinjer för tillämpningen av

abortlagen. Det är ytterst angeläget att samhället har regler som är i takt med

utvecklingen för att entydiga signaler skall ges om att abort inte är tillåtet

ett barn kan bedömas som livsdugligt utanför livmodern. Då det alltid finns

svårigheter att exakt avgöra en graviditets längd anser vi att den övre gränsen

för abort bör ändras till 20 veckor för att tidsmarginalen skall vara tillräckl

Det får inte råda något tvivel om att aborter utförs vid en tid som inte tange-

rar gränsen då ett foster kan överleva utanför livmodern. Vad här anförts med

anledning av motionerna So292 (kd) yrkande 2 och So402 (kd) yrkande 3

bör ges regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under 52 bort ha följande lydelse:

52. beträffande fosters livsduglighet

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:So292 yrkande

2 och 1999/2000:So402 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till

känna vad ovan anförts,

53. Äggdonation (mom. 54)

Chris Heister (m), Leif Carlson (m), Hans Hjortzberg-Nordlund (m), Cristina

Husmark Pehrsson (m) och Kerstin Heinemann (fp) anför:

Äggdonation är inte tillåtet i Sverige. Orsaken har framför allt varit att det

tidigare ansetts föreligga större risker förenade med ingreppet än med sper-

madonation. Den medicinska utvecklingen har förändrat detta och ur etisk

synpunkt måste de två donationssätten betraktas som likvärdiga. Till skillnad

från i Sverige utförs äggdonation i t.ex. England och Finland. En del svenska

par åker därför utomlands för att få hjälp. Det innebär att de som har råd åker

utomlands för att få hjälp medan andra med samma medicinska behov inte

får den möjligheten. Enligt vår uppfattning är det angeläget att regeringen

lägger fram ett lagförslag till riksdagen som jämställer äggdonation med

spermadonation.

Vad här anförts med anledning av motion So207 (fp) yrkande 2 bör ges

regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under 54 bort ha följande lydelse:

54. beträffande äggdonation

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So207 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

54. Preventivmedel för män (mom. 56)

Helena Hillar Rosenqvist (mp) anför:

Enligt min uppfattning är det väsentligt att resurser satsas på forskning vad

gäller preventivmedel för män. Vad här anförts med anledning av motion

A819 (mp) yrkande 17 bör ges regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under 56 bort ha följande lydelse:

56. beträffande preventivmedel för män

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:A819 yrkande 17

som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

55. Tatuering och piercing (mom. 58)

Ingrid Burman (v), Rolf Olsson (v) och Helena Hillar Rosenqvist (mp) anför:

Det har blivit något av ett mode att pierca och tatuera sig. Antalet personer

som låtit tatuera respektive pierca sig ökar lavinartat och det i huvudsak i

kretsen av ungdomar. Då en sådan kroppssmyckning åtminstone vad gäller

tatuering varar för resten av livet bör mycket unga personer enligt vår upp-

fattning inte tillåtas tatuera sig med mindre än att vårdnadshavaren godkänt

behandlingen. Vad gäller piercing som kroppssmyckning är det ett ingrepp

med hög risk för allergiska reaktioner och infektioner varför inte heller hål-

tagning på minderåriga skall tillåtas utan sådant medgivande.

I Socialstyrelsens allmänna råd 1995:3 anges att piercing eller tatuering av

minderåriga inte bör ske utan föräldrars medgivande. Det finns dock ingen

lagstadgad skyldighet att följa rådet. Den tillsyn som finns föreskriven vad

gäller tatuering och piercingverksamhet är att Socialstyrelsen har till-

synsansvaret vad gäller utrustning bl.a. för smittrening och hygien i samband

med behandling. Miljö- och hälsoskyddsnämnderna har tillsyn över lokalerna

och övriga hygienfrågor. Det finns i övrigt inga lagstadgade regler om ut-

bildning eller krav på särskild kompetens eller lämplighet för att utföra tatue

ring och piercing. Utrustning kan t.ex. köpas mycket enkelt på postorder,

vilket också sker i stor utsträckning. Vad här anförts med anledning av mo-

tion So437 (s) bör ges regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under 58 bort ha följande lydelse:

58. beträffande tatuering och piercing

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So437 som sin me-

ning ger regeringen till känna vad ovan anförts,

56. Utredning om lobotomiverksamheten i Sverige (mom. 59)

Ingrid Burman (v), Rolf Olsson (v) och Helena Hillar Rosenqvist (mp) anför:

Den psykiatriska vården har under åren, i likhet med sjukvården i övrigt,

genomgått en enorm utveckling, en utveckling som satt människan i cent-

rum. Utgångspunkten för reformarbetet har varit att så långt som möjligt ge

förutsättning för att varje människa skall kunna leva ett självständigt liv. I

reformarbete kan tiden för genomförandet i vissa enskilda fall bli för kort.

Vidare kan det som i stort är positivt i reformerna för den enskilde bli till

något negativt. Ofta beror detta på att inte tillräckliga resurser ställs till

fogande.

De behandlingsformer som använts genom tiderna har för en del männi-

skor skapat en situation som medfört en livslång störning i deras möjlighet

till ett självständigt liv. Det kan t.ex. gälla människor som under 1940- och

1950-talen lobotomerades. Vi tar inte ställning till motiv och orsak till in-

greppen, utan konstaterar bara att det gjordes utifrån dåtidens medicinska

kunskaper. Lobotomin är i dag i stort sett utmönstrad ur psykiatrin. Utifrån

dagens kunskap kan vi beteckna den som mer vanemässigt än medicinskt

motiverad när vi ser hur många människor som utsattes för den här typen av

ingrepp. I Norge har man haft en liknande utveckling inom psykiatrin som i

Sverige. Där har man dragit slutsatser av sin användning av denna behand-

lingsmetod och fattat beslut om att gottgöra dem som allvarligt drabbats av

ingreppen. Enligt vår uppfattning bör det även i Sverige göras en utredning

för att kartlägga bakgrunden till effekterna av lobotomi som behandlings-

metod inom psykiatrin under 1940- och 1950-talen. Vad här anförts med

anledning av motion 247 (v) bör ges regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under 59 bort ha följande lydelse:

59. beträffande utredning om lobotomiverksamheten i Sverige

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So247 och med av-

slag på motion 1999/2000:So258 yrkande 1 som sin mening ger rege-

ringen till känna vad ovan anförts,

57. Utredning om lobotomiverksamheten i Sverige (mom. 59)

Chatrine Pålsson och Lars Gustafsson (båda kd) anför:

Den lobotomiverksamhet som bedrevs på 1940- och 1950-talen måste enligt

vår uppfattning betecknas som övergrepp. Det är svårt att ange hur många

människor som drabbades. Som exempel kan dock nämnas att närmare 500

personer enligt uppgift skall ha ha lobotomerats vid Sidsjöns sjukhus under

1940- och 1950-talen. För att få en fullständig blick över omfattningen av

lobotomioperationer i Sverige bör det genomföras en offentlig utredning.

Vad här anförts med anledning av motion So258 (kd) yrkande 1 bör ges

regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under 59 bort ha följande lydelse:

59. beträffande utredning om lobotomiverksamheten i Sverige

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So258 yrkande 1

och med avslag på motion 1999/2000:So247 som sin mening ger rege-

ringen till känna vad ovan anförts,

58. Ersättning till lobotomerade (mom. 60)

Chatrine Pålsson och Lars Gustafsson (båda kd) anför:

Riksdagen har beslutat om ersättning till de personer som tvångssteriliserats.

Enligt vår uppfattning är det närmast obegripligt att ersättning vägras dem

som drabbades av många gånger ofrivillig lobotomi. Påståendet att ingreppen

gjordes i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet strider mot bättre

vetande. Ny information visar att så inte alls var fallet. Verksamheten fram-

står i stället som ny och oprövad. Många av de värderingar som låg till grund

för de steriliseringar som riksdagen nu fördömt gjorde sig gällande även när

det gäller lobotomi.

För att staten i någon mån skall gottgöra dem som utsattes för lobotomi

och på så sätt erkänna att detta inte var en riktig behandling i ett samhälle

som slår vakt om människovärdet bör den svenska regeringen i likhet med

den norska besluta om att ge ersättning till de lobotomerade från 1940- och

1950-talen som fortfarande är i livet. Det skulle också vara en form av upp-

rättelse för dem som drabbats.

Vad här anförts med anledning av motion So258 (kd) yrkande 2 bör ges

regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under 60 bort ha följande lydelse:

60. beträffande ersättning till lobotomerade

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:So258 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

Särskilda yttranden

1. Ett rikstäckande ambulanshelikoptersystem

Chris Heister (m), Leif Carlson (m), Hans Hjortzberg-Nordlund (m) och

Cristina Husmark Pehrsson (m) anför:

Vid svåra sjukdomstillstånd och olyckor kan snabba transporter och medi-

cinskt omhändertagande direkt på plats samt under transporten vara direkt

livsavgörande för en människas överlevnad. Dessutom påverkas förutsätt-

ningarna för en god rehabilitering. Vi vill därför framhålla att man oavsett

var man bor i Sverige måste kunna få avancerad sjukvård inom rimlig tid. En

förutsättning för detta är att ha ett bra rikstäckande system för att få ut med

cinsk personal till svårt sjuka eller skadade personer. Ett sådant system kan

vara baserat på ambulanshelikopter.

Socialstyrelsen har i en rapport, Ett sammanhängande ambulanshelikopter-

system, påpekat att det för att nå 97,5 % av befolkningen inom 35 minuter

krävs 15 helikoptrar över hela landet - placerade vid läns- eller regionsjuk-

hus. Det finns enligt vår mening skäl att arbeta vidare med frågan för att bl.a

finna en lämplig form för ett sådant system.

2. Invandrad vårdpersonal

Ingrid Burman (v) och Rolf Olsson (v) anför:

Vi anser att det är av största vikt att åtgärder vidtas för att underlätta för

invandrad sjukvårdspersonal att bli legitimerad i Sverige. Det finns många

utländska läkare och sjuksköterskor som inget hellre vill än att kunna åter-

uppta det yrke som de en gång utbildat sig till. Med uppsökande verksamhet

och rätt stöd, t.ex. aktiv hjälp med praktikplats, skulle denna stora och out-

nyttjade resurs kunna förstärka vården. Arbetsförmedlingarna skulle kunna

använda utbildningsbidrag för utbildningsinsatser. En annan åtgärd är att

reservera ett riktat anslag till denna grupp sjukvårdsutbildade invandrare i

samband med de årligen återkommande Dagmaröverenskommelserna mellan

regeringen och Landstingsförbundet.

Många landsting anlitar uthyrningsföretag för att täcka bristen på läkare

och sjuksköterskor. Vidare förekommer "import" av läkare från andra länder.

Enligt vår uppfattning vore det dock betydligt lämpligare om den resurs som

invandrad vårdpersonal utgör kunde utnyttjas på bästa sätt.

Vi noterar med tillfredsställelse att Vårdkommissionen föreslagit att ar-

betsförmedlingarna skall få i uppdrag att i samarbete med kommunerna öka

antalet invandrare inom vård och omsorg. Enligt vår uppfattning är det av

största vikt att detta arbete ges hög prioritet, så att en förändring verkligen

kommer till stånd. Vi avser att noga följa utvecklingen av denna fråga.