Bet. 2000/01:AU10

Arbetsmarknadsutskottets betänkande

2000/01:AU10

Rätt att arbeta till 67 års ålder

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Följdmotioner

Utskottets överväganden

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Reservationer

Bilaga 2

2000/01

AU10

Redogörelse för ärendet

I detta ärende behandlas regeringens förslag i

proposition 2000/01:78 Rätt att arbeta till 67 års

ålder och sex motioner som väckts med anledning av

propositionen. I ärendet finns också en motion som

väckts under den allmänna motionstiden hösten 2000.

Förslagen i propositionen grundar sig på en

promemoria som i november 2000 upprättats inom

Näringsdepartementet, Rätt att arbeta till 67 års

ålder. I promemorian finns förslag om en ny,

tvingande bestämmelse i lagen om anställningsskydd

(LAS) om rätt att kvarstå i anställningen till 67

års ålder, rätt till livränta till 67 års ålder

enligt lagen om arbetsskadeförsäkring och om en

höjning av åldersgränsen för läkarvårdsersättning,

tandvårdsersättning respektive ersättning för

sjukgymnastik från 65 till 67 år.

Arbetsmarknadsutskottet har berett

socialförsäkringsutskottet och socialutskottet

tillfälle att yttra sig över propositionen och

motionerna. Yttrandena återfinns i bilaga 3.

Bakgrund

Det nya ålderspensionssystemet

I juni 1998 beslutade riksdagen om reformerade

regler för ett nytt ålderspensionssystem (prop.

1997/98:151 och 152, bet. 1997/98:SfU13 och SfU14,

rskr. 1997/98:315 och 320). Reformen bygger på en

överenskommelse mellan fem av riksdagens partier (s,

m, kd, c och fp). Genom reformen har det skapats ett

ålderspensionssystem som är mer följsamt mot den

samhällsekonomiska och demografiska utvecklingen.

Grunden för den enskildes pensionsskydd är även i

framtiden ett obligatoriskt offentligt system som

omfattar såväl ett standardskydd enligt

inkomstbortfallsprincipen som ett grundskydd för dem

som haft inga eller låga förvärvsinkomster.

Grundskyddet finansieras med allmänna skattemedel

medan den inkomstgrundade pensionen är

avgiftsfinansierad. Beräkningen av den

inkomstgrundade ålderspensionen bygger på den s.k.

livsinkomstprincipen, som innebär att i princip alla

pensionsgrundande inkomster under livet från 16 års

ålder har betydelse för pensionsnivån.

Tillgodoräknad pensionsrätt utgör 18,5 % av den

pensionsgrundande inkomsten upp till 7,5

inkomstbasbelopp och av andra s.k. pensionsgrundande

belopp. Av pensionsrätten utgör 16 procentenheter

pensionsrätt för inkomstpension och 2,5

procentenheter pensionsrätt för premiepension. Någon

övre åldersgräns för intjänande av pensionsrätt

finns inte. Däremot kan inkomstgrundad ålderspension

tas ut tidigast fr.o.m. 61 års ålder.

Den inkomstgrundade pensionen kompletteras med ett

grundskydd i form av garantipension för den som haft

inga eller låga inkomster under förvärvslivet.

Garantipensionen, som följer den allmänna

prisutvecklingen, kan tas ut tidigast fr.o.m. den

månad då den pensionsberättigade fyller 65 år. Det

inkomstgrundade pensionssystemet omfattar fullt ut

personer födda år 1954 eller senare, medan personer

födda åren 1938-1953 omfattas av de reformerade

reglerna enligt en s.k. tjugondelsinfasning, som

innebär att de får ett i förhållande till

födelseåret ökat antal tjugondelar av pensionen från

det nya systemet och resterande delar från det

tidigare ATP-systemet. För personer födda 1937 eller

tidigare gäller i princip äldre bestämmelser.

Ålder för avgångsskyldighet från anställning

Tidpunkten för när en arbetstagare är skyldig att

avgå med ålderspension regleras inte i lagen om

anställningsskydd (LAS). Denna tidpunkt kan i

stället framgå av kollektivavtal, enskilt avtal

eller förordning. Den vanligaste åldern för

avgångsskyldighet är 65 år. Regler om lägre ålder

för avgångsskyldighet finns bl.a. inom

Försvarsmakten, för brandmän och flygledare samt på

kulturområdet. Enligt en uppskattning som gjordes av

den nedan nämnda Pensionsarbetsgruppen är det fråga

om ca 40 000 personer.

Enligt 33 § LAS behöver en arbetsgivare inte säga

upp arbetstagaren vid den tidpunkt då

avgångsskyldighet inträder. I stället kan den

arbetsgivare som vill att arbetstagaren skall lämna

sin anställning när arbetstagaren uppnår den ålder

som medför skyldighet att avgå ge arbetstagaren

besked om detta viss tid i förväg, s.k. förenklat

förfarande. Om någon sådan avtalad ålder för

avgångsskyldighet inte finns kan arbetsgivaren

tillämpa det förenklade förfarandet enligt en

kompletterande åldersregel när arbetstagaren fyller

67 år.

Den 1984 år tillsatta Pensionsberedningen väckte

frågan om tidpunkten för avgångsskyldighet med

pension. Saken aktualiserades eftersom det inte

skulle finnas någon övre åldersgräns för intjänande

av pension i ett nytt pensionssystem.

Ålderspensionens storlek skulle därför påverkas av

tidpunkten för pensionsuttaget, dvs. ju senare

tidpunkt, desto högre pension. Pensionsberedningen

föreslog år 1989 att åldersgränsen i LAS skulle

höjas från 65 till 67 år men att det även

fortsättningsvis skulle vara möjligt att i avtal

reglera tidpunkten för avgångsskyldighet.

I enlighet med regeringens förslag hösten 1990

beslutade riksdagen att höja åldersgränsen för

avgångsskyldighet enligt den kompletterande

åldersregeln i LAS från 65 till 67 år.

Lagändringarna, som trädde i kraft den 1 april 1991,

innebar att en arbetstagare - om annat inte följer

av enskilt avtal, kollektivavtal eller förordning -

har rätt att fortsätta arbeta med bibehållet skydd

mot uppsägning utan saklig grund fram till 67 års

ålder. Personer över 65 år eller som uppnått den

lägre ålder som medför skyldighet att avgå med

ålderspension har däremot ett svagare

anställningsskydd såtillvida att de inte har rätt

till längre uppsägningstid än en månad och inte

heller företräde vid turordning.

I november 1991 tillsattes den s.k.

Pensionsarbetsgruppen, som bestod av representanter

för samtliga riksdagspartier. I fråga om rätten att

kvarstå i arbete efter 65 års ålder ansåg gruppen

att det i ett pensionssystem med flexibel

pensionsålder finns starka skäl för att ge de

försäkrade en möjlighet att fortsätta med

förvärvsverksamhet högre upp i åldern än vad som i

praktiken är möjligt. Gruppen påpekade att vissa

yrkeskategorier är avgångsskyldiga före 65 års

ålder, enligt gruppens uppskattning ca 40 000

personer. Frågan diskuterades om arbetsmarknadens

parter även fortsättningsvis borde få råda över

tidpunkten för avgångsskyldigheten och om man utan

lagstiftning kunde förvänta sig att parterna skulle

komma att höja den mer eller mindre allmänna gränsen

för avgångsskyldighet som ligger vid 65 år. Med ett

konstaterande att någon anpassning inte hade gjorts

i kollektivavtalen och att man inte var beredd att

låta frågan bero med en vädjan till parterna

föreslog pensionsarbetsgruppen att gränsen genom

tvingande lagstiftning i två steg skulle höjas till

67 år. Möjligheter till undantag skulle dock finnas

bl.a. av säkerhetshänsyn.

I den s.k. princippropositionen (prop.

1993/94:250) ansåg regeringen dock att höjningen av

åldersgränsen i första hand borde ske genom avtal

mellan arbetsmarknadens parter. Om det skulle visa

sig att parterna inte senast i början av år 1996

hade träffat sådana avtal borde det däremot bli

fråga om tvingande lagstiftning med möjlighet till

undantag för särskilda yrkesgrupper.

I enlighet med princippropositionen tillsattes en

genomförandegrupp med företrädare för de partier som

stod bakom principöverenskommelsen. Efter samråd med

Genomförandegruppen föreslog regeringen i 1997 års

budgetproposition en senareläggning av tidpunkten

för en eventuell tvingande reglering i LAS.

Möjligheten för parterna att träffa avtal skulle

förlängas till utgången av november månad 1997.

Anledningen till detta anstånd var dels den

situation som då rådde på arbetsmarknaden, dels

ståndpunkten att frågor om avgångsskyldighet

regleras smidigare i kollektivavtal än genom

tvingande lagstiftning.

I en departementspromemoria, (Ds 1999:39), lades

det under år 1999 förslag om höjd ålder för

avgångsskyldighet. I promemorian konstaterades att

en ändring av avtalen inte hade kommit till stånd.

Det var därför nödvändigt att reglera frågan genom

lagstiftning.

Enligt promemorian kan det diskuteras hur en sådan

lagstiftning skall utformas, vilket var anledningen

till att några olika alternativ redovisades,

nämligen en

1) helt tvingande bestämmelse,

2) tvingande bestämmelse med lagstadgade undantag,

3) huvudregel om rätt att kvarstå i anställningen

till 67 års ålder men möjlighet till undantag genom

kollektivavtal under vissa förutsättningar,

4) delvis tvingande lagstiftning,

5) ändring av avtalen genom lag.

I promemorian stannade man för alternativ 5, vilket

skulle genomföras med en ny bestämmelse i LAS, 32 a

§, om att avtal som föreskriver en avgångsskyldighet

mellan 65 och 67 år skall sakna verkan i den delen

och att det i stället enligt dessa avtal skall gälla

en avgångsskyldighet vid fyllda 67 år. I promemorian

konstaterades att den föreslagna förändringen kan

komma att påverka parternas pensionsavtal även i

andra delar än som avser åldersgränserna. Parterna

borde därför ges viss tid att anpassa avtalen. I

promemorian, som alltså lades fram under år 1999,

föreslogs att ändringen skulle träda i kraft den 1

januari 2001.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag om en ny tvingande

bestämmelse i LAS om rätt att stanna kvar i

anställningen till 67 års ålder. Bestämmelsen skall

träda i kraft den 1 september i år. Enligt en

övergångsbestämmelse skall kollektivavtal som

ingåtts före lagens ikraftträdande gälla trots den

nya tvingande bestämmelsen fram till dess att

avtalet löpt ut, dock längst till och med utgången

av år 2002. Åldersgränsen i LAS för när en

arbetstagare endast har rätt till en månads

uppsägningstid och inte längre har företrädesrätt

föreslås bli höjd från 65 till 67 år. Den nuvarande

regeln som ger möjlighet att viss-tidsanställa en

person som pensionerats ändras så att tidsbegränsad

anställning blir möjlig först vid 67 års ålder. På

motsvarande sätt föreslås att de nuvarande

föreskrifterna i den s.k. PISA-förordningen, som

reglerar tidpunkten för avgångsskyldighet för vissa

arbetstagare med icke-statlig anställning, tillämpas

utan hinder av den nya regeln i LAS till dess att

kollektivavtalet på det statliga området, PA-91,

löpt ut, dock längst till utgången av år 2002.

Den nuvarande åldersgränsen på 65 år för rätt till

läkarvårdsersättning, tandvårdsersättning respektive

ersättning för sjukgymnastik föreslås bli anpassad

till ändringen i LAS så att det blir möjligt för de

berörda yrkesgrupperna att arbeta upp till 67 års

ålder.

En person som arbetar och är försäkrad för

sjukpenning efter att ha fyllt 65 men inte 67 år och

till följd av arbetsskada får sin arbetsförmåga

nedsatt skall ha rätt till livränta enligt

bestämmelserna i lagen om arbetsskadeförsäkring.

Ersättningen skall kunna betalas ut längst till den

månad då personen fyller 67 år.

I övrigt innehåller propositionen bedömningar i

fråga om behovet av anpassningar av åldersgränserna

dels för rätt till arbetslöshetsersättning och för

möjligheten att delta i arbetsmarknadspolitiska

program m.m., dels vad avser sjukpenning,

rehabiliteringsersättning och förtidspension. I

dessa avseenden föreslås inte några förändringar.

I det följande behandlar utskottet de olika

frågorna i separata avsnitt. Utskottet uppehåller

sig huvudsakligen vid de frågeställningar som

berörts i de väckta motionerna.

Sammanfattning

I detta betänkande föreslår arbetsmarknadsutskottet

att riksdagen antar regeringens förslag i

proposition 2000/01:78 Rätt att arbeta till 67 års

ålder. Förslagen lämnas mot bakgrund av det nya

pensionssystemet och den överenskommelse som

träffats mellan de partier som står bakom

pensionsreformen. Innebörden är att en arbetstagare

skall ges möjlighet att fortsätta med förvärvsarbete

högre upp i åren än vad som hittills varit möjligt.

Genom en ny tvingande regel i lagen om

anställningsskydd (LAS) ges en arbetstagare rätt,

men inte skyldighet, att stanna kvar i anställningen

till 67 års ålder. Det kommer fortsättningsvis inte

att vara möjligt att träffa avtal om

avgångsskyldighet dessförinnan. Lagen föreslås träda

i kraft den 1 september 2001. Enligt en

övergångsbestämmelse skall kollektivavtal som

ingåtts före ikraftträdandet trots den nya regeln

gälla fram till dess att avtalet löpt ut eller

längst till utgången av år 2002. En motsvarande

övergångsbestämmelse föreslås i fråga om

föreskrifter om avgångsskyldighet som följer av den

s.k. PISA-förordningen.

Bestämmelsen i LAS som ger möjlighet till

tidsbegränsad anställning av den som pensionerats

eller fyllt 65 år ändras så att sådan anställning

blir tillåten först vid 67 års ålder.

Anställningsskyddet förstärks även på det sättet att

åldersgränsen för när en arbetstagare endast har

rätt till en månads uppsägningstid och inte längre

har företrädesrätt höjs från 65 till 67 år.

En person som drabbas av en arbetsskada efter att

ha fyllt 65 men inte 67 år skall ha rätt till

livränta enligt bestämmelserna i lagen om

arbetsskadeförsäkring. I enlighet med

socialförsäkringsutskottets yttrande i ärendet

föreslår utskottet en övergångsbestämmelse som anger

att den nya regeln inte skall tillämpas på

ersättning som avser tid före ikraftträdandet.

I fråga om socialförsäkringssystemet i övrigt

föreslås inga förändringar av nu gällande

åldersgränser. Några förändringar föreslås inte

heller i fråga om arbetslöshetsförsäkringen och de

arbetsmarknadspolitiska programmen.

För att göra det möjligt också för läkare,

sjukgymnaster, tandläkare och tandhygienister att

fortsätta förvärvsarbeta höjs åldersgränserna från

65 till 67 år för rätt till ersättning enligt lagen

om läkarvårdsersättning, lagen om ersättning för

sjukgymnastik och lagen om allmän försäkring. Med

anledning av en motion föreslår en utskottsmajoritet

(m, kd, c, fp, mp) att dessa åldersgränser i nästa

steg avskaffas helt. Regeringen bör återkomma med

ett sådant lagförslag. Mot detta reserverar sig

företrädarna för Socialdemokraterna och

Vänsterpartiet.

Vänsterpartiet yrkar avslag på flertalet av

förslagen i propositionen bl.a. med hänvisning till

vissa ILO-konventioner och traditionen på svensk

arbetsmarknad att låta parterna bestämma villkoren

genom kollektivavtal. Miljöpartiet anser att de

regler som berörs i propositionen bör anpassas till

en flexibel pensionsålder mellan 55 och 70 år.

I ärendet finns också ett yrkande av

Vänsterpartiet om upphävande av den LAS-regel som

gäller sedan årsskiftet och som innebär att

småföretag får göra vissa undantag från turordningen

vid uppsägning. Utskottsmajoriteten (m, kd, c, fp,

mp) föreslår att motionen avslås.

Vänsterpartiet följer upp sin motion i

reservationer. En gemensam reservation av

företrädarna för Socialdemokraterna och

Vänsterpartiet stöder kravet att

turordningsundantaget upphävs.

Propositionen

2000/01:78 vari yrkas

1. att riksdagen antar regeringens förslag till

lag om ändring i lagen (1982:80) om

anställningsskydd

2. att riksdagen antar regeringens förslag till

lag om ändring i lagen (1976:380) om

arbetsskadeförsäkring

3. att riksdagen antar regeringens förslag till

lag om ändring i lagen (1993:1651) om

läkarvårdsersättning

4. att riksdagen antar regeringens förslag till

lag om ändring i lagen (1993:1652) om ersättning för

sjukgymnastik.

5. att riksdagen antar regeringens förslag till

lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän

försäkring.

Följdmotioner

2000/01:A13 av Maria Larsson m.fl. (kd) vari yrkas

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om rätt för

lönebidragsanställda att arbeta till 67 års ålder.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en utredning om ett

uthålligt arbetsliv.

2000/01:A14 av Margareta Andersson m.fl. (c) vari

yrkas

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att lönebidraget

skall utges upp till 67 års ålder.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om anpassningar i

socialförsäkringssystemet beträffande sjukpenning,

rehabiliteringsersättning och förtidspension.

2000/01:A15 av Cristina Husmark Pehrsson (m) vari

yrkas Riksdagen tillkännager för regeringen vad i

motionen anförs om att avskaffa åldersgränserna för

att erhålla läkarvårdsersättning,

tandvårdsersättning och ersättning för

sjukgymnastik.

2000/01:A16 av Mikael Odenberg m.fl. (m) vari yrkas

Riksdagen beslutar anta regeringens förslag till lag

om ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd

med ändring av 32 a § i enlighet med vad som anförs

i motionen.

2000/01:A17 av Hans Andersson m.fl. (v) vari yrkas

1. Riksdagen avslår regeringens förslag till

ändring i lagen om anställningsskydd gällande

avgångsskyldighet.

2. Riksdagen beslutar att upphäva tidigare beslut

om att arbetsgivare i företag med färre än tio

anställda kan undanta två anställda vid upprättandet

av turordningslista enligt LAS.

3. Riksdagen avslår regeringens förslag till avtal

om tidsbegränsad anställning när en arbetstagare

fyllt 67 år.

4. Riksdagen beslutar att återinföra krav på att

central facklig organisation skall godkänna avsteg

från turordningslista vid uppsägning som berör

person äldre än 57 år.

5. Riksdagen avslår regeringens förslag till lag

om ändring i lagen om läkarvårdsersättning.

6. Riksdagen avslår regeringens förslag till lag

om ändring i lagen om ersättning för sjukgymnastik.

7. Riksdagen avslår regeringens förslag till lag

om ändring i lagen om allmän försäkring.

2000/01:A18 av Barbro Feltzing m.fl. (mp) vari yrkas

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om flexibel

pensionsålder mellan 55 och 70 år.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att anpassa övriga

lagändringar som föreslås i propositionen till

åldersspannet 55-70 år.

Motioner från allmänna motionstiden

2000/01:So539 av Kenneth Johansson m.fl. (c) vari

yrkas

7. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag om förändringar av de arbetsrättsliga

reglerna så att det blir möjligt att delta i

arbetslivet till 67 års ålder.

Utskottets överväganden

Allmänna frågor med anknytning till

pensionssystemet och möjligheten att

arbeta till 67 års ålder

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker dels en motion (mp) om

att det bör införas en flexibel pensionsålder

mellan 55 och 70 år och att de lagändringar

som behandlas i detta ärende bör anpassas

till detta, dels en motion (kd) om att det

bör tillsättas en utredning om ett uthålligt

arbetsliv för att göra det möjligt att stanna

kvar i arbetslivet.

Jämför reservation 1 (mp).

Motioner

Kristdemokraterna påminner i sin kommittémotion A13

om att partiet länge krävt att regeringen skall

underlätta för människor att delta på

arbetsmarknaden på ett mer flexibelt sätt. De

framhåller att önskemålen om arbetstid ser olika ut

under olika delar av livet. Detta borde återspeglas

i en utökad frihet för var och en att välja tidpunkt

för pension. Propositionen är enligt

Kristdemokraterna ett steg i rätt riktning, men för

att i praktiken göra det möjligt för människor att

kunna välja att arbeta längre krävs ett hållbart

arbetsliv. Det måste vara möjligt att bedriva

studier under perioder av det aktiva arbetslivet och

det måste vara möjligt att kombinera arbetslivet med

ett aktivt föräldraskap. Kristdemokraterna anser att

partiets förslag om barnomsorgskonto eller

vårdnadsbidrag skulle skapa bättre förutsättningar.

Regeringen bör tillsätta en utredning om ett

uthålligt arbetsliv (yrkande 1).

I motion A18 hänvisar Barbro Feltzing (mp) till

Miljöpartiets kritik av det nya pensionssystemet,

som partiet anser vara djupt orättvist eftersom de

som av olika skäl behövt arbeta deltid,

huvudsakligen kvinnor, får betydligt mindre

pensionsrätt och slutlig pension än andra. Somliga

är trötta och utslitna redan vid 55 års ålder, medan

andra har mycket att ge även efter 65 år. Därför bör

man ha en flexibel pensionsålder mellan 55 och 70 år

med rätt till garantipension från 55 år och med en

återinförd rätt till delpension. Partiet tar avstånd

från tanken på att höja den allmänna pensionsåldern

till 67 år. I stället bör man genom

arbetstidsförkortning och annan flexibilitet i

arbetslivet göra det attraktivt för dem som faktiskt

vill fortsätta att arbeta i högre ålder. Den

enskilde skall ha rätt att själv kunna välja att

arbeta vidare och detta ända upp till 70 års ålder.

De lagar som berörs i ärendet bör i enlighet med

detta anpassas till en flexibel pensionsålder mellan

55 och 70 år (yrkandena 1 och 2).

Socialförsäkringsutskottets yttrande

Socialförsäkringsutskottets yttrande innehåller

inledningsvis en redogörelse för det nya

ålderspensionssystemet. Utskottet framhåller att det

rent allmänt är både angeläget och önskvärt att det

skall vara möjligt för den som så vill att arbeta i

vart fall till 67 års ålder eftersom den

inkomstgrundade ålderspensionen i det nya systemet,

till skillnad från ATP-systemet, grundas på

livsinkomstprincipen. I och med övergången till det

nya ålderspensionssystemet är det sannolikt att

vissa personer kommer att vilja fortsätta att

förvärvsarbeta även efter 65 år för att förbättra

pensionen. Förslaget i propositionen är positivt i

den meningen att det kommer att ge dessa människor

en möjlighet att förbättra sin pension.

Socialförsäkringsutskottet påpekar att det även i

fortsättningen kommer att finnas en rätt till

garantipension från 65 års ålder på samma sätt som i

dag, liksom förtidspension eller motsvarande för den

som av medicinska orsaker blir arbetsoförmögen före

65 års ålder. - Vad avser kravet i motion A18 om en

flexibel pensionsålder mellan 55 och 70 år

konstaterar utskottet att inkomstgrundad

ålderspension kan tas ut från 61 års ålder, medan

garantipension får tas ut fr.o.m. 65 år och detta

även om den bara utges som en utfyllnad. Någon

högsta åldersgräns för att påbörja uttag av

inkomstgrundad ålderspension eller garantipension

finns inte, men pension betalas senast ut fr.o.m.

den månad då den pensionsberättigade fyller 70 år om

denne inte begärt något annat.

Socialförsäkringsutskottet påpekar att de nu

redovisade åldersgränserna är helt i enlighet med

riksdagens beslut i juni 1998 när förslaget till ett

nytt ålderspensionssystem antogs. Mot den bakgrunden

och då det reformerade ålderspensionssystemet

inrymmer en hög grad av flexibilitet finner

utskottet inte skäl att ställa sig bakom kravet på

en sänkning av pensionsåldern till 55 år.

Utskottet

Utskottet tar först ställning till Barbro Feltzings

(mp) motion A18. Motionen utgår från Miljöpartiets

kritiska inställning till det redan beslutade nya

ålders-pensionssystemet, medan propositionens

förslag bygger på det nya systemet. Enligt

utskottets mening kan det inte komma i fråga att nu

gå ifrån det i bred politisk enighet antagna

ålderspensionssystemet. Med anledning av motionens

krav på en flexibel pensionsålder mellan 55 och 70

år kan arbetsmarknadsutskottet liksom

socialförsäkringsutskottet konstatera att det nya

pensionssystemet gör det möjligt att ta ut

inkomstgrundad ålderspension från 61 års ålder,

medan garantipension kan tas ut fr.o.m. 65 år och

detta även om den bara utges som utfyllnad. Någon

högsta åldersgräns för att påbörja uttag av

inkomstgrundad ålderspension finns inte, men pension

betalas senast ut från den månad då den

pensionsberättigade fyller 70 år om denne inte begär

något annat. En hög grad av flexibilitet finns

alltså inbyggd i systemet. Utskottet delar

socialförsäkringsutskottets uppfattning att en

sänkning av pensionsåldern till 55 år, som föreslås

i motionen, är uteslutet med hänsyn till att antalet

pensionärer blir alltfler i förhållande till antalet

yrkesverksamma och att stora pensionsavgångar kan

förväntas inom några år. Som framhålls i yttrandet

ökar dessutom medellivslängden med den påföljden att

pension för varje pensionär genomsnittligt sett

skall betalas ut under fler år. Andelen

yrkesverksamma bör i stället öka, och framför allt

bör de yrkesverksamma kunna vara kvar i

förvärvslivet längre, vilket är en av huvudtankarna

bakom den nu behandlade propositionen. Genom att

minska hindren för dem som vill och kan arbeta

längre än till 65 års ålder kan även en kommande

brist på arbetskraft motverkas, vilket är av största

betydelse för att inte tillväxten och välfärden

skall hotas på sikt. Med det anförda avstyrker

utskottet motion A18 yrkandena 1 och 2.

Utskottet kan ansluta sig till stora delar av det

som framförs i Kristdemokraternas motion A13 om att

arbetslivet blir alltmer krävande och att människors

val att arbeta längre i praktiken förutsätter ett

hållbart arbetsliv. Liksom Kristdemokraterna anser

utskottet att arbetsmarknadens parter måste arbeta

för att arbetslivets förutsättningar ställs i

relation till människors begränsningar så att både

fysisk och psykisk förslitning motverkas. Utskottet

har inte heller någon annan uppfattning i fråga om

möjligheterna att kombinera arbetsliv med familjeliv

och fritid och om att kunna varva studier och

arbetsliv. Ohälsan i arbetslivet är ett stort

problem, och krafter måste satsas på att finna

metoder att förbättra arbetsmiljön. I sammanhanget

kan utskottet hänvisa till den öppna utfrågning som

utskottet arrangerade för någon tid sedan för att få

en bättre bild av vad problemen består i. Med

anledning av motionens krav på en utredning kan

utskottet hänvisa till den arbetsgrupp inom

Näringsdepartementet som har till uppgift att ta

fram en handlingsplan på arbetsmiljöområdet.

Gruppen, som påbörjade sitt arbete i början av förra

året, består av tjänstemän inom Regeringskansliet

och experter från bl.a. Arbetsmiljöverket och

Arbetslivsinstitutet. En referensgrupp med

representanter för arbetsmarknadens parter är knuten

till gruppen. Gruppen har hittills i en delrapport

(Ds 2000:54) ställt samman statistik och olika

undersökningar om sambandet mellan långa

sjukskrivningar och den ökade stressen och

arbetsbelastningen i arbetslivet. Arbetsgruppens

arbete har utgått från ett helhetsperspektiv. Enligt

vad utskottet erfarit kommer gruppen att inom kort

att lägga fram sina förslag till regeringen i en

slutrapport. Bland annat kommer det att finnas ett

förslag om en trepartsdialog mellan regeringen/de

statliga verken, arbetsgivare och arbetstagare där

det övergripande målet är att komma fram till ett

åtgärdsprogram för att på lång sikt råda bot på den

negativa stressen i arbetslivet. Några frågor som

bedöms vara lämpliga att ta upp i denna

trepartsdialog är individuellt anpassade

arbetstider, inflytande, delaktighet,

kunskapsspridning och certifiering av

arbetsmiljöarbetet. Enligt uppgift kommer gruppen

också att föreslå en översyn av vissa bestämmelser i

arbetsmiljölagen och medbestämmandelagen. Utskottet

kan också nämna att regeringen i slutet av mars gav

Statskontoret i uppdrag att utreda hur ett mer

effektivt utnyttjande av företagshälsovård skall

kunna medverka till att förebygga ohälsa på

arbetsplatserna. Med detta kan utskottet konstatera

att det redan pågår ett brett upplagt arbete på

området. Något uppdrag till regeringen att tillsätta

en utredning kan inte anses erforderligt. Motion A13

yrkande 2 avstyrks.

Ny regel i LAS om rätt att stanna

kvar i anställningen

Utskottets förslag i korthet

I enlighet med principerna i det nya

ålderspensionssystemet som bygger på den s.k.

livsinkomstprincipen skall det göras möjligt

för arbetstagare att arbeta upp till 67 års

ålder. Utskottet tillstyrker regeringens

förslag att detta skall genomföras med en ny

tvingande regel i LAS som ger arbetstagaren

rätt att stanna kvar i anställningen till 67

års ålder. Enligt en övergångsbestämmelse

skall kollektivavtal som ingåtts före

ikraftträdandet den 1 september 2001 gälla

utan hinder av den nya regeln, dock längst

till och med utgången av år 2002. Detta

innebär att utskottet avstyrker

Vänsterpartiets motion om avslag på

propositionen i denna del. Utskottet kan inte

heller biträda Moderaternas motion där man

förordar en annan modell för att genomföra

möjligheten att arbeta längre.

Jämför reservation 2 (v).

Propositionen

Regeringen konstaterar att parterna inte har försökt

reglera frågan om möjlighet att kvarstanna i

anställningen till 67 års ålder, trots att frågan

varit aktuell och diskuterats vid flera tillfällen

sedan början av 1990-talet. Regeringen ser det

därför som nödvändigt att nu genomföra förändringen

genom lagstiftning. Regeringen framhåller att den

vid flera tillfällen har klargjort att frågan om en

möjlighet att stanna kvar i anställningen till 67

års ålder är bäst lämpad att lösas genom

kollektivavtal.

Arbetstagare skall ges ökat anställningsskydd

genom att det införs en tvingande reglering i LAS.

Den nya regeln, 32 a §, innebär att en arbetstagare

skall ha rätt att kvarstå i anställningen till

utgången av den månad då han eller hon fyller 67 år.

Möjligheten för arbetstagaren att arbeta till 67 års

ålder och därmed kunna utöka pensionen skall vara en

rättighet för den enskilde individen. Det är alltså

inte fråga om en skyldighet att arbeta till denna

ålder. I framtiden kommer det inte att vara möjligt

att träffa överenskommelse, vare sig genom

kollektivavtal eller enskilt avtal, om skyldighet

att lämna anställningen före 67 års ålder. Det

kommer däremot att vara möjligt att träffa avtal om

ålder för när arbetstagaren har rätt att lämna

anställningen med pension.

För arbetstagaren innebär regleringen en möjlighet

till uppsägning när han eller hon inte längre vill

kvarstå i anställningen. För arbetsgivaren innebär

den att det ställs krav på saklig grund om

arbetsgivaren anser att arbetstagaren av åldersskäl

inte bör kvarstå i anställningen. Till skillnad från

vad som gäller i dag enligt kollektivavtal eller den

s.k. PISA-förordningen om ålder för avgång får en

bedömning göras av varje enskild arbetstagares

arbetsförmåga i det fall att arbetsgivaren inte

önskar att arbetstagaren skall kvarstå i

anställningen.

I frågan hur en reglering skulle förhålla sig till

Europarådets sociala stadga resp. vissa ILO-

konventioner (Internationella arbetsorganisationen)

gör regeringen bedömningen att en helt tvingande

lagstiftning inte skulle strida mot dessa

internationella åtaganden.

Några undantag från den tvingande regeln skall

inte kunna göras. På det sättet skall det tydligt

framgå att det är fråga om en rättighet för

arbetstagaren. Det innebär att varje arbetstagare,

även om det för närvarande gäller lägre ålder för

avgångsskyldighet än 65 år, får en möjlighet att

själv avgöra om han eller hon vill utnyttja sitt

anställningsskydd och tjäna in pension under längre

tid än vad som är möjligt i dag. Möjligheten att

göra undantag för vissa yrkesgrupper med lägre ålder

för avgångsskyldighet avvisas bl.a. med hänvisning

till svårigheter att utforma en sådan reglering.

Den nya tvingande lagregeln föreslås träda i kraft

den 1 september i år. Med hänvisning till att det är

angeläget med ett tämligen snabbt genomslag för den

nya regleringen och för att undanröja den osäkerhet

som kan finnas om avtalens löptider föreslås att den

tvingande bestämmelsen gäller framför

kollektivavtalsreglering från och med den 1 januari

2003. De kollektivavtal som i dag reglerar

tidpunkten för avgångsskyldighet och som inte löpt

ut vid utgången av år 2002 kommer därmed att sakna

verkan i den delen. En motsvarande

övergångsbestämmelse föreslås i fråga om den

förutnämnda PISA-förordningen.

Den särskilda övergångsbestämmelsen tar bara sikte

på kollektivavtal. Någon övergångsbestämmelse i

fråga om enskilda avtal om ålder för

avgångsskyldighet som träffats före ikraftträdandet

bör inte införas enligt propositionen. Dessa avtal

gäller alltså även efter ikraftträdandet.

Motionerna

Två motioner avser denna del av propositionen.

Moderaterna förordar i kommittémotionen A16 en annan

modell för att genomföra en högre ålder för

avgångsskyldighet medan Vänsterpartiet i

kommittémotionen A17 (yrkande 1) yrkar avslag på

propositionen i denna del. Motion So539 av Kenneth

Johansson m.fl. (c) från den allmänna motionstiden

2000 efterlyser ändringar i de arbetsrättsliga

reglerna för att göra det möjligt att delta i

arbetslivet till 67 års ålder (yrkande 7).

Vänsterpartiet, som hänvisar till synpunkter som

framkommit vid remissbehandlingen, anser att den

metod som regeringen valt innebär att

kollektivavtalets ställning ifrågasätts. Partiet

säger sig vara oroligt för det nya pensionssystemets

effekter för stora grupper löntagare som riskerar

att få en dålig pension, men anser inte att

lösningen på problemet är att riva upp

kollektivavtalen. I motionen pekar man på de tvister

som den nya regleringen kan leda till - det blir

ingen värdig avgång när arbetsgivaren tvingas dra

fram allt negativt om den anställde. Även anställda

med anställningsstöd, lönebidrag och skyddat arbete

riskerar sådana tvister. Partiet pekar också på

konsekvenserna på kulturområdet när det blir

domstolens sak att avgöra om konstnärens

prestationer är så dåliga att det finns saklig grund

för uppsägning.

Moderaterna instämmer i de syften som ligger till

grund för propositionen och anser liksom regeringen

att åldern för avgångsskyldighet bör höjas till 67

år. Det är enligt motionen viktigt att den som kan,

vill och orkar ges rätten att arbeta ytterligare ett

par år. Partiet beklagar att frågan inte har kunnat

lösas avtalsvägen och delar regeringens uppfattning

att det nu är nödvändigt med lagstiftning. Däremot

anser Moderaterna att regeringen givit

lagstiftningen en mindre lämplig utformning. Partiet

ser stora fördelar med den lösning som presenterades

i departementspromemorian (Ds 1999:39), dvs. en

lagregel som innebär att avtal som föreskriver en

avgångsskyldighet mellan 65 och 67 år skall sakna

verkan i den delen och att det enligt dessa avtal i

stället skall gälla en avgångsskyldighet vid fyllda

67 år. Skälen är enligt motionen följande. För det

första påverkar en sådan lagändring bara de

arbetstagare som egentligen åsyftas, nämligen de som

med nu gällande avtal är tvingade att avgå vid 65

års ålder. Däremot berörs inte de yrkeskategorier

som har en enligt avtal tidigare avgångsskyldighet,

såsom militärer, brandmän, flygledare och viss

konstnärlig personal. Det blir därmed ett mindre

ingrepp i kollektivavtalen än enligt regeringens

förslag. För det andra är det en fördel att man med

en sådan regel undviker att skriva in tidpunkten för

avgångsskyldighet i lagen om anställningsskydd. Man

kan därmed behålla den avtalsfrihet som nu råder

beträffande möjligheten att träffa såväl

kollektivavtal som andra avtal om avgångsskyldighet.

Det blir bara i åldersskiktet 65 till 67 år som

avtalsfriheten inskränks. Partiet konstaterar att

regeringens modell innebär att det blir förbjudet

inte bara att träffa kollektivavtal om en annan

tvingande avgångsålder än 67 år, utan också att

träffa enskilda avtal mellan arbetstagare och

arbetsgivare med sådant innehåll. Propositionen

leder även till en kraftigt höjd ålder för

avgångsskyldighet för grupper som i dag, på goda

grunder, har avtal om lägre avgångsålder än 65 år.

Regeringens lagförslag tvingar fram en ordning där

långvariga anställningsförhållanden måste brytas

genom uppsägning, vilket i sin tur ytterst leder

till tvister i domstol.

Utskottet

Rättsliga utgångspunkter

Det förenklade förfarandet enligt 33 § LAS i samband

med avgång med pension är ett undantag från lagens

huvudregel att en anställning som gäller tills

vidare bringas att upphöra genom uppsägning (4 §

andra stycket). Bakgrunden är kravet i 7 § att en

uppsägning från arbetsgivarens sida skall vara

sakligt grundad. Som huvudprincip gäller att ålder

inte i och för sig utgör saklig grund för

uppsägning, men ålder utgör däremot grund för

pensionering när den för yrket gällande

pensionsåldern har uppnåtts. Genom att knyta

upphörandet av anställningen till åldern för

avgångsskyldighet enligt avtal eller till den

kompletterande åldersregeln behövs alltså enligt

nuvarande reglering ingen saklig grund-prövning för

anställningens upphörande i dessa fall.

Vad avser frågan om en ny lags tillämplighet på

äldre rättsförhållanden innebär de allmänna

principerna i svensk rätt på civilrättens område att

materiella regler normalt blir tillämpliga endast på

sådana rättsförhållanden som uppkommer efter den nya

lagens ikraftträdande. Tvingande regler har ibland

fått slå igenom även på bestående rättsförhållanden,

men där har den största restriktivitet iakttagits

(prop. 1975/76:105). På arbetsrättens område har

man dock ibland låtit dispositiva lagregler få

retroaktiv verkan på ingångna avtal. Så skedde bl.a.

vid införandet av medbestämmandelagen 1975 och i

fråga om 1979 års jämställdhetslag men däremot inte

i samband med 1982 års anställningsskyddslag. Vid

genomförandet 1993 av förlängda avtalstider för

viss-tidsanställning vid arbetsanhopning och för

provanställning föreskrevs att kollektivavtal som

ingåtts före ikraftträdandet skulle vara utan verkan

till den del som avtalet innehöll bestämmelser om

kortare avtalstider, såvida inte avtalet tillkommit

i syfte att göra avsteg från de nya reglerna. I

lagstiftningsärendet uttalade Lagrådet, vilket

återgavs av arbetsmarknadsutskottet vid behandlingen

av förslagen, att det numera fick anses vara stadgad

lagstiftningspraxis på det arbetsrättsliga området

att dispositiva lagregler ges retroaktiv inverkan på

äldre avtalsbestämmelser, under förutsättning att

det befinns angeläget att de nya lagreglerna får ett

snabbt genomslag på hela arbetsmarknaden.

Den sistnämnda metoden för att genomföra ny

lagstiftning kritiserades 1994 i ett enhälligt

yttrande av ILO:s styrelse, som uppmanade regeringen

att i framtiden avstå från lagstiftning som på detta

sätt ingriper i kollektivavtalen.

Ställningstagande

Utskottet tar först upp Vänsterpartiets yrkande i

motion A17 om avslag på förslaget om ändring i LAS i

fråga om ålder för avgångsskyldighet. Partiets

kritik går ut på att man, genom att göra den nya

lagregeln tvingande och genom att de kollektivavtal

som står i strid med den nya bestämmelsen efter en

tid blir ogiltiga, bryter mot svensk tradition och

mot ILO-konventioner.

Utskottet vill till en början understryka den

viktiga principen i det nya pensionssystemet att det

skall vara möjligt att påverka pensionens storlek

genom arbete under betydligt längre tid än tidigare.

Frågan är enligt utskottets mening av stor dignitet

och av stort samhällsintresse. För att denna

möjlighet skall bli verklig för en större grupp

måste vissa hinder minska. De nuvarande

åldersgränserna för avgångsskyldighet i

kollektivavtalen är ett sådant hinder.

Liksom regeringen anser utskottet att frågan är

bäst lämpad att lösas genom kollektivavtal, och det

är därför att beklaga att parterna inte gjort några

försök att reglera frågan trots att den varit

aktuell och diskuterats i mer än tio år. Det är

riktigt som Vänsterpartiet framhåller att man i

Sverige under lång tid låtit arbetsmarknadens parter

avtala om villkoren på arbetsmarknaden och att

tvingande lagstiftning har undvikits. Denna princip

är dock inte utan undantag. Vissa regler har

parterna inte rätt att förfoga över. Det gäller

grundläggande principer som arbetstagarbegreppet,

kravet på saklig grund för uppsägning och skyddet

mot vissa former av diskriminering.

Ingrepp i gällande kollektivavtal bör enligt

utskottets mening undvikas så långt som möjligt.

Även ingrepp i enskilda avtal bör undvikas. I

enlighet med de allmänna principerna för ny

lagstiftnings inverkan på redan ingångna avtal borde

därför en reglering inte få effekt på gällande

kollektivavtal utan få genomslag när tiden för

avtalen löpt ut. Utskottet kan dock liksom

regeringen konstatera att kollektivavtalen kan vara

formulerade på många olika sätt och med olika

förlängningsklausuler som kan göra det svårt att

utläsa när avtalen löper ut. Om man ansluter sig

till pensionssystemets principer och till att det

skall vara möjligt för den enskilde att kunna arbeta

i högre ålder blir det därför ofrånkomligt att i det

läge som nu råder sätta avtal åt sidan som begränsar

denna möjlighet och rättighet för den enskilde

arbetstagaren. Utskottet vill understryka att det

fortfarande kommer att vara möjligt att i avtal

bestämma ålder för när en arbetstagare har rätt att

avgå med pension.

När det gäller Moderaternas förslag i motion A16

om hur den höjda åldersgränsen bör åstadkommas vill

utskottet framföra följande.

Det kan diskuteras hur en möjlighet för

arbetstagaren att stanna kvar i anställningen bäst

genomförs i lagstiftningen, det visar inte minst de

olika modeller som beskrivits i 1999 års

departementspromemoria. Att beakta i sammanhanget är

hur lagstiftningen förhåller sig till de

internationella konventioner som Sverige är bundet

av och som berörs i propositionen, dvs. Europarådets

sociala stadga och ILO-konventionerna nr 98 om

tillämpning av principerna för organisationsrätten

och den kollektiva förhandlingsrätten resp. nr 154

om främjandet av kollektiva förhandlingar.

Moderaternas förslag, som motsvarar det ovan vid

5) beskrivna alternativet att ändra avtalen genom

lag, tar enbart sikte på sådana avtal som

föreskriver avgångsskyldighet mellan 65 och 67 års

ålder och innebär att avtalen skall vara utan verkan

i den delen. I stället skall avgångsskyldighet gälla

från den dag arbetstagaren fyller 67 år. Fördelen

med en sådan modell skulle vara dels att den bara

påverkar dem som med nu gällande avtal är tvingade

att avgå vid 65 år men inte de yrkeskategorier som

har en avtalad tidigare avgångsskyldighet, dels att

man undviker att i lagen skriva in själva tidpunkten

för avgångsskyldigheten. På detta sätt menar

Moderaterna att ingreppet i kollektivavtalen

minimeras.

Utskottet delar regeringens bedömning att en helt

tvingande lagstiftning torde stå i bättre

överensstämmelse med internationella åtaganden än

ett ingrepp i gällande kollektivavtal på det sätt

som förordas i departementspromemorian och i

Moderaternas motion. Det finns skäl att uppmärksamma

att detta även var den svenska ILO-kommitténs

uppfattning under remissbehandlingen. Även om en

sådan reglering i viss mening blir mer ingripande i

det rådande systemet kan den rimligen inte antas

strida mot de internationella åtagandena. Som sägs i

propositionen kan avsikten med konventionerna inte

vara att en stat i och med ratificeringen för all

framtid avhänder sig möjligheten att lagstifta inom

ett område som tidigare varit lämnat åt parterna att

reglera. Det skulle i så fall innebära att en stat

fråntogs möjligheten att lagstifta även i en fråga

av mycket starkt intresse. T.ex. skulle ett krav i

lag på saklig grund för uppsägning kunna få stå

tillbaka för en äldre avtalsreglering med avvikande

innehåll.

Det finns skäl att uppmärksamma att det

lagstiftningsärende som 1994 föranledde kritik från

ILO skilde sig från det nu behandlade ärendet. Det

var den gången inte fråga om att införa tvingande

lagstiftning utan om att ändra dispositiv

lagstiftning. Övergångsbestämmelsen innebar att

kollektivavtal som ingåtts före ikraftträdandet

undanröjdes till den del de innebar kortare

avtalstider än de nya lagreglerna medgav. Det

uttalade syftet var att lagändringarna skulle få

snabbt genomslag. Om avtalen däremot hade tillkommit

för att utgöra avsteg från de nya reglerna skulle de

gälla.

Även om bedömningen är att den nu föreslagna

regleringen inte strider mot ILO-konventionerna kan

det naturligtvis inte med säkerhet sägas att det

förhåller sig så. Med anledning av den tveksamhet

som Lagrådets yttrande ger uttryck för vill

utskottet som sin mening uttala att de eventuella

betänkligheterna mot att låta den nya lagstiftningen

sätta ingångna avtal åt sidan i vart fall borde bli

mindre med den av regeringen föreslagna modellen,

som innebär att avtalet ersätts av en rättighet för

arbetstagaren att vara kvar i anställningen, än med

den alternativa metod som Moderaterna förespråkar.

I sammanhanget finns det också skäl att

uppmärksamma att ILO-kommittén sett det som en brist

att departementspromemorians förslag skulle utesluta

vissa grupper från möjligheten att vara kvar i

anställningen, vilket skulle stå i strid med

bestämmelserna i ILO:s rekommendation nr 162

angående möjlighet till flexibel pensionsålder. En

annan fördel med en tvingande regel utan undantag är

att ingen yrkesgrupp särbehandlas i förhållande till

någon annan.

Såväl Moderaterna som Vänsterpartiet framhåller

att en tvingande reglering av åldern för

avgångsskyldighet kommer att medföra tvister när

anställningsförhållanden måste brytas genom

uppsägning före 67 års ålder. Utskottet anser liksom

regeringen att denna konsekvens måste accepteras,

men som sägs i propositionen är det svårt att bedöma

i vilken utsträckning detta kommer att bli fallet.

Redan med nuvarande reglering kan det dock uppkomma

fall när saklig grund-frågan ställs på sin spets i

förhållande till äldre personer, t.ex. om en

arbetsgivare har försummat att tillämpa den

särskilda avgångsregeln. Liksom i andra

uppsägningsfall får det ankomma på domstolarna att

närmare utveckla innebörden av kravet på saklig

grund i de fall som kommer under deras prövning.

Sammanfattningsvis kan utskottet inte biträda vare

sig Vänsterpartiets yrkande om avslag på

propositionen i denna del eller Moderaternas förslag

om en alternativ regel. Motionerna A17 yrkande 1

(v) och A16 (m) avstyrks därmed.

När det gäller själva tidpunkten för

ikraftträdandet delar utskottet regeringens

uppfattning att det är angeläget med ett tämligen

snabbt genomslag för den nya regleringen. Från och

med ingången av år 2003 kommer möjligheten att

arbeta till 67 års ålder att ha direkt betydelse för

den som omfattas av det nya pensionssystemet.

Utskottet finner det rimligt att den tvingande

regleringen gäller framför

kollektivavtalsregleringen från och med den 1

januari 2003.

Som redovisats ovan avser den särskilda

övergångsbestämmelsen bara kollektivavtal. Avsikten

är att enskilda avtal om ålder för avgångsskyldighet

som träffats före lagens ikraftträdande skall gälla

även fortsättningsvis i enlighet med de allmänna

principerna i svensk rätt att materiella regler

normalt blir tillämpliga endast på rättsförhållanden

som uppkommer efter den nya lagens ikraftträdande

(propositionen s. 32 resp. 45).

Utskottet vill till sist göra några påpekanden.

Rätten att kvarstå i anställningen till 67 års ålder

gäller enligt den nya paragrafen "om inte annat

följer av denna lag". I propositionen exemplifieras

detta med att det föreligger saklig grund för

uppsägning eller grund för avskedande. Utskottet

vill i tydlighetens intresse tillägga att rätten att

stanna kvar till 67 år självfallet inte heller

gäller om arbetstagaren har en tillåten

tidsbegränsad anställning med kortare avtalstid.

33 § skall enligt propositionen alltjämt vara

dispositiv för parterna. Enligt den nya lydelsen av

paragrafens första stycke kan arbetsgivaren tillämpa

det förenklade förfarandet vid utgången av den månad

då arbetstagaren fyller 67 år, inte som för

närvarande även när arbetstagaren uppnår åldern för

avgångsskyldighet enligt avtal. Det finns enligt

utskottets mening skäl att klargöra att

dispositiviteten inte kan utnyttjas för att avtala

om en lägre ålder för det förenklade förfarandet.

Detta skulle ju i så fall stå i strid med den

tvingande regleringen i 32 a §.

Med det anförda ställer sig utskottet bakom

regeringens förslag om rätt att stanna kvar i

anställningen till 67 års ålder. Utskottet ansluter

sig också till förslaget i fråga om sådan

avgångsskyldighet som följer av den s.k. PISA-

förordningen. Motion So539 yrkande 7 (c) får anses

tillgodosedd med utskottets ställningstagande.

Andra ändringar i lagen om

anställningsskydd

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker regeringens förslag om

förstärkt anställningsskydd för äldre.

Åldersgränsen för när avtal om tidsbegränsad

anställning skall vara tillåtet höjs från 65

till 67 år. Åldersgränsen för när en

arbetstagare bara har rätt till en månads

uppsägningstid höjs på motsvarande sätt. Den

högre åldersgränsen skall även gälla i fråga

om tidpunkten för när en arbetstagare inte

längre har företrädesrätt i samband med

turordning m.m.

Utskottet avstyrker Vänsterpartiets yrkande

om avslag på förslaget om tidsbegränsad

anställning.

Utskottet avstyrker även ett förslag från

Vänsterpartiet om att upphäva

turordningsundantaget för företag med färre

än tio anställda. Detsamma gäller

Vänsterpartiets yrkande om att återinföra

kravet på centralt fackligt godkännande av

vissa turordningsavtal för äldre. Jämför

reservationerna 3 (v), 4 (s, v) och 5 (v).

Propositionen

I propositionen föreslås vissa andra ändringar i

lagen om anställningsskydd till följd av den nya

bestämmelsen i 32 a § om rätt att kvarstå i

anställningen till 67 år.

För närvarande gäller enligt 5 § att det är

möjligt att träffa avtal om tidsbegränsad

anställning efter det att arbetstagaren har uppnått

den ålder som medför skyldighet att avgå med

ålderspension. Om någon sådan avgångsskyldighet inte

finns är detta möjligt sedan arbetstagaren fyllt 67

år. Enligt förslaget i propositionen slopas

anknytningen till avgångsskyldigheten. I enlighet

med att det fortsättningsvis inte blir möjligt att

träffa avtal om avgångsskyldighet för 67 års ålder

föreslås att möjligheten att avtala om tidsbegränsad

anställning skall gälla personer som fyllt 67 år.

Regeln skall även fortsättningsvis vara dispositiv.

Den skall liksom övriga förslag träda i kraft den 1

september i år. Någon särskild övergångsbestämmelse

föreslås inte.

Enligt nuvarande reglering i 33 § tredje stycket

har en arbetstagare som fyllt 65 år eller uppnått

åldern för avgångsskyldighet enligt avtal ett

svagare anställningsskydd såtillvida att

arbetstagaren inte har rätt till längre

uppsägningstid än en månad och inte heller

företrädesrätt i samband med turordning vid

uppsägning på grund av arbetsbrist (22 §), vid

återanställning (25 §) eller vid anställning med

högre sysselsättningsgrad (25 a §) och inte heller

den särskilda företrädesrätt som kan tillkomma

arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga (23 §).

Regeringen föreslår att den nu berörda åldersgränsen

höjs till 67 år. Bestämmelsen skall även

fortsättningsvis vara dispositiv för parterna.

Motion

Vänsterpartiet yrkar i sin motion A17 avslag på

förslaget om höjd ålder för möjligheten att träffa

avtal om tidsbegränsad anställning. I motionen

hänvisas till att en bestämmelse som anknyter till

ålder kan leda till att den som pensioneras tidigare

får svårare att få arbete (yrkande 3).

Regeringsförslaget om att undanröja kollektivavtalen

tillsammans med andra regler i lagen innebär en

försvagning av anställningsskyddet för de äldre.

Därför bör turordningsundantaget för små företag

undanröjas (yrkande 2) och kravet på centralt

godkännande för avsteg från turordningslistan vid

uppsägning av personer över 57 år återinföras

(yrkande 4).

Utskottet

Utskottet kan först konstatera att den föreslagna

högre åldern för möjligheten att träffa avtal om

tidsbegränsad anställning innebär ett förstärkt

anställningsskydd. Att ett starkt anställningsskydd

skulle kunna leda till tveksamhet för arbetsgivare

att anställa är i och för sig inget nytt. En höjd

gräns till 67 år kan medföra att arbetsgivare drar

sig för att tillsvidareanställa pensionerade

personer som är yngre än så. Som framhålls i

propositionen finns det även andra situationer där

tidsbegränsade anställningsavtal är tillåtna och

skulle kunna användas för personer under 67 år. Det

andra alternativet, en anknytning till

pensioneringen, skulle kunna medföra

tolkningssvårigheter, t.ex. om det skulle krävas att

arbetstagaren tagit ut hela pensionen. Till det

kommer, vilket påpekas i propositionen, att

tidpunkten för pensionen i det nya systemet till sin

konstruktion varken är förutbestämd eller absolut.

Eftersom pensionsåldern även fortsättningsvis kan

inträffa relativt tidigt för vissa grupper skulle

ett alternativ som anknöt till pensionsåldern kunna

innebära ett försvagat anställningsskydd.

Utskottets ställer sig bakom regeringens förslag i

denna del och avstyrker därmed motion A17 yrkande 3

(v). I enlighet med de ovan redovisade allmänna

principerna bör den höjda åldersgränsen endast avse

anställningsavtal som ingåtts efter ikraftträdandet.

Förslaget att återinföra kravet på centralt

godkännande av avsteg från turordningen för personer

som är äldre än 57,5 år har prövats av utskottet

flera gånger under senare år. Denna särreglering

innebar att godkännande krävdes beträffande varje

enskild uppsägning för att förhindra att i första

hand de äldre arbetstagarna sades upp.

Särregleringen slopades från 1997 bl.a. med

hänvisning till att möjligheten till förtidspension

av arbetsmarknadsskäl upphört. Ändringen genomfördes

tillsammans med ökade möjligheter att träffa lokala

kollektivavtal i fråga om andra delar av LAS.

Utskottet står fast vid sin uppfattning att det inte

finns skäl att återinföra denna regel.

Med det anförda avstyrker utskottet motion A17

yrkandena 3 och 4 (v).

Vad avser Vänsterpartiets yrkande om

att upphäva turordningsundantaget

för företag med färre än tio

anställda kan utskottet konstatera

att lagändringen i fråga antogs av

en riksdagsmajoritet för mindre än

ett år sedan och ännu inte varit i

kraft ett halvår. Den nya lagregeln

skapar enligt utskottets mening den

nödvändiga balansen mellan särskilt

de mindre företagens behov att

tillgodose sin kunskapsförsörjning

och de anställdas behov av

anställningstrygghet. Möjligheten

att göra undantag är ett av flera

sätt att stimulera både

småföretagandet som sådant och de

små företagens möjligheter att

anställa välutbildad och kompetent

personal. Det finns enligt

utskottets mening inga skäl att

upphäva undantagsregeln. Därmed

avstyrks motion A 17 yrkande 2 (v).

Åldersgränser för

arbetslöshetsförsäkringen och

arbetsmarknadspolitiska insatser

Utskottets bedömning i korthet

Utskottet delar regeringens bedömning i fråga

om möjligheten för personer över 65 år att få

arbetsförmedlingsservice och kunna delta i

olika arbetsmarknadspolitiska program. Några

formella åldersgränser finns inte och bör

inte heller införas. Åldersgränsen på 65 år

för arbetslöshetsförsäkring bör ligga fast.

Utskottet avstyrker två motioner (kd, c) om

att lönebidrag bör kunna utges till 67 års

ålder.

Propositionen

I propositionen redovisar regeringen vad som gäller

i fråga om åldersgränser för

arbetsförmedlingsservice, arbetsmarknadspolitiska

program, anställningsstöd och lönebidrag. Gemensamt

för dessa insatser är att det inte finns någon

formell övre åldersgräns, och några förändringar

föreslås inte heller i detta avseende. Däremot

redovisar regeringen sin bedömning av möjligheterna

för personer över 65 år att komma i fråga för dessa

insatser.

Allmän arbetsförmedlingsservice skall enligt

propositionen kunna lämnas även efter fyllda 65 år.

Vad avser arbetsmarknadspolitiska program anser

regeringen att det knappast kan anses

arbetsmarknadspolitiskt motiverat med t.ex.

arbetsmarknadsutbildning eller arbetspraktik efter

fyllda 65 år eftersom programmen syftar till en

återgång i reguljärt arbete.

I fråga om anställningsstöd konstateras att

anställningar med allmänt och förstärkt

anställningsstöd omfattas av LAS, vilket skulle

kunna tala för att sådant stöd borde kunna utges

till 67 års ålder om det ansågs

arbetsmarknadspolitiskt motiverat. Enligt

propositionen bör å andra sidan alla

arbetsmarknadspolitiska insatser ges upp till samma

ålder. Till det kommer att den som har fyllt 65 år

har sin försörjning tryggad genom garantipension.

Enligt regeringen kan det dessutom ifrågasättas om

en arbetstagare skall kunna höja sitt

intjänandeunderlag efter 65 år genom en statlig

subvention. Propositionens slutsats blir att inte

heller anställningsstöd skall kunna utges upp till

67 år.

Motsvarande resonemang som i fråga om

anställningsstöd förs om lönebidragen. Regeringen

anser således att det inte heller finns skäl att

lönebidrag skall kunna utges upp till 67 års ålder.

Enligt lagen om arbetslöshetsförsäkring upphör

rätten till ersättning då den arbetslöse fyller 65

år. Regeringen finner inte skäl att ändra denna

reglering med motiveringen att den arbetslöse ändå

har sin försörjning tryggad genom rätten till

garantipension.

Motioner

Både Kristdemokraterna, i motion A13, och

Centerpartiet, i motion A14, har invändningar mot

att lönebidrag inte skall kunna utges fram till 67

års ålder. Kristdemokraterna, som jämför med

anställning i Samhall, menar att personer med

lönebidragsanställningar måste göra precis samma

bedömningar om sitt sociala liv och privatekonomiska

förutsättningar som vanliga löntagare. Även på ett

samhällsekonomiskt plan är det bättre att människor

som så önskar får förbli aktiva, sägs det i

motionen. Centerpartiets utgångspunkt är att rätten

att arbeta till 67 års ålder skall omfatta alla,

något annat vore diskriminering. Stöd i form av

lönebidrag är i praktiken en förutsättning för att

funktionshindrade skall ha rätt att arbeta till 67

år.

Utskottet

Enligt 6 § förordningen (2000:634) om

arbetsmarknadspolitiska program skall en anvisning

vara arbetsmarknadspolitiskt motiverad. Det betyder

att den skall framstå som lämplig både för den

enskilde och ur ett övergripande

arbetsmarknadspolitiskt perspektiv. Motsvarande

gäller enligt 9 § förordningen (2000:630) om

särskilda insatser för personer med arbetshandikapp.

Enligt utskottets mening kan den höjda åldern för

rätt att stå kvar i anställningen till 67 års ålder

inte få medföra att personer i olika

arbetsmarknadspolitiska program eller i olika former

av subventionerade anställningar generellt skall ha

motsvarande rätt att delta till den högre åldern.

Skäligheten måste prövas mot de allmänna

förutsättningarna som gäller för de olika

programmen, vilket i allmänhet bör leda till

slutsatsen att en insats inte är

arbetsmarknadspolitiskt motiverad ur ett

övergripande perspektiv. Med tanke på att den som

fyllt 65 år har sin försörjning tryggad genom

garantipension är en anvisning i regel inte heller

motiverad av hänsyn till individen. Utskottet vill

emellertid inte utesluta att bedömningen i något

fall kan bli den motsatta. Till exempel skall man

kunna låta en lönebidragsanställning för en

funktionshindrad person fortsätta även om han eller

hon fyllt 65 år om detta är befogat. Detta kräver

inte någon ändring i nu gällande regler.

Utskottet delar alltså regeringens bedömning att

några ändringar inte bör göras vad gäller

möjligheten att delta i arbetsmarknadspolitiska

program, men anser att detta inte får innebära något

absolut hinder mot att en person som är över 65 år

deltar. Med detta avstyrks motionerna A13 yrkande 1

(kd) och A14 yrkande 1 (c) i den mån de inte kan

anses tillgodosedda genom utskottets

ställningstagande.

Socialförsäkringssystemet m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet delar regeringens bedömning att

några anpassningar inte bör göras i reglerna

för sjukpenning, rehabiliteringsersättning

och förtidspension. I fråga om

arbetsskadeförsäkringen tillstyrker utskottet

regeringens förslag att livränta skall kunna

utges fram till 67 års ålder för en

arbetsskada som inträffar mellan 65 och 67

år. I enlighet med vad

socialförsäkringsutskottet föreslagit i sitt

yttrande i ärendet bör en övergångsregel

införas som begränsar ersättningsrätten till

att avse tid efter ikraftträdandet den 1

september 2001.

Propositionen

Reglerna för sjukpenning, rehabiliteringsersättning

och förtidspension bör enligt propositionen inte

ändras med anledning av förslaget om höjd ålder för

avgångsskyldighet. Det innebär att sjukpenning även

fortsättningsvis skall kunna utges till 70 års ålder

utom för den som uppbär ålderspension.

Rehabiliteringsersättning och förtidspension skall

också i fortsättningen kunna utges längst till 65

år.

I fråga om arbetsskadeförsäkringen gäller i dag

att livränta betalas till 65 års ålder. Här föreslås

den ändringen att en person som arbetar och är

försäkrad för sjukpenning efter att ha fyllt 65 men

inte 67 år och till följd av arbetsskada får sin

arbetsförmåga bestående nedsatt skall ha rätt till

livränta längst till den månad då personen fyller 67

år. Möjligheterna till högre inkomst både under de

yrkesverksamma åren och efter pensioneringen är

enligt regeringen en viktig faktor. En gräns vid 65

år skulle innebära att den som drabbades av

arbetsskada därefter blev fråntagen denna möjlighet.

Därför är det enligt propositionen viktigt att

rätten att stanna kvar i arbete efter 65 år

kombineras med en försäkring som täcker eventuella

inkomstförluster som förorsakas av arbetsskada. I

enlighet med detta föreslås en ändring i 4 kap. 4 §

lagen om arbetsskadeförsäkring med ikraftträdande

den 1 september 2001 (propositionens förslagspunkt

1.2). Någon särskild övergångsbestämmelse finns inte

i lagförslaget.

Motion

Med motsvarande utgångspunkt som i fråga om stödet

till funktionshindrade, nämligen att rätten att

arbeta till 67 års ålder skall gälla alla, anser

Centerpartiet i sin kommittémotion A14 att

anpassningar till den högre åldersgränsen även bör

göras i fråga om sjukpenning,

rehabiliteringsersättning och förtidspension.

Socialförsäkringsutskottets yttrande

Socialförsäkringsutskottet delar regeringens

allmänna uppfattning att förmåner och försäkringar i

möjligaste mån bör följa de regler som i dag gäller

för den som är över 65 år och förvärvsarbetar.

Utskottet konstaterar att Centerpartiets motion A14

(yrkande 2) innebär en motsatt uppfattning. Såvitt

gäller sjukpenning anser socialförsäkringsutskottet

att den nuvarande regleringen med en övre

åldersgräns vid i princip 70 år är fullt tillräcklig

även med en höjd ålder för avgångsskyldighet. När

det gäller rehabiliteringsersättning hänvisar

utskottet till att sådan ersättning förutsätter att

den försäkrade varit sjukskriven viss tid samt att

det har gjorts en rehabiliteringsutredning och

upprättats en rehabiliteringsplan. Därefter skall

personen i fråga genomgå en arbetslivsinriktad

rehabilitering då det utges

rehabiliteringsersättning. Det är inte rimligt vare

sig i förhållande till den försäkrade och

arbetsgivaren eller för försäkringskassorna att en

person efter att ha uppnått 65 års ålder skall kunna

bli föremål för en så pass omfattande åtgärd, anser

socialförsäkringsutskottet, som även påpekar att

garantipension kommer att kunna utges från 65 års

ålder. Utskottet anser därför inte att det finns

skäl att höja åldersgränsen för

rehabiliteringsersättning. I fråga om förtidspension

instämmer socialförsäkringsutskottet i regeringens

uppfattning att en förlängning till 67 år skulle

urholka legitimiteten för 65-årsgränsen för

garantipension. Av de nu angivna skälen avstyrks

Centerpartiets motion i denna del.

Vad avser rätten till livränta enligt

arbetsskadeförsäkringen delar

socialförsäkringsutskottet regeringens uppfattning

att möjligheten att stanna kvar i arbete efter 65

års ålder bör kombineras med en försäkring för

arbetsskada. I yttrandet konstateras att någon

övergångsbestämmelse inte är föreslagen, vilket

enligt socialförsäkringsutskottet innebär att

livränta kan utges även för tid före

ikraftträdandet. I yttrandet föreslås att

lagförslaget kompletteras med en

övergångsbestämmelse av innebörd att den nya regeln

i 4 kap. 4 § lagen om arbetsskadeförsäkring inte

skall tillämpas i fråga om ersättning som avser tid

före ikraftträdandet.

Socialförsäkringsutskottet erinrar i sitt

yttrande om att närståendesjukpenning enligt lagen

(1988:1465) om ersättning och ledighet för

närståendevård och smittbärarpenning enligt lagen

(1989:225) om ersättning till smittbärare utges till

försäkrade som behöver avstå från förvärvsarbete av

skäl som anges i respektive lag och att ingen av

lagarna innehåller någon övre åldersgräns. Utskottet

konstaterar att dessa ersättningar i förekommande

fall kommer att utges till personer som ges rätt att

kvarstå i anställningen till 67 år men har inget att

erinra emot detta.

Utskottet

Arbetsmarknadsutskottet ansluter sig till

regeringens allmänna utgångspunkt att förmåner och

försäkringar i möjligaste mån bör följa de regler

som i dag gäller för den som är över 65 år och

förvärvsarbetar, vilket även

socialförsäkringsutskottet instämmer i enligt sitt

yttrande.

I fråga om åldersgränserna för sjukpenning och

förtidspension har utskottet inte heller några

avvikande uppfattningar än som kommer till uttryck i

propositionen och i yttrandet.

Utskottet håller också med

socialförsäkringsutskottet om att det inte finns

skäl att höja åldersgränsen för

rehabiliteringsersättning. Som sägs i yttrandet är

det inte rimligt att en person efter att ha uppnått

65 års ålder skall kunna bli föremål för så

omfattande åtgärder som det är fråga om.

Garantipension kommer dessutom att kunna utges från

65 års ålder.

Detta innebär att arbetsmarknadsutskottet liksom

socialförsäkringsutskottet anser att Centerpartiets

motion A14 yrkande 2 bör avslås av riksdagen.

Vad slutligen gäller arbetsskadeförsäkringen

ansluter sig arbetsmarknadsutskottet till

regeringens förslag att möjligheten att stanna kvar

i arbete efter 65 års ålder bör kombineras med en

försäkring för arbetsskada. Utskottet anser liksom

regeringen att det vore olämpligt ur bl.a.

arbetsmiljösynpunkt att ha en generell möjlighet att

arbeta till 67 års ålder utan att denna grupp skulle

vara försäkringsmässigt skyddad mot arbetsskada.

I enlighet med vad socialförsäkringsutskottet

förordat i sitt yttrande bör lagförslaget

kompletteras med en övergångsbestämmelse. Den nya

regeln i 4 kap. 4 § lagen om arbetsskadeförsäkring

skall inte tillämpas i fråga om ersättning som avser

tid före ikraftträdandet.

Med det nu gjorda tillägget tillstyrker utskottet

propositionens förslagspunkt 1.2.

Läkarvårdsersättning, ersättning för

sjukgymnastik och

tandvårdsersättning

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker regeringens förslag att

åldersgränsen på 65 år för att kunna få

läkarvårdsersättning, ersättning för

sjukgymnastik och tandvårdsersättning bör

höjas till 67 år. Ställningstagandet innebär

att Vänsterpartiets yrkande om avslag på

propositionen i denna del avstyrks.

Utskottet anser att åldersgränsen för dessa

ersättningar i nästa steg bör avskaffas helt,

och föreslår att regeringen återkommer med

ett sådant förslag. Detta innebär att en

enskild motion (m) tillstyrks.

Jämför reservationerna 6 (v), 7 (s) och 8

(v).

Propositionen

I lagen om läkarvårdsersättning (1993:1651) och i

lagen (1993:1652) om ersättning för sjukgymnastik

finns bestämmelser om ersättning till läkare och

sjukgymnaster i privat verksamhet i den öppna hälso-

och sjukvården enligt ett av landstingen finansierat

och administrerat offentligt ersättningssystem. Den

nuvarande åldersgränsen, som är knuten till

pensionsåldern för offentlig-anställda läkare och

sjukgymnaster, är 65 år. Regeln hindrar inte

fortsatt arbeta efter 65 år, men någon ersättning

enligt dessa lagar betalas då inte ut såvida inte

landstinget har medgivit undantag. Denna åldersgräns

föreslås nu bli höjd till 67 år. Motivering är att

möjligheten att arbeta efter 65 års ålder skall vara

reell och inte hindras av andra regler. Däremot

anser regeringen inte att det är rimligt med en

ytterligare höjd åldersgräns ovanför den generella

gränsen för avgångsskyldighet. Den höjda

åldersgränsen, som regleras i 9 § i resp. lag,

föreslås träda i kraft den 1 september 2001 och

gälla för alla som vid ikraftträdandet är under 67

år (propositionens förslagspunkter 1.3 och 1.4).

En motsvarande åldersgräns på 65 år finns i dag för

tandvårdsersättning enligt 2 kap. 3 § lagen

(1962:381) om allmän försäkring som avser tandläkare

och tandhygienister. Även denna åldersgräns är

anknuten till den allmänna pensionsåldern men den

har även haft syftet att underlätta för yngre

tandläkare och tandhygienister att utöva sin

verksamhet. Inte heller här finns något formellt

hinder att fortsätta arbeta efter 65 år, men någon

ersättning utges inte utan hela behandlingsarvodet

måste tas ut av patienten. Detta gäller, till

skillnad från läkarvårdsersättning och ersättning

för sjukgymnastik, utan undantag och någon ändring i

detta avseende är enligt propositionen inte heller

aktuell. Även här föreslås att åldersgränsen höjs

till 67 år eftersom den nuvarande gränsen i

praktiken skulle fungera som ett arbetshinder. En

höjd åldersgräns bedöms också leda till att bristen

på vårdgivarresurser på vissa ställen i landet kan

avhjälpas betydligt. Ändringen föreslås träda i

kraft den 1 september och gälla dem som vid

ikraftträdandet är under 67 år (propositionens

förslagspunkt 1.5).

Motioner

Vänsterpartiet yrkar i motion A17 avslag på

propositionen i dessa delar. Partiet hänvisar till

att nuvarande lagstiftning ger möjlighet till

fortsatt verksamhet med ersättning efter den

allmänna pensionsålderns inträde genom avtal med

landsting (yrkandena 5-7).

I en enskild motion, A15 av Cristina Husmark

Pehrsson (m), föreslås att åldersgränserna för att

erhålla läkarvårdsersättning, tandvårdsersättning

och ersättning för sjukgymnastik avskaffas helt.

Enligt motionären fyller många äldre en stor

funktion i arbetslivet genom sin kunskap och

erfarenhet. Inte minst inom vård och omsorg, där

behovet av vårdpersonal kan antas öka de närmaste

åren, är det angeläget att dessa äldre får fortsätta

att vara verksamma även efter fyllda 67 år.

Socialutskottets yttrande

I yttrandet hänvisar socialutskottet till att frågan

om åldersgränserna för att erhålla

läkarvårdsersättning, tandvårdsersättning och

ersättning för sjukgymnastik nyligen behandlats i

utskottets betänkande 2000/01:SoU10 Hälso- och

sjukvårdsfrågor. Med anledning av ett antal motioner

(m, c resp. mp) har socialutskottet i detta

betänkande föreslagit att riksdagen i ett

tillkännagivande till regeringen uppmanar regeringen

att snarast återkomma till riksdagen med ett förslag

som innebär att åldersgränserna för att erhålla de

berörda formerna av ersättningar avskaffas. - I sin

bedömning i yttrandet delar socialutskottet

regeringens uppfattning att det är väsentligt att

möjligheten att arbeta efter 65 års ålder är reell

och att inte andra regler motverkar detta. Av det

skälet tillstyrker utskottet regeringens förslag om

att höja de berörda åldersgränserna till 67 år.

Någon ytterligare höjning av åldersgränserna är

utskottet inte berett att föreslå. Socialutskottet

anser att de i sammanhanget berörda motionerna bör

avstyrkas.

Utskottet

Vad gäller frågan om åldersgränserna för

läkarvårdsersättning, ersättning för sjukgymnastik

och tandvårdsersättning bör anpassas till 67-

årsgränsen för rätt att kvarstå i anställningen,

vilket Vänsterpartiet motsätter sig, är det

utskottets bestämda uppfattning att möjligheten att

arbeta upp till denna ålder inte får hindras av

andra regelsystem. Även de andra lösningar som valts

i detta ärende går ut på att inga yrkesgrupper skall

särbehandlas. Det som sägs i Vänsterpartiets motion

om att de nu berörda yrkeskategorierna genom avtal

med landstinget kan fortsätta att arbeta med

ersättning efter 65 år är visserligen riktigt såvitt

gäller läkare och sjukgymnaster, men det är inte

fråga om någon absolut rättighet.

Utskottet anser att åldersgränsen bör anpassas

uppåt till den nya regeln i LAS och tillstyrker

därmed regeringens förslag om ändringar i de nu

berörda lagarna (propositionens förslagspunkter

1.3-1.5). Den i sammanhanget berörda motionen A17

yrkandena 5-7 (v) avstyrks.

I frågan om att helt avskaffa åldersgränserna

anser utskottet följande.

Socialutskottet har nyligen (bet. 2000/01:SoU10)

framhållit att det i dag råder stor brist på läkare,

tandläkare och annan vårdpersonal vilket gör att

tillgängligheten till vård är begränsad. Behovet av

vårdpersonal av bl.a. de nämnda kategorierna kan

enligt socialutskottet förutses öka de närmaste

åren. Utskottet ansåg därför att det är av största

vikt att ta till vara också den kompetens som utgörs

av de läkare, tandläkare, tandhygienister och

sjukgymnaster som nått den stipulerade

åldersgränsen.

Mot denna bakgrund ansåg socialutskottet i det

nämnda betänkandet att en höjning av åldersgränsen

från 65 till 67 år utgör ett positivt första steg

men att det är otillräckligt med tanke på behoven.

Det bör enligt socialutskottet vara möjligt för de

läkare och andra som så önskar att fortsätta sin

verksamhet med offentlig finansiering även efter 67

års ålder. Socialutskottet erinrade i detta

sammanhang om att även de läkare, sjukgymnaster,

tandläkare och tandhygienister som fortsätter att

arbeta efter 67 års ålder självfallet står under

Socialstyrelsens tillsyn.

Arbetsmarknadsutskottet - som i det föregående har

tillstyrkt regeringens förslag att höja

åldersgränsen i de tre författningarna från 65 år

till 67 år från och med den 1 september 2001 -

instämmer i vad socialutskottet har anfört.

Regeringen bör därför snarast återkomma till

riksdagen med förslag som innebär att

åldersgränserna för att erhålla

läkarvårdsersättning, tandvårdsersättning samt

ersättning för sjukgymnastik avskaffas. Vad

utskottet nu anfört med anledning av motion A15 bör

ges regeringen till känna.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1.Allmänna frågor med anknytning till

pensionssystemet m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:A13 yrkande

2 och 2000/01:A18 yrkandena 1 och 2.

Reservation 1 (mp)

2.Avslag på propositionens förslag om höjd

ålder för avgångsskyldighet

Riksdagen avslår motion 2000/01:A17 yrkande 1.

Reservation 2 (v)

3.Ny regel om rätt att arbeta till 67 år

Riksdagen antar regeringens förslag enligt

bilaga 2 till lag om ändring i lagen om

anställningsskydd såvitt avser 32 a §. Därmed

bifaller riksdagen dels propositionen punkt 1.1 i

motsvarande del, dels motion 2000/01:So539

yrkande 7 samt avslår motion 2000/01:A16.

4.Avtal om tidsbegränsad anställning m.m.

Riksdagen antar regeringens förslag enligt

bilaga 2 till lag om ändring i lagen om

anställningsskydd såvitt avser 5 och 33 §§.

Därmed bifaller riksdagen propositionen punkt 1.1

i motsvarande del och avslår motion 2000/01:A17

yrkande 3.

Reservation 3 (v)

5.Förslaget i övrigt till ändringar i lagen

om anställningsskydd

Riksdagen antar regeringens förslag enligt

bilaga 2 till lag om ändring i lagen om

anställningsskydd i den mån det inte omfattas av

vad utskottet föreslagit ovan.

6.Turordningsundantag för småföretag

Riksdagen avslår motion 2000/01:A17 yrkande 2.

Reservation 4 (s,v)

7.Centralt fackligt godkännande av

turordningsavtal för äldre

Riksdagen avslår motion 2000/01:A17 yrkande 4.

Reservation 5 (v)

8.Lönebidragsanställningar m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:A13 yrkande

1 och 2000/01:A14 yrkande 1.

9.Anpassningar i socialförsäkringssystemet

Riksdagen avslår motion 2000/01:A14 yrkande 2.

10.Livränta enligt

arbetsskadeförsäkringslagen

Riksdagen antar regeringens förslag enligt

bilaga 2 till lag om ändring i lagen om

arbetsskadeförsäkring med den ändringen att

lagförslaget får en övergångsbestämmelse av

följande lydelse: "Lagen tillämpas inte i fråga

om ersättning som avser tid före

ikraftträdandet.". Därmed bifaller riksdagen

propositionen punkt 1.2.

11.Höjd åldersgräns för läkarvårdsersättning

m.m.

Riksdagen antar regeringens förslag enligt

bilaga 2 till lag om ändring i

1. lagen om läkarvårdsersättning,

2. lagen om ersättning för sjukgymnastik, och

3. lagen om allmän försäkring.

Därmed bifaller riksdagen propositionen punkterna

1.3-1.5 och avslår motion 2000/01:A17 yrkandena

5-7.

Reservation 6 (v)

12.Avskaffad åldersgräns för

läkarvårdsersättning m.m.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att regeringen snarast bör återkomma till

riksdagen med förslag som innebär att

åldersgränserna för att erhålla

läkarvårdsersättning, tandvårdsersättning samt

ersättning för sjukgymnastik i ett nästa steg

avskaffas. Därmed bifaller riksdagen motion

2000/01:A15.

Reservation 7 (s)

Reservation 8 (v)

Stockholm den 10 maj 2001

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Sven-Erik Österberg

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Sven-

Erik Österberg (s), Hans Andersson (v), Margareta

Andersson (c), Mikael Odenberg (m), Björn Kaaling

(s), Stefan Attefall (kd), Kent Olsson (m), Laila

Bjurling (s), Patrik Norinder (m), Kristina

Zakrisson (s), Maria Larsson (kd), Christel

Anderberg (m), Elver Jonsson (fp), Anders Karlsson

(s), Cinnika Beiming (s), Carlinge Wisberg (v) och

Birger Schlaug (mp).

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken

punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som

behandlas i avsnittet.

1. Allmänna frågor med anknytning till

pensionssystemet m.m. (punkt 1) (mp)

av Birger Schlaug (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

1.Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att de i propositionen berörda

åldersgränserna bör anpassas till en flexibel

pensionsålder mellan 55 och 70 år enligt vad som

anförs under Ställningstagande. Riksdagen bifaller

därmed motion 2000/01:A18 yrkandena 1 och 2 och

avslår motion 2000/01:A13 yrkande 2.

Ställningstagande

Bakgrunden till de förslag som läggs fram i

propositionen är det nya pensionssystemet, som

bygger på en överenskommelse mellan de partier som

står bakom pensionsreformen.

Miljöpartiet har inte deltagit i

pensionsuppgörelsen som vi hela tiden har varit

starkt kritiska till. För många innebär det nya

pensionssystemet att de inte får ut mer än

garantipensionen. Det är ett djupt orättvist system,

eftersom personer som under sitt liv av olika skäl

tvingats arbeta deltid, vilket framför allt är

kvinnor, får betydligt mindre pension än andra. De

som inte kommer upp till mer än garantipensionen har

inte heller rätt att pensionera sig förrän vid 65

år, medan de andra kan gå i pension redan vid 60 år.

Vår uppfattning i frågan om pensionsålder grundar

sig på vår människosyn. Människor åldras helt enkelt

mycket olika. En del människor är trötta och

utslitna redan vid 55 år, medan andra kan ha mycket

att ge även efter 65 år. Detta är anledningen till

att Miljöpartiet vill ha en flexibel pensionsålder

mellan 55 och 70 år. En hel del av dem som har de

jobb som är mest slitsamma i dag, t.ex. kvinnor inom

vården, skulle behöva ha möjlighet att gå i pension

redan vid 55 år.

Miljöpartiet motsätter sig bestämt tanken på att

höja pensionsåldern till 67 år. Oron för att inte

tillräckligt många skall vilja arbeta högre upp i

åldern avhjälps inte med en höjd ålder för

avgångsskyldighet. I stället handlar det om att göra

det mer attraktivt för dem som vill fortsätta att

arbeta genom arbetstidsförkortning och genom annan

flexibilitet i arbetslivet och i livet i övrigt.

Miljöpartiet har ingenting emot att den enskilde

själv får möjlighet att välja att arbeta vidare.

Valmöjligheten skall dock finnas redan från 55 års

ålder då rätten till garantipension skall inträda.

Dessutom skall rätten till delpension återinföras.

Slutsatsen av detta blir att de lagar som berörs i

propositionen bör anpassas till en flexibel

pensionsålder mellan 55 och 70 år, vilket innebär

att motion A18 bör bifallas av riksdagen.

Den i detta sammanhang behandlade kd-motionen

A13 yrkande 2 bör avslås av riksdagen.

2. Avslag på propositionens förslag om höjd

ålder för avgångsskyldighet (punkt 2) (v)

av Hans Andersson och Carlinge Wisberg (båda v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

2. Riksdagen avslår proposition 78 i motsvarande del. Därmed

bifaller riksdagen motion 2000/01:A17 yrkande 1.

Ställningstagande

I Sverige har det under lång tid varit så att

arbetsmarknadens parter avtalat om villkoren på

arbetsmarknaden. Lagarna har varit dispositiva, och

tvingande lagstiftning har i princip undvikits.

Genom att ratificera ILO-konventionerna nr 98 om

organisationsrätten och den kollektiva

förhandlingsrätten och nr 154 om främjande av

kollektiva förhandlingar har Sverige ställt sig

bakom dessa principer även på det internationella

planet.

De förslag som nu läggs fram i proposition 78

innebär ett avsteg från svensk tradition på det

arbetsrättsliga området, och det kan också

ifrågasättas om Sverige på detta sätt bryter mot

sina internationella åtaganden bl.a. enligt ILO-

konventionerna.

Liksom flera remissinstanser ser vi med oro på

regeringens nya linje. Förslagen innebär att

kollektivavtalens ställning blir ifrågasatt och att

parterna fråntas sitt ansvar för att skapa

avtalsvillkor som är anpassade till den speciella

branschen, t.ex. av hänsyn till fysiska krav och

säkerhet.

Den regel som regeringen föreslår medför risk för

tvister när arbetsgivaren säger upp en arbetstagare

i förtid och då måste dra fram negativa saker. Det

kan bli obehagliga processer om senilitet eller

andra åldersrelaterade problem. Sådana uppsägningar

kan även drabba personer som är anställda med

anställningsstöd eller lönebidrag eller i skyddat

arbete. På kulturområdet kan en domstol behöva ta

ställning till en konstnärs prestationsförmåga.

Efter en uppsägning kan den enskilde komma att stå

helt utan ekonomisk ersättning. Det blir på inget

sätt en värdig avgång.

Enligt Vänsterpartiet talar starka skäl för att

behålla den nuvarande ordningen och låta det förbli

parternas ansvar att finna lämpliga lösningar.

Regeringens förslag om en ny tvingande regel och

undanröjande av kollektivavtalen bör därför avslås

av riksdagen.

3. Avtal om tidsbegränsad anställning m.m.

(punkt 4) (v)

av Hans Andersson och Carlinge Wisberg (båda v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

4. Riksdagen avslår regeringens förslag till ändring

i 5 § lagen om anställningsskydd. Därmed bifaller

riksdagen motion 2000/01:A17 yrkande 3 och avslår

propositionen i motsvarande del.

Ställningstagande

Regeringens förslag, som är en konsekvens av den av

oss kritiserade nya tvingande 67-årsregeln, innebär

att möjligheten att avtala om tidsbegränsad

anställning enbart kopplas till åldern, inte som i

dag även till avgångsskyldigheten enligt avtal.

Risken med en sådan regel är att det blir svårare

för personer som pensionerats tidigare att få en

anställning. Vi anser att detta förslag bör avvisas.

Motion A17 yrkande 3 bör alltså bifallas.

4. Turordningsundantag för småföretag (punkt 6)

(s, v)

av Sven-Erik Österberg (s), Hans Andersson (v),

Björn Kaaling (s), Laila Bjurling (s), Kristina

Zakrisson (s), Anders Karlsson (s), Cinnika Beiming

(s) och Carlinge Wisberg (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde

ha följande lydelse:

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att regeringen snarast bör återkomma till

riksdagen med ett förslag som innebär att

turordningsundantaget för företag med färre än tio

anställda undanröjs. Därmed bifaller riksdagen

motion 2000/01:A17 yrkande 2.

Ställningstagande

Både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet motsatte

sig det turordningsundantag som riksdagen beslutade

om hösten 2000 och som trädde i kraft vid

årsskiftet. Lagen om anställningsskydd är en

skyddslagstiftning till gagn för den svagare parten

i ett anställningsförhållande. Det är viktigt att

objektivitet och rättssäkerhet iakttas när beslut

skall fattas som får så ingående konse-kvenser som

en uppsägning. Den nya lagregeln ger utrymme för

godtycke och rubbar maktbalansen mellan parterna

till arbetsgivarens fördel. Den bör därför upphävas

och ersättas med den regel som gällde före

årsskiftet. Utskottet förutsätter att regeringen

snarast återkommer med ett sådant lagförslag. Det

anförda innebär att utskottet tillstyrker motion A17

yrkande 2 (v).

5. Centralt fackligt godkännande av

turordningsavtal för äldre (punkt 7) (v)

av Hans Andersson och Carlinge Wisberg (båda v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att det tidigare kravet på centralt fackligt

godkännande av varje enskild uppsägning när äldre är

berörda bör återinföras och att regeringen skyndsamt

bör återkomma till riksdagen med ett sådant

lagförslag. Därmed bifaller riksdagen motion

2000/01:A17 yrkande 4.

Ställningstagande

När kollektivavtalen rivs upp, vilket blir följden

av förslagen i denna proposition, är risken att

utstötningsmekanismerna blir vanligare. De som

drabbas är bl.a. de äldre. Ett sätt att förstärka

anställningsskyddet är att återinföra kravet på

centralt fackligt godkännande av varje enskild

uppsägning när det träffas turordningsavtal som

avser personer över 57,5 år. Vi anser att regeringen

skyndsamt bör återkomma till riksdagen med ett

sådant lagförslag. Detta innebär att motion A17

yrkande 4 bör bifallas.

6. Höjd åldersgräns för läkarvårdsersättning

m.m. (punkt 11) (v)

av Hans Andersson och Carlinge Wisberg (båda v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 11 borde

ha följande lydelse:

11. Riksdagen avslår regeringens förslag till

ändring i lagen om läkarvårdsersättning, lagen om

ersättning för sjukgymnastik och lagen om allmän

försäkring. Därmed bifaller riksdagen motion

2000/01:A17 yrkandena 5-7 och avslår propositionen i

motsvarande delar.

Ställningstagande

Vi anser inte att det finns skäl att ändra

nuvarande lagstiftning för de nu berörda

gruppernas rätt till ersättning. Den

nuvarande lagstiftningen ger möjligheter

till fortsatt verksamhet genom avtal med

landstingen. Propositionen bör alltså avslås

i dessa delar, vilket innebär att riksdagen

bör bifalla Vänsterpartiets motion A17

yrkandena 5-7.

7. Avskaffad åldersgräns för

läkarvårdsersättning m.m. (punkt 12) (s)

av Sven-Erik Österberg (s), Björn Kaaling (s), Laila

Bjurling (s), Kristina Zakrisson (s), Anders

Karlsson (s) och Cinnika Beiming (s).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 12 borde

ha följande lydelse:

12. Riksdagen avslår motion 2000/01:A15.

Ställningstagande

Vi kan inledningsvis konstatera att socialutskottets

förslag till tillkännagivande, som redovisats ovan,

inte vann riksdagens bifall (riksdagens protokoll

2000/01:100, 7 §). I frågan om att avskaffa

åldersgränserna för de nu berörda

ersättningsformerna enligt förslaget i motion A15

delar vi regeringens uppfattning att dessa gränser

bör anpassas till den nya 67-årsgränsen. Detta har

även socialutskottet anslutit sig till i sitt

yttrande till arbetsmarknadsutskottet. Som

regeringen betonar saknar det nya

ålderspensionssystemet en övre gräns för såväl

intjänande av pensionsrätt som uttag av pension,

vilket innebär att 67-årsgränsen inte har någon

direkt anknytning till reglerna om ålderspension.

Motion A15 avstyrks därför.

8. Avskaffad åldersgräns för

läkarvårdsersättning m.m. (punkt 12) (v)

av Hans Andersson och Carlinge Wisberg (båda v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 12 borde

ha följande lydelse.

12. Riksdagen avslår motion 2000/01:A15.

Ställningstagande

Som framgår av vår reservation 6 motsätter vi oss

att åldersgränserna för rätten till ersättning

enligt de nu berörda lagarna anpassas till den höjda

åldersgränsen i LAS till 67 år. Än mindre kan vi

acceptera att dessa åldersgränser avskaffas helt,

som föreslås i motion A15. Den bör alltså avslås av

riksdagen.

Särskilda yttranden

Utskottets beredning av ärendet har föranlett

följande särskilda yttranden. I rubriken anges inom

parentes vilken punkt i utskottets förslag till

riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Ny regel om rätt att arbeta till 67 år

av Mikael Odenberg, Kent Olsson, Patrik Norinder och

Christel Anderberg (alla m).

I kommittémotion 2000/01:A10 har vi förordat en

annan utformning av den lagstiftning som syftar till

att trygga den enskilde arbetstagarens rätt att

kvarstå i anställningen till 67 års ålder. Motiven

till detta framgår av utskottets referat av motionen

(sid 16).

Propositionens lagtekniska lösning får dock anses vara

en följd av de överläggningar som förevarit i den s.

k. Genomförandegruppen mellan partierna bakom

pensionsuppgörelsen. Mot denna bakgrund har vi

avstått från att yrka bifall till vår motion.

Moderaterna biträder därmed propositionen.

2. Det nya pensionssystemets effekter

av Hans Andersson och Carlinge Wisberg (båda v).

Vänsterpartiet är oroligt för det nya

pensionssystemets effekter. Stora grupper löntagare

med dåliga anställningsvillkor riskerar att få en

låg pension. Sy-stemet missgynnar lågavlönade

kvinnor med tunga och slitsamma arbeten. Dessa

kvinnor skulle behöva en bättre pension, men

verkligheten är att många inte orkar arbeta fram

till 65 år. Deras arbetsmiljö är dålig, vilket

sjuktalen är ett bevis på. Effekterna av den ojämna

fördelningen mellan betalt och obetalt arbete blir

tydlig. De som har störst behov av att förbättra sin

pension är de som i praktiken här minst möjligheter

att göra det.

Vi konstaterar också att regeringens förslag leder

till att det kommer att finnas ett antal olika

åldersgränser på arbetsmarknadsområdet och inom

socialförsäkringssystemet, vilket kan ge godtyckliga

och diskriminerande effekter. Som exempel kan vi

nämna att en lönebidragsanställd i och för sig får

ett anställningsskydd fram till 67 års ålder, men

förutsättningen för anställningen i form av

lönebidrag kommer att vara i högsta grad osäker.

Begreppet "arbetsmarknadspolitiskt motiverat"

föranleder motsvarande osäkerhet. Detta kommer i

praktiken att gå ut över personer med svag ställning

på arbetsmarknaden och med otillräcklig pension i

det nya pensionssystemet.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Bilaga 2

Regeringens lagförslag

1. Förslag till lag om ändring i lagen

(1982:80) om anställningsskydd

8

:

= "Ja" ""

Rätt att kvarstå i anställningen till 67 år

9

:

= "Ja" ""

2. Förslag till lag om ändring i

lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring

10

:

= "Ja" ""

3.=============================================================================

Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1651) om

läkarvårdsersättning

11

:

= "Ja" ""

4. Förslag till lag om ändring

i lagen (1993:1652) om

ersättning för sjukgymnastik

12

:

= "Ja" ""

5. ============================================================================

Förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om

allmän försäkring

13

:

= "Ja" ""

Yttranden från andra utskott

Bilaga 3

Socialförsäkringsutskottets yttrande

2000/01:SfU4y

Rätt att arbeta till 67 års ålder

Till arbetsmarknadsutskottet

Arbetsmarknadsutskottet har den 29 mars 2001

beslutat att bereda socialförsäkringsutskottet

tillfälle att avge yttrande över proposition

2000/01:78 Rätt att arbeta till 67 års ålder och de

motioner som kan komma att väckas med anledning av

propositionen.

Socialförsäkringsutskottet begränsar sitt

yttrande till att i huvudsak avse regeringens

förslag till lag om ändring i lagen (1976:380)

om arbetsskadeförsäkring respektive bedömning

avseende behovet av anpassningar beträffande

sjukpenning, rehabiliteringsersättning och

förtidspension. Därutöver yttrar sig utskottet

över motionerna A14 yrkande 2 av Margareta

Andersson m.fl. (c) och A18 av Barbro Feltzing

m.fl. (mp).

Allmänt om det nya ålderspensionssystemet

I juni 1998 beslutade riksdagen om reformerade

regler för ett nytt ålderspensionssystem (prop.

1997/98:151 och 152, bet. 1997/98:SfU13 och SfU14,

rskr. 1997/98:315 och 320). Reformen bygger på en

överenskommelse som träffats mellan fem av

riksdagens partier (s, m, kd, c och fp). Genom

reformen har skapats ett ålderspensionssystem som

är mer följsamt mot den samhällsekonomiska och

demografiska utvecklingen. Grunden för den

enskildes pensionsskydd är även i framtiden ett

obligatoriskt offentligt system som omfattar såväl

ett standardskydd enligt inkomstbortfallsprincipen

som ett grundskydd för dem som haft inga eller låga

förvärvsinkomster.

==Grundskyddet finansieras med allmänna skattemedel

medan den inkomstgrundade pensionen är

avgiftsfinansierad. Huvuddelen av det

inkomstgrundade pensionssystemet är uppbyggt som

ett fördelningssystem medan en mindre del är

utformad som ett renodlat premiepensionssystem.

==Beräkningen av inkomstgrundad ålderspension

bygger på den s.k. livsinkomstprincipen, som

innebär att i princip alla pensionsgrundande

inkomster under livet från 16 års ålder har

betydelse för pensionsnivån.

== Tillgodoräknad pensionsrätt utgör 18,5 % av den

pensionsgrundande inkomsten och av andra s.k.

pensionsgrundande belopp som också läggs till grund

för pensionsrätt. Vid beräkningen av

pensionsgrundande inkomst, som högst kan uppgå till

7,5 inkomstbasbelopp, skall avdrag göras för den

allmänna pensionsavgiften, för närvarande 7 % av

avgiftsunderlaget. Av pensionsrätten utgör 16

procentenheter pensionsrätt för inkomstpension och

2,5 procentenheter pensionsrätt för premiepension.

==Någon övre åldergräns för intjänande av

pensionsrätt finns inte. Däremot kan inkomstgrundad

ålderspension tas ut tidigast fr.o.m. 61 års ålder.

==Pensionsrätt tillgodoräknas årligen på grundval

av summan av pensionsgrundande arbetsinkomster och

sociala ersättningar vid sjukdom, arbetslöshet,

föräldraledighet m.m. Därutöver är vissa fiktiva

inkomster pensionsgrundande, s.k. pensionsgrundande

belopp. Det gäller i vissa fall för föräldrar med

små barn, för plikttjänstgöring och för studier med

studiemedel.

==De ackumulerade årliga pensionsrätterna,

pensionsbehållningen, räknas upp med ett index som

följer den allmänna inkomstutvecklingen. Även

intjänandetaket räknas årligen upp i takt med den

allmänna inkomstutvecklingen. Vidare

följsamhetsindexeras den årliga pensionen vilket

innebär att den räknas om med hänsyn till ett

särskilt inkomstindex.

==Av den totala pensionsavgiften på 18,5 % sätts

2,5 procentenheter av till ett

premiepensionssystem. I det systemet fonderas

inbetalda medel individuellt och tillgodohavandet

redovisas på individuella premiepensionskonton. Vid

pensioneringen bestäms premiepensionen på

försäkringsmässiga grunder utifrån behållningen på

den enskildes premiepensionskonto.

==Den inkomstgrundade pensionen kompletteras med

ett grundskydd i form av en garantipension för den

som haft inga eller låga inkomster under

förvärvslivet. Garantipensionen följer den allmänna

prisutvecklingen och är liksom den inkomstgrundade

ålderspensionen skattepliktig. För den som inte har

rätt till inkomstgrundad pension alls utges

garantipensionen som ett fast belopp. För övriga

som är berättigade till garantipension skall

garantipensionen utgöra en viss utfyllnad till den

inkomstgrundade pension som de har tjänat in.

Garantipension skall kunna tas ut tidigast fr.o.m.

den månad då den pensionsberättigade fyller 65 år.

==Regler om inkomstgrundad ålderspension har tagits

in i lagen (1998:674) om inkomstgrundad

ålderspension (LIP). Ikraftträdande- och

övergångsbestämmelser finns i lagen (1998:675) om

införande av lagen om inkomstgrundad ålderspension.

Reglerna om intjänande av pensionsrätt trädde i

kraft den 1 januari 1999 och regler om beräkning av

förmånernas storlek och utbetalning trädde i kraft

den 1 januari 2001.

==Garantipensionen regleras i lagen (1998:702) om

garantipension, som trädde i kraft den 1 januari

2001.

==Det inkomstgrundade pensionssystemet omfattar

fullt ut personer födda år 1954 eller senare.

Personer födda åren 1938-1953 omfattas av de

reformerade reglerna enligt enligt en s.k.

tjugondelsinfasning. Det innebär att de får ett i

förhållande till födelseåret ökat antal tjugondelar

av pensionen från det nya systemet och resterande

antal tjugondelar från ATP-systemet. Pensionsrätt

tillgodoräknas även för tid före 1999. För personer

födda 1937 eller tidigare gäller i princip äldre

bestämmelser.

==Garantipensionssystemet omfattar personer födda

1938 eller senare. För personer födda 1937 eller

tidigare kommer fr.o.m. 2003 det nuvarande

grundtrygghetssystemet att ersättas av en

garantipension som i princip motsvarar dagens

grundskydd jämte värdet av det särskilda

grundavdraget i beskattningen.

Propositionen

I propositionen anförs att det nya

ålderspensionssystemet i väsentliga delar är

annorlunda än ATP-systemet. En grundläggande

princip är livsinkomstprincipen som innebär att

hela livets inkomster påverkar pensionen. Ett

bakomliggande syfte med denna princip är att

stimulera till arbete samtidigt som det skall vara

möjligt att påverka sin pension under betydligt

längre tid än tidigare. Även efter 65 år och även

sedan pensionen har börjat lyftas skall det vara

möjligt att genom arbete förbättra sin

ålderspension. Av det skälet är det enligt

regeringen väsentligt att åldern för

avgångsskyldighet höjs.

==Frågan om möjlighet att arbeta till 67 års ålder

bör vara en rättighet för den enskilde. Avsikten är

således inte att den enskilde arbetstagaren skall

vara skyldig att arbeta till 67 års ålder, utan han

eller hon skall kunna lämna sitt arbete och gå i

pension genom egen uppsägning tidigare. Även om

många i dag inte orkar arbeta efter 65 års ålder är

det enligt regeringen viktigt att den som kan, vill

och orkar ges rätten att arbeta ytterligare ett par

år.

==Ett ytterligare skäl för att höja åldern för

avgångsskyldighet är att medellivslängden i Sverige

har ökat kontinuerligt under åtskilliga decennier

och att det i allmänhet är år då den enskilde är

frisk som tillkommer. Under samma tid har den

formella pensionsåldern sänkts från 67 år till 65

år. Den faktiska pensionsåldern för personer som

vid 50 års ålder fanns i arbetskraften är drygt 62

år för män och knappt 62 år för kvinnor. Vidare

stiger antalet pensionärer i förhållande till de

yrkesverksamma, dvs. allt färre yrkesverksamma

måste försörja alltfler pensionärer. Den

demografiska utvecklingen med stora

pensionsavgångar inom några år förstärker enligt

regeringen bilden ytterligare.

==När det gäller behov av anpassningar i

socialförsäkringssystemet anförs i propositionen

att förmåner och försäkringar i möjligaste mån

skall följa de regler som i dag gäller för dem som

är över 65 år och förvärvsarbetar.

==I fråga om arbetsskadeförsäkringen avskaffades,

såvitt gäller personer födda 1938 eller senare,

rätten till livränta efter 65 års ålder i samband

med att reglerna för det reformerade

ålderspensionssystemet trädde i kraft den 1 januari

1999. Livränta enligt lagen (1976:380) om

arbetsskadeförsäkring (LAF) som grundar sig på

arbetsskada som inträffat före 65 år betalas

således ut längst till dess att livräntetagaren

uppnår 65 år. Eftersom grundskyddet i form av

garantipension skall kunna utges fr.o.m. 65 års

ålder anser regeringen att denna regel även

fortsättningsvis bör gälla. I fråga om skador som

inträffat efter 65 års ålder bör emellertid beaktas

att möjligheterna till högre inkomst under de

yrkesverksamma åren och under pensioneringen

därefter torde vara en viktig faktor när den

enskilde överväger om han eller hon skall stanna

kvar i arbete efter 65 års ålder. Den som drabbas

av arbetsskada efter 65 års ålder skulle helt eller

delvis fråntas denna möjlighet om

arbetsskadelivränta inte kunde beviljas för tiden

efter 65 år. Regeringen anser att möjligheten att

stanna kvar i arbete efter 65 års ålder bör

kombineras med en försäkring som täcker eventuella

inkomstförluster som förorsakas av en arbetsskada.

I propositionen föreslås därför att en person som

arbetar efter att ha fyllt 65 men inte 67 år och

till följd av arbetsskada under denna tid får sin

arbetsförmåga bestående nedsatt skall ha rätt till

livränta enligt LAF.

==Eftersom det bör finnas en någorlunda fast

anknytning till arbetsmarknaden för att

arbetsskadeförsäkringen skall gälla föreslår

regeringen att en person måste vara försäkrad för

sjukpenning för att kunna få rätt till livränta.

Ersättning enligt LAF skall enligt förslaget

betalas ut längst till den månad då personen fyller

67 år, och bestämmelserna skall gälla oavsett den

försäkrades födelseår. Således skall även en person

som är född år 1937 eller tidigare och som väljer

att kvarstå i arbete efter 65 års ålder vara

försäkrad för arbetsskador fram till 67 års ålder.

Ändringen föreslås träda i kraft den 1 september

2001.

==Förslaget om höjd ålder för avgångsskyldighet

föranleder enligt regeringens bedömning däremot

inga ändringar i reglerna om sjukpenning eller

rehabiliteringsersättning enligt lagen (1962:381)

om allmän försäkring (AFL). Sjukpenningreglerna

gäller även mellan 65 och 70 år på samma sätt som

före 65 år, med undantag för dem som uppbär

ålderspension enligt AFL eller som på grund av

sjukdom är varaktigt arbetsoförmögna. I det

reformerade ålders-pensionssystemet kan

pensionsrätt tjänas in under hela livet och det

finns ingen formell pensionsålder. Av det skälet

har det i AFL inte förts in någon bestämmelse om

att sjukpenning skall begränsas för den som uppbär

ålders-pension enligt LIP.

==Inte heller föreslås i propositionen några

förändringar beträffande förtidspension. En

förlängning av förtidspensionen upp till 67 år

skulle enligt regeringen urholka legitimiteten för

en bibehållen 65-årsgräns för garantipension.

Förtidspension skall därför, på samma sätt som i

dag, kunna beviljas den som av medicinska orsaker

blir arbetsoförmögen före 65 års ålder. I

proposition 2000/01:96 Sjukersättning och aktivi-

tetsersättning i stället för förtidspension har

regeringen nyligen föreslagit bl.a. att

förtidspension fr.o.m. den 1 januari 2003 skall er-

sättas av sjukersättning vid långvarig eller

varaktig medicinskt grundad arbetsoförmåga.

Propositionen är för närvarande föremål för

behandling i riksdagen och ett beslut i ärendet kan

förväntas senare denna vår.

Motioner

Margareta Andersson m.fl. (c) begär i motion A14

yrkande 2 ett tillkännagivande om anpassningar i

socialförsäkringssystemet beträffande sjukpenning,

rehabiliteringsersättning och förtidspension.

Motionärerna anser att rätten att arbeta till 67 år

bör leda till anpassningar i

socialförsäkringssystemet.

==I motion A18 av Barbro Feltzing m.fl. (mp) begärs

i yrkande 1 ett tillkännagivande om flexibel

pensionsålder mellan 55 och 70 år. Motionärerna

framhåller att människor åldras mycket olika. En

del är utslitna vid 55 år medan andra har mycket

att ge även efter 65 år. Vidare har den som inte

kommer att få mer än garantipension inte rätt att

pensionera sig förrän vid 65 år. Det är djupt

orättvist och det drabbar företrädesvis kvinnor som

av olika skäl behövt arbeta deltid. I samma motion

yrkande 2 begärs ett tillkännagivande om att övriga

lagändringar som föreslås i propositionen skall

anpassas till åldersspannet 55-70 år.

Utskottet

Rent allmänt vill utskottet framhålla att förslaget

att det skall kunna vara möjligt för den som så

vill att arbeta i vart fall till 67 års ålder är

både angeläget och önskvärt eftersom den

inkomstgrundade ålderspensionen i det nya

ålderspensionssystemet - till skillnad från ATP-

systemet - grundas på livsinkomstprincipen. Det

innebär att i princip alla inkomster under livet

från 16 års ålder får betydelse för pensionsnivån

liksom eventuella inkomster intjänade efter 65 års

ålder. I och med övergången till det nya

ålderspensionssystemet är det sannolikt att vissa

personer kommer att vilja fortsätta att

förvärvsarbeta även efter 65 år för att förbättra

sin ålderspension. Förslaget om att höja åldern för

avgångsskyldighet ytterligare två år är enligt

utskottet positivt i den meningen att det kommer

att ge dessa människor en möjlighet att förbättra

sin pension.

==Som framgår av propositionen är det inte fråga om

att generellt höja pensionsåldern, och det föreslås

heller inga ändringar i rätten till pension eller

hur denna skall beräknas. Vidare kommer det även i

fortsättningen att finnas rätt till garantipension

från 65 års ålder på samma sätt som i dag, liksom

förtidspension eller motsvarande för den som av

medicinska orsaker blir arbetsoförmögen före 65 års

ålder. Enligt regeringen skall förmåner och

försäkringar i möjligaste mån följa de regler som i

dag gäller för dem som är över 65 år och

förvärvsarbetar.

==Den som drabbats av en arbetsskada efter 65 års

ålder skall dock ha rätt till livränta längst till

den månad då den försäkrade fyller 67 år. Utskottet

delar regeringens uppfattning att möjligheten att

stanna kvar i arbete efter 65 års ålder bör

kombineras med en försäkring för arbetsskada och

föreslår därför att arbetsmarknadsutskottet

tillstyrker regeringens förslag. Som nämnts

föreslås ändringen träda i kraft den 1 september

2001. Någon övergångsbestämmelse är inte

föreslagen, vilket innebär att livränta kan utges

även för skador som inträffat före ikraftträdandet.

Utskottet anser dock inte att ersättning därvid

skall kunna utges för tid före ikraftträdandet och

föreslår att lagförslaget kompletteras med en

övergångsbestämmelser av innebörd att den nya

bestämmelsen i 4 kap. 4 § LAF inte skall tillämpas

i fråga om ersättning som avser tid före

ikraftträdandet.

==Däremot har regeringen bedömt att förslaget om

höjd ålder för avgångsskyldighet inte medför behov

av att ändra reglerna för sjukpenning,

rehabiliteringsersättning och förtidspension.

Centerpartiet har i motion A14 yrkande 2 framfört

en motsatt uppfattning.

==Såvitt gäller sjukpenning gäller i princip redan

en övre åldersgräns på 70 år, dock med undantag för

dem som uppbär ålderspension enligt AFL eller som

på grund av sjukdom är varaktigt arbetsoförmögen.

Nuvarande reglering är således enligt utskottets

mening fullt tillräcklig även med en höjd

åldersgräns för avgångsskyldighet och något behov

av ändring av åldersgränsen för rätt till

sjukpenning kan utskottet inte se.

==För att få rehabiliteringsersättning förutsätts

att den försäkrade varit sjukskriven en viss tid,

att det har gjort en rehabiliteringsutredning samt

upprättats en rehabiliteringsplan. Därefter skall

personen i fråga genomgå en arbetslivsinriktad

rehabilitering, dvs. delta i någon form av åtgärd i

avsikt att förkorta sjukdomstiden eller helt eller

delvis förebygga eller häva nedsättningen av

arbetsförmågan. Under den tid den

arbetslivsinriktade rehabiliteringen pågår utges

rehabiliteringsersättning. Enligt utskottets mening

är det inte rimligt varken i förhållande till den

försäkrade och dennes arbetsgivare eller för

försäkringskassorna att en person efter att ha

uppnått 65 års ålder skall kunna bli föremål för en

så pass omfattande åtgärd. Eftersom garantipension

kommer att kunna utges fr.o.m. 65 års ålder kan

utskottet inte se att det finns skäl för att höja

åldersgränsen för rätt till

rehabiliteringsersättning.

==När det gäller förtidspension, som kan utges

längst t.o.m. månaden före 65-årsmånaden, instämmer

utskottet i regeringens uppfattning att en

förlängning till 67 år skulle urholka legitimiteten

för 65-årsgränsen för garantipension. Utskottet kan

därför inte förorda en höjning av åldersgränsen för

förtidspension.

==Med det anförda föreslår utskottet att

arbetsmarknadsutskottet avstyrker motion A14

yrkande 2.

==Utskottet vill erinra om att närståendepenning

enligt lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet

för närståendevård och smittbärarpenning enligt

lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare

utges till försäkrade som behöver avstå från

förvärvsarbete av skäl som anges i respektive lag.

I båda fallen utges ersättning motsvarande den

försäkrades sjukpenning. Ingen av lagarna

innehåller någon övre åldersgräns för rätt till

ersättning. Utskottet konstaterar att nu nämnda

ersättningar i förekommande fall kommer att utges

till personer som ges att rätt kvarstå i

anställningen till 67 år och har inget att erinra

häremot.

Beträffande kravet i motion A18 om en flexibel

pensionsålder mellan 55 och 70 år konstaterar

utskottet att inkomstgrundad ålderspension kan tas

ut från 61 års ålder. Garantipension får tas ut

fr.o.m. 65 år och det gäller även om den bara utges

som en utfyllnad. Någon högsta åldersgräns för att

påbörja uttag av inkomstgrundad ålderspension eller

garantipension finns inte, men pension betalas

senast ut fr.o.m. den månad den pensionsberättigade

fyller 70 år om denne inte begärt något annat. Nu

redovisade åldersgränser är helt i enlighet med

riksdagens beslut i juni 1998 när förslaget till

ett nytt ålderspensionssystem antogs. Mot bakgrund

härav och då det reformerade ålderspensionssystemet

inrymmer en hög grad av flexibilitet finner

utskottet inte skäl att ställa sig bakom

motionärernas krav på en sänkning av pensionsåldern

till 55 år. En sådan ordning är också utesluten med

hänsyn till att antalet pensionärer blir allt fler

i förhållande till antalet yrkesverksamma och att

stora pensionsavgångar kan förväntas inom några år.

Dessutom ökar medellivslängden med påföljd att

pension för varje pensionär genomsnittligt sett

skall betalas ut under fler år. För att klara av

ökningen av antalet pensionärer bör andelen

yrkesverksamma i stället öka och framför allt bör

de vara kvar i förvärvslivet längre. Med det

anförda föreslår utskottet att

arbetsmarknadsutskottet avstyrker motion A18.

Stockholm den 24 april 2001

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Berit Andnor

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Berit

Andnor (s), Bo Könberg (fp), Margit Gennser (m),

Anita Jönsson (s), Ulla Hoffmann (v), Rose-Marie

Frebran (kd), Gustaf von Essen (m), Göran Lindblad

(m), Lennart Klockare (s), Ronny Olander (s), Sven-

Erik Sjöstrand (v), Fanny Rizell (kd), Kerstin-

Maria Stalin (mp), Birgitta Carlsson (c), Mona

Berglund Nilsson (s) och Margareta Cederfelt (m).

Avvikande mening

Flexibel pensionsålder

Kerstin-Maria Stalin (mp) anser:

Vår syn på frågan om pensionsåldern grundar sig på

vår människosyn. Människor åldras helt enkelt

mycket olika. En del är trötta och utslitna redan

vid 55 år, medan andra har mycket att ge även efter

65 år. Av denna anledning vill vi ha en flexibel

pensionsålder mellan 55 och 70 år.

==Det pensionssystem som just införts har vi sedan

starten varit kritiska till. En dyr, komplicerad

beräkning slutar trots allt för många med att de

inte kommer att få mer än garantipension. Det nya

pensionssystemet innebär djupa orättvisor genom att

de som under sitt liv av olika skäl behövt arbeta

deltid får betydligt mindre pension än andra. Det

är i huvudsak kvinnor som drabbas. De som inte

kommer upp i annan pension än garantipension har

inte heller rätt att pensionera sig förrän vid 65

år, till skillnad från andra som kan göra det redan

vid 61 år. Fortfarande är de lågt betalda arbetena

också de mest slitsamma. De yrken som är tyngst är

i dag de arbeten som kvinnor har inom vården. En

hel del av dessa personer skulle behöva ha

möjlighet till deltidspension eller kunna gå i

pension redan vid 55 år.

==Vi är väl medvetna om att den demografiska

utvecklingen skapat en allmän oro för att inte

tillräckligt många skall förvärvsarbeta

tillräckligt länge för att klara finansieringen av

pensioner och allmän välfärd. Vi vill dock

framhålla att eventuella tankar om att höja

pensionsåldern inte är rätt väg att gå. Vi tror i

stället på att, genom arbetstidsförkortning och

annan flexibilitet i arbetsliv och livet i övrigt,

göra arbetslivet mer attraktivt för dem som vill

fortsätta att arbeta i högre åldrar.

==Sammanfattningsvis har vi således inte något att

erinra mot att den enskilde får rätt att själv

välja att arbeta längre än vad som är fallet nu,

men att denna möjlighet skall gälla mellan 55 år

och 70 år. Vi anser vidare att samtliga lagar som

berörs och som behandlas i propositionen bör ändras

till att gälla detta åldersspann.

Med det anförda tillstyrker vi

motion A18 om en flexibel

pensionsålder mellan 55 och 70

år och om en anpassning av

övriga lagändringar till detta

åldersspann.

Särskilt yttrande

Höjd ålder för avgångsskyldighet

Ulla Hoffmann och Sven-Erik Sjöstrand (båda v)

anför:

Vänsterpartiet har i en motion med anledning av

regeringens förslag om rätt att kvarstå i arbete

till 67 års ålder begärt att förslaget skall

avslås. Vi anser att det av följande skäl inte bör

genomföras.

==I Sverige har sedan lång tid arbetsmarknadens

parter avtalat om villkoren på arbetsmarknaden.

Lagar har för parterna varit dispositiva, medan

tvingande lagstiftning har undvikits. Detta har

också stadfästs genom att Sverige ratificerat ILO:s

konventioner på området.

==Motivet till att regeringen föreslår ett avsteg

från svensk tradition och ILO-konventionerna är

införandet av det nya pensionssystemet. Genom det

nya ålderspensionssystemet kan det behövas

ytterligare några år i arbete för vissa för att få

en hygglig pension. Detta är det underliggande

budskapet i propositionen. Metoden som föreslås

innebär dock att kollektivavtalets ställning

ifrågasätts. Vi delar regeringens outtalade oro för

det nya pensionssystemets effekter. Stora grupper

löntagare med dåliga anställningsvillkor riskerar

att få en dålig pension. Men lösningen på detta

problem kan inte vara att riva upp sedan lång tid

mödosamt uppbyggda kollektivavtal. I stället anser

vi att ordningen med kollektivavtal bör säkras och

propositionens förslag följaktligen avvisas.

==Problemen med lågt arbetskraftsdeltagande före

ordinarie pensionsålder bör angripas genom en

kraftfull satsning på bättre arbetsmiljö,

anpassningar av arbetslivet till olika personers

arbetsförmåga och ökade möjligheter att kombinera

arbete med delpension. En arbetstidsförkortning

ökar också de äldres möjligheter till fortsatt

deltagande i arbetslivet.

14

:

= "Ja" ""

Bilaga 4

Socialutskottets yttrande

2000/01:SoU3y

Rätt att arbeta till 67 års ålder

Till arbetsmarknadsutskottet

Arbetsmarknadsutskottet har den 29 mars 2001

beslutat bereda socialutskottet tillfälle att yttra

sig över regeringens proposition 2000/01:78 Rätt

att arbeta till 67 års ålder.

Socialutskottet begränsar yttrandet

till avsnitten 8.5.3

Läkarvårdsersättning och ersättning

för sjukgymnastik och 8.5.4

Tandvårdsersättning samt till

motionerna A15 (m), A17 (v)

yrkandena 5-7 och A18 (mp) yrkande

2.

Utskottet

Åldersgränserna för att erhålla

läkarvårdsersättning,

tandvårdsersättning samt ersättning

för sjukgymnastik

Propositionen

I propositionen anförs att det är väsentligt att

möjligheten att arbeta efter 65 års ålder är reell

och att inte andra regler motverkar detta. Som en

konsekvens av den föreslagna höjda åldern för

avgångsskyldighet för arbetstagare föreslår

regeringen att även åldersgränsen i lagen

(1993:1651) om läkarvårdsersättning (LOL) för

privata läkare och lagen (1993:1652) om ersättning

för sjukgymnastik (LOS) för privata sjukgymnaster

skall höjas till den höjda nivån för

avgångsskyldighet, dvs. till 67 år. Regeringen

anser det däremot inte rimligt att föreslå

ytterligare höjning av åldersnivån för

läkarvårdsersättning och ersättning för

sjukgymnastik ovanför den generella gränsen för

avgångsskyldighet. Gränserna bör enligt regeringens

uppfattning följas åt. Det bör i sammanhanget

betonas att ålderspensionssystemet saknar en övre

gräns för såväl intjänande av pensionsrätt som

uttag av pension, anför regeringen. 67-årsgränsen

har därför ingen direkt anknytning till reglerna om

ålderspension lika litet som en 70-årsgräns skulle

ha det. Den höjda gränsen bör gälla för alla som

vid ikraftträdandet är under 67 år.

==Vad härefter gäller tandläkare och

tandhygienister anför regeringen att de i dag kan

arbeta vidare efter 65 år men att de då inte får

tandvårdsersättning från försäkringskassan utan

måste ta ut hela behandlingsarvodet av patienten,

se 2 kap. 3 § lagen (1962:381) om allmän försäkring

(AFL). Det medför att vårdgivaren inte konkurrerar

på samma villkor som sina yngre kollegor. Om denna

åldersgräns bibehålls så skulle gränsen, på samma

sätt som gäller för läkare och sjukgymnaster, i

praktiken fungera som ett arbetshinder som

motverkade syftet med den höjda åldern för

avgångsskyldighet.

==Regeringen anför att det finns starka

principiella skäl för att det skall vara möjligt

att arbeta längre än till 65 år och att denna

möjlighet skall vara generell. Det är då väsentligt

att undanröja faktiska hinder. Det föreslås således

att den nu gällande åldersgränsen avseende

tandläkare och tandhygienister höjs från 65 till 67

år. Åtgärden bedöms också leda till att bristen på

vårdgivarresurser i detta avseende på vissa ställen

i landet kan avhjälpas betydligt.

==För läkarvårdsersättning och ersättning för

sjukgymnastik kan landstinget medge undantag från

åldersgränsen. Till skillnad från läkarna och

sjukgymnasterna är dock flertalet tandläkare inte

knutna till landstinget, varför en motsvarande

undantagsbestämmelse enligt regeringen inte är

aktuell beträffande tandläkare.

==De höjda gränserna i LOL, LOS och AFL bör enligt

regeringen gälla för alla som vid ikraftträdandet

är under 67 år.

Tidigare behandling

Socialutskottet har nyligen i betänkande

2000/01:SoU10 Hälso- och sjukvårdsfrågor m.m.

behandlat frågan om åldersgränserna för att erhålla

läkarvårdsersättning, tandvårdsersättning samt

ersättning för sjukgymnastik. Utskottet anförde

följande.

Enligt gällande lagstiftning får

läkarvårdsersättning respektive

sjukgymnastikersättning inte lämnas till en

läkare eller sjukgymnast som vid vårdtillfället

har fyllt 65 år om inte landstinget medger något

annat. Vidare framgår av lagen om allmän

försäkring att ersättning för tandvård lämnas av

försäkringskassan till vårdgivaren endast om

tandvården utförts av en legitimerad tandläkare

eller tandhygienist som inte har fyllt 65 år. I

dag råder stor brist på läkare, tandläkare och

annan vårdpersonal, vilket gör att

tillgängligheten till vård är begränsad. Behovet

av vårdpersonal av bl.a. de nämnda kategorierna

kan vidare förutses öka de närmaste åren.

Utskottet anser därför att det är av största

vikt att ta till vara den kompetens som utgörs

av de läkare, tandläkare, tandhygienister och

sjukgymnaster som fyllt sextiofem år. I den

lagrådsremiss som regeringen överlämnat till

Lagrådet föreslås att åldersgränsen för att

erhålla läkarvårdsersättning,

tandvårdsersättning respektive ersättning för

sjukgymnastik höjs till 67 år. En proposition i

frågan skall enligt uppgift från Regeringskan-

sliet överlämnas till riksdagen i slutet av

innevarande månad. Enligt utskottet utgör de

aviserade förslagen visserligen ett positivt

första steg men är dock otillräckliga med tanke

på behoven. Det bör vara möjligt för de läkare

och andra som så önskar att fortsätta sin

verksamhet med offentlig finansiering även efter

67 års ålder. Utskottet vill i detta sammanhang

erinra om att även de läkare, sjukgymnaster,

tandläkare och tandhygienister som fortsätter

att arbeta efter 67 års ålder självfallet står

under Socialstyrelsens tillsyn. Regeringen bör

snarast återkomma till riksdagen med förslag som

innebär att åldersgränserna för att erhålla

läkarvårdsersättning, tandvårdsersättning samt

ersättning för sjukgymnastik avskaffas. Vad

utskottet nu anfört med anledning av motionerna

1998/99:So244 (m) yrkande 10, 2000/01:So306 (m),

2000/01:So436 (m), 2000/01:So534 (mp) och

2000/01:So539 (c) yrkande 8 bör ges regeringen

till känna. (Res. s och v.)

Motionerna

I motion A15 av Cristina Husmark Pehrsson (m)

begärs ett tillkännagivande om vad i motionen

anförs om att avskaffa åldersgränserna för att

erhålla läkarvårdsersättning, tandvårdsersättning

och ersättning för sjukgymnastik. Motionären anför

att behovet av vårdpersonal, bl.a. läkare,

sjukgymnaster, tandläkare och tandhygienister kan

förutses öka de närmaste åren. Propositionens

förslag utgör ett steg i rätt riktning, men innebär

att man fortfarande bortser från många äldres

kunskap, kompetens och förmåga. Åldersgränserna i

de aktuella lagarna bör därför slopas helt och

hållet, anför motionären.

==I motion A17 av Hans Andersson m.fl. (v) begärs

att riksdagen avslår regeringens förslag till

ändringar i lagen om läkarvårdsersättning, lagen om

ersättning för sjukgymnastik och lagen om allmän

försäkring (yrkandena 5-7). Motionärerna anför att

förslagen att förlänga ersättningsrätten till 67 år

för läkare, sjukgymnaster, tandläkare och

tandhygienister inte berör anställningsskyddslagen.

Det finns enligt motionärerna inte anledning att

ändra nuvarande lagstiftning rörande dessa gruppers

ersättning. Nuvarande lagstiftning ger möjlighet

till fortsatt verksamhet med ersättning efter den

allmänna pensionsålderns inträffande genom avtal

med landsting.

==I motion A18 av Barbro Feltzing m.fl. (mp) begärs

ett tillkännagivande om att anpassa övriga

lagändringar som föreslås i propositionen till

åldersspannet 55-70 år (yrkande 2). Motionärerna

anför att människor åldras mycket olika och att en

flexibel pensionsålder mellan 55 och 70 år bör

införas. Motionärerna anför att de inte har något

att erinra mot att den enskilde får rätt att själv

kunna välja att arbeta vidare. Denna rätt skall den

enskilde dock erhålla redan vid 55 års ålder, och

möjlighet att kunna kvarstå i arbete skall finnas

upp till 70 års ålder.

Socialutskottets bedömning

Utskottet delar regeringens bedömning att det är

väsentligt att möjligheten att arbeta efter 65 års

ålder är reell och att inte andra regler motverkar

detta. På grund härav tillstyrker utskottet

förslaget att åldersgränserna för att erhålla

läkarvårdsersättning respektive

sjukgymnastikersättning i LOL och LOS höjs till 67

år fr.o.m. den 1 september 2001. Av samma skäl bör

åldersgränsen avseende tandläkare och

tandhygienister i AFL höjas. Motionerna A17 (v)

yrkandena 5-7 och A18 (mp) yrkande 2 bör avstyrkas.

==Utskottet är däremot inte berett att föreslå

ytterligare höjning av åldersgränserna. Motion A15

(m) bör enligt utskottets uppfattning avstyrkas.

Stockholm den 24 april 2001

På socialutskottets vägnar

Ingrid Burman

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Ingrid

Burman (v), Susanne Eberstein (s), Margareta

Israelsson (s), Rinaldo Karlsson (s), Chatrine

Pålsson (kd), Leif Carlson (m), Hans Hjortzberg-

Nordlund (m), Lars U Granberg (s), Elisebeht

Markström (s), Rolf Olsson (v), Cristina Husmark

Pehrsson (m), Kenneth Johansson (c), Kerstin

Heinemann (fp), Lars Elinderson (m), Kent Härstedt

(s), Gunnar Goude (mp) och Sven Brus (kd).

Avvikande meningar

Avslag på propositionens förslag

Ingrid Burman och Rolf Olsson (v) anför:

Enligt vår uppfattning finns det inte anledning att

ändra nuvarande lagstiftning avseende rätt att

erhålla läkarvårdsersättning, tandvårdsersättning

samt ersättning för sjukgymnastik. Landstingen kan

i dag träffa avtal med läkare och sjukgymnaster om

fortsatt verksamhet efter fyllda 65 år. Vidare kan

landstingen också träffa enskilda avtal med andra

personalkategorier om att de skall stanna kvar i

tjänsten efter pensionsåldern. Det är enligt vår

uppfattning en bra ordning som många landsting

använder sig av. Förslaget om en höjd åldersgräns

till 67 år har väckts för att harmonisera denna

lagstiftning med en tänkt ändring i lagen

(1982:80) om anställningsskydd, en ändring som

enligt vår uppfattning bl.a. innebär att Sverige

bryter mot ILO-konventionerna nr 98 och nr 154 och

som vi avvisar. Vi ser därför heller ingen

anledning att skapa särregler i den ovan nämnda

lagstiftningen. Som anförs i motion A17 (v)

yrkandena 5-7 bör riksdagen därför avslå

regeringens förslag till ändringar i LOL, LOS och

AFL.

Rätt för läkare m.fl. att fortsätta

sin verksamhet efter fyllda 67 år

med offentlig finansiering

Chatrine Pålsson (kd), Leif Carlson (m), Hans

Hjortzberg-Nordlund (m), Cristina Husmark Pehrsson

(m), Kenneth Johansson (c), Kerstin Heinemann (fp),

Lars Elinderson (m) och Sven Brus (kd) anför:

I dag råder stor brist på läkare, tandläkare och

annan vårdpersonal, vilket gör att tillgängligheten

till vård är begränsad. Behovet av vårdpersonal av

bl.a. de nämnda kategorierna kan vidare förutses

öka de närmaste åren. Vi anser därför att det är av

största vikt att ta till vara den kompetens som

utgörs av de läkare, tandläkare, tandhygienister

och sjukgymnaster som fyllt 65 år. Vi anser att

förslagen i propositionen utgör ett positivt första

steg, men de är dock otillräckliga med tanke på

behoven. Det bör enligt vår uppfattning vara

möjligt för de läkare och andra som så önskar att

fortsätta sin verksamhet med offentlig finansiering

även efter 67 års ålder. I detta sammanhang vill vi

erinra om det tillkännagivande som utskottets

majoritet gjorde i betänkande 2000/01:SoU10 och som

innebar att regeringen snarast bör återkomma med

förslag som innebär att åldersgränserna för att

erhålla läkarvårdsersättning, tandvårdsersättning

samt ersättning för sjukgymnastik avskaffas. Vad

här anförts med anledning av motion A15 (m) bör ges

regeringen till känna.

15