Bet. 2000/01:AU8

Arbetsmarknadsutskottets betänkande

2000/01:AU08

ILO-konventionerna nr 181 och 182 samt vissa

frågor om privat arbets- förmedling och

bemanningsföretag

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Följdmotioner

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Reservationer

2000/01

AU8

Redogörelse för ärendet

I detta betänkande behandlar utskottet proposition

2000/01:93 där regeringen föreslår bl.a. att

riksdagen skall godkänna ILO:s konvention (nr 182)

om de värsta formerna av barnarbete samt lämnar en

redogörelse för ILO:s rekommendation nr 190 i samma

ämne.

I propositionen lämnas också en redogörelse för

ILO:s konvention nr 181 och rekommendation nr 188 om

privat arbetsförmedling, ILO:s rekommendation nr 189

om nya arbetstillfällen i små och medelstora företag

samt en av Internationella arbetskonferensen antagen

deklaration om grundläggande rättigheter i

arbetslivet. Regeringen anser i propositionen att

Sverige inte för närvarande bör tillträda konvention

nr 181.

I betänkandet behandlar utskottet även en motion

som har väckts med anledning av propositionen samt

sju motioner väckta under allmänna motionstiden

hösten 2000 som i huvudsak tar upp frågor kring

privat arbetsförmedling och personaluthyrning.

Motionerna återfinns sist i betänkandet under

rubriken "Behandlade förslag".

Nedan kommer utskottet att i avsnitt 1 "Konvention

nr 181 Privat arbetsförmedling" behandla ILO:s

konvention nr 181 om privat arbetsförmedling och

därmed sammanhängande frågor. Därefter kommer

utskottet att i avsnitt 2 "Små och medelstora

företag" ta upp ILO:s rekommendation nr 189 om nya

arbetstillfällen i små och medelstora företag och

den av Internationella arbetskonferensen antagna

deklarationen om grundläggande rättigheter i

arbetslivet. Slutligen kommer utskottet att i

avsnitt 3 "Konvention nr 182 Barnarbete m.m."

behandla ILO:s konvention nr 182 om de värsta

formerna av barnarbete m.m.

Konvention nr 181 Privat

arbetsförmedling

ILO:s konvention nr 181 samt vissa

frågor om privat arbetsförmedling

och bemanningsföretag m.m.

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlar utskottet ILO:s

konvention (nr 181) och rekommendation (nr

188) om privat arbetsförmedling samt ett

antal motioner som tar upp frågor kring

privat arbetsförmedling och

personaluthyrningsbranschen. Utskottet

avstyrker samtliga motioner med hänvisning

bl.a. till det arbete med en översyn av

reglerna om personaluthyrningsbranschen som

pågår både i Sverige och inom EU.

Jämför reservationerna 1 (m, kd, fp), 2 (m,

fp), 3 (m, kd), 4 (m, kd), 5 (m) och 6 (m, kd

, fp).

Bakgrund

Genom 1935 års arbetsförmedlingslag infördes i

Sverige ett principiellt arbetsförmedlingsmonopol

som kom att gälla fram till 1993. Det svenska

arbetsförmedlingsmonopolet innebar att

arbetsförmedling i princip är en offentlig

angelägenhet. Lagen gav dock utrymme för privat

arbetsförmedling i viss begränsad omfattning men i

noga reglerade former. Den svenska lagstiftningen om

arbetsförmedling hämtade sitt innehåll från ILO-

konventioner (nr 34 från 1933 respektive 96 från

1949) om avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer.

År 1991 antogs en ny lag om privat

arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft som

trädde i kraft den 1 januari 1992. Lagen innebar

vissa uppmjukningar i förhållande till 1935 års lag.

Den verksamhet som består i uthyrning av arbetskraft

fick en legaldefinition, "ett rättsförhållande

mellan en beställare och en arbetsgivare som innebär

att arbetsgivaren mot ersättning ställer

arbetstagare till beställarens förfogande för att

utföra arbete som hör till beställarens verksamhet",

och legaliserades. Den som hyrde ut arbetskraft

måste enligt 1991 års lag iaktta vissa regler som

syftade till att arbetstagare som fått arbete via

uthyrningsföretag inte skulle hamna i svårigheter av

olika slag, bl.a. vad gällde möjligheten att träffa

tidsbegränsade anställningsavtal.

Den nuvarande lagen (1993:440) om privat

arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft

innebar att arbetsförmedlingsmonopolet upphävdes.

Lagen trädde i kraft den 1 juli 1993. Sverige hade

dessförinnan under våren 1992 sagt upp ILO-

konventionen 1949 nr 96 om avgiftskrävande

arbetsförmedlingsbyråer. Genom den nya lagen

avskaffades kravet på tillstånd av AMS för att få

bedriva privat arbetsförmedling. Även AMS

tillsynsfunktion slopades och som en följd av det

möjligheterna att ingripa med vitesföreläggande

eller vitesförbud mot verksamhet som strider mot

lagen. Ett straffsanktionerat förbud infördes mot

att ta betalt av arbetssökande eller arbetstagare.

Den som förmedlar eller hyr ut arbetskraft får

däremot ta betalt av arbetsgivaren eller

beställaren.

1993 års lag innebar också vissa lättnader i

uthyrningsföretagens verksamhet. Begränsningen i

fråga om den sammanlagda tid som en enskild

arbetstagare kan hyras ut eller hyras in avskaffades

liksom begränsningen av möjligheten att träffa

tidsbegränsade anställningsavtal. Även det generella

kravet att uthyrningen skulle vara föranledd av ett

tillfälligt behov hos beställaren av extra

arbetskraft upphävdes. Den s.k. karenstiden för en

arbetstagare hos ett uthyrningsföretag behölls.

Regeln som återfinns i 4 § punkt 3 innebär att en

arbetstagare som har sagt upp sig från en

anställning och tar anställning hos en arbetsgivare

som hyr ut arbetskraft inte får hyras ut till sin

förra arbetsgivare tidigare än sex månader efter det

att anställningen hos denne upphörde. Bestämmelsen

är straffsanktionerad.

I den proposition som låg till grund för 1993 års

lagändringar (prop. 1992/93:218) förutsattes att en

utvärdering och analys av effekter och konsekvenser

av avregleringen skulle göras efter en treårsperiod.

Frågor som borde beaktas särskilt angavs vara

avregleringens effekter på den offentliga

arbetsförmedlingen och information om lediga platser

(platsanmälningslagen), effekterna för särskilt

utsatta grupper samt uthyrning av arbetskraft.

Platsanmälningslagen (1976:157) innebär en

principiell skyldighet för arbetsgivare att anmäla

lediga platser till den offentliga

arbetsförmedlingen. Undantag gäller bl.a. för

anställningar med mycket kort varaktighet.

Skyldigheten är straffsanktionerad.

Riksdagsbeslutet om 1993 års arbetsförmedlingslag

förutsatte i enlighet med vad som sagts i

propositionen att effekterna av de nya reglerna

skulle utvärderas efter tre år. Som särskild

utredare utsågs dåvarande landshövdingen Björn

Rosengren. I slutbetänkandet Personaluthyrning (SOU

1997:58) pekade utredaren på vissa problem inom

branschen. Samtidigt konstaterades att det finns

behov av en systematisk förmedling av korttidsjobb.

Utredningen avvisade lagstiftning om t.ex.

begränsningar av längsta tillåtna uthyrningstid men

föreslog att en statlig nämnd skulle svara för

registrering av personaluthyrningsföretagen.

Registrering skulle bara kunna ske om företaget

uppfyllde vissa villkor vad gäller t.ex. ekonomi,

anställningsförhållanden och affärsetik. Utredaren

föreslog också en ändring i lagen (1982:80) om

anställningsskydd (LAS). En arbetstagare som varit

inhyrd hos en arbetsgivare mer än tre år skulle ha

företrädesrätt till tillsvidareanställning hos

inhyraren. Utredarens förslag har inte föranlett

några lagändringar.

Den s.k. DELTA-utredningen (SOU 1999:27) föreslog

ett tvåårigt AMS-projekt för att utveckla och stödja

etablering av branschanknutna bemanningsföretag.

Projektet, "DELTA-modeller", skulle bedrivas i

samarbete med parterna på arbetsmarknaden. AMS

skulle tilldelas 250 miljoner kronor för projektet,

som skulle vara en modell för att åstadkomma fasta

heltidsanställningar.

I regleringsbrevet för år 2000 har regeringen gett

AMS i uppdrag att initiera ett pilotprojekt där ett

bemanningsföretag kan vara ett komplement till den

ordinarie offentliga platsförmedlingsverksamheten.

Syftet skall vara att öka möjligheten för invandrare

som saknar kontakt med det svenska arbetslivet att

få ett reguljärt arbete. Mot bakgrund av detta

uppdrag har AMS givit Länsarbetsnämnden i Stockholm

i uppdrag att tillsammans med AMS genomföra ett

projekt där ett bemanningsföretag skall vara ett

komplement till den ordinarie offentliga

platsförmedlingsverksamheten.

År 1997 antog ILO konventionen (nr 181) om privat

arbetsförmedling. Konventionen avser förutom

arbetsförmedling även personaluthyrning, och den

reviderar konvention nr 96 i samma ämne från 1949.

Innehållet i konventionen redovisas nedan under

rubriken propositionens huvudsakliga innehåll.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Konventionen nr 181 består av en ingress, en

operativ del samt slutbestämmelser.

I ingressen erinras om ett flertal av ILO tidigare

antagna konventioner. Härefter följer konventionens

operativa del som omfattar 15 artiklar. I artikel 1

definieras vad som i konventionen menas med privat

arbetsförmedlingsbyrå och preciseras att uttrycket

arbetstagare även inkluderar arbetssökande.

Konventionen har i artikel 2 getts ett vidsträckt

tillämpningsområde. Den äger tillämpning på alla

privata arbetsförmedlingsbyråer och på alla

kategorier av arbetstagare samt alla branscher.

Endast rekrytering av och arbetsförmedling för

sjömän undantas. Enligt artikeln finns möjligheter

att både förbjuda en eller annan form av

arbetsförmedlingsverksamhet och att, under vissa

villkor, undanta arbetstagare inom en viss bransch

helt eller delvis från konventionens tillämpning.

I artikel 3 anges att privata

arbetsförmedlingsbyråers rättsliga ställning skall

fastställas enligt nationell lag och praxis.

Villkoren för deras verksamhet skall fastställas i

enlighet med ett licens- eller certifieringssystem

förutom i de fall då de regleras eller beslutas på

annat sätt genom lämplig nationell lagstiftning och

praxis.

I artiklarna 4-6 regleras rätten till vissa

friheter, förbud mot diskriminering samt sekretess

för vissa frågor avseende arbetstagare.

Artikel 7 förbjuder privata

arbetsförmedlingsbyråer att direkt eller indirekt ta

ut avgifter eller kostnader av arbetstagarna. Om det

ligger i arbetstagarnas intresse kan dock behörig

myndighet godkänna undantag från avgiftsförbudet i

fråga om vissa kategorier arbetstagare samt

särskilda slag av tjänster.

I artiklarna 8-9 regleras frågor kring migrerande

arbetstagare samt åtgärder för att förhindra

förmedling av barnarbetare.

Enligt artikel 10 skall behörig myndighet

säkerställa att det finns lämpliga mekanismer och

förfaringssätt för undersökning av klagomål över

privata arbetsförmedlingsbyråers verksamhet.

Artiklarna 11 och 12 behandlar uthyrningsföretag.

Bland annat anges där vilka rättigheter som

arbetstagarna skall ha och vilket ansvar som skall

åligga företagen avseende de uppräknade

rättigheterna.

Artikel 13 handlar om samarbete mellan den

offentliga arbetsförmedlingen och privata

arbetsförmedlingsbyråer. Bland annat anges där som

en grundläggande princip att de offentliga

myndigheterna har den slutliga bestämmanderätten att

utforma arbetsmarknadspolitiken samt att använda

eller kontrollera användningen av de offentliga

medel som reserverats för att genomföra denna

politik.

Artikel 14 anger bl.a. att medlemsstaterna skall

tillämpa bestämmelserna i konventionen genom lagar

och bestämmelser eller på varje annat sätt som

stämmer överens med nationell praxis, och i artikel

15 slås fast att konventionen inte påverkar för

arbetstagarna mer gynnsamma bestämmelser i andra

ILO-konventioner.

Konventionens slutbestämmelser utgörs av

artiklarna 16-24.

Den nya arbetsförmedlingskonventionen nr 181

reviderar konventionerna (nr 34 och nr 96) om

avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer.

Rekommendationen innehåller närmare bestämmelser

om skydd av arbetstagare samt om samarbetet mellan

den offentliga arbetsförmedlingen och privata

arbetsförmedlingsbyråer.

I propositionen lämnas också en kort redovisning

av det pågående arbetet med en översyn av reglerna

om bl.a. bemanningsföretag som sker både i Sverige

och inom EU. Mot bakgrund av detta arbete avstyrker

regeringen ett tillträde till konventionen för

närvarande men anger att den kommer att återkomma i

frågan.

Motioner

I motion A290, från allmänna motionstiden hösten

2000, anser Moderaterna att bemanningsföretagen är

ett uttryck för en ny syn på arbete och företagande

som innebär mer flexibla lösningar och leder till

frihet för både arbetstagare och företag utan att de

behöver ge avkall på krav om grundtrygghet eller

rättigheter. Bemanningsföretagen har också en

samhällsekonomisk nytta, eftersom de bidrar till att

ta bort flaskhalsar i produktionen. På detta sätt

har bemanningsföretagen en stor betydelse för en

flexibel arbetsmarknad (yrkande 1).

Den uthyrningsverksamhet m.m. som bedrivs av

kommuner, landsting, arbetsförmedlingar och

skattefinansierade bolag snedvrider konkurrensen

eftersom villkoren inte är desamma för dem som för

de privata bemanningsföretagen. Mellan uppdragen hos

dessa offentliga aktörer deltar nämligen personalen

i arbetsmarknadsåtgärder och lyfter

arbetslöshetsersättning, medan de privata uthyrarna

har fasta anställningsavtal och betalar ersättning

för s.k. garantitid. Åtgärder måste därför vidtas

för att de privata företagen skall uppnå samma

möjligheter och villkor att konkurrera (yrkande 2).

Den verksamhet som bedrivs i Lernia AB innebär en

snedvridning av konkurrensen inom

arbetsmarknadsutbildningen och

personaluthyrningsverksamheten varför verksamheten

bör upphöra (yrkande 4).

Den av arbetsmarknadsutskottet tidigare begärda

översynen av bemanningsbranschen bör utvidgas till

att omfatta hur regler som snedvrider konkurrensen

och försvårar bemanningsföretagens verksamhet kan

undanröjas (yrkande 6).

Av lagen (1993:440) om privat arbetsförmedling och

uthyrning av arbetskraft följer att en arbetstagare

som har sagt upp sig från en anställning och tar

anställning hos en arbetsgivare som hyr ut

arbetskraft inte får hyras ut till sin förra

arbetsgivare tidigare än sex månader efter det att

anställningen hos denne upphörde. Denna s.k.

karensregel bör upphävas (yrkande 5).

Folkpartiet delar i motion A12 regeringens

uppfattning att Sverige för närvarande inte bör

tillträda konvention nr 181 om privat

arbetsförmedling. Eftersom konventionens strikta

regelverk allvarligt skulle komma att försvåra

arbetet för de privata arbetsförmedlingarna bör

Sverige inte heller i framtiden tillträda den, anser

partiet (yrkande 2).

Sedan det svenska arbetsförmedlingssystemet började

att tillåta privata arbetsförmedlingar har det

uppstått ett flertal från det offentliga fristående

arbetsförmedlingar som bidragit till en mångfald som

gynnar både arbetstagare och arbetsgivare. Dessa

privata förmedlingar måste därför få finnas kvar,

anser Folkpartiet, som också önskar att fler privata

arbetsförmedlingar kan "knoppas av" från de

offentliga (yrkande 1).

I motion A252, från allmänna motionstiden hösten

2000, av Helena Höij och Inger Strömbom (båda kd),

föreslås att den s.k. karensregeln i lagen

(1993:440) om privat arbetsförmedling och uthyrning

av arbetskraft skall tas bort (yrkande 2).

Motionärerna vill också att den av

arbetsmarknadsutskottet tidigare begärda översynen

av bemanningsföretagen inriktas på att uppnå

konkurrensneutralitet mellan privata och offentliga

arbetsförmedlare samt att bl.a. se över andra regler

som styr verksamheten (yrkande 3).

Cristina Husmark Pehrsson (m) anser i motion A257,

från allmänna motionstiden hösten 2000, att

regeringen snarast bör utreda möjligheterna för

privata och offentliga arbetsförmedlingar att arbeta

utifrån samma förutsättningar.

Bengt Silfverstrand (s) anser i motion A284, från

allmänna motionstiden hösten 2000, att det svenska

regelverket för bemanningsbranschen lider av

uppenbara svagheter varför den pågående översynen av

branschen bör påskyndas. I avvaktan på resultatet av

denna översyn bör det emellertid redan nu kunna

fattas beslut om att det skall krävas tillstånd för

att bedriva sådan verksamhet samt införas någon form

av auktorisation.

Också Monica Öhman och Birgitta Ahlqvist (båda s)

anser i motion A293, från allmänna motionstiden

hösten 2000, att det skall finnas någon form av

auktorisation för bemanningsföretagen för att dessa

företag skall kunna fungera effektivt och i enlighet

med arbetsmarknadens lagar och regler.

Bengt-Ola Ryttar (s) framhåller i motion A309, från

allmänna motionstiden hösten 2000, att den av

arbetsmarknadsutskottet tidigare begärda översynen

av bemanningsbranschen bör utvidgas till att även

omfatta hur den fungerar i avtalslöst tillstånd och

hur den skulle fungera avtalsreglerad. Översynen bör

också innefatta en undersökning av i vilken mån det

förekommer kriminalitet i branschen.

Carina Adolfsson Elgestam och Lars Wegendal (båda s)

efterlyser i motion A713, från allmänna motionstiden

hösten 2000, en översyn av vilka regler som skall

gälla avseende anställningstryggheten för tidigare

anställda i förhållande till personal som hyrs in

från bemanningsföretag.

Utskottets överväganden

Sedan regelverket kring uthyrning av personal

mjukades upp under första hälften av 1990-talet har

både antalet företag som hyr ut personal, och det

antal personer som denna typ av företag

sysselsätter, ökat kraftigt på den svenska

arbetsmarknaden. Enligt Svenska Personaluthyrnings-

och Rekryteringsförbundet (SPUR), som är

bemanningsföretagens eget branschförbund,

sysselsatte branschen i december 2000 ca 42 000

personer. Motsvarande antal var t.ex. i juni 1999 22

000. Enligt SPUR arbetar de företag och

organisationer som finns på marknaden i dag i

huvudsak med personaluthyrning, rekrytering och

entreprenad. Nästan 90 % av branschens omsättning

kommer från personaluthyrningsverksamhet.

Personaluthyrningen domineras av de tre

marknadsområdena ekonomi, kontor och lager/industri

som sammantaget svarar för 80 % av omsättningen.

Enligt SPUR är antalet företag med anställd

personal i dag ca 400 varav drygt 200 har fem

anställda eller fler. Därutöver finns något tusental

egenföretagare, dvs. företag utan anställd personal.

Av en rapport från Näringsdepartementets

Mångfaldsprojekt, Personaluthyrningsföretag - en bro

till arbetsmarknaden, som presenterades i oktober

2000 framgår bl.a. att personaluthyrningsbranschen i

Sverige domineras av fyra stora internationella

företag som tillsammans har närmare 90 % av

omsättningen. Företagen är koncentrerade till

storstäderna - år 1998 fanns 60 % av de anställda i

Storstockholm. De senaste två åren har dock

branschen expanderat snabbare i övriga delar av

landet och av SPUR:s statistik framgår att

omsättningstillväxten under 2000 varit kraftigast

utanför Stockholmsområdet.

Ett flertal motioner tar upp olika

frågeställningar med anknytning till privat

arbetsförmedling och personaluthyrningsföretag.

Innan utskottet går in på och behandlar de olika

yrkandena vill utskottet påminna om den arbetsgrupp

inom Regeringskansliet som har fått i uppdrag att

göra en förutsättningslös översyn av

personaluthyrnings- och bemanningsbranschen.

Arbetsgruppen har, enligt vad utskottet erfarit, ett

nära samråd och samarbete med arbetsmarknadens

parter.

Initiativet till översynen togs av riksdagen

hösten 1999 efter förslag från

arbetsmarknadsutskottet (bet. 1999/2000:AU1, rskr.

1999/2000:83). Bakgrunden till utskottets förslag

var de slutsatser om branschens verksamhet som bl.a.

hade presenterats i slutbetänkandet

Personaluthyrning (SOU 1997:58) och ett antal

motioner som bl.a. behandlade de anställdas

situation, exempelvis löneform och arbetstid, men

även konkurrensförhållanden. Enligt utskottet väckte

verksamheten i bemanningsföretagen, reglerna för

själva verksamheten, verksamhetens förhållande till

andra regelsystem, konkurrensförhållanden m.m. en

rad frågor. Arbetsmarknadsutskottet ansåg att

översynen av verksamheten borde bedrivas

förutsättningslöst, men att de anställdas situation

och de problem som kan vara förknippade med en

anställning i bemanningsföretag måste stå i fokus.

Det finns här också anledning att påminna om de

förhandlingar som pågår mellan arbetsmarknadens

parter på Europanivå för att fastställa ett

regelverk för personaluthyrningsbranschen -

förhandlingar som ännu inte är slutförda.

Konkurrensvillkor m.m.

Ett par av motionerna, A252 yrkande 3 (kd) och A290

yrkandena 2 och 6 (m), tar upp frågor om bl.a.

regelverk och konkurrensvillkoren för

personaluthyrningsföretagen.

I samband med att personaluthyrningsföretagen

expanderade sin verksamhet från början av 1990-talet

uppstod en rad nya frågeställningar. Bland annat

visade det sig att arbetslöshetskassorna tillämpade

olika bedömningar i ärenden som rörde anställda i

denna typ av företag. AMS gjorde därför den 27

februari 1996 ett vägledande uttalande, meddelande

nr 5/1996, där det angavs att en medlem i en

arbetslöshetskassa som arbetar i ett

uthyrningsföretag för att hyras ut skall anses vara

tillsvidareanställd i den omfattning som svarar mot

arbetsutbudet, och detta oavsett vad

anställningsförhållandet kallas i

anställningsavtalet. Enligt meddelandet kan en

anställning inte anses tillfällig om engagemangen är

återkommande. Medlemmen måste enligt AMS också anses

vara anställd i den omfattning han eller hon står

till företagets förfogande, oberoende av garantitid

eller lön, och detta skall anses utgöra medlemmens

arbetsutbud. Meddelandet hänvisar till praxis i ett

antal domar från Försäkringsöverdomstolen.

AMS har härefter i ett nytt meddelande, nr 5/2001,

den 30 januari 2001 preciserat det tidigare

uttalandet på så sätt att meddelande nr 5/1996

gäller personer i bemanningsföretag som har hyrts ut

eller avses att bli uthyrda men inte andra

anställda, som inte anställts för att hyras ut. Det

kan t.ex. avse anställda i entreprenadverksamhet.

AMS konstaterar också att många företag som hyr ut

arbetskraft i dag har tecknat kollektivavtal. Dessa

avtal innebär i regel att den som anställs vid det

uthyrande företaget har en tillsvidareanställning

och uppbär garanterad baslön under de perioder då

företaget inte kan erbjuda sysselsättning.

Det kan här finnas anledning att även beröra den

förstudie, Personaluthyrning inom

arbetsmarknadspolitiken - konkurrensaspekter

(2001:15), som lades fram av Riksdagens revisorer i

mars 2001. I studien konstateras att den verksamhet

som bedrivs i s.k. lokala arbetscenter förefaller

vara den verksamhet där risken för

konkurrenssnedvridande effekter är störst. Vid

kontakter med AMS hade dock framkommit att

verksamheten med lokala arbetscenter är under

avveckling. AMS hade också uppgivit att myndigheten

inte heller uppmuntrar start av nya lokala

arbetscenter inom ramen för aktivitetsgarantin, utan

i stället hänvisar till samarbete med

bemanningsföretag. I förstudien görs bedömningen att

om verksamheten med lokala aktivitetscenter hade

varit en expanderande verksamhet i stället för en

verksamhet under avveckling, hade det varit

nödvändigt för AMS att allvarligt överväga hur man

skulle hantera konkurrensfrågorna i förhållande till

bemanningsföretagen. Med anledning av verksamhetens

ringa omfattning och att den är under avveckling

finner revisorerna emellertid inte anledning att

granska verksamheten. Vad gäller eventuella effekter

av aktivitetsgarantin konstateras att den i sin

riksomfattande form enbart har funnits i ett halvt

år och att AMS arbetar med att utveckla

arbetsformerna. Revisorerna konstaterar också att

aktivitetsgarantin har kritiserats för bl.a. dålig

kvalitet och att det kan bli aktuellt för dem att

återkomma till frågan om en granskning av

aktivitetsgarantin.

Mot bakgrund av det anförda och då de frågor som

väcks i motionerna omfattas av den ovan nämnda

översynen av personaluthyrnings- och

bemanningsbranschen avstyrks motionerna A252

yrkande 3 (kd) och A290 yrkandena 2 och 6 (m).

Privat arbetsförmedling

Ett par av motionerna gäller privata

arbetsförmedlingar. I den ena, A12 yrkande 1 (fp),

framhålls betydelsen av de privata förmedlingarna

och framställs önskemål om fler sådana. Fler privata

alternativ medför enligt motionen både ökad

konkurrens för den offentliga förmedlingen och

större valfrihet för arbetssökande och arbetsgivare.

I den andra motionen, A257 (m), efterlyser

motionären en utredning av möjligheterna för de

privata och offentliga förmedlingarna att arbeta

utifrån samma förutsättningar.

Utöver vad som nyss har anförts om

konkurrensvillkoren för uthyrnings- och

bemanningsföretagen vill utskottet, liksom vid

tidigare behandling av liknande yrkanden (jfr bet.

1999/2000:AU1), framhålla att den offentliga

förmedlingens roll inte helt lätt går att jämföra

med de privata förmedlingarnas och att det därför är

svårt att över huvud taget tala i termer av

konkurrens. Den offentliga förmedlingen har en

uppgift som är betydligt vidare än den som gäller

för de privata förmedlingarna eftersom den förra har

ett ansvar för att målen för arbetsmarknadspolitiken

uppfylls. Utskottet har inte skäl att motsäga den

uppfattning som kommer till uttryck i motionerna om

betydelsen av specialistförmedlingar och ökad

mångfald på arbetsförmedlingsområdet, men ser ingen

anledning till ett tillkännagivande till regeringen

om den saken.

Med det anförda avstyrks motionerna A12 yrkande 1

(fp) och A257 (m).

Karensregeln i arbetsförmedlingslagen

Frågor rörande den s.k. karensregeln omfattas av det

uppdrag om en förutsättningslös översyn av

bemanningsbranschen som den inledningsvis redovisade

arbetsgruppen inom Regeringskansliet arbetar med.

Utskottet som inte vill föregripa de eventuella

slutsatser som denna kan komma att dra avstyrker

motionerna A252 yrkande 2 (kd) och A290 yrkande 5

(m).

Auktorisation m.m.

I några av motionerna, A284 (s), A293 (s), A309 (s)

och A713 (s), efterlyser motionärerna bl.a.

auktorisation eller andra former av regleringar för

personaluthyrningsföretagen.

Som framgått ovan vid redogörelsen för AMS

meddelande nr 5/2001 har antalet kollektivavtal ökat

inom personaluthyrningsbranschen. Det senaste

avtalet träffades i slutet av förra året mellan LO

och Tjänsteföretagens Arbetsgivareförbund. Detta

avtal är tvåårigt och är gemensamt för hela

branschen. Enligt avtalet tillförsäkras

arbetstagarna en garantilönenivån på 85 % från den 1

november år 2000 och från den 1 oktober 2002 uppgår

nivån till

90 % för dem som varit anställda i minst sex

månader. Sedan tidigare finns liknande avtal i

förhållande till Tjänstemannaförbundet HTF och

Vårdförbundet.

Som berörts ovan finns det en arbetsgrupp inom

Regeringskansliet med uppgift att göra en

förutsättningslös översyn av bemanningsbranschen.

Översynen skall ha fokus på de anställdas situation

och de problem som kan vara förknippade med en

anställning i bemanningsföretag. Arbetsgruppen har,

enligt vad som nämnts ovan, nära kontakt och samråd

med arbetsmarknadens parter i sitt arbete med dessa

frågor.

I sammanhanget kan utskottet även hänvisa till de

ovannämnda förhandlingarna på Europanivå om ett

regelverk för personaluthyrningsbranschen.

Med hänsyn till att de frågor som tas upp i

motionerna omfattas av det pågående arbetet och då

utskottet inte vill föregripa eventuella resultat av

detta avstyrks motionerna A284 (s), A293 (s), A309

(s) och A713 (s).

Personaluthyrningens betydelse för en flexibel

arbetsmarknad

Utskottet kan hålla med om de synpunkter som

redovisas i motion A290 om att bemanningsföretagen

kan ha en samhällsekonomisk nytta genom att de i ett

kortsiktigt perspektiv kan bidra till att reducera

problemet med flaskhalsar i produktionen. Genom

bemanningsföretagen har arbetsmarknaden tillförts en

större flexibilitet inom vissa sektorer. De

tillgodoser också det behov av en systematisk

förmedling av korttidsjobb som finns inom vissa

branscher. Som bl.a. konstaterades i betänkandet

Personaluthyrning (SOU 1997:58) finns det emellertid

vissa problem inom bemanningsbranschen. Det var

också bl.a. mot bakgrund av detta som

arbetsmarknadsutskottet, som redovisats ovan, i

betänkande 1999/2000:AU1 fann att verksamheten i

bemanningsföretagen väckte en rad frågor som ledde

till att riksdagen förordade den förutsättningslösa

översyn av bemanningsbranschen som numera pågår.

Av det anförda framgår att utskottet, på grund av

de ovan redovisade problem som finns inom

bemanningsföretagen, inte reservationslöst kan

instämma i Moderaternas positiva beskrivning av

bemanningsbranschen. Motion A290 yrkande 1 (m)

avstyrks därför.

Lernia AB

Avseende Moderaternas förslag om att lägga ner

Lernia AB kan utskottet, förutom vad som anförts

ovan om konkurrensfrågor inom bemanningsbranschen,

påminna om att det vid ett flertal tillfällen

tidigare (jfr t.ex. bet. 2000/01:AU6) har avstyrkt

liknande yrkanden. Liksom tidigare anser utskottet

att det inte är aktuellt med någon avveckling av

Lernia AB. Motion A290 yrkande 4 (m) avstyrks

därför.

Konvention nr 181 om privat arbetsförmedling

Vad slutligen avser frågan om konvention nr 181 och

Folkpartiets yrkande 2 i motion A12 om att riksdagen

redan nu skall ta ställning för att Sverige inte

heller i framtiden skall tillträda konventionen kan

utskottet inte instämma i Folkpartiets ståndpunkt.

Som redovisats ovan pågår ett brett arbete med dessa

frågor såväl på nationell som europeisk nivå.

Utskottet anser att resultaten av dessa insatser bör

avvaktas innan några ytterligare ställningstaganden

i fråga om ett eventuellt tillträde till

konventionen görs.

Det finns i detta sammanhang också anledning att

påminna om att regeringen i samband med att den för

riksdagen lade fram konventionen (nr 179) om

rekrytering av och arbetsförmedling för sjömän

(prop. 1999/2000:119) angav att den hade för avsikt

att göra en samlad bedömning av Sveriges förhållande

till ILO:s arbetsförmedlingskonventioner när

underlag för ett ställningstagande föreligger även

beträffande konventionen (nr 181). Utskottet

instämmer i regeringens bedömning att frågan om

Sverige skall tillträda någon av dessa båda

konventioner bör behandlas i ett sammanhang.

Med hänsyn till det anförda avstyrker utskottet

motion A12 yrkande 2 (fp).

Sammantaget innebär det ovan anförda att utskottet

ansluter sig till regeringens bedömning i frågan om

tillträde, dvs. att Sverige för närvarande inte bör

tillträda ILO:s konvention nr 181 om privat

arbetsförmedling.

Små och medelstora företag m.m.

ILO:s rekommendation nr 189 om nya

arbetstillfällen i små och

medelstora företag m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet behandlar i detta avsnitt dels en

med anledning av propositionen väckt motion

som avstyrks, dels ILO:s rekommendation (nr

189) om nya arbetstillfällen i små och

medelstora företag och en av Internationella

arbetskonferensen antagen deklaration om

grundläggande rättigheter i arbetslivet.

Jämför reservationerna 7 (m, kd) och 8 (fp).

Propositionens huvudsakliga innehåll

Villkoren för små och medelstora företag har vid

flera tillfällen tagits upp av Internationella

arbetskonferensen och 1975, 1986 och 1990 har den

antagit resolutioner om betydelsen och främjandet av

denna typ av företag.

Genom rekommendationen (nr 189) bidrar ILO åter

till diskussionen och spridandet av kunskap om och

förståelse för småföretagens villkor.

I rekommendationen konstateras att små och

medelstora företag har stor betydelse för ekonomin i

alla länder, och genom att stötta dem främjas även

tillkomsten av nya arbetstillfällen. Medlemsstaterna

uppmanas även att se till att arbetstagarna

tillförsäkras trygga och utvecklande arbeten.

Enligt rekommendationen får varje medlemsstat

själv definiera små och medelstora företag efter de

kriterier som anses lämpliga med hänsyn till

nationella förhållanden.

I övrigt ges medlemsstaterna i sex avsnitt

rekommendationer om definitioner, politiska och

juridiska ramar, utveckling av företagskultur,

utveckling av infrastruktur, arbetsgivar- och

arbetstagarorganisationernas roll samt

internationellt samarbete.

Bland annat skall medlemsstaterna

- ta hänsyn till de små och medelstora företagens

villkor vid utformningen av skatte-, penning- och

arbetsmarknadspolitiken

-

- säkerställa en icke diskriminerande tillämpning av

arbetsmarknadslagstiftningen

-

- bidra till skapandet och stärkandet av en

företagskultur som gynnar bl.a. initiativ,

företagsetablering, miljömedvetenhet och goda

relationer på arbetsmarknaden

-

ge företagen och deras anställda tillgång till

stödtjänster av olika slag såsom hjälp med att

grunda och starta företag samt finansierings-,

kredit- och skuldrådgivning, arbetsmiljöutbildning

etc.

Även arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna

bör enligt rekommendationen överväga åtgärder för

att stödja små och medelstora företag.

Slutligen bör det internationella samarbetet

främjas genom insamling och utbyte av information

och genom att skapa kontakter mellan nationella och

internationella organ.

Regeringen pekar i propositionen på att

rekommendationen är mycket allmänt hållen. Orsaken

anges vara att den skall kunna användas i samtliga

ILO:s medlemsländer, vilka till sin

samhällsuppbyggnad och utvecklingsnivå är mycket

olika. Rekommendationen innehåller målsättningar som

i huvuddrag alla är värda att understödjas men som

redan i stor utsträckning beaktats i svensk

lagstiftning och praxis. Regeringen anser därför att

den inte ställer krav på ytterligare svensk

lagstiftning.

I propositionen redovisas också den av

Internationella arbetskonferensen 1998 antagna

deklarationen om grundläggande principer och

rättigheter i arbetslivet samt riktlinjer för

uppföljning av deklarationen.

I deklarationen slås i punkten 2 fast att alla

ILO:s medlemsländer genom sitt medlemskap i ILO och

sin anslutning till ILO:s stadga har en förpliktelse

att respektera, främja och genomföra de

grundläggande rättigheter som är temat för ILO:s

grundläggande rättighetskonventioner. Dessa

rättigheter omfattar

1 föreningsfrihet och organisationsrätt samt

erkännande av rätten till kollektiva

förhandlingar

2

3 avskaffande av alla former av tvångsarbete

4

5 avskaffande av barnarbete och

6

avskaffande av diskriminering i arbetslivet.

I deklarationen räknas också ett antal ILO-

konventioner upp som behandlar dessa ämnen.

De medlemsländer som ratificerat någon av de

ifrågavarande konventionerna har därmed åtagit sig

att respektera inte bara de grundläggande

principerna omfattade av konventionerna utan

konventionerna till sitt fulla innehåll. Sverige har

ratificerat de konventioner som nämns utom nr 182

som utskottet nedan i avsnittet "Konvention 182

Barnarbete m.m." föreslår att riksdagen skall

godkänna.

Bilagan till deklarationen innehåller riktlinjer

för dess uppföljning. Uppföljningen kommer att ske

dels i en årlig redogörelse (Annual review), dels i

en global rapport (Global report).

Motion

Folkpartiet framhåller i motion A12 att partiet vid

upprepade tillfällen i motioner pekat på ett flertal

åtgärder som är nödvändiga för att få fart på

företagandet i Sverige. Partiet delar därför inte

regeringens bedömning att ILO:s rekommendation nr

189 om nya arbetstillfällen i små och medelstora

företag inte skulle föranleda Sverige att vidta

några åtgärder (yrkande 3).

Utskottets överväganden

Sverige behöver fler små och medelstora företag,

anser Folkpartiet i sin motion. Utskottet delar

denna uppfattning. De små och medelstora företagen,

inklusive nyföretagandet, utgör en vital del av det

svenska näringslivet. De utgör en viktig faktor för

dynamiken och tillväxten i samhällsekonomin och

därmed även för en ökad sysselsättning. För att de

svenska företagen skall kunna fortsätta att bidra

till samhällsekonomin måste de även fortsättningsvis

ges förutsättningar som gör att de kan konkurrera

med omvärlden.

I motsats till vad Folkpartiet anför i sin motion,

anser utskottet att regeringen bedriver en politik

som syftar till bättre villkor för företagande. Det

övergripande målet för arbetet med dessa frågor är

att både förbättra förmågan att konkurrera och

villkoren i övrigt för de små och medelstora

företagen. Under flera år har också insatser gjorts

inom flera områden för att underlätta både

startandet och den fortsatta driften av sådana

företag. Det gäller regelförenklingar, väl

fungerande konkurrens samt information, service och

rådgivning till småföretagare i syfte att stimulera

ett gott näringslivsklimat, goda möjligheter för nya

företag att etableras och befintliga företag att

växa. Satsningar har också gjorts inom andra

politikområden som har betydelse för företagen.

Det övergripande målet för regelförenklingsarbetet

är att förbättra småföretagens

arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga och villkor

i övrigt för att åstadkomma en ökad sysselsättning

och högre tillväxt. För att få ett så brett och

effektivt angreppssätt som möjligt sker arbetet

utifrån principen att det skall ställas tydliga krav

på dem som beslutar om eller arbetar fram förslag på

olika nivåer om en analys av vilka effekter olika

förslag får för småföretagen. Den av regeringen

tillsatta SimpLex-enhetens verksamhet som pågått

under några år syftar bl.a. till att ge stöd och råd

till dem som utför detta arbete.

Utskottet anser att det saknas grund för den

kritik som Folkpartiet framför avseende de åtgärder

som regeringen har vidtagit för att underlätta för

företagen. I 2001 års vårproposition framhåller

regeringen återigen att det skall vara lätt att

starta och driva företag och betonar att det

förenklingsarbete som pågår drivs vidare med kraft.

I propositionen anges också att regeringen planerar

insatser för att främja kvinnors och invandrares

företagande. Utskottet förutsätter att regeringen

snarast återkommer med förslag i denna riktning.

Utskottet vill även framhålla betydelsen av att

hela Sveriges resurser i form av arbetskraft och

kapital tas till vara i större omfattning än i dag.

Om alla resurser utnyttjas skapas bättre

förutsättningar för en fortsatt god tillväxt, en

tillväxt som dessutom kommer alla människor och

regioner till del.

Det kan här nämnas att en av regeringen tillsatt

parlamentarisk kommitté i september 2000

presenterade ett betänkande, På väg mot nya

arbetssätt för regional utveckling (SOU 2000:87). I

betänkandet lägger kommittén fram förslag om den

framtida inriktningen och utformningen av den

svenska regionalpolitiken. Betänkandet har

remissbehandlats, och enligt 2001 års vårproposition

avser regeringen att lägga fram en proposition för

riksdagen under hösten 2001.

Regeringen aviserar också i vårpropositionen att

den i höst kommer att lägga fram en proposition om

hur transportinfrastrukturen skall utvecklas under

den kommande tioårsperioden.

Utskottet vill här också påminna om de behov som

finns i stora delar av landet vad gäller andra

former av infrastruktur, kompetensutveckling och

tillgång till IT för att ge förutsättningar för ett

lokalt näringsliv. Genom satsningar i bl.a. dessa

avseenden kan regionala obalanser motverkas och

landet hållas samman.

Ett bra initiativ i denna riktning är det pågående

arbetet med den regionala näringspolitiken och

tillväxtavtalen som har som mål att ge alla delar av

vårt land möjligheter att utvecklas utifrån sina

egna förutsättningar och på sina egna villkor.

Utgångspunkten vid arbetet med tillväxtavtalen är

att besluten skall fattas av dem som berörs, att

ansvaret skall tas lokalt och regionalt och att så

många människor som möjligt skall engageras. Det

regionala inflytandet över tillgängliga resurser

skall öka, liksom möjligheterna att använda resurser

mer flexibelt än tidigare. Det är dock viktigt att

påpeka att staten alltjämt skall ha det övergripande

ansvaret för utvecklingen i alla Sveriges regioner.

Regeringen lade i februari 2001 fram en rapport,

Rapport om tillväxtavtalen - Första året (Ds

2001:15). Där redovisas hur de regionala

tillväxtavtalen har utvecklats hittills. Av

rapporten framgår att medel har beslutats för en rad

olika aktiviteter för att stärka det regionala och

lokala näringslivet. I landet som helhet har omkring

50 % av de medel som fördelats avsett företags-,

entreprenörs- och näringslivsutveckling och knappt

25 % har gått till kompetensutveckling. Övriga medel

fördelar sig på en rad olika insatser. Rapporten

visar också att näringslivet i landets olika

regioner har skilt sig åt i fråga om vilka insatser

som har prioriterats.

Utskottet anser att det är viktigt att den

utveckling som inletts med stöd av bl.a.

tillväxtavtalen får fortsätta under de kommande

åren.

Som regeringen anför i proposition nr 93 är de

slutsatser som görs i ILO:s rekommendation om små

och medelstora företag mycket allmänt hållna för att

rekommendationen skall kunna användas i samtliga

ILO:s medlemsländer, vilka till sin

samhällsuppbyggnad och utvecklingsnivå är mycket

olika. Utskottet instämmer i regeringens slutsats

att rekommendationen innehåller målsättningar som i

huvuddrag alla är värda att understödjas och att

dessa redan i stor utsträckning beaktas i svensk

lagstiftning och praxis. Utskottet delar också

regeringens bedömning att rekommendationen inte

ställer ytterligare krav på svensk lagstiftning,

varför motion A12 yrkande 3 (fp) avstyrks.

Utskottet vill dock avslutningsvis framhålla vad

regeringen i propositionen anför om att

rekommendationen innehåller anvisningar för

utformningen av en småföretagspolitik som kan

användas som referenspunkt i det fortsatta arbetet

med att förbättra villkoren för små och medelstora

företag.

Konvention nr 182 Barnarbete

m.m.

ILO:s konvention nr 182 och

rekommendation nr 190 om de värsta

formerna av barnarbete m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen med

godkännande av ILO:s konvention (nr 182) om

de värsta formerna av barnarbete skall

bifalla propositionen i den delen.

Utskottet föreslår därutöver att riksdagen

skall lägga propositionen i övriga delar till

handlingarna.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Inledningsvis konstateras att ILO redan år 1919

antog den första konventionen om barnarbete och att

denna genom åren följts av ytterligare ett tiotal

konventioner som behandlar sysselsättning av barn

eller unga personer.

Barnarbete har således varit ett för ILO aktuellt

ämne under större delen av 1900-talet, och i mars

1996 fattade ILO:s styrelse ett beslut att åter föra

upp ämnet på Internationella arbetskonferensens

dagordning. Syftet med detta var att 1998 kunna

hålla en första diskussion och 1999 anta instrument

i ämnet.

Som underlag för behandlingen utarbetade

Internationella arbetsbyrån en rapport i vilken det

konstaterades att barnarbete förekommer runt om i

hela världen, men framför allt i Afrika, Asien och

Latinamerika. I rapporten visades på att barnarbete

också förekommer i många industriländer och Italien,

Portugal, Storbritannien och USA nämns som exempel.

Det konstaterades också med oro att barnarbete blir

allt vanligare i många östeuropeiska och asiatiska

länder som nyligen övergått till marknadsekonomi.

I rapporten lämnas en beskrivning av hur barn

utnyttjas i skuldslaveri, prostitution,

framställning av pornografi, drogtillverkning och

droghandel, gruvarbete, tegel- och glasbruksindustri

samt djuphavsfiske. De flesta av de arbetande barnen

återfinns dock i jordbruksarbete och i småföretag.

Efter avslutad utskottsbehandling antog

Internationella arbetskonferensen år 1999 den nu

aktuella konventionen och rekommendationen om förbud

mot och omedelbara åtgärder för avskaffandet av de

värsta formerna av barnarbete.

Vad avser konventionen innehåller den en operativ

del som omfattar åtta artiklar. Artikel 1 ålägger en

medlemsstat som ratificerar konventionen att vidta

omedelbara och effektiva åtgärder för att

säkerställa ett förbud mot och avskaffandet av de

värsta formerna av barnarbete. Med "barn" avses,

enligt artikel 2, alla personer under 18 år.

I artikel 3 definieras vad som avses med "de

värsta formerna av barnarbete". Under denna

definition faller, förutom angivna exempel som

försäljning av barn och skuldslaveri, även arbete

som genom sin karaktär eller på grund av de

omständigheter under vilka det utförs kan vara

skadligt för barns hälsa, säkerhet eller moral (art.

3 d).

Artikel 4 ålägger medlemsstaterna att i sin

nationella rättsordning fastställa de skadliga

arbeten som avses i art. 3 d samt att kartlägga

deras förekomst. Myndigheterna åläggs att även i

övrigt samarbeta med arbetsgivar- och

arbetstagarorganisationerna i olika skeden av

utarbetande och översyn av förteckningen över

skadliga arbeten.

Artikelarna 5 och 6 påbjuder varje medlemsstat att

inrätta eller ange lämpliga mekanismer för

övervakningen av genomförandet av konventionens

bestämmelser samt att utforma och genomföra

handlingsprogram för att med prioritet avskaffa de

värsta formerna av barnarbete. De berörda

myndigheterna förutsätts i detta sammanhang samråda

med arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna och

även beakta andra berörda gruppers mening.

I artikel 7 åläggs medlemsstaterna att vidta alla

nödvändiga åtgärder för att säkerställa ett

effektivt genomförande av de bestämmelser som ger

verkan åt konventionen, inklusive bestämmelser om

och tillämpning av straffrättsliga påföljder eller,

om så är lämpligt, andra sanktioner. Vidare anges

ett antal ytterligare åtgärder som varje medlemsstat

skall vidta.

Enligt artikel 8 skall medlemsstaterna bistå

varandra i genomförandet av konventionens

bestämmelser genom internationellt samarbete och

bistånd, inklusive stöd till den sociala och

ekonomiska utvecklingen, program för

fattigdomsbekämpning och allmän utbildning.

Regeringen gör också en genomgång av hur

konventionen förhåller sig till vissa andra

internationella instrument som berör barns och

minderårigas rättigheter.

Sammanfattningsvis gör regeringen bedömningen att

Sverige utan lagändringar kan leva upp till de krav

som anges i konventionen och därför kan och bör

ratificera den.

Utskottets överväganden

Ingen motion har väckts i denna del.

Arbetsmarknadsutskottet delar den grundsyn som

kommer till uttryck i konventionen och

rekommendationen. Barn som utnyttjas som arbetskraft

utsätts för ett påtagligt hot avseende deras fysiska

och psykiska hälsa samtidigt som deras människovärde

och deras rättigheter kränks på ett allvarligt sätt.

Utskottet vill särskilt framhålla betydelsen av att

konventionen inledningsvis, förutom till ILO:s egna

instrument, hänvisar till FN:s konvention om barns

rättigheter.

Utskottet ansluter sig i övrigt till regeringens

bedömning och föreslår att riksdagen godkänner ILO:s

konvention nr 182. Detta innebär att riksdagen bör

bifalla propositionen i den delen.

Övriga delar av propositionen

Som framgått ovan innehåller propositionen i

övriga delar en redovisning av ytterligare en

konvention, två rekommendationer och en deklaration.

Utskottet föreslår att propositionen i dessa delar

läggs till handlingarna.

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet regeringens

proposition 2000/01:93 ILO:s konvention och

rekommendation om de värsta formerna av barnarbete

m.m., en med anledning av propositionen väckt motion

samt sju motioner från allmänna motionstiden hösten

2000 rörande privat arbetsförmedling och

personaluthyrning. Propositionen rör två olika ILO-

konventioner, tre rekommendationer, varav två

ansluter till konventionerna, och en deklaration.

Utskottet föreslår att riksdagen godkänner ILO:s

konvention (nr 182) om de värsta formerna av

barnarbete.

I fråga om ILO:s konvention (nr 181) och

rekommendation (nr 188) om privat arbetsförmedling

ansluter sig utskottet till regeringens bedömning

att Sverige inte för närvarande bör tillträda

konventionen.

I betänkandet lämnas också en redogörelse för

ILO:s rekommendation nr 189 om nya arbetstillfällen

i små och medelstora företag samt en av

Internationella arbetskonferensen antagen

deklaration om grundläggande rättigheter i

arbetslivet.

Samtliga i betänkandet behandlade motioner

avstyrks. Flertalet av de motioner som berör

personaluthyrning och privat arbetsförmedling

avstyrks med hänvisning till den pågående översyn av

bemanningsbranschen som en arbetsgrupp inom

Regeringskansliet, i samråd med arbetsmarknadens

parter, ansvarar för samt till de förhandlingar på

Europanivå som förs mellan arbetsmarknadens parter

om ett regelverk för personaluthyrningsbranschen.

I betänkandet finns åtta reservationer av

Moderaterna, Kristdemokraterna och Folkpartiet.

Propositionen

I propositionen 2000/01:93 föreslås att riksdagen

godkänner ILO:s konvention (nr 182) om de värsta

formerna av barnarbete.

Följdmotioner

Motion 2000/01:A12 av Elver Jonsson m.fl. (fp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut.

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om de privata

arbetsförmedlingarnas roll på framtidens

arbetsmarknad.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om att Sverige inte

bör tillträda ILO:s konvention (nr 181) om privat

arbetsförmedling i framtiden.

3. Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om behovet av

åtgärder för att skapa bättre

förutsättningar för små och

medelstora företag.

Motioner från allmänna motionstiden

Motion 2000/01:A252 av Helena Höij och Inger

Strömbom (kd) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att ta bort den s.k.

karensregeln i lagen (1993:440) om privat

arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om översynen av

bemanningsverksamheten.

Motion 2000/01:A257 av Cristina Husmark Pehrsson (m)

vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

att snarast utreda möjligheter för

arbetsförmedlingar, offentliga såväl som privata,

att arbeta på samma ekonomiska villkor i enlighet

med vad som i motionen anförs.

Motion 2000/01:A284 av Bengt Silfverstrand (s) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om reglering av

bemanningsföretagens verksamhet.

Motion 2000/01:A290 av Mikael Odenberg m.fl. (m)

vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut.

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om bemanningsföretagens

betydelse för en flexibel arbetsmarknad.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om konkurrens på lika

villkor för bemanningsbranschen.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om Lernia

Personaluthyrning.

5. Riksdagen beslutar att upphäva karensreglerna i

lagen (1993:440) om privat arbetsförmedling och

uthyrning av arbetskraft.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om direktiven för en

kommande utredning om bemanningsföretagens

verksamhet.

Motion 2000/01:A293 av Monica Öhman och Birgitta

Ahlqvist (s) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om auktorisation av

bemanningsföretag.

Motion 2000/01:A309 av Bengt-Ola Ryttar (s) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om utvärdering av

personaluthyrningsbranschen.

Motion 2000/01:A713 av Carina Adolfsson Elgestam och

Lars Wegendal (s) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om en översyn av

anställningstryggheten vad gäller inhyrningsföretag

och uppsägning av tidigare anställda.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Konkurrensvillkor m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:A252

yrkande 3 och 2000/01:A290 yrkandena 2 och 6.

Reservation 1 (m, kd, fp)

2. Privat arbetsförmedling

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:A12 yrkande

1 och 2000/01:A257.

Reservation 2 (m, fp)

3. Karensregeln i arbetsförmedlingslagen

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:A252

yrkande 2 och 2000/01:A290 yrkande 5.

Reservation 3 (m, kd)

4. Auktorisation m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:A284,

2000/01:A293, 2000/01:A309 och 2000/01:A713.

5. Personaluthyrningens betydelse för en

flexibel arbetsmarknad

Riksdagen avslår motion 2000/01:A290 yrkande 1.

Reservation 4 (m, kd)

6. Lernia AB

Riksdagen avslår motion 2000/01:A290 yrkande 4.

Reservation 5 (m)

7. Konvention nr 181 om privat

arbetsförmedling

Riksdagen avslår motion 2000/01:A12 yrkande 2.

Reservation 6 (m, kd, fp)

8. Villkor för företag

Riksdagen avslår motion 2000/01:A12 yrkande 3.

Reservation 7 (m, kd) - motiv.

Reservation 8 (fp)

9. Godkännande av ILO:s konvention nr 182

m.m.

Riksdagen godkänner ILO:s konvention (nr 182) om

de värsta formerna av barnarbete. Därmed bifaller

riksdagen proposition 2000/01:93 i den delen.

Propositionen i övriga delar läggs till

handlingarna.

Stockholm den 3 maj 2001

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Sven-Erik Österberg

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Sven-

Erik Österberg (s), Hans Andersson (v), Margareta

Andersson (c), Mikael Odenberg (m), Björn Kaaling

(s), Stefan Attefall (kd), Kent Olsson (m), Patrik

Norinder (m), Sonja Fransson (s), Camilla Sköld

Jansson (v), Maria Larsson (kd), Christel Anderberg

(m), Elver Jonsson (fp), Anders Karlsson (s),

Cinnika Beiming (s) och Claes-Göran Brandin (s).

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken

punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som

behandlas i avsnittet.

1. Konkurrensvillkor m.m. (punkt 1)

av Mikael Odenberg (m), Stefan Attefall (kd),

Kent Olsson (m), Patrik Norinder (m), Maria

Larsson (kd), Christel Anderberg (m) och Elver

Jonsson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs under Ställningstagande i

reservation 1. Riksdagen bifaller därmed motionerna

2000/01:A252 yrkande 3 och 2000/01:A290 yrkandena 2

och 6.

Ställningstagande

I motionerna A252 yrkande 3 (kd) och A290 yrkandena

2 och 6 (m) behandlas frågor om bl.a. regelverk och

konkurrensvillkor för personaluthyrningsföretagen.

På flera håll i landet har arbetslösa hyrts ut

till företag genom s.k. lokala arbetscenter i

konkurrens med olika privata

personaluthyrningsföretag. Att kommuner,

arbetsförmedlingar, landsting och bolag som ägs av

stat och kommun på detta sätt hyr ut arbetskraft

skapar en osund konkurrens då skattemedel kan

misstänkas utnyttjas inom verksamheten. De

offentliga aktörerna kan dessutom ofta dra nytta av

arbetsmarknadspolitiska åtgärder på ett sätt som

diskriminerar bemanningsföretagen.

Som Riksdagens revisorer konstaterar i den av dem

i mars 2001 framlagda förstudien, Personaluthyrning

inom arbetsmarknadspolitiken - konkurrens-

aspekter (2001:15), förefaller den verksamhet som

bedrivs i lokala arbetscenter vara den verksamhet

där risken för konkurrenssnedvridande effekter är

störst. Vid kontakter med AMS hade dock framkommit

att verksamheten med lokala arbetscenter är under

avveckling. AMS hade också uppgivit att myndigheten

inte heller uppmuntrar start av nya lokala

arbetscenter inom ramen för aktivitetsgarantin, utan

i stället hänvisar till samarbete med

bemanningsföretag.

Vi ansluter oss till Revisorernas kritik av den

konkurrenssnedvridning som konstaterats i rapporten

och välkomnar AMS ändrade inställning till lokala

arbetscenter. Vi vill dock understryka vikten av att

de aktiviteter av detta slag som ännu finns kvar

avvecklas så snart som möjligt.

Det finns emellertid andra exempel på offentligt

finansierad verksamhet som konkurrerar med

uthyrningsföretagens affärsverksamhet på ett sätt

som kan ifrågasättas. På flera håll har t.ex.

arbetsförmedlingar startat verksamhet med så kallad

headhunting som utförs kostnadsfritt med

skattesubventioner. AMS förmedlar numera även

arbetslösa till korttidsanställningar genom att

anordna pooler där en arbetslös som söker arbete och

lyfter arbetslöshetsersättning knyts till en sådan

pool och sedan förmedlas till ett oftast

tidsbegränsat arbete. När den arbetslöse sedan

återigen blir arbetslös knyts han eller hon på nytt

till poolen och lyfter arbetslöshetsersättning osv.

Utbildning får den arbetslöse genom AMS som

arbetsmarknadsutbildning. AMS poolverksamhet

konkurrerar således med uthyrningsföretagens

affärsverksamhet men under helt andra ekonomiska

förutsättningar. Vi anser att verksamheten enligt de

nyss redovisade exemplen, liksom andra liknande

verksamheter, som bedrivs av AMS eller andra

offentliga aktörer, snarast bör upphöra.

Hösten 1999 tog riksdagen på förslag av

arbetsmarknadsutskottet (bet. 1999/2000:AU1, rskr.

83) initiativ till en översyn av

bemanningsbranschen. Initiativet grundade sig på en

socialdemokratisk motion där hela utgångspunkten

föreföll vara uppfattningen att bemanningsföretag är

ett sätt att kringgå arbetsmarknadens normala

spelregler och avtalskonstruktioner.

Vi anser i motsats till denna uppfattning att

bemanningsföretagen är en resurs på en alltför

stelbent och reglerad arbetsmarknad.

Bemanningsföretagen har gett ett stort antal

personer möjlighet att såväl erhålla ett arbete som

att få en inkörsport till en arbetsmarknad som de

annars skulle ha stått utanför. Vi anser därför att

översynen av personaluthyrningsbranschen i stället

bör syfta till att undanröja sådana regler som

snedvrider konkurrensen och försvårar

bemanningsföretagens verksamhet. Att införa

ytterligare lagar och regler är bara ägnat att

motverka flexibiliteten på arbetsmarknaden och

uppkomsten av nya jobb.

Med hänvisning till det anförda anser vi att

riksdagen med anledning av motionerna A252 yrkande 3

(kd) och A290 yrkandena 2 och 6 (m) bör tillkännage

för regeringen som sin mening vad vi anfört om

konkurrens och nya direktiv till den pågående

översynen av bemanningsbranschen.

2. Privat arbetsförmedling (punkt 2)

av Mikael Odenberg (m), Kent Olsson (m), Patrik

Norinder (m), Christel Anderberg (m) och Elver

Jonsson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs under Ställningstagande i

reservation 2. Riksdagen bifaller därmed motionerna

2000/01:A12 yrkande 1 och 2000/01:A257.

Ställningstagande

I början av 1990-talet införde den borgerliga

regeringen, trots starka protester från

Socialdemokraterna, möjligheten till privata

arbetsförmedlingar. Efter en trög start visar det

sig nu att det tillkommer fler och fler privata

företag som verkar inom arbetsförmedlings- och

personaluthyrningsområdet. Framför allt är det

företag som har specialiserat sig på förmedling av

arbetskraft inom ett visst yrkes- eller

kompetensområde som etableras. Genom dessa företag

har arbetsförmedlingsområdet tillförts en ökad

mångfald samtidigt som initiativ och ansvar allt mer

har flyttats från stora offentliga system till

individen.

Enligt vår mening utgör de företag som i dag

arbetar med personaluthyrning och arbetsförmedling

mycket goda exempel på att lagen fungerar som det

var tänkt och att vi fått fler alternativ på

arbetsförmedlingsområdet som gynnar både

arbetsgivare och arbetstagare. De privata

arbetsförmedlingarna måste därför få finnas kvar och

utvecklas.

Trots den positiva utvecklingen finns det alltjämt

villkor för arbetsförmedlingsområdet som missgynnar

de privata arbetsförmedlarna i förhållande till de

offentliga. Exempelvis är det enligt 6 § lagen

(1993:440) om privat arbetsförmedling och uthyrning

av arbetskraft förbjudet att ta betalt av

arbetssökande eller arbetstagare. När det är fråga

om privat arbetsförmedling medför bestämmelsen att

det är arbetsgivaren som blir tvungen att betala för

förmedlingstjänsten. Detta innebär samtidigt att det

uppstår en osund konkurrens mellan den offentliga

arbetsförmedlingen som finansieras av skattemedel

och de privata arbetsförmedlingarna där

arbetsgivarna tvingas stå för driftskostnaderna.

Att på detta sätt värna ett monopol kan inte ligga

i den arbetssökandes intresse. I stället borde

privata arbetsförmedlingar välkomnas. Vi vill därför

både se fler privata arbetsförmedlingar, som

ytterligare kan öka valfriheten för den enskilde,

och en utjämning av villkoren för de offentliga och

privata arbetsförmedlingarna.

Med hänvisning till det anförda anser vi att

riksdagen med anledning av motionerna A12 yrkande 1

(fp) och A257 (m) bör tillkännage för regeringen som

sin mening vad vi anfört om privat arbetsförmedling.

3. Karensregeln i arbetsförmedlingslagen

(punkt 3)

av Mikael Odenberg (m), Stefan Attefall (kd),

Kent Olsson (m), Patrik Norinder (m), Maria

Larsson (kd) och Christel Anderberg (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

3. Riksdagen dels, med bifall till motionerna

2000/01:A252 yrkande 2 och 2000/01:A290 yrkande

5, antar det av utskottet under

Ställningstagande i reservation 3 framlagda

förslaget till lag om ändring i lagen

(1993:440) om privat arbetsförmedling och

uthyrning av arbetskraft, dels beslutar att

lagändringen skall träda i kraft den 1 juli

2001.

Ställningstagande

I 4 § andra punkten lagen (1993:440) om privat

arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft finns

den s.k. karensregeln som innebär att en

arbetstagare som har sagt upp sig från en

anställning och tar anställning hos en arbetsgivare

som hyr ut arbetskraft inte får hyras ut till sin

förre arbetsgivare tidigare än sex månader efter det

att anställningen hos denne upphörde.

Karensregeln drabbar, enligt Svenska

Personaluthyrnings- och Rekryteringsförbundet

(SPUR), särskilt anställda som kommer från offentlig

sektor. Framför allt är det kvinnor som blir

lidande. Att vara förbjuden att under sex månader

arbeta inom landstinget, som nästan har monopol på

sjukvårdande verksamhet, är en stor nackdel för den

enskilde. För många arbetstagare innebär det, på

grund av bristande ekonomiska möjligheter, att de i

praktiken inte har möjligheter att utnyttja den

självklara rätten att själva få välja vilken

arbetsgivare de vill arbeta för. Vi anser därför att

karensregeln är obefogad och att den skall

avskaffas.

Med hänvisning till det anförda anser vi att

riksdagen med anledning av motionerna A252

yrkande 2 (kd) och A290 yrkande 5 (m) bör

upphäva den s.k. karensregeln i 4 § andra

punkten lagen (1993:440) om privat

arbetsförmedling och uthyrning av

arbetskraft. 4 § får därmed följande

lydelse; "Arbetsgivare som bedriver

uthyrning av arbetskraft får inte genom

villkor i avtal eller på något annat sätt

hindra arbetstagare att ta anställning hos

beställare för vilka de utför eller utfört

arbete". Vi föreslår att lagändringen skall

träda i kraft den 1 juli 2001.

4. Personaluthyrningens betydelse för en

flexibel arbetsmarknad (punkt 5)

av Mikael Odenberg (m), Stefan Attefall (kd),

Kent Olsson (m), Patrik Norinder (m), Maria

Larsson (kd) och Christel Anderberg (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde

ha följande lydelse:

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs under Ställningstagande i

reservation 4. Riksdagen bifaller därmed motion

2000/01:A290 yrkande 1.

Ställningstagande

Huvudprincipen på den svenska arbetsmarknaden var

länge att personal var livstidsanställd i ett enda

företag. Lagstiftning, avtal och sedvänja på

arbetsmarknaden byggde på detta. Sedan det svenska

arbetsförmedlingsmonopolet upphörde 1993 har det

emellertid skett en snabb expansion av

bemanningsbranschen.

Att det bland arbetsgivarna finns ett stort behov

av de tjänster som bemanningsföretagen har att

erbjuda framgår inte minst av att branschen under de

senaste åren haft en årlig tillväxt på omkring 50 %.

Det stora antalet sysselsatta och den snabba

tillväxtökningen tyder också på att det bland

arbetstagarna finns en utbredd vilja att arbeta för

något av de många personaluthyrningsföretagen.

Alla typer av företag, små som stora, skaffar sig

i dag tillfällig hjälp. Orsakerna till varför det

enskilda företaget anlitar inhyrd arbetskraft

varierar. För de företag som är verksamma inom

branscher där det är svårt att lång tid i förväg

förutse växlingar i personalbehov ökar behovet och

efterfrågan på t.ex. konsulter som vid rätt

tillfälle kan erbjuda rätt kunskap. På samma sätt

leder ett företags strävan efter koncentration på

kärnområden till att efterfrågan på extern kompetens

ökar. Möjligheten att anlita arbetskraft för just

den tid och just det ändamål som behövs innebär

stora fördelar i form av ökad flexibilitet för

företagen. Särskilt de små företagen får dessutom en

trygghet i att de kan anlita tillfällig arbetskraft

i samband med frånvaro på grund av sjukdom,

föräldraledighet och liknande.

På samma sätt som för företagen varierar orsakerna

bland arbetstagarna att de väljer att arbeta i ett

bemanningsföretag. Många uppskattar den omväxling

och flexibilitet som denna typ av företag erbjuder.

Bland arbetstagarna framhålls även goda möjligheter

att bredda sin kompetens och att träffa och lära

känna olika människor som skäl för att de valt att

arbeta i bemanningsbranschen. För andra innebär

arbetet i ett bemanningsföretag en väg mot fast

anställning. Inte minst för många invandrare har

bemanningsföretagen inneburit en möjlighet att ta

sig in på arbetsmarknaden.

Det anförda visar att bemanningsföretagen ger

uttryck för en ny syn på arbete och företagande.

Eftersom det är svårt att veta vad morgondagen för

med sig väljer såväl arbetsgivare som arbetstagare

mer flexibla lösningar. Detta medför frihet för båda

parter, utan att ge avkall på krav om grundtrygghet

och rättigheter. Samtidigt bidrar

bemanningsföretagens flexibla lösningar och

arbetsförmedlande funktion till borttagande av

flaskhalsar i produktionen och därmed till betydande

samhällsekonomisk nytta.

Med hänvisning till det anförda anser vi att

riksdagen med anledning av motion A290 yrkande 1 (m)

bör tillkännage för regeringen som sin mening vad vi

anfört om personaluthyrningens betydelse för en

flexibel arbetsmarknad.

5. Lernia AB (punkt 6)

av Mikael Odenberg (m), Kent Olsson (m), Patrik

Norinder (m) och Christel Anderberg (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde

ha följande lydelse:

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs under Ställningstagande i

reservation 5. Riksdagen bifaller därmed motion

2000/01:A290 yrkande 4.

Ställningstagande

Lernia AB är en helstatlig koncern som bedriver

bemanningsverksamhet inom ramen för det helägda

dotterbolaget Lernia Personaluthyrning. Även om

Lernia Personaluthyrning formellt är fristående inom

koncernen går det inte att bortse från den

offentliga, skattefinansierade kopplingen.

Vi anser att det inte finns någon anledning att ha

en statligt ägd verksamhet som sysslar med

arbetsmarknadsutbildning och personaluthyrning.

Verksamheten snedvrider konkurrensen och bör därför

upphöra.

Med hänvisning till det anförda anser vi att

riksdagen med anledning av motion A290 yrkande 4 (m)

bör tillkännage för regeringen som sin mening vad vi

anfört om Lernia AB.

6. Konvention nr 181 om privat arbetsförmedling

(punkt 7)

av Mikael Odenberg (m), Stefan Attefall (kd),

Kent Olsson (m), Patrik Norinder (m), Maria

Larsson (kd), Christel Anderberg (m) och Elver

Jonsson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs under Ställningstagande i

reservation 6. Riksdagen bifaller därmed motion

2000/01:A12 yrkande 2.

Ställningstagande

Regeringen föreslår i propositionen att Sverige för

närvarande inte bör tillträda konventionen (nr 181)

om privat arbetsförmedling. Vi instämmer i detta men

anser dessutom att det inte heller i framtiden bör

vara aktuellt med något svenskt tillträde till

konventionen.

Som vi anfört ovan i reservation 2 har det, efter

det att lagen ändrades så att det blev möjligt med

privata arbetsförmedlingar, startats en lång rad

privata företag som bedriver arbetsförmedlings- och

personaluthyrningsverksamhet. Den mycket goda

tillväxt som dessa företag har haft är ett gott

betyg och visar att lagen fungerar som det var

tänkt. Genom de nya företagen har vi även fått en

mångfald på arbetsförmedlingsområdet som gynnar både

arbetsgivare och arbetstagare. Vi anser därför att

det är en självklarhet att de privata

arbetsförmedlingarna måste få finnas kvar och

utvecklas.

ILO-konventionen (nr 181) skulle genom sitt

strikta regelverk allvarligt försvåra arbetet för de

privata arbetsförmedlingarna och i stora delar

innebära en återgång till den situation som rådde

före 1993 års lagändring. Av den anledningen anser

vi att Sverige inte heller i framtiden bör tillträda

konventionen.

Med hänvisning till det anförda anser vi att

riksdagen med anledning av motion A12 yrkande 2 (fp)

bör tillkännage för regeringen som sin mening vad vi

anfört om ett svenskt tillträde till ILO:s

konvention nr 181 om privat arbetsförmedling.

7. Villkor för företag (punkt 8, motiveringen)

av Mikael Odenberg (m), Stefan Attefall (kd),

Kent Olsson (m), Patrik Norinder (m), Maria

Larsson (kd) och Christel Anderberg (m).

Ställningstagande

ILO:s rekommendationer om små och medelstora företag

är mycket allmänt hållna för att de skall kunna

användas i samtliga ILO:s medlemsländer, vilka är

mycket olika till sin samhällsuppbyggnad och

utvecklingsnivå. Vi instämmer i att rekommendationen

innehåller målsättningar som är värda att

understödja.

I Sverige lämnar regeringens politik för att

främja företagande i små och medelstora företag

åtskilligt i övrigt att önska. Detta förhållande

rättas emellertid inte till med hjälp av

internationella konventioner, utan genom ett byte av

regering i Sverige.

8. Villkor för företag (punkt 8)

av Elver Jonsson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs under Ställningstagande i

reservation 8. Riksdagen bifaller därmed motion

2000/01:A12 yrkande 3.

Ställningstagande

Regeringen förklarar i propositionen att den anser

att ILO:s rekommendation (nr 189) om nya

arbetstillfällen i små och medelstora företag inte

bör föranleda Sverige att vidta några åtgärder.

Folkpartiet delar inte denna uppfattning.

Till skillnad från regeringen anser Folkpartiet

att Sverige måste ha en mer offensiv

företagarpolitik som ger fler företag möjlighet att

växa. Politiken måste ha som huvudsyftet underlätta

för företagandet och att minska antalet krångliga

regler för företagen. Ett utomordentligt sätt att

uppnå detta vore bl.a. att fullt ut genomföra de

utmärkta förslag som Småföretagsdelegationen

föreslog, något som Folkpartiet länge har krävt.

Tyvärr har regeringen inte hörsammat dessa förslag

till åtgärder.

Det av regeringen redan påbörjade arbetet med

förenkling av bl.a. skattelagstiftningen har till

och med "gått i stå". Även regeringens arbete med en

minskning och förenkling av andra regelverk går

trögt. På viktiga områden, som t. ex. inom

sjukvården, har nya lagar införts som tvärtom hämmat

framväxten av ny företagsamhet.

Folkpartiet har i åtskilliga riksdagsmotioner

presenterat förslag om hur det skulle gå att få fart

på företagandet och stimulera främst de små och

medelstora företagen. Förslagen omfattar såväl

skattelättnader som regelförenklingar och

avregleringar. Senast Folkpartiet presenterade

sådana förslag var i samband med 2001 års vårbudget.

Folkpartiet delar därför inte regeringens syn om

att inget mer behöver göras med anledning av

rekommendationen. Jag anser att riksdagen med

anledning av motion A12 yrkande 3 (fp) bör

tillkännage för regeringen som sin mening vad vi

anfört med anledning av ILO:s rekommendation nr 189

om nya arbetstillfällen i små och medelstora

företag.

Förteckning över behandlade

förslag