Bet. 2000/01:BoU4

Bostadsutskottets betänkande

2000/01:BOU04

Vissa fastighetsrättsliga frågor

Innehåll

Sammanfattning

Motioner från allmänna motionstiden

Utskottets överväganden

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Reservationer

2000/01

BoU4

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar bostadsutskottet under

den allmänna motionstiden 2000 väckta motioner

gällande bl.a. fastighetsförvärv, expropriation,

kommunala förköp och tomträtt.

Utskottet avstyrker samtliga motionsyrkanden.

Till betänkandet har fogats nio reservationer.

Motioner från allmänna motionstiden

2000/01:Bo401 av Eskil Erlandsson och Erik Arthur

Egervärn (c) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut:

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

till ändring av fastighetsbildningslagen så att det

införs ett krav på hänsynstagande till det kulturarv

som ortnamn utgör.

2000/01:Bo403 av Catharina Hagen (m) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen begär att regeringen tillsätter en

utredning med uppdrag att reformera

expropriationslagstiftningen i enlighet med vad som

anförs i motionen.

2000/01:Bo406 av Inger Strömbom (kd) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av en

oberoende utredning som granskar statens agerande

vid tvångsinlösen av fjällböndernas fastigheter.

2000/01:Bo408 av Cristina Husmark Pehrsson och Jan

Backman (m) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut:

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

om en översyn av expropriationslagen, som bl.a.

utmynnar i nya regler om att markägare bör få del i

vinsten vid sådana tvångsförvärv där starka

privatekonomiska intressen gör sig gällande i

enlighet med vad som anförs i motionen.

2000/01:Bo410 av Lars Wegendal (s) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om

fastighetsförsäljningar i mindre tätorter.

2000/01:Bo412 av Caroline Hagström m.fl. (kd) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en översyn av

ersättningsreglerna vid expropriation.

2000/01:Bo414 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

16. Riksdagen beslutar att avskaffa den kommunala

förköpsrätten.

2000/01:Bo514 av Knut Billing m.fl. (m) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om expropriation.

3. Riksdagen beslutar om avskaffande av

presumtionsregeln vid expropriation i enlighet med

vad som anförs i motionen.

5. Riksdagen beslutar att inga nya tomträtter

upplåts i enlighet med vad som anförs i motionen.

8. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till lagstiftning för att ersätta

förvärvslagen i enlighet med vad som anförs i

motionen.

9. Riksdagen beslutar att avskaffa den kommunala

förköpsrätten i enlighet med vad som anförs i

motionen.

2000/01:N326 av Ulf Björklund m.fl. (kd) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av förändrad

jordförvärvslagstiftning för att stärka möjligheter

till boende på landsbygden.

2000/01:N383 av Matz Hammarström m.fl. (mp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om marklagstiftningen.

Utskottets överväganden

Fastighetsförvärv

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsförslagen om

att jordförvärvslagen skall skärpas,

jämför reservation 1 (kd, c, mp),

att lagen om förvärv av hyresfastighet

m.m. skall avskaffas, jämför reservation 2

(m),

förvärv av permanenthus för

fritidsändamål.

Jordförvärvslagen

Jordförvärvslagens (1979:230) syfte var tidigare att

medverka till att jordbruket rationaliserades och

effektiviserades. Fram till halvårsskiftet 1991

gällde som huvudregel att lantbruksegendom inte

kunde förvärvas utan tillstånd. Förvärvsprövningen

slopades därefter i stor utsträckning, men en

förvärvsreglering ansågs emellertid inte helt kunna

avvaras. De nu gällande reglerna innebär en

långtgående avreglering och uppbärs huvudsakligen av

regionalpolitiska motiv. Lagen ansågs ha varit

effektiv när det gäller juridiska personers förvärv,

förvärv i glesbygd och förvärv i särskilt

ägosplittrade områden. I dessa fall behölls en

reglering. Kortfattat kan denna reglering beskrivas

i följande ordalag.

Fysiska personers förvärv prövas endast inom

glesbygd eller omarronderingsområde.

Inom glesbygd krävs förvärvstillstånd såvida inte

förvärvaren varit bosatt i glesbygd inom den

aktuella kommunen minst ett halvår innan förvärvet

eller åtagit sig att bo på den förvärvade egendomen.

I sådana fall skall i stället en anmälan om

förvärvet göras. Tillstånd får vägras om egendomen

behövs för att främja sysselsättningen eller

bosättningen på orten.

Inom omarronderingsområde krävs alltid tillstånd.

Tillstånd får vägras om förvärvet skulle göra det

svårare att genomföra en rationalisering av

ägostrukturen.

För juridiska personers förvärv krävs alltid

tillstånd. Enligt 5 § jordförvärvslagen får juridisk

person lämnas förvärvstillstånd endast om

kompensationsmark avstås, om förvärvet medför att

egendom som redan tillhör förvärvaren blir mer

ändamålsenlig, om egendomen är avsedd för annat

ändamål än jordbruk och skogsbruk, eller om annat

särskilt skäl föreligger. Enligt samma paragrafs

andra stycke kan tillstånd lämnas även om de nu

nämnda förutsättningarna inte är uppfyllda. Avser

ett förvärv huvudsakligen skogsmark och bedriver

förvärvaren skogsindustriell verksamhet i vilken

egendomens virkesavkastning behövs, får tillstånd

lämnas under förutsättning att egendomen inte bör

ägas eller brukas av någon annan juridisk person som

redan bedriver skogsindustriell verksamhet på orten

av betydelse för sysselsättningen där.

Staten har möjligheter att lösa in egendom om

förvärvaren inte uppfyller ett åtagande att bosätta

sig på fastigheten. Staten är i vissa fall skyldig

att lösa in fastighet för vilken förvärvstillstånd

vägrats.

Jordbruksverket har genomfört en utvärdering av

jordförvärvslagstiftningen (rapport 1995:3). Verket

anser att de ändrade förutsättningarna för

jordbruket i sig inte bör föranleda några omfattande

ändringar av jordförvärvslagen. Lagen hävdar

fortfarande angelägna samhällsintressen. Verket

anser dock att lagens effekter för sysselsättning

och bosättning varit små i förhållande till de

resurser som lagtillämpningen krävt.

Jordbruksverkets slutsats är att lagen bör

förändras. Det anses inte självklart att den bör

innehålla regionalpolitiskt betingade bestämmelser,

men om lagen skall ha ett sådant syfte är det enligt

verket nödvändigt att skärpa bestämmelserna. Verket

berör också vissa andra frågeställningar. Bl.a.

anses att reglerna om juridiska personers förvärv i

huvudsak bör kvarstå oförändrade. I anledning av den

gjorda utvärderingen gav regeringen den 25 januari

1996 verket ett uppdrag att komplettera och

precisera sina slutsatser. I uppdraget ingick bl.a.

att verket närmare skall belysa i vad mån och på

vilket sätt jordförvärvslagen kan skärpas för att

motverka att lagens regler om bosättning kringgås.

Jordbruksverket har i maj 1996 avlämnat en

kompletterande rapport till regeringen i anledning

av uppdraget.

En särskild utredare (dir. 1999:40) skall

utvärdera vilken verkan bestämmelserna i

jordförvärvslagen har när det gäller effekterna för

både fysiska och juridiska personers möjligheter att

förvärva skogsmark. Framför allt avser utvärderingen

bestämmelserna om förvärvarens anknytning till den

ort där den förvärvade egendomen finns och om

förvärv mellan juridiska personer. Utredaren skall

vidare utröna om nuvarande regler i

fastighetsbildningslagen bidragit till från

skogsvårdssynpunkt oönskade förvärv av skogsmark.

Uppdraget omfattar att uppdatera och precisera de

frågeställningar som redovisats av Jordbruksverket

(se ovan). Dessutom omfattar det att i ett vidare

perspektiv överväga och redogöra för eventuella

konsekvenser om jordförvärvslagen skulle upphävas

alternativt justeras beträffande fysiska men också

juridiska personers möjligheter till förvärv. I

uppdraget ingår även att utvärdera behovet av

förtydliganden i lagstiftningen avseende sådana

förvärv och byten mellan juridiska personer som görs

i rationaliseringssyfte och om möjligt redovisa

alternativa lösningar, m.m. Utredaren skall enligt

regeringsbeslut vara klar senast den 31 januari 2001

men har begärt förlängning till den 30 april.

Förslag i två motioner avseende jordförvärvslagen

tar sikte på att sambandet mellan ägandet, brukandet

och boendet i bygden skall stärkas. Det gäller

motion 2000/01:N326 (kd) yrkande 1 och Miljöpartiets

partimotion 2000/01: N383 yrkande 23.

I kd-motionen poängteras särskilt att reglerna om

förvärvstillstånd skall skärpas så att de

fastboendes situation stärks i förhållande till

utboägandet, vilket är nödvändigt om lagen skall ha

ett regionalpolitiskt syfte. Lagstiftningen bör

enligt motionärerna bättre bidra till att bevara och

utveckla en levande landsbygd. Motionärerna bakom

mp-förslaget uppmärksammar särskilt att

marklagstiftningens syften - att öka

sysselsättningen och bosättningen i glesbygden -

ofta motverkas av uppköp som görs med kortsiktiga

spekulativa intressen. De anser att den pågående

översynen är för begränsad och bör ha en klarare

inriktning på att stärka det nämnda sambandet med

målsättning bl.a. att ägandet av skogen inte lämnar

bygden.

Den utredning som nu pågår initierades av

riksdagen på förslag av miljö- och

jordbruksutskottet (bet. 1998/99:MJU3). Även om

detta förslag till utvärdering tog sin utgångspunkt

i frågor om förvärv av skogsfastigheter kommer den

nu pågående utredningen att få betydelse för

bedömningen av förvärvsregleringen också beträffande

andra slag av lantbruksegendomar. Det saknas därför

anledning för riksdagen att nu närmare i sak ta

ställning till de framförda motionsförslagen.

Med hänvisning till det anförda avstyrker

utskottet motionerna 2000/01:N326 (kd) yrkande 1 och

2000/01:N383 (mp) yrkande 23.

Avskaffande av lagen om förvärv av

hyresfastighet m.m.

I motion 2000/01:Bo514 (m) yrkande 8 lämnas förslag

om att lagen (1975:1132) om förvärv av

hyresfastighet m.m. skall avskaffas med hänsyn till

att den försvårar omsättningen av fastigheter och

att dess tillämpning innebär godtycke. I

förvärvslagens ställe föreslås införandet av

ordentliga möjligheter till ingripande i de fall en

fastighetsägare visar sig inte fullgöra sina

förpliktelser gentemot hyresgästerna eller andra.

Motionen syftar därvid i första hand till en

skärpning av bostadsförvaltningslagen (1977:792) i

enlighet med vad Utredningen om förvärv och

förvaltning av hyreshus föreslagit (SOU 1994:23).

Utskottet anser att lagstiftningen bör vara sådan

att oseriösa eller på annat sätt olämpliga

förvärvare av hyresfastigheter i möjligaste mån

hindras från att över huvud taget komma in på

fastighetsmarknaden och att i ett sådant system

förvärvslagen fortfarande är ett viktigt instrument.

Ju effektivare denna lag är, desto mindre blir

behovet att ingripa mot försumliga hyresvärdar och

desto mindre olägenheter uppstår för hyresgästerna.

Lagen om förvärv av hyresfastighet m.m. bör därför

inte avskaffas. Utskottet avstyrker på anförda skäl

motion 2000/01:Bo514 (m) yrkande 8.

Förvärv av permanentbostäder för fritidsändamål

Motion 2000/01:Bo410 (s) behandlar problematiken med

att permanenthus förvärvas för att tas i anspråk för

fritidsboende och de negativa verkningar denna

utveckling får för mindre orter. Motionären föreslår

att regeringen skall följa utvecklingen med

anledning av att lagen om tillstånd till förvärv av

fast egendom har upphävts. Om det visar sig finnas

skäl bör, enligt motionen, inom ramen för EU-

samarbetet en diskussion initieras med målsättning

att motverka utförsäljningen av fastigheter i små

planlagda tätorter.

Fram till årsskiftet 1999/2000 gällde lagen

(1992:1368) om tillstånd till vissa förvärv av fast

egendom. Den innebar vissa restriktioner när det

gällde förvärv av fritidsfastigheter.

Tillståndsplikten omfattade som huvudregel

förvärvare som var bosatta utomlands och utländska

juridiska personer. I samband med Sveriges

förhandlingar om medlemskap i EU bedömdes lagen inte

stå i överensstämmelse med EG-rättens regler om fri

rörlighet för kapital. Lagen upphävdes med anledning

av att Sverige enligt anslutningsfördraget endast

fick ha kvar sina restriktioner i fråga om

fritidsfastigheter under en tid av fem år, dvs. till

utgången av 1999.

Enligt regeringen framstod det inte som

ändamålsenligt att försöka få till stånd en

förlängning av undantaget (prop. 1998/99:126 om

upphävandet av 1992 års lag). Erfarenheterna hade

visat att man inom EU ser mycket restriktivt på

försök till ensidiga undantag från centrala

gemenskapsrättsliga bestämmelser. Härtill kom att en

eventuell förlängning av det svenska undantaget

skulle förutsätta ändringar i EU:s grundfördrag, som

efter en genomförd regeringskonferens skulle fordra

ratifikation av samtliga EU:s medlemsstater.

Regeringen ansåg att 1992 års lag inte heller borde

tillämpas gentemot medborgare i länder utanför EU

och föreslog därför att lagen skulle upphävas. Några

nya regler för att kompensera upphävandet av lagen

borde, enligt regeringen, inte införas. Riksdagen

beslutade i enlighet med regeringens förslag.

Regeringens överväganden i den nämnda

propositionen omfattade bl.a. frågan om

planinstrumenten kan användas för att reglera

fritidsboendet. Regeringen sade sig för närvarande

inte vara beredd att föreslå regler av detta slag

(prop. 126). Bl.a. redogjordes därvid för tidigare

överväganden vid vilka konstaterats att en ordning

av detta slag skulle vara en omständlig och kostsam

process inte minst avseende beståndet (Ds 1988:73

och 1989:78).

Lagutskottet (bet. 1999/2000:LU1) anförde vid sin

behandling av regeringsförslaget och till följd av

detta väckta motioner om att Sverige borde ta upp

förhandlingar om ett fortsatt undantag, att det inte

fanns skäl för ett sådant agerande. Den främsta

anledningen angavs vara att förvärvsbegränsningarna

i 1992 års lag i praktiken torde ha haft tämligen

liten betydelse. Därtill kom bl.a. att sådana försök

bedömdes som utsiktslösa.

Lagutskottet behandlade också frågan om regler som

skulle kompensera den upphävda lagen. Utskottet

erinrade om icke-diskrimineringsprincipen och

anförde - med hänvisning till en dom från EG-

domstolen avseende en österrikisk

förvärvstillståndslag - bl.a. att även en icke-

diskriminerande förvärvslagstiftning, som genom

själva sitt syfte innebär en begränsning av de fria

kapitalrörelserna, måste kunna motiveras av ett

tillräckligt allmänintresse för att godtas av EG-

domstolen.

Därutöver anförde lagutskottet följande. Frågan om

införande av generella regler som kompensation för

1992 års lag måste dessutom vägas mot behovet av

sådana regler. Liksom regeringen kan utskottet

konstatera att 1992 års lag har ett snävt

tillämpningsområde, varför ett upphävande av lagen

inte kan antas få några större effekter för den

svenska fritidshusmarknaden. Även om vissa negativa

effekter inte helt kan uteslutas, torde dessa

emellertid till viss del kunna avhjälpas genom annan

befintlig lagstiftning och i övrigt balanseras av de

positiva effekter som utlänningars fritidsboende kan

få för Sverige. Utskottet ansåg sig inte för

närvarande vara berett att föreslå några nya regler

för att kompensera upphävandet av 1992 års lag.

När 1992 års lag upphävdes tog regering och

riksdag ställning till flera frågor som gäller en

begränsande reglering av fritidsboendet. Utskottet

ställer sig bakom de överväganden som då gjordes.

Det kan förutsättas att utvecklingen av ett ökat

fritidsboende som är koncentrerat till en viss ort

eller bygd fortlöpande kommer att uppmärksammas.

Utskottet är inte berett att nu förorda att

speciella insatser skall göras. Med hänsyn till det

anförda avstyrker utskottet motion 2000/01:Bo410

(s).

Fastighetsbildning

Ortnamnsskydd i fastighetsbildningslagen

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsförslaget om att

det i fastighetsbildningslagen skall införas

krav på hänsyn till kulturarvet vad gäller

ortnamn. Jämför reservation 3 (c).

I motion 2000/01:Bo401 (c) föreslås att det i

fastighetsbildningslagen skall införas krav på

hänsyn till kulturarvet vad gäller ortnamnen.

Motionen tar främst sikte på att förhindra att

ortnamn försvinner vid fastighetsreglering och

sammanläggning och den därav följande

begreppsförvirringen om i vilken trakt en fastighet

hör hemma. Motionärerna påpekar att det inte rör sig

om ett litet antal fall, att det blir omöjligt att

lokalisera en fastighet eftersom ett markområde kan

få sitt namn från en annan by eller socken och att

skyddet i kulturminneslagen saknar betydelse vid

fastighetsbildning.

Det av motionärerna uppmärksammade problemet har

åtminstone delvis som orsak att stämpelskatt inte

utgår vid ett förvärv av en fastighet om marken

genom fastighetsreglering förs över till en annan

fastighet. I en av Lantmäteriutredningen (SOU

1994:90) citerad undersökning har dragits slutsatsen

att fastighetsreglering används för att undkomma

stämpelskatt.

Både Lantmäteriverket i sig och den regionala

organisationen inom Lantmäteriet bedriver

namnvårdande verksamhet. Verket meddelar

föreskrifter och råd och har bl.a. beskrivit hur den

löpande verksamheten kan bedrivas praktiskt för att

vara skonsam mot ortnamnen (i skriftserien Ortnamn

och namnvård). En handbok i ortnamnsfrågor är under

utarbetande. Det bör uppmärksammas att vid en

fastighetsreglering det är möjligt att ändra den

mottagande fastighetens namn.

Kulturarvsutredningen (SOU 1996:128) konstaterade

att tidigare diskussioner skärpt uppmärksamheten hos

alla inblandade på namnfrågorna. Utredningen tog upp

den inte ovanliga kritiken mot att namn försvinner

ur fastighetsregistret. Utredningen anförde bl.a.

följande synpunkter. Systemet med ett särskilt namn

i registret (utan registerbetydelse) som infördes

1972 gör det möjligt att ändå behålla ett

kulturhistoriskt värdefullt namn som identifikation

på en gård eller fastighet. Förändringar blir

emellertid ofrånkomliga då registrets syfte är att

registrera den aktuella fastighetsindelningen med

förändringar i form av fastighetsreglering,

sammanläggningar och avstyckningar. Om

fastighetsstrukturen förändras måste detta också

komma att innebära förändringar i registrets

ortnamn, och vilka markområden namnen avser. Antalet

förändringar i förhållande till hela registret är

mycket litet. Fastighetsregistrets betydelse i sig

för bevarande av namn förefaller inte avgörande.

Utredningen fann inte tillräckliga skäl för att

det i fastighetsbildningslagen skulle tas in

särskilda regler rörande ortnamn. Mot en reglering

talade att fastighetsbildningen styrs av allmänna

lämplighets- och planvillkor som inte utan risk för

målkonflikter kan förenas med ett krav på att bevara

ortnamn. Om en viss fastighetsindelning framstår som

olämplig är det enligt utredningen svårt att hävda

att indelningen bör behållas därför att

fastighetsbeteckningen utgör ett ortnamn som måhända

inte skulle användas fortsättningsvis om indelningen

ändras. Det sagda utesluter inte att hänsyn tas till

vilken inverkan på ortnamnen en begärd

fastighetsbildning kan ha så att inte marginell

eller kortsiktig nytta tillåts slå ut

kulturhistoriska värden. Ett uttalande som gjordes i

riksdagen år 1974 ansåg utredningen fortfarande ha

giltighet: "Fastighets-ägarens synpunkter bör dock

enligt utskottets mening inte tillgodoses i strid

mot ett markerat kulturhistoriskt intresse. Detta

bör enligt utskottets mening gälla även vid

sammanläggning" (bet. 1974:CU30). Några systematiska

problem av detta slag som kräver ändringar i

författningar syntes enligt utredningen inte vara

aktuella för närvarande.

I 1 kap. 4 § lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

har nyligen intagits en bestämmelse om att god

ortnamnssed skall iakttas vid statlig och kommunal

verksamhet (prop. 1998/99:114). Regeringen har

såvitt gäller fastighetsbildning och

fastighetsregistrering i propositionen med förslag

till den nya bestämmelsen konstaterat att

fastighetsbildningsreformen inte medfört att ortnamn

tagits ur bruk i någon större utsträckning. I

stället är det avgörande för namnens fortsatta liv

om fastigheterna är bebyggda och namnen redovisas på

kartor. Regeringen delade därför utredningens

uppfattning att det med nuvarande regelverk för

fastighetsindelning och fastighetsbeteckning går att

få en ur ortnamnssynpunkt bra tillämpning.

Lantmäteriverket har nyligen publicerat en

utredning som behandlar frågor om

fastighetsregistrets betydelse för ortnamnen

(Ortnamn och namnvård 5). År 1995 undersöktes i 7

kommuner traktnamn som avregistrerats 1910-1991

(varav hälften hänfördes till åren 1950-1969).

Genomgående kunde konstateras en klar

överensstämmelse mellan levande namn, bebyggelse och

kartredovisning, dvs. de namn som avser bebyggelse

lever och är redovisade på den ekonomiska kartan,

även om de inte längre är levande i

fastighetsregistret. Mot den bakgrunden är det -

enligt utredningen - svårt att hävda att det i

första hand är förekomsten i fastighetsregistret som

påverkar namnens fortlevnad. Mer avgörande tycks det

vara om fastigheten i fråga är bebyggd eller inte.

Det främsta resultatet av den i och för sig

begränsade undersökningen är att den tryckta kartan

spelar en mycket viktig roll. Det bör i sammanhanget

särskilt noteras att 1500-talsnamnen haft en

anmärkningsvärd förmåga att leva vidare i det lokala

namnbruket, även om de inte längre finns kvar i

fastighetsregistret.

Den sistnämnda undersökningen bekräftar i allt

väsentligt riktigheten i de ställningstaganden

regeringen gjorde i propositionen med förslag om en

förstärkning av ortnamnsskyddet genom den nya

bestämmelsen i kulturminneslagen. För att en

skyddsbestämmelse av det slag motionärerna

efterlyser skall bli effektiv måste den innebära ett

större eller mindre hinder mot fastighetsbildning

när en sådan av andra skäl framstår som lämplig.

Även om utskottet bedömer ortnamnsfrågorna som

viktiga kan de inte ges en avgörande tyngd i

förhållande till de viktiga ändamål som

fastighetsbildningsreglerna syftar att tillgodose.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet

motion 2000/01:Bo401 (c).

Tomträtt

Avskaffande av tomträttsinstitutet

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsförslaget om att

inga nya tomträtter skall få upplåtas. Jämför

reservation 4 (m, c).

I motion 2000/01:Bo514 (m) yrkande 5 föreslås att

inga nya tomträtter skall få upplåtas.

Utskottet har behandlat begränsningar av

tomträttsinstitutet flera gånger tidigare, och då

bl.a. erinrat om följande. Tomträttsinstitutet

infördes år 1907 som ett komplement till

äganderätten. Byggnadsverksamheten skulle uppmuntras

genom att man gjorde det möjligt för kommunerna att

tillhandahålla mark för bostäder till ett lägre pris

än om den skulle säljas. Införandet av

tomträttsinstitutet hade följaktligen en tydlig

bostadssocial prägel. Dessutom eftersträvades

möjligheter att förhindra en kapitalisering av

markvärdesstegringen hos enskilda fastighetsägare.

Utskottet anser nu liksom när frågan senast

behandlades (bet. 1999/2000: BoU6) att ovan angivna

motiv har fortsatt relevans, varför inga åtgärder

bör vidtas som syftar till en begränsning av

upplåtelserätten avseende tomträtter. Således bör

det, enligt utskottets uppfattning, även i

fortsättningen vara kommunernas eget val att avgöra

omfattningen av tomträttsinstitutets användning.

Utskottet avstyrker med hänvisning till detta motion

2000/01:Bo514 (m) yrkande 5.

Kommunala förköp

Avskaffande av den kommunala förköpsrätten

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsförslagen om att

den kommunala förköpsrätten skall avskaffas.

Jämför reservation 5 (m).

I Moderata samlingspartiets partimotion

2000/01:Bo414 yrkande 16 och motion 2000/01:Bo514

(m) yrkande 9 lämnas förslag om att den kommunala

förköpsrätten skall avskaffas. Motionärerna bakom

den senare motionen anser att kommunerna genom det

kommunala planmonopolet, expropriationslagen och

överlägsna resurser har möjligheter att genomföra

sina planer utan att ta till förköpsrätt.

Motionsyrkanden om upphävande av förköpslagen har

framställts vid ett flertal tillfällen.

Bostadsutskottet har i dessa sammanhang och senast

under förra riksmötet (bet. 1999/2000:BoU6) ställt

sig bakom förköpslagens huvudprinciper och ansett

att lagen bör behållas. Utskottet anser nu liksom

tidigare att den kommunala förköpsrätten utgör ett

viktigt komplement till expropriationslagen och

innebär i vissa fall att ett ofta tids- och

kostnadskrävande expropriationsförfarande kan

undvikas. Förköpslagen bör således ses som ett av

flera instrument som tillsammans ger kommunerna

möjlighet att planera bebyggelseutvecklingen och i

övrigt ta ansvar för den fysiska

samhällsutvecklingen. Med hänvisning till det

anförda avstyrker utskottet motionerna 2000/01:Bo414

(m) yrkande 16 och 2000/01:Bo514 (m) yrkande 9.

Expropriation

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsförslagen om

en inskränkning av expropriationsändamålen

m.m., jämför reservation 6 (m),

- ändringar av reglerna om den ersättning som

utgår vid expropriation, jämför

reservationerna 7 (m, c) och 8 (kd).

-

Expropriationsändamålen m.m.

Motion 2000/01:Bo514 (m) yrkande 2 (delvis)

behandlar expropriationsgrunderna. Enligt

motionärerna bör expropriation av mark endast komma

i fråga i de fall synnerligen viktiga

samhällsintressen påkallar det. Statens eller

kommunernas inskränkning i enskilda markägares rätt

bör få ske endast med syfte att skydda människors

liv, hälsa och säkerhet, att skydda miljön och

naturen samt för att kunna genomföra för landet och

kommunen ytterst angelägna uppgifter. Enligt

förslaget i motion 2000/01:Bo403 (m) (delvis)

föreslås att en översyn görs av expropriationslagen

mot bakgrund av äganderättsskyddet i grundlagen och

Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.

Översynen bör inriktas på att rätten till

expropriation och intrång skall reserveras för

genuint kollektiva ändamål, dvs. offentlig

allmännyttig verksamhet utan vinstsyfte, och

tillåtas endast i sådana fall där marknadslösningar

inte kan fungera. Det bör således inte föreligga

någon rätt till expropriation för enskilda

rättssubjekt. Vidare föreslås exproprierad egendom

endast få användas i enlighet med det ändamål för

vilket expropriation skett.

Expropriation innebär att enskildas egendom tas i

anspråk för att tillgodose olika samhällsnyttiga

ändamål. De s.k. expropriationsändamålen anges i

2 kap. expropriationslagen (1972:719). Kommunen är

berättigad till expropriation av mark som skall

användas för tätbebyggelse. Expropriation kan också

ske för att tillgodose ändamål som avser

kommunikationer, drivkraft, vatten och avlopp,

näringsverksamhet, skydds- och säkerhetsområden,

försvarsändamål, kultur samt natur- och friluftsliv.

Även vanvårdade fastigheter kan exproprieras.

Dessutom finns en allmän bestämmelse om

expropriation av mark som behövs för verksamhet som

staten eller kommunen har att tillgodose eller som

är av väsentlig betydelse för riket, orten eller en

viss befolkningsgrupp. Något av en särställning har

regeln om s.k. värdestegringsexpropriation. Dess

innebörd är att förhindra oförtjänt värdestegring

hos fastigheter som inte direkt berörs av ett

expropriationsförfarande men som förväntas öka i

värde genom ett expropriationsföretag. Regeln bygger

på likhetsprincipen och syftar till att eliminera

sådan markvärdesstegring som ställer icke expro-

prierade markägare i en bättre situation än dem vars

mark exproprieras.

Utskottet anser i likhet med när utskottet

tidigare behandlat liknande motionsyrkanden (se

t.ex. bet. 1998/99:BoU5) att rådande reglering av de

ändamål för vilka expropriation får ske innebär en

sådan avvägning mellan olika intressen att en

ändamålsenlig hushållning av markresurser främjas.

Det kommer även fortsättningsvis att vara nödvändigt

för det allmänna att kontrollera

samhällsutvecklingen genom att tillämpa

expropriation i enskilda fall. En total inskränkning

av möjligheterna till expropriation för enskilda

rättssubjekt och en begränsning av möjliga

expropriationsändamål för staten och kommunen, såsom

motionärerna föreslår, skulle innebära betydande

svårigheter för samhällsutvecklingen. Det allmänna

måste även fortsättningsvis ha möjligheter att göra

erforderliga avvägningar mellan skilda berättigade

intressen som kan göra anspråk på ett specifikt

markområde. Vid tillståndsprövningen skall hänsyn

inte bara tas till de allmänna intressen som kan

motivera den sökta åtgärden utan även till

motstående intressen. Tillstånd får exempelvis inte

meddelas om ändamålet lämpligen bör tillgodoses på

annat sätt eller om olägenheterna av expropriationen

från allmän eller enskild synpunkt överväger de

fördelar som kan vinnas genom den. Kraven på

rättssäkerhet får därmed anses vara tillgodosedda.

Utskottet anser inte heller att det finns

tillräckliga skäl för att motivera en laglig

begränsning av användningen av exproprierad egendom

så att den inte skulle få användas för annat ändamål

än för vilken den exproprierats. Utskottet avstyrker

på anförda skäl motionerna 2000/01:Bo514 (m) yrkande

2 (delvis) och 2000/01:Bo403 (m) (delvis).

Expropriationsersättningen

Ett flertal motioner behandlar frågor om

expropriationsersättningen. I motion 2000/01:Bo514

(m) yrkandena 2 (delvis) och 3 föreslås att

markägaren vid expropriation skall få ersättning för

fastighetens fulla marknadsvärde samt för de

kostnader och intäktsbortfall som inte kan

återvinnas och som eventuellt uppkommer genom

åtgärden. Förslaget omfattar också att

presumtionsregeln skall avskaffas och att i stället

exproprianten skall ha bevisbördan. I motion

2000/01:Bo408 (m) föreslås en översyn av

lagstiftningen med inriktning bl.a. att markägaren

skall få del i vinsten vid sådana tvångsförvärv där

starka privatekonomiska intressen gör sig gällande.

Som exempel anges utbyggnad av bredbandsnät.

Förslaget innebär att ersättningen skall bestämmas

genom en schabloniserande metod. En grundtanke i

motionen är att regleringen skall närma sig de

principer som gäller vid upplåtelse på frivillig

väg. Motionärerna uppmärksammar att

expropriationslagens regler tillämpas också när ett

ianspråktagande sker enligt väglagen och

ledningsrättslagen. Förslaget i motion 2000/01:Bo403

(m) avser att en allmän översyn av

expropriationslagen skall göras och omfattar

(delvis) särskilt att ersättning skall kunna

fastställas till ett belopp som är högre än vad

fastighetsägaren skulle få ut vid en frivillig

försäljning. Enligt motionären har egendom ett högre

värde för ägaren än vad en prissättning på marknaden

ger, vilket medför en förlust om endast egendomens

(eller dess minskade) marknadsvärde ersätts. Också i

motion 2000/01:Bo412 (kd) föreslås en översyn av

ersättningsreglerna i syfte att markägaren skall få

del av vinsten i det ekonomiska företag som

motiverar tvångsförvärvet. Förslaget har särskild

inriktning på tvångsförfoganden till förmån för

starka privatekonomiska intressen. Det tar främst

sikte på förfoganden enligt väglagens och

ledningsrättslagens bestämmelser och bredbandsnätens

utbyggnad.

Bestämmelserna i expropriationslagen skiljer

mellan tre olika slag av ersättning. Löseskilling

utgår då en hel fastighet exproprieras medan

intrångsersättning utbetalas när endast del av

fastighet inlöses. Därutöver utgår ersättning för

personlig skada, vilken innefattar andra förluster

som ägaren m.fl. kan göra genom expropriationen.

Ersättningen för personlig skada kan avse exempelvis

flyttkostnader, förlust genom nedläggning av rörelse

och har således inget att göra med själva

fastighetens värde. Den exproprierande står dessutom

i allmänhet för motpartens kostnader för hela

expropriationsförfarandet. Undantag gäller för

kostnader som uppkommit genom försummelse eller kan

betraktas som onödiga. Dessutom gäller vid prövning

i högre rätt än fastighetsdomstol att den

exproprierande oavsett utgången svarar för

rättighetshavarens kostnader då endast den förre

överklagat.

Grundprincipen om att den enskilde skall ersättas

för sin förlust begränsas genom den s.k.

presumtionsregeln. Denna regel innebär att den

ökning av fastighetens marknadsvärde som ägt rum tio

år före expropriationsansökan räknas

fastighetsägaren till godo endast om det konstateras

att ökningen beror på annat än förväntningar om

ändring i markens tillåtna användningssätt.

Fastighetsägaren har bevisbördan för att så är

fallet.

Bostadsutskottet har tidigare (se t.ex. bet.

1998/99:BoU5) avstyrkt motionsförslag om

expropriationslagens ersättningsregler och bl.a.

anfört att gällande regler i grunden är väl

avfattade när det gäller fastighetsägarens rätt till

ersättning.

Utskottet vidhåller sin ovan angivna bedömning.

Tillräckliga skäl saknas därför för riksdagen att

initiera en översyn av ersättningsreglerna med den

inriktning som motionärerna förordar. Utskottet har

emellertid erfarit att det inom

Justitiedepartementet påbörjats en analys av

lämpligheten av expropriationslagens

ersättningsregler såvitt gäller

expropriationsföretag med kommersiell natur. Med

hänvisning till det anförda anser utskottet att

ersättningsreglerna i vart fall tills vidare bör

kvarstå oförändrade. Det kan förutsättas att

regeringen återkommer till riksdagen i frågan, om

den analys som genomförs ger anledning till detta.

Med hänvisning till det anförda avstyrker

utskottet motionerna 2000/01:Bo514 (m) yrkandena 2

(delvis) och 3, 2000/01:Bo408 (m), 2000/01: Bo403

(m) (delvis) samt 2000/01:Bo412 (kd).

I detta sammanhang bör uppmärksammas att en

rättsvetenskaplig debatt förts i fråga om 2 kap. 18

§ regeringsformen gällande egendomsskyddet fått en

sådan ordalydelse att rätten till ersättning vid

ingrepp i enskild egendom har utökats. Regeringen

har konstaterat att lagstiftaren inte haft en sådan

avsikt och givit en utredning i uppdrag att föreslå

en omformulering av stadgandet som ger ett klart

uttryck för lagstiftarens avsikt (dir. 1999:71).

Utredningen skall enligt sina direktiv vara klar

senast den 31 december 2000 men har begärt

förlängning till den 15 februari 2001.

Övrig fråga

Förvärven av fjällböndernas fastigheter

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsförslaget om en

utredning rörande statens förvärv av

fjällböndernas fastigheter m.m. Jämför

reservation 9 (kd).

I motion 2000/01:Bo406 (kd) föreslås att en oberoende utredning

skall granska statens agerande vid dess förvärv av

fjällböndernas fastigheter under åren 1888-1940.

I motionen anförs bl.a. följande. Fjällböndernas

förutsättningar att försörja sig och sätt att leva

förändrades kraftigt genom statens tvångsköp av

deras mark. Bara i Härjedalen och Jämtland

tvångsinköptes 115 245 respektive 131 250 hektar.

Många fjällbönder anser sig i dag kränkta av statens

sätt att sköta frågan. De flesta köpen skedde

godvilligt och några fastigheter blev kvar i privat

ägo. En hel del jordbruk fick finnas kvar och de

ursprungliga ägarna fick arrendera sina forna

fastigheter. Arrendelägenheterna är

jordbruksfastigheter, och från början ingick rätten

till jakt och fiske. Lantbruksnämnden har sedermera

undantagit jakten på älg, och den får arrendatorn

betala extra för. Svenska statens agerande måste

vara rättsenligt och oklanderligt. Frågan om

fjällböndernas villkor är på intet sätt

oproblematisk men detta är inte ett skäl för att

inte belysa den. Ett uppenbart problemområde är att

den mark som fjällbönderna tidigare förfogade över

nu i stor utsträckning brukas av en annan grupp,

renägarna. Sedan 1950-talet skyddas denna mark genom

statens servitut som skapades till skydd för

renskötseln. Det finns risk att renägarna å sin sida

skulle känna sig undanskuffade om fjällbönderna

skulle ges ökade rättigheter till sin gamla mark.

Enligt utskottets mening saknas tillräckliga skäl

för att genom en utredning granska statens agerande

vid förvärven av fjällböndernas fastigheter.

Utskottet avstyrker således motion 2000/01:Bo406

(kd).

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Med hänvisning till de motiveringar som framförs

under Utskottets överväganden föreslår utskottet att

riksdagen fattar följande beslut:

1. Jordförvärvslagen

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:N326

yrkande 1 och 2000/01: N383 yrkande 23.

Reservation 1 (kd, c, mp)

2. Avskaffande av lagen om förvärv av hyresfastighet m.m.

Riksdagen avslår motion 2000/01:Bo514 yrkande

8.

Reservation 2 (m)

3. Förvärv av permanentbostäder för fritidsändamål

Riksdagen avslår motion 2000/01:Bo410.

4. Ortnamnsskydd i fastighetsbildningslagen

Riksdagen avslår motion 2000/01:Bo401.

Reservation 3 (c)

5. Avskaffande av tomträttsinstitutet

Riksdagen avslår motion 2000/01:Bo514 yrkande

5.

Reservation 4 (m, c)

6. Avskaffande av den kommunala

förköpsrätten

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Bo414

yrkande 16 och 2000/01: Bo514 yrkande 9.

Reservation 5 (m)

7. Expropriationsändamålen m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Bo403 i

denna del och 2000/01: Bo514 yrkande 2 i denna

del.

Reservation 6 (m)

8. Expropriationsersättningen

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Bo403 i

denna del, 2000/01: Bo408, 2000/01:Bo412 samt

2000/01:Bo514 yrkandena 2 i denna del och 3.

Reservation 7 (m, c)

Reservation 8 (kd)

9. Förvärven av fjällböndernas

fastigheter

Riksdagen avslår motion 2000/01:Bo406.

Reservation 9 (kd)

Stockholm den 14 december 2000

På bostadsutskottets vägnar

Knut Billing

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Knut

Billing (m), Lennart Nilsson (s), Bengt-Ola Ryttar

(s), Lilian Virgin (s), Owe Hellberg (v), Ulla-Britt

Hagström (kd), Sten Andersson (m), Inga Berggren

(m), Siw Wittgren-Ahl (s), Sten Lundström (v),

Annelie Enochson (kd), Carl-Erik Skårman (m), Helena

Hillar Rosenqvist (mp), Rigmor Stenmark (c), Carina

Adolfsson Elgestam (s), Leif Jakobsson (s) och

Lennart Degerliden (fp).

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken

punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som

behandlas i avsnittet.

1. Jordförvärvslagen (punkt 1)

av Ulla-Britt Hagström (kd), Annelie Enochson

(kd), Helena Hillar Rosenqvist (mp) och Rigmor

Stenmark (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs i reservation 1.

Tillkännagivandet görs med anledning av motionerna

2000/01: N326 yrkande 1 och 2000/01:N383 yrkande 23.

Ställningstagande

Vi anser det vara av väsentlig betydelse att

lagstiftningen om förvärv av lantbruksegendom

skärps. Det gäller att värna om jord- och skogsbruk

av den typ vi har i Sverige. Landsbygden måste

hållas levande. Sysselsättningen i glesbygd måste

stärkas och familjejordbruken skyddas. Detta har

betydelse ur ett flertal synvinklar, inte minst vad

gäller möjligheterna att nå en ur miljösynpunkt

hållbar utveckling. Problemet skall ses mot bakgrund

av att köptrycket från svenska och utländska företag

kan förväntas öka. Uppköp och exploatering med

endast kortsiktiga vinstintressen som mål måste

effektivt motarbetas.

Främst gäller det att stärka sambandet mellan

ägande, brukande och boende. Det måste utrönas hur

lagen i sig skall ge uttryck för detta men minst

lika viktigt är att tillämpningen blir effektiv. Ett

särskilt problemkomplex är de juridiska personernas

möjligheter till förvärv. Den nuvarande

lagstiftningen ger uttryck för en restriktivitet som

i grunden är bra. Emellertid har myndigheternas

tillämpning av den s.k. kompensationsregeln lett

till att balansen mellan enskilt ägande och

bolagsägande i många bygder ändrats. Särskilt svårt

har det blivit för privatskogsbruket att konkurrera

med bolagen om skogsmarken i regioner där bolagen

bedriver en offensiv markpolitik. Reglerna måste få

en utformning och tillämpning så att

familjejordbruken blir den dominerande ägarkategorin

och så att generationsskiftena underlättas. Det

finns också ett behov av att se över lagens

geografiska tillämpningsområden.

Den utredning som nu tillsatts bör få ett

otvetydigt uppdrag att lämna förslag med den av oss

förordade inriktningen.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad vi framför. Vårt

förslag lämnas med anledning av motionerna

2000/01:N326 (kd) yrkande 1 och 2000/01:N383 (mp)

yrkande 23.

2. Avskaffande av lagen om förvärv av

hyresfastighet m.m. (punkt 2)

av Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Inga

Berggren (m) och Carl-Erik Skårman (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs i reservation 2.

Tillkännagivandet görs med anledning av motion

2000/01: Bo514 yrkande 8.

Ställningstagande

Lagen om förvärv av hyresfastigheter präglas av en

byråkratisk handläggningsordning, och dess

tillämpning medför lång tidsutdräkt från det att ett

förvärv sker till dess lagfart kan beviljas. Detta

drabbar de seriösa fastighetsägarna. Lagstiftningen

öppnar också för godtycke eftersom den innebär en

förhandsprövning av en förvärvares kvalifikationer

och intentioner med förvärvet. En sådan prövning är

i praktiken svår att göra med någon träffsäkerhet.

Lagens syfte att förhindra oseriösa fastighetsägare

har inte heller uppnåtts. Hyresgästernas berättigade

krav på ett skydd mot oseriösa hyresvärdar bör i

stället tillmötesgås genom ordentliga möjligheter

till ingripande i det fall en fastighetsägare inte

visar sig fullgöra sina förpliktelser mot

hyresgäster och andra. I betänkandet Förvalta

bostäder (SOU 1994:23) har föreslagits att

förvärvslagen skall upphävas samtidigt som

bostadsförvaltningslagens möjligheter till

ingripande skall stärkas. Enligt vår mening skulle

denna ordning tillgodose de krav som kan ställas på

större effektivitet vad gäller att bekämpa oseriösa

hyresvärdar samtidigt som den inte lägger hinder i

vägen för en naturlig omsättning på

hyresfastigheter. Regeringen bör återkomma till

riksdagen med förslag till lagändringar som innebär

att lagen om förvärv av hyresfastigheter m.m.

upphävs och som även i övrigt innebär att förslagen

i det nämnda betänkandet genomförs.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad vi framför. Vårt

förslag lämnas med anledning av motion 2000/01:Bo514

(m) yrkande 8.

3. Ortnamnsskydd i fastighetsbildningslagen

(punkt 4)

av Rigmor Stenmark (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs i reservation 3.

Tillkännagivandet görs med anledning av motion

2000/01: Bo401.

Ställningstagande

Någon särskild bestämmelse till skydd för ortnamn i

den lagstiftning som reglerar fastighetsbildning och

fastighetsregistrering finns inte. Regeringen har i

proposition 1998/99:114 (med förslaget till vissa

ändringar i kulturminneslagen) konstaterat att

ortnamn inte tagits ur bruk i någon större

utsträckning. Under de mer än fyra år som gått sedan

det till grund för propositionen liggande

utredningsbetänkandet lades fram kan konstateras att

alltfler fastighetsförvärv föranleder

fastighetsreglering i stället för att leda till

lagfart. Den nyligen publicerade

ortnamnsundersökningen (ortnamn och namnvård 5)

avser tidigare förhållanden och talar inte emot mig.

Anledningen till det tilltagande antalet

fastighetsregleringar synes vara ekonomisk eftersom

avgiften vid fastighetsreglering är mindre än den

avgift och stämpelskatt som utgår när lagfart

beviljas. En del av vår kulturhistoria riskerar att

försvinna genom att många fastigheter upphör att

existera genom fastighetsreglering. Det kan

ifrågasättas om fastighetsreglering varit tänkt att

komma till användning för hela fastigheter på detta

sätt. Också genom sammanläggningar försvinner

ortnamn och därmed en del av vårt kulturarv.

Dessutom uppstår förvirring om var en fastighet är

belägen eftersom ett ortnamn kan bli gällande i

trakter där detta inte är historiskt motiverat. Den

allmänt hållna bestämmelsen i kulturminneslagen om

god ortnamnssed kommer inte att kunna hävda

ortnamnens vikt när i ett konkret fall frågan om

fastighetsbildning skall tillåtas avgöras enligt de

särskilda kriterier som finns angivna i

fastighetsbildningslagen. Det finns därför all

anledning att införa skyddsbestämmelser för

ortnamnen i fastighetsbildningslagstiftningen.

Regeringen bör enligt min mening återkomma till

riksdagen med ett sådant förslag.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad jag framför. Mitt

förslag lämnas med anledning av motion 2000/01:Bo401

(c).

4. Avskaffande av tomträttsinstitutet (punkt 5)

av Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Inga

Berggren (m), Carl-Erik Skårman (m) och Rigmor

Stenmark (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde

ha följande lydelse:

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs i reservation 4.

Tillkännagivandet görs med anledning av motion

2000/01: Bo514 yrkande 5.

Ställningstagande

Det är vår uppfattning att tomträttsinstitutet är en

förlegad form av reglering som försätter den

enskilde fastighetsägaren i ett beroendeförhållande

till kommunen. Ur den enskildes perspektiv kan

markkostnaden vid en omreglering av avgälden

påverkas på ett sådant oförutsägbart sätt att rena

rättssäkerhetsargument talar för ett avskaffande av

tomträttsinstitutet. Utan att närmare gå in på

frågan kan konstateras att problemet kring hur

avgälderna skall omregleras visar på en avgörande

svaghet med hela systemet.

De motiv som en gång angavs som skäl till

tomträttsinstitutets införande har i dag spelat ut

sin roll. Vi anser att regeringen bör inrikta sitt

arbete på att skapa en fastighetsmarknad där det

allmännas roll i möjligaste mån är begränsad till

att formulera erforderliga riktlinjer. Det är

oförsvarbart att på rent ideologiska grunder behålla

ett markpolitiskt instrument vars konsekvenser

förhindrar ett spritt enskilt ägande.

Tomträttsinstitutet har dessutom, på ett sätt som

lagstiftaren inte tänkt sig, kommit att användas som

ett styrinstrument i frågor som plan- och bygglagens

normer skall reglera.

Inom Justitiedepartementet övervägs för närvarande

frågor om tomträttsavgälden. Regeringens förslag

förväntas innebära att avgälden knyts till

fastighetens taxeringsvärde och resultera i

avsevärda höjningar av tomträttsavgälden i många

områden. Tomträttsinstitutets berättigande som

boendesocialt instrument skulle i och med detta helt

ha spelat ut sin roll och avgälderna skulle snarast

bli ett kostnadshinder för den som vill äga sin

bostad. Den fastighetsskatt som även

tomträttsinnehavare tvingas betala förstärker denna

problematik ytterligare. Vissa innehavare av

tomträtter i attraktiva lägen eller köpare av sådana

tomträtter åsamkas orimliga kostnader genom att

såväl tomträttsavgäld som fastighetsskatt grundas på

fastighetens taxeringsvärde. Pålagornas storlek

bestäms dessutom oberoende av tomträttsinnehavarens

skatteförmåga. Vi anser att höga taxeringsvärden

uppkomna genom en stark efterfrågan inte skall

tillåtas påverka vare sig tomträttsavgäldens eller

fastighetsskattens storlek på ett sådant sätt att

människor tvingas lämna hus och hem. En avveckling

av tomträttsinstitutet är en rimlig väg för att

undvika sådana effekter. Om en fastighet stiger i

värde skall den boende genom sitt ägande kunna

säkerställa sig mot utgiftsökningar.

Regeringen bör enligt vår uppfattning snarast

lägga fram ett förslag för riksdagen om att nya

tomträtter inte skall kunna bildas. Enligt vår

mening bör dessutom kommunerna påbörja en

utförsäljning av befintliga tomträtter.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad vi framför. Vårt

förslag lämnas med anledning av motion 2000/01:Bo514

(m) yrkande 5.

5. Avskaffande av den kommunala

förköpsrätten (punkt 6)

av Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Inga

Berggren (m) och Carl-Erik Skårman (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde

ha följande lydelse:

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs i reservation 5.

Tillkännagivandet görs med anledning av motionerna

2000/01: Bo414 yrkande 16 och 2000/01:Bo514 yrkande

9.

Ställningstagande

Enligt vår uppfattning bör den kommunala

förköpsrätten avskaffas. Det främsta skälet till

detta ställningstagande är att förköpsrätten inte

fyller någon funktion i den kommunala

markplaneringen. Det är även av vikt att framhålla

att förköpsrätten gör att enskilda markägare hamnar

i en orimligt svag position i förhållande till

kommunerna. Detta skall ses mot bakgrund av att det

kommunala planmonopolet, expropriationslagen och

överlägsna ekonomiska och personella resurser ger

kommunerna en mycket stark maktställning. Ett

avskaffande av den kommunala förköpsrätten skulle

bidra till en sundare fastighetsmarknad. Vidare kan

det ifrågasättas om det är rimligt att spendera

skattemedel på en kommunalisering av mark för

bebyggelse samtidigt som resurserna inte förslår att

tillgodose mer angelägna kommunala verksamheter.

Regeringen bör snarast för riksdagen lägga fram

förslag om att avskaffa den kommunala förköpsrätten.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad vi framför. Vårt

förslag lämnas med anledning av motionerna

2000/01:Bo414 (m) yrkande 16 och 2000/01:Bo514 (m)

yrkande 9.

6. Expropriationsändamålen m.m. (punkt 7)

av Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Inga

Berggren (m) och Carl-Erik Skårman (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs i reservation 6.

Tillkännagivandet görs med anledning av motionerna

2000/01: Bo403 i denna del och 2000/01:Bo514 yrkande

2 i denna del.

Ställningstagande

Det är vår uppfattning att bestämmelserna om

expropriationsändamålen medger ett alltför stort

utrymme för godtycke. Den enskilde fastighetsägaren

riskerar att utsättas för expropriation av rent

konfiskatorisk karaktär utan att sådan är påkallad

av att ytterst angelägna samhällsintressen skall

tillgodoses. Det är inte värdigt en rättsstat att

tillåta tvångsmässiga ingrepp i den enskilda

äganderätten på de grunder som nuvarande

expropriationsändamål medger. Expropriation av mark

är en kränkning av äganderätten och bör endast komma

i fråga när synnerligen viktiga samhällsintressen så

påkallar.

Vi föreslår mot bakgrund av detta att en

genomgripande översyn av expropriationslagen

genomförs. Översynen skall i första hand syfta till

att begränsa och tydliggöra de ändamål som kan

åberopas vid ett expropriationsföretag. Endast för

stat eller kommun ytterst angelägna uppgifter och

samhällsåtaganden, däribland värnande om människors

liv, hälsa och säkerhet samt skydd av natur och

miljö, skall tillåtas som expropriationsgrunder.

Expropriation där det allmännas enda motiv till

ingreppet är att stävja en marknadsbaserad

värdeökning skall exempelvis inte medges. En

särskild fråga som bör övervägas är om eller i vilka

fall en rätt till expropriation skall föreligga för

enskilda rättssubjekt. Det stöter nämligen

rättskänslan att t.ex. en privat företagare ges

möjlighet att beröva en annan företagare dennes

egendom och därmed sammankopplade möjligheter till

eget företagande, vinst och utkomst. En annan

situation som bör utredas gäller fall när

exproprierad egendom kommer att användas för ett

annat ändamål än för vilket expropriation skett. I

en tid av snabb ekonomisk och teknisk utveckling

torde det bli allt vanligare att så blir fallet.

Särskilt stötande är de fall när den som

exproprierat kommer att använda egendomen på ett

sätt som den tidigare fastighetsägaren haft önskemål

om för egen del. Vi är medvetna om att lösningarna

av det senare problemet kan vara svåra att finna.

Men det är väsentligt att en utredning tar sig an

frågan.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad vi framför. Vårt

förslag lämnas med anledning av motionerna

2000/01:Bo403 (m) (delvis) och 2000/01:Bo514 (m)

yrkande 2 (delvis).

7. Expropriationsersättningen (punkt 8)

av Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Inga

Berggren (m), Carl-Erik Skårman (m) och Rigmor

Stenmark (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs i reservation 7.

Tillkännagivandet görs med anledning av motionerna

2000/01: Bo403 i denna del, 2000/01:Bo408,

2000/01:Bo412 samt 2000/01:Bo514 yrkandena 2 i denna

del och 3.

Ställningstagande

Förutom en kraftig begränsning av

expropriationsändamålen bör expropriationslagen

ändras så att ersättningsreglerna ger markägaren

kompensation för fastighetens fulla marknadsvärde

samt för de kostnader och det inkomstbortfall som

inte kan återvinnas.

Den enskilde fastighetsägarens underläge gentemot

exproprianten förstärks av den s.k.

presumtionsregeln. Att som presumtionsregeln

föreskriver ålägga den drabbade fastighetsägaren

bevisbördan avseende eventuella förväntningsvärden

går på tvärs mot gängse rättssäkerhetsprinciper.

Presumtionsregeln bör således avskaffas.

Vi anser att regeringen bör anmodas att snarast

återkomma med förslag om ändringar i

expropriationslagen som innebär att

presumtionsregeln avskaffas. Förslag med denna

inriktning bör kunna föreläggas riksdagen utan

vidare dröjsmål. Därutöver bör i samband med den av

oss förordade översynen av expropriationslagen i

fråga om expropriationsändamålen m.m. utarbetas

förslag om ändrade ersättningsregler i syfte att

stärka markägarens ställning i enlighet med vad vi

inledningsvis förordar. Översynen bör därutöver

omfatta frågan om en högre ersättningsnivå skall

införas när det gäller tvångsförfoganden där starka

privatekonomiska intressen gör sig gällande. Det kan

som exempel gälla vad markägaren skall erhålla när

hans mark tas i anspråk för en bredbandsutbyggnad

som ger möjligheter till kraftiga vinster. Ofta

talas om att en vinstdelning borde ske mellan

markägaren och den som exproprierar (eller på annat

sätt med tvång får rätt till annans mark). Ett

förslag till lagändring bör emellertid inte bygga på

att en egentlig vinstdelning skall ske i det

konkreta fallet. I stället bör en schabloniserande

metod användas där företagens vinstmöjligheter

avspeglas i markvärdet på ett marknadsimiterat sätt.

Mark som kan användas på ett förändrat och mer

vinstrikt sätt har naturligen ett högre värde än

eljest.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad vi framför. Vårt

förslag lämnas med anledning av motionerna

2000/01:Bo514 (m) yrkandena 2 (delvis) och 3,

2000/01:Bo408 (m), 2000/01:Bo403 (m) (delvis) samt

2000/01:Bo412 (kd).

8. Expropriationsersättningen (punkt 8)

av Ulla-Britt Hagström (kd) och Annelie Enochson

(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförts i reservation 8.

Tillkännagivandet görs med anledning av motionerna

2000/01:Bo408 och 2000/01:Bo412. Därmed avslås

motionerna 2000/01: Bo403 i denna del samt

2000/01:Bo514 yrkandena 2 i denna del och 3.

Ställningstagande

Det är hög tid att reformera ersättningsreglerna vid

tvångsförvärv. Ersättningsreglerna i

expropriationslagen bygger på tanken att en

expropriation skall kosta så lite som möjligt för

samhället. Bakom dagens utbyggnad av infrastrukturen

ligger det i många fall starka privatekonomiska

intressen. Ett exempel är utbyggnaden av

bredbandsnäten. Det är naturligtvis så att det finns

allmänna intressen som kan motivera tvångsförfogande

till förmån för enskilda rättssubjekt. Många

markägare har reagerat mot det kommersiella

utnyttjandet av deras mark. Vad de vanligen vänder

sig emot är att de, trots att de är ägare till den

mark som är ianspråktagen med t.ex. vägrätt eller är

belastad med ledningsrätt och som utnyttjas för

utbyggnaden av bredbandsnät, inte får någon

ersättning samtidigt som bredbandsaktörernas

verksamhet kan förväntas generera stora ekonomiska

vinster. Situationen är den att ersättningsreglerna

i expropriationslagen, som också reglerar rätten

till ersättning vid tvångsförfoganden enligt annan

lagstiftning (t.ex. ledningsrättslagen), inte medger

rätt för markägaren till andel i vinst.

Expropriationslagen är föråldrad. Lagens

ersättningsregler är inte anpassade till dagens

tvångsförvärv. I många fall sker dessa förvärv för

att tillgodose - förutom allmänna intressen genom

förvärv av stat och kommun - starka privatekonomiska

intressen. En översyn av expropriationslagens

ersättningsregler bör därför genomföras med syfte

att markägaren tillförsäkras del i vinsten vid

sådana tvångsförvärv och tvångsutnyttjanden där

starka privatekonomiska intressen gör sig gällande.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad vi framför. Vårt

förslag lämnas med anledning av motionerna

2000/01:Bo412 (kd) och 2000/01:Bo408 (m) och innebär

att motionerna 2000/01:Bo514 (m) yrkandena 2

(delvis) och 3 samt 2000/01:Bo403 (m) (delvis)

avstyrks.

9. Förvärven av fjällböndernas fastigheter

(punkt 9)

av Ulla-Britt Hagström (kd) och Annelie Enochson

(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde

ha följande lydelse:

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs i reservation 9.

Tillkännagivandet görs med anledning av motion

2000/01: Bo406.

Ställningstagande

Det är stora områden som blivit föremål för statens

förvärv. I Härjedalen och Jämtland gäller det 115

245 respektive 131 250 hektar. Många fjällbönder

anser sig, som framgår av motionen, kränkta av

statens sätt att sköta frågan. De flesta köpen

skedde godvilligt och några fastigheter blev kvar i

privat ägo. En hel del jordbruk fick finnas kvar och

de ursprungliga ägarna fick arrendera sina forna

fastigheter. Det är inte bara fråga om hur förvärven

gick till utan det gäller också frågor om den jakt

och det fiske som i dag får bedrivas. Svenska

statens agerande måste vara rättsenligt och

oklanderligt. Frågan om fjällböndernas villkor är

inte oproblematisk men den måste ändå belysas. Ett

uppenbart problem är att den mark som fjällbönderna

tidigare förfogade över nu i stor utsträckning

brukas av en annan grupp, renägarna. Sedan 1950-

talet skyddas denna mark genom statens servitut som

skapades till skydd för renskötseln. Det finns risk

att renägarna å sin sida skulle känna sig

undanskuffade om fjällbönderna skulle ges ökade

rättigheter till sin gamla mark.

Att det sätts i fråga om staten på ett korrekt

sätt förvärvat fjällböndernas fastigheter utgör

enligt vår mening tillräckliga skäl för att det

skall göras en oberoende utredning. Det är viktigt

att frågetecknen rätas ut och att klarhet vinns

beträffande de förvärv staten gjort. Utredningen bör

tillsättas av regeringen.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad vi framför. Vårt

förslag lämnas med anledning av motion 2000/01:Bo406

(kd).

Förteckning över behandlade

förslag