Bet. 2000/01:FiU28

Finansutskottets betänkande

2000/01:FIU28

Utvärdering av statens upplåning och

skuldförvaltning 1995/96-2000

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottets

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

2000/01

FiU28

(skr. 2000/01:104)

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

Regeringen skall senast den 25 april varje år lämna

en utvärdering av statsskuldsförvaltningen till

riksdagen. Utvärderingen lämnas i form av en

skrivelse. I årets skrivelse behandlas regeringens

riktlinjer för statsskuldens förvaltning åren 1999

och 2000 samt Riksgäldskontorets upplåning och

skuldförvaltning under budgetåren 1995/96-2000.

Utvärderingen av stats- skuldspolitiken görs på tre

nivåer: regeringens riktlinjer, Riksgäldskontorets

strategiska beslut om delmål och riktlinjer för den

operativa förvaltningen samt kontorets operativa

förvaltning av statsskulden.

Bakgrund

Ny beslutsmodell

I maj 1998 fattade riksdagen beslut (prop.

1997/98:154, bet. 1997/98:FiU29, rskr. 1997/98:253,

SFS 1998:659) om en ny målformulering och

beslutsstruktur för statsskuldspolitiken. Enligt

den nya formuleringen är målet för

statsskuldsförvaltningen att statens skuld skall

förvaltas så att den långsiktiga kostnaden minimeras

samtidigt som risken i förvaltningen beaktas.

Förvaltningen skall ske inom ramen för de krav som

penningpolitiken ställer.

Verksamhetsåret 2000 var det andra året som

omfattades av det nya regelverket avseende

målformulering och beslutsstruktur.

Det regelverk som infördes verksamhetsåret 1999

innebar följande:

· Regeringen, i stället för att som tidigare

enbart ange riktlinjer för omfattningen av

valutaupplåningen, anger riktlinjer för hela

statsskuldens sammansättning och

genomsnittliga löptid,

·

o Riksgäldskontorets styrelse ansvarar för att

det övergripande målet och riktlinjerna

omsätts i riktmärken och delmål. Det benämns

i årets skrivelse som Riksgäldskontorets

strategiska beslut,

o

· Riksgäldskontoret ansvarar sedan för den

operativa förvaltningen.

·

Genom den nya ansvarsfördelningen tas de

övergripande besluten om statsskuldens

sammansättning och löptid av regeringen. Därmed

ligger ansvaret för övervägandena om fördelningen av

den totala portföljen mellan olika skuldslag på

grundval av risker och förväntade kostnader på

politisk nivå. Regeringens beslut baseras på förslag

framtagna av Riksgäldskontoret.

Ansvarsfördelning och beslutsordning för ett

enskilt verksamhetsår kan sammanfattas på följande

sätt:

· Riksgäldskontoret lämnar senast den 1 oktober

förslag till riktlinjer för det kommande året

till regeringen.

·

1 Regeringen fattar senast den 15 november

beslut om riktlinjer för

statsskuldsförvaltningen för det kommande

året.

2

1 Statsskulden förvaltas av

Riksgäldskontoret i enlighet med

riktlinjerna.

2

· Riksgäldskontoret lämnar senast den 15 februari

till regeringen en årsredovisning för det gångna

året.

·

· Regeringen lämnar senast den 25 april en

utvärdering i form av en skrivelse till

riksdagen. Genom att skrivelsen lämnas vid

denna tidpunkt finns det möjlighet för

regeringen att ta hänsyn till riksdagens

synpunkter inför beslut om riktlinjer för det

kommande året.

·

Regeringen fattade november 1998 och 1999

riktlinjebeslut i enlighet med den nya

beslutsstrukturen för statsskuldsförvaltningen.

Besluten avsåg verksamhetsåren 1999 och 2000. Nu

utvärderas år 2000.

Principer för utvärdering

I den föreliggande skrivelsen framhålls att målet

för statens upplåning och förvaltning av

statsskulden är långsiktigt. Det är därför naturligt

att utvärderingen sker i ett sådant tidsperspektiv

och på ett sådant sätt att tillfälliga variationer i

resultatet utjämnas. Regeringen har därför under de

senaste åren funnit det lämpligt att tillämpa

femåriga utvärderingsperioder.

Avgörande för vilka kostnader och risker som uppstår

i förvaltningen av statsskulden är besluten om

skuldens fördelning på olika skuldslag och

löptiderna för dessa. Det innebär att kostnaderna

för och risken i statsskulden i mycket stor

utsträckning bestäms i regeringens beslut om

riktlinjer och Riksgäldskontorets beslut om

delriktmärken. Resultaten i den operativa

förvaltningen mot delriktmärkena utgör det

tydligaste måttet på förvaltningens effektivitet,

men är i sammanhanget underordnade de mer

övergripande besluten.

Utskottets utvärdering i detta betänkande är

uppdelad på de tre nivåerna: regeringens riktlinjer,

Riksgäldskontorets strategiska beslut och

Riksgäldskontorets operativa förvaltning.

Lånebehovet och statsskulden under budgetåren

1995/96-2000

En utförlig redovisning över lånebehovets och

statsskuldens utveckling redovisas i skrivelsen på

s. 5-10 samt i ett utdrag ur Riksgäldskontorets

årsredovisning för år 2000 som ingår som bilaga till

skrivelsen. Statsskuldens sammansättning åren

1995/96-2000 kan sammanfattas i följande tabell.

Tabell. Statsskuldens sammansättning fördelat på skuldslag

vid utgången av budgetåren 1995/96-2000, exklusive

skuldskötselåtgärder

Miljarder kronor och i procent av total statsskuld

---------------------------------------------------

1995/961997199819992000 Andel

av

---------------------------------------------------

statsskuld

---------------------------------------------------

Statsobligationer 639 683 686 679 604 47,1%

---------------------------------------------------

Statsskuldväxlar 180 144 226 244 275 21,5%

---------------------------------------------------

Dagslån 5 25 11 0 0 0,0%

---------------------------------------------------

Premieobligationer 60 61 59 54 50 3,9%

---------------------------------------------------

Riksgäldskonto 12 7 6 3 2 0,1%

---------------------------------------------------

Allemansspar 44 30 0 0 0 -

-----------------------------------------------------------------

Riksgäldsspar, 0 3 5 6 7 0,5%

nominellt

-----------------------------------------------------------------

Nom. lån i svenska 939 952 992 986 937 73,2%

kronor

-----------------------------------------------------------------

Realobligationer 74 92 94 97 101 7,9%

-----------------------------------------------------------------

Riksgäldsspar, 0 0 0 1 1 0,1%

realt

-----------------------------------------------------------------

Reala lån i svenska 74 92 94 98 102 8,0%

kronor

-----------------------------------------------------------------

Lån utländsk valuta 398 386 363 291 241 18,8%

-----------------------------------------------------------------

Statsskuld, exklusive 1 1 1 1 1 100%

skuldskötsel 412 430 449 374 281

-----------------------------------------------------------------

Källa: Riksgäldskontoret.

Anm.: Skuld i utländsk valuta är omvärderad

till valutakurser vid respektive årsslut.

Sammanfattning

Finansutskottet gör i allt väsentligt samma

bedömningar som regeringen i utvärderingen av

statens upplåning och förvaltning av statsskulden

under budgetåren 1995/96-2000. Utskottet konstaterar

i likhet med föregående år att det inte är möjligt

att dra entydiga slutsatser främst med hänsyn till

de problem som föreligger vid en bedömning av

resultatet inom upplåningen på den inhemska

nominella marknaden.

Regeringens riktlinjebeslut för åren 1999 och 2000

syftade i allt väsentligt till att hålla andelarna

oförändrade för de tre skuldslagen: lån i utländsk

valuta, nominella lån i svenska kronor och reala lån

i svenska kronor. I riktlinjerna för år 2000 angavs

att den genomsnittliga löptiden i den nominella

kron- och valutaskulden skulle reduceras från 3,0 år

till 2,7 år vid utgången av år 2000. Den reducerade

löptiden beräknas ha gett en kostnadsbesparing på

800 miljoner kronor. Utskottet understryker att

resultatet bör tolkas med försiktighet men instämmer

i regeringens bedömning att besparingar kan

förväntas uppnås utan att risken i

skuldförvaltningen ökar mer än marginellt. En

djupare utvärdering bör dock anstå tills en längre

tidsperiod är tillgänglig för utvärdering.

Det kvantitativa målet för kronskulden har inte

uppfyllts. Det negativa resultatet uppstod under

budgetåret 1995/96, och det är svårt att göra en

entydig bedömning av utfallet för budgetåret.

Riksgäldskontoret har inte bedrivit någon aktiv

förvaltning av den nominella kronskulden. I det

perspektivet framstår en tillbakablickande

utvärdering gentemot en riktmärkesportfölj för den

nominella kronskulden som mindre meningsfull.

Det kvantitativa målet för valutaskulden har

däremot uppnåtts. Riksgäldskontoret har även

presterat ett bättre resultat än anlitade externa

förvaltare och valutaskuldsförvaltningen kan därmed

betraktas som framgångsrik.

Målet för upplåningen i realobligationer för

femårsperioden jämfört med upplåning i nominella

statsobligationer har uppnåtts. Hushållsupplåningen

gav ett samlat positivt resultat på en knapp miljard

kronor jämfört med motsvarande upplåning på penning-

och obligationsmarknaden. Däremot har ett positivt

resultat inte uppnåtts i samtliga

upplåningsinstrument för hela perioden.

Utskottet ser positivt på sparformen

Riksgäldsspar. Till skillnad från vad som anförs i

två motioner vill utskottet att Riksgäldsspar skall

utvecklas och inte avvecklas.

Utskottet finner i likhet med regeringen att

Riksgäldskontoret sammantaget har förvaltat skulden

i enlighet med det övergripande målet för

statsskuldspolitiken.

En reservation har fogats till betänkandet.

Motionerna

I motion Fi39 av Gunnar Hökmark

m.fl. (m) som väckts med anledning

av skrivelsen yrkas att

Riksgäldsspar så snart som möjligt

skall avvecklas. Motionärerna anser

det olämpligt att staten agerar som

en aktör på en konkurrensutsatt

marknad för att dra till sig

sparmedel från hushållen. Det ligger

enligt motionärerna utanför

Riksgäldskontorets huvuduppgifter.

Även i motion Fi509 av Karin

Pilsäter och Lars Leijonborg (båda

fp) från allmänna motionstiden 2000

(yrkande 2) yrkas att

Riksgäldskontorets upplåning från

privatpersoner bör upphöra.

Utskottets

ställningstagande

Allmänt om utskottets utvärdering

Tidigare år har skillnaden mellan

Riksgäldskontorets strategiska

beslut och den operativa

förvaltningen markerats av på vilken

nivå besluten har fattats inom

Riksgäldskontoret. Kontorets

styrelse har fattat de strategiska

besluten och riksgäldsdirektören

eller tjänstemän inom den operativa

förvaltningen har fattat de

operativa besluten. Därigenom har

ansvarsfördelningen blivit relativt

tydlig. I årets utvärdering sägs (se

skrivelsen s. 14) att de strategiska

besluten i allmänhet fattas av

styrelsen. Det är snarare beslutens

karaktär som avgör om besluten

faller inom det strategiska området.

Detta kan möjligen skapa oklarhet i

ansvarsutkrävandet. Det kan också

tas till intäkt för att hävda att

det inte längre är lika meningsfullt

att göra denna uppdelning.

Riksgäldsdirektören är ordförande i

Riksgäldskontorets styrelse och

ytterst också ansvarig för den

operativa förvaltningen. Han kan

således antas ha ett betydande

inflytande på besluten på alla

nivåer. Utskottet redovisar därför

sin bedömning av statens upplåning

och skuldförvaltning i endast två

delar, dels avseende regeringens

beslut, dels Riksgäldskontorets

beslut.

Utskottet vill också ta upp frågan

om utformningen av skrivelsen. Det

kan konstateras att utvärderingen

inte genomgående är lättillgänglig.

Den är mycket tekniskt inriktad och

innehåller en mängd avancerade

finansiella begrepp. Det är

förståeligt mot bakgrund av att

regeringen med skrivelsen vänder sig

inte enbart till riksdagen utan

också till Riksgäldskontoret och

andra marknadsaktörer.

Redovisningen bör dock kunna göras

mer pedagogisk och tydlig utan

avkall på kvalitet. Strävan bör vara

att även den intresserade

allmänheten skall kunna tillgodogöra

sig innehållet och kunna bilda sig

en uppfattning om resultatet. Mer

tekniska frågor bör kunna behandlas

i särskilda fördjupningsavsnitt. Som

nämns i skrivelsen är det också

önskvärt att nå en mer stabil

struktur i de utvärderingar som

presenteras för riksdagen. Det

skulle förbättra förutsättningarna

för avnämarna att ta till sig

innehållet i utvärderingen och inte

minst skulle det underlätta

möjligheterna att göra jämförelser

mellan åren.

Utvärdering av regeringens

beslut

Utskottets förslag i korthet

Utskottet understryker att

resultatet av en förkortning av

skuldens genomsnittliga löptid

bör tolkas med försiktighet men

instämmer i regeringens

bedömning att besparingar kan

förväntas uppnås utan att

risken i skuldförvaltningen

ökar mer än marginellt. En

djupare utvärdering bör dock

anstå tills en längre

tidsperiod är tillgänglig för

utvärdering.

Regeringens beslut om riktlinjer för

såväl 1999 som 2000 syftade till att

hålla skuldslagens andelar i

statsskulden oförändrade. Regeringen

ansåg sig inte ha någon grund för

att göra ett annat antagande.

Vidare angav regeringen att den

genomsnittliga durationen i den

nominella kronskulden och

valutaskulden skulle minska från ca

3,0 år 1999 till 2,7 år vid utgången

av 2000.

Det förstnämnda beslutet är inte

meningsfullt att utvärdera på det

gängse sättet mot en status quo-

portfölj. Det ger ett nollresultat.

Det andra beslutet kan däremot

utvärderas och ger vid en jämförelse

med ursprungsportföljen en

kostnadsbesparing med ca 800

miljoner kronor.

Om man i utgångsläget har en

positivt lutande avkastningskurva,

dvs. att räntorna är högre ju längre

löptiden är, kommer alltid en

neddragning av skuldens löptid att

ge ett positivt resultat. Denna

kostnadsfördel måste vägas mot den

ökning av risk som förkortningen

innebär. Vidare måste en större

andel av skulden refinansieras varje

år, vilket innebär att

ränteförändringar får större

genomslag på emissionsräntorna. En

mer bestämd slutsats om huruvida

detta varit en framgångsrik strategi

eller inte bör således anstå tills

en längre period kan överblickas.

Riksgäldskontorets modell för

finansieringsstrategier indikerar

att förkortningen har en försumbar

effekt på risknivån. Utskottet är

mot denna bakgrund beredd att godta

regeringens slutsats att vissa

kostnadsbesparingar bör kunna uppnås

över en femårsperiod utan att risken

ökar annat än marginellt.

**FOOTNOTES**

[1]: Tidigare år har begreppet

räntebindningstid använts. Både

duration och räntebindningstid

används för att mäta skuldens

varaktighet (beträffande skillnad

se tekniskt appendix s. 53 i skr.

2000/01:104).

[2]: USD Libor är en

jämförelsestandard. Räntor i olika

valutaslag och löptider

transformeras till samma valuta

(USD) och löptid (6 mån) vilket

därmed möjliggör jämförelser

mellan räntor på rättvisande

grunder.

Utvärdering av

Riksgäldskontorets beslut

Utskottets förslag i korthet

Utskottet anser

sammanfattningsvis att

Riksgäldskontorets förvaltning

bedrivits i enlighet med det i

lag uppställda övergripande

målet att långsiktigt minimera

kostnaden för statsskulden med

beaktande av risken i

förvaltningen. Utskottet

konstaterar i likhet med

föregående år att det inte är

möjligt att dra några entydiga

slutsatser främst med hänsyn

till de problem som föreligger

vid en bedömning av resultatet

inom upplåningen på den

inhemska nominella marknaden,

eftersom Riksgäldskontoret valt

att inte bedriva en aktiv

förvaltning av den nominella

kronskulden.

Målet för den operativa

förvaltningen av valutaskulden

har uppfyllts.

Fördelning av skulden på olika

skuldslag

Riksgäldskontoret har hanterat det

strategiska mandatet för

amorteringstakten av valutaskulden i

linje med regeringens riktlinjer. De

smärre avsteg som under 2000 gjordes

avseende amorteringstakten var

motiverade av de under året

förändrade förutsättningarna för

upplåningsprocessen.

Duration för den nominella

skulden

Kontorets strategi med skilda

durationer för kron- och

valutaskulden har för åren 1999-2000

gett en försumbar skillnad i kostnad

och risk jämfört med om den i

riktlinjerna angivna durationen

använts i båda riktmärkena.

Utvärderingsperioden är ännu för

kort för att några bestämda

slutsatser skall kunna dras.

Valutasammansättning i

valutaskulden

Med hänsyn till att utvärderingen

syftar till att bedöma resultaten av

statsskuldsförvaltningen över en

längre tidsperiod, är det för tidigt

att utvärdera den strategiska

positionen i schweizerfranc. Detta

gäller även ändringen av andelen

dollar som genomfördes så sent som i

december år 2000.

Lån i utländsk valuta

Utskottet delar regeringens

bedömning att kontoret bedrivit en

kostnadseffektiv upplåning på den

internationella kapitalmarknaden

jämfört med de alternativa

upplåningsformer som står till buds.

Den kostnadsfördel som kan uppnås

via skuldbytesavtal har utnyttjats

och utfallit fördelaktigt. Till

minskning i lånekostnader bidrar

även utvecklingen i statsbudgeten

som skapat utrymme för en

nettoamortering i utländsk valuta de

senaste fyra åren. Målet för den

operativa förvaltningen av

valutaskulden har uppfyllts. Det är

också positivt att Riksgäldskontoret

presterat ett bättre resultat än

anlitade externa förvaltare,

särskilt som detta inte har uppnåtts

till priset av ett högre

risktagande.

Nominella lån i svenska kronor

I årets skrivelse kommenterar

regeringen frågan om hur aktivt

Riksgäldskontoret bör vara i att ta

positioner i förvaltningen av den

nominella kronskulden. I sitt

förslag till riktlinjer för år 2001

och bl.a. mot bakgrund av styr- och

utvärderingsproblemen mot

kronriktmärket, föreslog

Riksgäldskontoret att

utvärderingsmetoden skulle tas bort.

Regeringen beslutade i riktlinjerna

för år 2001 att utvärderingen av den

operativa kronförvaltningen skulle

ersättas med en mer kvalitativt

inriktad utvärdering.

Utskottet konstaterar att

huvuddelen av den svenska

statsskulden, den nominella

kronskulden, inte på ett enkelt sätt

kan utvärderas mot det övergripande

målet om kostnadsminimering genom

att ställas i relation till en

riktmärkesportfölj.

Riksgäldskontoret anser att man på

grund av sin marknadsledande

ställning inte bör ta

räntepositioner i syfte att göra

kortsiktiga vinster. Detta kan få

motsatt effekt på längre sikt.

Riksgäldskontorets ansvar för en väl

fungerande marknad leder kontoret

till slutsatsen att kontoret inte

bör bedriva aktiv förvaltning av den

nominella kronskulden. Frågan

uppkommer om

kostnadsminimeringsmålet bör

kompletteras med mål för de

marknadsvårdande insatserna.

Regeringen konstaterar att många

beslut i statsskuldsförvaltningen är

av skuld- och marknadsvårdande

karaktär som inte låter sig

utvärderas i kvantitativa termer

utan det bör i stället ske utifrån

kvalitativa kriterier. Det finns

anledning för utskottet att

uppmärksamma att möjligheterna för

regering och riksdag att t.ex.

utvärdera skuld- och

marknadsvårdande insatser på

strategisk nivå är begränsade.

Åtgärder med sådant syfte får samma

effekter på både den förvaltade

portföljen och riktmärkesportföljen.

De kan således inte enkelt värderas

i kostnadstermer. Metoderna bör

således utvecklas. Möjligen finns

det erfarenheter från utvärderingen

av AP-fondernas verksamhet som kan

tas till vara i sammanhanget. Där

används t.ex. utomstående experter

och revisorer i utvärderingen.

Utskottet konstaterar i likhet med

föregående år att det inte är

alldeles enkelt att dra entydiga

slutsatser främst med hänsyn till de

problem som föreligger vid en

bedömning av resultatet inom

upplåningen på den inhemska

nominella marknaden.

Det finns anledning understryka

att utskottet delar uppfattningen

att det mycket väl kan vara

kostnadsminimerande på lång sikt att

kontoret avstår från att försöka

göra kortsiktiga räntevinster. Det

är mot denna bakgrund mycket rimligt

att utvärderingen görs över en

längre tidsperiod och angeläget att

finna former för en sådan

utvärdering av förvaltningen av den

nominella kronskulden.

Telia

Det konstateras i skrivelsen att det

uppstod en svårmätbar

samhällsekonomisk kostnad till följd

av den ryckighet och osäkerhet som

uppstod inför uppköpen. I efterhand

kan konstateras att pedagogiken

kunde ha varit bättre. Sannolikt har

även marknadens aktörer dragit

lärdomar av händelserna och står

bättre förberedda i analysen av

statsskuldspolitiken. Regeringen

riktar ingen kritik mot

Riksgäldskontoret men konstaterar

att det i efterhand går att dra

vissa lärdomar av hanteringen av

uppköpen. Detta gäller främst

kommunikationen med marknaden och

beredskapen för en större

flexibilitet i hanteringen av t.ex.

kreditrestriktionerna i de fall det

finns skäl för att uppköp av

statspapper kan åstadkomma stora

ränterörelser.

Reala lån i svenska kronor

Utskottet delar regeringens

uppfattning att Riksgäldskontoret

har uppnått det kvantitativa målet

för upplåningen i reala lån i

svenska kronor.

Riksgäldskontorets

marknadsvårdande insatser under år

2000 bedöms ha bidragit positivt

till att öka likviditeten och

effektiviteten i marknaden för

realobligationer. Det framgår av

skrivelsen att marknaden fortfarande

uppvisar betydande brister, och det

är angeläget att utvecklingsarbetet

även fortsättningsvis prioriteras i

kontorets verksamhet.

Upplåning från hushållen

Målet för upplåningen på

hushållsmarknaden är att uppnå

största möjliga kostnadsbesparing i

förhållande till alternativa

upplåningsformer på penning- och

obligationsmarknaden. Målet avser

såväl upplåningen totalt som varje

enskilt låneinstrument. I kostnaden

tas hänsyn till samtliga kostnader

förknippade med hushållsupplåningen,

även Riksgäldskontorets administra-

tiva kostnader.

Riksgäldskontoret har uppnått det

kvantitativa målet vad gäller det

totala resultatet för

hushållsupplåningen.

Riksgäldsspar

Utskottets förslag i korthet

Finansutskottet avstyrker två

motioner med hänvisning till

att det är viktigt att

Riksgäldskontoret fortsätter

att utveckla Riksgäldsspar till

en attraktiv sparform på den

svenska sparmarknaden.

Jämför reservation (m, kd, fp).

Målen för hushållsupplåningen gäller

även de enskilda låneinstrumenten.

Målet har i det här avseendet inte

uppnåtts eftersom Riksgäldsspar

uppvisar ett samlat negativt

resultat för utvärderingsperioden.

Sparformen introducerades 1997, och

under uppbyggnadsskedet och fram

t.o.m. 2000 uppvisade den ett

underskott på 35 miljoner kronor.

Uppbyggnadsskedet bedöms nu vara

passerat. För de senaste åren, 1999

och 2000, uppgår överskottet till 5

miljoner kronor för vart och ett av

åren, vilket är en avsevärd

resultatförbättring. Sparandet har

utvecklats starkt under slutet av

2000 och början av 2001.

Inte minst är detta viktigt för

att kontoret skall kunna säkra

stabilitet i sin upplåning på

marknaden för hushållssparande.

Utskottet avstyrker motionerna Fi39

(m) och Fi509 (fp) yrkande 2.

Reservation

Utskottets förslag till

riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett

följande reservation. I rubriken

anges inom parentes vilken punkt i

utskottets förslag till

riksdagsbeslut som behandlas i

avsnittet.

Riksgäldsspar (punkt 3) (m, kd,

fp)

av Mats Odell (kd), Lennart Hedquist

(m), Anna Åkerhielm (m), Per

Landgren (kd), Gunnar Axén (m),

Karin Pilsäter (fp) och Carl-Axel

Johansson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag

under punkt 3 borde ha följande

lydelse:

Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om

Riksgäldsspar. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna

2000/01:Fi39 av Gunnar Hökmark m.fl.

(m) och

2000/01:Fi509 av Karin Pilsäter och

Lars Leijonborg (båda fp) yrkande 2.

Ställningstagande

Vi anser av principiella skäl att

Riksgäldskontoret inte bör fortsätta

att utveckla sparformen

Riksgäldsspar. Det är enligt vår

uppfattning olämpligt att en statlig

myndighet agerar som aktör på en

konkurrensutsatt marknad för att

attrahera inlåningsmedel från

hushållen till en kontoliknande

sparform som visar stora likheter

med t.ex. vanlig bankinlåning.

Riksgäldsspar bör således avvecklas

snarast möjligt.

Vad vi anfört bör riksdagen som sin

mening tillkännage för regeringen.

Därmed tillstyrker vi delvis

motionerna Fi39 (m) och Fi509 (fp)

yrkande 2.

Bilaga

Förteckning över behandlade

förslag

Regeringens skrivelse

I skrivelse 2000/01:104

behandlas regeringens

riktlinjer för

statsskuldens förvaltning

åren 1999 och 2000 samt

Riksgäldskontorets

upplåning och

skuldförvaltning under

budgetåren 1995/96-2000.

Följdmotion

I betänkandet behandlar utskottet

nedan uppräknade motionsyrkanden i

vilka föreslås att riksdagen fattar

följande beslut.

2000/01:Fi39 av Gunnar Hökmark m.fl.

(m)

1. Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening att

Riksgäldskontorets sparprodukt

Riksgäldsspar avvecklas i enlighet

med vad som anförs i motionen.

2. Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening att all

nyinlåning i Riksgäldsspar

omedelbart bör upphöra, vilket ger

en successiv avveckling, i

enlighet med vad som anförs i

motionen

Motion från allmänna

motionstiden

2000/01:Fi509 av Karin Pilsäter och

Lars Leijonborg (fp)

2. Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om upphörande av

Riksgäldskontorets in- och utlåning

till privatpersoner.

Utskottets

överväganden

Skrivelsen

1 Utvärdering av regeringens

beslut om riktlinjer

1.1 Principer för utvärderingen

Regeringens riktlinjebeslut bör

enligt regeringen utvärderas direkt

mot målet att långsiktigt minimera

kostnaderna för förvaltningen av

statsskulden med hänsyn tagen till

risken i förvaltningen. Den kostnad

som avses mäts i absoluta termer

snarare än i förhållande till någon

riktmärkesportfölj. Ett krav på en

sådan ansats är att utvärderingen

styrs av principer som lagts fast i

förväg. I annat fall riskerar

utvärderingen att bli godtycklig

eftersom det i efterhand alltid går

att konstruera andra riktlinjer som

skulle ha gett lägre kostnader

och/eller lägre risk.

Vidare bör utvärderingen göras

ifrån ett antal stiliserade och

tydligt differentierade

skuldportföljer. En av de

analyserade portföljerna bör vara en

status quo-portfölj, dvs. en

portfölj som beskriver egenskaperna

hos skulden i utgångsläget och under

i princip oförändrade riktlinjer.

Regeringen menade också att

överväganden om kostnader och

risktagande bör vara av långsiktig

och strategisk karaktär för att

överensstämma med målet för

statsskuldspolitiken. Kortsiktiga

bedömningar om utvecklingen av

räntor och växelkurser bör inte

vägas in i riktlinjebeslutet.

Statens riskbenägenhet bör vara en

central aspekt i beslutet av

riktlinjer. Kvantitativa mått bör

utgöra utgångspunkten i analysen men

bör kompletteras med kvalitativa

överväganden och bedömningar.

1.2 Regeringens beslut om

riktlinjer

Regeringens beslut om riktlinjer för

år 1999 och år 2000 syftade i allt

väsentligt till att hålla skuldens

portföljandelar oförändrade. Skälet

var att det saknades tillräckligt

underlag för att fastställa vilka

andelar för de olika skuldslagen som

är önskvärda.

Riktlinjerna för år 2000 innebar

att skulden i utländsk valuta skulle

amorteras med 25 miljarder kronor

med en tillåten avvikelse uppåt

eller nedåt med 15 miljarder kronor.

Denna nettoamortering av

valutaskulden bedömdes vid

oförändrade växelkurser resultera i

en i stort oförändrad andel

upplåning i utländsk valuta i

förhållande till den totala

statsskulden.

Riktlinjebeslutet för den reala

skulden år 2000, liksom för år 1999,

angav att reallånestocken inte

skulle minska annat än om det var

motiverat av marknadsvårdande skäl.

Riktlinjen för den nominella

kronupplåningen angav att statens

finansieringsbehov, utöver

upplåningen i utländsk valuta och

realobligationer, skulle täckas med

nominella lån i kronor.

I riktlinjerna för år 2000 angav

regeringen att den genomsnittliga

durationen[1] i den nominella kron-

och valutaskulden skulle minska,

från ca 3,0 år under år 1999 till

2,7 år vid utgången av år 2000. Från

detta riktmärke fick

Riksgäldskontoret avvika uppåt eller

nedåt med 0,3 år. Som skäl angavs

att en sådan förkortning på längre

sikt kan förväntas ge något lägre

kostnader samtidigt som risken i

förkortningen bedömdes som

marginell.

1.3 Regeringens bedömning

Riktlinjebesluten för åren 1999 och

2000 avseende valutaamorteringen tog

i princip sikte på en oförändrad

valutaandel. En jämförelse med

status quo-portföljen ger således

ett nollresultat.

Den beslutade förkortning av

durationen i den nominella skulden

för år 2000 kan däremot utvärderas

kvantitativt gentemot

ursprungsportföljen.

Sammantaget visar beräkningarna

att den totala skuldens

genomsnittliga emissionsränta vid

årets slut var omkring 8 baspunkter

lägre vid en duration på 2,7 år än

vid en duration på 3,0 år under hela

år 2000. I kostnadsbesparing

motsvarar detta ca 800 miljoner

kronor.

Som Riksgäldskontoret påpekar

skall man vara försiktig med att dra

alltför långtgående slutsatser av

beräkningarna. Dessa har gjorts med

stiliserade portföljer som baserats

på förenklade antaganden.

Regeringens slutsats är att

riktlinjebeslutet bör utvärderas i

ett flerårigt perspektiv.

2 Utvärdering av

Riksgäldskontorets strategiska

beslut

2.1 Principer för utvärdering av

Riksgäldskontorets strategiska

beslut

De strategiska besluten fattas i

allmänhet av Riksgäldskontorets

styrelse. Utvärderingen avser de

absoluta räntekostnaderna i termer

av genomsnittliga emissionsräntor.

Utvärderingen av de strategiska

besluten omfattar flera cen- trala

ställningstaganden:

· Beslut om fördelning av skulden

på olika skuldslag inom ramen för

de intervall som regeringen

angett.

·

· Beslut om riktmärkesportföljer

för den nominella kronskulden

och valutaskulden;

Riksgäldskontorets

ställningstagande omfattar

bl.a. beslut om genomsnittlig

duration för

riktmärkesportföljerna, beslut

om fördelning av den

genomsnittliga durationen

mellan portföljerna, beslut om

valutasammansättning i

riktmärket för valutaskulden

och beslut om riktmärke för

den nominella kronskulden.

·

· Beslut om mål för skuld- och

marknadsvård.

·

2.2 Riksgäldskontorets

strategiska beslut

2.2.1 Fördelning på skuldslag

Riksgäldskontoret amorterade drygt 27

miljarder kronor under år 2000.

Avvikelsen från riktvärdet 25

miljarder kronor berodde på

realiserade valutadifferenser och

variationer i marginalsäkerheter.

Avvikelsen var således i huvudsak av

teknisk karaktär. Kontoret valde

därmed att inte väga in bedömningar

av t.ex. valutakursen i

tillämpningen av valutamandatet.

Riksgäldskontoret fattade inte

något strategiskt beslut om den

reala upplåningen utöver vad

regeringen angav i riktlinjerna.

Riktlinjebeslutet gav ett visst

utrymme för Riksgäldskontoret att ta

strategiska positioner i

förvaltningen av kronskulden baserat

på en mer långsiktig räntetro på den

inhemska marknaden. Denna möjlighet

utnyttjades inte.

2.2.2 Duration för den nominella

skulden

Riksgäldskontoret valde, precis som för år

1999, att fördela riktmärkets

genomsnittliga duration på två

delriktmärken. Måldurationerna för

den nominella kronskulden och

valutaskulden var 3,0 år respektive

2,0 år vid utgången av år 2000.

Detta ger en genomsnittlig duration

på 2,7 år.

För år 2000 visar beräkningarna

att en portfölj med 3,0 års duration

i kronskulden och 2,0 års duration i

valutaskulden gav både högre räntor

och volatilitet än en portfölj med

2,7 års duration i båda skuldslagen.

Motsvarande beräkning för år 1999

indikerade marginellt lägre

räntekostnad (2 punkter) och lägre

volatilitet (3 punkter) i portföljen

med skilda löptider. De kvantitativa

beräkningarna kan således inte

påvisa några signifikanta

kostnadsvinster av

durationsuppdelningen.

2.2.3 Valutasammansättning

Inför år 2000 ökades andelen schweizerfranc

i riktmärket med 5 procentenheter på

bekostnad av andelen euro. Detta

avsteg från riskminimeringen i

valutariktmärket bedömdes medföra

att de långsiktiga kostnaderna

skulle kunna minskas.

Under år 2000 var räntorna ca 1,4

% lägre i schweizerfranc än i euro.

Francen stärktes dock mot euron med

ca 5,3 % vilket sammantaget medförde

ett negativt resultat på 3,9 %

(motsvarande 900 miljoner kronor).

Till större delen är kostnaderna

orealiserade. Andelen schweizerfranc

har hållits konstant i riktmärket

för år 2001.

Under år 2000 tog också

Riksgäldskontoret positioner på att

euron skulle stärkas mot dollarn

och, i viss mån, det brittiska

pundet. Positionen byggde på

bedömningen att euron var lågt

värderad mot dessa valutor och togs

i den operativa förvaltningen av

valutaskulden.

Kontoret beslöt därför den 19

december 2000 att andelen dollar i

riktmärket skulle ökas med 6

procentenheter (från 14 till 20 %)

och andelen euro i motsvarande grad

skulle minskas (från 65 till 59 %).

2.3 Regeringens bedömning av

Riksgäldskontorets strategiska

beslut

Resultatet för år 2000 av de valda

durationerna kan sägas bekräfta

tidigare beräkning att skillnaderna

i kostnader och volatilitet mellan

de schabloniserade portföljerna är

små. Utvärderingsperioden är ännu

för kort för att några bestämda

slutsatser skall kunna dras. Det har

dock inte framkommit något som talar

mot den gjorda uppdelningen av

durationen mellan de bägge

skuldslagen.

Resultatet av de förändringar som

Riksgäldskontoret vidtagit i

valutafördelningen i riktmärket för

valutaskulden speglar utvecklingen

under ett enskilt år och är därtill

till större delen orealiserad. Med

hänsyn till att utvärderingen syftar

till att bedöma resultaten av

statsskuldsförvaltningen över en

längre tidsperiod är det för tidigt

att utvärdera den strategiska

positionen i schweizerfranc. Detta

gäller även ändringen av andelen

dollar som genomfördes så sent som i

december år 2000.

3 Utvärdering av

Riksgäldskontorets operativa

beslut

3.1 Upplåning i nominella kronor

3.1.1 Principer för utvärderingen

De av Riksgäldskontorets styrelse

fastställda riktmärkesportföljerna

blir styrande för den operativa

förvaltningen av respektive

portfölj. Styrelsen fastställer även

tillåtna avvikelser från riktmärkena

som syftar till att skapa incitament

till att bedriva en aktiv

förvaltning av skulden för att nå

högsta möjliga måluppfyllelse. Genom

att beräkna vad det hade kostat att

låna på det sätt som anges av

riktmärkesportföljerna och jämföra

med den faktiska kostnaden för

upplåningen får man ett mått på

resultatet av kontorets operativa

förvaltning. Kostnadsberäkningarna

inkluderar förändringar i skuldens

marknadsvärde.

3.1.2 Resultat

Resultatet i den operativa förvaltningen av

kronskulden uppgick till 227

miljoner kronor för år 2000.

Riksgäldskontoret har sedan tidigare

som praxis att inte väga in

kortsiktiga bedömningar av

ränteutvecklingen på den inhemska

marknaden i förvaltningen av

kronskulden. Skälet är främst

kontorets dominerande ställning som

låntagare på den

obligationsmarknaden. Ett aktivt

positionstagande skulle eventuellt

kunna ge kortsiktiga vinster men å

andra sidan riskera orsaka staten

högre kostnader på längre sikt.

Resultatet på 227 miljoner kronor

förklaras därför av brister i själva

utformningen av kronriktmärket och

bör inte betraktas som ett resultat

baserat på medvetet positionstagande

av Riksgäldskontoret.

Resultatet för perioden

1995/96-2000 uppgick till -14,4

miljarder kronor. Det negativa

resultatet kan nästan uteslutande

hänföras till budgetåret 1995/96.

3.1.3 Regeringens bedömning

Riksgäldskontoret har inte uppnått det

kvantitativa målet i förvaltningen

av den nominella kronskulden. I

förra årets skrivelse ifrågasatte

regeringen utvärderingsmetoden av

den operativa förvaltningen av

nominell kronskuld. Detta ledde till

att regeringen i riktlinjerna för år

2001 fastställde att

Riksgäldskontoret inte förväntas ta

positioner baserat på bedömningar av

ränteutvecklingen i den operativa

förvaltningen gentemot riktmärket.

Därmed blir en utvärdering i

relativa termer gentemot en

riktmärkesportfölj inte meningsfull.

Utvärderingen av den operativa

kronförvaltningen kommer framdeles

främst att ske i kvalitativa termer

men i möjligaste mån innehålla

kvantitativa beräkningar av

effekterna på de absoluta

kostnaderna. Även ur detta

perspektiv kan resultatet under de

gångna fem budgetåren för den

operativa kronförvaltningen sägas

vara av mindre intresse.

3.2 Upplåning i utländsk valuta

3.2.1 Principer för utvärderingen

Valutafördelningen och nivån på ränterisken

i skulden i utländsk valuta

fastställs av Riksgäldskontorets

styrelse och avspeglas i riktmärket.

Genom att styrelsen även fastställer

gränser för avvikelser från

riktmärket kan en aktiv förvaltning

av valutaskulden bedrivas. På

operativ nivå tas positioner på

olika delmarknader genom

förändringar dels i andelen skuld i

en viss valuta, dels i löptid i

genomsnitt och i respektive valuta

för den faktiska skulden. Den

operativa förvaltningen av

valutaskulden är, till skillnad från

den nominella kronskulden, inriktad

på aktivt positionstagande gentemot

riktmärket.

Riksgäldskontoret baserar sina

positioner i huvudsak på

överväganden om dels förväntad

ränteutveckling, dels förväntad

valutautveckling.

3.2.2 Resultat

Upplåningen under året skedde uteslutande

via skuldbytesavtal eftersom

kontoret dels erhåller lägre

upplåningskostnader jämfört med

alternativa upplåningsformer, dels

främjar likviditeten på den inhemska

statspappersmarknaden via ökade

emissionsvolymer i obligationslån.

Sedan februari 2000 sköter

Riksgäldskontoret

valutaförvaltningen med hjälp av två

separata portföljer i stället för

som tidigare med en enda

riktmärkesportfölj. Den ena

portföljen, den "passiva", avser att

på daglig basis placera skulden

enligt riktmärkets valutafördelning

och durationsmål. I den andra

portföljen, den "aktiva", tas

positioner inom de limiter som

styrelsen fastställt. Utformningen

av valutariktmärket har inneburit en

ökad genomlysning och en enklare

hantering av den aktiva såväl som

den passiva portföljen. Bland annat

mäts nu resultatet i den operativa

förvaltningen direkt i de

transaktioner som positionerna i den

aktiva portföljen tagits med.

Resultatet uppstår därmed som en

relativ kostnad jämfört med

kostnaden för den passiva

(riktmärkes-)portföljen.

Resultatet i den operativa

förvaltningen av valutaskulden

uppgick till -604 miljoner

kronor för år 2000, vilket är en

försämring med ca 100 miljoner

kronor i förhållande till år 1999.

Positioner baserade på bedömningar

av valutautveckling gav ett resultat

på -714 miljoner kronor och

förklarar därmed hela det negativa

resultatet för året.

Riksgäldskontoret bedömde att euron

under år 2000 skulle inleda en

återhämtning, främst gentemot USA-

dollarn och positionerade sig för en

sådan utveckling. Eurons försvagning

under 2000 innebar dock förluster i

positioner gentemot dollarn och det

brittiska pundet.

Räntepositionerna under år 2000

gav en vinst på 110 miljoner kronor.

Resultatet uppstod i positioner

tagna på en nedgång i den tyska

tioårsräntan.

Positioner baserade på bedömningar

av valutautveckling gav under

perioden 1995/96-2000 ett positivt

resultat på 1 miljard kronor. De tre

senaste åren har dock

valutaresultaten varit negativa.

Genom att jämföra kontorets och de

externa förvaltarnas resultat

erhålls kompletterande information

om måluppfyllelse i förvaltningen av

valutaskulden och under vilket

risktagande detta har skett.

En sådan jämförelse visar att

Riksgäldskontoret för

utvärderingsperioden i genomsnitt

presterat ett bättre resultat än

genomsnittet för de externa

förvaltarna (0,90 respektive 0,60 %

av förvaltad skuld). För år 2000

uppvisar kontoret ett negativt

resultat på 0,16 % av valutaskulden

jämfört med förvaltarnas positiva

resultat på 0,17 %.

3.2.3 Regeringens bedömning

I princip utvärderas upplåningen på de

internationella kapitalmarknaderna

genom jämförelser av kostnader för

olika upplåningsstrategier i termer

av USD Libor-ränta[2]. På så vis kan

direkt upplåning i utländsk valuta

jämföras med upplåning som sker via

skuldbytesavtal. De besparingar som

uppnås via skuldbytesavtal påverkar

den faktiska skulden och

riktmärkesportföljen för

valutaskulden i samma omfattning.

Besparingar avspeglas därmed inte i

resultatet i den operativa

förvaltningen gentemot

valutariktmärket. Nyupplåningen i

utländsk valuta måste därför

utvärderas separat. En skattning av

skillnaderna mellan publika lån och

skuldbytesavtal pekar dock på en

besparing på drygt 500 miljoner

kronor i nuvärdestermer.

Regeringens bedömning är att

kontoret bedrivit en

kostnadseffektiv upplåning på den

internationella kapitalmarknaden

jämfört med de alternativa

upplåningsformer som står till buds.

Den kostnadsfördel som kan uppnås

via skuldbytesavtal har utnyttjats

och utfallit fördelaktigt. Till

minskning i lånekostnader bidrar

även utvecklingen i statsbudgeten

som skapat utrymme för en

nettoamortering i utländsk valuta de

senaste fyra åren. Enligt målet för

den operativa förvaltningen av

valutaskulden skall

Riksgäldskontoret under en

femårsperiod uppnå lägre kostnader i

den faktiska skulden relativt

kostnaden för den fastställda

riktmärkesportföljen. Det

sammanlagda resultatet för perioden

1995/96-2000 uppgår till drygt 4

miljarder kronor. Förvaltningen av

valutaskulden har därmed uppfyllt

det uppställda kvantitativa målet.

Riksgäldskontoret har i jämförelse

med de externa förvaltarna presterat

ett högre genomsnittligt resultat

för femårsperioden, 0,90 % av

förvaltat belopp jämfört med 0,60 %.

Resultatet har uppnåtts utan att

kontoret haft ett högre risktagande

än de externa förvaltarna. Det bör

dock noteras att de senaste årens

resultat varit negativa.

3.3 Upplåning i realobligationer

3.3.1 Principer för utvärderingen

Realobligationer fyller enligt regeringen en

viktig funktion i statens

skuldportfölj eftersom de erbjuder

möjligheter att ytterligare

diversifiera statsskuldens samman-

sättning och minska beroendet av

olika delmarknader. Real-

ränteobligationen ger investeraren

ett skydd mot inflationen.

Regeringen angav i riktlinjerna för

år 2000 att den utestående stocken

av realränteobligationer inte skulle

minska. En minskning kunde dock

tillåtas av marknadsvårdande skäl.

3.3.2 Resultat

Resultatet för realobligationsupplåningen

beräknas som den hittillsvarande

kostnadsskillnaden mellan upplåning

i nominella och reala obligationer.

Denna mäts som skillnaden mellan

förväntad inflation vid upplå-

ningstillfället och realiserad

inflation fram till

utvärderingstillfället. Det slutliga

resultatet av upplåningen i

realobligationer föreligger därmed

inte förrän vid tidpunkten då

realobligationen har förfallit.

Det kalkylmässiga resultatet för

upplåningen i realobligationer

uppgick till 1,7 miljarder kronor

för år 2000 och ackumulerat till 8,5

miljarder kronor under

femårsperioden. Resultatet förklaras

av att den realiserade inflationen

även under år 2000 förblivit låg.

3.3.3 Regeringens bedömning

Regeringens mål för upplåningen i

realobligationer är att den

långsiktig skall innebär samma eller

lägre kostnader än upplåningen på

den nominella obligationsmarknaden.

Riksgäldskontoret har uppnått det

kvantitativa målet för den reala

upplåningen. Resultatet är dock

kopplat till den framtida

utvecklingen i inflationen. Under

förutsättning att inflationen ligger

kvar på en låg nivå bör redan

ackumulerade vinster kunna bli

bestående. I annat fall riskerar det

samlade resultatet i upplåningen att

falla.

Under åren 1998-2000 har relativt

små volymer realobligationer

emitterats. Regeringen har i

tidigare utvärderingar betonat

vikten av att en aktiv marknadsvård

bedrivs i syfte att öka likviditeten

och effektiviteten i

andrahandsmarknaden för

realobligationer. De åtgärder som

Riksgäldskontoret vidtagit under år

2000 bedöms ha bidragit till detta.

Det är angeläget att

utvecklingsarbetet även

fortsättningsvis prioriteras i

kontorets verksamhet.

3.4 Upplåning från hushållen

3.4.1 Principer för utvärderingen

Hushållsupplåningen utvärderas genom att

kostnaden för upplåningen från hus-

hållen jämförs med motsvarande

upplåning i statsskuldväxlar och

nominella statsobligationer. I

kostnaden tas hänsyn till samtliga

kostnader förknippade med

hushållsupplåningen, även

Riksgäldskontorets administrativa

kostnader.

Regeringens mål för upplåningen på

hushållsmarknaden är att uppnå

största möjliga kostnadsbesparing i

förhållande till alternativa

upplåningsformer på penning- och

obligationsmarknaden. Målet avser

såväl upplåningen totalt som varje

enskilt låneinstrument.

3.4.2 Resultat

Resultatet för upplåningen på

hushållsmarknaden uppgick till 279

miljoner kronor för år 2000. Precis

som för år 1999 kan nästan hela

resultatet hänföras till

premieobligationerna, detta trots

att sparformen fortsatt att uppvisa

en sjunkande volym.

För utvärderingsperioden svarar

premieobligationerna för nästan 650

miljoner kronor av

kostnadsbesparingen. Allemansspar

svarar för knappt 390 miljoner

kronor. Riksgäldsspar uppvisade ett

negativt resultat (-35) för

perioden. Kostnadsbesparingen

uppgick dock till 5 miljoner kronor

år 1999 respektive år 2000.

3.4.3 Regeringens bedömning

Under perioden 1995/96-2000 uppgick den

samlade kostnadsbesparingen till en

knapp miljard kronor vilket innebär

att Riksgäldskontoret uppnått målet.

Verksamhetsmålet avser även de

enskilda låneinstrumenten. I det här

avseendet uppvisar Riksgäldsspar ett

samlat negativt resultat för

utvärderingsperioden. Detta beror

främst på de kostnader som belastar

resultatet under uppbyggnadsskedet

åren 1997-1998. Sparformen uppvisar

sedan år 1999 positiva resultat och

stigande volymer.

Regeringen ser också positivt på

de ansträngningar som

Riksgäldskontoret gjort för att

vårda andrahandsmarknaden för

premieobligationer. Det bör dock

betonas att likviditeten och rimliga

prisnivåer bör tillhandahållas av

marknaden. Riksgäldskontoret bör

därför vara selektivt i sina

stödjande insatser.

3.5 Teliaaffären

Uppköpen av statsobligationer i

samband med delförsäljningen av

Telia medförde större ränterörelser

än både Riksgäldskontoret och

marknaden räknade med. Även om

kontoret tydligt hade markerat att

uppköpsvolymerna var betingade av en

bedömning av de intäkter som

delprivatiseringen skulle ge blev

obligationsmarknaden överraskad både

av omfattningen av de först

annonserade volymerna och sedan den

bantning som genomfördes efter att

Näringsdepartementet offentliggjort

erbjudandet om försäljning.

Kostnaderna för räntesvängningarna

uppstod till följd av dels de lägre

räntor som kontoret tvingades köpa

tillbaka obligationerna till, dels

den osäkerhet som marknaden

åsamkades i och med att

förutsägbarheten minskade. Vinster

och förluster kom att fördelas på

ett delvis slumpmässigt sätt mellan

olika aktörer och mellan placerare

och staten.

I efterhand kan konstateras, en

iakttagelse som också

Riksgäldskontoret gjort, att

tydligheten och pedagogiken i

kommunikationen med marknadens

aktörer kunde ha varit bättre.

Det kan i efterhand diskuteras om

inte Riksgäldskontoret borde ha

övervägt mer extraordinära åtgärder

för att hantera de uppkomna

överskotten. Det hade i sådana fall

krävt att kontoret kunnat förutse

att risken för kraftiga

ränterörelser var stor. Regeringen

kan inte med fog påstå att kontoret

borde ha haft denna

anteciperingsförmåga.

Kostnaderna för uppköpen är

svårbedömda. De direkta

statsfinansiella kostnaderna

beräknas till ca 100 miljoner kronor

om ränteskillnaden under uppköpen

jämförs med en längre period efter

uppköpen än vad kontoret utgått

från. I den mån uppköpen bidrog till

att permanenta nedgången i

ränteskillnaden kan det inte

uteslutas att kostnaderna för staten

t.o.m. blev negativa. Även om

regeringen inte vågar dra så pass

långtgående slutsatser illustrerar

detta svårigheten att beräkna

kostnaderna.

3.6 Regeringens sammanfattande

bedömning av Riksgäldskontorets

operativa beslut

Sammanfattningsvis har

Riksgäldskontorets förvaltning,

enligt regeringens bedömning,

bedrivits i enlighet med det i lag

uppställda övergripande målet att

långsiktigt minimera kostnaden för

statsskulden med beaktande av risken

i förvaltningen.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Med hänvisning till de motiveringar som

framförs under Utskottets överväganden

föreslår utskottet att riksdagen fattar

följande beslut:

1. Regeringens beslut om riktlinjer för

statens upplåning och skuldförvaltning

Riksdagen godkänner vad utskottet anfört om

regeringens beslut om riktlinjer för statens

upplåning och skuldförvaltning samt lägger

regeringens skrivelse 2000/01:104 i denna

del till handlingarna.

2. Riksgäldskontorets beslut om statens

upplåning och skuldförvaltning

Riksdagen godkänner vad utskottet anfört om

Riksgäldskontorets beslut om statens

upplåning och skuldförvaltning samt lägger

regeringens skrivelse 2000/01:104 i denna

del till handlingarna.

3. Riksgäldsspar

Riksdagen avslår motionerna

2000/01:Fi39 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) och

2000/01:Fi509 av Karin Pilsäter och Lars

Leijonborg (fp) yrkande 2.

Reservation (m, kd, fp)

Stockholm den 31maj 2001

På finansutskottets vägnar

Jan Bergqvist

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Jan

Bergqvist (s), Mats Odell (kd), Bengt Silfverstrand

(s), Lisbet Calner (s), Lennart Hedquist (m), Sonia

Karlsson (s), Anna Åkerhielm (m), Carin Lundberg

(s), Siv Holma (v), Per Landgren (kd), Gunnar Axén

(m), Yvonne Ruwaida (mp), Lena Ek (c), Karin

Pilsäter (fp), Tommy Waidelich (s), Carl-Axel

Johansson (m) och Lars Bäckström (v).