Bet. 2000/01:AU7

Arbetsmarknadsutskottets betänkande

2000/01:AU07

Vissa arbetsrättsliga frågor m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Motioner från allmänna

Utskottets överväganden

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

2000/01

AU7

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas dels ett antal motioner

från allmänna motionstiden 2000 som bl.a. gäller

krav på förändringar av den arbetsrättsliga

lagstiftningen samt olika frågor som rör

lönebildning, dels en skrivelse 1999/2000:146 från

regeringen som avser en utvärdering av

anställningsformen överenskommen visstidsanställning

jämte med anledning av skrivelsen väckta motioner.

Utskottet avstyrker alla motioner med ett undantag.

I fråga om lönebildningen hänvisar utskottet till

att riksdagen för mindre än ett år sedan tog

ställning till en proposition i denna fråga. Övriga

motioner avstyrks huvudsakligen med motiveringen att

man inte bör föregripa resultatet av ett antal

utredningar som för närvarande pågår på det

arbetsrättsliga området. Med anledning av en motion

om en lagstadgad rätt till politisk information och

opinionsbildning på arbetsplatsen anser utskottet

att frågan bör övervägas av en utredning eller på

annat sätt som regeringen finner lämpligt. Vidare

anser utskottet att regeringen bör undersöka

möjligheten att i SCB:s arbetskraftsundersökningar

(AKU) ta in uppgifter om förekomsten av

anställningsformen överenskommen

visstidsanställning. Utskottet föreslår att

regeringens skrivelse läggs till handlingarna.

I betänkandet finns 16 reservationer och tre

särskilda yttranden av Moderaterna,

Kristdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet,

Folkpartiet och Miljöpartiet. I gemensamma

reservationer av Moderaterna, Kristdemokraterna,

Centerpartiet och Folkpartiet framförs krav på en

genomgripande reformering och modernisering av den

arbetsrättsliga lagstiftningen samt att det införs

en proportionalitetsregel i fråga om stridsåtgärder

och ett förbud mot sympatiåtgärder. Dessa partier

motsätter sig att det görs en översyn av frågan om

en lagstadgad rätt till politisk information och

opinionsbildning på arbetsplatsen och föreslår i

stället att den berörda motion avslås

.

Motioner från allmänna

motionstiden

2000/01:Ub807 av Ewa Thalén Finné m.fl. (m) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om arbetsrätten i

Skåne.

2000/01:T211 av Kenth Skårvik m.fl. (fp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

18. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag så att stuverimonopolet kan avvecklas.

2000/01:T642 av Per-Richard Molén m.fl. (m) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om stuveriverksamhet.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ILO-konvention 137.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om sjöfarten och den

svenska arbetsmarknaden.

2000/01:N323 av Eva Flyborg m.fl. (fp) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en modernisering av

arbetsmarknadslagarna.

2000/01:A208 av Bengt Silfverstrand och Ronny

Olander (s) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut: Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

rätten till politisk information och

opinionsbildning på arbetsplatsen.

2000/01:A218 av Hans Andersson m.fl. (v) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om heltid som norm.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs kring omvandling av

tillfälliga jobb till tillsvidareanställningar.

2000/01:A227 av Mikael Odenberg m.fl. (m) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om betydelsen av att

lönebildningen sker så decentraliserat som möjligt.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om statsmakternas

ansvar för lönebildningens funktionssätt.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om vikten av

lönespridning och belöning av kunskap.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behoven av sänkta

reservationslöner.

6. Riksdagen beslutar att införa en allmän

obligatorisk arbetslöshetsförsäkring i enlighet med

vad som anförs i motionen.

7. Riksdagen beslutar att införa regler om

proportionalitet i medbestämmandelagen i enlighet

med vad som anförs i motionen.

8. Riksdagen beslutar att avskaffa rätten till

sympatiåtgärder i enlighet med vad som anförs i

motionen.

2000/01:A231 av Lena Sandlin-Hedman och Ingemar

Josefsson (s) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut: Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

utbildning av nya företagare för att undvika

konflikter på arbetsmarknaden som grundas i

okunskap.

2000/01:A256 av Matz Hammarström m.fl. (mp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av att

utreda hur användandet av tillfälliganställningar i

samhället kan minskas.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en utredning och

översyn av trygghetssystemen för

tillfälliganställda.

2000/01:A263 av Elver Jonsson m.fl. (fp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av en

reformerad arbetsrätt.

24. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ett borttagande av vetorätten vid

entreprenader samt att den s.k. lex Britannia skall

slopas.

25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av en

parlamentarisk utredning av arbetsrätten.

2000/01:A266 av Lena Sandlin-Hedman och Ingemar

Josefsson (s) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut: Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

åtgärder mot ofrivilliga tillfälliga anställningar.

2000/01:A278 av Stefan Attefall m.fl. (kd) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om lönebildningen.

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om Medlingsinstitutets

arbetsuppgifter och roll i lönebildningen.

21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ansvaret för

lönestatistiken.

22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en moderniserad

arbetsrätt.

23. Riksdagen beslutar att möjligheten till

provanställning förlängs till tolv månader.

24. Riksdagen beslutar att ändra tiden för

arbetsgivares skyldighet att återanställa till sex

månader.

25. Riksdagen beslutar att visstidsanställning vid

arbetsanhopning bör tillåtas upp till två år.

26. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

lagförslag som innebär att stridsåtgärder skall vara

proportionerliga.

27. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

lagförslag om att sympatiåtgärder inte skall

tillåtas som instrument vid

arbetsmarknadskonflikter.

28. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av ökad

information om gällande regler på arbetsrättens

område.

2000/01:A701 av Gunnar Axén (m) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen beslutar

att avskaffa lagen (1976:580) om medbestämmande i

arbetslivet.

2000/01:A702 av Carina Hägg (s) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att också psykologiska test

uppmärksammas vid översyn av den personliga

integriteten i arbetslivet.

2000/01:A703 av Karin Pilsäter (fp) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att 3 § lagen om

anställningsskydd bör ändras så att regeln om dubbel

anställningstid tas bort.

2000/01:A704 av Margit Gennser (m) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om förändringar av

lagen om anställningsskydd (LAS) för att minska

diskrimineringen av den äldre arbetskraften.

2000/01:A707 av Lisbeth Staaf-Igelström och Lennart

Axelsson (s) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut: Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

översyn av den arbetsrättsliga lagstiftningen i

syfte att stärka de fackligt förtroendevaldas

ställning på arbetsmarknaden.

2000/01:A710 av Mikael Odenberg m.fl. (m) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till en förenklad och individualiserad

arbetsrättslig lagstiftning i enlighet med vad som

anförs i motionen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om den negativa

föreningsrätten på arbetslivsområdet.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om tillämpning av

kollektivavtal.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om modernisering av

konfliktreglerna.

5. Riksdagen beslutar att avskaffa Arbetsdomstolen

i enlighet med vad som anförs i motionen.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om den svenska

arbetsrättsliga hållningen i EU.

2000/01:A711 av Birgitta Ahlqvist och Lennart

Klockare (s) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut: Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

medlyssning på call-center-företag.

2000/01:A714 av Barbro Feltzing m.fl. (mp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en

parlamentarisk utredning för att komma till rätta

med tystnaden på våra arbetsplatser.

2. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en

utredning om en ändring i medbestämmandelagen.

2000/01:A715 av Ronny Olander och Britt-Marie

Lindkvist (s) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut: Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

drogtester i arbetslivet.

2000/01:A716 av Anders Ygeman (s) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om utökat medbestämmande.

Motioner med anledning av

regeringens skrivelse 1999/2000:146

2000/01:A6 av Mikael Odenberg m.fl. (m) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

om borttagande av begränsningsreglerna i

anställningsformen överenskommen

visstidsanställning.

2000/01:A7 av Hans Andersson m.fl. (v) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att avskaffa

anställningsformen överenskommen visstidsanställning

(ÖVA).

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om åtgärder mot

missbruk av visstidsanställningar.

Elanders Gotab, Stockholm 2001

Utskottets överväganden

1 Bakgrund

Den nuvarande arbetsrättsliga lagstiftningen tillkom

efter ett omfattande reformarbete under 1970-talet.

Under perioden tillkom bl.a. anställningsskyddslagen

(LAS) och medbestämmandelagen (MBL). En ny

anställningsskyddslag infördes 1982. Dessa lagar är

alltjämt gällande men de har under åren varit

föremål för olika utredningar som i sin tur lett

till ett antal regelförändringar.

I oktober 1996 överlämnade regeringen till

riksdagen propositionen (1996/97:16) En arbetsrätt

för ökad tillväxt. I propositionen föreslogs vissa

ändringar i anställningsskyddslagen och lagen om

anställningsfrämjande åtgärder (främjandelagen).

Ändringarna i anställningsskyddslagen innebar

följande.

Avvikelser från anställningsskyddslagen genom

kollektivavtal fick göras i samma utsträckning som

tidigare. Beträffande vissa regler slopades dock

kravet på att kollektivavtalet skall ha slutits

eller godkänts av central arbetstagarorganisation om

det mellan parterna i andra frågor gäller eller

brukar gälla kollektivavtal på central nivå.

Den regel som krävde medgivande av central

arbetstagarorganisation i varje enskilt fall för

uppsägning av äldre arbetstagare som innebar

avvikelse från lagens turordningsregler upphävdes.

En ny anställningsform - överenskommen

visstidsanställning - infördes. Anställningsformen

innebär följande.

Avtal om överenskommen visstidsanställning får

beträffande en och samma arbetstagare omfatta högst

tolv månader under tre år. Ett företag eller

verksamhet får träffa avtal om överenskommen

visstidsanställning beträffande en och samma

arbetstagare för sammanlagt högst arton månader

under tre år. En arbetsgivare får samtidigt ha högst

fem arbetstagare med överenskommen

visstidsanställning.

Den tid under vilken företrädesrätt till

återanställning gäller förkortades från ett år till

nio månader. Den tid inom vilken en arbetstagare

skall ha varit anställd mer än tolv månader för att

ha företrädesrätt utsträcktes från två till tre år.

Uppsägningstiderna sattes i relation till

anställningstidens längd och inte som tidigare även

till arbetstagarens ålder.

En begränsning för vikariatsanställningar

infördes. En arbetstagare får vara anställd på

vikariat sammanlagt högst tre år under en

femårsperiod. Om denna period överskrids övergår

anställningen i en tillsvidareanställning.

En arbetstagare som har en deltidsanställning och

som till sin arbetsgivare anmält att han eller hon

vill ha en anställning med högre

sysselsättningsgrad, dock högst heltid, skall under

vissa förutsättningar ha företrädesrätt till en

sådan anställning.

Ändringarna i främjandelagen innebar att

föreskrifterna om s.k. äldreavgångar och om

inskränkningar i rätten att sluta avtal om

anställning för begränsad tid upphävdes.

Riksdagen godtog regeringens förslag (bet.

1996/97:AU5 och rskr. 1996/97:107). På

arbetsmarknadsutskottets förslag beslutades att en

referensgrupp skulle tillsättas med uppgift att

kontinuerligt utvärdera den nya anställningsformen

överenskommen visstidsanställning. Ändringarna i

anställningsskyddslagen och främjandelagen trädde i

kraft i huvudsak den 1 januari 1997. Dock trädde

reglerna om avvikelser från anställningsskyddslagen

genom kollektivavtal i kraft den 1 juli 1997 och

regeln om tidsgräns för vikariat den 1 januari 2000.

Regeringen har i den inledningsvis angivna

skrivelsen lämnat en redogörelse för

referensgruppens arbete och vilka slutsatser den

kommit fram till. Skrivelsen behandlas nedan i

avsnitt 4.

Under våren 2000 överlämnade regeringen till

riksdagen propositionen 1999/2000:32 Lönebildning

för full sysselsättning. Förslaget, som riksdagen

ställde sig bakom (bet. 1999/2000:AU5 och rskr.

1999/2000:149), innebar i korthet följande.

Från och med den 1 juni 2000 har det tillskapats

en ny myndighet, Medlingsinstitutet. Samtidigt har

Statens förlikningsmannaexpedition avvecklats.

Medlingsinstitutets uppgift är att medla i

arbetstvister och verka för en väl fungerande

lönebildning. Medlingsinstitutet skall agera tidigt

bl.a. genom att kalla parterna till överläggningar

eller på annat sätt informera sig om kommande eller

pågående avtalsförhandlingar. Efter samtycke från

parterna kan Medlingsinstitutet utse

förhandlingsledare eller medlare. Om det finns risk

för stridsåtgärder eller om sådana redan har

påbörjats skall institutet kunna utse medlare även

utan samtycke från parterna. Det gäller dock inte om

parterna är bundna av ett registrerat avtal liknande

det s.k. Industriavtalet. Förslaget innebar också

att varseltiden för stridsåtgärder förlängdes från

sju dagar till sju arbetsdagar. Om det främjar en

god lösning av tvisten får Medlingsinstitutet skjuta

upp varslade stridsåtgärder i högst 14 dagar. En

part som underlåter att varsla kan bli skyldig att

betala en varselavgift till staten. En part som

vidtar en stridsåtgärd i strid mot institutets

beslut kan tvingas betala förhöjd varselavgift.

Medlingsinstitutet skall också årligen publicera en

rapport om löneutvecklingen, och fr. o. m. den 1

januari 2001 blir institutet ansvarigt för den

officiella lönestatistiken.

I samband med behandlingen av propositionen

föreslog utskottet med anledning av motioner väckta

av Moderaterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet,

Folkpartiet och Miljöpartiet att det skulle införas

ett förbud i medbestämmandelagen mot stridsåtgärder

mot enmans- och familjeföretag motsvarande vad som

gällde under år 1994. Förbudet skulle gälla från den

1 juni 2000. Riksdagen ställde sig bakom förslaget.

Regeringen överlämnade under våren 2000 också

propositionen 1999/2000:87 Obligatorisk

mammaledighet i vilken föreslogs en ändring i

föräldraledighetslagen. Riksdagen antog förslaget

(bet. 1999/2000:AU8 och rskr. 1999/2000:231) som

innebär att föräldraledighetslagen ändrades på så

sätt att två veckor skall vara obligatoriska av den

i lagen föreskrivna mammaledigheten om totalt 14

veckor i samband med förlossning.

Under hösten 2000 lade regeringen i proposition

1999/2000:144 Undantag från turordningen fram ett

förslag om ändrade turordningsregler. Propositionen

var föranledd av en begäran från riksdagen

(1998/99:AU8 och rskr. 1998/99:179). Vid

behandlingen av regeringens förslag ställde sig

utskottet i stället bakom en motion av företrädare i

utskottet för Miljöpartiet, Moderaterna,

Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet,

vilken väckts med anledning av propositionen och som

innehöll ett i förhållande till propositionen i viss

mån avvikande förslag (bet. 2000/01:AU4). Utskottet

föreslog att 22 § anställningsskyddslagen skulle

ändras så att arbetsgivare med högst 10 arbetstagare

får göra undantag från turordningen för totalt två

personer som enligt arbetsgivarens bedömning är av

särskild betydelse för den fortsatta verksamheten.

Riksdagen ställde sig bakom förslaget och

förändringarna trädde i kraft den 1 januari 2001

(rskr. 2000/01:3). Samtidigt med denna proposition

behandlade utskottet ett förslag från regeringen i

den s.k. IT-propositionen 1999/2000:86 som rörde det

s.k. driftsenhetsbegreppet i 22 §

anställningsskyddslagen. Förslaget innebar att

enbart den omständigheten att en arbetstagare har

sin arbetsplats i bostaden inte skall medföra att

arbetsplatsen utgör en egen driftsenhet. Riksdagen

antog förslaget.

2 Lönebildning m.m.

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlar utskottet ett antal

motioner som i huvudsak avser frågor om

lönebildning. Utskottet avstyrker samtliga

motioner med hänvisning bl.a. till att

riksdagen förra våren behandlade en

proposition om dessa frågor.

Jämför reservationerna 1 (m), 2 (kd), 3 (m,

kd, c, fp) och 4 (m, fp)

Motioner

Moderaterna konstaterar i kommittémotion A227 att

den nuvarande lönebildningen inte fungerar. Under

andra halvan av 1990-talet har de genomsnittliga

lönekostnadsökningarna fortsatt att vara högre än i

omvärlden. Det nuvarande systemet saknar nödvändig

flexibilitet och anpassningsförmåga. Problemen med

flaskhalsar tilltar och den regionala obalansen är

betydande. Enligt Moderaterna bidrar lönebildningen

i alltför liten utsträckning till att skapa balans

mellan olika delar av arbetsmarknaden och till att

underlätta företagens rekrytering.

Moderaterna anser inte att det finns något

"generellt utrymme" för löneökningar. Enligt

Moderaterna är det bara ökad produktivitet som

skapar utrymme för ökade löner. Dessa

produktionsökningar kan inte fastställas i förväg

och de varierar i högsta grad mellan olika branscher

och olika företag. Lönebildningen bör därför ske så

decentraliserat som möjligt (yrk. 1).

Moderaterna anser också att det är viktigt att

hålla en absolut rågång mot statlig inkomstpolitik.

Det går inte att skylla hela ansvaret för

lönebildningen på arbetsmarknadens parter. Enligt

Moderaterna bestämmer staten i alla avgörande

hänseenden förutsättningarna för lönebildningen,

såväl genom sin ekonomiska politik i stort som genom

bl.a. skatte-, närings- och utbildningspolitik samt

lagstiftning (yrk. 2).

För att förbättra lönebildningen föreslår

Moderaterna följande.

Skattesystemet måste reformeras. Inget

förhandlingssystem kan fungera om staten genom ökat

skatteuttag lägger beslag på allt det utrymme som

produktivitetsökningen skapar.

Kunskap och hårt arbete måste löna sig bättre. I

Sverige ligger lönestegen för många yrkesområden

"platt på marken". Ingångslönerna, även för dem som

saknar erfarenhet, är höga. Det leder till att många

utestängs från arbete, vilket inte minst kommit att

drabba ungdomar, invandrare och arbetshandikappade.

Samtidigt får de som har arbete otillräckliga

incitament till förkovran och ytterligare

arbetsinsatser. Lönestrukturen påverkas alltför lite

av utbud och efterfrågan, vilket lett till lägre

sysselsättning och högre arbetslöshet. Det blir

svårt att motivera ungdomar, särskilt dem som kommer

från arbetarhem utan studievana, till uppoffrande

studier som inte förefaller att löna sig. Premien

för högre studier är alldeles för låg på den svenska

arbetsmarknaden (yrk. 4).

Reservationslönerna måste minskas. Det problem som

uppkommer vid för höga reservationslöner är att den

enskilde blir mindre benägen att acceptera de

arbeten som erbjuds. Söktiderna när den arbetslöse

letar efter arbete förlängs och rörligheten minskar

på arbetsmarknaden (yrk. 5).

Arbetslöshetsförsäkringen bör förändras. Den

nuvarande försäkringen har en negativ inverkan på

lönebildningen. Orsaken är främst att systemet har

förlorat sin karaktär av omställningsförsäkring.

Försäkringen har alltmer kommit att anta formen av

någon sorts medborgarlön för "insiders" på

arbetsmarknaden. Det bör därför införas en allmän

och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring med en s.k.

bortre parentes. Den skall vara utformad så att den

ger alla arbetslösa rimliga möjligheter att under en

omställningstid söka arbete eller förbättra sina

kunskaper genom utbildning (yrk. 6).

Konfliktreglerna måste ändras. Moderaterna anser

att de nuvarande konfliktreglerna är förlegade. Det

finns inte någon rimlig balans mellan parterna.

Moderaterna anser därför att det bör införas någon

form av proportionalitetsprincip i

medbestämmandelagen. Det innebär att en

stridsåtgärds omfattning skall stå i proportion både

till den skada som drabbar motparten och till syftet

med åtgärden. Vidare bör det införas ett förbud mot

sympatiåtgärder (yrk. 7 och 8).

I kommittémotion A710 (yrk. 4) framställer

Moderaterna ett krav på modernisering av

konfliktreglerna i enlighet med de förändringar som

föreslås i motion A227.

Moderaterna hävdar i kommittémotion T642 att svensk

rederinäring under senare år utsatts för konflikter

och konflikthot i stor omfattning. Detta har enligt

Moderaterna drabbat såväl rederierna som svensk

industri på ett orimligt sätt. Moderaterna anser

därför att möjligheten till sympatiblockader måste

begränsas samt att den s.k. Lex Britannia skall

avskaffas (yrk. 11 delvis).

I motion A278 framför Kristdemokraterna synpunkter

på lönebildningen. Partiet beskriver ett antal

"tillväxtfällor" på den svenska arbetsmarknaden:

- Den i internationell jämförelse låga andelen

anställda inom den privata sektorn, vilket leder

till svag dynamik och undergräver möjligheten till

nya sysselsättningstillfällen.

- Den låga rörligheten på arbetsmarknaden som

resulterar i flaskhalsar och bl.a. orsakas av de

höga skattekilarna och den sammanpressade

lönestrukturen; lönebildningen bör bättre spegla

tillgång och efterfrågan.

- Det förhållandet att utbildning lönar sig dåligt i

Sverige; större hänsyn måste tas till kompetens,

kunnande, prestation och ansvar, vilket innebär att

lönebildningen i ökad utsträckning bör ske på det

lokala planet och vara mer individuellt inriktad.

- De höga anställningströsklarna, som är ett problem

för både individer och företag; för individen

innebär det att det ibland inte lönar sig att

arbeta, för företagen innebär höga ingångslöner, hög

skatt och vissa arbetsrättsliga regler att man drar

sig för att anställa personer med låg utbildning och

begränsad erfarenhet.

I motionen (yrk. 19) anges de punkter som enligt

Kristdemokraterna främjar en sund lönebildning:

- Stabila ekonomisk-politiska ramar som främjar

ansvar hos parterna, företagen och de anställda.

Ingen statlig inkomstpolitik.

- Sänkt skatt på arbete för alla för att uppmuntra

arbete, utbildning, kompetensutveckling och ansvar.

- Obligatorisk arbetslöshetsförsäkring som i högre

grad finansieras genom avgifter från de försäkrade.

- Vinstdelningssystem för de anställda.

- Bättre löneutveckling inom bristyrken.

- Översyn av lagregleringen av kollektivavtalen för

att öka den enskildes rättigheter.

- Ökad löneflexibilitet vad avser ungdomar.

Enligt Kristdemokraterna har arbetsmarknadens parter

det direkta ansvaret för lönebildningen. Med

lagstiftning och institutionella ramar kan staten

skapa förutsättningar för en bättre lönebildning.

Kristdemokraterna anser därför att utvecklingen av

den tidigare förlikningsmannaexpeditionen till ett

medlingsinstitut kan vara något positivt.

Medlingsinstitutet bör bl.a. verka för samordnade

avtalsperioder samt ge råd och stöd till

arbetsmarknadens parter för att främja en

samhällsekonomiskt sund lönebildning. Vid konflikter

skall Medlingsinstitutet kunna agera som medlare

genom att i samråd med parterna utse medlare som har

förtroende hos de berörda. Inrättandet av ett

medlingsinstitut får därför inte leda till statlig

lönepolitik (yrk. 20). Kristdemokraterna anser

vidare att SCB även i fortsättningen bör vara

huvudansvarig för statistiken. SCB har fler avnämare

än Medlingsinstitutet, och det finns en risk att en

flyttning av lönestatistiken till Medlingsinstitutet

kan skapa problem med den samordning av den

ekonomiska statistiken som görs inom SCB (yrk. 21).

Kristdemokraterna anser att en rimligare balans

mellan arbetsmarknadens parter bör etableras vid

konflikter. För att åstadkomma detta föreslås att

rätten till sympatiåtgärder begränsas och att ett

proportionalitetskrav införs för att begränsa

möjligheten till stridsåtgärder som kostar lite för

den egna organisationen men orsakar stora kostnader

för motparten och tredje man (yrk. 26 och 27).

I syfte att modernisera den arbetsrättsliga

lagstiftningen föreslår Folkpartiet i motion A263

att den fackliga vetorätten tas bort och att den

s.k. Lex Britannia avskaffas (yrk. 24).

Utskottets ställningstagande

Som framgår av den inledande redogörelsen har

riksdagen under våren 2000 tagit ställning till ett

regeringsförslag som rör lönebildning. Utskottet

behandlade allmänna frågor om lönebildning,

införande av ett medlingsinstitut och frågor om

stridsåtgärder. Vid denna behandling tog utskottet

även ställning till motionskrav som i huvudsak

motsvarar de ovan refererade.

Vid behandlingen av ovan nämnda proposition

konstaterade utskottet inledningsvis att begreppet

lönebildning brukar användas som en sammanfattande

benämning på de processer och de restriktioner som

bestämmer lönerna för enskilda individer, för

kollektiv och i genomsnitt för ekonomin i dess

helhet. Det är ett vitt begrepp som kan beskrivas på

många sätt. Lönebildningen verkar inom en ram som

består av den ekonomiska politiken i stort, av

arbetsmarknadspolitiken, skatte- och

transfereringspolitiken, socialpolitiken m.m. Även

om lönebildningen inte ensam ligger bakom framväxten

av en gynnsam ekonomisk situation, är den av central

betydelse för tillväxt, sysselsättning och

konkurrenskraft.

Vidare konstaterade utskottet att lönebildningen

inte hade fungerat tillfredsställande under stora

delar av 1980- och 1990-talen. Lönerna i Sverige

hade haft en långsiktig tendens att öka för snabbt i

förhållande till lönerna i våra konkurrentländer,

samtidigt som de reala timlönerna från 1970-talets

mitt till 1998 varit i stort sett oförändrade.

Konsekvenserna av brister i lönebildningen är

annorlunda nu mot tidigare. Med stängd

inflationsväg, stabila pris- och löneökningar i

omvärlden och internationaliserade kapital- och

valutamarknader kommer alltför höga lönekostnader i

förhållande till omvärlden att medföra stigande

räntor, ekonomisk åtstramning och ökande

arbetslöshet.

Utskottet framhöll dock att det finns positiva

inslag i lönebildningen. I internationellt

perspektiv har under senare år få arbetsdagar gått

förlorade på grund av konflikter. På flera områden

kännetecknas arbetsmarknaden av en bred samsyn

mellan parterna om vad som krävs för en gynnsam

utveckling av verksamheten. Större utrymme har

skapats för att anpassa kollektivavtalen till de

lokala förhållandena. Vid flera tillfällen har

parterna visat god förmåga att ta hänsyn till de

samhällsekonomiska förutsättningarna. 1998 års

avtalsrörelse innebar också en större anpassning

till löneökningstakten i konkurrentländerna.

Utskottet konstaterade att det inte förelåg någon

politisk oenighet om betydelsen i och för sig av en

väl fungerande lönebildning. Analysen av de

bakomliggande problemen och uppfattningen om vad som

utmärker en välfungerande lönebildning skilde sig

däremot åt.

Utskottet konstaterade att syftet med förslagen i

propositionen är att en lönebildning i

samhällsekonomisk balans skall främjas, vilket

innebär att lönebildningen skall klara de

påfrestningar som en långvarigt ökad

arbetskraftsefterfrågan medför. Förslagen i

propositionen inriktades på att begränsa risken för

att lönebildningsprocessen i sin helhet leder till

orimliga resultat och löneinflation. Utgångspunkten

var att förslagen inte skulle begränsa parternas

möjligheter och ansvar. I flera sammanhang betonades

att det är parterna som har ansvaret för

avtalslösningar. I detta låg enligt utskottet att

parterna även har ansvaret för fördelningen av

löneutrymmet. Utskottet underströk starkt att det

inte är fråga om att göra några ingrepp i

lönestrukturen.

Utskottet ansåg att Moderaterna och

Kristdemokraterna i sin kritik av den svenska

lönebildningen i själva verket angrep den modell som

vuxit fram i Sverige i ett samspel mellan staten och

parterna, där parterna tagit huvudansvaret för

lönebildningen och dess resultatet.

Utskottet pekade på att det är välkänt att

lönespridningen på många håll i vår omvärld är

avsevärt större än i Sverige. Utskottet framhöll

dock samverkansformernas betydelse för om resultatet

av lönebildningsprocessen skall accepteras av

organisationerna på arbetsmarknaden, av företagen,

löntagarna och allmänheten. Lönebildningssystemet

måste uppfattas som legitimt. Brister det i

legitimitet kan det leda till kompensationskrav, som

i slutändan medför att den totala löneutvecklingen

hamnar för högt för att de samhällsekonomiska målen

skall nås. En annan och lika viktig aspekt på

legitimiteten är att resultat som uppfattas som

fördelningspolitiskt orimliga kan leda till

arbetskonflikter, rivalitet mellan

löntagarkategorier och allmän social oro.

Utskottet ansåg också att det bör vara parternas

sak att fördela löneutrymmet, att avgöra hur goda

arbetsinsatser och kompetens skall premieras m.m.

Här skall staten vara neutral. Det ankommer på

parterna att bestämma på vilken nivå lönerna skall

bestämmas.

Utskottet konstaterade avslutningsvis att

tillväxten i den svenska ekonomin var hög.

Utvecklingen på arbetsmarknaden var stabil. De

problem som ändå fanns rörde som utskottet såg det

främst de regionala obalanserna, kompetensbehoven på

en föränderlig arbetsmarknad och den strukturella

lönediskrimineringen. Utskottet ansåg att det krävs

andra politiska instrument för att komma till rätta

med detta än vad Moderaterna och Kristdemokraterna

förespråkade.

När det sedan gällde inrättandet av ett

medlingsinstitut konstaterade utskottet att

institutets uppgift skall vara att verka för en väl

fungerande lönebildning. Institutet skall på olika

sätt underlätta för parterna att ta

samhällsekonomiska hänsyn, men inte självt gripa in

i lönebildningen. Institutet skall inte verka för en

samordning av avtalens materiella innehåll utan i

stället skapa öppenhet och öka informationsutbytet

mellan olika delar av arbetsmarknaden. Institutet

skall tillhandahålla förbättrad information och

fördjupade analyser och på det sättet förse parterna

med ett bättre beslutsunderlag i deras

förhandlingar. Institutet skall samråda och föra

diskussioner med parterna om förutsättningar och

tänkbara utfall för att på så sätt förbättra

dialogen och samspelet mellan olika avtalsområden.

Institutet borde enligt utskottet också knyta till

sig ett tillräcklig stort antal personer som kan åta

sig medlingsuppdrag så att parterna får möjlighet

att välja mellan olika medlare även under en

anhopning av parallella konflikter. Utskottet

betonade särskilt att syftet med inrättandet av ett

medlingsinstitut inte var att bedriva statlig

inkomstpolitik.

Till bemötande av de framförda farhågorna att det

faktum att Medlingsinstitutet skall bli

statistikansvarig myndighet kan leda till

samordningsproblem, hänvisade utskottet till att

regeringen hade för avsikt att ge Medlingsinstitutet

i uppgift att inrätta ett expertråd för

lönestatistik. Detta expertråd är tänkt att fungera

som ett organ för att tillvarata andra intressenters

behov av utformningen av statistiken. Företrädare

för parterna borde ingå i rådet, och

Konjunkturinstitutet och SCB borde adjungeras dit.

Utskottet ansåg att det var särskilt väsentligt att

samordningen med den ekonomiska statistiken beaktas.

Det faktum att Medlingsinstitutet blir en

huvudanvändare fick inte enligt utskottet innebära

att andra användares intressen åsidosätts. Utskottet

pekade också på att regeringen sade sig vara beredd

att ompröva sitt förslag om det skulle uppstå en

situation där viktiga användares intressen

åsidosätts. Därför var regeringens avsikt att låta

utvärdera konsekvenserna när det nya systemet verkat

en tid.

Utöver vad som nu redovisats ställde sig utskottet

bakom förslag om ändringar i medbestämmandelagen vad

avser avtalsförhandlingar och konflikt.

Utskottet kan nu notera att det finns tecken som

tyder på att lönespridningen ökar. Vidare tycks

löneskillnaderna mellan kvinnor och män bli större.

Utskottets oro för den strukturella

lönediskrimineringen har därför snarare förstärkts.

Ett annat problem inom lönebildningen är de mycket

gynnsamma lönevillkor som många ledande

befattningshavare åtnjuter. Dessa lönenivåer kan

uppfattas som starkt provocerande för breda

löntagargrupper och därmed försvaga

lönebildningssystemets legitimitet. Utskottet kan

också notera att de preliminära utfallet av den

förra avtalsrörelsen innebär en mycket måttlig

ökning av lönenivåerna, vilket ryms inom den ram som

svensk ekonomi tillåter.

Utskottet kan konstatera att det endast gått

relativt kort tid sedan propositionen behandlades

och förslagen genomfördes. Medlingsinstitutet har

inrättats och bedriver verksamhet sedan ett drygt

halvår tillbaka. I enlighet med vad som förutsattes

i propositionen har institutets chef informerat

utskottet om den inledande verksamheten och om hur

institutet tagit sig an uppgiften att verka för en

väl fungerande lönebildning. Sådan information är

avsedd att lämnas varje år.

Utskottets vill i detta sammanhang peka på att det

har tillkommit flera nya förhandlingsordningsavtal

som bl.a. täcker huvuddelen av den offentliga

arbetsmarknaden. Den pågående avtalsrörelsen har

resulterat i ett antal fleråriga avtal på en måttlig

nominell lönenivå och även olika

arbetstidslösningar. I flera fall har medling

påkallats men några stridsåtgärder har inte

vidtagits. Mycket återstår dock innan en summering

av årets avtalsrörelse kan göras.

Utskottet står fast vid de tankegångar som låg

bakom inrättandet av institutet och det regelverk

som omgärdar det. Enligt utskottets mening måste man

följa verksamheten ytterligare någon tid innan det

är meningsfullt att ta ställning till om några

förändringar behövs. I sammanhanget kan också

erinras om den utvärdering som regeringen aviserade

i propositionen. Med hänvisning till detta avstyrker

utskottet motionerna A227 yrkandena 1, 2, 4, 5 och 6

(m) samt A278 yrkandena 19-21 (kd).

Utskottet övergår nu till att behandla de motioner

som rör en proportionalitetsregel för

stridsåtgärderna och ett förbud mot sympatiåtgärder

samt avskaffandet av den s.k. Lex Britannia och

vetoreglerna i medbestämmandelagen. Det kan

konstateras att utskottet i samband med

lönebildningspropositionen även tog ställning till

motioner med motsvarande förslag.

När det gäller frågan om stridsåtgärders

proportionalitet föreslog regeringen inte någon

lagstiftning. Sådana krav framställdes dock av

Moderaterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet och

Folkpartiet.

Utskottet konstaterade att Utredningen om ett

förstärkt förlikningsmannainstitut hade föreslagit

sådana regler. Förslaget tog sikte på tre olika

situationer, nämligen när en stridsåtgärd

- som är partiell eller på annat sätt begränsad kan

förväntas leda till skada eller annan olägenhet, som

står i uppenbart missförhållande till åtgärdens

omfattning

- som har varslats som svar på en annan stridsåtgärd

är väsentligt mer omfattande än vad som är rimligt

med hänsyn till den åtgärd som har orsakat

svarsåtgärden

- som har varslats som stöd för en part i dennes

tvist om förnyande av kollektivavtal kan förväntas

leda till skada eller olägenhet, som står i ett

uppenbart missförhållande till åtgärdens eller

primäråtgärdens omfattning.

En sådan stridsåtgärd skulle enligt utredningens

förslag kunna förklaras olovlig av Arbetsdomstolen

på yrkande av den part som åtgärden riktas mot.

Förslaget skulle enligt utredningen skapa en

rimligare balans mellan parterna. Det skulle

förhindra förhandlingstekniken att använda

stridsåtgärder som inte kostar mycket för den egna

konfliktfonden men som leder till negativa effekter

för samhällsekonomin. Ett tredje skäl för

utredningen var det faktum att flera europeiska

länder har regler av liknande slag.

Utskottet konstaterade att förslaget hade mötts av

invändningar av flera olika slag vid

remissbehandlingen. För att vara på den säkra sidan

skulle en facklig organisation tvingas ta ut

samtliga arbetstagare på avtalsområdet i total

strejk. En proportionalitetsregel skulle därmed

försvåra, fördyra och försena förhandlingsprocessen.

Stor energi skulle behöva läggas ned på juridiska

formalia och inte på den bakomliggande tvisten.

Tveksamhet skulle råda om förslagets förenlighet med

Europarådets sociala stadga. Det skulle vara

tveksamt att lägga på en domstol att göra de

lämplighetsprövningar som det skulle vara fråga om.

Reglerna skulle bli svårtillämpade; t.ex. ansåg

Arbetsdomstolen att regler av detta slag måste

förses med vägledande uttalanden om tillämpningen.

Det fanns också en rad remissinstanser som stödde

förslaget, och det fanns de som ansåg att förslaget

borde utvidgas.

Utskottet ansåg med hänvisning inte minst till vad

som framkommit vid remissbehandlingen att det fanns

starka skäl som talar mot proportionalitetsregler av

det nu berörda slaget. Samtidigt ansåg utskottet att

man borde uppmärksamma att Medlingsinstitutet skulle

få i uppdrag att i sina årliga rapporter redogöra

för hur konflikter på arbetsmarknaden genomförts och

vilka konsekvenser de fått. Utskottet noterade att

regeringen också hade för avsikt att noga följa

utvecklingen på området. Utskottet avstyrkte därför

de behandlade motionerna.

Inte heller frågan om ett förbud mot

sympatiåtgärder berördes i propositionen. Däremot

framställdes yrkanden av Moderaterna och

Kristdemokraterna som ansåg att det skulle införas

regler som förbjuder sådana åtgärder.

Också frågan om sympatiåtgärder hade tagits upp av

Utredningen om ett förstärkt

förlikningsmannainstitut som inte ansåg att rätten

till sådana åtgärder skulle tas bort. Skälet till

utredningens ställningstagande var att denna rätt är

en del i en nordisk tradition och en väsentlig

grundval för kollektivavtalssystemet. Utredningen

hade därför bedömt det som omöjligt att få en bred

uppbackning för ett paket med åtgärder som

inkluderade ett borttagande av rätten till

sympatiåtgärder. Dessutom skulle en sådan

inskränkning kunna komma i konflikt med Europarådets

sociala stadga. Utredningen ansåg dock att ett

borttagande skulle kunna leda till en mer dämpad

löneutveckling och en ökad lönespridning, vilket

skulle vara gynnsamt ur en snävt samhällsekonomisk

synvinkel.

Utskottet anslöt sig till utredningens bedömning

att rätten till sympatiåtgärder inte borde tas bort.

I sammanhanget påpekade utskottet att det förslag om

förlängd varseltid och om möjlighet att skjuta upp

varslade stridsåtgärder, som utskottet hade ställt

sig bakom, skulle kunna innebära vissa begränsningar

av möjligheten till sympatiåtgärder.

Utskottet, som inte har någon annan uppfattning i

dag vad gäller de olika förslagen om inskränkningar

i konflikträtten, avstyrker därför motionerna A227

yrkandena 7 och 8 (m), A278 yrkandena 26 och 27

(kd), A710 yrkande 4 (m) och T642 yrkande 11 delvis

(m).

Utskottet övergår slutligen i detta avsnitt till

förslagen om att avskaffa "Lex Britannia" och

vetoreglerna i medbestämmandelagen. Även dessa

frågor var uppe till behandling i det förutnämnda

betänkandet 1999/2000:AU5.

Enligt medbestämmandelagen är det förbjudet att

vidta stridsåtgärder i syfte att undantränga

existerande kollektivavtal. Förbudet har dock genom

Lex Britannia 1991 inskränkts till att gälla enbart

när en organisation vidtar åtgärder med anledning av

arbetsförhållanden som medbestämmandelagen är direkt

tillämplig på. Syftet är bl.a. att ge de fackliga

organisationerna i Sverige möjlighet att träffa

kollektivavtal med villkor som motsvarar vad som

normalt tillämpas i fråga om arbete som utförs här i

landet och därigenom motverka s.k. social dumpning.

Med hänsyn till det sistnämnda avstyrkte utskottet

motionerna. Utskottet har ingen annan uppfattning i

dag.

Också frågan om vetoreglernas avskaffande

behandlades i detta betänkande. Utskottet

konstaterade att det i medbestämmandelagen finns

särskilda bestämmelser som ger de fackliga

organisationerna möjlighet att i vissa fall lägga in

veto mot att en arbetsgivare anlitar någon annan än

egna anställda för att utföra ett arbete (se lagens

38-40 §§). Dessa bestämmelser upphävdes 1994 under

den dåvarande fyrpartiregeringen. Bestämmelserna

återinfördes, med vissa justeringar, från den 1

januari 1995 sedan Socialdemokraterna återtagit

regeringsmakten.

Utskottet konstaterade att syftet med den fackliga

vetorätten är att förhindra att arbetsgivare anlitar

oseriösa företagare som i sin verksamhet kringgår

arbetsrättsliga lagar eller kollektivavtal. Den

fackliga vetorätten fyller därmed också den viktiga

funktionen att slå vakt om de seriösa företagen. Med

hänsyn till detta ansåg utskottet att reglerna bör

finnas kvar.

Inte heller i dessa frågor har utskottet ändrat

uppfattning. Motionerna A263 yrkande 24 (fp) och

T642 yrkande 11 delvis (m) avstyrks därför.

3 Allmänna arbetsrättsliga frågor

m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet behandlar i detta avsnitt motioner

som i huvudsak rör allmänna arbetsrättsliga

frågor. Med anledning av motion A208 som tar

upp frågan om rätt till politisk information

och opinionsbildning på arbetsplatsen

föreslår utskottet ett tillkännagivande med

innebörden att frågan bör övervägas av en

utredning eller på annat sätt som regeringen

finner lämpligt. Utskottet avstyrker övriga

motioner med hänvisning bl.a. till att det

pågår ett antal utredningar som ser över

olika frågor som tas upp i motionerna.

Jämför reservationerna 5 och 6 (m, kd, c, fp)

samt 7 (m).

Motioner

Moderaterna anser i kommittémotion A710 att man

måste sträva efter att radikalt förenkla den

arbetsrättsliga lagstiftningen. Merparten av denna

lagstiftning bör ersättas med ett mindre antal

stadganden som alltid skall iakttas i

anställningsförhållanden. Till dessa skall den

enskilde personligen, eller den fackliga

organisation till vilken denne uppdragit att föra

sin talan, kunna förhandlingsvägen lägga till andra

villkor av betydelse. Varje arbetstagare skall vara

garanterad vissa grundläggande rättigheter som bl.a.

skyddar honom eller henne mot en godtycklig

behandling från arbetsgivarens sida. Uppsägningar

bör endast få ske om saklig grund föreligger.

Däremot bör det inte finnas några regler som

förhindrar annat än tillsvidareanställningar.

Reglerna om företrädesrätt till förnyad eller

fortsatt anställning bör avskaffas.

Den arbetsrättsliga lagstiftningen bör

individualiseras. Utgångspunkten skall vara att

parterna i anställningsförhållandet förfogar över

anställningsavtalet och dess innehåll, och staten

bör inte intervenera i onödan i parternas rätt att

träffa avtal med varandra (yrk. 1).

Föreningsrätten bör förstärkas. Detta gäller

särskilt den s.k. negativa föreningsrätten. Varje

arbetstagare och varje arbetsgivare måste ges en i

lag skyddad och reell rätt att stå utanför

organisationerna på arbetsmarknaden (yrk. 2).

En arbetsgivare skall inte vara skyldig att

tillämpa ett kollektivavtal på andra arbetstagare än

dem som omfattas av kollektivavtalet, dvs. som är

medlemmar i den fackliga organisation som har

träffat avtalet. Regeln bör vara tvingande.

Vidare bör det införas regler som innebär att

kollektivavtalen blir dispositiva genom individuella

avtal mellan arbetstagare och arbetsgivare (yrk. 3).

Moderaterna varnar slutligen för den utveckling

som sker inom ramen för den sociala stadgan och det

sociala protokollet och som innebär att det finns

risk för att en omodern nationell arbetsrätt flyttas

upp på Europanivå. Enligt Moderaternas mening bör

den svenska regeringen inom EU verka för att

unionens regelverk på det arbetsrättsliga området

begränsas till vad som kan motiveras från strikta

hälso- och säkerhetsrelaterade utgångspunkter och

som har till syfte att inget land skall kunna skaffa

sig konkurrensfördelar genom orimliga säkerhets-

eller hälsoregler (yrk. 6).

Kristdemokraterna anser i kommittémotion A278 att

dagens arbetsrätt är anpassad till 1970-talets

samhälle med stora varuproducerande företag som

förebild. Tron att människor är utbytbara i en

produktionskedja präglade tänkandet som ligger bakom

lagstiftningen. Förändringstakten i näringslivet har

accelererat sedan dess. Människor är mer

välutbildade och svåra att byta ut. De nya jobben

skapas i de små företagen. Arbetslivet har

förändrats till karaktär och innehåll. Företag med

snabb tillväxt och stora företag med hög

arbetsrättslig kompetens och stora möjligheter till

omdisponeringar av arbetskraften har sällan problem

med arbetsrätten. Däremot upplever de mindre

företagen arbetsrätten som ett problem. Arbetsrätten

måste därför moderniseras och förenklas. För att den

skall bli mer flexibel och bättre anpassad för

småföretag bör det genomföras en rad förändringar.

Dessa rör bl.a. turordningsreglerna, fackets

vetorätt vid entreprenader och reglerna om

stridsåtgärder, m.m. (yrk. 22). Skyldigheten för en

arbetsgivare att återanställa skall begränsas till

sex månader från nuvarande nio månader för äldre

arbetskraft (yrk. 24).

Vidare anser partiet att en lämplig myndighet bör

ta ansvar för att öka informationen om gällande

regler på arbetsrättens område. Detta är särskilt

viktigt vad gäller de mindre företagen eftersom de

oftast saknar kunskap om vilka villkor som gäller

(yrk. 28).

Folkpartiet påpekar i kommittémotion A263 att en av

de viktigaste politiska uppgifterna är att

modernisera de regler som styr den svenska

arbetsmarknaden. Dagens system bidrar till att

cementera arbetslösheten på en högre nivå än

nödvändigt och till att skapa problem med

lönebildningen. Lönebildningen och

arbetsmarknadslagarna skall enligt Folkpartiet ses

som instrument för att skapa balans mellan

arbetsgivare och arbetstagare på arbetsmarknaden.

Den moderna arbetsmarknadslagstiftningen kom till

för att man avsåg att den anställde hade en svag

position mot arbetsgivaren. Enligt partiet är det

för vart år som går alltmer nödvändigt och uppenbart

att lagstiftningen måste förändras och moderniseras

(yrk. 23).

Partiet anser att det brådskar med en fortsatt

reformering särskilt mot bakgrund av att

arbetsmarknaden hela tiden förändras och fler får

andra anställningsformer än visstidsanställningar.

För att få en modern arbetsrätt på sikt föreslår

partiet att det tillsätts en parlamentarisk

utredning. En sådan utredning bör studera hur man

skall få in de nya anställningsformerna i det

arbetsrättsliga systemet (yrk. 25).

Även i kommittémotion N323 framför Folkpartiet

kravet på modernisering av arbetsmarknadslagarna

(yrk. 19).

Bengt Silfverstrand och Ronny Olander (båda s) pekar

i motion A208 på att det har blivit svårare för

politiker att komma till tals på vissa

arbetsplatser. Motionärerna anser att detta är en

olycklig utveckling. De föreslår därför att det

införs en lagfäst rätt att bedriva politisk

opinionsbildning på arbetsplatserna.

Enligt Lena Sandlin-Hedman och Ingemar Josefsson

(båda s) i motion A231 är en av de största

anledningarna till diskriminering och andra brott

mot lagar eller avtal på arbetsmarknaden okunskap

från arbetsgivarnas sida. De anser därför att alla

blivande företagare bör genomgå en utbildning i de

grundläggande reglerna på arbetsmarknaden vid

startande av företag. En avklarad utbildning skall

vara ett krav för att bl.a. vara berättigad till

starta-eget-bidrag.

Med motiveringen "myndigförklara medborgarna"

föreslår Gunnar Axén (m) i motion A701 att

medbestämmandelagen avskaffas.

Carina Hägg (s) anser i motion A702 att man vid

översynen av reglerna kring den personliga

integriteten i arbetslivet även bör uppmärksamma

användandet av psykologiska tester.

Karin Pilsäter (fp) föreslår i motion A703 att

bestämmelsen i 3 § anställningsskyddslagen ändras så

att den regel tas bort som innebär att äldre

arbetstagare i vissa fall får tillgodoräkna sig en

extra anställningsmånad för varje anställningsmånad

han eller hon har påbörjat.

Margit Gennser (m) framför i motion A704 att den

äldre arbetskraften blir allt mindre attraktiv på

arbetsmarknaden. Enligt motionären beror detta på

särskilda bestämmelser i anställningsskyddslagen som

innebär att äldre arbetskraft och arbetskraft med

lång anställningstid i ett företag har längre

uppsägningstider. Enligt motionären är en lösning

att helt avskaffa anställningsskyddslagen. Som en

temporär lösning föreslås att äldre arbetskraft som

söker nya anställningar skall få rätt att ingå

enskilda avtal där de avstår från rättigheterna

enligt anställningsskyddslagen (yrk. 1).

I motion A707 föreslår Lisbeth Staaf-Igelström och

Lennart Axelsson (båda s) att det genomförs en

översyn av den arbetsrättsliga lagstiftningen i

syfte att stärka de fackligt förtroendevaldas

ställning på arbetsmarknaden.

Birgitta Ahlqvist och Lennart Klockare (båda s)

påpekar i motion A711 att den s.k. call-

center-branschen växer snabbt och att det finns ett

stort intresse av hur den utvecklas. Vid dessa

arbetsplatser sker det ofta s.k. medlyssning, vilket

innebär att en annan person, oftast någon i

chefsbefattning, lyssnar av samtalen. En enkät som

genomförts av Handelstjänstemannaförbundet (HTF)

visar att många arbetstagare anser att medlyssningen

gör att de känner sig övervakade och kontrollerade.

Motionärerna anser därför att de anställdas

arbetsvillkor måste förbättras vad gäller

integritetsskyddet. Avlyssning bör inte tillåtas och

reglerna för medlyssning måste skärpas.

I motion A714 tar Barbro Feltzing (mp) upp det

växande problemet med "tystnaden" på arbetsplatsen.

Enligt motionären är rädslan att framföra kritik på

arbetsplatsen ett stort och växande

arbetsmiljöproblem. Många arbetsgivare anser att

lojalitet innebär att arbetstagarna inte skall

kritisera dem. Detta gäller i hög grad arbetsgivare

inom den offentliga sektorn. Arbetstagare vågar

därför inte öppet kritisera sin arbetsgivare av

rädsla för att få problem på arbetsplatsen. Särskilt

utsatta är de arbetstagare som har tidsbegränsade

anställningar. För att kunna erhålla

tillsvidareanställningar berättar de inte om

eventuella missförhållanden. Motionären anser att

det bör tillsättas en utredning som ser över denna

problematik (yrk. 1).

Vidare anser Barbro Feltzing att det bör göras en

ändring i medbestämmandelagen. I statliga bolag som

privatiserats och i andra privata företag gäller

inte yttrandefrihet och det grundlagsstadgade

anonymitets- och meddelarskyddet för personalen. Den

som yttrar sig offentligt riskerar disciplinära

åtgärder. Motionären föreslår därför att det

tillsätts en utredning som bl.a. ser över

medbestämmandelagen i detta hänseende (yrk. 2).

Ronny Olander och Britt Marie-Lindqvist (båda s)

anser i motion A715 att det råder oklarhet om vilka

regler som gäller för drogtester i offentlig och

privat anställning. De anser därför att det bör

genomföras en lagstiftning som tydligt klargör vad

som gäller vid hanteringen av dessa tester.

Anders Ygeman (s) föreslår i motion A716 åtgärder

för att utöka medbestämmandet. Medbestämmandelagen

bör ändras så att företagen blir skyldiga att

upprätta demokratiseringsplaner. Han anser också att

lagen om styrelserepresention bör ändras så att

löntagarnas representation i framför allt mindre

företag kan förbättras. Sverige bör genom EU och

andra internationella forum verka för regleringar om

förbättrat inflytande för de anställda i de

transnationella företagen.

Ewa Thalén Finné m.fl. (m) hävdar i motion Ub807 att

det övergripande syftet med Öresundsregionen är att

skapa en stark, funktionell region med hög tillväxt

och stor beredskap att konkurrera med andra

europeiska regioner. För att lyckas med det krävs

att den svenska och danska delen av regionen i allt

högre grad integreras. Avgörande för en integration

är att lagar och regler inom alla områden blir enkla

och tydliga. På arbetsmarknaden bör man få enkla och

lätthanterliga regler eller överskådliga

"översättningar" så att föräldraledighet,

pensionssystem, semesterregler m.m. är anpassade för

en gemensam arbetsmarknad (yrk. 1).

Utskottets ställningstagande

Många av de krav på förändringar av den

arbetsrättsliga lagstiftningen som redovisats ovan

har tidigare behandlats av utskottet.

Ett vanligt argument för att ändra den nuvarande

lagstiftningen är att den har tillkommit i en annan

tid med andra förutsättningar och att den därför

inte svarar mot de krav som dagens arbetsmarknad

ställer. Utskottet kan konstatera att det har skett

en gradvis förändring av arbetsmarknaden, särskilt

när det gäller anställningsformerna. Andelen

visstidsanställningar har ökat på bekostnad av

tillsvidareanställningar. Detta drabbar framför allt

kvinnor och ungdomar. Utskottet är oroat över denna

utveckling - även om tendensen under senare tid

pekar på en ökande andel tillsvidareanställningar -

eftersom den leder till minskad trygghet för den

enskilde, vilket i sin tur kan få återverkningar för

hela samhällslivet. Utskottet kan inte oreserverat

hålla med motionärerna om att utformningen av

nuvarande arbetsrättslagstiftning inte är anpassad

för dagens arbetsmarknad. Lagstiftningen

tillförsäkrar den enskilde trygghet, och

förändringarna på arbetsmarknaden pekar snarare på

att den i vissa delar behöver förstärkas. Därmed är

inte sagt att andra förändringar är obehövliga. Som

utskottet påpekat måste lagstiftningen ses över från

tid till annan.

I betänkandet 1999/2000:AU5 pekade utskottet på

att utvecklingen hade gått mot kortare och lösare

anställningsformer på bekostnad av fasta

heltidstjänster. En annan utveckling var att

alltfler inte längre var arbetstagare utan deras

tjänster utformades på sådant sätt att de

betraktades som företagare. Eftersom den

arbetsrättsliga lagstiftningen bygger på att den som

utför arbetet är arbetstagare, innebär en sådan

utveckling att alltfler står utanför lagstiftningen.

Utskottet påpekade också att det har blivit

vanligare att arbetstagare inte vågar framföra

kritik och synpunkter om förhållandena på

arbetsplatsen. En annan tendens var enligt utskottet

att arbetstagare inte vågar utnyttja sin

grundlagsskyddade meddelarfrihet.

Utskottet ansåg att det fanns skäl att se över den

arbetsrättsliga lagstiftningen så att den uppfyller

kraven på trygghet och inflytande för de anställda.

Exempel på frågor som skulle kunna bli föremål för

översyn var arbetstagarbegreppet, yttrandefriheten

för anställda och korttidsanställningarnas inverkan

på arbetslivet. Enligt utskottet borde det ankomma

på regeringen att bestämma formerna för och

omfattningen av denna översyn. Utskottet föreslog

därför ett tillkännagivande med detta innehåll.

Riksdagen anslöt sig till detta.

Regeringen har med anledning av riksdagens beslut

gett Arbetslivsinstitutet i uppdrag att se över den

arbetsrättsliga lagstiftningen (regeringsbeslut

2000-07-13, N2000/2486 ARM). Enligt uppdraget skall

översynen ta sin utgångspunkt i dagens utveckling

och de pågående förändringar som det

kunskapsbaserade och internationaliserade

arbetslivet kräver för en effektiv och flexibel

arbetsmarknad. Särskilt skall små och medelstora

företags situation samt förändringar inom svensk och

internationell varu- och tjänstemarknad beaktas där

arbete kan utföras i andra former än traditionella

anställningar och där det finns ett ökat behov av

att dels nyttja tidsbegränsade och s.k. atypiska

anställningar, dels kontinuerligt utbilda de

anställda.

Syftet med uppdraget skall vara att se över den

arbetsrättsliga lagstiftningen så att den uppfyller

kraven på trygghet och inflytande för de anställda

inom ramen för en flexibel och effektiv

arbetsmarknad. Principer för arbetsrättens framtida

utveckling skall belysas. Utvecklingstendenser på

arbetsmarknaden genom avtal på olika nivåer och i

olika branscher skall beaktas.

Översynen skall omfatta ett antal frågor.

- Vem som är att anse som arbetstagare eller

arbetsgivare. Översynen skall i denna del främst

omfatta en kartläggning av förekomsten av

uppdragstagare som utför arbete som traditionellt

utförts av arbetstagare och en analys av skälen till

denna utveckling och om denna påverkar synen på vem

som skall anses som arbetstagare.

- Tidsbegränsade anställningar. Utvecklingen av

dessa anställningar skall kartläggas. Konsekvenserna

av utvecklingen skall belysas. Vidare skall en

bedömning göras om det är möjligt att minska

skillnaderna i anställningstrygghet och

anställningsvillkor mellan tillsvidareanställningar

och tidsbegränsade anställningar för att

anställningsskyddslagen skall uppfylla kraven på

trygghet och förutsägbarhet för de anställda samt

vilka effekter detta skulle kunna få för företagens

utveckling.

- Samverkan mellan arbetstagare och arbetsgivare.

Uppdraget skall inriktas på att förtydliga och

utveckla arbetsgivares och arbetstagares ömsesidiga

rättigheter och skyldigheter enligt

anställningsavtalet.

- Anställningsskydd. I uppdraget ingår att göra en

bedömning av om den strikta uppdelningen mellan

uppsägning på grund av arbetsbrist och på grund av

omständigheter som hänför sig till arbetstagaren

personligen är ändamålsenlig för att

anställningsskyddslagen skall uppfylla kraven på

trygghet och förutsägbarhet för de anställda inom

ramen för en flexibel och effektiv arbetsmarknad.

Uppdraget skall redovisas senast den 31 december

2001.

Regeringen har vidare den 1 juli 2000 gett i

uppdrag åt en utredare att biträda

Justitiedepartementet med att belysa frågan om

yttrande- och meddelarfrihet för anställda i

verksamheter med anknytning till det allmänna

(Ju2000:R). Uppdraget skall utföras i enlighet med

vissa riktlinjer. Utredaren bör göra en analys av

vilka möjligheter det finns att rättsligt avgränsa

det område där yttrande- och meddelarfrihet bör

gälla för anställda i verksamheter med anknytning

till det allmänna. Utredaren bör vidare göra en

analys av möjliga vägar att uppnå ett skydd för

privatanställdas yttrande- och meddelarfrihet på det

området. Utredaren bör därvid särskilt beröra frågan

om eventuella lagstiftningsåtgärder bör ha

grundlagsform. Det bör stå utredaren fritt att

utforma förslag till lagstiftningsåtgärder, om det

bedöms lämpligt.

Meddelarskyddskommitténs betänkande och

remissinstansernas synpunkter bör i tillämpliga

delar vara en utgångspunkt. Utredaren bör under

utredningsarbetets gång på lämpligt sätt hämta in

synpunkter från organisationer på arbetsmarknaden

och medieområdet. Uppdraget skall redovisas senast

den 1 maj 2001.

Utskottet vill också påpeka att regeringen den 23

september 1999 tillkallat en särskild utredare som

skall se över behovet av lagstiftning eller andra

åtgärder för att stärka skyddet av den enskildes

personliga integritet i arbetslivet (dir. 1999:73).

I översynen skall det i första hand ingå frågor om

användning av drogtester och andra medicinska

kontroller samt frågor om persondatorer, elektronisk

post (e-post) och Internet i arbetet. Även andra

integritetsfrågor som kommer upp under

utredningsarbetets gång och där skyddet för den

personliga integriteten i arbetslivet kan vara

allvarligt hotat skall tas upp av utredaren. Behovet

av skydd för arbetssökande skall särskilt belysas.

Utredaren skall utnyttja det arbete som utförts av

tidigare utredningar och beakta det underlag som

redan finns, t.ex. i betänkandet Medicinska

undersökningar i arbetslivet (SOU 1996:63).

Utredaren skall redovisa resultatet av sitt uppdrag

senast den 1 april 2001. Enligt vad utskottet har

erfarit har uppdraget förlängts till den 31 december

2001.

Det skall också nämnas att regeringen den 21

december 2000 har beslutat tillsätta en

parlamentarisk arbetstidsutredning, Arbetstid,

semester och betald ledighet (dir. 2000:97).

Kommittén har i uppdrag att göra en översyn av

arbetstidslagen och av semesterlagen och övrig

ledighetslagstiftning. Representanter för

arbetsmarknadens parter knyts till kommittén.

Som framgår av den ovanstående redogörelsen pågår

det ett flertal utredningar som tar sikte på olika

frågeställningar som rör den arbetsrättsliga

lagstiftningen. Flera av de frågor som behandlas i

motionerna kommer att beröras i dessa utredningar.

I motionerna A703 och A704 uppmärksammas de äldres

ställning i arbetslivet. Den äldre arbetskraften är

en utsatt grupp på arbetsmarknaden. Enligt

utskottets mening bör man inte, som föreslås i

motionerna, försämra de äldres skydd enligt

anställningsskyddslagen. Istället bör man ta till

vara den resurs som den äldre arbetskraften utgör

genom att satsa på kompetensutveckling och på att

anpassa arbetsplatser och arbetsvillkor till äldres

förutsättningar. Man bör också verka för en

förändring av den negativa attityd som finns mot

äldre arbetskraft.

Utskottet vill i detta sammanhang särskilt belysa

de motionsförslag som syftar till att stärka den

enskildes integritet under anställningsförfarandet

och i anställningsförhållandet. De tre frågor som

uppmärksammas i motionerna rör drogtester,

psykologiska tester och medlyssning av anställdas

telefonsamtal. Enligt utskottets mening är det

angeläget att dessa frågor ses över. Den nuvarande

situationen är inte acceptabel för de enskilda och

det finns en uppenbar risk för godtycke. Utskottet

vill peka på det uppdrag om den personliga

integriteten i arbetslivet som den särskilda

utredaren erhållit och som utskottet redogjort för

ovan. Som framgått skall översynen bl.a. avse

drogtester och andra medicinska kontroller. Även

andra integritetsfrågor som kommer upp under

utredningsarbetets gång och där skyddet för den

personliga integriteten i arbetslivet kan vara

allvarligt hotat skall tas upp av utredaren. Behovet

av skydd för arbetssökande skall särskilt belysas.

Utredningsuppdraget omfattar således uttryckligen

frågor som rör drogtester. Eftersom uppdraget gäller

integritetsfrågor i stort utgår utskottet från att

även de andra frågeställningarna, psykologiska

tester och medlyssning, kommer att belysas.

När det gäller den fråga om yttrandefrihet m.m.

som behandlas i motion A714 vill utskottet peka på

att Demokratiutredningen, i betänkandet En uthållig

demokrati! Politik för folkstyrelse på 2000-talet

(SOU 2000:1), ansåg det angeläget att utvidga och

förstärka meddelarskyddet så att det även gäller för

privatanställda. Att offentlig verksamhet överförs i

privat regi med offentlig finansiering, t.ex. inom

sjukvård eller miljöfarlig verksamhet, gör enligt

arbetsmarknadsutskottets mening detta ännu mer

angeläget. Utskottet kan också konstatera att

utredningen menade att de demokratiska värderingarna

och etiska principerna är lika viktiga när andra

aktörer övertar offentligfinansierad verksamhet.

Utskottet delar denna uppfattning och förutsätter

att regeringen efter utredning återkommer i frågan.

Utskottet, som sammanfattningsvis inte anser att

man bör föregripa de pågående utredningsarbetena, är

i nuläget inte berett att föreslå några förändringar

av den arbetsrättsliga lagstiftningen. Utskottet

avstyrker därför motionerna A263 yrkandena 23 och 25

(fp), A278 yrkandena 22 och 24 (kd), A701 (m), A702

(s), A703 (fp), A704 yrkande 1 (m), A707 (s), A710

yrkandena 1-3 (m), A711 (s), A714 yrkandena 1 och 2

(mp), A715 (s), A716 (s) och N323 yrkande 19 (fp), i

den mån de inte kan anses tillgodosedda genom vad

utskottet har anfört.

När det sedan gäller Kristdemokraternas förslag om

att en lämplig myndighet bör få ansvar för att öka

informationen om gällande regler på arbetsrättens

område vill utskottet anföra följande.

Dåvarande NUTEK fick den 20 december 1999 rätt att

disponera 6 miljoner kronor för att i samråd med

Justitie- och Näringsdepartementena,

Regeringskansliets förvaltningsavdelning,

Statskontoret och Länsstyrelsen i Jönköpings län

vidareutveckla användningen av Internetbaserade

elektroniska tjänster för information och

ärendehantering för företagare. Detta arbete har

lett till utarbetandet av en "webbplats" benämnd

företagarguiden. Syftet med guiden är att förenkla

informationssökningen för blivande och befintliga

företagare. Intresserade skall här kunna hitta det

mesta av den information som produceras av

myndigheter och andra offentliga aktörer och som

berör företagare. Vidare vill utskottet peka på två

andra "webbplatser" där enskilda kan hämta

information, SverigeDirekt och Smelink.

SverigeDirekt är en gemensam "portal" för

information om den offentliga sektorn. Smelink

riktar sig till små och medelstora företag. Avsikten

med Smelink är att förmedla information inom olika

samhällsområden till företagen.

Till detta kommer att Statskontoret har tagit fram

kriterier som skall ligga till grund för begreppet

24-timmarsmyndighet. Dessa är presenterade i

Statskontorets rapport 24-timmarsmyndighet

(2000:21). Syftet med dessa kriterier är att

utveckla statliga myndigheters service gentemot

enskilda medborgare och företag.

Utskottet kan med detta konstatera att det redan

finns stora möjligheter för den enskilde företagaren

att hämta information inom det arbetsrättsliga

området. Med hänsyn till detta avstyrker utskottet

motion A278 yrkande 28 (kd).

Kravet på utbildning av blivande företagare som

framställs i motion A231 kan utskottet ha viss

förståelse för. Många av de problem som uppstår inom

arbetslivet kan förklaras med bristande kunskap.

Utskottet delar dock inte motionärernas uppfattning

att det bör ställas upp formella utbildningskrav på

blivande företagare. Det finns då risk för att många

personer i onödan kommer att tveka att starta nya

företag. Enligt utskottet bör man i stället

förbättra möjligheten för denna grupp att skaffa sig

information. Som utskottet pekat på ovan har dessa

möjligheter avsevärt förbättrats. Utskottet är

därför inte berett att göra något tillkännagivande

med anledning av motionen. Motion A231 (s) bör

därför avslås.

Den fråga som tas upp i motion A208 och som rör

politisk information och opinionsbildning på

arbetsplatsen har senast behandlats i betänkande

1999/2000:AU5. Liksom motionärerna kan utskottet nu

konstatera att Demokratiutredningen inte lagt fram

några lagförslag på området eller på annat sätt

särskilt berört frågan. Detta förhållande får enligt

utskottets mening inte tolkas så att frågan skulle

bedömas som mindre viktig. Tvärtom finns det enligt

utskottets mening anledning att upprepa vad som

tidigare sagts om vikten av att människor känner sig

delaktiga i och har kunskap om politiska frågor. En

stark och livaktig demokrati förutsätter många och

skilda typer av mötesplatser där politiska budskap

kan förmedlas och debatteras. Arbetsplatsen kan vara

en sådan arena. I ovan nämnda betänkande utgick

utskottet från att regeringen i det fortsatta

arbetet skulle följa frågan. Såvitt utskottet känner

till har frågan ännu inte aktualiserats inom

Regeringskansliet.

Utskottet vill därför understryka vikten av att

frågan övervägs av en utredning eller på annat sätt

som regeringen finner lämpligt. Vad utskottet har

anfört med anledning av motion A208 bör ges

regeringen tillkänna.

Avslutningsvis i detta avsnitt behandlar utskottet

de förslag som rör frågor om den arbetsrättsliga

lagstiftningen i förhållande till EU och ändringar i

lagstiftningen på grund av det ökade

arbetskraftsutbytet med Danmark.

Vad gäller Moderaternas synpunkt på hur

regeringens hållning i EU-arbetet skall vara vill

utskottet peka på att regeringen har förklarat att

en målsättning under ordförandeskapet är att

särskilt främja åtgärder för en god arbetsmiljö,

arbetstagarinflytande, löntagares rättigheter och

social trygghet. Detta arbete skall bl.a. ske i

Rådet för sysselsättning och socialpolitik.

Utskottet kan notera att det nyligen har träffats en

politisk överenskommelse om ett förslag till

förordning om en stadga för Europabolag och ett

förslag till rådsdirektiv om arbetstagarinflytande i

dessa bolag. Vidare har det skett viktiga framsteg

vad gäller framtagandet av ett direktiv om rätten

till information och samråd med arbetstagare.

Enligt utskottets uppfattning skulle det vara

olyckligt att på det sätt Moderaterna föreslår

begränsa regeringens möjligheter att påverka en

kommande internationell lagstiftning. I stället bör

förhandlingarna bedrivas på sådant sätt att den

enskildes skydd förstärks och arbetstagarinflytandet

ökar. Utskottet avstyrker därför motion A710 yrkande

6 (m).

När det sedan gäller frågan om harmoniseringen av

den arbetsrättsliga lagstiftningen i

Öresundsregionen kan noteras att utskottet i

betänkande 2000/01:AU1 behandlade motioner som tog

upp åtgärder för att främja en nordisk

arbetsmarknad. Utskottet ansåg det angeläget att ta

bort hinder mot ett ökat utbyte av arbetskraft

mellan de nordiska länderna och konstaterade att

åtgärder vidtagits i detta syfte under de senaste

åren. Bilaterala inventeringar och rekommendationer

har setts som en väg att påskynda arbetet med att

riva gränshinder och fördjupa det nordiska

samarbetet. Bland annat pekades på den i maj 1999

publicerade s.k. Öresundsrapporten som tog upp en

rad frågor rörande skatter, transporter,

näringspolitik och arbetsmarknad m.m. Utskottet

förutsätter att detta arbete utvecklas ytterligare.

Med hänsyn till det anförda avstyrker utskottet

motion Ub807 yrkande 1 (m).

4 Visstidsanställning m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet behandlar i detta avsnitt motioner

från allmänna motionstiden som rör frågor om

tidsbegränsade anställningar och

deltidsarbetandes situation. Vidare behandlas

regeringens skrivelse om utvärderingen av

anställningsformen överenskommen

visstidsanställning samt motioner väckta med

anledning av denna. Utskottet, som avstyrker

samtliga motioner, hänvisar i huvudsak till

en pågående utredning vid Arbetslivsinstiutet

och anser att det inte finns skäl att

föregripa resultatet av denna utredning.

Utskottet föreslår att skrivelsen läggs till

handlingar. Vidare föreslår utskottet ett

tillkännagivande med innebörden att

regeringen bör undersöka möjligheten att i

SCB:s arbetskraftsundersökningar (AKU) ta in

uppgifter om överenskommen

visstidsanställning.

Jämför reservationerna 8 (m), 9 (v), 10 (kd),

11 (mp), 12 (m) och 13 (v).

Bakgrund

Som huvudregel gäller enligt anställningsskyddslagen

att anställningen skall gälla tills vidare.

Tidsbegränsad anställning får dock avtalas för viss

tid, viss säsong eller visst arbete om det föranleds

av arbetets särskilda beskaffenhet.

Visstidsanställning får också användas för vikariat,

praktikarbete eller feriearbete eller vid tillfällig

arbetsanhopning och vissa andra situationer. Vid

tillfällig arbetsanhopning gäller dock att

visstidsanställning får avse sammanlagt högst sex

månader under två år. Avtal får också träffas om

provanställning i högst sex månader.

Som framgår av den inledande redogörelsen

beslutade riksdagen hösten 1996 om en ändring i

anställningsskyddslagen som innebar att det infördes

en ny anställningsform - överenskommen

visstidsanställning. Den nya regeln trädde i kraft

den 1 januari 1997. Anställningsformen innebär att

en arbetsgivare kan anställa en person på viss tid

utan att det krävs några särskilt angivna skäl. För

överenskommen visstidsanställning ställer lagen upp

vissa tidsgränser och andra begränsningar. På

arbetsmarknadsutskottets förslag beslutades att en

referensgrupp skulle tillsättas med uppgift att

kontinuerligt utvärdera den nya anställningsformen

överenskommen visstidsanställning.

Samtidigt med beslutet om den nya

anställningsformen beslutade riksdagen bl.a. om en

annan ändring av lagen som rörde vikarier. Regeln

innebär att om en arbetstagare har varit anställd

hos arbetsgivaren i sammanlagt mer än tre år under

de senaste fem åren övergår anställningen i en

tillsvidareanställning. Denna regel trädde i kraft

den 1 januari 2000.

Regeringens skrivelse 1999/2000:146

I enlighet med riksdagens beslut tillsatte

regeringen den 13 april 1997 en referensgrupp som

skulle utvärdera anställningsformen överenskommen

visstidsanställning. Referensgruppen, som leddes av

en statssekreterare, bestod av företrädare för

arbetsmarknadens parter och

Jämställdhetsombudsmannen (JämO). Referensgruppen

har redovisat sitt arbete i en rapport (dnr

N2000/97/RS). Av rapporten framgår bl.a. att gruppen

har sammanträtt sex gånger. Vid dessa möten har

ledamöterna regelbundet lämnat redogörelser för sina

erfarenheter. I huvudsak har följande framkommit.

Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet

har funnit att anställningsformen är svår att

tillämpa på grund av de begränsningar den har, i

synnerhet såvitt avser antalet anställda. Enligt

Arbetsgivarverket förekommer anställningsformen men

endast i begränsad omfattning; den kan dock vara av

betydelse för mindre myndigheter. Enligt SAF har

anställningsformen betydelse framför allt för de

mindre företagen och den privata sektorn. SAF ser

inga problem med anställningsformen som sådan men

framför att den inte fått det genomslag som var

tänkt eftersom ett antal kollektivavtal utgör hinder

mot att använda den. SACO har inte centralt fått

några signaler om omfattningen eller om problem med

tillämpningen. SACO bedömer att anställningsformen

inte tycks vara särskilt vanligt förekommande. JämO

har konstaterat att det inte finns några anmälningar

avseende denna anställningsform. LO och TCO har

hänvisat till en enkätundersökning. Enligt LO

bekräftar deras undersökning den bild som de

förtroendevalda hade. Undersökningen visar att

utnyttjandet av anställningsformen är av marginell

omfattning men att några flagranta fall av missbruk

har upptäckts. LO anser att reformen inte har lett

till att det skapats anställningar av någon

omfattning varför den måste ses som misslyckad och

bör återtas. TCO pekar på att anställningsformen

inte verkar ha fått någon större genomslagskraft och

att kännedomen i vart fall hos de fackliga

företrädarna är begränsad avseende dess förekomst,

eventuellt missbruk m.m.

Under arbetets gång har referensgruppen inhämtat

att SCB, som har hand om

Arbetskraftsundersökningarna (AKU), fr.o.m. den 1

januari 2000 kommer att ha en specifik fråga om

anställningsformen i sin enkät. Enligt

referensgruppen kommer förekomsten av

anställningsformen därmed troligtvis att kunna

följas på bättre sätt i framtiden.

Referensgruppen anser sig inte kunna dra några

säkra slutsatser vad gäller omfattningen av

anställningsformen och dess tillämpning. Materialet

tyder dock på att anställningsformen förekommer om

än i liten utsträckning och att den inte har lett

till kringgående av anställningsskyddet förutom i

några enstaka fall.

Regeringen anser för sin del att det inte finns

anledning att vidta några åtgärder med anledningen

av rapporten.

Motioner med anledning av skrivelsen

Moderaterna konstaterar i kommittémotion A6 att man

vid utskottets behandling av regeringens förslag om

överenskommen visstidsanställning motsatte sig de

olika begränsningsreglerna. Enligt Moderaterna har

den nya anställningsformen blivit ett fiasko. Den

har inte fått det genomslag som var tänkt.

Anställningsformen har endast fått en begränsad

omfattning på arbetsmarknaden. Samtidigt kvarstår

behovet av att underlätta nyanställningar.

Moderaterna anser därför att begränsningsreglerna

för anställningsformen bör tas bort.

Vänsterpartiet påpekar i kommittémotion A7 att man

var mot införandet av den nya anställningsformen.

Enligt partiet skiljer sig denna anställningsform

från övriga tillfälliga anställningsformer på så

sätt att det för en s.k. överenskommen

visstidsanställning inte behövs några sakliga skäl.

Enligt partiet kan det i vissa fall finnas skäl för

visstidsanställning. Vänsterpartiet anser dock att

tidsbegränsning bara skall få förekomma om det finns

sakliga skäl. Enligt partiets uppfattning

tillgodoser överenskommen visstidsanställning inget

verkligt behov på arbetsmarknaden. Den bör därför

avskaffas (yrk. 1).

Enligt Vänsterpartiet är ett annat problem att

visstidsanställningar missbrukas. Löntagare får

olika former av visstidsanställningar under lång

tid. För många löntagare blir det då mycket svårt

att planera sina liv och göra investeringar. Detta

kan leda till att många avstår från att skaffa barn.

Arbetslivets funktionssätt påverkas också om

människor lever under otrygga förhållanden. Viljan

att påverka sina anställningsvillkor och sin

arbetsmiljö minskar. Vänsterpartiet föreslår av

dessa skäl att det vidtas åtgärder mot missbruk av

visstidsanställningar (yrk. 2).

Övriga motioner

Vänsterpartiet menar i motion A218 (yrk. 1 och 2)

att heltidsarbete skall utgöra en norm vid

anställning. Undantag skall kunna ske efter

förhandling mellan arbetsmarknadens parter om det

finns saklig grund för avsteg. Personalinflytandet

över arbetstidens förläggning bör bli större

eftersom detta leder till att fler kan arbeta

heltid. Vänsterpartiet kräver också att en

visstidsanställning som pågått längre tid än 18

månader skall övergå i en tillsvidareanställning.

Kristdemokraterna föreslår i kommittémotion A278,

som ett led i att skapa en mer flexibel arbetsrätt,

att möjligheten till provanställning förlängs till

12 månader och att visstidsanställningar vid

arbetsanhopning tillåts upp till två år (yrk. 23 och

25).

Miljöpartiet vill i motion A256 (yrk. 4 och 5) att

regeringen skall utreda hur användningen av

visstidsanställningar skall kunna reduceras. De

sociala trygghetssystemen bör ses över så att de som

har oklara, tillfälliga anställningar får samma

trygghet som fast anställda vid arbetslöshet och

sjukdom.

I motion A266 förordar Lena Sandlin-Hedman och

Ingemar Josefsson (s) att det genomförs en översyn

över lagstiftningen för att komma till rätta med den

försämring av villkoren på arbetsmarknaden som det

ökade antalet behovs-, projekt- och

objektsanställningar innebär.

Utskottets ställningstagande

Utskottet kan till stora delar instämma i de

synpunkter som framförs av Vänsterpartiet om vikten

av att den enskilde tillförsäkras en

tillsvidareanställning. Genom en sådan anställning

erhåller han eller hon en högre grad av trygghet och

en större möjlighet att planera sitt liv. Detta

gynnar inte bara den enskilde utan i förlängningen

även arbetsgivarna och samhället i stort.

Utskottet kan konstatera att huvudprincipen i

lagen är att arbetstagare skall anställas tills

vidare. Det har dock i praktiken skett en viss

förändring på arbetsmarknaden vilket utskottet

berört ovan. Utvecklingen, som skett gradvis, har

inneburit att andelen visstidsanställningar har ökat

på bekostnad av tillsvidareanställningar. Enligt

utskottets uppfattning går det inte att bortse från

att det även måste finnas olika former av

tidsbegränsade anställningar för att tillgodose

arbetsgivares behov av att förstärka sin

arbetsstyrka vid tillfälliga arbetstoppar, eller

fylla ut vid tillfälliga vakanser och

tjänstledigheter m.m. Utskottet vill dock poängtera

att möjligheten för arbetsgivare att använda sådana

tidsbegränsade anställningar måste vara begränsad

och att reglerna måste vara utformade så att de inte

leder till missbruk.

De förändringar i anställningsskyddslagen som

beslutades hösten 1996 syftade bl.a. till att

motverka missbruk av visstidsanställningar. Ett

sådant missbruk var användandet av s.k. rullande

vikariat. Vidare skulle förändringarna underlätta

nyanställningar och öka deltidsanställdas

möjligheter att erhålla heltidstjänster.

Som framgår av vad utskottet anfört ovan är

utvecklingen mot alltfler tidsbegränsade

anställningar - även om ett trendbrott kan iakttas

för närvarande - inte tillfredsställande. I det

utredningsuppdrag som Arbetslivsinstitutet har fått

på initiativ av riksdagen ingår bl.a. att kartlägga

förekomsten av dessa anställningar. I uppdraget

ingår också att belysa konsekvenserna av

utvecklingen liksom att bedöma om det är möjligt att

minska skillnaderna i anställningstrygghet och

anställningsvillkor mellan tillsvidareanställningar

och tidsbegränsade anställningar för att

anställningsskyddslagen skall uppfylla kraven på

trygghet och förutsägbarhet för de anställda samt

vilka effekter detta skulle kunna få för företagen.

Enligt utskottets uppfattning bör man invänta

resultatet av denna utredning innan något

ytterligare initiativ tas i frågan.

Ett annat förhållande som bör uppmärksammas i

detta sammanhang är de deltidsanställdas situation

på arbetsmarknaden. I denna grupp finns ett stort

antal personer som önskar få en heltidsanställning.

Detta framgår bl.a. av att det fanns över 180 000

deltidsarbetslösa och timanställda registrerade som

arbetssökande i början av 2001 (jfr. AMV:s

veckostatistik). Självfallet finns det arbetstagare

som faktiskt vill ha deltidsarbete. Däremot anser

utskottet att det är oacceptabelt att de personer

som ofrivilligt arbetar heltid inte kan få ett

heltidsarbete. Målet måste vara att dessa personer

får en heltidsanställning. Enligt utskottets mening

är det anmärkningsvärt att det i vissa delar av

landet finns en efterfrågan på arbetskraft samtidigt

som personer inom samma yrkesområde och i samma

region är deltidsarbetslösa. Det förekommer även att

vissa arbetsgivare efterfrågar arbetskraft trots att

de samtidigt har anställda som är deltidsarbetslösa.

Enligt utskottets uppfattning kan dessa förhållanden

bero på gamla strukturer som finns inom

verksamheterna. En annan förklaring kan vara

bristande planering från arbetsgivarens sida.

Utskottet kan notera att regeringen i

budgetpropositionen för budgetåret 2001 (prop.

2000/01:1) aviserade att den kommer uppdra åt AMS

att kartlägga vilka arbetsgivare som har en stor

andel deltidsarbetande och som inte erbjuder önskad

arbetstid. AMS skall sedan ta upp överläggningar med

dessa arbetsgivare i syfte att förmå dem att

organisera sitt arbete på ett sådant sätt att

oönskade deltidsarbeten i möjligaste mån undviks.

I detta sammanhang vill utskottet något beröra

Vänsterpartiets bedömning att ökat

personalinflytande leder till att fler kan arbeta

heltid. Utskottet vill peka på att den ovannämnda

nyligen beslutade arbetstidsutredningen har till

uppgift att lägga fram förslag som skall ge den

enskilde arbetstagaren ett större inflytande än i

dag över arbetstidens förläggning men som samtidigt

kan ge en god flexibilitet i produktionen. Utskottet

delar Vänsterpartiets uppfattning att ett större

arbetstagarinflytande över arbetstidsförläggningen

kan bidra till att fler personer som så önskar kan

arbeta heltid.

Med hänsyn till det ovan anförda avstyrker

utskottet motionerna A218 yrkandena 1 och 2 (v),

A256 yrkandena 4 och 5 (mp), A266 (s) samt A278

yrkandena 23 och 25 (kd).

Utskottet övergår nu till regeringens skrivelse

1999/2000:146 Anställningsformen överenskommen

visstidsanställning och vill i denna del anföra

följande.

Införandet av anställningsformen överenskommen

visstidsanställning måste ses mot bakgrund av det

läge som då rådde på arbetsmarknaden. Under en rad

av år hade det ekonomiska läget varit allvarligt och

många arbetsgivare var tveksamma till att

nyanställa. Åtgärden infördes främst i syfte att

underlätta nyanställningar. För att åtgärden inte

skulle missbrukas föreslogs vissa begränsningar.

Eftersom utskottet ansåg att den föreslagna

anställningsformen väsentligt avvek från gällande

principer för tidsbegränsade anställningar

förordades, som nämnts ovan, att en referensgrupp

skulle utvärdera anställningsformen.

Referensgruppens arbete och slutsatser redovisas i

skrivelsen.

Av skrivelsen framgår att anställningsformen har

använts i ganska begränsad omfattning och att den

inte har lett till kringgående av

anställningsskyddet förutom i några enstaka fall.

Effekten kan därför sägas vara ganska liten.

Moderaterna har tagit sikte på detta förhållande och

föreslagit att begränsningarna för

anställningsformen tas bort. Vänsterpartiet å sin

sida föreslår att den tas bort helt.

När det gäller Moderaternas krav anser utskottet

att det med hänsyn till anställningsformens

speciella utformning finns skäl att bibehålla

begränsningsreglerna så att missbruk förhindras. Som

utskottet påpekat skiljer sig anställningsformen

från andra visstidsanställningar. Ett borttagande av

begränsningsreglerna skulle kunna leda till att

anställningstryggheten urholkas.

Däremot kan det enligt utskottets mening finnas

skäl att överväga att ta bort anställningsformen

helt och hållet. I takt med det förbättrade

ekonomiska läget har behovet av att generellt

stimulera arbetsgivarna att nyanställa minskat. I

stället krävs enligt utskottet andra åtgärder som i

första hand riktar sig mot individen såsom avser

utbildning, kompetensutveckling, förbättrad

matchningsprocess m.m.

Utskottet noterar att det i Arbetslivsinstitutets

uppdrag ingår bl.a. att belysa konsekvenserna av

utvecklingen att antalet tidsbegränsade

anställningar ökar och att bedöma om det är möjligt

att minska skillnaderna i anställningstrygghet och

anställningsvillkor mellan tillsvidareanställningar

och tidsbegränsade anställningar. I den mån en

förändring bör ske genom lag skall förslag till

lagreglering ges. Utskottet utgår från att

institutet inom ramen för sitt uppdrag även

överväger om anställningsformen överenskommen

visstidsanställning bör finnas kvar. Därför anser

utskottet att man även i detta hänseende bör avvakta

resultatet av uppdraget innan några förändringar i

anställningsskyddslagen genomförs. Med hänvisning

till det anförda avstyrker utskottet motionerna A6

(m) samt A7 yrkandena 1 och 2 (v) i den mån de inte

kan anses tillgodosedda genom vad utskottet har

anfört.

Avslutningsvis vill utskottet kommentera den

uppgift som finns i skrivelsen om att SCB i sina

arbetskraftsundersökningar (AKU) även undersöker

förekomsten av anställningsformen överenskommen

visstidsanställning. Vid underhandskontakter med SCB

har utskottet erfarit att det ännu inte har införts

någon fråga om bruket av anställningsformen i den

enkät som används i dessa undersökningar. Det är

oklart varför detta inte har gjorts. Enligt

utskottets uppfattning skulle det vara av stort

värde om SCB:s arbetskraftsundersökningar även

omfattar denna fråga. Utskottets anser därför att

regeringen bör undersöka möjligheten att i AKU även

få med denna uppgift. Detta bör ges regeringen

tillkänna.

Utskottet föreslår att regeringens skrivelse

1999/2000:146 läggs till handlingarna.

5 Arbetsdomstolen

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår en

motion om att avveckla Arbetsdomstolen.

Jämför reservation 14 (m).

Motion

Moderaterna förklarar i motion A710 att de är

principiella motståndare till specialdomstolar och

partssammansatta domstolar. De anser därför att

Arbetsdomstolen bör avskaffas (yrk. 5). Enligt

Moderaterna har det visat sig att domstolar med

ledamöter som företräder särintressen har en tendens

att i den praktiska tillämpningen inte bara tillämpa

gällande lag utan även fylla ut och skapa lag,

vilket leder till mindre förutsebarhet. Härigenom

äventyras rättssäkerheten. Moderaterna anser därför

att Arbetsdomstolens funktioner bör övertas av det

allmänna domstolsväsendet.

Utskottets ställningstagande

Arbetsdomstolen är en specialdomstol med uppgift att

pröva arbetsrättsliga tvister. Som arbetstvist

räknas varje tvist som rör förhållandet mellan

arbetsgivare och arbetstagare.

Vissa typer av arbetstvister kan föras direkt till

Arbetsdomstolen. Domstolen är då första och enda

domstol. I andra typer av arbetstvister skall talan

väckas vid vanlig tingsrätt. Om en part är missnöjd

med tingsrättens dom, kan denna överklagas till

Arbetsdomstolen. I båda fallen innebär domstolens

dom ett slutligt avgörande. Arbetsdomstolens

avgöranden kan alltså inte överklagas. Domstolens

avgörande kan dock komma under Högsta domstolens

prövning vid frågor om resning eller återställande

av försutten tid.

Beslutanderätten utövas i domstolen av lagfarna

ledamöter tillsammans med s.k. intresseledamöter.

Samtliga ledamöter utses av regeringen.

Utskottet har vid ett flertal tillfällen tagit

ställning till förslag om Arbetsdomstolens

avvecklande, senast i samband med behandlingen av

den ovan angivna propositionen om lönebildning

(1999/2000:AU5). Utskottet avstyrkte då

motionsyrkandet.

Enligt utskottets mening besitter Arbetsdomstolen

en särskild kompetens som bidrar till att målen

behandlas skickligt, snabbt och effektivt. Domstolen

har i sin verksamhet visat på integritet och

självständighet. Domstolen har därigenom kommit att

åtnjuta stort förtroende hos arbetsmarknadens

parter. Några belägg för att Arbetsdomstolen skulle

missgynna enskilda parter finns inte. Utskottet

avstyrker därför motion A710 yrkande 5 (m).

6 Stuverimonopolet m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker två motioner som gäller

det s.k. stuverimonopolet och andra frågor om

arbetsrätt och sjöfart.

Jämför reservationerna 15 (m, fp) och 16 (m).

Motioner

Moderaterna framför i kommittémotion T642 (yrk. 3-4)

att skråväsendet fortlever i form av ett s.k.

stuverimonopol vilket leder till dyra

stuveriorganisationer och orationella

hanteringsmetoder. Automatiserad lasthantering har

inte varit möjlig. Enligt Moderaterna baseras

stuverimonopolet till stor del på den s.k.

listningen, dvs. förbud för andra företag än de som

Svenska Transportarbetareförbundet godkänt, att

utföra stuveriarbete i hamnarna. Vidare bygger

monopolet på en föråldrad förordning om

hamnverksamhet och på ILO-konventionen 137.

Hamnförordningar och reglerna om allmän hamn måste

anpassas till moderna krav och de kommunala

monopolen avskaffas, sägs det i motionen. Tolkningen

av ILO-konvention 137 måste ändras så att fackliga

kompetenstvister i hamnarna omöjliggörs.

Moderaterna anser också att den arbetsrättsliga

lagstiftningen vad gäller sjöfarten måste ändras.

Den svenska regeln som innebär att även skepp

omfattas av bestämmelserna om personalövergångar,

trots att de har undantagits från EG-direktivet,

måste tas bort. Vidare bör de speciella

bestämmelserna om sjuklön, arbetstid och semester

som gäller för sjöfarten upphävas. Enligt

Moderaterna har dessa regler historiska förklaringar

men de saknar betydelse i dag. Bestämmelserna bör

anpassas till de generella bestämmelser som gäller

för svensk arbetsmarknad (yrk. 11).

I kommittémotion T211 föreslår Folkpartiet att

stuverimonopolet avvecklas och att ILO-konventionen

137 sägs upp (yrk. 18).

Utskottets ställningstagande

Motionskrav som rör ILO-konventionen 137 och

avskaffande av de s.k. stuverimonopolet har varit

prövats av utskottet vid ett flertal tillfällen,

senast våren 2000 i betänkande 1999/2000:AU5

Det s.k. stuverimonoplet är ett begrepp som ofta

förekommer i debatten. Det är flera företeelser som

brukar hänföras till stuverimonopolet. Dit hör den

s.k. listningen, som i praktiken är en förteckning i

kollektivavtalet mellan Sveriges Hamn- och

Stuveriförbund och Svenska Transportarbetarförbundet

(stuveriavtalet) över vilka stuveribolag som

omfattas av avtalet liksom ILO-konventionen nr 137

och Landsorganisationens organisationsplan. Till

stöd för ett förment stuverimonopol åberopas också

det förhållandet att kommunerna har bestämmanderätt

över hamnverksamheten. Någon enhetlig precisering av

innebörden av stuverimonopolet eller av grunden för

att ett sådant skulle existera synes inte finnas,

utan olika aktörer åberopar olika omständigheter

till stöd för sin uppfattning.

Som utskottet tidigare konstaterat har den svenska

ILO-kommittén 1996 uttalat sig om tolkningen av ILO-

konventionen 137 och kommit fram till att det inte

finns någon bestämmelse i konventionen som kan

åberopas som rättsligt stöd för ett stuverimonopol.

Utskottet har ingen annan uppfattning än kommittén i

den fråga. Därutöver kan utskottet konstatera att de

andra omständigheter som motionärerna hänvisar till

som stöd för existensen av ett monopol antingen rör

mellanhavanden mellan parterna på arbetsmarknaden

eller interna organisationsförhållanden, i båda

fallen frågor som måste lösas av de berörda. I

övrigt hänvisar motionärerna till förhållanden som

saknar beröring med arbetsmarknadsutskottets

beredningsområde.

Med hänsyn till det anförda avstyrker utskottet

motionerna T211 yrkande 18 (fp) och T642 yrkandena 3

och 4 (m).

När det sedan gäller det som Moderaterna framför i

motion T642 om behovet av förändringar av den

arbetsrättsliga lagstiftningen på sjöfartens område

kan utskottet konstatera att motsvarande yrkanden

behandlades i det ovan angivna betänkandet.

Utskottet vill därför hänvisa till vad som anfördes

där.

I fråga om personalövergångar pekade utskottet på

det principiella ställningstagande utskottet hade

intagit när lagreglerna infördes och som innebar att

man upprätthöll principen att svensk arbetsrättslig

lagstiftning bör vara så generell som möjligt vilket

ledde till att sjögående fartyg kom att omfattas.

Vad gäller kravet på att upphäva vissa

specialbestämmelser konstaterade utskottet att det

inte finns någon särreglering vad gäller semester,

däremot i fråga om sjuklön och arbetstid. Inte

heller dessa krav biträddes. Utskottet pekade bl.a.

på sjömansyrkets särart.

Utskottet, som inte finner skäl att göra någon

annan bedömning i dag, avstyrker motion T642 yrkande

11 i denna del (m).

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken

punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som

behandlas i avsnittet.

1. Lönebildning m.m. (punkt 1) (m)

av Mikael Odenberg, Patrik Norinder, Christel

Anderberg och Henrik Westman (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 1. Riksdagen bifaller därmed motion

2000/01:A227 yrkandena 1, 2, 4, 5 och 6 samt avslår

motion 2000/01:A278 yrkandena 19-21.

Ställningstagande

Enligt vår uppfattning finns det brister i den

nuvarande lönebildningen. Visserligen har den

destruktiva kombinationen av inflation i löner och

priser brutits under 1990-talet men det innebär inte

att lönebildningen numera fungerar problemfritt.

Under andra halvan av 1990-talet har de

genomsnittliga lönekostnadsökningarna fortsatt att

vara högre än i omvärlden.

Vi anser att den nödvändiga flexibiliteten och

anpassningsförmågan saknas. Problem med flaskhalsar

tilltar och den regionala obalansen är betydande. I

alltför liten utsträckning bidrar lönebildningen

till att skapa balans på olika delar av

arbetsmarknaden och till att underlätta företagens

rekrytering.

Enligt vår uppfattning finns det aldrig något

"generellt" utrymme för löneökningar. Det finns bara

en faktor som skapar utrymme för ökade löner och det

är ökad produktivitet. Dessa produktivitetsökningar

kan inte fastställas i förväg och de varierar i

högsta grad mellan olika branscher och olika

företag. Slutsatsen av detta blir att

lönebildningen måste ske så decentraliserat som

möjligt.

Vi anser att Sveriges framtid inte ligger i låga

löner, utan i marknadsanpassade löner. Man bör

därför inte försöka att befästa en centralt styrd

normbildning för hela arbetsmarknaden. Löne- och

inkomstbildningen sker i ökad utsträckning på

marknadsmässiga villkor och relativt oberoende av

gällande centrala kollektivavtal. Det finns också en

tydlig tendens på de flesta avtalsområden att

lönebildningen blir mer lokal.

Centralorganisationerna på arbetsmarknaden har inte

längre någon direkt roll att spela i lönebildningen.

Utvecklingen medför att olika intressen knyts

samman i nya samarbetsformer. Ett betydande steg

togs när tolv arbetsgivarförbund inom SAF och åtta

fackförbund inom LO, TCO och SACO i mars 1997

träffade ett samarbetsavtal om industriell

utveckling och lönebildning (det s.k.

industriavtalet).

Inom denna ram har lönebildningen blivit alltmer

decentraliserad och även uppgörelser om t.ex.

arbetstider och kompetensutveckling träffas nu

direkt ute i företagen. Även inom de större

företagen sker en fortlöpande decentralisering från

experter vid huvudkontoren till chefer och anställda

på de enskilda arbetsplatserna.

När lön efter befattning ersätts av en mer

individuell lönesättning tenderar den enskilde

individens kompetens att bli den dominerande

faktorn. Rimligen kommer detta också att motverka

"lön efter kön" och bidra till kvinnors

löneutveckling. När flexibiliteten ökar fungerar

"signalsystemet" bättre.

Nya anställnings- och ersättningsformer etableras

också. Det blir alltmer förekommande att medarbetare

ersätts efter resultat, snarare än efter arbetad

tid. Delägarlösningar blir vanligare och nya

kontraktsformer suddar ut gamla gränser mellan

anställda, uppdragstagare och ägare.

Morgondagens arbetsmarknad kommer att ställa än

större krav på lokal och individuell anpassning i

lönebildningen. Därmed är det helt omöjligt att

hålla fast vid gamla tiders centraliserade

förhandlingar, som sökte fastställa ett generellt

utrymme för löneökningar och sedan fördela detta i

en process där olika grupper jagade varandra i en

evig kompensationskarusell.

Vi anser att det är viktigt att hålla en absolut

rågång mot statlig inkomstpolitik. Det går inte att

lägga hela ansvaret för lönebildningen på

arbetsmarknadens parter. Enligt vår uppfattning

bestämmer staten i alla avgörande hänseenden

förutsättningarna för lönebildningen, såväl genom

sin ekonomiska politik i stort som genom bl.a.

skatte-, närings- och utbildningspolitik samt

lagstiftning.

För att förbättra lönebildningen föreslår vi

följande förändringar.

· Skattesystemet måste reformeras och skatten på

arbete sänkas avsevärt. Inget förhandlingssystem

i världen kan fungera om staten genom ökat

skatteuttag lägger beslag på allt det utrymme som

produktivitetsökningen skapar.

·

- Kunskap och hårt arbete måste löna sig bättre.

I Sverige ligger lönestegen för många

yrkesområden platt på marken. Ingångslönerna,

även för dem som saknar erfarenhet, är höga.

Det leder till att många utestängs från arbete,

vilket inte minst kommit att drabba ungdomar,

invandrare och arbetshandikappade. Samtidigt

får de som faktiskt har arbete otillräckliga

incitament till förkovran och ytterligare

arbetsinsatser. Lönestrukturen påverkas alltför

lite av utbud och efterfrågan, vilket lett till

lägre sysselsättning och högre arbetslöshet.

Det blir svårt att motivera ungdomar, särskilt

dem som kommer från traditionella arbetarhem

utan studievana, till uppoffrande studier som

inte förefaller att löna sig. Premien för högre

studier är alldeles för låg på den svenska

arbetsmarknaden.

-

- Reservationslönerna - dvs. den lönenivå som

krävs för att det skall uppfattas som mer

lönsamt att arbeta än att inte arbeta - behöver

sänkas. Höga reservationslöner bidrar till att

öka den strukturella arbetslösheten. Arbeten

med heltidslöner som understiger

reservationslönen slås ju ut från

arbetsmarknaden. Ju högre reservationslönen är

desto svårare blir det att komma in på

arbetsmarknaden utan att besitta en hög

kompetens. Ett annat problem som uppkommer vid

för höga reservationslöner är att den enskilde

blir mindre benägen att acceptera de arbeten

som erbjuds. Söktiderna när den arbetslöse

söker arbete förlängs och rörligheten minskar,

både mellan olika lokala arbetsmarknader och

mellan olika branscher eller yrken.

-

- Arbetslöshetsförsäkringen bör ändras.

Utformningen av försäkringen har haft en

negativ inverkan på lönebildningen. Orsaken är

främst att systemet har förlorat sin karaktär

av omställningsförsäkring. Försäkringen har

alltmer kommit att anta formen av en sorts

medborgarlön för "insiders" på arbetsmarknaden.

Det bör därför införas en allmän och

obligatorisk arbetslöshetsförsäkring med en

s.k. bortre parentes. Försäkringen skall ge

alla arbetslösa rimliga möjligheter att under

en omställningstid söka arbete eller förbättra

sina kunskaper genom utbildning. Genom sin

utformning blir den därigenom en

omställningsförsäkring och flertalet av dagens

kontroll- och sanktionssystem mot de arbetslösa

kan slopas.

-

- Konfliktreglerna måste ändras. En bättre balans

måste uppnås mellan parterna. Konfliktreglerna

är genomgående av gammalt datum och i flera

avseenden förlegade. Dagens ekonomi är oändligt

mycket mer integrerad och sårbar än gårdagens.

Både inom det privata näringslivet och inom den

offentliga sektorn är det fullt möjligt att

lamslå hela samhällssektorer genom att ta ut

ett fåtal nyckelpersoner i strejk. I realiteten

kan motparten heller inte utlösa de motåtgärder

som balansen parterna emellan förutsätter. De

ekonomiska skadorna för företagen blir helt

enkelt för stora om den i teorin tillgängliga

stridsarsenalen utnyttjas. Enligt vår

uppfattning bör det därför införas någon form

av regel om stridsåtgärders proportionalitet i

medbestämmandelagen. Det innebär att en

stridsåtgärds omfattning skall stå i proportion

både till den skada som drabbar motparten och

till syftet med åtgärden. Vi återkommer till

sistnämnda förslag i reservation 3.

-

Sammanfattningsvis föreslår vi att riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad vi

har framfört om lönebildning. Detta innebär att

riksdagen bör bifalla motion A227 yrkandena 1, 2, 4,

5 och 6 (m) och avslå motion A278 yrkandena 19-21

(kd).

2. Lönebildning m.m. (punkt 1) (kd)

av Stefan Attefall och Magnus Jacobsson (båda

kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 2. Riksdagen bifaller därmed motion

2000/01:A278 yrkandena 19-21 samt avslår motion

2000/01:A227 yrkandena 1, 2, 4, 5 och 6.

Ställningstagande

Under de senaste 20 åren har den svenska

lönebildningen inte fungerat tillfredsställande.

Lönerna i Sverige har ökat snabbare än i våra

viktigaste konkurrentländer. Tidigare har detta

dolts genom ständigt återkommande devalveringar. Nu

är den vägen stängd och låginflationspolitiken

etablerad. Därför måste också lönebildningen fungera

bättre och leda till avtal i paritet med

konkurrentländernas om vi skall få ned

arbetslösheten.

Enligt vår uppfattning finns det fyra

tillväxtfällor på den svenska arbetsmarknaden.

Den första tillväxtfällan är den i internationell

jämförelse låga andelen anställda inom den privata

sektorn. Detta leder till en låg dynamik på

arbetsmarknaden samtidigt som den undergräver

möjligheten till nya sysselsättningstillfällen.

Den andra tillväxtfällan är den låga rörligheten

på arbetsmarknaden som resulterar i

flaskhalseffekter. Orsaken till detta är bl.a. de

höga skattekilarna samt den sammanpressade

lönestrukturen. Exempelvis har många offentligt

anställda akademiker lägre livslöner än personer

inom den privata sektorn som har gymnasieutbildning

som högsta utbildningsnivå. För en fungerande

arbetsmarknad och ett bra näringslivsklimat krävs

att lönebildningen bättre avspeglar tillgång och

efterfrågan på arbetskraften.

Den tredje tillväxtfällan är det faktum att

utbildning lönar sig dåligt i Sverige, vilket är

förödande för vår framtida konkurrenskraft. Svenska

akademiker har internationellt sett betydligt lägre

löner än motsvarande grupper i Västeuropa. Det

gäller både för akademiker i privat och i offentlig

tjänst. Lönebildningen bör på ett bättre sätt än i

dag ta hänsyn till löntagarens kompetens och

kunnande, den prestation som utförs och det ansvar

arbetsuppgiften innebär. Lönebildningen bör också

stimulera den enskilde till lärande, ansvarstagande

och goda arbetsprestationer. I praktiken innebär

dessa hänsynstaganden att lönebildningen i större

utsträckning bör ske på det lokala planet och vara

mera individuellt inriktad. Samtidigt bör man i en

mer individuellt inriktad lönebildning vara ytterst

observant på den ojämlika situation som kan uppstå

vid en löneförhandling mellan en arbetsgivare och en

enskild individ. Arbetstagarorganisationer har

därför en viktig stödjande och rådgivande roll.

Den fjärde tillväxtfällan är de höga

anställningströsklarna, både för företag och

individer. Detta gäller inte minst rekrytering av

lågutbildade som oftast saknar yrkeserfarenhet. För

individen gör ersättningar från

arbetslöshetsförsäkringen samt marginaleffekter att

arbete vid låga inkomster ofta inte lönar sig

jämfört med alternativet att inte arbeta. För

företagen innebär relativt höga ingångslöner och hög

skatt på arbete tillsammans med vissa

arbetsrättsliga regler att företagen drar sig för

att anställa personer med låg utbildning och liten

erfarenhet i relation till det som efterfrågas.

Enligt vår uppfattning kan man inte bara titta på

den total lönenivåns utveckling utan man måste även

beakta lönebildningens roll för att skapa dynamik

och flexibilitet och därmed sysselsättning och

tillväxt.

För att få till stånd en ekonomisk-politisk miljö

som främjar en god lönebildning krävs det en

strategi i vilken följande punkter måste ingå.

- De ekonomisk-politiska ramarna för

lönebildningen skall vara stabila och främja

ett ansvarsfullt beteende hos parterna på

arbetsmarknaden, de enskilda företagen och de

anställda. Statlig inkomstpolitik avvisas.

-

· För att uppmuntra arbete, utbildning,

kompetensutveckling och ökat ansvarstagande måste

skatten på arbete sänkas för alla, exempelvis

genom höjt grundavdrag och/eller förvärvsavdrag.

Maximal marginalskatt skall vara 50 % i enlighet

med skattereformen 1990/91.

·

· Inför en allmän och obligatorisk

arbetslöshetsförsäkring som i större utsträckning

än i dag finansieras genom avgifter från de

försäkrade. När arbetslösheten stiger ökar

avgifterna, när den sjunker minskar de. En sådan

modell ger incitament för en bättre fungerande

lönebildning. Löntagarna kompenseras genom sänkta

inkomstskatter.

·

· Inför ett vinstdelningssystem för de anställda.

Ett sådant system skapar en god och flexibel

koppling mellan företagens vinster och de

anställdas ersättningar. Arbetsgivaravgifter bör

inte tas ut på ersättning från ett

vinstdelningssystem.

·

- För att utbildning skall premieras bättre och

bristyrken skall kunna locka till sig

arbetskraft måste lönebildningen ge utrymme för

en bättre löneutveckling inom dessa yrken

jämfört med hur det fungerat hitintills. Därmed

kan också ökade möjligheter skapas för

tillkomst av arbeten inom branscher med

relativt låga ingångslöner. Fler sådana arbeten

ökar möjligheten för många att komma in på

arbetsmarknaden. Skattesänkningar för

låginkomsttagare kan underlätta en sådan

process.

-

- Lagregleringen av kollektivavtalen bör ses över

för att öka den enskildes rättigheter. Bland

annat borde möjlighet för enskilda löntagare

att sluta avtal med arbetsgivare utan hänsyn

till gällande kollektivavtal underlättas.

Riskerna för att enskilda arbetstagare

utnyttjas otillbörligt genom att hamna i en

underlägsen position, exempelvis vid hög

arbetslöshet, måste beaktas i denna översyn.

Lagstiftning om att stridsåtgärder skall vara

proportionerliga bör införas. Vi återkommer

till utformningen av dessa regler i reservation

3.

-

- Arbetsmarknadens parter bör eftersträva ökad

flexibilitet vad gäller lönebildning för

ungdom. Lägre ingångslöner inom vissa branscher

kan vara ett verksamt sätt att få fler unga i

arbete. Detta bör i första hand lösas

avtalsvägen.

-

Enligt vår uppfattning är det arbetsmarknadens

parter som har det direkta ansvaret för

lönebildningen. Staten kan dock genom lagstiftning

och institutionella ramar skapa förutsättningar för

en bättre lönebildning. Vi anser därför att

utvecklingen av den tidigare

förlikningsmannaexpeditionen till ett

medlingsinstitut kan vara något positivt. Man bör

dock överväga om inte Medlingsinstitutet kan

samverka/samlokalisera med någon annan befintlig

myndighet, exempelvis Kammarkollegiet, för att

därigenom minska bl.a. de administrativa

kostnaderna.

Vi anser också att Medlingsinstitutet i sitt

arbete bl.a. bör verka för samordnade avtalsperioder

samt att ge råd och stöd till arbetsmarknadens

parter för att främja en samhällsekonomiskt sund

lönebildning. Vid konflikter skall

Medlingsinstitutet kunna agera som medlare, genom

att i samråd med parterna utse medlare som har

förtroende hos de berörda.

En viktig uppgift för Medlingsinstitutet är att se

till att statistik om löner finns tillgänglig på ett

relevant sätt. Vi anser dock att SCB även i

fortsättningen bör vara huvudansvarig för

statistiken, eftersom den har fler avnämare än

Medlingsinstitutet och risken finns att en flyttning

av ansvaret för denna statistik till

Medlingsinstitutet kan skapa problem med den

samordning av den ekonomiska statistiken som görs

inom SCB.

Sammanfattningsvis föreslår vi att riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad vi

har framfört om lönebildning. Detta innebär att

riksdagen bör bifalla motion A278 yrkandena 19-21

(kd) och avslå motion A227 yrkandena 1, 2, 4, 5 och

6 (m).

3. Förbud mot sympatiåtgärder m.m. (punkt 2)

(m, kd, c, fp)

av Margareta Andersson (c), Mikael Odenberg (m),

Stefan Attefall (kd), Patrik Norinder (m),

Christel Anderberg (m), Elver Jonsson (fp),

Henrik Westman (m) och Magnus Jacobsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 3. Riksdagen bifaller därmed delvis

motionerna 2000/01:A227 yrkandena 7 och 8,

2000/01:A278 yrkandena 26 och 27, 2000/01:A710

yrkande 4 samt 2000/01:T642 yrkande 11 i motsvarande

del.

Ställningstagande

Enligt utskottets mening bör det införas ett

proportionalitetskrav för att begränsa möjligheten

till stridsåtgärder som kostar lite för den egna

organisationen men orsakar stor skada för motparten

och tredje man. Det skall inte vara möjligt att ta

ut nyckelgrupper i strejk och vidta s.k.

nålsticksåtgärder om detta vållar motparten eller

tredje man stor skada. Kravet på proportionalitet

bör gälla såväl vid primärkonflikter som vid

svarsåtgärder och både vid konflikter som syftar

till ett nytt avtal och vid sådana som syftar till

ett s.k. hängavtal. Det skulle innebära ett visst

skydd för den s.k. negativa föreningsrätten.

Utskottet kan konstatera att strejkrätten är mer

begränsad i flera europeiska länder än vad den är i

Sverige. I exempelvis Tyskland måste facket ta

hänsyn till de ekonomiska skadeverkningarna av en

strejk. Rimligen bör regler av detta slag vara

förenliga med Sveriges internationella åtaganden.

Vidare anser vi att sympatiåtgärder bör förbjudas.

Enligt vår uppfattning är det svårt att rättsligt

motivera rätten till sympatiåtgärder. Den rätten

försvaras i dag bara av den fackliga sidan som

uppfattar rätten till sympatiåtgärder som en del av

kollektivavtalssystemet. Den egentliga grunden för

rätten till stridsåtgärder - att träffa

kollektivavtal - finns inte vid sympatiåtgärder. Det

behöver inte heller föreligga någon som helst

intressegemenskap mellan den part som vidtar

sympatiåtgärden och den part i primärkonflikten som

sympatiåtgärden syftar till att stödja. Det kan

t.o.m. vara så att en part som har träffat

kollektivavtal efter stridsåtgärder i de egna

förhandlingarna sedan också drabbas av

sympatiåtgärder.

Ett annat skäl för ett förbud mot sympatiåtgärder

är den ökade sårbarheten hos företagen till följd av

den tekniska utvecklingen.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad vi har framfört ovan

om att införa ett proportionalitetskrav och att

förbjuda sympatiåtgärder. Detta innebär att

riksdagen delvis bör bifalla motionerna A227

yrkandena 7 och 8 (m), A278 yrkandena 26 och 27

(kd), A710 yrkande 4 (m) och T642 yrkande 11 delvis

(m).

4. Lex Britannia m.m. (punkt 3) (m, fp)

av Mikael Odenberg (m), Patrik Norinder (m),

Christel Anderberg (m), Elver Jonsson (fp) och

Henrik Westman (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 4. Riksdagen bifaller därmed motionerna

2000/01:A263 yrkande 24 och 2000/01:T642 yrkande 11

i motsvarande del.

Ställningstagande

När det gäller de regler som brukar benämnas Lex

Britannia är vi av den uppfattningen att dessa inte

hör hemma på en modern arbetsmarknad med hög grad av

internationalisering och ökade krav på flexibilitet

för företagen och de anställda. Till detta kommer

det förhållandet att det är osäkert om dessa regler

står i överensstämmelse med de internationella

åtaganden som Sverige gjort. Vi anser därför att

dessa regler bör tas bort.

Vad sedan gäller den fackliga vetorätten anser vi

att den kan kritiseras av flera olika skäl. Enligt

vår uppfattning är det principiellt felaktigt att de

fackliga organisationerna har getts långtgående

befogenheter att vaka över hur lagregler efterlevs.

Vetoreglerna och tillämpningen av dem uppfyller inte

heller befogade krav på rättssäkerhet. Reglerna ger

inte den som drabbas av vetot någon möjlighet att

bemöta anklagelserna, och han eller hon kan inte få

en vetoförklaring rättsligt prövad. Vetorätten

hindrar sund konkurrens och försvårar nyetablering

av företag. Reglerna om facklig vetorätt bör därför

upphävas.

Sammanfattningsvis föreslår vi att riksdagen

bifaller motionerna A263 yrkande 24 (fp) och T642

yrkande 11 delvis (m) och ger regeringen i uppdrag

att skyndsamt återkomma till riksdagen med förslag

som innebär att den s.k. Lex Britannia avskaffas och

reglerna om den fackliga vetorrätten tas bort.

5. Allmänna arbetsrättsliga frågor m.m.

(punkt 4) (m, kd, c, fp)

av Margareta Andersson (c), Mikael Odenberg (m),

Stefan Attefall (kd), Patrik Norinder (m),

Christel Anderberg (m), Elver Jonsson (fp),

Henrik Westman (m) och Magnus Jacobsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 5 om behovet av en genomgripande

reformering och modernisering av den arbetsrättsliga

lagstiftningen. Riksdagen bifaller därmed delvis

motionerna 2000/01:A263 yrkandena 23 och 25,

2000/01:A278 yrkandena 22 och 24, 2000/01:A710

yrkandena 1-3 och 2000/01:N323 yrkande 19 samt

avslår motionerna 2000/01:A701, 2000/01:A702,

2000/01:A703, 2000/01:A704 yrkande 1, 2000/01:A707,

2000/01:A711, 2000/01:A714 yrkandena 1 och 2,

2000/01:A715 samt 2000/01:A716.

Ställningstagande

Den nuvarande arbetsrättsliga lagstiftningen är

utformad efter 1970-talets behov och arbetsmarknad,

dvs. det traditionella industrisamhället. I takt med

förändringar såväl på arbetsmarknaden som i

samhället i stort har behovet av förändringar av

arbetsrätten blivit allt större. På arbetsmarknaden

i dag råder helt andra förhållanden. Ett stort antal

människor står utanför arbetsmarknaden eller har

svag anknytning till denna. Arbetet organiseras i

andra former än tidigare och antalet

visstidsanställningar ökar. Allfler företag använder

sig också av personal från

personaluthyrningsföretag. Den nuvarande

arbetsrättsliga lagstiftningen svarar inte mot de

krav som förändringarna inneburit. Den är också

komplicerad och svår att överblicka. Detta leder

till att många företagare tvekar att nyanställa,

vilket i sin tur leder till att företagen inte

utvecklas och expanderar.

Enligt vår mening är det därför nödvändigt att

arbetsrätten moderniseras och reformeras. En ny

arbetsrättslig lagstiftning måste ge utrymme för

ökad flexibilitet och göra det möjligt att träffa

lokala överenskommelser anpassade till

arbetstagarnas och företagens individuella

förutsättningar.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad vi har framfört om

förändring av arbetsrätten. Detta innebär att

riksdagen delvis bör bifalla motionerna A263

yrkandena 23 och 25 (fp), A278 yrkandena 22 och 24

(kd), A710 yrkandena 1-3 (m) och N323 yrkande 19

(fp) samt att övriga motioner bör avslås i den mån

de inte kan anses tillgodosedda genom vad vi har

anfört.

6. Utredning om rätten till politisk

information på arbetsplatsen (punkt 7) (m,

kd, c, fp)

av Margareta Andersson (c), Mikael Odenberg (m),

Stefan Attefall (kd), Patrik Norinder (m),

Christel Anderberg (m), Elver Jonsson (fp),

Henrik Westman (m) och Magnus Jacobsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

7. Riksdagen avslår motion 2000/01:A208.

Ställningstagande

Vi tar avstånd från tanken på en lagfäst rätt till

information och opinionsbildning på arbetsplatsen.

När det finns ett intresse att få politisk

information på arbetsplatsen utgår vi från att saken

i allmänhet kan lösas i samförstånd mellan

arbetsgivaren och arbetstagarna på den

arbetsplatsen.

Vi kan konstatera att varken Demokratiutredningens

majoritet eller någon enskild ledamot av utredningen

och inte heller regeringen tagit upp frågan såsom

arbetsmarknadsutskottets majoritet förväntat sig.

Detta kan enligt vår uppfattning inte tolkas på

annat sätt än att saken inte bedömts lämpa sig för

lagreglering.

Med hänvisning till det anförda föreslår vi att

riksdagen avslår motion A208 (s).

7. Den arbetsrättsliga lagstiftningen inom EU

(punkt 8) (m)

av Mikael Odenberg, Patrik Norinder, Christel

Anderberg och Henrik Westman (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 7. Riksdagen bifaller därmed motion

2000/01:A710 yrkande 6.

Ställningstagande

Europeiska unionen har byggts upp för att trygga

fred, välfärd och utveckling i medlemsländerna.

Genom att öppna gränser och ta bort diskriminerande

regler har EU kunnat främja en fri konkurrens och en

god ekonomisk tillväxt. Enligt vår mening har EU

därmed från början - långt före Amsterdamfördraget -

varit en "sysselsättningsunion".

Som ett led i IGC-processen förordar vissa länder

och politiska grupperingar att EU:s engagemang för

att bekämpa arbetslösheten skall förstärkas. Vi

delar givetvis denna strävan efter att minimera

arbetslöshet och utanförskap. Det är emellertid

viktigt att EU fokuserar på det som är de i egentlig

mening gränsöverskridande frågor där EU har en

uppgift och en kompetens.

Vi vill således varna för en utveckling där en

omodern nationell arbetsrätt, i stället för att

avvecklas, flyttas upp till Europanivå. En sådan

utveckling skulle definitivt försvåra den

vitalisering som Europa behöver genomgå för att

kunna bjuda andra delar av världen en utvecklande

konkurrens. Vi oroas därför av de tendenser som

finns att genom den sociala stadgan och det sociala

protokollet söka etablera en europeisk arbetsrätt.

De beslut som fattas inom ramen för den sociala

stadgan och det sociala protokollet blir omedelbart

bindande för Sverige. Enligt vår mening bör den

svenska regeringen inom EU verka för att unionens

regelverk på det arbetsrättsliga området begränsas

till vad som kan motiveras utifrån

gränsöverskridande och konstaterade problem som

snedvrider konkurrensen.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad vi har framfört om

regeringens hållning när det gäller unionens

regelverk på det arbetsrättsliga området. Detta

innebär att riksdagen bör bifalla motion A710

yrkande 6 (m).

8. Tidsbegränsade anställningar m.m. (punkt 10,

motiveringen) (m)

av Mikael Odenberg, Patrik Norinder, Christel

Anderberg och Henrik Westman (alla m).

Vi anser att utskottets ställningstagande i denna

fråga borde ha följande lydelse.

Ställningstagande

För att företagare skall kunna bedriva en

framgångsrik verksamhet är det viktigt att de kan

anpassa den till olika förhållanden. I detta ingår

att kunna använda de anställningsformer som passar i

den aktuella situationen eftersom personalbehovet

varierar från tid till annan, t.ex. vid tillfälliga

arbetstoppar.

I stället för att som i dag i

anställningsskyddslagen reglera vilka

anställningsformer som är tillåtna och under vilka

förutsättningar de får användas, bör man i så stor

utsträckning som möjligt överlåta till den enskilde

arbetsgivaren och arbetstagaren att i

anställningsavtalet reglera anställningsformen.

Stelbenta regler hämmar flexibiliteten och leder

till ökade kostnader och mer byråkrati och motverkar

dessutom nyanställningar. Det sistnämnda utvecklar

vi närmare i reservation 12.

9. Tidsbegränsade anställningar m.m. (punkt 10)

(v)

av Hans Andersson och Camilla Sköld Jansson (båda

v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde

ha följande lydelse:

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 9. Riksdagen bifaller därmed motion

2000/01:A218 yrkandena 1 och 2 samt avslår

motionerna 2000/01:A256 yrkandena 4 och 5,

2000/01:A266 samt 2000/01:A278 yrkandena 23 och 25.

Ställningstagande

Enligt vår uppfattning kan man inte vara nöjd med

sysselsättningsläget så länge människor arbetar

deltid och har tillfälliga anställningar trots att

de hellre vill arbeta heltid och ha fasta

anställningar. Målet måste vara, som utskottets

majoritet också betonar, att alla arbetssökande som

önskar det skall erbjudas tillsvidareanställningar

på heltid.

Vänsterpartiet har, bl.a. när

anställningsskyddslagen ändrades hösten 1996, varnat

för att förslagen som då genomfördes var

otillräckliga för att minska de osäkra

anställningarnas antal. Utvecklingen har visat att

vi hade rätt. Vi anser därför att tidsgränsen för

vikariat samt för kombinationer av

visstidsanställningar skall vara 18 månader. Vidare

noterar vi att utskottets majoritet har hänvisat

till att Arbetslivsinstitutet bl.a. kommer att

kartlägga förekomsten av tidsbegränsade

anställningar. Vi anser till skillnad från

majoriteten att riksdagen borde ha gett regeringen i

uppdrag att utvidga Arbetslivsinstitutets uppdrag

till att även omfatta att lämna förslag på hur

antalet tidsbegränsade anställningar skall minskas

och hur deltidsanställda skall tillförsäkras

heltidsarbete.

Sammanfattningsvis föreslår vi att riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad vi

har framfört om ett utvidgat utredningsuppdrag.

Detta innebär att riksdagen bifaller motion A218

yrkandena 1 och 2 (v) samt avslår motionerna A256

yrkandena 4 och 5 (mp), A266 (s) samt A278 yrkandena

23 och 25 (kd) i den mån de inte kan anses

tillgodosedda genom vad som anförts.

10. Tidsbegränsade anställningar m.m.

(punkt 10) (kd)

av Stefan Attefall och Magnus Jacobsson (båda

kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde

ha följande lydelse:

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 10. Riksdagen bifaller därmed motion

2000/01:A278 yrkandena 23 och 25 samt avslår

motionerna 2000/01:A218 yrkandena 1 och 2,

2000/01:A256 yrkandena 4 och 5 samt 2000/01:A266.

Ställningstagande

Visstidsanställning vid tillfällig arbetsanhopning

får enligt anställningsskyddslagen avse sammanlagt

högst sex månader under två år. Denna korta tid kan

enligt vår uppfattning leda till att arbetsgivare

ser sig tvungna att välja att öka övertidsuttaget i

stället för att nyanställa. Det är vidare inte

rimligt att kräva att ett företag som får ett

tillfälligt behov av arbetskraft som varar längre än

sex månader skall tillsvidareanställa den nödvändiga

arbetskraften för att kort tid därefter säga upp den

på grund av arbetsbrist. Med för korta tidsgränser

kan det också bli nödvändigt för arbetsgivaren att

byta ut den visstidsanställda arbetsstyrkan efter

sex månader. Detta gäller framför allt i de mindre

företagen. Vi anser därför att man bör pröva att

införa en tidsgräns på åtminstone ett år.

När det gäller frågan om provanställning anser vi

att de ökade kraven i produktionen gör det svårare

att bedöma hur en arbetstagare fungerar i arbetet.

För att en provanställning skall kunna fylla sin

funktion måste prövotiden vara så lång att den ger

tillräcklig möjlighet för en sådan bedömning. Med de

nuvarande maximala sex månaderna finns en risk att

arbetsgivarna inte vågar låta provanställningen

övergå i en fast anställning utan i stället avbryter

anställningsförhållandet. Vi anser därför att man

bör förlänga prövotiden till tolv månader.

Sammanfattningsvis föreslår vi att riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad vi

har framfört om en förlängning av tidsgränserna för

visstidsanställningar och provanställningar. Detta

innebär att riksdagen bör bifalla motion A278

yrkandena 4 och 5 (kd) samt avslå motionerna A218

yrkandena 1 och 2 (v), A256 yrkandena 4 och 5 (mp)

samt A266 (s).

11. Tidsbegränsade anställningar m.m.

(punkt 10) (mp)

av Barbro Feltzing (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 10

borde ha följande lydelse:

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 11. Riksdagen bifaller därmed motion

2000/01:A256 yrkandena 4 och 5 samt avslår

motionerna 2000/01:A218 yrkandena 1 och 2,

2000/01:A266 samt 2000/01:A278 yrkandena 23 och 25.

Ställningstagande

Företag och myndigheter har börjat att mer

systematiskt än tidigare utnyttja

tillfällighetsanställningar, exempelvis

projektanställda, inhyrda etc. I stället för att

tillsvidareanställa personal väljer många företag

att ta in personal vid produktionstoppar, ett

fenomen som brukar kallas "just in time". I maj 1990

hade 412 000 personer tillfälliga anställningar. I

maj år 2000 hade 591 000 personer tillfälliga

anställningar, dvs. en ökning med 180 000 personer

på tio år. Under samma period har 370 000 arbeten

försvunnit. Andelen arbetstagare med tillfälliga

anställningar har ökat från 10,2 % till 14,9 % under

1990-talet. Den nya "projektkulturen" har lett till

att alltfler drabbas av stress och utbrändhet redan

i 30-årsåldern.

I dag är 15 % av arbetskraften tillfälligt

anställd. Många arbetsgivare ser detta som något

positivt. Den som inte orkar kan lätt bytas ut.

Rädslan breder ut sig bland de anställda. Den som

ställer krav får gå. De fackligt aktiva har inte

mycket att sätta emot detta.

Myten om att arbetstagare föredrar en flexibel

arbetsmarknad med tillfälliga anställningar är svår

att spräcka. Flera undersökningar visar att de

flesta människor anser att anställningstrygghet är

viktigt. Det finns ingen skillnad mellan unga och

gamla. Det är därför viktigt att användningen av

tidsbegränsade anställningar minskar. Regeringen bör

utreda hur antalet tillfälliga anställningar kan

minskas.

För dem som även i fortsättningen kommer att vara

tillfälligt anställda krävs åtgärder för att

motverka den stress som denna utsatthet innebär. Det

sociala trygghetssystemet måste ses över så att

människor med oklara, tillfälliga

anställningsförhållanden har samma trygghet vid

arbetslöshet och sjukdom som fast anställda.

Sammanfattningsvis föreslår jag att riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad jag

har framfört om yttrandefrihet m.m. Detta innebär

att riksdagen bör bifalla motion A256 yrkandena 4

och 5 (mp) samt avslå motionerna A218 yrkandena 1

och 2 (v), A266 (s) samt A278 yrkandena 23 och 25

(kd) i den mån de inte kan anses tillgodosedda genom

vad som anförts.

12. Överenskommen visstidsanställning

(punkt 11) (m)

av Mikael Odenberg, Patrik Norinder, Christel

Anderberg och Henrik Westman (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 11 borde

ha följande lydelse:

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 12. Riksdagen bifaller därmed motion

2000/01:A6 och avslår motion 2000/01:A7 yrkandena 1

och 2.

Ställningstagande

När den nya anställningsformen överenskommen

visstidsanställning föreslogs hösten 1996

kringgärdades den av ett antal tidsmässiga och

antalsmässiga begränsningar. I samband med

utskottsbehandlingen motsatte vi oss de olika

begränsningsreglerna. Vi ansåg att farhågorna för

missbruk av den nya anställningsformen var

överdrivna och att de olika begränsningsreglerna

skulle komma att motverka syftet med införandet av

anställningsformen, dvs. att underlätta

nyanställningar.

Av skrivelsen framgår att våra farhågor har

besannats. Den nya anställningsformen har i huvudsak

blivit ett fiasko. Den har inte inneburit att

nyanställningar har underlättats.

Av skrivelsen framgår bl.a. att Kommunförbundet

och Landstingsförbundet anser att anställningsformen

är svår att tillämpa på grund av

begränsningsreglerna. Arbetsgivarverkets uppfattning

är att anställningsformen endast förekommer i mycket

begränsad omfattning. Enligt SAF har

anställningsformen betydelse framför allt för de

mindre företagen och den privata sektorn. Ett antal

kollektivavtal utgör dock hinder för användning av

anställningsformen.

Enligt vår uppfattning har anställningsformen

använts i en mycket begränsad utsträckning.

Samtidigt kvarstår behovet av att underlätta

nyanställningar. Vi föreslår därför att riksdagen,

med bifall till motion A6 (m), begär av regeringen

att den snarast återkommer med förslag om

borttagande av begränsningsreglerna i

anställningsformen. Motion A7 yrkandena 1 och 2 (v)

bör avslås.

13. Överenskommen visstidsanställning

(punkt 11) (v)

av Hans Andersson och Camilla Sköld Jansson (båda

v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 11 borde

ha följande lydelse:

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 13. Riksdagen bifaller därmed motion

2000/01:A7 yrkande 1 samt avslår motionerna

2000/01:A6 och 2000/01:A7 yrkande 2.

Ställningstagande

När regeringen 1996 föreslog införandet av

ytterligare en form av visstidsanställning avvisade

Vänsterpartiet förslaget. Det fanns då lika litet

som nu någon brist på människor som lever under

osäkra och otrygga anställningsvillkor. Skillnaden

mellan överenskommen visstidsanställning och övriga

former av visstidsanställningar är att det inte

behövs några sakliga skäl för att inrätta en

överenskommen visstidsanställning. Grunden för att

införa överenskommen visstidsanställning var att ge

arbetsgivaren större makt över anställningsformen.

Det kan i vissa fall finnas skäl för

visstidsanställning, t.ex. när det gäller ett arbete

som bara varar en kort tid eller ett vikariat.

Anställningsformen överenskommen visstidsanställning

är bara en symbol för en ideologisk strömning som

vill ha mer makt åt arbetsgivarna. Den tillgodoser

inte någon bestämd person. Vänsterpartiet menar att

visstidsanställning skall få förekomma bara om det

finns sakliga skäl för det.

Av utvärderingen av överenskommen

visstidsanställning framgår att de andra, äldre

formerna av tidsbegränsade anställningar är fullt

tillräckliga. Anställningsformen överenskommen

visstidsanställning motsvarar inte något verkligt

behov på arbetsmarknaden och bör därför avskaffas.

Vi föreslår alltså att riksdagen bifaller den

vänsterpartistiska motionen A7 yrkande 1.

14. Avskaffande av Arbetsdomstolen (punkt 14)

(m)

av Mikael Odenberg, Patrik Norinder, Christel

Anderberg och Henrik Westman (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 14 borde

ha följande lydelse:

14. Riksdagen beslutar avskaffa Arbetsdomstolen.

Riksdagen bifaller därmed motion 2000/01:A710

yrkande 5.

Ställningstagande

Vi är principiella motståndare till specialdomstolar

och partssammansatta domstolar. Enligt vår mening

bör inte sådana förekomma. Det har i den praktiska

rättstillämpningen visat sig att domstolar som

tillförs ledamöter som företräder särintressen har

en tendens att inte bara tillämpa gällande lag utan

även fylla ut och skapa lag, vilket leder till

mindre förutsebarhet; rättssäkerheten äventyras

därmed.

Arbetsdomstolens funktioner bör därför övertas av

det allmänna domstolsväsendet. Vi är övertygade om

att en sådan ordning kommer att gynna

förutsebarheten och rättssäkerheten. Detta gäller

desto mer med de förändringar av arbetsrätten som vi

föreslår.

Liksom vid andra tvister där parternas

överenskommelser kan ersätta domstolsdom finns

naturligtvis också på arbetsrättens område möjlighet

för arbetsmarknadens parter och för enskilda

arbetsgivare och arbetstagare att inrätta permanenta

eller tillfälliga organ för rådgivning,

konfliktlösning och avtalstolkning.

Avslutningsvis konstaterar vi att

utskottsmajoriteten inleder sitt avstyrkande med

konstaterandet att majoriteten redan tidigare prövat

och avstyrkt vårt förslag. Detta är ett intressant

argument - i synnerhet som regeringen i dag i en

skrivelse till riksdagen har anslutit sig till den

av Moderaterna motionsvis framförda ståndpunkten att

de olika diskrimineringslagarna bör sammanföras i en

gemensam lag och att de olika ombudsmannaämbetena

(JämO, DO, HO och HomO) bör sammanläggas till ett

gemensamt ämbete.

Detta föreslog vi redan i kommittémotionen

1998/99:K336. Motionen avvisades då och likartade

krav har därefter avvisats upprepade gånger, senast

i betänkande 2000/01:AU1. Vi hoppas nu att det

omtänkande i utskottet som med intill visshet

gränsande sannolikhet stundar när det gäller

diskrimineringslagar och ombudsmän så småningom

också skall utsträckas till att även omfatta

Arbetsdomstolens existens.

Vi föreslår att riksdagen bifaller motion A710

yrkande 5 (m) och avskaffar Arbetsdomstolen.

15. Stuverimonopolet m.m. (punkt 15) (m, fp)

av Mikael Odenberg (m), Patrik Norinder (m),

Christel Anderberg (m), Elver Jonsson (fp) och

Henrik Westman (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 15 borde

ha följande lydelse:

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 15. Riksdagen bifaller därmed delvis

motionerna 2000/01:T211 yrkande 18 samt 2000/01:T642

yrkandena 3 och 4.

Ställningstagande

Vi kan konstatera att skråväsendet fortlever i

hamnarna i form av det s.k. stuverimonopolet, vilket

leder till dyra stuveriorganisationer och

orationella hanteringsmetoder. Det har bl.a. inte

varit möjligt att införa automatiserad

lasthantering. Stuverimonopolet baseras till stor

del på den s.k. listningen, dvs. förbud för andra

företag än de som Transportarbetareförbundet

godkänt, att utföra stuveriarbete i hamnarna.

Listningen utgör ett klart konkurrenshinder. Förutom

den s.k. listningen baseras stuverimonopolet dels på

en föråldrad förordning om hamnverksamhet, dels på

ILO-konvention 137. Vi kan också konstatera att det

inom EU numera finns krav på att hamnverksamhet

skall konkurrensutsättas. Flera uppmärksammade

domar, bl.a. mot hamnen i Genua, har medfört att

stuverimonopolen har upphört i vissa europeiska

hamnar.

Enligt vår mening bör man därför snarast avveckla

det svenska stuverimonopolet och anpassa

hamnverksamheten till EU:s konkurrensregler.

Vi föreslår alltså att riksdagen med anledning av

motionerna T211 yrkande 18 (fp) och T642 yrkandena 3

och 4 (m) tillkännager för regeringen som sin mening

vad vi har framfört om stuverimonopolets

avvecklande.

16. Övergångsdirektivet m.m. (punkt 16) (m)

av Mikael Odenberg, Patrik Norinder, Christel

Anderberg och Henrik Westman (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 16 borde

ha följande lydelse:

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 16. Riksdagen bifaller därmed motion

2000/01:T642 yrkande 11 i motsvarande del.

Ställningstagande

Svensk rederinäring har under senare år utsatts för

konflikter och konflikthot i stor omfattning. Dessa

har drabbat såväl rederierna som svensk industri på

ett orimligt sätt. Enligt vår uppfattning måste

därför den arbetsrättsliga lagstiftningen ändras.

Som framgår av våra reservationer vid punkterna 3

och 4 anser vi att möjligheterna till

sympatiblockader måste begränsas och den s.k. Lex

Britannia upphävas.

När det gäller anställningsskyddslagens regler om

personalövergångar vid överlåtelse av verksamhet

skiljer sig den svenska lagstiftningen, som omfattar

skepp, från det s.k. övergångsdirektivet (rådets

direktiv 77/187/EEG). Direktivet är till skillnad

från vad som gäller enligt den svenska

lagstiftningen inte tillämpligt på sjögående fartyg.

Eftersom den svenska lagstiftningen därigenom kommer

i konflikt med EU-reglerna anser vi att det svenska

undantaget bör avskaffas.

Vi kan konstatera att det finns speciella

arbetsrättsliga regler som gäller för sjöfarten,

exempelvis bestämmelser om sjuklön och arbetstid.

Dessa bestämmelser har historiska orsaker men saknar

i dag betydelse. Vi anser därför att dessa

bestämmelser bör anpassas till de generella

bestämmelser som gäller för svensk arbetsmarknad.

Sammanfattningsvis föreslår vi att riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad vi

har framfört om sjöfarten och den svenska

arbetsmarknaden. Detta innebär att riksdagen

bifaller motion 2000/01:T642 yrkande 11 delvis.

Särskilda yttranden

1. Lönebildning (fp)

Elver Jonsson (fp) anför:

Enligt Folkpartiets uppfattning är en av de

viktigaste uppgifterna att modernisera de regler som

styr den svenska arbetsmarknaden. Dagens

lagstiftning bidrar till att cementera

arbetslösheten på en högre nivå än nödvändigt och

till att skapa problem med lönebildningen.

Lönebildningen och arbetsmarknadslagarna skall ses

som instrument för att skapa balans mellan

arbetsgivare och arbetstagare på arbetsmarknaden.

Den moderna arbetsmarknadslagstiftningen kom till

för att man ansåg att den anställde hade en svag

position mot arbetsgivaren. Detta var ett riktigt

påpekande såväl när lagstiftningen infördes som i

dag. Vad som har gått snett är att organisationerna

både på arbetstagar- och arbetsgivarsidan i många

fall inte sökt eller uppnått en bättre ordning

beträffande lönebildning och större inflytande för

den enskilde arbetstagaren och arbetsgivaren. Det är

ändock viktigt att påpeka att det i huvudsak är

avtal mellan arbetsmarknadens parter som skall lösa

dessa frågor. Lagstiftning skall endast tillämpas i

de fall där det är uppenbart att nuvarande regler

inte fungerar som tänkt eller lyckats lösa

förutsättningarna för en konstruktiv lönebildning.

2. Tystnaden på arbetsplatsen (mp)

Barbro Feltzing (mp) anför:

Klimatet i arbetslivet har hårdnat, med ökad

konkurrens och stramare ekonomi. Massarbetslösheten

under 1990-talet har gjort att arbetsgivarna har

haft stor tillgång till arbetskraft och kunnat välja

och vraka bland de arbetslösa.

Ett stort och växande arbetsmiljöproblem är

rädslan för att framföra kritik på arbetsplatsen.

Anställda vågar inte öppet kritisera sin

arbetsgivare av rädsla för att få problem på

arbetsplatsen. Tystnaden breder ut sig på

arbetsplatser inom skilda sektorer. Många

arbetsgivare kräver i dag total tystnad av sina

medarbetare. Inte bara privata arbetsgivare utan

också kommuner och landsting finns bland dem som

menar att lojalitet innebär att man inte skall

kritisera sin arbetsgivare. Mest markant är detta

inom den offentliga sektorn. Nästan varannan

kommunalt anställd vågar inte öppet kritisera sin

arbetsgivare, och så många som 16 % avstår från

kritik av rädsla för att förlora arbetet eller

därför att man tror att det kan orsaka problem på

den egna arbetsplatsen. Man håller därför hellre

tyst om oegentligheter än säger ifrån.

Rädslan för att kritisera är störst bland kvinnor

och äldre arbetstagare samt hos administrativ

personal. De som har tidsbegränsade anställningar

har svårast att säga ifrån. Man tar hellre en dålig

arbetsmiljö än inga lönelyft eller inget arbete

alls.

Ett annat problem är avsaknaden av meddelarskydd

för anställda i privata företag. Det nuvarande

skyddet gäller endast offentlig verksamhet. När

privata företag alltmer tar över inom exempelvis

sjukvården försvinner detta skydd. Detsamma gäller

för bolagiseringen av Televerket och Posten.

Vid privatisering av offentlig verksamhet och i

privata företag gäller alltså inte personalens

yttrandefrihet eller det grundlagsstadgade

anonymitets- och meddelarskyddet. Arbetsgivaren har

rätt att kräva lojalitet av de anställda. Kritik kan

anses som ett hot mot företagets ställning på

marknaden. Den som ändå kritiserar sin arbetsgivare

offentligt riskerar disciplinära åtgärder eller i

värsta fall uppsägning.

3. Arbetsdomstolen (kd)

Stefan Attefall och Magnus Jacobsson (båda kd)

anför:

Vi har tidigare påpekat att vi anser att det är

principiellt tveksamt att ha specialdomstolar.

Enligt vår uppfattning bör dessa i möjligaste mån

avskaffas och deras uppgifter övertas av de allmänna

domstolarna. Samtidigt måste man konstatera att det

vid Arbetsdomstolen har utvecklats en hög kompetens

inom det arbetsrättsliga området. Man bör därför

utreda hur denna kompetens skall tas till vara innan

eventuella beslut om avveckling av Arbetsdomstolen

fattas.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Skrivelsen

I regeringens skrivelse 1999/2000:146

Anställningsformen överenskommen visstidsanställning

lämnas en redovisning för den utvärdering som en

referensgrupp hade genomfört när det gäller

anställningsformen. Regeringens slutsats är att det

inte finns anledning att vidta några åtgärder med

anledning av rapporten.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Med hänvisning till de motiveringar som framförs

under Utskottets överväganden föreslår utskottet att

riksdagen fattar följande beslut:

1. Lönebildning m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2000/01: A227

yrkandena 1, 2, 4, 5 och 6 samt 2000/01:A278

yrkandena 19-21.

Reservation 1 (m)

Reservation 2 (kd)

2. Förbud mot sympatiåtgärder m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:A227

yrkandena 7 och 8, 2000/01:A278 yrkandena 26 och

27, 2000/01:A710 yrkande 4 samt 2000/01:T642

yrkande 11 i motsvarande del.

Reservation 3 (m, kd, c, fp)

3. Lex Britannia m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:A263

yrkande 24 och 2000/01:T642 yrkande 11 i

motsvarande del.

Reservation 4 (m, fp)

4. Allmänna arbetsrättsliga frågor m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:A263

yrkandena 23 och 25, 2000/01:A278 yrkandena 22

och 24, 2000/01:A701, 2000/01:A702, 2000/01:A703,

2000/01:A704 yrkande 1, 2000/01:A707,

2000/01:A710 yrkandena 1-3, 2000/01:A711,

2000/01:A714 yrkandena 1 och 2, 2000/01:A715,

2000/01:A716 samt 2000/01:N323 yrkande 19.

Reservation 5 (m, kd, c, fp)

5. Information till företagare

Riksdagen avslår motion 2000/01:A278 yrkande

28.

6. Utbildning av företagare

Riksdagen avslår motion 2000/01:A231.

7. Utredning om rätten till politisk

information på arbetsplatsen

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad utskottet anfört om en utredning om

rätt till information och opinionsbildning på

arbetsplatsen. Riksdagen bifaller därmed delvis

motion 2000/01:A208.

Reservation 6 (m, kd, c, fp)

8. Den arbetsrättsliga lagstiftningen inom

EU

Riksdagen avslår motion 2000/01:A710 yrkande 6.

Reservation 7 (m)

9. Arbetsrätten i Öresundsregionen

Riksdagen avslår motion 2000/01:Ub807 yrkande

1.

10. Tidsbegränsade anställningar m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:A218

yrkandena 1 och 2, 2000/01:A256 yrkandena 4 och

5, 2000/01:A266 samt 2000/01:A278 yrkandena 23

och 25.

Reservation 8 (m) - motiv.

Reservation 9 (v)

Reservation 10 (kd)

Reservation 11 (mp)

11. Överenskommen visstidsanställning

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:A6 och

2000/01:A7 yrkandena 1 och 2.

Reservation 12 (m)

Reservation 13 (v)

12. AKU-statistik

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad utskottet anfört om uppgifter i AKU.

13. Regeringens skrivelse 1999/2000:146

Riksdagen lägger skrivelsen till handlingarna.

14. Avskaffande av Arbetsdomstolen

Riksdagen avslår motion 2000/01:A710 yrkande 5.

Reservation 14 (m)

15. Stuverimonopolet m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:T211

yrkande 18 samt 2000/01:T642 yrkandena 3 och 4.

Reservation 15 (m, fp)

16. Övergångsdirektivet m.m.

Riksdagen avslår motion 2000/01:T642 yrkande 11

i motsvarande del.

Reservation 16 (m)

Stockholm den 8 februari 2001

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Sven-Erik Österberg

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Sven-

Erik Österberg (s), Hans Andersson (v), Margareta

Andersson (c), Mikael Odenberg (m), Björn Kaaling

(s), Martin Nilsson (s), Stefan Attefall (kd), Laila

Bjurling (s), Patrik Norinder (m), Kristina

Zakrisson (s), Camilla Sköld Jansson (v), Christel

Anderberg (m), Barbro Feltzing (mp), Elver Jonsson

(fp), Anders Karlsson (s), Henrik Westman (m) och

Magnus Jacobsson (kd).

Redogörelse för ärendet

I detta betänkande behandlar utskottet dels motioner

från allmänna motionstiden 2000 som bl.a. tar upp

frågor som rör den arbetsrättsliga lagstiftningen

och lönebildning, dels regeringens skrivelse

1999/2000:146 Anställningsformen överenskommen

visstidsanställning jämte med anledning av

skrivelsen väckta motioner.

Motionerna återfinns i bilaga till betänkandet.