Bet. 2000/01:FöU6

Försvarsutskottets betänkande

2000/01:FÖU06

Civil och militär internationell krishantering

Innehåll

Sammanfattning

Motioner från allmänna

Utskottets överväganden

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Reservationer

Bilaga 2

2000/01

FöU6

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande 10 motioner

med sammanlagt 27 förslag. Samtliga motioner har

anknytning till civil och militär internationell

krishantering. De har väckts under den allmänna

motionstiden.

Förslagen avser förmågan till internationella

insatser, finansiering och beslutsfattande för

sådana insatser, resursfrågor, samordning mellan

civila och militära insatser samt förmåns- och

personalfrågor.

Utskottet avstyrker samtliga motioner,

huvudsakligen med motivet att motionsförslagen redan

beaktats eller förväntas beaktas i pågående

utrednings- och beredningsarbete.

Till utskottsbetänkandet har fogats en bilaga med

utskrifter från en offentlig utskottsutfrågring den

19 december 2000 om civil och militär krishantering

inom Europeiska unionen.

Motioner från allmänna

motionstiden

I detta betänkande behandlar utskottet nedan

uppräknade motioner i vilka föreslås att riksdagen

fattar följande beslut.

2000/01:Fö202 av Berit Jóhannesson m.fl. (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att en tjänst inrättas,

inom rådande budgetram, som under internationella

insatser i krisområde skall samordna den svenska

civila och militära verksamheten.

2000/01:Fö203 av Anna Lilliehöök (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om resurser för militär och

civil krishantering.

2000/01:Fö204 av Carina Hägg (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att berörda myndigheter,

främst Försvarsmakten, ÖCB och Statens

räddningsverk, får i uppdrag att tillsammans med de

frivilliga försvarsorganisationerna ta fram

uppgifter för den internationella verksamhet som kan

besättas med personal ur organisationerna samt

vilken utbildning som krävs för detta.

2000/01:Fö207 av Henrik Landerholm m.fl. (m):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att förmågan att

delta i militärt samarbete och internationella

insatser skall öka.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

försvarsresurserna skall vara utformade både för

det nationella försvaret och för internationella

insatser.

2000/01:Fö208 av Åke Carnerö m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en kartläggning av

Försvarsmaktens internationella förmåga.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om vikten av snabbt

politiskt beslutsfattande vid internationella

insatser.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att finansiering

och beslut om internationell insats följs åt.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en fast ekonomisk

struktur för den totala fredsfrämjande

verksamheten.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att svensk

sjukvårds- och hälsoskyddspersonal bör medfölja

vid internationella insatser.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att eftersträva

hög interoperabilitet inom sjukvårdsområdet.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

Försvarsmaktens sjukvårdscentrum tilldelas

resurser som säkerställer såväl förebyggande

åtgärder på veterinär- och hälsoskyddssidan som

åtgärder för att i god tid kunna rekrytera och

utbilda sjukvårdspersonal inför internationella

insatser.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ett heltäckande

trygghets- och förmånssystem för Försvars-maktens

personal.

2000/01:Fö323 av Henrik Landerholm m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om det svenska

försvarets förmåga till såväl nationella som

internationella insatser.

2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring av nuvarande

grundutbildningssystem så att Sverige kan ställa

upp med alla typer av förband inom två månader

efter beslut och därmed svara upp mot det svenska

åtagandet inom ramen för EU:s krishanteringsstyrka

i enlighet med vad i motionen anförs.

3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring av formerna för uttagning

till och anställning i Försvarsmakten så att

tjänstgöring i svenska förband vid internationella

insatser på sikt blir en naturlig och självklar

del av yrkesofficerarnas tjänstgöringsskyldighet i

enlighet med vad i motionen anförs.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om rätt för de

anställda att förhandla om förmåner och villkor

för tjänstgöring i internationella insatser.

5. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring av finansieringen vid

internationella insatser i enlighet med vad i

motionen anförs.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om formerna för en

nordisk brigadledning.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en multinationell

Östersjöflottilj.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en internationell

flygtransportorganisation.

2000/01:Fö402 av Agne Hansson och Lilian Virgin (c,

s):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om prioritering av

resurser för civil krishantering.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om prioritering av

resurser för civila ändamål inom utgiftsområde 6.

2000/01:Fö901 av Inger Strömbom (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av bättre

försäkringsskydd vid utlandstjänstgöring i

fredsbevarande syfte.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av att se

över lönenivåerna vid internationell tjänst.

2000/01:Fö904 av Olle Lindström (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om ändring i förordningen för

byggnads- och reparationsberedskapen.

2000/01:Ju906 av Elizabeth Nyström och Lars Björkman

(m):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om försäkringsskyddet

för dem som innehar riskfyllda statliga uppdrag i

utlandet.

Utskottets överväganden

Förmågan till internationella

insatser

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motionerna Fö207 (m)

förslagen 4 och 5, Fö208 (kd) förslag 1 samt

Fö323 (m) förslagen 1 och 2 samt 6-8.

Motioner

I Moderata samlingspartiet kommittémotion Fö207 av

Henrik Landerholm m.fl. (m) anförs att Sverige bör

föra en aktiv säkerhetspolitik. En sådan politik

sägs kräva stöd av ett militärt försvar som är

insatsberett, samtidigt som förutsättningar för en

framtida upprustning behålls och utvecklas. Vidare

sägs kraven på många sätt vara större nu på svensk

säkerhets- och försvarspolitik än under den tid då

spänningen mellan öst och väst var den dominerande

säkerhetspolitiska utmaningen.

I motionen anförs att till försvarets viktigaste

uppgifter hör att försvara hela landet. Detta kräver

förmåga till väpnad strid. Försvaret skall också

kunna ta vår del av ansvaret för fred och säkerhet i

Europa i allmänhet och i vårt närområde i synnerhet,

varvid alla förband, även marina stridskrafter och

flygstridskrafter, fullt ut bör delta i

internationella insatser. Internationaliseringen av

försvaret bör fortsätta och fördjupas. Motionärerna

föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen

att förmågan att delta i militärt samarbete och

internationella insatser skall öka (förslag 4).

Utvecklingen mot ökad förmåga att samverka med

förband såväl inom landet som internationellt sägs

inte bara vara en grundläggande förutsättning för

internationella insatser utan också en förutsättning

för försvarets förmåga att försvara landet.

Motionärerna föreslår därför att riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening att

försvarsresurserna skall vara utformade både för det

nationella försvaret och för internationella

insatser (förslag 5).

Moderata samlingspartiet återkommer i kommittémotion

Fö323 av Henrik Landerholm m.fl. (m) till det

grundläggande kravet på att Försvarsmakten skall

kunna föra väpnad strid och försvara landet. Detta

ger också kunskaper och färdigheter som erfordras

för att landets militära enheter skall bli lämpade

för att i samverkan med andra nationers resurser

bidra till fred och säkerhet i vår omvärld.

Motionärerna föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

det svenska försvarets förmåga till såväl nationella

som internationella insatser (förslag 1).

I motionen refereras till EU:s beslut att

organisera en europeisk krishanteringsstyrka på

60 000 soldater och de svenska utfästelserna i detta

sammanhang. Motionärerna anser att det är nödvändigt

att förändra utbildningen för att det skall vara

möjligt att svara upp mot detta åtagande. Den

vanliga grundutbildningen sägs således inte kunna

ses fristående från utbildningen för internationella

insatser. Idealet vore att ständigt ha utbildade

förband tillgängliga, vilket skulle kunna uppnås med

ett system där en tredjedel av aktuella förband

tjänstgör i en internationell insats, en tredjedel

står i beredskap och en tredjedel är under

utbildning. Detta skulle i så fall kräva en

successiv anpassning av grundutbildningen.

Motionärerna föreslår att riksdagen begär att

regeringen lägger fram förslag till ändring av

nuvarande grundutbildningssystem så att Sverige kan

ställa upp med alla typer av förband inom två

månader efter beslut och därmed svara upp mot det

svenska åtagandet inom ramen för EU:s

krishanteringsstyrka i enlighet med vad som anförs i

motionen (förslag 2).

I samma motion sägs vidare att förbanden för

internationella insatser bör vara ordinarie

reguljära förband och inte som i dag förband som

sammansätts efter råd, tillgång och läglighet. Alla

svenska förband som skall ingå i den nordiska

brigaden bör vara sådana reguljära förband. Den

svenska brigadledningen bör integreras i den

nordiska brigadledningen, som bör vara så flexibel

att den dels, med svensk personal, kan användas i

det svenska försvaret, dels, med blandad nordisk

personal, kan leda den nordiska brigaden (förslag

6).

Åter i samma motion framförs förslag om att

länderna runt Östersjön och i övriga Norden bör

skapa en gemensam "Östersjöflottilj" med en svensk

flottiljledning (förslag 7) samt att Sverige bör

arbeta för en samordnad internationell

flygtransportorganisation (förslag 8).

I Kristdemokraternas kommittémotion Fö208 av Åke

Carnerö m.fl. (kd) hänvisas till regeringens

uppfattning att de förbandstyper och den förmåga som

nu utvecklas inom ramen för översynsprocessen för

Partnerskap för fred (PFF) skall vara utgångspunkt

för Sveriges anmälan till internationella

förbandsregister. Motionärerna hävdar att det i dag

saknas en totalbild över de ambitioner, den förmåga

och de förbandstyper som skall kunna sättas in

snabbt respektive på längre sikt. Likaså saknas

uppgift om hur målet att alla svenska insatsförband

skall göras interoperabla skall nås. En kartläggning

bör därför göras av Försvarsmaktens internationella

förmåga (förslag 1).

Utskottets ställningstagande

Moderaterna föreslår i motion Fö207 (m) ökad förmåga

att delta i militärt samarbete och internationella

insatser. Kristdemokraterna anför i sin motion Fö208

(kd) att det saknas en totalbild över ambitioner,

förmågor och förbandstyper och att en kartläggning

därför bör göras av Försvarsmaktens internationella

förmåga.

Utskottet konstaterade i samband med

försvarsbeslutet förra året (prop. 1999/2000:30,

bet. 1999/2000: FöU2 s. 56, rskr. 1999:2000:168) att

Sveriges förmåga att delta i internationella

insatser har höjts betydligt under de senaste åren.

Utskottet konstaterade vidare, vid samma tillfälle,

att regeringen föreslog en höjd ambitionsnivå för

den svenska internationella förmågan men att det

återstod att se hur denna skulle förverkligas.

Utskottet har nu erfarit att regeringen i juni 2000

har beslutat att anta partnerskapsmål inom ramen för

Partnerskap för fred. Vidare beslutade regeringen i

november om vilka förband och förmågor som skall

anmälas till PARP (Planning and Review Process) -

planerings- och översynsprocessen inom ramen för PFF

(Partnerskap för fred) respektive till EU:s

styrkeregister för krishantering. Av besluten

framgår vilka förband och förmågor som, efter beslut

i det enskilda fallet, kan sättas in vid en

internationell insats. Regeringens beslut grundas på

Försvars-maktens förslag i februari respektive i

september 2000 om utveckling av internationell

förmåga. Förbanden omfattar huvuddelen av de

förbandstyper som finns bland de operativa

insatsförbanden i insatsorganisationen och

representerar samtliga stridskrafter. Utskottet har

i ett yttrande av Försvars-makten över de nu

aktuella motionerna informerats om vilka förband som

anmälts till olika register, tidsförhållanden och

beredskapsförhållanden.

Utskottet utgår från att försvarsberedningen i sin

värdering av den internationella utvecklingen och

dess konsekvenser för den svenska säkerhets- och

försvarspolitiken drar slutsatser om behovet av att

förändra ambitionerna när det gäller svenska

internationella insatser. Det bör sålunda föreligga

underlag i frågan inför arbetet med regeringens

förslag till riksdagen i höst. Motion Fö207 (m)

förslag 4 och Fö208 (kd) förslag 1 torde därmed bli

tillgodosedda varför de avstyrks av utskottet.

I Moderata samlingspartiets båda motioner Fö207 (m)

och Fö323 (m) framhålls att försvarsresurserna bör

vara utformade såväl för det nationella försvaret

som för internationella insatser och att förmågan

till väpnad strid därvid är ett grundläggande krav.

Riksdagen fattade i mars 2000 beslut om (prop.

1999/2000:30, bet. 1999/2000:FöU2, rskr.

1999/2000:168) Försvarsmaktens huvuduppgifter och om

vilken s.k. operativ förmåga som Försvarsmakten

skall ha i olika avseenden. Utskottet har erfarit

att de förband och de förmågor som har anmälts till

internationella insatser enligt regeringens beslut i

juni 2000 och i november 2000 motsvaras av samma

förband och förmågor som avses för nationella

insatser.

I betänkandet (bet. 1999/2000:FöU2 s. 78) anför

utskottet att grunden för det militära försvarets

utveckling även framgent skall vara förmågan till

väpnad strid. Behovet av att försvara Sverige vid

ett väpnat angrepp ställer nämligen de största

anspråken på våra totalförsvarsförberedelser och

därmed även på det militära försvaret.

Även Försvarsmakten anför i nyss nämnda yttrande

över motionerna att det är av grundläggande

betydelse att förmågan och kompetensen till väpnad

strid behålls och utvecklas.

Utskottet anser därmed att det finns mycket klara

uttalanden om vad som bör vara kärnverksamheten i

Försvarsmaktens utbildningsverksamhet.

Grundutbildningen måste sålunda entydigt tillgodose

behoven av stridsutbildning. Därutöver får läggas

till andra behov som särskilt erfordras, exempelvis

för att kunna delta i internationella insatser.

Motionärernas synpunkter får därmed anses i

huvudsak vara beaktade varför utskottet avstyrker

motion Fö207 (m) förslag 5 och Fö323 (m) förslag 1.

Motion Fö323 (m) förordar vidare en förändring av

grundutbildningssystemet så att det bättre

harmonierar med förbandsomsättningen till

internationella insatser. Utskottet kan i denna del

i stort hålla med motionärerna. Det nuvarande

grundutbildningssystemet har sitt ursprung tiotals

år tillbaka i tiden då helt andra förutsättningar

rådde såväl för internationella insatser som för den

årliga utbildningskontingentens storlek.

Grundutbildningen i dag, med sina in- och

utryckningstider, är inte utformad för att på

effektivaste sätt tillgodose resursbehovet och

förbandsomsättningen för den internationella

verksamheten. Utskottet utgår från att regeringen

överväger behovet av att förändra grundutbildningen

för att bättre passa behovet av att omsätta förband

i den internationella verksamheten och att

regeringen tar upp denna fråga i underlaget för

höstens försvarsbeslut. Motion Fö323 (m) förslag 2

bör därmed bli tillgodosett varför utskottet

avstyrker motionen i denna del.

Motion 323 (m) framför tre ytterligare förslag med

anknytning till förmågan till internationella

insatser, nämligen att den svenska brigadledningen

bör integreras i den nordiska brigadledningen

(förslag 6), att länderna runt Östersjön bör skapa

en gemensam Östersjöflottilj (förslag 7) samt att

Sverige bör arbeta för en samordnad nationell

flygtransportorganisation (förslag 8).

Utskottet har erfarit att försvarsministrarna från

Danmark, Finland, Norge och Sverige under våren 1998

kom överens om att fördjupa och utveckla det

nordiska samarbetet inom samarbetsorganet NORDCAPS

(Nordic Co-ordinated Arrangement for Military Peace

Support), bl.a. när det gäller att utveckla en

nordisk brigad. Utskottet har vidare erfarit att

regeringen i juli 2000 beslutat att inrätta ett s.k.

planeringselement i Stockholm för att möjliggöra att

ett samordnat nordiskt militärt bidrag inom brigads

ram kan bli tillgängligt och sättas in i ett brett

spektrum av internationella insatser från och med

den 1 juli 2003.

Utskottet vill peka på att regleringsbrevet för

2001 anger att Försvarsmakten skall kunna ställa

personal till förfogande för materiel- och

kunskapsöverföring till de baltiska staterna, kunna

medverka med enheter för minröjningsoperationer till

sjöss utanför den baltiska kusten samt även i övrigt

kunna medverka i det vidgade Östersjösamarbetet.

Sverige deltar sedan 1994 i samarbetet inom ramen

för Partnerskap för fred (PFF). Utskottet vill peka

på några av de syften som är styrande för Sveriges

engagemang i PFF:

· att fördjupa det praktiska regionala PFF-

samarbetet och att främja ett aktivt engagemang

från de större västeuropeiska länderna och USA i

Östersjöregionen

·

1. att aktivt bidra till att främja de baltiska

staternas möjligheter att delta i PFF-samarbetet

2.

- att övningar som äger rum i vårt närområde och

i regioner där Sverige har ett särskilt

säkerhetspolitiskt intresse bör prioriteras.

-

Slutligen vill utskottet peka på att regeringens

antagningsbeslut i juni 2000 av partnerskapsmål inom

ramen för PFF bl.a. innehåller studier av

transportförmågan för internationella insatser.

Möjligheter till samarbete med andra länder skall

härvid beaktas.

Mot bakgrund av vad här har anförts anser

utskottet att motionärernas förslag är beaktade

eller kommer att kunna tillgodoses. Motion Fö323 (m)

förslag 6-8 avstyrks därför.

Utskottet genomförde den 19 december 2000 en

offentlig utskottsutfrågning på temat civil och

militär krishantering inom Europeiska unionen.

Dokumentationen från utfrågningen bedöms ha intresse

varför utskottet i bilaga till detta betänkande

redovisar en bearbetad utskrift från utfrågningen.

Beslutsfattande och finansiering av

internationella insatser

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motionerna Fö208 (kd)

förslagen 2-4 samt Fö323 (m) förslag 5.

Motioner

I kommittémotion Fö208 av Åke Carnerö m.fl. (kd)

anförs att det inte får ta fem månader för en

snabbinsatsstyrka att komma på plats i ett

konfliktområde, om Sverige skall vara trovärdigt i

den internationella fredsfrämjande verksamheten. Det

sägs sålunda vara nödvändigt att det politiska

beslutsfattandet inte försenar en operation (förslag

2). Förberedande trupper bör kunna finnas på plats

redan någon vecka efter beslut i säkerhetsrådet

medan majoriteten av styrkorna bör kunna följa efter

under den kommande månaden.

Kristdemokraterna anser vidare att frågan om

finansieringen måste vara löst samtidigt som beslut

fattas om att delta i en internationell insats

(förslag 3).

Härutöver anser Kristdemokraterna att det snarast

bör skapas en fast ekonomisk struktur med angivna

medel för den totala fredsfrämjande verksamheten

(förslag 4).

Även Moderata samlingspartiet tar upp tidsaspekten

och finansieringsfrågan. I kommittémotion Fö323 av

Henrik Landerholm m.fl. (m) anförs sålunda att det

inte kan vara i linje med det svenska åtagandet att

det skulle ta mer än ett halvår från beslut till

dess att svenska förband var på plats i Kosovo.

Motionärerna anser det därför nödvändigt att det

skapas enkla former för finansiering av förbanden

när de sätts in internationellt. Anslaget för

fredsfrämjande truppinsatser bör enbart omfatta

kostnader i samband med insatser och helt

finansieras utanför försvarsanslaget. Kostnaderna

för materiel, uttagning, utbildning och

beredskapshållning av förband för internationella

uppgifter bör däremot ingå i anslaget för

förbandsverksamheten. Om de direkta

insatskostnaderna framdeles tas inom ordinarie

försvarsanslag sägs risken vara stor för en

allvarlig urholkning av försvarets förmåga.

Motionärerna föreslår därför att riksdagen begär att

regeringen lägger fram förslag till ändring av

finansieringen vid internationella insatser i

enlighet med vad som anförs i motionen (förslag 5).

Utskottets ställningstagande

Inför riksdagens försvarsbeslut våren 2000 (prop.

1999/2000:30, bet. 1999/2000:FöU2, rskr.

1999/2000:168) behandlade utskottet frågan om

beslutsfattande och finansiering i samband med

internationella insatser. Utskottet uttalade i

sammanhanget att Sveriges förmåga måste förbättras

när det gäller att snabbt kunna delta i

internationella fredsfrämjande insatser. Utskottet

uttalade (s. 56) samtidigt ett tydligt krav på att

regeringen snarast återkommer till riksdagen med

förslag efter vilka principer som utlandsinsatser

bör finansieras. Till detta vill utskottet nu foga

synpunkten att grundprincipen bör vara att

erforderliga medel från början skall finnas avdelade

för internationella insatser. Det är således

otillfredsställande att sådana behov successivt

finansieras genom omfördelning från andra

verksamheter.

Utskottet förutsätter att regeringen i höst till

riksdagen lämnar de efterfrågade förslagen om en

effektivare beslutsprocess och finansieringsprincip

för internationella insatser. Motionärernas förslag

bör därmed kunna komma att bli beaktade. Utskottet

avstyrker därför motionerna Fö208 (kd) förslag 2-4

och Fö323 (m) förslag 5.

Resurser för krishantering

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motionerna Fö203 (m),

Fö204 (s), Fö208 (kd) förslagen 14-16, Fö402

(c, s) och Fö904 (m).

Motioner

I motion Fö203 av Anna Lilliehöök (m) anförs

inledningsvis att Sverige åtagit sig att bidra till

och medverka i EU:s militära och civila

krishantering. Sverige har bl.a. åtagit sig att

upprätthålla kapacitet för att kunna bidra med två

bataljoner eller ca 2 000 soldater.

Motionären anför vidare att den civila delen av

utlandsinsatserna ofta innebär behov av poliser för

att kunna upprätthålla ordning och respekt för

mänskliga rättigheter samt för att kunna utbilda

lokala poliskårer. Domare, åklagare och

fängelsepersonal behövs också för att rättssystemen

skall kunna byggas upp och ges stöd när de grupper

som varit inblandade i en konflikt återigen skall

leva tillsammans.

Motionären för ett resonemang om behovet av

soldater och om rekrytering av dem. Hon anser att

utlandstjänstgöringen måste göras mycket mer

attraktiv och värnpliktsutbildningen vara

motiverande. Ersättning och villkor behöver

förbättras.

Även villkoren för poliser på utlandsuppdrag bör

ses över och förbättras. Enligt motionären har

endast ca hälften av den polisstyrka som behövs

kunnat rekryteras. Vidare bör polisutbildningen

byggas ut och polisorganisationen utökas för att

skapa en större rekryteringsbas för utlandsuppdrag.

Motionären föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

resurser för militär och civil krishantering.

I motion Fö402 av Agne Hansson (c) och Lilian Virgin

(s) betonar motionärerna att försvarsbesluten 1996

och 1999 lagt grunden för en omfattande omdaning av

landets totalförsvar. En tydlig

tyngdpunktsförskjutning har skett mot frågor som rör

det civila samhället, såväl i fråga om nationella

intressen som i internationella sammanhang.

Större internationella insatser i komplexa kriser

kräver breda och väl samordnade civila insatser,

säger motionärerna. De anser därför att ökade

ansträngningar behövs för att bygga upp civil

krishantering. Det är då angeläget att särskilda

resurser sätts av för dessa civila insatser, t.ex.

för att bygga upp kapacitet inom polisen och

sjukvården för internationella insatser i

krishantering och återuppbyggnad.

Motionärerna anser det också vara viktigt att

resurser inom den s.k. civila budgetramen

säkerställs för ett ökat svenskt engagemang i

internationell civil krishantering.

Motionärerna föreslår att riksdagen tillkännager

för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

dels om prioritering av resurser för civil

krishantering (förslag 1), dels om prioritering av

resurser för civila ändamål inom utgiftsområde 6

(förslag 2).

Kristdemokraterna poängterar i sin kommittémotion Fö208 av Åke

Carnerö m.fl. (kd) att ett utökat utlandsåtagande

förutsätter en väl förberedd och fungerande hälso-

och sjukvårdsorganisation. Fälthygien och hälsoskydd

sägs vara av största vikt för personalens hälsa och

därmed för förbandens förmåga att verka. Svensk

personal med kompetens inom dessa områden bör därför

följa med vid internationella insatser (förslag 14).

Motionärerna konstaterar att vid internationella

fredsfrämjande operationer måste hänsyn tas till

klimatförhållanden, fara för epidemier, risker för

NBC-attacker och andra viktiga miljöfaktorer.

Nödvändiga resurser måste därför anpassas särskilt

för de förhållanden som råder i det tänkta

insatsområdet. Detta ställer krav på

sjukvårdsmaterielen, på behov av transportkapacitet

för sjuk och skadad svensk personal samt krisstöd.

Hög s.k. interoperabilitet inom sjukvårdsområdet bör

därför eftersträvas (förslag 15).

Motionärerna konstaterar vidare att

Försvarsmaktens sjukvårdscentrum på Hammarö utanför

Karlstad är kompetenscentrum för sjukvårdstjänsten

inom Försvarsmakten. Försvarsmaktens

sjukvårdscentrum bör därför tilldelas resurser som

säkerställer såväl förebyggande åtgärder på

veterinär- och hälsoskyddssidan som åtgärder för att

i god tid kunna rekrytera och utbilda

sjukvårdspersonal inför internationella insatser

(förslag 16).

I motion Fö204 av Carina Hägg (s) påpekar motionären

att det svenska totalförsvarets reformering,

omstrukturering och effektivisering också gäller de

frivilliga försvarsorganisationerna. Vid

totalförsvarsmyndigheterna pågår sålunda ett

utvecklingsarbete för att på ett bättre och

modernare sätt kunna utnyttja kompetens och

engagemang hos de frivilliga

försvarsorganisationernas medlemmar. Regeringen har

också tillsatt en utredare för att utröna

frivilligorganisationernas framtida roll i

totalförsvarets uppgifter, inklusive i de

internationella insatserna. Samtidigt, säger

motionären, ökar efterfrågan på olika slags

kompetenser för internationella uppgifter.

Motionären anser det angeläget att ta till vara

och föra samman dessa två intressesfärer. Detta sägs

kräva ett tydligt politiskt ställningstagande om att

statsmakterna önskar att de frivilliga

försvarsorganisationerna skall delta i

internationell verksamhet. I motionen föreslås

därför att riksdagen tillkännager för regeringen att

berörda myndigheter, främst Försvarsmakten,

Överstyrelsen för civil beredskap och Statens

räddningsverk, får i uppdrag att ta fram uppgifter

för den internationella verksamhet som kan besättas

med personal ur organisationerna samt vilken

utbildning som krävs för detta.

Motion Fö904 av Olle Lindström (m) behandlar den

s.k. byggnads- och reparationsberedskapen - BRB.

Motionären nämner att denna organisation tillkom

under andra världskriget i syfte att "i krig eller

eljest när Kungl. Maj:t så förordnar" kunna ställa

den svenska byggbranschen till totalförsvarets

förfogande. Motionären nämner att BRB sedan dess har

vidareutvecklats och att den i dag består av

huvuddelen av de svenska byggföretagen som

frivilligt har tecknat avtal med Försvarsmakten om

att stå till totalförsvarets förfogande då BRB-

förordningen eller andra avtalade förhållanden är

för handen.

Samarbetet med Försvarsmakten vid internationella

insatser sägs vara etablerat sedan några år

tillbaka. Något motsvarande samarbete finns inte med

övriga delar av totalförsvaret. Motionären anser att

BRB borde kunna utnyttjas då återuppbyggnad,

reparations- och röjningsarbeten skall utföras

internationellt med svensk medverkan efter det att

humanitära räddningsinsatser avslutats. Förordningen

för byggnads- och reparationsberedskapen bör därför

snarast ändras så att totalförsvaret kan anlita de

mest kompetenta i infrastrukturell uppbyggnad under

det säkerhetsfrämjande arbete som Sverige deltar i.

Motionären föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

ändring i förordningen för byggnads- och

reparationsberedskapen.

Utskottets ställningstagande

Två motioner - Fö203 (m) och Fö402 (c, s) -

förespråkar, med något olika infallsvinklar,

förbättrade villkor för krishantering och i det

sammanhanget prioritering av resurser för civil

krishantering. Motionärerna pekar bl.a. på behovet

av fler poliser för internationella insatser. I

motion Fö 203 (m) uttalar sig motionären också för

en förbättring av ersättning och villkor för

utlandstjänstgöring för att göra denna mer

attraktiv.

Utskottet erinrar om att resursfördelningen mellan

olika verksamheter och ändamål inom utgiftsområdet 6

Totalförsvar bestäms främst vid de fleråriga

försvarsbesluten. Den s.k. Sårbarhets- och

säkerhetsutredningen (dir. 1999:63) har till uppgift

att analysera och lämna förslag till principer för

att åstadkomma en förbättrad helhetssyn när det

gäller planeringen för civilt försvar och

beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i

fred. Utredaren skall beakta hur samhället skall få

bästa möjliga beredskapsförmåga. I uppdraget ingår

att ta ställning till om nuvarande

funktionsindelning, myndighetsuppgifter,

samordningssystem och finansieringssystem behöver

ändras. Uppdraget skall slutredovisas i maj i år och

avses ingå i regeringens underlag för

försvarsbeslutet hösten 2001.

Utskottet noterar att regeringen i

budgetpropositionen för 2001 (Utgiftsområde 4

Rättsväsendet, s. 58) pekar på nödvändigheten av att

öka antalet poliser samt anger en ökad

utbildningsfrekvens för åren 2001-2003.

Utskottet noterar vidare att Regeringskansliet

genomför s.k. departementala sektorsgenomgångar. De

skall vara klara mot slutet av 2001. Dessa

genomgångar har till syfte att klargöra om det

nuvarande författningsstödet för olika tänkbara

krisartade händelser är tillräckligt.

Utskottet har härutöver erfarit att Försvarsmakten

i september 2000 beslutat att höja lönerna till

personalen i utlandsstyrkan ca 20 % fr.o.m. den 1

januari 2001.

Utskottet anser att frågan om vilka resurser som

behövs för militär och civil krishantering, liksom

hur resurserna för civil krishantering bör

prioriteras i förhållande till andra behov, bör

prövas i det kommande försvarsbeslutet. Mot bakgrund

av det anförda bedömer utskottet att det inför

försvarsbeslutet i höst kommer att finnas

erforderligt underlag för sådana överväganden.

Utskottet avstyrker därför motionerna Fö203 (m) och

Fö402 (c, s).

I motion Fö208 (kd) avges tre förslag som rör hälso- och

sjukvårdsresurser i samband med internationella

uppdrag.

Utskottet har erfarit att det i de partnerskapsmål

som regeringen beslutade i juni 2000 ingår vilka

sjukvårdsresurser som skall finnas i förbanden. Av

partnerskapsmålen framgår också vilka samverkanskrav

(interoperabilitetskrav) som ställs på

sjukvårdsresurserna.

Av Försvarsmaktens yttrande över den aktuella

motionen framgår att Försvarsmaktens

sjukvårdscentrum (FSC) tilldelas resurser som skall

säkerställa såväl förebyggande åtgärder på

veterinär- och hälsoskyddssidan som åtgärder för att

kunna rekrytera och utbilda personal inför

internationella insatser. Försvarsmakten pekar

vidare på att arbete pågår i olika internationella

arbetsgrupper för att göra sjukvårdsmateriel

interoperabel. Sverige är representerat i dessa

grupper. Sammanfattningsvis säger sig Försvarsmakten

redan ha vidtagit de åtgärder som motionen

framhåller behov av.

Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att

motionens förslag är eller kommer att bli

tillgodosedda. Motion Fö208 (kd) förslagen 14-16

avstyrks därför.

I motion Fö204 (s) uttalar sig motionären till

förmån för att undersöka möjligheterna att bättre ta

till vara frivilligorganisationernas resurser för

insatser i internationell verksamhet.

Utskottet instämmer i motionärens synpunkter på

behovet av att på ett bättre sätt kunna utnyttja de

frivilliga försvarsorganisationernas kompetens,

engagemang och resurser för internationella

uppgifter. Utskottet noterar att den s.k.

Frivilligutredningen (dir. 1999:95, dir. 2000:25)

skall lämna förslag om den frivilliga

försvarsverksamhetens framtida inriktning och

uppgifter. I uppdraget ingår att utreda de

frivilliga försvarsorganisationernas möjligheter att

medverka i internationell verksamhet samt att

utvärdera och vid behov föreslå ett nytt system för

den statliga finansieringen av

frivilligorganisationerna med hänsyn till ny

inriktning. Utredningen har nyligen lämnat sitt

betänkande. Utskottet förutsätter att regeringen

inför höstens försvarsbeslut till riksdagen lämnar

erforderliga förslag i frågan. Utskottet bedömer

därmed att motionens synpunkter och förslag kommer

att tillgodoses varför motionen avstyrks.

I motion Fö904 (m) föreslås ett uppdrag till

regeringen med innebörd att ändra förordningen för

byggnads- och reparationsberedskapen (BRB) så att

dessa resurser kan uttnyttjas i internationellt

säkerhetsfrämjande arbete.

Utskottet delar motionärens synpunkter och erinrar

om att det tidigare (bet. 1998/99:FöU5 s. 67) i

samband med behandlingen av fortsatt inriktning för

det civila försvaret uttalat sig för att regeringen

bör överväga en översyn av förordningen (1989:205)

om byggnads- och reparationsberedskapen så att denna

organisation även kan utnyttjas för det

internationella säkerhetsfrämjande arbete som

Sverige deltar i.

Utskottet har erfarit att Överstyrelsen för civil

beredskap i samverkan med Försvarsmakten fått

regeringens uppdrag att genomföra en översyn av

gällande byggnads- och reparationsberedskap (BRB).

Uppdraget redovisades i maj 1999. I

slutredovisningen finns ett förslag om att ansvaret

för BRB bör överföras till en civil

funktionsansvarig myndighet. Regeringen överlämnade

i oktober 2000 ärendet i denna del till Sårbarhets-

och säkerhetsutredningen (dir. 1999:63). Utskottet

utgår från att regeringen i närtid kommer att pröva

frågan om att ändra den aktuella förordningen.

Motionen bör därmed komma att bli tillgodosedd.

Utskottet avstyrker därför motion Fö904 (m).

Samordning mellan civila och

militära internationella insatser

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motion Fö202 (v).

Motioner

Vänsterpartiet anför i kommittémotion Fö202 av Berit

Jóhannesson m.fl. (v) att det i dagsläget finns ett

stort behov av att samordna civila och militära

internationella insatser. Motionärerna pekar på att

den s.k. Rekryteringsutredningen föreslagit att ett

gemensamt fredscentrum inrättas där bl.a.

myndigheters rekryteringsverksamhet kan samordnas.

Detta, säger motionärerna, kommer förmodligen att

leda till att insatserna i fält utomlands i högre

utsträckning än i dag kan samordnas.

Samverkan av det här slaget bör dock inte bygga på

personliga kontakter, fortsätter motionärerna,

eftersom personalomsättningen är relativt hög. I

stället bör samordningen institutionaliseras mellan

de svenska internationella verksamheterna. I

motionen föreslås därför att regeringen, som ett led

i utvecklingen av samordningen mellan de civila och

militära internationella insatserna, inom rådande

budgetram inrättar en samordningstjänst i

krisområdet. Tjänsten kan anknytas till den svenska

ambassaden i det aktuella landet.

Utskottets ställningstagande

Utskottet erinrar om att det föregående år vid

behandlingen av civil och militär samverkan (bet.

1999/2000:FöU2 s. 211) framhöll att erfarenheterna

från försöksverksamhet i sådan samverkan på Gotland

borde kunna gagna det internationella fredsfrämjande

arbete som Sverige deltar i - inte minst på Balkan.

Utskottet anförde i sammanhanget att det erfarit att

Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete,

Sida, beslutat att bevilja den svenska bataljonen i

Kosovo 1,5 miljoner kronor för humanitära insatser.

Utskottet ansåg att erfarenheterna från det arbetet

borde tas med i de fortsatta ansträngningarna att

belysa möjligheterna till ytterligare samverkan

mellan Försvarsmakten och civila myndigheter.

Utskottet har erfarit att regeringen i mars 1999

mottog betänkandet Internationell konflikthantering

- att förbereda sig tillsammans (SOU 1999:29) som

behandlar frågan om tvärsektoriell

kompetensutveckling genom samordning av civil och

militär utbildning inför internationella insatser.

Betänkandet remitterades under perioden maj-augusti

1999. I oktober 1999 bemyndigades chefen för

Utrikesdepartementet att tillkalla en särskild

utredare med uppdrag att föreslå åtgärder för att

förbättra rekryteringen av svensk personal till

internationella insatser inom ramen för

konfliktförebyggande och konflikthanterande

verksamhet. Utredningen överlämnade betänkandet (SOU

2000:74) Att verka för fred - ett gemensamt

fredscentrum i augusti 2000. Betänkandet har tills

nyligen remissbehandlats.

Enligt uppgift från Regeringskansliet kompletterar

dessa betänkanden varandra. De behandlar olika

aspekter inom samma verksamhetsområde -

internationell konflikthantering. Utskottet har

erfarit att de båda utredningarna och

remissyttrandena kommer att analyseras i ett

sammanhang.

Försvarsmakten anför i det tidigare nämnda

yttrandet att det ostridigt finns ett behov av att

utveckla samordningen mellan den svenska civila och

militära verksamheten i krisområdet vid

internationella insatser.

Utskottet utgår från att regeringen prövar och

verkställer åtgärder för att effektivisera militär

och civil samverkan. Härav följer att utskottet

avstyrker motion Fö202 (v).

Ekonomiska förmåner m.m. vid

internationella insatser

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motionerna Fö208 (kd)

förslag 17, Fö323 (m) förslag 4, Fö901(kd)

förslag 1 och 2 samt Ju906 (m) förslag 2.

Motioner

Internationell övnings- och utbildningsverksamhet

och deltagande i fredsfrämjande insatser kräver god

omsorg om den personal som tjänstgör utomlands,

säger Kristdemokraterna i sin kommittémotion Fö208)

av Åke Carnerö m.fl. (kd). Motionärerna konstaterar

att riksdagen 1999 i lagen om utlandsstyrkan

beslutat om viktiga åtgärder för att förbättra det

socialrättsliga skyddet. Behovet av att kunna

rekrytera och bemanna till olika utlandsstyrkor

samtidigt som krigsförbandens antal minskar sägs öka

kraven på löner och olika förmåner, meritvärdering,

försäkringsskydd och ett fullgott skyddsnät för

anhöriga. Motionärerna föreslår därför att riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om ett heltäckande trygghets- och

förmånssystem för Försvarsmaktens personal (förslag

17).

Moderata samlingspartiet anser att det är nödvändigt

att rekrytera personal utgående från kravet att

denna skall kunna tjänstgöra i förband vid

internationella insatser. I kommittémotion Fö323 av

Henrik Landerholm m.fl. (m) sägs att detta i sin tur

kräver att det utvecklas annorlunda former för

ersättning samt ett väl utvecklat socialt stöd åt

hemmavarande under insatsperioderna. För de

anställda ser motionärerna också behov av någon form

av avtalsrätt för det internationella området.

Dagens frivillighet sägs i detta avseende vara ett

hinder. Motionärerna föreslår att riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om rätt för de anställda att

förhandla om förmåner och villkor för tjänstgöring i

internationella insatser (förslag 4).

I motion Fö901 av Inger Strömbom (kd) anförs att

varje officer statistiskt sett måste göra åtskilliga

utlandstjänstgöringar under sin aktiva karriär.

Familjesituationen sägs innebära att många inte

gärna utan särskilda garantier vill ta de risker som

en utlandsmission innebär. Det är i dag svårt att få

kompetenta och motiverade sökande. Motionären anser

att både ersättningen och försäkringsskyddet måste

höjas för all kontrakterad personal.

Motionären konstaterar att många olika

försäkringsavtal kan vara tillämpliga för

utlandstjänstgörande personal;

Arbetsskadeförsäkringen som handläggs av

försäkringskassan, Personskadeavtalet som handläggs

av Trygghetsnämnden, Statens grupplivförsäkring som

handläggs av Statens pensionsverk och Statens

riksgaranti som handläggs av Försvarsmakten. Vid

trafikolyckor regleras eventuell ersättning av

Kammarkollegiet. Härutöver kan man hos Kungafonden

söka bidrag för t.ex. rehabilitering och omskolning.

Motionären anser att den lön och de ersättningar

som betalas ut är för låga. Hon föreslår att

riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av dels ett bättre

försäkringsskydd vid utlandstjänstgöring i

fredsbevarande syfte (förslag 1), dels en översyn av

lönenivåerna vid internationell tjänst (förslag 2).

I motion Ju906 av Elizabeth Nyström och Lars Björkman (m)

anförs att det till Brottsoffermyndigheten vid några

tillfällen har inkommit ansökningar om

brottskadeersättning för kränkning som har skett i

samband med utrikestjänst åt svenska staten.

Motionärerna anser att det i allra högsta grad är

kränkande att bli hållen som gisslan eller bli

misshandlad och skadad vid utlandstjänst. De menar

dock att det inte kan ha varit lagstiftarens mening

att kränkningar och skador i samband med tjänst som

exempelvis militärobservatör eller som annat

sändebud för den svenska regeringen i utlandet skall

ersättas enligt brottsskadelagen (1978:314). Det

rimliga sägs i stället vara att svenska staten ser

över sitt försäkringsskydd för svenskar på statligt

uppdrag i utlandet så att det omfattar alla former

av skador - även kränkningar. Motionärerna föreslår

att riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om försäkringsskyddet

för dem som innehar riskfyllda statliga uppdrag i

utlandet (förslag 2).

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar motionärernas synpunkter på förmåns-

och försäkringssystemens stora betydelse i samband

med internationell tjänstgöring och rekrytering till

sådana uppdrag. Det är lätt att solidarisera sig med

krav på förbättringar och heltäckande system.

Enligt utskottets mening är detta dock inte någon

enkel fråga att lösa. Förmåner och försäkringsskydd

har visserligen en koppling till varandra men kan

inte behandlas som ett enda sammanhållet system.

Vidare kan inte perspektivet begränsas till endast

internationell tjänstgöring, eftersom det finns

kopplingar till löne- och försäkringsfrågor för

personal som tjänstgör i Sverige. En annan aspekt är

att försäkringssystemet inte kan anses speciellt

dåligt, särskilt inte för den personal som tjänstgör

utomlands. Hemmavarande anhörigas försäkringsskydd

kan dock inte anses tillfredsställande.

Försäkringssystemet är emellertid utomordentligt

krångligt och svårt att överblicka. Motion Fö901

(kd) pekar tydligt på detta förhållande. Detta

framstod också väldigt klart i samband med den

utfrågning om säkerheten vid plikttjänstgöring som

utskottet genomförde den 21 november 2000.

När det gäller frågan om löner och rätten att

förhandla om löner för den utlandstjänstgörande

personalen har utskottet, som framgått av det

föregående, erfarit att Försvarsmakten nyligen

beslutat om löneförbättringar på i genomsnitt 20 %

fr.o.m. den 1 januari 2001. Utskottet har vidare

erfarit att Arbetsgivarverket tillsammans med de

centrala arbetstagarorganisationerna arbetar på att

skapa ett nytt centralt avtal för utlandspersonal.

När ett sådant avtal föreligger kommer sannolikt

Försvarsmakten att bemyndigas ingå ett lokalt avtal,

vilket också kommer att beröra utlandsstyrkan.

Lagen (1999:568) om utlandsstyrkan inom

Försvarsmakten och tillhörande förordning trädde i

kraft den 1 juli 1999 (prop.1998/99:68, bet.

1998/99:FöU8, rskr. 1998/99:225). Författningarna

gav ett förbättrat försäkringsskydd för den personal

som tjänstgör i utlandsstyrkan. Vid

riksdagsbehandlingen gav riksdagen regeringen till

känna att en utvärdering av lagen borde göras senast

inom fem år. Ännu har relativt kort tid förflutit

sedan nämnda förordning trätt i kraft. Utskottet har

emellertid erfarit att Regeringskansliet överväger

att till hösten i år ge Försvarsmakten ett sådant

utvärderingsuppdrag.

För dem som är statligt anställda, och också för

dem som är anställda i utlandsstyrkan, finns också

personskadeskydd och andra trygghetssystem reglerade

genom avtal mellan arbetsmarknadens parter.

Försvarsmakten anför i det tidigare nämnda yttrandet

att vid personskada lämnas ersättning för ett fullt

skadestånd beräknat enligt skadeståndsrättsliga

regler. Utöver detta lämnas bl.a. ersättning enligt

den s.k. riskgarantin. Regeringen har vidare (prop.

2001:64) föreslagit ändrade regler för ersättning

vid ideell skada.

Utskottet kan sammanfattningsvis konstatera att

det har skett förändringar i positiv riktning när

det gäller löne- och trygghetssystemen samt att

arbete pågår som kan leda till ytterligare

förbättringar. Utskottet avser att följa frågans

utveckling men ser för närvarande inte behov av

några åtgärder från riksdagen. Motionerna Fö208 (kd)

förslag 17, Fö323 (m) förslag 4, Fö901 (kd) förslag

1 och 2 samt Ju906 (m) förslag 2 avstyrks därför.

Personalfrågor

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motion Fö323 (m) förslag

3.

Motioner

Moderata samlingspartiet betonar i sin

kommittémotion Fö323 av Henrik Landerholm m.fl. (m)

att beslut om medverkan i internationella insatser

är en väsentlig del av Sveriges säkerhetspolitik.

Omvärldsförändringarna har medfört att den personal

som anställts för att lösa uppgifter inom

Försvarsmakten också måste kunna delta i

huvuduppgiften att bidra till fred och säkerhet i

omvärlden. Enligt motionärerna kan inte en

huvuduppgift för Försvarsmakten på sikt grundas på

frivillighet för den personal som anställts för

samtliga huvuduppgifter. Således är det nödvändigt,

säger motionärerna, att rekrytera personal utgående

från krav på tjänstgöring i förband vid

internationella insatser. De föreslår att riksdagen

begär att regeringen lägger fram förslag till

ändring av formerna för uttagning till och

anställning i Försvarsmakten så att tjänstgöring i

svenska förband vid internationella insatser på sikt

blir en naturlig och självklar del av

yrkesofficerarnas tjänstgöringsskyldighet i enlighet

med vad som anförs i motionen (förslag 3).

Utskottets ställningstagande

Den s.k. Personalförsörjningsutredningen (dir.

1999:84) skall redovisa en samlad syn på

Försvarsmaktens personalförsörjning. Av direktiven

framgår bl.a. att utredningen skall överväga hur de

ökade kraven på Försvarsmaktens deltagande i

internationell verksamhet skall kunna tillgodoses,

t.ex. genom tjänstgöringsskyldighet för officerare.

Utredningen har nyligen lämnat sitt betänkande (SOU

2001:23) Personal för ett nytt försvar. I

betänkandet föreslås bl.a. att en skyldighet införs

för yrkesofficerare att tjänstgöra utomlands i

fredsbevarande och fredsframtvingande verksamhet.

Utskottet har erfarit att frågan nu bereds i

Regeringskansliet. Utskottet utgår från att

regeringen i höstens försvarsbeslutsproposition

presenterar sin syn på den framtida

personalförsörjningen och lämnar förslag till

åtgärder. Utskottet förutsätter att frågan om

officerares tjänstgöringsskyldighet kommer att

behandlas i det sammanhanget. Motionens förslag bör

därmed komma att bli beaktat varför utskottet

avstyrker motionen.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Med hänvisning till de motiveringar som framförs

under Utskottets överväganden föreslår utskottet att

riksdagen fattar följande beslut:

1. Förmågan till internationella insatser

Utskottet avslår motionerna 2000/01:Fö207

förslagen 4 och 5, 2000/01: Fö208 förslag 1 samt

2000/01:Fö323 förslagen 1 och 2 samt 6-8.

Reservation 1 (m)

2. Beslutsfattande och finansiering vid

internationella insatser

Utskottet avslår motionerna 2000/01:Fö208

förslagen 2-4 och 2000/01: Fö323 förslag 5.

Reservation 2 (m)

3. Resurser för krishantering

Utskottet avslår motionerna 2000/01:Fö203,

2000/01:Fö204, 2000/01: Fö208 förslagen 14-16,

2000/01:Fö402 förslagen 1 och 2 samt 2000/01:

Fö904.

Reservation 3 (m)

4. Samordning av civila och militära

internationella insatser

Utskottet avslår motion 2000/01:Fö202.

5. Ekonomiska förmåner vid internationella

insatser

Utskottet avslår motionerna 2000/01:Fö208

förslag 17, 2000/01:Fö323 förslag 4,

2000/01:Fö901 förslagen 1 och 2 samt

2000/01:Ju906 förslag 2.

6. Personalfrågor

Utskottet avslår motionerna 2000/01:Fö323 förslag

3.

Stockholm den 3 april 2001

På försvarsutskottet vägnar

Henrik Landerholm

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Henrik

Landerholm (m), Tone Tingsgård (s), Christer Skoog

(s), Stig Sandström (v), Åke Carnerö (kd), Olle

Lindström (m), Rolf Gunnarsson (m), Ola Rask (s),

Håkan Juholt (s), Berit Jóhannesson (v), Margareta

Viklund (kd), Anna Lilliehöök (m), Erik Arthur

Egervärn (c), Runar Patriksson (fp) och Laila Bäck

(s).

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken

punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som

reservationen avser.

1. Förmågan till internationella insatser

(punkt 1) (m)

av Henrik Landerholm, Olle Lindström, Rolf

Gunnarsson och Anna

Lilliehöök (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under

punkt 1 borde ha följande lydelse:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i reservation 1. Riksdagen

bifaller därmed motionerna 2000/01:Fö207 förslag 4

och 2000/01:Fö323 förslagen 6-8 samt avslår

motionerna 2000/01:Fö207 förslag 5, 2000/01:Fö208

förslag 1 och 2000/01:Fö323 förslagen 1 och 2.

Ställningstagande

Utvecklingen mot ökad förmåga att samverka med

förband såväl inom landet som internationellt är

inte bara en grundläggande förutsättning för

internationella insatser utan också en förutsättning

för försvarets förmåga att försvara landet. Det är

då inte rimligt att den svenska beredskapen för

internationella insatser begränsas genom att endast

enstaka förband, såväl till typ som antal, kan

disponeras. Grundutbildningen måste på betydligt

större bredd än i dag utbilda förbanden för såväl

nationella som internationella insatser.

Målsättningen bör vara att vi inte har förband

isolerat för vare sig nationellt försvar eller

internationella insatser. Inom en begränsad

ekonomisk ram måste våra förband vara utformade för

"både-och". De förband som i dag är anmälda till EU

HFC (Headline Force Catalogue) bör således

kompletteras med ett stridsvagnskompani och en

amfibiestridsgrupp. Dessa förband bör självfallet

även anmälas till PARP (Natos Planning and Review

Process) och ingå i de styrkor vi kan ställa till

förfogande inom ramen för SHIRBRIG och NORDCAPS.

Detta leder till en önskad förbandsstruktur där

internationella insatser är en lika naturlig uppgift

som nationella för de flesta av våra förband. Alla

delar i förbanden bör också efterhand vara reguljära

förband och inte som i dag, när de sätts samman

efter råd, tillgång och läglighet. I strukturen

skall ingå de förbandsdelar som är det svenska

bidraget till den nordiska brigad som nu utvecklas.

I stället för nuvarande ordning bör den nordiska

brigadledningen integreras med en svensk

brigadledning. Brigadledningen bör vara så flexibel

att den dels - med svensk personal - kan användas i

det svenska försvaret, dels - med blandad nordisk

personal - kan nyttjas som ledningsfunktion för den

nordiska brigaden.

Att skapa multinationella förband är ett effektivt

och flexibelt sätt att utnyttja knappa resurser för

fredsfrämjande insatser. En nordisk armébrigad är

bara ett exempel. Med tanke på vårt närområdes

marina karaktär är det ett naturligt steg för

länderna runt Östersjön och i övriga Norden att

också skapa en gemensam Östersjöflottilj med en

multinationell flottiljledning med Sverige som

ledande nation. I ett första steg skulle de nordiska

länderna kunna utgöra Östersjöflottiljens kärna. En

sådan gemensam Östersjöflottilj skulle ge en tydlig

signal om vår vilja att ta gemensamt ansvar.

Sjöstridskrafternas flexibilitet och rörlighet gör

att det skulle vara enkelt att sända styrkan på

rutinmässiga övningar.

Sedan lång tid tillbaka har svenskt militärt

transportflyg utnyttjas för transporter av svenska

förband och förnödenheter till, eller i anslutning

till, de områden där dessa har varit insatta.

Sverige bör arbeta för att en samordnad

internationell flygtransportorganisation skapas.

Flygtransportförbandet bör kompletteras med förmåga

att med fartyg transportera tung utrustning till och

utföra försörjningstransporter i ett krisområde. En

sådan organisation skulle skapa en större

flexibilitet och förmodligen också minska

kostnaderna vid internationella insatser än om varje

deltagande nation svarar för sin egen

transportorganisation.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad vi framfört. Riksdagen

bifaller därmed motionerna Fö207 (m) förslag 4 och

Fö323 (m) förslagen 6-8 samt avslår motionerna Fö207

(m) förslag 5, Fö208 (kd) förslag 1 och Fö323 (m)

förslagen 1 och 2.

2. Beslutsfattande och finansiering vid

internationella insatser (punkt 2) (m)

av Henrik Landerholm, Olle Lindström, Rolf

Gunnarsson och Anna

Lilliehöök (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under

punkt 2 borde ha följande lydelse:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i reservation 2. Riksdagen

bifaller därmed motion 2000/01:Fö323 förslag 5 och

avslår motion 2000/01:Fö208 förslagen 2-4.

Ställningstagande

Finansieringen av internationella insatser bör ske

vid sidan av Försvarsmaktens reguljära anslag.

Kostnaden bör ligga utanför den ordinarie

försvarsramen, t.ex. som en beredskapsram. Därmed

kommer möjligheterna att finansiera inte att

innebära en fördröjning av insatsen. Anslaget bör

dessutom överföras till Utrikesdepartementet. Det är

naturligt att våra militära insatser utomlands ses

som en del av den bredare utrikespolitiken inklusive

biståndspolitiken.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad vi anfört. Riksdagen

bifaller därmed motion Fö323 (m) förslag 5 och

avslår motion Fö208 (kd) förslagen 2-4.

3. Resurser för krishantering (punkt 3) (m)

av Henrik Landerholm, Olle Lindström, Rolf

Gunnarsson och Anna

Lilliehöök (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under

punkt 3 borde ha följande lydelse:

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i reservation 3. Riksdagen

bifaller därmed motion 2000/01:Fö904 och avslår

motionerna 2000/01:Fö203, 2000/01:Fö204,

2000/01:Fö208 förslagen 14-16 och 2000/01:Fö402

förslagen 1 och 2.

Ställningstagande

Samarbetet mellan Byggnads- och

reparationsberedskapen (BRB) och Försvarsmakten vid

internationella insatser är etablerat sen några år

tillbaka. För övriga totalförsvarsmyndigheter finns

inte motsvarande samarbete. Med det nätverk som

finns inom BRB, både nationellt och internationellt

genom de civila byggföretagen, borde BRB anlitas i

stället för att man uppdrar åt myndigheter inom

totalförsvaret att i egen regi återuppbygga

infrastruktur i drabbade områden.

BRB bör således kunna anlitas vid återuppbyggnad,

reparations- och röjningsarbeten i de situationer

när humanitära räddningsinsatser, som Sverige deltar

i, övergår till infrastrukturell uppbyggnad av det

drabbade området. Förordningen för byggnads- och

reparationsberedskapen bör därför snarast förändras

så att totalförsvarsmyndigheter kan anlita de mest

kompetenta i infrastrukturell uppbyggnad under

säkerhetsfrämjande arbete.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad vi anfört. Riksdagen

bifaller därmed motion Fö904 (m) och avslår

motionerna Fö203 (m), Fö204 (s), Fö208 (kd)

förslagen 14-16 och Fö402 (c, s).

Särskilda yttranden

Utskottets beredning av ärendet har föranlett

följande särskilda yttranden. I rubriken anges inom

parentes vilken punkt i utskottets förslag till

riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Samordning mellan civila och militära

internationella insatser (punkt 4) (v)

Stig Sandström och Berit Jóhannesson (båda v)

anför:

Utskottet tillmötesgår till stora delar de förslag

som Vänsterpartiet fört fram i motion Fö202 och

utgår från att regeringen prövar och verkställer

åtgärder för att effektivisera militär och civil

samverkan. Detta är också vår förmodan och

förhoppning. Dock menar vi att det hade varit bättre

om utskottet gått ett steg längre och i likhet med

motionen föreslagit en institutionaliserad samverkan

direkt i anknytning till den svenska ambassaden i

det aktuella landet. På så vis uppnår vi en fastare

fokusering på det ostridiga behovet att förbättra

samordningen mellan civila och militära

internationella insatser, vilket också

Försvarsmakten påtalar i sitt yttrande.

2. Personalfrågor (punkt 6) (m)

av Henrik Landerholm, Olle Lindström, Rolf

Gunnarsson och Anna

Lilliehöök (alla m) anför:

När regeringen beslutar om internationella insatser

så är detta inte bara för att lösa en uppgift

utomlands. Det är lika mycket en avgörande del av

Sveriges utrikespolitik och därmed ett viktigt

säkerhetspolitiskt sakskäl. Att den personal som är

anställd för att lösa uppgifter inom Försvarsmakten

också skall delta i den huvuduppgift som utgörs av

att verka utomlands är en följd av förändrade

omvärldsförutsättningar. En huvuduppgift för

Försvarsmakten kan inte på sikt grundas på

frivillighet för den för samtliga uppgifter

anställda militära personalen.

En skyldighet för yrkesofficerare att tjänstgöra

utomlands, i fredsbevarande såväl som

fredsframtvingande verksamhet, måste således

införas. Idealet vore att i ett steg kombinera nya

villkor vad gäller löner och förmåner i ett paket

som omfattade alla officerare och sålunda reglerade

officerskårens tjänstgöringsskyldighet över

nationsgränserna. På så sätt skulle det tydligt

markeras att internationella insatser är en lika

naturlig del av yrket som tjänstgöring vid förband

och skolor i Sverige. Det har föreslagits att denna

skyldighet skall vara ett krav för all nyanställning

i Försvarsmakten. Ett sådant successivt införande

kommer att innebära en upp till fyrtioårig över-

gångsperiod och dessutom skapa en officerskår med

olika tjänstgöringsskyldigheter. Därför är detta en

mindre lämplig lösning.

Ett alternativ kan vara att pröva den danska

lösningen innebärande att redan anställda erbjuds

att teckna nya anställningsavtal med Försvarsmakten,

vilka innehåller en kombination av utsträckt

tjänstgöringsskyldighet och förmåner. De som inte

accepterar ett nytt anställningsavtal kommer med en

sådan lösning att bli begränsat användbara för

Försvarsmakten, med de konsekvenser detta får för

arbetsgivaren och den enskilde yrkesofficeren.

Rekrytering av personal framgent bör således utgå

från krav på att yrkesofficerare tjänstgör

tillsammans med det förband där vederbörande är

placerad, såväl vid nationella som internationella

uppgifter. Därmed måste annorlunda och förbättrade

former för ersättning utvecklas, liksom ett väl

utvecklat socialt stöd åt hemmavarande under

insatsperioderna. Formerna och de betydande

kostnaderna måste emellertid noga utredas innan

deltagande i internationella insatser görs till en

naturlig del av yrkesofficerarnas

tjänstgöringsskyldighet. Tjänstgöring i Boden och

Bosnien måste ses som lika naturliga delar av

svenska officerares vardag. För de anställda torde

också en ordning där avtalsrätt föreligger på det

internationella området vara att föredra.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Bilaga 2

Offentlig utfrågning

Civil och militär krishantering inom

Europeiska unionen den 19 december

2000

Utfrågningen samlade deltagare från riksdagens

försvarsutskott, Försvarsdepartementet,

Finansdepartementet, Försvarsmakten/Högkvarteret,

Försvarshögskolan, Försvarets forskningsanstalt,

Överstyrelsen för civil beredskap, Statens

räddningsverk, Styrelsen för psykologiskt försvar,

Rikspolisstyrelsen, Centralförbundet för

befälsutbildning, Sveriges Civilförsvarsförbund,

Riksförbundet Sveriges lottakårer samt

Utrikespolitiska institutet.

Det följande referatet är den stenografiska

uppteckning som gjordes vid utfrågningen.

Försvarsutskottets kansli har granskat materialet.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Ordföranden Henrik Landerholm:

Välkomna till detta offentliga sammanträde i

försvarsutskottet i form av en utfrågning vid vilken

vi kommer att diskutera civil och militär

krishantering inom EU:s ram och vilka utmaningar det

innebär för Sveriges säkerhets- och försvarspolitik.

Med en fri travesti kan man väl hävda att det som

sker stort sker i tysthet. Det här är inte riktigt

sant när det gäller den gemensamma säkerhets- och

försvarspolitik som nu växer fram inom EU:s ram.

Inte minst den mediala uppmärksamheten i vårt eget

land har under de drygt ett och ett halvt år som den

här processen har pågått varit ganska stor, även om

en samlad riksdagsbehandling av frågan ju aldrig

kommit till stånd på grund av det mer organiska

förhållningssätt som vi har i behandlingen av EU-

ärendena här i riksdagen med samråd med

fackutskotten och kontinuerligt veckovis samråd med

EU-nämnden.

Den här processen söker sin historia i tre olika

grundläggande förhållanden. Det är dels definitionen

av de s.k. Petersbergsuppgifterna, alltså den

överenskommelse som gjordes kring de europeiska

ländernas möjligheter att verka också vid

krishantering - från humanitär verksamhet till mer

hårdföra insatser. Det har dels också sin början i

ett svensk-finskt initiativ som skulle ge möjlighet

också för de länder i EU som inte är Natomedlemmar

att vara med och påverka processen. Jag tror att det

är oerhört väsentligt att minnas att det inom EU

under lång tid har funnits en process som Sverige i

tidigare skeden har varit mer tveksamt till,

syftande till en gemensam försvarspolitik som

fastställts i inte minst Maastrichtfördraget från

1991. Det i sin tur söker sin härstamning från

utredningar redan på tidigt 1970-tal om att ge EU

också en gemensam försvarskomponent.

Något annat som man inte ska glömma är den

parallella utveckling som har pågått inom Nato;

Natos förändrade strategiska koncept - Natos Defence

Capabilities Initiative - och, inte minst, Natos

europeiska dimension - EDI. Detta sammantaget under

den process som påbörjades i Köln för drygt ett och

ett halvt år sedan och därefter över Helsingfors,

Feira och Nice har lett fram till idén om ESDP, en

gemensam europeisk försvars- och säkerhetspolitik,

vilken nu börjar förverkligas.

Det är oerhört mycket arbete kvar. Syftet är

naturligtvis att stärka den transatlantiska länken,

som är så viktig inte minst i vår del av Europa, men

också att ge oss européer en möjlighet att på vår

egen jord ta ett gemensamt större ansvar för civila

och militära kriser i vårt närområde såväl som

längre bort.

Den här utfrågningen avser att belysa möjligheter

och problem i den process som pågår och som står

framför oss, inte minst i samband med det svenska

ordförandeskapet som ju börjar om bara några dagar.

Programmet består av fyra föredrag, först av Anders

Oljelund, som är ambassadör och chef för Sveriges

delegation vid Nato och VEU, Ulla Gudmundson,

generalsekreterare vid Centralförbundet Folk och

Försvar, Bo Pellnäs, en välkänd profil i balkanska

sammanhang, överste av första graden, och sist Jan

Foghelin, chef för avdelningen för försvarsanalys

vid FOA.

Var och en av dessa fyra kommer att hålla en

inledning, och därefter kommer jag att ge möjlighet

att ställa frågor. Längre inlägg och kommentarer är

det min avsikt att ge utrymme för samlat efter de

fyra föredragningarna. Jag vill också uppmana

samtliga som önskar ordet att nämna sitt namn och

den organisation, myndighet, verksamhet eller

företag som ni representerar. Detta med tanke på de

stenografiska uppteckningar som sker av

utfrågningen. Jag vill också understryka att tillägg

och kommentarer till våra inledare efter

inledningarna är mer än välkomna.

Avslutningsvis kommer utskottets vice ordförande

att sammanfatta den diskussion som vi har haft.

Först av allt vill jag lämna ordet till Åke

Carnerö vars parti tog initiativ till denna

utfrågning som förberetts av en arbetsgrupp vid

försvarsutskottet, bestående av Amanda Agestav, Stig

Sandström, Tone Tingsgård och Björn Leivik. Än en

gång: Varmt välkomna till dagens aktivitet i

försvarsutskottets regi.

Åke Carnerö (kd):

Det här ämnet är onekligen mycket intressant,

aktuellt och betydelsefullt för den framtida

säkerhets- och försvarspolitiken. Mycket har

förändrats inom säkerhets- och försvarspolitiken

under de senaste tio åren. Warszawapakten har

fallit, Nato har utvidgats österut, EU har bildats

och utvidgas förhoppningsvis österut så småningom,

FN:s säkerhetsråd blockeras alltmer sällan av veton,

FN:s fredsbevarande insatser mångdubblades under

1990-talet, traditionella fredsbevarande insatser

har utvecklats till multifunktionella fredsfrämjande

insatser som kan innehålla hela skalan av

fredsoperationer från hjälpaktioner och humanitära

insatser till fredsframtvingande insatser. Nato för

befälet över multinationella styrkor i Bosnien och

Kosovo där även svenska styrkor ingår. Därtill kan

läggas förändrade förutsättningar för

försvarsmaterielindustrin med ett ökat

internationellt samarbete, det vidgade

säkerhetsbegreppet och globaliseringen med bl.a. den

nya och snabbt utvecklande informationstekniken.

Visst är det så att vi upplever en föränderlig tid.

Den senaste i raden av förändringar inom

säkerhets- och försvarspolitiken är EU:s ökade

ambitioner och vilja att skapa en gemensam

krishanteringsförmåga. EU:s medlemsländer har använt

det de kan och vill bidra med. I Bryssel byggs det

samtidigt upp en institutionell struktur för militär

och civil samordning, liksom institutioner för

planering, övervakning och genomförande. År 2003

beräknas EU:s gemensamma krishanteringsstyrkor vara

klara för användning.

Förutom internationella frågor som relationer

mellan EU och Nato samt hur mandatfrågan ska

hanteras vid t.ex. ett veto i FN:s säkerhetsråd,

finns det många nationella frågor som vi i Sverige

behöver reda ut. Hur utformar vi ett heltäckande

förmåns- och trygghetssystem för den personal som vi

sänder ut på internationella uppdrag? Hur påverkas

totalförsvarsplikten av ökad internationalisering?

Kommer vi att kunna rekrytera tillräckligt med

soldater till internationella uppdrag? Hur

förbättrar vi vår förmåga att snabbt kunna rycka ut

vid internationella insatser? Hur löser vi

finansieringen? Hur ser vi över

materielförsörjningen för de internationella

styrkorna? Hur gör vi de svenska insatsförbanden

interoperabla med övriga EU- och Natostyrkor? Behövs

det inte ett gemensamt internationellt fredscentrum

i Sverige för civil och militär samordning vid

insatser utomlands?

Frågorna är många, och kanske får vi svar på flera

av dem i dag. Av speciell vikt är det enligt oss

kristdemokrater att lyfta fram den civila

dimensionen av krishantering. Att kunna förebygga

och hantera kriser effektivt är avgörande för att

garantera människors rättigheter, rädda människoliv

och hindra krig och förödelse. EU kan öka sin

förmåga att säkra freden i Europa. Det gynnar

Sveriges säkerhet, Europas säkerhet och kan bidra

till global säkerhet.

En offentlig utskottsutfrågning är ett led i att

försöka öka den säkerhets- och försvarspolitiska

debatten i det svenska samhället. Med den

förhoppningen, herr ordförande, ser vi nu fram emot

en intressant förmiddag som belyser de nya

utmaningarna för Sveriges säkerhets- och

försvarspolitik.

Ambassadör Anders Oljelund:

Tack för att jag fick komma hit och redogöra för vad

vi håller på med. Jag är Sveriges representant vid

Nato. Det finns en svensk Natodelegation sedan

fyra-fem år tillbaka. Vi håller på med de

förbindelser som Sverige har med Nato - jag kommer

fram till det senare. Det är inte jag eller vi i

Natodelegationen emellertid som förhandlar fram den

krishanteringsberedskap som EU håller på med, utan

det sker genom vår EU-representation, två olika

myndigheter i Bryssel som sköter detta. Men Nato är

ena benet i den nya europeiska förmåga som nu håller

på att byggas upp. Det finns ett nära samarbete

mellan dessa två.

Min uppgift är att säga någonting om EU:s

krishanteringsverksamhet ur ett säkerhetspolitiskt

perspektiv. Jag kommer att redogöra för vad som har

uppnåtts hittills. Därutöver har jag uppfattat min

uppgift lite grann så att jag även ska säga

någonting om vad allt detta betyder långsiktigt för

Sverige och vad det egentligen har för

säkerhetspolitisk innebörd för ett land som Sverige.

Det finns olika perspektiv på vad EU nu håller på

att bygga upp. Ett perspektiv, det grundläggande och

naturligtvis det riktiga men ändå inte det enda, är

att vad vi nu har beslutat och håller på att besluta

gäller en krishanteringsförmåga. Vi sätter upp ett

antal styrkor för att kunna använda dem för

krishantering i EU:s regi och eventuellt i FN:s

regi. Det är det perspektivet som gäller, och det är

det som besluten i EU har handlat om hittills och

kommer att handla om.

Sedan finns ett annat perspektiv som är bra att ha

i minnet, och det är att det också är fråga om att

stärka EU som organisation, inte bara och kanske

inte ens i första hand vad gäller krishantering,

utan att ge EU som organisation den

säkerhetspolitiska förmågan för att göra EU till en

mera slagkraftig aktör. Med det perspektivet blir

det viktigt att betona EU-sammanhållningen och

betona att det är EU:s beslutsautonomi som gäller

och att krishanteringen, inklusive den militära, ska

bli en del av vad som finns i övrigt inom EU och vad

de 15 länderna rår över. Då måste man i det

perspektivet göra en ganska klar gräns mellan dem

som är EU-medlemmar och dem som inte är det.

Jag tror att dessa två perspektiv är viktiga att

ha i minnet.

Man kan fråga sig: Vilket perspektiv har Sverige?

Det är i första hand krishantering. Vi ser att det

är en möjlighet för EU att spela en roll humanitärt,

civilt för att lösa kriser i olika delar av världen,

inte nödvändigtvis i Europa utan även i tredje

världen. Det vi tar fasta på är konfliktlösande.

Samtidigt är vi också angelägna om att betona att

det här är ett EU-projekt, det ägs av EU. Ordet

beslutsautonomi finns med gång på gång i de dokument

som har förhandlats fram i Helsingfors och senast i

Nice. Då måste innebörden även för vår del vara att

det här gäller att stärka EU.

Det finns ingen motsättning mellan dessa två, men

det finns möjligtvis en spänning på det sättet att

en traditionell linje i svensk utrikespolitik är

öppenhet och inklusivitet. När vi tidigare beskrev

vad vi menade vara någon sorts gemensam säkerhet som

förhoppningsvis skulle komma efter det kalla kriget

var det att ta med alla länder som är berörda av

kriser, alla länder som påverkar vår säkerhet. Ett

drag av öppenhet fanns och finns i svensk

utrikespolitik. Den klassiska neutralitetspolitiken

var ju egentligen ett undantag från en i övrigt

öppen och global syn som vi hade på världspolitiken.

PFP-samarbetet, som vi haft i fyra fem år, är ett

uttryck för denna öppenhet. I PFP ingår praktiskt

taget alla länder i det stora vida Europa, f.d.

Sovjetrepubliker, och alla är välkomna.

Jag vill visa på den som jag inte alls vill kalla

någon motsättning men spänning som ändå finns mellan

en traditionell svensk linje och den grad av

slutenhet som ändå vidlåder EU:s beslutsautonomi.

Det finns ett tredje perspektiv, och det är att vad EU nu

bygger upp egentligen är en början till ett

fristående europeiskt försvar. Det ligger inte alls

i besluten, det finns ingenting i dokumenten från

Helsingfors och framöver som handlar om det. Tvärtom

har det slagits fast att detta rör krishantering,

ingenting annat. Det rör inte ett gemensamt försvar,

det är inte syftet. Om det hade varit syftet hade

besluten sett annorlunda ut. Men jag tror att det

vore fel att dölja att hos många politiker och

regeringar ses ändå att detta på längre sikt ändå

skulle kunna vara ett syfte, ett mål. Om det är så

hos några förklarar det kanske lite grann av

ställningstagandena.

Nu tror jag personligen inte alls att detta i

första taget kommer att leda till ett gemensamt

europeiskt försvar, utan det finns åtskilliga

spärrar på vägen dit. De spärrarna består inte av de

alliansfria och neutrala länderna i första hand,

utan säkerligen av det som ordföranden nämnde i

inledningen, att bevarandet av det transatlantiska

sambandet kräver att EU inte utvecklas åt det här

hållet. Men tendensen finns ändå.

Innan jag går vidare ska jag säga någonting om hur

krishanteringsbegreppet har förändrats. De klassiska

krishanteringsoperationerna i FN:s regi skiljer sig

väldigt mycket från de nuvarande. Det gällde att

bevara en fred, att övervaka en fredsuppgörelse som

oftast redan fanns. Det gällde nästan alltid

konflikter utanför Europa. Det fanns ingen anledning

för Europas länder att förbereda sig för någon

krishanteringsverksamhet i Europa, utan det kalla

kriget förhindrade varje sådan utveckling

egentligen.

Det som nu har skett med Bosnien, Balkan, är att

begreppet krishantering har förändrats väldigt

mycket. Från början var krishantering relativt

isolerade och ihopsnickrade FN-operationer där det

gällde att övervaka en gränslinje, relativt enkla

uppgifter som egentligen inte var särskilt politiskt

sammansatta och inte syftade till en lösning av hela

problematiken utan till att upprätthålla en fred.

Krishantering i dag är en mycket vidare uppgift.

Dagens krishantering, det vi ser i Bosnien och

Kosovo, innebär nästan ett totalansvar för hela

samhället. När vi gick in med militära styrkor i

Bosnien, som vi gjorde för ett antal år sedan, tog

vi i praktiken på oss ansvaret för både ekonomi och

politik för en lång tid framöver. Detta ansvar går

inte att isolera från det militära ansvaret. Man kan

inte isolera frågan om gränsbevakning och

stilleståndsövervakning från övriga frågor i

samhället.

En sådan uppgift kräver självfallet mycket större

resurser, inte bara i volym utan framför allt i

kvalitet. Det krävs att man på ett helt annat sätt

än vad som förväntades av FN förbereder sig

tillsammans med andra länder. I förberedelserna

ligger att man måste ha någon form av planering,

någon form av förutsägbarhet, man måste ha någon

form av samträning, och inte minst måste man ha en

arbetsfördelning.

Allt detta är någonting helt nytt för ett land som

Sverige, att det förväntas av oss att vi tränar,

planerar och gör åtaganden ihop med andra länder,

vilka det nu är. Det är 15 länder i EU-kretsen. Det

kan också vara andra länder.

En annan lärdom av Bosnien är att krishantering

kan vara utomordentligt krävande både politiskt och

fysiskt. Det är ytterligare ett skäl till att man

behöver ha långa och goda förberedelser.

En tredje lärdom är att det mellan de deltagande

länderna behövs en väldigt hög grad av politisk

samsyn. Detta är kanske den viktigaste lärdomen från

Bosnien och Kosovo. Om man inte har en gemensam

uppfattning om vad man vill uppnå med en viss

krishanteringsoperation - och som jag sade nyss kan

man inte gå in isolerat och göra en militär

operation, utan man tar på sig ett helt ansvar för

samhällets utveckling på lång sikt, man tar på sig

en lång närvaro - går det inte att bedriva en

effektiv krishantering, varken civil eller militär.

Jag tror alltså att detta är den viktigaste

lärdomen. Det krävs en hög grad av solidaritet,

samsyn och politisk mognad av de deltagande

länderna.

För Sverige är också detta en viktig lärdom. Det

finns möjligen en syn från tidigare år att

krishantering är någonting relativt kravlöst och

relativt smärtfritt som man kan gå in i och gå ut ur

ungefär som det passar efterhand som man har

resurser eller tycker sig kunna ställa upp när FN

frågar. Vi vet ju hur det gick till när FN:s

fredsbevarande operationer tidigare kom till. Det

fanns inga förpliktelser på något sätt, ingen

förberedelse från de deltagande länderna att ställa

upp, utan var och en fick sina frågor och efter

mycket överväganden svarade man ja eller nej.

Vad det nu är fråga om är ett system där man från

början är mycket mera inställd på att när frågan

eller kravet kommer, så måste man tillsammans gå in

och göra någonting. Det gör att man drar slutsatsen

att den viktiga skillnaden i dag inte går mellan

krishantering och artikel 5-operationer. För dem som

inte vet vad artikel 5 är kan jag tala om att det är

det mycket omdiskuterade försvarsåtagandet i Nato,

det som traditionellt klassiskt skiljer

alliansfrihet från allianstillhörighet, dvs. att man

har eller inte har gjort försvarsåtaganden. Vi gör

en ganska skarp skillnad däremellan. Detta är

alldeles riktigt, det måste vi naturligtvis göra.

Men den i praktiken såväl som politiskt viktiga

skiljelinjen i dag tror jag inte går mellan artikel

5 och icke artikel 5, utan mellan olika slags

krishantering. Många typer av

krishanteringsuppgifter är nämligen väl så krävande,

både fysiskt, militärt och politiskt med krav på

solidaritet, som en artikel 5-uppgift kan vara. Jag

kommer tillbaka till det lite senare.

När vi nu i EU går in med denna uppgift tar vi på

ett annat sätt på oss ett kollektivt ansvar för vad

EU beslutar. Visserligen är varje beslut att delta i

en operation självfallet individuellt. Inget land är

tvingat att delta. Genom att vi är med i en

organisation som tillsammans bygger upp en

krishanteringsförmåga tar vi dock på oss ett

politiskt ansvar för EU:s uppträdande, även om vi

inte är med i en enskild operation. Det är också en

viktig skillnad från tidigare krishantering.

Ansvaret är inte ovillkorligt. Besluten fattas till

sist i Stockholm om vi ska delta. Villkoren ställs i

Stockholm på FN-mandat och i övrigt. Men det

kollektiva politiska ansvaret finns där ändå.

När vi nu blir ordförandeland i EU blir det

gemensamma ansvaret ännu lite mera uttryckligt för

vår del, eftersom vi förutsätts agera som ordförande

för de 15 och lägga de nationella positionerna lite

grann åt sidan, eller i varje fall inte driva dem

från ordförandestolen.

Någon kan tycka att EU:s samarbete med Nato och

Natos roll gör det här svårt, lite ovanligt och

besvärligt för svensk del. Jag tror att det

egentligen är en felsyn. Det som är nytt och det som

kräver nya ställningstaganden är besluten som fattas

i EU. Det är EU som har önskat ett samarbete med

Nato.

Vad är det då som man har beslutat sig för i EU?

Det hela började, som ni vet, i Saint-Malo 1998,

nästan precis för två år sedan, då Frankrike och

Storbritannien kom överens om att sätta upp en

krishanteringsstyrka i EU. Det här var ett

historiskt beslut därför att Storbritannien, och ett

antal andra länder, tidigare inte hade velat att EU

försågs med en militär förmåga. Skälet var att man

ansåg, och fortfarande anser, att det är Nato som

ska stå för försvaret av Europa, inte EU. Om man

börjar tilldela EU militära uppgifter är det risk

för att EU i det här avseendet glider bort från

Nato. När Storbritannien ändrade sig för två år

sedan och ingick en överenskommelse med Frankrike om

att börja arbeta med att förse EU med militär

förmåga var det en grundläggande förändring av

brittisk politik och därmed en grundläggande

förändring av europeisk politik.

För oss spelar det en viss roll. Vi hade tidigare

sagt att för oss kan det inte bli fråga om att EU

skaffar sig en militär förmåga av försvarskaraktär.

Vi har egentligen aldrig behövt använda något veto i

EU-sammanhang för att hindra det, utan hindret har

hela tiden legat i att Storbritannien på ett tidigt

stadium har sagt nej. Utvecklingen har aldrig

riskerat att gå åt det hållet.

Jag vill betona att det fortfarande bara är fråga

om krishantering, men det är ändå en ganska

väsentlig förändring av Storbritanniens

ställningstagande. Det gör att frågan om vart EU är

på väg, och om den transatlantiska länkens

fortbestånd, nu har blivit aktuell. Den har

diskuterats och diskuteras återigen sedan den nya

amerikanska administrationen börjar på att ta plats.

Det började med en fransk-brittisk

överenskommelse. Efter Saint-Malo-överenskommelsen

flyttades projektet in i EU och det är en rad EU-

beslut, och delvis VEU-beslut, som har lagt grunden

för detta - i Köln, Helsingfors, Feira och nu i

Nice. Fortfarande bär projektet i förhandlingarna

rätt mycket prägel av att vara ett franskt-brittiskt

projekt. När de två länderna inte är överens blir

det ingenting, och det märks. Det märks nere i

Bryssel, om inte annat. Det krävs att det i

dokumenten finns någorlunda uppslutning bakom

Frankrike och Storbritannien, och så kommer det nog

att förbli även om det naturligtvis är ett EU-

projekt där alla 15 länder har lika röst.

Hur har det då blivit efter Saint-Malo? Jag har

gjort en bild som vi kan titta på. Den visar i

korthet de beslut som har fattats i Köln och i

Helsingfors och som nu bekräftats i Nice. Som jag

sade gäller det krishantering, och inte artikel 5.

Det gäller Petersbergsuppgifter och krishantering,

vilket i och för sig kan vara nog så krävande och

nog så allvarligt, som jag nyss nämnde. Den riktiga

skiljelinjen går i praktiken inte mellan artikel 5

och krishantering, utan någon annanstans. Insatserna

ska kunna ledas av EU självt med hjälp av EU-

resurser, med hjälp av lånade resurser från Nato

eller av Nato ensamt. Det sista och tredje

alternativet är det som tillämpas nu. Alla

krisinsatser som i dag pågår i Europa leds av Nato

ensamt, även om de har ett stort europeiskt

innehåll.

Styrkemålet är 50 000-60 000 soldater. Det har man

redan enats om, och bidrag har lämnats från alla 15

länder. Ytterligare några länder, som inte tillhör

EU, har också lämnat frivilliga bidrag. För att

kunna rotera 50 000-60 000 soldater måste man ha

ungefär tre gånger så många i beredskap.

Man har konstaterat att det saknas en del resurser

för att man verkligen ska kunna klara alla de

förutsatta Petersbergsuppifterna. Ytterligare

resurser i form av transportflyg, underrättelser

osv. behöver tillföras. Det är ännu inte klart hur

och i vilken mån man avser, kan och vill täcka

bristerna. Det är något som kommer att diskuteras

rätt mycket under det svenska ordförandeskapet. Men

det är alldeles givet att om den avsedda förmågan

ska kunna blir verkligt insatsberedd, så krävs det

någon form av tillskott - antingen genom

nettotillskott till EU, eller genom att man

försäkrar sig om lån från Nato, eller genom bådadera

vägarna.

Man har beslutat om ett antal strukturer i EU för

att kunna klara dessa uppgifter. Det gäller en

säkerhetspolitisk ledning, en militärkommitté och en

civilkommitté för att klara sammansättningen av de

civila resurserna. En militär stab håller också på

att byggas upp i EU. Det ska bli ungefär 100 man.

Staben är alltså ganska liten, men den ska ändå

kunna klara den strategiska bedömningen av vad EU

har för behov, om än inte ledningen av operationer.

Själva ledningen kan kanske delas ut till någon

annan. Jag återkommer till detta.

Punkten om att alla resurser är nationella är

utomordentligt viktig. Det kommer inte att finnas

några EU-trupper. Den förrförre överbefälhavaren,

Bengt Gustavsson, höll ett föredrag en gång där han

talade om "Maastrichttrupper". Alla antecknade och

tänkte: Aha, har vi kommit så långt redan att det

finns Maastrichttrupper! Men efteråt visade det sig

att det inte var det som han hade sagt, utan han

hade sagt "markstridstrupper" - och det är ju

någonting helt annat. Det kommer inte att finnas

några Maastrichttrupper och inte några EU-trupper.

Det kommer heller inte att finnas, och finns inte

heller, några Natotrupper. Allt vad vi har och som

ska ingå i styrkan med 50 000-60 000 man är resurser

från de nationella försvaren. Det gäller Sverige,

det gäller Natoländerna och det gäller alla andra.

Då måste man på något sätt se till att bidraget

stämmer överens, och därför blir det så viktigt med

överenskommelser mellan EU och Nato om hur man ska

boka in resurserna. Det är inte bara vid själva

bokningstillfället som detta är viktigt. Redan långt

dessförinnan måste vi i planeringen bestämma oss för

vad vi kan avstå och inteckna för EU-ändamål utan

att det stör att vi samtidigt har ett åtagande

gentemot Nato. När jag säger "vi" menar jag inte

Sverige utan de 10-11 medlemsländer i EU som också

är medlemmar i Nato. Det är ju den generella bilden;

flertalet EU-länder är också Natoländer. Vi har inte

riktigt samma bekymmer i Sverige, men även vi har

naturligtvis ett nationellt försvar som

traditionellt bara har svenska uppgifter. Om vi nu

ska använda delar av samma försvar för EU-uppgifter

så måste även vi ha en sorts bokföring och planering

som gör att det hela stämmer överens i slutändan.

Det finns tre ledord: duplication, decoupling och

discrimination. De har satts upp, lite grann som

amerikanska villkor, men de finns inte med i

besluten. Det första betyder att det gäller att inte

koppla loss EU-styrkan från Nato. Det är framför

allt ett bekymmer för Natoländerna, men även för

oss. Jag kommer till det längre fram. Man ska inte

dubblera, sades det. Det är meningslöst, kostsamt

och onödigt att bygga upp parallella strukturer i

båda organisationerna för samma ändamål. Man ska

inte heller diskriminera. Vilka ska man då inte

diskriminera? Jo, det gäller de medlemmar i Nato som

inte är med i EU och vice versa. Det uttalas i

besluten från Feira och Helsingfors, och även från

Nice, att ingen diskriminering ska ske. Det är inte

så lätt som det ser ut, eftersom medlemskretsarna i

EU och Nato inte sammanfaller. EU har 15

medlemsländer varav 11 är Natoländer. Nato har 19

medlemsländer varav 15 är EU-länder och fyra är

alliansfria länder. Hade medlemskretsarna stämt

överens helt och hållet så hade diskussionen om

dubblering och diskriminering inte behövt äga rum på

samma sätt - eller egentligen inte alls. Då hade man

kanske kunnat se till i de nationella högkvarteren

att det inte skedde någon dubblering, och

organisationshögkvarteren i EU som organisation och

Nato som organisation hade haft mycket lättare att

se till att det hela stämde överens.

Men nu när det inte är så, så säger naturligtvis

de sex länder som inte är med i EU - Norge, Turkiet,

Ungern, Polen, Tjeckien och Island - att nu sitter

EU och planerar för resurser som också ska användas

för Natoändamål. Konsekvenserna av det är - säger i

varje fall länder som Turkiet - att Turkiets

säkerhet, som är beroende av garantin från Nato,

påverkas av att EU-delen av Nato lovar bort

resurserna till EU-ändamål. Därför vill vi ha en

insyn och ett medbestämmande i planeringen, säger

man. Det är inte bara Turkiet som tycker det, utan

även Norge och Island. Det gäller kanske Polen och

Ungern i lite mindre grad, eftersom de räknar med

att snart vara medlemmar i EU. Man säger också: Det

är inte bara det att det i viss mån är våra

resurser. Det är också det att även vi är berörda av

europeisk krishantering. Vi är lika europeiska som

ni! Här kommer jag lite grann tillbaka till det som

jag sade i början, nämligen att krishantering till

sin natur ju är gränsöverskridande, precis som

miljöfrågor. Även länder som inte är med i EU är

naturligtvis berörda av den krishantering som EU kan

vilja utföra. De är kanske ännu mer berörda,

eftersom många av kandidatländerna ligger i områden

där kriser kan bli aktuella. Det gäller länderna

kring Balkan och Turkiet självt, inte minst.

Diskussionerna om hur man ska få till stånd

överenskommelserna mellan Nato och EU blir därför

viktiga och även ganska besvärliga. De som har följt

tidningarna de sista dagarna har sett hur Turkiet nu

gjorde motstånd och inte gick med på de förslag som

finns om hur man ska ordna med lån av Natos resurser

- hur EU ska kunna låna resurser. Turkiet har satt

sig på tvären, och även i viss mån Norge. De vill

inte gå med på att automatiskt låna ut resurser med

mindre än att de får ett lite större inflytande i

EU. Det är dock inte så att de kräver att sitta med

som beslutsfattare bland de 15. De ifrågasätter inte

beslutsautonomin, men de vill kunna utöva ett

inflytande när det bestäms om sådan krishantering

som påverkar landets egen säkerhet. Vi och EU tycker

att vi har gått långt när det gäller att ge Norge,

Turkiet och de andra inflytande. De finns med. Det

ordnas ministermöten och det finns en

truppbidragarkommitté. De finns alltså med. Men de

tycker ändå att de vill gå lite längre. Därvid är

det just nu. Det blir ingen överenskommelse.

För Sverige tror jag att det under de fortsatta

förhandlingarna blir att försöka klara att få EU-

och Natolänkarna att hänga ihop på ett bra sätt. Om

inte det lyckas alls så blir EU:s förmåga lite grann

tömd på sitt innehåll. Alternativet är att man

säger: Vi försöker klara oss utan lån från Nato och

bygger upp en egen fristående förmåga så långt det

går. Vi kanske inte får ut 50 000-60 000 man i

första taget, men någonting däråt. Vi kanske kan

bygga upp en egen strategisk kapacitet med flyg,

transport, underrättelseväsen, logistik och allt vad

det kan vara. Det är ett alternativ. Då är jag

tillbaka till den tankelinje som också finns,

nämligen att detta inte bara är fråga om

krishantering utan också om ett sätt att stärka EU.

Om man har grundsynen att det är EU som ska

utvecklas och stärkas så är man kanske inte

främmande för tanken att lite grann koppla bort Nato

och förlita sig på egna resurser. Vilka intressen

Sverige har i frågan kan vi kanske komma tillbaka

till.

Samarbetet mellan EU och Nato är, som jag har

berättat om, lite grann uppdelat i olika element och

olika avsnitt. Permanenta relationer mellan

organisationerna finns vid sådana överenskommelser

som krävs för att de två organisationerna ska kunna

samarbeta väl i gemensamma möten och korsvis möten.

Man deltar i varandras möten. Det gäller också att

man tar med de sex utanförstående länderna på ett

visst sätt.

Kapacitet och försvarsplanering kommer också att

bli en viktig teknisk - men inte bara teknisk -

fråga för vår del. Jag nämnde duplicering och att

man försöker undvika dubblering av resurser. Men det

är också lika viktigt - eller i varje fall viktigt -

att undvika dubblering av planering. Om länderna ska

ha två olika planeringssystem för hur det här ska gå

till så ligger det redan däri en risk att de går åt

olika håll. Det blir också en kostsam dubblering.

Många av Natoländerna, men inte alla, säger att de

redan sedan 1948 har en planering som sköts med de

metoder som vi har utvecklat i Nato. De har ingen

lust att utveckla nya parallella metoder för att

planera för EU, särskilt inte eftersom det hela

tiden gäller samma resurser. Det är samma gubbar och

gummor på marken och till sist också samma kriser.

Varför ska man då ha två olika planeringar? Då säger

andra länder i EU, kanske ledda av Frankrike: Visst,

Nato måste med. Men det är ändå viktigt att detta

får en EU-prägel och att de 15 i EU rår över sin

egen planering. Om det blir en viss dubblering så

får vi kanske klara det ändå. Men det är viktigt att

vi har vår egen beslutsautonomi, säger man.

Sist men inte minst kommer vi till de civila

resurserna. Det är framför allt ett svenskt projekt,

och det är Sverige som har drivit frågan om att få

in civila resurser i detta. Det mötte ganska stort

motstånd till att börja med. Man förstod inte

riktigt vad vi menade. Var det

frivilligorganisationer, var det NGO:er eller vad

var det för någonting? Men efterhand har vi fått en

mycket stor förståelse i EU-kretsar för att det inte

bara är fråga om militär krishantering - kanske inte

ens i första hand en fråga om det - utan om civil

krishantering. Nu finns det ett ganska stort

samförstånd inom EU för att man måste bygga upp

sådana resurser också. Men därmed inte sagt att

arbetet där går särskilt lätt. Tvärtom går det

långsamt. Det visar sig att det är mycket lättare

att få ihop militära resurser, och det är ju ganska

klart egentligen. Nästan alla länder har stående

försvarsstyrkor. Alla länder har en planering, en

budget osv. för detta. Men inget land, utom möjligen

något enstaka som Sverige, har någon som helst

planering, budget eller beredskap för att ställa

poliser eller vad som nu kan behövas till förfogande

i krissammanhang. I Belgien, det land som jag

tjänstgör i, säger man: Vi har svårigheter att få

fram 15 extra poliser, och om vi får fram dem så ska

de jobba i Bryssel eftersom brottsligheten är så hög

där. Man har tryck på sig från opinionen. Och så är

det väl lite grann överallt. Det kommer att vara en

svår men viktig uppgift att övertyga opinionerna och

riksdagarna runtom att avsätta både medel och en

beredskap för att få ihop den civila

krishanteringsförmågan. Målet är ganska lågt satt;

till att börja med 5 000 poliser och sedan lite

andra delmål. 5 000 poliser ska man väl kunna

prestera sammantaget i de här 15 länderna.

Vad ska vi då bevaka i fortsättningen? Jo,

naturligtvis att detta genomförs på ett riktigt sätt

och att det förblir krishantering och inte artikel

5. Det tror jag inte är någon svår

bevakningsuppgift. EU ska inte bara utveckla en

militär förmåga, utan den militära och civila

förmågan ska bli en del av EU:s utrikespolitik. Det

tror jag kanske blir det svåraste området - att få

detta integrerat ordentligt och en villighet att

fatta gemensamma beslut omkring det.

För vår del bör vi också bevaka att den

transatlantiska länken bevaras för EU. I våra

anföranden säger vi gång på gång att den

transatlantiska länken är viktig för oss. Men när

det gäller att överföra och omforma vad det betyder

i praktiken och att ta reda på vilka strukturer vi

behöver i EU för att tillvarata den så är enigheten

kanske inte lika stor, och det finns oklarheter

rörande hur långt vi vill gå. Personligen tror jag

att om vi vill se till att den transatlantiska

länken bevaras, så att USA och Nato fortsatt har en

sorts ansvar för säkerheten i Europa och en närvaro

här på något sätt - för det är rimligtvis innebörden

i uttrycket "bevara den transatlantiska länken" - så

gäller det också att se till att Nato förblir en

europeisk krishanteringsorganisation. Man ska inte

göra en arbetsfördelning mellan EU och Nato och

säga: Nato har artikel 5 och de allvarliga lägena,

och EU tar på sig resten. Det tror jag vore både

farligt och fel - men observera att det är min egen

åsikt. Då har man lite grann slagit in på en väg som

gör det lättare för EU att efterhand utveckla en mer

fristående försvarspolitisk förmåga. Att EU

utvecklas åt det hållet är någonting som åtminstone

inte riktigt ligger i det alliansfria Sveriges

intresse. Då kommer man till det något paradoxala

förhållandet att för att slå vakt om svensk

alliansfrihet så är det bra att bevara länken mellan

EU och Nato och utveckla den så mycket som möjligt.

Vi ska se till att det blir bra villkor för lån av

resurser och ett nära samarbete. Vi ska se till att

det blir ett ömsesidigt inflytande och även att de

sex länder som står utanför EU men är med i Nato

tillgodoses. Det har vi redan gjort, tycker vi, men

i detta ligger i varje fall en utmaning.

Jag tycker att man möjligen kan ställa den

hypotetiska frågan: Om Nato hade lagts ned, som det

var fråga om för fyra fem år sedan, och försvunnit

hade då Sverige vågat gå in i EU:s

krishanteringssamarbete? Den hypotetiska frågan går

inte riktigt att besvara. Hypotetiska frågor i det

här huset brukar ju inte besvaras. Men jag tycker

att det är en viktig fråga att ställa sig, framför

allt av dem som ser en fara i att man utvecklar

eller har ett nära samarbete med Nato. Hade Sverige

som ett alliansfritt land vågat sig på detta om det

bara var EU själv som skulle utveckla det? Jag är

inte säker.

Det är egentligen inte bara alliansfriheten som

gör att vi ska tänka lite noggrannare på vad det är

som EU utvecklas i riktning mot. Lika viktigt,

bortsett från alliansfriheten, är att se till vad

som ligger i Sveriges egna rationella strategiska

långsiktiga intressen med den geografiska belägenhet

som landet har. Är vi på längre sikt mest betjänta

av att EU tar på sig en allt större del av det

säkerhetspolitiska ansvaret för Europa? Eller är vi

på längre sikt, bortsett från alliansfriheten,

betjänta av att det finns kvar en USA-länk? Vi kan

inte avgöra det förhållandet och den utvecklingen i

ett litet land, men vi har ändå en viss vikt som vi

kan lägga i vågskålen. Man kan precisera och en

aning sätta saken på sin spets genom att säga: Vill

vi att det är EU som ska ha ett ansvar för

säkerheten i Östersjön, eller vill vi att det också

är USA som ska ha detta ansvar?

Vi har en gammal inställning i Sverige till

regionalt säkerhetspolitiskt samarbete. Vi har sagt

att vi inte vill regionalisera Östersjöns eller vårt

när- områdes säkerhet eftersom vi inte vill sätta

oss i en samarbetsgrupp med bara de baltiska

länderna, Sverige, Polen och Ryssland. Det blir i så

fall en väldig snedbalans. Säkerhet är odelbar, och

när det kommer till hårda säkerhetspolitiska

realiteter så är vi bäst betjänta av att båda

supermakterna finns med. Östersjöns säkerhet kan

aldrig betraktas som någonting regionalt, utan det

måste vara någonting som diskuteras i det vida

forumet där USA på något sätt måste vara med. Detta

var i alla fall en tidigare svensk åsikt, och jag

tror att den fortfarande i grunden är den riktiga,

trots att vi ganska sällan diskuterar

säkerhetspolitik på det här sättet. Det är lite

grann samma fråga som man bör ställa sig - och nu

talar jag om långsiktiga frågor eftersom det här

inte är något som kommer att hända i år eller nästa

år - när det gäller vilken säkerhetspolitisk

utveckling Sverige är bäst betjänt av.

Vi som dagligen professionellt jobbar med

säkerhetspolitik på marken så att säga tycker kanske

- och detta är åter en personlig åsikt - att

fixeringen vid och upptagenheten av distinktionen

med alliansfriheten ibland gör att den diskussionen

skymmer en annan och viktigare diskussion för svensk

del. Detta säger jag utan att alls ifrågasätta

alliansfriheten. Den är otroligt viktig. Men den

skymmer som sagt det långsiktiga; vad har vi för

intressen för Sverige som land med dess belägenhet?

Den skymmer också frågan om vad krishantering

egentligen är. Då kommer jag tillbaka till det som

jag sade inledningsvis om att de viktiga

skillnaderna kanske inte går mellan artikel 5 och

icke artikel 5 utan mellan krishantering och

krishantering.

Jag ska till sist säga några ord om PFF. Det var

ju så vårt samarbete med Nato började. Och det

fortsätter. PFF har en övningsverksamhet och PFF är

allomfattande. Alla länder i Europa, 44 eller 46

stycken, är med där. De är mer eller mindre aktiva.

En del är inte alls särskilt aktiva, men de är med i

alla fall - alla från Island till Uzbekistan. Detta

vida PFF-samarbete har ett värde. Det tycker vi

fortfarande. Det är nämligen så nära man kan komma

begreppet gemensam säkerhet och så nära man kan

komma den traditionella svenska öppenheten och

inklusiviteten - att alla länder på något sätt ska

med. Vi har nytta av de erfarenheter vi har dragit i

PFF. Vi har också nytta av den försvarsplanering som

vi har utarbetat i PFF:s spår tillsammans med Nato.

Vi har nu sedan många år som ni vet - det var

förresten en artikel i tidningen om detta - en

ganska långtgående gemensam planering med Nato i

vissa avseenden. Det gäller bara fredsbevarande

åtgärder och PFF-åtgärder i vissa avseenden samt

PARP-processen. Detta har vi nu själva nytta av när

vi ska gå in och bygga upp EU-krishantering. På

samma sätt som Natoländerna för sin del hoppas få en

planering av detta som stämmer överens med deras

egen gamla planering räknar vi med att PARP-

processen ska bli användbar och vara en bas för

försvarssamarbetet med EU, så att vi inte behöver

dubblera det hela.

Men det är också viktigt att man behåller det

vida, globala och alleuropeiska PFF-inslaget. Det är

klart att EU måste öva med sina 50 000-60 000 man på

något sätt. Det måste finnas en EU-sammanhållning

kring det. Men man ska inte för den skull exkludera

PFF och lägga ned PFF-verksamheten för att man inte

riktigt orkar med att ha båda övningsmomenten

samtidigt. Det är viktigt att EU när man praktiskt

sätter detta på marken och förbereder sig inte

sluter sig för mycket inom sitt skal, utan behåller

denna öppenhet.

Jag tror att jag närmar mig slutet på detta

anförande nu. Jag ska bara göra en sista anmärkning.

Vi blir ju väldigt upptagna ibland med vilken

organisation det är som leder det hela. Är det Nato

eller är det EU? Kan det inte vara OSSE? Borde man

inte ge mer tyngdvikt åt FN? Diskussionen är

naturligtvis viktig, men man får inte fastna för

mycket i organisationstillhörighet, och i vilken

organisation som leder det hela. Till sist är det ju

samma resurser och samma länder som kommer att

delta. Det är en grupp av länder där några är med i

Nato och andra inte. Några är med i EU och några

inte. De kommer att delta i en given

krishanteringsoperation. Till sist är det ju också

samma kriser. Det kanske är nya områden och nya

problem, men i grunden är det samma behov som man

ska tillfredsställa. Det vore kanske bra om man då

och då funderade på detta. Det viktiga är kanske

inte vilken organisation och vilken medlemskrets som

står och håller i flaggan, utan vad det är som vi

egentligen vill uppnå.

Här har diskussionen inte kommit särskilt långt,

och det kan man väl heller inte vänta sig. Det som

EU har sysslat med under de första två åren nu är

att bygga upp strukturerna och fatta politiska

beslut om hur det hela ska ledas. Man fattar beslut

om hur det hela ska sättas ihop med 50 000-60 000

man. Men hittills är det mesta en

papperskonstruktion i den meningen att man har gjort

ett antal bokföringsoperationer och tillsatt ett

antal ledningsgrupper. Man har inte fört någon

diskussion om vad detta egentligen ska användas

till. Man har bara sagt lite allmänt att vi behöver

väl det här, det kommer väl nya kriser och att EU

måste vara mer självständigt och inte för beroende

av Amerika osv. Men egentligen har det inte förts

någon diskussion om vad vi ska ha det här till. När

den diskussionen startar så tror jag att vi kommer

att bli lite mer realistiska och se till de faktiska

behoven. Möjligen kan vi då avlägsna oss lite grann

från det organisatoriska perspektivet.

Ordföranden:

Tack så mycket, Anders Oljelund, för den förnämliga

och fylliga föredragningen. Jag har en inledande

fråga innan jag öppnar det hela och lämnar ordet

till övriga kamrater. Den rör den fråga som du tog

upp allra sist - nämligen den om arbetsfördelningen.

Det är lätt att ha inte bara förståelse utan också

sympati för din uppfattning att det kanske inte är

så viktigt vilken organisationsbeteckning som står

på flaggan. Likväl är flaggor symboler och

etiketter. De är viktiga inte bara i den svenska

säkerhetspolitiska debatten kring såväl

alliansfrihet som andra begrepp utan även i den

europeiska debatten. Jag skulle vilja ställa en

fråga till dig som anknyter till din varning om att

differentiera ansvaret för krig och krishantering

mellan Nato och EU. Hur ser du på den

karaktärsskillnad mellan kriser som ska hanteras av

EU respektive Nato? Är det för dig enbart en

volymfråga eller också en karaktärsfråga och en

geografisk fråga? Eller gäller det enbart att i

varje läge laga efter just detta läge?

Ambassadör Anders Oljelund:

Jag har svårt att svara på det, men jag tror att det

blir mycket av det sista; dvs. att laga efter

läglighet. Man kommer nog i framtiden när man ser en

kris utvecklas att definiera vem som ska hantera

den. Sedan kommer diskussioner att föras politiskt

mellan huvudstäderna. Det blir inte så att

organisationerna sitter och tävlar om vem som ska få

göra det hela. Det kanske snarare blir tvärtom - vem

ska slippa göra det? Den frågan kan också uppstå.

Sedan kommer man till sist fram till att det blir

EU, eller möjligen Nato, som ska göra det hela. Jag

har svårt att tänka mig något fall där det uppstår

någon riktig politisk konkurrens. Det tror jag att

alla är kloka nog att undvika. Man kommer nog

överens på ett bra sätt, även om det inte låter så

nu när man håller på med dokumenten i Nice. Det är

svårt att tänka sig någon konflikt i eller utanför

Europa där Nato och EU har motsatta intressen. Jag

tror alltså att detta löser sig.

Men det är klart att det har en viss betydelse.

Jag ska inte minimera organisationstillhörigheten.

Nato, som är USA-dominerat, har kanske med sin

tradition ett annat sätt att närma sig

krishantering. Nato har också andra instrument. Vi

saknar de flesta instrumenten än så länge. Så visst

kan det ligga en skillnad i var man lägger

betoningen från början. Med EU:s civila

krishantering och ambitioner att gå in

konfliktförebyggande och tidigt i en kris så ligger

svaret på frågan kanske i att EU redan kommer att

vara involverat. Vi kommer förhoppningsvis att gå in

tidigt, att finnas där och att ha försökt lösa

konflikten. En naturlig konsekvens blir då också att

det är EU som får ta på sig det militära inslaget om

ett sådant behövs. Det kan bli så.

Berit Jóhannesson (v):

Jag heter Berit Jóhannesson och sitter i

försvarsutskottet. Jag tycker också att flaggor är

viktiga och att de är symboler. Jag tror också att

det är oerhört viktigt hur vi i Sverige uppfattas

utifrån - internationellt. Jag tycker att man blir

lite rädd när Anders Oljelund säger: Vad ska vi

använda dessa resurser till? Detta är alltså

fortfarande oklart! Nu bygger vi upp en militär

kapacitet, men man har fortfarande inte klart för

sig vad den ska användas till. Man har alltså byggt

upp en militär kapacitet och det visar sig att det

inte är den som behövs, utan det är den civila och

förebyggande krishanteringen som är viktigast.

Du sade också något som ungefär innebar att

Sverige inte hade haft något internationellt

engagemang tidigare. Men Sverige har faktiskt sedan

1948 jobbat oerhört hårt och mycket i FN:s ram och

regi med krishantering runtom i världen. Detta är ju

inget nytt för Sverige. Detta vill jag bara säga som

ett litet påpekande. Jag tycker att det är viktigt.

Det låter ju som om vi i Sverige bara helt plötsligt

skulle vara intresserade av krishantering och

internationell verksamhet.

Du talar också om att detta har utvecklats undan

för undan, och att du inte ser att det skulle vara

helt omöjligt att det faktiskt blir en EU-armé i

slutändan. Du talar också om det kollektiva

ansvaret, dvs. att när steg tas så kommer Sverige

naturligtvis på grund av detta kollektiva ansvar och

det gemensamma uppträdandet att hänga med. Hur ser

du på detta hot - det är så jag upplever det - om

att vi faktiskt i slutändan med alla de här små

stegen får en EU-armé?

Ambassadör Anders Oljelund:

Man har egentligen inte byggt upp så mycket

kapacitet ännu, utan man har fattat de här besluten

och bokfört på det här sättet. Jag tror alltså inte

att man på marken har skaffat sig en stor kapacitet

som man inte vet vad man ska använda till. Men jag

håller fast vid att diskussionen hittills mer har

gällt strukturer och resurser än vad de ska användas

till. Så är det. Jag tycker att det är lite märkligt

att när premiärminister Blair för första gången höll

tal och sade: Låt oss nu inte fastna i strukturer

och organisationer, utan låt oss se till vad behovet

är! så återvände alla hem efteråt och fastnade i

strukturer och organisationer. Och så är det kanske

eftersom vi, både politiker och tjänstemän, kan

dessa frågor.

Det är inte så att man sätter upp något som man

inte vet vad det ska användas till. Det finns

naturligtvis vissa föreställningar. Jag har

erfarenheter från Bosnien och Kosovo att bygga på.

Men man säger mer och mer att Kosovo kanske är

unikt. Det kanske inte blir någon ny sådan kris.

Diskussionerna måste gälla vilka situationer

kapaciteten ska användas i och vilken politisk

beredskap och samsyn som kan uppnås. Det är det

viktiga. Det handlar om beredskap att fatta de

riktiga politiska besluten, ta gemensamma risker och

uppträda solidariskt med varandra. Det gick

någorlunda i Kosovo. Det som höll ihop Nato var

egentligen inte Kosovo, utan Nato - som ett svar på

din fråga om vad Nato är. Nato hade solidariteten

sinsemellan inom en allians.

EU är också en sorts politisk allians. Det stora

steget för Sveriges togs trots allt 1995 då vi gick

med i EU och gick med i ett utrikespolitiskt

samarbete med vissa ambitioner och vissa mål. Nu

skaffar man sig fler och fler redskap för de

ambitioner som hela tiden har funnits. Det gäller

att fortsätta att utveckla vad det är vi menar med

gemensam utrikespolitik. I det arbetet ska vi ta med

hur resurserna ska användas - om alls.

Det var flera frågor!

Kommer det att bli en EU-armé? Nej, jag tror inte

det. Jag vill dock nämna att det perspektivet finns

hos en del länder och politiker. Man kan inte blunda

för det och säga att det inte finns. Jag tror dock

inte att Frankrike vill ha en EU-armé. Framför allt

vill de inte underordna sitt eget försvar någon EU-

beslutsgemenskap. Det finns åtskilliga spärrar på

vägen. Men tankarna finns där. Det går det inte att

bortse från.

Visst har vi länge varit krishanterare i FN:s

regi. Men jag försökte säga att skillnaden är att

dagens krishantering har mera ambitiösa och vidare

mål och tar sig an en kris från början till slut på

ett helt annat sätt än vad man tidigare gjorde när

man gick in i Somalia eller Kongo eller stod längs

gränsen i 23 år på Cypern; varje land tog några

kilometer vardera och gjorde ingenting mer.

Cypernkrisen löstes inte. Jag raljerar kanske en

aning, men det var en annan typ av krishantering än

den vi nu står inför. Det här är mera långvarigt

krävande politiskt.

Herman Schmid, Europaparlamentariker:

Jag har följt försvars- och säkerhetsdiskussionerna

framför allt från Bryssel. Där nere är perspektiven

lite annorlunda. Man är inte så känslig för vissa av

de frågor som är känsliga i Sverige. I stället är

det andra frågor som dominerar.

Jag tror att Anders Oljelund har alldeles rätt i

att diskussionen och förhållandet mellan EU och Nato

egentligen inte är den viktiga diskussionen. Jag

tror att det är som Anders har sagt, nämligen att

det är samma resurser som ska användas. Det finns en

omfattande gemensam planläggning. Militär expertis

säger alltid att det ännu inte finns eller inom en

överskådlig framtid kommer att finnas en

självständig EU-teknologisk och -strategisk

kapacitet oavhängigt av Nato. Vi kan räkna med att

det är riktigt.

Jag tror att man också kan räkna med att

inflytandet i det gemensamma samarbetet inte framför

allt kommer att ligga i den gamla engelsk-franska

utgångspunkten. Jag tror nämligen att Tyskland

håller på att bli den viktigaste EU-staten också

militärt. Det är EU som ska stå för största delen av

EU-resurserna. Tyskland är ett nyckelland i den

europeiska Natoorganisationen. Jag tror att

samarbetet mellan USA, Tyskland och Turkiet snarare

tecknar det styrkebälte som är avgörande både för

Nato- och EU-perspektivet.

Detta reser en del frågor från svensk synpunkt. Du

började lite på detta men med en förenkling.

Först och främst sade du att det inte blir någon

EU-armé, inga EU-trupper. Det kan man naturligtvis

säga. Om EU-resurserna kommer att sättas in i strid

någonstans, är det ett slags EU-trupper, eller

Natotrupper, eller vad du vill kalla dem. Inte

svenska trupper eller något annat lands trupper,

lika lite som FN-trupperna inte skulle vara FN-

trupper. Jag förstår inte det.

Det kommer att finnas en gemensam krigs- och

krisinterventionsorganisation. Den kommer att

utvecklas i samarbete mellan amerikanerna, Nato och

EU - de europeiska länderna. Det reser en viktig

fråga för svensk del. Då kommer jag till dina

kommentarer om alliansfriheten. Alliansfriheten är

inget självändamål. Den ena målsättningen har alltid

varit att vi skulle vara neutrala i krig. Den andra

målsättningen är att vi ska bibehålla maximal

handlingsfrihet och självständighet i utrikespolitik

och försvarsfrågor.

Jag tror att § 5 tillhör det kalla kriget och inte

är så aktuell och viktig i dag. Det samarbete som

Sverige är på väg in i, via EU, men som i praktiken

blir ett samarbete med Nato, är i praktiken lika

förpliktande som det gamla § 5-samarbetet skulle ha

varit. Då kommer frågan: Är det förenligt med svensk

alliansfrihetspolitik och neutralitetstradition att

förbereda sig för och delta i en organisation som

ska bedriva krigföring, förhoppningsvis utanför

Europa, som inte kan beskrivas som neutralitet i

krig eller heller som alliansfrihet? Vi har inte

haft en politisk diskussion om detta. Varför får vi

inte i så fall en signal från den politiska

ledningen som säger att det är dags att överge

alliansfriheten, det är dags att alliera sig med dem

som vi har allierat oss med ekonomiskt och

politiskt? Det är ingen som säger detta. Det gör man

inte därför att man vet att svenska folket kanske

inte vill det. Jag skulle vilja höra vad du säger om

detta. Är det dags att skrota alliansfriheten, eller

finns det något slags meningsfullt sätt att behålla

den?

Anders Oljelund, ambassadör:

Jag vet inte om jag vill svara, kan svara eller bör

svara om det är dags att lämna alliansfriheten. Det

är en stor diskussion som pågår nu, och vi får se

var vi hamnar någonstans i denna.

Så mycket har ändå slagits fast - inte nu utan

tidigare - av riksdagen att alliansfriheten lägger

inga hinder i vägen för krishanteringsuppträdandet.

Det sade riksdagen för ganska länge sedan. Det är

väl det enkla svaret på frågan. Vi hade inte kunnat

skriva under och vara med på besluten - det är ett

cirkelresonemang - i Helsingfors och nu i Nice, om

det hade inneburit att vår alliansfrihet sätts i

fara.

Vi har lämnat alliansfrihetens,

territorialförsvarets och försvarets domäner vid det

kalla krigets slut. Vi har gått in på ett annat

område, nämligen krishantering. Det är inte

försvarspolitik utan säkerhetspolitik. Den är mer

offensiv. Vi bedriver nu uppsökande verksamhet. Det

gamla svenska försvaret var defensivt, och vi höll

oss inom våra gränser. Nu har vi en uppsökande

verksamhet och är mycket offensiva.

Alliansfrihetsbegreppet är inte på samma sätt

applicerbart. Det har slagits fast att det inte

lägger hinder i vägen för krishanteringsdeltagandet.

Om man vill se i framtiden, vad skulle kunna hända

om ett krishanteringsläge utvecklas på ett helt

oförutsebart sätt och det blir en stor konflikt med

stormakter indragna på var sin sida med regelrätt

krig? Jag kan inte svara på frågan mer än vad någon

annan kan. Vi fick den redan vid

Amsterdamförhandlingarna när vi började föra in att

EU - det finsk-svenska förslaget - skulle börja ägna

sig åt krishantering men med VEU som operatör. Det

var första gången begreppet fördes in i EU. Nato

sade att det inte går med Sverige och Finland. "Tänk

om en krishanteringsoperation i VEU:s regi utvecklar

sig till någonting där vi måste åberopa artikel 5,

ska ni gå ut eller in?" Då hade vi naturligtvis

inget svar mer än "att det är en helt ny situation".

Om man går in i en operation med ett FN-mandat och

har regler för hur man ska uppträda - det kan

Pellnäs och andra utveckla bättre - och det sedan

blir någonting helt annat, är det en helt ny

situation med nya beslut och nya beslut måste fattas

i säkerhetsrådet. Brickorna måste placeras om. Hur

det ska gå till och i vilket läge vill jag inte

spekulera i. Det är ingenting i vår erfarenhet från

Bosnien och Kosovo under de gångna fem årens

krishantering som får oss att tro att det någonsin

har varit risk för att det hela ska gå över styr.

Kosovo och Bosnien har trots allt inte någon gång

varit ett hot mot världsfreden eller Europafreden.

Det är kanske inte mycket tröst, men så har det

varit. Det har gått att hantera en ganska allvarlig

kris och hålla denna någorlunda inom ramarna och

någorlunda inom givna mandat.

Ulla Gudmundson, generalsekreterare, Folk och

Försvar:

Jag får, liksom Anders Oljelund, tacka för

tillfället att få komma hit. Jag hoppade lätt till

av passningen om alliansfrihet. Jag vet inte riktigt

om det är det jag ska tala om. Jag har uppfattat min

roll här att jag ska filosofera lite om demokratisk

legitimitet för europeisk krishantering.

I slutet av 80-talet arbetade jag på det som då

hette Sveriges EG-delegation i Bryssel, vår

nuvarande EU-representation. En dag fick jag frågan

av en belgisk vän om vi var lediga på delegationen

den 11 november. Den 11 november är en mycket viktig

dag för belgarna. Det är stilleståndsdagen i första

världskriget. Kl. 11 den 11 november 1918 tystnade

vapnen som i fyra år hade mejat ner mer än en miljon

unga europeiska män. En gata i Bryssel heter 11

november-avenyn.

Den som kommer till Belgien ska försöka ta sig tid

att besöka Museet för första världskriget i Ypres i

västra Belgien. Bara vid Ypres dog flera hundra

tusen unga pojkar i utdragna strider om en liten

landtunga som saknade all militär betydelse. Tittar

man noga på husen runt medeltidstorget i Ypres ser

man att det står på fasaderna: 1919, 1920, 1921.

Staden blev helt jämnad med marken under kriget, men

invånarna byggde kärleksfullt upp den igen efter

kriget.

Jag hade en belgisk kollega som for till Sarajevo

för att öppna den belgiska ambassaden där. Han sade

att han tog med sig uppgiften att göra Sarajevo och

Ypres till vänorter. Han tyckte att Ypres var ett

bra exempel som kunde ge hopp åt Sarajevoborna, att

det var möjligt att komma igen efter katastrofen.

Poängen med historien är att folkförankring för

europeisk krishantering inte är något problem för

ett land som Belgien, som har upplevt många gånger

på egen hud hur illa det kan gå för ett litet land

när det blir krig och konflikt i Europa.

Jag svarade min belgiska vän att vi inte är lediga

på vår delegation, för Sverige var ju inte med i

första världskriget. Då kom svaret blixtsnabbt: "Nej

visst. Ni tillhör ju inte Europa."

Den kommentaren där har gjort djupt intryck på

mig. Jag blir naturligtvis störd eftersom jag anser

att Sverige tillhör och alltid har tillhört Europa.

Jag tror att vi har uppfattats av belgare och andra

kontinentaleuropéer som att vi har suttit - vilket

vi har gjort av våra skäl - på åskådarplats i

Europa. Nu har det ändrat sig, och vi ska det

närmaste halvåret leda den europeiska unionen. Den

är en historisk ironi att Sverige leder ett Europa

som i fråga om utrikes- och säkerhetspolitik har

starka drag av ett gaullistiskt Europa. De stora

visar tydliga tecken på att vilja stärka sitt

inflytande på bekostnad av de mindre länderna.

Samtidigt inser alla att Europa behöver en stark

krishanteringsförmåga och mera handlingskraft. Det

är en kritik som länge har framförts mot EU:s

utrikes- och säkerhetspolitik, nämligen att den har

varit svag och handlingsförlamad. Det är bra att

Europa visar större handlingskraft att hantera sina

egna problem. Det blir allt viktigare ju starkare

och mer handlingskraftigt Europa blir att det finns

en demokratisk grund och legitimitet för detta. Det

är lite grann som Pippi Långstrump, är man stark

måste man vara väldigt snäll!

Jag tror att det folkliga, demokratiska stödet för

Europas krishantering beror av flera saker. En

viktig faktor är att krishantering måste uppfattas

ske för schysta mål, demokratiska principer som det

internationella samfundet har ställt sig bakom. Det

är här som frågan om ett internationellt mandat

faktiskt är viktigt, ett FN-mandat eller ett OSSE-

mandat, av någon av de organisationer som uppfattas

ha legitim rätt att ge mandat för fredsframtvingande

operationer. Det är i första hand där problemet

finns.

Samtidigt vet vi sedan Kosovo att det kan uppstå

dilemmor med ett handlingsförlamat säkerhetsråd, där

två olika principer kan ställas mot varandra. Den

ena är frågan om staters suveränitet och gränser för

internationella ingripanden, den andra är frågan om

värden som mänskliga rättigheter och skydd för

minoriteter. De principerna kan stå mot varandra på

ett svårt sätt. Dilemmor kan uppstå som oundvikligen

kommer att leda till väldigt intensiv debatt i alla

länder, inte bara i Sverige. Stöd för FN och OSSE-

mandat är ingenting som är viktigt bara för Sverige,

utan det är viktigt för alla EU:s medlemsländer på

olika grunder.

En annan faktor som hänger ihop med detta är att

EU:s krishantering inte får uppfattas som en

förstorad version av gårdagens europeiska

stormaktspolitik. Det är naturligtvis en risk när EU

uppfattas som mer och mer dominerat av de stora

länderna. Det är viktigt att krishantering uppfattas

som ett uttryck för det bästa i den gemensamma

europeiska traditionen, dvs. respekt för mänskliga

rättigheter, respekt för tankens och intellektets

frihet och omsorg om och respekt för svaga och

utsatta människor och grupper.

Utrikespolitik och folkrätt är inte samma sak som

moral. Världen skulle vara bättre om det var så, men

så är det inte. Utrikes- och säkerhetspolitiken

balanserar på något sätt mellan Skylla och

Charybdis, mellan cynism och naiv idealism.

Någonstans däremellan måste man inta en realistisk

hållning som inte är cynisk, men som ändå bärs upp

av något slags normer och ideal.

Här tror jag att de små ländernas påverkan är

viktig i EU. De små länderna har inga egna vested

interests att försvara i den politiken. De står

genuint för de demokratiska idealen. Jag tror att

man utan tvivel kan se det hos de skandinaviska,

nordiska, ländernas tradition. Vi kan se det hos

Beneluxländerna och naturligtvis hos ett land som

Irland som, precis som Sverige, har en lång

tradition av medverkan i FN:s fredsbevarande

aktioner.

Jag knyter an lite till Anders Oljelunds

anförande. Om man studerar Europas

efterkrigshistoria finner man att det faktiskt ofta

har varit de små europeiska länderna, plus USA, som

har haft de mest framsynta idéerna om hur Europa ska

formas. Det är viktigt att slå vakt om ett

inflytande för de små länderna på EU:s utrikes-,

säkerhets- och försvarspolitik. EU i dag, mycket i

kraft av vad man har gjort på det civila området,

inte minst biståndssidan, har en image i världen av

att vara icke hotande och i många fall positiv.

Detta är en image som det är viktigt att slå vakt

om, också när EU i framtiden kanske går vidare mot

att genomföra egna militära krishanteringsinsatser.

Naturligtvis är det viktigt att slå vakt om

sambandet mellan det civila och militära, som är

EU:s komparativa fördel i sammanhangen jämfört med

Nato.

Jag återvänder till förhållandet mellan små och

stora. Jag hör till dem som tror att det

överstatliga inslaget i EU är bra för de små

länderna. Det är någonting som Sverige bör vara med

och slå vakt om. Det är någonting som är smärtsamt

och svårt för en gammal nationalstat som Sverige,

mycket svårare för oss än för Belgien, som många

gånger har upplevt the hard way, hur omöjligt det är

för dem att stå utanför eller på egen hand försvara

sig i händelse av en kris eller konflikt i Europa.

Vår historiska erfarenhet är den motsatta. Vi har

klarat oss. Vad historien lär oss är att om det blir

kris och konflikt i Europa, då kan Sverige stå

utanför. Det är tveksamt om den sanningen

fortfarande gäller i dag när världen har krympt och

har blivit mer integrerad. Det är den historiska

erfarenhet som påverkar många svenskars syn på

detta. Det är inget konstigt med det.

Sedan har vi frågan om demokratin i EU. En

otvivelaktig fördel som EU har jämfört med Nato är

att man med gott samvete kan säga att bara stater

som har ett demokratiskt system kan bli medlemmar i

EU. I Natos grundfördrag talas också om demokratiska

värderingar som grund för medlemskap i

organisationen. Det inslaget är starkt där. Men det

är ett faktum att i en organisation av Natos

karaktär har, ännu mer tidigare, länders strategiska

betydelse avgjort deras möjligheter att bli

medlemmar. Det var därför Portugal under

Salazardiktaturen kunde bli medlem i Nato - fast

under stor motvilja från övriga. Det är också därför

som Turkiet har kunnat vara medlem i Nato.

Det här är ett problem som Nato brottas med. Men i

EU har detta inte varit något problem. Däremot har

vi frågan om det demokratiska underskottet i EU:s

organ. Det är från demokratisk synpunkt ett argument

till förmån för mellanstatlighet i de sammanhangen,

därför att EU består av demokratiska stater där det

finns en parlamentarisk kontroll av den exekutiva

makten i varje land. Det här har flera dimensioner.

Nu talar jag lite mer om Sverige.

Först och främst har vi frågan om relationen

mellan parlament och regering. I Sverige är den

demokratiska relationen parlament och regering väl

utvecklad när det gäller EU-frågorna. Vi har en EU-

nämnd där ansvariga ministrar redovisar varje gång

de ska till Bryssel för ett möte vilken linje de

tänker föra. De får med sig synpunkter från EU-

nämnden. På samma sätt kommer försvarsutskottet och

utrikesutskottet också in i diskussioner med

regeringen i frågor som gäller den gemensamma

utrikes- och säkerhetspolitiken och

krishanteringsförmågan. Det är möjligt att frågan om

hur detta kan förstärkas borde diskuteras mera.

Jag håller mig fortfarande på nationell nivå. En

viktig fråga som vi alla borde tänka mera på, inte

minst borde vi i Folk och Försvar tänka mer på det,

är hur vi kan bredda engagemanget i försvars- och

säkerhetspolitik och därmed också engagemanget i den

europeiska dimensionen till grupper i samhället som

traditionellt inte haft stor del i den. Jag tänker

på kvinnorna, som traditionellt inte har tagit så

mycket del i försvarsdebatten. Jag tänker också på

de nya svenskarna, som i stort sett har stått

utanför men där naturligtvis många har personliga

erfarenheter av krig och konflikt som skulle vara

värdefulla att få in i den svenska debatten. Jag

tänker också på ungdomar. Precis som sexism osv.

finns det säkert något negativt uttryck för någon

som gör som jag nu gör, nämligen skär alla ungdomar

över en kam. Det kan man ju inte göra. Ungdomar är

precis som 51-åringar, dvs. väldigt olika politiskt,

intressemässigt osv. Om jag tillåter mig att göra

det, tycker jag att det är viktigt att se till att

unga människor blir engagerade i diskussionen.

Jag skäms lite grann, för när jag för någon månad

sedan åkte på Folk och Försvars studieresa till

Bryssel fick jag en ögonöppnare av en ung person i

gruppen i 25-årsåldern som sade: "Jag minns det

kalla kriget. De som är fem år yngre än jag minns

det inte." Då gick det upp för mig vilket radikalt

brott i världsbilden som skedde 1989-1990 mellan dem

som var vuxna medvetna människor under det kalla

kriget och dem som har blivit det efter det kalla

kriget.

Det finns en oro hos dem som är och länge har

varit engagerade i totalförsvaret inför risken att

ungdomarna faller ifrån, inte minst när allt färre

gör värnplikten. Mitt intryck är inte att unga

människor på något sätt är ointresserade av politik.

De är också ganska intresserade av säkerhetspolitik.

Att många inte är intresserade av försvarsfrågorna,

totalförsvar och beredskap är inte konstigt med

hänsyn till att de har blivit vuxna och medvetna

efter det kalla kriget. Jag tror att vi skulle ha

större anledning att vara oroliga om en majoritet av

våra ungdomar trampade omkring i marschkängor och

ägnade sig åt vapenfetischism. Jag tror att vi ska

vara glada för att de inte gör det.

Min gissning är att om Sverige skulle vara hotat -

vilket alla ungdomar vet i dag, precis som vi, att

Sverige inte är - skulle en latent känsla för

Sverige som inte behöver vara aktiv i dag

manifesteras. Jag tror också att patriotism betyder

någonting annat i dag. Alla undersökningar om

ungdomars värderingar pekar i riktning att politiskt

engagerade ungdomar i dag ofta dras mot humanitära

rörelser, t.ex. Röda korset, Rädda Barnen, och mot

rörelser som ifrågasätter globaliseringen, t.ex. den

franska Attacrörelsen osv. Det är i den riktningen

som ungdomar drar. Ungdomar i alla tider har varit

idealister, vilket man kan vara glad för.

Vi kan faktiskt se när det gäller legitimiteten

för försvaret en motsvarande utveckling, nämligen

att vi legitimerar inte längre ett försvar bara

utifrån att vi ska försvara Sveriges territorium,

utan utifrån att vi på vissa värdegrunder ska delta

i försvaret av gemensamma normer och ideal med andra

européer och andra länder utanför Europa, utanför

våra egna gränser. Det är i själva verket en

förlängning och en utveckling av en tradition som

har varit stark och har djup grund i Sverige, dvs.

den internationalistiska traditionen som vi i många

år har realiserat via FN.

Man kan se att det har skett en utveckling också i

FN. För några månader sedan publicerade

generalsekreteraren den s.k. Brahimirapporten, där

han i viss mån presenterade självkritik och sade att

det finns lägen då FN:s traditionella modell för

fredsbevarande aktioner inte fungerar på grund av

att FN står inför en motpart som inte resonerar och

beter sig på det sätt som man skulle förvänta sig.

Hans slutsats var att man måste acceptera ett

större inslag av våld i vissa operationer. Även den

internationella organisationen, som vi i många år

har stött, har på något vis utvecklats i riktning

mot att erkänna att våld och militära insatser kan

vara berättigade i vissa sammanhang.

En slutsats som jag drar när vi diskuterar

totalförsvar och säkerhetspolitik med ungdomar är

att om vi vill engagera ungdomar måste vi i större

utsträckning gå ned på den filosofiska värdegrunden

för försvaret. Vad är värt att dö för? Vad har man

rätt att döda för? I kölvattnet av Kosovokonflikten

fick vi en sådan debatt i alla berörda länder. Jag

tycker att det borde vara en utmärkt fråga att

diskutera på europeisk nivå. Den borde diskuteras

mycket mer på europeisk nivå. Sverige borde delta i

mycket större utsträckning i den debatten. Det är en

fråga som har en mycket lång filosofisk idébakgrund

i Europa. Den har behandlats av många stora

europeiska tänkare. Sverige har också varit

delaktigt i den debatten, men ganska perifert. Vi

borde delta mer.

På mer operativ nivå tror jag att det är viktigt

att det här också tar sig uttryck i fler kontakter

mellan de nationella parlamenten i Europa och det

direktvalda Europaparlamentet. Det måste också ske i

kontakter på folklig nivå. De frågorna borde

diskuteras i mycket större utsträckning i olika

organisationer där svenska organisationer och

föreningar också är medlemmar. Jag tror att det är

nödvändigt, inte minst mot bakgrund av det ökande

inflytande från de stora länderna i Europa på

bekostnad av inflytandet från de små, att man

diskuterar och bygger Europas solidaritet

underifrån, dvs. under regeringsnivån och kanske

över regeringsnivån, om man ska se parlamenten på

det sättet.

Låt mig avslutningsvis ta upp detta med identitet.

Detta handlar ju ytterst om att bygga en europeisk

identitet på basis av det nationella. Identitet

bygger väldigt mycket på erfarenheter. Jag tror att

min egen syn på Europa har präglats mycket av att

jag har bott i sju och ett halvt år i Bryssel. Jag

har jobbat med de här frågorna. Jag har rest runt

och sett de här krigsskådeplatserna i Europa, och

det har påverkat mig.

Det kommer att ta väldigt lång tid att organiskt

bygga den här Europasolidariteten. Under tiden tror

jag också, för att återvända till det jag började

med, att det är viktigt att europeisk krishantering

också uppfattas vara ett uttryck för de normer som

vi har fastställt i det internationella samfundet,

dvs. i FN-stadgan och FN:s deklaration om mänskliga

rättigheter.

Vi talar nu mycket om Europa, men jag tycker att

det är viktigt att sätta in Europa i ett

internationellt sammanhang. Europa har inte bara ett

ljust arv. Europa har också ett mörkt arv av

arrogans och brist på respekt för andra kulturer.

Amartya Sen, som nyligen fick Nobelpriset i ekonomi,

har i olika saker han har skrivit visat att Europa

inte har monopol på tolerans och vidsynthet, som vi

uppfattar som en del av den europeiska traditionen.

Han skriver någonstans om den judiske filosofen

Maimonides på 1100-talet som var tvungen att fly

från judeförföljelserna i dåtidens Europa. Han fick

en fristad hos den tolerante och vidsynte muslimske

sultanen Saladin.

Jag tror att det är viktigt att knyta ihop den

internationella tradition som vi har i Sverige med

den europeiska identitet som sakta växer fram. Jag

tror att det är fullt möjligt att välja en europeisk

identitet utöver den svenska. Det finns en walesisk

historiker som heter Norman Davis som har skrivit en

mycket bra europeisk historia. Han påpekar att också

den nationella identiteten i grunden är en fiktion.

I Sverige bor 9 miljoner invånare. Varken du eller

jag kommer någonsin att kunna lära känna eller

personligen träffa alla dessa 9 miljoner. Ändå

uppfattar vi att vi har någonting gemensamt i och

med att vi är svenskar. Davis slutsats är att det

borde vara möjligt att utvidga den identiteten också

till Europa. Det tror jag också. I sista hand är det

naturligtvis nödvändigt att vidga den från Europa

till världen.

Min slutsats är att det är väldigt viktigt med en

aktiv svensk debatt på alla nivåer i de här

frågorna. Dessutom är det viktigt att vi som

svenskar deltar aktivt i den europeiska idédebatten

kring detta.

Ordföranden Henrik Landerholm:

Tack för det. Jag lämnar ordet fritt för några korta

frågor. Jag uppmanar auditoriet att vara kort,

eftersom vi strax ska ta en liten rast. Det ser ut

på publiken som om det skulle behövas.

Jag har en mycket kort fråga som gäller

legitimitet. Är det innehållet som är det viktigaste

eller är det de formella reglerna och besluten? Är

det viktigaste att åstadkomma någonting och vilka

värden som ligger bakom det åstadkommandet, t.ex.

att hindra folkmord i Kosovo? Eller är det

viktigaste att till punkt och pricka följa de

rättsregler som finns på det området? De har ju

debatterats ganska mycket i Sverige, inte minst

under de senaste veckorna.

Ulla Gudmundson, generalsekreterare Folk och

Försvar:

Jag tror att det viktiga är innehållet, dvs. att

åstadkomma det man vill. Rättsregler ska ju vara ett

uttryck för det. Om man har hamnat i en situation

där man uppfattar att det finns en gapande klyfta

mellan rättsregler och värden och innehåll i det man

gör, har man allvarliga problem. När man sitter i en

beslutssituation föreställer jag mig att man också

ibland måste göra val mellan kortsiktiga och

långsiktiga värden. Jag tror att det snarare är det

som ofta skapar beslutsfattares problem. I grund och

botten tror jag att det är innehållet i det man gör

och det man vill åstadkomma som är det centrala. Men

rättsregler och rättsprinciper är inte frikopplade

från det.

Lars Ångström, ledamot i försvarsutskottet:

Jag skulle vilja fråga hur du tror att legitimiteten

uppfattas om man fortsätter att se en fokusering på

det militära elementet i EU:s krishanteringsförmåga

samtidigt som man ser att den konfliktförebyggande

politiken och de civila krishanteringsinstrumenten

förblir ord utan att utvecklas i praktiken. Hur

påverkas den framtida legitimiteten i

krishanteringsförmågan då?

Ulla Gudmundson, generalsekreterare Folk och

Försvar:

Det är egentligen inte min uppgift att kommentera

detta med civil och militär krishantering i EU, men

jag ska försöka. Anders Oljelund kan detta mycket

bättre än jag, men mitt intryck är att det inte är

så. Det kanske optiskt, i ett svenskt perspektiv,

ser ut som om det är fokusering på det militära. Jag

tror dock inte att det är så att EU bara prioriterar

den militära krishanteringen. Jag tror tvärtom att

det man har sett det senaste året, sedan Sverige med

viss möda fick igenom en civil

krishanteringskommitté, är att de frågorna har fått

ökad skjuts i EU. Jag tror att det finns två skäl

till detta. Det ena är att verkligheten på marken i

Kosovo har tagit ut sin rätt. Man ser att det är

poliser som behövs helt enkelt. Det andra skälet kan

möjligen vara, men här är jag mer osäker, att man i

EU också har sett att det kanske kommer att bli

svårt att få fram de militära resurserna och att man

löper risk att gå mot ett misslyckande.

När det gäller den grundläggande frågan, som

egentligen är den jag borde svara på, tror jag att

det är fråga om mycket djupa och svåra etiska

frågor. Jag tror att Kofi Annan har tänkt mycket på

dessa. Ingen vill ju använda våld i första rummet,

men man kan hamna i situationer - individer likaväl

som stater och internationella samfund - då man inte

har någon annan utväg. Då är ju egentligen den

centrala frågan vad man vill åstadkomma. Med vilka

motiv använder man det mycket kraftfulla militära

instrumentet som obönhörligen kommer att orsaka

skada? Jag tror att man kan komma i ett läge då man

blir tvungen att göra det därför att konsekvenserna

annars skulle bli än värre.

Jag tror att det är ungefär så Kofi Annan

resonerar i den nämnda Brahimirapporten. Men detta

ställer naturligtvis beslutsfattarna inför ett

mycket stort ansvar att välja rätt och använda de

militära medlen när de behövs men att så länge som

möjligt försöka använda andra medel. Jag tror

faktiskt att beslutsfattare automatiskt gör detta av

mycket krassa skäl. Det vållar så stora politiska

problem om man utsätts för egna förluster, och det

vill nog alla beslutsfattare om möjligt undvika. Ett

mycket svårare moraliskt problem är naturligtvis om

man befinner sig i en situation där man har

möjlighet att åsamka motståndaren väldigt stora

förluster utan risk för egen del.

Ordföranden Henrik Landerholm:

Tack för det, och tack för en tankeväckande

föredragning. För tillfället har jag inga fler på

talarlistan. Jag har tagit mig friheten att spara

dem som tidigare har anmält sig till den allmänna

diskussionen som följer på samtliga fyra föredrag.

Då fattar jag enväldigt beslutet att vi ska ta tio

minuters rast. Det blir återsamling här igen tio

minuter i elva.

- - - - - - - - - - - - - - - -

Ordföranden Henrik Landerholm:

När vi nu är återsamlade lämnar jag ordet till

översten av första graden Bo Pellnäs. Han är en

välkänd debattör i dessa sammanhang och har lång

erfarenhet av såväl praktiskt arbete som

utredningsarbete i näraliggande frågor.

Bo Pellnäs:

Efter 1989 tyckte jag under väldigt lång tid att den

svenska säkerhetspolitikens utveckling företedde

stora likheter med minutvisaren på en klocka. Ju mer

intensivt man betraktar den, desto mer övertygad

blir man om att den står still. Det är först när man

avlägsnar sig en stund och kommer tillbaka som man

ser att den faktiskt har rört sig. Men på senare tid

har jag upptäckt att minutvisaren rör sig ryckigt

som på en gammal stationsklocka. Om man är observant

kan man faktiskt uppfånga själva rörelsen. Ett

sådant ögonblick har inträffat just i dagarna då

formuleringar om våra säkerhetspolitiska

målsättningar så uppenbart anpassas till Europeiska

unionens nya säkerhets- och försvarspolitik och till

det faktum att vi om några dagar faktiskt har

ansvaret för att leda den här utvecklingen. Det är

därför min privata tro att den säkerhetspolitiska

minutvisaren kommer att fortsätta sin rörelse till

dess att klockan slår.

Men det är också uppenbart att stora grupper i

vårt land motsätter sig eller åtminstone går med

ryggen före in i det nya. Vår anslutning till EU

skedde ju utan någon entusiasm, mest därför att vi

ställdes inför valet att ha en nation utan

näringsliv eller att ta del i ett näringsliv utan en

nation. Väl inne som medlemmar har vi sakta och

försiktigt monterat ned neutralitetsskylten därför

att den inte ryms på samma fasad där Romfördraget

finns anslaget.

Vi befinner oss emellertid just nu i den lyckliga

omständigheten att vi kan göra åtskillnad på EU:s

krishantering och på det nationella försvarets behov

och beskriva dem som om de vore två vitt skilda

ting. Den här distinktionen är möjlig så länge inget

av EU:s länder direkt hotas av ett militärt angrepp

från någon utomstående makt. Eftersom den

säkerhetspolitiska zon i vilken vi kan förutse

militära insatser av EU ligger utanför unionen, kan

vi använda begreppet krishantering även för aktioner

som beslutas därför att de har en direkt koppling

till de europeiska nationernas egen nationella

säkerhet.

Vårt medlemskap i unionen gör det omöjligt för oss

att förklara oss neutrala gentemot våra

unionsallierade. Men frågan om behov av eller

skyldighet att delta i försvarsallianser kan vi

skjuta på framtiden eftersom reella eller påtagliga

yttre hot mot unionen för närvarande lyser med sin

frånvaro. Det går att upprätthålla vad jag menar är

en fiktiv skillnad mellan krishantering och det

nationella försvaret så länge krishanteringen sker

långt borta från det nationella territoriet. Det

förefaller mig stå bortom allt tvivel att en

krishantering som skulle omfatta insatser av

militära maktmedel i de baltiska staterna t.ex.

omedelbart skulle riva alla murar mellan begreppet

krishantering och det nationella försvarets behov.

Jag ska återkomma till det problemet.

Om vi i stället ett ögonblick granskar de resurser

vi nu har lovat bort till unionen bedömer jag att de

löften vi har gett beträffande marin- och

flygstridskrafter inte behöver vara särskilt

betungande. Dels är de för ögonblicket av begränsad

omfattning, dels löper vi, tror jag, i nuläget liten

risk att någon avropar resurserna. Viggenplan med

kort räckvidd och utan lufttankningskapacitet torde

i få fall kunna utnyttjas vare sig av EU eller av

Nato. JAS-plan kommer, såvitt jag förstår, att bli

mer användbara men torde även de säkerligen kräva

att man utökar dem och ger dem

lufttankningskapacitet.

Med arméstridskrafterna förhåller det sig en smula

annorlunda. Man kan förvänta sig att EU kommer att

ställa krav på oss att verkligen uppfylla våra

löften, inte minst vad gäller antalet marksoldater.

Om ett värnpliktsförsvar utbildar någonstans mellan

13 000 och 15 000 värnpliktiga årligen innebär det

att minst var fjärde värnpliktig i stridande

befattning måste skriva på ett kontrakt, om vi ska

uppfylla våra löften. För vissa

specialistbefattningar krävs det sannolikt en ännu

högre rekryteringsandel. Det innebär, såvitt jag

förstår, att vår utlandsstyrka efterhand kommer att

bemannas i ökande grad med kontraktsanställda

soldater. Tjänstgöringsperioden måste förmodligen i

vissa fall sträckas ut över flera år. Delar av vårt

försvar övergår alltså till att bli en

semiprofessionell styrka.

Då vill jag peka på en liten risk som inte alls

behöver inträffa men som finns där. Det är att

rekryteringsbehoven till utlandsstyrkan kommer att

styra värnpliktsutbildningen. I valet mellan att

bemanna krishanteringsförbanden och

krigsorganisationen kommer det första alltid att

prioriteras. Det leder sannolikt till att vi ur

krigsorganisationens behov kommer att överutbilda

vissa befattningar och att underutbilda andra och

skapa brister inom organisationen. Dessutom löper vi

stor risk att utbildningsinnehållet påverkas. Det är

min uppfattning, såvitt jag nu kan veta det, att det

redan finns sådana tendenser ute på förbanden.

Utbildningen av värnpliktiga målinriktas i flera

fall till att lösa uppgifterna i Kosovo och i

Bosnien. Stridsutbildning som t.ex. anser samverkan

med artilleri för ren anfallsstrid och försvarsstrid

riskerar att få stå tillbaka för uppgifter som är

mer vardagliga, så att säga, ute i missionen.

Den här tendensen tror jag förstärks av den

närmast okontrollerbara flykt av officerare som för

närvarande sker ute på förbanden. För bemanning av

förbanden är det förstås värst att förlora de yngre

officerarna. Men förlust av kunskaper och erfarenhet

är kanske trots allt en värre förlust på sikt. Det

allvarligaste med den förlusten är att få saknar

försvunnen kunskap, färre minns att den fanns och

ingen vet vad den innebar.

Det finns flera områden där en bristande

stridsutbildning ger oss problem. Ett kan gälla våra

möjligheter att utöva inflytande i de staber och de

verksamheter dit vi nu ska skicka officerare. Vi har

ett behov av yrkesskickliga officerare om vi

effektivt ska driva utbildningen, vilket vi nu gör,

av de baltiska staternas arméer. Båda de här

uppgifterna ställer krav på professionella

officerare som väl kan sitt hantverk. Det kommer,

som sagt, av kostnadsskäl och rekryteringsskäl att

vara lockande i framtiden att försöka fuska med

värnpliktsutbildningen, om jag får uttrycka det så,

och gina in i den internationella verksamheten, dvs.

tillgodose alla de krav som den dagliga lunken i väl

eta-blerade missioner ställer. I den fällan får vi

inte fastna nu.

Vår grundutbildning måste entydigt tillgodose

behoven av stridsutbildning alldeles oavsett att det

för ögonblicket inte avtecknar sig det minsta hot

mot riket i skyn. Om vi sänder ut soldater utan

denna grund och de verkligen hamnar i en elak

situation, har vi tagit på oss ett stort ansvar.

Jag tror att vi måste, som vi ju alltid har gjort,

ge våra soldater en stabil grundutbildning. Sedan

får vi för våra internationella styrkor lägga på det

som behövs. Det har vi alltid lyckats med hittills,

utan större kostnader och utan större besvär.

Jag är personligen väldigt tillfreds med vad

Sverige just nu gör i Baltikum. Vi gör en insats för

ögonblicket som verksamt höjer tröskeln och priset

för en väpnad aggression mot de tre staterna. Det är

visserligen sant både att hotet mot dem för

ögonblicket är försumbart och att de aldrig kan

försvaras mot ett massivt anfall. Men det är lika

sant att en rimlig liten försvarskapacitet i de tre

staterna starkt underbygger en politisk förmåga att

stå emot externa hot. Redan med en begränsad

försvarsförmåga måste åtgärder mot dem bli av en

sådan omfattning och pågå under en så pass lång tid

att det är ett tydligt fall av aggression som hela

världen kan se äger rum. Det vi gör där måste därför

ses som en tydlig kris- och konfliktförebyggande

åtgärd. Men har vi inte funderat på hur våra

säkerhetspolitiska relationer till de baltiska

staterna ska bli när de väl är medlemmar i EU är det

nu hög tid att göra det.

Vårt eget medlemskap kommer knappast att tillåta

oss att stå neutrala om de tre baltiska staterna

skulle angripas. Frågan är då vad vår alliansfrihet

betingar för pris i en sådan situation om de är

medlemmar i EU men inte i Nato? Det är då min

bedömning att vi av ren självbevarelsedrift tvingas

engagera oss i de baltiska staternas säkerhet om de

står utanför Nato mer än om de vore medlemmar. En

sådan situation leder gradvis till åtgärder från vår

sida som kanske inte stöder våra påståenden att vi

är alliansfria, så paradoxalt nog tror jag att det

är lättare för oss att hissa alliansfrihetens flagga

om de baltiska staterna är medlemmar i Nato än om de

inte är det.

På sikt kan de distinktioner jag försöker göra bli

försumbara om EU:s krishanteringsförmåga verkligen

byggs ut, vilket återstår att se, och det verkligen

tillförs hårdvara i form av transportresurser,

flygstridskrafter, underhållsresurser osv. och de

säkerhetspolitiska banden med Nato håller.

Det förefaller mig också som om vi för ögonblicket

försöker hävda två ståndpunkter, vilka är svåra

eller i alla fall rymmer vissa problem att förena.

Dels bejakar vi officiellt EU:s krisuppbyggnad och

säger att det skapar resurser, vilka kan ställas

till FN:s förfogande. Dels säger vi att de i vart

fall alltid kommer att användas under ett FN-mandat.

Samtidigt hävdar vi den transatlantiska knytningen.

Med den erfarenhet vi för ögonblicket har av de

senaste årens amerikanska inställning till FN, finns

det enligt min uppfattning en del problem inbyggda.

Jag tror att den här balansakten för ögonblicket

är nödvändig och kommer att vara nödvändig så länge

vi känner en tveksamhet för om Italien, Grekland,

Frankrike, Spanien och Portugal över huvud taget

kommer att intressera sig för säkerhetspolitik i

Östersjön. Utan det transatlantiska bandet kan det

tyvärr bli besvärande uppenbart att Baltikums sak är

vår, och tyvärr bara vår.

Jag vill sluta den här föredragningen med att peka

på den stora fördel som jag ser med vår medverkan i

det europeiska säkerhetsinitiativet. Det bör nu

rimligen finnas en möjlighet att inom EU verkligen

bygga upp en konflikthantering med väl fungerande

samordningar: militära, polisiära, humanitära och

alla övriga civila komponenter - alla de som krävs

för att man ska kunna genomföra en framgångsrik

internationell operation. Detta är en dimension som

saknas eller i varje fall är mycket svårare att

åstadkomma inom Nato som är en renodlat militär

organisation och därför har stora problem att

samordna sin verksamhet med och än mindre inordna

den inom ett civilt krishanteringskoncept. Jag

tycker att vi såg tydliga bevis på det i Bosnien när

Daytonavtalet skulle genomföras.

Till sist vill jag fästa auditoriets uppmärksamhet

på den egna dynamik som nu uppstår när vi börjar

skicka hundratals officerare till staber och

verksamhet i internationell tjänst. Vi kommer att få

en stor andel officerare som kommer att få djupa

insikter i internationell säkerhetspolitik. Det

kommer att ställa mycket större krav på

försvarsmaktsledningen än vad man är van vid, tror

jag. Och då får vi hoppas att den har definierat sin

egen roll väl, också i den demokratiska processen.

Ett annat problem som jag ser kan uppstå med de

hundratals officerarna kan vara om det politiska

språket och terminologin fortsätter att mer ägna sig

åt att dölja än åt att beskriva verkligheten. Tack

så mycket.

Vice ordföranden Tone Tingsgård:

Vi säger tack så mycket till Bo Pellnäs för att du

har velat dela med dig inte bara av dina

erfarenheter utan också av de slutsatser som dina

erfarenheter har lett till. Vi öppnar lite grann för

frågor. Ordföranden har lämnat oss för att delta i

en överläggning i Paris i samma ärende. Han hade en

talarlista som jag inte är alldeles klar över. Men

jag börjar med att ge ordet till Rolf Gunnarsson, så

ska jag orientera mig lite i listan så länge.

Rolf Gunnarsson, ledamot i försvarsutskottet:

Tack, fru ordförande. När det gäller officersläget

nämnde du den - och jag tror att jag citerar dig

rätt - "okontrollerbara flykten" vid förbanden. Jag

tänkte ställa två korta frågor med anledning av det.

Kan du utveckla hur du ser på officersläget på kort

och lång sikt?

Likaså skulle jag vilja veta om du ser någon orsak

till denna okontrollerade flykt.

Bo Pellnäs:

Det är naturligtvis ett tillspetsat uttryck som jag

använde mig av. Men det är också uppenbart att

försvarsledningen slog till en panikbroms när man

avbröt utflytten, förmånerna med för tidig avgång,

osv. Det är uppenbart att det nu försvinner ut

officerare i mycket större omfattning än vad man

hade förväntat sig. När det gäller de förband jag

har talat med är den bild som har getts officiellt

faktiskt bättre, tycker jag, än verkligheten. Jag

tror att många yngre officerare har tappat sugen.

Och det är inte så konstigt när många har behövt

flytta för tredje gången.

Herman Schmid:

Jag har två korta frågor. Du talade om den civila

krishanteringen. Jag tyckte att det lätt intressant.

Jag skulle vilja fråga dig: Kan Sverige självt

påverka hur mycket vi vill betona och delta i den

civila krishanteringen och hur mycket vi ska satsa

på den militära krishanteringen? Kan vi själva styra

detta? Det tycker jag är viktigt för diskussionen om

hur vi kan utforma en fortsatt självständig

försvars- och utrikespolitik.

Min andra fråga är kanske lite mer polemisk. Jag

tyckte att du talade fint om de baltiska staternas

självständighet och den svenska betydelsen för deras

självständighet. Men du sade inte så mycket om den

svenska självständigheten. Vill du tillägga något på

den punkten?

Bo Pellnäs:

Jag ska svara på den sista frågan först. Vår

säkerhetspolitiska försvarslinje har nu genom

lyckliga omständigheter flyttats utanför landet, och

så länge vi kan hjälpa till att bevara detta

lyckliga förhållande ska vi naturligtvis göra det.

Det ställer mycket mindre krav på vår egen förmåga.

Invasionsförsvaret behöver inte upprätthållas så

länge inte den hotbilden föreligger. Därför är det

oerhört viktigt att det skapas stabilitet i

Östersjöområdet så att vi inte tvingas tillbaka till

en kallakriget-situation eller till en varmakriget-

situation i det här området.

Vad gäller den civila medverkan kan vi för det

första prata hur mycket som helst om det - det lär

inte finnas några hinder - och försöka påverka en

sådan positiv utveckling. För det andra kan vi

säkerligen, om vi är duktiga, bidra i högre grad än

någon annan till det. Men till syvende och sist

måste det också bygga på en överenskommelse om vilka

resurser som avropas och krävs i den gemensamma

operationens namn. Där finns det väl en begränsning,

skulle jag tro.

Vice ordföranden Tone Tingsgård:

Någon ytterligare fråga på detta avsnitt verkar det

inte vara. Jag har på listan kvar Anna Lilliehöök

och Åke Carnerö till slutdiskussionen. Då ber vi Jan

Foghelin att ta plats i talarstolen.

Jan Foghelin, huvudavdelningschef vid FOA:

Jag är tacksam för att få komma hit. Jag kommer att

beskriva lite grann allmänt om europeisk

krishantering, som jag ser det. Jag ska

inledningsvis säga att jag är positiv till det som

har satts i gång beträffande europeisk

krishantering. Dock ser jag en hel del problem.

Vi befinner oss, som en hel del redan har sagt, i

något slags inledande formativt stadium. Det mesta

återstår att göra. Ibland kan man få intrycket att

det skulle vara klart. Det har sagts mycket, men det

mesta praktiska återstår att göra. Det är oändliga

mängder av problem som behöver hanteras. Jag kommer

att peka på några. Det gör jag helt enkelt därför

att jag tror att vi måste lösa dem för att det här

ska bli bra.

Jag kommer alltså att prata om europeisk

krishantering kanske mer från ett Europaperspektiv

än från ett svenskt perspektiv. När det gäller

krishantering tycker jag att man väl kan urskilja

något slags linjär modell med krisförlopp,

spänningar, incidenter, hot, våld, osv. Det behöver

inte gå i någon linjär följd, utan det kan gå upp

och ned. Men rent schematiskt kan man se det så. Man

kan vidta olika åtgärder. Jag tycker att det i

princip finns tre paket av åtgärder. Det ena är

konfliktförebyggande och sådant som görs tidigt

innan det har blivit något akut av det hela. Det

andra är militära och civila insatser om man har ett

utbrott av akut slag. Det sista är att försöka bygga

upp freden.

Man kan välja, när det gäller åtgärder, fyra

strategier. Den ena är att man enbart satsar på

konfliktförebyggande åtgärder. Skälen skulle vara

att det är humanitärt, ingen drabbas så hårt, och

det är låga kostnader för att vidta åtgärderna. Den

andra strategin är att man bara vidtar åtgärder när

våld faktiskt utbrutit. Skälet är att det är enkelt

att identifiera, man får politiskt stöd ganska

enkelt - det är faktiskt lättare att få stöd för

sådana åtgärder än i det tidiga skedet - och man får

beslut vid krismedvetenhet. Den tredje strategin är

att man bara ger stöd för fredsbyggnad, dvs. när de

största våldsamheterna har ebbat ut. Skälet är att

vill två eller flera parter bruka våld går det inte

att hindra. Det är lika bra att vänta och stödja

fredsbyggnad. Det finns faktiskt de som tycker att

det här är ett realistiskt alternativ i vissa fall.

Man ska också ha klart för sig att vi i Sverige

ibland har en föreställning om att om parter vill

bråka och ha en konflikt av alltmera våldsam art så

ska vi gå in och tala dem till rätta. Det är väl en

bra attityd som jag sympatiserar med. Men den är

inte alltid så där väldigt realistisk. Ibland kan

man faktiskt inte hindra genom denna typ av enkla

åtgärder.

Själv tror jag mycket på det sista, nämligen en

blandad strategi. Vi kan inte hindra alla

obehagligheter genom konfliktförebyggande åtgärder.

Men däremot ska vi naturligtvis försöka. Vi måste,

tycker jag, av humanitära skäl också kunna ingripa

när det har blivit akut konflikt och vi måste bli

bättre på fredsbyggnad, så min alldeles fasta

uppfattning är att vi måste satsa på alla de här tre

typerna av kapaciteter, förmågor.

Jag tänker tala lite grann om dem i tur och

ordning. Jag börjar med konfliktförebyggande

åtgärder. Det finns två typer av

konfliktförebyggande åtgärder. Den ena är att hindra

utbrott vid en akut konflikt, dvs. någon sorts

renodlad krishantering. Den andra är att långsiktigt

förebygga konflikter, påverka strukturella problem,

motsättningar mellan etniska grupper, stora

skillnader i ekonomi mellan närliggande länder osv.,

som på sikt skulle kunna leda till konflikter.

Möjligheterna att lyckas med dessa förebyggande

åtgärder beror naturligtvis på konfliktens ursprung,

som kan vara väldigt olika, typer av aktörer,

våldsbenägenheten hos dessa aktörer m.m.

De aktörer som finns vid konfliktförebyggande

åtgärder är naturligtvis i första hand FN men också

regionala organisationer, t.ex. EU:s individuella

stater och inte minst de icke-statliga

organisationerna, NGO.

Medlen, ska man komma ihåg, är inte bara

diplomatiska. Här kan det även vara fråga om

ekonomiska och militära medel. Det har ju

framhållits här, och jag delar den uppfattningen,

att EU har en fördel gentemot många andra

konfliktförebyggande organisationer. Man har

huvuddelen av erforderliga medel till sitt

förfogande.

Gör man historiska studier - på svenskt initiativ

har FN gjort en utvärdering av Kosovo - kan man

konstatera att det i Jugoslavien fanns mycket tidiga

signaler. Det var alltså ingen brist på tidiga

signaler. Man kunde ha sett att strider skulle bryta

ut på både det ena och det andra stället. Men ändå

gjordes det inte särskilt mycket i form av

förebyggande åtgärder.

Jag vill problematisera det hela. Det har jag

försökt illustrera med den lite mystiska figuren på

den bild som jag nu visar. Man har en massa tidiga

signaler från en massa olika ställen över hela

världen. Problemet är att i förhand säga vad som

kommer att bli ett stort problem. Helt plötsligt är

det något som sticker i väg och blir besvärligt. Och

det är inte alldeles lätt att säga att det är just

en viss möjlig situation som är problemet. Det kan

således vara lite värre om man tittar på helheten,

med alla sina alternativ, än om man i efterhand bara

analyserar ett fall.

Problemet med att reagera på svaga signaler är att

identifiera alla svaga signaler som i värsta fall

kan leda till allvarliga kriser. Det är att välja

att reagera på de viktigaste svaga signalerna,

vilket är ett urvalsproblem som är svårt. Det är att

det finns engagemang för att ingripa, vilket det

oftast inte finns. Titta på det som har hänt i

Afrika de senaste åren. Det är att fatta beslut om

att vidta åtgärder. Här finns det politiskt sett

ibland svaga incitament för att ingripa. Blir det

ingen kris får man lätt kritik för att ha ingripit i

onödan. Man har satsat pengar på saker som man rent

hypotetiskt kan säga inte hade blivit en

allvarligare kris. Att verkligen visa att man har

hindrat en öppen konflikt att bryta ut är inte lätt.

Det är då svårt att få någon politisk poäng. Om det

däremot har utbrutit en ordentlig konflikt och man

slår ihjäl varandra finns det många gånger ett

mycket starkare politiskt engagemang för att

ingripa. Det är också svårt att välja lämpliga

åtgärder just i ett krisförebyggande skede. Ska man

ta till militära åtgärder eller enbart diplomatiska?

Jag går sedan in på öppna konflikter. Man måste då

vara noga med motiven. Vi måste välja vilka kriser

vi vill ingripa i. Det finns alltför många kriser i

världen, men där vi inte har råd att ingripa. Det

måste finnas klara motiv. Det måste finnas svenska

intressen eller EU-intressen för vilka vi ska

ingripa. Annars får man inte någon politiskt folklig

förankring. Man kan inte vara beredd att ta

kostnader, vare sig det är pengar eller människoliv.

De kan vara humanitära, de kan vara ekonomiska, det

kan gälla risk för konfliktspridning. Men en eller

flera av dem måste vara tydligt formulerade. Det är

då en klar fördel om det finns en vision om det

önskvärda förhållandet efter ett ingripande. Annars

har man väldigt svårt att så småningom dra sig ur.

Det är problem att komma överens när det gäller

att ingripa. Det är ett stort politiskt problem. Jag

har ibland i mina mörkare stunder lite svårt att se

hur 15, 20, 25 länder med olika historia och

uppfattningar om saker och ting ska kunna komma

överens om att ingripa. Det är problem kring att

skapa en gemensam uppfattning om konflikten, om vad

som sker och om vad som ska göras. Det är problem

när det gäller att välja rätt medel, militära och

civila. Det har här sagts många gånger att de civila

medlen är viktiga, och jag har ingen annan

uppfattning. Att ha resurser tillgängliga kräver en

hög beredskap. Det har vi inte alls i dag på de

förband som har anmälts i EU-sammanhang. Det är

problem att ha en tillräcklig flexibilitet och

anpassningsförmåga för att klara ett brett spektrum

av kriser och krig. Hur de kan se ut vet vi inte

riktigt. Vi kan ibland inte styra över detta, även

om vi skulle vilja. Det är problem att politiskt,

militärt och civilt ha en tillräcklig uthållighet.

Vill folk slåss, vill parter slåss, är det inte så

alldeles lätt att hindra dem. De kan vara envisa.

Det är också problem med att avsluta insatsen under

akuta skeden. Avslutningar är svårt i alla former av

krig och krigsliknande situationer, och det är ett

slags krigsliknande situation om man behöver ingripa

med våld.

Vad som också är viktigt, tror jag, är

föreställningar om krig. Krig tror vi möjligen ser

ut på något visst sätt. De kan se ut på många olika

sätt. Man kan ha asymmetriska krig och icke-

konventionella krig. Man kan ha gammaldags krig. Det

är då lite grann andra världskriget, men på lägre

nivå. Man kan också ha något slags revolutionärt

krig, där det framför allt är fråga om icke-statliga

aktörer.

Vi vet inte hur en konflikt som vi kan vilja

ingripa i kan te sig. Det kan faktiskt finnas alla

de här typerna och ibland en blandning av dem.

Ibland kan de också utvecklas över tiden, så att de

innehåller olika komponenter.

Vi måste vara beredda att möta dessa olika typer

att föra krig eller operationer. Dynamiken medför

att det kan ingå skilda sådana typer. När flera

parter deltar, vilket de ofta gör i sådana här

sammanhang, blir det komplicerat att ingripa. Det

finns inte heller någon enkel "hackordning" mellan

olika sätt att föra krig. Även om man alltid

försöker föra krig på sina egna villkor så kan man

tvingas föra detta på motståndarens villkor eller

att dra sig ur.

Ett s.k. scenariotänkande kan minska riskerna för

de här typerna av krig, men det kan inte eliminera

dem. Man måste vara beredd att fullfölja operationen

även om uppoffringarna blir större än förväntat. Det

är ett jätteproblem, som jag ser det.

Det har sagts tidigare, och jag tror att det är

rätt, att det är dags nu att börja fundera över hur

den europeiska krishanteringsförmågan kan användas i

olika situationer. Personligen har jag den

uppfattningen att det förmodligen inte är i Europa

som den i första hand kommer att behöva tas i

anspråk, utan i Nordafrika eller Mellersta Östern.

Det andra är att det är väldigt mycket som återstår

innan vi över huvud taget kan göra detta.

Så till den mänskliga komponenten i den europeiska

krishanteringsförmågan. Jag har satt krigaren i

centrum. Det är ett sätt att se på soldaten. Vad man

ibland talar om är soldaten-kvarterspolisen. Man

tror att man med sina arméförband ska kunna lösa

polisiära uppgifter, och man pratar ibland om andra

roller också. Jag tror inte att man klarar av att ha

den spännvidd som man skulle kunna tänka sig mellan

olika sätt att se på militär personal. Jag tror att

man måste bestämma sig. Jag tror att den militära

delen måste vara krigarens. Kan man göra något annat

är det bra.

Slutsatsen av detta är emellertid att det också

måste finnas annan personal, t.ex. polis. Det måste

vidare finnas ett bra och förtroendefullt samarbete,

för det finns skeden då man behöver både-och. Detta

tycker jag är en fråga man kan diskutera, men jag

tror inte att det går att kombinera alla dessa

roller för den militära personalen.

Jag tänkte säga några få ord om poliser. Detta är

inte så konstigt. Militärer är ju lediga när inte

krig pågår. Det är en fri resurs. Poliser har alltid

någonting att göra, även under normala förhållanden.

Dessutom finns det vakanser på polissidan i många

länder. Det är väl då inte så konstigt att det är

svårt att få ihop tillräckligt många poliser, även

om de är oerhört viktiga.

Om detta kan man säga tre saker. Det ena är: Kan

man tänka sig att skapa någon sorts EU-poliskår i

Bryssel med t.ex. 5 000 poliser, multinationellt

rekryterad och inkluderande kvinnor? Det kunde

möjligen vara en sak att föreslå. Man skulle också

komma till rätta med problemet att poliser har olika

traditioner i olika länder. En del poliser är helt

obeväpnade, andra skjuter så fort det går beroende

på nationella kulturer. Vissa poliser tycker vidare

att de måste användas hela tiden för att de ska vara

bra. Att ha 5 000 poliser liggande i kasern utanför

Bryssel är dock kanske inte så bra ur

övningssynpunkt.

Det finns också en annan fråga som kan diskuteras;

kan man använda mer poliser av typen gendarmeri? Vi

har ingen sådan organisation i Sverige, men det

finns det i andra länder. En del är emot den typen

av paramilitära styrkor, andra tycker att det kanske

vore en lösning.

Jag nämner detta bara för att visa att det nog

fordras lite nya idéer inom det polisiära området.

Vice ordföranden Tone Tingsgård:

Tack för det. Nu är klockan tolv. Utskottet sätter

en ära i att vara punktligt. Tack till våra fyra

inledare som, ändå inom ramen för en viss samsyn,

förmådde ge oss fyra ganska olika perspektiv på de

här svåra frågorna. Vissa frågor har fått svar.

Andra har inte fått något svar. Vi hoppas att vi med

den här offentliga utfrågningen har bidragit till

att stimulera en mer omfattande offentlig debatt.

Tack alla som har kommit hit och inlett, ställt

frågor och lyssnat. Med det är det här ovanligt

långa och ovanligt öppna utskottssammanträdet

avslutat.