Bet. 2000/01:FiU23

Finansutskottets betänkande

2000/01:FIU23

Penningpolitiken och Riksbankens förvaltning 2000

Innehåll

Sammanfattning

Motioner från allmänna motionstiden

Utskottets överväganden

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Reservationer

Bilaga 2

2000/01

FiU23

Redogörelse för ärendet

Finansutskottet har sedan 1999 på eget initiativ

varje år granskat och utvärderat den av Riksbanken

förda penningpolitiken under de tre närmast

föregående åren. Initiativet motiverades av att

Riksbanken 1999 fick en mer oberoende ställning

gentemot riksdag och regering.

Författningsenligt åligger det finansutskottet att

varje år pröva om fullmäktige och direktionen kan

beviljas ansvarsfrihet för sin förvaltning under det

gångna verksamhetsåret. Utskottet skall i det

sammanhanget också ta ställning till Riksbankens

bokslut och då bedöma om balansräkningen och

resultaträkningen kan fastställas och hur stort

belopp som skall levereras in till statskassan.

Som underlag för prövningen har utskottet tillgång

till bl.a. Riksbankens årsredovisning, fullmäktiges

förslag till vinstdisposition och Riksdagens

revisorers granskningsberättelse samt fullmäktiges

och direktionens allmänna och särskilda (hemliga)

protokoll.

Sammanfattning

Utskottet redovisar i betänkandet sin årliga

utvärdering i efterhand av Riksbankens

penningpolitik. Utvärderingen omfattar perioden

1998-2000.

Utskottet tillstyrker att riksbanksfullmäktige och

direktionen beviljas ansvarsfrihet för sin

förvaltning av Riksbanken under 2000.

Utskottet ställer sig även bakom fullmäktiges

förslag till disposition av Riksbankens resultat

2000 samt föreslår att riksdagen fastställer

Riksbankens balansräkning och resultaträkning för

2000.

Den föreslagna dispositionen innebär att 28 200

miljoner kronor skall levereras in till statsverket,

varav 8 200 miljoner kronor som reguljär utdelning

och 20 000 miljoner kronor som extraordinär

utdelning. Vidare skall 7 901 miljoner kronor

överföras till dispositionsfonden och 15 792

miljoner kronor räknas av från

resultatutjämningsfonden.

Utskottet föreslår också att riksdagen genom ett

tillkännagivande skall uppmana riksbanksfullmäktige

att i anslutning till nästa års bokslut lägga fram

förslag om en extra inleverans i storleksordningen

20 miljarder kronor. Enligt utskottets mening kan en

inleverans av denna omfattning genomföras utan att

det inkräktar på Riksbankens möjligheter att

fullgöra sina penning- och valutapolitiska

åligganden. Den slutliga nivån på den extra

inleveransen bör prövas av fullmäktige mot bakgrund

av de omständigheter som då föreligger. Därmed torde

man ha uppnått en långsiktigt väl avvägd

konsolideringsnivå, och utskottet anser i det läget

att det inte är motiverat att ompröva de principer

för vinstdelning som Riksbanken tillämpat sedan

1988. De bör därför tills vidare behållas.

I betänkandet finns 6 reservationer och 2

särskilda yttranden.

Motioner från allmänna motionstiden

2000/01:Fi202 av Karin Pilsäter och Lars Leijonborg (fp):

1. Riksdagen beslutar att det i riksbankslagen införs en

bestämmelse om offentliggörande, efter möjlighet till viss

fördröjning, av direktionens protokoll.

2. Riksdagen beslutar att det i riksbankslagen införs en

bestämmelse om offentliga utfrågningar i riksdagens

utskott.

2000/01:Fi203 av Gunnar Hökmark m.fl. (m):

1. Riksdagen beslutar om ändring i riksbankslagen så att det

införs en föreskrift om rätt till utskottsutfrågning i

enlighet med vad som anförs i motionen.

2. Riksdagen beslutar om ändring i riksbankslagen så att det

införs regler om offentliggörande av direktionens

protokoll i enlighet med vad som anförs i motionen.

2000/01:Fi213 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag så att

Riksbankens ställning och ledningsorganisation återställs

till vad som gällde före den 1 januari 1999.

2000/01:Fi901 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m):

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till

ändring i berörda lagar så att stöldfärgade sedlar betraktas

som falska i enlighet med vad som anförs i motionen.

2000/01:Fi910 av Anders Sjölund (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om infärgade sedlar.

Utskottets överväganden

Utvärdering av penningpolitiken

1998-2000

Inledning

Den 1 januari 1999 fick Riksbanken en mer oberoende

ställning gentemot riksdag och regering.

Förändringarna innebar i korthet att riksdagen i

högre grad än tidigare delegerade utformningen av

penningpolitiken till Riksbanken. I riksbankslagen

(1988:1385) definieras målet för penningpolitiken

som att Riksbanken skall upprätthålla ett fast

penningvärde. Därutöver skall Riksbanken främja ett

säkert och effektivt betalningsväsende. Riksbanken

skall självständigt arbeta mot dessa mål och vara

ansvarig inför riksdagen för sina handlingar. Den

nya lagstiftningen innebar också att en ny

ledningsstruktur för Riksbanken infördes. Riksbanken

leds sedan drygt två år tillbaka av en direktion med

sex heltidsanställda ledamöter som utses av

riksbanksfullmäktige.

I samband med behandlingen av Riksbankens

förvaltning våren 1999 (bet. 1998/99:FiU23) anförde

utskottet att det ökade oberoendet ökar behovet av

att i efterhand granska och utvärdera Riksbankens

penningpolitik. Utskottet beslutade därför att varje

år utföra en granskning av den förda

penningpolitiken i anslutning till utskottets

behandling av Riksbankens årsredovisning och

Riksdagens revisorers granskning av Riksbankens

verksamhet. Granskningen skall omfatta utvecklingen

under de gångna tre åren. Våren 1999 gjordes en

utvärdering som omfattade perioden 1996-1998 (bet.

1998/99:FiU23), och våren 2000 gjordes en

utvärdering för perioden 1997-1999 (1999/2000:

FiU23).

För att penningpolitiken skall kunna följas av

medborgarna och kunna utvärderas av både riksdagen

och andra intressenter krävs stor öppenhet med

information, statistik och analysinstrument. Som

utskottet konstaterat i de tidigare utvärderingarna

präglas den svenska riksbanken av en större öppenhet

än de flesta andra centralbanker. Riksbanken

offentliggör väsentlig information bl.a. i de s.k.

inflationsrapporter som publiceras fyra gånger per

år, i de protokoll från direktionens sammanträden

som offentliggörs med viss tidseftersläpning, i de

tal som direktionsledamöterna håller i olika

sammanhang och i de offentliga utfrågningar som

utskottet minst två gånger om året håller med

riksbankschefen. Protokollen från

direktionssammanträdena och de offentliga

utfrågningarna av riksbankschefen behandlas nedan av

utskottet. I samband därmed behandlas motionerna

Fi202 av Karin Pilsäter och Lars Leijonborg (fp) och

Fi203 av Gunnar Hökmark m.fl. (m). Vidare behandlas

under avsnittet Riksbankens ställning motion Fi213

av Gudrun Schyman m.fl. (v). Under avsnittet

Tillsättning av direktionsledamot granskar utskottet

den formella tillsättningen av Kristina Persson,

landshövding i Jämtlands län, som medlem i

Riksbankens direktion.

Låg inflation och hög tillväxt

Inflationen i Sverige har under de senaste åren

sjunkit kraftigt jämfört med de nivåer som rådde

under 1970-, 1980- och början av 1990-talet. Trots

en högre tillväxttakt än EU-genomsnittet och en lågt

värderad krona har den svenska inflationen de

senaste två åren legat under genomsnittet i EU.

Inflationen har tidvis också varit den lägsta bland

medlemsländerna. Under perioden 1998-2000 har den

svenska inflationstakten mätt med 12-månaderstal

varit lägst i EU under 12 månader. Under varje månad

under 2000 hade Storbritannien den lägsta

inflationstakten i EU, tätt följd av Sverige.

De senaste sju åren har Sveriges BNP ökat med i

genomsnitt omkring 3,2 % per år samtidigt som

inflationstakten mätt med konsumentprisindex (KPI)

varit i genomsnitt ca 1,3 % per år. Detta kan

jämföras med utvecklingen under 1970- och 1980-talen

då tillväxten i genomsnitt var 2,4 % respektive 2,0

% per år och inflationstakten i genomsnitt uppgick

till 8,6 % respektive 7,9 % per år.

Förväntningarna på inflationens utveckling bland

ekonomins olika aktörer - hushåll, företag,

finansmarknad och arbetsmarknadens parter - har

fallit kraftigt och har sedan mitten av 1990-talet

legat kring inflationsmålet och tidvis en bra bit

under målet. Trots den kraftigt ökade tillväxten och

den stigande sysselsättningen har även

löneökningarna de senaste åren varit måttliga och

inom ramen för vad som krävs för att inflationsmålet

skall klaras av.

Inflationsmålet

I januari 1993, två månader efter det att den fasta

växelkursen övergavs och kronan började flyta på den

internationella valutamarknaden, beslutade

riksbanksfullmäktige att prisstabilitetsmålet i

operativa termer skulle formuleras som att

inflationen, mätt som KPI, skulle begränsas till 2 %

i årlig förändringstakt med ett toleransintervall på

( 1 procentenhet. Målet skulle vara symmetriskt, i

den meningen att Riksbanken skulle ta lika

allvarligt på en alltför låg som en alltför hög

inflation.

Orsaken till att KPI valdes till målvariabel var

bl.a. att måttet är välkänt hos allmänheten, att det

publiceras regelbundet med liten tidseftersläpning

och att KPI sällan revideras. KPI är också det

överlägset bredaste måttet av den privata

konsumtionen av varor och tjänster.

Som utskottet framhållit vid de tidigare

utvärderingarna har emellertid KPI en svaghet som

målvariabel genom att indexet kan påverkas av

tillfälliga faktorer som inte har någon bestående

effekt på inflationen eller

inflationsförväntningarna. En sådan viktig

tillfällig faktor, som i slutet av 1990-talet fick

ett ganska stort genomslag i KPI, är nedgången i

räntenivån. Räntefallet är ju dessutom bl.a. en

effekt av Riksbankens egna åtgärder. Andra

tillfälliga effekter som normalt inte påverkar

inflationsprocessen är förändringar i indirekta

skatter och subventioner. Enligt Statistiska

centralbyråns (SCB:s) och Riksbankens beräkningar

bidrog lägre räntekostnader för hushållen till att

minska KPI:s ökningstakt med i genomsnitt ca 0,7

procentenheter per år under perioden 1998-1999.

Under förra året var däremot bidraget från

ränteutvecklingen noll. Ändrade indirekta skatter

och subventioner har under de senaste åren påverkat

KPI i olika riktningar. Under 1998 bidrog de, bl.a.

till följd av saneringen av de offentliga

finanserna, till att höja KPI med 0,2 procentenheter

medan de under 1999 bidrog till att dämpa KPI med

drygt 0,3 procentenheter. I likhet med

räntekostnaderna var dock bidraget i fjol från

ändrade skatter och subventioner obefintligt.

Utskottet har vid de tidigare granskningarna gjort

bedömningen att det är rimligt att Riksbanken väljer

att bortse från sådana tillfälliga effekter i KPI

som inte påverkar den långsiktiga inflationen. Strax

efter sitt tillträde den 1 januari 1999 fastställde

den nya direktionen att inflationsmålet även i

fortsättningen skall vara definierat i termer av

KPI. Samtidigt gjordes ett tillägg till målet i den

meningen att direktionen angav att det finns två

skäl att avvika från målet. Det första skälet är om

KPI ett till två år framåt påverkas av tillfälliga

faktorer, som t.ex. förändringar i hushållens

räntekostnader eller förändringar av indirekta

skatter och subventioner, som inte bedöms få

varaktig inverkan på inflationen. Det andra skälet

är om inflationen ligger utanför målet och om en

snabb återgång till målet via stora

ränteförändringar får stora samhällsekonomiska

konsekvenser. Vid en sådan situation bör

uppfyllandet av målet i stället ske gradvis. I bägge

fallen skall Riksbanken i förväg ange hur stor

avvikelse som kan vara motiverad på ett till två års

sikt.

Under 1999 och 2000 har Riksbanken löpande hänvisat

till tillägget till målet. I inflationsrapporterna

och protokollen från mitten av 1999 meddelas att

direktionen i rådande läge bortser från tillfälliga

faktorer i utformningen av penningpolitiken eftersom

de inte bedöms få någon varaktig inverkan på

inflationen. I praktiken har det inneburit att

penningpolitiken under perioden baserats på en

bedömning av inflationen mätt med det underliggande

inflationsmåttet, UND1X (se definition av UND1X i

avsnitt nedan). Som redovisas nedan har dock

skillnaden mellan KPI och UND1X under 2000 varit i

stort sett obefintlig eftersom bidragen till

inflationen från tillfälliga faktorer under året

varit obetydliga.

Inflationen 1998-2000 enligt KPI och UND1X

Som framgår av tabell 1 har priserna mätt med

konsumentprisindex (KPI) ökat med i genomsnitt 0,7 %

per år under treårsperioden 1998-2000. I genomsnitt

steg KPI med 0,4 % 1998, 0,3 % 1999 och 1,3 % 2000.

Det innebär att inflationen mätt med KPI under

perioden underskridit Riksbankens inflationsmål på 2

%. Den har också legat under det s.k.

toleransintervallet på ± 1 %. Som framgår av diagram

1 har inflationstakten mätt enligt KPI inte någon

gång under perioden överstigit inflationsmålet.

Däremot har inflationen under ett flertal månader

legat under toleransintervallets nedre gräns.

Tabell 1. Inflationen 1998-2000 enligt olika inflationsmått

-------------------------------------------------------------

| | KPI | UND1X | HIKP | UNDINHX|

-------------------------------------------------------------

|1998 | 0,4 | 1,0 | 1,0 | 1,8|

-------------------------------------------------------------

|1999 | 0,3 | 1,5 | 0,6 | 1,8|

-------------------------------------------------------------

|2000 | 1,3 | 1,4 | 1,3 | 1,0|

-------------------------------------------------------------

|Snitt | 0,7 | 1,3 | 1,0 | 1,5|

|1998-2000 | | | | |

-------------------------------------------------------------

Källa: Riksbanken

Inflationstakten mätt enligt det underliggande

prismåttet UND1X, dvs. det inflationsmått som

Riksbanken under de senaste två åren använt som

målvariabel i penningpolitiken, bekräftar bilden av en

låg och relativt stabil svensk inflation. UND1X

definieras som KPI exklusive hushållens räntekostnader

för egnahem och direkta effekter av ändrade indirekta

skatter och subventioner. Enligt UND1X ökade priserna

med i genomsnitt 1,3 % per år under perioden 1998-2000

- 1,0 % 1998, 1,5 % 1999 och 1,4 % 2000. Sammantaget

innebär detta att UND1X under treårsperioden

understigit inflationsmålet på 2 %. I likhet med KPI

har UND1X inte heller överstigit inflationsmålet under

någon enskild månad. UND1X har dock i betydligt högre

utsträckning än KPI legat inom toleransintervallet.

Som tydligt framgår av bl.a. diagram 1 var

skillnaden i inflationstakt enligt KPI och UND1X

betydande under 1998 och 1999. Skillnaden förklaras

bl.a. av sjunkande räntekostnader, vilket fick

genomslag i KPI men inte i UND1X. I fjol däremot

utvecklades de bägge inflationsmåtten enligt samma

mönster. Skillnaden i inflation enligt de bägge måtten

var i stort sett obefintlig.

Diagram 1. Konsumentprisindex (KPI), index för underliggande

inflation (UND1X) och EU:s konsumentprisindex för Sverige (HIKP).

12-månaderstal

Källa: SCB, Riksbanken

Andra mått på inflationen

Mätt enligt det europeiska inflationsmåttet, HIKP, har

den svenska inflationen varit 1 % 1998, 0,6 % 1999 och

1,3 % 2000. Det ger ett genomsnitt för hela perioden

på 1 % per år, dvs. under inflationsmålet, men precis

på gränsen innanför toleransintervallet. HIKP är ett

mellan länderna harmoniserat inflationsindex som

utvecklats inom EU. HIKP används som målvariabel för

penningpolitiken av Europeiska centralbanken, ECB, och

har speciellt utformats för att fylla

stabiliseringspolitiska syften. Till skillnad från KPI

exkluderar HIKP räntekostnader för egnahem,

bostadsrättsavgifter, avgifter för viss hälso- och

sjukvård, fastighetsskatt, avskrivningar,

tomträttsavgäld och försäkringar för egnahem, del av

reparationer samt lotterier och tips.

Ett mått på den inhemskt genererade prisutvecklingen

som Riksbanken löpande använder i sin inflationsanalys

är UNDINHX. UNDINHX definieras som UND1X rensat för

förändringar i importpriserna. Enligt detta mått har

inflationen ökat med i genomsnitt 1,5 % per år under

perioden 1998-2000 - 1,8 % 1998, 1,8 % 1999 och 1 %

2000. I likhet med de övriga inflationsmåtten har

UNDINHX under den gångna treårsperioden understigit

inflationsmålet på 2 %, men UNDINHX har legat inom

toleransintervallet. Till skillnad från de övriga

inflationsmåtten sjönk dock inflationstakten relativt

kraftigt under 2000 enligt UNDINHX. Nedgången beror på

en mycket svag prisutveckling på svenskproducerade

varor och tjänster.

Reporäntan

Som framgår av tabell 2 kan utvecklingen av

Riksbankens styrränta, den s.k. reporäntan, under

perioden 1998-2000 grovt delas in i fyra delperioder.

Den första perioden sträcker sig från början av 1998

till mitten av 1998 då reporäntan låg stilla efter en

höjning i slutet av 1997 på 0,25 procentenheter. Den

andra perioden omfattar tiden från mitten av 1998 till

första kvartalet 1999, då Riksbanken successivt sänkte

reporäntan med knappt 1,5 procentenheter, från 4,35 %

till 2,9 %, till följd av bl.a. svagare

inflationstryck och sämre tillväxtutsikter i spåren av

Asienkrisen. Från april 1999 till senhösten 1999 låg

reporäntan ånyo stilla på 2,9 %. I november 1999

påbörjades en period av räntehöjningar då reporäntan

sammanlagt höjdes med 1,1 procentenheter. Den senaste

höjningen gjordes vid mitten av december i fjol då

reporäntan justerades upp med 0,25 procentenheter till

4 %. Omläggningen av penningpolitiken i slutet av 1999

och under första delen av 2000 förklaras framför allt

av den allt starkare konjunkturen i både Sverige och

internationellt och av att Riksbanken i slutet av 1999

och under 2000 bedömde att inflationen på två års sikt

något skulle överstiga inflationsmålet.

Trots räntehöjningarna sedan slutet av 1999 är den

svenska reporäntan den lägsta i EU och en av de lägsta

bland länderna i OECD-området. Vid mitten av april

2001 låg styrräntan i USA, efter den amerikanska

centralbanken Federal Reserves sänkningar under första

tertialet, på 4,5 %. I euroområdet låg styrräntan vid

samma tidpunkt på 4,75 %.

Tabell 2. Riksbankens reporänta 1998-2000

------------------------------------------

Datum Förändring Nivå efter

förändringen

------------------------------------------

1998-06-10 -0,25 4,10

------------------------------------------

1998-11-04 -0,25 3,85

------------------------------------------

1998-11-25 -0,25 3,60

------------------------------------------

1998-12-16 -0,20 3,40

------------------------------------------

1999-02-17 -0,25 3,15

------------------------------------------

1999-03-31 -0,25 2,90

------------------------------------------

1999-11-17 +0,35 3,25

------------------------------------------

2000-02-09 +0,50 3,75

------------------------------------------

2000-12-13 +0,25 4,00

------------------------------------------

Källa: Riksbanken

Vid sitt sammanträde den 6 december 2000

beslutade direktionen att den s.k.

räntekorridoren, dvs. Riksbankens in- och

utlåningsräntor inte längre skall vara ett

signalinstrument för Riksbanken. Enligt

direktionens beslut saknas behov av att

signalera den långsiktiga inriktningen av

penningpolitiken via korridoren. In- och

utlåningsräntan skall i framtiden i stället

ligga symmetriskt kring reporäntan och ändras

när reporäntan ändras. I början av april låg in-

och utlåningsräntan på 3,25 % respektive 4,75 %,

dvs. 0,75 procentenheter under respektive över

reporäntan.

Kronan

Efter en kort period av starkare krona under

våren 1998 försvagades kronan kraftigt under

hösten och vintern 1998 när den internationella

oron på finansmarknaderna tilltog på grund av

bl.a. Rysslands betalningsinställelse av den

inhemska statsskulden och kollapsen i den

amerikanska hedgefonden, Long Term Capital

Management (LTCM). I början av 1999, när

euroländernas valutor låstes mot euron, låg

kronans värde, mätt enligt det s.k. TCW-indexet,

på ett indexvärde på omkring 130 (ju högre värde

på TCW-index, desto svagare krona). Under våren

1999 minskade den finansiella oron i takt med

att farhågorna om en djup internationell nedgång

avtog, och kronan stärktes relativt kraftigt.

Efter att ha varit relativt stabil från sommaren

1999 till sommaren 2000 sjönk den svenska

kronans värde på den internationella

valutamarknaden kraftigt under sensommaren och

hösten/vintern 2000. Som framgår av diagram 2

har försvagningen fortsatt under inledningen av

2001. En del av kronans försämrade värde kan

förklaras av eurons fall mot USA-dollarn. Kronan

är på den internationella valutamarknaden

relativt intimt sammankopplad med euron och när

eurons värde sjunker mot dollarn försvagas också

kronan mot dollarn. Som framgår av diagram 3 har

kronan sedan senhösten 2000 även försvagats mot

euron. Som orsaker till den utvecklingen brukar

anges nedgången på Stockholmsbörsen, stora köp

av utländska tillgångar i samband med starten av

premiepensionssystemet, en ökad skillnad mellan

den svenska reporäntan och euroräntan och en

svagare svensk utrikeshandel. Kronans värde mot

euron steg kraftigt efter EMU:s bildande den 1

januari 1999, från en kurs på 9,49 kronor per

euro i slutet av 1998 till som lägst 8,10 våren

2000. Sedan dess har euron stadigt stärkts mot

kronan till en kurs på mellan 9,00 och 9,10 vid

mitten av april 2001.

Diagram 2. Kronans värde enligt TCW-index perioden

1998-2000

Källa: Riksbanken

Mätt enligt TCW-index låg kronans värde i början

av april 2001 (någon vecka efter det att

företaget Ericsson varnat för en svagare

vinstutveckling under första kvartalet) på ett

indexvärde på omkring 134. Tidvis låg index på

drygt 135. Det är det högsta index som noterats

sedan sommaren 1995, då kronan nådde sin lägsta

nivå sedan den fasta växelkursen släpptes i

november 1992. Vid mitten av april hade kronan

stärkts något, efter nedgången i början av

månaden.

Diagram 3. Kronans kurs mot euro och USA-dollar

Källa: Riksbanken

I Riksbankens inflationsrapport från mars 2001

redovisas en jämförelse mellan kronans och andra

valutors volatilitet på den internationella

valutamarknaden, dvs. hur mycket värdet på

respektive valuta svänger eller varierar.

Riksbankens slutsats är att svängningarna i

kronans värde under de senaste två åren, från

januari 1999 till januari 2001, varit

förhållandevis små i ett historiskt perspektiv.

Samtidigt har svängningarna inte varit

anmärkningsvärt stora i jämförelse med

svängningarna i valutor i länder som i likhet

med Sverige har en rörlig växelkurs. Den svenska

kronans svängningar har dessutom varit betydligt

mindre än eurons, vars svängningar ökat kraftigt

sedan starten i januari 1999.

Inflationen, inflationsprognoserna och

penningpolitiken för 2000

Nedan görs en översiktlig genomgång av ekonomin,

penningpolitiken, inflationen och

inflationsprognoserna för 2000. Genomgången har

som utgångspunkt att det kan ta omkring ett till

två år innan penningpolitiska åtgärder får fullt

genomslag i ekonomin och på inflationen.

Speciellt intressant blir då de överväganden, de

prognoser som gjorts och de åtgärder som

vidtagits under 1998 och 1999.

Bedömningar av 2000 gjorda 1998

I början av 1998 börjar effekterna av

Asienkrisen som tog fart under sensommaren 1997

att synas alltmer. Det internationella

pristrycket försvagas och räntorna i både

Sverige och omvärlden sjunker. Den reala

ekonomin i både Sverige och övriga

industriländer är emellertid fortfarande ganska

opåverkad. Uppgången i den svenska

industrikonjunkturen som påbörjades under första

halvan av 1997 fortsätter. Företagens

produktions- och ordertillväxt betecknas som god

i Konjunkturinstitutets (KI:s) barometrar från

inledningen av 1998. Även hushållens konsumtion

utvecklas gynnsamt samtidigt som inflationstalen

sjunker under våren.

I inflationsrapporten från mars 1998 skriver

Riksbanken ned sin prognos över framför allt

inflationen under de kommande två åren. BNP

bedöms stiga med ca 3 % 1999 och tillväxten

förväntas bli god även under 2000. KPI väntas nu

stiga till 2,1 % i december 1999 och mars 2000

(räknat som tolvmånaderstal). Det är en

nedjustering med 0,4 procentenheter jämfört med

bedömningen i december 1997 då Riksbanken höjde

reporäntan med 0,25 procentenheter. UND1X bedöms

nu stiga till 2,3 % i slutet av 1999 och 2,6 % i

mars 2000, vilket kan jämföras med 2,5-3 % i

inflationsrapporten från december 1997. Enligt

Riksbanken är också risken stor för att

Asienkrisens återverkningar på den

internationella och svenska konjunkturen kan bli

betydligt mer omfattande än vad som bedöms i

huvudscenariot.

Under senvåren och sommaren 1998 börjar

industrin känna av Asienkrisen alltmer.

Produktion och orderingång utvecklas inte som

förväntat. Den inhemska konsumtionen fortsätter

emellertid att stiga.

I inflationsrapporten från juni 1998

konstaterar Riksbanken att inflationen

utvecklats svagare än väntat bl.a. på grund av

lägre importpriser i Asienkrisens spår. Detta i

kombination med sänkta indirekta skatter som

bl.a. presenterades i den ekonomiska

vårpropositionen 1998 gör att prognosen för

inflationen de kommande två åren sänks kraftigt.

KPI väntas nu stiga till 1,6 % i juni 2000

(räknat som tolvmånaderstal). Den underliggande

inflationen bedöms nu öka med 1,8 % i juni 2000.

Riksbanken räknar också med att det kommer att

finnas överkapacitet i ekonomin under de

kommande två åren, bl.a. på grund av en stigande

produktivitet i näringslivet. I början av juni

1998 sänker Riksbanken reporäntan med 0,25

procentenheter.

Diagram 3. Riksbankens prognoser i

inflationsrapporterna över KPI 2000 jämfört med

utfallet (årsgenomsnitt)

Källa: Riksbanken

Under hösten utvidgas Asienkrisen till Ryssland

och andra tillväxtområden, vilket ökar

osäkerheten på de internationella

finansmarknaderna. Oron förstärks kraftigt av

kollapsen i den amerikanska hedgefonden LTCM.

Kronan försvagas relativt kraftigt och

industrikonjunkturen försämras. På hemmaplan

fortsätter emellertid efterfrågan att utvecklas

väl trots den finansiella oron. Hushållens

företroende för den ekonomiska utvecklingen är

fortsatt högt.

I inflationsrapporten från september skriver

Riksbanken upp inflationsprognosen något bl.a.

med motiveringen att aktiviteten i den svenska

ekonomin stiger. KPI väntas nu ligga på 1,9 % i

september 2000 (tolvmånaderstal) och UND1X på

2,0 % vid samma tidpunkt.

I rapporten från december 1998 justeras

emellertid både inflations- och

tillväxtbedömningen nedåt ganska kraftigt.

Riksbanken räknar nu med att BNP stiger med ca

2,5 % 2000, jämfört med en prognos på omkring 3

% i de inflationsrapporter som publicerats

tidigare under 1998. Inga kapacitetsproblem

väntas uppstå i ekonomin under de kommande två

åren. KPI bedöms uppgå till 1,4 % i december

2000 och 1,2 % räknat som genomsnitt under 2000.

Nedjusteringen beror på den svagare

konjunkturutvecklingen men också på de

förändringar i indirekta skatter och

subventioner som presenteras i regeringens

budgetproposition för 1999.

Under november och december sänker Riksbanken

reporäntan vid tre tillfällen med sammanlagt 0,7

procentenheter, till en nivå i slutet av

december på 3,4 %.

Bedömningar av 2000 gjorda 1999

Även inledningen av 1999 präglas av Asienkrisens

följder. Aktiviteten i den internationella

ekonomin avtar och den svenska

industrikonjunkturen försämras ytterligare,

enligt KI:s barometrar.

I inflationsrapporten från mars konstaterar

Riksbanken att förutsättningarna för den svenska

tillväxten fortfarande är goda, men att

avmattningen i världsekonomin ger en lägre

tillväxt och ett svagare både svenskt och

internationellt inflationstryck. Som framgår av

diagrammen 3, 4 och 5 räknar Riksbanken med att

BNP stiger med ungefär 2,5 % 2000 och att

inflationen mätt enligt KPI i genomsnitt ökar

med 1 % och att UND1X stiger med 1,8 %.

Riksbanken gör också bedömningen att det, trots

en ganska god tillväxt, på två års sikt kommer

att finnas kvar lediga resurser i den svenska

ekonomin. Det s.k. produktionsgapet kommer

sannolikt inte att slutas. Det finns, enligt

Riksbanken, också en risk för att inflationen

blir ännu lägre än i huvudscenariet till följd

av den svagare internationella utvecklingen. Den

nya direktionen i Riksbanken, som tillträdde den

1 januari 1999, drar slutsatsen att den

underliggande inflationen, UND1X, på två års

sikt något kommer att underskrida Riksbankens

inflationsmål.

Under februari och mars sänker Riksbanken

reporäntan med ytterligare 0,5 procentenheter,

till en nivå på 2,9 %. Vid ett möte i slutet av

april beslutar direktionen att hålla reporäntan

oförändrad på 2,9 %. En ledamot av direktionen

reserverar sig mot beslutet och menar att

reporäntan bör sänkas med 0,25 procentenheter

eftersom inflationen på två års sikt kommer att

underskrida inflationsmålet.

Diagram 4. Riksbankens prognoser i

inflationsrapporterna över UND1X 2000 jämfört med

utfallet (årsgenomsnitt)

Källa: Riksbanken

Under senvåren kommer tydliga signaler om en

förbättrad internationell konjunktur. I USA

fortsätter den ekonomiska aktiviteten att öka,

trots utbredda förväntningar om motsatsen. Från

Japan och flertalet övriga länder i Sydostasien

kommer flera tecken på återhämtning. Även den

svenska industrikonjunkturen förstärks, och

sysselsättningen fortsätter att öka efter

uppgången under 1998. De internationella

obligationsräntorna stiger kraftigt, vilket är

en ytterligare signal om ökad aktivitet i

världsekonomin.

I inflationsrapporten från juni skriver

Riksbanken upp tillväxtprognosen för 2000 med

0,5 procentenheter till en uppgång i BNP på 3 %.

Däremot justeras inte inflationsbedömningen utan

KPI och UND1X bedöms i likhet med i

marsrapporten uppgå till i genomsnitt 1,0 %

respektive 1,8 % under 2000. Riksbanken

konstaterar dock att risken för en djup och

långvarig internationell nedgång minskat. För

första gången i en inflationsrapport anges också

att Riksbankens penningpolitik för tillfället

baseras på en bedömning av utvecklingen i den

underliggande inflationen, UND1X. Direktionen

räknar med att UND1X kommer att underskrida

inflationsmålet på två års sikt. Reporäntan

lämnas oförändrad på 2,9 %.

Diagram 5. Riksbankens prognoser i

inflationsrapporterna över BNP 2000 jämfört med

utfallet

Källa: Riksbanken

Uppgången i den internationella konjunkturen

förstärks ytterligare under sommaren och hösten.

Såväl svenska som internationella prognosmakare

skriver kraftigt upp sina prognoser för

utvecklingen under både 1999 och 2000.

I inflationsrapporten från oktober reviderar

även Riksbanken sina bedömningar. Till följd av

den ljusare internationella konjunkturen och den

starka inhemska efterfrågan och den kraftigt

stigande sysselsättningen bedöms BNP nu stiga

med 3,8 % 2000. Riksbanken konstaterar också att

det fortfarande finns lediga resurser i den

svenska ekonomin, men att dessa kommer att tas i

anspråk i en snabbare takt än vad som tidigare

antagits. Den starkare konjunkturen ökar

inflationstrycket i ekonomin, men enligt

Riksbanken är den s.k. utväxlingen mellan

tillväxt och inflation lägre än vad man tidigare

räknat med. KPI väntas nu stiga med 1,1 % under

2000 medan UND1X bedöms öka med 1,8 %, dvs.

samma prognos som gjordes i både mars- och

junirapporterna. Den största risken bedöms vara

att bristerna på arbetsmarknaden blir mer

markerade, vilket skulle kunna leda till högre

löneökningar och ett ökat inflationstryck.

Direktionens slutsats i anslutning till

oktoberrapporten är att UND1X, vid oförändrad

reporänta, kommer att marginellt överstiga

inflationsmålet på två års sikt. Reporäntan

lämnas emellertid oförändrad på 2,9 %. Av

direktionens protokoll framgår att två

direktionsledamöter reserverar sig mot beslutet

och anför att reporäntan bör höjas med 0,25

procentenheter. Den ena av ledamöterna

reserverar sig också mot inflationsbedömningen i

inflationsrapporten och anför att inflationen

blir högre än vad som antas i huvudscenariet.

Direktionen beslutar dock vid ett möte i

november att höja reporäntan med 0,35

procentenheter till en nivå på 3,25 %. En

ledamot reserverar sig mot höjningen och anför

att reporäntan bör hållas kvar på 2,9 %. Enligt

ledamoten bör en höjning anstå tills det finns

tydliga tecken på att inflationsmålet riskerar

att överskridas.

Både de svenska och internationella

konjunkturutsikterna fortsätter att förbättras i

slutet av 1999 och inledningen av 2000.

Industrikonjunkturen förstärks och den inhemska

efterfrågan tilltar. I inflationsrapporten från

december gör Riksbanken några marginella

justeringar av inflationsprognoserna, bl.a. höjs

KPI-inflationen till en uppgång på i genomsnitt

1,4 % under 2000. Anledning är bl.a. högre

räntekostnader. Vidare höjs bedömningen av UND1X

utveckling på två års sikt. Med beaktande av

risken för en högre inflation förväntar sig

Riksbanken att UND1X något överstiger

inflationsmålet i slutet av 2001. Direktionen

beslutar dock att hålla reporäntan oförändrad

efter höjningen i november. Av direktionens

protokoll framgår att en ledamot av direktionen

reserverar sig mot inflationsrapportens

prognoser och anför att inflationen på ett och

två års sikt blir högre än vad som antas i

huvudscenariet.

I februari 2000 höjer Riksbanken reporäntan med

ytterligare 0,5 procentenheter till en nivå på

3,75 %.

Under inledningen av 2000 justerar Riksbanken

upp BNP-prognoserna för 2000 ytterligare

samtidigt som inflationsprognoserna revideras

ned något bl.a. med motiveringen att lönerna

ökar långsammare och produktiviteten stiger

snabbare än vad som tidigare antagits.

Riksbanken gör emellertid bedömningen att

inflationen överstiger målet på två års sikt.

Riksbanken lämnar emellertid reporäntan

oförändrad fram till december 2000, då den höjs

med 0,25 procentenheter till 4 %. Vid utskottets

offentliga utfrågning av riksbankschefen

tisdagen den 27 mars 2001 kallar riksbankschefen

decemberhöjningen för en försiktighetsåtgärd.

Under 2000 avlämnas sju reservationer mot

direktionens penningpolitiska beslut. En ledamot

står för sex av de sju reservationerna.

Ledamoten reserverar sig vid de

direktionssammanträden som äger rum från mars

2000 till november 2000. Vid dessa sex

sammanträden anför ledamoten att inflationen

kommer att utvecklas starkare än i Riksbankens

huvudscenario och menar att reporäntan bör höjas

med 0,5 procentenheter. En ledamot reserverar

sig mot direktionens beslut i december 2000 att

höja reporäntan med 0,25 procentenheter.

Ledamoten delar inte inflationsrapportens

bedömning att riskerna för högre inflation är

större än riskerna för lägre inflation. Enligt

ledamoten talar i stället nyinkommen information

om en svagare konjunktur för att riskbilden är

symmetrisk. Detta innebär, enligt ledamoten, att

reporäntan bör lämnas oförändrad på 3,75 %.

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet konstaterar att den svenska

inflationen under de senaste tre åren varit låg

och en av de lägsta i den industrialiserade

världen, trots den historiskt höga svenska

tillväxten och en kraftigt ökad sysselsättning.

Inflationsförväntningarna hos de olika aktörerna

i samhällsekonomin har stabilt legat kring och

tidvis under inflationsmålet. Utskottet noterar

också att de viktigaste måtten på inflationen -

konsumentprisindex, KPI, och index över den

underliggande inflationen, UND1X - mot slutet av

den undersökta perioden legat på i stort sett

samma nivå, efter att under en följd av år ha

uppvisat relativt stora skillnader.

Enligt utskottets mening är den låga och stabila

inflationsnivån till stor del en följd av de

samlade effekterna av penning- och

finanspolitiken. Trovärdigheten för

låginflationspolitiken och Riksbankens

inflationsmål har ökat starkt. Detta är enligt

utskottets mening en viktig förutsättning för en

fortsatt god prisstabilitet i den svenska

ekonomin.

Vid en genomgång av de enskilda åren under

perioden 1998-2000 kan utskottet i efterhand

konstatera att Riksbanken i slutet av 1997 och

början av 1998 överskattade inflationen under

2000. I början av 1998 bedömde Riksbanken att

inflationen, mätt enligt både KPI och UND1X, i

inledningen av 2000 skulle överstiga

inflationsmålet på 2 % med några tiondelar. Som

redovisades ovan steg KPI med i genomsnitt 1,3 %

medan UND1X i genomsnitt gick upp med 1,4 %.

Detta berodde bl.a. på att den internationella

prisutvecklingen till följd av Asienkrisen blev

betydligt svagare än vad Riksbanken förväntade

sig i slutet av 1997 och början av 1998. Vidare

ökade produktiviteten mer och lönekostnaderna i

ekonomin steg långsammare än vad banken räknade

med vid prognostillfället. Utskottet kan dock

också konstatera att Riksbankens bedömningar i

början av 1998 delades av de flesta övriga

prognosmakare, såväl utländska som svenska. Till

exempel räknade de svenska storbankerna i

inledningen av 1998 i genomsnitt med att KPI-

inflationen under 2000 skulle stiga med omkring

2,2 %.

Samtidigt visar det sig att både Riksbanken

och övriga bedömare i början av 1998

underskattade tillväxttakten i den svenska

ekonomin under 1999 och 2000. Det tyder, enligt

utskottets mening, på att de prognoser som

gjordes i början av 1998 byggde på en

överskattning av tillväxtens effekter på

inflationen.

Utskottet kan i likhet med förra årets

utvärdering av penningpolitiken konstatera att

inflationsbenägenheten i den svenska ekonomin

har minskat under senare delen av 1990-talet.

Det verkliga utfallet i inflationen har ofta

blivit lägre än vad Riksbanken och andra

prognosmakare räknat med, bl.a. beroende på

avregleringarna av olika branscher och ett

allmänt ökat konkurrenstryck i ekonomin samt att

inflationsförväntningarna bland ekonomins olika

aktörer sjunkit kraftigt. Det faktum att den

svenska ekonomin under de senaste tre åren vuxit

kraftigt utan att inflationen stigit är

ytterligare en signal som tyder på att

inflationsbenägenheten minskat. Eventuellt kan

också effekter av den s.k. nya ekonomin - dvs.

en högre produktivitet i ekonomin till följd av

bl.a. informationstekniken och därmed också en

högre möjlig tillväxt utan stigande inflation -

ha bidragit till ett nytt inflationsmönster.

Utskottet konstaterar att Riksbanken i

inflationsrapporterna, protokollen och talen

under perioden 1998-2000 löpande utvärderat och

diskuterat inflationsbenägenheten i ekonomin och

beslutsunderlaget för penningpolitiken. I t.ex.

inflationsrapporten från oktober 1999 justerades

också den s.k. utväxlingen mellan tillväxt och

inflation ned.

I takt med att de internationella

tillväxtutsikterna försämrades under våren 1998

justerade Riksbanken kraftigt ned sina

inflationsprognoser. Utskottet kan i efterhand

konstatera att de prognoser (inklusive

bedömningarna av riskerna för att inflationen

skulle bli högre eller lägre än prognosen) över

inflationens utveckling under 2000 som

Riksbanken gjorde från andra halvan av 1998,

under 1999 och även under 2000 stämmer relativt

väl med vad som sedan blev utfallet.

Fördelningen av Riksbankens vinst

och frågan om ansvarsfrihet för

fullmäktige och direktionen

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att

riksbanksfullmäktige och Riksbankens

direktion beviljas ansvarsfrihet för sin

förvaltning av Riksbanken under 2000.

Utskottet föreslår också att riksdagen

fastställer Riksbankens balans- och

resultaträkningar samt godkänner

fullmäktiges förslag till disposition av

2000 års resultat. Det innebär att

Riksbanken skall leverera in 28,2

miljarder kronor till statsverket, varav

8,2 miljarder kronor som reguljär

utdelning och 20,0 miljarder kronor i

form av en engångsutdelning.

En i sammanhanget väckt motion

avstyrks.

Fullmäktiges förslag till disposition av

2000 års resultat

I sitt förslag till disposition av 2000 års

resultat föreslår riksbanksfullmäktige dels att

8,2 miljarder kronor skall levereras in till

statsverket i enlighet med tidigare fastställda

riktlinjer, dels att Riksbanken därutöver skall

göra en engångsutdelning på 20 miljarder kronor.

Riktlinjer för Riksbankens inleveranser

till staten

Riksbankens resultat har under senare år

disponerats enligt riktlinjer som fullmäktige

lade fast i anslutning till 1988 års bokslut.

Riktlinjerna, som godkänts av riksdagen, innebär

förenklat uttryckt att Riksbanken varje år skall

leverera in 80 % av sitt överskott till staten

medan resterande 20 % skall användas för att

bygga upp det egna kapitalet. Mer preciserat har

riktlinjerna följande innebörd:

- Inleveranserna till statsverket skall varje år

motsvara 80 % av de fem senaste årens

genomsnittliga resultat före

bokslutsdispositioner. Det inlevererade

beloppet skall avrundas till jämnt 100-tal

miljoner kronor.

- Till dispositionsfonden skall årligen avsättas

10 % av samma genomsnittliga resultat. Sådana

avsättningar till dispositionsfonden skall dock

bara göras i den mån årets resultat överstiger

den beräknade inleveransen till staten.

- Återstoden av årets resultat före

bokslutsdispositioner skall föras till/från en

resultatutjämningsfond.

- Den ökning eller minskning av årets resultat

som en eventuell ned- eller uppskrivning av

kronans värde gav upphov till skulle enligt de

ursprungliga riktlinjerna räknas bort från det

årsgenomsnitt som ligger till grund för

inleveranserna till statsverket. Vid en av

fullmäktige beslutad devalvering eller

revalvering skulle i stället dispositionsfonden

utnyttjas.

Riktlinjerna kom i denna form att tillämpas fram

t.o.m. 1992 års bokslut. Efter det att kronan

släppts fri modifierade emellertid fullmäktige

den fjärde punkten, och fr.o.m. 1993 års bokslut

har gällt att underlaget för inleveranserna

skall utgöras av de fem senaste årens

genomsnittliga resultat före

bokslutsdispositioner exklusive effekten av

varje valutakursförändring. Försvagas kronan

kommer Riksbankens utländska tillgångar att öka

i värde mätt i kronor, och en sådan

värdestegring skall enligt riktlinjerna räknas

bort när man fastställer underlaget för

inleveranserna till staten. Omvänt gäller att en

förstärkning av kronans värde leder till att

beräkningsunderlaget för inleveranserna ökar.

Varje förändring av kronkursen får därmed

genomslag på inleveranserna.

I 1999 års bokslut har riktlinjerna

modifierats i ytterligare ett avseende.

Riksbankens guldinnehav marknadsvärderas sedan

1998 års bokslut, och den orealiserade

värdestegring som under 1999 och 2000 uppkommit

på marknadsvärdet av detta innehav har i

praktiken behandlats som en valutakurseffekt. I

och med det utgörs underlaget för inleveranserna

numera av de fem senaste årens genomsnittliga

resultat före bokslutsdispositioner med

valutakurseffekten och guldvärdeseffekten

borträknade.

Beräkningen av årets inleverans till

statsverket

Fullmäktiges förslag innebär att överskottet och

engångsutdelningen disponeras på följande sätt.

Riksbankens resultat för 2000 uppgår före

bokslutsdispositioner till 20 309 miljoner

kronor. Från detta överskott har fullmäktige i

enlighet med de tidigare återgivna riktlinjerna

räknat bort dels bokförda valutakursvinster,

vilka uppgår till 6 224 miljoner kronor, dels

bokförda guldprisvinster, som är uppförda med

654 miljoner kronor. Båda dessa belopp har i

stället förts till dispositionsfonden.

Resultatet före bokslutsdispositioner men

exklusive valutakurseffekter och omvärderingen

av guldtillgångarna uppgår därmed till

(20 309-6 224-654=) 13 431 miljoner kronor.

Detta resultat skall tillsammans med de fyra

närmast föregående årens motsvarande resultat

ligga till grund för beräkningen av inleveransen

och föreslås bli fördelat på så sätt att:

- en post motsvarande 80 % av de fem senaste

årens genomsnittliga resultat före

bokslutsdispositioner (avrundad till närmast

100-tal mkr) levereras in till statsverket,

- en post motsvarande 10 % av samma underlag

sätts av till dispositionsfonden,

- en extraordinär utdelning på 20 miljarder

kronor levereras in till statsverket,

- resterande belopp, som är negativt, tas från

resultatutjämningsfonden.

De fem senaste årens genomsnittliga resultat

före bokslutsdispositioner uppgår till 10 228

miljoner kronor och 80 % härav, eller avrundat

8 200 miljoner kronor, skall levereras in till

statsverket. Eftersom inleveransen är mindre än

årets resultat skall ett belopp motsvarande 10 %

av samma genomsnittsresultat, eller 1 023

miljoner kronor, sättas av till

dispositionsfonden. Resterande belopp av årets

resultat, 4 208 miljoner kronor, skulle normalt

ha förts till resultatutjämningsfonden och där

bidragit till att förstärka det egna kapitalet.

Nu föreslår emellertid fullmäktige att en

engångsutdelning på 20 000 miljoner kronor skall

göras, och för att kunna leverera in detta

belopp behöver Riksbanken i stället utnyttja

resultatutjämningsfonden och från den föra

15 792 miljoner kronor.

I sammandrag innebär detta följande för 2000

års resultat:

Resultat före bokslutsdispositioner 20 309

mkr

Reguljär inleverans till statsverket (80 % av

genomsnittsvinsten) -8 200

mkr

Engångsvis gjord inleverans till statsverket-20

000 mkr

Avsättning till dispositionsfond (10 % av

snittvinsten) -1 023 mkr

- dito (motsv. valutakurseffekten)-6 224 mkr

- dito (motsv. guldvärdeeffekten) -654 mkr-7

901 mkr

Avräkning från resultatutjämningsfond -15 792

mkr

De föreslagna åtgärderna leder således till att

dispositionsfonden ökar med 7,9 miljarder kronor

samtidigt som resultatutjämningsfonden minskar

med 15,8 miljarder kronor. Det innebär alltså

att Riksbankens eget kapital minskar med

(7,9-15,8 =) 7,9 miljarder kronor.

Riksdagens revisorers granskning

Riksdagens revisorer har med stöd av anlitad

expertis från revisionsbyrån KPMG granskat

Riksbankens verksamhet under 2000. Revisorerna

tillstyrker att fullmäktige och direktionen

beviljas ansvarsfrihet för sin förvaltning under

detta år. De tillstyrker också att balans- och

resultaträkningarna för 2000 fastställs.

Motionen

I motion Fi15 föreslår Bengt-Ola Ryttar (s) att

ytterligare 20 miljarder kronor skall levereras

in till statsverket (yrkande 1) samt att frågan

om Riksbankens inleveranser skall utredas

utifrån de förutsättningar som råder i dag

(yrkande 2). Enligt motionären är det uppenbart

att Riksbanken med nuvarande riksbankslag och i

avsaknad av växelkursmål inte är i behov av de

dryga 200 miljarder kronor som man nu

disponerar.

Finansutskottets ställningstagande

Motionären föreslår att ytterligare 20 miljarder

kronor skall levereras in till statsverket, dvs.

sammanlagt 48,2 miljarder kronor. Förslaget

motiveras med att Riksbanken inte behöver en

balansomslutning på drygt 200 miljarder kronor.

Enligt utskottets mening kan det finnas skäl att

diskutera Riksbankens konsolideringsbehov, och

utskottet återkommer också till denna fråga i

efterföljande avsnitt av betänkandet. Utskottet

har emellertid vid sin granskning av Riksbankens

verksamhet och resultat inte funnit anledning

att frångå fullmäktiges enhälligt framlagda

förslag till vinstdisposition, som ju redan i

sig innefattar en betydande engångsöverföring.

Utskottet ser heller inte anledning att föreslå

att man nu skall utreda de tillämpade

riktlinjerna för vinstdisposition.

Finansutskottet avstyrker därför motion Fi15.

Finansutskottet har alltså inget att invända

mot fullmäktiges förslag till disposition av

2000 års resultat. Liksom Riksdagens revisorer

tillstyrker utskottet också att riksdagen

fastställer de balans- och resultaträkningar för

2000 som finns intagna i Riksbankens

årsredovisning. Balansräkningen och

resultaträkningen återges också som bilagor till

detta betänkande.

Riksbanksfullmäktige uppger att

engångsutdelningen på 20 miljarder kronor i

huvudsak skulle kunna ske genom att den inhemska

värdepappersportföljen avvecklas samtidigt som

det egna kapitalet minskas genom en extra

utdelning till staten. Även i detta avseende

tillstyrker utskottet fullmäktiges förslag.

Utskottet har vid sin granskning av

Riksbankens verksamhet under 2000 inte heller i

övrigt funnit något som motiverar att bankens

ledning inte beviljas ansvarsfrihet. I likhet

med Riksdagens revisorer tillstyrker utskottet

därför att Riksbanksfullmäktige och Riksbankens

direktion beviljas ansvarsfrihet för sin

förvaltning under 2000.

Sammanfattningsvis föreslår utskottet:

- att Riksbanksfullmäktige beviljas

ansvarsfrihet för sin förvaltning under 2000,

- att Riksbankens direktion beviljas

ansvarsfrihet för sin förvaltning under 2000,

- att balans- och resultaträkningarna för 2000

fastställs,

- att 2000 års resultat fördelas på så sätt att

8 200 miljoner kronor levereras in till

statsverket i enlighet med de fastlagda

riktlinjerna, att statsverket tillförs

ytterligare 20 000 miljoner kronor i form av en

extraordinär utdelning, att 7 901 miljoner

kronor sätts av till dispositionsfonden och att

15 792 miljoner kronor förs från

resultatutjämningsfonden,

- att den extraordinära utdelningen i huvudsak

ges formen av en överföring av värdepapper samt

- att motion Fi15 avslås.

Riksbankens konsolideringsbehov

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att nuvarande

principer för Riksbankens inleveranser

tills vidare behålls och att riksdagen

genom ett tillkännagivande uppmanar

riksbanksfullmäktige att i anslutning

till nästa års bokslut lägga fram förslag

om en extra inleverans i

storleksordningen 20 miljarder kronor.

Enligt utskottets mening kan en

inleverans av denna omfattning genomföras

utan att det inkräktar på Riksbankens

möjligheter att fullgöra sina penning-

och valutapolitiska åligganden. Den

slutliga nivån på den extra inleveransen

bör prövas av fullmäktige mot bakgrund av

de omständigheter som då föreligger.

Jämför reservation 2 (m, kd, c och fp).

Bakgrund

När finansutskottet för ett år sedan behandlade

fullmäktiges förslag till disposition av 1999

års resultat, delade utskottet fullmäktiges

uppfattning att Riksbanken bör ha ett eget

kapital som säkerställer stabila inleveranser

och som ger banken möjlighet att möta kraftiga

fluktuationer i resultatet. De tillämpade

riktlinjerna hade som fullmäktige framhöll

inneburit att staten fått en jämn inleverans av

överskottsmedel, vilket utskottet fann

värdefullt. De hade emellertid också resulterat

i att Riksbanken i betydande grad kunnat

konsolidera sitt eget kapital. Bortsett från en

bokföringsmässig effekt av marknadsvärderingen

av guldinnehavet hade det egna kapitalet ökat

realt med närmare 30 %. Riksbanken hade dessutom

under åren 1995-1997 avvecklat en inom linjen

redovisad terminsskuld i utländsk valuta på

145,0 miljarder kronor. Utskottet noterade att

Riksbanken i sin analys kommit fram till att

banken var väl konsoliderad och att man inte

fann det nödvändigt med någon ytterligare

konsolidering. Å andra sidan, påpekade

utskottet, förde Riksbanken inte något

resonemang om vilken nivå det egna kapitalet bör

ligga på i dagens situation och i en framtida

situation med eventuellt andra

växelkursarrangemang. Ej heller kommenterades

närmare i vad mån de tillämpade principerna

eventuellt kunde komma att leda till att det

egna kapitalet inte bara hålls realt oförändrat

utan också fortsätter att växa i reala termer.

Med tanke på att dessa principer tillkommit i

ett läge när det rådde andra förutsättningar för

penning- och valutapolitiken ansåg utskottet att

det inte var självklart att de också borde gälla

i framtiden.

Riksbanksfullmäktiges syn på

konsolideringsbehovet

Som bakgrund till den nu föreslagna

engångsutdelningen tar fullmäktige i sin

framställning till riksdagen upp en diskussion

om nivån på det egna kapitalet och framhåller i

det sammanhanget följande:

Vad gäller frågan om hur stort Riksbankens

eget kapital bör vara handlar det om svåra

avvägningar där behovet av stabilitet och

trovärdighet i Riksbankens verksamhet bör vara

det som väger tyngst.

Riksbankens eget kapital kan

bokföringsmässigt ses som en restpost som

svarar mot skillnaden mellan balansräkningens

tillgångssida och utelöpande sedlar och mynt

på skuldsidan. På tillgångssidan i

balansräkningen dominerar valutareserven.

Omfattningen av valutareserven bedöms av

Riksbanken svara mot det behov som föreligger

för att ha beredskap för att kunna intervenera

på de internationella valutamarknaderna, när

behov av interventioner uppkommer. Även om

interventioner med nuvarande penningpolitisk

regim förekommit sparsamt, kommer

valutareserven att behövas vid ett eventuellt

svenskt deltagande i ERM II inför ett inträde

i EU:s valutaunion.

Riksbanken har behov av eget kapital för att

kunna hantera svängningar i resultatet till

följd av ränteförändringar, guldvärdes- och

valutakursförändringar i

tillgångsförvaltningen samt för att kunna ge

nödkrediter i likviditetsstödjande syfte.

Efter att ha tagit hänsyn till dessa

aspekter och även jämfört med situationen i

andra centralbanker finner fullmäktige, i

likhet med direktionen, att en

engångsutdelning på 20 miljarder kronor bedöms

vara möjlig. Den skulle i huvudsak kunna ske

genom att den inhemska värdepappersportföljen

avvecklas samtidigt som det egna kapitalet

minskas genom en extra utdelning till staten.

Det egna kapitalet, inklusive

resultatutjämningsfond, skulle efter en sådan

minskning uppgå till ca 100 miljarder kronor.

Denna engångsutdelning förutsätter dock att

regeln för vinstdisposition inte ändras.

Finansutskottets ställningstagande

När Riksbanken 1988 lade fast det nuvarande

vinstdelningssystemet skapades ett tydligt

regelverk som gav staten långsiktigt stabila

inleveranser samtidigt som Riksbankens

uppbyggnad av det egna kapitalet följde klara

principer som var enkla att följa. Så länge

växelkursen var fast ifrågasatte riksdagen

aldrig detta system.

Förhållandet blev delvis annorlunda efter det

att kronan släppts fri hösten 1992. Då

anpassades systemet till den nya situationen,

och varje förändring av kronans värde kom att

påverka underlaget för inleveranserna. Om kronan

försvagades, skulle underlaget för inleveransen

begränsas med växelkurseffekten och ett

motsvarande belopp i stället läggas till det

egna kapitalet. Visserligen var detta inte något

nytt. En motsvarande regel hade funnits även

före 1992, men hade då aldrig tillämpats

eftersom någon uppskrivning eller nedskrivning

av kronan inte var aktuell under dessa år. Denna

tidigare regel var dessutom avsedd att användas

endast vid förändringar som hade beslutats av

fullmäktige.

Den modifierade principen i kombination med en

successivt allt svagare krona har bidragit till

att det egna kapitalet ökat med 29 miljarder

kronor fram till utgången av förra året.

Dessutom har nivån på det egna kapitalet

påverkats av att guldtillgångarna

marknadsvärderas sedan utgången av 1998, vilket

bidragit med ytterligare drygt 14 miljarder

kronor av uppbyggnaden.

Riksbanken använder sig sedan 1994 av

penningpolitiska repor[1] för att styra

räntenivån i ekonomin. En faktor som inte direkt

inverkat på det egna kapitalet, men väl på

inleveransernas storlek är att Riksbanken under

1997 gick över från att använda sig av

riksbankscertifikat till repor, dvs. man började

då styra räntenivån genom att tillföra

banksystemet mer eller mindre likviditet i

stället för som tidigare ha styrt genom att dra

in mer eller mindre likviditet med hjälp av

riksbankscertifikat. Detta skifte från inlåning

till utlåning har positivt påverkat Riksbankens

resultat och därmed även nivån på

inleveranserna.

Genom att variera de veckovisa repornas

storlek fångar Riksbanken upp förändringar i

likviditetsläget i banksystemet. Sett över en

längre period har Riksbanken dock möjlighet att

själv bestämma vilken genomsnittlig omfattning

som de penningpolitiska reporna skall ha.

Riksbanken har sett det som angeläget att

volymen på reporna är så stor att man undviker

att transaktionerna skiftar mellan ut- och

inlåning i Riksbanken från en vecka till en

annan. Banken har därför valt att ha en

förhållandevis hög volym på reporna, och volymen

har vid bokslutstillfället under de fyra senaste

åren varierat mellan 36 och 46 miljarder kronor.

Denna volym svarar på andra sidan av

balansräkningen mot ett eget kapital av samma

omfattning.

Omständigheter som dessa har bidragit till att

underlaget för Riksbankens inleveranser blivit

mer svårtolkat, och finansutskottet har därför

vid de båda senaste årens granskning pekat på

behovet av fördjupade analyser från Riksbankens

sida. Och i sitt nu framlagda förslag till

fördelning av Riksbankens vinst ger fullmäktige

ett något fylligare underlag för sitt förslag.

Frågan kom också att beröras vid den utfrågning

som utskottet hade med riksbankschefen den 27

mars.

Utskottet vill för egen del framhålla följande i

denna fråga. Det är en självklar utgångspunkt

att Riksbanken skall ha ett så stort eget

kapital att den kan fullgöra sina penning- och

valutapolitiska åligganden på ett trovärdigt och

självständigt sätt. Det egna kapitalet skall

också säkerställa stabila inleveranser och ge

Riksbanken möjlighet att möta kraftiga

fluktuationer i resultatet.

Insatt i ett större sammanhang måste man

emellertid också beakta att det kapital som

Riksbanken förvaltar kan användas på ett annat

sätt, och så länge avkastningen på denna

alternativa användning är större än den

avkastning som Riksbanken kan uppnå, finns det

skäl att pröva om kostnaderna för Riksbankens

fonduppbyggnad framstår som rimliga och vilka

möjligheter det finns att begränsa kostnaderna

utan att bankens självständighet och

trovärdighet urholkas.

En naturlig grund för en sådan bedömning är

att ställa den avkastning som Riksbankens eget

kapital ger mot kostnaderna för statsskulden. I

genomsnitt har Riksbanken en lägre avkastning på

sina tillgångar än vad som motsvarar kostnaderna

för statsskulden. Det kan således vara

ekonomiskt fördelaktigt att omfördela resurser

från Riksbanken till staten i den mån detta inte

inkräktar på Riksbankens självständighet och

förmåga att agera i penning- och valutapolitiska

avseenden.

När de nuvarande riktlinjerna för

vinstdisposition lades fast bedömde

riksbanksledningen att banken var väl

kapitaliserad men att ytterligare fonderingar

behövdes. Under de 13 år som riktlinjerna

därefter tillämpats, har bankens eget kapital

inklusive årets resultat mer än fördubblats och

ökat från 58 till 125 miljarder kronor. Hela

denna ökning på 67 miljarder kronor har i

praktiken infallit efter det att kronan släpptes

fri hösten 1992. Som delvis redan har berörts är

det framför allt tre faktorer som har bidragit

till uppbyggnad av det egna kapitalet, nämligen

den från början förutsatta reguljära

avsättningen motsvarande i genomsnitt 20 % av

överskottet, den fallande kronkursen samt en

bokföringsmässig omvärdering av Riksbankens

guldinnehav.

Efter det att kronan släpptes fri har dess

värde fallit med ungefär 30 % fram till det

senaste årsskiftet. Ökningen av det egna

kapitalet beror till drygt 40 % på denna

kronförsvagning. Detta något paradoxala

förhållande sammanhänger med att när kronan

försvagas ökar Riksbankens utländska tillgångar

i värde mätt i kronor och därmed även det egna

kapitalet. I den mån Riksbanken inte räknar med

att kronan skall återta sitt ursprungliga värde

kan det ifrågasättas om det är nödvändigt att

bibehålla hela denna överkonsolidering. Utgår

man från den reala jämviktskurs som Riksbanken

använder sig av i sina inflationsrapporter

uppgår överkonsolideringen enbart av denna

anledning till mellan 10 och 15 miljarder

kronor.

Sedan 1998 bokförs Riksbankens innehav av guld

till marknadsvärde. Guldtillgångarna, som

tidigare varje år förts upp med ett fast värde

på i runt tal 1 miljard kronor, kom efter den då

gjorda uppskrivningen att redovisas till ett

betydligt högre belopp. Efter uppskrivningen

ökade guldinnehavet nominellt med 12,7 miljarder

kronor, och inklusive en fortsatt värdestegring

under 1999 och 2000 har denna i och för sig rent

bokföringsmässiga invärdering medfört att det

egna kapitalet ökat med drygt 20 %. Riksbankens

fysiska innehav av guld har under dessa år varit

oförändrat 185,4 ton.

Resterande knappt 40 % av ökningen av det egna

kapitalet sammanhänger med de reguljära

avsättningarna till dispositionsfond och

resultatutjämningsfond.

Syftet med det nuvarande vinstdelningssystemet

har varit att ge statsverket stabila

inleveranser och att realt vidmakthålla

Riksbankens eget kapital. Systemet har fungerat

väl när det gäller stabiliteten i

inleveranserna. Men på grund av kronfallet och

invärderingen av guldet har Riksbanken inte bara

realt vidmakthållit det egna kapitalet utan

också kraftigt förstärkt det.

Följande exempel belyser det förhållandet. Som

tidigare nämnts har i princip hela ökningen av

det egna kapitalet infallit efter det att kronan

släpptes fri. Vid utgången av 1992 uppgick

Riksbankens eget kapital inklusive årets

resultat till 59 miljarder kronor. Omräknat till

dagens penningvärde motsvarar det drygt 66

miljarder kronor, vilket kan jämföras med

motsvarande eget kapital vid utgången av 2000 på

drygt 125 miljarder kronor.

Kronfallet och de årliga omvärderingarna av

guldtillgångarna har dessutom medfört att

Riksbankens reguljära inleveranser till

statsverket inte kommit att motsvara 80 % av

bankens resultat. Under perioden 1993-2000

uppgick Riksbankens resultat före

bokslutsdispositioner till sammanlagt 115

miljarder kronor. Av detta belopp har eller

skall sammanlagt 67 miljarder kronor levereras

in till statsverket som reguljär utdelning. Det

motsvarar 58 % av resultatet. Om även

fullmäktiges nu föreslagna engångsutdelning på

20 miljarder kronor beaktas i detta sammanhang

kommer sammanlagt drygt 75 % av bankens resultat

att ha levererats in till statsverket under

denna period.

I sin framställning uppger Riksbanken att det

samlade egna kapitalet måste vara så stort att

det kan säkra bankens verksamhet. Tre typer av

svängningar skall kunna hanteras utan att

inleveranserna till staten påverkas, nämligen

svängningar i valutareserven, svängningar i

räntan samt kostnader i samband med att

Riksbanken ger nödkrediter i

likviditetsstödjande syfte. Vad händer om dessa

svängningar skulle samverka fullt ut?

Att Riksbankens eget kapital ökat kraftigt

under senare år beror som nämnts i stor

utsträckning på att kronan försvagats. Om kronan

skulle förstärkas och dess värde skulle återgå

till en från jämviktssynpunkt mer rimlig

växelkurs skulle, enligt vad Riksbanken själv

uppger i anslutning till fullmäktiges förslag,

en sådan återhämtning motsvara en förlust på i

runt tal 19 miljarder kronor.

Valutareserven är främst placerad i utländska

statsobligationer, vilket medför att

vinster/förluster uppkommer när marknadsräntan

ändras. Enligt Riksbanken kan det inte uteslutas

att räntenivån kan öka med 2 procentenheter,

vilket enligt banken skulle motsvara en

resultatförlust på omkring 15 miljarder kronor.

Eftersom resultatförändringar av detta slag inte

räknas bort från underlaget för inleveranser

till staten kommer Riksbanken, trots negativt

resultat, att i ett sådant läge få leverera in

en utdelning till staten. Det är en konsekvens

av att inleveranserna baseras på ett

femårsgenomsnitt av bankens resultat. I

genomsnitt uppgår Riksbankens resultat till

ungefär 10 miljarder kronor, och vid en större

ränteuppgång skall alltså Riksbanken utöver

resultatförlusten på 15 miljarder kronor kunna

klara en inleverans på i runt tal 8 miljarder

kronor.

Riksbankens behov av nödkrediter i

likviditetsstödjande syfte preciseras inte i

fullmäktiges framställning till riksdagen. Det

kan konstateras att Riksbanken numera i princip

endast ger nödkrediter till solida företag och

att Riksbanken i dag ställer höga krav på

säkerheter i sin utlåning via repor.

Tagna tillsammans uppgår alltså de av

Riksbanken kvantifierade, potentiella

förlusterna som mest till drygt 40 miljarder

kronor. Till detta kommer eventuella

nödkrediter. Det bör också noteras att förluster

från ränterörelser är orealiserade och tas

tillbaka när räntenivåerna normaliseras. Vidare

gäller att effekten av olika resultatpåverkande

åtgärder fördelas över en femårsperiod, och sett

över hela denna period drabbar en

resultatförsämring till 80 % staten och till

20 % Riksbanken.

Internationellt sett har Riksbanken en stark

ställning. Riksbankens eget kapital är i

förhållande till nettovalutareserven större än

flertalet andra jämförbara länder, och betydligt

större än i exempelvis våra grannländer Norge

och Danmark.

Sammanfattningsvis finner utskottet att

Riksbanken har en god kapitalstyrkebalans, såväl

internationellt sett, som sett i ljuset av de

penning- och valutapolitiska åligganden som

banken har. Kreditriskerna i Riksbankens

verksamhet är i dag också mindre än de var för

tio år sedan. Mot denna bakgrund finns det

enligt utskottets mening utrymme för Riksbanken

att nästa år göra ytterligare en extraordinär

överföring till statsverket. Utskottet delar

fullmäktiges uppfattning att man vid en prövning

av hur stort eget kapital som Riksbanken skall

ha måste tillgodose Riksbankens behov av

stabilitet och trovärdighet i sin verksamhet.

Med hänsyn till detta har utskottet kommit fram

till att det borde vara möjligt för Riksbanken

att nästa år tillföra statsverket i

storleksordningen 20 miljarder kronor i extra

utdelning utöver den på sedvanligt sätt

beräknade reguljära inleveransen. Ett förslag

till slutlig nivå på denna extra inleverans bör

utarbetas av fullmäktige mot bakgrund av de

omständigheter som föreligger vid denna

tidpunkt. Därmed torde man ha uppnått en

långsiktigt väl avvägd konsolideringsnivå, och

utskottet anser i det läget att det inte är

motiverat att ompröva de nuvarande principerna

för vinstdelning. De bör därför tills vidare

behållas.

Vad utskottet här har framhållit om betydelsen

av att Riksbanken på ett trovärdigt och

självständigt sätt skall kunna fullgöra sina

penning- och valutapolitiska åligganden, om en

extra utdelning i anslutning till 2001 års

bokslut och om att nuvarande principer för

vinstdelning tills vidare bör behållas bör

riksdagen som sin mening ge till känna för

fullmäktige i Riksbanken.

Tillsättning av ledamot i

riksbanksdirektionen

Utskottets bedömning i korthet

Enligt utskottet kan det i vissa

sammanhang vara ofrånkomligt att det tar

tid att rekrytera och anställa en ledamot

av Riksbankens direktion. Utskottet

konstaterar också att direktionen enligt

riksbankslagen är beslutsför när minst

hälften av ledamöterna deltar i

sammanträdena. Någon allvarlig olägenhet

av att direktionen under perioden januari

till april 2001 bestått av fem i stället

för sex ledamöter har därför inte

uppstått.

Jämför reservation 6 (m, kd, c, fp).

Redogörelse för ärendet

Enligt 9 kap. 12 § regeringsformen skall

Riksbanken ledas av en direktion som utses av

fullmäktige. Enligt 1 kap. 4 § riksbankslagen

skall direktionen bestå av sex ledamöter som

utses för en tid av sex år.

Kerstin Hessius utsågs i slutet av 1998 till

ledamot i riksbanksdirektionen för en

mandatperiod på två år. Den 27 september 2000

meddelade Kerstin Hessius riksbanksfullmäktiges

ordförande att hon inte stod till förfogande för

omval när mandatperioden gick ut den 31 december

2000.

Vid ett extra fullmäktigesammanträde den 18

oktober 2000 beslutade fullmäktige att föreslå

riksdagen att riksbankslagen ändrades så att

antalet ledamöter i Riksbankens direktion från

den 1 januari 2001 fastställs till högst sex och

lägst tre ledamöter (förslag 2000/01:RB3). Om

riksdagen antog förslaget avsåg fullmäktige att

under våren 2001 inleda en översyn om hur många

ledamöter direktionen bör ha och presentera sina

bedömningar för riksdagen i god tid före

höstriksdagen 2001.

Finansutskottet och riksdagen avstyrkte

fullmäktiges förslag med motiveringen att det

för närvarande inte fanns några starka skäl att

ändra riksbankslagen vad gäller antalet

ledamöter i direktionen. Utskottets betänkande

(bet. 2000/01:FiU14) justerades den 30 november

2000, och beslut fattades i kammaren den 12

december 2000.

Vid sammanträde den 26 januari 2001 beslutade

fullmäktige att utse Kristina Persson,

landshövding i Jämtlands län, till ny ledamot i

Riksbankens direktion efter Kerstin Hessius.

Kristina Persson utsågs för en mandatperiod på

sex år fr.o.m. den 1 februari 2001. Fyra

ledamöter i fullmäktige reserverade sig mot

beslutet, bl.a. med motiveringen att utnämningen

av Kristina Persson bröt mot den samsyn som rått

i fullmäktige när det gäller kriterierna för val

av direktionsledamot.

Den 2 februari 2001 meddelar fullmäktiges

ordförande via ett pressmeddelande att Kristina

Persson tillträder sin befattning den 1 maj

2001. Vid möte den 14 februari 2001 beslutade

fullmäktige att ändra mandatperioden för

Kristina Persson till sex år fr.o.m. den 1 maj

2001. I protokollet från sammanträdet förklaras

förändringen med att majoriteten i beslutet den

26 januari 2001 förutsatte att Kristina Persson

under en övergångsperiod skulle kunna delta i

direktionens sammanträden och parallellt därmed

avveckla sitt uppdrag som landshövding i

Jämtlands län. I protokollet anförs vidare:

Efter detta beslut har det, efter kontakter

med Finansdepartementets rättsavdelning,

framkommit att ett sådant förfarande inte är

praktiskt möjligt ens för en kortare

övergångsperiod. Enligt 11 § lagen (1994:260)

om offentlig anställning kan Kristina Persson

inte ha två statliga anställningar samtidigt.

Hon har därför inte tillträtt tjänsten den 1

februari 2001.

Fyra ledamöter av fullmäktige reserverade sig

mot fullmäktiges beslut bl.a. med motiveringen

att beslutet innebär att riksbankslagen

åsidosätts under fyra månader genom att

direktionen då endast kommer att bestå av fem i

stället för sex ledamöter.

Finansutskottets ställningstagande

Eftersom den tidigare landshövdingen i Jämtlands

län, Kristina Persson, tillträdde sin befattning

som vice riksbankschef och ledamot av

Riksbankens direktion den 1 maj 2001 bestod

direktionen under perioden januari till april

2001 av fem ledamöter i stället för sex som

anges i riksbankslagen.

Enligt utskottets mening är det viktigt att

riksbankslagen följs. En viss förskjutning av

anställning av ledamot av direktionen kan dock

vara ofrånkomlig bl.a. eftersom det kan ta tid

att rekrytera en person till en sådan viktig

befattning samt att den rekryterade kan behöva

tid för att avsluta tidigare engagemang.

Utskottet kan samtidigt konstatera att

direktionen enligt riksbankslagen 3 kap. 3 § är

beslutsför när minst hälften av ledamöterna,

dvs. minst tre ledamöter, deltar i direktionens

sammanträden. Någon allvarlig olägenhet av att

direktionen under fyra månader bestått av fem i

stället för sex ledamöter kan därför, enligt

utskottets mening, inte anses ha uppkommit.

Som framgår av fullmäktiges protokoll från den

14 februari 2001 tillträdde Kristina Persson

inte sin tjänst den 1 februari 2001 utan detta

skedde i stället den 1 maj 2001. Någon oklarhet

om hennes tjänsteutövning borde därmed inte

kunna uppstå, varken i Riksbanken eller vid

Länsstyrelsen i Jämtland.

Lagregleringen av de offentliga

utfrågningarna om Riksbanken

Utskottets förslag i korthet

Offentliga utskottssammanträden regleras

av föreskrifterna i 4 kap. 12 §

riksdagsordningen med tillhörande

tilläggsbestämmelser. Någon särskild

reglering av de offentliga

utskottsutfrågningarna med

riksbankschefen är enligt utskottets

mening inte erforderlig. Utskottet

avstyrker motionerna.

Jämför reservation 3 (m, kd, fp).

Motionerna

I motion Fi202 av Karin Pilsäter och Lars

Leijonborg (fp) anförs att riksdagens rätt att

avhålla utfrågning med representanter för

Riksbanken bör stadfästas (yrkande 2). Enligt

motionärerna finns det i riksdagsordningen ingen

regel som garanterar allmänhetens insyn genom

offentliga utfrågningar, ej heller om

Riksbankens skyldighet att delta.

I motion Fi203 av Gunnar Hökmark m.fl. (m)

anförs att det vid flera tillfällen i

finansutskottet funnits delade meningar om

huruvida en utfrågning av riksbankschefen skall

göras offentligt eller ej. För att säkerställa

allmänhetens insyn bör, enligt motionärerna,

rätten att avhålla offentliga

utskottsutfrågningar med riksbankschefen skrivas

in i riksbankslagen. Som förebild kan användas

artikel 13, moment 3, andra stycket i

Amsterdamfördraget, där det föreskrivs att ECB:s

ordförande och övriga direktionsledamöter på

begäran av Europaparlamentet eller på eget

initiativ kan höras av Europaparlamentets

behöriga kommittéer. Enligt motionärerna vore

det särskilt värdefullt att få fastslaget att

rätten att föranstalta om utskottsutfrågning är

ömsesidig (yrkande 1).

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet behandlade liknande yrkanden om de

offentliga utskottsutfrågningarna i sitt

yttrande till konstitutionsutskottet med

anledning av proposition 1997/98:40 om

Riksbankens ställning (yttr. 1997/98:FiU1y) och

i betänkandet om penningpolitiken och

Riksbankens förvaltning 1999 (1999/2000: FiU23).

Utskottet anförde vid bägge tillfällena att

offentliga utfrågningar av riksbankschefen, i

likhet med andra offentliga

utskottssammanträden, regleras av föreskrifterna

i 4 kap. 12 § riksdagsordningen med tillhörande

tilläggsbestämmelser. Någon särskild reglering

av de offentliga utskottsutfrågningarna med

riksbankschefen var enligt utskottets mening

inte erforderlig.

Enligt utskottets mening finns det ingen

anledning att nu ompröva detta

ställningstagande. Utskottet vill i sammanhanget

tillägga att utskottet under riksmötena 1995/96

till 2000/01 hållit sammanlagt 14

utskottsutfrågningar med riksbankschefen. Av

dessa har elva varit offentliga och tre interna.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna

Fi202 (fp) yrkande 2 och Fi203 (m) yrkande 1.

Offentliggörandet av direktionens

protokoll

Utskottets förslag i korthet

Det är viktigt att offentliggörandet av

direktionens protokoll sker på sådant

sätt att det stärker den demokratiska

insynen i Riksbankens verksamhet.

Offentliggörandet av protokollen

utvecklas på ett positivt sätt, och

utskottet ser för närvarande inte skäl

att i riksbankslagen reglera denna fråga.

Motionerna avstyrks.

Jämför reservation 4 (m, v, fp).

Motionerna

I motion Fi202 av Karin Pilsäter och Lars

Leijonborg (fp) anförs att Folkpartiet

liberalerna vid införandet av riksbanksreformen

menade att Riksbankens öppenhet borde

tillförsäkras genom en regel om offentliga

protokoll från riksbanksdirektionen. Direktionen

har efter reformen valt att på eget initiativ

offentliggöra protokollen, med viss fördröjning.

För att säkerställa denna ordning för framtiden

bör, enligt motionärerna, den nu tillämpade

praxisen införas i riksbankslagen (yrkande 1).

I motion Fi203 av Gunnar Hökmark m.fl. (m)

anförs att Moderata samlingspartiet i samband

med riksbanksreformen krävde att det i lag

skulle föreskrivas att direktionens

sammanträdesprotokoll skulle offentliggöras.

Riksdagens majoritet beslutade emellertid att

det borde ankomma på direktionen att bestämma i

vilken form protokollen skulle göras

tillgängliga. Riksbanken har efter reformen

frivilligt valt att, med allt kortare

fördröjning, offentliggöra protokollen. För att

ge stadga åt detta förfarande bör, enligt

motionärerna, den nu i praxis tillämpade

ordningen förankras i riksbankslagen (yrkande

2).

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet behandlade ett liknande motionsyrkande

i betänkandet om penningpolitiken och

Riksbankens förvaltning våren 2000 (bet.

1999/2000:FiU23).

Utskottet vill, precis som i förra årets

behandling, anföra att sedan den nya

riksbankslagen trädde i kraft den 1 januari 1999

har Riksbanken valt att frivilligt, med viss

tidseftersläpning, publicera protokoll från

direktionens sammanträden. Anledningarna till

att Riksbanken i den nya riksbankslagen inte

tvingades att offentliggöra protokollen var att

en sådan regel bl.a. skulle innebära ett klart

avsteg från de principer som sekretesslagen

bygger på.

För att stärka den demokratiska insynen har

ordförande och vice ordförande i

riksbanksfullmäktige enligt riksbankslagen rätt

att närvara och yttra sig vid direktionens

sammanträden. För att det skall fungera måste

direktionens möten präglas av en öppen

diskussion där olika meningar om ekonomin och

penningpolitikens inriktning kan brytas. Det är

angeläget att offentliggörandet av protokollen

inte leder till att diskussionen på de

beslutsfattande direktionsmötena urvattnas genom

att olika ståndpunkter och ställningstaganden

formas redan före dessa möten.

Utskottet har granskat direktionens

penningpolitiska protokoll för 1999 och 2000.

Granskningen visar att debatten om det

ekonomiska läget och inriktningen av penning-

och räntepolitiken varit mycket öppen och fri.

Av protokollen framgår hur diskussionen förts

och hur argumenten vägts. Sammantaget har elva

reservationer från olika direktionsmedlemmar

publicerats, både mot majoritetens beslut om

reporäntan och de prognoser som redovisas i

inflationsrapporterna. Under 1999 avlämnades

fyra reservationer under totalt 19

penningpolitiska sammanträden och under 2000

avlämnades sju reservationer under sammanlagt

åtta penningpolitiska sammanträden.

Enligt utskottets mening utvecklas

offentliggörandet av protokollen på ett positivt

sätt. Riksbanken prövar sig fram vad gäller

mötenas uppläggning, form och protokollens

innehåll och publicering. Som framgår av tabell

3 har tiden mellan direktionens sammanträden och

protokollens offentliggörande stadigt minskat

under de senaste två åren. Under 1999 var

tidseftersläpningen i genomsnitt 29 arbetsdagar,

dock sjönk eftersläpningen kraftigt under andra

halvan av 1999. Förra året dröjde det i

genomsnitt 12 arbetsdagar innan protokollen

offentliggjordes. Under 1999 och första halvåret

2000 var Riksbankens grundregel att de

penningpolitiska protokollen skulle publiceras

30-40 arbetsdagar eller 6-8 veckor efter mötena.

Nu arbetar Riksbanken efter modellen att

protokollen skall publiceras cirka två veckor

eller tio arbetsdagar efter direktionens

sammanträden.

Det är viktigt att offentliggörandet av

direktionens protokoll sker på ett sådant sätt

att det stärker den demokratiska insynen i

Riksbankens verksamhet. I en situation där

offentliggörandet av protokollen efter hand sker

med allt kortare fördröjning ser utskottet inte

skäl att i riksbankslagen reglera denna fråga.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna

Fi202 (fp) yrkande 1 och Fi203 (m) yrkande 2.

**FOOTNOTES**

[1]: En repa - från engelskans repurchase

agreement, dvs. återköpsavtal - är ett köp

av värdepapper med ett samtidigt avtal om

att köpet skall gå tillbaka efter ett

bestämt antal dagar till ett i förväg

överenskommet pris. Om banksystemet har ett

underskott på likviditet tillför Riksbanken

likviditet genom de veckovisa reporna, dvs.

Riksbanken köper värdepapper. Om

banksystemet i stället har ett överskott på

likviditet, dränerar Riksbanken

överskottslikviditeten genom att ge ut

riksbankscertifikat.

För närvarande har banksystemet som helhet ett

underskott av likviditet, och Riksbanken tillför

därför likviditet i de veckovisa reporna. Vid det

senaste årsskiftet uppgick denna repoutlåning

inklusive finjusteringar till ca 43 miljarder kronor.

Tabell 3. Antal dagar mellan direktionens möten och

protokollens publicering

--------------------------------------

|Direktionens |Antal arbetsdagar|

| |efter |

|samman- | |

|trädesdatum |det att de penning-

|

| |politiska |

| | |

| |protokollen |

| |offentliggjorts |

--------------------------------------

--------------------------------------

|1999-01-04 | 45 |

--------------------------------------

|1999-01-14 | 37 |

--------------------------------------

|1999-01-28 | 25 |

--------------------------------------

|1999-02-11 | 36 |

--------------------------------------

|1999-02-25 | 26 |

--------------------------------------

|1999-03-11 | 35 |

--------------------------------------

|1999-03-24 | 26 |

--------------------------------------

|1999-04-08 | 40 |

--------------------------------------

|1999-04-22 | 30 |

--------------------------------------

|1999-05-06 | 40 |

--------------------------------------

|1999-05-20 | 30 |

--------------------------------------

|1999-06-02 | 44 |

--------------------------------------

|1999-06-17 | 33 |

--------------------------------------

|1999-07-01 | 21 |

--------------------------------------

|1999-08-12 | 27 |

--------------------------------------

|1999-08-26 | 17 |

--------------------------------------

|1999-10-05 | 10 |

--------------------------------------

|1999-11-11 | 12 |

--------------------------------------

|1999-12-08 | 22 |

--------------------------------------

|2000-02-03 | 11 |

--------------------------------------

|2000-03-22 | 18 |

--------------------------------------

|2000-05-04 | 11 |

--------------------------------------

|2000-06-07 | 13 |

--------------------------------------

|2000-07-06 | 12 |

--------------------------------------

|2000-08-16 | 11 |

--------------------------------------

|2000-10-09 | 10 |

--------------------------------------

|2000-12-06 | 9 |

--------------------------------------

|Genomsnitt 1999 | 29 |

--------------------------------------

|Genomsnitt 2000 | 12 |

-------------------------------------

|Genomsnitt hela | 24 |

|perioden | |

-------------------------------------

Källa: Riksbanken

Riksbankens ställning

Utskottets förslag i korthet

Utskottet ser ett värde i att det

föreligger en bred politisk

överenskommelse om Riksbankens

ställning. Motionens förslag om att

återgå till den gamla ordningen

avvisas också med hänsyn till att

Sverige då inte skulle uppfylla sina

internationella åtaganden.

Jämför reservation 5 (v).

Motionen

I motion Fi213 av Gudrun Schyman m.fl. (v) anförs

att Riksbankens nya ställning var ett sätt

att undandra ett av politikens sakområden

från demokratin. En politiskt vald och

politiskt avsättbar instans, det tidigare

riksbanksfullmäktige, ersattes med ett

kollegium av höga tjänstemän som under sin

mandatperiod i princip är oavsättliga.

Förändringen av Riksbankens ställning var

en anpassning till EMU och ett led i

förberedelserna för ett eventuellt EMU-

medlemskap. Förändringen var sakligt sätt

inte nödvändig. Motionärerna fastslår

följande principer: Det finns ingen över

politiken stående ekonomisk politik.

Politik och lagstiftning skall i en

representativ demokrati handhas av inför

väljarna ansvariga, valbara och avsättbara

politiker. Riksbankens ställning ledd av

en förment överpolitisk direktion strider

mot detta. Motionärerna kräver därför att

ledningen av Riksbanken och

penningpolitiken återgår till en

demokratisk ledning i enlighet med det

system som gällde före den 1 januari 1999.

En sådan återgång till ett beslutsfattande

i enlighet med parlamentariska principer

kommer enligt motionärerna inte att

innebära en försämrad kvalitet av

politiken. Dessutom skulle det finnas ett

tydligt ansvar att utkräva.

Finansutskottets ställningstagande

Beslutet att stärka Riksbankens ställning

och öka dess självständighet fattades av

en bred majoritet i Sveriges riksdag,

bestående av Socialdemokraterna, Moderata

samlingspartiet, Kristdemokraterna,

Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna.

Beslutet är både en följd av att Sverige i

samband med medlemskapet i EU åtog sig att

stärka Riksbankens självständighet och ett

uttryck för en ambition att öka omvärldens

förtroende för penningpolitiken och

låginflationspolitiken.

Det nya penning- och valutapolitiska

systemet har nu varit i kraft i drygt två

år. Erfarenheterna av det nya systemet har

enligt utskottets mening hittills varit

goda. Motionens förslag måste också

avvisas eftersom det innebär att Sverige

inte skulle uppfylla sina internationella

åtaganden. Med det anförda avstyrker

utskottet motion Fi214 (v).

Stöldfärgade sedlar

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen

avslår två motioner med krav på

skärpta regler för hantering av

stöldfärgade sedlar.

Motionerna

I motion Fi901 begär Marietta de Pourbaix-

Lundin (m) att regeringen skall utarbeta

ett förslag till lagändring som gör att

stöldfärgade sedlar betraktas som falska.

För att det skall bli hundraprocentigt

meningsfullt att använda färgampuller som

ett säkerhetssystem, krävs enligt

motionären att sedlarna betraktas som

falska. Annars finns risken att de

"tvättas" genom att olika brottsliga och

svåridentifierbara led ser till att

pengarna trots allt prånglas ut på

marknaden.

I motion Fi910 tar Anders Sjölund (m)

upp samma fråga från en delvis annan

infallsvinkel. Motionären påpekar att det

i dag är lagligt att använda infärgade

sedlar som giltigt betalningsmedel, och

att man i juridiskt hänseende inte gör

någon åtskillnad mellan sådana sedlar och

dem som är enbart smutsiga. För att

infärgade sedlar skall kunna urskiljas som

ogiltiga och kunna kopplas samman med

brott måste en internationell

överenskommelse nås och en standardiserad

färg med tydliga spårmedel införas. I

motionen föreslås att regeringen skall ta

initiativ inom EU för att lösa frågan med

infärgade sedlar.

Finansministerns svar på skriftlig

fråga i samma ämne

Marietta de Pourbaix-Lundin (m) ställde

våren 2000 en skriftlig fråga[2] till

finansminister Bosse Ringholm av i princip

samma lydelse som den nu aktuella motionen

Fi901. I sitt svar framhöll

finansministern följande:

Marietta de Pourbaix-Lundin har frågat

mig om regeringen avser att vidta

åtgärder för att sedlar som färgats vid

rån fullt ut blir ogiltiga.

Infärgningen innebär att sedlar som

varit föremål för brott lättare kan

spåras och försvårar därmed

gärningsmannens möjligheter att utan

upptäckt tillgodogöra sig bytet.

Enligt 5 kap. 4 § lagen (1988:1385)

om Sveriges riksbank får Riksbanken

lösa in sedlar och mynt som är skadade

eller förslitna. För sedlar som blivit

helt förstörda får Riksbanken betala

ersättning.

Enligt Marietta de Pourbaix-Lundin

löser Riksbanken in färgade sedlar och

de ersätts således fullt ut till

skillnad från förfalskade sedlar.

Enligt uppgift från Riksbanken är detta

påstående inte korrekt. Banken följer

sina bestämmelser om inlösen av skadade

sedlar. Där framgår bl.a. att sedlar

och sedelrester som är färgade eller

söndertrasade på sådant sätt att de kan

antas ha varit utsatta för tillgrepp

eller försök till tillgrepp, ersättes

först sedan det fastställts att

inlämnaren är eller företräder rätt

ägare (3 § i Riksbankens

tillkännagivande om tillämpade regler

vid inlösen av skadade sedlar m.m.,

RBFS 1993:5).

Jag ser mot denna bakgrund inte att

det finns något behov av att ändra

regelverket med avseende på sedlar som

färgats vid rån.

Riksbankens regler för hantering av

stöldfärgade sedlar

Skadade eller förslitna sedlar får enligt

5 kap. 4 § lagen (1988:1385) om Sveriges

riksbank lösas in av banken. Sedlar eller

sedelrester som är färgade eller

söndertrasade på sådant sätt att de kan

antas vara utsatta för tillgrepp eller

försök till tillgrepp ersätts först sedan

det fastställts att inlämnaren är eller

företräder rätt ägare. Inlösen kan även

vägras om en sedel avsiktligt ändrats så

att dess format eller utseende avviker

från vad som tillkännagivits (3-4 §§

Riksbankens tillkännagivande om tillämpade

regler vid inlösen av skadade sedlar m.m.,

RBFS 1993:5).

Riksbanken har under våren 2000 meddelat

banker, Posten, värdetransportörer,

företrädare för handeln m.fl. att reglerna

om inlösen av färgade sedlar kommer att

tillämpas mer strikt än tidigare.

Infärgade sedlar presumeras vara

avsiktligt skadade i samband med rån eller

annat otillbörligt tillgrepp. De kommer

därför inte att lösas in av Riksbanken.

Om sedlar infärgats genom att

färgladdningar utlösts av misstag är dessa

inte avsiktligt skadade och kan därför

komma att inlösas av Riksbanken.

Inlämnande bank eller värdetransportör

skall då lämna en redogörelse som visar

att de är rätt ägare till sedlarna och som

förklarar vad som inträffat. Redogörelsens

riktighet skall styrkas av minst två

personer eller annan dokumentation, t.ex.

polisanmälan. Om sedlarna inlöses tar

Riksbanken normalt ut en avgift för

undersökningsarbetet samt ersättning för

de skadade sedlarnas produktionskostnad.

Finansutskottets ställningstagande

Som framgår av finansministerns svar på

Marietta de Pourbaix-Lundins tidigare

lämnade skriftliga fråga och de regler som

Riksbanken tillämpar i detta sammanhang

löser Riksbanken in stöldfärgade sedlar

och sedelrester först sedan det klarlagts

att de inte blivit avsiktligt skadade.

Dessa regler tillämpas dessutom nu mera

strikt än tidigare. I den motion som

frågeställaren väckt efter

finansministerns svar i riksdagen

redovisas inga nya skäl som skulle

motivera ett initiativ från riksdagen.

Utskottet avstyrker därför motion Fi901

(m).

I motion Fi910 (m) föreslås att

regeringen skall ta initiativ så att man

inom EU kan lösa frågan med infärgade

sedlar. Enligt vad utskottet under hand

har inhämtat förekommer redan ett

internationellt samarbete i frågor om

infärgning av stulna sedlar inom ramen för

Europeiska centralbanken. Sverige är genom

Riksbanken företrädd i detta samarbete.

Med hänsyn härtill anser utskottet att det

inte är påkallat med något initiativ i

denna fråga. Utskottet avstyrker därför

motion Fi910 (m).

**FOOTNOTES**

[2]: Skriftlig fråga 1999/2000:586 som

besvarades av finansminister Bosse

Ringholm den 29 februari 2000.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Med hänvisning till de motiveringar som framförs

under Utskottets överväganden föreslår utskottet att

riksdagen fattar följande beslut:

1. Utvärdering av penningpolitiken

1998-2000

Riksdagen godkänner vad utskottet anfört.

Reservation 1 (m, kd, c, fp) - motiv.

2. Ansvarsfrihet för riksbanksfullmäktige

Riksdagen beviljar riksbanksfullmäktige

ansvarsfrihet för sin förvaltning av Riksbanken

under 2000. Därmed bifaller riksdagen redogörelse

2000/01:RR5 punkt 1.

3. Ansvarsfrihet för Riksbankens

direktion

Riksdagen beviljar direktionen i Riksbanken

ansvarsfrihet för sin förvaltning av Riksbanken

under 2000. Därmed bifaller riksdagen redogörelse

2000/01:RR5 punkt 2.

4. Riksbankens balans- och

resultaträkningar

Riksdagen fastställer Riksbankens balansräkning

och resultaträkning för räkenskapsåret 2000 som

de finns återgivna i bilaga 2. Därmed bifaller

riksdagen redogörelserna 2000/01:RB1 och

2000/01:RR5 punkt 3.

5. Dispositionen av Riksbankens vinst

Riksdagen beslutar att Riksbankens resultat,

som före bokslutsdispositioner uppgår till 20 309

miljoner kronor, skall fördelas så att 7 901

miljoner kronor överförs till dispositionsfonden,

att 28 200 miljoner kronor levereras in till

statsverket, varav 8 200 miljoner kronor som

reguljär utdelning och 20 000 miljoner kronor som

extraordinär utdelning, samt att 15 792 miljoner

kronor räknas av från resultatutjämningsfonden.

Därmed bifaller riksdagen redogörelse 2000/01:RB2

samt avslår motion 2000/01:Fi15.

6. Riksbankens konsolideringsbehov

Riksdagen tillkännager för riksbanksfullmäktige

som sin mening vad utskottet anför om att

Riksbankens nuvarande vinstdispositionsprinciper

tills vidare behålls men att riksbanksfullmäktige

i anslutning till nästa års bokslut bör lägga

fram förslag om en extra inleverans i

storleksordningen 20 000 miljoner kronor.

Reservation 2 (m, kd, c, fp)

7. Lagregleringen av offentliga

utfrågningar om Riksbanken

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Fi202

yrkande 2 och 2000/01: Fi203 yrkande 1.

Reservation 3 (m, kd, fp)

8. Offentliggörandet av direktionens

protokoll

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Fi202

yrkande 1 och 2000/01: Fi203 yrkande 2.

Reservation 4 (m, v, fp)

9. Riksbankens ställning

Riksdagen avslår motion 2000/01:Fi213.

Reservation 5 (v)

10. Stöldfärgade sedlar

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Fi901 och

2000/01:Fi910.

Stockholm den 8 maj 2001

På finansutskottets vägnar

Jan Bergqvist

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Jan

Bergqvist (s), Gunnar Hökmark (m), Lisbet Calner

(s), Johan Lönnroth (v), Lennart Hedquist (m), Sonia

Karlsson (s), Anna Åkerhielm (m), Carin Lundberg

(s), Siv Holma (v), Per Landgren (kd), Gunnar Axén

(m), Yvonne Ruwaida (mp), Lena Ek (c), Karin

Pilsäter (fp), Tommy Waidelich (s), Hans Hoff (s)

och Göran Hägglund (kd).

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom

parentes vilken punkt i utskottets förslag

till riksdagsbeslut som behandlas i

avsnittet.

1. Utvärdering av penningpolitiken

1998-2000 (punkt 1, motiveringen)

(m, kd, c, fp)

av Gunnar Hökmark (m), Lennart Hedquist

(m), Anna Åkerhielm (m), Per Landgren

(kd), Gunnar Axén (m), Lena Ek (c),

Karin Pilsäter (fp) och Göran Hägglund

(kd).

Ställningstagande

Vi anser att det stycke under rubriken

Finansutskottets ställningstagande på s.

38 som börjar med "Enligt utskottets

mening" och slutar med "i den svenska

ekonomin." borde ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är den låga och

stabila inflationsnivån till stor del en

följd av de samlade effekterna av penning-

och finanspolitiken. Trovärdigheten för

låginflationspolitiken och Riksbankens

inflationsmål har ökat starkt. Detta är

enligt utskottets mening en viktig

förutsättning för en fortsatt god

prisstabilitet i den svenska ekonomin.

Utskottet kan dock samtidigt konstatera

att värdet på den svenska kronan under det

senaste året sjunkit med omkring 8 %.

Förändringen är räknad från kronans kurs

enligt TCW-index i början av 2000, då så

gott som samtliga bedömare, inklusive

Riksbanken, förväntade sig att kronans

värde på valutamarknaden skulle stiga.

Under mars och april i år har TCW-index

legat stabilt kring 134 (ju högre index

desto svagare krona), vilket är det högsta

indexvärde för kronan som noterats sedan

sommaren 1995. Till viss del kan

försvagningen förklaras av tillfälliga

faktorer, men enligt utskottets mening

finns det ändå skäl att med viss oro

betrakta det senaste årets kraftiga

kronfall och dess eventuella långsiktiga

effekter på både inflationen, produktionen

och efterfrågan i den svenska ekonomin.

2. Riksbankens konsolideringsbehov

(punkt 6) (m, kd, c, fp)

av Gunnar Hökmark (m), Lennart Hedquist

(m), Anna Åkerhielm (m), Per Landgren

(kd), Gunnar Axén (m), Lena Ek (c),

Karin Pilsäter (fp), och Göran Hägglund

(kd).

Vi anser att det initiativ som

utskottsmajoriteten tagit i denna fråga

inte borde ha väckts. Förslaget under

punkt 6 och den motivtext som svarar mot

detta förslag borde därför inte ha tagits

upp i betänkandet.

Vår uppfattning i frågan framgår av det

särskilda yttrande som vi har lämnat.

3. Lagregleringen av offentliga

utfrågningar om Riksbanken

(punkt 7) (m, kd, fp)

av Gunnar Hökmark (m), Lennart Hedquist

(m), Anna Åkerhielm (m), Per Landgren

(kd), Gunnar Axén (m), Karin Pilsäter

(fp) och Göran Hägglund (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under

punkt 7 borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för fullmäktige i

Riksbanken som sin mening vad utskottet

framför i reservation 3. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2000/01:Fi202 yrkande

2 och 2000/01:Fi203 yrkande 1.

Ställningstagande

Vi anser att rätten till offentlig

utfrågning av riksbankschefen eller övriga

direktionsmedlemmar i Riksbanken bör

lagregleras.

En politiskt oberoende centralbank är

väl förenlig med - och förutsätter - en

effektiv demokratisk insyn och kontroll.

Den senaste riksbanksreformen öppnade

också för flera möjligheter i detta syfte.

Däremot genomfördes ingen lagreglering av

rätten till utskottsutfrågning av

Riksbanken. I stället har det utvecklats

en ordning, där riksbankschefen infinner

sig i riksdagen för utfrågning av

finansutskottet. Till en början hölls

utfrågningarna vid slutna

utskottssammanträden, men vid några

tillfällen under senare år har de gjorts

offentliga.

Vi konstaterar att det vid flera

tillfällen i finansutskottet förelegat

meningsskiljaktigheter om huruvida en

utfrågning av riksbankschefen skall göras

offentlig eller ej. För att säkra

allmänhetens insyn bör det därför i

riksbankslagen skrivas in en rätt att

avhålla offentliga utskottsutfrågningar av

riksbankschefen eller övriga

direktionsmedlemmar i Riksbanken.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager

till fullmäktige i Riksbanken som sin

mening vad vi anfört om lagreglering av

rätten av hålla offentliga

utskottsutfrågningar med företrädare för

Riksbanken. Riksdagen bifaller därmed

motionerna Fi202 (fp) yrkande 2 och Fi203

(m) yrkande 1.

4. Offentliggörandet av direktionens

protokoll (punkt 8)

(m, v, fp)

av Gunnar Hökmark (m), Johan Lönnroth

(v), Lennart Hedquist (m), Anna

Åkerhielm (m), Siv Holma (v), Gunnar

Axén (m) och Karin Pilsäter (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under

punkt 8 borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för fullmäktige i

Riksbanken som sin mening vad utskottet

framför i reservation 4. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2000/01:Fi202 yrkande

1 och 2000/01:Fi203 yrkande 2.

Ställningstagande

I flertalet länder med självständig

centralbank föreskrivs i lag att

protokollen från centralbankens

direktionssammanträden skall

offentliggöras. I samband med reformen av

den svenska Riksbanken beslutade

emellertid riksdagsmajoriteten att inte i

lag föreskriva en sådan skyldighet. Detta

motiverades med att det visserligen var

välkommet med ett offentliggörande men att

det borde ankomma på direktionen att

bestämma i vilken form protokollen skulle

göras tillgängliga.

Riksbanken har sedermera frivilligt valt

att - med allt kortare tidseftersläpning -

offentliggöra protokollen från

direktionens sammanträden. Vi kan i detta

sammanhang konstatera att de farhågor från

sekretessynpunkt som anfördes mot att göra

protokollen offentliga har visat sig vara

ogrundade. För att ge stadga åt

förfarandet anser vi därför att den

ordning som nu tillämpas av Riksbanken bör

förankras i riksbankslagen.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager

till fullmäktige i Riksbanken som sin

mening vad vi anfört om en lagreglering av

offentliggörandet av direktionens

protokoll. Riksdagen bifaller därmed

motionerna Fi202 (fp) yrkande 1 och Fi203

(m) yrkande 2.

5. Riksbankens ställning (punkt 9) (v)

av Johan Lönnroth och Siv Holma (båda

v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under

punkt 9 borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som

sin mening vad som framförs i reservation

5. Därmed bifaller riksdagen motion

2000/01:Fi213.

Ställningstagande

Vi anser att den förändring av Riksbankens

ställning som genomfördes den 1 januari

1999 var ett sätt att undandra ett av

politikens sakområden från det

demokratiska beslutsfattandet. De

politiskt valda och avsättbara

riksbanksfullmäktige ersattes av ett

kollegium av höga tjänstemän som under sin

mandatperiod i princip inte kan avsättas.

Enligt vår mening var inte förändringen

av Riksbanken sakligt nödvändig, utan den

var ett led i en anpassning till EMU-

områdets ekonomiska politik och en

förberedelse för ett eventuellt svenskt

EMU-medlemskap.

Vår uppfattning är att den ekonomiska

politiken i en representativ demokrati

skall handhas av inför väljarna ansvariga,

valbara och avsättbara politiker.

Riksbankens nya ställning och organisation

med en direktion som leder verksamheten

strider mot denna princip.

Vi anser därför att ledningen av

Riksbanken bör återgå till det

demokratiska system som gällde före den 1

januari 1999. En sådan återgång till ett

beslutsfattande i enlighet med

parlamentariska principer betyder inte att

kvaliteten i den ekonomiska politiken

försämras. Däremot återupprättas principen

om ett tydligt ansvar som kan utkrävas.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad vi anfört om

att återställa Riksbankens ställning och

ledning till vad som gällde före den 1

januari 1999. Riksdagen bifaller därmed

motion Fi213 (v).

6. Tillsättning av ledamot i

riksbanksdirektionen (m, kd, c, fp)

(texten)

av Gunnar Hökmark (m), Lennart Hedquist

(m), Anna Åkerhielm (m), Per Landgren

(kd), Gunnar Axén (m), Lena Ek (c),

Karin Pilsäter (fp) och Göran Hägglund

(kd).

Ställningstagande

Enligt riksbankslagen skall direktionen i

Riksbanken bestå av sex ledamöter som

utses för en period av sex år. Tidigt

hösten 2000 meddelade dåvarande ledamoten

av direktionen, Kerstin Hessius, att hon

inte stod till förfogande för omval när

hennes mandatperiod gick ut den 31

december 2000. I slutet av januari 2001

utsåg fullmäktige i Riksbanken den

dåvarande landshövdingen i Jämtlands län,

Kristina Persson, till ledamot i

direktionen. Efter olika turer tillträdde

hon sin tjänst den 1 maj 2001.

Utskottet kan konstatera att direktionen

i Riksbanken under de första fyra

månaderna 2001 bestått av fem ledamöter i

stället för de sex ledamöter som anges i

riksbankslagen. En genomgång av

sammanträdesprotokoll och andra handlingar

av betydelse för ärendet tyder enligt

utskottets mening på att fullmäktige i

Riksbanken inte i tillräckligt hög grad

ansträngt sig för att finna en lösning där

en kandidat i tid kunnat tillträda som

ledamot i direktionen. Det torde framgå

redan av riksbankslagen att uppdraget som

ledamot i riksbanksdirektionen inte är

förenligt med samtidigt uppdrag som

landshövding. Enligt utskottets mening är

det väsentligt för omvärldens förtroende

för Riksbanken och den svenska

penningpolitiken att riksbankslagen följs

och upprätthålls i sina olika delar.

Särskilda yttranden

Utskottets beredning av ärendet har

föranlett följande särskilda yttranden. I

rubriken anges inom parentes vilken punkt

i utskottets förslag till riksdagsbeslut

som behandlas i avsnittet.

1. Utvärdering av penningpolitiken

1998-2000 (punkt 1) (v)

av Johan Lönnroth och Siv Holma (båda

v).

Vi anser att utvärderingen av

penningpolitiken perioden 1998-2000 visar

att Riksbanken fortfarande tar den övre

gränsen i inflationsmålet på större allvar

än den nedre gränsen i inflationsmålet.

Det visade också förra årets utvärdering

för perioden 1997-1999. Under perioden

1998-2000 har inflationstakten mätt enligt

KPI uppgått till i genomsnitt 0,7 % per

år, vilket är under den undre gränsen i

inflationsmålet på 1 %. Samtidigt har

inflationstakten inte under någon månad

under perioden gått över inflationsmålet

på 2 % och därmed inte heller den övre

gränsen på 3 % i inflationsmålet.

Vi anser också att mycket talar för att

Riksbankens höjning av reporäntan i

december 2000 var omotiverad, eftersom det

vid tidpunkten för beslutet fanns tydliga

signaler om en relativt omfattande

avmattning i den internationella och den

inhemska konjunkturen. Majoriteten i

Riksbankens direktion valde dock att inte

fästa så stor vikt vid dessa tecken. En

möjlighet hade varit att lämna reporäntan

oförändrad i avvaktan på ytterligare

information. Vi konstaterar att

riksbankschefen vid utskottets offentliga

utfrågning den 27 mars 2001 betecknar

räntehöjningen i december 2000 som en

"försiktighetsåtgärd."

2. Riksbankens konsolideringsbehov

(punkt 6) (m, kd, c, fp)

av Gunnar Hökmark (m), Lennart Hedquist

(m), Anna Åkerhielm (m), Per Landgren

(kd), Gunnar Axén (m), Lena Ek (c),

Karin Pilsäter (fp), och Göran Hägglund

(kd).

Riksbanken levererar varje år in betydande

belopp till statsverket. Formellt är det

riksdagen som bestämmer hur stora dessa

inleveranser skall vara, men praxis har

hittills varit att riksdagen alltid följt

riksbanksfullmäktiges förslag i det

avseendet. För att säkerställa jämna och

stabila inleveranser har fullmäktige sedan

1988 grundat sina förslag på vissa

principer för hur Riksbankens vinst skall

disponeras. Dessa principer, som riksdagen

uttryckligen har ställt sig bakom, innebär

förenklat uttryckt att 80 % av Riksbankens

överskott varje år skall levereras in till

staten, medan resterande 20 % skall

användas för att bygga upp det egna

kapitalet. Tack vare denna ordning har

Riksbanken varje år kunnat tillföra

statskassan i genomsnitt närmare 8

miljarder kronor samtidigt som det egna

kapitalet realt har kunnat vidmakthållas.

En utskottsmajoritet bestående av

Socialdemokraterna och deras stödpartier

bryter nu för första gången i modern tid

denna praxis genom att kräva att

Riksbanken även nästa år skall leverera in

20 miljarder kronor förutom den på

sedvanligt sätt beräknade inleveransen.

Detta föreläggande är enligt vår mening

mycket anmärkningsvärt.

Riksbanksfullmäktige har nämligen efter en

grundlig analys kommit fram till att det

är möjligt för Riksbanken att i år göra en

engångsutdelning på 20 miljarder kronor,

och som en följd av detta kommer

Riksbanken under våren att leverera in

sammanlagt 28,2 miljarder kronor till

statsverket. I anslutning till detta

förslag har emellertid

Riksbanksfullmäktige också entydigt slagit

fast, att en engångsutdelning av denna

omfattning förutsätter att någon

ytterligare prövning av Riksbankens

balansräkning inte görs förrän efter ett

eventuellt svenskt inträde i EU:s

valutaunion.

Utskottsmajoritetens krav strider direkt

mot detta uttalande av fullmäktige. Det är

dessutom inte underbyggt av någon egentlig

analys. Sett i detta sken framstår det

närmast som konsekvent att

riksbanksfullmäktige inte heller har fått

tillfälle att yttra sig över förslaget.

Med sitt förslag inte bara desavouerar

utskottets vänstermajoritet

riksbanksfullmäktige. Man undergräver

också Riksbankens ställning. En stark

balansräkning utgör nämligen själva

grunden för en självständig och oberoende

riksbank och för dess förmåga att klara

sina penningpolitiska uppgifter med de

kraftiga svängningar på de finansiella

marknaderna som vi sett prov på under de

senaste decennierna.

Insatt i ett större sammanhang blir

emellertid vänstermajoritetens krav mer

begripligt. Som framgår av årets

vårproposition väntas statsbudgeten gå med

underskott under de kommande tre åren.

Eftersom regeringen, Vänsterpartiet och

Miljöpartiet de gröna har bundit upp sig

för nya stora utgiftsökningar, ökar

samtidigt trycket på regeringen för att

förbättra budgetsaldot med olika

engångslösningar. Ytterligare indragningar

från AP-fonden är i det läget inte något

alternativ, inte heller indragningar från

kommunsektorn eller

premiepensionssystemet. Återstår då för

regeringen i princip tre alternativ,

nämligen att finansiera underskottet med

lån som ökar statsskulden, att sälja

statliga företag eller kräva in

miljardbelopp från Sveriges riksbank. Att

låta statsskulden växa på det sätt

regeringen räknar med i vårpropositionen

borde inte vara tilltalande ens för

vänsterblocket. De i det ingående

partierna har dessutom alltid klamrat sig

fast vid ett stort statligt ägande, och

det tycks därför som om de är inställda på

att använda sig av Riksbankens kapital för

att fylla igen de hål som den egna

politiken förorsakar. I ett längre

perspektiv undergrävs Riksbankens

oberoende av ett sådant förfarande, inte

minst eftersom de överföringar

vänsterblocket nu vill få till stånd är

ett klart avsteg från de regler som sedan

länge gällt för Riksbankens

vinstdisposition.

Uppenbarligen räcker det alltså inte med

den extra inleverans på 20 miljarder

kronor som fullmäktige har föreslagit. Nu

sträcker sig vänstermajoriteten efter mer

och kräver att ytterligare 20 miljarder

kronor av Riksbankens eget kapital skall

levereras in. Bakgrunden är lätt att

förstå. De partier som var tveksamma eller

rent av negativa till Riksbankens

självständighet ser inget värde i att

banken genom ett starkt eget kapital ges

ett tydligt oberoende.

Vi anser emellertid att det är viktigt

att Riksbankens oberoende upprätthålls

även i detta avseende. Tillsammans med EU-

medlemskapet, skattereformen och

avregleringar av bl.a. tele- och

elmarknaderna har nämligen detta bidragit

till de senaste årens goda utveckling av

svensk ekonomi. Med den förda

penningpolitiken har Riksbanken med stor

trovärdighet jagat bort inflationsspöket,

och de flesta löntagare märker nu att det

blir mer pengar över i lönekuvertet.

Kontrasten mot 1970- och 1980-talens

inflationsspiral är särskilt tydlig.

Vi motsätter oss att Socialdemokraterna

med stödpartier är beredda att undergräva

Riksbankens självständighet och dess

förmåga att försvara ett stabilt

penningvärde från yttre och inre attacker.

Det är till skada för Riksbanken att man

på detta sätt frångår de långsiktiga

reglerna för vinstdisposition och från år

till år låter underskotten i statsbudgeten

avgöra hur mycket Riksbanken skall

leverera in till staten. En sådan

kortsiktig utdelningspolitik försvagar

inte bara Riksbankens konsolidering utan

också dess trovärdighet inför framtiden.

Får vänsterblocket bestämma finns det risk

för att den nu inslagna vägen fullföljs

med nya utdelningskrav som saknar

förankring i omtanke om Riksbankens

oberoende.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade

förslag

Årsredovisning för Sveriges

riksbank för räkenskapsåret

2000

I redogörelse 2000/01:RB1 föreslår

Riksbankens direktion att riksdagen fast-

ställer Riksbankens resultat- och

balansräkning enligt förslaget (bilaga 2 i

detta betänkande).

Riksbanksfullmäktiges förslag till

disposition av Riksbankens

vinst för räkenskapsåret 2000

I förslag 2000/01:RB2 föreslår fullmäktige

i Riksbanken att riksdagen antar

fullmäktiges förslag att resultatet samt

engångsutdelningen på 20 000 miljoner

kronor disponeras på följande sätt:

---------------------------------------------------

Till statsverket inlevereras enligt 8 200

vinstdispositionsprincipen mkr

---------------------------------------------------

Till Riksbankens dispositionsfond förs 7 901

mkr

---------------------------------------------------

Från Riksbankens resultatutjämningsfond -15 792

förs mkr

---------------------------------------------------

Till statsverket inlevereras ett 20 000

engångsbelopp på mkr

---------------------------------------------------

Summa 20 309

mkr

---------------------------------------------------

Riksdagens revisorers berättelse över granskningen

av Riksbankens verksamhet under 2000

I redogörelse 2000/01:RR5 tillstyrker Riksdagens revisorer

1. att fullmäktige i Riksbanken beviljas ansvarsfrihet för

verksamheten under år 2000,

2. att direktionen i Riksbanken beviljas ansvarsfrihet för

förvaltningen av Riksbanken under år 2000,

3. att riksdagen fastställer Riksbankens resultaträkning och

balansräkning för år 2000.

Följdmotion med anledning av förslag RB2

2000/01:Fi15 av Bengt-Ola Ryttar (s):

1. Riksdagen begär att Riksbanken förutom de 20 miljarder

kronor i extra inleverans som föreslås av

riksbanksfullmäktige inlevererar ytterligare 20 miljarder

kronor till statsverket.

2. Riksdagen begär att frågan om Riksbankens inleveranser

till statsverket utreds utifrån de förutsättningar som

råder i dag.

Bilaga 2

Riksbankens bokslut

BALANSRÄKNING den 31 december

----------------------------------------------------

Tillgångar, mkr

----------------------------------------------------

2000 1999

Guld 15 428 14 774

Fordringar i utländsk valuta på

hemmahörande utanför Sverige

Fordringar på IMF 10 671 12 949

Banktillgodohavanden och värdepapper141 948 125 018

152 619 137 967

Utlåning i svenska kronor till

penningpolitiska motparter

Huvudsakliga refinansieringstransaktioner 40 871 45

596

Finjusterande transaktioner 2 285 -

Utlåningsfacilitet 48 37

43 204 45 633

Värdepapper i svenska kronor utgivna

av hemmahörande i Sverige 20 728 28 998

Övriga tillgångar

Materiella anläggningstillgångar 372 354

Finansiella tillgångar 667 767

Derivatinstrument - 13

Förutbetalda kostnader och upplupna intäkter 17 5

Övriga tillgångar 220 254

1 276 1 393

Summa tillgångar 233 255 228 765

----------------------------------------------------

Skulder och eget kapital, mkr

----------------------------------------------------

2000 1999

Utelöpande sedlar och mynt

Sedlar 93 229 94 237

Mynt 4 434 4 213

97 663 98 450

Skulder i svenska kronor till penning-

politiska motparter

Inlåningsfacilitet 108 257

Finjusterande transaktioner - 4 200

108 4 457

Skulder i svenska kronor till hemma-

hörande utanför Sverige 159 156

Skulder i utländsk valuta till hemma-

hörande i Sverige 1 432 2 018

Skulder i utländsk valuta till hemma-

hörande utanför Sverige ...... 4 105 5 256

Motpost till särskilda dragningsrätter

som tilldelats av IMF......... 3 066 2 899

Övriga skulder

Derivatinstrument 130 -

Upplupna kostnader och förutbetalda intäkter6 2

Fondlikvidskulder 493 -

Övriga skulder 603 69

1 232 71

Resultatutjämningsfond och eget kapital

Resultatutjämningsfond 42 193 51 046

Eget kapital 62 988 60 487

105 181 111 533

Årets resultat 20 309 3 925

Summa skulder och eget kapital 233 255 228 765

RESULTATRÄKNING

----------------------------------------------------

Mkr

----------------------------------------------------

2000 1999

Ränteintäkter 9 572 8 347

Räntekostnader -548 -393

Nettoresultat av finansiella transaktioner12 009-3 352

Avgifts- och provisionsintäkter 12 53

Avgifts- och provisionskostnader -7 -7

Erhållna utdelningar 38 36

Övriga intäkter 21 17

Summa nettointäkter 21 097 4 701

Personalkostnader -253 -271

Administrationskostnader -160 -173

Avskrivningar på anläggningstillgångar -62 -69

Sedel- och myntkostnader -209 -138

Övriga kostnader -104 -125

Summa kostnader -788 -776

Årets resultat 20 3093 925

Bilaga 3

Finansutskottets offentliga utfrågning

om den aktuella penningpolitiken

Tid: Tisdagen den 27 mars 2001 kl. 10.00-12.20

Lokal: Skandiasalen, Neptunus

Inbjuden

Riksbankschefen Urban Bäckström

Deltagande ledamöter

Jan Bergqvist (s), ordförande

Gunnar Hökmark (m)

Lisbet Calner (s)

Johan Lönnroth (v)

Lennart Hedquist (m)

Sonia Karlsson (s)

Carin Lundberg (s)

Per Landgren (kd)

Lena Ek (c)

Karin Pilsäter (fp)

Protokoll från finansutskottets offentliga utfrågning

tisdagen den 27 mars 2001 med riksbankschefen Urban

Bäckström

Ordföranden: Då är det dags igen för en utfrågning i

finansutskottet med Sveriges riksbankschef. Jag ber att få

hälsa er alla mycket välkomna. Då inbegriper jag förstås

också er som följer utfrågningen via riksdagens talsvar.

Jag hälsar riksbankschefen Urban Bäckström särskilt

välkommen. Jag ber att få omedelbart lämna över ordet för en

inledning.

Urban Bäckström: Tack så mycket. Jag uppskattar mycket att

få inbjudan att komma till utskottet och diskutera lite

grann med utskottets ledamöter om penningpolitiken. Jag

tänkte som vanligt göra en inledning. Sedan är jag

självfallet beredd att försöka svara på de frågor som

ledamöterna har.

De siffror som står på overheadbilderna hänvisar till de

siffror som är i inflationsrapporten. Man kan hitta

motsvarande diagram där.

Svensk ekonomi har, som vi alla vet, ett antal år bakom

sig av stark expansion. Samtidigt har inflationstakten varit

väldigt låg. Såvitt vi i dag kan bedöma beror det på att

svensk ekonomi har fungerat bättre under 90-talet. Men det

är också en konjunkturellt betingad uppgång som vi har haft

under de senaste åren.

Det fanns nämligen, som vi alla vet, gott om lediga

resurser att ta i anspråk efter krisen i början av 90-talet.

Arbetslösheten var hög, osv. Det har minskat risken för att

produktionsuppgången snabbt skulle slå i taket.

Om ekonomin expanderar snabbt riskerar man naturligtvis

att den ihållande efterfrågeökningen förr eller senare leder

till obalanser i ekonomin, och pris- och lönestegringarna i

ekonomin brukar då normalt tillta.

En sådan utveckling leder, som vi vet, till recession,

fallande produktion och stigande arbetslöshet.

En penningpolitik som styr efter ett inflationsmål

försöker i grund och botten att få efterfrågeutvecklingen i

ekonomin att anpassa sig till den långsiktiga tillväxtbanan.

Det är vad det här diagrammet är tänkt att illustrera.

Den blå linjen är den långsiktiga tillväxtbanan såsom vi har

uppskattat den enligt en av våra metoder. Den gröna linjen

är den faktiska BNP-utvecklingen.

Mot slutet av förra året blev det dags att så smått växla

ned tillväxttakten så att den mer eller mindre blev förenlig

med en långsiktig stabil utveckling. Det tycker jag

illustreras av diagrammet.

I och med att den gröna kurvan stiger brant, vilket den

kunde göra med lediga resurser, riskerade man att hamna

väsentligt över den blå linjen. Därmed skulle man hamna i

samma typ eller liknande typ av problem som vi hade i slutet

av 80-talet. Därför blev det dags att försöka växla över

till en mer varaktig utveckling.

När vi sågs i utskottet för ett halvår sedan i början av

oktober diskuterade vi just i de termerna. Jag minns att jag

drog slutsatser. Jag sade att om den starka

konjunkturuppgången fortsatte skulle reporäntan behöva

höjas.

Det är inte konstigt. Andra centralbanker runtom i världen

hade under en tid befunnit sig i en liknande situation och

resonerade på ungefär samma sätt. Den amerikanska

centralbanken hade under 1999 och 2000 successivt höjt sin

styrränta till 6,5 %.

I Europa var det samma sak. Där stramade den europeiska

centralbanken åt sin styrränta, och den kom upp till 4,75 %.

I Storbritannien gjorde Bank of England motsvarande genom

att höja sin styrränta till 6 %.

De flesta centralbanker var i ungefär samma fas. En del

hade hunnit lite längre, andra hade kanske inte kommit fullt

lika långt och justerade upp sin styrränta.

Samma diskussion präglade oss här i Sverige. Jag minns att

åtskilliga bedömare under förra året räknade med ganska

stora räntehöjningar också i Sverige. De tyckte sig se

tydliga tecken på att svensk ekonomi var på väg mot

överhettning. De argumenterade granska kraftigt för att

Riksbanken borde agera snabbt med början hösten 1999 och

sedan fortsätta stegvis fram till sommaren förra året för

att undanröja de hoten.

De allra flesta tog sin utgångspunkt i den diskussionen, i

de spådomarna och i de kraven som framfördes till oss i just

den typen av resonemang som det här diagrammet illustrerar.

Vi gjorde en annan bedömning. Vi valde att gå mer långsamt

fram med våra räntehöjningar. Det var en bättre fungerande

ekonomi, relativt gynnsamma inflationsutsikter och en

annalkande avmattning i världskonjunkturen som gjorde att vi

tog det lite lugnare.

Ändå höjde vi reporäntan från under 3 %, som vi låg på

efter besvärligheterna 1998. Vi vidtog också en vad jag

kallade för försiktighetsåtgärd i december förra året då vi

höjde reporäntan till 4 % med 0,25 procentenheter.

Nu är inte Mats Odell här. Eftersom han och jag brukar

prata om trafik och sådant vill jag gärna göra det i dag

också. Jag kan prata med honom efteråt så att han vet vad

jag har sagt.

Svensk ekonomi var under förra hösten på väg mot en

vägkorsning. I en vägkorsning finns det olika typer av

risker. Det kan komma bilar från lite olika håll, och man är

inte riktigt säker på vad som ska hända.

Då är det naturligt att lätta lite grann på gaspedalen av

försiktighetsskäl när man passerar vägkorsningen. När man

sedan kommer förbi vägkorsningen handlar frågorna mer om hur

brant den uppförsbacke är som man väntar sig runt nästa

kurva.

Då är frågan: Är gaspedalen på lagom nivå, behövs det

mindre eller behövs det mer gas för att färden ska fortsätta

stabilt? När jag talar om färden är det färden längs den

långsiktiga tillväxtkurvan, längs den blå linjen.

Det är med detta som bakgrund som vi har utarbetat

inflationsrapporten. Vi har haft att bedöma huruvida

avmattningen i världskonjunkturen är av den omfattningen att

efterfrågeutvecklingen i Sverige har anpassat sig själv utan

räntehöjningar eller med bara försiktighetsåtgärder mot den

långsiktiga tillväxtbanan eller om det hade krävts åtgärder

i endera riktningen.

Om världskonjunkturen hade fortsatt att vara stark hade

Riksbanken behövt fortsätta med sina räntehöjningar precis

som andra centralbanker runtom i världen redan hade gjort.

Men nu befinner vi oss i ett annat läge.

Kastar man ett öga på de hot och risker som vi såg i

december och som vi då ansåg riskerade att driva upp

inflationen över inflationsprognosen kan man säga att efter

årsskiftet framstår de som betydligt mindre bekymmersamma.

Samtidigt har orosmolnen över den amerikanska ekonomin

blivit mörkare. Den amerikanska centralbanken har sänkt sin

styrränta med 150 räntepunkter eller 1½ procentenhet sedan

årsskiftet.

Det började med en ganska oväntad räntesänkning precis i

början på året, och sedan har man fortsatt vid två

ytterligare tillfällen. Detta är en illustration till på

vilket allvar amerikanska myndigheter tar den utveckling som

vi har sett under vintern.

Negativa nyheter har duggat ganska tätt i världsekonomin i

allmänhet. Men det har också handlat om vissa företag och

även stora företag i Sverige. Vi har sett aktiekurserna

komma ned ganska rejält, och framför allt har börserna varit

väldigt turbulenta.

Det som står i fokus är den amerikanska ekonomin. Hur den

utvecklas kommer att ha betydelse också för svensk ekonomi.

För att man ska försöka skapa sig en någorlunda tydlig bild

av vad som kan hända i svensk ekonomi måste man se

ytterligare på den amerikanska ekonomin.

Vi har sett en uppgång i den amerikanska ekonomin under

90-talet som har varit den längsta någonsin utan allvarliga

tecken på accelererande pris- och löneökningar. Det är en

bättre fungerande ekonomi där med högt konkurrenstryck och

en bra fungerande produkt- och arbetsmarknad.

Vi har också sett ny teknik som data- och

telekommunikation som har kommit till användning och som har

bidragit till att lyfta den långsiktiga tillväxtbanan i den

amerikanska ekonomin.

Trots detta, eller kanske rent av på grund av det,

utvecklades obalanser i kölvattnet av den eufori vi har sett

under slutet av 90-talet i den amerikanska ekonomin. Ett

sätt att illustrera euforin är förstås att titta på

börskurserna. Men det är inte den enda euforin.

Detta visar kanske framför allt Nasdaqbörsens mycket

dramatiska uppgång. Här går den hösten 1999 från indexvärde

120 upp till 240. Den stiger alltså med 100 % under en

väldigt kort period.

Här hänger andra börser med som är tekniktunga. Den

svenska börsen består till väldigt hög grad, eller har

bestått, av Ericsson i sitt index. Därför får vi en

motsvarande utveckling också av den svenska börsen.

I Tyskland hänger inte börsen alls med på samma sätt. Ett

bredare mått, som SMP 500 är i USA, hänger heller inte med

på samma sätt. Det är en teknikbubbla som utvecklar sig

under slutet av 90-talet.

Även om den nya ekonomin, tekniken eller vad man nu vill

sätta för etikett på det, i grund och botten är någonting

bra kan det också bli för mycket av det goda. Det tycker jag

att det illustrerar väldigt väl.

Det blev en kraftig förväntan om framtida vinster och

inkomster hos hushållen. Hushållen ökade sin konsumtion mer

än vad de löpande inkomsterna medgav. Samma sak var det med

företagens investeringar.

Investeringarna ökade i snabb takt för att möta

efterfrågan. De höga aktiekurserna stimulerade anskaffning

av riskvilligt kapital just för de tekniktunga företagen.

Den stigande efterfrågan och utbyggnaden av den

amerikanska ekonomins utbudssida skedde i en hög takt och

byggde på förväntningar som helt enkelt inte kunde infrias.

De amerikanska hushållen intecknade framtida inkomster i så

hög grad för sin löpande konsumtion att det inte blev något

sparande kvar för att finansiera företagens investeringar.

Därmed blev det ett sparandeunderskott mot omvärlden.

Vi vet att det amerikanska bytesbalansunderskottet ökade

ganska kraftigt i termer av BNP: Det ledde i sin tur till

att stora mängder kapital måste importeras. Det var inget

större problem eftersom vinstförväntningarna var så stora i

den amerikanska ekonomin att många placerare runtom i

världen var beredda att sätta sitt sparande i den

amerikanska ekonomin och hjälpa till med kapitalimporten.

Det drev upp dollarkursen i höjden, som vi också vet.

Både de omfattande realinvesteringarna, som bidrog till

att driva upp produktivitetsutvecklingen, och den stigande

dollarkursen höll tillbaka inflationstrycket. Frågan är om

vi inte har sett en ny typ av konjunkturmönster i den

amerikanska ekonomin under 90-talet jämfört med tidigare

cykler.

Det sedvanliga mönstret har varit att efterfrågan har

ökat. Så småningom har det lett till spänningar mot

utbudssidan. Det är vad jag har försökt att illustrera i

tidigare diagram. När de spänningarna har kommit har det

blivit inflationstryck av det. Därmed har inflationen

fungerat som en sorts varningssignal till de ekonomisk-

politiska myndigheterna att strama åt politiken.

I den senaste cykeln har vi inte sett den typen av

varningssignaler. Snarare verkar det som om det har varit

ett dynamiskt samspel mellan efterfrågesidan och utbudssidan

i den amerikanska ekonomin. De tekniska landvinningarna har

bidragit till högre produktivitet. Högre produktivitet har

skapat förväntningar om nya inkomster hos de amerikanska

hushållen och vinster i företagen. Det har drivit på

konsumtionen, aktiekurserna och investeringarna.

Det har i varje fall till en början blivit en god,

expansiv cirkel. Efterhand som uppgången har mognat har det

blivit en eufori. Man trodde att vinsterna och inkomsterna

skulle gå om inte till månen så i varje fall väldigt högt.

Man byggde sina beslut om investeringar och konsumtion på

det.

Frågan är om vi inte måste gå tillbaka till

mellankrigstiden, eller kanske t.o.m. tiden före första

världskriget, för att hitta den här typen av cykler. Jag vet

att t.ex. Johan Lönnroth är en kunnig person i detta. Det

ska bli intressant att höra vad du tycker om den här synen.

Det här är sannolikt bakgrunden till att den amerikanska

centralbanken valde att börja strama åt den amerikanska

ekonomin trots att det inte fanns några inflationssignaler

av traditionellt snitt.

Eftersom man såg excesserna och obalanserna byggas upp

genomförde man en serie räntehöjningar under 1999 och 2000.

Säkert var det så att man ville hålla tillbaka euforin och

överexpansionen.

När sedan vändningen blev uppenbar ville man säkert

begränsa förändringen i stämningsomslaget med hjälp av

kraftfulla räntesänkningar. Låt oss bara titta på ett par

indikationer på det mycket snabba stämningsomslag som har

skett.

Här är indikationer på industrikonjunkturen. Det är olika

typer av enkäter liksom ett index för industriproduktionen i

sig. Det är den gula linjen. Men titta på den gröna linjen

eller den blå och se vilket dramatiskt fall som sker på kort

tid i den amerikanska ekonomin.

Vi ser också från historien att industriproduktionen

hänger med rätt väl i stämningsomslagen. Det är precis

därför som man befarar att industriproduktionen kommer att

falla ytterligare.

Ordföranden: Vad betyder NAPM?

Urban Bäckström: Jag kan inte säga exakt vad det betyder.

Det är en enkät där man frågar inköpschefer hur de ser på

den framtida utvecklingen. Vi har samma typ av enkät i

Sverige. Sparbanken genomför varje månad en enkät hos

inköpscheferna. Det är en indikation på det snabba

stämningsomslaget.

Vi ser samma sak när det gäller konsumentförtroendet i den

amerikanska ekonomin. Det är också där ett väldigt snabbt

stämningsomslag. Det illustrerar egentligen kärnan. I den

amerikanska ekonomin har vi inte sett så mycket statistik

över en dålig utveckling än. Vad vi ser är en förändring av

stämningen som kan indikera att hushåll börjar dra ned på

sin konsumtion och att företagen drar ned på sina

investeringar.

Det gör att läget är svårbedömt. När jag säger det kan vi

alla dra lite grann på munnen. Är inte läget alltid

svårbedömt när man ska försöka tala om prognoser och

framtiden? Om man tittar i våra inflationsrapporter tror jag

att vi nästan jämt säger att läget är svårbedömt. Det är

klart att det är så.

Jag tror att man ska säga att det är den svåraste

analytiska utmaning som vi alla står inför på 10 år när det

gäller att försöka bedöma den framtida

konjunkturutvecklingen. Här får man laborera med en

huvudbedömning och riskscenarier. Det blir kanske särskilt

viktigt i den här svåra situationen.

Vi har i vårt huvudscenario stannat för en svagare

realekonomisk utveckling i omvärlden med nedgången i USA i

förgrunden. Vi tror i vår huvudbedömning att BNP-tillväxten

i Sverige går ned från 3-4 % som vi har varit vana vid per

år i tillväxttakt de senaste åren till ungefär 2½ % de

närmaste tre åren. Det är en svagare prognos än den

Konjunkturinstitutet kom med i går.

Det preliminära utfallet för fjärde kvartalet indikerar

att en sådan anpassning är på gång. En del bedömare skulle

kunna kalla det för, och har kallat det för, en

mjuklandning. Vad det i själva verket är fråga om är en

anpassning av tillväxttakten till den långsiktiga

tillväxtbanan.

Vi tror, och det gör uppenbarligen också andra bedömare,

att svensk ekonomi kan växa någonstans mellan 2 och 2½ %

uthålligt. Det är alltså i vår huvudbedömning inte fråga om

någon regelrätt konjunkturnedgång eller en risk för

recession. Men detta är huvudbedömningen. Jag kommer strax

tillbaka till riskerna.

Det positiva är att svensk ekonomi är i god balans. Vi har

haft flera år av god tillväxt. Vi har prisstabilitet. De

offentliga finanserna är i ett förhållandevis gott skick.

Allt detta är till hjälp i den här situationen. Ett antal år

med inflationsbekämpning och budgetkonsolidering har

naturligtvis gett oss ökad handlingsfrihet för den

ekonomiska politiken och gör det relativt sett mindre svårt

att hantera en konjunkturnedgång.

Anpassningen till den lägre tillväxttakten kommer förstås

till stånd genom olika kanaler. En kanal är att exporten

saktar av. Vi ser många tecken på att industrikonjunkturen

mattas av. Den minskade orderingången och mindre uttalade

kapacitetsrestriktioner slår på investeringar. Det blir

mindre behov av att bygga ut kapaciteten när efterfrågan

saktar av.

Vi har sett ett börsfall. Börserna har gått ned mycket

kraftigt. Vi har sett sjunkande optimism bland hushållen.

Det är också en kanal som slår in i den svenska ekonomin.

Dessutom kommer säkert efterfrågan temporärt att hållas

tillbaka i år av en lageranpassning, vilket normalt sker när

efterfrågan viker.

Jag har två bilder som illustrerar detta.

Här är orderingången, ett konjunkturmått, för några olika

länder. Här ser vi hur orderingången har fallit snabbt i ett

par länder. Det är framför allt två länder. Det är Sverige

och det är Finland. Varför är det så? Det är baksidan på

medaljen att ligga långt framme när det gäller IT-

investeringar och telekommunikation.

Det slår sannolikt hårdare på de länderna än på

kontinentaleuropeiska länder. I vart fall indikerar de

framåtblickande indikatorerna att länder som Sverige och

Finland är mer känsliga för det som nu händer än kanske de

kontinentaleuropeiska länderna.

Vi kan också sätta börsutvecklingen i ett perspektiv. Jag

visade tidigare en bild på Nasdaqbörsen. Ett företag som är

aktuellt i vårt land är Ericsson. Vi ser hur Ericssonaktien

följer det som händer för andra stora företag ute i världen

på samma område. Det är en anpassning som drabbar väldigt

många företag i samma bransch.

Problemen uppkommer kanske inte här, utan problemen

uppkommer naturligtvis i själva uppgången, i själva

uppbyggnaden av värderingsbubblan.

Hushållen är inte så negativa. Tvärtom hålls optimismen

fortfarande uppe hos de svenska hushållen, vilket är

positivt. Man är bekymrad för svensk ekonomi. Men det har

man också varit tidigare. Här är problemen i Asienkrisen och

hösten 1998. Det slog inte på deras inköpsbeslut.

Det som är den viktiga variabeln är hur hushållen ser på

sin egen ekonomi inte på andras ekonomi. Här har det i och

för sig varit ett fall i början av året och något mot slutet

av förra året. Men det är inte alls lika mycket. Nivåerna

är, som ni ser, förhållandevis höga i alla fall.

Än så länge är de svenska hushållen inte alltför negativa

i sin syn på framtiden.

Vi ser på arbetsmarknaden en utplaning av antalet

nyanmälda lediga platser. Det är en indikation på att

sysselsättningsuppgången som vi har sett de senaste åren är

på väg att ebba ut. Även det är en del i att anpassa sig

till den långsiktiga tillväxtbanan.

Allt detta ger en relativt stabil inflationsutveckling

under de närmaste åren. Vi räknar med en utveckling i

huvudscenariot kring målet på ungefär 2 % de närmaste åren.

Det spelar inte så stor roll om man mäter med

konsumentprisindex eller något underliggande mått med de

riksdagsbeslut vi känner till i dag.

Det är huvudprognosen. Låt mig då komma till bedömningarna

av riskerna. Här är det två olika scenarier som drar åt två

olika håll. Det första scenariot med den globala

avmattningen handlar naturligtvis om den amerikanska

ekonomin.

Bli det en djupare nedgång? Det har här talats i termer av

bokstäver, v eller u. Vi har räknat mer med något slags

banan, och inte en kraftigt markerad nedgång eller en

kraftigt markerad uppgång, utan mer en anpassning till det

som har hänt under 90-talet i den amerikanska ekonomin, och

så vänder det sakta uppåt.

Men det kan naturligtvis bli ett djupare förlopp med

ytterligare börsfall. Då skulle svensk ekonomi påverkas i

större utsträckning än vad som nu verkar bli fallet. Det

skulle förstås hålla tillbaka inflationstrycket ytterligare.

Då skulle vi inte längre hamna på den långsiktiga

tillväxtbanan utan vi skulle få en ökad arbetslöshet och

ökade lediga resurser. Det skulle öppna för en helt annan

penningpolitisk bedömning.

Nedåtrisken begränsas i Sveriges fall med kronkursen.

Skulle vi få en svagare internationell konjunkturutveckling

och samtidigt en svagare kronkurs skulle det motverka

nedgången.

Mot detta står att avtalsrörelsen inte är färdig. Det

kommer signaler på detta område som i flera fall inte är så

uppmuntrande. Skulle de kvarvarande avtalen komma ut högre

än de nivåer som man hittills har träffat avtal på kan man

riskera att inflationstrycket stiger.

Det skulle först ske via den direkta effekten. Högre

kostnader riskerar att leda till högre prisstegringar. Men

det skulle kanske framför allt ske via den indirekta

effekten. Högre löneökningar för vissa grupper nu påverkar

löneglidningen för andra grupper som redan har fått avtal

och kanske avtalen i nästa förhandlingsrunda.

Till detta kommer ju risken för en svag krona. Det är

naturligtvis inte bra för svensk ekonomi. Detta drar då åt

andra hållet.

Vi ser dock att den här vågen, som en av mina medarbetare

har konstruerat, tippar åt den globala avmattningen.

Nedåtriskerna för inflationen dominerar, menar vi. Det är en

asymmetrisk riskbild där risken för en lägre inflation är

högre än risken för en högre inflation.

Då är frågan avslutningsvis vad vi gör med reporäntan mot

den här bakgrunden. Vi har bedömt att reporäntan ska ligga

kvar på den här nivån. Marginalerna är ganska små. Där har

vi den inflationsprognos som också beaktar riskbilden. Vi

hamnar någon eller några tiondelar under 2 %. Det här är små

marginaler. Så exakt är naturligtvis inte en sådan

bedömning. Det andra skälet som jag tycker är viktigt att

lyfta fram som orsak till varför vi låter styrräntan ligga

kvar är att vi i utgångsläget ligger ganska lågt. Vi ligger

under de flesta andra länder. Trots att den amerikanska

centralbanken har agerat snabbt och kraftfullt under

inledningen av året, ligger deras styrränta på 5 %, och vår

ligger på 4 %.

Sedan är kronan mycket svag. Det är klart att det

efterhand ger en stimulans till svensk ekonomi i takt med

att den verkar in, givet att den ligger kvar förstås. Detta

talar för att det är klokt att avvakta ett tag för att se

vilken riktning som utvecklingen tar. Vi har ett

penningpolitiskt möte den 26 april, dvs. redan inom en

månad. Det gör det möjligt för oss att komma tillbaka till

den här bilden och se om vi har blivit något klokare. Vi är

redo att agera om det skulle visa sig att utvecklingen

tydligt går åt något håll i förhållande till vår prognos.

Herr ordförande! Jag stannar där. Jag är beredd att efter

bästa förmåga försöka svara på frågor.

Ordföranden: Vi tackar för inledningen och går över till

frågor från finansutskottets ledamöter.

Carin Lundberg (s): Herr ordförande! Riksdagen och

finansutskottet genomför varje år en granskning av

Riksbanken. Den här granskningen sker alltid i efterhand,

vilket gör det lättare för oss. Vi sitter ju med facit i

hand. För Riksbanken gäller det att göra bedömningar av

prognoser. Och det är svårt att göra prognoser, särskilt om

framtiden, lär Alf Henriksson ha sagt. Det är extra svårt

att göra bedömningar av det som ska inträffa inom ett eller

två år, som Riksbanken ska göra. Jag är väl medveten om

detta, men jag vill i alla fall ställa en enkel fråga. Var

det inte så att Villy Bergström hade rätt i december i fjol

när han reserverade sig mot höjningen av reporäntan?

I inflationsrapporten från december konstaterade banken

att det höga oljepriset började dämpa konsumtionen och

hushållens framtidstro. Man tittade på de större länderna,

och det var samma sak där. Men banken reviderade inte

tidigare bedömningar, utan förväntade sig en gradvis

avmattning. Banken utgick också ifrån att den svenska

konjunkturuppgången var stabil med en stark inhemsk

efterfrågan, men konsumtionen väntades bli något svagare än

tidigare. När det gäller inflationen fanns det enligt banken

en klar risk för att inflationen framöver skulle bli högre

än inflationsmålet. Bland uppåtriskerna nämnde ni att

lönerna kunde öka mer än väntat, och oljepriset kunde ligga

kvar på en hög nivå. En ytterligare risk var att den svenska

kronan skulle försvagas mer än väntat. Sammantaget gjorde

direktionen den bedömningen att reporäntan skulle höjas med

0,25 till 4 %. Villy Bergström reserverade sig mot detta,

bl.a. med motiveringen att en svagare internationell

konjunktur ökar sannolikheten för en lägre svensk inflation

under de närmaste åren.

Riksbankschefen har ju också sagt nu att kronan sjunkit en

del i värde sedan december. Men de flesta prognosinstitut

skriver ned sina inflationsrapporter. Mot den bakgrunden

vill jag ställa en fråga. Är riksbankschefen mer benägen i

dag än i december att hålla med vice riksbankschefen i de

bedömningar som han gjorde vid det penningpolitiska mötet i

december?

Det här leder mig i sin tur fram till en annan fundering.

Det gäller öppenheten och signalsystemet. Vi är ju alla

överens om att det är bra med öppenhet. Vi i utskottet har

tidigare framfört hur bra vi tycker det är med Riksbankens

bidrag till öppenheten. I tidningen Näringsliv fanns det den

22 mars i år en intervju med vice riksbankschefen Lars

Heikensten. Han säger så här: Riskerna för inflation har

förskjutits sedan förra inflationsrapporten.

Inflationsriskerna har minskat i takt med att konjunkturen

har försvagats och oljepriserna fallit. Samtidigt kvarstår

en viss uppåtrisk från den inhemska inflationen,

lönerörelsen och den svaga växelkursen.

Det här kan man ju uppfatta som en signal om kommande

ändringar av reporäntan. Ni brukar ju göra så. Ni antyder

vilken väg ni tänker gå lite steg för steg, så att

signalerna ska gå fram och överraskningsmomentet försvinna.

Det tycker jag är bra. Ingen av oss vill ju ha onödiga

störningar på finansmarknaden.

Lars Heikensten skickade samma signal vid ett besök i

Malmö veckan före, och då skissade han på tre scenarier när

det gäller den internationella tillväxten. Han pratar om

USA:s ekonomi och en luftgrop - ett tillfälligt ras. Han

pratar om en djupare svacka och vändning om ett år och att

USA når botten. Det här har riksbankschefen nu beskrivit som

v, u eller l.

Utifrån detta har jag en fråga om höjningen av reporäntan

i december. Hela hösten skickade riksbankschefen signaler om

en kommande höjning. Kan det vara så att öppenheten var för

stor och signalsystemet för tydligt under hela hösten, så

att Riksbanken blev tvungen att höja räntan? Var öppenheten

alltför öppen? Eller var det så att Riksbanken hade

underskattat den internationella konjunkturen och dess

påverkan på den svenska utvecklingen?

Urban Bäckström: Jag tror att Villy Bergström hade rätt i

december. Men jag tror också att vi andra hade rätt, och jag

ska gärna förklara varför. Vi värderade riskerna lite olika.

Vi hade tre ganska distinkta risker som vi diskuterade

mycket. Det var det som gjorde att vi hamnade på en

riskjusterad inflationsprognos på 2,3-2,4 %, jag minns inte

exakt. Det gjorde att vi höjde reporäntan med 25 punkter.

Det var lönerörelsen, kronans utveckling och oljepriserna.

Vi värderade de där riskerna lite olika.

När det gäller risken för högre löneökningar vet vi ännu

inte hur det har gått. Det är ju inte färdigt ännu. Hur

skulle det bli med kronans utveckling? Skulle den stärkas?

Villy Bergström trodde att den skulle stärkas, och vi andra

sade att det fanns en risk att den skulle fortsätta att vara

svag. Oljepriset låg då högt. Majoriteten gjorde den

bedömningen att här fanns det en risk att anpassningen nedåt

inte skulle bli så snabb som huvudscenariot byggde på.

Villy Bergström lade en lite annan betoning i sin

riskbedömning och landade då på en annan riskjusterad

prognos. Då valde han att inte höja reporäntan, medan vi

andra gjorde det.

Man kan förklara det på ett annat sätt också. Man kan säga

att när man är ute och kör bil - nu är jag där igen - och

kommer fram till en korsning finns det risker i den här

korsningen. Det finns en risk att det kommer bilar från

höger och bilar från vänster, och det vet man inte förrän

man har kört igenom korsningen och förvissat sig om att det

inte blev så. Då är frågan: När man har kört igenom

korsningen och lättat lite grann på gasen och det inte kom

någon bil vare sig från höger eller vänster, ska man då dra

slutsatsen att man hade kunnat stå på för fullt genom hela

korsningen? Jag tror inte att man kan göra det. Men när man

har kommit ut ur korsningen och ska anpassa hastigheten är

frågan hur man hanterar nedförsbacken eller uppförsbacken

bakom nästa hörn. Det är ett annat sätt att förklara detta.

Ett tredje sätt att försöka beskriva att jag i någon

mening tycker att både Villy och vi andra hade rätt är att

säga att om den här konjunkturuppgången hade fortsatt hade

kanske reporäntan under det här året och in på nästan år

behövt höjas till inte 4 utan kanske till 5, 6 eller över

6 %. Den amerikanska centralbanken gick upp till 6½ %. Under

våren har vi reviderat om penningpolitiken och sagt att

behovet av att gå upp till de höjderna har minskat betydligt

med den här internationella konjunkturavmattningen. Jag ska

inte ta fler exempel. Jag ska stanna där.

Carin Lundberg (s): Herr ordförande! Jag kör också bil

ganska mycket, och det är väldigt viktigt att jag gör en

bedömning av underlaget på de vägar jag kör. Är det

vansinnigt halt i dag? Är det moddigt? Är asfalten kanske

torr? Det leder mig då till en följdfråga om detta att göra

prognoser. När man tittar på beräkningarna och prognoserna

för den svenska tillväxten, och också av inflationen, kan

man fundera över det som jag har varit inne på tidigare,

nämligen om vi har något fel i vår statistik. Tidigare i

utfrågningen tog jag upp detta att USA:s dåvarande vice

handelsminister Robert Shapiro undrade om det var något fel

i vår statistik. Han sade att USA hade ägnat mycket tid och

mycket pengar åt att förbättra sin statistik. När man

försöker göra sig en bild av vad som händer i Sverige kan

man t.ex. se att det är skillnad mellan Riksbanken och

Konjunkturinstitutet. Jag undrar vad de här skillnaderna

beror på. Har vi något fel i avläsningen av vägunderlaget?

Urban Bäckström: Jag är helt övertygad om att vi har fel i

vår statistik. Det tror jag alla länder har. Vi har problem

att mäta verkligheten exakt, därför att verkligheten är rätt

komplicerad. Det är därför som det också är svårt att göra

korrekta prognoser. Jag och mina medarbetare i banken skulle

säkert tycka att det var fantastiskt om vi visste precis vad

som skulle hända, men nu vet vi inte det. Det är precis som

i vardagslivet, man vet inte vad som kan hända nästa dag. Då

måste man försöka bedöma detta från en risksynpunkt och väga

sannolikheten för ett bra utfall mot sannolikheten för ett

dåligt utfall. Sedan får man agera med mindre steg och lite

oftare. Då är ju sannolikheten för att man kommer någorlunda

rätt över tiden större än om man agera sällan med väldigt

stora steg. Antag att vi lade fast en bedömning i december

varje år, och sedan agerade vi med ett enda steg efter den

bilden. Jag tror att det skulle vara oerhört olyckligt.

Vi träffas var sjätte eller var åttonde vecka, agerar med

små steg, skrider till bordet med den information som då är

vid handen och närmar oss den ganska prestigelöst och ser

vad den säger oss. Hur ska vi agera på den här

informationen? Tidigare tyckte vi så och så, men det bryr vi

oss inte om nu, utan nu sätter vi oss med den här

informationen, den här bilden. Jag tror att det kan

underlätta det här arbetet. Jag tycker att det har gått

ganska hyggligt under de här åren som vi har haft den här

regimen.

Carin Lundberg (s): Jag vill tacka för svaret. Jag tycker

att Riksbankens prog- nosarbete påminner om mina körningar

på norrländska vintervägar.

Urban Bäckström: Kan vi inte få en förklaring på det?

Carin Lundberg(s): Det är ungefär lika svårt att göra en

beräkning av underlaget.

Urban Bäckström: Carin Lundberg vet ju vad man säger om

nationalekonomer. Jag har ju själv läst lite sådant så jag

kan säga det. Nationalekonomer har alltid fel, men vi har

alltid fel på ett väldigt intressant sätt. Men det är med

den kunskapen som vi måste bedriva penningpolitiken - med

försiktighet och med prestigelöshet så att svensk ekonomi

kan anpassa sig till den långsiktiga tillväxtbanan och

använda den potential som finns i vårt land.

Gunnar Hökmark (m): Herr ordförande! Jag skulle vilja ta upp

frågan om kronkursens utveckling. Jag tror att den måste

komma mycket mer i fokus för den ekonomisk-politiska

debatten. I Riksbankens rapport står denna gången, liksom

rätt många gånger tidigare, att man bedömer att

kronförsvagningen ska vara av tillfällig karaktär. Sedan

konstaterar man också att när kronan förstärks kommer det

ändå att bli till ett svagare läge än vad man tidigare har

trott. Om man då sätter detta i relation till den verklighet

som vi har sett, är det så att sedan årsskiftet 1999/2000

har kronkursen försvagats med ungefär 8 procentenheter

gentemot TCW-index. Vid förra årsslutet var det 4 % gentemot

TCW-index. Det är alltså en rätt långsiktig och kontinuerlig

utveckling. Under den här perioden har Riksbanken haft den

uppfattningen att den kommer att svänga och att den kommer

att bli starkare. Men nu reviderar man ned och säger att det

blir till ett svagare utgångsläge. Jag tror att man brukar

ha som en tumregel att en nedgång i TCW-index med 3 %

motsvarar en sänkning av reporäntan med 1 %. Det visar att

det som nu sker har en rätt betydande omfattning. Det är

kanske också så att nedgången av kronkursen tvingar fram en

högre ränta än vad Riksbanken annars hade tänkt sig.

Urban Bäckström tog tidigare upp en diskussion om den

amerikanska ekonomin där vi kanske ser ett nytt mönster när

det gäller konjunkturen och där utbudet spelar en mycket mer

dynamisk roll för att möta efterfrågan. Det har en mängd

olika konsekvenser för synsättet på riskkapitalutveckling,

och även på de fallande tillgångsvärden som vi nu ser. Men

det har också sin betydelse när vi diskuterar kronkursen. Är

det någonting vi har lärt oss av de senaste 25-30 åren är

det att en fallande kronkurs gynnar det bestående och

motverkar indirekt att det nya växer fram, det som står för

det dynamiska utbudet och som har gett mycket av dynamiken i

de senaste årens utveckling.

Nu är det också så - och det är väl känt, men det

förtjänar ändå att understrykas - att en fallande kronkurs

innebär att vi förlorar välstånd och värde. Det innebär

fallande tillgångsvärden och en mängd olika svårigheter när

det gäller att ta itu med strukturproblem. Det skyler

visserligen över kortsiktigt, vilket kan vara

förtjänstfullt, men på längre sikt skapar det rätt betydande

problem. Det gäller också de olika risker för inflation och

efterfrågetryck som Urban Bäckström har pekat på.

Jag skulle vilja att Urban Bäckström försökte precisera

lite grann hur Riksbanken ser på den mer långsiktiga

utvecklingen av kronkursen. Ni har vid ett flertal

tillfällen utgått ifrån att den kommer att förstärkas. Men

det har, utan att vi bråkar om prognosens innehåll, visat

sig att vi har fått en mer långsiktig försvagning. Ni landar

nu också på en annan bedömning, nämligen att det blir till

en svagare nivå än vad man tidigare har kunnat tro. Vad är

de grundläggande skälen till denna utveckling? Det finns

också en annan sak som jag tycker är viktig att sätta i

fokus. Vad anser Riksbanken att man bör göra för att

motverka denna utveckling och skapa en större stabilitet i

kronkursen? Det är viktigt inte bara av allmänna ekonomisk-

politiska skäl, utan det är också rätt viktigt för alla de

små och medelstora företag som försöker komma ut på

världsmarknaden och som försöker konkurrera på den

europeiska marknaden. Jag skulle vara glad om Urban

Bäckström ville utveckla detta.

Urban Bäckström: Jag håller med om att det inte är bra för

svensk ekonomi att kronan svänger på det här kraftiga

sättet. Låt oss strax komma tillbaka till det. Jag har en

del bilder som illustrerar hur det här kan hänga ihop, vad

en förklaring till detta kan vara och vilken karaktär vi har

på kronförsvagningen.

Den allra senaste kronförsvagningen, som är ett år gammal

ungefär, hänger intimt ihop med börskursens utveckling. Det

är många utlänningar som har köpt aktier i Sverige. När man

säljer de aktierna så faller kronan i värde eftersom man

växlar in dem på valutamarknaden.

Man kan naturligtvis fråga sig varför kronkursen inte

apprecierade när man köpte de här aktierna en gång i

världen, för det gjorde den inte. Det är kanske inte så

konstigt att valutakursen påverkas när Sverige drabbas av en

tillväxtförsvagning och ett börsfall av den här typen. Men

det konstiga är ju att den påverkas från den låga nivån, och

det pekade Gunnar Hökmark på. Hur kommer det sig att kronan

inte var starkare när nedgången började? Hur kommer det sig

att vi inte når till de jämviktsnivåer som vi har talat om

tidigare, dvs. väsentligt bättre nivåer än de här?

Låt mig visa ett diagram till. Det finns en annan karaktär

i den här kronförsvagningen. Det är att räntorna inte

stiger. De långa räntorna stiger inte på samma sätt som de

har gjort tidigare. Ni kommer kanske ihåg när vi diskuterade

här i utskottet för fem sex år sedan. Några ledamöter satt i

utskottet då också ser jag. Då var det två problem som

alltid återkom. Det var både en kronförsvagning och en snabb

ränteuppgång. Det hängde samman med de förtroendeproblem vi

hade med de svaga statsfinanserna. Vi hade stora

budgetunderskott. Nu försvagas kronan, men de långa räntorna

ligger ganska stabilt förankrade på t.ex. den tyska nivån.

Det är ett gott tecken i sig, men det är ingen tröst när

kronan försvagas. Det visar att det är en lite annan

karaktär i den här kronförsvagningen.

Det här är ett tredje diagram som också sätter detta i ett

perspektiv. Det här är fyra valutor som har flytande

växelkurs. Det är Sveriges, Kanadas, Australiens och Nya

Zeelands. Nu har den 1 januari 1995 godtyckligt valts som

basår, men man kan lika gärna klämma ihop de här kurvorna

någon annanstans. Det framgår ganska tydligt att den svenska

kronan inte är den valuta som har svängt mest, utan är en av

de fyra som har svängt minst. Jag säger inte detta för att

förringa kronförsvagningen. Jag tycker att det som har

inträffat är bekymmersamt. Men jag vill säga att det finns

ett inslag i den här regimen som vi har valt som innebär att

växelkursen för kronan svänger. Om man har en rörlig

växelkursregim följer nackdelen att växelkursen också

svänger med, och den kan svänga rätt kraftigt.

Jag har tittat på Schweiz som har haft rörlig växelkurs

under ganska lång tid, 20-25 år, och det visar sig att

schweizerfrancen också fluktuerar väldigt kraftigt. Vad lär

oss detta? Jo, det lär oss att det inte finns någon

penningpolitisk regim som bara har fördelar med sig. Alla

regimer har fördelar och nackdelar. En fast växelkursregim,

som vi hade fram till 1992, har ju den fördelen att

växelkursen är fast. Men det finns andra nackdelar. Om den

sätts under tryck måste räntorna dras till väldigt höga

höjder. Den här växelkursregimen har den nackdelen att

räntorna kan sättas mer efter inhemska förhållanden, men i

stället svänger kronkursen kraftigt. Det gör den för många

länder. Nackdelar och fördelar måste vägas mot varandra. Om

man spärrar in den ena får man rörelser någon annanstans i

systemet.

Kan man då komma ifrån detta? Ja, det kan man naturligtvis

göra. Man kan ju gå med i EMU. Då får man en fast växelkurs

i dess mer grundläggande mening. Men man får kanske andra

nackdelar. Det är det diskussionen om huruvida det är bra

eller dåligt för Sverige att gå med i EMU handlar om.

Jag tycker sammanfattningsvis - och jag vill inte förringa

detta - att det här är bekymmersamt. Kan vi göra någonting

under den här regimen? Ja, Riksbanken har naturligtvis

möjligheten att intervenera. Frågan om Riksbankens

balansräkning kommer kanske upp senare i diskussionen, men

jag tycker att det här visar att vi måste ha en kraftfull

möjlighet att intervenera även under en flytande

växelkursregim. Vi gör det inte ofta, men det kan behövas

vid vissa tillfällen. Vi gjorde det senast 1998. Jag säger

inte att vi nödvändigtvis måste göra det, eller ska göra

det, nu heller. Jag säger bara att det är ett vapen, en

möjlighet, som en centralbank måste ha också i en rörlig

växelkursregim.

Avslutningsvis har vi frågan om man kan göra något mer.

Riksdag och regering kan naturligtvis fundera över om det

finns åtgärder man kan vidta som gör svensk ekonomi ännu mer

konkurrenskraftig så att utländska placerare och investerare

vill investera i Sverige och att svenskar inte vill föra ut

aktieförmögenheter i den utsträckning som faktiskt har skett

under de senaste åren. Här kommer frågan om kapitalskatter,

investeringsmöjligheter osv. upp. Jag har inget svar på

detta. Jag kan inte ge någon uttömmande beskrivning. Men det

finns möjligheter att fundera på vad man kan göra för att

vända detta. Och nu tänker jag inte på de allra senaste

rörelserna, för de hänger samman med Ericsson. Vilka

åtgärder kan vi i Sverige vidta för att skapa

förutsättningar för en rätt värderad, en bra värderad,

kronkurs?

Gunnar Hökmark (m): Jag tog upp den frågan därför att vi nu

så ofta i den politiska debatten talar om den låga

kronkursen som en fördel och någonting som kan hjälpa till

att överbrygga och lösa problem. Men i själva verket

förstärker den ett antal grundläggande problem. Men all

respekt för att Urban Bäckström nu tog upp och utvecklade

frågan lite grann tycker jag att Riksbanken har tagit lite

lätt på detta. I rapport efter rapport har man sagt att den

kommer att stärkas. Man säger visserligen att det spelar en

roll, men man sätter in i det i de större grundläggande

strukturella resonemang som vi för.

Jag vill ställa en fråga. Stämmer inte den tumregeln att

en sänkning av TCW-index med 3 % ungefär motsvarar en

sänkning av reporäntan med 1 % när det gäller stimulans

gentemot ekonomin? I så fall har vi sedan årsskiftet

1999/2000 haft en stimulans från kronans fall som motsvarar

en sänkning av reporäntan med 2 %. Det ska ju sättas in i

det sammanhanget att medan kronkursens fall gynnar våra

befintliga företag som mest ägnar sig åt att vinna

marknadsandelar med priskonkurrens, hade en lägre ränta

kunnat tillföra det nya företagandet en mycket större

dynamik både när det gäller att öka utbudet och när det

gäller att stärka Sveriges ekonomi på lite längre sikt.

I det här sammanhanget slog det mig att riksbankschefen tog

upp att det är en tillväxt på 2-2½ % som är den långsiktigt

möjliga tillväxten. Finansministern sade i Dagens Industri

för någon vecka sedan att det i grunden var rätt bra att vi

fick en lägre tillväxt nu, därför att annars hade den

svenska ekonomin kört i taket. Det finns ett alternativ till

att vi gillar lägre tillväxt, och det är att vi ser till att

vi kan ha en högre tillväxt. Det är just det som debatten om

kronkursen faktiskt handlar om.

Om Sverige ska kunna ha en långsiktigt högre tillväxt, och

kanske kunna ligga 1 % högre än andra OECD-länder, för att

om 17 år, enligt vad SNS har beräknat, kunna komma dit där

vi tidigare låg, krävs det ju att vi gör förändringar i våra

strukturer och ser till att vi kan få en långsiktig

tillväxtkraft. Hela tiden medverkar den fallande kronkursen

till att man i stället förstärker gamla problem. Det leder i

sin tur till att vi hela tiden riskerar att hamna i taket

när det gäller tillväxten och risken för ett växande

inflationstryck. Det är av det skälet som jag tycker att det

vore bra om Riksbanken i fortsättningen ägnade kronans

utveckling en större betydelse i sin analys av den

långsiktiga utvecklingen när det gäller penningvärdet.

Det vore också intressant att höra om riksbankschefen

instämmer i det som finansministern sade förra veckan om att

det i grunden är rätt bra om vi får en lugnare tillväxt.

Eller skulle han i själva verket efterlysa att man i stället

gör någonting åt det som begränsar den möjliga tillväxten?

Urban Bäckström: Visst vore det bra, och det kommer vi

säkert att göra, att fortsätta analysera orsaker kring

kronans utveckling i ett mer långsiktigt perspektiv, försöka

vrida och vända på de här argumenten och aspekterna

ytterligare i olika sammanhang. Det tror jag att vi kommer

att göra.

Men i inflationsrapporterna står vi inför problemet att

göra en prognos över framtiden. Jag tror att ingen av oss

här skulle jobba i Riksbanken om vi kunde göra prognoser på

växelkursen som slog in. Det skulle nämligen vara ganska

lönande. Åtminstone mina medarbetare skulle säkert tycka att

detta vore en bra sak att jobba med någon annanstans. Vi

måste hitta ett systematiskt sätt att hantera kronkursen i

våra prognoser. Ett sätt är naturligtvis att frysa den där

den ligger nu och säga: Om den ligger kvar på den här nivån

under prognosperioden, vad händer då med ekonomin? Det blir

lite konstigt. Med de mycket goda fundamenta som finns i

svensk ekonomi - överskott i bytesbalansen, låg inflation

osv. - måste man nämligen räkna med att växelkursen någon

gång framöver söker sig till något slags jämviktsnivå, och

den ligger betydligt högre än den nivå vi har nu.

Sedan kan man fråga sig: Hur ser profilen på en sådan bana

ut? Det brukar vi reglera lite grann beroende på

utvecklingen och bedömningar i vår inflationsprognos. Jag

tror inte att man kan göra på mycket annorlunda sätt. De

flesta prognosmakare gör också så. Men jag håller med om att

visst kan man titta ytterligare - och det tror jag att vi

ska göra - på olika aspekter kring kronans utveckling och

växelkursen.

Sedan vill jag lite grann ta finansministern i försvar -

inte därför att jag känner att jag måste försvara honom, men

därför att jag säger fel själv många gånger. Vi skiljer

egentligen inte någon av oss mellan tillväxt och

efterfrågan. Jag tror att det finansministern menade var att

det är bra att efterfrågan anpassas till vad tillväxten gör

möjligt, eller rättare sagt vad tillväxtbanan klarar av. Det

Gunnar Hökmark är ute efter är att det är på utbudssidan som

riksdag och regering borde vidta åtgärder för att öka

flexibiliteten och göra förbättringar. Men jag håller med

finansministern: Vi hade inte klarat en efterfrågeutveckling

på 3-4 % i längden. Då hade vi skapat överhettning. Om man

läser den här inflationsrapporten tror jag man kan se att vi

använder ordet tillväxt på samma felaktiga sätt. Jag gör det

flera gånger när jag inte tänker mig för. Men det handlar

nog om efterfråge- och utbudssidan. I den meningen tycker

jag att det var alldeles riktigt.

Gunnar Hökmark (m): Jag tror säkert att finansministern

uppskattar detta försvar. Men jag tror också att de flesta

delar detta. Det finns ju ingen annan bedömning: Med rådande

struktur klarar inte ekonomin en högre tillväxt. Det

intressanta är vilken slutsats man drar av detta. Där kommer

diskussionen om kronkursen in, för den har en avgörande

betydelse för den långsiktiga utvecklingen av strukturen.

Även om inte Riksbanken har det direkta ansvaret för

kronkursens utveckling tror jag att det rimligt och bra om

Riksbanken kunde klargöra lite mer vad som krävs för att

också kunna uppnå en lägre ränta i och med att vi har en

stabilare kronkurs, och också vad som skulle kunna uppnås

genom strukturella reformer när det gäller att underlätta

att öka den potentiella tillväxten. Där tror jag att

resonemangen om kronkursen spelar en större roll än vad jag

tycker att de har fått i rapporterna tidigare. Jag tycker

dessutom att det vore bra om vi värderade de risker som

finns med en fallande kronkurs något mer än vad som hittills

har gjorts.

Urban Bäckström: Jag var inne på det tidigare. Jag sade att

ett sätt att skapa en större stabilitet på växelkurssidan är

att titta på olika strukturella aspekter. Hur gör man

Sverige mer konkurrenskraftigt? Hur skapar man möjlighet

till en bättre fungerande utbudssida? Jag nämnde också detta

med kapitalskatter. Vi kan ju inte utesluta att en del av

vågen av aktieköp utomlands hänger samman med

skattearbitrage. Det är inte min sak att värdera om man ska

göra det ena eller det andra, men jag nämner detta - precis

som jag nämner interventioner som ett vapen bland andra som

vi förfogar över.

I inflationsrapporten finns det fördjupningsrutor. En

fördjupningsruta jämför kronans volatilitet eller rörlighet

mot euron. Man kommer till den fantastiska slutsatsen att

kronan är mindre volatil än euron. Men läs den rutan; det är

en rätt intressant slutsats.

Vad vi alla är bekymrade över är kanske mer att kronan rör

sig från dåliga nivåer redan i utgångsläget. Det kanske är

det som ligger bakom frågan. Det vill jag gärna hålla med

om: Det är naturligtvis inte bra för Sverige.

Johan Lönnroth (v): Det är svårt att låta bli att koppla

tillbaka till det där med bilåkandet. Jag kör sällan bil

själv, cyklar mycket hellre, men åker ibland med andra

bilister. Jag har märkt att bilister är väldigt olika. Om

jag jämför t.ex. min frus sätt att köra med min svärsons ser

jag att de värderar risker på väldigt olika sätt. I det ena

fallet handlar det om att minimera riskerna för att det ska

hända en olycka, i det andra fallet om att minimera risken

att komma för sent. Jag tror inte att jag har åkt med vare

sig Carin Lundberg eller riksbankschefen, men jag kan tänka

mig att också de beter sig lite olika. Dessutom är det ju så

att man får köra på ett sätt när man befinner sig uppe i

norr och på ett annat om man befinner här i närheten av

Brunkebergstorg. Det är lite olika med tätheten mellan

bilarna och annat sådant.

För att då leda över det hela till det egentliga ämnet kan

det ju också vara så att det perspektiv ur vilket man

betraktar verkligheten påverkas väldigt mycket av var man

befinner sig. Om man t.ex. befinner sig i stadsdelen Hjällbo

hemma i Göteborg, där 80 % av befolkningen är utanför

arbetsmarknaden, om man befinner sig i centrala Göteborg

eller i centrala Stockholm får man lätt lite olika

perspektiv på verkligheten och ser den annorlunda.

Då kommer jag över till svaret på frågan om huruvida Villy

Bergström hade rätt. Riksbankschefen säger: Ni hade rätt

bägge två. Det svaret kan jag acceptera. Men jag skulle

kanske formulera motiveringen på ett lite annat sätt. Det

kan ju vara så att ni båda har rätt utifrån era olika

värderingar. Det kan vara så att Villy Bergström, som jag

tror är fostrad i samma sorts nationalekonomiska tänkande

som jag är, betraktar detta med potentiell BNP på ett lite

annat sätt. På den tiden brukade man definiera potentiell

BNP som BNP vid full sysselsättning. Numera har det gått

över till att man kan ha nått potentiell BNP även i ett läge

där vi har den situation som jag just beskrev med 80 %

utanför arbetsmarknaden. Uppe i norr antar jag att det är

likadant: En stor del av befolkningen är utanför

arbetsmarknaden. Det är inte fullt kapacitetsutnyttjande

enligt det perspektivet. Men sedan kom ju det här med den

naturliga arbetslösheten och monetarismen och allt det, dvs.

den skola som jag antar att riksbankschefen är fostrad i.

Det, påstår jag, handlar inte om något slags objektiv

vetenskaplig bedömning, utan det handlar om politiska

värderingar som är skilda.

Då ska jag komma till en fråga också. Jag förstår att det

är nödvändigt. Då vill jag knyta an till diskussionen med

Gunnar Hökmark. Jag håller med Gunnar Hökmark om hur de här

mekanismerna fungerar: Har man en fallande kronkurs eller

devalverar är det inte bra långsiktigt med omvandlingstryck

och sådana saker. Jag kan i princip hålla med om det.

Samtidigt kan jag inte hålla med när riksbankschefen

uttrycker sig väl generellt, tycker jag, och säger att det

alltid slår på välfärden om kronkursen faller. Vi kan ju ta

fallet 1992. Hade inte kronkursen fått falla 1992 hade det

varit förfärande för välfärden. Då hade vi kanske kommit upp

i en arbetslöshet på 30 %. Det kan vara så, också nu, att

det är jättebra att kronkursen kan få falla om det nu skulle

bli en riktigt dramatik i nedgången. Den historiska

erfarenheten är faktiskt att vi alltid har tenderat - alla,

oavsett värderingar - att underskatta kraften i

omsvängningarna. Går man tillbaka i tiden ser man att det

alltid har varit så. Min fråga är till sist: Kan

riksbankschefen hålla med mig om att det är högst sannolikt

att både riksbankschefen och jag upprepar det gamla

misstaget att inte riktigt se kraften i att det nu svänger

åt andra hållet?

Urban Bäckström: Det är ett gammalt trick att citera någon

fel och sedan argumentera starkt emot detta. Det var precis

vad Johan Lönnroth nu gjorde. Det var inte jag som sade att

det var en fara för välfärden. Jag tror att det var Gunnar

Hökmark som sade det. Men det kanske passade bättre.

Jag håller med om, och jag sade tidigare, att det är

utomordentligt svårt att göra bedömningar. Det finns risker

i det här systemet; det är ingen tvekan om det. Det kan vara

så att man överskattar en uppgång och att man underskattar

en nedgång. Det tror jag att vi kan vara helt överens om.

Låt mig ta detta med riskerna och trafiken igen, och göra

det med en viss allvarlig underton. Jag kan hålla med om att

vi inte vet med någon "objektiv exakt vetenskap" var fullt

kapacitetsutnyttjande och resursutnyttjande ligger i

Sverige. Det vet vi inte. Man kan ha hypoteser och räkna på

det här. Man kan ha uppskattningar. Det är precis som

vägkorsningen: Man vet inte om det kommer någon från höger

eller vänster. Man har ingen aning. Men man anpassar

hastigheten - det håller jag också med om - efter

situationen. Och det är klart: När vi befinner oss långt

ifrån den långsiktiga tillväxtbanan, när vi har mycket hög

arbetslöshet som vi hade, är det lättare att köra fortare än

om man närmar sig den här vägkorsningen och inte riktigt vet

vad som kan hända där, dvs. när vi närmar oss en tänkt

långsiktig tillväxtbana. Det innebär inte att man tvärnitar.

Tanken är inte att man tvärnitar men att man inte kör för

fort, för då är risken att det händer någonting otrevligt.

Det handlar just om att värdera riskerna beroende på var man

befinner sig någonstans.

I många stycken tycker jag att vi är helt överens. Jag är

helt överens med vad Johan Lönnroth sade i de avseendena.

Jag tycker inte heller att detta är särskilt konstigt. Visar

det sig att vi har fel i uppbromsningen av tillväxtbanan,

att regeringen - för finansministern sade ungefär samma sak

- har fel och vi har fel, kommer vi att se att svensk

ekonomi klarar en snabbare tillväxt. Då kommer vi att

anpassa oss till detta, precis som vi har anpassat

bedömningarna kring inflationsbenägenheten i svensk ekonomi

successivt under de senaste åren. Vi har fått kritik för det

ibland av olika aktörer och bedömare. Men vi har ändå gjort

det, för vi har känt att vi har stått på en ganska stabil

grund. Precis samma sak kommer vi naturligtvis att göra här.

Johan Lönnroth (v): Vi får väl kolla i det skriftliga

protokollet vem som sade vad. Det är möjligt att jag hörde

fel och missuppfattade. Men strunt i det.

Det skulle vara intressant att höra om Urban Bäckström

delar min uppfattning att det också handlar om värderingar,

dvs. att man faktiskt kan bedöma riskerna för arbetslöshet

och för inflation på olika sätt. Man kan lägga olika tyngd

på de här båda riskerna. Ett av mina gamla älsklingscitat

kommer från president Gerald Ford, han som fick hoppa in när

Nixon fick gå. Han håller 1975 ett tal inför ett jublande

börssällskap där han säger: Trots allt, mina vänner:

Arbetslösheten påverkar bara 5 % av befolkningen, men

inflationen påverkar 100 %. Och så jublar hela sällskapet.

Det är liksom ett uttryck för den omsvängning av

perspektivet som skedde under krisen i mitten av 70-talet.

Nu har det ju förts en debatt. Jag läste LO-ekonomernas

senaste rapport - jag hoppas att riksbankschefen läser den -

där man upprepar en anklagelse som även jag har framfört

tidigare, nämligen att Riksbanken har en tendens att lägga

tyngdpunkten vid faran för den övre gränsen i

inflationsmålet, dvs. att man gärna ligger i underkant. Man

är mycket räddare för att ligga över 3 % än vad man är för

att ligga under 1 %, om man uttrycker det så. Det finns

alltså en asymmetri i riksbankspolitiken, eller åtminstone

har det varit så. Det, påstår jag, grundar sig bl.a. i

sådana här skilda värderingar. Det är också det, tror jag,

som avspeglas i att Villy Bergström avviker i december.

Till sist vill jag bara säga att jag tror att Villy

Bergström hade rätt. Jag är ganska säker på det. Jag hoppas

dessutom - även om det är på gränsen till otillåtet att säga

det numera - att Riksbanken sänker räntan nästa gång.

Urban Bäckström: Jag tror att Villy Bergström skulle bli

utomordentligt ledsen om han hörde det här. Då skulle man

säga så här: Villy Bergström fattar inte det här beslutet på

grundval av sin kompetens utan på grundval av politiska

värderingar. Jag tror inte att han resonerade så.

Johan Lönnroth gör sitt bästa för att försöka väcka upp

den gamla motsättningen mellan låg arbetslöshet och låg

inflation. Det skulle alltså finnas ett val: Vill man ha låg

inflation måste man acceptera hög arbetslöshet. Jag tror att

den ekonomiska vetenskapen har kommit mycket längre än så.

Jag tror dessutom att verkligheten i flera länder har visat

att det inte alls är på det sättet. Det val som man står

inför här är möjligen ett annat. Nu talar jag inte om

decemberbeslutet, för det har andra förtecken, men jag talar

om den valsituation som Johan Lönnroth tar fram där han

försöker säga: Eftersom det inte är en objektiv sanning är

det ett politiskt beslut. Ett partipolitiskt beslut sade

inte Johan Lönnroth, men det ligger naturligtvis i

förlängningen, eller att det är en ideologisk fråga. Det,

menar jag, är det inte alls. Man kan hantera den här

osäkerheten också på ett förhållandevis objektivt sätt. Här

handlar valsituationen om att köra för fort, att riskera att

passera den här linjen och därmed skapa en arbetslöshet som

vi faktiskt har sett utveckla sig här. Vi har ju prövat

detta. Vi har ju prövat att ta de här riskerna, att värdera

riskbilden på ett annorlunda sätt. Vi gjorde ju det i slutet

av 80-talet när vi inte förmådde att strama åt den

ekonomiska politiken i vårt land. Det ledde till inflation,

men den inflationen skapade, enligt mitt sätt att se det,

den höga arbetslösheten i nedgången sedan. Jag tror att

Johan Lönnroth kanske ser det på något annorlunda sätt. Men

min bedömning är att det är precis det här man ska undvika.

Låter man inflationen slå rot och få fart riskerar man också

en nedgång, recession och stigande arbetslöshet runt hörnet.

Det är precis därför man ska ta det lite lugnare när man

kommer till korsningen. Kommer det sedan ingen bil, då kan

man möjligen gasa på.

Johan Lönnroth (v): Jag har absolut inte sagt att det här

enbart är en politisk eller ideologisk fråga. Det är precis

som med bilkörande: Man måste kunna köra bil. Det är helt

grundläggande att ha körkort och kunna tekniken. Men sedan

kan olika bilister ha olika värderingar av olika risker, och

precis på samma sätt är det i detta fall. Vi får väl höra

med Villy Bergström om han blir sur över vad jag har sagt.

Jag är inte så säker på att han blir det. Och det kan inte

vara en slump att det ibland utbryter stridigheter om vem

man ska utse till riksbanksdirektör. Det ligger politiska

värderingar i botten, och att försöka dölja det tror jag

inte befrämjar den nya öppenhet som jag mycket starkt

värderar att Riksbanken och Urban Bäckström anstränger sig

för att iaktta.

Jag tror att vi ska tala klartext om det här. Visst

handlar det om kompetens och förmåga att bedöma. Men i

grunden ligger också skilda värderingar av vad som är

viktigast. För den politiska ideologi jag företräder är det

viktigast med arbetslösheten. Det går förvisso att hålla

både låg arbetslöshet och låg inflation, och det är viktigt

med båda delarna. Men det finns ibland en avvägning som man

måste göra, och då handlar det bl.a. om politiska

värderingar när det gäller vilket man prioriterar.

Urban Bäckström: Låt mig säga, för det här är en viktig

punkt för oss sex som jobbar i Riksbanken, att det inte är i

Riksbanken som den politiska värderingen kommer till uttryck

på det sätt som Johan Lönnroth säger. Vårt uppdrag läggs

fast av finansutskottet och riksdagen. Här sker den

politiska diskussionen kring vilken inriktning Riksbanken

ska ha. När sedan riksdagen och finansutskottet säger till

oss att vi ska upprätthålla ett fast penningvärde vidtar den

tekniska diskussionen och analysen hos oss. Jag håller inte

alls med om att vi borde utses på partipolitiska grunder,

utan den partipolitiska diskussionen är redan tagen här i

riksdagen. Jag vet att Miljöpartiet och Vänsterpartiet inte

stod bakom den uppgörelse som de andra partierna träffade,

men den ska inte jag lägga mig i. Nu har jag fått det här

uppdraget, tillsammans med mina kolleger, och det är väldigt

tydligt vad vi ska göra. Jag menar att det inte ligger någon

partipolitik i detta.

Per Landgren (kd): Det står ju Johan Lönnroth fritt att i

budgetförhandlingar vilja ändra inflationsmål och annat.

Annars tror jag att det är en historisk insikt att ekonomi

är en av de praktiska vetenskaperna, inte en absolut

vetenskap som matematik, fysik osv. Å andra sidan förhåller

man sig hela tiden till verkligheten. Det gäller alltså att

beskriva denna så bra som möjligt och samtidigt, när man

försöker göra det, inte påverka den. Vi såg tidigare

overheadbilder på några olika enkäter. Man kan i alla fall

befara, när enkäterna ställer frågor om en förväntad

verklighet som senare visar sig avvika från hur verkligheten

blev, att psykologi och annat kan leda till någon typ av

massbeteende som då kan påverka just den verklighet man vill

beskriva. Det är ju en fara.

Annars skulle jag bara vilja höra ytterligare något om

kronkursen, frågan om kronans styrka osv. Det finns ju ett

antal olika faktorer som man gärna anger. Tidigare har man

pekat på relationen till dollarn, och på senare tid har man

sett att kronan även försvagats mot euron. Så kan man då

diskutera olika orsaksfaktorer till detta. En av dem, som

bl.a. påpekades i Dagens Industri häromdagen av Cavalli-

Björkman, är det förändrade ATP-systemet och

premiepensionssystemet. Den typen av faktorer borde man ju

kunna kvantifiera och relativt snart - fast det kanske är

tidigt - se någon typ av tendens, om det är

engångsföreteelser eller om det är sådant som håller i sig.

Jag skulle vilja ha någon typ av kommentar eller bedömning

av de här olika orsaksfaktorerna som man pekar på, och i

samband med det en kommentar till Riksbankens balansräkning

och egna resurser för att kunna intervenera. Till det behövs

ju en del resurser. Man skulle kunna säga så här, utan att

hamna i någon typ av partipolemik: Det är inte bara

individerna som sitter i bilen som gör sina riskbedömningar,

utan det måste även myndigheterna göra. Man lägger fram

lagförslag och propositioner om infrastrukturförändringar.

Man måste bygga bort fyrvägskorsningar och bredda vägar för

att kakan ska kunna bli större och ekonomin fungera bättre.

Om detta inte sker, om inte denna typ av strukturreformer

kommer, behöver Riksbanken kanske ha större resurser att

intervenera. Men jag förväntar mig kanske inte den typen av

politiska kommentarer utan mera om orsaksfaktorer och om

vilka konsekvenser stora inbetalningar från Riksbanken kan

få.

Urban Bäckström: Det är klart att Ericssonaktien faller när

vi ändrar placeringsregler för institutioner. Då

diversifierar de sina portföljer och köper utländska aktier.

Det har en neddragande effekt på kronan osv. Att

institutioner får ändrade placeringsregler och pensionärerna

får möjlighet att sprida sina risker är i grunden någonting

bra, men om olika länder gör detta i lite olika faser kan

man råka ut för detta. Men det är kanske inte det, utan det

är väl kronans grundläggande styrka som det är fråga om. Då

kommer vi tillbaka till det som Gunnar Hökmark tog upp och

som jag kommenterade, nämligen konkurrenskraften i svensk

ekonomi, utbudssidans förmåga att möta en högre efterfrågan.

Vi kommer till frågan om kapitalskatter - är det så att det

sker ett skattearbitrage där en del svenska placerare

flyttar pengar någonstans där skatterna är lägre eller inte

alls finns? Vad spelar det här för roll? Jag har ingen

ordentlig utredning som jag kan visa, och jag tror också en

sådan är utomordentligt svår att göra. Men i den

diskussionen när man frågar vad man kan göra åt detta är

naturligtvis detta några faktorer. Det finns andra också.

Låt mig sedan komma till frågan om Riksbankens resurser,

balansräkning och eget kapital. Det här är ju en diskussion

som har pågått i flera år och där utskottet har pekat på

olika aspekter av detta. Det har varit inleveransen, det har

varit valutareservens storlek, det har varit det egna

kapitalet osv. I grund och botten tror jag att det handlar

om att Riksbanken behöver mer resurser när man står ensam.

Går vi med i EMU behöver vi naturligtvis mindre resurser.

Står vi ensamma och det blåser behöver vi mer resurser. Hur

mycket resurser behöver man då? Ja, det är lika svårt att

säga det som att förutspå nästa kris eller nästa stora

turbulens. Vad vi vet är att de nuvarande resurserna har

fungerat sedan slutet av 80-talet. Jag tror inte att man kan

utreda det här med någon stor exakthet och komma fram till

precis den siffra det handlar om. Man måste göra bedömningar

på hur stor valutareserv Riksbanken måste ha, hur stort eget

kapital Riksbanken måste ha.

Sedan tror jag att det vore bra att man någonstans stänger

den här diskussionen och skapar en möjlighet för oss att

agera med goda resurser. När jag kom till Riksbanken fanns

det ingen valutareserv. Den var slut då. Det här upptog

många marknadsaktörer, dvs. att vi inte hade några resurser.

Vi hade i och för sig bruttopositioner. Vi hade en

valutareserv - i kronor och ören, höll jag på att säga, men

i dollar och D-mark - men så hade vi en stor negativ

terminsposition där vi var skyldiga lika mycket. Detta var

naturligtvis resultatet av kronförsvaret. Det var väldigt

besvärligt att ha det på det viset. Nu har vi byggt upp, på

olika sätt, en bra valutareserv. Att då ständigt ha

riksdagens ifrågasättande av detta är en besvärlig

situation. Man måste på något sätt stänga detta, sätta punkt

för diskussionen och fatta ett beslut: Nu gör vi så här.

Låt mig illustrera hur svårt det är att göra en bedömning

av hur stor valutareserven ska vara. Jag lägger på en bild

som visar hur mycket eget kapital Riksbanken hade i slutet

av 80-talet, dvs. före krisen, och hur mycket vi har nu.

Slutsatsen blir att vi har lika mycket eget kapital nu.

Omräknat till dagens värde hade Riksbanken i slutet av 80-

talet 72 miljarder kronor i eget kapital. I dag har vi 105

miljarder. Två faktorer förklarar skillnaden. Det är kronans

försvagning och att vi på ett öppet, marknadsmässigt sätt

redovisar guldet. Det redovisades inte öppet i värdet för

slutet av 80-talet. Den enda skillnaden mellan de två

staplarna är alltså växelkurseffekten. När kronan står i 135

har Riksbanken mycket pengar. Om den går upp till 140 har vi

ännu mer pengar. Går den ned till 120, 110 eller 100

förändras läget högst betydligt. Det är tvära kast vi talar

om.

Jag lägger på en bild som visar hur mycket eget kapital

Riksbanken har vid olika växelkurser. Med den växelkurs som

rådde den sista december hade vi 105 miljarder. Det framgår

också av vår skrivelse. Om kronan skulle gå ned till 110,

skulle vårt egna kapital vara 80 miljarder. Det är alltså 25

miljarder som försvinner. Det visar hur kronans variation

slår. Nu är kronan undervärderad. Därför har vi skenbart en

uppblåst balansräkning.

Räntorna är låga globalt. Om räntorna stiger med 100

punkter eller 200 punkter handlar det om 10-15 miljarder i

förluster i balansräkningen. Det slår mot det egna

kapitalet.

Hur kan man säga var kronan kommer att hamna i nästa kris

och hur mycket vi kommer att behöva intervenera? Hur kan man

säga om räntorna kommer att stiga eller sjunka och till

vilken nivå? Hur kan man säga exakt hur stort eget kapital

som behövs? Det går inte. Därför har fullmäktige och

direktionen resonerat på följande sätt: Vi hade ett eget

kapital när vi gick in i krisen i slutet av 80-talet. Det

fungerade tämligen väl för vår balansräkning. Vi har lika

mycket pengar nu, om man korrigerar för kronans

undervärdering. Låt oss behålla det. Vi har också gjort en

internationell jämförelse, som visade att vårt egna kapital

kanske låg lite högt 1988. Det är svårt att bedöma exakt.

Låt oss göra en extra inbetalning på 20 miljarder. Kronan

ska nog inte tillbaka till indexvärdet 100, utan den ska

ligga något högre. Då landade vi på 20 miljarder.

Låt mig visa ytterligare en illustration. Jag blir

engagerad, och jag hoppas att jag får ta lite tid till

detta. Jag lägger på en bild av det diagram som finns i

promemorian. Jag borde ha förstått att det skulle leda till

diskussion. Diagrammet innehåller tre komponenter:

valutareserven netto, eget kapital och som bas

balansomslutning. Vad är då balansomslutningen? Jo, det är

helheten i balansräkningen. Den styrs av betalningsvanorna i

ett land. Om vi i Sverige snabbt går över till giron,

checkar och kreditkort och färre sedlar i förhållande till

hela BNP blir balansomslutningen mindre. Ett land som

Tyskland, där man använder mycket sedlar och lite kort,

glider åt andra hållet.

Om jag tar bort balansomslutningskomponenten blir

resultatet annorlunda. De stora länderna ska naturligtvis ha

stora valutareserver och stort eget kapital. Men det finns

ett förhållande mellan eget kapital och valutareserv. Därför

finns en linje inlagd i diagrammet. Sverige är tämligen väl

representerat i ett europeiskt genomsnitt. Vi är inte

särskilt avvikande. Det är balansomslutningen som drar det

åt olika håll. Ett skäl till att det blir så är

penningmängden. Ett annat är att centralbankerna har olika

uppgifter. Centralbankerna har också olika ansvar för

valutareserverna. Det är därför t.ex. Kanada ligger väldigt

lågt. En del av Kanadas valutareserv ligger inte i

centralbankens balansräkning. Den ligger i

finansdepartementet. Så är det även med Bank of England.

Jag tror inte att man kan utreda sig fram till den exakta

vetenskapen. Om man försöker göra det, ställer man sig också

frågan hur nästa kris kommer att se ut.

Per Landgren (kd): När det gäller första delen av min fråga

vill jag bara göra kommentaren att det behövs harmonisering,

t.ex. av kapitalbeskattning, inom EU och internationellt.

Man kan likna det vid infrastrukturreformer för ekonomin.

Den andra delen av min fråga gällde inleveranser från

Riksbanken. Menar Urban Bäckström att kraven på att

inleveranserna skulle vara större går tillbaka på en

ofullständig bild av sakläget? En moderniserad ekonomi när

det gäller transaktionssätten ger en bild av att resurserna

skulle vara större. När man räknar bort det är resurserna i

den svenska riksbanken inte mycket större än i andra. Urban

Bäckström sade att han gärna ville avsluta diskussionen. Är

det utifrån det svar Urban Bäckström ger nu, som han gärna

vill ska komma ut? Skadar diskussionen Riksbanken?

Urban Bäckström: Nu har vi levt i tre år med diskussionen.

Det vore bra om riksdagen fattade ett beslut och bestämde

hur det ska vara. Sedan är saken utagerad. I utskottets

betänkande har man hoppat mellan olika saker. Först var det

vinstleveranserna, om jag minns rätt. Vi har försökt visa

att de, realt sett, ger oss ett oförändrat eget kapital. Vi

har ungefär 100 miljarder i eget kapital. Vi tjänar 10

miljarder per år i genomsnitt. Om vi får behålla 2 av de 10

miljarderna och inflationen är 2 %, blir det egna kapitalet

realt sett oförändrat. Det har vi försökt beskriva.

Sedan hoppade man till valutareserven. Då var det

valutareserven som var oklar, påföljande år. Vi har försökt

visa varför vi behöver en valutareserv av en viss storlek.

Dagens läge visar att det kan uppkomma situationer också med

en rörlig växelkurs som innebär att en centralbank behöver

rejält med resurser. Nu är valutareserven uppblåst till

följd av att kronan är så svag. Av det skälet är den något

för stor.

Tredje gången hoppade utskottet över till det egna

kapitalet. Nu har vi ägnat tid åt det. Jag tror att det

finns en gräns för hur långt man kan utreda det. Det finns

ingen exakt vetenskap. Direktionen och fullmäktige har gjort

en bedömning att det ska vara ungefär 20 miljarder. Man kan

naturligtvis ha budgivning kring det, och det har

förekommit. Jag kan inte säga att 18 eller 21½ är fel. Jag

kan bara utgå från det egna kapital vi hade i slutet av 80-

talet. Det räckte ganska väl för att klara sig igenom en

ordentlig blåst. Det är svårt att komma till riksdagen och

säga att vi vill ha 40 miljarder, därför att det blåser där

ute. Då har riksdagen andra problem att ta sig an, med

statsfinanserna.

Låt oss nu stänga diskussionen och fatta ett beslut. Sedan

får utskottet bestämma vad det ska vara.

Per Landgren (kd): Jag kan inleda med att stänga

diskussionen.

Sonia Karlsson (s): Min spontana reaktion är att den som

blir granskad kan bli irriterad. Det kan man märka ibland.

Finansutskottet ska granska Riksbanken. Ett par av de

diagram riksbankschefen har visat har vi tidigare inte haft

tillgång till, trots vad vi skrev våren 2000. Jag ber Per

Mårtensson lägga på samma bild som riksbankschefen visade

alldeles nyss. Jag vill ta diskussionen med riksbankschefen

en gång till.

För det första kan jag med tillfredsställelse konstatera

att det blev en extrautdelning efter finansutskottets

uttalande förra året. Det gör att vi nu närmar oss principen

om en 80-procentig inleverans, närmare bestämt 76 %. Jag är

också helt klar över att vi ska ha en riksbank som är väl

konsoliderad.

I det sista diagrammet som riksbankschefen visade framgick

att Sverige inte alls låg så högt, utan att det hade att

göra med balansomslutningens effekter. Det borde ha varit

med i den skrift vi har fått från fullmäktige. Enligt det

diagram som var med i det material vi har fått har Sverige

ett eget kapital på ungefär 40 %. Danmark och Australien har

15 %, Norge har 10 %. I Kanada har man under många år klarat

sig helt utan eget kapital.

Min utgångspunkt är fortfarande att vi ska ha en god

konsolidering av Riksbanken. Jag vill ändå kommentera det

som ett enigt utskott skrev förra gången. Vi noterade att

Riksbanken i sin analys för egen del bedömer att banken är

väl konsoliderad och att någon ytterligare konsolidering för

närvarande inte anses nödvändig. Något resonemang om vilken

nivå det egna kapitalet bör ligga på i dagens situation och

i en framtida situation med eventuellt andra

växelkursarrangemang förs däremot inte. Ej heller

kommenteras närmare i vad mån nuvarande principer eventuellt

kan komma att leda till att det egna kapitalet inte bara

hålls oförändrat utan också fortsätter att växa i reala

termer.

Jag kan jämföra med de grundliga analyser som t.ex. Sjunde

AP-fonden och Riksgäldskontoret genomför när det gäller

tillgångar och skulder. Vi har i riksdagen inte sett något

motsvarande för Riksbankens del. Även om riksbankschefen

skulle önska att finansutskottet satte streck och inte sade

något mer i denna fråga, vill jag fråga om riksbankschefen

är beredd att till nästa år presentera en mer fördjupad och

grundlig analys av de olika frågeställningarna. I en sådan

analys skulle man kunna se på storleken på det egna

kapitalet, tillgångssidans sammansättning och behandla

utdelningsmodellen.

Riksbankschefen har kommenterat diagrammet en gång. Jag

skulle gärna vilja ha en kommentar till exempelvis hur

Kanada kunde klara sig helt utan eget kapital och även till

de andra länder som jag har nämnt.

Urban Bäckström: Som jag sade kan man belysa frågan på olika

sätt. Man kan utreda den. Man kan skriva mycket. Men en

pensionsfond har inte samma situation som vi. Riksbanken har

en konflikt: ju sämre det går för kronkursen, desto mer

pengar tjänar vi och desto sämre går det för landet. Vi har

inte en traditionell skuld- och tillgångsförvaltning. Vi har

valutareserven och det egna kapitalet för att kunna hantera

kriser. För att exakt kunna utreda och bedöma vilket eget

kapital och vilken storlek på valutareserven man behöver ha,

måste man veta vilka kriser man kommer att råka ut för. Om

vi visste det skulle vi med stor precision kunna utreda hur

mycket eget kapital vi behöver. Varje sätt att belysa frågan

rymmer motargument.

Det diagram som vi talar om är bra, utifrån sin

utgångspunkt. Men i promemorian står tydligt att man måste

tänka på att diagrammet rymmer olika redovisningsprinciper.

Centralbankerna har olika uppgifter. Lagstiftningen är olika

i olika länder.

I Maastrichtfördraget sägs att vi ska ha resurser så att

vi själva kan fatta beslut om vilken budget vi ska ha. Andra

centralbanker, som inte omfattas av Maastrichtfördraget, får

sin budget av politiska organ. Det kan vara regering eller

parlament. I en del fall ligger valutareserverna i

centralbankens balansräkning. I andra fall ligger den någon

annanstans. I en del fall ligger penningmängden i

centralbanken. I andra fall ligger den hos

finansdepartementet. Det beror alldeles på vilken typ av

lagstiftning man har. Jag kan spekulera i om finansministern

har större möjlighet att snabbt använda statliga medel för

att hantera kriser. I Sverige har man lagt den uppgiften i

Riksbanken.

Ett sätt att förbättra analysen eller att se den på ett

annat sätt är att eliminera balansomslutningsfaktorn. Om jag

hade sett den från Riksgäldskontorets eller

premiepensionssystemets horisont är balansomslutningen

viktig. Det är inte säkert att man kan ta bort den. Från en

viss utgångspunkt är det möjligt. Om vi pratar om det i

termer av giron och sedlar i omlopp inser vi att det inte

ligger någon risk i det. Här måste vi kanske ta bort den,

åtminstone i vissa fall.

Min poäng är att det går att utreda och skriva texter, men

jag tror inte att man kan komma fram till särskilt mycket

klokare slutsatser. Man kan göra en bedömning. Den har

fullmäktige och direktionen gjort och skickat till

utskottet.

Sonia Karlsson (s): Jag har givetvis läst den bedömningen.

Men den var inte tillräcklig, och det var därför jag frågade

om riksbankschefen var beredd att till nästa år tillföra

analysen en mer noggrann genomgång av vissa saker som har

redovisats här i dag. Då kanske riksbankschefen kan få tyst

på finansutskottet.

Urban Bäckström: Låt mig säga till Sonia Karlsson att jag

inte alls är irriterad. Däremot blir jag engagerad ibland.

Jag ber om ursäkt ifall det låter som om jag är irriterad.

Det är riksdagen som bestämmer och Riksbanken ska foga sig

i det. Man kan belysa frågan på många sätt. Låt mig ta ett

exempel till, för att illustrera. Vi gör repotransaktioner

på ungefär 40 miljarder var fjortonde dag. Kan de vara 30

miljarder eller 20 miljarder? Borde de vara 50 miljarder?

Vi har resonerat på följande sätt. Att kastas mellan

inlåning och utlåning i banksystemet har tidigare skapat en

del osäkerhet på marknaden. Vi har velat undvika den

diskussionen, eftersom vi har så många andra diskussioner

att föra varje vecka. Vi har i stället valt att ligga

ordentligt på ena sidan. Vi har bedömt att 30-40 miljarder

skulle kunna vara tillfyllest. Det svarar mot ett eget

kapital på andra sidan. Kan man utreda det ytterligare och

komma fram till om det ska vara 29 miljarder eller 31½

miljarder? Kan man i en centralbank räkna räntepunkter med

samma exakthet som en skuldförvaltare gör?

Jag är tillbaka vid samma punkt som förut. Man kan utreda

frågan. Men i grunden handlar det om hur stor sannolikheten

är för nästa kris och hur den kommer att se ut. Det är vad

frågan gäller för en centralbank. Den frågan är inte aktuell

för en premiepensionsmyndighet eller för ett

riksgäldskontor.

Sonia Karlsson (s): Det skulle ändå vara av värde att få en

noggrann utvärdering. Där kan man titta på valutareserv,

repotransaktionerna och det egna kapitalet, t.ex. om det är

möjligt att reducera det egna kapitalet. Den analysen kanske

visar tydligt för finansutskottet den ena eller andra

riktningen.

Efter förra årets uttalande visade det sig att

finansutskottet inte hade helt fel, eftersom det blev 20

miljarder i extra utdelning.

Urban Bäckström: Det bygger inte på någon objektiv

bedömning. Riksbanken - fullmäktige och direktionen - ville

visa att vi inte sitter och klämmer på pengar bara för att

vara envisa. Vi har gjort i stort sett samma bedömning och

analys som förra gången. Vi valde att göra en extra

utdelning på 20 miljarder. Möjligen skulle man kunna hänga

upp det på att kronkursen kanske inte kommer att gå tillbaka

till den ursprungliga nivån. Det skulle kunna vara

argumentet. Men det gäller 10 miljarder.

Lena Ek (c): Jag vill ta upp tre frågor. I

inflationsrapporten i december framfördes att den svaga

kronan var ett argument för att höja räntan. Så är det inte

nu. Det har också inträffat ett antal händelser i det

sammanhanget, och det kommer att fortsätta. I april och maj

t.ex. ska 18-20 miljarder PPM-medel placeras. Den vändning

för kronan som talas om i rapporten kanske ligger lite

längre bort än så. Jag skulle vilja föra en diskussion om

det.

Det andra området som jag har funderingar kring är

löneglidning och sysselsättningen. Vi har nu totalt sett en

hög arbetslöshet samtidigt som vi har flaskhalseffekter. Nu

kommer uttalade krav om att höja lönerna inom den offentliga

sektorn, särskilt från Kommunal. Det gäller framför allt

kvinnolöner. Ur jämställdhetssynpunkt är det alldeles rätt

och riktigt. Men det blir ganska dyrt, därför att de är så

många. Det är vad som verkar emot en höjning av de lägsta

kvinnolönerna, just att de är så många. Det blir så dyrt.

Det är en fara, som jag ser det.

Det är väl inte dags att börja prata om pensionärsboomen

ännu. Den ligger lite längre bort. Men den kommer att

innebära en lönespiral inom den offentliga sektorn, med

bristen på arbetskraft. Den kommer att bli svår för kommuner

och landsting framöver.

Det tredje området är hushållen och deras förväntningar.

Vi har ju haft en bilkörningsdiskussion. Jag skulle vilja

avsluta den och säga att jag struntar i hur riksbankschefen

kör bil, bara han inte är ute och cyklar. Varför säger jag

då det? Siffrorna från USA är mycket tydliga när det gäller

hushållens förväntningar. Efter ett antal larmrapporter är

det vad som har ändrat inställningen hos många bedömare när

det gäller utvecklingen i USA. Vi har precis samma kurvor i

det svenska materialet. Frågan är om Europa orkar hålla emot

framöver, så att kurvan får formen av en banan, som

riksbankschefen uttryckte det. Jag är ganska skeptisk till

det. Vi har inte ännu diskuterat hushållens förväntningar

och den europeiska situationen.

Urban Bäckström: Jag kan inte uttala mig om någon vändning

för kronan. Det är mycket svårt. Jag hoppas att jag är

ursäktad för att jag avstår från det.

I debatten får man intrycket att pensionsboomen skulle

ligga långt fram i tiden. Redan 2003 och 2004 blir

ålderssammansättningen sådan att arbetsutbudsökningen är

mycket liten. Sedan planar den ut. Det är inte något som

ligger långt borta utan det händer snart. Vi måste börja ta

in det i våra bedömningar. Arbetstidsförkortningar har också

diskuterats, vilket kommer att förstärka effekten

ytterligare. Det påverkar tillväxtbanan i svensk ekonomi och

måste också påverka vår analys av efterfrågeutvecklingen och

förhållandet mellan utbud och efterfrågan i svensk ekonomi.

Vi får inte tro att pensionsfrågan ligger långt fram i

tiden. Den ligger nära och är i allra högsta grad i behov av

politisk uppmärksamhet.

Lena Ek frågar om Europa orkar hålla emot. Hittills har

övriga Europa varit mindre IT-intensivt och beroende av

telekommunikation än t.ex. Sverige, Finland och USA. Det har

fört något gott med sig. Det har gått bättre i de länderna

än i Kontinentaleuropa. Nu slår det tillbaka och det kan gå

sämre i de länderna än i Kontinentaleuoropa. I

huvudprognosen kommer Kontinentaleuropa att påverkas, men

inte så mycket. Här finns också risker, som jag har påpekat

tidigare. Den amerikanska utvecklingen står i centrum för

bedömningen av den frågan.

Lena Ek (c): Det finns en skillnad mellan

Konjunkturinstitutet och Riksbanken när det gäller böjen på

bananen, om man ska uttrycka sig så. Konjunkturinstitutet

förväntar sig en uppgång i tillväxten redan efter ett år

medan Riksbankens bedömning har en förskjutning med ett år

till, om man ser hastigt på siffrorna. Vilka är de

tydligaste förklaringarna till skillnaderna?

Urban Bäckström: Jag har bara tittat snabbt på

Konjunkturinstitutets prognos. En förklaring är den

internationella aspekten. Hur man bedömer USA:s utveckling

får återverkningar på den prognos och bedömning man gör för

Europa och Sverige. Det är en skillnad mellan oss och

Konjunkturinstitutet.

Ledamöterna har kanske noterat att KI har en starkare

tillväxt men en lägre inflation än Riksbanken i sin

bedömning. Återigen vill jag säga att jag bara har tittat

snabbt. Men jag har fått intrycket att Konjunkturinstitutet

har en mycket starkare appreciering av kronan än vi. Med en

starkare appreciering av kronan får man också en lägre

inflationstakt. Vi ska inte tvista om ifall det kommer att

bli så. Vi kan bara konstatera att det är ett underliggande

antagande, som gör att Konjunkturinstitutet kommer fram till

en lägre sammantagen inflationstakt.

Karin Pilsäter (fp): Det är alltid lika spännande att se hur

djupt in i garagen man kommer med diskussionen. Häromdagen

försökte jag föra in städliknelserna i en annan ekonomisk

debatt. Det gick inte så bra. Vi får väl hålla oss till

bilkörningen och se om jag klarar det.

Johan Lönnroth talade förut om inflation, arbetslöshet och

Ford. Det var väl han som inte kunde tugga tuggummi och gå

på en gång, om jag har förstått saken rätt. Det finns en

annan Ford, Henry Ford, som sade: Varje gång jag ser en Alfa

Romeo lyfter jag på hatten.

Som har påpekats här underskattar vi ofta både upp- och

nedgångar. Det får till effekt att man tar till för små

åtgärder. I USA har man gjort lite större justeringar, först

uppåt och sedan nedåt. Kan det vara så att våra

felbedömningar av takten i upp- och nedgångar och av berg

och dalar indikerar att vi borde byta från Ford till Alfa

Romeo, där man kan trycka lite hårdare på gaspedalen?

Kan det vara så att vi redan har bytt bil när det gäller

effekterna av reporänteförändringar på inflationen?

Bedömningen av hur snabbt genomslag på ekonomin

reporänteförändringar får är oförändrad. Samtidigt får vi

indikationer på att ekonomin i övrigt på alla möjliga

fronter fungerar annorlunda. Det går snabbare. Det är också

så att åtgärder som brukar ha effekt inte har det och vice

versa.

Min andra fråga gäller inflationsmålet. Det har vi

diskuterat mycket. En bredare diskussion som förs är den om

inflationsmålet i sig är lämpligt uttryckt. Är t.ex. 2 % en

lagom nivå? Är det ett lagom spann att tala om plus eller

minus 1 %? I rosa pressen har bl.a. Thomas Franzén och Johan

Lybeck tagit upp det. Det förs också en internationell

diskussion. För ni någon diskussion om det eventuellt skulle

vara ett större spann inför framtiden, också med hänvisning

till mätproblem, produktivitetsökningar och effekter på

priser?

Urban Bäckström: Jag får väl skylla mig själv - det var jag

som tog upp det där med bilen. Jag var inte riktigt med när

det gällde Alfa Romeo, måste jag säga.

Man tenderar att ha svårt att pricka in vändpunkter i

konjunkturen. Man har svårt att exakt uppskatta nedgångar

och uppgångar. Man tenderar att underskatta och överskatta

vid de olika tillfällena. Så är det nog. Vad beror det på?

En faktor är psykologin. När jag visar att hushållen i USA

är bekymrade över sin egen framtid - det är inte alls på

samma sätt i Sverige - är frågan: Detta bekymmer som man går

runt och känner, i vad mån omsätter man det i praktisk

handling? Vad betyder det när man går till affären? Vad

betyder det när man sitter vid styrelsebordet och ska fatta

ett beslut om investeringar? Ja, ekonomer har väldigt svårt

att få kläm på exakt vad det är. Man agerar kanske inte på

samma sätt varje gång.

Vad är det som sedan styr förväntningarna om framtiden?

Vad är det som gör att man vid ett tillfälle blir mycket

bekymrad över en situation och vid ett annat tillfälle ännu

mer bekymrad?

I efterhand kan man fråga sig: Hur kommer det sig att vi

fick den här IT-bubblan, den här enorma euforin på

aktiemarknaden, där olika företag skulle ha mer än hela

världens invånare som sina kunder för att kunna räkna hem de

där aktiekurserna? Hur kom det sig? Varför blev det så?

Ingen av oss har något svar på det.

Men är det inte det som gör ekonomisk politik så

spännande, att det hela tiden är att lägga ett pussel, att

inse från början att man inte kommer att ha exakt rätt men

att man får arbeta med olika scenarier och sannolikheter för

att försöka ta sig fram längs den här vägen? Ibland gör man

fel, som Johan Lönnroth skulle säga, och ibland gör man

rätt, som kanske någon annan skulle säga. Man kan göra mer

eller mindre fel. Man kan tolka fakta på olika sätt. Även om

det inte behöver vara med politiska förtecken kan man, av

andra skäl, tolka fakta på olika sätt. Så är det. Det är den

värld vi lever i.

Det för mig till diskussionen om inflationsmålet. Jag

tycker att det är mycket bra att det förs en sådan

diskussion. Jag önskar att fler skulle vara med. Jag ska väl

säga att jag inte hängde med riktigt i alla turerna där

heller, men det kan bero på att jag är lite konservativ

också i andra avseenden. Jag tycker att det här

inflationsmålet fungerar väldigt bra. I våra interna

diskussioner kommer vi, och även våra duktiga ekonomer som

belyser det här på olika sätt, också till den slutsatsen.

Men inflationsmålspolitiken rymmer mycket mer flexibilitet

än vad jag tror att flera av debattörerna utgår från. Om det

är så att vi ser en annalkande kris i banksystemet, en stark

kredittillväxt, tycker jag att riksdagens uppdrag till oss,

det andra uppdraget, att främja ett säkert och effektivt

betalningsväsende, gör att vi kan säga att nu kommer vi att

se mer flexibelt på inflationsmålet. Så kommer vi att

bedriva en stramare penningpolitik, och det är den här

kredittillväxten som vi är ute efter och de här

tillgångspriserna.

Jag menar att den möjligheten finns redan i dag, med det

uppdrag som riksdagen har gett oss och det sätt på vilket vi

tolkar inflationsmålet. Men det är mycket bra att

diskussionen förs. Jag tror att det är bra. Villy Bergström

brukar säga att ingen penningpolitisk regim varar för evigt.

Jag tror att det är oerhört centralt att vi som jobbar i

Riksbanken är vakna på morgonen och funderar lite grann på

vilka misstag vi gör i dag som vi ännu inte begriper att vi

gör. Diskussionen är mycket bra.

Karin Pilsäter (fp): Liknelsen mellan Ford och Alfa Romeo

var väl den att om man trycker på gaspedalen på en Ford tar

det lite längre tid innan det händer något. Min

frågeställning gällde just detta: Kan det vara så att

ekonomin har "bytt bil"? Du hoppade över just den

diskussionen. Är bedömningen att en reporänteförändring i

dag får genomslag om två år fortfarande hållbar och rimlig,

när så mycket annat i ekonomin har förändrats?

Urban Bäckström: Ja, jag tror att det är den bästa

uppskattning vi kan göra. Men det är riktigt att saker och

ting förändras. Det är flera saker som förändras. Först är

det de finansiella marknaderna, som får en allt större

betydelse. De reagerar ju blixtsnabbt på förändringar av

reporäntan - kanske redan innan reporäntan har förändrats,

genom att det har kommit något tal eller uttalande. Många

villaägare och egnahemsägare i Sverige har gått över till

rörliga bostadslån, och de träffas ju direkt av en

penningpolitisk förändring. Det där och andra faktorer drar

otvetydigt åt ena hållet: snabbare genomslag för

penningpolitiken.

Men det finns också någonting som drar åt andra hållet,

och det ser man mer sällan i diskussionen. I en

låginflationsregim tenderar det att vara så att företagen

ändrar sina prislistor mer sällan. Det är en av fördelarna

med låginflationsregim. Eftersom prisutvecklingen inte är så

turbulent kan man ha samma prislistor. Det är en av

fördelarna. Men när man väl ändrar dem har det gått riktigt

långt, och då tar man i ordentligt i stället. Det talar för

att de s.k. menykostnaderna drar åt andra hållet. Vi kanske

inte ser effekterna av just den aspekten förrän efter två

eller tre år, och vi får göra ett genomsnitt av de här två

faktorerna som drar åt olika håll.

Jag tror att det bästa vi kan göra är att hålla fast vid

tumregeln att penningpolitiken får huvuddelen av sitt

genomslag mellan år 1 och år 2. Men det betyder inte att

ingenting händer dag 1, och det betyder inte heller att

ingenting händer månad 25. Både före och efter den här

perioden händer det saker, men fokus skulle nog även

fortsättningsvis kunna sägas vara 1-2 år.

Lennart Hedquist (m): Jag ska ställa min fråga så här: Är

Sveriges riksbank långsammare, trögare, eller snabbare? Då

gäller det inte bilkörning. Jag ställer frågan med

utgångspunkt i den s.k. enkla regel som finns på s. 59 och

61, med två formler, som möjligen ger enkelheten en ny

betydelse.

Utifrån den här regeln sägs det - det låter mycket

begripligt - följande: "Den som lyckas förutsäga Riksbankens

inflationsprognoser kommer också att kunna göra ganska

tillförlitliga prognoser över kommande

reporänteförändringar." Det innebär ju att kan man bara veta

vad Riksbanken kommer att säga i sina inflationsprognoser

kommer man också att kunna förutsäga tidpunkten för

reporänteförändringarna.

Sedan anges det: "Eftersom regeln emellertid inte

beskriver penningpolitiken perfekt, och eftersom det med all

sannolikhet inte heller vore optimalt för Riksbanken att

följa den exakt, finns det behov av att kunna förklara

varför räntan ibland förändrats snabbare eller långsammare

än vad den enkla regeln anger."

Såvitt jag förstår har den här studien givit indikationer

på hur regeln fungerar i förhållande till den verklighet som

har varit under den beskrivna perioden. Därför är min fråga:

Har Riksbanken varit snabbare eller långsammare än vad den

här regeln har indikerat?

Urban Bäckström: Vi ser ofta i massmedierna att man vill

sätta en etikett på oss sex som sitter i direktionen i

termer av hök och duva. Vi tycker att det är väldigt

missvisande. En hök skulle vara en person som inte bara vill

att utfallet kan bli sådant utan systematiskt siktar under

2 %. En duva skulle vara en person som systematiskt siktar

över 2 %. Skulle man göra så skulle man ju avvika från den

grundläggande tankeramen och i förlängningen även från

riksdagens instruktion till oss. Det blir så konstigt att

tänka i de termerna.

Däremot skulle man kunna tänka precis i de termer som

Lennart Hedquist tar upp, nämligen graden av aktivism: Hur

snabb är man att trycka på avtryckaren när man ser att det

lutar åt det ena eller det andra hållet? Vad behöver man i

bagaget i sin analys för att man ska säga att det har

blivit så mycket nedåt eller uppåt att man ändrar räntan?

Jag kan tänka mig att synen varierar bland

direktionsledamöterna. Det är alltså sammansättningen av

direktionsledamöterna som bestämmer huruvida helheten är som

Trigger Happy eller inte. Det är just därför som protokollen

finns, för att man ska kunna se vad en person har röstat på

över tiden, om en person präglas av hög eller låg grad av

aktivism.

Jag kan inte svara på frågan, för jag vill inte svara på

frågan, om genomsnittet av oss sex är aktivistiskt, mer

eller mindre, utan det får Lennart Hedquist och andra själva

bilda sig en uppfattning om. Jag har i min inledning

tidigare motiverat varför vi inte har ändrat räntan i dag.

Lennart Hedquist (m): Jag kan möjligen förstå det. Men nu

har man ju med de här formlerna angivit en enkel regel, och

den utgår från de inflationsprognoser som har förelegat vid

varje angiven tidpunkt. Utifrån dem skulle man då kunna

förutsäga tidpunkten för reporänteförändringarna. Men de

kan, som det står, komma snabbare eller långsammare. Det

måste man ju ha tittat på retrospektivt.

Min undran är då om det finns en tendens. Jag skulle tro

att tendensen är att de är långsammare, men jag är inte helt

säker - jag har inte trängt in i materialet på den här korta

tiden.

Man skulle möjligen också kunna ställa frågan hur andra

centralbanker agerar. Är de snabbare eller långsammare

utifrån en sådan här tänkt enkel regel? Den amerikanska

centralbanken diskuterar vi rätt mycket, och det finns nu

angivet i riksbankschefens anförande att den har gått

relativt resolut fram på senare tid. Är Sveriges riksbank

trögare än den amerikanska centralbanken vid en sådan

jämförelse, eller är den snabbare?

Urban Bäckström: Jag vill inte uttala mig om det, för jag

har egentligen ingen grundad analys där jag kan säga att vi

skulle vara snabbare eller långsammare. Det är just därför

vi offentliggör protokollen. Det gör de också, så varsågod

och gör en analys!

När det gäller den första frågan finns det ett diagram på

s. 61, och det visar hur reporäntan skulle ha varit om man

exakt skulle ha gått på prognosen vid olika tillfällen. Det

indikerar något av helheten, att vi inte har sprungit i alla

riktningar i alla lägen utan tagit det lite lugnt. Men om

detta är mycket eller lite ger inte den här analysen svar

på. Tänk också på att det här är en modell av verkligheten,

och den ger inte hela sanningen. Läs gärna den här rutan! Vi

tar gärna emot samtal och synpunkter på detta, om vi kan

bidra med någon ytterligare analys kring vårt beteende. Men

ytterst handlar det om vilka direktionsledamöter som sitter

där och hur de agerar.

Det som är viktigt för oss är att politiken är någorlunda

förutsägbar för marknaden. Jag har sagt någon gång att det

bästa vore om alla våra åtgärder togs emot med en gäspning.

Nu går det inte att i alla lägen signalera hur

penningpolitiken kommer att läggas upp, därför att den

bestäms på ett möte som ännu inte hållits i det läget.

Därför måste vi ibland uttrycka oss lite dunkelt och med

reservationer.

För det mesta tycker jag ändå att man kan säga att

marknadsaktörerna redan har räknat ut ungefär vad vi kommer

att säga och göra. Det är ofta bra. När man läste tidningen

i dag fick man intrycket att inflationsrapporten

presenterades redan i går. Det är väl ett bra betyg, både åt

dem och i någon mån åt oss - vi förstår varandra. Vi får nu

se om det är någonting i analysen som senare under dagen har

väckt frågetecken, och då får vi försöka berätta och

diskutera detta med olika aktörer.

Lisbet Calner (s): På de här utfrågningarna med

riksbankschefen pratar vi väldigt mycket om inflation, och

även så i dag. I förra veckan läste jag lite av den rosa

pressen och hittade en artikel som var väldigt intressant

med rubriken Tänk om det är centralbankerna som själva

skapar inflationen. Det är fil.dr. Mats Kinnwall som har

skrivit en artikel där han menar att inflationen är ett

1900-talets fenomen, för på 1800-talet fanns det just ingen

inflation - den var i alla fall väldigt låg. Han jämför med

att Federal Reserve inrättades 1913 och efter det gick

inflationen upp. Han säger så här: Innan västvärlden började

med aktiv penningpolitik fanns det nästan ingen inflation.

Kanske gör centralbankernas ingripande mer skada än nytta.

Det saknas faktiskt belägg för att bankerna lyckas bättre än

marknaden. Det är dags att byta fokus i tillväxtdebatten.

Det finns åtgärder som är betydligt viktigare för tillväxten

än inflationsbekämpningen.

Jag undrar vad Riksbanken har för kommentarer till dessa

påståenden - de kanske är felaktiga, men de är mycket

intressanta.

Urban Bäckström: Jag håller med om att vi pratar mycket om

inflation. Jag försöker bredda diskussionen till svensk

ekonomi i ett större perspektiv, dvs. det som formar

inflationsutvecklingen eller risken för den.

Men sedan pratar vi också väldigt kortsiktigt. Nu pratar

vi om alla problem och alla risker som finns här. Men faktum

är att svensk ekonomi i grund och botten ser väsentligt

mycket bättre ut än den gjorde på 70- och 80-talen. Det får

vi inte glömma bort. Även om vi nu drabbas av en förkylning

eller en lunginflammation från väster måste vi understryka

att svensk ekonomi ser bra ut och ser väsentligt bättre ut

om vi går in i en avmattning nu än vad den har gjort på

väldigt länge.

Jag sade att jag inte hängde med i alla turer. Mats

Kinnwalls artikel var en av de turer där jag inte riktigt

hängde med.

Ett av skälen till att riksdagen tog över Riksbanken en

gång i världen var att Riksbanken, eller den bank som var

föregångare till Riksbanken, gjorde det klassiska misstaget

att trycka för mycket pengar. Det skapade ett fall i

penningvärdet på de pengar som man då gav ut. Det blev

oreda. Sedan tog riksdagen över Riksbanken, och den blev en

offentlig inrättning. Men det som hände då - det är det

intressanta från detta perspektiv - var att det blev en

diskussion mellan regeringsmakten, som då företräddes av

kungen, och riksdagen: Vem skulle vara huvudman? Här förstod

riksdagen att med medlet riksbanken kunde man ge ut för

mycket pengar och skapa inflation. Kungar på den tiden ville

föra krig, som stora statsmän då ville, och krig kostade

pengar och måste finansieras. Ett bra sätt var att införa en

typ av skatt som inte direkt märks till en början. Det var

precis vad man gjorde. 1700-talet är fullt av sådana här

perioder.

Då kan man säga: Är det centralbankernas existens som är

problemet, eller är det hur olika makthavare har velat

utnyttja deras existens? Bytesmedel i någon form ska man ju

ha, och varför inte ha en ordnad form för detta i en

centralbank?

Men om man har ett för starkt inflytande av den omedelbara

politiska makten, som naturligtvis kan hamna i kortsiktiga

problem, råkar man ut för sådant här. Det är precis därför

som den här diskussionen har kommit, om man inte ska ha

centralbankerna på lite armslängds avstånd - inte utanför

demokratisk kontroll - så att man kan fatta de löpande

besluten själv.

Däremot kan det mycket väl vara så att vi alla, inte bara

centralbanker, förstår konjunkturcyklerna lite dåligt och

att naturen skiftar i konjunkturcyklerna. Jag beskrev den

klassiska konjunkturcykeln där efterfrågeutvecklingen drar i

väg och sedan blir det inflation. Om vi nu har sett en

gammal typ av konjunkturcykel, inte minst i USA, där vi får

samspelet mellan utbuds- och efterfrågesidan och där

inflationen i förstone inte blir den här varningssignalen

innan ekonomin vänder ned kraftigt, måste vi lära oss det.

Vi kanske ska diskutera hur vi på ett lite annorlunda sätt

kan tillämpa inflationsmålet. Jag tror att det är en

diskussion som vi bör föra framöver.

Frågan är i grunden intressant, men jag tycker att det

exempel som användes inte riktigt hängde ihop med det.

Lisbet Calner (s): Jag vill tacka för den historiska

exposén. Det var, som jag trodde, en mycket intressant

fråga. Det är också viktigt, som riksbankschefen säger, att

det är många politiska beslut vad gäller arbete, utbildning,

företagsklimat och tillgång och efterfrågan som naturligtvis

spelar roll för inflationens vara eller inte vara, om man

uttrycker sig på det viset. Tack så mycket!

Ordföranden: Först och främst skulle jag vilja tacka er som

har följt utfrågningen via riksdagens talsvar. Ni har inte

haft möjlighet att se bilder och ta del av de diagram som vi

har diskuterat här, men jag hoppas att både riksdagen och

Riksbanken kan hjälpa er att få ytterligare uppgifter om ni

så önskar.

I övrigt ber jag att få tacka alla andra som har medverkat

och visat intresse för den här utfrågningen. Framför allt

vill jag givetvis tacka Urban Bäckström för att ha medverkat

och som vanligt gett oss god information, till gagn för vårt

fortsatta arbete.

Utfrågningen är avslutad.