Bet. 2000/01:BoU13

Bostadsutskottets betänkande

2000/01:BOU13

Ändring i läns- och landstingsindelningen

Innehåll

Sammanfattning

Motioner från allmänna

Utskottets överväganden

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Reservation

2000/01

BoU13

Redogörelse för ärendet

Under den allmänna motionstiden hösten 2000 väcktes

två motioner, 2000/01:Bo302 (m, kd, c, fp) och

2000/01:Bo303 (kd), i vilka förordas att regeringen

skyndsamt skall bifalla Heby kommuns ansökan om

ändrad länstillhörighet. Utskottet behandlade i sitt

betänkande 2000/01:BoU7 bl.a. de två motionerna. Vid

kammarbehandlingen av betänkandet beslutade

riksdagen den 14 mars 2001 att återförvisa ärendet

till utskottet för förnyad beredning. Vid den

förnyade beredningen av det återförvisade ärendet

beslutade utskottet att behandlingen av de två

motionsförslagen om Heby kommun skulle anstå i

avvaktan på ett kommande regeringsbeslut i frågan.

De övriga i betänkande BoU7 upptagna

indelningsfrågorna behandlade utskottet på nytt i

sitt betänkande 2000/01:BoU11. Detta betänkande har

slutbehandlats av riksdagen.

I detta betänkande behandlar utskottet på nytt

motionerna om Heby kommuns länstillhörighet.

Sammanfattning

Sedan regeringen avslagit Heby kommuns ansökan om

att kommunen skall överföras från Västmanlands län

till Uppsala län behandlar utskottet i detta

betänkande två motioner från den allmänna

motionstiden år 2000 som gäller länstillhörigheten

för Heby kommun.

Utskottet föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen att en utredning tillsätts med syfte att

öka medborgarnas inflytande över sådana förändringar

i läns- och landstingsindelningen som gäller deras

kommun.

Utskottet utgår från att regeringen, efter ett

riksdagens bifall till utskottets förslag, kommer

att avgöra indelningsfrågor i enhetlighet med

riksdagens ställningstagande, vilket t.ex. bör bli

fallet om Heby kommun förnyar sin ansökan.

Utskottets beslut är inte enhälligt. I en

reservation föreslår en minoritet (s, v) att

motionerna skall avslås. Minoriteten har också i ett

särskilt yttrande framfört synpunkter på ärendets

behandling.

Motioner från allmänna

motionstiden

2000/01:Bo302 av Per Bill m.fl. (m, kd, c, fp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att bifalla Heby kommuns

framställan om att snarast få tillhöra Uppsala län.

2000/01:Bo303 av Magnus Jacobsson (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om Heby kommuns ansökan

om att få tillhöra Uppsala län.

Utskottets överväganden

Bakgrund

Länstillhörigheten för Heby kommun

Frågans tidigare behandling under riksmötet

Heby kommun, som tillhör Västmanlands län, ansökte

den 7 december 1998 hos regeringen om att kommunen

skulle överföras till Uppsala län. Ansökan skedde

efter en folkomröstning som genomfördes i kommunen i

samband med 1998 års allmänna val. Vid omröstningen

uttalade sig en majoritet för ett länsbyte.

Västmanlands läns landsting och länsstyrelsen i

Västmanlands län motsatte sig Heby kommuns ansökan.

Vid folkomröstningen röstade 57,7 % för ett byte

av länstillhörighet till Uppsala län, medan 39,9 %

röstade för att kommunen även fortsättningsvis

skulle tillhöra Västmanlands län.

Ärendet överlämnades av regeringen till

Kammarkollegiet för utredning. Som ett första steg i

sin beredning tillfrågade Kammarkollegiet

länsstyrelserna och landstingen i Västmanlands

respektive Uppsala län om kollegiet skulle utreda

frågan om Hebys landstings- och länstillhörighet.

Såväl länsstyrelse som landsting i Uppsala län

tillstyrkte en sådan utredning. Däremot avstyrkte

länsstyrelsen och landstinget i Västmanlands län att

en utredning skulle göras. Yttrandena från

Västmanland var dock inte enhälliga. Kammarkollegiet

uppdrog därefter åt Svenska Kommunförbundet att

utreda förutsättningarna för ett byte av landsting

för Heby kommun. Kommunförbundet har i en rapport

den 22 november 1999 redovisat resultatet av sitt

uppdrag (Heby kommun till Uppsala läns landsting?

Förutsättningar och konsekvenser).

I rapporten sägs starka skäl tala för ett

länsbyte, men det anges också finnas starka skäl som

talar emot. Mot den bakgrunden måste frågan enligt

rapporten hanteras extra omsorgsfullt. Utredningens

principiella ståndpunkt är dock att Heby kommuns

uppfattning bör tillmätas stor vikt när det gäller

ärendets fortsatta prövning, eftersom samtliga

politiska partier står bakom kommunens ansökan om

ett länsbyte.

Rapporten har av Kammarkollegiet remitterats för

yttrande till länsstyrelserna och landstingen i de

båda berörda länen. Länsstyrelsen och landstinget i

Västmanlands län avstyrker i sina remissyttranden

att Heby förs till Uppsala län. Landstinget i

Uppsala län uttalar bl.a. att ett länsbyte varken

ger avsevärda fördelar eller nackdelar för Uppsala

läns landsting och att eventuella problem och

svårigheter synes vara tämligen lätta att

överbrygga. Länsstyrelsen i Uppsala län uttalar i

sitt remissyttrande att något hinder för en ändring

inte föreligger och att det faktum att samtliga

politiska partier står bakom ansökan om ett länsbyte

bör tillmätas stor betydelse.

Sedan remissförfarandet avslutats har

Kammarkollegiet den 26 september 2000 i ett yttrande

till regeringen föreslagit att länsindelningen den 1

januari 2003 skall ändras på så sätt att Heby kommun

överförs från Västmanlands län till Uppsala län.

Under den allmänna motionstiden hösten 2000

väcktes de båda motionerna 2000/01:Bo302 (m, kd, c,

fp) och 2000/01:Bo303 (kd) i vilka förordas att

regeringen skyndsamt skall bifalla Heby kommuns

ansökan om ändrad länstillhörighet. Enligt

motionerna är det viktigt för den kommunala

demokratin att statsmakterna visar respekt för den

politiska viljan som den kommit till uttryck i

folkomröstningen i Heby kommun.

Utskottet behandlade i sitt betänkande

2000/01:BoU7 de två motionerna och anförde följande

(s, v, mp).

Vid sin tidigare behandling av motionsförslag om

länstillhörigheten för Heby kommun har utskottet

uttryckt uppfattningen att det funnits grundad

anledning att förutsätta att regeringen vid sin

prövning av frågan skulle komma att ta tillbörlig

hänsyn till den lokala opinionen som den kommit

till uttryck i folkomröstningen. Sedan

bostadsutskottet och riksdagen senast tog

ställning i frågan har Kammarkollegiet, som

framgår ovan, föreslagit att en överflyttning

skall ske. Utskottet har mot denna bakgrund inte

heller nu grund för någon annan uppfattning än

att regeringen vid sin pågående prövning kommer

att ta tillbörlig hänsyn såväl till resultatet av

folkomröstningen hösten 1998 som till

Kammarkollegiets yttrande. Mot bakgrund härav är

utskottet inte berett att göra det av

motionärerna begärda tillkännagivandet. Den nu

pågående beredningen av ärendet bör avvaktas.

Motionerna 2000/01:Bo302 (m, kd, c, fp) och

2000/01:Bo303 (kd) avstyrks av utskottet.

I en reservation som fogats till betänkandet anförde

en minoritet av utskottets ledamöter (m, kd, c, fp)

följande.

Den i samband med 1998 års val genomförda

folkomröstningen visar att en klar majoritet av

de boende i Heby vill att kommunen i framtiden

skall ingå i Uppsala län. Den på detta sätt

tydligt uttalade folkviljan måste enligt vår

mening bli helt vägledande när det gäller att

bestämma länstillhörigheten. När dessutom

Kammarkollegiet föreslagit att länsindelningen

fr.o.m. den 1 januari 2003 ändras så att Heby

kommun överförs från Västmanlands län till

Uppsala län finns det enligt vår mening nu inga

som helst skäl för att inte ändra

länstillhörigheten.

Vad vi nu med anslutning till motionerna

2000/01:Bo302 (m, kd, c, fp) samt 2000/01:Bo303

(kd) förordat beträffande länstillhörigheten för

Heby kommun bör riksdagen tillkännage för

regeringen som sin mening.

Vid kammarbehandlingen av betänkandet 2000/01:BoU7

beslutade riksdagen den 14 mars 2001 att återförvisa

ärendet till utskottet för förnyad beredning.

Vid sin förnyade beredning av det återförvisade

ärendet beslutade utskottet att behandlingen av de

två motionsförslagen om Heby kommun skall anstå i

avvaktan på ett kommande regeringsbeslut i frågan. I

ett särskilt yttrande till det betänkande där de

övriga indelningsfrågorna behandlades (bet. 2000/01:

BoU11) anförde en minoritet av utskottets ledamöter

(s, v) följande:

Det finns enligt vår mening flera invändningar

som kan resas mot hur det nu aktuella ärendet har

hanterats. Först har en minoritet av riksdagens

ledamöter av mer eller mindre politisk-taktiska

skäl fått till stånd en återförvisning av hela

ärendet. Därefter har utskottets majoritet (m,

kd, c, fp, mp) beslutat att skjuta upp

behandlingen av de två motionsförslag som avser

länstillhörigheten för Heby kommun. Det är enligt

vår mening ett oriktigt beslut.

Riksdagen har genom indelningslagen överlåtit

på regeringen att fatta beslut i indelningsfrågor

som gäller kommun- och landstingsindelningen. När

nu regeringen i fallet Heby står i begrepp att

med bl.a. bestämmelserna i indelningslagen som

grund fatta sitt beslut tas det av majoriteten

till intäkt för att utskottet skall avvakta med

behandlingen av de motionsförslag som avser just

denna fråga. Avsikten är uppenbarligen att man

skall invänta regeringens ställningstagande för

att sedan agera utifrån detta. Det rimliga hade

naturligtvis varit att utskottet tagit ställning

till motionsförslagen på deras egna meriter.

Om regeringen vid sin bedömning kommer fram

till ett annat resultat än det

utskottsmajoriteten eftersträvar är det endast

ett utfall av de regler och den praxis som i dag

gäller. Det är mot den bakgrunden inte

regeringens tillämpning av gällande lagregler

m.m. i det enskilda fallet som skall angripas som

motionärerna föreslår. Om utskottsmajoriteten

vill att en ändring i länsindelningen alltid

skall komma till stånd i de situationer som Heby

kommun är ett exempel på, så får det i stället

åstadkommas genom att lagstiftningen ses över så

att den ger uttryck för detta.

Utskottsmajoritetens agerande strider mot den

bakgrunden enligt vår mening mot regeringsformens

anda när det gäller hur riksdagen bör agera bl.a.

när det är fråga om enskilda ärenden.

Regeringens prövning

Som redan framgått överlämnade Kammarkollegiet den

26 september 2000 till regeringen ett yttrande i

ärendet. Kollegiet tillstyrkte under närmare angivna

förutsättningar att Heby kommun överförs till

Uppsala län.

Regeringen avslog den 19 april 2001 Heby kommuns

ansökan. I sitt beslut angav regeringen följande

skäl.

Några författningsbestämmelser om förfarandet vid

och kriterierna för ändringar i länsindelningen

finns inte. Eftersom läns- och

landstingsindelningen sammanfaller såvida inte

annat är särskilt föreskrivet, se 1 kap. 2 §

kommunallagen (1991:900), blir de villkor som

gäller för indelningen i landsting i praktiken

styrande också för indelningen i län. Det innebär

att en indelningsändring får ske endast om

ändringen kan antas medföra bestående fördel för

ett landsting eller en del av ett landsting eller

andra fördelar från allmän synpunkt, se 2 kap. 1

§ lagen (1979:411) om ändringar i Sveriges

indelning i kommuner och landsting

(indelningslagen).

Ändring i indelningen av kommuner får - i de

fall att en kommun som närmast berörs av

ändringen motsätter sig denna - enligt 1 kap. 1 §

indelningslagen meddelas endast om det finns

synnerliga skäl för ändringen. Någon motsvarande

bestämmelse finns inte för det fall att ett

landsting motsätter sig att en kommun överförs

till ett annat län och därmed också till ett

annat landsting. Att ett landsting är emot att en

av dess kommuner överförs är naturligtvis ändå en

omständighet som regeringen inte kan bortse

ifrån. I detta ärende har Västmanlands läns

landsting motsatt sig Heby kommuns ansökan om att

överföras till Uppsala län. Landstinget har

därvid bland annat åberopat att ett överförande

skulle innebära att Sala lasarett måste läggas

ner på grund av ett försvagat underlag. Om så

blir fallet får det återverkningar inte bara för

Salaregionen utan också för landstingsområdet som

helhet. Landstinget har nämligen en sammanhållen

länsövergripande organisation, som bygger på att

det finns fyra stora sjukhus - Västerås, Köping,

Fagersta och Sala - med olika inriktning och

kompetenser som kompletterar varandra. Enligt vad

landstinget anfört finns det heller inte

förutsättningar att behålla Sala sjukhus genom

samarbetsavtal med närliggande landsting.

Kammarkollegiet har bedömt att en ändrad

landstingsindelning skulle innebära fördelar från

näringsgeografiska synpunkter. Eventuella

fördelar av sådant slag måste dock enligt

regeringens mening ställas mot de nackdelar som

kan uppkomma för sjukvården i Västmanlands läns

landsting. I det sammanhanget måste vikt

tillmätas det förhållandet att sjukvården är en

huvuduppgift för landstingen. I det nu aktuella

fallet finns det en risk för att, som landstinget

hävdar blir fallet, Sala sjukhus kommer att

läggas ner i händelse av en indelningsändring,

vilket i så fall skulle försämra sjukvården både

för innevånarna i Heby kommun och för övriga

innevånare i Västmanlands län. Detta talar för

att den nuvarande läns- och landstingsindelningen

behålls.

En majoritet av dem som deltog i

folkomröstningen i Heby kommun har uttalat stöd

för ett länsbyte. Dock visar utredningen på en

tydlig skillnad i innevånarnas uppfattning mellan

kommunens östra respektive västra delar.

Innevånarna i de östra delarna av kommunen har

till övervägande del röstat för att tillhöra

Uppsala län medan innevånarna i de västra delarna

i stor utsträckning velat fortsätta att tillhöra

Västmanlands län. Väljaropinionen i de olika

delarna av kommunen synes i huvudsak

överensstämma med den opinion som fanns redan

före kommunsammanläggningarna på 1970-talet.

Dessa förhållanden skulle kunna tyda på att en

kommundelning snarare än enbart ett länsbyte vore

en mer långsiktigt hållbar lösning. Det är

emellertid inte den frågan som nu omfattas av

regeringens prövning.

Vid en sammantagen bedömning finner regeringen

att de villkor som lagen ställer upp för att

överföra Heby kommun från Västmanlands län till

Uppsala län inte är uppfyllda. Heby kommuns

ansökan härom skall därför avslås.

Ändringar i länsindelningen

I 1974 års regeringsform finns inte några

bestämmelser om länsindelningen. Regeringsformen

förutsätter dock att Sverige är indelat i län

eftersom den anger att länsstyrelserna lyder under

regeringen (11 kap. 8 § första stycket). Det kan i

sammanhanget nämnas att i 1634, 1719 och 1720 års

regeringsformer länen var uppräknade. Någon sådan

uppräkning fanns däremot inte i 1772 års

regeringsform. Regeringsformen från år 1809 innehöll

endast en bestämmelse om att landet skall vara

indelat i län. Regleringen medförde att ändringar i

länsindelningen, avseende såväl länens antal som

deras storlek, kunde företas utan grundlagsändring.

Endast ett upphävande av indelningen i län skulle ha

stridit mot den föregående regeringsformen.

Det finns inte heller några andra bestämmelser i

lag eller förordning som reglerar länsindelningen

(jfr dock nedan vad som sägs om ändringar i

landstingsindelningen). Inte heller förfarandet vid

ändring i länsindelningen är reglerat i lag eller

förordning.

Regeringen anses ha rätt att besluta om mindre

ändringar i länsindelningen. Frågor om mera

omfattande ändringar av det område som utgör ett län

anses böra underställas riksdagen (se t.ex. prop.

1978/79:157 s. 85, prop. 1995/96:38 s. 7 f., SOU

1995:27 s. 428 och s. 487). Eventuella förändringar

rörande länsnamnen eller residensstäder anses också

kräva riksdagens ställningstagande. Ett exempel är

ändringen av benämningen Kopparbergs län till

Dalarnas län (se prop. 1995/96:38 s. 4 och 31 ff.).

Regeringen har när det gäller de rättsliga

grundvalarna för länsindelningen i en proposition

som behandlar förändringar i länsindelningen

konstaterat, i likhet med vad som inledningsvis

sagts, att regeringsformen inte innehåller några

bestämmelser om länen eller länsindelningen. Vidare

att inte heller förordningen (1990:1510) med

länsstyrelseinstruktion ger några anvisningar om

landets indelning i län. Regeringens uppfattning är

att indelningen får anses vila på sedvanerättslig

grund och att den kan härledas ur den liggare över

rikets indelning som förs av Kammarkollegiet (prop.

1995/96:38 s. 7; jfr SOU 1967:23 s. 59 f.).

Sveriges indelning i län ges publicitet -

åtminstone indirekt - genom tillkännagivanden från

regeringen om länens indelning i kommuner. Senast

ett tillkännagivande utfärdades var den 29 oktober

1998 (SFS 1998:1349). Det anger indelningen fr.o.m.

den 1 januari 1999. I departementspromemorian

Riktlinjer för författningsskrivning (Ds 1998:66)

anges att tillkännagivanden kan användas när det

finns behov av att upplysa en större krets om

faktiska förhållanden och att det i dessa fall inte

är fråga om någon normgivning utan enbart om att

lämna information i en viss fråga.

I 1 kap. 2 § kommunallagen (1991:900) anges att

varje landsting omfattar ett län, om inte något

annat är särskilt föreskrivet. Lagrummet ger uttryck

för en princip om att läns- och landstingsindelning

skall sammanfalla. Förutom de undantag om att vissa

kommuner inte blivit landstingsindelade (Gotland och

tidigare Göteborg och Malmö) torde, enligt vad

utskottet erfarit, i vart fall under det senaste

årtiondet endast någon temporär avvikelse från denna

princip ha förekommit. Principen kommer också till

uttryck i 2 kap. 1 § lagen (1979:411) om ändringar i

Sveriges indelning i kommuner och landsting

(indelningslagen) dels genom en hänvisning till det

nämnda lagrummet, dels genom stadgandet att

regeringen får besluta om ändring i rikets indelning

i landsting, om hinder inte möter mot en ändring i

länsindelningen.

I den tidigare kommunallagen (1977:179) angavs att

varje län utgör en landstingskommun, om ej annat är

föreskrivet (1 kap. 1 § andra stycket). Av den

lagens förarbeten framgår att varje avvikelse från

principen att varje län skall utgöra en

landstingskommun får anses vara av sådan principiell

betydelse att beslut om detta bör ges i form av lag

(prop. 1975/76:187 s. 328 f.). I propositionen till

den nuvarande kommunallagen anges de nu behandlade

kommunallagsbestämmelserna motsvara varandra (prop.

1990/91:117 s. 147).

Ändringar i landstingsindelningen

I regeringsformen anges att det i riket finns

primärkommuner och landstingskommuner samt att

grunderna för ändringar i rikets indelning i

kommuner bestäms i lag (1 kap. 7 § och 8 kap. 5 §).

Av kommunallagen framgår att varje landsting

omfattar ett län, om inte något annat är särskilt

föreskrivet (1 kap. 2 §).

Begreppet landstingskommun har använts i

författningar men inte i övrigt fått särskild stor

användning. Genom 1991 års kommunallag anpassades

kommunallagsbestämmelserna till det vanliga

språkbruket så att i dessa enbart talas om landsting

(prop. 1990/91:117 s. 23). Detta har lett till en

bristande samstämmighet med regeringsformens

terminologi. Med landsting menas i kommunallagen

både det geografiska området och den juridiska

personen. Begreppet primärkommun har inte kommit

till användning varken i författningsspråket eller i

annat språkbruk.

I 2 kap. lagen (1979:411) om ändringar i Sveriges

indelning i kommuner och landsting (indelningslagen)

regleras bl.a. förutsättningarna för och förfarandet

vid indelningsändringar i fråga om landstingen jämte

befogenheterna att besluta om sådan

indelningsändring (prop. 1978/79:175; bet. 1978/79:

KU40). Lagen innebar en modernisering av

indelningslagstiftningen både i sakligt och formellt

hänseende. Tidigare hade en del knapphändiga regler

om landstingsindelningen funnits i lagen (1919:293)

om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning

(den kommunala indelningslagen; KIL). Dessa regler

ansågs inte uppfylla de krav som 1974 års

regeringsform (8 kap. 5 §) ställer på lagstiftning i

fråga om grunderna för rikets indelning i kommuner

(prop. 1978/79:157 s. 86; jfr SOU 1978:32 s. 173 och

där gjord hänvisning). Det ansågs även från övriga

synpunkter olämpligt att i stora delar lämna

ändringarna i landstingsindelningen utanför

indelningslagstiftningen. Det ifrågasattes från

Indelningslagskommitténs sida om det var rimligt att

regeringen skulle få genomföra ändringar i

landstingsindelningen utan annat författningsstöd än

det som indirekt gavs av bestämmelsen i 1 kap. 1 §

andra stycket den dåvarande kommunallagen (1977:179)

om att varje län utgör en landstingskommun.

Skillnaden mellan en utförlig lagreglering av

ändringar i den primärkommunala indelningen och

avsaknaden av bestämmelser om ändringar i

landstingsindelningen ansågs svår att motivera. Det

konstaterades samtidigt att indelningsändringar av

det senare slaget visserligen förekommer relativt

sällan men att man inte kunde bortse från dem (SOU

1978:32 s. 173).

En ansökan om en ändring i landstingsindelningen

skall enligt indelnings-lagen ges in till

Kammarkollegiet. Ansökan kan göras av ett landsting

eller en medlem av ett landsting som skulle beröras

av ändringen (jfr nedan under rubriken Kommunens

ansökan om indelningsändring). Regeringen och

Kammarkollegiet kan också på eget initiativ ta upp

frågan om en indelnings-ändring. Det ankommer på

Kammarkollegiet att göra den utredning som behövs.

Kammarkollegiet har möjlighet att uppdra åt en

särskild utredare att göra utredningen. Utredningen

skall omfatta alla omständigheter som inverkar på

frågan. Vid utredningen skall samråd ske med de

landsting som har intresse av frågan. Om den

aktuella indelningsändringen bör föranleda en

ändring också i någon annan indelning, skall

utredningen omfatta även denna ändring.

Om Kammarkollegiets utredning visar att

landstingsindelningen bör ändras, skall ett förslag

upprättas till ändringen samt till den ekonomiska

reglering och de övriga föreskrifter som ändringen

kan ge anledning till. Om även annan indelning

behöver ändras, skall förslag upprättas också till

en sådan ändring.

Om Kammarkollegiet anser att en undersökt

indelningsändring bör komma till stånd överlämnar

kollegiet ärendet till regeringen med ett eget

yttrande. Kollegiet får avslå en ansökan om

indelningsändring, om kollegiet finner att ändringen

inte bör ske.

Regeringen får besluta om ändring i

landstingsindelningen om hinder inte möter mot en

ändring i länsindelningen. En ändring i

landstingsindelningen får dock ske endast om

ändringen kan antas medföra bestående fördel för ett

landsting eller en del av ett landsting eller andra

fördelar från allmän synpunkt (jfr ovan om sambandet

mellan dessa indelningar). Regeringen får meddela de

föreskrifter som behövs för ändringens genomförande.

När det är fråga om en indelningsändring som bör ske

med anledning av en sådan ändring i den kommunala

indelningen som avses i 1 kap. 3 § indelningslagen

får dock en indelningsändring beslutas av

Kammarkollegiet. Det är här fråga om mindre

ändringar beroende t.ex. på fastighetsindelningen.

Om kollegiet avslår en ansökan om

indelningsändring (eller beslutar ändring) får

beslutet överklagas till regeringen.

Principen om överensstämmelse mellan indelningen i

län och landsting innebär att regeringen inte kan

genomföra större förändringar av landsting utan

riksdagens medverkan.

Vid bildandet av det nya Skåne län föreslogs

riksdagen godkänna dels att Kristianstads och

Malmöhus län den 1 januari 1997 skulle läggas samman

till Skåne län, dels att länsstyrelserna i de nämnda

länen vid samma tidpunkt skulle läggas samman till

en länsstyrelse. Regeringen angav som sin uppgift

att genomföra en ändrad länsindelning sedan

riksdagen godkänt ett förslag om förändringen. I

propositionen citerades 1 kap. 2 § kommunallagen om

att varje landsting omfattar ett län, om inte något

annat är särskilt föreskrivet. Det senare ledet i

bestämmelsen antyddes syfta endast på Göteborgs,

Malmö och Gotlands kommuner som då samtliga stod

utanför landstingsindelningen. Regeringen uttalade i

anslutning till detta att om två eller flera län

läggs samman, skall en sammanläggning därför ske

också av landstingen. I propositionen redovisade

regeringen sin avsikt att genom kontakter med

berörda landsting och kommuner inhämta deras

synpunkter i de frågor som avser en förändrad

landstingsindelning. Regeringen skulle återkomma

till riksdagen i den utsträckning den fortsatta

beredningen gav anledning till detta (se prop.

1995/96:38 s. 28 ff.). För regleringen av den

landstingskommunala beslutanderätten i samband med

bildandet av Skåne läns landsting föreslog

regeringen senare införandet av en särskild lag om

sammanläggningsdelegerade (prop. 1995/96:224).

Vid bildandet av Västra Götalands län lämnade

regeringen förslag om att riksdagen bl.a. skulle

godkänna att Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs län

och Skaraborgs län utom Habo och Mullsjö kommuner

den 1 januari 1998 läggs samman till Västergötlands

län (riksdagen godtog inte det namnet). Något

godkännande av de nämnda kommunernas överförande

till Jönköpings län begärdes inte genom regeringens

förslag till riksdagsbeslut även om det framgick av

propositionen i övrigt att denna omfattade frågan

(prop. 1996/97:108 s. 5 och s. 29 ff.). Regeringens

förslag innefattade för Habo och Mullsjö kommuners

del att kommunerna under år 1998 fortfarande kom att

ingå i Skaraborgs läns landsting trots att de

indelningsmässigt under denna tid hörde till

Jönköpings län (prop. s. 46). Riksdagen beslutade

den 15 maj 1997 godkänna regeringens förslag. Den 27

november beslutade regeringen (In97/2666/KL) att de

nämnda länens landsting den 1 januari 1999 skulle

läggas samman till Västra Götalands läns landsting.

Det beslutades då också att Habo och Mullsjö

kommuner samtidigt skulle tillhöra Jönköpings läns

landsting. I regeringsbeslutet gjordes en hänvisning

bl.a. till att riksdagen beslutat att länen skulle

läggas samman.

Det skall också nämnas att indelningslagen

innehåller bestämmelser om den ekonomiska

regleringen vid en indelningsändring,

ikraftträdandet av en sådan ändring och frågor om

beslutanderätt för landstinget enligt den nya

indelningen m.m. samt beträffande förfarandet vem

som skall betala utredningskostnaderna.

Indelningslagskommitténs överväganden

Det kan vara värt att uppmärksamma att

Indelningslagskommittén, som utarbetat förslaget

till den nuvarande indelningslagen, ansåg att det

med hänsyn till landstingsindelningens anknytning

till länsindelningen enligt 1 kap. 1 § kommunallagen

(1 kap. 2 § nuvarande lag) inte var möjligt att i

den nya indelningslagen ta in en allmän bestämmelse

om förutsättningar för en ändring i

landstingsindelningen. Kommittén noterade bl.a.

följande. En ändring i läns-indelningen medför

alltid motsvarande ändring i den landstingskommunala

indelningen. Å andra sidan kan länsindelningen inte

ändras utan att hänsyn tas till ändringens

lämplighet från landstingskommunal synpunkt.

Avsaknaden av författningsbestämmelser om

förutsättningarna för ändring i länsindelningen

noterades. Så länge sambandet mellan de båda

indelningarna består ansågs en reglering inte

meningsfull utan att det samtidigt infördes

materiella regler om förutsättningarna för ändring i

länsindelningen. Sådana överväganden konstaterade

kommittén inte ingå i dess uppdrag. Kommittén utgick

vid sina överväganden också från att principen om

att landstingsindelningen skall följa

länsindelningen skall stå fast och att länen skall

anses som lämpligt område för den

landstingskommunala verksamheten. Det ansågs mot

denna bakgrund inte möjligt att göra bestämmelserna

om förutsättningarna för ändring i den kommunala

indelningen tillämpliga på ändringar i

landstingsindelningen eller på annat sätt i den nya

indelningslagen ange förutsättningarna för sådana

ändringar. Det praktiska behovet av

förutsättningsbestämmelser ifrågasattes också. Det

gjordes mot bakgrund av att de flesta ändringar i

landstingsindelningen som hade förekommit - och

kunde förväntas förekomma i fortsättningen - hade

skett på grund av en ändring i länsindelningen som i

sin tur föranletts av en ändring i den

primärkommunala indelningen. En ändring i

landstingsindelningen hade i dessa fall karaktären

av en följdändring till de andra

indelningsändringarna. Några vitala

landstingskommunala intressen konstaterades i

allmänhet inte stå på spel. Kommittén ansåg därför

att den nya indelningslagen inte borde kompletteras

med regler om förutsättningarna för en

indelningsändring. På grund av detta blev särskilda

bestämmelser om hänsyn till ortsbefolkningens

önskemål och synpunkter och undersökning om

befolkningens inställning till en landstingskommunal

indelningsändring inte aktuella. Kommittén föreslog

dock att en hänvisning till 1 kap. 1 § den dåvarande

kommunallagen (1 kap. 2 § nuvarande lag) skulle

tjäna som en erinran om landstingsindelningens

anknytning till länsindelningen (SOU 1978:32 s. 174

f.).

Kommittén ansåg det naturligt att förfarandet i

ärenden angående ändring i landstingsindelningen i

huvudsak skulle följa samma regler som vid ändring i

kommunindelningen eftersom de båda typerna av

ärenden nästan alltid handläggs gemensamt (SOU

1978:32 s. 175).

Propositionen till indelningslagen

Kommitténs förslag om att inte reglera

förutsättningarna för landstingsindelningen

kritiserades under remissbehandlingen bl.a. mot

bakgrund av att enligt 8 kap. 5 § regeringsformen

grunderna för ändring i rikets indelning i kommuner

och landsting skall bestämmas i lag. Regeringen

ansåg en lagreglering nödvändig men anförde att

bestämmelserna "emellertid" måste utformas med den

speciella utgångspunkten att länsindelningen är

bestämmande för indelningen i landsting. Därför

infördes i förslaget till riksdagen ett stadgande om

att en ändring inte får genomföras, om hinder möter

mot en ändring i länsindelningen. I övrigt

utformades lagförslagets förutsättningsbestämmelser

med förebild i vad som föreslogs gälla vid ändringar

i kommunindelningen (prop. 1978/79:157 s. 86 f.).

Regleringen avvek dock på några punkter från vad

som gäller den kommunala indelningen. En ändring i

landstingsindelningen bedömdes knappast påverka

andra landsting än de som direkt berörs av

ändringen. Ändringarna antogs i allmänhet vara av

mindre omfattning och oftast ske som en följd av

ändringar i den kommunala indelningen. Principen om

att landstingsindelningen bör vara knuten till

länsindelningen rubbades inte av regeringen. Av de

nu nämnda omständigheterna ansåg regeringen det inte

vara nödvändigt att införa en bestämmelse om att

särskild hänsyn skall tas till de närmast berörda

landstingen eller om att synnerliga skäl skall

krävas för en indelningsändring mot ett sådant

landstings vilja (se prop. 1978/79:157 s. 87; jfr 1

kap. 1 § andra stycket indelningslagen som gäller

kommunindelningsändringar och regeringens beslut om

Heby kommun).

I propositionen uttrycks också att i det fall det

är fråga om att en hel kommun flyttas från ett

landsting till ett annat det är naturligt att

kommunfullmäktige företräder ortsbefolkningen.

Vidare angav departementschefen att han anser det

vara självklart att landstingens och

ortsbefolkningens intressen och synpunkter alltid

skall beaktas i ärenden om ändringar i

landstingsindelningen (prop. 1978/79:157 s. 87).

Ändringar i kommunindelningen

I 1 kap. indelningslagen regleras förutsättningarna

för och förfarandet vid indelningsändringar i fråga

om kommuner. Denna reglering skiljer sig i vissa

avseenden från den reglering som gäller förändringar

av landstingsindelningen. Lagen innehåller en

särskild bestämmelse om att vid prövningen av frågan

om en indelningsändring särskild hänsyn skall tas

till önskemål och synpunkter från den eller de

kommuner som närmast berörs av ändringen. Om en

sådan kommun motsätter sig en indelningsändring, får

beslut om ändringen meddelas endast om det finns

synnerliga skäl. I lagen anges att särskild hänsyn

också skall tas till befolkningens önskemål och

synpunkter. Som redan framgått saknas motsvarande

bestämmelser i 2 kap. indelningslagen om

indelningsändring beträffande landsting.

En ansökan om ändring i den kommunala indelningen

kan göras av en kommun eller medlem av en kommun som

skulle beröras av ändringen. Ansökan skall ges in

till Kammarkollegiet. Beslut fattas antingen av

regeringen, Kammarkollegiet eller länsstyrelsen

vilka samtliga kan ta upp en fråga om

indelningsändring på eget initiativ. Utredningen i

ärendet skall göras av Kammarkollegiet respektive

länsstyrelsen. Mot varandra svarande

utredningsbestämmelser gäller vid

indelningsändringar både vad gäller kommuner och

landsting. Det finns dock en skillnad. Beträffande

kommunförändringar stadgas att en särskild

undersökning skall göras i fråga om befolkningens

inställning, när det finns skäl till det.

Kammarkollegiet beslutar i frågan såvida det inte

gäller en undersökning i ett ärende som

länsstyrelsen utreder vilket är fallet när

länsstyrelsen har beslutanderätten i huvudsaken.

Undersökningen av befolkningens inställning skall

göras av länsstyrelsen. Den kan ske genom

omröstning, opinionsundersökning eller liknande

förfarande. Länsstyrelsen får anlita valnämnden i

kommunen, om inte nämndens verksamhet i övrigt

hindras. Skall undersökningen ske genom en

omröstning får länsstyrelsen besluta att det, med

tillämpning av vallagen (1997:157), skall

framställas röstlängd och röstkort för

undersökningen.

Enligt propositionen kan ortsbefolkningen aldrig

anses tala för kommunen i ett indelningsärende. Det

kan bara kommunfullmäktige göra (prop. 1978/79:157

s. 45 f.). Det underströks att vid bedömningen av

resultatet av en folkomröstning hänsyn måste tas

inte bara till hur de deltagande röstat utan också

hur många av de röstberättigade som deltagit, vilket

ansågs vara en bra mätare på intresset för frågan i

området (prop. 1978/79:157 s. 118).

Kammarkollegiets utredning och yttrande i

indelningsärenden

Den kommunala indelningslagen från år 1919 innehöll

en särskild bestämmelse om att Kammarkollegiet

skulle avge utlåtande i ärende som hänskjutits till

regeringens avgörande. Denna bestämmelse bedömdes i

likhet med vissa andra bestämmelser om förfarandet

innebära en sådan detaljreglering av förfarandet som

utan vidare kunde undvaras i den nya

indelningslagen. Det förutsattes att Kammarkollegiet

även utan en uttrycklig föreskrift skulle vidta

sådana åtgärder som angavs i den utmönstrade

bestämmelsen (prop. 1978/79: 157 s. 114).

Som redan framgått är bestämmelserna om utredning

till största delen överensstämmande vad gäller både

kommun- och landstingsindelningsändringar.

I propositionen till indelningslagen beskrivs

ordningen för utredningen i indelningsärenden (prop.

1978/79:157 s. 115 ff.). Beskrivningen avser

bestämmelserna om kommunindelningsändringar, men

dessa skall tillämpas på motsvarande sätt vid

landstingsändringar (2 kap. 12 § indelningslagen).

Av den framgår bl.a. följande.

Kammarkollegiet har huvudansvaret för att lämplig

utredning kommer till stånd i alla typer av

indelningsärenden vare sig det är regeringen eller

kollegiet som är beslutande. Normalt bör någon form

av utredning ske i varje indelningsärende. De skilda

möjligheter att anordna utredning som lagen ger

innebär att utredningen inte behöver ges större

omfattning än vad som krävs i det enskilda fallet.

Utredningen kan alltid avbrytas, om det framkommer

att någon ändring inte bör komma till stånd. Det kan

förekomma, framför allt i ärenden av mindre

omfattning, att det finns en tillräcklig utredning

redan vid ansökningstillfället. Det är självklart

att det i sådana fall inte behöver göras någon

särskild utredning. Det anses lämpligt att kollegiet

på ett så tidigt stadium som möjligt inhämtar

preliminära synpunkter och att det många gånger kan

vara värdefullt att bereda berörda kommuner

tillfälle att yttra sig innan utredningsformen

beslutas, bl.a. om den skall ske hos kollegiet,

länsstyrelsen eller särskild utredare. Det är

självklart att under utredningen samråd skall ske

med de kommuner som direkt berörs av

indelningsändringen. Även kringliggande kommuner,

som inte direkt skulle beröras av ändringen, kan

också ha ett visst intresse av frågan, och i den mån

ändringen är av betydelse för dessa, t.ex. genom att

ett mellankommunalt samarbete påverkas, bör samråd

ske med dessa.

I det nu i riksdagen genom motionsförslagen

aktuella Hebyfallet framgår att regeringen för

utredning till Kammarkollegiet överlämnat ärendet

som formellt endast avsett ändrad länstillhörighet.

Här kan erinras om det principiella sambandet mellan

läns- och landstingsindelningen.

Kommunala folkomröstningar m.m.

Fullmäktige får besluta att det som ett led i

beredningen av ett ärende som fullmäktige skall

handlägga skall inhämtas synpunkter från medlemmar i

kommunen. Motsvarande gäller även beträffande ett

landsting. Synpunkter kan inhämtas genom

folkomröstning, opinionsundersökning eller något

liknande förfarande (5 kap. 34 § kommunallagen).

Närmare föreskrifter om förfarandet vid

folkomröstning finns i lagen (1994:692) om kommunala

folkomröstningar. Folkomröstning kan ske på

initiativ av en nämnd genom en framställning till

fullmäktige, av en ledamot i fullmäktige genom en

motion eller ett yrkande i anslutning till en

överläggning i en viss fråga. En sådan omröstning

kan också genomföras efter ett folkinitiativ (5 kap.

23 § sista stycket kommunallagen). Rätten till

folkinitiativ innebär att fullmäktige måste behandla

folkomröstningsfrågan men den innebär inte att

fullmäktige måste besluta att hålla den begärda

omröstningen (prop. 1993/94:188). Resultatet av

omröstningen är endast rådgivande.

Konstitutionsutskottet uttalade i samband med att

bestämmelsen om möjligheterna till kommunal

folkomröstning infördes bl.a. följande (bet.

1976/77:KU25 s. 74 f.).

Den representativa demokratins princip innebär

att medborgarna vid regelbundet återkommande val

med allmän och lika rösträtt väljer en beslutande

församling. Härigenom får de valda

representanterna på medborgarnas uppdrag ansvaret

för skötseln av de gemensamma angelägenheterna. -

- - Enligt utskottets mening kan en rådgivande

kommunal omröstning i vissa fall vara lämplig som

ett led i beredningen av ett särskilt ärende av

stor betydelse. Resultatet av en sådan omröstning

kan få stor betydelse för beslutet i en viss

fråga, men det är ändå de förtroendevalda

ledamöterna i den beslutande kommunala

församlingen, kommunfullmäktige respektive

landstinget, som har det fulla ansvaret för

beslutets innehåll. En sådan omröstning måste

sålunda ses om ett extra led i det sedvanliga

beredningsförfarandet, som syftar till att ge

fullmäktige ett så tillförlitligt beslutsunderlag

som möjligt. I detta ligger också att de i

omröstningen ställda frågorna självfallet måste

rymmas inom ramen för den kommunala kompetensen,

dvs. gälla ämne i vilket fullmäktige har rätt att

fatta beslut.

Kommundemokratikommitténs uppdrag omfattar att

utvärdera erfarenheterna av folkinitiativ till

kommunala folkomröstningar (se följande avsnitt).

Kommundemokratikommitténs uppdrag

En parlamentariskt sammansatt kommitté har

tillkallats med uppdrag att föreslå åtgärder som

skall dels öka medborgarnas möjligheter till insyn

och deltagande i den kommunala demokratin, dels

stärka den kommunala representativa demokratins

funktionssätt och former (dir. 1999:89 och 2001:36).

Utredningens uppdrag omfattar vissa frågor om

kommunala indelningsändringar.

Övervägandena görs bl.a. mot bakgrund av den i

olika sammanhang framförda ståndpunkten att

kommundelningar är ett sätt att öka den

kommunaldemokratiska aktiviteten hos medborgarna.

Kommunstorleken skulle alltså vara en faktor att ta

med i beräkningen när det gäller att öka

medborgarnas delaktighet i den lokala demokratin.

Bakom uppdraget ligger också att riksdagen har

begärt att regeringen återkommer med förslag till

riksdagen som gör det enklare att dela kommuner

genom att procedurerna som har samband med

kommundelningar underlättas (se bet. 1998/99:KU21).

Enligt nuvarande bestämmelser i indelningslagen

träder större indelnings-ändringar i kraft året

efter det att ordinarie val har hållits i riket.

Skälet för detta är att sådana ändringar i de flesta

fall påverkar fullmäktiges sammansättning och att

kommunala extraval inte är tillåtna. I olika

sammanhang har det framförts önskemål om att

kommundelningar skall kunna träda i kraft under en

pågående mandatperiod.

Lokaldemokratiutvecklingskommittén har behandlat

frågan om extraval vid en indelningsändring i sitt

slutbetänkande Lokal demokrati i utveckling (SOU

1993:90). I sina överväganden anförde kommittén

bl.a. att det ofta finns en stor entusiasm och ett

stort engagemang bland de lokala politikerna och

medborgarna både i samband med att man verkar för en

kommundelning och vid själva delningsbeslutet.

Kommittén menade att frågan om nyval skulle behöva

aktualiseras vid ett införande av fyraåriga

mandatperioder. Reformen med fyraåriga

mandatperioder är sedan valet år 1994 genomförd.

Regeringen har mot den givna bakgrunden funnit

anledning att se över bestämmelserna i

indelningslagen i vilka förutsättningarna för att

genomföra en indelningsändring läggs fast. Det

handlar om att söka efter förbättringar som innebär

att de procedurer som har samband med

kommundelningar underlättas. Det finns också ett

behov av att göra en utvärdering av de allmänna

lokaldemokratiska erfarenheterna från de

kommundelningar som genomförts under 1990-talet.

Vidare har det konstaterats finnas skäl att överväga

behovet av och formerna för en lagreglerad möjlighet

att besluta om extraval med anledning av en

indelningsändring.

Uppdraget har formulerats enligt följande.

Kommittén skall se över bestämmelserna i

indelningslagen, i vilka förutsättningarna för att

genomföra en indelningsändring läggs fast, samt

föreslå de ändringar som kan anses motiverade (jfr

också Lokal demokrati i utveckling, SOU 1993:90).

Kommittén skall därför se över hur de procedurer som

har samband med kommundelningar kan underlättas,

dvs. hur ärendena utreds, vem som beslutar samt

möjligheten att genomföra en snabb indelningsändring

när beslut väl fattats (se även bet. 1998/99:KU21).

Kommittén skall också göra en utvärdering av de

allmänna kommunaldemokratiska erfarenheterna från de

kommundelningar som genomförts under 1990-talet i

syfte att bl.a. se om och i så fall på vilket sätt

medborgarnas engagemang ökat genom delningen.

Kommittén skall vidare överväga behovet av och

formerna för en lagreglerad möjlighet att besluta om

extraval med anledning av en indelningsändring. Om

det behövs skall kommittén i detta sammanhang också

överväga bl.a. hur extraval skall genomföras, vem

som skall besluta om extraval och när det skall

hållas.

Kommittén skall lämna förslag till de

författningsändringar och andra åtgärder som anses

befogade. Kommittén skall i sitt arbete beakta den

kommunala självstyrelsens betydelse för den svenska

folkstyrelsen och i sina förslag till åtgärder ta

hänsyn till kommunernas ansvar för att utveckla den

lokala demokratin. Kommittén skall i detta

sammanhang bl.a. lämna förslag till hur vikten av

att demokratins idéer blir vägledande i kommunal

verksamhet kan tydliggöras i kommunallagen.

Kommitténs uppdrag omfattar också att utvärdera

erfarenheterna av folk-initiativ till kommunala

folkomröstningar enligt kommunallagen. Enligt

direktiven finns det goda skäl att såväl utvärdera

behovet av folkinitiativet som sådant som dess

utformning. Kommittén skall också bedöma de

demokratiska effekterna av

folkomröstningsinstitutet.

Enligt sina direktiv skall kommittén samråda med

de statliga myndigheter och utredningar som berörs

av utredningens förslag samt med företrädare för

kommuner och berörda organisationer. Kommittén

kommer att redovisa sitt uppdrag i nu behandlade

delar i sitt huvudbetänkande den 5 juni 2001.

Utskottets ställningstaganden

Ändring i läns- och landstingsindelningen

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör tillkännage för regeringen som

sin mening att en utredning skall göras med

syfte att öka medborgarnas inflytande över

sådana förändringar i läns- och

landstingsindelningen som gäller deras

kommun. Utskottet lämnar sitt förslag med

anledning av två motioner (m, kd, c, fp)

respektive (kd). Jämför reservationen (s, v)

och det särskilda yttrandet (s, v).

Utskottet gör med utgångspunkt i den givna

bakgrundsbeskrivningen följande ställningstaganden.

I de direktiv som givits Kommundemokratikommittén

tecknas en motsägelsefull bild av demokratin.

Inledningsvis nämns att under senare år ett

flertal utredningar, bl.a. Kommunala

förnyelsekommittén och

Demokratiutvecklingskommittén, har behandlat frågor

som rör medborgarnas insyn och deltagande i den

kommunala demokratin. Den parlamentariskt

sammansatta Demokratiutredningen (SB 1997:01) som

analyserat den svenska folkstyrelsens

förutsättningar inför 2000-talet uppmärksammas

också. Utredningarna visar en bild av demokratin som

är motsägelsefull - motsägelsefull i den meningen

att den inrymmer starka inslag av såväl engagemang,

kunskap, systemtillit och högt deltagande i

samhällslivet som utanförskap, missnöje och

avståndstagande.

Bland de positiva inslagen nämns att det finns ett

starkt opinionsstöd bland medborgarna för demokrati

som den bästa styrformen. Medborgarna upplever goda

möjligheter till inflytande och påverkan. De har

höga anspråk och förväntningar på det politiska

systemet. Vidare är medborgarnas engagemang för och

kunskaper om gemensamma angelägenheter och

samhällsfrågor goda. Intresset för politik ökar över

tiden och deltagandet i samhällslivet ligger på en

hög nivå. Det pågår bl.a. lokala och kommunala

demokratiförsök runt om i landet vilka vittnar om

ett spännande, livfullt och nyfiket lokalsamhälle.

Ur demokratisk synvinkel har det lokala

föreningslivet och folkbildningen ofta en stor

betydelse genom sin demokratiska uppbyggnad, genom

att ge röst åt medborgaropinioner och genom att de

också är utförare av uppgifter.

Den negativa bilden kännetecknas, enligt

direktiven, av att valdeltagandet vid 1998 års

allmänna val till riksdagen minskade från 87 % år

1994 till strax över 81 % år 1998. Även

valdeltagandet vid de allmänna valen till kommun-

och landstingsfullmäktige minskade från drygt 84 %

år 1994 till ca 78 % år 1998. Det var framför allt

gruppen personer med kort utbildning och låg lön som

minskade sitt redan låga valdeltagande. En

bekymmersam utveckling är det sjunkande

valdeltagandet bland de röstberättigade utländska

medborgarna. En annan mycket bekymmersam utveckling

är att antalet förtroendevalda och förtroendeuppdrag

fortsätter att minska och att antalet avhopp ökar.

Medborgerligt deltagande i samhällslivet som kräver

större arbetsinsatser och permanent engagemang

minskar. Allt färre vill ägna sig åt politiska

uppdrag på heltid. Det gäller bl.a. yngre

medborgare. Allt fler väljer att enbart engagera sig

i enstaka händelser eller aktiviteter som direkt

berör dem själva. Negativt är också att medborgarnas

förtroende för de politiska institutionerna minskar

och att medborgarnas deltagande i de etablerade

politiska partierna och förtroende för deras förmåga

att lösa problem och visa handlingskraft försvagas

successivt. Andelen medborgare som uppger sig ha ett

mycket litet eller ganska litet förtroende för

politiker har ökat från 55 % år 1988 till nästan

90 % år 1998. Så långt beskrivningen i direktiven.

Det pågår ett kontinuerligt arbete för att öka

medborgarnas möjligheter till insyn och deltagande i

vår demokrati. Ett exempel på detta är den av

regeringen tillsatta - och redan nämnda -

Kommundemokratikommittén. Kommittén har i uppdrag

att föreslå åtgärder som skall dels öka medborgarnas

möjligheter till insyn och deltagande i den

kommunala demokratin, dels stärka den kommunala

representativa demokratins funktionssätt och former.

En allmän utgångspunkt för arbetet med att

fördjupa demokratin bör enligt utskottets mening

vara att beslut såväl i gemensamma som i

individuella frågor skall ligga så nära individen

som möjligt. Frågorna om att ge mer makt åt

kommunerna och deras medborgare, som vanligen

förutsätter överväganden om motsvarande

inskränkningar hos de centrala maktorganen, bör

lämpligen tas upp till behandling allteftersom

brister i det demokratiska systemet visar sig.

Enligt utskottets mening är regeringens beslut i

fråga om Heby kommun inte acceptabelt ur en

demokratisk synvinkel. Utskottet har därför

ifrågasatt om regeringens handlingsfrihet i fråga om

indelningsändringar på något sätt bör begränsas

genom lagstiftning. Utskottet har gjort följande

bedömning.

Regeringens avgörande av frågan om Heby kommuns

läns- och landstingstillhörighet påvisar enligt

utskottets mening att lagstiftningen inte

tillgodoser rimliga krav på inflytande för den

befolkning som närmast skulle beröras av ett beslut

om ändrad läns- och landstingstillhörighet, dvs.

medborgarna i den kommun indelningsändringen gäller.

Bristen är av ett sådant väsentligt slag att den

snarast bör rättas till. Utskottet föreslår därför

att riksdagen nu skall ta ett initiativ i frågan.

Det bör ske genom att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad utskottet nu anför.

Som utgångspunkt för sina närmare

ställningstaganden tar utskottet situationen i det

nu aktuella Hebyärendet. Det gäller alltså främst

när befolkningen i en kommun genom en särskild

folkomröstning tagit ställning för en

indelningsändring och Kammarkollegiet genom sitt

yttrande med anledning av den utredning som

genomförts av frågan tagit ställning för samma

ändring. Utskottet, som övervägt att självt utarbeta

förslag till de lagändringar som erfordras, har

funnit det mest lämpligt att på sedvanligt sätt en

utredning ges i uppdrag att utföra detta arbete.

Utredningsuppdraget bör få följande inriktning och

omfatta följande frågeställningar.

Förutsättningarna för och förfarandet vid

ändringar i länsindelningen har inte på motsvarande

sätt som för landstingsindelningen reglerats i lag.

Genom den starka koppling som finns mellan

indelningen i län och landsting torde det vara

tillräckligt att begränsa lagstiftningen till

ändringar i indelningslagen. Utredningsuppdraget bör

dock omfatta överväganden om inte också ändringar i

länsindelningen bör lagregleras med den utgångspunkt

som nu gör sig gällande. Det kan här erinras om

Regionberedningens ställningstagande att det inte

behövs någon särskild lagstiftning om Sveriges

indelning i län eller om ändringar i

länsindelningen. Nuvarande ordning som bygger på

praxis bedömdes av beredningen vara tillräcklig (SOU

1995:27 s. 486 ff.).

De nya reglernas huvudsakliga innebörd

Utgångspunkten bör vara att ge särskild tyngd åt

folkviljan vid avgöranden av sådana ansökningar som

avser att en hel kommun skall byta

landstingstillhörighet. En ansökan om ett

landstingsbyte kommer enligt de principer som nu

gäller utan undantag att väcka också frågan om byte

av län. Om kommuninvånarna på ett entydigt sätt

genom en folkomröstning tagit ställning för att en

sökt indelningsändring bör komma till stånd, skall

folkomröstningsresultatet tillmätas särskild tyngd.

Visar Kammarkollegiets undersökning att indelningen

bör ändras, och således kollegiet i sitt yttrande

till regeringen tillstyrkt indelningsändringen, bör

regeringen ha små möjligheter att gå emot resultatet

av folkomröstningen. Regeringen bör kunna meddela

ett sådant beslut endast om det föreligger

synnerliga skäl.

Folkomröstningen

Den folkomröstning som bör tillmätas särskild tyngd

i ett indelningsärende utgör, som utskottet ser det,

främst en kommunaldemokratisk fråga. Det bör därför

ankomma på kommunen att föranstalta om omröstningen

med tillämpning av kommunallagen och den särskilda

lagen om kommunala folkomröstningar. En kommunal

folkomröstning kan initieras genom kommunal nämnd,

ledamot i kommunfullmäktige eller av röstberättigade

kommunmedlemmar. Mot denna bakgrund finns det inte

anledning att närmare överväga om Kammarkollegiet

eller t.ex. länsstyrelsen bör ges ett ansvar för

frågan om en folkomröstning skall genomföras (jfr 1

kap. 24 § indelningslagen). Det bör inte heller ges

specifika föreskrifter om eller när en

folkomröstning skall hållas.

Mot bakgrund av den kommunaldemokratiska

inriktningen av förslaget bör den av utskottet

förordade regelförändringen endast gälla i ärenden

där en kommun ansökt om en indelningsändring (jfr

under rubriken Kommunens ansökan om

indelningsändring). Skulle en folkomröstning ha

genomförts i en kommun och kommunen, trots en

övervägande positiv inställning hos de röstande till

en förändring, ändå inte ansöker om en

indelningsändring, t.ex. för att valdeltagandet

varit för lågt eller någon ny omständighet

tillstött, skall de för regeringen begränsande

bedömningsreglerna inte utlösas. Det sagda ligger i

linje med att en kommunal folkomröstning inte är

bindande för kommunen.

Folkomröstningens resultat bör få den nu angivna

verkan endast om det på ett entydigt sätt visar att

flertalet av de i omröstningen deltagande

kommunmedlemmarna tagit ställning för den förändring

som saken gäller. Ett krav på resultatets entydighet

innebär bl.a. att den fråga som är föremål för

omröstning måste vara tydligt ställd och, närmast

för det fall att flera omröstningsalternativ

förekommer, att det av resultatet klart kan utläsas

att flertalet är för just den förändring som är

eller kommer att bli föremål för Kammarkollegiets

undersökning. Eftersom det råder ett principiellt

och intimt samband mellan Sveriges indelning i

landsting och län bör i allmänhet en kommunal

folkomröstning som - i formell mening - enbart

avsett en av indelningsändringarna kunna grundlägga

säkra slutsatser om befolkningens inställning.

Enligt utskottets mening utvisar en sådan

folkomröstning på ett entydigt sätt de röstandes

inställning också i den korresponderande

indelningsfrågan med mindre någon särskild

omständighet påvisar något annat.

För att en folkomröstning skall få den nu

beskrivna verkan bör naturligtvis krävas att den är

aktuell. Följs den relativt snart av en ansökan om

indelnings-ändring bör aktualitetskravet dock alltid

anses uppfyllt, även om regeringsbeslutet skulle

dröja.

Det närmare resultatet av en folkomröstning bör

inte i det nu behandlade sammanhanget ges någon

egentlig betydelse. Majoritetens omfattning eller

olikheter i majoritetsförhållandena i olika

kommundelar bör således inte spela någon roll.

Kammarkollegiet bör i sitt yttrande till regeringen

ta ställning till frågan om en i en kommun genomförd

omröstning är av ett sådant slag att dess resultat

bör garanteras genom de förordade bestämmelserna.

Det bör dock ankomma på regeringen att avgöra

frågan.

Kammarkollegiets utredning och yttrande

De förordade nya bestämmelserna bör inte påverka de

kriterier efter vilka Kammarkollegiet företar sin

utredning eller med vilka utgångspunkter kollegiet

skall avge sitt yttrande. På samma sätt som i dag

skall kollegiet utreda den sökta

indelningsförändringen och yttra sig i frågan till

regeringen (om kollegiet inte finner skäl att avslå

ansökan). Kammarkollegiets utredning skall omfatta

alla omständigheter som inverkar på frågan men de

nya bestämmelserna bör alltså inte i detta

sammanhang ge någon ökad tyngd åt ett

folkomröstningsresultat.

Regeringens ställningstagande i indelningsfrågan

Om Kammarkollegiets yttrande innehåller ett

avstyrkande, vilket normalt torde grundas på att

kollegiets utredning visar att indelningen inte bör

ändras, bör regeringens handläggning och

ställningstagande ske enligt vad som nu gäller.

Tillstyrker däremot kollegiet indelningsändringen

och föreligger vid avgörandet en folkomröstning som

entydigt visar att de i denna deltagande

kommuninvånarna är för den förändring som är föremål

för prövning, bör det få betydelse för regeringens

handläggning. Den nya regeln bör i detta fall

kraftigt begränsa regeringens handlingsfrihet.

Endast om det finns synnerliga skäl att gå emot de

likalydande resultaten av både folkomröstningen och

Kammarkollegiets överväganden i sitt yttrande bör

regeringen ha möjlighet att avslå ansökan om

indelningsändringen.

Ett avslagsbeslut torde med den skisserade

ordningen komma att förutsätta att regeringen gör en

väsentligen annorlunda bedömning än Kammarkollegiet

gjort av de omständigheter som inverkar på frågan.

Det kan naturligtvis också röra sig om att

regeringen till grund för sitt avgörande lägger

sådana omständigheter som inte omfattats av

Kammarkollegiets utredning. Det kan gälla ett

förhållande som inte varit känd för kollegiet, t.ex.

regeringens avsikt att ta initiativ till en större

indelningsändring vilken avses omfatta den närmast

av ansökan berörda kommunen. I något fall kan det

kanske också röra sig om att under utredningen någon

omständighet av större tyngd förbisetts.

De skäl som regeringen i de nu diskuterade fallen

skall kunna grunda ett avslagsbeslut på måste vara

av betydande tyngd. Således måste t.ex. negativa

förändringar av förutsättningarna för den sjukvård

som det tappande landstinget bedriver i sig bedömas

som mycket omfattande och de måste i mycket hög grad

överskugga de fördelar som indelningsändringen

skulle föra med sig.

Enligt utskottets mening finns skäl att överväga

ett obligatorium för regeringen att höra riksdagen

innan den avslår en ansökan enligt den angivna

undantagsregeln. Riksdagen skulle därmed ges

möjlighet att ta ställning till om den anser att det

finns tillräckliga skäl för att avslå ansökan. Som

framgår ovan innebär dagens praxis att frågor om

mera omfattande ändringar i länsindelningen bör

underställas riksdagen.

Den föreslagna ordningen medför att regeringen

blir kraftigt bunden till ett ställningstagande som

en under regeringen lydande myndighet gör i ett

yttrande. Någon motsvarande ordning förekommer inte,

enligt vad utskottet känner till, på något annat

område inom förvaltningen. Inom hyresrätten - som

faller inom utskottets beredningsområde - är domstol

i en skadeståndstvist enligt särskilt lagstadgande

(12 kap. 57 a § hyreslagen) bunden till ett yttrande

av hyresnämnden men denna reglering motsvarar inte

på ett principiellt plan vad som nu förordas. Enligt

utskottet bör det undersökas om det finns några

bärande invändningar mot den skisserade ordningen.

En fråga som naturligtvis kan ställas i sammanhanget

är om man inte i stället bör överväga att ge

Kammarkollegiet beslutanderätt också vid

bifallsbeslut i anledning av en kommuns ansökan om

indelningsändring. Utskottet har tagit ställning mot

en sådan lösning eftersom det är väsentligt att

riksdagen även fortsättningsvis bör underställas

större indelningsändringar beträffande länen.

Utskottet vill poängtera att det också är väsentligt

att regeringen bibehålls ett inflytande i

indelningsfrågorna.

Kommunens ansökan om indelningsändring

En fråga om ändring i Sveriges indelning i landsting

kan väckas av landsting eller medlem av ett

landsting som skulle beröras av ändringen (2 kap. 10

§ indelningslagen). Medlem av ett landsting är den

som är medlem av en kommun inom landstinget. Medlem

av en kommun är bl.a. den som äger fast egendom i

kommunen (1 kap. 4 § kommunallagen). En kommun kan

således genom ett fastighetsinnehav - i annan kommun

- vara medlem i ett landsting.

Under remissbehandlingen av

Indelningslagskommitténs förslag till den nuvarande

indelningslagen uppmärksammade en remissinstans att

kommittéförslaget - som motsvarar den antagna lagen

- i praktiken innebar att en enskild person kan

väcka frågan om en ändring i länsindelningen.

Instansen ifrågasatte mot denna bakgrund om inte

också kommunerna skulle ges samma möjligheter som

enskilda personer i detta avseende. Regeringen ansåg

att rätten att ta initiativ till en

indelningsändring i princip bör begränsas, såvitt i

detta sammanhang är aktuellt, till de

landstingskommuner vars områden berörs av ändringen

och medlemmarna i dessa. Regeringen biträdde därför

kommitténs förslag om rätten att väcka fråga om

ändring i den landstingskommunala indelningen.

Regeringen anförde att kommunen i fråga om de

sällsynta undantagsfall då ändringen inte sker som

en följd av en ändring i kommun- och

länsindelningen, till vilken kommunen har rätt att

ta initiativ, torde ha tillräckliga möjligheter att

göra sin mening gällande på andra vägar (prop.

1978/79:157 s. 87 f.).

Utskottets överväganden innebär en förstärkning av

det kommunala inflytandet över

indelningsförändringar. Det är därför naturligt att

kommunerna ges en rätt att direkt ansöka om

förändring i landstingsindelningen. Som redan

framgått behandlar regeringen en kommuns ansökan om

länsindelningsändring.

Genom utskottets förslag tydliggörs att frågan om

en kommuns tillhörighet till ett visst landsting är

en viktig kommunal angelägenhet.

Utskottets ställningstaganden i övrigt

Utskottet har angivit den utgångspunkt som den

förordade utredningen bör ha och i stora drag

inriktningen på de överväganden som utskottet

önskar. Skulle utredningen konstatera att den

skisserade ordningen har avgörande nackdelar eller

påvisa att det finns betydande fördelar med en annan

modell bör förslag i enlighet med sådana

ställningstaganden lämnas.

De av utskottet efterlysta utredningsinsatserna

bör också omfatta ställningstaganden till om andra

förändringar av indelningslagen bör genomföras

därför att de är konsekvensenliga eller bedöms som

skäliga ur ett demokratiskt perspektiv.

Utskottet föreslår således att riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad

utskottet anför. Utskottet lämnar förslaget med

anledning av motionerna 2000/01:Bo302 (m, kd, c, fp)

och 2000/01:Bo303 (kd).

Genom ett tillkännagivande i enlighet med vad

utskottet nu föreslår kommer riksdagen otvetydigt

att ta ställning för att en fråga om

indelningsändring, under angivna förutsättningar,

skall avgöras med betydligt ökad tyngd lagd till den

folkliga opinionen. Utskottet utgår från att

regeringen efter tillkännagivandet kommer att avgöra

indelningsfrågor i enhetlighet med riksdagens

ställningstagande. Så bör t.ex. bli fallet om Heby

kommun förnyar sin ansökan.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Med hänvisning till den motivering som framförs

under Utskottets överväganden föreslår utskottet att

riksdagen fattar följande beslut.

Ändring i läns- och landstingsindelningen

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad utskottet anför. Tillkännagivandet görs

med anledning av motionerna 2000/01: Bo302 och

2000/01:Bo303.

Reservation (s,v)

Stockholm den 31 maj 2001

På bostadsutskottets vägnar

Knut Billing

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Knut

Billing (m), Lennart Nilsson (s), Bengt-Ola Ryttar

(s), Lilian Virgin (s), Owe Hellberg (v), Ulla-Britt

Hagström (kd), Sten Andersson (m), Inga Berggren

(m), Anders Ygeman (s), Siw Wittgren-Ahl (s), Sten

Lundström (v), Carl-Erik Skårman (m), Helena Hillar

Rosenqvist (mp), Rigmor Stenmark (c), Yvonne

Ångström (fp), Carina Adolfsson Elgestam (s) och

Harald Bergström (kd).

Reservation

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservation.

Ändring i läns- och landstingsindelningen (s,

v)

av Lennart Nilsson (s), Bengt-Ola Ryttar (s),

Lilian Virgin (s), Owe Hellberg (v), Anders

Ygeman (s), Siw Wittgren-Ahl (s), Sten Lundström

(v) och Carina Adolfsson Elgestam (s).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag borde ha följande

lydelse:

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Bo302 och

2000/01:Bo303.

Ställningstagande

Förslagen i motionerna innebär att riksdagen skall

uppmana regeringen att agera på ett visst sätt i ett

ärende som den har att bereda. Det är enligt vår

mening tveksamt om riksdagen över huvud taget bör

göra ett uttalande av denna innebörd i ett

förvaltningsärende. Motionerna bör sålunda avstyrkas

redan på denna grund. I den mån motionärerna önskar

en annan handläggning eller beslutsordning bör denna

önskan komma till uttryck genom lagstiftning eller

andra generella åtgärder som är så utformade att de

inte i praktiken kommer att avse ett fall eller ett

enskilt ärende.

När det gäller de nu aktuella motionerna kan vi

dessutom konstatera att regeringen så sent som den

19 april har avslagit Heby kommuns ansökan om ändrad

länstillhörighet. Även om ett uttalande om att

bifalla ansökan i enlighet med förslagen i

motionerna skulle bedömas som lämpligt, vilket vi

alltså inte anser, kan det mot den bakgrunden inte

nu anses tjäna något syfte. Motionerna bör därför

avstyrkas också av detta skäl.

Särskilt yttrande

Utskottets beredning av ärendet har föranlett

följande särskilda yttrande.

Behandlingen av ärendet (s, v)

Lennart Nilsson (s), Bengt-Ola Ryttar (s), Lilian

Virgin (s), Owe Hellberg (v), Anders Ygeman (s),

Siw Wittgren-Ahl (s), Sten Lundström (v) och

Carina Adolfsson Elgestam (s) anför:

Utskottets behandling av motionsförslagen om

länstillhörigheten för Heby kommun kan enligt vår

mening kritiseras av en rad skäl.

Det är nu tredje gången under det här riksmötet

som utskottet behandlar samma motionsförslag. Vid

det första tillfället avstyrkte vi som representerar

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet tillsammans

med Miljöpartiets företrädare förslagen. Grunden för

vårt ställningstagande var att det i första hand är

regeringen som har att besluta om

indelningsändringar på grundval av gällande

lagstiftning och rådande praxis. Det är enligt vår

mening en riktig utgångspunkt för hur dessa frågor

bör behandlas nu och i framtiden. Vid

kammarbehandlingen av det betänkande där förslagen

ingick lyckades en minoritet, av vad som måste

beskrivas som politisk-taktiska skäl, få hela

ärendet återförvisat. Vid utskottets förnyade

behandling av det återförvisade betänkandet

beslutade en nybildad utskottsmajoritet (m, kd, c,

fp, mp) att skjuta upp behandlingen av de två

motionsförslag som avser länstillhörigheten för Heby

kommun.

Redan när beslutet om att skjuta upp behandlingen

av motionerna fattades uttryckte vi uppfattningen

att det var ett oriktigt beslut. Vi pekade bl.a. på

att riksdagen genom indelningslagen har överlåtit

på regeringen att fatta beslut i indelningsfrågor

som gäller kommun- och landstingsindelningen. Vår

kritik avsåg också utskottsmajoritetens uppenbara

avsikt att invänta regeringens ställningstagande för

att sedan agera utifrån detta. Vi menar, nu som då,

att det rimliga hade varit att utskottet tagit

ställning till motionsförslagen på deras egna

meriter. Vi kan också konstatera det närmast

självklara att när regeringen väl avgjort

Hebyärendet förfaller de förslag som förs fram i

motionerna. Det gäller antingen regeringens beslut

blir bifall eller avslag till ansökan. I det förra

fallet har motionärernas mål redan uppnåtts och i

det senare finns inte längre någon inneliggande

ansökan som kan bifallas. Det enda rimliga

ställningstagandet blir i båda fallen att motionerna

bör avslås av riksdagen.

När nu regeringen har avslagit Hebys ansökan

betraktas det av majoriteten som ett felaktigt

beslut som måste korrigeras. Det är naturligtvis ett

alldeles för enkelt sätt att se på saken. Även om en

majoritet i Heby har sagt ja till ett länsbyte och

även om Kammarkollegiet har tillstyrkt ett byte så

finns det fortfarande starka skäl som talar mot att

länstillhörigheten ändras. Vi vill erinra om att en

betydande minoritet, eller 40 % av de röstande,

motsatt sig en överflyttning till Uppsala län. I den

utredning av frågan som Kammarkollegiet har låtit

genomföra uttalas visserligen att det finns starka

skäl som talar för ett länsbyte men det sägs också

att det finns starka skäl som talar emot. Enligt

utredningen måste frågan mot den bakgrunden hanteras

extra omsorgsfullt och varsamt.

Majoritetens ställningstagande baseras i hög grad

på den folkomröstning som genomförts i Heby.

Resultatet av denna omröstning är dock långt ifrån

så entydigt som majoriteten vill påskina. Som

regeringen redovisar i skälen för sitt avslagsbeslut

har invånarna i de östra delarna av kommunen till

övervägande delen röstat för att tillhöra Uppsala

län, medan invånarna i de västra delarna i stor

utsträckning velat fortsätta att tillhöra

Västmanlands län. Enligt regeringsbeslutet skulle

detta kunna tyda på att en kommundelning snarare än

enbart ett länsbyte vore en mer långsiktigt hållbar

lösning. Vi kan för vår del också se demokratiska

vinster med en sådan lösning. Med tanke på hur de

partier som nu bildar majoritet har agerat i andra

kommundelningsfrågor borde även de kunna se

fördelarna med det ökade lokala inflytande som

följer av en kommundelning.

Vid en sammanvägning av de faktorer som vi nu helt

kort har redovisat är det inte alls så självklart

som majoriteten tycks anse att ett länsbyte skall

komma till stånd. Flera av de partier som nu bildar

majoritet brukar i andra sammanhang hävda behovet av

att tillvarata också minoritetens intressen. Det

självklara faktum att en överflyttning av Heby till

Uppsala län också påverkar övriga kommuner och

invånare i Västmanlands län väljer man från

majoritetens sida att helt bortse från. Inte heller

det skilda utfallet i olika delar av kommunen

beaktas. Även om vi naturligtvis har stor respekt

för resultatet av den folkomröstning som genomförts

så kan den mot den bakgrunden inte ges den kraftigt

ökade tyngd som majoriteten förespråkar, inte ens i

kombination med Kammarkollegiets ställningstagande.

Frågan om ett länsbyte är ändå till sist en politisk

fråga, där alla förhållanden av betydelse måste

beaktas. Det är också av detta skäl som alla större

ändringar även bör underställas riksdagen.

Vi har tidigare uttalat att om utskottsmajoriteten

vill att en ändring i läns-indelningen alltid skall

komma till stånd i de situationer som Heby kommun är

ett exempel på, så får det åstadkommas genom att

lagstiftningen ses över så att den ger uttryck för

detta. Majoriteten har nu tagit fasta på detta och

den vill uppdra åt regeringen att arbeta fram ett

förslag till ändringar i indelnings-lagen. Även om

det är den i princip riktiga vägen att gå, så bör

lagstiftningen naturligtvis inte användas på ett

sådant sätt att den kommer att avse ett enskilt

fall. Ett krav som ställs på all lagstiftning är att

den skall vara generellt syftande. Även om de

ändringar i indelningslagen som majoriteten nu

förespråkar kan synas ha en generell utformning är

det uppenbart att ändringarna bara har ett enda

syfte, att tvinga fram ett länsbyte för Heby kommun.

Den av utskottsmajoriteten förordade lagutformningen

präglas också starkt av detta. Förslaget tar sålunda

inte hänsyn till de rättsprinciper, den logik och de

krav på enkelhet och tydlighet som bör prägla ett

lagstiftningsärende.

Enligt vår bestämda uppfattning borde förslaget

aldrig ha förts fram med den utformning det nu har.

Det innebär dock inte att vi utesluter att

förutsättningarna för och förfarandet vid ändringar

i läns- och landstingsindelningen kan behöva ses

över. En utgångspunkt för en översyn bör dock under

alla omständigheter vara att översynen är bred och

förutsättningslös och att den inte ges den snäva

inriktning som majoriteten föreslår.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag