Bet. 2000/01:BoU2

Bostadsutskottets betänkande

2000/01:BOU02

Bostadsförsörjningsfrågor m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

2000/01

BoU2

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas regeringens proposition 2000/01:26

Bostadsförsörjningsfrågor m.m. jämte motioner väckta i anledning av

propositionen samt vissa motioner i angränsande frågor från den allmänna

motionstiden.

Regeringen föreslår att en lag om kommunernas bostadsförsörjningsansvar

skall införas den 1 januari 2001. Enligt förslaget skall varje kommun vara

skyldig att planera för bostadsförsörjningen i kommunen i syfte att skapa

förutsättningar för alla i kommunen att leva i goda bostäder och för att

främja att ändamålsenliga åtgärder för bostadsförsörjningen förbereds och

genomförs. Vidare skall kommunen, om det behövs, anordna bostadsförmedling.

Kommunala bostadsförmedlingar som förmedlar lägenheter i turordning efter

kötid föreslås få en möjlighet att ta ut en köavgift av de hyressökande. Som

en följd av detta föreslås även ändring i jordabalken.

I propositionen redovisar regeringen också sin avsikt att som ett led i

uppföljningen av Byggkostnadsdelegationens arbete inrätta ett

byggkostnadsforum med uppgift att bl.a. förmedla kunskaper till byggherrar

och att främja utvecklingsarbete och innovationer. Regeringen föreslår att

kostnaderna för inrättandet av detta byggkostnadsforum och dess kostnader för

viss hantering av bidrag till bostadsinvesteringar som främjar ekologisk

hållbarhet skall belasta anslaget för detta bidrag.

Propositionen innehåller regeringens bedömningar beträffande vissa

förändringar av Statens bostadskreditnämnds (BKN) verksamhet. En av

förändringarna är att BKN går över till mer försäkringsmässiga bedömningar

och värderingar i sin garantigivning.

Härutöver redovisar regeringen åtgärder och initiativ som regeringen tagit

eller avser att ta inom olika områden i syfte förbättra förutsättningarna för

sänkta byggkostnader och ökat bostadsbyggande. Motioner i anledning av denna

redovisning behandlas i betänkande 2000/01:BoU1.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag. Samtliga motionsyrkanden

avstyrks.

Till betänkandet har fogats tio reservationer och fyra särskilda yttranden.

Propositionen

Regeringen föreslår i proposition 2000/01:26 att riksdagen

1. antar regeringens förslag till

a. lag om kommunernas bostadsförsörjningsansvar,

b. lag om ändring i jordabalken,

2. godkänner vad regeringen föreslår om användning av medel på anslaget 31:11

under utgiftsområde 18 till inrättande av ett byggkostnadsforum (avsnitt

5.3).

Motionerna

I betänkandet behandlas

dels de med anledning av propositionen väckta motionerna

2000/01:Bo1 av Margareta Cederfelt (m) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut:

1. Riksdagen avslår regeringens proposition 2000/01:26.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att det är positivt med variation av driftsformerna för

bostadsförmedlingar samt att det är varje kommuns egen angelägenhet att fatta

beslut om eventuell bostadsförmedling.

2000/01:Bo2 av Ulla-Britt Hagström m.fl. (kd) vari föreslås att riksdagen

fattar följande beslut:

1. Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om kommunernas

bostadsförsörjningsansvar.

2. Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i jordabalken.

3. Riksdagen avslår regeringens förslag om att en kommun skall vara skyldig

att anordna bostadsförmedling om det behövs för att främja

bostadsförsörjningen.

4. Riksdagen avslår regeringens förslag om inrättande av byggkostnadsforum.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att Konkurrensverket ges uppdraget att bevaka byggkostnadsfrågorna.

2000/01:Bo3 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut:

1. Riksdagen avslår regeringens förslag om ny bostadsförsörjningslag i

enlighet med vad som anförs i motionen.

2. Riksdagen avslår regeringens förslag om kommunala

bostadsförsörjningsplaner i enlighet med vad som anförs i motionen.

3. Riksdagen avslår regeringens förslag om möjlighet för regeringen att

förelägga viss kommun att anordna bostadsförmedling i enlighet med vad som

anförs i motionen.

4. Riksdagen beslutar att alla bostadsförmedlare, kommunala som privata,

skall ha rätt att ta ut en kö- och förmedlingsavgift i enlighet med vad som

anförs i motionen.

7. Riksdagen avslår regeringens förslag att inrätta ett byggkostnadsforum.

2000/01:Bo4 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) vari föreslås att riksdagen

fattar följande beslut:

Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om kommunernas

bostadsförsörjningsansvar.

2000/01:Bo5 av Owe Hellberg m.fl. (v) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att bostadsförsörjningsplaner skall antas av kommunfullmäktige en

gång per mandatperiod.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att bostadsförmedlingar skall vara obligatoriska med generösa

möjligheter för kommuner att begära dispens.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att förmedlingsavgiften för bostadsförmedling skall reduceras

motsvarande det belopp som inbetalts som köavgift.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att återinföra anvisningslagstiftningen i någon form.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om fördelningen av Eko-bidraget.

2000/01:Bo6 av Yvonne Ångström och Helena Bargholtz (fp) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen avslår propositionen.

2000/01:Bo7 av Rigmor Stenmark m.fl. (c) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut:

2. Riksdagen beslutar att avslå förslaget om att reglera det kommunala

bostadsförsörjningsansvaret i en särskild lag.

3. Riksdagen beslutar att avslå förslaget om att en kommun skall vara

skyldig att göra en särskild planering för bostadsförsörjningen.

4. Riksdagen beslutar att avslå förslaget om att en kommun skall vara

skyldig att anordna bostadsförmedling.

5. Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om att alla

yrkesmässiga bostadsförmedlare som förmedlar lägenheter i turordning efter

kötid skall ha rätt att ta ut en köavgift av de bostadssökande.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen

framförs om att Konkurrensverket bör ges uppdraget att bevaka

byggkostnadsfrågorna.

dels de under den allmänna motionstiden 2000 väckta motionerna

2000/01:Bo207 av Sten Lundström m.fl. (v) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att ge Boverket i uppdrag att sammanställa och analysera försök med

eller avsaknad av boendeplanering i landets kommuner.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om boendeplaneringsprogram.

2000/01:Bo236 av Inger Segelström m.fl. (s) vari föreslås att riksdagen

fattar följande beslut:

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om allas rätt till en god bostad.

2000/01:Bo405 av Sten Lundström m.fl. (v) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut:

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Boverket bör få

till uppgift att inventera och kartlägga kraven och villkoren för att få en

bostad.

5. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om hur

bostadsanvisningslagen kan återupprättas.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att

bostadsförmedlingar bör vara obligatoriska.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om boendeplaneringsprogram.

2000/01:Bo407 av Sten Lundström m.fl. (v) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen

anförs om att även yrkesmässiga bostadsförmedlare skall omfattas av

registreringsskyldighet hos Fastighetsmäklarnämnden och att en översyn av

fastighetsmäklarlagen därför bör göras.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen

anförs om att utreda ersättningen för förmedling av hyresbostäder.

2000/01:So356 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut:

10. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med syfte att

komma med förslag som tryggar individens rätt till bostad.

Utskottet

Ärendets beredning i utskottet

Utskottet har berett konstitutionsutskottet tillfälle att yttra sig över

regeringens förslag. Konstitutionsutskottet behandlar i sitt yttrande frågan

om regeringsförslagets förhållande till den kommunala självstyrelsen (se

under rubriken Skyldighet att anordna bostadsförmedling). Yttrandet har

fogats till betänkandet som bilaga 3.

Lagförslagens innebörd i korthet

Lag om kommunernas bostadsförsörjningsansvar

För att förtydliga det kommunala ansvaret för bostadsförsörjningen föreslår

regeringen att en lag om kommunernas bostadsförsörjningsansvar skall införas.

Enligt lagförslaget skall varje kommun vara skyldig att planera för

bostadsförsörjningen i kommunen. Om det behövs skall kommunen samråda med

andra kommuner. Kommunfullmäktige skall anta riktlinjer för

bostadsförsörjningen. En kommun skall till regeringen lämna uppgifter om

bostadsförsörjningsplaneringen om regeringen begär det. Länsstyrelsen skall

lämna kommunerna råd m.m.

Enligt förslaget skall vidare en kommun vara skyldig att anordna

bostadsförmedling om det behövs för att främja bostadsförsörjningen. Om två

eller flera kommuner behöver gemensam bostadsförmedling skall de berörda

kommunerna anordna sådan förmedling. Regeringen skall kunna förelägga en

kommun att anordna kommunal bostadsförmedling.

Lagförslaget innebär vidare att en kommunal bostadsförmedling skall få ta

ut en köavgift av den hyressökande om lägenheter förmedlas i turordning efter

kötid. Köavgiften skall få tas ut för högst ett år i taget enligt de grunder

som kommunen med tillämpning av självkostnadsprincipen (8 kap. 3 c §

kommunallagen) bestämmer. Vid förtursförmedling skall inte någon avgift kunna

tas ut. Avgiften avses kunna tas ut i förskott, för upp till ett år i taget.

Det ställs inte krav på reducering av denna avgift om förmedling sker innan

den period för vilken förskottsbetalning gjorts gått till ända. Inte heller

ställs det krav på reduktion av förmedlingsersättning med vad som erlagts i

köavgift.

Lagen om kommunalt bostadsförsörjningsansvar föreslås träda i kraft den 1

januari 2001.

Bland skälen till lagförslaget märks bl.a. följande. Syftet med förslaget

är att skapa förutsättningar för alla i kommunen att leva i goda bostäder och

att främja att ändamålsenliga åtgärder för bostadsförsörjningen förbereds och

genomförs. Regeringen framhåller att situationen på bostadsmarknaden visar

att det nu tycks finnas en osäkerhet i många kommuner om vilket ansvar man

har för bostadsförsörjningen och att missuppfattningen att

bostadsförsörjningen inte är ett kommunalt ansvar förekommer.

Bostadsförsörjningen anges ha en grundläggande betydelse för

välfärdspolitiken varför varje kommun behöver en väl genomtänkt strategi för

bostadsbyggandet. Regeringen anser därför att det finns ett behov av att

förtydliga det kommunala ansvaret genom en särskild lag. Genom kravet på

behandling av riktlinjerna för bostadsförsörjningen i kommunfullmäktige

önskar regeringen säkerställa att bostadsförsörjningsfrågan får den

behandling i kommunen som dess vikt anses kräva.

Beträffande kravet på anordnande av kommunala bostadsförmedlingar hänvisar

regeringen till att bostadsförmedlingsverksamheten har genomgått stora

förändringar under 1990-talet och avvecklats eller skurits ned i flertalet

kommuner. En kommunal bostadsförmedling anges i en besvärlig

bostadsmarknadssituation med brist på bostäder ofta vara det lämpligaste

sättet att se till att även resurssvaga hushåll ges rimliga möjligheter att

få tillgång till en god bostad. Behovet av en bostadsförmedling förutspås

vara störst på brist-orter. Det anges vara naturligt att där förmedla

lägenheter efter ett kösystem. En sådan förmedlingsverksamhet, i synnerhet om

den har långa kötider, anges vara ganska kostsam. Enligt regeringens mening

framstår det som ändamålsenligt att sådana kommunala förmedlingar som

förmedlar lägenheter i turordning efter kötid skall få ta ut en särskild

avgift. Vid förtursförmedling skall däremot inte någon avgift kunna tas ut.

Som främsta skäl för att inte ge alla yrkesmässiga förmedlare rätt att ta

ut köavgifter anför regeringen svårigheterna att säkerställa ett tillräckligt

skydd mot missbruk av ett sådant system. Beträffande konkurrensaspekterna

hänvisar regeringen bl.a. till att den kommunala förmedlingen inryms i

uppgiften att trygga bostadsförsörjningen för kommunens invånare, medan den

privata förmedlingens tjänst är rent ekonomisk och direkt inriktad på att

förmedla hyreskontrakt (till stor del andrahandskontrakt). Regeringen anser

därför att tjänsterna knappast kan anses vara utbytbara.

Som en allmän utgångspunkt anges att kommunerna utifrån lokala

förutsättningar får avgöra om bostadsförmedling skall inrättas och på vilket

sätt förmedlingsuppgiften skall utföras.

Med hänvisning till den betydelse från bostadsförsörjningssynpunkt som en

kommunal bostadsförmedling kan ha anser regeringen att det, liksom enligt den

tidigare bostadsförsörjningslagen, bör finnas en möjlighet att ingripa genom

att i ett visst fall förelägga en kommun att anordna bostadsförmedling.

Lag om ändring i jordabalken

I anslutning till förslaget till lag om kommunalt bostadsförsörjningsansvar

föreslår regeringen också vissa ändringar i 12 kap. jordabalken (hyreslagen):

Regeringen föreslår att det i 65 a § införs ett nytt andra stycke. Stycket

innebär att kommunala bostadsförmedlingars köavgifter undantas från

paragrafens förbud mot vissa avgifter vid förmedling av bostadslägenheter.

Vidare föreslås vissa redaktionella och språkliga ändringar i 35 § och 65 a

§.

Lagrådets yttrande över lagförslagen

Lagrådet har under regeringens beredning av ärendet yttrat sig över

lagförslagen. Rådet har avstyrkt förslaget i den del det ger regeringen

möjlighet att förelägga kommuner att anordna bostadsförmedling (se under

rubriken Skyldighet att anordna bostadsförmedling). I övrigt har Lagrådet

inte haft någon invändning mot lagförslagen.

Behovet av en särskild lag om kommunernas bostadsförsörjningsansvar

Regeringens förslag att i en särskild lag förtydliga det kommunala

bostadsförsörjningsansvaret har mött invändningar i flera motioner.

Många motionärer framhåller att kommunerna redan i dag har ett tillräckligt

reglerat ansvar för bostadsförsörjningen och att ett genomförande av

regeringens förslag inte skulle leda till ett ökat antal bostäder.

I motionerna 2000/01:Bo1 (m) yrkande 1 och 2000/01:Bo6 (fp) yrkas avslag på

propositionen i sin helhet och således även avslag på lagförslaget. I m-

motionen framhålls bl.a. att den föreslagna lagstiftningen inte löser några

problem och att den inte leder till ett ökat byggande av bostäder. Även i fp-

motionen anser motionärerna att förslaget inte leder till att flera bostäder

skapas. De anser vidare att den nuvarande regleringen av det kommunala

ansvaret för bostadsförsörjningen är tillräcklig.

Även i den moderata partimotionen 2000/01:Bo3 yrkande 1 samt i motionerna

2000/01:Bo4 (m) och 2000/01:Bo2 (kd) yrkande 1 förespråkas avslag på

lagförslaget. I partimotionen framhålls att förslaget inte kommer att leda

till flera bostäder och att det kommer att leda till en ökad byråkrati.

Motionärerna anför vidare att kommunen redan i dag har ett ansvar för att

praktiskt lösa bostadsproblem för människor med sociala problem eller

handikapp eller för människor som på grund av sin ålder är i behov av

särskilda boendeformer. De konstaterar även att kommunen genom sitt

planmonopol har det verktyg som är nödvändigt för att bidra till att goda

boendemiljöer skapas. I kd-motionen anför motionärerna att kommunallagen,

socialtjänstlagen samt plan- och bygglagen tillgodoser behovet av

lagstiftning när det gäller kommunernas befogenheter och skyldigheter, varför

lagförslaget är onödigt. De framhåller vidare bl.a. att informationen om

befintlig lagstiftning skall vara tydlig och intensifieras då det råder

osäkerhet i många kommuner om vilket ansvar de har för bostadsförsörjningen.

I motion 2000/01:Bo7 (c) yrkande 2 förespråkar motionärerna avslag på

förslaget att reglera det kommunala bostadsförsörjningsansvaret i en särskild

lag. Enligt motionärerna har kommunerna redan i dag genom kommunallagen och

socialtjänstlagen ett tydligt ansvar för bostadsförsörjningen och genom plan-

och bygglagen ett grundläggande ansvar för att planera markanvändningen.

Regeringens förslag är enligt deras mening därför onödigt.

Utskottet gör följande bedömning när det gäller behovet av en särskild lag

om kommunernas bostadsförsörjningsansvar.

Vid upphävandet av bostadsförsörjningslagen år 1993 underströks att lagens

avskaffande inte innebar någon förändring av kommunernas grundläggande ansvar

för bostadsförsörjningen (bet. 1992/93: BoU19). Kommunernas bostadspolitiska

ansvar styrs nu i allt väsentligt endast av kommunallagen, socialtjänstlagen

och plan- och bygglagen.

Trots att kommunernas ansvar i grunden inte har förändrats visar, som

framhålls i propositionen, situationen på bostadsmarknaden att många kommuner

inte längre tar detta ansvar.

Bostadsutskottet vill nu, liksom tidigare (senast i betänkande

1998/99:BoU11), erinra om att det enligt 1 kap. 2 § regeringsformen skall

särskilt åligga det allmänna att bl.a. trygga rätten till bostad samt att

verka för social omsorg och trygghet och för en god levnadsmiljö. Stadgandet

är ett uttryck för den vikt bostadspolitiken skall ha och det anger också

politikens huvudsakliga inriktning. Även det av riksdagen på förslag av

bostadsutskottet fastlagda målet för bostadspolitiken ger uttryck för samma

ambitioner. Detta mål innehåller bl.a. följande formulering: Bostaden är en

social rättighet och bostadspolitiken skall skapa förutsättningar för alla

att leva i goda bostäder till rimliga kostnader. Utskottets ställningstagande

sker naturligen mot denna bakgrund.

Den rådande situationen på bostadsmarknaden ger enligt bostadsutskottets

mening vid handen att det kommunala ansvaret för bostadsförsörjningen i många

kommuner inte fungerar tillfredsställande. Det är därför befogat att i en

särskild lag förtydliga detta ansvar på det sätt som regeringen föreslagit.

Utskottet avstyrker med hänvisning till detta motionerna 2000/01:Bo1 (m)

yrkande 1 i motsvarande del, 2000/01:Bo2 (kd) yrkande 1, 2000/01:Bo3 (m)

yrkande 1, 2000/01:Bo4 (m), 2000/01:Bo6 (fp) i motsvarande del och

2000/01:Bo7 (c) yrkande 2 om avslag på förslaget till särskild lag om

kommunernas bostadsförsörjningsansvar.

Den närmare regleringen av bostadsförsörjningsansvaret

Bostadsförsörjningsplanering

I den moderata partimotionen 2000/01:Bo3 yrkande 2 yrkas avslag på förslaget

om kommunala bostadsförsörjningsplaner. Motionärerna framhåller bl.a. att

tvånget beträffande bostadsförsörjningsplaner utgör en inskränkning i den

kommunala självstyrelsen. Även i motion 2000/01:Bo7 (c) yrkande 3 yrkar

motionärerna avslag på förslaget att en kommun skall vara skyldig att göra en

särskild planering för bostadsförsörjningen. Motionärerna framhåller att

valfrihet skall råda för utförandet av den kommunala bostadspolitiken och att

regeringens förslag inskränker möjligheterna till en lokalt anpassad

bostadspolitik.

I motion 2000/01:Bo5 (v) yrkande 1 förespråkar motionärerna att

bostadsförsörjningsplaner skall antas av kommunfullmäktige en gång per

mandatperiod.

De krav på kommunerna som regeringens förslag i denna del innebär är i

huvudsak att en kommun skall vara skyldig att planera bostadsförsörjningen,

att kommunfullmäktige skall anta riktlinjerna för bostadsförsörjningen och

att kommunen till regeringen skall lämna uppgifter om bostadsförsörjningen om

regeringen begär det. Avsikten är dock inte att införa någon skyldighet för

kommunerna att lämna en årlig och formaliserad redovisning av

bostadsförsörjningsplaneringen. Utgångspunkten för regeringens förslag om att

riktlinjerna för bostadsförsörjningen skall behandlas i kommunfullmäktige är

att säkerställa att bostadsförsörjningsfrågan får den behandling i kommunen

som frågans vikt kräver. Utskottet delar denna uppfattning. Även om många

kommuner redan i dag i samband med sin översiktsplanering behandlar frågor om

bostadsförsörjningen är detta i många fall inte tillräckligt. Det finns mot

denna bakgrund anledning att ställa krav på att frågorna behandlas i

kommunfullmäktige. Genom en sådan behandling skapas enligt utskottets mening

förutsättningar för en bred och allsidig genomlysning av hur kommunen skall

ta sitt ansvar för bostadsförsörjningen. Förslagen i partimotion 2000/01:Bo3

(m) yrkande 2 samt motion 2000/01:Bo7 (c) yrkande 3 avstyrks sålunda.

När det gäller frågan om med vilket intervall en kommun skall anta

riktlinjerna för bostadsförsörjningen m.m. vill utskottet anföra följande.

Regeringen har med hänvisning till att Allbo-kommittén överväger om det

kommunala ansvaret bör preciseras ytterligare i lagstiftning ansett det vara

lämpligt att avvakta kommitténs förslag innan några särskilda krav ställs på

behandlingen av riktlinjer för bostadsförsörjningen i kommunfullmäktige. Det

gäller bl.a. frågan om kommunfullmäktige med viss regelbundenhet bör ta

ställning till riktlinjerna för bostadsförsörjningen. För att garantera att

frågan hålls aktuell och anpassas efter förändringar i de lokala

förutsättningarna bör detta enligt utskottets mening ske minst en gång per

mandatperiod. Utskottet förutsätter att så kommer att ske utan att frågan nu

särskilt regleras i lagen. I den mån detta inte blir fallet finns det

anledning för utskottet att på nytt ta upp frågan till bedömning.

I likhet med vad som påpekas i motion 2000/01:Bo5 (v) anser utskottet att

det i sammanhanget är viktigt att framhålla att kommunens skyldighet att

planera bostadsförsörjningen inte enbart avser nytillskott av bostäder utan

även handlar om bl.a. hur det redan byggda beståndet kan nyttjas på bästa

sätt. Det är av vikt att kommunerna i detta avseende har en helhetssyn där

alla kommuninvånares behov vägs in. Det kan gälla sociala frågor inkluderande

segregationsfrågor men även t. ex. miljöfrågor.

Enligt utskottets mening får det förutsättas att riktlinjerna antas med

minst det intervall som utskottet förordat utan någon ytterligare åtgärd från

riksdagens sida. Ett tillkännagivande i enlighet med förslaget i motion

2000/01:Bo5 (v) yrkande 1 kan därmed inte nu anses erforderligt.

Utskottet tillstyrker med det nu anförda lydelsen av 1, 2 och 5§§ lagen om

kommunernas bostadsförsörjningsansvar. Motstående motionsyrkanden avstyrks.

Skyldighet att anordna kommunal bostadsförmedling, m.m.

I den moderata partimotionen 2000/01:Bo3 yrkande 3 samt i motionerna

2000/01:Bo2 (kd) yrkande 3 och 2000/01:Bo7 (c) yrkande 4 förespråkas avslag

på förslaget att en kommun skall vara skyldig att anordna bostadsförmedling

om det behövs för att främja bostadsförsörjningen. Motionärerna framhåller

särskilt att den föreslagna möjligheten för regeringen att förelägga viss

kommun att anordna bostadsförmedling utgör en otillåten inskränkning i den

kommunala självstyrelsen. I motion 2000/01:Bo1 (m) yrkande 3 föreslår

motionärerna att riksdagen ger regeringen till känna dels att det är varje

kommuns egen angelägenhet att fatta beslut om eventuell bostadsförmedling,

dels att det är positivt med variation av driftsformerna för

bostadsförmedlingar. I motionerna 2000/01:Bo5 (v) yrkande 2 och 2000/01:Bo405

(v) yrkande 6 förespråkar motionärerna däremot att kravet på kommunala

bostadsförmedlingar skall vara obligatoriskt. I den förstnämnda motionen

kombineras detta med generösa möjligheter för kommuner att erhålla dispens.

Utskottet behandlar först frågan om förslaget utgör en otillåten

inskränkning i den kommunala självstyrelsen.

Den svenska folkstyrelsen förverkligas enligt 1 kap. 1 § regeringsformen

bl.a. genom kommunal självstyrelse. I 7 § samma kapitel i regeringsformen ges

föreskrifter om rikets indelning i primär- och landstingskommun, om

beslutanderätt i kommunala församlingar samt om kommunal beskattningsrätt.

Grunderna för kommunernas organisation och verksamhetsformer samt för den

kommunala beskattningen m.m. bestäms enligt 8 kap. 5 § regeringsformen i lag.

Mot bakgrund av de invändningar som från olika håll riktats mot förslaget

med avseende på dess betydelse för den kommunala självstyrelsen har utskottet

berett konstitutionsutskottet tillfälle att yttra sig över förslaget i denna

del. I sitt yttrande anför konstitutionsutskottet följande:

Regeringen uttalar i propositionen att det är självklart att kommunerna i lag

kan åläggas ett ansvar för bostadsförsörjningen inom sina respektive områden

och att detta inte har satts i fråga, inte heller av Lagrådet.

Konstitutionsutskottet delar denna bedömning. I detta ligger att

föreskrifter, nu liksom tidigare, vid behov kan meddelas om att kommunerna

skall planera bostadsförsörjningen, att riktlinjer för denna försörjning

skall antas av kommunfullmäktige och att kommunerna skall anordna

bostadsförmedling om det behövs för att främja bostadsförsörjningen.

Konstitutionsutskottet delar vidare regeringens bedömning att det mot

bakgrund av de skäl som anförts i propositionen inte finns några hinder mot

att införa en möjlighet att, som en yttersta utväg, förelägga en kommun att

ta sitt lagenliga ansvar för bostadsförsörjningen genom att anordna

bostadsförmedling.

Konstitutionsutskottet har i sitt yttrande även behandlat den i motion

2000/01:Bo5 (v) yrkande 2 väckta frågan om huruvida kravet på kommunal

bostadsförmedling bör vara obligatoriskt (med möjligheter till dispens) eller

inte och därvid anfört följande:

Från de synpunkter utskottet har att beakta föreligger inte några hinder för

en generell bestämmelse som ålägger kommunerna skyldighet att anordna

bostadsförmedling, kombinerat med möjligheter till dispens från skyldigheten.

Om ett generellt behov av bostadsförmedling anses föreligga, är motionens

lösning att föredra. En författning bör emellertid så tydligt som möjligt

uttrycka avsikten med författningen. Om lagtexten utformas på det sätt

motionärerna föreslår innebär det - om det åsyftade resultatet är detsamma

som det som eftersträvas i propositionen - att vad som i realiteten är ett

undantag formuleras som huvudregel, medan den reella huvudregeln formuleras

som undantag. En sådan lösning är lagtekniskt mindre lämplig.

Bostadsutskottet ansluter sig till regeringens och konstitutionsutskottets

bedömningar och anser således att en kommun skall vara skyldig att anordna

bostadsförmedling om det behövs samt att regeringen skall kunna ålägga kommun

att anordna sådan.

Angående frågan om driftsformerna för bostadsförmedlingar som tas upp i

motion 2000/01:Bo1 (m) yrkande 3 vill utskottet anföra följande.

Som redovisas i propositionen innebär förslaget om anordnande av kommunala

bostadsförmedlingar inte att driften måste vara i kommunal regi. Uppgiften

kan, med undantag för den del av förmedlingsverksamheten som innefattar

myndighetsutövning (framför allt förtursärenden), lämnas över till t.ex. ett

privat företag. Det föreslagna tillkännagivandet i denna fråga skulle således

inte fylla någon funktion.

Utskottet tillstyrker med det nu anförda lydelsen av 3 § lagen om

kommunernas bostadsförsörjningsansvar. Motstående motionsyrkanden avstyrks.

Köavgifter

I 12 kap. 65 a § jordabalken (hyreslagen) återfinns ett förbud mot att ta

emot, träffa avtal om eller begära ersättning av hyressökande för anvisning

av bostadslägenhet för annat ändamål än fritidsändamål. Från förbudet görs

undantag för ersättning som utgår vid yrkesmässig bostadsförmedling enligt

grunder som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som regeringen

bestämmer. Taxan för denna ersättning fastställs av Kammarkollegiet. Av taxan

framgår att den högsta ersättning som får tas ut är 2 000 kr för en lägenhet

och 700 kr för ett rum (se Kammarkollegiets författningssamling, KAMFS

2000:2). Regeringens förslag avser inte denna s.k. anvisnings- eller

förmedlingsersättning, som förmedlaren kan tillgodogöra sig endast om han

förmedlar en lägenhet, utan avser köavgifter som den sökande erlägger oavsett

om han erhåller en bostad eller inte.

I två motioner förespråkas lika villkor för olika bostadsförmedlare

beträffande förmedlings- och köavgifter. I motion 2000/01:Bo3 (m) yrkande 4

föreslår motionärerna att riksdagen beslutar att alla bostadsförmedlare,

såväl kommunala som privata, skall ha rätt att ta ut en kö- och

förmedlingsavgift. I motion 2000/01:Bo7 (c) yrkande 5 föreslår motionärerna

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att alla yrkesmässiga

bostadsförmedlare skall ha rätt att ta ut köavgift.

I motion 2000/01:Bo5 (v) yrkande 3 föreslår motionärerna att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna att förmedlingsavgiften för

bostadsförmedling skall reduceras med det belopp som inbetalats som köavgift.

Som redovisats tidigare i detta betänkande anser regeringen att den

kommunala förmedlingen inryms i uppgiften att trygga bostadsförsörjningen för

kommunens invånare, medan den privata förmedlingens tjänst är rent ekonomisk

och direkt inriktad på att förmedla hyreskontrakt (till stor del

andrahandskontrakt). Mot denna bakgrund anser regeringen att de två

tjänsterna knappast kan anses vara utbytbara. Regeringen har som framgår av

propositionen övervägt frågan om alla bostadsförmedlare bör få möjlighet att

ta ut en köavgift men, främst mot bakgrund av svårigheterna att säkerställa

ett tillräckligt skydd mot missbruk av ett generell köavgiftssystem, ansett

det inte vara lämpligt att för närvarande gå vidare med ett förslag om detta.

Bostadsutskottet delar regeringens bedömning.

Av den kommunala s.k. självkostnadsprincipen (8 kap. 3 c § kommunallagen)

följer att kommuner rent allmänt inte får ta ut högre avgifter än som svarar

mot kostnaderna för de tjänster eller de nyttigheter som de tillhandahåller.

Det är således det totala avgiftsuttaget för en verksamhet som begränsas av

självkostnadsprincipen. Det har därmed inte någon betydelse vilka kostnaderna

i det enskilda fallet är, om det inte har reglerats särskilt. Utskottet anser

mot denna bakgrund att det är rimligt att kommuner vid fastställande av

avgifterna för förmedlings- och köverksamheten frivilligt anpassar det totala

avgiftsuttaget till vad som motsvarar de faktiska kostnaderna. Ett

tillkännagivande i enlighet med förslagen i motion 2000/01:Bo5 (v) yrkande 3

torde därmed inte vara erforderligt.

Utskottet tillstyrker med det anförda lydelsen av 4 § lagen om kommunernas

bostadsförsörjningsansvar. Motstående motionsyrkanden avstyrks.

Lagförslaget i övrigt

Regeringen föreslår att lagen om kommunernas bostadsförsörjningsansvar skall

träda i kraft den 1 januari 2001. Förslaget i denna del liksom lagförslaget i

övrigt tillstyrks av utskottet.

Förslaget till ändringar i jordabalken

I motionerna 2000/01:Bo1 (m) yrkande 1 och 2000/01:Bo6 (fp) yrkar

motionärerna avslag på propositionen och därmed också på förslaget till

ändringar i jordabalken. Motionärerna bakom motion 2000/01:Bo2 (kd) yrkande 2

yrkar avslag på förslaget till ändringar i jordabalken.

Regeringens förslag till ändring i 12 kap. 65 a § jordabalken innebär att

paragrafens förbud mot vissa ersättningar i samband med förmedling av

bostadslägenhet inte blir tillämpligt på uttag av de köavgifter som nu

föreslås beträffande kommunala bostadsförmedlingar. I övrigt är det inte

några sakliga ändringar som regeringen förslår.

Den föreslagna sakliga ändringen är i förhållande till den nu föreslagna

bostadsförsörjningslagen nödvändig. Förslaget i övrigt godtas. På grund härav

saknas det därför grund för att avslå förslaget till ändring i jordabalken.

Utskottet avstyrker med hänvisning till detta motionerna 2000/01:Bo1 (m)

yrkande 1 i motsvarande del, 2000/01:Bo2 (kd) yrkande 2 och 2000/01:Bo6 (fp)

i motsvarande del. Regeringens förslag till ändringar i jordabalken

tillstyrks.

Förslag till användning av medel till inrättande av ett byggkostnadsforum

Regeringen föreslår att kostnaderna för inrättandet av byggkostnadsforum och

de kostnader som uppkommer med anledning av viss hantering av bidrag till

bostadsinvesteringar som främjar ekologisk hållbarhet skall belasta anslaget

31:11 under utgiftsområde 18.

Riksdagen beslutade våren 1998 att inrätta bidraget (prop. 1997/98:199,

bet. 1997/98:BoU10, rskr. 1997/98:306). Bidrag får lämnas vid ny- eller

ombyggnad av hyres- eller bostadsrättshus i sammanhållna bostadsområden för

merkostnader för investeringar som främjar ekologisk hållbarhet. Bidraget

avsågs ursprungligen lämnas fr.o.m. år 2000 inom en årlig ram om 250 miljoner

kronor. I enlighet med regeringens förslag beslutade riksdagen att

senarelägga införandet av bidraget till år 2001 (prop. 1999/2000:1 utg. omr.

18, bet. 1999/2000:BoU1, rskr. 1999/2000:71). Regeringen har i

budgetpropositionen för år 2001 föreslagit att bidragsgivningen första året

skall begränsas till 135 miljoner kronor.

Regeringen anser att det är angeläget att komma till rätta med de höga

produktionskostnaderna och att Byggkostnadsdelegationen har visat att det går

att få ner byggkostnaderna till rimliga nivåer, utan att standarden i boendet

försämras. Regeringen anser att det är angeläget att följa upp delegationens

arbete och avser därför att ge Boverket i uppdrag att fr.o.m. januari 2001,

men för en begränsad tidsperiod, inrätta ett byggkostnadsforum med uppgift

att bl.a. förmedla kunskaper till byggherrar och att främja utvecklingsarbete

och innovationer.

Mot bakgrund av bostadsinvesteringarnas historiskt låga nivåer meddelar

regeringen nu att bidraget till bostadsinvesteringar som främjar ekologisk

hållbarhet, under de närmaste åren, främst skall riktas till ekologiska

åtgärder i större nybyggnadsprojekt med stor andel hyresrätter. Sökanden

skall dessutom visa hur man avser att genomföra en konsekvent

byggkostnadskontroll av projektet. Bidragsgivningen skall utvärderas efter

tre år. Denna inriktning på bidragsgivningen under inledningsskedet sägs tala

för att avvägningen mellan olika projekt bör göras utifrån ett nationellt

snarare än ett regionalt perspektiv.

Eftersom särskilt byggkostnadsaspekter bör vägas in i bedömningen av olika

ansökningar, anser regeringen att byggkostnadsforum skulle vara lämpat att

göra avvägningen mellan olika projekt. Byggkostnadsforum skall därför vara

beredande organ för regeringens beslut i dessa ärenden.

I motionerna 2000/01:Bo1 (m) yrkande 1 och 2000/01:Bo6 (fp) föreslås att

riksdagen skall avslå propositionen och därmed också förslaget om användning

av medel till inrättande av ett byggkostnadsforum.

I den moderata partimotionen 2000/01:Bo3 yrkande 7 och i motion 2000/01:Bo2

(kd) yrkande 4 yrkar motionärerna avslag på förslaget att inrätta ett

byggkostnadsforum. I den moderata motionen anför motionärerna bl.a. att de

inte tror att Boverket eller andra verk eller myndigheter kan ge

byggbranschen några konstruktiva råd som skulle resultera i ett billigare och

bättre byggande. I kd-motionen anförs bl.a. att ansvaret för frågorna åvilar

byggbranschen samt att särskilt konkurrensbevakningen bör skärpas. Kd-

motionärerna föreslår mot bakgrund av detta i samma motion yrkande 5 att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Konkurrensverket skall

ges uppdraget att bevaka byggkostnadsfrågorna genom att bl.a. följa upp

Byggkostnadsdelegationens arbete och förslag. Även i motion 2000/01:Bo7 (c)

yrkande 6 föreslås detta.

Regeringens föreslag om att inrätta ett byggkostnadsforum syftar framför

allt till att förmedla kunskaper till byggherrar och att främja

utvecklingsarbete och innovationer. Regeringen avser att ge Boverket i

uppdrag att inrätta detta forum. Enligt utskottets mening ligger det ett

stort värde i att ett sådant forum inrättas.

Som påpekas i ett par av motionerna är det av vikt att särskilt

uppmärksamma konkurrensfrågorna. Utskottet vill här peka på att

Konkurrensverket är central förvaltningsmyndighet för konkurrensfrågor. Det

skall verka för en effektiv konkurrens i privat och offentlig verksamhet till

nytta för konsumenterna och skall bl.a. fullgöra de uppgifter som följer av

konkurrenslagen (1993:20).

Av den nu aktuella propositionen framgår att regeringen har tillkallat en

särskild utredare med uppgift att till den 30 juni 2001 analysera vissa

frågor i konkurrenslagstiftningen. Det gäller bl.a. regelverket för att

motverka överträdelser av konkurrenslagstiftningens förbud mot

konkurrensbegränsande samarbete mellan företag och missbruk av dominerande

ställning. Syftet är att skapa effektivare verktyg för att spåra upp och

ingripa mot karteller och andra allvarligare konkurrensbegränsningar (dir.

2000:40). Vidare framgår att Konkurrensverket, NUTEK och Kommerskollegium har

fått i uppdrag att senast den 15 februari 2001 bl.a. analysera orsakerna till

pris- och kostnadsskillnaderna mellan Sverige och övriga Europa, på bl.a.

byggmaterialområdet. Den bristande transparensen i prissättningen och

rabattproblematiken anges som ett prioriterat området i Konkurrensverkets

verksamhet.

Enligt utskottets mening är den ordning som regeringen förespråkar,

inrättande av ett byggkostnadsforum parallellt med att frågorna om

konkurrensen inom byggsektorn uppmärksammas på det sätt som redovisats,

lämplig.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna 2000/01:Bo1 (m) yrkande 1 i

motsvarande del, 2000/01:Bo2 (kd) yrkandena 4 och 5, 2000/01:Bo3 (m) yrkande

7, 2000/01:Bo6 (fp) i motsvarande del, och 2000/01:Bo7 (c) yrkande 6.

I övriga delar har regeringens förslag inte mött invändningar i motioner.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag angående användningen av medel på

anslaget för bidrag till bostadsinvesteringar som främjar ekologisk

hållbarhet.

I motion 2000/01:Bo5 (v) yrkande 5 yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om fördelningen av Eko-bidraget.

Motionärerna anser att bidraget skall fördelas enligt samma modell som

investeringsbidraget till studentbostäder, dvs. att Boverket, via

byggkostnadsforum, begär in underlag från länsstyrelserna och sedan gör en

ramfördelning av medlen. Enligt det åberopade systemet är det respektive

länsstyrelse som beslutar om bidragen i det enskilda fallet med en möjlighet

till överklagande till Boverket. Vidare skall, om ansökningarna om bidrag

beräknas överstiga tillgången på medel, lämnas bidrag till dem som erbjuder

de förmånligaste villkoren för de boende. Härvid skall främst hyreskostnaden

för de boende beaktas. Motionärerna anser vidare bl.a. att bidragsgivningen i

första hand bör inriktas på hyresrätter i syfte att för dessa åstadkomma

skäliga boendekostnader. De förespråkar även att det tydligt specificeras för

vilka åtgärder bidraget skall ges. Som exempel anges sophantering,

energihushållning och hushållning med vatten samt omhändertagande av avfall.

Utskottet anser att det mot bakgrund av den låga produktionen av

hyresbostäder nu finns grund för att som regeringen aviserat i propositionen

inrikta bidragsgivningen främst till ekologiska åtgärder i större

nybyggnadsprojekt med stor andel hyresrätter. Vidare bör boendekostnaderna

vägas in på det sätt som sker vid bidragsgivning till studentbostäder. Så

långt delar utskottet också motionärernas uppfattning. Ett tillkännagivande i

frågan synes inte fylla någon egentlig funktion. Utskottet förutsätter att

bidragsgivningen ända får denna inriktning.

Det saknas enligt utskottets mening skäl för att låsa bidragsgivningen till

vissa specifika åtgärder. Detta skulle om det gjordes på en mycket detaljerad

nivå kunna få rakt motsatt effekt eftersom då nya ekologiska lösningar inte

skulle premieras. Om åtgärderna å andra sidan specificerades på det sätt som

motionärerna efterlyser (sophantering, energihushållning och hushållning med

vatten) synes det inte fylla någon egentlig funktion, eftersom alla åtgärder

inom dessa områden, rätt utförda, givetvis kan vara att anse som ekologiska.

Slutligen anser utskottet att den av regeringen föreslagna ordningen med

beredning av bidragsärendena i byggkostnadsforum och beslut av regeringen bör

accepteras. Det saknas därför tillräckliga skäl för att nu gå motionärerna

till mötes.

Med det anförda avstyrker utskottet motion 2001/01:Bo5 (v) yrkande 5 om

fördelning av Eko-bidraget.

Förändringar av Statens bostadskreditnämnds verksamhet

För riksdagens information har regeringen i propositionen aviserat

bedömningen att Statens bostadskreditnämnd (BKN) bör gå över till mer

försäkringsmässiga bedömningar och värderingar i sin garantigivning. Som ett

led i detta överlåter regeringen åt BKN att själv besluta om

garantiavgifternas storlek och formerna för uttag av dessa. Därigenom anges

en differentierad och riskrelaterad avgiftssättning kunna ske. Utländska

kreditgivare ges möjlighet att erhålla kreditgaranti vid finansiering av

bostäder i Sverige.

Bland skälen för regeringens bedömningar märks bl.a. följande. Den

nuvarande utgångspunkten för BKN:s verksamhet innebär att BKN för varje

enskild garanti skall sträva efter att risken för staten blir så låg som

möjligt och helst att den ligger nära noll eller är obefintlig. BKN:s

ambition är för närvarande att försöka undvika att skador uppstår. Detta

förhållningssätt står i motsats till ett mer försäkringsmässigt grundat

agerande. Projekt med låg risk saknas eftersom en BKN-garanti inte är

kostnadseffektiv i dessa fall. Priset för en kreditgaranti för projekt med

låg risk kommer vid en enhetlig avgiftsnivå nämligen att bli för hög i

förhållande till risken. Projekt med högre risk saknas i BKN:s portfölj

därför att garantiansökningarna avslagits av BKN i samband med

förhandsprövningen. Den enhetliga avgiftsnivån hämmar möjligheterna att

etablera en bredare portfölj som är baserad på ett försäkringsmässigt

synsätt. Regeringen anser att inriktningen på BKN:s verksamhet i stället för

vad som nu gäller bör vara att kunna ta risker och därmed råka ut för skador

men att i varje enskilt projekt balansera dessa med avgifter som motsvarar

riskerna. Vidare anser regeringen att ett differentierat avgiftssystem bygger

under ett försäkringsmässigt agerande där avgifterna skall vara riskbaserade

och avspegla risken i de enskilda garantierna.

En differentierad avgiftssättning kräver enligt regeringens bedömning att

en modell för fastställande av garantiavgift utarbetas. Detta anges böra

göras av BKN i nära samverkan med Riksgäldskontoret och marknaden. Även

formerna för avgiftsuttaget anser regeringen bör övervägas. Genomförandet av

de föreslagna åtgärderna bör därför kunna ske med verkan först från den 1

januari 2002.

Övriga frågor

Bostadsanvisningslag

I v-motionerna 2000/01:Bo5 yrkande 4 och 2000/01:Bo405 yrkande 5 förespråkar

motionärerna ett återinförande av den tidigare bostadsanvisningslagen.

Det är uppenbart att de kommunala bostadsförmedlingarna inte kan fylla sin

funktion om de inte erhåller lägenheter att förmedla. Kommunerna måste ges

verktyg för detta. Ett verktyg som skulle kunna användas i detta sammanhang

är, som motionärerna förespråkar, ett återinförande av en

bostadsanvisningslag. Som framgår av propositionen ingår det i Allbo-

kommitténs uppdrag att följa utvecklingen på det bostadssociala området och

att om det behövs lämna förslag till åtgärder för att kommunerna skall kunna

uppfylla sitt boendesociala ansvar. I likhet med regeringen anser utskottet

att Allbo-kommitténs överväganden, när det gäller frågan om ett återinförande

av en särskild lag om kommunal bostadsanvisningsrätt eller införande av andra

instrument för att stärka den kommunala bostadsförmedlingen, bör avvaktas

innan ställning tas i frågan.

Mot denna bakgrund avstyrker utskottet v-motionerna 2000/01:Bo5 yrkande 4

och 2000/01:Bo405 yrkande 5 om bostadsanvisningslag.

Rätten till bostad

I vänsterns partimotion 2000/01:So356 yrkande 10 begärs en utredning angående

lagreglering som tryggar individens rätt till bostad. I motion 2000/01:Bo405

(v) yrkande 3 förespråkar motionärerna att Boverket ges i uppdrag att

inventera och kartlägga kraven och villkoren för att få en bostad. I motion

2000/01:Bo236 (s) yrkande 4 önskar motionärerna att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad som i motionen anförs om allas rätt till en god

bostad.

Allbo-kommittén har i uppdrag (dir. 1999:110) att fullfölja merparten av

det arbete som bedrivits inom Boendesociala beredningen med att följa

utvecklingen på det bostadssociala området. Kommittén skall bl.a. kunna lämna

förslag till åtgärder för att stödja särskilt utsatta grupper på

bostadsmarknaden enligt de ursprungliga direktiven för Boendesociala

beredningen (dir. 1998:56).

I avvaktan på resultatet av Allbo-kommitténs arbete finner utskottet inte

skäl att nu gå motionärerna till mötes och avstyrker därför motionerna

2000/01:Bo236 (s) yrkande 4, 2000/01:Bo405 (v) yrkande 3 och 2000/01:So356

(v) yrkande 10 om rätten till bostad.

Villkoren för förmedlingsavgift

I motion 2000/01:Bo407 (v) yrkande 2 förespråkar motionärerna att regeringen

utreder villkoren för ersättning för förmedling av hyresbostäder. Översynen

föreslås omfatta frågan om vilken nivå på förmedlingsavgiften som kan anses

skälig samt rimligheten i att ta ut avgiften i förskott.

Av den remiss beträffande Kammarkollegiets förslag till nu gällande taxa

som kollegiet i mars innevarande år tillställde bl.a. Boverket framgår att

kollegiet - på grund av att man då erfarit att det förslag om att införa

köavgifter som presenterades i promemorian (Ds 1999:69) Köavgifter vid

bostadsförmedling inte förväntades genomföras under våren år 2000 - avsåg att

så snart som möjligt höja beloppen i den gällande taxan för yrkesmässig

förmedling. Beloppen höjdes sedermera från 1 200 kr till 2 000 kr vid

förmedling av lägenhet och vid förmedling av rum från 400 kr till 700 kr.

Avsaknaden av en köavgift kan sålunda antas ha ingått som en del i underlaget

för Kammarkollegiets ställningstagande. Under dessa förhållanden anser

utskottet att det nu föreliggande förslaget om införande av köavgifter ger

grund för att på nytt se över taxan. Det finns mot denna bakgrund alltså skäl

att avvakta förnyade ställningstaganden beträffande taxan. Så långt delar

utskottet motionärernas uppfattning. När det gäller frågan om möjligheten att

kräva förskottsbetalning anser utskottet att den, i likhet med vad som nu

föreslås beträffande köavgifter, inte bör förbjudas.

Motion 2000/01:Bo407 (v) yrkande 2 om villkoren för förmedlingsavgift

avstyrks.

Boendeplaneringsprogram

I motion 2000/01:Bo207 (v) yrkandena 1 och 2 föreslår motionärerna dels att

Boverket skall erhålla uppdrag att sammanställa och analysera försök med

eller avsaknad av boendeplanering i kommunerna, dels att det införs krav på

obligatoriska boendeplaneringsprogram. Även i motion 2000/01:Bo405 (v)

yrkande 7 ställer motionärerna krav på obligatoriska boendeplaneringsprogram.

Mot bakgrund av det arbete som pågår inom Allbo-kommittén, vilket bl.a.

omfattar bostadsförsörjningsfrågor, samt att regeringen i den nu aktuella

propositionen aviserat att man avser att ge Boverket i uppdrag att ta fram

och sprida exempel som närmare belyser hur kommunerna i olika situationer

konkret kan arbeta med bostadsförsörjningsplaneringen, saknas det enligt

utskottets mening skäl att nu gå motionärerna till mötes. Det krav på

planering av bostadsförsörjningen som genom det nu behandlade lagförslaget

blir verklighet får i allt väsentligt anses innebära att motionärernas

önskemål har tillgodosetts. Med hänvisning till detta avstyrker utskottet

motionerna 2000/01:Bo207 (v) yrkandena 1 och 2 och 2000/01:Bo405 (v) yrkande

7 om boendeplaneringsprogram.

Registrering hos Fastighetsmäklarnämnden

I motion 2000/01:Bo407 (v) yrkande 1 framförs krav på att även de som endast

förmedlar hyresrätter skall registreras hos Fastighetsmäklarnämnden.

Boendesociala beredningen lämnade den 1 juni 1999 delbetänkandet Oseriösa

bostadsförmedlare (SOU:1999:71). Betänkandet innehåller ett förslag med krav

på registrering av sådana yrkesmässiga bostadsförmedlare som enbart förmedlar

hyreskontrakt i första eller andra hand. Förslaget bereds för närvarande inom

Regeringskansliet. Enligt utskottets mening bör inte denna beredning

föregripas varför utskottet avstyrker motion 2000/01:Bo407 (v) yrkande 1 om

registrering hos Fastighetsmäklarnämnden.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på förslaget till särskild lag om

kommunernas bostadsförsörjningsansvar

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Bo1 yrkande 1 i motsvarande del,

2000/01:Bo2 yrkande 1, 2000/01:Bo3 yrkande 1, 2000/01:Bo4, 2000/01:Bo6 i

motsvarande del och 2000/01:Bo7 yrkande 2,

res. 1 (m, kd, c, fp) - delvis

2. beträffande lydelsen av 1, 2 och 5 § § lagen om kommunernas

bostadsförsörjningsansvar

att riksdagen med bifall till proposition 2000/01:26 i motsvarande del och

med avslag på motionerna 2000/01:Bo3 yrkande 2, 2000/01:Bo5 yrkande 1

och 2000/01:Bo7 yrkande 3 antar det i bilaga 1 intagna lagförslaget i

motsvarande del,

res. 1 (m, kd, c, fp) - delvis

3. beträffande lydelsen av 3 § lagen om kommunernas

bostadsförsörjningsansvar

att riksdagen med bifall till proposition 2000/01:26 i motsvarande del och

med avslag på motionerna 2000/01:Bo1 yrkande 3, 2000/01:Bo2 yrkande 3,

2000/01:Bo3 yrkande 3, 2000/01:Bo5 yrkande 2, 2000/01:Bo7 yrkande 4 och

2000/01:Bo405 yrkande 6 antar det i bilaga 1 intagna lagförslaget i

motsvarande del,

res. 1 (m, kd, c, fp) - delvis

4. beträffande lydelsen av 4 § lagen om kommunernas

bostadsförsörjningsansvar

att riksdagen med bifall till proposition 2000/01:26 i motsvarande del och

med avslag på motionerna 2000/01:Bo3 yrkande 4, 2000/01:Bo5 yrkande 3

och 2000/01:Bo7 yrkande 5 antar det i bilaga 1 intagna lagförslaget i

motsvarande del,

res. 1 (m, kd, c, fp) - delvis

5. beträffande lagförslaget i övrigt

att riksdagen med bifall till proposition 2000/01:26 i motsvarande del, i

den del det inte behandlats under momenten 1-4, antar det i bilaga 1

intagna lagförslaget i motsvarande del,

res. 1 (m, kd, c, fp) - delvis

6. beträffande ändringar i jordabalken

att riksdagen med bifall till proposition 2000/01:26 i motsvarande del och

med avslag på motionerna 2000/01:Bo1 yrkande 1 i motsvarande del,

2000/01:Bo2 yrkande 2 och 2000/01:Bo6 i motsvarande del antar det i

bilaga 2 intagna lagförslaget,

res. 2 (m, kd, c, fp)

7. beträffande anslaget för bidrag till bostadsinvesteringar som

främjar ekologisk hållbarhet

att riksdagen med bifall till proposition 2000/01:26 i motsvarande del och

med avslag på motionerna 2000/01:Bo1 yrkande 1 i motsvarande del,

2000/01:Bo2 yrkandena 4 och 5, 2000/01:Bo3 yrkande 7, 2000/01:Bo6 i

motsvarande del och 2000/01:Bo7 yrkande 6 godkänner regeringens förslag,

res. 3 (m, fp)

res. 4 (kd, c)

8. beträffande fördelning av Eko-bidraget

att riksdagen avslår motion 2000/01:Bo5 yrkande 5,

res. 5 (m, fp) - motiv

res. 6 (kd) - motiv.

9. beträffande bostadsanvisningslag

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Bo5 yrkande 4 och 2000/01:Bo405

yrkande 5,

res. 7 (m, kd, c, fp) - motiv.

10. beträffande rätten till bostad

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Bo236 yrkande 4, 2000/01:Bo405

yrkande 3 och 2000/01:So356 yrkande 10,

res. 8 (v)

11. beträffande villkoren för förmedlingsavgift

att riksdagen avslår motion 2000/01:Bo407 yrkande 2,

12. beträffande boendeplaneringsprogram

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Bo207 yrkandena 1 och 2 samt

2000/01:Bo405 yrkande 7,

res. 9 (m, kd, c, fp) - motiv.

13. beträffande registrering hos Fastighetsmäklarnämnden

att riksdagen avslår motion 2000/01:Bo407 yrkande 1.

res. 10 (v)

Stockholm den 28 november 2000

På bostadsutskottets vägnar

Knut Billing

I beslutet har deltagit: Knut Billing (m), Lennart Nilsson (s), Lilian Virgin

(s), Owe Hellberg (v), Ulla-Britt Hagström (kd), Sten Andersson (m), Inga

Berggren (m), Anders Ygeman (s), Siw Wittgren-Ahl (s), Sten Lundström (v),

Annelie Enochson (kd), Carl-Erik Skårman (m), Helena Hillar Rosenqvist (mp),

Rigmor Stenmark (c), Carina Adolfsson Elgestam (s), Leif Jakobsson (s) och

Lennart Degerliden (fp).

Reservationer

1. Avslag på förslaget till särskild lag om kommunernas

bostadsförsörjningsansvar (mom. 1-5)

Knut Billing (m), Ulla-Britt Hagström (kd), Sten Andersson (m), Inga Berggren

(m), Annelie Enochson (kd), Carl-Erik Skårman (m), Rigmor Stenmark (c) och

Lennart Degerliden (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med "Vid

upphävandet" och på s. 11 slutar med "motionsyrkanden avstyrks " bort ha

följande lydelse:

Den rådande situationen på bostadsmarknaden är inte acceptabel. Detta

gäller särskilt storstadsregionerna. Enkelt uttryckt är tillgången på

bostäder inte tillräcklig. Särskilt stor är bristen när det gäller

hyresbostäder. Skälen till detta står att finna i bl.a. det faktum att det

saknas incitament för att producera bostäder i den omfattning som skulle

krävas. Att det saknas incitament hänger bl.a. ihop med det rådande

bruksvärdessystemet och de höga skatterna och avgifterna på byggandet.

Skatter och avgifter uppgår, enligt en undersökning av Sveriges

Byggindustrier, till så mycket som ca 60 % av byggkostnaden. Hyrorna

motsvarar helt enkelt inte kostnaderna. Förslaget är ett slag i luften.

Regeringens förslag att i en särskild lag förtydliga det kommunala ansvaret

för bostadsförsörjningen har ingen positiv effekt i detta sammanhang. Det

leder således inte till att det produceras fler bostäder. Däremot kan det

tänkas leda till ökad byråkrati. Härtill kommer att kommunerna redan i dag

har ett lagreglerat ansvar för bostadsförsörjningen. Vid upphävandet av

bostadsförsörjningslagen år 1993 underströks sålunda att lagens avskaffande

inte innebar någon förändring av kommunernas grundläggande ansvar för

bostadsförsörjningen (bet. 1992/93:BoU19). Kommunernas bostadspolitiska

ansvar styrs nu i allt väsentligt av kommunallagen, socialtjänstlagen och

plan- och bygglagen. Förslaget är onödigt.

Att införa en skyldighet för kommunfullmäktige att anta riktlinjer för

bostadsförsörjningen utgör ett nytt exempel på vad regeringens bristande

respekt för den kommunala självstyrelsen kan leda till. Det förhåller sig

givetvis på det viset att det skall råda valfrihet beträffande utformningen

av den kommunala bostadspolitiken. Varje kommun måste ges möjlighet att

anpassa verksamheten till de lokala behoven och förutsättningarna. Förslaget

är klåfingrigt.

Regeringen förslag beträffande skyldigheten att anordna kommunala

bostadsförmedlingar innebär som Lagrådet påpekar att regeringen skulle kunna

ingripa i kommunfullmäktiges beslutanderätt i en konkret fråga rörande

kommunens angelägenheter. Rådet konstaterar att det alltså inte är fråga om

att genom föreskrifter i lag ge landets kommuner vissa uppgifter eller

åligganden.

Lagrådet redovisar härefter att beslut av kommunfullmäktige kan underkastas

viss statlig kontroll med tillämpning av kommunalbesvärsinstitutet, vilket

dock endast anges kunna resultera i att ett beslut upphävs. Rådet

understryker därvid att den statliga kontrollen inte kan ta sig uttryck i

förelägganden för kommunen att besluta på ett visst sätt.

Regeringens argumentation med hänvisning till en förmodad parallell i 12

kap. 6 § plan- och bygglagen underkänner Lagrådet och anför att regeringen i

det fallet företräder ett kommunalt eller regionalt intresse som måste hävdas

gentemot kommunens och enskilda medborgares intressen i motsats till vad som

är fallet beträffande den kommunala bostadsförsörjningen där staten och

kommunen företräder samma intressen.

Lagrådet framhåller vidare att den kommunala självstyrelsens innersta kärna

måste vara att de folkvalda i form av fullmäktige skall kunna dryfta och

besluta i frågor rörande den egna kommunen samt att själva principen skulle

komma att sättas åsido om regeringen - låt vara såsom i detta fall på ett

begränsat område - medgavs rätt att diktera beslutens innehåll. Lagrådet

anser att regeringen bör använda andra medel i sitt samarbete med kommuner i

fråga om bostadsförsörjningen.

Mot denna bakgrund avstyrker Lagrådet regeringens förslag till bestämmelse

i 3 § andra stycket.

I avvikande mening till konstitutionsutskottets yttrande i ärendet anför

minoriteten bl.a. följande.

Utskottet vill erinra om att den kommunala självstyrelsen skall fylla en

grundläggande funktion när den svenska demokratin skall realiseras. Samtidigt

preciseras det inte i lagen hur det skall gå till. Utskottet vill understryka

att detta innebär att ett stort ansvar åligger främst regering och riksdag.

Lagrådet ger i sitt yttrande vägledning i frågan om vad den kommunala

självstyrelsen skall innefatta.

Utskottet ser med stor oro på den tydliga tendensen att regeringen vill

kringskära den kommunala självstyrelsen. I flera fall rör det sig dessutom om

åtgärder mot kommuner med en annan politisk majoritet än regeringens. Den

bristande respekt för andras politiska uppfattningar som detta tyder på gör

enligt utskottets mening de föreslagna inskränkningarna särskilt betänkliga.

I en avvikande mening till utskottets yttrande 1998/99:KU4y till

bostadsutskottet varnades för att en fortsatt utveckling med godtyckliga

statliga ingrepp i den kommunala självstyrelsen kan leda till en situation

där grundlagsregleringen blir tom på innehåll. Denna varning visar sig nu

ytterligt befogad.

Sammanfattningsvis vill utskottet från konstitutionella utgångspunkter

bestämt avråda från att en föreskrift med det av regeringen föreslagna

innehållet införs.

Bostadsutskottet ansluter sig till dessa bedömningar. Regeringens förslag bör

alltså avstyrkas på konstitutionella grunder.

Utskottet vill i sammanhanget även kommentera möjligheten att förelägga

kommuner att gemensamt anordna kommunal bostadsförmedling. Så som förslaget

är utformat kan regeringen, om en kommun har anordnat en kommunal

bostadsförmedling medan en grannkommun inte har gjort det, under

förutsättning att de inte är intresserade av att anordna en gemensam

förmedling, förelägga dem att anordna sådan gemensam kommunal

bostadsförmedling. Det är alltså inte nog med att regeringen skulle kunna

förelägga en kommun att anordna förmedling utan regeringen skulle även kunna

tvinga en kommun som redan har en kommunal bostadsförmedling att tillsammans

med annan kommun anordna en gemensam sådan förmedling. Detta innebär att

regeringen ges möjlighet att tvinga kommuner att mot sin vilja bedriva

samarbete med annan kommun i en fråga som primärt ligger på lokal och inte

regional nivå. Även detta är ett tecken på regeringens klåfingrighet och

bristande respekt för den kommunala självstyrelsen.

Regeringens förslag beträffande köavgifter innebär att konkurrensen inom

bostadsförmedlingssektorn blir snedvriden eftersom bara de kommunala

förmedlingarna föreslås få ta ut köavgifter. Argumentet att de två tjänsterna

- den som erbjuds av den privata respektive den kommunala bostadsförmedlingen

- inte skulle vara utbytbara är inte hållbart. I allt väsentligt bottnar

argumentationen i att den kommunala bostadsförmedlingen anses ingå i

uppgiften att trygga bostadsförsörjningen för kommunens invånare och att

förmedlingsverksamheten är ett av de medel som kommunen kan använda sig av

för att uppfylla sin skyldighet. Däremot kan man inte peka på någon konkret

uppgift inom bostadsförmedlingen - med undantag för förtursförmedling - som

inte kan utföras av den privata förmedlingen. I stället framhåller man att

kommunen även har andra uppgifter än de som följer av att administrera en kö

av bostadssökande till vilka man avser att förmedla bostäder. Med detta

resonemang skulle man beträffande samtliga kommunernas uppgifter kunna bevisa

att de inte är utbytbara mot en privat tjänst. Regeringen tycks tydligen anse

att ingen av de tjänster som utförs av en kommun kan utföras i privat regi.

Det är enligt utskottets mening alldeles uppenbart att den del av kommunens

verksamhet som avser just administration av de aktuella köerna går att

särskilja. Detta torde gälla alldeles oavsett hur kommunen har organiserat

sin verksamhet.

Vidare bygger det förespråkade systemet på att kommunerna med tillämpning

av den s.k. självkostnadsprincipen (se 8 kap. 3 c § kommunallagen) skall få

bestämma avgifterna.

Skall den som står i den kommunala bostadskön vara med och finansiera även

annan verksamhet än den som krävs för administrationen av kön ? I så fall

torde ersättningen inte vara att se som en avgift som utgår som ersättning

för en prestation som den enskilde frivilligt tar i anspråk men som kommunen

är skyldig att tillhandahålla.

I propositionen anförs beträffande de ekonomiska konsekvenserna av

lagförslaget att skyldigheten att anordna bostadsförmedling kan innebära

ökade kostnader för kommunen. Av lagtexten framgår att det är den kommunala

bostadsförmedlingen som, under vissa förutsättningar, får ta ut en avgift för

rätten att stå i kö (köavgift) av den hyressökande. Det torde därför inte

vara möjligt att på den köande övervältra andra kostnader än sådana som avser

just administration av kön. För att detta skall kunna uppfyllas krävs det att

kostnaderna härför kan särskiljas, vilket enligt utskottets mening inte bör

vara svårt. Om man har den uppfattningen går det givetvis även att avskilja

köverksamheten från övrig verksamhet inom den kommunala bostadsförsörjningen.

Och om det går så är denna verksamhet rimligen utbytbar mot en som drivs i

privat regi. Även detta resonemang visar att regeringens ståndpunkt inte är

hållbar.

Regeringen har dock som främsta skäl för att inte ge yrkesmässiga privata

bostadsförmedlare rätt att ta ut köavgift anfört att man vill skydda

bostadssökande mot oseriösa förmedlare. I verkligheten förhåller det sig på

det viset att dessa redan har en marknad att verka på eftersom de tillåts ta

ut förskottsavgifter för anvisning av bostäder. Förskottsavgiften skall

visserligen enligt gällande regler återbetalas om det inte förmedlas någon

lägenhet men den oseriöse förmedlaren har ju möjligheten att smita med de

bostadssökandens avgifter. Däremot leder förslaget helt säkert till att man,

eftersom de kommunala förmedlingarna får bättre förutsättningar till att

verka på förmedlingsmarknaden, försvårar för de seriösa privata förmedlarna.

Utskottet avstyrker mot denna bakgrund och i enlighet med förslagen i

motionerna 2000/01:Bo1 (m) yrkande 1 i motsvarande del, 2000/01:Bo2 (kd)

yrkandena 1 och 3, 2000/01:Bo3 (m) yrkandena 1-3, 2000/01:Bo4 (m),

2000/01:Bo6 (fp) i motsvarande del och 2000/01:Bo7 (c) yrkandena 2-4

regeringens förlag. Motion 2000/01:Bo5 (v) yrkandena 1-3 avstyrks.

Regeringen bör återkomma med ett nytt förslag om köavgifter för samtliga

yrkesmässiga bostadsförmedlare. Detta bör riksdagen i anledning av motionerna

2000/01:Bo1 (m) yrkande 3, 2000/01:Bo3 (m) yrkande 4 och 2000/01:Bo7 (c)

yrkande 5 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1-5 bort ha följande lydelse:

1-5. beträffande avslag på förslaget till särskild lag om kommunernas

bostadsförsörjningsansvar

att riksdagen med bifall till motionerna 2000/01:Bo1 yrkande 1 i motsvarande

del, 2000/01:Bo2 yrkandena 1 och 3, 2000/01:Bo3 yrkandena 1-3,

2000/01:Bo4, 2000/01:Bo6 i motsvarande del och 2000/01:Bo7 yrkandena 2-4

och med anledning av motionerna 2000/01:Bo1 yrkande 3, 2000/01:Bo3

yrkande 4 och 2000/01:Bo7 yrkande 5 samt med avslag på motion

2000/01:Bo5 yrkandena 1-3 dels avslår proposition 2000/01:26 i

motsvarande del, dels som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

2. Ändringar i jordabalken (mom. 6)

Knut Billing (m), Ulla-Britt Hagström (kd), Sten Andersson (m), Inga Berggren

(m), Annelie Enochson (kd), Carl-Erik Skårman (m), Rigmor Stenmark (c) och

Lennart Degerliden (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med "Den

föreslagna" och slutar med "jordabalken tillstyrks" bort ha följande lydelse:

Det förslag till ändringar i hyreslagen som regeringen lägger fram är en

direkt följd av förslaget till bostadsförsörjningslag - ett förslag som

utskottet avvisat. Förslaget avstyrks redan på denna grund. Ändringarna gör

att kommunala bostadsförmedlingar inte skulle omfattas av det i 65 a §

hyreslagen intagna förbudet mot vissa ersättningar. Mot förslaget kan

dessutom invändas att det härigenom skulle skapas en snedvriden

konkurrenssituation där de kommunala förmedlingarna gynnades. Detta är

oacceptabelt. Förslaget bör även av denna anledning, i enlighet med vad som

föreslås i motionerna 2000/01:Bo1 (m) yrkande 1 i motsvarande del,

2000/01:Bo2 (kd) yrkande 2 och 2000/01:Bo6 (fp) i motsvarande del, inte

genomföras varför det avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande ändringar i jordabalken

att riksdagen med bifall till motionerna 2000/01:Bo1 yrkande 1 i motsvarande

del, 2000/01:Bo2 yrkande 2 och 2000/01:Bo6 i motsvarande del avslår

proposition 2000/01:26 i motsvarande del,

3. Anslaget för bidrag till bostadsinvesteringar som främjar ekologisk

hållbarhet (mom. 7)

Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Inga Berggren (m), Carl-Erik Skårman

(m) och Lennart Degerliden (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med "Regeringens

förslag" och på s. 14 slutar med "ekologisk hållbarhet" bort ha följande

lydelse:

Regeringen tror att inrättandet av ett byggkostnadsforum med syfte att

framför allt förmedla kunskaper till byggherrar och att främja

utvecklingsarbete och innovationer skulle få någon påverkan på de faktiska

byggkostnaderna. Utskottet delar inte denna uppfattning. Utskottet har svårt

att tänka sig att detta forum som skulle inrättas av Boverket skulle kunna

lämna några konstruktiva råd som skulle resultera i ett billigare och ett

bättre byggande. Det är givetvis så att ansvaret för dessa frågor till stora

delar ligger på aktörerna på marknaden.

När det gäller att komma tillrätta med byggkostnaderna är det i stället

viktigt att fokusera på det mest betydelsefulla, nämligen skatter och

avgifter. Några sådana initiativ tar dock inte regeringen.

Mot den nu redovisade bakgrunden bör, såsom föreslås i motionerna

2000/01:Bo1 (m) yrkande 1 i motsvarande del, 2000/01:Bo2 (kd) yrkande 4,

2000/01:Bo3 (m) yrkande 7 och 2000/01:Bo6 (fp) i motsvarande del, regeringens

förslag om att inrätta ett byggkostnadsforum avslås. Motionerna 2000/01:Bo2

(kd) yrkande 5 och 2000/01:Bo7 (c) yrkande 6 avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande anslaget för bidrag till bostadsinvesteringar som

främjar ekologisk hållbarhet

att riksdagen med bifall till motionerna 2000/01:Bo1 yrkande 1 i motsvarande

del, 2000/01:Bo2 yrkande 4, 2000/01:Bo3 yrkande 7 och 2000/01:Bo6 i

motsvarande del avslår proposition 2000/01:26 i motsvarande del och

motionerna 2000/01:Bo2 yrkande 5 och 2000/01:Bo7 yrkande 6,

4. Anslaget för bidrag till bostadsinvesteringar som främjar ekologisk

hållbarhet (mom. 7)

Ulla-Britt Hagström (kd), Annelie Enochson (kd) och Rigmor Stenmark (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med "Regeringens

förslag" och på s. 14 slutar med "ekologisk hållbarhet" bort ha följande

lydelse:

Regeringen tror att inrättandet av ett byggkostnadsforum med syfte att

framför allt förmedla kunskaper till byggherrar och att främja

utvecklingsarbete och innovationer skulle få någon påverkan på de faktiska

byggkostnaderna. Utskottet delar inte denna uppfattning. Utskottet har svårt

att tänka sig att detta forum som skulle inrättas av Boverket skulle kunna

lämna några konstruktiva råd som skulle resultera i ett billigare och ett

bättre byggande. När det gäller att komma tillrätta med byggkostnaderna är

det i stället viktigt att fokusera på skatterna och avgifterna. Några sådana

initiativ tar dock inte regeringen.

Nästa stora fråga är konkurrensen inom sektorn. Ansvaret för detta bör

tilldelas Konkurrensverket i samverkan med byggbranschen. Bl.a. måste

transparensen i prissättningen stärkas i hela värdekedjan. Med de tecken på

karteller som byggmaterialbranschen visar antydningar till måste det till

kraftfullare medel än vad ett byggkostnadsforum skulle utrustas med.

Konkurrensverket är därför den naturliga myndigheten för en sådan

genomlysning och bevakning som kan utveckla en mer effektiv och öppen

byggmarknad. Konkurrensverket bör således tilldelas uppgiften att följa upp

konkurrensen inom byggsektorn.

Med det nu anförda tillstyrker utskottet motionerna 2000/01:Bo1 (m) yrkande

1 i motsvarande del, 2000/01:Bo2 (kd) yrkandena 4 och 5, 2000/01:Bo3 (m)

yrkande 7, 2000/01:Bo6 (fp) i motsvarande del samt 2000/01:Bo7 (c) yrkande 6

och avstyrker regeringens förslag. Vad utskottet anfört om Konkurrensverket

bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande anslaget för bidrag till bostadsinvesteringar som

främjar ekologisk hållbarhet

att riksdagen med bifall till motionerna 2000/01:Bo1 yrkande 1 i motsvarande

del, 2000/01:Bo2 yrkandena 4 och 5, 2000/01:Bo3 yrkande 7, 2000/01:Bo6 i

motsvarande del och 2000/01:Bo7 yrkande 6 samt med avslag på proposition

2000/01:26 i motsvarande del ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

5. Fördelning av Eko-bidraget (mom. 8, motiveringen)

Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Inga Berggren (m), Carl-Erik Skårman

(m) och Lennart Degerliden (fp) anser att den del av utskottets yttrande som

på s. 14 börjar med "Utskottet anser" och slutar med "av Eko-bidraget" bort

ha följande lydelse:

Utskottet vill inledningsvis framhålla att det som utmärker de flesta

subventionssystem är att det är svårt att utforma dem så att de får sin

avsedda effekt. Dessutom påverkas priserna och konkurrensen på den marknad

där subventionerna sätts in. Det är väl känt att ett statligt stöd riskerar

att snedvrida konkurrensen och leda till minskad priskänslighet vilket i sig

leder till ökade kostnader för de åtgärder som det är avsett att

subventionera. Regeringens förslag till s.k. Eko-bidrag avvisas därför

bestämt.

Eftersom bidragsgivningen således är felaktig anser utskottet att det inte

finns anledning ta ställning i någon av de av motionärerna aktualiserade

frågorna vilka inte har någon inverkan på det förslag angående

byggkostnadsforum som regeringen har lagt. Motion 2000/01:Bo5 (v) om

fördelning av Eko-bidraget avstyrks.

6. Fördelning av Eko-bidraget (mom. 8, motiveringen)

Ulla-Britt Hagström (kd) och Annelie Enochson (kd) anser att den del av

utskottets yttrande som på s. 14 börjar med "Utskottet anser" och slutar med

"av Eko-bidraget" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill inledningsvis framhålla att det som utmärker de flesta

subventionssystem är att det är svårt att utforma dem så att de får sin

avsedda effekt. Dessutom påverkas priserna och konkurrensen på den marknad

där subventionerna sätts in. Det är väl känt att ett statligt stöd riskerar

att snedvrida konkurrensen och leda till minskad priskänslighet vilket i sig

leder till ökade kostnader för de åtgärder som det är avsett att

subventionera. Regeringens förslag till s.k. Eko-bidrag avvisas därför.

Utskottet är dock positivt till investeringsbidrag för utsatta grupper under

begränsad tid, t. ex. bidrag till studentbostäder.

Beträffande de nu av regeringen redovisade principerna för fördelningen av

bidraget vill utskottet, i anslutning till de i motionen aktualiserade

frågorna, framhålla att inriktningen på bidragsgivningen definitivt inte bör

vara att, som regeringen föreslår, ge bidrag till stora projekt. Utskottet

anser således att det av regeringen förespråkade systemet, där bidrag främst

skall ges till större nybyggnadsprojekt, i grunden är felaktigt.

Eftersom bidragsgivningen i grunden är felaktig anser utskottet att det

inte finns anledning att nu ta ställning i någon av de av motionärerna

aktualiserade frågorna. Motion 2000/01:Bo5 (v) om fördelning av Eko-bidraget

avstyrks.

7. Bostadsanvisningslag (mom. 9, motiveringen)

Knut Billing (m), Ulla-Britt Hagström (kd), Sten Andersson (m), Inga Berggren

(m), Annelie Enochson (kd), Carl-Erik Skårman (m), Rigmor Stenmark (c) och

Lennart Degerliden (fp) anser att den del av utskottets yttrande som på s.

15 börjar med "Det är" och på s. 16 slutar med "om bostadsanvisnings-lag"

bort ha följande lydelse:

Vid avskaffandet av lagen (1987:1274) om kommunal bostadsanvisningsrätt år

1993 ansåg utskottet att de kommunala insatserna bör vägledas av de lokala

behoven och förutsättningarna i stället för av ett centralt regelsystem. En

av utskottet då förordad utgångspunkt för den statliga regleringen av

kommunernas ansvar för boendefrågorna angavs vara att kommunerna självmant

vidtar de åtgärder som behövs för att kommuninvånarna skall få godtagbara

bostäder. Utskottet har samma uppfattning i dag och vill understryka

betydelsen av kommunalt självstyrelse samt avvisar bestämt alla förslag om

återinförande av en bostadsanvisningslag.

V-motionerna 2000/01:Bo5 yrkande 4 och 2000/01:Bo405 yrkande 5 om

bostadsanvisningslag avstyrks.

8. Rätten till bostad (mom. 10)

Owe Hellberg (v) och Sten Lundström (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med "Allbo-

kommittén har" och slutar med "till bostad" bort ha följande lydelse:

Enligt den kartläggning av hemlösheten i Sverige som gjorts inom ramen för

en ESO-rapport (Ds 1999:46), har hemlösheten i Sverige trots all

uppmärksamhet bitit sig fast på en hög nivå. De hemlösa är ungefär lika många

nu som år 1993, och även andelen uteliggare är oförändrad. I rapporten

redovisas att tre av fyra hemlösa har missbruksproblem. Såväl hemlösa

missbrukare som hemlösa med psykiska funktionshinder har relativt sett blivit

flera under 1990-talet. Samtidigt tycks andelen kvinnor ha blivit större.

Samhället har inte, trots höga socialpolitiska ambitioner, lyckats förhindra

att de hemlösa fortfarande utgör en stor grupp.

Välgörenhetsorganisationerna ordnar soppkök och härbärgen. Det är i och för

sig mycket vällovliga initiativ som underlättar för de människor som hamnat

utanför bostadsmarknaden. Staten har också tagit ett ansvar och avsatt

projektmedel för de kommuner som aktivt arbetar med gruppen hemlösa för att

säkerställa ett boende, men detta är inte tillräckligt. Visserligen står det

i regeringsformen att "Det skall åligga det allmänna att trygga rätten till

arbete, bostad, utbildning och en god levnadsmiljö", men i socialtjänstlagen

är det bara eventuellt boende som kan intolkas. Vad man har rätt till är

ekonomiskt bistånd till hyreskostnad.

Enligt utskottets mening är det ingen enkel uppgift att säkra rätten till

bostad för alla. En sådan rättighet kan t.ex. komma i konflikt med andra

personers rätt till en lugn boendemiljö. Utskottet anser dock att man måste

försöka hitta en långsiktig lösning på hur samhället skall kunna uppfylla

regeringsformens intentioner. Då räcker det inte med projektverksamhet för

att lindra och lösa akuta problem. Regeringen har också tillsatt en

boendesocial beredning som nu följs upp av Allbo-kommittén. Kommittén skall

följa utvecklingen på det boendesociala området och föreslå åtgärder för att

stödja särskilt utsatta grupper. I direktiven (dir. 1999:110) hänvisas det

till att kommunerna ansvarar för bostadsförsörjningen på lokal nivå och att

både socialtjänsten och bostadsföretagen har viktiga roller för att stödja

och hjälpa människor som vräks eller riskerar att vräkas. Direktiven lämnar

inte något uppdrag att utreda eller föreslå lagändringar för att trygga

individens rätt till bostad. En sådan lagändring skulle kunna vara att

förstärka socialtjänstlagen.

Bostadsutskottet kommer att med stor uppmärksamhet ta del av Allbo-

kommitténs förslag men anser att en ny utredning redan nu bör tillsättas för

att utreda och föreslå lagändringar för att trygga individens rätt till

bostad. Detta bör riksdagen som sin mening med anledning av v-motionerna

2000/01:So356 yrkande 10, 2000/01:Bo405 yrkande 3 och 2000/01:Bo236 (s) ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande rätten till bostad

att riksdagen med anledning av motionerna 2000/01:Bo236, 2000/01:Bo405

yrkande 3 och 2000/01:So356 yrkande 10 ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

9. Boendeplaneringsprogram (mom. 12, motiveringen)

Knut Billing (m), Ulla-Britt Hagström (kd), Sten Andersson (m), Inga Berggren

(m), Annelie Enochson (kd), Carl-Erik Skårman (m), Rigmor Stenmark (c) och

Lennart Degerliden (fp) anser att den del av utskottets yttrande som på s.

17 börjar med "Mot bakgrund" och slutar med "om boendeplaneringsprogram" bort

ha följande lydelse:

Vid avskaffandet av 1947 års bostadsförsörjningslag år 1993 ansåg utskottet

att de kommunala insatserna bör vägledas av de lokala behoven och

förutsättningarna i stället för av ett centralt regelsystem. En av utskottet

då förordad utgångspunkt för den statliga regleringen av kommunernas ansvar

för boendefrågorna angavs vara att kommunerna självmant vidtar de åtgärder

som behövs för att kommuninvånarna skall få godtagbara bostäder. Utskottet

har samma uppfattning i dag och vill understryka betydelsen av kommunalt

självstyrelse samt avvisar bestämt alla förslag om införande av obligatoriska

boendeplaneringsprogram.

V-motionerna 2000/01:Bo207 yrkandena 1 och 2 och 2000/01:Bo405 yrkande 7 om

boendeplaneringsprogram avstyrks.

10. Registrering hos Fastighetsmäklarnämnden (mom. 13)

Owe Hellberg (v) och Sten Lundström (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med

"Boendesociala beredningen" och slutar med "hos Fastighetsmäklarnämnden" bort

ha följande lydelse:

Mäklare som enbart förmedlar hyresrätter är undantagna från

fastighetsmäklarlagens tillämpning. Erfarenheterna av sådana förmedlares

verksamhet motiverar inte detta undantag. Flera av dem har visat sig vara

oseriösa. I dag får en bostadssökande betala ett högt pris för en genomförd

förmedling, upp till 2 000 kr. Avgiften tas ut i förskott. Det innebär att en

bostadssökande tvingas ligga ute med åtskilliga tusenlappar om han eller hon

genom att anlita flera förmedlare söker öka sina chanser att få tag i en

lägenhet. En del av förmedlingsföretagen tar in förskottsbeloppen och

avslutar sedan sin verksamhet, genom konkurs eller på annat sätt, utan

möjligheter för de bostadssökande att återfå förskottsbeloppen.

Boverkets enkätundersökningar visar att bostadsbristen kommer att öka, både

vad gäller antalet orter och i styrka. De oseriösa förmedlingsföretagens

antal förväntas öka i takt med att bostadsbristen förvärras. Detta har

påvisats av Boendesociala beredningen i delbetänkandet Oseriösa

bostadsförmedlare (SOU 1999:71).

Villkoren för yrkesmässig bostadsförmedling bör som princip regleras på

samma sätt oavsett om verksamheten avser egnahem, bostadsrätter eller

hyresrätter. Fastighetsmäklarlagen bör därför ses över i syfte att ta bort

undantaget för mäklare som endast förmedlar hyresrätter. I vart fall bör

Fastighetsmäklarnämnden utöva tillsyn också över sådana förmedlare. Det bör

dessutom bli ett obligatorium att dessa förmedlare skall registreras hos

nämnden. Enligt utskottets mening bör riksdagen med anledning av motion

2000/01:Bo407 (v) yrkande 1 som sin mening ge regeringen till känna vad

utskottet anfört.

dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:

13. beträffande registrering hos Fastighetsmäklarnämnden

att riksdagen med anledning av motion 2000/01:Bo407 yrkande 1 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilda yttranden

1. Kommunal bostadsförmedling

Owe Hellberg (v) och Sten Lundström (v) anför:

Vi delar regeringens uppfattning om att det måste ställas krav på att

kommunala bostadsförmedlingar inrättas.

En vägledande princip inom respektive kommun måste vara att den enskilde

invånaren lätt och överskådligt skall kunna få information om kommunens

bostadsbestånd och att rättvisa köregler skall ersätta dagens situation där

kontakter och en tjock plånbok styr möjligheterna att få en bostad Det sagda

gör sig gällande på alla orter, även de där tillgången på bostäder är god.

Det naturliga hade därför enligt vår uppfattning varit att göra det

obligatoriskt för kommunerna att ha en kommunal bostadsförmedling. Vi har

dock tills vidare kunnat acceptera regeringens förslag.

Det finns anledning att närmare följa den kommande utvecklingen och studera

den nya lagens verkningar. I den mån det nu föreslagna systemet för kommunala

bostadsförmedlingar inte skulle få de önskade effekterna eller om förändrade

förhållanden inom bostadssektorn skulle visa att det mer allmänt skulle

behövas kommunala bostadsförmedlingar avser Vänsterpartiet att på nytt ta

initiativ i dessa frågor.

2. Bidraget till bostadsinvesteringar som främjar ekologisk hållbarhet

Owe Hellberg (v) och Sten Lundström (v) anför:

Beträffande det s.k. Eko-bidraget vill vi framhålla att de av regeringen nu

redovisade principerna gäller en bidragsgivning som skall utvärderas efter

tre år. Det är således en tillfällig ordning för dessa bidrag. Vi kan mot den

bakgrunden acceptera att bidragsgivningen inledningsvis innehåller delar som

vi är tveksamma till. Det finns därför skäl att närmare följa den kommande

bidragsgivningen. Vi vill dock redan nu framhålla följande.

För det första är Vänsterpartiet principiellt motståndare till en ordning

där regeringen är den instans som beslutar om bidragen i det enskilda fallet.

Det är av flera skäl olämpligt. För att garantera att ansökningar om bidrag

erhåller en rättvis och lika behandling som inte påverkas av t.ex.

ovidkommande politiska hänsyn, är det väsentligt att beslutsfattaren inte kan

misstänkas ha skäl för att ta sådana hänsyn. Ur den aspekten är ett system

med beslut av länsstyrelsen som sedan kan överklagas till Boverket, dvs. den

ordning som gäller för bl.a. bidraget till studentbostäder, att föredra.

För det andra anser Vänsterpartiet det givetvis vara väsentligt att bidrag

fördelas efter klara riktlinjer. Även detta syftar till att behandlingen av

bidragsansökningarna skall vara rättvis och lika. Men det har också ett annat

syfte. Det är att bidraget skall gå till det ändamål som det är avsett för.

Vi förutsätter därför att reglerna för det aktuella bidraget preciseras på

ett sätt som gör att endast åtgärder som verkligen är ekologiska åtgärder

erhåller bidrag.

3. Eko-bidraget

Rigmor Stenmark (c) anför:

Vi är positiva till bidragsgivning för ekologiska åtgärder. Inriktningen bör

dock modifieras.

För det första bör inte den ämnade upplåtelseformen ha någon betydelse. Den

föreslagna inriktningen mot projekt med stor andel hyresrätter är således

inte lämplig. En sådan inriktning motverkar en frihet i upplåtelseformer.

För det andra bör bidragen inte inriktas mot större projekt. Det är nog så

viktigt att små projekt stimuleras. Även detta gynnar valfriheten och torde

leda till att flera ekologiska lösningar utvecklas.

4. Registrering hos Fastighetsmäklarnämnden

Rigmor Stenmark (c) anför:

Med den överhettade bostadssituation som nu råder i vissa områden i Sverige

är det risk för att ett stort antal oseriösa bostadsmäklare härjar på

marknaden på konsumenternas bekostnad.

Det måste därför ställas utbildningskrav på alla mäklare oavsett vilken

boendeform som de arbetar med. Vi anser mot denna bakgrund att det är av stor

vikt att regeringen skyndsamt bereder Boendesociala beredningens

delbetänkande Oseriösa bostadsförmedlare (SOU:1999:71).

Vi förutsätter därför att regeringen snarast återkommer med ett förslag till

reglering.

Propositionens förslag till lag om kommunernas bostadsförsörjningsansvar

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Varje kommun skall planera bostadsförsörjningen i syfte att skapa

förutsättningar för alla i kommunen att leva i goda bostäder och för att

främja att ändamålsenliga åtgärder för bostadsförsörjningen förbereds och

genomförs.

Vid planeringen av bostadsförsörjningen skall kommunen, om det behövs,

samråda med andra kommuner som berörs av planeringen.

Riktlinjer för bostadsförsörjningen skall antas av kommunfullmäktige.

2 § Länsstyrelsen skall lämna kommunerna i länet råd, information och

underlag för deras planering av bostadsförsörjningen.

3 § Om det behövs för att främja bostadsförsörjningen skall en kommun anordna

bostadsförmedling. Om två eller flera kommuner behöver gemensam

bostadsförmedling, skall dessa kommuner anordna sådan bostadsförmedling.

Regeringen får förelägga en kommun att anordna kommunal bostadsförmedling

enligt första stycket.

4 § En kommunal bostadsförmedling som förmedlar lägenheter i turordning efter

kötid får, utöver sådan förmedlingsersättning som får tas ut vid yrkesmässig

bostadsförmedling enligt 12 kap. 65 a § jordabalken, ta ut en avgift för

rätten att stå i kö (köavgift) av den hyressökande. Kravet på förmedling

efter kötid skall inte hindra att ett begränsat antal lägenheter som är

tillgängliga för kön fördelas enligt ett förturssystem.

Köavgiften får tas ut för högst ett år i taget. Kommunen får bestämma

avgiften och grunderna för hur den skall tas ut.

5 § En kommun skall lämna regeringen de uppgifter om kommunens

bostadsförsörjningsplanering som regeringen begär.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

Propositionens förslag till lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrivs att 12 kap. 35 och 65 a §§ jordabalken[1] skall ha

följande lydelse.

--------------------------------------------------------------

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

--------------------------------------------------------------

12 kap.

35 §[2]

Hyresgästen får överlåta hyresrätten till sin bostadslägenhet för att genom

byte få en annan bostad, om hyresnämnden lämnar tillstånd till överlåtelsen.

Tillstånd skall lämnas, om hyresgästen har beaktansvärda skäl för bytet och

detta kan äga rum utan påtaglig olägenhet för hyresvärden samt inte heller

andra särskilda skäl talar emot bytet. Tillståndet kan förenas med villkor.

Första stycket gäller inte, om

1. lägenheten hyrs i andra hand,

2. lägenheten utgör en del av upplåtarens bostad,

3. lägenheten är belägen i ett enfamiljshus som inte är avsett att hyras ut

varaktigt eller i ett tvåfamiljshus,

4. lägenheten har upplåtits av någon som innehade den med bostadsrätt och

lägenheten alltjämt innehas med sådan rätt, eller

5. hyresavtalet avser ett möblerat rum eller en lägenhet för fritidsändamål

och hyresförhållandet inte har varat längre än nio månader i följd.

--------------------------------------------------------------

Medverkar en kommun till Medverkar en kommun till

att hyresgästen får en annan att hyresgästen får en annan

bostad genom att anvisa bostad genom att förmedla

eller förmedla denna, får denna, får kommunen ansöka

kommunen ansöka hos hos hyresnämnden om

hyresnämnden om tillstånd tillstånd som avses i första

som avses i första stycket. stycket.

Detta gäller även

kommunalförbund som har hand

om bostadsförmedling som är

gemensam för två eller flera

kommuner.

--------------------------------------------------------------

65 a §[3]

--------------------------------------------------------------

Ingen får ta emot, träffa Ingen får ta emot, träffa

avtal om eller begära avtal om eller begära

ersättning av hyressökande ersättning av hyressökande

för anvisning av för förmedling av

bostadslägenhet för annat bostadslägenhet för annat

ändamål än fritidsändamål. ändamål än fritidsändamål.

Sådan ersättning får dock Sådan ersättning får dock

utgå vid yrkesmässig utgå vid yrkesmässig

bostadsförmedling enligt bostadsförmedling enligt

grunder som föreskrivs av grunder som föreskrivs av

regeringen eller den regeringen eller den

myndighet som regeringen myndighet som regeringen

bestämmer. bestämmer.

I fråga om köavgift vid

kommunal bostadsförmedling

gäller särskilda

bestämmelser i lagen

(2000:000) om kommunernas

bostadsförsörjningsansvar.

--------------------------------------------------------------

Den som uppsåtligen bryter mot första stycket döms till böter eller fängelse

i högst sex månader. Är brottet grovt, döms till fängelse i högst två år.

Den som har uppburit otillåten ersättning är skyldig att betala tillbaka den.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

**FOOTNOTES**

[1]: Balken omtryckt 1971:1209, 12 kap. omtryckt 1984:694.

[2]: Senaste lydelse 1993:400.

[3]: Senaste lydelse 1993:407.

Konstitutionsutskottets yttrande

2000/01:KU6y

Skyldighet för kommunerna att anordna bostadsförmedling

2000/01:BoU2

Bilaga 3

Till bostadsutskottet

Bostadsutskottet har den 26 oktober 2000 beslutat bereda

konstitutionsutskottet tillfälle att yttra sig över proposition 2000/01:26

Bostadsförsörjningsfrågor m.m. jämte de motioner som kunde komma att väckas

med anledning av propositionen.

Konstitutionsutskottet begränsar sitt yttrande till frågan om förslagets

förhållande till den kommunala självstyrelsen.

Utskottet

Propositionen

Förslag

Regeringen föreslår att en lag om kommunernas bostadsförsörjningsansvar

införs. Den föreslagna lagen innehåller bl.a. en bestämmelse att varje kommun

skall vara skyldig att planera bostadsförsörjningen i syfte att skapa

förutsättningar för alla i kommunen att leva i goda bostäder och för att

främja att ändamålsenliga åtgärder för bostadsförsörjningen förbereds och

genomförs. Kommunfullmäktige skall enligt förslaget anta riktlinjer för

bostadsförsörjningen.

Enligt lagförslaget skall vidare en kommun, om det behövs, vara skyldig att

anordna bostadsförmedling, och regeringen skall få förelägga en kommun att

anordna kommunal bostadsförmedling (3 §).

Länsstyrelsen skall enligt lagförslaget lämna kommunerna i länet råd,

information och underlag för deras planering. Kommunerna skall lämna

regeringen de uppgifter om sin bostadsförsörjningsplanering som regeringen

begär.

Anförda skäl

Regeringen erinrar i propositionen om att ansvaret för bostadsförsörjningen

och bostadspolitiken på lokal nivå i första hand är en kommunal angelägenhet

som det enligt bestämmelserna om kommunal självstyrelse i princip ankommer på

kommunerna själva att besluta om.

Regeringen erinrar vidare om att det redan enligt gällande rätt finns

möjligheter för regeringen att förelägga en kommun att fatta beslut av visst

innehåll. Om det behövs för att tillgodose ett riksintresse enligt 3 eller

4 kap. miljöbalken eller om regleringen av sådana frågor om användningen av

mark- och vattenområden som angår fler kommuner inte har samordnats på ett

lämpligt sätt, får regeringen enligt 12 kap. 6 § plan- och bygglagen

(1987:10) förelägga en kommun att inom viss tid anta, ändra eller upphäva en

detaljplan eller områdesbestämmelser (s.k. planföreläggande). Ett

planföreläggande kan alltså användas för att tillgodose både ett riksintresse

och ett intresse som berör flera kommuner.

Regeringen anför att förhållandena kan vara sådana att det är nödvändigt

att se bostadsförsörjningsfrågan i ett vidare perspektiv än den enskilda

kommunens. Som exempel kan nämnas förhållandena i storstadsområdena, där en

stor inflyttning innebär att en redan besvärlig situation på bostadsmarknaden

förvärras. Saken blir därmed inte bara en rent lokal angelägenhet utan får

enligt regeringen i högsta grad betydelse även för andra kommuner och för den

berörda regionen.

Om en enskild kommun underlåter att ta det viktiga sociala ansvaret för

bostadsförsörjning inom sitt område måste det enligt regeringen - för att

regelsystemet skall bli meningsfullt - finnas en yttersta möjlighet för

staten att ingripa i syfte att komma till rätta med problemet med beaktande

av de skilda allmänna intressen som gör sig gällande. Förhållandena på

bostadsförsörjningens område skiljer sig härvidlag enligt regeringen inte i

något avgörande avseende från vad som gäller på t.ex. det närliggande plan-

och byggområdet, där för övrigt statens möjligheter att ingripa i det

enskilda fallet är mer långtgående än vad som nu föreslås.

Regeringen påpekar vidare att den föreslagna bestämmelsen hade sin

motsvarighet i den tidigare bostadsförsörjningslagen, där det föreskrevs en

möjlighet för regeringen att förelägga en kommun att anordna avgiftsfri

bostadsförmedling om det behövdes för att främja bostadsförsörjningen. Den

bestämmelsen fick sin utformning år 1975, då lagen sågs över och anpassades

till regeringsformens regler för normgivningsmakten. Möjligheten för

regeringen att förelägga en kommun att anordna bostadsförmedling gällde fram

till den 1 juli 1993, då bostadsförsörjningslagen upphävdes. Riksdagen har

alltså redan tidigare haft att ta ställning till om en bestämmelse som den nu

föreslagna är förenlig med regeringsformen och kan vara motiverad med hänsyn

till behovet av att kunna tillgodose andra än rent kommunala intressen. Inte

heller framfördes det enligt regeringen någon kritik från konstitutionell

utgångspunkt mot bestämmelsen under den tid den var i kraft.

Regeringen anser sammanfattningsvis att det inte finns några hinder mot att

införa en möjlighet att, som en yttersta utväg, förelägga en kommun att ta

sitt lagenliga ansvar för bostadsförsörjningen genom att anordna

bostadsförmedling.

Motioner

Förslag

Propositionen har föranlett en partimotion från Moderata samlingspartiet,

kommittémotioner från Vänsterpartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet och

Folkpartiet liberalerna samt två enskilda motioner (m).

I motion 2000/01:Bo3 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkas avslag dels på

lagförslaget i dess helhet, dels på förslagen om kommunala

bostadsförsörjningsplaner och om möjlighet för regeringen att förelägga viss

kommun att anordna bostadsförmedling. I motion 2000/01:Bo2 av Ulla-Britt

Hagström m.fl. (kd) yrkas också dels avslag på lagförslaget, dels på

förslaget att en kommun skall vara skyldig att anordna bostadsförmedling om

det behövs för att främja bostadsförsörjningen. I motion 2000/01:Bo7 av

Rigmor Stenmark m.fl. (c) yrkas avslag på förslagen att reglera det kommunala

bostadsförsörjningsansvaret i en särskild lag, om att en kommun skall vara

skyldig att göra en särskild planering för bostadsförsörjningen och om att en

kommun skall vara skyldig att anordna bostadsförmedling. I motion 2000/01:Bo6

av Yvonne Ångström och Helena Bargholtz (fp) yrkas avslag på propositionen.

I motion 2000/01:Bo5 av Owe Hellberg m.fl. (v) föreslås att riksdagen ger

regeringen till känna att det skall vara obligatoriskt för kommunerna att

anordna bostadsförmedlingar men med generösa möjligheter till dispens.

I motionerna framförs även en del andra yrkanden, som inte behöver

redovisas här. Inte heller redovisas de enskilda motionerna (m) som i sak

inte gäller andra frågor än de som behandlas i partimotionen.

Anförda skäl

I Moderata samlingspartiets partimotion pekas på att kommunal självstyrelse

uttryckligen skall fylla en grundläggande funktion när den svenska demokratin

skall realiseras, samtidigt som det inte i lagen preciseras hur detta skall

gå till. Motionärerna framhåller att detta innebär att ett stort ansvar

åligger främst regering och riksdag och att Lagrådet i sitt yttrande ger

vägledning i frågan om vad den kommunala självstyrelsen skall innefatta.

Motionärerna ser med stor oro på den enligt dem tydliga tendensen att

regeringen vill kringskära den kommunala självstyrelsen. I flera fall rör det

sig dessutom om aktioner riktade mot kommuner med annan politisk majoritet än

regeringens, vilket gör de aktuella inskränkningarna extra allvarliga och

klandervärda.

Politiska församlingar på lokal nivå utövar enligt motionärerna demokrati i

dess bästa form i och med att besluten tas så nära folket som möjligt. Den

stora fördelen är att de lokala beslutsfattarna har en närmare relation till

sina väljare, kan möta dem och uppmärksamma deras önskemål. Med denna kunskap

kan lösningar skapas som passar den egna kommunen bäst. Den kommunala

självstyrelsen är därmed något som skall värnas och stärkas.

Motionärerna hänvisar till och delar Lagrådets uppfattning att det är en

grundlagstridig inskränkning i den kommunala självstyrelsen att införa en

möjlighet att låta regeringen förelägga en viss kommun att anordna

bostadsförmedlingar.

I fråga om regeringens hänvisning till den tidigare

bostadsförsörjningslagens bestämmelser anför motionärerna att den lagen

tillkom 1947 med anledning av efterkrigstidens enorma bostadsbrist och behov

av att få i gång och styra bostadsbyggandet. Att lagen tidigare gällt med

samma lydelse anser motionärerna inte vara ett godtagbart skäl, eftersom ett

samhälle och dess behov av regler förändras och utvecklas med tiden.

Kristdemokraterna anför i sin motion att det skulle innebära en

tillbakagång och ett inkräktande på den kommunala självstyrelsen att stifta

en lag om kommunernas bostadsförsörjningsansvar. För Kristdemokraterna gäller

subsidiaritetsprincipen, som innebär att besluten skall fattas så nära

medborgarna som möjligt. Att tvinga kommuner att inrätta bostadsförmedlingar

urholkar inte bara det kommunala självstyret utan försvagar också den lokala

demokratin.

I motionen från Centerpartiet anförs att förslaget att regeringen skall

kunna förelägga en kommun att anordna bostadsförmedling innebär ett klart

brott mot det kommunala självstyret, och motionärerna hänvisar till Lagrådets

avstyrkande på denna punkt.

Motionärerna från Folkpartiet liberalerna anser att propositionen andas ett

visst förakt för det kommunala självstyret och den lokala demokratin. De

framhåller att förhållandena i kommunerna är mycket olika och att det måste

avgöras lokalt om det finns behov av att inrätta kommunal bostadsförmedling.

Motionärerna instämmer i Lagrådets kritik av förslagets förhållande till den

kommunala självstyrelsen.

Även i Vänsterpartiets motion framförs kritik. Kritiken gäller att regeringen

inte löst konflikten med synpunkten att förslaget om rätt för regeringen att

förelägga en kommun att inrätta bostadsförmedling utgör ett ingrepp i den

kommunala självstyrelsen. Motionärerna anser att det vore bättre att

undanröja tvivlen i frågan genom att föreskriva obligatoriska kommunala

bostadsförmedlingar. En generell lagstiftning skulle undanröja alla tvivel om

vad som gäller.

Bakgrund

Gällande bestämmelser m.m.

Enligt 1 kap. 1 § regeringsformen förverkligas den svenska folkstyrelsen

bl.a. genom kommunal självstyrelse. I 1 kap. 7 § regeringsformen finns

föreskrifter om beslutanderätt i kommunala församlingar samt om kommunal

beskattningsrätt.

Någon reglering av vilka uppgifter som kommunerna har finns inte i

regeringsformen. Däremot anges i 8 kap. 5 § att grunderna för kommunernas

organisation och verksamhetsformer och för den kommunala beskattningen liksom

kommunernas befogenheter i övrigt och deras åligganden skall bestämmas i lag,

dvs. av riksdagen. Utan hinder av 5 § har riksdagen dock enligt 7 § i samma

kapitel möjlighet att bemyndiga regeringen att genom förordning meddela

föreskrifter i vissa ämnen.

Närmare bestämmelser om kommunernas befogenheter finns i kommunallagen

(1991:900). I tidigare gällande kommunallag var kommunernas kompetens endast

bestämd på det sättet att kommunerna själva skulle vårda sina angelägenheter.

Kommuner och landsting får enligt 2 kap. 1 § kommunallagen själva ha hand

om sådana angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till

kommunens eller landstingets område eller deras medlemmar och som inte skall

handhas enbart av staten, en annan kommun, ett annat landsting eller någon

annan.

I kommunallagen finns också bestämmelser om laglighetsprövning som innebär

att varje medlem av en kommun eller ett landsting har rätt att få lagligheten

av kommunens eller landstingets beslut prövad genom att överklaga dem hos

länsrätten. Laglighetsprövningen motsvarar det tidigare

kommunalbesvärsinstitutet.

Kommunernas ansvar för bostadsförsörjningen på lokal nivå baseras i allt

väsentligt på kommunallagen och socialtjänstlagen (1980:620).

Motivuttalanden om den kommunala självstyrelsen

I förarbetena till 1974 års regeringsform (prop. 1973:90 s. 190 f.) uttalas

följande om den kommunala självstyrelsen och den därmed förenade

beskattningsrätten.

I vårt land präglas förhållandet mellan kommunerna och statsmakterna och

därmed den kommunala självstyrelsen av en helhetssyn. Generellt sett gäller

sålunda att staten och kommunerna samverkar på skilda områden och i olika

former för att uppnå gemensamma samhälleliga mål. Utgår man från detta

synsätt, är det varken lämpligt eller möjligt att en gång för alla dra

orubbliga och preciserade gränser i grundlag kring en kommunal

självstyrelsesektor. Arbets- och befogenhetsfördelningen mellan stat och

kommun måste i stället i ganska vid omfattning kunna ändras i takt med

samhällsutvecklingen.

Vid en grundlagsreglering av hithörande frågor måste beaktas att den

kommunala självstyrelsen är föremål för överväganden inom olika statliga

utredningar. Utredningsuppdragen berör flera för kommunerna betydelsefulla

angelägenheter. - - -

Vad jag hittills har framhållit talar visserligen för att man iakttar

återhållsamhet när det gäller att i grundlag ange den kommunala

självstyrelsen. Det hindrar enligt min mening emellertid inte att RF ger

tydligt uttryck för vissa fundamentala drag i fråga om kommunernas ställning

i styrelseskicket.

Genom lagstiftningen har som nämnts kommunerna fått betydelsefulla

åligganden. Dessa uppgifter ger många gånger stor handlingsfrihet åt

kommunerna. Av grundläggande betydelse för kommunernas kompetens är

emellertid att de utöver sina särskilda åligganden har en fri sektor inom

vilken de kan ombesörja egna angelägenheter. Inom detta område finns alltså

utrymme för en kommunal initiativrätt. Denna initiativrätt kan sägas bilda en

kärna i den kommunala självbestämmanderätten som bör komma till klart uttryck

i RF. Jag föreslår därför att det redan i RF:s inledande paragraf tas in en

bestämmelse med innehåll att den svenska folkstyrelsen förverkligas förutom

genom ett representativt och parlamentariskt statsskick också genom kommunal

självstyrelse. Det senare uttrycket är visserligen obestämt, men det kan

likväl anses belysande när det gäller att ge uttryck åt principen om en

självständig och inom vissa ramar fri bestämmanderätt för kommunerna.

Den kommunala initiativrätten är starkt förbunden med den kommunala

beskattningsrätten. En ändamålsenlig avvägning mellan olika kommunala ändamål

och åtgärder förutsätter en kombination av politiskt och ekonomiskt ansvar.

Liksom beredningen [GLB] anser jag att principen om rätt för kommunerna att

utkräva skatt för att täcka medelsbehovet skall förankras i grundlag. Jag

förordar emellertid att principen kommer till uttryck redan i 1 kap. RF om

statsskickets grunder (5 §). De grunder efter vilka kommunalskatt får tagas

ut skall naturligtvis bestämmas i lag. En bestämmelse om detta är i

departementsförslaget upptagen i 8 kap. 5 § RF.

Den närmare ansvarsfördelningen mellan stat och kommun bör mot bakgrund av

vad jag nyss har sagt inte anges i grundlag. Däremot delar jag beredningens

uppfattning att RF bör anvisa på vilket sätt kommunernas uppgiftsområde skall

avgränsas. I princip bör också här ställas kravet att lagformen skall

anlitas. Genom kravet på riksdagens medverkan skapas en garanti för att

frågorna om de kommunala arbetsuppgifterna blir föremål för den allmänna

debatt och därav följande genomlysning som deras vikt fordrar. Jag föreslår

en bestämmelse i ämnet i 8 kap. 5 § RF. Genom att välja formuleringen att

kommunernas befogenhet och åligganden skall anges i lag har jag velat tydligt

markera att kommunerna också i fortsättningen skall ha sig tilldelade ett

område där de själva mera fritt bedömer vilken verksamhet som skall bedrivas.

Det förhållandet att statsmakterna i särskilda författningar har ålagt

kommunerna att sörja för betydande samhällsuppgifter, vilka alltså blir

obligatoriska för kommunerna, sätter sin särskilda prägel på svensk

förvaltning. Den omfattande kommunalisering av förvaltningen som har ägt rum

bör stadfästas i grundlag. I 1 kap. 6 § RF föreslår jag i likhet med

beredningen en bestämmelse som anger att det för den offentliga förvaltningen

finns förutom statliga också kommunala förvaltningsmyndigheter. I 11 kap. RF,

som handlar om rättskipning och förvaltning, bör emellertid därutöver enligt

min mening tas in ett i förhållande till beredningens förslag nytt stadgande

som direkt utsäger att förvaltningsuppgift kan anförtros åt kommun.

I förarbetena till kommunallagen (prop. 1990/91:117 s. 23) uttalas att

bestämmelsen om självstyrelse i grunden handlar om en princip för relationen

mellan staten och den kommunala nivån och att denna princip gäller för all

kommunal verksamhet. Vidare framhålls att den kommunala självstyrelsen aldrig

kan vara total. Graden av självstyrelse avgörs - heter det - ytterst av

formerna för samverkan mellan staten och den kommunala sektorn.

Utredningsbetänkanden

Den kommunala självstyrelsens grundlagsskydd

Regeringen beslutade 1995 att tillkalla en parlamentarisk kommitté med

uppgift att analysera innebörden av den kommunala självstyrelsen och

beskattningsrätten och dess förhållande till grundlagsbestämmelserna.

Kommitténs arbete avslutades 1996 med att betänkandet (SOU 1996:129) Den

kommunala självstyrelsen och grundlagen avgavs.

Kommittén uttalade att det under arbetets gång visat sig att kommunal

självstyrelse är ett svårfångat begrepp, som används både för att beteckna en

princip och som ett honnörsord. Kommittén beskriver sammanfattningsvis den

kommunala självstyrelsen på följande sätt.

Den kommunala självstyrelsen är en grundläggande och allomfattande princip

för relationen mellan stat och kommun. Den säger att kommunen respektive

landstinget själv skall styra, d.v.s. inom sitt område beträffande de

kommunala angelägenheterna. Vilka dessa angelägenheter är bestäms genom lag.

Några av dem är specialreglerade i särskild lag, och här föreligger i regel

en skyldighet för kommunen eller landstinget att ombesörja dem. En

förutsättning för den kommunala självstyrelsen är den kommunala

beskattningsrätten.

Utmärkande för den offentliga sektorn är samverkan mellan stat och kommun.

Och det finns motstående intressen. Den kommunala självstyrelsen kan därför

inte vara total. Frihetsgraden varierar efter angelägenheternas art. Men för

folkstyrelsen representerar den kommunala självstyrelsen grundläggande

värden. Den skall därför ha en reell innebörd och väga mycket tungt i

relation till de motstående intressen som kan finnas.

Kommittén gör vidare en genomgång bl.a. av motiv för den kommunala

självstyrelsen, av den kommunala självstyrelsen och dess begränsningar och av

den kommunala självstyrelsens innebörd och dess förhållande till

regeringsformen.

Kommitténs förslag har remissbehandlats men inte lett till lagstiftning.

Ärendet är dock alltjämt öppet inom Regeringskansliet.

Demokratiutredningen

Demokratiutredningen diskuterar i sitt slutbetänkande (SOU 2000:1) En

uthållig demokrati rättsliga och ekonomiska förändringar för den kommunala

självstyrelsen samt redogör för debatt på området (bet. s. 139 f.).

Utredningen anser att det är dags att inleda en långsiktigt syftande

förstärkning av den kommunala självstyrelsen. Utredningen inriktar sig dock i

denna fråga främst på medborgarnas förhållande till kommunen. Som ett medel

att säkra kommunernas handlingsutrymme nämner utredningen att ge den

kommunala självstyrelsen en starkare grundlags- och lagreglering med

möjligheter till rättsprövning.

Tidigare bostadsförsörjningslag och dess upphävande

Till lagen (1947:523) om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens

främjande överfördes år 1967 bestämmelser i hyresregleringslagen att

regeringen, om det behövdes för att främja bostadsförsörjningen, kunde

förordna att en kommun skulle anordna bostadsförmedling. Vid anpassningen av

lagen år 1975 till den nya regeringsformens regler om normgivningsmakten

kunde det enligt föredragande statsrådets mening, mot bakgrund av att

bestämmelserna tillämpats endast i fråga om ett fåtal kommuner och då endast

på framställning av kommun, ifrågasättas om man inte skulle kunna överlämna

till kommunerna själva att bedöma i vilka fall det behövdes

bostadsförmedling. Med hänsyn till den betydelse från

bostadsförsörjningssynpunkt som bostadsförmedlingarna hade kommit att få i

många kommuner hade han dock funnit att en möjlighet till statligt ingripande

borde finnas kvar (se prop. 1975:15).

Lagen upphävdes, som nämnts, under år 1993 (prop. 1992/93:242, bet.

1992/93:BoU19, SFS 1993:404).

Regeringens proposition i det ärendet grundades på förslag av 1991 års

bostadsförmedlingsutredning i betänkande (SOU 1992:71) Bostadsförmedling i

nya former. Enligt utredningen (bet. s. 58) fick den formella möjligheten att

tvinga en kommun att anordna bostadsförmedling ses i sitt historiska

sammanhang, och i praktiken hade kommunerna själva utifrån lokala

förutsättningar bestämt om det behövdes en särskild kommunal

bostadsförmedling eller inte. I linje med att kommunerna föreslogs få frihet

att själva bedöma behovet av bostadsförmedling föreslog utredningen också att

möjligheten för regeringen att ålägga en kommun att inrätta bostadsförmedling

skulle avskaffas.

I propositionen framhöll föredragande statsrådet (s. 17) som en allmän

utgångspunkt att man förutsätter att en kommun självmant vidtar de åtgärder

som behövs för att kommuninnevånarna skall kunna få godtagbara bostäder i

kommunen. Kommunernas befogenheter och skyldigheter borde enligt

propositionen så långt möjligt styras av kommunallagen och socialtjänstlagen

och särskild lagstiftning tillgripas bara om staten har krav på att

kommunerna vidtar åtgärder som annars inte skulle komma till stånd eller om

dessa lagar inte ger kommunerna rätt att vidta nödvändiga åtgärder.

I propositionen framhölls vidare (s. 22) att förhållandena i kommunerna är

mycket olika beroende på bl.a. kommunernas storlek och struktur och

bostadsbeståndets sammansättning samt att frågan om det finns behov av att

inrätta kommunal bostadsförmedling därför måste avgöras lokalt utifrån de

förhållanden som råder i den enskilda kommunen.

Tidigare utskottsbedömning om den kommunala självstyrelsen

Konstitutionsutskottet har under 1990-talet vid flera tillfällen gjort

principiella uttalanden i frågor om den kommunala självstyrelsen och

beskattningsrätten m.m.

Utskottet uttalade sig senast i fråga om den kommunala självstyrelsen i

yttrande 1998/99:KU4y till bostadsutskottet över regeringens proposition

1998/99:122 Kommunala bostadsföretag jämte motioner. På initiativ av

bostadsutskottet hade i detta ärende yttrande inhämtats från Lagrådet (se

bet. 1998/99:BoU11).

Lagrådet pekade på de grundläggande bestämmelserna om den kommunala

självstyrelsen i 1 kap. 1 och 7 §§ regeringsformen. Enligt Lagrådet var det

svårt att ge någon mera strikt innebörd åt bestämmelsen i 7 § att

beslutanderätten i kommunerna utövas av valda församlingar. Lagrådet

konkluderade att så som bestämmelserna i regeringsformen är utformade syntes

det dock ytterst vara riksdagen som sätter gränser för det kommunala

självbestämmandet. Någon bestämd avgränsning mellan statens och kommunernas

verksamhet hade inte varit avsedd eller ens ansetts möjlig, utan den måste

kunna förändras under skiftande samhällsförhållanden (se prop. 1973:90 s.

190). Någon innebörd måste dock den kommunala självstyrelsen enligt Lagrådet

ha, och Lagrådet beklagade att regeringsformen trots erfarenheter av nära 25

års tillämpning fortfarande inte ger fylligare riktlinjer för förhållandet

mellan stat och kommun eller med andra ord för den kommunala självstyrelsens

reella innebörd. Tills vidare fick man enligt Lagrådet utgå från att den

kommunala självstyrelsen är en realitet men att det är ovisst hur långt den

sträcker sig.

Den av regeringen föreslagna åtgärden som syftade till att genom vissa

sanktionsmedel avhålla kommunerna från att avhända sig sina kommunala

bostadsföretag var enligt Lagrådet utan tvivel ett ingrepp i den kommunala

självstyrelsen, och frågan var om denna går längre än som kan godtas från

konstitutionella utgångspunkter. Med den obestämda avgränsning som

regeringsformen ger åt det kommunala självstyret ansåg Lagrådet att denna

fråga ytterst var av politisk natur.

Sammanfattningsvis ifrågasatte Lagrådet allvarligt om en inskränkning i den

kommunala rätten till självstyrelse borde göras på det föreslagna sättet.

Konstitutionsutskottet kunde i sitt yttrande till bostadsutskottet inte

finna att lagförslaget stred mot bestämmelserna om kommunal självstyrelse i

regeringsformen. Något så omfattande ingrepp i den kommunala verksamheten

handlade det inte om att den kommunala självstyrelsen helt urgröptes. Inte

heller rubbades de valda kommunala församlingarnas formella rätt att besluta

om avyttring av kommunala bostadsföretag eller andra åtgärder som drabbades

av sanktionerna. Ingreppet föreslogs i överensstämmelse med grundlagsregeln

bli beslutat i form av lag.

Vid prövningen mot principen om kommunal självstyrelse, såsom den

formulerats, kunde enligt utskottet bedömningen inte bli någon annan än att

kommunernas självständiga beslutsfattande inskränktes genom statlig påverkan

av utövningen av ägandet av de kommunala bostadsföretagen. Enligt utskottet

innebar således lagförslaget att den kommunala självstyrelsen på detta område

inskränktes. Även principen om kommunal självstyrelse såsom den beskrivits

ovan tillät emellertid inskränkningar. Utskottet hade därför att ta ställning

till om det rörde sig om ett godtagbart ingrepp eller ej.

Med tanke på det övergripande ansvar som staten har inom bostadspolitiken

ansåg utskottet, på anförda skäl, att det fick anses godtagbart att

tillfälligt inskränka det kommunala självbestämmandet på detta område.

Bakom den refererade bedömningen stod utskottets ledamöter från

Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Ledamöterna från

Moderaterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna

anförde en avvikande mening och motsatte sig från konstitutionella

utgångspunkter att en lag med det föreslagna innehållet infördes. De ville

samtidigt varna för att en fortsatt utveckling med godtyckliga statliga

ingrepp i den kommunala självstyrelsen kunde leda till en situation där

grundlagsregleringen blev tom på innehåll.

Lagrådets yttrande över det föreliggande förslaget

Lagrådet erinrar i sitt yttrande om vad som sägs i regeringsformen om

kommunal självstyrelse m.m. och att det ansetts varken lämpligt eller möjligt

att dra orubbliga eller preciserade gränser i grundlag kring en kommunal

självstyrelsesektor. Arbets- och befogenhetsfördelningen mellan stat och

kommun måste i stället, erinrar Lagrådet, i ganska vid omfattning kunna

ändras i takt med samhällsutvecklingen. Genom lagstiftning kan därför

kommunerna få viktiga uppgifter och åligganden och deras uppgiftsområden även

avgränsas.

Lagrådet anför att det åläggande för kommunerna att ansvara för

bostadsförsörjningen som lagförslaget innebär naturligtvis innebär en uppgift

som riksdagen enligt det sagda har full frihet att besluta om. Dit hör enligt

Lagrådet bestämmelsen i 3 § första stycket att en kommun vid behov skall

anordna bostadsförmedling eller, tillsammans med en annan kommun, gemensam

bostadsförmedling.

Beträffande den föreslagna bestämmelsen i 3 § andra stycket att regeringen

skall få förelägga en kommun att anordna kommunal bostadsförmedling anför

Lagrådet att bestämmelsen innebär att regeringen skulle kunna ingripa i

kommunfullmäktiges beslutanderätt i en konkret fråga rörande kommunens

angelägenheter. Det är alltså inte fråga om att genom föreskrifter i lag ge

landets kommuner vissa uppgifter eller åligganden. Lagrådet anför vidare att

beslut av kommunfullmäktige kan underkastas en viss statlig kontroll med

tillämpning av kommunalbesvärsinstitutet, men att detta kan resultera endast

i att ett beslut upphävs, medan den statliga kontrollen inte kan ta sig

uttryck i förelägganden för kommunen att besluta på ett visst sätt eller

vidta andra åtgärder.

Lagrådet kommenterar vidare att det vid föredragningen inför Lagrådet

framhållits att det enligt 12 kap. 6 § plan- och bygglagen finns en möjlighet

för regeringen att förelägga en kommun att inom viss tid anta, ändra eller

upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser, ett s.k. planföreläggande.

Lagrådet framhåller att regeringen i det fallet företräder ett riksintresse

eller regionalt intresse som måste hävdas gentemot kommunens och enskilda

medborgares intressen. Beträffande den kommunala bostadsförsörjningen kommer

staten och kommunen enligt Lagrådet att företräda samma allmänna intresse,

nämligen bostadsförsörjningen i kommunen, och den meningsskiljaktighet som

kan uppstå gäller frågan om det finns behov av en bostadsförmedling eller

inte.

Lagrådet framhåller att den kommunala självstyrelsens innersta kärna måste

vara att de folkvalda i form av fullmäktige skall kunna dryfta och besluta i

frågor rörande den egna kommunen samt att själva principen skulle komma att

sättas åsido om regeringen - låt vara såsom i detta fall på ett begränsat

område - medgavs rätt att diktera beslutens innehåll. Lagrådet anser att

regeringen bör använda andra medel i sitt samarbete med kommuner i fråga om

bostadsförsörjningen, och Lagrådet avstyrker avslutningsvis förslaget i denna

del.

Utskottets bedömning

Regeringen uttalar i propositionen att det är självklart att kommunerna i lag

kan åläggas ett ansvar för bostadsförsörjningen inom sina respektive områden

och att detta inte har satts i fråga, inte heller av Lagrådet.

Konstitutionsutskottet delar denna bedömning. I detta ligger att

föreskrifter, nu liksom tidigare, vid behov kan meddelas om att kommunerna

skall planera bostadsförsörjningen, att riktlinjer för denna försörjning

skall antas av kommunfullmäktige och att kommunerna skall anordna

bostadsförmedling om det behövs för att främja bostadsförsörjningen.

Konstitutionsutskottet delar vidare regeringens bedömning att det mot

bakgrund av de skäl som anförts i propositionen inte finns några hinder mot

att införa en möjlighet att, som en yttersta utväg, förelägga en kommun att

ta sitt lagenliga ansvar för bostadsförsörjningen genom att anordna

bostadsförmedling.

I motion 2000/01:Bo5 föreslås att skyldigheten för kommunerna att anordna

bostadsförmedling skall vara generell, dvs. gälla alla kommuner, men att det

skall ges generösa möjligheter till dispens. Från de synpunkter utskottet har

att beakta föreligger inte några hinder för en generell bestämmelse som

ålägger kommunerna skyldighet att anordna bostadsförmedling, kombinerat med

möjligheter till dispens från skyldigheten. Om ett generellt behov av

bostadsförmedling anses föreligga, är motionens lösning att föredra. En

författning bör emellertid så tydligt som möjligt uttrycka avsikten med

författningen. Om lagtexten utformas på det sätt motionärerna föreslår

innebär det - om det åsyftade resultatet är detsamma som det som eftersträvas

i propositionen - att vad som i realiteten är ett undantag formuleras som

huvudregel, medan den reella huvudregeln formuleras som undantag. En sådan

lösning är lagtekniskt mindre lämplig.

Stockholm den 21 november 2000

På konstitutionsutskottets vägnar

Per Unckel

I beslutet har deltagit: Per Unckel (m), Göran Magnusson (s), Barbro Hietala

Nordlund (s), Pär Axel Sahlberg (s), Kenneth Kvist (v), Ingvar Svensson (kd),

Mats Berglind (s), Kerstin Kristiansson Karlstedt (s), Mats Einarsson (v),

Björn von der Esch (kd), Nils Fredrik Aurelius (m), Per Lager (mp), Helena

Bargholtz (fp), Britt-Marie Lindkvist (s), Per-Samuel Nisser (m), Carl-Erik

Skårman (m) och Marianne Andersson (c).

Avvikande mening

Per Unckel (m), Ingvar Svensson (kd), Björn von der Esch (kd), Nils Fredrik

Aurelius (m), Helena Bargholtz (fp), Per-Samuel Nisser (m), Carl-Erik Skårman

(m) och Marianne Andersson (c) anser att utskottets yttrande under rubriken

Utskottets bedömning borde ha haft följande lydelse.

Det ansvar kommunerna måste anses ha för bostadsförsörjningen inom sina

respektive områden grundas på bestämmelser i kommunallagen och

socialtjänstlagen. Utskottet har inte anledning att nu från konstitutionella

utgångspunkter uttala sig om behovet av en särskild lag i frågan.

Från konstitutionella utgångspunkter finns däremot all anledning att

kritisera den del i regeringens förslag som gäller möjligheten för regeringen

att förelägga enskilda kommuner skyldighet att anordna bostadsförmedling.

Som Lagrådet pekat på innebär bestämmelsen att regeringen skulle kunna

ingripa i kommunfullmäktiges beslutanderätt i en konkret fråga rörande

kommunens angelägenheter genom att förelägga kommunen att besluta på ett

visst sätt eller vidta andra åtgärder.

Liksom Lagrådet vill utskottet framhålla att regeringen i fråga om s.k.

planförelägganden företräder ett riksintresse eller regionalt intresse som

måste hävdas gentemot kommunens och enskilda medborgares intressen, medan

staten beträffande den kommunala bostadsförsörjningen kommer att företräda

samma allmänna intresse, nämligen bostadsförsörjningen i kommunen. Den

meningsskiljaktighet som kan uppstå gäller frågan om det finns behov av en

bostadsförmedling eller inte.

Lagrådet framhåller att den kommunala självstyrelsens innersta kärna måste

vara att de folkvalda i form av fullmäktige skall kunna dryfta och besluta i

frågor rörande den egna kommunen samt att själva principen skulle komma att

sättas åsido om regeringen - låt vara såsom i detta fall på ett begränsat

område - medgavs rätt att diktera beslutens innehåll. Lagrådet anser att

regeringen bör använda andra medel i sitt samarbete med kommuner i fråga om

bostadsförsörjningen, och Lagrådet avstyrker avslutningsvis förslaget i denna

del.

Utskottet vill erinra om att den kommunala självstyrelsen skall fylla en

grundläggande funktion när den svenska demokratin skall realiseras. Samtidigt

preciseras det inte i lagen hur det skall gå till. Utskottet vill understryka

att detta innebär att ett stort ansvar åligger främst regering och riksdag.

Lagrådet ger i sitt yttrande vägledning i frågan om vad den kommunala

självstyrelsen skall innefatta.

Utskottet ser med stor oro på den tydliga tendensen att regeringen vill

kringskära den kommunala självstyrelsen. I flera fall rör det sig dessutom om

åtgärder mot kommuner med en annan politisk majoritet än regeringens. Den

bristande respekt för andras politiska uppfattningar som detta tyder på gör

enligt utskottets mening de föreslagna inskränkningarna särskilt betänkliga.

Regeringens hänvisning till den tidigare bostadsförsörjningslagens

bestämmelser är enligt utskottets uppfattning inte relevant. Dessa

bestämmelser infördes under en annan tid och under andra förhållanden, och

ett samhälle och dess behov av regler förändras och utvecklas med tiden.

Enligt utskottets bedömning strider således förslaget om möjlighet för

regeringen att ålägga en enskild kommun att anordna bostadsförmedling mot den

kommunala självstyrelsens grunder.

I en avvikande mening till utskottets yttrande 1998/99:KU4y till

bostadsutskottet varnades för att en fortsatt utveckling med godtyckliga

statliga ingrepp i den kommunala självstyrelsen kan leda till en situation

där grundlagsregleringen blir tom på innehåll. Denna varning visar sig nu

ytterligt befogad.

Sammanfattningsvis vill utskottet från konstitutionella utgångspunkter

bestämt avråda från att en föreskrift med det av regeringen föreslagna

innehållet införs.

I motion 2000/01:Bo5 föreslås att skyldigheten för kommunerna att anordna

bostadsförmedling skall vara generell och gälla för alla kommuner men att det

skall ges generösa möjligheter till dispens. Något generellt behov av

bostadsförmedling har emellertid inte från något håll påståtts föreligga. Det

i motionen åsyftade resultatet förefaller vara detsamma som det som

eftersträvas i propositionen och förkastats av Lagrådet. Utskottet avstyrker

motionen.