Bet. 2000/01:JuU1

Justitieutskottets betänkande

2000/01:JUU01

Utgiftsområde 4 Rättsväsendet

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

2000/01

JuU1

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet regeringens förslag till anslag

under utgiftsområde 4 Rättsväsendet samt ett antal motioner som väckts

under den allmänna motionstiden i år.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag till anslag för

utgiftsområdet som uppgår till totalt knappt 24 miljarder kronor. De

tyngsta anslagsposterna är polisväsendet (12 833 miljoner kronor),

domstolsväsendet (3 515 miljoner kronor) och kriminalvården (4 148

miljoner kronor). Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna,

Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna har, med hänvisning till sina

respektive förslag till medelsanvisning för utgiftsområdet, inte

deltagit i beslutet såvitt avser tilldelningen på anslag. I stället

redovisar dessa partier sina ställningstaganden i särskilda yttranden.

Utskottet tillstyrker vidare regeringens förslag avseende en ändring

i rättegångsbalken som gör det möjligt för en tingsrätt att ha kansli

på mer än en ort. Utskottet tillstyrker också regeringens förslag i de

delar som avser att sjöfartsregistret i fortsättningen skall föras av

Sjöfartsverket och att inskrivningen av företagshypotek

fortsättningsvis skall tas hand om av Patent- och registreringsverket.

Vidare tillstyrker utskottet regeringens förslag om en ny

sammansättning m.m. av Tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet.

Förslaget innebär bl.a. att en advokat skall ingå i nämnden.

Regeringen föreslår också att den skall bemyndigas att närmare ange

detaljer och tidsfrister för de obligatoriska momenten i domarbanan.

Här avses bl.a. längden på den obligatoriska tjänstgöring i olika

domstolsinstanser som skall fullgöras före assessorsförordnandet.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag. I denna del reserverar sig

Moderata samlingspartiet.

I ärendet behandlar utskottet också som redan framgått ett antal

motionsyrkanden som väckts under allmänna motionstiden. I yrkandena tas

i första hand upp frågor som rör resurser samt organisations-, mål- och

prioriteringsfrågor för myndigheterna inom rättsväsendet. Utskottet

avstyrker samtliga yrkanden.

I ärendet föreligger reservationer och särskilda yttranden från

Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet och

Folkpartiet liberalerna. Sammanlagt handlar det om 34 reservationer,

varav 12 är gemensamma för de fyra partierna, och 11 särskilda

yttranden. Vidare föreligger ett särskilt yttrande från Vänsterpartiet

och Miljöpartiet de gröna.

Propositionen

I proposition 2000/01:1 utgiftsområde 4 Rättsväsendet har regeringen

föreslagit att riksdagen

dels

1. antar regeringens förslag till lag om ändring i rättegångsbalken,

dels

2. godkänner att sjöfartsregistret förs över från Stockholms

tingsrätt till Sjöfartsverket och att inskrivning enligt lagen

(1984:649) om företagshypotek förs över från Malmö tingsrätt till

Patent- och registreringsverket,

3. godkänner att en advokat skall ingå i Tjänsteförslagsnämnden för

domstolsväsendet och att ordföranden i nämnden skall ansvara för

ärendenas beredning,

4. bemyndigar regeringen att närmare ange detaljer och tidsfrister

för de obligatoriska momenten i domarbanan,

dels

5. för budgetåret 2001 anvisar anslagen under utgiftsområde 4

Rättsväsendet enligt följande uppställning (i tkr):

--------------------------------------------------------------

Anslag AnslagstypAnslagsbelopp

--------------------------------------------------------------

4:1 Polisorganisationen ramanslag 12 298 318

--------------------------------------------------------------

4:2 Säkerhetspolisen ramanslag 534 382

--------------------------------------------------------------

4:3 Åklagarorganisationen ramanslag 729 777

--------------------------------------------------------------

4:4 Ekobrottsmyndigheten ramanslag 304 285

--------------------------------------------------------------

4:5 Domstolsväsendet m.m. ramanslag 3 515 117

--------------------------------------------------------------

4:6 Kriminalvården ramanslag 4 148 078

--------------------------------------------------------------

4:7 Brottsförebyggande rådet ramanslag 42 405

--------------------------------------------------------------

4:8 Rättsmedicinalverket ramanslag 189 386

--------------------------------------------------------------

4:9 Gentekniknämnden ramanslag 2 842

--------------------------------------------------------------

4:10 Brottsoffermyndigheten ramanslag 16 852

--------------------------------------------------------------

4:11 Ersättning för skador på grund ramanslag 74 500

av brott

--------------------------------------------------------------

4:12 Rättshjälpskostnader m.m. ramanslag 730 000

--------------------------------------------------------------

4:13 Kostnader för vissa ramanslag 10 399

skaderegleringar m.m.

--------------------------------------------------------------

4:14 Avgifter till vissa ramanslag 7 956

internationella sammanslutningar

--------------------------------------------------------------

4:15 Bidrag till brottsförebyggande ramanslag 7 200

arbete

--------------------------------------------------------------

3:1 Kronofogdemyndigheterna ramanslag 1 361 669

--------------------------------------------------------------

Summa 23 973 166

--------------------------------------------------------------

Regeringens lagförslag, se bilaga 1.

Motionerna

För en förteckning över motionerna i nummerföljd, se bilaga 2.

Inledning

2000/01:Ju911 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari yrkas

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om det individuella ansvaret för brott.

2000/01:So358 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari yrkas

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs om ökad rättstrygghet för livskvalitet.

Utgiftsramen och anslagen

2000/01:Fi211 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas

12. Riksdagen anvisar för budgetåret 2001 anslagen under

utgiftsområde 4 Rättsväsendet enligt uppställning i bilaga 2 (i

motionen).

2000/01:Ju211 av Sofia Jonsson (c) yrkas

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om ökade resurser till polis och rättsvårdande

myndigheter.

2000/01:Ju228 av Anne-Katrine Dunker och Patrik Norinder (m) vari yrkas

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om vikten av ökade resurser till polisen.

2000/01:Ju408 av Sofia Jonsson och Johan Pehrson (c, fp) vari yrkas

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om ökade anslag till rättsväsendet.

2000/01:Ju907 av Sten Tolgfors (m) vari yrkas

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i

motionen anförs om allmänhetens tillgång till polis och lokala

tingsrätter.

2000/01:Ju913 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om behovet av att anställa fler poliser och

civilanställda inom polisen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att höja statusen på och utveckla

närpolisverksamheten.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om behovet av utökad kompetensutveckling samt

utbildning för åklagare och annan personal inom åklagarorganisationen.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om särskilda ungdomsrotlar inom åklagarväsendet.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om behovet av utökade resurser till tingsrätterna.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att utveckla brotts- och missbruksrelaterade

påverkansprogram samt tillskapa resurser och säkerställa tillgången på

personal som möjliggör genomförandet av rehabiliteringen.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att förstärka instrumenten för att uppnå målet

drogfria anstalter.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att anpassa kriminalvården så att barn inte

ofrivilligt fråntas rätten att hålla en kontinuerlig kontakt och

gemenskap med sina föräldrar då dessa vistas på anstalt.

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om tillgång till psykologisk expertis för föräldrar som

sitter på anstalt och deras barn.

21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om behovet av att anställa sociologer, terapeuter,

psykologer och annan kompetent personal i kriminalvården.

24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om Brottsoffermyndighetens arbetssituation.

25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad

i motionen anförs om att kampanjen "föräldrar är samhällets

viktigaste

brottsförebyggande resurs" genomförs.

27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om det brottsförebyggande arbetet ute i kommunerna.

28. Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till

regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 4 Rättsväsendet enligt

uppställning:

-------------------------------------------------------------

Anslag (tkr) RegeringensAnslagsförändring

förslag

-------------------------------------------------------------

4:1 Polisorganisationen 12 298 318 290 000

-------------------------------------------------------------

4:3 Åklagarorganisationen 729 777 67 000

-------------------------------------------------------------

4:5 Domstolsväsendet m.m. 3 515 117 350 000

-------------------------------------------------------------

4:6 Kriminalvården 4 148 078 250 000

-------------------------------------------------------------

4:10 16 852 3 000

Brottsoffermyndigheten

-------------------------------------------------------------

4:15 Brottsförebyggande 7 200 40 000

arbete

-------------------------------------------------------------

Summa för utgiftsområdet 23 973 166 1 000 000

-------------------------------------------------------------

2000/01:Ju919 av Olle Lindström (m) vari yrkas: Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökade resurser till

rättsväsendet.

2000/01:Ju921 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari yrkas

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om kriminalvården.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om en utveckling av kriminalvårdens programverksamhet.

2000/01:Ju926 av Gunnel Wallin m.fl. (c) vari yrkas: Riksdagen anvisar

med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anslagen

under utgiftsområde 4 Rättsväsendet enligt följande uppställning:

--------------------------------------------------------------

Anslag (tkr) Regeringens förslag Anslagsförändring

--------------------------------------------------------------

4:1 12 298 318 200 000

Polisorganisationen

--------------------------------------------------------------

4:6 Kriminalvården 4 148 078 59 500

--------------------------------------------------------------

4:10 16 852 500

Brottsoffermyndigheten

--------------------------------------------------------------

Summa för 23 973 166 260 000

utgiftsområdet

--------------------------------------------------------------

2000/01:Ju927 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om behovet av poliser och civil personal.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om behovet av att öka polisens effektivitet genom att

öka tillgången till expertis och specialistkompetens.

7. Riksdagen anvisar i enlighet med vad i motionen anförs till

utgiftsområde 4:1 Polisorganisationen för budgetåret 2001 895 000 000

kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 13 193 318 000 kr.

8. Riksdagen anvisar i enlighet med vad i motionen anförs till

utgiftsområde 4:3 Åklagarorganisationen för budgetåret 2001 15 000 000

kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 744 777 000 kr.

11. Riksdagen anvisar i enlighet med vad i motionen anförs till

utgiftsområde 4:5 Domstolsväsendet m.m. för budgetåret 2001 80 000 000

kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 3 595 117 000 kr.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att meningsfull kriminalvård, farlighetsbedömningar

etc. förutsätter tillräckliga resurser.

13. Riksdagen anvisar i enlighet med vad i motionen anförs till

utgiftsområde 4:6 Kriminalvården för budgetåret 2001 29 000 000 kr

utöver vad regeringen föreslagit eller således 4 217 078 000 kr.[1]

15. Riksdagen anvisar i enlighet med vad i motionen anförs till

utgiftsområde 4:8 Rättsmedicinalverket för budgetåret 2001 5 000 000 kr

utöver vad regeringen föreslagit eller således 194 386 000 kr.

16. Riksdagen anvisar i enlighet med vad i motionen anförs till

utgiftsområde 3:1 Kronofogdemyndigheten för budgetåret 2001 30 000 000

kr mindre än vad regeringen föreslagit eller således 1 331 669 000 kr.

2000/01:Ju933 av Siw Persson och Johan Pehrson (fp) vari yrkas

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om en förstärkning av polisen.

26. Riksdagen beslutar att upphäva rättshjälpslagen (1996:1619) så

att den allmänna rättshjälpen återställs till vad som gällde före den 1

december 1997.

34. Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till

regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 4 Rättsväsendet enligt

uppställning:

----------------------------------------------------------------

Anslag Regeringens förslag Anslagsförändring

(tkr) (tkr)

----------------------------------------------------------------

4:1 12 298 318 +220 000

Polisorganisationen

----------------------------------------------------------------

4:3 729 777 +10 000

Åklagarorganisationen

----------------------------------------------------------------

4:5 Domstolsväsendet 3 515 117 +100 000

----------------------------------------------------------------

4:10 16 852 +16 000

Brottsoffermyndigheten

----------------------------------------------------------------

4:12 730 000 +56 000

Rättshjälpskostnader

----------------------------------------------------------------

2000/01:So363 av Sven Brus m.fl. (kd) vari yrkas

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att uppmärksamma äldre personers utsatthet för våld

och övergrepp i utemiljö och i hemmen.

Polisväsendet

2000/01:Ju201 av Rolf Gunnarsson (m) vari yrkas

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om åtgärder för att minska brottsligheten.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om ytterligare resurser till polisen i Dalarna.

2000/01:Ju203 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) vari yrkas: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

behovet av en speciell pott med pengar till Stockholmspolisen för

regeringsbeslutade arrangemang.

2000/01:Ju205 av Lennart Kollmats (fp) vari yrkas: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

medelsfördelningen för polisverksamhet i Halland.

2000/01:Ju206 av Berndt Sköldestig m.fl. (s) vari yrkas: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

fördelningen av tilldelade ekonomiska resurser till polisen.

2000/01:Ju207 av Stefan Hagfeldt och Gunnar Axén (m) vari yrkas:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om ytterligare resurser till länspolismyndigheten i

Östergötland.

2000/01:Ju208 av Mikael Oscarsson (kd) vari yrkas: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om

vikten av att bekämpa vardagsbrottslighet i form av cykelstölder.

2000/01:Ju210 av Margareta Cederfelt och Catharina Elmsäter-Svärd (m)

vari yrkas

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att tillföra Stockholmspolisen ekonomisk

kompensation för de uppdrag polisen åläggs att utföra som extra

uppdrag, det vill säga riksangelägenheter.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att extra studieplatser tillförs Polishögskolan i

Stockholm.

2000/01:Ju211 av Sofia Jonsson (c) vari yrkas

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att renodla polisens arbetsuppgifter.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om utbildning för landets poliser.

2000/01:Ju212 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) vari yrkas: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

behovet av att analysera och utvärdera de senaste årens avskrivningar

inom polisen.

2000/01:Ju213 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) vari yrkas

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om behovet av en ny polishögskola.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att antalet närpoliser bör vara en per 1 000

invånare.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om polisens arbetssituation.

2000/01:Ju214 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) vari yrkas

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att Nationella insatsstyrkan skall läggas under

Rikspolisstyrelsen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om Nationella insatsstyrkans arbetsuppgifter som resurs

i bekämpningen av organiserad brottslighet.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att omgående åtgärda de missförhållanden som

Rikspolisstyrelsens interna inspektion uppdagat.

2000/01:Ju215 av Johnny Gylling (kd) vari yrkas

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om ökade polisresurser i Blekinge.

2000/01:Ju217 av Ulla-Britt Hagström och Birgitta Carlsson (kd, c) vari

yrkas: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att polisutbildningen förläggs till Skövde.

2000/01:Ju218 av Inger Strömbom m.fl. (kd) vari yrkas

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om ökade polisresurser till Stockholms län.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om behovet av att närpolisreformens intentioner kan

uppfyllas i Stockholms län.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om särskilda resurser för att kunna prioritera

ungdomsbrottsligheten i Stockholms län.

2000/01:Ju219 av Mikael Oscarsson (kd) vari yrkas: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att

se över förutsättningarna för att ge polisen extra resurser för att

kunna stoppa ungdomsrånen.

2000/01:Ju222 av Anita Johansson m.fl. (s) vari yrkas: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

behovet av en väl fungerande polisverksamhet i Stockholms län.

2000/01:Ju223 av Anita Johansson m.fl. (s) vari yrkas: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

utveckling av polisens organisation för ökad trygghet och minskad

brottslighet.

2000/01:Ju226 av Lars Gustafsson och Ester Lindstedt-Staaf (kd) vari

yrkas: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om en översyn av fördelningen av polisens resurser.

2000/01:Ju227 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) vari yrkas: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

behovet av gemensam grund-, fort- och vidareutbildning för poliser,

tullpersonal och kustbevakare.

2000/01:Ju228 av Anne-Katrine Dunker och Patrik Norinder (m) vari yrkas

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om vikten av att öka antalet utbildningsorter och

därmed antalet aspiranter för utbildning av poliser.

2000/01:Ju229 av Henrik Westman (m) vari yrkas

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att Sverige behöver fler poliser.

2000/01:Ju231 av Rolf Kenneryd (c) vari yrkas

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att ta fram fördelningsnycklar för tilldelning av

polistjänster med inriktning på att befolkningstalen och sommarboende

ges större tyngd.

2000/01:Ju232 av Barbro Andersson Öhrn och Tone Tingsgård (s) vari

yrkas: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om fördelning av resurser till Polismyndigheten i

Uppsala län.

2000/01:Ju233 av Agne Hansson (c) vari yrkas: Riksdagen tillkännager

för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en förstärkning

av Polisen i Kalmar län.

2000/01:Ju234 av Ingvar Eriksson och Cristina Husmark Pehrsson (m) vari

yrkas: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om granskning av polis- och åklagarväsendets funktion

och effekterna på rättssystemet.

2000/01:Ju235 av Lars Björkman och Elizabeth Nyström (m) vari yrkas

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om ytterligare en polishögskola.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att en ny

polishögskola skall lokaliseras till Borås.

2000/01:Ju236 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

1. Riksdagen begär att regeringen i samband med vårpropositionen

återkommer med en handlingsplan för utvecklingen av den polisiära

verksamheten. Denna plan bör även innehålla en redovisning av behovet

av resurstillskott som uppkommer vid genomförandet av planen i enlighet

med vad i motionen anförs.

2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag så att

polismyndigheterna åläggs att avsätta en viss del av sin budget till

nyrekrytering.

3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till riktlinjer

för hur mycket återkommande utbildning i den löpande verksamheten varje

polis skall erhålla.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om decentraliserat budgetansvar.

2000/01:Ju238 av Kjell Eldensjö (kd) vari yrkas: Riksdagen tillkännager

för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i Borås

etablera grundutbildning av poliser.

2000/01:Ju239 av Marianne Andersson (c) vari yrkas: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att

den nya polishögskolan måtte lokaliseras till Borås.

2000/01:Ju243 av Lennart Klockare och Monica Öhman (s) vari yrkas:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om utbildningskvoter vid polisutbildningen för att underlätta

framtida rekrytering.

2000/01:Ju244 av Lena Ek (c) vari yrkas: Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om särskild ersättning

till länspolismyndigheten i Östergötland med anledning av de tragiska

händelserna i Malexander.

2000/01:Ju245 av Per Bill (m) vari yrkas: Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rättvisa resurser

till polisen i Uppsala län.

2000/01:Ju246 av Karl Gustav Abramsson m.fl. (s) vari yrkas: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

behovet av riktlinjer för fördelning av resurser till de olika

polismyndigheterna.

2000/01:Ju248 av Bertil Persson (m) vari yrkas

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att skapa fungerande aktionsgrupper mot

ungdomsvåldet.

2000/01:Ju409 av Rigmor Stenmark (c) vari yrkas

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att medel för polisväsendet i Uppsala utökas så att

verksamheten kan bedrivas på ett för medborgarna bra sätt.

2000/01:Ju709 av Ingvar Eriksson och Leif Carlson (m) vari yrkas

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att spåra och effektivt beivra all kriminell

hantering av vapen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att kontrollen vid våra gränser förstärks i syfte

att förhindra illegal vapeninförsel.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om en ökning av polisens personella och materiella

resurser.

2000/01:Ju911 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari yrkas

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om behovet av 3 000 nya poliser.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om prioriterade målsättningar för polisarbetet.

6. Riksdagen begär att regeringen utreder möjligheterna att förstärka

polis-ens utredningsorganisation med civila utredningsmän i enlighet

med vad som anförs i motionen.

7. Riksdagen begär att regeringen lägger fram en nationell

handlingsplan för att rädda närpolisorganisationen i enlighet med vad

som anförs i motionen.

2000/01:Ju921 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari yrkas

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs angående antagningen till polisutbildningen.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om effektivare resursanvändning inom polisväsendet.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om nödvändigheten av ett ökat antal civilanställda inom

polisen.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att kvalitetssäkra polisens

brottsutredningsverksamhet.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om inriktningen av närpolisens verksamhet.

23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att förkorta handläggningstiderna.

24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om utökad samverkan mellan rättsväsendets myndigheter.

2000/01:Ju927 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

3. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning om hur

polisutbildningen kan utvecklas och reformeras på lång sikt i enlighet

med vad som anförs i motionen.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om behovet av information och utbildning av chefer i

det nya arbetstidsavtalet.

2000/01:Ju933 av Siw Persson och Johan Pehrson (fp) vari yrkas

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att inrätta en tredje polisskola i södra Sverige.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om vikten av ökad status och karriärmöjligheter samt

behovet av specialkompetens inom hela polisväsendet.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om mindre byråkrati, tydliga mål, ledarskapet och

ledningsfunktionen inom polisen.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om en radikal utrensning av icke-polisiära

arbetsuppgifter inom polis-verksamheten.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om en omläggning av polisarbetet mot nolltolerans mot

brott.

2000/01:So547 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om ökade resurser till polisen för att motverka

langning m.m.

2000/01:Kr342 av Ewa Larsson m.fl. (mp) vari yrkas

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att överväga om ytterligare resurser behöver sättas

in för att komma tillrätta med olaglig spridning av material på

hemsidor.

2000/01:T215 av Johan Pehrson (fp) vari yrkas

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om polisens arbete.

2000/01:N225 av Elver Jonsson och Runar Patriksson (fp) vari yrkas

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om upprättandet av en rättstrygghet som inkluderar

rimliga krav på nära samhällsservice med fullföljande av

närpolisreformen.

2000/01:N321 av Carl-Erik Skårman m.fl. (m) vari yrkas

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om behovet av ökade polisresurser i Stockholms län.

Åklagarväsendet

2000/01:Ju302 av Carin Lundberg och Mats Lindberg (s) vari yrkas:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om förläggning av ekobrottsmyndighetskontor till Umeå.

2000/01:Ju305 av Bengt Silfverstrand och Anders Karlsson (s) vari

yrkas: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om åklagarmyndigheternas resurser och kompetens i syfte

att stävja ekonomisk brottslighet.

2000/01:Ju306 av Catherine Persson (s) vari yrkas: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

specialistkompetens för åklagare.

2000/01:Ju913 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om Ekobrottsmyndigheten.

2000/01:Ju933 av Siw Persson och Johan Pehrson (fp) vari yrkas

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att avskaffa den särskilda ekobrottsmyndigheten.

Domstolsväsendet

2000/01:Ju404 av Eskil Erlandsson (c) vari yrkas: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

behovet av bevarande av nuvarande två tingsrätter i Kronobergs län

(Växjö och Ljungby).

2000/01:Ju407 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) vari yrkas

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att antalet tingsrätter i princip skall behållas

oförändrat.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att riksdagens delegation till regeringen att

fastställa domstolsorganisationen bör återkallas.

2000/01:Ju408 av Sofia Jonsson och Johan Pehrson (c, fp) vari yrkas

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att pågående försöksverksamheter, såsom t.ex.

Hallsbergs tingsrätt bör följas upp.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att varje förändring av domstolsorganisationen skall

föregås av ett riksdagsbeslut.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att bevara den nuvarande tingsrättsorganisationen i

Karlskoga och Lindesberg.

2000/01:Ju409 av Rigmor Stenmark (c) vari yrkas

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att Tierps tingsrätts verksamhetsområde utökas.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att betydelsen av notarietjänstgöring hos mindre

tingsrätter uppmärksammas.

2000/01:Ju412 av Hans Stenberg m.fl. (s) vari yrkas: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en

överflyttning av registrering av företagshypotek till Patent- och

registreringsverket, RSV.

2000/01:Ju414 av Agne Hansson (c) vari yrkas: Riksdagen tillkännager

för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att

bevara nuvarande tre tingsrätter i Kalmar län.

2000/01:Ju415 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

2. Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till

inrättandet av ett fristående råd för domarutnämningar.

3. Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till

reformering av domstolsadministrationen.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om den framtida domstolsorganisationen.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om ett närmande mellan de allmänna domstolarna och

förvaltningsdomstolarna.

6. Riksdagen avslår regeringens förslag om bemyndigande för

regeringen att besluta om de obligatoriska momenten i domarbanan.

2000/01:Ju418 av Lennart Klockare (s) vari yrkas: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

konsekvensen om tingsrätten för Luleå och Boden blir förlagd till

Boden.

2000/01:Ju820 av Åsa Torstensson (c) vari yrkas: Riksdagen tillkännager

för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att riksdagen

skall avgöra hur rättsväsendet organiseras och därmed besluta om

huruvida tingsrätter skall avvecklas.

2000/01:Ju913 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att slå ihop de allmänna domstolarna med

förvaltningsdomstolarna.

2000/01:Ju921 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari yrkas

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att beslut som rör förändringar av

domstolsorganisationen skall fattas av riksdagen.

15. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om en

parlamentarisk kommitté för att utreda förslaget om att lägga ned

Domstolsverket och decentralisera ut dess verksamhet.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om en översyn av notariemeriteringssystemet.

2000/01:Ju927 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

9. Riksdagen avslår i enlighet med vad i motionen anförs regeringens

begäran om bemyndigande att närmare ange detaljer och tidsfrister för

de obligatoriska momenten i domarbanan.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om behovet av en övergripande plan för reformarbetet av

domstolsväsendet.

2000/01:Ju933 av Siw Persson och Johan Pehrson (fp) vari yrkas

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om organisation och samordning inom domstolsväsendet.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om en förutsättningslös och samlad utredning om

domstolsväsendet.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om nedläggning av mindre tingsrätter.

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om tillsättning av de högsta domartjänsterna efter

öppet ansökningsförfarande.

Kriminalvården

2000/01:Ju501 av Maud Ekendahl (m) vari yrkas: Riksdagen tillkännager

för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att som ett

första led verka för minst en drogfri anstalt i respektive

kriminalvårdsregion.

2000/01:Ju504 av Kjell Eldensjö och Ingemar Vänerlöv (kd) vari yrkas:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om försöksverksamhet med intensivövervakning med s.k.

elektronisk fotboja enligt "back door"-modellen.

2000/01:Ju511 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) vari yrkas

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om drogfria anstalter.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om behovet av fler motivations- och behandlingsplatser.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om väl fungerande motivationsavdelningar med kognitiva

program.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att införa generella regler för övervakade besök för

dem som dömts till fängelse för narkotikabrott i två tre månader.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att utöka personalen på anstalterna och fortbilda

personalen för kvalificerade insatser.

2000/01:Ju512 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) vari yrkas: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att

omedelbart åtgärda situationen på landets häkten.

2000/01:Ju514 av Roy Hansson (m) vari yrkas: Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för

personer som blir frigivna från fängelse.

2000/01:Ju913 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas

22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om behovet av en kontaktperson i samband med och efter

frigivningen.

23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om utslussningsboende för långtidsdömda för att

uppmuntra självständighet och ansvarstagande.

2000/01:Ju921 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari yrkas

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att förbättra narkotikasituationen inom

kriminalvården.

21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om livet efter fängelsevistelsen.

2000/01:Ju927 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om narkotikafria anstalter.

2000/01:Ju931 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om narkotikafria fängelser och att det inom varje

kriminalvårdsregion bör skapas minst en drogfri anstalt.

2000/01:Ju933 av Siw Persson och Johan Pehrson (fp) vari yrkas

29. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om kvinnor i kriminalvården.

2000/01:So449 av Thomas Julin m.fl. (mp) vari yrkas

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om missbruksvård i kriminalvården.

2000/01:Bo405 av Sten Lundström m.fl. (v) vari yrkas

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om hemlöshet för personer som vårdats inom

kriminalvården.

Brottsförebyggande rådet, m.m.

2000/01:Ju231 av Rolf Kenneryd (c) vari yrkas

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om en bred och folklig offensiv mot brott och

våldstendenser.

2000/01:Ju905 av Magnus Jacobsson och Amanda Agestav (kd) vari yrkas:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen

anförs om behovet av en konkret plan för att minska

ungdomskriminalitet.

2000/01:Ju909 av Sofia Jonsson (c) vari yrkas: Riksdagen tillkännager

för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utforma ett

nationellt handlingsprogram för att minska antalet ungdomar som gör sig

skyldiga till tillgrepp på fortskaffningsmedel och för att minska

ungdomsvåldet.

2000/01:Ju916 av Ingemar Vänerlöv m.fl. (kd) vari yrkas: Riksdagen

begär att regeringen lägger fram förslag till åtgärder i syfte att

minska minderårigas brottslighet.

2000/01:Ju917 av Sten Andersson (m) vari yrkas: Riksdagen tillkännager

för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om krav på en

utredning om konsekvenser av ungdomsrån.

2000/01:Ju921 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari yrkas

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att stärka normbildningen inom familjen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att stärka normbildningen inom det civila samhället.

22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om gemensamma ärendehanteringssystem.

2000/01:Ju929 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram en kartläggning av hur

lagstiftningen kan förbättras i syfte att förtydliga föräldrars och

andra vårdnadshavares ansvar i rollen som normöverförare i enlighet med

vad som anförs i motionen.

2000/01:Ju933 av Siw Persson och Johan Pehrson (fp) vari yrkas

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om förebyggande insatser från skola och sociala

myndigheter för att minska risken för att barn kommer snett i livet.

2000/01:So543 av Matz Hammarström m.fl. (mp) vari yrkas

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i

motionen anförs om en tvärvetenskaplig forsknings- och

utvecklingsverksamhet.

2000/01:Bo223 av Lennart Daléus (c) vari yrkas

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om trygghet för medborgarna.

Brottsoffermyndigheten

2000/01:Ju911 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari yrkas

17. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om ett 20-

procentigt avdrag på de intagnas ersättning för att finansiera

Brottsofferfonden.

2000/01:Ju930 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

2. Riksdagen beslutar återställa den ursprungliga ordningen avseende

dispositionen av influtna medel till Brottsofferfonden i enlighet med

vad i motionen anförs.

4. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om ett 20-

procentigt avdrag på fångarnas ersättning att användas till

finansieringen av Brottsofferfonden.

5. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring i

45 § lagen (1974:03) om kriminalvård i anstalt.

Utskottet

Inledning

Allmänt

Utgiftsområde 4 Rättsväsendet omfattar anslag till bl.a. polisväsendet,

åklagarväsendet, domstolsväsendet, kriminalvården,

kronofogdemyndigheterna, Brottsförebyggande rådet,

Rättsmedicinalverket, Gentekniknämnden, Brottsoffermyndigheten och

rättshjälpskostnader. För år 2000 anslogs knappt 22,7 miljarder kronor

medan utgifterna beräknas uppgå till 23,5 miljarder kronor -

mellanskillnaden utgörs av vissa tillskott på tilläggsbudget och

ianspråktaget anslagssparande. De tyngsta anslagsposterna är polisen

med - efter tillskott på tilläggsbudget under året - 11,6

miljarder kronor, kriminalvården med 3,8 miljarder kronor och

domstolsväsendet med 3,4 miljarder kronor.

För år 2001 har riksdagen bestämt utgiftsramen för rättsväsendet till

23 973 166 000 kr.

Inom rättsväsendets verksamhet kan urskiljas två huvudsakliga

områden. Det ena området rör kriminalpolitiken, sammanfattningsvis

frågor om brott och straff och, inte minst, frågor som rör

brottsförebyggande verksamhet. Det andra området rör rättskipningen och

organisationen av rättsväsendet.

Den centrala uppgiften för rättsväsendets myndigheter är att värna

den enskildes rättssäkerhet och rättstrygghet. Detta ger verksamheten

inom rättsväsendet en särställning i den statliga verksamheten, och den

är en förutsättning för ett fritt och demokratiskt samhälle. Uppgiften

fullgörs bl.a. genom att myndigheterna inom rättsväsendet förebygger

och beivrar brott och sörjer för verkställighet av utdömda straff. Inom

rättsväsendet löses också tvister, såväl mellan enskilda som mellan

enskilda och det allmänna. Vidare verkställs rättsanspråk som inte

kunnat regleras på frivillig väg.

Verksamheten inom rättsväsendet är i princip av den karaktären att

den är och också fortsättningsvis skall vara en statlig angelägenhet.

Detta ställer särskilda krav på verksamheten. Sådana krav är t.ex. att

polisen har resurser att förebygga och bekämpa brott och att

verkställigheten av straff präglas av säkerhet och humanitet samt att

enskilda som vänder sig till domstolarna kan få sin sak prövad på ett

rättssäkert sätt och inom rimlig tid och få hjälp med verkställigheten

av dom eller beslut när det behövs.

Inom rättsväsendet pågår sedan ett antal år ett omfattande

moderniseringsarbete i syfte att öka rättstryggheten och

rättssäkerheten samt för att öka rationaliteten och effektiviteten i

rättsväsendets arbete. Detta ger också bättre förutsättningar för att

förebygga och bekämpa brottslighet och för att öka tryggheten. Viktiga

utgångspunkter i förändringsarbetet är medborgarperspektivet och en

helhetssyn som ställer krav på en långtgående samverkan mellan

rättsväsendets myndigheter, givetvis med respekt för den grundläggande

rollfördelningen. Här förtjänar domstolarnas och domarnas oberoende

ställning särskilt att framhållas. Centrala beståndsdelar i arbetet

bör, som regeringen anför, vara frågor om verksamhetsutveckling hos

myndigheterna, kontinuerlig fortbildning av personalen, främjande av

jämställdhet och etnisk och kulturell mångfald, en fortsatt utveckling

av organisationsstrukturerna och en ständigt pågående översyn och

anpassning av lagstiftningen.

Genomgripande organisatoriska förändringar har redan gjorts inom

polisen, åklagarverksamheten och kriminalvården. Det har inte varit

utan svårigheter att förena organisationsförändringarna med de

besparingsambitioner som funnits inom rättsväsendet likaväl som inom

all annan statlig verksamhet. Samtidigt har dessutom genomförts

väsentliga reformer som polisens nya problemorienterade arbetssätt och

reformeringen av påföljdssystemet. Som regeringen anför måste

utvecklingsarbetet fortsätta. Utskottet återkommer under rubriken

Kriminalpolitikens inriktning till hithörande frågor.

När det gäller domstolsorganisationen har utvecklingsarbetet

emellertid ännu inte nått fullt så långt som inom nyssnämnda områden.

En betydelsefull orsak härtill är den befintliga, komplicerade

organisationsstrukturen och att regeringen, med riksdagens instämmande,

valt att arbeta med en förutsättningslös modell där hänsyn kan tas till

de olika förutsättningar som råder i olika delar av landet. Utskottet

återkommer till denna fråga när anslaget till Domstolsväsendet

behandlas. Utskottet vill ändå här konstatera att moderniseringen av

domstolsväsendet i ökande utsträckning skall utgå från en helhetssyn på

verksamheten, en långtgående myndighetssamverkan och ett

medborgarperspektiv. Grundläggande delar är renodling av domstolarnas

arbetsformer och arbetsuppgifter och en reformering av

tingsrättsorganisationen.

Slutligen vill utskottet i detta avsnitt något beröra betydelsen av

att det internationella samarbetet ökar. Detta är långtifrån enbart en

följd av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen och det nu

förestående svenska ordförandeskapet i unionen även om detta

naturligtvis ställer särskilda krav, bl.a. på nationell samordning

mellan verksamhetsområden och myndigheter liksom mellan

Justitiedepartementet och myndigheterna inom rättsväsendet. En

huvudfråga vid sidan av det internationella utvecklingssamarbetet är

således utvecklingen av det internationella polis- och

åklagarsamarbetet liksom samarbetet mellan andra organ inom

rättsväsendet i skilda länder. Detta kräver i sin tur att det

internationella samarbetet i lagstiftningsfrågor vidareutvecklas så att

nationella och internationella regelverk anpassas till dagens och

morgondagens krav.

Kriminalpolitikens inriktning

Målet för kriminalpolitiken är att minska brottsligheten och öka

människors trygghet. Den kriminalpolitiskt inriktade verksamheten

syftar framför allt till att upprätthålla allmän ordning och säkerhet,

att förebygga brott och lagföra dem som begår brott, att verkställa

påföjder och rättsanspråk och ge stöd till dem som drabbas av brott.

Arbetet skall utgå från principen om alla människors lika värde och

respekt för den enskildes integritet och värdighet.

Det kriminalpolitiska arbetet bör enligt utskottets mening grundas på

en helhetssyn och på en inriktning av den allmänna politiken som leder

till social trygghet, en rättvis fördelning och ett samhälle som vilar

på solidaritet mellan människor. Hänsynen till brottsoffren är en del

av den helhetssyn som utskottet här gör sig till tolk för.

Utskottet vill också understryka betydelsen av det brottsförebyggande

arbetet som en hörnsten i de kriminalpolitiska strävandena.

Brottsligheten måste angripas med en bred kriminalpolitisk ansats. Här

är vissa delar av samhällspolitiken särskilt betydelsefulla. Åtgärder

som rör barn och ungdomar, alkohol och droger, arbets- och

bostadsmarknaden och utbildning har särskilt stor potential när det

gäller att förebygga brottslighet. Det råder också allmän enighet om

vikten av att det brottsförebyggande arbetet koncentreras på breda

åtgärder som riktar sig till barn och ungdom och att föräldrar, skola

och föreningsliv engageras i det arbetet. Vidare måste de brott som

begås leda till adekvata reaktioner från samhällets sida. I det ingår

naturligtvis att ta till vara brottsoffrens intressen men också att det

finns en human och säker kriminalvård vars verksamhet inriktas på att

motverka återfall i brott.

Ett centralt inslag är, som regeringen framhåller, att medborgarper-

spektivet präglar kriminalpolitiken. I det brottsförebyggande arbetet

är detta perspektiv och kravet på samverkan mellan myndigheter och

andra berörda tydligare än på många andra områden. En grundtanke med

det nationella brottsförebyggande programmet Allas vårt ansvar (Ds

1996:59) och med det brottsförebyggande arbete som bedrivs inom

kommunerna, bl.a. med stöd av Brottsförebyggande rådet, är just att

brottsligheten måste angripas i samverkan med dem som berörs av den.

Detta gör sig naturligtvis särskilt starkt gällande i fråga om den s.k.

vardagsbrottsligheten, som utgör majoriteten av antalet anmälda brott.

Här har närpolisverksamheten och närpolisens samarbete med t.ex.

skolan, brottsofferjourer, föreningslivet och andra

frivilligorganisationer en särskild betydelse. Brottsförebyggande

insatser i storstadsområdena är en mycket angelägen uppgift samtidigt

som det brottsförebyggande arbetet där är mer komplicerat genom att det

visat sig svårare att i ett brottsförebyggande arbete engagera invånare

och kommunala organ i sådana områden där brottsligheten är särskilt

hög. Här görs särskilda insatser av Brottsförebyggande rådet.

Den organiserade brottsligheten måste emellertid angripas med andra

metoder. Utskottet tänker här bl.a. på tvångsmedelsregleringen och på

möjligheten att använda modern teknik i kriminalunderrättelsearbetet.

Också samarbetet inom den öppna polisen och mellan den öppna polisen

och Säkerhetspolisen har betydelse. Här kan nämnas att hithörande

frågor övervägs i betänkandet Den centrala polisen (SOU 2000:25) där

remissbehandlingen nyligen avslutats och beredning nu pågår i

Justitiedepartementet.

När det gäller den grova, i många fall organiserade och gränsöver-

skridande, brottsligheten är det internationella samarbetet särskilt

viktigt. Av stort värde för insatserna mot den internationella

brottsligheten i Europa är samarbetet inom den europeiska polisbyrån

Europol. Inom EU pågår också i övrigt ett omfattande arbete med att

förbättra såväl det polisiära samarbetet som samarbetet på den

internationella straffprocessrättens område och ett samarbete på

åklagarnivå, Eurojust, har inletts. Schengensamarbetet, som numera

genom Amsterdamfördraget är helt knutet till EU, kommer också att

stärka det polisiära och rättsliga samarbetet. För svenskt vidkommande

räknar regeringen med att Sverige blir operativ medlem i Schengen i

mars 2001. I Östersjöområdet är de svenska insatserna på det rättsliga

området särskilt inriktade på ett fördjupat samarbete med grannländerna

Estland, Lettland, Litauen och Polen. Också inom ramen för FN:s

narkotikaprogram och FN:s brottsförebyggande och straffrättsliga

kommission pågår ett viktigt utvecklingsarbete. Här kan nämnas att det

pågår ett lagstiftningsarbete som syftar till ratificering av stadgan

för FN:s internationella brottmålsdomstol. Samarbetet på internationell

nivå leder alltså till ständigt förbättrade möjligheter att effektivt

ingripa mot den grova brottsligheten med internationell anknytning.

Samtidigt kommer svensk polis med fredsfrämjande uppdrag i ökad

utsträckning att ingå som en del i humanitärt stöd och

utvecklingsbistånd i samband med återskapande eller uppbyggnad av

rättsväsendet i ett konflikt-område.

Ett självklart krav på rättsväsendet är att brott utreds och att

lagföring sker inom rimlig tid. Under senare tid har kritik riktats mot

den brottsutredande verksamheten, och riksdagen har tillkännagivit att

regeringen bör låta utreda frågan om ett oberoende organ för tillsyn av

polisens och åklagarnas förundersökningsarbete; vidare borde frågan om

en specialisering av utredningsverksamheten inom närpolisen utredas

(Riksdagens revisorers förslag 1999/2000:RR7, bet. 1999/2000:JuU11,

rskr. 1999/2000:211). Regeringen anmäler i propositionen sin avsikt att

inom kort besluta om en översyn av brottsutredningsverksamheten.

Utskottet vill för sin del i detta sammanhang understryka att ett

snabbt utredningsförfarande innebär en säkrare bedömning av brottet

eftersom tilltalade, målsägande och vittnen har händelsen i färskt

minne. En snabb behandling gör påfrestningen på målsägande och vittnen

mindre och den har också, inte minst när det gäller unga

lagöverträdare, pedagogisk betydelse - det ligger enligt utskottets

mening ett stort värde i att det på en brottslig gärning snabbt följer

en reaktion från samhällets sida.

I budgetpropositionen anlägger regeringen just ett sådant brett

perspektiv på brottsbekämpningen som utskottet förordar. Här beskrivs

också förändringsarbetet som inte bara omfattar sådana faktorer som

utskottet nu nämnt utan också t.ex. en beskrivning av myndigheternas

åtgärder mot den särskilt allvarliga brottsligheten. En utveckling av

verkställighetsinnehållet i det straffrättsliga påföljdssystemet är en

annan väsentlig del där siktet är inställt på åtgärder som skall

förhindra återfall i brott. Ett annat viktigt uppdrag för

kriminalvården är att inom ramen för en human kriminalvård öka

säkerheten inom anstalterna och förhindra att intagna missbrukar

permissioner eller avviker.

Utskottet vill för sin del understryka vikten av att bakomliggande

orsaker till kriminalitet undanröjs och att tidiga åtgärder sätts in.

Missbruk, arbetslöshet och andra omständigheter av social karaktär har

stor betydelse för brottslighetens utveckling. Utskottet noterar med

tillfredsställelse den storstadssatsning som pågår sedan förra året.

Inom ramen för storstadsarbetet kommer det brottsförebyggande arbetet

enligt vad regeringen anför att ges större tyngd. Det långsiktiga målet

är att alla stadsdelar i storstäderna skall uppfattas som attraktiva

och trygga av sina invånare och utgöra goda och hälsosamma livsmiljöer.

Det sagda innebär, som utskottet inledningsvis anförde, att

brottsligheten måste angripas på bred front. Det är således inte

tillräckligt att, i linje med vad som anförs i motion Ju911 (m),

hänvisa till det individuella ansvaret för brott även om utskottet kan

instämma i att det straffrättsliga ansvaret vilar på individen.

Betydelsen av samhällsutvecklingen i stort får enligt utskottets mening

inte underskattas. Utskottet vill här särskilt understryka att

samhällets insatser för barn och ungdomar, liksom verksamheten inom

skola och socialtjänst, är centrala delar av en kriminalpolitik som

bygger på helhetssyn och kunskap. Motionen avstyrks.

Vad utskottet nu anfört hindrar naturligtvis inte att också

brottsbekämpningen har stor betydelse. Brottsligheten innebär ett

angrepp på människors liv, hälsa, integritet eller egendom och

förorsakar lidande och otrygghet. Den medför också betydande kostnader

för enskilda och samhället och kan i sina grövsta uttrycksformer och i

sin förlängning utgöra ett hot med den demokratiska rättsstaten och

grunderna för vår samhällsgemenskap. Utskottet delar alltså den i

motion So358 (c) framförda uppfattningen att rättstryggheten är en

väsentlig del av livskvaliteten. Något särskilt uttalande i saken -

utöver vad utskottet nu anfört - behövs dock inte, och utskottet

avstyrker bifall till motionen i berörd del.

Utskottet delar regeringens uppfattning att en förhållandevis stor

del av rättsväsendets resurser inom det kriminalpolitiska området bör

inriktas på att förebygga och bekämpa den allvarligaste brottsligheten

som våldsbrottslighet, narkotikabrott och ekonomisk brottslighet

inklusive miljöbrott. Samtidigt vill utskottet dock understryka att

merparten av de brott som kommer till polisens kännedom inte har denna

allvarliga karaktär. Från trygghetssynpunkt är det också viktigt att

den s.k. vardagsbrottsligheten förhindras och, när den ändå förekommer,

beivras. Det stora flertalet brott tillhör den kategorin, och de medför

betydande skador för enskilda och för samhället samtidigt som de, också

för dem som inte direkt drabbas, skapar en allmän känsla av olust och

otrygghet.

Utgiftsramen och anslagen

Inledning

I detta avsnitt behandlar utskottet regeringens budgetförslag och de

motioner som väckts med anledning av budgetpropositionen och som avser

fördelningen på anslag inom rättsväsendet. Yrkandena framgår av tabell,

se bilaga 3. Vidare behandlar utskottet en del motionsyrkanden som mer

allmänt rör resursfrågor eller verksamheten och prioriteringar m.m. och

som utskottet ansett bör behandlas i detta sammanhang.

Utgiftsramen 2001-2003

Regeringen föreslår i budgetpropositionen en utgiftsram för

rättsväsendet för år 2001 på 23 973 166 000 kr. Utskottet anförde i

sitt yttrande till finansutskottet (2000/01:JuU1y) att utskottet delar

regeringens bedömningar såväl i fråga om medelsbehovet som i fråga om

prioriteringar inom utgiftsområdet men framhöll samtidigt att det inte

är lätt att förutsäga det framtida medelsbehovet. Riksdagen har nyligen

beslutat i enlighet med regeringens förslag. Beslutet innebär att

rättsväsendet i enlighet med beslutet i våras (prop. 1999/2000:100,

FiU20, JuU4y) tillförs 1 000 miljoner kronor varav 180 miljoner kronor

avser avgiftsinkomster som polisen får disponera. Vid fastställandet av

ramen har hänsyn bl.a. tagits till den planerade överföringen av

bouppteckningsverksamheten till skatteförvaltningen samt av de ökade

kostnaderna för sluten ungdomsvård för vilka medel överförts till

Statens institutionstyrelse. För åren 2002 och 2003 har riksdagen

beräknat utgiftsområdets ram till preliminärt 25 082 respektive 25 726

miljoner kronor. Beloppen skall tjäna som riktlinjer för regeringens

budgetarbete. Sammantaget innebär det sagda att den största satsningen

någonsin, 4,1 miljarder kronor, görs på rättsväsendet under den

kommande treårsperioden. Samtidigt aviserar regeringen i

budgetpropositionen (s. 16), mot bakgrund av den ansträngda ekonomiska

situationen inom rättsväsendet, sin avsikt att noga följa

rättsväsendets verksamhet och resultat och att återkomma till riksdagen

om de ytterligare insatser som erfordras för att fullfölja

statsmakternas intentioner för utvecklingen av rättsväsendet.

Anslag för budgetåret 2001

Regeringen har lagt fram ett förslag till fördelning av utgiftsramen på

anslagen inom rättsväsendet för år 2001, se bilaga 3, där även övriga

partiers förslag sammanfattas.

Regeringens förslag innebär bl.a. att de ökade resurserna om 1 000

miljoner kronor skall fördelas på polisorganisationen (575 miljoner

kronor), åklagarorganisationen (15 miljoner kronor),

Ekobrottsmyndigheten (10 miljoner kronor), domstolsväsendet (120

miljoner kronor), kriminalvården (271 miljoner kronor),

Rättsmedicinalverket (7 miljoner kronor) och Brottsoffermyndigheten (2

miljoner kronor).

I motion Ju927 (m) föreslås anslagsförändringar som innebär en ökning

av den fastställda utgiftsramen med 1 034 miljoner kronor.

Motionsönskemålet innebär förstärkningar till polisorganisationen (895

miljoner kronor), åklagarorganisationen (15 miljoner kronor),

domstolsväsendet (80 miljoner kronor), kriminalvården (69,2 miljoner

kronor) och Rättsmedicinalverket (5 miljoner kronor) samtidigt som

anslaget till kronofogdemyndigheterna föreslås sänkt (30 miljoner

kronor). Motionärerna anser att regeringen i sitt budgetförslag inte

tagit tillräcklig hänsyn till en rad faktorer. De anför bl.a. att

polisen behöver utöka sin civilanställda personal. Det är också

nödvändigt att öka rekryteringen av poliser. Förstärkningen av polisen

kommer att medföra ökade behov inom åklagarorganisationen som också

behöver medel för att kunna anlita utomstående experter. När det gäller

domstolsväsendet framförs att det pågående förändringsarbetet av hänsyn

till rättssäkerheten inte bör förenas med ytterligare besparingskrav

och när det gäller kriminalvården anförs att en förutsättning för att

kunna bedriva en säker, modern och human kriminalvård är tillräckliga

resurser. I fråga om Rättsmedicinalverket hänvisas till ett ökat

resursbehov på grund av att arbetsbelastningen kan beräknas öka.

Beträffande kronofogdemyndigheterna slutligen anser motionärerna att

verksamheten med konkurstillsyn successivt bör avvecklas, vilket

möjliggör en minskning av anslaget.

Liknande synpunkter beträffande i första hand polisen och domstolarna

framförs i motionerna Ju228, Ju907 och Ju919 (alla m).

I motion Ju913 (kd) föreslås anslagsökningar som innebär en ökning av

den fastställda utgiftsramen med 1 000 miljoner kronor.

Motionsönskemålet innebär förstärkningar till polisorganisationen (290

miljoner kronor), åklagarorganisationen (67 miljoner kronor),

domstolsväsendet (350 miljoner kronor), kriminalvården (250 miljoner

kronor), Brottsoffermyndigheten (3 miljoner kronor) och bidrag till

brottsförebyggande arbete (40 miljoner kronor). Satsningar bör enligt

motionärerna göras på att utöka polisorganisationen och förbättra

närpolisverksamheten. Vidare behövs kompetensförstärkning och särskilda

ungdomsrotlar inom åklagarverksamheten, och domstols-väsendet, särskilt

tingsrätterna, behöver extra resurser för att med bibehållen kvalitet

på avgörandena få ned handläggningstiderna. Detsamma gäller

Brottsoffermyndigheten där en resursförstärkning är nödvändig för att

myndigheten skall kunna leva upp till målen för verksamheten. Inom

kriminalvården bör särskilda satsningar göras för att förstärka

programverksamheten och åtgärderna mot narkotika på anstalterna.

Slutligen framställs önskemål om en kraftfull satsning på

brottsförebyggande arbete i kommunerna där ett viktigt inslag är en

landsomfattande kampanj mot ungdomsbrott.

I motion So363 (kd) understryks betydelsen av att rättsväsendet har

tillräckliga resurser för att öka de äldres trygghet.

I motion Ju926 (c) föreslås anslagsökningar som innebär en ökning av

den fastställda utgiftsramen med 260 miljoner kronor. Motionsönskemålet

innebär förstärkningar till polisorganisationen (200 miljoner kronor),

kriminalvården (59,5 miljoner kronor) och Brottsoffermyndigheten (0,5

miljoner kronor). Satsningar bör enligt motionärerna göras på en ökning

av såväl antalet poliser som på civilanställd personal inom polisen.

Vidare behövs ett tillskott av medel för att i enlighet med vad som

även anförs i motion Ju921 förbättra behandlingsinnehållet i

kriminalvården genom att bl.a. förstärka personalens kompetens.

Slutligen behöver Brottsoffermyndigheten ett extra tillskott för att

öka kunskapen och medvetenheten om brottsoffers situation.

Liknande synpunkter framförs i motionerna Ju211 och Ju408 (båda c).

I motionerna Ju933 och Fi211 (båda fp) föreslås anslagsökningar som

innebär en ökning av den fastställda utgiftsramen med 402 miljoner

kronor. Motionsönskemålen innebär förstärkningar till

polisorganisationen (220 miljoner kronor), åklagarorganisationen (10

miljoner kronor), domstolsväsendet (100 miljoner kronor),

Brottsoffermyndigheten (16 miljoner kronor) och rättshjälpskostnader

(56 miljoner kronor). Motionärerna anför bl.a. att det inom polisen

behövs administrativ personal som kan frigöra polis för renodlade

polisuppgifter, att åklagarorganisationen och domstolsväsendet behöver

förstärkas och att stödet till brottsoffer m.fl. måste öka genom en

satsning på brottsofferjourer. Slutligen bör medel anslås för att kunna

återgå till de regler som gällde för allmän rättshjälp före den 1

december 1997.

Samtliga partier (m, kd, c och fp) fullföljer sina här nämnda förslag

avseende år 2001 med yrkanden avseende utgiftsramen för rättsväsendet

för åren 2002 och 2003. Dessa yrkanden har behandlats av

finansutskottet (se 2000/01:FiU1, JuU1y).

Överväganden

Som framgått har riksdagen just beslutat om utgiftsramen för

rättsväsendet för år 2001, ett beslut som utskottet i sitt yttrande

till finansutskottet tillstyrkte. Ett bifall till här aktuella yrkanden

skulle innebära att utgiftsramen överskrids. Motionerna Ju211, Ju228,

Ju408, Ju907, Ju913, Ju919, Ju921, Ju926, Ju927, Ju933, Fi211 och So363

i ifrågavarande delar avstyrks. Utskottet tillstyrker alltså

regeringens förslag till fördelning på anslag inom utgiftsområde 4

Rättsväsendet.

Polisväsendet

Inledning

Polisens verksamhet syftar till att förebygga och beivra brott,

upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt att i övrigt tillförsäkra

allmänheten skydd och annan hjälp.

Rikspolisstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för polisväsendet

och har tillsyn över detta. Till Rikspolisstyrelsen hör

Säkerhetspolisen, Rikskriminalpolisen och Polishögskolan. Till

polisväsendet hör också Statens kriminaltekniska laboratorium, som är

en myndighet under Rikspolisstyrelsen. Rikspolisstyrelsen är också

ansvarig myndighet för totalförsvarsfunktionen Ordning och säkerhet

m.m., som hör till utgiftsområde 6 Totalförsvaret.

Inom varje län finns en polismyndighet som ansvarar för

polisverksamheten där. För ledningen av polismyndigheten finns en

polisstyrelse. Den består av myndighetens chef och det antal övriga

ledamöter som regeringen bestämmer. Regeringen utser de ledamöter som

utöver polischefen skall ingå i styrelsen.

Den 31 december 1999 fanns det 22 009 anställda inom polisen. Av dem

var 16 201 poliser och 5 808 civilanställda. Jämfört med utgången av år

1998 hade antalet civilanställda ökat med 286. Antalet poliser hade

minskat med 228.

Under behandlingen av budgetpropositionen har utskottet haft en

utfrågning där representanter för Rikspolisstyrelsen medverkat.

Resultatuppföljning

Det övergripande målet för polisverksamheten är att tillförsäkra den

enskilde rättssäkerhet och rättstrygghet, förebygga och upptäcka brott

samt att se till att den som begått brott identifieras och lagförs. I

detta avsnitt redovisas resultatet fördelat på de olika verksamhetsmål

som det övergripande målet brutits ned på.

Polisorganisationen

Följande verksamhetsmål ställdes upp för år 1999.

Kampen mot våldsbrott, narkotikabrott och ekonomisk brottslighet

(inklusive miljöbrott) skulle prioriteras. Vidare skulle särskild

uppmärksamhet ägnas den grova och gränsöverskridande brottsligheten,

den mc-relaterade brottsligheten, brott med rasistiska inslag, våld mot

kvinnor samt övergrepp mot barn. Insatserna mot vardagsbrottsligheten

skulle öka.

Ett annat verksamhetsmål var att polisen skulle samverka med dem som

berörs av brottsligheten eller kan påverka den, vilket skulle ske i

syfte att utveckla och förbättra det brottsförebyggande arbetet.

Vidare skulle den brottsutredande verksamheten bli effektivare.

Produktiviteten och kvaliteten i utredningsverksamheten skulle öka.

Polismyndigheterna skulle anpassa utryckningsresurserna till normala

variationer i behovet, använda dem problemorienterat och planera

utryckningsverksamheten så att den inte stör utvecklingen av

närpolisverksamheten.

Polisens stöd till brottsoffer skulle förbättras.

Gränskontrollen skulle förstärkas och effektiviseras. Sådana åtgärder

skulle genomföras som medför att Sverige kan inträda som operativ

medlem i Schengensamarbetet under år 2000.

Slutligen skulle polisen medverka till att uppnå de nationella

trafiksäkerhetsmålen om färre dödade och skadade i trafiken.

I det följande beskrivs polisväsendets resultat jämte regeringens

bedömning med fokus på de nu angivna målen. Avslutningsvis redovisar

utskottet sin uppfattning.

Utvecklingen av polisens brottsutredningsverksamhet åskådliggörs i

följande tabell.

--------------------------------------------------------------

|År |Inkomna |Till |Genomström- |Balans |varav >1|

| | |åklagare |ningstider | |år |

| |ärenden | | |31.12 | |

--------------------------------------------------------------

|1997 | 1 157 | 192 482 | 41 dagar |187 909 |40 672 (21

|

| | 164 | | | | %)|

--------------------------------------------------------------

|1998 | 1 169 | 185 430 | 47 dagar |164 630 |39 797 (24

|

| | 950 | | | | %)|

--------------------------------------------------------------

|1999 | 1 163 | 168 228 | 48 dagar |160 566 |30 895 (19

|

| | 903 | | | | %)|

--------------------------------------------------------------

Genomströmningstiderna - som redovisas med en genomsnittssiffra

- har alltså blivit längre samtidigt som andelen ärenden som kan

betecknas som gamla blivit mindre. Antalet ärenden som redovisats till

åklagare har också minskat, vilket regeringen till en del

förklarar med att antalet inkomna ärenden minskat och att

de nya reglerna om förundersökningsledning ger polisen ökade

befogenheter att slutföra handläggningen av vissa brott.

Förutom statistik redovisar regeringen också det arbete som läggs ned

inom polisen och som syftar till en bättre verksamhet. Här handlar det

om de s.k. åklagarmentorerna, översyner av de lokala överenskommelser

som träffats om fördelningen av ansvaret att leda förundersökningar,

kvalitetssäkringsmetoder, försöksverksamheter som syftar till att

förkorta genomströmningstiderna för vissa brottmål och om resultatet av

Rikspolisstyrelsens inspektionsverksamhet i fråga om s.k.

andrahandsåtgärder.

Regeringen noterar att det riktats kritik mot polisens

brottsutredande verksamhet från flera håll och att riksdagen beslutat

ett tillkännagivande om att regeringen bör låta utreda frågan om ett

oberoende organ för tillsyn av polisens och åklagarnas arbete med

förundersökningar. Inom kort kommer regeringen att besluta om en

översyn av brottsutredningsverksamheten.

Beträffande de prioriterade brottstyperna innehåller regeringens

redovisning en uppdelning på våldsbrott, narkotikabrott och ekonomisk

brottslighet. Utvecklingen i fråga om våldsbrott beskrivs i följande

tabell.

Våldsbrottsligheten

--------------------------------------------------------------

|År |Inkomna |Till |Genomström- |Balans |varav >1 år

|

| | |åklagare |ningstider | | |

| |ärenden | | |31.12 | |

--------------------------------------------------------------

|1997 |57 844 | 19 454 | 127 dagar |27 174 | 5 831 (21|

| | | | | | %)|

--------------------------------------------------------------

|1998 |58 890 | 20 036 | 138 dagar |24 436 | 5 197 (21|

| | | | | | %)|

--------------------------------------------------------------

|1999 |61 217 | 18 391 | 143 dagar |24 610 | 4 007 (16|

| | | | | | %)|

--------------------------------------------------------------

Våldsbrottens andel av den totala kostnaden för polisverksamheten har

ökat från år 1997, då den var 12 %, till 14 % år 1999.

Ärendeökningen avseende våldsbrotten avser misshandel såväl inomhus

som utomhus.

När det gäller narkotikabrotten finns motsvarande uppgifter i följande

tabell.

Narkotikabrottslighet

--------------------------------------------------------------

|År |Inkomna |Till |Genomström- |Balans |varav > 1|

| | |åklagare | | |år |

| |ärenden | |ningstider |31.12 | |

--------------------------------------------------------------

|1997 | 21 979 | 15 621 | 74 dagar | 5 900 |803 (14 %)

|

--------------------------------------------------------------

|1998 | 22 471 | 16 277 | 76 dagar | 5 687 |938 (16 %)

|

--------------------------------------------------------------

|1999 | 22 172 | 15 813 | 81 dagar | 5 941 |786 (13 %)

|

--------------------------------------------------------------

Narkotikabrottslighetens andel av den totala kostnaden för

polisverksamheten var 6 % år 1999. Andelen har varit densamma både år

1997 och 1998.

Inom polisväsendet har man dragit slutsatsen att nyrekryteringen och

missbruket ökat framför allt bland ungdomar. Fler beslag har gjorts av

cannabisodlingar. I Stockholm anträffar polisen ofta tonåringar med ett

avancerat heroinmissbruk. Av de inkomna ärendena avsåg ca 11 000 -

dvs. hälften - ringa narkotikabrott bestående i eget bruk.

Regeringen anser att narkotikabekämpningen har prioriterats av

polisen och att arbetet under år 1999 varit framgångsrikt på flera

sätt. Området är ett exempel på en verksamhet som ofta bedrivs med en

problemorienterad ansats. Många polismyndigheter har kartlagt

narkotikamissbruket och beaktat resultaten tillsammans med annan

polisiär kunskap när inriktningen av insatserna har bestämts. En styrka

är också att ingripanden mot brottsligheten på gatunivån görs av såväl

poliser i närpolisorganisationen som av särskilt utbildad personal,

t.ex. inom gatulangningsgrupperna. Dessutom har flera polismyndigheter

organiserat särskilda punktinsatser som visat sig framgångsrika.

Rikspolisstyrelsens slutsats är att insatser mot narkotika och

langning på gatunivå är en effektiv arbetsmetod av framför allt tre

skäl. En sådan inriktning leder till tidig upptäckt av dem som börjat

använda narkotika. Det ökar möjligheterna att avbryta ett missbruk.

Utvärderingar visar också att arbetsmetoderna visat sig vara effektiva

för att klara upp fler brott, inte bara narkotikabrott.

Den tredje prioriterade brottstypen är ekonomisk brottslighet.

Utvecklingen inom det området redovisas i följande tabell.

Ekonomisk brottslighet

--------------------------------------------------------------

|År |Inkomna |Till |Genomström- |Balans |varav > 1|

| | |åklagare | | |år |

| |ärenden | |ningstider |31.12 | |

--------------------------------------------------------------

|1997 | 3 129 | 1 743 | 283 dagar | 2 747 |970 (35 %)|

--------------------------------------------------------------

|1998 | 3 135 | 1 875 | 297 dagar | 2 506 |787 (31 %)|

--------------------------------------------------------------

|1999 | 1 752 | 874 | 318 dagar | 1 646 |614 (37 %)|

--------------------------------------------------------------

Ekobrottslighetens andel av den totala kostnaden för

polisverksamheten var densamma som föregående år, nämligen 1 %.

Regeringen anför att minskningen av antalet inkomna ärenden beror på

att antalet konkurser minskat och att skattebrottsenheternas arbete

medfört ett minskat inflöde till polisen. Vidare framhålls att mer

omfattande ärenden återstod efter det att en avarbetning gjorts av

äldre ärenden. Trenden med längre genomströmningstider har fortsatt.

Rikspolisstyrelsen har pekat på svårigheterna att finna intresserad

och lämplig personal för ekobrottsbekämpningen.

Regeringen anför att de tidigare problemen med ett stort antal

balanserade ärenden är lösta.

Särskild uppmärksamhet skulle vidare ägnas bl.a. våld mot kvinnor och

barn. Härom anförs i budgetpropositionen att särskilda

utbildningssatsningar gjorts för att ytterligare förbättra personalens

attityder och bemötande av kvinnor som utsatts för våld. Vidare pågår

ett arbete med att utveckla en modell för hotbildsbedömningar.

Ett annat område som skulle ägnas särskild uppmärksamhet är brott med

rasistiska inslag. I denna del anförs i budgetpropositionen att

Rikspolisstyrelsen presenterat en strategi för polisens arbete med

frågor som har anknytning till dessa brott. Syftet är bl.a. att de

polisanställda skall ha god kunskap om grunden för den här typen av

brott och om situationen för de grupper som utsätts för dem.

Såvitt gäller verksamhetsmålet rörande brottsförebyggande verksamhet

konstaterar regeringen att den anmälda våldsbrottsligheten ökat under

1990-talet medan tillgreppsbrottsligheten minskat. Regeringen anför

vidare att allt synligt polisarbete har en brottsförebyggande effekt

men att det däremot är svårt att mäta resultatet. Förutsättningarna för

ett framgångsrikt brottsförebyggande polisarbete är dock enligt

regeringen goda.

Verksamhetsmålet rörande brottsförebyggande arbete innehåller också

att polisen skall samverka med dem som berörs av brott. Detta är en

grundbult i det problemorienterade arbetssättet. Här nämner regeringen

bl.a. att Polishögskolan fortsatt att bedriva utbildning i ämnet och

att visst utvecklingsarbete sker ute i polisväsendet.

Rikspolisstyrelsens bedömning är att det problemorienterade

arbetssättet ännu inte fått tillräckligt genomslag i polisverksamheten.

Tillämpningen varierar mellan myndigheterna, och enligt styrelsen finns

det utrymme för att genom fortsatt utveckling effektivisera både det

förebyggande och det förhindrande arbetet.

Det nu aktuella verksamhetsmålet hänger också samman med hur

närpolisreformen genomförts. Härom anför regeringen att reformens idéer

i princip bara tillämpas inom en del av närpolisen samt att

myndigheternas organisation och arbetssätt varierar.

Vad härefter gäller verksamhetsmålet rörande användningen av

utryckningsresurserna har regeringen valt att belysa det med hur väl

polisväsendet lyckats genomföra det problemorienterade arbetssättet.

Ett sätt att mäta graden av genomslag är, anför regeringen, hur väl

arbetstidsförläggningen anpassats efter verksamhetens behov. Enligt

uppgift från Polisförbundet ökade andelen närpoliser med periodplanerad

arbetstid från ca 15 % år 1998 till 19 % år 1999. Rikspolisstyrelsen

har redovisat polisväsendets arbete med att verksamhetsanpassa

arbetstiderna och gjort bedömningen att arbetet vid flera

polismyndigheter resulterat i en ökad flexibilitet och en bättre

anpassning av bemanningen till behovet av polisiära tjänster.

Förändringarna i polisens arbetstidsavtal såvitt avser den nya

förhandlingsordningen ger arbetsgivaren större befogenheter vid

oenighet mellan parterna och förbättrar möjligheterna att sluta

myndighetsanpassade arbetstidsavtal som beaktar lokala variationer.

Verksamhetsmålet rörande utryckningsresurserna tar även sikte på

närpo-lisverksamheten - utvecklingen av den skall inte störas. Här

konstaterar regeringen att svårigheten att finna en lämplig avvägning

mellan polisverksamheten i närpolisområdena och övrig verksamhet

kvarstår. Enligt Rikspolisstyrelsen har polismyndigheternas insatser

varit otillräckliga för att säkerställa en god styrning och planering

av verksamheten. Det har enligt Rikspolisstyrelsen varit nödvändigt att

minska närpolisens verksamhet för att klara av det som brukar kallas

"måsteverksamhet", nämligen i huvudsak ingripandeverksamheten.

I fråga om verksamhetsmålet rörande stöd till brottsoffer anför

regeringen att fyra polismyndigheter undersökt vad de som utsatts för

bostadsinbrott ansåg om det stöd de fått av polisen. I genomsnitt

uppgav 76 % att de var nöjda.

Antalet personer som begärt trygghetspaket minskade under året från

954 till 727. Den procentuella andelen bifall till ansökningar om

trygghetspaket var något mindre än föregående år - 79 % jämfört med 82

% året innan.

Några myndigheter har börjat använda särskilda hot- och

riskbildsbedömningar för att bl.a. på ett bättre sätt kunna anpassa

skyddet. I sammanhanget nämns också att regeringen i november 1999

givit Rikspolisstyrelsen i uppdrag att utforma ett nationellt

handlingsprogram för skydd av bevispersoner.

Såvitt gäller målet om en bättre gränskontroll redovisar regeringen

det arbete som polisväsendet lagt ned i fråga om förberedandet av

Sveriges inträde i Schengensamarbetet. Bland annat har flera

försöksverksamheter för att simulera gränskontroll m.m. bedrivits, och

dessa har enligt regeringen gett värdefull information för polisens

tillämpning av kommande lagstiftning på området. Vidare har samtliga

polismyndigheter upprättat genomförandeplaner över vilka åtgärder som

måste vidtas. Därtill kommer att Rikspolisstyrelsen i samarbete med

andra myndigheter tagit fram en nationell handlingsplan. Den planen är

enligt regeringen tillräckligt relevant och detaljerad för att

polismyndigheterna skall finna vägledning för arbetet i slutfasen av

förberedelserna.

Vad härefter gäller polisens medverkan för att uppfylla de nationella

trafiksäkerhetsmålen är redovisningen av polisens trafikövervakning av

intresse. Den kostade 914 miljoner kronor under år 1999, vilket

motsvarar 9 % av myndigheternas totala kostnader. Antalet rapporterade

trafikbrott fortsatte att öka. Antalet alkoholutandningsprov ökade

samtidigt som andelen prov med ett positivt utfall låg kvar på 1 %,

dvs. samma siffra som för de senaste tre åren. Också andelen

trafikolyckor där de inblandade varit påverkade av alkohol eller droger

har legat konstant de senaste tre åren. Polisen använder polismålade

fordon i högre utsträckning än tidigare.

När utskottet behandlade budgetpropositionen för innevarande år

noterade utskottet bl.a. att balanserna minskade och att

förutsättningarna för en hög grad av måluppfyllelse i fråga om

utredningsverksamheten var goda (bet. 1999/2000:JuU1 s. 24).

Utskottet kan nu konstatera att balanserna även under år 1999

minskade. Övriga uppgifter som rör polisens brottsutredande verksamhet

ger emellertid anledning till viss oro. Här tänker utskottet bl.a. på

det faktum att ett allt mindre antal ärenden redovisas till åklagare

och att de korta genomströmningstider som redovisas i majoriteten av

antalet ärenden tyder på att polisens arbetsinsatser ofta är

begränsade. Utskottet vill emellertid framhålla att det för närvarande

saknas underlag för att hävda att polisen inte sköter verksamheten på

ett acceptabelt sätt. Ur ett medborgarperspektiv kan det säkert

uppfattas som att polisen inte klarar sin uppgift. Men ur ett

rättskedjeper-spektiv kan saken te sig annorlunda. Om de ärenden som

inte redovisas till åklagare inte hade kunnat leda till att någon blev

lagförd framstår det som positivt att ärendet stannade hos polisen.

Utskottet konstaterar vidare att det i dagsläget är svårt att bilda

sig en säker uppfattning om polisen verkligen redovisar för få ärenden

till åklagare. Härtill bidrar bl.a. det faktum att det nya systemet för

ledning av förundersökningar ännu varit i drift under en alltför kort

tid. Som framgår längre fram i betänkandet finns det enligt utskottets

mening skäl att välkomna den översyn av brottsutredningsverksamheten

som regeringen aviserar i budgetpropositionen.

Såvitt avser uppgifterna om den ekonomiska brottsligheten noterar

utskottet att antalet äldre ärenden minskat, något som självfallet är

positivt. Samtidigt framgår att det är de mer omfattande ärendena som

återstår, vilket inger en viss oro.

I övrigt har ingenting framkommit som motsäger regeringens bedömning

i fråga om resultatet för polisorganisationen.

Säkerhetspolisen

I år redovisar regeringen för första gången resultatet av verksamheten

inom Säkerhetspolisen. Redovisningen sker utifrån en indelning av

verksamheten i fyra områden, nämligen säkerhetsskydd,

författningsskydd, kontraspionage och terrorismbekämpning.

Såvitt gäller säkerhetsskyddet anför regeringen att en viktig uppgift

för Säkerhetspolisen är att genom kontroll och rådgivning till

myndigheter och företag medverka till att dessa håller en

tillfredsställande säkerhetsnivå. Under år 1999 har ca 7 400 personer

fått någon form av rådgivning eller information genom Säkerhetspolisens

försorg. Inom denna del av verksamheten redovisas också

personskyddsverksamheten. Under år 1999 har hotnivån ansetts låg.

Förutom de grupper där ett permanent skyddsbehov föreligger - såsom för

den centrala statsledningen - har personskydd fått sättas in temporärt

för ca 90 personer, i de flesta fall i samband med statsbesök och

liknande händelser.

En annan av Säkerhetspolisens arbetsuppgifter är det s.k.

författningsskyddet. Regeringen anför att den redan allvarliga

hotbilden accentuerats ytterligare under år 1999. Framför allt kommer

hotet från utomparlamentariska grupper inom den rasideologiska s.k.

vitmaktrörelsen. Säkerhetspolisen gör - enligt vad regeringen redovisar

- som tidigare bedömningen att dessa grupper inte utgör något reellt

hot mot det svenska statsskicket. Säkerhetspolisen har under året ökat

sina insatser mot den högerextremistiska brottsligheten och fördjupat

sitt samarbete med den öppna polisen. Tack vare detta har, enligt

regeringen, ett stort antal brott med högerextrema förtecken kunnat

klaras upp och gärningsmännen kunnat lagföras.

Såvitt gäller verksamheten kontraspionage har Säkerhetspolisen gjort

bedömningen att underrättelsehotet mot Sverige kvarstår, men att det är

mindre än under 1980-talet. Samtidigt är hotet större än under 1990-

talets första hälft. Antalet utländska underrättelseofficerare i

Sverige har ökat de senaste åren och de har också blivit mer aktiva. En

stor del sker legalt, men i ökad utsträckning är det fråga om klassisk

konspirativ och illegal underrättelseverksamhet. Det finns också

indikationer på att främmande underrättelseverksamhet bedrivs under

täckmantel av utländsk affärsverksamhet samt på en sammanlänkning

mellan organiserad kriminalitet och underrättelseverksamhet.

Säkerhetspolisens insatser på området har bl.a. lett till att

underrättelsepersonal lämnat Sverige.

I fråga om terrorismbekämpning anförs att de hotbildsanalyser som

görs på detta område utgör grund också för andra polismyndigheters

skyddsinsatser. De har lett till skärpt bevakning och andra

förebyggande åtgärder. Ett annat viktigt inslag i den förebyggande

verksamheten i denna del är att verka för att utländska medborgare som

är aktiva i organisationer som utövar politiskt motiverat våld utvisas

eller avvisas från Sverige. Detta sker genom yttranden i ärenden om

asyl, uppehållstillstånd och medborgarskap. I de 322 ärenden som

Säkerhetspolisen behandlade under år 1999 avstyrktes bifall i 10 % av

fallen. I denna del förekommer också ett internationellt samarbete.

Regeringens slutsatser i fråga om Säkerhetspolisens verksamhet är

över lag positiva.

Utskottet ser det som värdefullt att regeringen på detta sätt

redovisar resultatet av verksamheten inom Säkerhetspolisen. Utskottet

har inte heller funnit något som motsäger regeringens bedömning i denna

del.

Prioriteringar inför budgetåret 2001

Regeringen anför i budgetpropositionen att utvecklingen med en

koncentration av den lokala polisverksamheten till närpolisområdena

skall fortsätta. Verksamheten skall omfatta de uppgifter som framgår av

polislagen och tydligare präglas av ett långsiktigt problemorienterat

arbetssätt med ett brottsförebyggande syfte. Antalet poliser skall öka.

Att förstärka och föryngra poliskåren är en viktig faktor för att

fullfölja närpolisreformen.

Det problemorienterade arbetssättet skall utvecklas inom all

polisverksamhet och särskilt genomsyra bekämpningen av de allvarligaste

brottstyperna - våldsbrott, narkotikabrott och ekonomisk brottslighet.

En problemorienterad ansats är nödvändig för att göra verksamhetsmålen

tydliga och skapa förutsättningar för en effektiv styrning och

uppföljning av verksamheten.

Polisen skall utveckla sin förmåga att bekämpa brott med rasistiska

eller främlingsfientliga, antisemitiska och homofobiska inslag. Detta

är särskilt viktigt när det gäller att kartlägga och analysera

hotbilder.

När det gäller brottsutredningarna anför regeringen att verksamheten

skall förstärkas så att fler brott kan klaras upp. Verksamheten skall

bedrivas snabbt och säkert samt präglas av hänsyn till brottsoffer och

vittnen. Polis och åklagare skall i nära samverkan finna optimala

former för samarbete och ansvarsfördelning.

Miljöbrottsbekämpningen skall förstärkas och utvecklas.

Utskottet har ingen erinran mot regeringens bedömningar i denna del.

Till frågan om prioritering av olika slags brottslighet återkommer

utskottet längre fram i betänkandet.

Anslagen

Polisorganisationen

(Beloppen anges i tusental kronor)

-------------------------------------------------------------

|Anslag 2000 |Prop. | m | kd | c | fp |

|inkl. TB |2001 | | | | |

-------------------------------------------------------------

|11 627 301 | 12 298 | +895 |+290 000 |+200 000 |+220 000

|

| | 318 | 000 | | | |

-------------------------------------------------------------

Från anslaget till polisorganisationen betalas kostnaderna för

verksamheten vid polismyndigheterna, Rikspolisstyrelsen (med undantag

av Säkerhetspolisen) och Statens kriminaltekniska laboratorium. Som

framgår ovan hör Rikskriminalpolisen och Polishögskolan till

Rikspolisstyrelsen.

Regeringen föreslår för budgetåret 2001 ett ramanslag till

polisorganisationen på 12 298 318 000 kr.

Regeringens förslag innebär att anslaget höjs med ca 670 miljoner

kronor jämfört med föregående år. Ökningen består till övervägande

delen av dels en ramhöjning på 395 miljoner kronor för att möta ett

ökat resursbehov, dels en s.k. pris- och löneomräkning med i stort sett

samma belopp för ökade kostnader för löner m.m. Pris- och

löneomräkningen innebär bl.a. att myndigheterna kompenseras för

löneökningar utifrån ett index baserat på löneutvecklingen inom den

privata tjänstesektorn med avräkning för produktivitetsutvecklingen

inom samma sektor. I övrigt innebär förslaget vissa justeringar med

anledning av tidigare beslut om ramhöjningar, engångssatsningar m.m.

I ett antal motioner yrkas att anslaget skall höjas i förhållande

till regeringens förslag. I motion Ju913 (kd) begärs sålunda att

anslaget skall höjas med 290 miljoner kronor för att finansiera fler

poliser. I samma syfte yrkas i motion Ju927 (m) en höjning med 895

miljoner kronor. Den ökningen skall vidare användas för att utrusta

polisväsendet med den kompetens och teknik som behövs för att möta

kommande krav på en effektiv brottsbekämpning. I motion Ju926 (c)

begärs en höjning med 200 miljoner kronor för att göra det möjligt att

utbilda fler poliser och anställa civil personal. I motionerna Ju933

och Fi211 (båda fp) begärs att anslaget skall höjas med 220 miljoner

kronor i syfte att finansiera fler poliser och civilanställda.

Slutligen efterfrågas resurs-ökningar i mer allmänna ordalag i

motionerna Ju211 (c), Ju228 (m), Ju919 (m), So363 (kd) och Ju907 (m).

Utskottet har behandlat anslagsyrkandena ovan i avsnittet

Utgiftsramen och anslagen. Som framgår där föreslår utskottet att

riksdagen antar regeringens förslag och avslår motionsyrkandena.

Säkerhetspolisen

Regeringen föreslår ett ramanslag till Säkerhetspolisen på 534 382 000

kr.

Utskottet har behandlat anslagsyrkandet ovan i avsnittet Utgiftsramen

och anslagen. Som framgår där föreslår utskottet att riksdagen antar

regeringens förslag.

Resursfördelningen inom polisen

Fördelningen mellan myndigheterna

Inom anslaget till polisorganisationen skall Rikspolisstyrelsen

tilldela polismyndigheterna länsramar. Enligt regleringsbrevet för

innevarande budgetår skall Rikspolisstyrelsen vid fördelningen av medel

mellan polismyndigheterna ta hänsyn till myndigheternas

arbetsbelastning och medborgarnas behov.

Rikspolisstyrelsen genomför varje år, tillsammans med ledningen för

varje polismyndighet, dels en budgetdialog på våren om medelsramarna

för de tre kommande åren, dels en resultatdialog på hösten om

verksamheten innevarande år samt resultatens konsekvenser för de

kommande åren. Dialogerna är viktiga instrument när det gäller att

fördela resurserna på ett sätt som säkerställer en rationell

polisverksamhet i hela landet.

I samband med det nya budgetsystemet år 1992 infördes en

fördelningsmodell. Enligt den modellen skulle invånarantalet för

respektive län beaktas, liksom att det i vissa län bedrivs speciella

typer av verksamhet. Som exempel på det sistnämnda kan nämnas

fjällräddning och gränskontroll. Härtill kom en särskild

storstadsfaktor. Denna modell har aldrig tillämpats fullt ut.

Bakgrunden till det är att en exakt tillämpning skulle ha inneburit

stora förändringar i den etablerade organisationen. Vissa

ansträngningar har gjorts i syfte att anpassa sig till modellen. Dessa

ansträngningar frystes i samband med det besparingskrav som ålades

polisen budgetåret 1995/96. I dagsläget är utgångspunkten för

fördelningen den fördelning som ägde rum 1995/96 med de tillägg och

ändringar som bl.a. motiveras av förändringar beträffande verksamheten.

Hur detta skall ske avgörs genom den ovan beskrivna budgetdialogen.

Ett antal yrkanden tar upp frågan om hur resurserna skall fördelas

inom polisväsendet. I några motioner yrkas ökade resurser till ett

visst särskilt angivet län. I motion Ju201 (m) yrkas sålunda att

ytterligare resurser skall tillföras Dalarna, i motionerna Ju207 (m)

och Ju244 (c) Östergötland, i motion Ju205 (fp) Halland, i motion Ju215

(kd) Blekinge, i motionerna Ju203 (m), Ju210 (m), Ju218 (kd), Ju222 (s)

och N321 (m) Stockholm, i motionerna Ju232 (s), Ju245 (m) och Ju409 (c)

Uppsala och i motion Ju233 (c) Kalmar. I motion Ju231 (c) anförs att

förekomsten av sommargäster skall vägas in i bedömningen av hur stor

andel av resurserna länet i fråga skall erhålla. I motion Ju206 (s)

efterfrågas en mer strikt tillämpning av fördelningsmodellen. I motion

Ju226 (kd) anförs i stället att modellen bör utredas. Motionärerna

bakom motion Ju246 (s) begär att regeringens styrning i fråga om

fördelningen av polisresurserna skall bli tydligare.

I budgetpropositionen anför regeringen (utg.omr. 4 avsnitt 4.6.1)

bl.a. att det är nödvändigt att antalet poliser ökar och att det är

viktigt att rekryteringen av poliser till glesbygdsområden förstärks.

Utskottet har behandlat liknande yrkanden tidigare. Senast skedde det

i samband med att utskottet behandlade budgetpropositionen för

innevarande år (bet. 1999/2000:JuU1 s. 27 f). Utskottet ansåg då bl.a.

att det nuvarande systemet för resurstilldelning fungerat tämligen bra,

och utskottet var inte då berett att ta initiativ till en annan

ordning.

Vid Rikspolisstyrelsen pågår ett arbete med att bredda

beslutsunderlaget för fördelningen av polisväsendets anslag till

polismyndigheterna.

Utskottet vill inledningsvis understryka att utskottets överväganden

här handlar om fördelningen av polisväsendets anslag mellan

polismyndigheterna. Ett bifall till något av yrkandena om högre anslag

till något särskilt utpekat län skulle alltså leda till att det blev

mindre över till övriga myndigheter. Utskottet saknar underlag för att

göra en sådan prioritering. Det är, och bör även i fortsättningen vara,

en uppgift för Rikspolisstyrelsen att fördela resurserna. Utskottet

utgår från att de speciella förhållanden som råder på olika håll blir

beaktade i tillbörlig omfattning. Riksdagen bör alltså inte uttala sig

med anledning av de nu aktuella motionsönskemålen. Utskottet föreslår

att riksdagen avslår motionerna Ju201, Ju203, Ju205, Ju207, Ju210,

Ju215, Ju218, Ju222, Ju232, Ju233, Ju244, Ju245, Ju409 och N321 i nu

behandlade delar.

Övriga här aktuella motionsönskemål tar upp frågan om

resursfördelningen utifrån mera principiella utgångspunkter. Här

konstaterar utskottet att frågan om hur resurserna skall fördelas

mellan polismyndigheterna uppmärksammats inom Rikspolisstyrelsen. I

avvaktan på resultatet av dessa överväganden är utskottet inte berett

att förorda att riksdagen uttalar sig i de frågor motionärerna tar upp.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår motionerna Ju206, Ju226, Ju231

och Ju246 i nu behandlade delar.

Fördelningen inom myndigheterna

I motion Ju236 (m) tas upp frågor om fördelningen av resurser inom

polismyndigheterna. Motionärerna anser dels att polismyndigheterna bör

åläggas att budgetera för nyrekryteringar, dels att budgetansvar bör

delegeras i så hög utsträckning som möjligt i syfte att låta den som

har ansvar för verksamheten också disponera resurserna. Det bör

dessutom införas riktlinjer för att garantera att enskilda poliser får

erforderlig vidareutbildning. Regeringen bör enligt motionärerna lägga

fram en handlingsplan där åtgärder i angivna hänseenden presenteras.

I 3 kap. 1 § polisförordningen (1998:1558) föreskrivs att

polisstyrelsen särskilt skall se till att polisarbetet bedrivs i

överensstämmelse med de prioriteringar och riktlinjer som riksdagen och

regeringen lagt fast för polisverksamheten. I 3 kap. 2 § anges att

polisstyrelsen avgör viktiga frågor om planeringen och inriktningen av

verksamheten samt ekonomi.

I förordningen (1989:773) med instruktion för Rikspolisstyrelsen ges

styrelsen möjlighet att meddela föreskrifter om användningen av de

medel som tilldelas polismyndigheterna för att säkerställa att

polisverksamheten inriktas på de mål som statsmakterna angett (13 c §).

Nämnda möjlighet att meddela föreskrifter har inte utnyttjats.

Däremot sker en viss styrning genom de s.k. planeringsförutsättningarna

som tar sikte på den kommande treårscykeln. Dessa

planeringsförutsättningar sänds ut till myndigheterna i en preliminär

version i maj efter det att riksdagen behandlat den ekonomiska

vårpropositionen. I våras togs frågan om finansiering av en nettoökning

av antalet poliser upp i de preliminära planeringsförutsättningarna (s.

27 f). Utgångspunkten är där regeringens målsättning att

resurstillskottet för polisväsendet skall användas bl.a. för att öka

antalet poliser. Medel som motsvarar kostnaderna för en ökning av

antalet poliser kommer att fördelas. Rikspolisstyrelsen räknar med 0,4

miljoner kronor för varje ny polis. För år 2001 räknar man med en

nettoökning på 140 poliser, en beräkning som gjorts utifrån kända data

om antagning till polisutbildningen och påbörjade praktikperioder.

Sammanlagt handlar det alltså om 56 miljoner kronor för år 2001. Dessa

medel kommer att reserveras och efter hand fördelas till

polismyndigheterna när antalet poliser ökar i förhållande till det

antal som förelåg per den 31 december 2000. Detta innebär att

myndigheterna måste återbesätta tjänster för att få del av de 56

miljonerna.

Utskottet har inhämtat att det inom vissa polismyndigheter förekommer

en långtgående delegation av budgetansvar under det att det i andra

inte förekommer alls.

Utskottet vill inledningsvis framhålla att den resursförstärkning som

polisen nu föreslås få skall användas bl.a. för att öka antalet

poliser. För att resurstillskottet skall få avsedd effekt har också

åtgärder vidtagits i form av de preliminära

planeringsförutsättningarna. Härigenom har goda förutsättningar skapats

för att på sikt kunna öka antalet poliser. En sådan ökning är också -

som framgår ovan - en prioriterad uppgift inom polisorganisationen.

Utskottet vill i sammanhanget peka på att polisstyrelserna har till

uppgift att se till att statsmakternas prioriteringar får genomslag.

Härtill kommer att de frågor som motionärerna nu begär att riksdagen

skall uttala sig om enligt gällande ordning rör ämnen där det ankommer

på polisstyrelserna att fatta beslut. Utskottet kan emellertid hålla

med motionärerna om att det finns betydande fördelar med att låta den

som har ansvaret för en verksamhet också ha ett ekonomiskt ansvar.

Samtidigt kräver detta dels att den som ansvaret läggs på kan klara av

det, dels att noggranna överväganden görs så att fördelningen blir så

effektiv som möjligt. Det är självklart att dessa frågor måste

övervägas inom varje polismyndighet utifrån de förutsättningar som

råder lokalt. Motionsönskemålen lämpar sig med andra ord inte för

generella uttalanden.

Sammanfattningsvis finns det inte skäl för riksdagen att uttala sig i

de frågor som motionärerna tar upp. Härav följer att det inte heller

finns anledning för riksdagen att begära att regeringen skall lägga

fram en handlingsplan där åtgärder på området redovisas. Utskottet

föreslår att riksdagen avslår motion Ju236 i här aktuella delar.

Polisens arbetsuppgifter

I motionerna Ju211 (c), Ju223 (s), Ju921 (c) och Ju933 (fp) hävdas att

polisens verksamhet bör renodlas. I motion T215 (fp) anförs att polisen

inte bör syssla med fordonskontroller eller eskort vid utländska

statsbesök och liknande. I några av motionerna anförs att renodlingen

bör ske genom en ökad användning av civilanställda.

I regleringsbrevet för polisväsendet avseende budgetåret 2000 har

Rikspolisstyrelsen fått i uppdrag att tillsammans med

polismyndigheterna säkerställa en lämplig resurs- och arbetsfördelning

mellan poliser och annan personal.

I februari i år beslutade riksdagen på förslag av utskottet

(bet. 1999/2000:JuU6 s. 5 f) ett tillkännagivande om att regeringen bör

utreda frågan om vilka arbetsuppgifter polisen bör ha. I samma ärende

avstyrkte utskottet motionsyrkanden som tog sikte på en ökad andel

civilanställda inom polisen. Här hänvisade utskottet till att det är en

uppgift för Rikspolisstyrelsen att finna en rimlig fördelning mellan

polisutbildad personal och civilanställda.

I budgetpropositionen (utg.omr. 4, avsnitt 4.5.1) anför regeringen

att den har för avsikt att låta utreda frågan om renodling.

Utskottet håller fast vid den inställning som utskottet gav uttryck

för i våras. Resultatet av det aviserade utredningsarbetet bör avvaktas

innan riksdagen på nytt uttalar sig i frågan om renodling av polisens

arbetsuppgifter. Utskottet är inte heller berett att nu förorda att

antalet civilanställda ökas på bekostnad av antalet poliser. Motionerna

Ju211, Ju223, Ju921, Ju933 och T215 bör avslås av riksdagen.

Prioritering av olika slag av brottslighet

I flera motioner tas upp frågor om prioritering av olika typer av

brottslighet. I motion Ju709 (m) begärs sålunda att polisen skall

prioritera åtgärder som syftar till att begränsa tillgången på vapen i

samhället i stort för att förebygga våldsbrott. I motion Ju208 (kd)

begärs olika åtgärder för att komma till rätta med

vardagsbrottsligheten, exempelvis cykelstölder. I motionerna Ju218 och

Ju219 (båda kd) anförs att ungdomsrånen måste prioriteras. I motion

Ju248 (m) förordas särskilda insatser från polisens sida mot

ungdomsvåldet. I motion So547 (fp) begärs en satsning inom polisen för

att bekämpa langning. I motion Kr342 (mp) understryks vikten av att de

som tillhandahåller elektroniska anslagstavlor avkrävs ansvar i enligt

med den s.k. BBS-lagen.

Regeringens bedömning i fråga om vad som bör prioriteras inom polisen

redovisas ovan i avsnittet Prioriteringar inför budgetåret 2001.

I 3 kap. 1 § polisförordningen föreskrivs att polisstyrelsen särskilt

skall se till att polisarbetet bedrivs i överensstämmelse med de

prioriteringar och riktlinjer som riksdagen och regeringen lagt fast

för polisverksamheten.

Utskottet behandlade liknande yrkanden i samband med behandlingen av

budgetpropositionen för innevarande år (bet. 1999/2000:JuU1 s. 28 f).

Utskottet anförde bl.a. att beslut om hur stora resurser som skall

satsas på en viss typ av brott bäst fattas på lokal nivå inom ramen för

statsmakternas prioriteringar.

Utskottet har som framgår ovan i avsnittet om prioriteringar inför

budgetåret 2001 ställt sig bakom de bedömningar regeringen gjort.

I fråga om motionsönskemålen i denna del anser utskottet att

ett problem-orienterat sätt att angripa våldsbrottsligheten

rimligen innebär att - vilket efterfrågas i motion Ju709 -

bekämpa brottslighetdär vapen är inblandade.

Vad gäller önskemålen i motionerna Ju218, Ju219 och Ju248 vill

utskottet påpeka att såväl ungdomsrån som ungdomsvåld i allmänhet torde

omfattas av de redovisade prioriteringarna eftersom de tar upp bl.a.

våldsbrottslighet.

Utskottet är dessutom inte främmande för att de brottstyper som

motionärerna vill lyfta fram kan ha sådant samband med de prioriterade

brottstyperna att det problemorienterade arbetssättet i praktiken ändå

leder till att de kommer att inta en mer framskjuten plats än vad som

vid en första anblick kunde tänkas bli fallet. Om exempelvis

våldsbrottsligheten bland ungdomar i ett närpolisområde synes ha ett

starkt samband med alkoholförtäring framstår det som rimligt

att särskilda satsningar - vilket efterfrågas i motion So547

- görs för att förhindra langning av alkohol.

Som framhålls i motion Kr342 kan ungdomar tänkas komma i kontakt med

bl.a. nazistpropaganda på Internet, vilket visar på behovet av att

lagföra dem som bär ansvar för elektroniska anslagstavlor. Här vill

utskottet erinra om att det är en prioriterad uppgift för polisen att

utveckla sin förmåga att bekämpa exempelvis brott med antisemitiska

inslag.

Beträffande önskemålet i motion Ju208 om prioritering av

vardagsbrottsligheten vill utskottet understryka att närpolisen har en

särskild betydelse på detta område och att fullföljandet av

närpolisreformen hör till de prioriterade områdena. I sammanhanget vill

utskottet påpeka att det är en grundtanke i det nationella

brottsförebyggande programmet att brottsligheten skall angripas i

samverkan med dem som berörs av den, något som gör sig särskilt starkt

gällande i fråga om vardagsbrottsligheten.

Avslutningsvis vill utskottet poängtera att det förhållandet att

vissa typer av brottslighet betraktas som prioriterade självfallet inte

innebär att annan brottslighet skall lämnas åt sidan. Hur avvägningarna

i fråga om insatser mot olika typer av brottslighet skall göras bör

dock som nyss framgått avgöras lokalt ute i polismyndigheterna inom

ramen för statsmakternas prioriteringar.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår motionerna

Ju208, Ju218, Ju219, Ju248, Ju709, So547 och Kr342 i här behandlade

delar.

Närpolisen

Närpolisreformen syftar till att medborgare i hela landet skall ha

tillgång till en polis med lokal förankring, hög kompetens och

tillräckliga resurser. Endast på det sättet skapas garantier för att

brott och ordningsstörningar i ett område kan bekämpas uthålligt och

med tillämpning av de bästa polisiära metoderna och kunskaperna.

Av resultatredovisningen framgår bl.a. att flertalet polismyndigheter

utgår från Rikspolisstyrelsens definition av närpolisverksamhet. Den

innebär i korthet bl.a. att verksamheten skall vara organiserad inom

ett geografiskt avgränsat område och bedrivas problemorienterat i nära

samverkan med dem som bor och verkar i området. Poliserna i området

skall arbeta mot brotts- och trygghetsrelaterade mål och tilldelas ett

personligt ansvarsområde. Detta ansvarsområde är vanligen geografiskt

men även funktionella ansvarsområden kan förekomma. Geografiska

ansvarsområden innebär i princip att varje polis bör kunna utföra de

flesta uppgifter inom sitt område och förutsätter därför en bred

kompetens hos varje polisman. Vid funktionsvisa ansvarsområden har i

stället varje polis eller arbetsgrupp huvudansvar för en viss

arbetsuppgift. Det kan t.ex. gälla ingripande- eller

utredningsverksamheten i området. Möjligheten att fokusera på en viss

uppgift har bl.a. ansetts främja kvaliteten i utredningsverksamheten.

En förutsättning för en sådan ordning är att det kan skapas särskilda

former för att sprida och gemensamt analysera den kunskap om

förhållanden i området som skall ligga till grund för det

brottsförebyggande arbetet.

Flera motioner tar upp frågor med anknytning till närpolisreformen. I

motionerna Ju218 (kd), Ju911 (m) och N225 (fp) understryks vikten av

att fullfölja arbetet med att genomföra reformen. I motion Ju213 (kd)

hävdas att det bör ske genom att antalet närpoliser ökas och i motion

Ju921 (c) förordas mindre utryckningstjänst för närpoliserna. I motion

Ju211 (c) påpekas behovet av utbildning för närpoliser. I motion Ju933

(fp) efterfrågas tydliga mål för verksamheten.

Regeringen anför att det är avgörande för hela polisväsendet att

närpolis-områdena nu får de resurser och den kompetens som behövs för

att den verkligen skall bli basen i polisverksamheten, något som kräver

insatser för kompetensutveckling och personaltillskott. De resurser som

nu tillförs gör det enligt regeringen möjligt att åter öka antalet

poliser så att svårigheter som beror på personalbrist skall kunna

undanröjas. På sikt bör enligt regeringens mening polisen i

närpolisområdena ansvara för all polisverksamhet som inte kräver

speciell kompetens eller av andra skäl bör bedrivas centralt.

Regeringen framhåller att en ökad integrering av ingripandeverksamheten

i närpolisen främjar utvecklingen av det problemorienterade arbetet och

skapar bättre förutsättningar för att personalgrupper skall få

tillräcklig storlek för en effektiv planering.

Vidare är det enligt regeringen viktigt att det klarläggs vilken

polisverksamhet som närpolisen skall ansvara för och hur

gränsdragningarna skall göras mot andra delar i organisationen.

Utgångspunkten bör vara att närpolisen har ett helhetsansvar för

polisverksamheten i det egna geografiska området varifrån vissa

undantag kan göras. Verksamhetsmål skall enligt regeringen utgå från en

probleminventering i lokalområdet. Målformuleringarna bör fastställas i

en process som också säkerställer att målen accepteras i

polisorganisationen.

Varje polismyndighet ansvarar för att polisverksamheten inom dess

område bedrivs effektivt och fungerar väl. Det ankommer också på

myndigheterna att anpassa polisverksamheten i närpolisområdena efter de

lokala förhållandena. Med den utgångspunkten är det enligt regeringens

uppfattning naturligt att polismyndigheterna själva väljer olika

lösningar för utformningen av verksamheten i närpolisområdena så länge

inte syftet med närpolisreformen äventyras.

Utskottet delar uppfattningen i motionerna Ju213, Ju218, Ju911 och

N225 att det behövs en del åtgärder för att närpolisreformen skall

kunna fullföljas. Det är därför glädjande att regeringen i

budgetpropositionen bedömt denna fråga som en prioriterad uppgift för

polisen, en prioritering som utskottet alltså ställer sig bakom.

När det sedan gäller motionsönskemålen om olika åtgärder vill

utskottet framhålla att de resurser som nu tillförs polisen syftar till

att antalet poliser skall öka.

Såvitt gäller önskemålet i motion Ju921 om mindre utryckningstjänst

kan utskottet i och för sig ha en viss förståelse för tanken att detta

skulle vara ett sätt att främja närpolisreformen. Utskottet vill

emellertid i likhet med regeringen framhålla att närpolisen på sikt bör

ansvara för all polisverksamhet som inte av olika skäl bör bedrivas

centralt. Tyngdpunkten bör alltså ligga i närpolisområdena som därmed

kommer att utgöra basen i polisorganisationen. Man bör alltså inte som

motionärerna utgå från att det finns ett motsatsförhållande mellan å

ena sidan närpolisverksamhet och å andra sidan utryckningsverksamhet.

Tvärtom bör både den planerade verksamheten och ingripandeverksamheten

bedrivas på ett problemorienterat sätt. För det ändamålet är det ofta

gynnsamt om verksamheterna bedrivs under gemensam ledning.

Avslutningsvis vill utskottet påpeka att resursfördelningen inom

polismyndigheterna är en fråga för respektive myndighet. Här bör, som

regeringen anför, olika lösningar kunna komma i fråga så länge inte

syftet med närpolisreformen äventyras.

Som framhålls i motion Ju211 är det viktigt att närpoliserna har en

god utbildning. Emellertid är även detta en fråga för

polismyndigheterna att avgöra lokalt.

Vad slutligen gäller önskemålet i motion Ju933 om målen för

verksamheten delar utskottet regeringens uppfattning att

verksamhetsmålen skall utgå från en probleminventering i lokalområdet.

Att målen skall vara tydliga förefaller självklart. Ett bifall till

motionsönskemålet skulle inte ha någon praktisk betydelse.

Sammantaget innebär det nu anförda att utskottet inte ser något behov

av att riksdagen uttalar sig för att närpolisreformen skall kunna

fullföljas. Utskottet föreslår att riksdagen avslår motionerna Ju211,

Ju213, Ju218, Ju911, Ju921, Ju933 och N225 i här behandlade delar.

Utredningsverksamheten

I flera motioner tas upp olika frågor med anknytning till polisens

brottsutredande verksamhet. I motion Ju212 (kd) efterfrågas sålunda en

granskning av polisens tillämpning av reglerna om avskrivning av

ärenden. I motion Ju911 (m) understryks vikten av att fler ärenden

redovisas till åklagare, och motionärerna vill se en förstärkning av

utredningsverksamheten med civila utredningsmän. I motion Ju921 (c)

efterlyses en kvalitetssäkring av utredningarna och kortare

handläggningstider. Motionärerna bakom Ju933 (fp) anser att tillgången

på specialistkompetens måste öka.

Utskottet avstyrkte liknande yrkanden förra året (bet. 1999/2000:JuU1

s. 35).

Som framgår ovan är utredningsverksamheten ett prioriterat område.

Den skall förstärkas så att fler brott kan klaras upp. Verksamheten

skall bedrivas snabbt och säkert och präglas av hänsyn till

brottsoffren och vittnen. Polis och åklagare skall i nära samverkan

finna optimala former för samarbete och ansvarsfördelning.

Riksåklagaren har i sitt budgetunderlag uttalat oro över utvecklingen

av polisens brottsutredande verksamhet och pekat på att möjligheterna

att klara upp brott minskat väsentligt under hela 1990-talet. Enligt

Riksåklagaren är situationen helt oacceptabel.

I budgetpropositionen (utg.omr. 4 avsnitt 4.6.1) aviserar regeringen

en kommande översyn av brottsutredningsverksamheten. Bakgrunden är

bl.a. riksdagens beslut i våras om att regeringen borde låta utreda

frågan om ett oberoende organ för tillsyn av polisens och åklagarnas

förundersöknings-arbete. Ett annat tillkännagivande i samma ärende

innebar dessutom att regeringen skulle se över frågan om en

specialisering av utredningsverksamheten inom närpolisen (bet.

1999/2000:JuU11 s. 3 f).

Vidare är det enligt regeringen viktigt att Rikspolisstyrelsen och

Riksåklagaren fortsätter att tillsammans analysera utredningsprocessen

och utifrån ett helhetsperspektiv se över kompetensförsörjning,

organisation och utredningsrutiner. Myndigheternas iakttagelser och

slutsatser inom ramen för den samordnade inspektionsverksamheten är en

viktig kunskapskälla (utg.omr. 4 avsnitt 4.4.3).

Metoder för kvalitetsuppföljning har utvecklats i bl.a. Östergötland.

I bl.a. Jönköping pågår försöksverksamheter som syftar till att

åstadkomma kortare genomströmningstider för vissa ärenden.

Utskottet har inhämtat att Polishögskolan hittills utbildat totalt

120 personer som inte är poliser till kvalificerade brottsutredare.

Under nästa år planerar man att utbilda ytterligare 50-60 sådana civila

utredare.

Utskottet har i avsnittet ovan om resultatuppföljning gett uttryck

för en viss oro när det gäller utredningsverksamheten. Mot den

bakgrunden anser utskottet att regeringens initiativ till en översyn

bör välkomnas. Utskottet utgår från att sådana frågor som aktualiseras

genom motionerna kommer att belysas i det sammanhanget och att åtgärder

vidtas om det behövs. Samtidigt noterar utskottet, som nyss framgått,

att vissa åtgärder redan vidtagits.

Det anförda innebär att utskottet inte ser något behov av ett

ingripande från riksdagens sida med anledning av de motioner som nu är

aktuella. Utskottet föreslår att riksdagen avslår motionerna Ju212,

Ju911, Ju921 och Ju933 i här aktuella delar.

Polisförsörjningen m.m.

Flera motioner berör frågor om möjligheterna att i framtiden bemanna

polis-organisationen så att den kan svara mot de krav som ställs på

den. I motionerna Ju229 (m) och Ju911 (m) understryks behovet av fler

poliser och fler civilanställda. Motion Ju213 (kd) tar upp behovet av

civilanställda med inriktning på personalvård. I samma motion liksom i

motionerna Ju228 (m) och Ju933 (fp) efterfrågas inrättandet av

polisutbildning på ytterligare en ort. I motion Ju243 (s) begärs

åtgärder för att säkerställa att polismyndigheterna i Norrland får

tillräckligt med utbildad personal. Vidare begärs i ett antal motioner

att riksdagen skall uttala sig till förmån för olika orter när det

gäller frågan var en ny polisutbildning skall förläggas. Här rör det

sig om Skövde i motion Ju217 (kd, c) samt Borås i motionerna Ju235 (m),

Ju238 (kd) och Ju239 (c). I motion Ju210 (m) hävdas att det behövs fler

utbildningsplatser vid polishögskolan i Stockholm.

Förra hösten behandlade utskottet en motion om antalet

utbildningsplatser i Stockholm. Utskottet pekade då bl.a. på att det är

en uppgift för Rikspolisstyrelsen att sköta personalförsörjningen inom

polisväsendet (bet. 1999/2000:JuU1 s. 33 f).

I budgetpropositionen föreslås att anslaget till polisorganisationen

skall höjas. Detta syftar bl.a. till göra det möjligt att öka antalet

poliser och höja kompetensen. En ökning av antalet poliser är som

framgår av avsnittet Prioriteringar inför budgetåret 2001 en

prioriterad uppgift för polisen.

Med de resurser som nu tillförs polisen kan utbildningskapaciteten

ökas så att det blir möjligt att öka antalet polisstuderande.

Regeringens beräkningar (utg.omr. 4 avsnitt 4.4.3) innebär att det vid

utgången av år 2003 kommer att finnas ca 16 800 poliser.

För att ytterligare poliser skall kunna rekryteras krävs enligt

regeringen att polisutbildning bedrivs vid fler orter än Stockholm och

Umeå. Rikspolisstyrelsen överväger för närvarande att förlägga ett

antal utbildningsplatser till ytterligare någon ort, vilket kommer att

möjliggöra att fler studerande kan antas till polisprogrammet.

Regeringen anför vidare att det är viktigt att rekryteringen av

poliser till glesbygdsområdena förstärks. Etableringen av en polisiär

grundutbildning i Umeå kommer att främja rekryteringen av nya poliser

till Norrlandsmyndigheterna.

När det gäller etableringen av polisutbildning till en tredje ort har

utskottet inhämtat följande i frågan.

Ett antal kommuner, högskolor m.m. runt om i landet har anmält sitt

intresse av att bedriva polisutbildning. Inom Rikspolisstyrelsen har

man berett dessa intresseanmälningar och ställt upp ett antal kriterier

att beakta vid arbetet. Det skall vara fråga om en ort i en del av

landet där det saknas poliser. Det skall finnas ett universitet eller

en högskola med lämplig profil på orten. Den polisiära infrastrukturen

på orten och i regionen skall vara bra. Lämpliga lokaler för teori och

praktik skall finnas på orten. Det skall inte röra sig om

Stockholmsområdet eller Norrland. Det skall finnas goda

kommunikationer, en professionell infrastruktur och god studentmiljö på

orten.

Härefter har Rikspolisstyrelsen i en skrivelse den 17 maj 2000

uppmanat dem som är intresserade att bekräfta detta, alltså även dem

som redan tidigare anmält intresse. Svarsfristen gick ut vid midsommar

2000. Då hade nio svar inkommit. Därefter har Rikspolisstyrelsen

beslutat att fyra orter skall beredas vidare, nämligen Linköping,

Växjö, Borås och Jönköping.

Inom Rikspolisstyrelsen räknar man med att fatta beslut i saken före

årsskiftet.

När det gäller fördelningen mellan de olika personalkategorierna är

det enligt regeringen av stor vikt att polisväsendet analyserar resurs-

och arbetsfördelningen mellan poliser och annan personal för att

säkerställa en ändamålsenlig personalsammansättning. Antalet

specialister och annan icke polisutbildad personal behöver enligt

regeringens bedömning öka, framför allt för att höja exempelvis

kvaliteten i brottsutredningarna.

Utskottet vill återigen understryka att syftet med de

resursförstärkningar som nu föreslås för polisen är att åstadkomma en

ökning av antalet poliser. Som utskottet framhållit tidigare är det en

uppgift för Rikspolisstyrelsen att sköta personalförsörjningen inom

polisväsendet. Här vill utskottet också peka på att åtgärder vidtagits

för att säkerställa att resursökningen används till att öka antalet

poliser. Som framhålls i några av motionerna är det av vikt att fler

utbildningsplatser inrättas. Den uppfattningen delas också av

regeringen. Här vill utskottet erinra om att regeringen i

budgetpropositionen understrukit vikten av att rekryteringen av poliser

till glesbygdsområdena förstärks. Utskottet konstaterar att det inte

behövs några åtgärder av riksdagen med anledning av motionerna Ju213,

Ju228, Ju229, Ju243, Ju911 och Ju933 i här aktuella delar. Dessa

motioner bör avslås av riksdagen.

När det sedan gäller frågorna om var den nya polisutbildningen skall

inrättas eller på vilken ort det kan tänkas finnas behov av fler

utbildningsplatser ser utskottet ingen anledning för riksdagen att

ingripa i det arbete som pågår inom Rikspolisstyrelsen. Utskottet

föreslår att riksdagen avslår motionerna Ju210, Ju217, Ju235, Ju238 och

Ju239 i dessa delar.

I några motioner tas upp olika frågor om organisationen av

polisutbildningen. Sålunda begärs i motion Ju921 (c) att

antagningssystemet skall ses över. Motionärerna menar att såväl

Polishögskolan som andra yrkesgrupper än poliser bör bli mer delaktiga

i förfarandet. I motion Ju927 (m) hävdas att polisutbildningen bör

utredas. I motion Ju227 (m) begärs att utbildningen av personal inom

polisen, tullen och Kustbevakningen organiseras så att den i viss

utsträckning sker gemensamt.

Den nuvarande grundutbildningen för poliser påbörjades i januari

1998.

Frågan om att utreda polisutbildningen har utskottet behandlat flera

gånger tidigare. Senast skedde det i våras. Utskottet var inte berett

att förorda en ny utredning av polisutbildningen (bet. 1999/2000:JuU6

s. 12 f).

Den 30 maj i år presenterades en utvärdering av polisutbildningen som

genomförts av en arbetsgrupp inom Rikspolisstyrelsen. I rapporten pekas

på vissa brister. Det anförs bl.a. att polisaspiranterna tillägnat sig

både adekvata och tillräckliga kunskaper för att verka som poliser, men

att deras förmåga är något sämre i vissa färdighetsämnen än inom det

teoretiska området. Vidare anges det nuvarande examinationsförfarandet

vara bristfälligt. Den nya pedagogiken med verklighetsbaserade

praktikfall har enligt arbetsgruppen mött övervägande positiva

reaktioner.

Arbetsgruppens rapport har remissbehandlats inom polisväsendet.

Polishögskolan har dessutom redovisat en rad genomförda eller planerade

åtgärder. Här handlar det bl.a. om ett ökat antal utbildningstimmar

såvitt gäller data och radio, en ny inriktning på polisbilskörningen

och fler undervisningstillfällen i fråga om konflikthantering och

självskydd. Vidare planeras vissa åtgärder beträffande

examinationsförfarandet.

Statskontoret har i rapporten Effektivare Kustbevakning

(Statskontoret 2000:1) föreslagit en utredning av frågan om en delvis

gemensam grundutbildning för dem som skall arbeta inom tullen, polisen

och Kustbevakningen. Förslaget bereds i Försvarsdepartementet.

Utskottet vill framhålla att den relativt nya polisutbildningen

utvärderats och att en rad åtgärder vidtagits eller planeras. Utskottet

är inte berett att förorda att ett nytt utredningsarbete sätts i gång.

Såvitt gäller motion Ju921 vill utskottet tillägga att Polishögskolan

är en enhet inom Rikspolisstyrelsen. I linje med vad utskottet

framhållit tidigare bör det inte ankomma på riksdagen att uttala sig om

vilken enhet inom polisen som skall sköta antagningen. Detsamma gäller

det i samma motion framställda önskemålet om vilka som skall vara

närvarande under den intervju som avslutar antagningsproceduren.

Vad slutligen gäller frågan om en gemensam utbildning för personal

inom tullen, Kustbevakningen och polisen - vilket förespråkas i motion

Ju227 - konstaterar utskottet att ett sådant förslag redan bereds i

Regeringskansliet. Resultatet av det arbetet bör inte föregripas.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår motionerna Ju227, Ju921 och

Ju927 i här aktuella delar.

Polisens arbetstider

I motionerna Ju921 (c) och Ju927 (m) kritiseras polisväsendets

förläggning av arbetstiden.

Motionsyrkandena i denna del har samma inriktning som den kritik som

RRV riktat mot polisväsendet. Kritiken går bl.a. ut på att den

periodplanerade arbetstiden inte införts i tillräcklig omfattning. Även

där den tillämpas anser RRV att den är för svagt verksamhetsorienterad.

Andra brister är den otillräckliga styrningen av den genomsnittliga

veckoarbetstiden och dimensioneringen av utryckningsresurserna.

Företrädare för Riksrevisionsverket har vid en utfrågning inför

utskottets uppföljningsgrupp närmare redovisat sin kritik mot hur

arbetstiden förläggs i polisorganisationen. Svårigheterna synes enligt

RRV bero på att närpolischeferna inte förmått att driva arbetsgivarens

intresse i fråga om hur arbetstiden skall förläggas.

Flera polismyndigheter har påpekat att polisens arbetstidsavtal har

haft en konstruktion som har bidragit till att verksamhetsintresset

inte slagit igenom tillräckligt vid arbetstidsförläggningen. De

förändringar i avtalet som parterna numera kommit överens om bör enligt

såväl Rikspolisstyrelsen som Riksrevisionsverket kunna leda till bättre

lösningar. Det nya avtalet innehåller en ny förhandlingsordning som ger

arbetsgivaren större befogenheter vid oenighet mellan parterna och

förbättrar möjligheterna att sluta myndighetsanpassade arbetstidsavtal

som beaktar lokala variationer.

Regeringen gör i denna del bedömningen (utg.omr. 4 avsnitt 4.6.1) att

ändringarna har skapat förutsättningar för en bättre anpassning av

arbetstiden till verksamhetens krav. Det nya avtalet ger ökade

möjligheter att sprida den periodplanerade arbetstiden till större

delar av verksamheten och att utveckla periodplaneringen till ett

effektivare instrument än i dag. Det krävs nu att arbetsgivare och

arbetstagare på ett konstruktivt sätt tar till vara de verktyg som det

nya avtalet ger och använder dem för att åstadkomma en effektivare

polisverksamhet.

Också frågan om chefsutveckling tas upp i budgetpropositionen

(utg.omr. 4 avsnitt 4.6.1). Regeringen anför att polismyndigheternas

behov av rekrytering och utveckling av chefer har inventerats. Samtliga

myndigheter har chefsförsörjningsprogram och alla har prioriterat

utvecklingen av chefer. Flera myndigheter har öppnat möjlighet för

kompetensutveckling genom universitets- eller högskolestudier.

Det ledarskapscentrum som startats vid Polishögskolan arbetar på ett

övergripande plan med att utveckla ledarskapet inom polisväsendet

främst genom att öka kunskaperna och utveckla metoder för

myndigheternas egna insatser.

Utskottet har tidigare tagit ställning till motionsyrkanden rörande

polisens arbetstider. Senast skedde det i våras (bet. 1999/2000:JuU6 s.

15 f). Utskottet noterade då bl.a. att det ovan nämnda

arbetstidsavtalet slutits och att det syntes innebära ett steg i rätt

riktning.

Utskottet delar regeringens uppfattning att det nya avtalet skapat

förutsättningar för en bättre anpassning av arbetstiden till

verksamhetens krav. Detta ligger också väl i linje med vad utskottet

tidigare uttalat i frågan. Som regeringen påpekar är det viktigt att de

möjligheter som det nya avtalet ger tas till vara på ett konstruktivt

sätt. Mot bakgrund av den kritik som Riksrevisionsverket redovisat är

det också glädjande att frågor om chefsutveckling uppmärksammats inom

polisen.

Utskottet - som inte ser något behov av åtgärder från riksdagens sida

- föreslår att motionerna Ju921 och Ju927 avslås i här behandlade

delar.

Nationella insatsstyrkan

Av 2 kap. 17 § polisförordningen framgår att det vid Polismyndigheten i

Stockholms län skall finnas en beredskapsstyrka med uppgift att bekämpa

terroraktioner i landet. Styrkan får användas i annan polisverksamhet,

om det kan ske med hänsyn till huvuduppgiften.

I motion Ju214 (kd) begärs att Nationella insatsstyrkan

organisatoriskt skall tillhöra Rikspolisstyrelsen. Motivet till detta

är att styrkan skall vara en nationell resurs. Motionärerna ser en risk

för att polismyndigheterna kommer att avstå från att använda styrkan av

ekonomiska skäl, om den får ligga kvar hos Stockholmspolisen. I

motionen föreslås dessutom att styrkan skall få användas mot den

organiserade brottsligheten och att den skall få bättre utrustning.

Frågan om Nationella insatsstyrkans organisatoriska hemvist

behandlades utförligt i samband med behandlingen av budgetpropositionen

för innevarande år (bet. 1999/2000:JuU1 s. 31 f). Utskottet anförde att

det i och för sig kunde hålla med om att det faktum att en

polismyndighet ute i landet som vill nyttja resurser som finns vid

Polismyndigheten i Stockholms län då måste betala för det, inbjuder

till misstanken att myndighetscheferna avhåller sig från att nyttja

styrkans kompetens. Utskottet kunde emellertid inte finna fog för

någon

sådan misstanke. Utskottet hade nämligen svårt att tänka

sig att

myndighetscheferna - av ekonomiska skäl - skulle

avstå från att kallain den kompetens som krävs för att lösa en svår polisiär

uppgift.

I sammanhanget erinrade utskottet om att det kan vara fråga om

situationer där liv står på spel. Utskottet utgick från att

myndighetscheferna upprätthåller en professionell ambitionsnivå och vid

behov anlitar styrkan eller delar av den. Vidare underströk utskottet

att verksamheten vid styrkan knappast blir kostnadsfri bara för att den

ges ett organisatoriskt hemvist någon annanstans inom polisväsendet.

För att tillgodose önskemålet om att flytta styrkan till

Rikspolisstyrelsen måste ju rimligen anslaget till de olika länen dras

ned för att finansiera en ökad verksamhet vid Rikspolisstyrelsen.

Utskottet var alltså inte berett att ställa sig bakom det synsätt som

motionärerna byggde sitt yrkande på.

Utskottet noterade också att samtliga länspolismästare ställt sig

bakom förslaget att låta styrkan vara kvar vid Polismyndigheten i

Stockholms län.

Det fanns dessutom, anförde utskottet, flera avsevärda nackdelar med

att låta styrkan tillhöra Rikspolisstyrelsen. Här tänkte utskottet

främst på de begränsade möjligheterna att nyttja styrkan operativt,

vilket i sin tur skulle innebära att styrkan blev dåligt tränad för

realistiska uppgifter. Det symbolvärde som möjligen kunde ligga i att

styrkan sorterade under Rikspolisstyrelsen vägde lätt mot detta.

Det även förra året framställda yrkandet om en utvidgning av

Nationella insatsstyrkans arbetsuppgifter avstyrktes med hänvisning

till en då nyligen beslutad ändring i polisförordningen som innebär att

styrkan kan användas till annat än att bekämpa terroraktioner, om det

kan ske med hänsyn till huvuduppgiften. Bakgrunden var att den tidigare

begränsningen till enbart terroraktioner hade medfört betydande

tillämpningsproblem. I en rapport till regeringen föreslog

Rikspolisstyrelsen därför att styrkan skulle kunna sättas in i sådana

fall där en polisoperativ bedömning visar att det är lämpligt på grund

av de särskilda kunskaper som styrkans personal har.

Frågan om Nationella insatsstyrkans organisatoriska hemvist har

därefter tagits upp av SÄPO/Rikskrimkommittén. I betänkandet Den

centrala polisen (SOU 2000:25 s. 238 f) föreslås att kostnaden för

förstärkning som Nationella insatsstyrkan lämnar inte skall belasta den

polismyndighet som begär hjälp.

Rikspolisstyrelsen har inspekterat verksamheten vid Nationella

insatsstyrkan. I inspektionsprotokollet av den 6 september 2000 anförs

sammanfattningsvis att insatsstyrkans numerär har minskats, att dess

utrustning delvis är föråldrad och försliten och att förutsättningarna

för att vidmakthålla och utveckla styrkans kompetens inte kan anses

tillräckliga. Enligt inspektionsgruppens uppfattning kan den ekonomiska

situationen vid Polismyndigheten i Stockholms län innebära en risk för

att insatsstyrkans behov inte i tillräcklig grad tillgodoses. Gruppen

anser också att dess iakttagelser ger underlag för bedömningen att det

är tveksamt om Polismyndigheten i Stockholms län i dag kan anses ha de

ekonomiska, organisatoriska och personella förutsättningar som behövs

för att den nationella insatsstyrkan fortlöpande skall kunna anpassas

och utvecklas på det sätt som är nödvändigt för att den skall kunna

fullgöra sin huvuduppgift. Inspektionsgruppen anser därför att finns

starka skäl att överväga att inordna den nationella insatsstyrkan i

Rikspolisstyrelsens organisation eller i vart fall vidta andra åtgärder

som säkerställer styrkans funktion.

Utskottet har inhämtat att protokollet har remissbehandlats inom

polisväsendet. Ett beslut om eventuella åtgärder väntas inom kort.

Utskottet konstaterar att insatsstyrkans organisatoriska hemvist har

uppmärksammats inom Rikspolisstyrelsen och att det vid den ovan nämnda

inspektionen framkommit nya skäl som talar mot den nuvarande

organisatoriska lösningen. I avvaktan på resultatet av det pågående

arbetet är utskottet emellertid inte berett att frångå den uppfattning

som utskottet redovisade förra hösten. Av samma skäl ser utskottet

ingen anledning för riksdagen att uttala sig om insatsstyrkans

utrustning.

När det sedan gäller frågan om vilka arbetsuppgifter styrkan bör

kunna ha kan utskottet konstatera att den ändring som gjordes i

polisförordningen förra hösten syftade till att möjliggöra just det som

motionärerna efterfrågar, även om det inte var den organiserade

brottsligheten som åberopades som skäl för ändringen. I sammanhanget

vill utskottet påpeka att bekämpningen av den organiserade

brottsligheten i huvudsak fordrar andra polisiära metoder än de som

insatsstyrkans särskilda kompetens omfattar. Här vill utskottet också

understryka att insatsstyrkan får användas till annat än

terroristbekämpning när det är lämpligt ur polisoperativ synpunkt.

Detta innebär enligt utskottets mening mycket vida möjligheter att

använda styrkan till olika arbetsuppgifter.

Sammantaget innebär det anförda att utskottet föreslår att riksdagen

avslår motion Ju214.

Övrigt

Samlokalisering av myndigheter inom rättsväsendet

I motion Ju921 (c) begärs att polisen, åklagarna och domstolarna skall

samverka i fråga om administration och lokaler. Önskemålet syftar till

att förbättra förutsättningarna för samverkan mellan de berörda

myndigheterna.

Utskottet behandlade ett liknande yrkande förra hösten

(bet. 1999/2000:JuU1 s. 35 f). Sammanfattningsvis hade utskottet en

positiv inställning till de olika samverkansprojekt som drivs inom

rättsväsendet. I fråga om domstolarna pekade dock utskottet på att

intresset av självständighet måste beaktas.

Vid den utfrågning utskottet hållit med företrädare för

Rikspolisstyrelsen har framkommit att viss samverkan med

åklagarväsendet förekommer när det gäller lokaler.

Utskottet ser inga hinder för att myndigheterna inom rättsväsendet -

där det befinns lämpligt - samverkar såsom motionärerna föreslår. Så

sker också uppenbarligen i viss utsträckning. I fråga om domstolarnas

medverkan i sådana sammanhang har utskottet dock alltjämt uppfattningen

att sådan samverkan måste ske med iakttagande av kravet på domstolarnas

självständighet. Motion Ju921 i denna del bör avslås av riksdagen.

Polisens arbetsmetoder

I motion Ju933 (fp) anförs att polisen bör förändra sina arbetsmetoder

och övergå till s.k. nolltolerans.

När utskottet behandlade denna fråga senast (bet. 1999/2000:JuU6 s. 9

f) hänvisade utskottet till sitt tidigare ställningstagande i saken,

väsentligen att frågan inte lämpar sig för generella uttalanden.

Utskottet - som vidhåller den inställning utskottet gav uttryck för i

januari - föreslår att riksdagen avslår motion Ju933 i denna del.

Konsekvensanalyser

I motion Ju234 (m) begärs en granskning av effekterna av

organisationsförändringar inom rättsväsendet.

Riksdagens revisorer har på utskottets uppdrag granskat

konsekvenserna av organisationsförändringarna inom rättsväsendet.

Granskningen med förslag till åtgärder redovisades hösten 1999 (förs.

1999/2000:RR7).

Utskottet behandlade revisorernas förslag i våras (bet.

1999/2000:JuU11). Utskottet ställde sig bakom flera av revisorernas

förslag. Ett av dem gick ut på att regeringen före och efter större

förändringar inom rättsväsendet skall göra så omfattande bedömningar

som möjligt av vilka effekter förändringarna får för andra myndigheter

och samhället i övrigt. Ett annat förslag från revisorerna som

utskottet också ställde sig bakom var att regeringen i samband med

budgetpropositionen skall redovisa kostnadsutvecklingen inom

rättsväsendets olika delar under de senaste tio åren. I årets

budgetproposition finns en sådan redovisning av utgiftsutvecklingen

(utg.omr. 4, avsnitt 4.8).

I nämnda ärende avstyrkte utskottet ett liknande motionsyrkande som

det nu aktuella och anförde bl.a. att utskottet inte såg något behov av

ytterligare en sådan brett upplagd översyn som efterfrågades i

motionen.

Utskottet kan konstatera att revisorernas granskning - som alltså

skedde på utskottets initiativ - lett fram till flera

tillkännagivanden. Resultatet av det förestående utredningsarbetet bör

avvaktas innan ytterligare granskningar påbörjas. Motion Ju234 bör

avslås av riksdagen.

Åklagarväsendet

Inledning

Målet för åklagarverksamheten är att se till att den som begått brott

lagförs.

Åklagaren har en central roll inom rättsväsendet när det gäller att

bekämpa brottslighet. Till åklagarens uppgifter hör att leda

förundersökningar, fatta beslut i åtalsfrågor och föra talan om ansvar

för brott vid domstol. Inom ramen för förundersökningsledningen

beslutar åklagaren om personella och reella tvångsmedel av

integritetskränkande natur såsom anhållande, kroppsbesiktning,

reseförbud och husrannsakan. Åklagaren kan också begränsa eller lägga

ned en förundersökning. Andra viktiga uppgifter som ankommer på

åklagaren är att under vissa förutsättningar utfärda strafföreläggande

och besluta om åtalsunderlåtelse.

Ekobrottsmyndigheten, som har till uppgift att bekämpa ekonomisk

brottslighet, inrättades den 1 januari 1998. Verksamheten inleddes den

1 juni samma år. Av instruktionen för Ekobrottsmyndigheten framgår att

myndigheten dels är en åklagarmyndighet, dels en central

förvaltningsmyndighet under regeringen.

Under behandlingen av budgetpropositionen har utskottet haft en

utfrågning där representanter för Riksåklagaren medverkat.

Resultatuppföljning

I avsnitt 4.6.2 i budgetpropositionen redovisar regeringen sin

bedömning av resultatet inom åklagarväsendet.

Effektmålet för åklagarverksamheten för år 1999 innebar att denna

skulle bedrivas på ett sådant sätt att den enskilde tillförsäkrades

rättssäkerhet och rättstrygghet och så att den som begått brott

lagfördes.

Följande verksamhetsmål gällde för åklagarväsendet för år 1999.

Kampen mot våldsbrott, narkotikabrott och ekonomisk brottslighet

(inklusive miljöbrott) skulle prioriteras. Särskild uppmärksamhet

skulle ägnas den grova och gränsöverskridande brottsligheten, den mc-

relaterade brottsligheten, brott med rasistiska inslag, våld mot

kvinnor och övergrepp mot barn.

Förundersökningarnas kvalitet skulle höjas.

Antalet avslutade ärenden skulle uppgå till minst det antal som

kommit in. Genomströmningstiderna skulle minska, i synnerhet på de

prioriterade områdena.

Rättstillämpningen skulle vara enhetlig vid prövning av åtalsfrågan

och användning av frihetsberövanden.

Den del av åklagarnas arbetstid som ägnas åt kvalificerade

åklagaruppgifter skulle öka.

För Ekobrottsmyndighetens del gällde dessutom att myndigheten skulle

förhindra eller upptäcka ekonomisk brottslighet inom sitt

verksamhetsområde. Myndigheten skulle också genom nya arbetsmetoder och

hög kompetens skapa förutsättningar för en effektivare

ekobrottsbekämpning.

Målen för stabsuppgifterna vid Ekobrottsmyndigheten var att ge

regeringen och övriga intressenter en bättre helhetsbild av den

ekonomiska brottsligheten och bättre möjlighet att förutse utvecklingen

inom området. Berörda myndigheter skulle på ett så tidigt stadium som

möjligt informeras om nya former av ekonomisk brottslighet. Servicen

till statsmakterna i form av förslag till åtgärder mot den ekonomiska

brottsligheten och synpunkter på lagstiftningen m.m. skulle förbättras.

I samverkan med andra myndigheter skulle metoder utvecklas för att

effektivisera ekobrottsbekämpningen.

Som underlag för bedömningen av om verksamhetsmålen uppfyllts

redovisar regeringen i budgetpropositionen utförligt hur verksamheten

utvecklats inom åklagarväsendet under de senaste åren. Redovisningen

innebär att riksdagens underlag för bedömningen av verksamheten är

betydligt mer detaljerat än tidigare.

Regeringen bedömer att åklagarorganisationens verksamhetsresultat

under de senaste åren visat på en i huvudsak positiv utveckling. De mål

som slagits fast för verksamheten har i stort sett uppfyllts.

Regeringen framhåller emellertid att det är angeläget att

åklagarorganisationen ytterligare förbättrar verksamhetsresultaten

främst när det gäller handläggningstider och lagföringsprocent.

När det gäller målet att åklagarverksamheten skall bedrivas på ett

sådant sätt att den enskilde - såväl målsägande som brottsmisstänkta -

tillförsäkras rättssäkerhet och rättstrygghet kan konstateras att målet

är mycket allmänt hållet. Utskottet delar självfallet uppfattningen att

verksamheten bör bedrivas på det sättet men ser samtidigt betydande

svårigheter när det gäller möjligheterna att bedöma om målet uppnåtts.

Ledning för den bedömningen får sökas i det material som i första hand

tar sikte på verksamhetsmålen.

Av redovisningen i budgetpropositionen framgår att 41 % av

åklagarväsendets resurser satsats på de prioriterade brottstyperna.

Dessa utgjorde 18 % av de avslutade ärendena. Det är i stort sett samma

siffror som för år 1998. Att de prioriterade brottstyperna kräver en

större andel av resurserna än vad enbart deras antal motiverar faller

sig enligt utskottets mening naturligt. De prioriterade brottstyperna

består ju av mycket allvarliga brott.

När det gäller målet om en förbättrad kvalitet i förundersökningarna

kan noteras att utvecklingsarbetet under år 1999 också omfattat frågor

om kvalitetssäkring av brottsutredningar och genomförande av den

arbetsmetodik som utvecklats i samarbete med polisen. Kvalitetsarbetet

inom åklagarväsendet syftar till att utredningsverksamheten skall leva

upp till de krav som medborgarna, polisen, domstolarna och andra

samverkande myndigheter kan ställa på den. Utgångspunkten för

insatserna är Riksåklagarens promemoria Kvalitetssäkring av

brottsutredningar, vari olika modeller för kvalitativt bättre

brottsutredningar presenteras.

Utskottet konstaterade vid förra riksmötet att förutsättningarna för

en hög grad av måluppfyllelse på denna punkt framstod som goda (bet.

1999/2000:JuU1 s. 40). Utskottet kan inte nu finna skäl till någon

annan bedömning.

Målet att antalet avslutade ärenden skall uppgå till minst det antal

som kommer in innebär i klartext att balanserna inte skall öka utan

helst minska. Vid bedömningen av måluppfyllelsen är det av avgörande

betydelse hur stort inflödet är - om det är mindre än tidigare kan man

kanske kräva att balansen skall minska. Såsom målet formulerats har det

uppfyllts med en marginal om i runda tal 15 000 ärenden (192 000

avgjorda ärenden jämfört med 177 000 inkomna). Året innan var

marginalen 8 000 ärenden (202 000 avgjorda ärenden jämfört med 194 000

inkomna). Härav framgår att polisen redovisar allt

färre ärenden, något som bidragit till att balansläget förbättrats i

åklagarväsendet.

--------------------------------------------------------------

| | 1997 | 1998 | 1999 |

--------------------------------------------------------------

|Inkomna ärenden | 196 709 | 193 922 | 176 866|

--------------------------------------------------------------

|Avslutade ärenden | 208 467 | 201 922 | 192 141|

--------------------------------------------------------------

När det gäller den påverkan polisens utredningsarbete har på åklagarnas

arbete anför regeringen bl.a. följande.

Regeringen framhåller att åklagarmentorerna och andra åklagare

genomfört många betydelsefulla insatser när det gäller en närmare

samverkan med och utbildning av närpolisen. Enligt Riksåklagaren ledde

bl.a. de insatserna till att utredningsverksamheten förbättrades under

den senare delen av 1990-talet. Den positiva utvecklingen har

emellertid brutits och situationen i början av år 2000 var generellt

sett oacceptabel. Åklagarna hade svårt att höja lagföringsprocenten

och handläggningstiderna för många brott är alltför långa.

Ärendeinströmningen från polisen till åklagarorganisationen har sjunkit

från 385 000 år 1995 till 185 000 år 1998. Dessutom överlämnar polisen

endast 14 % av sina ärenden till åklagarna jämfört med 26 % i mitten av

1990-talet. Riksåklagaren har, redovisar regeringen, framhållit att

möjligheterna att klara upp brott minskat väsentligt under 1990-talet.

I sammanhanget bör nämnas att lagföringsandelen, dvs. den andel av

alla avslutade ärenden som lett till beslut om åtal, strafföreläggande

eller åtalsunderlåtelse var 58 % under 1999. Det är en minskning med

två procentenheter jämfört med 1998 (den uppgift om en lagföringsandel

om 64 % för 1998 som lämnades i förra årets budgetproposition synes ha

berott på ett statistikfel). Under perioden 1996-1999 var

lagföringsandelen i genomsnitt 60 % av samtliga ärenden.

Enligt utskottets uppfattning ger den kraftigt minskade

ärendeinströmningen från polis till åklagare anledning till oro - det

förbättrade balansläget hos åklagarmyndigheterna beror alltså inte

enbart på författningsändringar eller effektivare åklagararbete utan

också på en försämrad utredningsverksamhet hos polisen. Polisens

försämrade utredningsverksamhet synes också ha bidragit till att

lagföringsandelen hos åklagarmyndigheterna minskat. Här krävs enligt

utskottets mening kraftfulla åtgärder för att komma till rätta med

problemen inom polisorganisationen.

Såvitt avser genomströmningstiderna, upplyser regeringen att dessa

minskade för nästan alla brottstyper under 1999. Den genomsnittliga

genomströmningstiden från inkommet förundersökningsprotokoll till

beslut i åtalsfrågan minskade från 57 till 54 dagar jämfört med 1998.

Däremot ökade tiderna för åklagarledda förundersökningar i vilka även

handläggningstiden hos polisen är inräknad. I genomsnitt ökade denna

genomströmningstid från 123 till 125 dagar jämfört med 1998. Ökningen

torde delvis förklaras av att åklagarna under 1999 avslutade många

äldre ärenden men också av polisens bristande utredningsresurser. I

juli 2000 fattade Riksåklagaren beslut om en kompletterande

verksamhetsplan för åklagarorganisationen. Enligt planen skall

åklagarmyndigheterna under innevarande år förkorta

genomströmningstiderna väsentligt. En målsättning skall vara att tiden

från inkommet förundersökningsprotokoll till beslut i åtalsfrågan inte

skall överskrida 30 dagar. Åklagarmyndigheterna skall dessutom

eftersträva en ökning av antalet brottsmisstankar som avgörs inom 15

dagar. Under 1999 fattade, upplyser regeringen, åklagarna beslut om

hälften av alla brottsmisstankar inom 15 dagar från det att

förundersökningsprotokollet kom in från polisen.

I sammanhanget vill utskottet erinra om vad det anförde i denna fråga

vid behandlingen av budgetpropositionen för 2000.

De uppgifter om genomströmningstider som redovisas i

budgetpropositionen och fortsättningsvis i detta avsnitt avser siffror

som anger hur gammalt ett ärende är som avgjorts under den aktuella

redovisningsperioden. Siffrorna säger alltså ingenting om sådana

ärenden som inte avgjorts. Detta innebär att om en myndighet väljer att

prioritera ärenden som är äldre går genomströmningtiden upp. Om i

stället nyinkomna ärenden prioriteras blir förändringen den motsatta.

Genomströmningstiden påverkas dessutom av en mängd andra faktorer,

t.ex. den tid som läggs ned på ett enskilt ärende. Det är uppenbart att

förändringar som innebär längre genomströmningstider inte automatiskt

är av ondo, liksom att kortare tider inte heller generellt kan anses

vara något positivt. Mot den nu tecknade bakgrunden anser utskottet att

ett mer relevant mått vore en redovisning av den inneliggande balansens

ålder. Sådana uppgifter kan i sin tur kompletteras med uppgifter om

genomströmningstider m.m. (bet. 1999/2000:JuU1 s. 39).

Utskottet kan konstatera att någon redovisning av den inneliggande

balansens ålder inte gjorts i årets budgetproposition. Utskottet vill

framhålla vikten av att en sådan redovisning kommer till stånd inför

nästa års budgetbehandling.

Vad gäller målet att åklagarna skall lägga en större del av sin

arbetstid på kvalificerade arbetsuppgifter kan nämnas att den

övergripande inriktningen för det gemensamma utvecklingsarbete som

pågått sedan 1996 mellan åklagarväsendet och polisen har varit att

polisen skall ta ett utökat ansvar för förhållandevis enkla och

medelsvåra brottsutredningar medan åklagarna i högre utsträckning skall

koncentrera sig på de komplicerade målen och utöva aktiv

förundersökningsledning i dessa. Utvecklingsarbetet har resulterat i

olika åtgärder och nya arbetsmetoder. Riksåklagaren beslutade i

december 1997 efter samråd med Rikspolisstyrelsen om nya allmänna råd

för fördelningen mellan åklagare och polis av förundersökningsledning

(RÅFS 1997:12). Myndigheterna skall ta fram lokala överenskommelser

mellan åklagare och polis om vem som skall ha förundersökningsansvaret.

Överenskommelserna skall, självklart, utgå från den uppgiftsfördelning

som framgår av rättegångsbalken. Lokala förhållanden, brottets

generella straffvärde, ärendets karaktär och svårighetsgrad samt den

kompetens som finns vid polismyndigheten skall alltså vara avgörande

för ansvarsfördelningen. Lokala överenskommelser har träffats mellan

myndigheterna i flertalet län. Enligt vad Riksåklagaren uppgivit har de

lokala överenskommelserna hittills inte lett till några stora

förändringar i ansvarsfördelningen.

Här bör även nämnas att arbetet med att effektivisera lagföringen av

förhållandevis enkla förseelser fortsatt. De föreskrifter om

ordningsbot vid vissa brott (SFS 1999:178) som trädde i kraft den 1

oktober förra året samtidigt som den nya trafikförordningen bör enligt

regeringen föra med sig en ytterligare minskad ärendeinströmning till

åklagarorganisationen, eftersom fler brott lagförs genom att polisen

utfärdar ordningsbot.

Utskottet anser att inriktningen att polisen skall ta ett utökat

ansvar för enkla och medelsvåra brottsutredningar är riktig. Samtidigt

är det tydligt att denna inriktning kan fullföljas endast under

förutsättning att polisens utredningsverksamhet fungerar på ett

tillfredsställande sätt.

Ytterligare en faktor att analysera i detta sammanhang är frågan om

enhetlig rättstillämpning. Inte heller detta mål låter sig på något

enkelt sätt kvantifieras och mätas. Däremot kan man dra vissa

slutsatser av det arbete som lagts ned på att åstadkomma förbättringar.

Av budgetpropositionen framgår att Riksåklagaren lagt fram riktlinjer

för att skapa rationella och effektiva arbetsformer och att arbetet med

att omsätta dessa i praktiken fortsatt under år 1999. Vidare anförs att

kvalitetsarbetet inom åklagarväsendet syftar till att verksamheten

skall leva upp till de krav som medborgarna, polisen, domstolarna och

andra samverkande myndigheter kan ställa på den.

Regeringen understryker att Riksåklagarens verksamhet i Högsta

domstolen är viktig för rättsutvecklingen i stort och strategisk för

den operativa åklagar- och polisverksamheten. Riksåklagaren upprättar

därför varje år en rättsutvecklingsplan över frågor som bedöms ha

betydelse för enhetlig rättstillämpning. Överåklagarna skall

fortlöpande uppmärksamma mål som kan ha prejudikatintresse och redovisa

dem till Riksåklagaren. Riksåklagaren eftersträvar att i så stor

utsträckning som möjligt koncentrera sin verksamhet i Högsta domstolen

på de mål som bedöms ha störst betydelse för den praktiska

rättstillämpningen. Riksåklagaren har fört upp en rad kriminalpolitiskt

viktiga frågor om bl.a. påföljdsval, straffmätning, narkotikabrott och

rasistiska brott.

Enligt utskottets mening bör det kvalitetsarbete som bedrivs inom

åklagarväsendet på ett verksamt sätt kunna bidra till målet om en

enhetlig rättstillämpning. Härtill bidrar naturligtvis Riksåklagarens

strävanden att få vägledande avgöranden av Högsta domstolen i

kriminalpolitiskt viktiga mål.

När det sedan gäller Ekobrottsmyndigheten anser regeringen att dess

operativa verksamhet utvecklades i positiv riktning under år 1999.

Enligt regeringens uppfattning har myndigheten en central roll såväl

när det gäller operativ brottsutredningsverksamhet som strategiskt

långsiktiga åtgärder i kampen mot den ekonomiska brottsligheten.

Regeringens bedömning baseras huvudsakligen på följande uppgifter i

budgetpropositionen.

Det operativa arbetet bedrivs i nära arbetsgemenskap mellan åklagare,

poliser, ekonomer och personer med särskild kompetens på IT-området.

Ekobrottsmyndigheten har genomfört flera satsningar för att

ytterligare förbättra utredningsverksamheten. En effektiv

ekobrottsbekämpning bygger enligt myndigheten på tillgång till

underrättelseinformation, vilken myndigheten beställer från polisens

kriminalunderrättelseenheter. Enligt myndigheten är det emellertid

nödvändigt med snabbare och mer adekvat underrättelseinformation för

att utredningsåtgärderna skall få optimal effekt. Det är i huvudsak,

framhålls från myndighetens sida, polismyndigheterna i storstadslänen

som har bristande kompetens i fråga om ekobrottsbekämpning och därför i

många fall inte kan bistå med adekvat underrättelseinformation.

Ekobrottsmyndigheten har av detta skäl behov av egna resurser och

kompetens för spaningsärenden. Det finns därför enheter inom

myndighetens avdelningar som snabbt kan bistå med spaningsinformation i

utredningsarbetet.

Härutöver redovisar regeringen att Ekobrottsmyndigheten under det

gångna året fördjupat sitt samarbete med Finansinspektionen när det

gäller såväl övergripande som operativa frågor. Flera andra

samarbetsprojekt med såväl svenska som utländska myndigheter har

inletts. Nya arbetsformer för att effektivare kunna angripa omfattande

och allvarliga former av ekonomisk kriminalitet har utvecklats genom

detta samarbete.

När det gäller informationsutbytet mellan berörda myndigheter bör

nämnas det s.k. Ekorådet som består av Riksåklagaren, rikspolischefen,

generaltulldirektören samt generaldirektörerna för

Ekobrottsmyndigheten, Riksskatteverket, Finansinspektionen och

Brottsförebyggande rådet. Rådet har bildat en beredningsgrupp som

initierat projekt som berört flera av myndigheterna. Gruppen har också

haft en viktig roll när det gäller informationsutbytet.

Lagföringsandelen vid Ekobrottsmyndigheten var omkring 31 % under år

1999 jämfört med 23 % under 1998. Lagföringsandelen för de

ekobrottsärenden som handlades utanför Ekobrottsmyndigheten var omkring

37 % jämfört med 33 % under 1998. - Under det första halvåret 2000 var

lagföringsandelen 37 % vid Ekobrottsmyndigheten.

Genomströmningstiden för ekobrottsärenden ökade under år 1999 från

345 till 458 dagar eller med omkring 33 % jämfört med år 1998. Enligt

regeringen förklaras de längre genomströmningstiderna med att

myndigheten under år 1999 avslutat många äldre ärenden, bl.a. drygt 300

ärenden som var äldre än tre år. Från myndighetens sida har, enligt

regeringen, framhållits att den ökade satsningen på kompetensutveckling

och det förhållandet att åklagarna hade betydligt fler domstolsdagar

under år 1999 än under år 1998 bidragit till de längre

genomströmningstiderna. Under det första halvåret 2000 har

genomströmningstiderna ökat till 543 dagar. Ekobrottsmyndigheten

bedömer, anför regeringen, att ekobrottmålens svårighetsgrad ökat.

Såväl antalet inkomna som antalet avslutade ärenden minskade något

under 1999 jämfört med 1998.

--------------------------------------------------------------

| | 1998 | 1999 |

--------------------------------------------------------------

|Inkomna ärenden | 2 966 | 2 544|

--------------------------------------------------------------

|Avslutade ärenden | 2 597 | 2 562|

--------------------------------------------------------------

När det gäller redovisningen av ärenden anser utskottet att det även

beträffande Ekobrottsmyndighetens ärenden vore värdefullt med en

redovisning i budgetpropositionen av den inneliggande ärendebalansens

ålder.

Utskottet anser att det är tillfredsställande att lagföringsandelen

för Ekobrottsmyndighetens ärenden ökat påtagligt sedan myndigheten

inrättades. Ökningen av genomströmningstiderna - även om den delvis kan

förklaras av att äldre ärenden avarbetats - är emellertid ett

förhållande som noga bör följas inför bedömningen av kommande

anslagsbehov.

Sammantaget innebär det anförda att ingenting framkommit som motsäger

regeringens bedömning att åklagarväsendet i stort får anses ha uppfyllt

de mål som ställts upp för verksamheten.

Prioriteringar inför budgetåret 2001

I fråga om prioriteringar inför budgetåret 2001 anför regeringen

följande. Åklagarväsendet skall ytterligare förstärka och utveckla

åklagarrollen. Åklagarväsendet skall medverka i polisväsendets

kompetens- och verksamhetsutveckling för att säkerställa en effektiv

och snabb brottsutredningsverksamhet med högt ställda krav på

rättssäkerhet och kvalitet. Fler brott skall klaras upp.

Åklagarna skall i ännu större utsträckning ges utrymme att kunna

koncentrera sig på de mera kvalificerade brottmålsärendena och utöva

aktiv förundersökningsledning i dessa.

Utskottet har ingen erinran mot vad regeringen anfört.

Anslagen

Åklagarorganisationen

Tabell med jämförelse av regeringens och oppositionens förslag

(tusental kronor)

------------------------------------------------------------

|Anslag |Prop. | m | kd | c | fp |

|2000 |2001 | | | | |

------------------------------------------------------------

| 694 997 |729 777 |+15 000 |+67 000 | - |+10 000|

------------------------------------------------------------

Regeringen föreslår ett anslag till åklagarorganisationen på 729 777

000 kr. Förslaget innebär en ökning med ca 34,8 miljoner kronor.

Ökningen avser till övervägande delen poster av justeringskaraktär. En

ramhöjning föreslås dock om 15 miljoner kronor, pengar som skall

användas till att konsolidera och utveckla det omfattande reformarbete

som genomförts inom åklagarväsendet.

I motion Ju913 (kd) yrkas att anslaget till åklagarorganisationen

skall höjas med 67 miljoner kronor i förhållande till regeringens

förslag. I motionen förespråkas vidare åtgärder för kompetensutveckling

inom åklagarväsendet och inrättande av särskilda ungdomsrotlar inom

detta. Den föreslagna anslagsökningen skall möta kostnaderna för en

förväntad ökning av ärendetillströmningen till åklagarmyndigheterna

liksom för kompetensutveckling.

I motion Ju927 (m) föreslås att anslaget till åklagarorganisationen

skall höjas med 15 miljoner kronor. Dessa ytterligare medel skall bl.a.

möta kostnaderna för en förväntad ökning av de brottmålsutredningar som

kommer in till åklagarmyndigheterna.

En anslagsökning för åklagarväsendet om 10 miljoner kronor förordas i

motionerna Ju933 och Fi211, båda (fp).

Utskottet har behandlat anslagsyrkandena ovan i avsnittet

Utgiftsramen och anslaget. Som framgår där föreslår utskottet att

riksdagen antar regeringens förslag och avslår motionsyrkandena.

Ekobrottsmyndigheten

Regeringen föreslår ett anslag till Ekobrottsmyndigheten på 304

285 000 kr.

Det innebär en höjning av anslaget med omkring 40 miljoner kronor. I

huvudsak är det fråga om poster av justeringskaraktär. Regeringen

föreslår emellertid en ramhöjning om 10 miljoner kronor. Denna skall

användas för att fortsätta och förstärka uppbyggnaden av myndigheten.

Utskottet har behandlat anslagsyrkandet ovan i avsnittet Utgiftsramen

och anslaget. Som framgår där föreslår utskottet att riksdagen antar

regeringens förslag.

Organisationsfrågor

Åklagarorganisationen

I motion Ju305 (s) efterfrågas åtgärder för att bl.a. säkerställa

åklagarnas kompetens i fråga om ekobrott. Motionärerna pekar på

möjligheten att inrätta en särskild avdelning inom

Justitiedepartementet med uppgift att bekämpa ekonomisk brottslighet.

Enligt regleringsbrevet för åklagarväsendet för år 2000 skall

åklagarväsendet prioritera kampen mot bl.a. ekonomisk brottslighet.

Regeringen utfärdar årligen myndighetsgemensamma riktlinjer för kampen

mot den ekonomiska brottsligheten. I riktlinjerna preciseras sådana

regeringens krav på ekobrottsbekämpningen som är gemensamma för två

eller flera centrala verk med underställda myndigheter.

Som framgått ovan verkar sedan den 1 juni 1998 Ekobrottsmyndigheten

som en särskild åklagarmyndighet för bekämpning av ekonomisk

brottslighet. Av instruktionen för Ekobrottsmyndigheten (1997:898)

framgår att myndighetens uppgift är att i de tre storstadslänen jämte

Gotlands län och Hallands län handlägga mål som bl.a. rör brott mot

borgenärer, skattebrott, brott mot aktiebolagslagen (1975:1385), brott

mot insiderlagen (1990:1342) eller mål vars handläggning annars ställer

särskilda krav på kännedom om finansiella förhållanden,

näringslivsförhållanden, skatterätt eller liknande. Vidare handläggs

vid Ekobrottsmyndigheten mål som lämpligen bör handläggas där med

hänsyn till att målet rör kvalificerad ekonomisk brottslighet som har

nationell utbredning eller internationell anknytning eller är av

principiell natur eller av stor omfattning. I de län där

Ekobrottsmyndigheten inte har ansvaret för åklagarverksamheten

samordnar myndigheten under Riksåklagaren verksamhet som rör ekonomisk

brottslighet.

Utskottet delar naturligtvis motionärernas uppfattning att det är

angeläget att åklagarväsendet har erforderlig kompetens för att bekämpa

ekonomisk brottslighet. Inrättandet av Ekobrottsmyndigheten synes ha

varit av väsentlig betydelse för att säkerställa sådan kompetens. Några

ytterligare åtgärder från riksdagens sida kan utskottet inte nu finna

erforderliga. Motion Ju305 avstyrks.

I motion Ju306 (s) begärs att åklagare skall kunna skaffa sig

specialistkompetens, särskilt när det gäller bekämpandet av övergrepp

mot barn.

Riksåklagaren har tillskapat specialistbefattningar inom

åklagarväsendet. För dessa specialiståklagare anordnar Riksåklagaren

fr.o.m. hösten 2000 en obligatorisk högre utbildning som består av en

gemensam och en speciell del. Den speciella delen tar sikte på olika

brottstyper. Till dessa hör grova sexualbrott mot barn.

Kommittén mot barnmisshandel har i sitt delbetänkande Barnmisshandel

- polisens och åklagarnas handläggningstider och arbetsmetoder (SOU

2000:42) föreslagit att Riksåklagaren skall ges i uppdrag att inrätta

en gemensam vidareutbildning för åklagare inom området barnmisshandel

och sexuella övergrepp mot barn. Vidare bör uppdraget omfatta att

utforma en kontinuerlig fortbildning för åklagare som arbetar med

barnärenden.

Betänkandet bereds för närvarande i Justitiedepartementet.

Utskottet kan konstatera att åtgärder för att möjliggöra

specialisering för åklagare bl.a. när det gäller brott mot barn redan

har inletts eller är under övervägande. Motion Ju306 får därmed

väsentligen anses tillgodosedd, och den avstyrks.

Ekobrottsmyndigheten

I motion Ju933 (fp) begärs att Ekobrottsmyndigheten skall avskaffas.

Motionärerna anför bl.a. att det saknas skäl att ha särskilda

åklagarmyndigheter för vissa slag av brottslighet och att det

förhållandet att en åklagare kan behöva sakkunnigt biträde vid

utredningen av viss brottslighet inte är unikt för ekonomiska brott

utan gäller också för många andra brottstyper.

Av instruktionen för Ekobrottsmyndigheten följer att denna dels är en

åklagarmyndighet, dels en central förvaltningsmyndighet under

regeringen.

Utskottet har tidigare vid flera tillfällen behandlat frågan om

Ekobrotts-myndighetens ställning.

Vid riksmötet 1996/97 uttalade utskottet sin tillfredsställelse över

att regeringen hade för avsikt att inrätta en Ekobrottsmyndighet. Den

nya myndighetens tillkomst borde kunna innebära en betydande

förstärkning av samhällets insatser mot den ekonomiska brottsligheten.

Utskottet instämde i regeringens bedömning att Ekobrottsmyndigheten

borde inrättas som en självständig myndighet inom åklagarväsendet.

Därigenom skulle myndigheten på ett naturligt sätt knytas till den

organisation för brottsbekämpning som redan existerade (bet.

1996/97:JuU6 s. 9).

Utskottet har därefter vid flera tillfällen avstyrkt motionsyrkanden

av innebörd att Ekobrottsmyndigheten skulle avvecklas och verksamheten

helt inordnas under Riksåklagaren.

Vid riksmötet 1997/98 betonade utskottet att den omständigheten att

Ekobrottsmyndigheten delvis låg under regeringen inte fick påverka

Riks-åklagarens och Rikspolisstyrelsens ledning av den operativa

verksamheten. Utskottet erinrade i sammanhanget om att tidigare försök

att, inom ramen för den då befintliga verksamheten, förstärka

resurserna till ekobrottsbekämpning hade misslyckats (bet. 1997/98:JuU1

s. 38 f).

I budgetbetänkandet för år 1999 konstaterade utskottet att det ännu

var för tidigt att säga hur den nya organisationen och arbetsformerna i

detalj skulle komma att påverka ekobrottsbekämpningen. Enligt

utskottets mening stod det emellertid klart att det genom

Ekobrottsmyndighetens inrättande skapats helt andra förutsättningar för

en effektiv ekobrottsbekämpning (bet. 1998/99:JuU1 s. 22 f). Utskottet

vidhöll denna bedömning vid sin behandling av regeringens årliga

skrivelse om den ekonomiska brottsligheten (bet. 1998/99:JuU9 s. 4).

Vid budgetbehandlingen under förra riksmötet stod utskottet fast vid

sina uttalanden från riksmötet 1997/98 (bet. 1999/2000:JuU1 s. 44 f).

Utskottet kan inte finna något skäl att förorda att

Ekobrottsmyndigheten skulle avvecklas. Även om ytterligare erfarenhet

måste vinnas innan det går att med säkerhet uttala sig, talar de

uppgifter som ovan redovisats om dess verksamhet snarast för att den

väl fyller de syften för vilka den inrättats. Utskottet avstyrker

motion Ju933 i nu berörd del.

I motion Ju913 (kd) framhålls att all allvarlig ekonomisk

brottslighet, däri inbegripet grova miljöbrott, kräver operativa

insatser av sådan kvalificerad art att en enhetlig myndighetsstruktur

och ledning är nödvändig.

Som ovan anmärkts samordnar Ekobrottsmyndigheten, i de län där den

inte har ansvaret för åklagarverksamheten, under Riksåklagaren

verksamheten som rör ekonomisk brottslighet.

När det gäller handläggningen av grova miljöbrott behandlade

utskottet vid förra riksmötet ett motionsyrkande av innebörd att

allvarliga miljöbrott skulle handläggas vid Ekobrottsmyndigheten.

Utskottet hänvisade då till att regeringen i budgetpropositionen för år

2000 anfört att alla myndigheter inom åklagarväsendet skulle ha ett

operativt ansvar för bekämpningen av miljöbrott. Ekobrottsmyndigheten

skulle dock inte ha något sådant ansvar med undantag för situationer

där det fanns sådana samband mellan utredningar om ekonomisk

brottslighet och miljöbrottslighet att det var lämpligast att gemensam

handläggning skedde där. Utskottet - som anmärkte att Riksåklagaren

erhållit regeringens uppdrag att inrätta en åklagarorganisation för

miljöbrottsbekämpning - kunde inte finna annat än avgränsningen av fall

där Ekobrottsmyndigheten skulle ha ett operativt ansvar föreföll att ha

erhållit en lämplig utformning. Motionsyrkandet avstyrktes (bet.

1999/2000:JuU1 s. 45 f).

Den 1 januari 2000 inrättade Riksåklagaren i enlighet med regeringens

uppdrag och i samverkan med Rikspolisstyrelsen en ny och flexibel

organisation för bekämpning av brotten mot miljön. Åklagare och poliser

med specialistkompetens skall handlägga miljöbrottsärendena. En enhet

hos Riksåklagaren har ett nationellt ansvar för miljöbrottsbekämpningen

och biträder dessutom andra åklagarmyndigheter vid handläggningen av

komplicerade brott mot miljön.

Under år 1999 anställde Riksåklagaren en chefsåklagare och fjorton

specialiståklagare för miljöbrottsbekämpning. Även hos polisen finns

det kvalificerade utredare med specialistkompetens när det gäller

utredningar om brott mot miljön. Riksåklagaren har ett nationellt

samordningsansvar för miljöbrottsbekämpningen och bestämmer närmare hur

samordningen skall ske.

På Riksåklagarens initiativ har det i april innevarande år bildats

ett Miljöbrottsråd för att förstärka samverkan på central nivå. I rådet

ingår bl.a. riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Naturvårdsverket,

Kustbevakningen och Tullverket.

Utskottet kan för sin del inte finna annat än att avgränsningen

mellan de uppgifter som ankommer på Ekobrottsmyndigheten och de som

ankommer på åklagarväsendet i övrigt erhållit en i allt väsentligt

lämplig utformning. Behovet av att bekämpa grova miljöbrott bör kunna

väl tillgodoses inom ramen för Riksåklagarens organisation för

miljöbrottsbekämpning. Utskottet avstyrker motion Ju913 i nu

ifrågavarande del.

I motion Ju302 (s) begärs att en del av Ekobrottsmyndigheten skall

förläggas till Umeå.

Ekobrottsmyndigheten arbetar på tre regionala avdelningar, Östra,

Västra och Södra med kontor i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Utredningsgrupper finns i Skövde, Borås, Halmstad, Kristianstad och

Visby. Härtill kommer den särskilda avdelningen i Stockholm.

Enligt vad utskottet erfarit finns det inga planer på att förlägga

någon enhet från Ekobrottsmyndigheten till Umeå.

Utskottet kan inte finna att det finns skäl för riksdagen att uttala

sig om lokaliseringen av Ekobrottsmyndighetens enheter. Motion Ju302

avstyrks.

Domstolsväsendet m.m.

Inledning

Domstolsväsendets uppgift är att utöva rättskipning. Härtill kommer ett

antal avgränsade uppgifter av mera rättsvårdande natur.

Domstolsverket är central förvaltningsmyndighet för de allmänna

domstolarna, de allmänna förvaltningsdomstolarna, arrendenämnderna,

hyresnämnderna och Rättshjälpsmyndigheten. Verket har vidare till

uppgift att på det allmännas vägnar föra talan mot beslut i

rättshjälpsfrågor.

Under behandlingen av budgetpropositionen har utskottet haft en

utfrågning där representanter för Domstolsverket medverkat.

Resultatuppföljning

Av regleringsbrevet för domstolsväsendet för budgetåret 1999 framgår

att domstolsväsendets del av effektmålet för rättsväsendet var att mål

och ärenden skulle avgöras på ett rättssäkert och effektivt sätt.

Verksamheten skulle präglas av ett medborgarperspektiv.

Rättssäkerheten och effektiviteten påverkas av ett antal faktorer.

Vissa av dessa är mätbara, medan andra, t.ex. kvalitet, är svårare att

mäta. Vissa indikatorer finns dock, som kan ge ett mått på såväl

rättssäkerheten som effektiviteten. Hit hör antalet inkomna, avgjorda

och balanserade mål samt om-loppstid och balansernas åldersstruktur.

Andra faktorer av betydelse är målens styckkostnad, andelen förordnade

offentliga försvarare och målsägandebiträden samt i vilken utsträckning

målen avgörs så snart de är färdigberedda. Vidare är tillgången på

personal och personalsammansättningen sådana faktorer.

Av regeringens redogörelse för arbetsläget i domstolarna framgår att

måltillströmningen under år 1999 fortsatt att minska i tingsrätterna

och i länsrätterna. Även måltillströmningen till hovrätterna och

kammarrätterna har minskat. Antalet inkomna mål har ökat i Högsta

domstolen, medan det är i stort sett oförändrat i Regeringsrätten.

För tingsrätternas del var antalet inkomna brottmål i stort sett

oförändrat under år 1999 medan antalet inkomna tvistemål minskade.

Antalet avgjorda mål i tingsrätterna ökade något under 1999 och den

samlade målbalansen minskade. I hovrätterna var antalet inkomna och

avgjorda tvistemål och brottmål i stort sett oförändrat jämfört med år

1998. Antalet mål i balans minskade. Under det gångna budgetåret ökade

också antalet inkomna mål i Högsta domstolen, medan avgjorda mål

minskade något, och antalet balanserade mål var i stort sett

oförändrat.

Vad gäller länsrätterna har antalet inkomna mål fortsatt att minska

kraftigt. Sålunda har antalet inkomna mål gått ned med omkring 8 000

jämfört med år 1998. Minskningen är särskilt markant när det gäller mål

enligt socialtjänstlagen där antalet inkomna mål mer än halverats.

Minskningen kan i huvudsak förklaras av de ändringar i

socialtjänstlagen som genomfördes under år 1998. Länsrätternas

målbalanser har fortsatt att minska kraftigt, oaktat att antalet

avgjorda mål minskade. Antalet avgjorda mål har ökat i kammarrätterna;

målbalansen har också förbättrats något. När det slutligen gäller

Regeringsrätten har såväl avgjorda som balanserade mål ökat i antal.

Utskottet redovisar i tabeller, se bilaga 6, antalet inkomna,

avgjorda och balanserade mål i de olika domstolsslagen under åren 1998

och 1999.

I regleringsbrevet för år 1999 fastställde regeringen vidare

verksamhetsmål för domstolarna.

Som allmänt verksamhetsmål gällde att den långsiktiga inriktningen

för domstolarna skulle vara att genomströmningstiderna skulle minska

för samtliga mål- och ärendekategorier samt att mål- och

ärendebalansernas åldersstruktur skulle förbättras.

För hovrätterna, kammarrätterna, tingsrätterna och länsrätterna

gällde verksamhetsmål avseende medianåldern för under året avgjorda mål

samt andelen balanserade mål som vid 1999 års utgång var äldre än sex

respektive tolv månader.

Följande tabell visar verksamhetsmålen och domstolarnas resultat i

fråga om dessa.

----------------------------------------------------------------------------

|Domstolsslag/|Medianålder |Andel balanserade |Andel balanserade|

| |avgjorda mål |mål äldre än 6 mån1 |mål äldre än 12|

|målkategori |(månader) | |mån2 |

-------------------------------------------------------------------------

| | Mål |Resultat | Mål |Resultat | Mål |Resultat

|

-------------------------------------------------------------------------

|Tingsrätter | | | | | | |

-------------------------------------------------------------------------

|FT-mål | 2 | 2,5 | 8 % | 7 % | 3 % | 3 %|

-------------------------------------------------------------------------

|Övriga | 4 | 4,8 | 30 % | 35 % | 18 % | 21 %|

|tvistemål | | | | | | |

|exkl. | | | | | | |

|familjemål | | | | | | |

-------------------------------------------------------------------------

|Brottmål | 2 | 2,4 | 10 % | 14 % | 5 % | 7 %|

|exkl. | | | | | | |

|notariemål | | | | | | |

-------------------------------------------------------------------------

|Hovrätter | | | | | | |

-------------------------------------------------------------------------

|Tvistemål | 5 | 6,6 | 40 % | 40 % | 15 % | 20 %|

-------------------------------------------------------------------------

|Brottmål | 3 | 3,2 | 10 % | 14 % | 3 % | 4 %|

-------------------------------------------------------------------------

|Länsrätter | | | | | | |

-------------------------------------------------------------------------

|Skattemål | 8 | 13,0 | 50 % | 60 % | 25 % | 37 %|

-------------------------------------------------------------------------

|Social- | 6 | 5,8 | 10 % | 18 % | 5 % | 7 %|

|försäkringsmål| | | | | | |

-------------------------------------------------------------------------

|Kammarrätter | | | | | | |

-------------------------------------------------------------------------

|Dispensfrågor| 3 | 3,1 | | | | |

|i PT-mål | | | | | | |

-------------------------------------------------------------------------

|Skattemål | 6 | 15,6 | 50 % | 123 % | 25 % | 67 %|

-------------------------------------------------------------------------

|Socialförsäkringsmål|4 | 11,1 | 20 % | 46 % | 10 % | 24 %|

-------------------------------------------------------------------------

1 Antal mål äldre än sex månader/genomsnittligt antal inkomna mål inom

målkategorin under de senaste fyra verksamhetsåren.

2 Antal mål äldre än tolv månader/genomsnittligt antal inkomna mål

inom målkategorin de senaste fyra verksamhetsåren.

Regeringen ålade vidare Högsta domstolen och Regeringsrätten att

fastställa verksamhetsmål för vissa mål- och ärendekategorier.

Verksamhetsmålen skulle avse dels medianåldern för under året avgjorda

mål, dels antalet balanserade mål som vid årets utgång var äldre än sex

respektive tolv månader.

Följande tabeller visar Högsta domstolens och Regeringsrättens

måluppfyllelse.

----------------------------------------------------------------------------

| |Medianålder |Antal balanserade |Antal balanserade|

| |avgjorda mål |mål äldre än 6 mån |mål äldre än 12 mån

|

| |(månader) | | |

-------------------------------------------------------------------------

| | Mål |Resultat | Mål |Resultat | Mål |Resultat

|

-------------------------------------------------------------------------

|Högsta | | | | | | |

| | | | | | | |

|domstolen | | | | | | |

-------------------------------------------------------------------------

|Dispensfrågan| 2 | 2 |400 |330 |200 |140 |

-------------------------------------------------------------------------

|Tvistemål | 3 | 3 |200 |202 |100 |104 |

-------------------------------------------------------------------------

|Brottmål | 1 | 1 |75 |66 |25 |25 |

-------------------------------------------------------------------------

|Övriga mål | 2 | 2 |300 |258 |150 |135 |

-------------------------------------------------------------------------

Uppgiften om medianåldern för tvistemål, brottmål och övriga mål gäller

tiden fram till dispensfrågans avgörande. Raden dispensfrågan anger den

genomsnittliga tiden för dispensfrågans avgörande för samtliga

målkategorier. Uppgifterna om antal balanserade mål gäller samtliga

mål. I 97 % av de år 1999 dispensprövade målen beviljades ej

prövningstillstånd.

----------------------------------------------------------------------------

| |Medianålder |Antal balanserade |Antal balanserade|

| |avgjorda mål |mål äldre än 6 mån |mål äldre än 12 mån

|

| |(månader) | | |

-------------------------------------------------------------------------

| | Mål |Resultat | Mål |Resultat | Mål |Resultat

|

-------------------------------------------------------------------------

|Regeringsrätten| | | | | | |

-------------------------------------------------------------------------

|Dispensfrågan| 8,5 | 10,2 | | | | |

-------------------------------------------------------------------------

|Skattemål | 16,5 | 12,7 | 1 487 | 2 001 | 680 | 915|

-------------------------------------------------------------------------

|Socialförsäkringsmål|11,5| 13,3 | 1 210 | 1 559 | 484 | 685|

-------------------------------------------------------------------------

|Övriga mål | 5,4 | 8,5 | 1 621 | 1 323 | 766 | 709|

-------------------------------------------------------------------------

Uppgiften om dispensfrågan avser tiden för dispensfrågans avgörande i

mål som kräver prövningstillstånd. För skattemål, socialförsäkringsmål

och övriga mål gäller uppgiften om medianåldern tiden fram till målets

avgörande i sak. I 98 % av de år 1999 dispensprövade målen beviljades

ej prövningstillstånd.

I propositionen konstaterar regeringen att de verksamhetsmål som

regeringen fastställt för tingsrätterna, länsrätterna, hovrätterna och

kammarrätterna beträffande medianåldern för avgjorda mål endast har

uppfyllts för socialförsäkringsmål vid länsrätterna. Det är däremot

flera av de allmänna domstolarnas resultat som ligger nära

verksamhetsmålen. När det gäller resultatet i fråga om medianåldern för

dispensfrågan i mål där prövningstillstånd krävs i kammarrätterna

överstiger denna obetydligt verksamhetsmålet. Beträffande medianåldern

för övriga mål vid förvaltningsdomstolarna är det större skillnad

mellan verksamhetsmål och resultat.

De verksamhetsmål som tar sikte på en högsta andel äldre balanserade

mål har uppfyllts av tingsrätterna för FT-målen och av hovrätterna för

tvistemål äldre än sex månader. Övriga verksamhetsmål beträffande andel

äldre mål har inte uppfyllts. Generellt sett är det större avvikelser

mellan verksamhetsmålen och resultaten vid förvaltningsdomstolarna än

vid de allmänna domstolarna.

Högsta domstolen har i princip uppfyllt samtliga mål. Regeringsrätten

har uppfyllt målen för avgjorda skattemål och för antalet balanserade

övriga mål äldre än sex respektive tolv månader. Övriga mål har

Regeringsrätten inte uppfyllt.

Regeringen framhåller att domstolarna sammantaget får anses ha

uppfyllt målet att avgöra mål och ärenden på ett rättssäkert sätt.

Samtidigt uttalar regeringen, mot bakgrund särskilt av läget i de

allmänna förvaltningsdomstolarna, att domstolarna inte helt kan anses

ha uppfyllt målet att avgöra mål och ärenden på ett effektivt sätt.

Resursförstärkningar är, enligt regeringens mening, inte tillräckliga

för att komma till rätta med detta problem; det krävs också fortsatta

förändringar av arbetsformer, organisation och regelverk. Det

utvecklingsarbete som Domstolsverket påbörjat tillsammans med

domstolarna måste därför ges goda förutsättningar att bedrivas vidare

med kraft. Resultatet från 1999 visar, anför regeringen, att en

fortsatt satsning på avarbetning av balanser, främst i

förvaltningsdomstolarna, tillsammans med ett fortsatt reformarbete

kommer att få genomslag när det gäller genomströmningstiderna och

balansernas åldersstruktur i domstolarna, vilket i förlängningen leder

till ett för medborgarna mer effektivt och rättssäkert domstolsväsende.

Utskottet kan konstatera att regeringens iakttagelser i fråga om

domstolarnas måluppfyllelse är riktiga. Utskottet kan instämma i

regeringens bedömning av vilka åtgärder som är erforderliga för att

verksamhetsmålen skall uppfyllas. Samtidigt vill utskottet - i likhet

med vad det uttalade vid förra riksmötets budgetbehandling - framhålla

att verksamhetsmålen måste vara realistiska.

Vad gäller de i budgetpropositionen intagna uppgifterna om Högsta

domstolens och Regeringsrättens måluppfyllelse, anser utskottet att

dessa bör förtydligas något. Det bör sålunda framgå hur många av de

balanserade målen som avvaktar prövning i sak och hur många som

avvaktar dispens-prövning. För Högsta domstolens del bör vidare anges

medianåldern för avgjorda mål som prövats i sak, inklusive eventuell

tid för dispensprövning.

Sammantaget har inget framkommit som motsäger regeringens bedömning

att domstolarna uppfyllt effektmålet att mål och ärenden skulle avgöras

på ett rättssäkert sätt.

Verksamhetsmålet för Rättshjälpsmyndigheten för 1999 innebar att

myndigheten skulle hantera rättshjälpsfrågor snabbt och korrekt.

Rättshjälpsärenden som inleddes vid myndigheten skulle i genomsnitt

vara beslutade inom tjugo arbetsdagar.

Den genomsnittliga omloppstiden för rättshjälpsärenden 1999 var 10

arbetsdagar, vilket ryms väl inom verksamhetsmålet. Antalet ansökningar

om rättshjälp har minskat och antalet överklagade ärenden har minskat

avsevärt.

I regeringens proposition med förslag till ny rättshjälpslag

förutskickades att Rättshjälpsmyndigheten i och med den nya lagens

ikraftträdande endast skulle ha underlag för sin verksamhet under

ytterligare tre till fyra år (prop. 1996/97:9 s. 196 f). Regeringen gav

den 1 juli 1999 Domstolsverket i uppdrag att lämna förslag till hur de

ärenden som har handlagts av Rättshjälpsmyndigheten skall handläggas i

framtiden och om överklagade ärenden alltjämt skall prövas av

Rättshjälpsnämnden. Domstolsverket har den 21 augusti 2000 inkommit med

förslag till en framtida organisatorisk lösning när det gäller

Rättshjälpsmyndigheten (dnr Ju2000/3774). Förslaget bereds för

närvarande i Justitiedepartementet.

Regeringen konstaterar att Rättshjälpsmyndigheten uppfyllt målet om

en snabb handläggning av rättshjälpsärenden.

Utskottet har ingen erinran mot regeringens bedömning.

Prioriteringar inför budgetåret 2001

Regeringen anför i budgetpropositionen att domstolsväsendet skall

utvecklas för att motsvara högt ställda krav på verksamheten.

Reformarbetet skall inriktas på renodling av arbetsformer och

arbetsuppgifter. Det processuella regelverket skall förbättras.

Säkerheten för personalen och dem som besöker en domstol skall

förbättras. Tingsrätternas organisation skall reformeras för att

förbättra möjligheterna till utbildning och specialisering av personal.

Ökad samordning av ledningsfunktioner och administration mellan

tingsrätter och länsrätter skall eftersträvas där det är lämpligt. De

satsningar som genomförs skall noga följas upp och utvärderas.

Utskottet har inget att invända mot vad regeringen anfört.

Anslaget

Tabell med jämförelse av regeringens och oppositionens förslag

(tusental kronor)

------------------------------------------------------------

|Anslag |Prop. | m | kd | c | fp |

|2000 |2001 | | | | |

|inkl. TB | | | | | |

------------------------------------------------------------

|3 359 456 | 3 515 |+80 000 |+350 000 | - |+100 000

|

| | 117 | | | | |

------------------------------------------------------------

Från anslaget betalas kostnaderna för de allmänna domstolarna, de

allmänna förvaltningsdomstolarna, hyresnämnderna, arrendenämnderna och

Domstolsverket. Härutöver betalas från anslaget kostnaderna för

Rättshjälpsmyndigheten.

Enligt vad regeringen anför i propositionen beräknas

domstolsväsendets utgifter för år 2000 uppgå till 3 403 000 000 kr,

vilket är 44 miljoner kronor mer än anvisade medel för budgetåret.

Domstolarna har under flera år förbrukat mer än anvisade medel. Denna

förbrukning har finansierats av ett tidigare stort anslagssparande.

Regeringen bedömer att det är nödvändigt att avsätta resurser för att

med kraft kunna fortsätta reformarbetet inom domstolsväsendet.

Riksdagen har i enlighet med det beslut som fattades i samband med

regeringens vårproposition nyligen beslutat att tillföra rättsväsendet

1 000 miljoner kronor för år 2001 (prop. 2000/01:1, bet. FiU1, yttr.

JuU1y). I budgetpropositionen föreslår regeringen vidare att

domstolsväsendets anslagsram höjs med 120 miljoner kronor fr.o.m. år

2001.

Med anledning av att bouppteckningsverksamheten förs över till

skatteförvaltningen från rättsväsendet skall medel tillskjutas

skatteförvaltningen från anslaget för domstolsväsendet m.m. För år 2001

beräknas skatteförvaltningens kostnader för att inleda och påbörja

verksamheten till minst 33 miljoner kronor. Regeringen avser att under

år 2001 återkomma med den slutliga beräkningen för det året och den

totala kostnadsberäkningen för reformen.

På grund av ändringar i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård

och lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård överförs fr.o.m. år 2001

1 miljon kronor från utgiftsområde nio, anslag 13:3 Bidrag till hälso-

och sjukvård till anslaget 4:5 Domstolsväsendet m.m.

Anslaget tillfördes för budgetåret 2000 engångsvis 40 miljoner kronor

för avvecklingen av de allmänna advokatbyråerna. Under hänvisning

härtill och till att regeringen i budgetpropositionen för år 2000

förutskickade en ramhöjning med 15 miljoner kronor för regeringen nu

bort 25 miljoner kronor från anslaget.

Härutöver görs ett par mindre överföringar från anslaget för

domstolsväsendet m.m.

Som kompensation för beräknade utgiftsökningar för löner, lokaler

m.m. räknas anslaget upp med omkring 94 miljoner kronor.

I budgetpropositionen föreslås att riksdagen till Domstolsväsendet

m.m. för år 2001 anvisar ett ramanslag om 3 515 117 000 kr.

I motion Ju913 (kd) yrkas en höjning av anslaget med 350 miljoner

kronor. I motionen framhålls att domstolsväsendet, särskilt

tingsrätterna, behöver extra resurser för att med bibehållen kvalitet

på avgörandena få ned handläggningstiderna. I motion Ju927 (m) yrkas en

höjning med 80 miljoner kronor, medan en höjning av anslaget med 100

miljoner kronor begärs i motionerna Fi211 och Ju933, båda (fp).

I motion Ju408 (c, fp) anförs att bl.a. domstolsväsendet behöver

ökade anslag.

Utskottet har behandlat anslagsyrkandena ovan i avsnittet

Utgiftsramen och anslaget. Som framgår där föreslår utskottet att

riksdagen antar regeringens förslag och avslår motionsyrkandena.

Domstolsverkets ställning

I motion Ju415 (m) anförs att Domstolsverket bör ersättas med en efter

dansk förebild inrättad domstolsstyrelse. I motion Ju921 (c) begärs att

en nedläggning av Domstolsverket och en decentralisering av dess

verksamhet skall utredas.

Regeringsformen (RF) upptar i sitt 11 kap. bestämmelser till skydd

för domstolarnas självständighet. En i detta hänseende central

bestämmelse är 11 kap. 2 § RF vari föreskrivs att ingen myndighet, ej

heller riksdagen, får bestämma hur domstol skall döma i det enskilda

fallet eller hur domstol i övrigt skall tillämpa rättsregel i särskilt

fall.

Domstolsverket inrättades den 1 juli 1975 (prop. 1974:1 bil. 4, bet.

JuU 1974:6, rskr. 1974:128).

Utskottet hade år 1972 att ta ställning till det principiella

förslaget om inrättande av en central förvaltningsmyndighet för

domstolsväsendet (prop. 1972:1 bil. 4, bet. JuU 1972:8, rskr. 159). I

anledning av en motion uttalade utskottet bl.a. följande. De farhågor

som i motionen uttalats för att domstolarnas självständighet skulle

kunna äventyras av beslutet att inrätta en sådan myndighet föranledde

utskottet att, i överensstämmelse med uttalanden i direktiven för

Domstolsverksutredningen och i denna utrednings betänkande, mycket

bestämt framhålla att tillskapandet av en central förvaltningsmyndighet

för domstolsväsendet självfallet inte fick innebära något som helst

ingrepp i domstolarnas självständighet och integritet när det gällde

den dömande verksamheten. Att så inte blev fallet var en

rättssäkerhetsfråga av stor vikt som borde ägnas särskild uppmärksamhet

i detta sammanhang. Framför allt borde enligt utskottets mening

övervägas den problematik som sammanhängde med gränsdragningen mellan

dömande och administrativ verksamhet. Utskottet förutsatte att så

skedde i det fortsatta arbetet med fastläggandet av verkets ställning,

organisation och arbetsuppgifter. I sammanhanget kunde framhållas att

ett domstolsverk självfallet i vanlig ordning skulle bli underkastat

justitieombudsmännens och justitiekanslerns tillsyn samt att

vederbörande statsråd hade att se till att verksamheten hölls inom den

ram som Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt dragit upp. Man kunde

också utgå från att domstolarna själva hade förutsättningar att tillse

att ifrågavarande gränser inte överskreds (bet. JuU 1972:8 s. 4).

I samband med behandlingen av propositionen med förslag till

organisation av den nya centralmyndigheten för domstolsväsendet m.m.

(prop. 1974:149) återkom utskottet till de principiella frågorna kring

myndighetens ställning (bet. JuU 1975:1, rskr. 1). Härvid anförde

utskottet bl.a. följande.

När det nu gällde att dra upp de närmare riktlinjerna för den nya

domstolsförvaltningen ville utskottet framhålla att avsikten inte var -

och inte heller hade varit - att Domstolsverket skulle anförtros andra

uppgifter än sådana som var av rent administrativ karaktär. Att den

egentliga verksamheten inom domstolsväsendet, den dömande och

rättstillämpande verksamheten, måste falla utanför Domstolsverkets

kompetensområde följde redan av stadgandet i 11 kap. 2 § RF. För den

dömande verksamheten hade också byggts upp en särskild instansordning.

Att en centralmyndighet på domstolsväsendets område sålunda inte hade

att handlägga ärenden rörande den egentliga verksamheten inom

förvaltningsområdet gav myndigheten en särställning i förhållande till

andra centrala ämbetsverk och blev av avgörande betydelse vid

fastläggandet av dess uppgifter.

Som utskottet hade uttalat år 1972 var det en rättssäkerhetsfråga av

stor betydelse att den grundläggande principen om domstolarnas

självständighet i den dömande och rättstillämpande verksamheten

upprätthölls. Med beaktande härav ansåg utskottet, i likhet med

departementschefen, att det i centralmyndighetens instruktion skulle

tas in en erinran om att myndigheten vid fullgörandet av sina

åligganden hade att iaktta principen om domstolarnas grundlagsfästa

självständighet vid fullgörandet av de dömande och rättstillämpande

uppgifterna. I enlighet härmed borde det enligt utskottets mening av

instruktionen också framgå att centralmyndighetens åligganden enligt

instruktionen skulle gälla enbart den administrativa verksamheten inom

förvaltningsområdet. Av vad nu sagts följde att det genom

Domstolsverkets inrättande huvudsakligen tillskapats möjligheter för

domstolarna att få kvalificerad service i frågor av den art som

dittills hade ankommit på Domstolsväsendets organisationsnämnd. Något

subordinationsförhållande av för svensk förvaltning sedvanlig modell

skulle däremot inte komma till stånd (s. 13).

Beaktandet av självständighetsprincipen föranledde, fortsatte

utskottet, en begränsning i de uppgifter som skulle ankomma på

Domstolsverket på grund av dess ansvar för att verksamheten inom

förvaltningsområdet bedrevs effektivt och rationellt.

Centralmyndigheten borde verka för att verksamheten bedrevs effektivt,

men effektivitetskravet fick inte drivas så långt att det inkräktade på

det viktiga allmänna intresset av rättssäkerhetens upprätthållande. Vad

det för verkets del var fråga om var att genom en rationellt avpassad

organisation och genom ändamålsenliga administrativa rutiner skapa

förutsättningar för effektivt arbetande och i sin verksamhet

självständiga domstolar för vilka allmänheten hyste förtroende. Med

effektivitet måste i detta sammanhang i första hand avses säkerhet i

dömandet (s. 14 f).

År 1980 beslöt regeringen att tillkalla en särskild utredare med

uppgift att följa upp 1975 års reform av domstolsadministrationen.

Enligt direktiven skulle utredaren bl.a. undersöka om principen om

domstolarnas självständighet trätts för när genom Domstolsverkets

verksamhet och om uppgiftsfördelningen i administrativt hänseende

mellan domstolarna, verket och regeringen var ändamålsenlig. I

promemorian Domstolsverket och domstolarna (Ds Ju 1982:3) anförde

utredaren att Domstolsverkets verksamhet inte hade medfört något

intrång i domstolarnas självständighet samt att verket syntes ha ägnat

sig åt angelägna uppgifter och hade gjort en riktig prioritering av

dessa. Utredningen framhöll att Domstolsverkets servicefunktion

gentemot domstolarna var den allra viktigaste av verkets uppgifter och

att andra, i och för sig angelägna uppgifter, inte borde ges en sådan

omfattning att serviceverksamheten till någon del eftersattes.

Domstolsverkets verksamhet regleras numera i förordningen (1988:317)

med instruktion för Domstolsverket. Av denna framgår att verket är

central förvaltningsmyndighet för bl.a. de allmänna domstolarna och de

allmänna förvaltningsdomstolarna (1 §). Vidare gäller att verket, med

iakttagande av domstolarnas självständighet enligt regeringsformen vid

fullgörande av deras dömande och rättstillämpande uppgifter, skall,

utöver vad som följer av särskilda bestämmelser, inom sitt

verksamhetsområde i administrativt hänseende leda och samordna

verksamheten, meddela föreskrifter och allmänna råd samt se till att

verksamheten bedrivs effektivt. Verket får inte föreskriva att en viss

rotel eller ett visst mål eller ärende skall tilldelas en viss enskild

domare eller på annat sätt bestämma hur dömande uppgifter skall

fördelas mellan enskilda domare (2 §).

I en år 1992 inom Justitiedepartementet upprättad promemoria

Domstolsväsendet - Organisation och administration i framtiden (Ds

1992:38) föreslogs att Domstolsverket skulle avvecklas och dess

uppgifter fördelas mellan Regeringskansliet, ett centralt stabsorgan

och domstolarna. Efter remisskritik fullföljdes inte förslaget (prop.

1992/93:100 bil. 3 s. 26).

Vid behandlingen av budgetpropositionen för år 2000 hade utskottet

att ta ställning till motionsyrkanden liknande de nu förevarande.

Enligt utskottets då uttalade uppfattning var de ovan redovisade

uttalandena av utskottet rörande förhållandet mellan domstolarna och

Domstolsverket alltjämt giltiga. Av dessa följde att Domstolsverkets

verksamhet inte i något hänseende fick inkräkta på domstolarnas

självständighet i deras rättstillämpande och dömande verksamhet.

Domstolsverkets uppgift var i stället att tillhandahålla kvalificerad

service åt domstolarna i administrativa frågor. Visserligen borde

Domstolsverket eftersträva att domstolsorganisationen var effektiv, men

utskottet ville understryka att strävan efter effektivitet inte fick gå

ut över rättssäkerheten. Enligt utskottets uppfattning kom det nu

redovisade synsättet också väl till uttryck i Domstolsverkets

instruktion. Mot denna bakgrund ansåg utskottet inte att det fanns skäl

för att tillsätta en utredning om Domstolsverkets ställning i

förhållande till domstolarna. De då aktuella motions-yrkandena

avstyrktes (bet. 1999/2000:JuU1 s. 52 f).

I Danmark ankommer frågor om domstolsväsendets administration och

budget på en särskild statsinstitution, benämnd Domstolsstyrelsen.

Denna inrättades år 1998 genom en särskild lag, loven 1998-04-26 nr 401

om Domstolsstyrelsen. Av förarbetena till lagen framgår att ett

särskilt syfte med denna varit att markera domstolarnas självständiga

och oavhängiga ställning.

Enligt lagen är Domstolsstyrelsen en självständig statsinstitution

som leds av en styrelse och en direktör. Justitieministern har ingen

instruktionsrätt gentemot Domstolsstyrelsen, och dess avgöranden kan

inte heller överklagas till ministern. Det föreligger således inget

subordinationsförhållande mellan justitieministern och

Domstolsstyrelsen, och justitieministern utövar inte heller någon

tillsyn över dess verksamhet. Justitieministern har emellertid rätt att

begära upplysningar om verksamheten. Skulle de danska statsrevisorerna

framställa allvarliga anmärkningar mot Domstolsstyrelsen med anledning

av företagen revision, kan vidare justitieministern ålägga

Domstolsstyrelsen att vidta de åtgärder som statsrevisorerna och

justitieministern är ense om. Efterkommer Domstolsstyrelsen inte ett

sådant åläggande, kan justitieministern avsätta dess styrelse.

Styrelsen är det överordnade ledningsorganet för Domstolsstyrelsen

och har det övergripande ansvaret för dess verksamhet. Styrelsen skall

sörja för en ansvarig och ändamålsenlig drift av domstolarna. Häri

ligger en rätt att företa ändringar i domstolsadministrationen i syfte

att säkra en rättssäker och samtidigt effektiv drift av domstolarna.

Styrelsen skall vidare fatta beslut i alla frågor som är av väsentlig

betydelse. Hit hör att upprätta Domstolsstyrelsens förslag till budget

för det kommande budgetåret och att besluta fördelningen av beviljade

medel på de olika myndigheterna.

Styrelsen består av elva ledamöter, vilka utses av justitieministern.

I styrelsen ingår en ledamot från Högsta domstolen (Höjesteret), två

hovrättsdomare, två underrättsdomare, en företrädare för övrig juridisk

personal vid domstolarna, två företrädare för den administrativa

personalen vid domstolarna, en advokat och två ledamöter som skall ha

särskild erfarenhet av samhällsfrågor och ledningsfrågor. Ledamöterna

från Högsta domstolen och överrätterna utses efter förslag av

respektive domstol, advokatledamoten på förslag av advokatsamfundet.

Övriga ledamöter föreslås i former som justitieministern överenskommer

med berörda personalorganisationer.

Ledamöter av folketinget eller kommunala församlingar kan inte ingå i

styrelsen.

Domstolsstyrelsen står inte under tillsyn av folketingets ombudsman.

Styrelsens ledamöter utses för fyra år och kan få förnyat mandat.

Den dagliga ledningen av Domstolsstyrelsen utövas av en direktör i

enlighet med de anvisningar och riktlinjer som styrelsen bestämmer.

Om en ledamot av styrelsen gör sig skyldig till grov försummelse i

tjänsten eller eljest uppträder på ett sätt som i betydande grad

rubbar tilltron till att ledamoten kan utföra sitt uppdrag på ett

betryggande sätt, kan justitieministern vid domstol (Den Saerlige

Klageret) föra talan om att ledamoten skall avsättas.

Domstolsstyrelsen inledde sin verksamhet den 1 juli 1999.

Vid sin behandling av regeringens skrivelse om reformeringen av dom-

stolsväsendet uttalade utskottet att frågan om Domstolsverkets

ställning inte kommit i något annat läge sedan riksdagen uttalat sig i

ämnet vid budgetbehandlingen år 1999. Utskottet var alltså inte berett

att föreslå någon utredning om verkets ställning och avstyrkte då

förevarande motioner (bet. 1999/2000:JuU22 s. 14).

Utskottet står fast vid sina uttalanden från riksmötet 1999/2000 och

avstyrker motionerna Ju415 och Ju921 i nu ifrågavarande delar.

Domstolsorganisationen

Allmänna synpunkter

I motion Ju927 (m) yrkas att regeringen skall presentera en

övergripande plan för reformering av domstolsväsendet. I motion Ju933

(fp) begärs att regeringen skall tillsätta en förutsättningslös och

samlad utredning av domstolsväsendet och att inga mera betydande

förändringar i organisationen skall ske innan ett utredningsarbete

genomförts. I motion Ju407 (kd) framförs krav på att den nuvarande

tingsrättsorganisationen skall behållas.

Riktlinjerna för den nuvarande tingsrättsorganisationen drogs upp i

slutet av 1960-talet (prop. 1969:44, 1 bet. LU 1969:38). Då bestämdes

att häradsrätterna och rådhusrätterna skulle ersättas av tingsrätter.

När det gällde häradsrätternas domsagor var den ledande principen

länge att en domsaga inte borde vara större än att den sysselsatte en

ordinarie domare och ett par notarier och skrivbiträden.

Antalet domsagor hade i huvudsak varit konstant sedan 1900-talets

början. I propositionen noterades att det vid det tillfället fanns 29

städer med rådhusrätt och i övrigt 112 domsagor.

Såvitt gällde behovet av en reform anfördes att man på många håll

inom statsförvaltningen funnit det nödvändigt att göra större

organisatoriska enheter för att kunna möta de ökade krav som ställdes

på effektivitet och samordning. Vidare anfördes att en större

organisation är mer elastisk och därmed mindre känslig för tillfälliga

rubbningar i personaluppsättningen och arbetsmängden. Större

administrationsenheter hade också visat sig ge bättre förutsättningar

för rationell arbetsfördelning bland personalen och för ett ekonomiskt

utnyttjande av moderna kontorstekniska hjälpmedel. Allt tydde på att

det också inom domstolsorganisationen skulle kunna vinnas

organisatoriska och administrativa fördelar genom en sammanföring av

mindre enheter till större.

I 1969 års proposition föreslogs också att riksdagen skulle godkänna

i propositionen intagna riktlinjer för den framtida

domkretsindelningen. Dessa riktlinjer var väsentligen följande.

Domkretsarna borde inte göras mindre än att de ger arbetsunderlag för

minst tre domare. Vidare skulle avstånd och kommunikationsmöjligheter

beaktas i de särskilda fallen. Personaluppsättningen skulle ha en sådan

storlek att tillfälliga svårigheter på grund av förskjutningar i

arbetsmängden eller till följd av ledighet bland personalen kunde lösas

inom domstolen på ett någorlunda tillfredsställande sätt. Domkretsar

som gav underlag för endast en domare ansågs inte uppfylla dessa krav,

och domkretsar med underlag för endast två domare borde bara inrättas

om särskilda skäl av lokal natur påkallade det.

Också frågan om man som riktmärke borde uppställa en viss högsta

gräns för domkretsarnas storlek eller ange viss storlek såsom den

lämpligaste övervägdes. Slutsatsen blev att det inte generellt kunde

avgöras vilken storlek som är den ur olika synpunkter lämpligaste för

en allmän underdomstol.

Övriga riktlinjer innebar att endast en underrätt borde förläggas

till en och samma ort, att domkretsarna borde byggas upp med kommuner

som minsta enheter och att man borde sträva efter att gränserna skall

överensstämma med gränserna för rättsväsendets övriga

verksamhetsområden. Vidare innebar riktlinjerna att reformen skulle ske

successivt av hänsyn till uppkommande personal- och lokalproblem.

Slutligen anfördes i propositionen att särskilda utredningar skulle

göras beträffande de lokala förhållandena inom de domkretsar som berörs

av en förändring. Sådana undersökningar borde inriktas på bygdens

struktur och behov.

Vid riksdagsbehandlingen kom riktlinjerna i fråga om domkretsarnas

storlek att modifieras. Inledningsvis framhölls att praktiska skäl i de

särskilda fallen givetvis bör kunna föranleda avvikelser från

riktlinjerna. Allmänhetens berättigade krav på god rättsvård och en

fullgod service träder, anfördes det, i förgrunden då det gäller att

göra en lämplig indelning. Stor betydelse måste fästas vid

samhörigheten geografiskt och i annat hänseende mellan olika orter och

bygder, vid centralorternas uppgift att erbjuda kommunerna fullgod

allmän service, vid kommunikationer och vid förutsättningarna över

huvud taget för behövlig kontakt mellan domstolen och domkretsens olika

delar.

När det så gällde domkretsarnas storlek vände sig utskottet mot

uttalandet i propositionen om att domstolar med två domare skulle

inrättas endast om det fanns särskilda skäl av lokal natur. Utskottet

ansåg att hänsyn till skäl av lokal natur kunde leda till ett

bibehållande av tvådomardomsagor i större utsträckning än

departementschefen förutsatt. Utskottet ansåg sålunda att de föreslagna

riktlinjerna borde tillämpas med stor försiktighet. Om en domstol med

endast två domare är så belägen att en indragning påtagligt skulle

försämra den rättssökande allmänhetens krav på service eller eljest

medföra väsentliga olägenheter för enskilda eller för det allmänna

borde undantag från principen göras. I sammanhanget betonades även att

domsagokansli i centralort så långt möjligt borde behållas. Även

avstånd, kommunikationer och lokalfrågorna borde enligt utskottet kunna

påverka avgörandet. Utskottet utgick från att regeringen efter

aviserade utredningar skulle överväga frågan och utnyttja de

möjligheter som fanns att bevara även domstolar med endast två domare.

Skäl av nämnda slag kunde enligt utskottet befinnas vara så starka att

de motiverade bibehållande av domkretsar som ger arbete för endast en

domare. Med dessa jämkningar godtog utskottet propositionens förslag.

Om ändring i riktlinjerna framdeles fanns motiverade utgick utskottet

från att frågan skulle underställas riksdagen för prövning.

Frågan om tingsrättsorganisationen har därefter vid flera tillfällen

behandlats i riksdagen. År 1993 uttalade utskottet i sitt av riksdagen

godkända betänkande att de nyss nämnda riktlinjerna alltjämt hade

bärighet (bet. 1992/93:JuU24 s. 5, rskr. 289), och år 1995 instämde

utskottet i regeringens uppfattning att organisationen behövde ses över

(bet. 1994/95:JuU15 s. 11 f).

Genom beslut den 29 juni 1995 tillkallade regeringen en kommitté med

uppgift att göra en översyn av domstolsväsendet (dir. 1995:102).

Kommittén, som antog namnet 1995 års Domstolskommitté, skulle i en

första etapp lämna förslag till en ny organisation för domstolsväsendet

som helhet. I uppdraget låg även att lämna förslag beträffande

domstolarnas inre organisation. Kommittén erhöll kompletterande

direktiv år 1997 (dir. 1997:50). Genom tilläggsdirektiv av den 26 mars

1998 (dir. 1998:22) bestämdes att kommitténs uppdrag inte längre skulle

omfatta domstolarnas yttre organisation. Uppdraget begränsades till att

avse frågor om domstolarnas beredningsorganisation samt notarie- och

domarutbildningen. Samtidigt uppdrogs åt kommitténs ordförande att

sammanställa det grundmaterial som Domstolskommittén tagit fram rörande

domstolsorganisationen. Domstolskommittén överlämnade i juni 1998

betänkandet Domaren och beredningsorganisationen - utbildning och

arbetsfördelning (SOU 1998:88). Grundmaterialet har i november 1998

presenterats i betänkande SOU 1998:135.

Vid förra riksmötet överlämnade regeringen till riksdagen skrivelsen

Reformeringen av domstolsväsendet - en handlingsplan (1999/2000:106).

I skrivelsen redovisade regeringen det reformarbete som pågick när

det gällde domstolsorganisationen. Regeringen beskrev de allmänna

principer som borde bilda utgångspunkt vid reformeringen. Domstolarna

borde enligt regeringen finnas på sådana platser i landet att de allra

flesta medborgarna hade ett rimligt avstånd till en tingsrätt. För att

även i framtiden klara en snabb och kompetent handläggning fordrades en

stärkt beredningsorganisation, som kunde renodla domarens arbete till

verksamhet som krävde domarens kompetens. För att åstadkomma detta

behövdes ett större målunderlag än vad de allra minsta tingsrätterna

numera hade. Målunderlaget borde vara tillräckligt stort för att

möjliggöra specialisering. För att säkerställa ett brett

rekryteringsunderlag måste man se till att domstolarna var attraktiva

arbetsplatser med god arbetsmiljö och goda möjligheter till personlig

utveckling för de anställda. Behovet av kompetensutveckling måste kunna

tillgodoses. Starka praktiska skäl talade för en bättre geografisk

samordning med rättsväsendets övriga myndigheter, framför allt med

åklagarorganisationen.

Regeringen gjorde bedömningen att den organisatoriska lösningen borde

vara att större domkretsar skapades. Här tänkte sig regeringen tre

olika modeller. Den första gick ut på att tingsrätter lades samman. Den

andra lösningen var att verksamheten bedrevs i en domkrets med

permanent verksamhet på flera orter. Detta innebar att de befintliga

domstolarna bildade en myndighet med kanslier på flera orter. En tredje

lösning var att, i de fall målunderlaget inte bar permanent verksamhet

på mer än en ort, tillgängligheten och den lokala förankringen skulle

tillgodoses genom att domstolen hade s.k. tingsställe vid en eller

flera orter. Med tingsställe menas att personal från kansliorten med

viss regelbundenhet besöker orten i fråga för att hålla sammanträden

för företrädesvis huvudförhandling i brottmål.

Vid sin behandling av skrivelsen uttalade utskottet inledningsvis att

det i princip ställde sig bakom de utgångspunkter som regeringen

redovisat i skrivelsen. Detsamma gällde regeringens tankar i fråga om

de organisatoriska lösningarna.

Med anledning av ett motionsyrkande att regeringen borde ha

presenterat förslagen till reformeringen av domstolarna i form av en

proposition ville utskottet vidare understryka att de riktlinjer som

beslutades av statsmakterna år 1969 alltjämt var gällande. Riktlinjerna

måste dock ses i ljuset av hur domstolsväsendet var organiserat i

slutet av 1960-talet. Också utanför domstolsväsendet hade samhället

förändrats så att riktlinjerna i konkreta fall ledde till andra

resultat. Här tänkte utskottet bl.a. på befolkningsomflyttningen,

förbättrade kommunikationsmöjligheter och den tekniska utvecklingen.

Mot denna bakgrund ansåg sig utskottet ha fog för bedömningen att de

redovisade förändringarna av tingsrättsorganisationen låg inom ramen

för riktlinjerna. Det saknades därför anledning för riksdagen att kräva

att reformplanerna presenterades i en proposition (bet. 1999/2000:JuU22

s. 6).

I den nu förevarande budgetpropositionen hänvisar regeringen till vad

utskottet anförde i nyssnämnda betänkande. Regeringen redogör för

organisationsförändringar beträffande vissa tingsrätter och aviserar

att den till våren avser att till riksdagen anmäla ytterligare

förändringar (prop. 2000/01:1 utg.omr. 4 avsnitt 4.4.5).

Utskottet kan inte nu finna skäl till någon annan bedömning rörande

förändringarna av tingsrättsorganisationen än den som utskottet gjorde

vid riksmötet 1999/2000. Någon anledning för riksdagen att kräva en

utredning av domstolsväsendet eller att reformplanerna presenteras i

form av en proposition eller att eljest stoppa förändringsarbetet

föreligger således inte. Ett generellt uttalande om bevarande av den

nuvarande tingsrättsorganisationen finner utskottet uteslutet.

Utskottet avstyrker motionerna Ju407, Ju927 och Ju933 i nu behandlade

delar.

Domkretsindelningen

I motionerna Ju407 (kd) och Ju415 (m) begärs att

tingsrättsorganisationen skall bestämmas i lag. Att

tingsrättsorganisationen skall beslutas av riksdagen begärs i

motionerna Ju408 (c, fp), Ju820 och Ju921, båda (c).

Enligt 11 kap. 4 § regeringsformen (RF) gäller bl.a. att föreskrifter

om huvuddragen av domstolarnas organisation meddelas i lag. I

1 kap. 1 § rättegångsbalken (RB) stadgas inledningsvis att tingsrätt är

allmän underrätt och, om ej annat är föreskrivet, första domstol. Av

paragrafens andra stycke framgår att domsaga är tingsrättens domkrets

och att regeringen förordnar om indelningen i domsagor.

Tingsrätternas domkretsar bestäms genom förordningen (1982:996) om

rikets indelning i domsagor. Även om det sålunda är regeringen som

bestämmer om indelningen i domsagor och därmed om antalet tingsrätter

får, med hänsyn till de ändringar i anslagsbehov och

personaluppsättning som en domsagoreglering kan föranleda, riksdagen

ofta ett avgörande inflytande på frågan, se betänkandet Ny

domkretsindelning för underrätterna (SOU 1967:4) s. 32. Ett exempel

härpå utgör riksdagsbehandlingen av frågan om nedläggning av nuvarande

Ljusdals tingsrätt (bet. JuU 1973:44). Det bör också anmärkas att

regeringen under senare år i budgetpropositionen för riksdagen anmält

planerade organisationsförändringar när dessa inneburit att någon

tingsrätt skulle läggas ned.

Utskottet hade vid riksmötet 1998/99 att ta ställning till

motionsyrkanden om domstolsorganisationen, bl.a. i fråga om antalet

tingsrätter. Utskottet uttalade då att regeringen borde - som skett i

ärendet - anmäla organisationsförändringar som innebar att domstolar

lades ned. I övrigt hade utskottet inga invändningar mot det nödvändiga

utvecklingsarbete som bedrevs. Det saknades anledning för riksdagen att

då uttala sig om antalet tingsrätter. Utskottet avstyrkte de då

föreliggande motionerna (bet. 1998/99:JuU1 s. 35).

Utskottet vidhöll denna uppfattning vid budgetbehandlingen år 1999

(bet. 1999/2000:JuU1 s. 57).

I samband med behandlingen av regeringens skrivelse om reformeringen

av domstolsväsendet erinrade utskottet om att första lagutskottet i

1969 års ärende om riktlinjer för domstolsorganisationen avstyrkte

några motionsyrkanden om att förslag till ny domkretsindelning skulle

underställas riksdagen för yttrande innan beslut fattades.

Första lagutskottet hade i den delen anfört att ett sådant förfarande

skulle strida mot den praxis som dittills tillämpats vid indelningen

liksom mot vad som tillämpats i andra liknande sammanhang. Härtill kom

att ett tillmötesgående av motionärernas önskemål skulle kräva antingen

proposition till riksdagen vid varje planerad indelningsändring eller

utarbetande av ett förslag till ny indelning omfattande hela landet.

Den senare lösningen kunde vara möjlig om genomförandet kunde ske

samtidigt i hela landet. Första lagutskottet hade emellertid framhållit

att det av flera skäl, främst hänsyn till personalen och

lokalförhållandena, vore fördelaktigt om genomförandet kunde ske

successivt.

Efter att ha redovisat första lagutskottets uttalanden konstaterade

utskottet först att den nuvarande ordningen där regeringen beslutade om

indelningen i domsagor hade gällt sedan år 1969 utan att möta kritik.

Utskottet var alltjämt av uppfattningen att en lagreglering av

domkretsindelningen skulle bli en otymplig ordning som saknade

motsvarighet på andra jämförbara områden. Med den ordning som

regeringen aviserade i skrivelsen saknades dessutom motiv för den av

motionärerna förordade ordningen. Här tänkte utskottet på att

regeringen utfäst sig att också fortsättningsvis informera riksdagen om

kommande förändringar. Utskottet noterade att detta även gällde de

förändringar som kunde bli aktuella i fråga om s.k. kansliorter (bet.

1999/ 2000:JuU22 s. 7 f).

Utskottet, som anmärker att regeringen nu föreslår en lagändring som

skall möjliggöra att en tingsrätt har kansli på en eller flera orter,

står fast vid sina uttalanden vid förra riksmötet och avstyrker

motionerna Ju407, Ju408, Ju415, Ju820 och Ju921 i nu ifrågavarande

delar.

I detta sammanhang behandlar utskottet regeringens i

budgetpropositionen upptagna förslag till lag om ändring i

rättegångsbalken.

Enligt 1 kap. 5 § samma balk skall tingsrätt ha sitt kansli på den

ort regeringen bestämmer. Tingsrätten skall ha tingsställe på den

orten, om regeringen inte bestämmer annat, och får ha tingsställe också

på annan ort som regeringen bestämmer.

Enligt förslaget skall regeringen kunna bestämma att en tingsrätt

skall ha kansli på en eller flera orter. Tingsrätten skall ha

tingsställe på den eller de orterna om regeringen inte bestämmer annat.

I budgetpropositionen anför regeringen att det nu pågående

reformarbetet förutsätter att tingsrätter inrättas som har fast

verksamhet på flera orter inom en gemensam domkrets. Ett av syftena med

denna reform är att bibehålla dömande verksamhet och domstolspersonal

på mindre orter. För att reformen skall kunna fullföljas måste således

en tingsrätt kunna ha kansli på fler än en ort. Regeringen föreslår

därför att bestämmelsen i 1 kap. 5 § första meningen rättegångsbalken

förtydligas (prop. 2000/01:1 utg.omr. 4 avsnitt 4.8).

Utskottet instämmer i regeringens bedömning och tillstyrker

regeringens förslag. Samtidigt vill utskottet framhålla att regeringen

även i fortsättningen för riksdagen bör redovisa ändringar i fråga om

kansliorter.

En samordning av de geografiska ansvarsområdena för polis, åklagare

och domstolar efterfrågas i motion Ju933 (fp).

Frågan är inte behandlad i budgetpropositionen. Som anmärkts ovan

framhöll regeringen i skrivelsen rörande reformeringen av

domstolsväsendet att starka praktiska skäl talade för en bättre

geografisk samordning mellan domstolarna och rättsväsendets övriga

myndigheter, framför allt med åklagarorganisationen.

Utskottet kan konstatera att frågan om en bättre geografisk

samordning mellan domstolarna och rättsväsendets övriga myndigheter är

uppmärksammad av regeringen. Något särskilt uttalande av riksdagen

krävs därför inte. Utskottet avstyrker motion Ju933 i denna del.

Tingsrätterna

Flera motionsyrkanden går ut på bevarande av vissa tingsrätter. Sålunda

begärs i motion Ju404 (c) att tingsrätterna i Kronobergs län skall

behållas och i motion Ju414 (c) att tingsrätterna i Kalmar län skall

finnas kvar. I motion Ju408 (c, fp) yrkas att tingsrätterna i Karlskoga

och Lindesberg skall bevaras, under det att det i motion Ju409 (c)

anförs att tingsrätten i Tierp bör få en större domkrets. I motion

Ju418 (s) anförs att regeringen bör avvakta med att lägga samman

tingsrätterna i Boden och Luleå.

I motionerna framhålls bl.a. att små domstolar är effektiva och

håller en lika god kvalitet i sitt dömande som större domstolar.

Medborgarnas närhet till domstolarna är viktig från

rättssäkerhetssynpunkt och lokalkännedom hos domare och nämndemän

önskvärd. Läggs en tingsrätt ned, kan den juridiska servicen på orten i

form av t.ex. advokatbyråer också komma att försvinna.

Som ovan nämnts hade Domstolskommittén enligt sina ursprungliga

direktiv att lägga fram förslag till en helt ny domstolsorganisation. I

direktiven uttalades bl.a. att det var ofrånkomligt att antalet

tingsrätter skulle komma att minska. Sedan Domstolskommittén meddelat

regeringen att en så långtgående förändring av tingsrättsorganisationen

som de ursprungliga direktiven förutsatte inte kunde vinna ledamöternas

stöd, begränsades kommitténs uppdrag till att avse domstolsväsendets

inre organisation (dir. 1998:22).

I budgetpropositionen anför regeringen i huvudsak följande i dessa

frågor.

Under senare år har det blivit allt tydligare att domstolarnas

nuvarande organisation inte är riktigt anpassad till den omvärld i

vilken de har att verka som garanter för rättssäkerhet och

rättstrygghet. Den nuvarande organisationen behöver alltså ses över.

Regeringen har efter det att riksdagen ställt sig bakom regeringens

skrivelse rörande reformeringen av domstolsväsendet beslutat följande

domkretsreformer.

Tingsrätterna i Köping, Sala och Västerås bildar en gemensam domkrets

med kansliorter i Köping, Sala och Västerås. Motala, Mjölby och

Linköpings tingsrätter bildar en gemensam domkrets med kansliorter i

Linköping och Motala. Hallsbergs tingsrätt och Örebro tingsrätt läggs

samman med kansliort i Örebro. Tingsrätterna i Blekinge län bildar en

gemensam domkrets med kansliorter i Karlshamn och Karlskrona.

Hudiksvalls och Ljusdals tingsrätter läggs samman med kansliort i

Hudiksvall.

Den 1 juli 2000 sammanlades Jakobsbergs tingsrätt med Sollentuna

tingsrätt med kansliort i Sollentuna.

I budgetpropositionen anmäler regeringen vidare att den avser att ge

Domstolsverket i uppdrag att lägga samman vissa tingsrätter.

Sålunda skall Helsingborgs, Klippans och Ängelholms tingsrätter

senast den 1 juli 2002 läggas samman till en tingsrätt med kansliorter

i Helsingborg och Ängelholm. Vidare skall Falu, Hedemora och Ludvika

tingsrätter läggas samman senast den 1 juli 2001 med kansliort i Falun.

Senast samma datum skall Mora och Leksands tingsrätter läggas samman

med kansliort i Mora. Tingsrätterna i Skövde och Falköping skall senast

den 1 oktober 2001 läggas samman med kansliort i Skövde. Slutligen

skall Simrishamns och Ystads tingsrätter senast den 1 januari 2002

läggas samman med kansliort i Ystad.

Utskottet har ingen erinran mot de sammanläggningar av tingsrätter

som regeringen aviserar i budgetpropositionen. När det gäller

motionerna följer av den principiella inställning till reformarbetet

inom domstolsväsendet som riksdagen godkänt att den inte nu bör uttala

sig om de enskilda tingsrätter som omfattas av motionsyrkandena. I den

mån dessa tingsrätter kommer att beröras av nedläggningar eller

sammanläggningar får riksdagen tillfälle att ta ställning därtill när

regeringen anmäler sådana organisationsförändringar. Utskottet

avstyrker motionerna Ju404, Ju408, Ju409, Ju414 och Ju418 i nu

behandlade delar.

I motion Ju408 (c, fp) begärs vidare att en utvärdering skall göras

av de sammanläggningar av tingsrätter som ägt rum.

Enligt vad utskottet inhämtat har någon sådan utvärdering ännu inte

beslutats. Av regeringens förslag till prioriteringar för

domstolsväsendet för år 2001 framgår emellertid att de satsningar som

genomförs noga skall följas upp och utvärderas.

Utskottet utgår från att det pågående reformarbetet inom

domstolsväsendet kommer att grundligt följas upp och utvärderas. Något

skäl för riksdagen att nu uttala sig särskilt i frågan kan utskottet

inte finna. Motion Ju408 i nu berörd del avstyrks.

Allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar

I motion Ju913 (kd) anförs att de allmänna domstolarna och

förvaltningsdomstolarna bör slås samman. En sådan sammanslagning bör

komma till stånd på sikt enligt motion Ju415 (m).

Frågan om sammanläggning av tingsrätter och länsrätter skulle

övervägas av Domstolskommittén (dir. 1997:50). Domstolskommittén lade

dock aldrig fram några förslag rörande domstolarnas yttre organisation.

I skrivelsen rörande reformeringen av domstolsväsendet anförde

regeringen att den specialisering som följde av att vissa mål hanteras

i de allmänna domstolarna och andra i de allmänna

förvaltningsdomstolarna borde bibehållas. Samtidigt borde samverkan

utvecklas ytterligare. Försöksverksamhet med gemensam ledning och

administrativ samverkan hade bedrivits vid Länsrätten i Blekinge län

och Karlskrona tingsrätt sedan år 1998 och vid Länsrätten i Kronobergs

län och Växjö tingsrätt sedan år 1999.

Verksamheten i Blekinge, som gick ut på att de båda domstolarna hade

en gemensam chef och även i övrigt samverkade, hade nyligen

utvärderats. Den samverkan som skett hade bl.a. inneburit att man

sambrukade förhandlingssalar och hade en gemensam telefonväxel och

reception. Vidare hade ett visst arbetsutbyte kunnat ske mellan

målkanslierna, notarierna och domarna. Enligt utvärderingen hade

samverkan medfört kostnadsbesparingar samtidigt som servicenivån

gentemot allmänheten höjts och arbetstrivseln ökat.

Regeringen anförde i skrivelsen att försöksverksamheten varit

framgångsrik. Vidare konstaterade regeringen att lösningen med en chef

och med en gemensam administration kunde vara en lämplig lösning på

vissa orter. Regeringen avsåg att återkomma till riksdagen med

organisationsförslag i budgetpropositionen för år 2001.

Regeringen betonade att man inte avsåg att minska den specialisering

som dömande i länsrätt respektive tingsrätt innebär. Det borde alltså

inte vara aktuellt att sprida dömandet av alla mål på alla domare. Om

domarna från respektive domstol hade möjlighet att avlasta i mål i den

andra domstolen var detta emellertid önskvärt. Det var dock viktigt,

anförde regeringen, att det överlag inte blev så att domarna generellt

dömde i både förvaltningsmål och i övriga mål eftersom specialiseringen

då tunnades ut. Denna lösning innebar att all personal, även domarna,

kunde få möjlighet till rörlighet.

Vid sin behandling av skrivelsen hade utskottet att ta ställning till

motions-yrkanden motsvarande de nu ifrågavarande. Utskottet anförde då

att det för sin del inte ville bestrida att det kunde finnas vissa

fördelar med en sammanslagning av de båda domstolsorganisationerna. Här

tänkte utskottet på att en sådan ordning antagligen skulle framstå som

lättare att överblicka för enskilda. Medborgarperspektivet skulle

alltså tjäna på detta. Mot en sådan ordning måste dock ställas

nackdelar som också de hade sitt samband med just

medborgarperspektivet. Ett viktig fråga i sammanhanget var nämligen att

allmänhetens berättigade krav på en kompetent rättskipning krävde

specialisering. Som regeringen påpekat skulle en förändring i den

riktning som förordas i motionerna kunna leda till att specialiseringen

tunnades ut. Utskottet kunde vidare konstatera att de övriga fördelar

som en sammanslagning skulle kunna erbjuda också kunde tas till vara

inom ramen för en sådan inriktning av reformarbetet som regeringen tog

upp i skrivelsen. Den genomförda utvärderingen hade pekat på några

sådana fördelar. Utskottet var för sin del inte berett att lägga fram

några mer långtgående förslag för riksdagen och avstyrkte de då

aktuella motionsyrkandena (bet. 1999/2000:JuU22 s. 9 f).

Några organisationsförslag rörande tingsrätter och länsrätter finns

inte i årets budgetproposition.

Enligt vad utskottet inhämtat har en utredare fått i uppdrag att

utvärdera den samverkan mellan länsrätt och tingsrätt som skett i

Blekinge respektive Kronobergs län. Utvärderingen skall vara klar den

31 januari 2001. Regeringen avser att under våren återkomma till

riksdagen i frågan.

Vad gäller den principiella frågan om sammanslagning av allmänna

domstolar och förvaltningsdomstolar vidhåller utskottet sina uttalanden

i det nyss nämnda betänkandet. När det gäller former för samverkan

mellan de båda domstolsslagen bör det pågående utvärderings- och

beredningsarbetet inte föregripas. Utskottet avstyrker motionerna Ju415

och Ju913 i nu aktuella delar.

Sidoverksamheter

I budgetpropositionen föreslår regeringen att riksdagen skall godkänna

att sjöfartsregistret förs över från Stockholms tingsrätt till

Sjöfartsverket och att inskrivning enligt lagen (1984:649) om

företagshypotek förs över från Malmö tingsrätt till Patent- och

registreringsverket.

I motion Ju412 (s) framställs ett med regeringens förslag såvitt

avser inskrivningen av företagshypotek överensstämmande yrkande.

I propositionen anför regeringen att verksamheten vid

Inskrivningsmyndigheten för företagsinteckningar och vid

Sjöfartsregistret har möjligheter att utvecklas och effektiviseras om

de flyttas över till Patent- och registreringsverket respektive

Sjöfartsverket samtidigt som överflyttningarna bidrar till en renodling

av domstolarnas verksamhet. Överflyttningarna bedöms inledningsvis

medföra vissa övergångskostnader men i ett längre tidsperspektiv

innebära besparingar. Eftersom reformen kräver omfattande lagändringar,

avser regeringen att lägga fram en proposition med sådana förslag under

våren 2001 i syfte att förändringarna såvitt avser

företagsinteckningsärenden skall kunna träda i kraft den 1 juli 2001

och beträffande sjöfartsregisterärenden den 1 december samma år.

Utskottet, som tillstyrker regeringens förslag, konstaterar att detta

innebär att motionsyrkandet är tillgodosett. Motion Ju412 avstyrks.

Utnämning av domare

I motionerna Ju415 (m) och Ju933 (fp) begärs att regeringen skall

inrätta ett fristående råd med uppgift att bereda domarutnämningar.

Rådet skulle även bereda de tjänster som nu omfattas av det s.k.

kallelseförfarandet.

Av 11 kap. 9 § första stycket regeringsformen samt 4 kap. 2 §

rättegångsbalken och 3, 10 och 15 §§ lagen (1971:289) om allmänna

förvaltningsdomstolar framgår att ordinarie domare alltid utnämns av

regeringen. I fråga om de högsta domartjänsterna, dvs. tjänsterna som

justitieråd, regeringsråd, president i hovrätt och kammarrätt, lagman i

hovrätt och kammarrätt, domare i Arbetsdomstolen och Marknadsdomstolen,

ordförande och vice ordförande i Patentbesvärsrätten samt tjänsterna

som lagman i tingsrätterna och länsrätterna i Stockholm, Göteborg och

Malmö och tjänsterna som ordförande i hyresnämnderna i nämnda städer,

gäller att de tillsätts direkt efter ett kallelseförfarande. Tjänsterna

kungörs alltså inte lediga och det sker inte heller något formellt

anmälningsförfarande.

Övriga ordinarie domartjänster och tjänster som hyresråd och

dispaschör tillsätts efter ett ansökningsförfarande sedan tjänsterna

kungjorts lediga. Ansökan ställs till regeringen men ges in till

Domstolsverket. Tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet (TFN)

bereder tillsättningsärendena och avger förslag till regeringen på

vilken sökande som bör få tjänsten.

Med anledning av motionsyrkanden av innebörd att formerna för

tillsättande av de högre domartjänsterna borde utredas, anförde

utskottet vid riksmötet 1997/98 bl.a. följande.

Utskottet ansåg att regeringen borde få i uppdrag att tillsätta en

parlamentarisk utredning med uppgift att se över rekryteringen till de

domartjänster som tillsattes efter kallelseförfarande. En utgångspunkt

för utredningen borde vara att säkerställa en allsidig rekrytering där

erfarenheter från t.ex. lagstiftande, dömande, rättsvetenskaplig eller

praktisk verksamhet beaktades. I fråga om urvalet av domare borde

utredningen också överväga t.ex. ett anmälningsförfarande eller om

tjänsteförslagsnämnden kunde ges en roll i sammanhanget. Vad utskottet

uttalat borde riksdagen som sin mening ge regeringen till känna (bet.

1997/98:JuU24 s. 4 f).

Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr. 1997/98:228).

Regeringen beslöt den 1 oktober 1998 att tillkalla en parlamentarisk

kommitté med uppgift att utreda dels domstolschefens roll, dels

förfarandet vid utnämning av högre domare. Direktiven i sistnämnda del

utformades i enlighet med vad riksdagen uttalat (dir. 1998:84).

Enligt vad utskottet erfarit kommer kommittén att redovisa sitt

uppdrag den 1 december 2000.

Enligt utskottets uppfattning finns det inte skäl att föregripa det

pågående utredningsarbetet. Utskottet avstyrker motionerna Ju415 och

Ju933 i nu ifrågavarande delar.

I detta sammanhang behandlar utskottet regeringens i

budgetpropositionen upptagna förslag att en advokat skall ingå i TFN

och att ordföranden skall ansvara för ärendenas beredning.

På de av regeringen anförda skälen tillstyrker utskottet regeringens

förslag.

Domarutbildning och notariemeritering

I budgetpropositionen föreslår regeringen att riksdagen skall bemyndiga

regeringen att närmare ange detaljer och tidsfrister för de

obligatoriska momenten i domarbanan.

I motionerna Ju415 och Ju927, (båda m), yrkas avslag på regeringens

förslag.

Regeringen anför i denna del att en särskild domarbana har långvarig

tradition i vårt land. Även om strävandena framöver kommer att vara att

rekrytera så brett som möjligt kommer det fortfarande att finnas skäl

att i varje fall övergångsvis behålla en domarbana av ungefär det slag

som för närvarande finns.

För närvarande gäller att den som förvärvat notariemeritering och som

därefter tjänstgjort under minst nio månader som fiskalsaspirant vid

hovrätt eller kammarrätt kan anställas som fiskal i överrätten. Den som

har antagits som fiskal skall tjänstgöra två år i tingsrätt eller

länsrätt. Efter fullgjord underrättstjänstgöring och tjänstgöring som

adjungerad ledamot i hovrätt eller kammarrätt får fiskalen anställas

som assessor i den berörda överrätten. Efter förordnande som assessor

är de obligatoriska momenten i domarbanan genomförda.

Genom förordningen (1998:1238) om försöksverksamhet vid hovrätterna

och kammarrätterna ersätts aspiranttjänstgöringen med tjänstgöring som

överrättsnotarie. Sådan tjänstgöring pågår under ett år och har till

syfte att möjliggöra för flera notariemeriterade jurister att få

överrättserfarenhet samt att göra det möjligt för domstolsväsendet att

bättre reglera behovet av föredragande och domaraspiranter. Regeringen

har gett Domstolsverket i uppdrag att utvärdera försöksverksamheten

(dnr Ju2000/2568).

Vid förra riksmötet godkände riksdagen att den minsta tiden för

fiskals-tjänstgöring i tingsrätt eller länsrätt skulle vara två år

(prop. 1999/2000:1, utg.omr. 4, bet. 1999/2000:JuU1, rskr.

1999/2000:78). Regeringen framhåller att det redan nu visat sig finnas

behov av särskilda regler för fiskaler som en tid tjänstgjort med

administrativa sysslor i överrätten. Den gällande ordningen, som kom

till stånd när den nuvarande domarbanan infördes, innebär att alla

detaljer i domarbanan godkänts av riksdagen. Eftersom det hela tiden

finns behov av att anpassa utbildningens olika detaljer, föreslår

regeringen att riksdagen bemyndigar regeringen att närmare ange frister

m.m. för de olika momenten i domarbanan.

Enligt vad utskottet erfarit förbereds inom Regeringskansliet

direktiv till en utredning om domarbanan.

Utskottet vill för sin del framhålla att den särskilda domarbanan

torde ha en stor betydelse för att säkerställa en god kvalitet på den

svenska domarkåren. Att avskaffa domarbanan synes därför inte böra ske

annat än om omsorgsfulla överväganden visar att en sådan åtgärd skulle

vara ägnad att påtagligt öka den dömande verksamhetens kvalitet.

Utskottet välkomnar därför att regeringen nu avser att tillsätta en

utredning om domarbanan.

När det gäller regeringens förslag i fråga om momenten i domarbanan,

anser utskottet att ett sådant bemyndigande som regeringen begär ter

sig motiverat av praktiska skäl. Utskottet tillstyrker därför förslaget

och avstyrker motionerna Ju415 och Ju927 i nu berörda delar.

I motion Ju921 (c) begärs en översyn av bl.a. antagningskriterierna

för notarietjänstgöring, under det att det i motion Ju409 (c) betonas

att det är värdefullt med notarietjänstgöring i små tingsrätter.

Bestämmelser om notarietjänstgöring finns i notarieförordningen

(1990: 469). Enligt förordningen fullgörs notarietjänstgöring efter

juris kandidatexamen eller juristexamen under en tid av två år. Med

svensk examen jämställs juristutbildning som till övervägande del ägt

rum i annat nordiskt land (1 §). Tjänstgöringen sker i tingsrätt eller

länsrätt eller i båda slagen av domstolar (2 §). Notariemeritering har

förvärvats av den som på ett tillfredsställande sätt har fullgjort

notarietjänstgöring (5 §). Tjänster som tingsnotarier och

länsrättsnotarier tillsätts av Domstolsverket (7 §). Beslut om

antagning till notarietjänstgöring får överklagas hos Notarienämnden

(19 §).

Vid antagning till notarietjänstgöring är i första hand betygen i

juris kandidatexamen eller juristexamen avgörande.

Domstolskommittén lämnade i sitt betänkande Domaren och

beredningsorganisationen (SOU 1998:88) vissa förslag rörande

notarietjänstgöringens längd och innehåll.

I budgetpropositionen framhåller regeringen att notariekåren utgör en

värdefull resurs i våra domstolar. Notariesystemet bör därför bevaras

och utvecklas. Notarierna kommer att utgöra en del av basen i den

utbyggda beredningsorganisation som är nödvändig i domstolarna i

framtiden. Det är därför viktigt att det pågående förändringsarbetet

inte leder till att antalet notarieanställningar minskar. Det mesta

talar för att framtidens domstolar snarare har ett ökat behov av

notarier och andra jurister för att åstadkomma en högre kvalitet i

verksamheten och för att möjliggöra en nödvändig renodling av domarnas

arbetsuppgifter. Framför allt gäller detta i de domstolar som av

tradition har en låg andel notarier bland sin personal (prop.

2000/01:1, utg.omr. 4 avsnitt 4.4.5).

När det gäller notarietjänstgöring har riksdagen, på utskottets

initiativ, i ett tillkännagivande uttalat att det är angeläget att, med

bibehållande av kvalitetskraven, så många jurister som möjligt bereds

tillfälle till notarietjänstgöring. Enligt tillkännagivandet får det

anses ha ett betydande värde att praktiskt verksamma jurister bereds

tillfälle till notarietjänstgöring (bet. 1996/97: JuU8 s. 9 f, rskr.

1996/97:160).

I samma ärende antecknade utskottet att Notarienämnden betraktade

antagning på grund av i första hand betygen i juris kandidatexamen som

kostnadseffektivt, eftersom det rörde sig om en förhållandevis kort,

tidsbegränsad anställning. Notarietjänstgöringen är i första hand tänkt

för unga människor, vilkas meriter vanligen utgörs av examensbetygen

och erfarenheter av feriearbeten.

Högskoleverket har nyligen genomfört en studie av betygssättningen

vid landets juristutbildningar. Studien rör bl.a. frågan om

betygskraven för notarietjänstgöring leder till "betygshets" bland

studenterna. Högskoleverket föreslår att regeringen tar initiativ till

en översyn av antagningen till notarietjänstgöringen.

I sammanhanget kan även noteras att bl.a. dekanerna och prefekterna

vid de fakulteter som erbjuder juristutbildning i en skrift till

regeringen understrukit vikten av att andra kriterier än betyg beaktas

vid antagningen.

Enligt vad utskottet inhämtat kommer Domstolsverket att i samarbete

med Högskoleverket och universiteten se över juristutbildningen och

överväga om denna kan kompletteras med ytterligare praktiska inslag.

Hösten 1999 behandlade utskottet ett yrkande om en översyn av

antagningskriterierna. Utskottet vidhöll då sin tidigare inställning om

värdet av notariemeritering men kunde inte finna anledning att då

förorda en översyn (bet. 1999/2000:JuU1 s. 64 f).

Vid sin behandling av regeringens skrivelse om reformeringen av dom-

stolsväsendet konstaterade utskottet att frågan om vilka antagningskrav

som skulle gälla för notarietjänstgöring hade uppmärksammats och att

något initiativ från riksdagen därför inte behövdes (bet.

1999/2000:JuU22 s. 12).

Utskottet kan inte finna att frågan om notarietjänstgöring nu kommit

i ett annat läge än när utskottet senast behandlade frågan, och

utskottet avstyrker motionerna Ju409 och Ju921 i nu aktuella delar.

Kriminalvården

Inledning

Kriminalvårdens huvuduppgifter är att verkställa påföljderna fängelse

och skyddstillsyn, att ansvara för övervakningen av villkorligt

frigivna, att verkställa föreskrifter om samhällstjänst och att utföra

särskilda personutredningar i brottmål. Kriminalvården ansvarar också

för verksamheten vid häktena samt ombesörjer transporter av personer

som skall avvisas eller utvisas från Sverige. Kriminalvårdens

verksamhet skall präglas av en human människosyn, god omvårdnad och ett

aktivt påverkansarbete med iakttagande av en hög grad av säkerhet samt

respekt för den enskildes integritet och rättssäkerhet.

I syfte att skapa verksamhetsmässiga fördelar i kriminalvårdens inre

organisation samt i samarbetet med andra myndigheter och organ

genomgick kriminalvården en organisationsförändring i januari 1998.

Kriminalvårdens verksamhet inordnades härvid under särskilda

regionmyndigheter och antalet lokala myndigheter reducerades. I

februari 2000 genomfördes ytterligare en organisationsförändring,

varvid regionmyndigheterna avskaffades. Chefs-myndighet för de numera

36 lokala kriminalvårdsmyndigheterna samt för Transporttjänsten är

Kriminalvårdsstyrelsen. I administrativt hänseende är styrelsen

chefsmyndighet även för Kriminalvårdsnämnden och för

övervakningsnämnderna.

Under behandlingen av budgetpropositionen har utskottet haft en

utfrågning där representanter för Kriminalvårdsstyrelsen medverkat.

Resultatuppföljning

Kriminalvårdens resultat år 1999 skall bedömas mot bakgrund av de mål

och prioriteringar som gällde för verksamheten. Enligt dessa hade

kriminalvården att utforma verkställigheten så att den främjar

anpassningen i samhället efter frigivningen, bl.a. genom grundläggande

praktisk och teoretisk utbildning, arbete och kvalitetssäkrade brotts-

och missbruksrelaterade påverkansprogram. I verksamheten skulle

särskild uppmärksamhet ägnas situationen för psykiskt störda intagna,

långtidsdömda, sexualbrottsdömda och unga lagöverträdare. Anstalterna

och häktena skulle hållas fria från narkotika, alkohol och andra

droger. Kriminalvården skulle i detta syfte bl.a. aktivt verka för att

drogmissbruket hos de dömda minskade samt att de dömda som hade behov

av det fick tillgång till missbruksvård. Kriminalvården skulle vidare

vidmakthålla en hög grad av säkerhet i verksamheten och minimera

antalet avvikelser från anstalt och häkte samt i samband med

permissioner och andra utevistelser. En central uppgift var också att

förebygga våld och hot om våld mellan intagna och mot personalen.

Frigivningsförberedelserna skulle utformas så att återfall i brott

motverkades. De insatser som görs för att den intagne vid frigivningen

skall få bostad, sysselsättning och försörjning skulle ökas. Vidare

skulle kriminalvården verka för att den behandling som inletts under

verkställigheten fullföljdes efter frigivningen. I fråga om

frivårdspåföljderna skulle kriminalvården verka för att de gavs bred

tillämpning bl.a. genom att säkerställa ett tydligt och konsekvent

innehåll i påföljderna. Kriminalvårdens arbete med att förbättra

förhållandena vid häktena skulle fortsätta, bl.a. skulle de intagna

erbjudas aktiviteter både i gemensamhet och i enrum. Slutligen skulle

kriminalvården fortsätta att utveckla kompetensen hos personalen.

Framför allt skulle arbetsledare och vårdare utbildas fortlöpande samt

formerna för kontaktmannaskapet utvecklas.

I det följande beskrivs kriminalvårdens resultat jämte regeringens

bedömning med fokus på de nu angivna målen. Avslutningsvis redovisar

utskottet sin uppfattning.

Vid kriminalvårdsanstalterna var medelbeläggningen under år 1999 3

596 personer eller ca 88 % av tillgängliga platser, vilket är en ökning

med 1 % från år 1998. I fråga om verkställighetsinnehållet kan det

konstateras att den totala sysselsättningsgraden för de intagna under

år 1999 var 82,2 %, vilket är en ökning med knappt 2 % jämfört med året

innan. Ökningen hänförde sig till alla former av sysselsättning med

undantag av de brotts- och missbruksrelaterade programmen som minskade.

Denna minskning kan enligt Kriminalvårdsstyrelsen förklaras med att den

utveckling av nya, vetenskapligt förankrade program och den omarbetning

av befintliga program som gjorts har varit resurskrävande.

I fråga om programverksamheten anför regeringen att den

kvalitetsbedömning av de brotts- och missbruksrelaterade programmen som

skett under år 1999 resulterat i en kvalitetshöjning av programmen.

Vidare har inom ramen för ett särskilt projekt, Nationella brotts- och

missbruksrelaterade program, nya vetenskapligt förankrade program

introducerats. Regeringen anser att inriktningen att prioritera

kvalitet snarare än kvantitet inom programverksamheten är värdefull och

bör prägla även det fortsatta utvecklingsarbetet. En lika viktig del

för att främja den intagnes anpassning efter frigivningen är enligt

regeringen att utveckla arbetsdriften och höja de intagnas

utbildningsnivå. I dessa avseenden anser regeringen att ambitionerna

inte uppnåtts fullt ut under år 1999. Kriminalvården påbörjade dock

under år 1999 arbetet med en idéskrift för arbetsdriften. Där betonas

att arbetsmarknadens prognostiserade utseende bör medföra att

kriminalvården koncentrerar sina resurser på verkstäder och

yrkesutbildningar inom de områden och branscher där behov av

arbetskraft kommer att uppstå. Regeringen understryker vikten av att

detta sker samt att arbetet med att integrera teoretisk och praktisk

utbildning fortsätter.

Vad beträffar målet att särskild uppmärksamhet skulle ägnas åt

intagna med psykiska störningar, långtidsdömda, sexualbrottsdömda och

unga lagöverträdare kan följande nämnas.

Samarbetet med sjukvårdshuvudmännen om psykiskt störda intagna har

enligt Kriminalvårdsstyrelsen utvecklats genom bl.a. ömsesidiga

studiebesök och gemensamma planeringsdagar. Sjukvårdshuvudmännen har

under år 1999 tillgodosett vårdbehovet vad gäller psykiatrisk

tvångsvård och rättspsykiatrisk vård utom på Gotland där platser

saknats för rättspsykiatrisk vård. Inom kriminalvården har drygt 40 av

60 platser vid stödavdelningarna för psykiskt störda vid anstalterna

Fosie och Norrtälje varit belagda under år 1999. Kriminalvårdsstyrelsen

har under år 2000 tagit kontakt med en forskare i syfte att utvärdera

verksamheten vid stödavdelningarna. Vidare har centralt inom

kriminalvården anordnats en psykiatriutbildning omfattande en grundkurs

i psykologi samt kompetenshöjande påbyggnadskurser för del av

personalen.

Vad gäller sexualbrottsdömda uppgick antalet nyintagna i anstalt

under år 1999 till ca 200. Av dessa var omkring 84 % placerade på

anstalter som bedriver särskild verksamhet för sexualbrottsdömda.

Enligt Kriminalvårdsstyrelsen har behandlingsinsatserna för denna grupp

ökat. Kriminalvårdsstyrelsens forskningskommitté har, i syfte att

undersöka förutsättningarna för en effektstudie av kriminalvårdens

insatser för sexualbrottsdömda, uppdragit åt sektionen för

rättspsykiatri vid Karolinska Institutet att genomföra en studie

rörande behandlingsinsatserna. Studien kommer att redovisas till

Kriminalvårdsstyrelsen före utgången av år 2000.

Vad gäller kriminalvårdens klienter under 24 år har ungefär tre av

fyra avtjänat sitt straff genom en frivårdspåföljd. Programverksamhet

för denna grupp har därför huvudsakligen bedrivits inom frivården.

Under år 1999 fick alla regioner i uppgift att tillskapa resurser för

unga lagöverträdare. Vissa förslag har redovisats och arbetet med detta

fortsätter. För unga som dömts till fängelse finns det sedan början av

år 2000 116 platser med särskilt anpassat verkställighetsinnehåll

tillgängliga vid anstalterna Norrköping och Mariefred.

Vad gäller planeringen av verkställigheten för de långtidsdömda har

mottagningsförfarandet vid kriminalvårdsanstalten Kumla varit en klar

tillgång. Ett motsvarande utredningsförfarande för kvinnor inleddes den

1 april 1999 vid Hinseberg. Under år 1999 utvecklades verksamheten vid

dessa avdelningar och mottagningsförfarandet sker nu strukturerat och

samordnat. Besluten som fattats om särskilda villkor har i regel

omfattat hela verkställigheten, vilket underlättar

verkställighetsplaneringen och frigivningsförberedelserna.

Regeringen anser att kriminalvården har nått målen i dessa delar.

Eftersom effekterna av de åtgärder som vidtagits bara kan utläsas efter

en längre tidsperiod är det dock enligt regeringen angeläget att

verksamheterna kontinuerligt följs upp och utvärderas. Regeringen ser

därför med tillfredsställelse på de åtgärder som kriminalvården

vidtagit för att följa upp och utvärdera åtgärderna vad gäller psykiskt

störda och sexualbrottsdömda.

I fråga om förekomsten av droger på anstalterna framgår det av de

uppgifter som anstalterna lämnat att såväl antalet anstalter med daglig

förekomst av narkotika som antalet nyintagna som missbrukar droger ökat

under år 1999. Cirka 15 anstalter har uppgivit att missbruk förekommit

så gott som dagligen eller ofta. Under år 1998 var motsvarande antal

åtta. Cirka 47 % av de intagna var klassificerade som

narkotikamissbrukare. För att hålla anstalterna fria från droger har

kriminalvården bl.a. vidtagit kontrollåtgärder,

differentieringsåtgärder och påverkansinsatser. Under år 1999

genomfördes 90 000 urinprovskontroller, vilket var en ökning med drygt

11 % från året dessförinnan. Tillgängliga specialresurser under år 1999

var dels 370 platser för att motivera narkotikamissbrukare till

behandling, dels ett särskilt narkotikavårdsteam i Göteborgsregionen.

Dessutom förekom vissa externa konsultinsatser och samverkansprojekt.

Särskilda projekt startades vid några av anstalterna med svårmotiverade

intagna och återkommande problem. Arbetet med att på sikt utveckla

särskilda nationella program för behandling av narkotikamissbrukare

fortsatte. Andelen narkomaner som deltog i behandlingsåtgärder minskade

dock från tidigare 35 % till knappt 30 % under år 1999. Totalt deltog

ca 1 900 intagna i någon form av programverksamhet inriktad mot

narkotikamissbruk, vilket var 300 färre än år 1998. Även antalet

narkotikamissbrukare som var placerade enligt 34 § lagen (1974:203) om

kriminalvård i anstalt (KvaL) var lågt. Per den 1 november 1999 uppgick

antalet till 109. Enligt kriminalvården utgjorde finansieringsfrågan

ett problem vid placeringar av detta slag.

Regeringen konstaterar att narkotikasituationen vid anstalterna har

försämrats under år 1999 samt att behandlingsinsatserna har minskat.

Kontrollåtgärderna har däremot ökat. Enligt regeringen är det en av

kriminalvårdens viktigaste uppgifter att bekämpa narkotikamissbruket.

Att så sker är också av väsentlig betydelse för att förebygga återfall

i brott. Det är därför inte acceptabelt att andelen narkomaner i

behandling kraftigt minskat. Enligt regeringen måste denna utveckling

vändas och arbetet med att effektivisera narkotikabekämpningen

fortsätta.

Vad härefter gäller målet om en hög grad av säkerhet kan det

konstateras att antalet avvikelser i samband med permissioner eller

annan utevistelse legat på en tämligen oförändrad nivå under år 1999

samt att antalet rymningar direkt från anstalt minskat från 191 år 1998

till 158 år 1999. De tragiska händelser som inträffade under år 1999 i

samband med permissioner har dock medfört att Kriminalvårdsstyrelsen

genomfört en översyn av de långtidsdömdas utevistelser. Vid översynen

granskades regelverket rörande permissioner och andra utevistelser i

syfte att förbättra planeringen och minska antalet utevistelser till en

nivå som gör det möjligt att ha en godtagbar kontroll. Arbetet

fortsätter nu inom kriminalvården för att nå en stramare och mer

enhetlig tillämpning av bestämmelserna. Vad gäller antalet anmälningar

om hot och våld mot anställda ökade dessa under år 1999. Enligt

Kriminalvårdsstyrelsen kan man dock inte tolka dessa uppgifter som att

förekomsten av våld och hot mot personalen har ökat utan som ett

resultat av att man under år 1999 medvetet arbetat med att höja

rapporteringsfrekvensen. Flera åtgärder har vidtagits inom

kriminalvården för att motverka och förbättra hanteringen av våld och

hot. Den viktigaste är att man har tagit fram en säkerhetshandbok som

skall ge vägledning när lokala rutiner och handlingsplaner utarbetas.

Regeringen anser att verksamhetsmålen vad gäller rymningar och

permissioner är uppfyllda. Vad gäller de fall av permissionsmissbruk

som inträffade under år 1999 anser regeringen att kriminalvården

reagerade resolut och med den snabbhet som kunde krävas.

När det gäller målet att frigivningsförberedelserna skall förbättras

framgår det av uppgifter som Kriminalvårdsstyrelsen lämnat att det

inför den intagnes frigivning alltid sker en uppföljning av hans

verkställighetsplan, bl.a. ser man på möjligheten till boende,

försörjning och sysselsättning. När behov av det finns tar

kriminalvården också kontakt med socialtjänst,

arbetsmarknadsmyndigheter och bostadsförmedling. Under år 1999

redovisade kriminalvårdens myndigheter generellt sett en bred

kontaktyta mot externa myndigheter, föreningar m.fl. inom ramen för

arbetet med att förbereda frigivningar. I allmänhet fungerade detta

samarbete bra. Kriminalvårdens personal mötte dock problem såsom

bristande ekonomiska och personella resurser. Synpunkter har inom

kriminalvården framförts om att samarbetet skulle underlättas av att

det fanns en av kriminalvården utsedd kontaktperson vid de skilda

externa myndigheterna.

Regeringen konstaterar att det av Kriminalvårdsstyrelsens redovisning

inte går att utläsa vilka åtgärder som vidtogs under år 1999 för att

öka insatserna för att den intagne skall få bostad, sysselsättning och

försörjning vid frigivningen. Det framgår inte heller om kriminalvården

har prioriterat insatser för att åtgärder som inletts under

verkställigheten kan fullföljas efter frigivningen. Regeringen

framhåller vikten av att kriminalvården har ett gott samarbete med

kommunerna. Möjligheterna för den intagne att efter frigivningen ta del

av samhällets resurser är enligt regeringen av stor betydelse för hans

förmåga att avhålla sig från brott. För att arbetet med att motverka

återfall i brott skall vara framgångsrikt är det också, anser

regeringen, önskvärt att alltmer av frigivningsförberedelserna kan ske

utanför fängelsemurarna. I dag är permissioner i slutskedet av

fängelsestraff, frigång och s.k. § 34-placeringar de instrument som

står kriminalvården till buds. Regeringen anser dock att

frigivningsförberedelserna bör ytterligare intensifieras. Inom

Regerings-kansliet förbereds därför ett förslag om en försöksverksamhet

med förstärkta frigivningsförberedelser omfattande bl.a. en möjlighet

att - i vissa fall - få verkställa de sista månaderna av

fängelsestraffet genom intensivövervakning med elektronisk kontroll.

Enligt vad utskottet inhämtat har regeringen för avsikt att lägga

fram förslaget för riksdagen under våren 2001.

Antalet personer som dömdes till en påföljd inom frivården ökade

under år 1999 jämfört med året innan. Antalet frivårdsklienter var

under året i medeltal 11 750. Det bör härvid noteras att vissa

ändringar i påföljdssystemet trädde i kraft den 1 januari 1999. Bland

annat permanentades och utvidgades systemet med samhällstjänst. En

föreskrift om samhällstjänst kan numera meddelas också vid villkorlig

dom. Denna påföljd fick ett stort genomslag. Under år 1999 verkställdes

2 100 domar på detta sätt. Frivården fick lägga ned ett omfattande

arbete för att finna arbetsplatser för dem som dömdes till

samhällstjänst, bl.a. initierades en samverkan med Landstingsförbundet

och Svenska Kommunförbundet. Styrinstrument utarbetades också för att

arbetet med de till samhällstjänst dömda skall ske på ett enhetligt

sätt över hela landet. Antalet fängelsedömda som avtjänade sitt straff

genom intensivövervakning med elektronisk kontroll minskade något under

år 1999 och var i medeltal 340 per dag jämfört med 381 per dag år 1998.

Även det genomsnittliga antalet skyddstillsynsdömda minskade något,

dock kunde en viss ökning märkas bland dem som dömdes till

kontraktsvård. Inom ramen för det s.k. frivårdsuppdraget utarbetade

kriminalvården under år 1999 flera idédokument. Dessa har av vissa

myndigheter använts till att göra en samlad genomgång av frivårdens

arbete, medan andra myndigheter inte har använt sig av dokumenten i

någon större omfattning. Under år 1999 fortsatte också arbetet med att

stärka samverkan med bl.a. andra delar av rättsväsendet. Lokalt och

regionalt genomfördes s.k. rättsvårdsdagar där policy, rutiner och

problemområden diskuterades med tingsrätter, åklagare och advokater.

Information till övervakare m.fl. skedde i olika former. Antalet

lekmannaövervakare minskade under år 1999 och var vid utgången av året

4 609.

Regeringen konstaterar att det kraftiga genomslaget för villkorlig

dom med samhällstjänst sannolikt är förklaringen till att antalet

frivårdspåföljder ökade under år 1999. Ett problem inom frivården är

enligt regeringen den nedgång i antalet lekmannaövervakare som har

skett. Enligt uppgifter från bl.a. Kriminalvårdsstyrelsen är denna inte

tillfällig utan ett tecken på en successiv nedgång då det har blivit

allt svårare att rekrytera nya lekmannaövervakare. Regeringen anser

därför att frivården genom bl.a. information och utbildningsinsatser

måste stimulera fler till att bli lekmannaövervakare. Regeringen

konstaterar slutligen att det av Kriminalvårdsstyrelsens redovisning

inte går att utläsa i vad mån omorganisationen år 1998, som innebar att

de flesta lokala myndigheterna kom att omfatta såväl häkte och anstalt

som frivård, har medfört några samordningsvinster. Regeringen anser att

det är angeläget att Kriminalvårdsstyrelsen vid fördelningen av

resurser mellan olika verksamhetsområden inom de lokala myndigheterna

noga överväger bl.a. hur de olika verksamheterna kan integreras.

Medelbeläggningen vid häktena ökade under år 1999 från 85 % till 86

%. Även de s.k. verkställighetsfallen ökade under år 1999 till i

medeltal 202. Av dessa var i medeltal 146 fängelsedömda som väntade på

anstaltsplacering. Motsvarande siffror för år 1998 var 178 respektive

135. Generellt sett var resultaten sämre för år 1999 jämfört med året

dessförinnan. Kriminalvårdsstyrelsen har uppgett att en stram

budgetsituation är en väsentlig förklaring till detta då den har

påverkat såväl de lokalmässiga som de personella resurserna.

Regeringen konstaterar att de mål som ställts upp för

gemensamhetsverksamheten vid häktena inte uppfylldes under år 1999.

Allmänt sett stagnerade under år 1999 den utveckling att förbättra

förhållandena på häktena som skett under andra hälften av 1990-talet.

Vidare är det enligt regeringen inte acceptabelt att antalet

fängelsedömda i häkte som väntar på en anstaltsplacering ökade under år

1999. Regeringen anför i budgetpropositionen att kriminalvården

ingående måste analysera orsaken till den uppkomna situationen och

komma till rätta med den. De åtgärder som hittills vidtagits har inte

haft avsedd effekt eller inte varit tillräckliga för att lösa

situationen. Regeringen uppger att den avser att följa utvecklingen

noga eftersom det är väsentligt att kriminalvården ser till att dömda

till fängelse med verkställbar dom omgående placeras på anstalt. Detta

är enligt regeringen av vikt för att tillgodose den dömdes behov av

arbete, utbildning och särskild behandling.

I fråga om kompetensutvecklingen bland personalen framgår det att kön

till den interna utbildning som anordnas inom kriminalvården ökade

under år 1999 från 700 till 800 personer. Vidare minskade antalet

utbildningsdagar med 25 % jämfört med år 1998. Den förklaring som har

lämnats till minskningen är av ekonomisk natur. Ett annat problem som

finns i fråga om kompetensutvecklingen är enligt Kriminalvårdsstyrelsen

att behov finns av vidareutveckling av de vårdare som har varit

yrkesverksamma under några år. En fortbildning för vårdare som har

direktkontakt med intagna planeras därför. Inom några områden

utvecklades dock insatserna för att höja kompetensen positivt. Det

gällde dels de administrativa funktionerna vid lokalmyndigheterna, där

akademiker nyrekryterats, dels att i princip all personal som fattar

beslut i klientärenden utbildats i förvaltningsrätt och sekretess.

Regeringen anför att behovet av kompetensutveckling bland

kriminalvårdens personal för närvarande är stort. Detta gäller både den

interna grundutbildningen och fortbildningsinsatserna. Regeringen ser

därför positivt på de insatser som kriminalvården har gjort under år

1999. Regeringen vill dock understryka att den personal som har

klientnära kontakter måste uppmärksammas särskilt i det fortsatta

arbetet. Regeringen anmärker i sammanhanget att en särskild utredare

under våren år 2000 har sett över den totala utbildnings- och

rekryteringssituationen inom kriminalvården i syfte att ta fram en ny

utbildningsmodell för kriminalvårdare. Frågan bereds för närvarande

inom Kriminalvårdsstyrelsen.

Utskottet vill i fråga om de enskilda verksamhetsmålen framföra

följande.

Vad gäller verkställighetsinnehållet ser utskottet positivt på att

sysselsättningsgraden för dem som är intagna i anstalt har ökat samt

att kvaliteten på de brotts- och missbruksrelaterade programmen höjts.

Utskottet är dock oroat över den minskning som skett vad gäller

deltagandet i programverksamheten. Det är enligt utskottet viktigt att

fängelsetiden ges ett meningsfullt innehåll och att de intagna därvid

erbjuds lämplig sysselsättning. De brotts- och missbruksrelaterade

programmen har härvid en viktig roll.

Utskottet konstaterar vidare i fråga om målet att särskild

uppmärksamhet skulle ägnas åt intagna med psykiska störningar,

långtidsdömda, sexualbrottsdömda och unga lagöverträdare att

kriminalvården gjort särskilda ansträngningar för att förbättra

förhållandena för dessa grupper. Enligt utskottet är det viktigt att

detta arbete fortsätter. Det är också, som regeringen anfört, viktigt

att verksamheterna kontinuerligt följs upp och utvärderas.

När det gäller verksamhetsmålet om bekämpning av droger på

anstalterna kan utskottet nu konstatera att kriminalvårdens insatser

för att bekämpa narkotikamissbruket ökat endast i fråga om antalet

urinprovstagningar medan t.ex. deltagandet i brotts- och

missbruksrelaterade program fortsatt att minska. Detta är inte

acceptabelt. Det är en mycket viktig uppgift för kriminalvården att

bekämpa narkotikamissbruket i anstalterna och att hjälpa de intagna att

bli fria från missbruk. Att så sker är också av avgörande betydelse för

de intagnas möjligheter att efter frigivningen återanpassa sig i

samhället. Kriminalvården måste därför, som regeringen framhållit, öka

sina insatser på området, inte minst vad gäller att bereda de intagna

med missbruksproblem erforderlig behandling.

När det gäller målet om en hög grad av säkerhet har utskottet inte

något att invända mot de bedömningar som regeringen har gjort. Detsamma

gäller övervägandena rörande frivården.

I fråga om kriminalvårdens arbete under år 1999 såvitt avser

frigivningsförberedelser vill utskottet anföra följande. Det är viktigt

att kriminalvården under hela verkställigheten prioriterar insatser som

medverkar till att underlätta den dömdes övergång från kriminalvård i

anstalt till ett liv i frihet. Särskilt gäller detta de långtidsdömda.

Att så sker är också ett väsentligt led i det brottsförebyggande

arbetet. För att underlätta den intagnes frigivning måste

kriminalvården ha ett gott samarbete med kommunerna och socialtjänsten.

Det är också av stor vikt att ansträngningar görs för att den intagne

vid frigivningen skall få bostad, sysselsättning och försörjning. Som

regeringen anfört bör kriminalvården ytterligare intensifiera arbetet

med frigivningsförberedelser.

I fråga om verksamheten vid häktena anser utskottet att det är

oroande såväl att de mål som uppställts för gemensamhetsverksamheten

vid häktena inte uppfyllts under år 1999 som att antalet fängelsedömda

i häkte som väntar på en anstaltsplacering ökade. Det är viktigt att

kriminalvården fortsätter arbetet med att förbättra förhållandena på

häktena och att minska väntetiderna i häkte för dem som skall placeras

ut på anstalt.

Utskottet vill vidare framhålla vikten av att kompetensutvecklingen

bland personalen fortsätter. Det förhållandet att antalet

utbildningsdagar minskade med 25 % jämfört med år 1998 är alltså mycket

otillfredsställande. Ett grundläggande krav måste vara att samtliga

nyanställda erbjuds grundutbildning samt att de vårdare som har varit

yrkesverksamma under några år erbjuds möjlighet till vidareutbildning.

Enligt utskottets mening är en kompetent och välutbildad personal av

avgörande betydelse för att kriminalvården skall kunna uppfylla de mål

som gäller för verksamheten, t.ex. att erbjuda de intagna i anstalterna

ett meningsfullt verkställighetsinnehåll. Det är därför positivt att

arbete pågår med att ta fram en ny utbildningsmodell för

kriminalvården.

Sammanfattningsvis har utskottet inte funnit något som talar emot de

slutsatser regeringen dragit i fråga om olika verksamhetsmål.

Prioriteringar inför budgetåret 2001

I fråga om verksamhetens inriktning under kommande budgetår anför

regeringen bl.a. följande. Det pågående rationaliseringsarbetet inom

kriminalvården skall fortsätta. De områden som lyftes fram i samband

med budgetpropositionen för år 2000 bör prioriteras också under

budgetåret 2001. Bland annat skall kriminalvårdens arbete inriktas på

att vidta åtgärder som syftar till att undvika att den dömde återfaller

i brott, t.ex. skall de intagna erbjudas arbete, utbildning och social

färdighetsträning. I samma syfte skall programverksamheten

vidareutvecklas, följas upp och utvärderas. En angelägen uppgift för

kriminalvården är att se till att personalen har den kompetens som

motsvarar verksamhetens krav och att kontaktmannaskapet utvecklas.

Olika åtgärder bör också vidtas för att förstärka och intensifiera

frigivningsförberedelserna. Bland annat måste samarbetet mellan

kriminalvården och andra myndigheter ytterligare förbättras för att de

intagna skall vara väl förberedda inför frigivningen. Kriminalvården

skall också utveckla alternativen till fängelse inom ramen för den

lagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 1999. Slutligen skall

arbetet inom kriminalvården med att bekämpa narkotikamissbruket

bedrivas med ökad intensitet.

Utskottet har ingen erinran mot de bedömningar regeringen gjort i

denna del.

Anslaget

(Beloppen anges i tusental kronor)

---------------------------------------------------------------

|Anslag |Prop. 2001 | m | kd | c | fp |

|2000 inkl. | | | | | |

|TB | | | | | |

---------------------------------------------------------------

|3 830 254 |4 148 078 |+ 69 200 | + 250 |+ 59 500 | - |

| | | | 000 | | |

---------------------------------------------------------------

Regeringen föreslår ett ramanslag för år 2001 på drygt 4,1 miljarder

kronor. Det föreslagna anslaget innefattar en höjning av ramen om 166

miljoner kronor samt en engångsvis höjning år 2001 om 105 miljoner

kronor. Vidare har vissa tekniska justeringar gjorts av anslaget till

följd av ändrade utgifter, samt vissa återläggningar gjorts till följd

av tidigare indragningar och engångsvisa satsningar.

Regeringen anför att en viss volymökning är att vänta inom

kriminalvården under de kommande åren, varför antalet anstaltsplatser

och häktesplatser kommer att behöva utökas med omkring 100 respektive

30. I syfte att ge kriminalvården förutsättningar att upprätthålla en

hög kvalitativ nivå inom verksamheten, möta förväntade volymökningar

och kunna fullfölja de prioriteringar som statsmakterna har fastslagit

bör kriminalvården enligt regeringen medges en ramhöjning. En

ramhöjning bör också medges för att ge förbättrade möjligheter till

kompetensutveckling inom kriminalvården. Vidare bör kriminalvården

enligt regeringen tillföras en engångsvis höjning år 2001 för att ge

ytterligare möjligheter för kriminalvården att utveckla sitt arbete.

I motion Ju913 (kd) begärs en höjning av anslaget med 250 miljoner

kronor. Beloppet skall bl.a. användas till att utveckla den brotts- och

missbruksrelaterade programverksamheten, anställa fler terapeuter och

psykologer, öka narkotikabekämpningen inom anstalterna och förbättra

möjligheterna för barn att upprätthålla kontakten med sina föräldrar på

anstalt. I motionerna Ju921 och Ju926 (båda c) begärs en höjning av

anslaget med 59,5 miljoner kronor för att utveckla arbetet inom

kriminalvården på olika sätt, bl.a. skall de extra resurserna användas

till att utveckla programverksamheten vid anstalterna, förbättra

möjligheterna för barn att upprätthålla kontakten med sina föräldrar på

anstalt samt förbättra vården för intagna med psykiska störningar. I

motion Ju927 (m) begärs en höjning av anslaget med 69,2 miljoner kronor

att bl.a. användas till en höjd säkerhet inom kriminalvården, ökad

narkotikabekämpning inom anstalterna och till att utveckla

programverksamheten. Enligt motionärerna krävs ytterligare resurser för

att åstadkomma en meningsfull kriminalvård.

Anslagsyrkandena har behandlats ovan i avsnittet Utgiftsramen och

anslagen. Som framgår där föreslår utskottet att riksdagen antar

regeringens förslag och avslår motionsyrkandena.

Drogfria anstalter

Flera motioner tar upp frågan om narkotikasituationen i anstalterna. I

motionerna Ju511 (kd), Ju921 (c) och Ju927 (m) begärs att

narkotikabekämpningen på anstalterna skall intensifieras genom bl.a.

ökade kontrollinsatser. I motionerna Ju501 och Ju931 (båda m) förordas

att det, som ett första steg, skall inrättas minst en drogfri anstalt i

var och en av de tidigare kriminalvårdsregionerna. I motionerna Ju511

(kd) och So449 (mp) begärs att de intagnas rätt till behandling för

sitt missbruk skall utvidgas genom att fler motivations- och

behandlingsplatser inrättas. Slutligen begärs i motion Ju511 (kd) att

det införs generella regler om övervakade besök för personer dömda för

narkotikabrott till korta fängelsestraff.

Som ovan anförts bekämpar kriminalvården narkotikamissbruket i

anstalterna genom att differentiera de intagna, tillhandahålla

missbruksrelaterad programverksamhet, genomföra kontroller, dvs.

urinprovstagningar och visitationer, samt genom att bedriva särskilda

projekt. Även i häktena erbjuds de intagna missbruksrelaterad

programverksamhet och genomförs visitationer.

I rapporten för översyn av risk-, skydds- och säkerhetsarbete vid

kriminalvårdsanstalterna Hall, Kumla och Tidaholm, den s.k. RSS-

rapporten, presenterade kriminalvården ett antal förslag till hur man

skall kunna effektivisera narkotikabekämpningen inom anstalterna.

Rapporten har följts upp av Kriminalvårdsstyrelsen och en del av

förslagen har genomförts. Det har t.ex. blivit möjligt för anstalterna

att efter ansökan hos Kriminalvårdsstyrelsen införa system med

kontantlös handel. Vidare har en central ledningsgrupp inrättats samt

lokala handlingsplaner för narkotikabekämpningen upprättats ute på

anstalterna.

I maj månad 1998 beslutade regeringen att tillsätta en

narkotikakommission för översyn och förstärkning av narkotikapolitiken

(dir. 1998:18). Narkotikakommissionen fick i uppdrag att göra en

utvärdering av samhällets insatser sedan mitten av 1980-talet och med

utgångspunkt från denna lägga fram förslag till sådana

effektiviseringar av narkotikapolitiken som kommissionen finner

möjliga. Översynen skall omfatta lagstiftningen inom området, insatser

för att förebygga missbruk och rehabilitera narkotikamissbrukare samt

insatser för att begränsa tillgången på narkotika. Bland annat skall

kommissionen granska utvecklingen av kriminalvårdens behandlingsprogram

och värdera dess resultat och effekter i förhållande till insatta

resurser.

Genom tilläggsdirektiv av den 6 april 2000, som tillkom på initiativ

av utskottet, fick Narkotikakommissionen i uppdrag att i sitt arbete

såvitt avser kriminalvården lägga särskild vikt vid hur kriminalvårdens

möjligheter till påverkan och behandling under straffverkställigheten

på bästa sätt kan tas till vara och utvecklas. Narkotikakommissionen

skall i sitt arbete även lägga särskild vikt vid vilka åtgärder som

kan vidtas för att stärka samarbetet mellan kriminalvården och andra

aktörer samt - om det finns behov av det - utveckla nya

samarbetsformer (dir. 2000:29).

Narkotikakommissionen skall redovisa sitt uppdrag före utgången av år

2000. Av den diskussionspromemoria rörande kriminalvårdens åtgärder mot

narkotikamissbruket som kommissionen publicerat framgår att ett antal

förslag kommer att lämnas till hur arbetet att bekämpa narkotikan i

anstalterna kan förbättras (Diskussionspromemoria nr 10).

Utskottet har tidigare vid flera tillfällen tagit ställning till

motionsyrkanden av liknande slag som de nu aktuella. Senast skedde det

i samband med beredningen av budgeten för år 2000 (bet. 1999/2000:JuU1

s. 71 f). Utskottet anförde därvid att det krävs stora insatser av

kriminalvården på detta område. Enligt utskottet kunde det t.ex. inte

accepteras att en person börjar missbruka narkotika under en

anstaltsvistelse. Utskottet såg därför med stor oro på att

kriminalvårdens insatser för att bekämpa narkotikamissbruket hade

minskat under år 1998 och framhöll att kriminalvårdens arbete med att

bekämpa narkotikamissbruket behövde bedrivas med ökad intensitet. Med

hänsyn till att det inom kriminalvården pågick ett arbete som syftade

till att förbättra möjligheterna att bekämpa narkotikan, och då

utskottet utgick från att regeringen noga följde detta arbete,

avstyrkte utskottet de då aktuella motionsyrkandena.

Utskottet anser fortfarande, som framgår ovan i avsnittet om

resultatuppföljning, att kriminalvården måste öka sina insatser för att

minska förekomsten av narkotika på anstalterna. I fråga om vilka

åtgärder som bör vidtas för att effektivisera arbetet mot narkotikan i

anstalterna vill utskottet inte föregripa Narkotikakommissionens

arbete. Utskottet avstyrker motionerna Ju501, Ju511, Ju921, Ju927,

Ju931 och So449 i nu behandlade delar.

Frigivningsförberedelser

I motionerna Ju514 (m), Ju913 (kd), Ju921 (c) och Bo405 (v) begärs att

kriminalvårdens arbete med att förbereda frigivningen för den intagne

skall förstärkas på olika sätt, bl.a. genom att kriminalvården utökar

sitt samarbete med kommunerna och socialtjänsten. Av vikt är t.ex. att

den intagne kan erbjudas en bostad efter frigivningen. I motionerna

Ju504 och Ju913 (båda kd) begärs att särskilda former av

utslussningsboende skall inrättas för långtidsdömda samt att

intensivövervakning med elektronisk kontroll skall få användas vid

utslussning ur anstalt. I motion So449 (mp) begärs att kriminalvården

och staten skall ansvara för att missbruksvård som påbörjats under

verkställigheten fullföljs efter frigivningen.

I december 1997 fick Brottsförebyggande rådet (BRÅ) regeringens

uppdrag att kartlägga kriminalvårdens och andra myndigheters arbete med

frigivningssituationen för intagna i fängelse (BRÅ:s regleringsbrev för

år 1998). BRÅ återrapporterade uppdraget i augusti 1998 i BRÅ-rapport

1998:6 Frigivning från fängelse. I rapporten redovisade BRÅ

användningen av fängelsestraff, de frigivnas situation och vilket stöd

kriminalvården och andra myndigheter erbjuder den dömde. BRÅ redogjorde

även för de områden som borde förbättras och lämnade vissa förslag till

åtgärder. Bland annat föreslogs att förberedelserna inför frigivningen

skall påbörjas snarast möjligt efter det att en person tagits in i

anstalt samt att samarbetet mellan olika berörda myndigheter skulle

förbättras. Det föreslogs också att realistiska rehabiliteringsplaner

skulle läggas upp för de intagna.

Som en fortsättning på uppdraget inledde BRÅ under år 1999 ett

projekt om kriminalvårdens arbete med frigivningsförberedelser (BRÅ:s

regleringsbrev för år 2000). Inom ramen för detta har BRÅ undersökt på

vilket sätt kriminalvården och andra myndigheter arbetar för att minska

återfallen bland olika grupper av anstaltsklienter. Resultaten

redovisades i oktober 2000 i BRÅ-rapport 2000:20 Från anstalt till

livet i frihet. I rapporten redogör BRÅ för kriminalvårdens arbete med

en grupp klienter från deras sista tid i fängelse och ut i villkorlig

frihet med övervakning. Enligt BRÅ finns det stora brister i

frigivningsplaneringen som kriminalvården bör arbeta vidare med. Bland

annat måste de intagnas behandlingsplaner förbättras,

programverksamheten utvecklas och dokumentationen av de åtgärder som

planeras och vidtas bli utförligare. Även kontaktmannaskapet bör enligt

BRÅ utvecklas.

Kriminalvårdsstyrelsen fick i december 1999 i uppdrag av regeringen

att redovisa hur kriminalvården arbetar med planering av frigivning för

att underlätta övergången från vistelse i anstalt till ett liv i frihet

(kriminalvårdens regleringsbrev för år 2000). Styrelsen skulle härvid

också ge exempel på hur en strukturerad utslussning ur anstalt kan

utformas för olika kategorier intagna för att förbättra

förutsättningarna för att de skall anpassa sig till ett liv i frihet.

Uppdraget redovisades till Justitiedepartementet den 6 oktober 2000. I

rapporten föreslås bl.a. att kommunens och socialtjänstens medverkan i

frigivningsförberedelserna regleras i lag, att de som har haft en

bostad före verkställighetens början bör ges utökade möjligheter att

behålla den, att kriminalvården som ett avsteg från

normaliseringsprincipen - i vissa fall - bör kunna bekosta

slutförandet av långvariga samtalskontakter efter frigivningen,

att alternativ för övergångsboende bör utvecklas och att

utslussning i vissa fall bör kunna ske i form av

intensivövervakning med elektronisk kontroll.

Kriminalvårdsstyrelsens och BRÅ:s rapporter bereds för närvarande

inom Justitiedepartementet.

Inom Justitiedepartementet har vidare upprättats en

departementspromemoria Från anstalt till frihet (Ds 2000:37). I

promemorian föreslås bl.a. en treårig försöksverksamhet med inriktning

på att förbättra frigivningsförberedelserna. Inom ramen för

försöksverksamheten skall intagna som avtjänar långa fängelsestraff ges

möjlighet att, under vissa förutsättningar, verkställa den sista tiden

av straffet genom intensivövervakning med elektronisk kontroll.

Målsättningen på sikt är att alla intagna som har behov av det skall

kunna få någon form av strukturerad, successiv övergång från

anstaltsliv till ett liv i frihet.

Som framgår ovan är promemorian under beredning och en proposition

förväntas lämnas till riksdagen under våren 2001.

Utskottet uttalade sig senast i frågan under våren 2000. Utskottet

ansåg då att det pågående beredningsarbetet inte borde föregripas och

avstyrkte då aktuella motionsyrkanden (bet. 1999/2000:JuU15 s. 11 f).

Utskottet konstaterar nu att frågan om frigivningsförberedelser

alltjämt bereds i Justitiedepartementet. Detta arbete bör inte

föregripas. Motionerna Ju504, Ju514, Ju913, Ju921, So449 och Bo405

avstyrks i nu behandlade delar.

Övriga frågor

I motion Ju512 (kd) begärs att åtgärder omedelbart vidtas för att förkorta

väntetiderna i häkte för fängelsedömda.

Av 11 § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. följer att

den som skall förpassas till kriminalvårdsanstalt för att undergå

påföljd får, i anslutning härtill, tillfälligt förvaras i allmänt häkte

eller polisarrest i avvaktan på beslut om anstaltsplacering eller om

det behövs med hänsyn till transportförhållandena. I förarbetena till

bestämmelsen uttalas att en sådan förvaring inte bör pågå längre än

någon eller några dagar (prop. 1974:20 s. 77).

Justitieombudsmannen (JO) har vid flera tillfällen prövat klagomål

rörande långa väntetider i häkte i avvaktan på anstaltsplacering (se

t.ex. beslut den 28 mars 1990, dnr 418-1988 och beslut den 22 februari

1991, dnr 3002-1990). JO har därvid uttryckt kritik över att

väntetiderna i vissa fall varit för långa, och uttalat bl.a. följande.

Det vore inte rimligt att bortse från att beläggningsförhållandena inom

kriminalvården kan lägga hinder i vägen för en omedelbar förpassning.

Om inte förpassning kan ske tämligen omedelbart till avsedd

kriminalvårdsanstalt bör den dömde dock överföras till annan anstalt,

vilken som helst där plats kan erbjudas och som i övrigt kan komma i

fråga.

Kriminalvårdsstyrelsen har i yttrande till JO anfört att den tolkat

gällande bestämmelser på så sätt att vistelse som här avses inte bör

överstiga en vecka. Om "rätt" plats inte finns tillgänglig

inom cirka en vecka skall tillfällig placering på annan anstalt

anvisas (se beslut den 22 februari 1991, dnr 3002-1990).

Som ovan anförts ökade under år 1999 antalet intagna i häkte med

verkställbar dom som väntade på anstaltsplats till i medeltal 146,

jämfört med i medeltal 135 fall år 1998.

Av Kriminalvårdsstyrelsens månatliga verksamhetsstatistik framgår

antalet verkställighetsfall per den första i varje månad. Beräknat för

tiden januari-oktober 2000 har antalet fängelsedömda på häktena som

väntade på anstaltsplats varit i genomsnitt 150. Av dessa hade i

genomsnitt 76 väntat mer än sju dagar i häkte.

Orsaken till ökningen av fängelsedömda på häktena som väntar på

anstaltsplacering är framför allt svårigheterna att placera ut dömda i

anstaltsorganisationen. Olika åtgärder har vidtagits för att häktade

med verkställbar dom skall kunna placeras ut på anstalt snabbare och

för att väntetiderna skall kunna kortas. Bland annat begränsade

Kriminalvårdsstyrelsen under hösten 1998 de lokala myndigheternas

möjligheter att tillfälligt stänga anstalts- och häktesplatser.

Kriminalvårdsstyrelsen öppnade också anstaltsplatser som legat i

"malpåse". Under år 1999 sågs bl.a. indelningen i

säkerhetsklasser och

differentiering av intagna över, och den

25 maj 2000 fattade

Kriminalvårdsstyrelsen beslut om en ny

anstaltsindelning som skall träda i kraft den 1 januari 2001.

Enligt denna skall landets anstalter

fortsättningsvis enbart vara indelade i öppna respektive slutna

anstalter och anstaltsavdelningar. Några få av de slutna avdelningarna

skall ha förhöjd säkerhet. Kriminalvårdsstyrelsen har också beslutat

att 60 nya platser skall öppnas vid kriminalvårdsanstalten Kumla under

början av år 2001. Vidare pågår ett arbete inom Kriminalvårdsstyrelsen

med att få platsplaneringssystemet att fungera tillfredsställande,

bl.a. har organisationen för utplacering och omplacering av dem som är

intagna i häkte eller anstalt gjorts om.

Utskottet har tidigare uttalat sig i frågan, senast under våren 2000.

Utskottets mening var då att strävan alltid måste vara att göra tiden

på häkte i avvaktan på anstaltsplacering så kort som möjligt. De

senaste årens utveckling var alltså enligt utskottet mycket negativ,

och utskottet såg med tillfredsställelse på de åtgärder som vidtogs för

att förkorta väntetiderna. Någon anledning för riksdagen att vidta

några åtgärder i frågan fanns enligt utskottet inte (bet.

1999/2000:JuU15 s. 4 f).

Utskottet kan nu konstatera att de åtgärder som kriminalvården

vidtagit under de senaste åren ännu inte har fått avsedd verkan.

Antalet fängelsedömda i häkte som avvaktar anstaltsplacering är

alltjämt oförsvarligt högt. Det är av stor betydelse att fängelsedömda

med verkställbar dom omgående placeras på anstalt, inte minst i syfte

att kunna erbjuda dem meningsfull sysselsättning.

Kriminalvårdsstyrelsen arbetar emellertid med att finna lösningar på

situationen, bl.a. har en ny anstaltsindelning beslutats och

ytterligare anstaltsplatser skall öppnas. Regeringen har anfört att den

noga följer kriminalvårdens arbete i denna del. Utskottet ser därför

inte något skäl att göra något särskilt uttalande i frågan. Motion

Ju512 avstyrks.

I motion Ju933 (fp) begärs att anstaltstiden för kvinnliga intagna

görs mer meningsfull.

Andelen kvinnor som är inskrivna i anstalt har mer än fördubblats

under den senaste tjugoårsperioden. Under år 1999 var 5,7 % av de

intagna kvinnor. De brott som kvinnor oftast gör sig skyldiga till är

rattfylleri, tillgrepps- och narkotikabrott samt andra

förmögenhetsbrott.

Av budgetpropositionen för år 2001 framgår att det inom

kriminalvården länge har varit en prioriterad uppgift att förbättra

situationen för kvinnor inom kriminalvården och att dessa kvinnor

numera alltså är en uppmärksammad grupp. Bland annat har

Kriminalvårdsstyrelsen utfärdat särskilda riktlinjer för fängelsedömda

kvinnor. Enligt regeringen är det viktigt att detta arbete fortsätter.

I riktlinjerna, som gäller sedan den 1 juni 1998, behandlas bl.a.

frågan om verkställighetsinnehållet för kvinnor i anstalt. Enligt

riktlinjerna skall programmen för kvinnor, i likhet med verksamheten

för män, omfatta arbete, utbildning och speciella program som syftar

till att bearbeta kriminalitet och drogproblematik, s.k. brotts- och

missbruksrelaterade program. Programmen skall uppfylla de krav och

riktlinjer som gäller inom respektive område. För kvinnorna skall

programmen anpassas till kvinnors särskilda behov; arbete, utbildning,

föräldraskap, hälsa och ett oberoende liv. Särskilda föräldraprogram

skall erbjudas intagna kvinnor. För att stärka kvinnornas självkänsla

och identitet i kvinnorollen skall de vidare erbjudas brottsrelaterade

program inriktade på bl.a. könsroller, jämställdhet och

konflikthantering.

Av riktlinjerna följer också att den personal som arbetar med intagna

kvinnor skall ha särskild kompetens. Den skall bl.a. ha kunskaper om

kvinnors särskilda behov och krav i ett biologiskt, socialt och

psykologiskt perspektiv, rollen som kvinna och mor, kvinnors

drogmissbruk och kriminalitet och kvinnan som offer vid sexuellt,

psykiskt och fysiskt våld. Återkommande kompetensutveckling bör ges

personalen inom dessa områden.

Av kriminalvårdens verksamhetsplanering för år 2000 följer att

programverksamheten för kvinnor skall fortsätta att utvecklas i

enlighet med riktlinjerna. Bland annat skall möjligheterna till

föräldrautbildning utökas.

Även arbetet med att förbättra de intagna kvinnornas kontakt med sina

familjer har prioriterats, bl.a. har särskilda besökslägenheter

inrättats vid flertalet av anstalterna för kvinnliga intagna.

För år 2000 erhöll kriminalvården 3 miljoner kronor i extra anslag

för särskilda insatser för barn med frihetsberövade föräldrar (prop.

1999/2000:1, utg.omr. 4 avsnitt 7.6). Enligt vad utskottet har inhämtat

från Kriminalvårdsstyrelsen har en del av medlen använts till

färdigställandet av en besökslägenhet vid kriminalvårdsanstalten

Hinseberg, inrättandet av en besökslägenhet vid kriminalvårdsanstalten

Färingsö samt föräldrautbildning på anstalterna. Återstoden av medlen

skall användas till förbättrade besökslokaliteter på vissa anstalter

och häkten.

Utskottet har tidigare vid flera tillfällen uttalat sig i frågor

rörande kvinnors inom kriminalvården situation, senast i samband med

beredningen av budgeten för år 2000 (bet. 1999/2000:JuU1 s. 75 f).

Utskottet anförde därvid bl.a. följande. Eftersom kvinnor som blir

intagna i anstalt ofta har en dålig självkänsla och befinner sig i en

utsatt position är det viktigt att deras behov av stöd och behandling

tillgodoses. Numera är kvinnor dock en uppmärksammad grupp inom

kriminalvården. Bland annat arbetar kriminalvården med frågor om hur

verkställighetsinnehållet kan förbättras för denna grupp. Enligt

utskottet var detta arbete naturligtvis angeläget, och utskottet

underströk vikten av att det fullföljdes.

Utskottet vidhåller sina tidigare uttalanden. Med hänsyn till de

åtgärder som vidtagits och det arbete som pågår är någon särskild

åtgärd från riksdagens sida inte påkallad. Motion Ju933 avstyrks i nu

behandlad del.

Brottsförebyggande rådet, m.m.

Inledning

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) är ett stabsorgan under regeringen och

ett expertorgan inom rättsväsendet. Rådets övergripande mål är att

främja brottsförebyggande insatser genom utveckling, utvärdering,

tillämpad forskning och information inom det kriminalpolitiska området.

Härigenom skall rådet bidra till att minska brottsligheten och öka

människors trygghet. Viktiga inslag i verksamheten är att ta fram

underlag till regeringen och rättsväsendets myndigheter för åtgärder

och prioriteringar i det kriminalpolitiska arbetet, utvärdering av

vidtagna åtgärder samt stöd till lokalt brottsförebyggande arbete.

Två rådgivande organ är knutna till myndigheten. Dels en

referensgrupp för rättsväsendet, som skall ge förslag till

prioriteringar av rådets forsknings- och utvecklingsarbete och skapa

ökade kontakter mellan praktiskt och vetenskapligt verksamma inom

rättsväsendet, dels en vetenskaplig nämnd med ledamöter från olika

ämnesområden som har betydelse för BRÅ:s verksamhet (kriminologi,

sociologi, ekonomi, m.fl.).

BRÅ:s arbetsuppgifter finns närmare reglerade i dess instruktion

(1997:1056).

BRÅ har fr.o.m. den 1 januari 1999 övertagit de uppgifter som

Kommittén för brottsförebyggande arbete (KBA) tidigare ansvarade för. I

huvudsak handlar detta om att fördela de medel som finns på anslaget

Bidrag till brottsförebyggande arbete.

Resultatuppföljning

I budgetpropositionen redovisar regeringen BRÅ:s resultat med en

uppdelning på verksamhetsområdena lokalt brottsförebyggande arbete,

forsknings- och utvecklingsverksamhet, informations- och förlags-

verksamhet samt officiell statistik för rättsväsendet.

Verksamhetsområdena sammanfaller i stort sett med de verksamhetsmål som

formulerades i regleringsbrevet för år 1999. Resultatet av användningen

av de anslagna medlen för bidrag till brottsförebyggande arbete

redovisas separat i budgetpropositionen. Här tas resultatet dock upp i

samband med verksamhetsmålet avseende lokalt brottsförebyggande arbete.

Ett av verksamhetsmålen för BRÅ är att på olika sätt stimulera lokalt

brottsförebyggande arbete. Det arbetet har enligt regeringen skett dels

genom att myndighetens personal deltagit vid ett stort antal

konferenser, seminarier och utbildningsdagar på såväl lokal som

regional nivå, dels beviljat ekonomiskt stöd till brottsförebyggande

projekt och till kommuner för att inrätta ett lokalt råd eller annan

samarbetsorganisation.

Totalt har 104 projekt erhållit ekonomiskt stöd och det beviljade

beloppet uppgick till sammanlagt 7,3 miljoner kronor. Under året

prioriterades ansökningar som avsåg verksamheter inom skolans område,

brottsförebyggande åtgärder i storstäder, kartläggning av lokala

problem- och resursbilder och utvärdering av konkreta projekt. Ett

särskilt prioriterat område har varit brottsförebyggande åtgärder i och

i anslutning till skolan. Sedan hösten 1999 bedrivs ett projekt som

syftar till att framställa undervisningsmaterial för lärare för att

frågor om brott, trygghet, etik och moral samt de principer som det

svenska rättssystemet bygger på, skall kunna integreras i

undervisningen.

Ett annat prioriterat område har varit ansökningar om stöd för

inrättande av lokala brottsförebyggande råd eller motsvarande

organisationer. Sådana har nu inrättats i mer än hälften av landets

kommuner. Startbidrag beviljades till 43 kommuner.

Under slutet av år 1999 förbereddes ändringar av de riktlinjer som

gäller för ansökningar om ekonomiskt stöd. Målsättningen är att medlen

i högre utsträckning skall användas för att stödja projekt som kan

bidra till kunskapsutveckling inom vissa prioriterade områden,

exempelvis skolan. Kraven på utförlig dokumentation och

återrapportering har förtydligats i riktlinjerna samt i det kontrakt

som upprättas mellan BRÅ och sökanden efter det att medel har

beviljats.

Regeringen stödjer BRÅ:s inriktning på höjda krav när det gäller

uppföljning och utvärdering av de verksamheter och projekt som

beviljats medel. Regeringen anför att det möjliggör jämförelser mellan

olika sätt att arbeta och att det torde bidra till att vetenskapliga

utvärderingar kan genomföras i högre utsträckning.

I denna del anför regeringen vidare att fyra idé- och tipsböcker har

sammanställts. Forskare anlitas för dokumentation, uppföljning och

utvärdering av finansierade projekt. Arbete bedrivs också för att

utveckla metoderna i det brottsförebyggande arbetet.

Ett annat verksamhetsmål är att BRÅ skall utgöra ett centrum för

forsknings- och utvecklingsverksamheten inom rättsväsendet. Här noterar

regeringen att BRÅ drivit sammanlagt 32 sådana projekt under året. Nio

av dem har rört utvärderingar och uppföljningar av reformer eller

åtgärder inom rättsväsendet, exempelvis kriminaliseringen av bruk av

narkotika. Åtta av projekten har rört statistik och brottsutvecklingen.

Fem av projekten har rört brottsförebyggande arbete bl.a. i skolan.

Verksamhetsmålet avseende forskning och utveckling går även ut på att

resultaten av BRÅ:s verksamhet skall spridas och nyttiggöras hos

målgrupper och användare. Vad sålunda gäller informations- och

förlagsverksamheten anför regeringen att de projekt BRÅ driver

resulterar i rapporter, promemorior och andra skrifter som

huvudsakligen sprids genom försäljning, men också kostnadsfritt till en

grupp av nyckelpersoner och myndigheter. Under år 1999 publicerades 25

rapporter. Försäljningen av tryckta rapporter och antalet fasta

prenumeranter ökade med 19 % respektive 7 %. Alla rapporter finns

tillgängliga på BRÅ:s webbplats. BRÅ ger också ut tidskriften Apropå

och nyhetsbrevet Loopen.

Vad slutligen gäller verksamhetsområdet officiell statistik för

rättsväsendet anför regeringen att målet är att statistiken skall vara

av god kvalitet, tillförlitlig, relevant och lättillgänglig. Under året

har BRÅ bl.a. definierat konkreta mål för arbetet med statistikens

kvalitet t.o.m. år 2002. Omfattande kontroller har enligt regeringen

gjorts av BRÅ både av det material som utgör grunden för statistiken

och den färdiga statistiken. Man arbetar också med att anpassa

statistikens innehåll efter användarnas behov och önskemål. BRÅ har

infört nya brottskoder för att förbättra redovisningen av vissa brott.

Kriminalstatistiken har enligt regeringen i stort publicerats enligt

den tidsplan som satts upp. Härmed avses enligt vad utskottet inhämtat

att statistiken för år 1998 skulle ha publicerats i vecka 31, dvs. i

början av augusti 1999.

Regeringens slutsats är att BRÅ i allt väsentligt har uppfyllt de mål

för verksamheten som uppställts under år 1999. Myndigheten fortsätter

att utvecklas positivt. Såvitt gäller statistiken anför regeringen att

BRÅ är på god väg att uppfylla verksamhetsmålet.

När utskottet behandlade budgetpropositionen för år 2000 uttalade

utskottet sig om användningen av de medel som anslagits till

brottsförebyggande arbete. Utskottet anförde att målet med användningen

av de medel som är disponibla under detta anslag självklart var att i

så hög utsträckning som möjligt förebygga brott. Frågan om medlen i det

perspektivet använts på ett effektivt sätt lät sig enligt utskottet

inte besvaras helt lätt. Däremot ansåg utskottet att det stod helt

klart att de satsningar som redovisades av regeringen var välgrundade.

Utskottet hade således inga invändningar mot hur medlen för

brottsförebyggande arbete hanterats (bet. 1999/2000:JuU1 s. 95 f).

När det gäller publiceringen att statistiken finns verksamhetsmål

angivna i regleringsbreven för BRÅ. Såvitt gäller statistiken för år

1998 skulle den publiceras i sådan tid att den kunde utgöra underlag

för regeringens och myndigheternas verksamhetsplanering

(regleringsbrevet för år 1999). Statistiken publicerades i maj 1999

såvitt gällde anmälda brott och lagföringar. I fråga om övrig statistik

upptäcktes att kvalitetsbrister förelåg i det material som skulle ligga

till grund för statistikproduktionen. BRÅ valde att vänta med

publiceringen för att göra vissa skattningar. Statistiken kom därför

att publiceras först år 2000.

Såvitt gäller statistiken för år 1999 gäller som ett verksamhetsmål

att den skulle ha publicerats senast den 1 juni 2000 (regleringsbrevet

för år 2000).

Enligt vad utskottet inhämtat publicerades statistiken avseende

anmälda brott i början av februari i år. Övrig statistik är ännu inte

publicerad och det är i dagsläget osäkert när det kan ske.

Utskottet delar regeringens uppfattning att verksamheten vid BRÅ

fortsätter att utvecklas positivt. När det gäller måluppfyllelsen finns

dock en del tveksamheter i fråga om statistiken. Problemen med 1998 års

statistik illustrerar enligt utskottets mening väl det faktum att BRÅ

är beroende av en hög kvalitet hos de data som ligger till grund för

produktionen av statistiken. Utskottet utgår från att regeringen vidtar

de mått och steg som krävs i förhållande till de myndigheter som har

att leverera uppgifter till BRÅ. I sammanhanget kan det också

konstateras att uppställandet av ett tydligt mål i fråga om när

statistiken skall publiceras - såsom skett för budgetåret 2000 - är ett

steg i rätt riktning.

Prioriteringar inför budgetåret 2001

Regeringen anför i budgetpropositionen att BRÅ skall prioritera stöd

till lokalt brottsförebyggande arbete. Av särskilt intresse är

brottsförebyggande projekt i storstadsregionerna. Det blir enligt

regeringen allt viktigare att följa upp gjorda stödinsatser och att

utvärdera de olika projekten. Det är viktigt att BRÅ utvecklar

arbetsmetoder för att så långt möjligt främja vetenskapliga

utvärderingar av kvalificerade brottsförebyggande verksamheter.

Vidare anser regeringen att det är viktigt att BRÅ ytterligare

utvecklar det internationella samarbetet. Särskild vikt bör läggas på

arbetet inom EU och myndigheternas insatser i samband med regeringens

satsning på rättsbistånd inom Östersjöarbetet.

Utskottet har ingen erinran mot regeringens bedömning i denna del.

Anslagen

Regeringen föreslår ett ramanslag på 42 405 000 kr såvitt gäller BRÅ.

Förslaget innebär en sänkning i förhållande till innevarande budgetår.

Skillnaden beror på att anslaget för år 2000 innehåller

engångssatsningar för forskning om ekonomisk brottslighet.

Såvitt gäller anslaget Bidrag till brottsförebyggande arbete föreslår

regeringen ett ramanslag på 7,2 miljoner kronor. Efter den sänkning som

föreslås på tilläggsbudgeten i årets budgetproposition uppgår årets

anslag till 1,6 miljoner kronor. Bakgrunden till sänkningen är att det

finns ett anslagssparande som kan tas i anspråk. Förslaget till anslag

för år 2001 har dessutom justerats för den engångssatsning som låg i

anslaget för år 2000.

I motion Ju913 (kd) begärs en höjning av anslaget Bidrag till

brottsförebyggande arbete med 40 miljoner kronor. Med höjningen vill

motionärerna finansiera dels en kampanj om föräldrars betydelse i det

brottsförebyggande arbetet, dels brottsförebyggande projekt i

kommunerna.

Utskottet har behandlat anslagsyrkandena ovan i avsnittet

Utgiftsramen och anslagen. Som framgår där föreslår utskottet att

riksdagen antar regeringens förslag och avslår motionsyrkandena.

Åtgärder mot ungdomsbrottsligheten

I motionerna Ju921 (c), Ju929 (m) och Ju933 (fp) betonas föräldrarnas

och skolans betydelse i det brottsförebyggande arbetet. I motionerna

Ju905 (kd), Ju909 (c) och Ju916 (kd) begärs en redovisning från

regeringen av förslag till åtgärder mot ungdomsbrottsligheten.

Motionärerna bakom motionerna Ju917 (m) och So543 (mp) efterlyser en

utredning om konsekvenserna av ungdomsrån respektive tvärvetenskaplig

forskning om ungdomsbrott. I motion Ju231 (c) förordas en offensiv mot

ungdomsvåldet.

Utskottet har vid ett flertal tillfällen tidigare behandlat liknande

motions- yrkanden. Senast skedde det i våras (bet. 1999/2000:JuU16 s. 4

f). För en utförlig redovisning av vårdnadshavares ansvar, det

nationella brottsförebyggande programmet Allas vårt ansvar (Ds

1996:59), publicerade rapporter på området samt pågående utrednings-

och beredningsarbete kan därför hänvisas dit.

Flera BRÅ-rapporter är av intresse i detta sammanhang. Förutom

Ungdomar som rånar ungdomar (BRÅ-rapport 2000:6) och Strategiska brott

(BRÅ-rapport 2000:3) - vilka presenterades i nämnda ärende - bör här

nämnas Stöld, våld och droger bland pojkar och flickor i årskurs nio -

Resultat från tre självdeklarationsundersökningar (BRÅ-rapport

2000:17), som publicerades i augusti i år. Syftet med studien var bl.a.

att beskriva förekomsten av brottslighet och annat problembeteende

bland eleverna (exempelvis skolk och droganvändning), att belysa

utsattheten för stöld och våld i denna grupp och undersöka i vilken mån

individuell brottsbelastning har samband med vissa förhållanden rörande

bl.a. familjestruktur och skolanpassning. I rapporten konstateras bl.a.

att brottsbelastningen tenderar att vara högre ju fler riskfaktorer

(exempelvis splittrad familjestruktur och föräldrar med

invandrarbakgrund), som föreligger hos en person. Vilka faktorer som

har kausal betydelse är enligt BRÅ svårt att avgöra uteslutande utifrån

den nu gjorda analysen. Däremot konstaterades att resultaten ändå kunde

ha betydelse ur ett åtgärdsperspektiv. Som exempel nämner BRÅ att

närmare hälften av de våldshandlingar ungdomar i nionde klass utsätts

för sker inom skolans begränsade område, där dessutom samhällets

möjligheter att pröva och utvärdera förebyggande åtgärder är

förhållandevis stora.

Justitieministern har under sommaren 2000 besvarat två frågor med

anknytning till ungdomars brottslighet. Av det ena svaret (fråga

1999/2000:1112) framgår bl.a. att flera polismyndigheter tillsammans

med socialtjänsten, skolan och andra samverkande myndigheter har

utarbetat strategier för att bekämpa ungdomsrånen.

I det andra svaret (fråga 1999/2000:1250) gör justitieministern

bedömningen att det är relativt väl sörjt för kunskapsuppbyggnaden om

orsaker till att ungdomar begår brott. Hon hänvisar bl.a. till ett

arbete hos BRÅ med att sammanställa kunskap om tidiga individburna och

sociala riskfaktorer. Syftet är att belysa vilka tidiga åtgärder som

har en positiv effekt när det gäller att förebygga brott. Dessa frågor

har också uppmärksammats bl.a. hos Statens institutionsstyrelse. Vidare

nämns att den kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet

nyligen presenterat två doktorsavhandlingar om ungdomsbrott och

långsiktig kunskapsutveckling om tidiga riskfaktorer. Slutligen

hänvisas till den nya myndighetsorganisationen i fråga om

forskningsfinansiering. Den innebär att bl.a. att det skall inrättas

ett Vetenskapsråd. Rådet har vissa uppgifter av övergripande karaktär.

Det skall bl.a. ta initiativ till breda kraftsamlingar, där flera

finansiärer engageras kring särskilda forskningssatsningar, och till

mång- och tvärvetenskapliga insatser. Detta bör, anförs det i

frågesvaret, vara positivt när det gäller den långsiktiga

kunskapsuppbyggnaden om ungdomsbrottslighetens orsaker, en fråga som

till sin natur är utpräglat tvär- och mångvetenskaplig.

I de riktlinjer avseende år 2000 som BRÅ utfärdat för ansökningar om

ekonomiskt stöd till lokalt brottsförebyggande arbete anges att BRÅ

bl.a. avser att prioritera projekt som syftar till att förebygga

brottslighet och öka tryggheten i skolan och projekt som syftar till

att stärka föräldrarnas roll för att förebygga brott.

När utskottet tidigare behandlat yrkanden rörande nu aktuella frågor

har utskottet sammanfattningsvis anfört att familjens betydelse

knappast kan överskattas och att goda uppväxtvillkor är en

brottsförebyggande faktor av mycket stor betydelse. I våras noterades

vidare att det pågick en rad olika projekt med förebyggande inriktning.

Utskottet ville särskilt framhålla det förtjänstfulla arbete som BRÅ

bedrev på området. Därtill kom att vissa förslag på förbättringar

avseende själva förfarandet lämnats av en utredning som utvärderat 1995

års ungdomsmålsreform (SOU 1999:108). Utskottet kunde inte se att det

fann skäl att tillsätta en ny utredning.

I fråga om specifika kampanjer och liknande har utskottet ansett att

det borde vara en fråga för lokala beslutsfattare att prioritera vilka

typer av kampanjer som bör genomföras, i förekommande fall med stöd av

BRÅ (bet. 1999/2000:JuU1 s. 99).

Utskottets inställning i fråga om familjens och skolans

brottsförebyggande betydelse har inte förändrats sedan riksdagen tog

ställning i frågan i våras. Familjens betydelse kan alltså knappast

överskattas, och utskottet anser alltjämt att goda uppväxtvillkor är en

brottsförebyggande faktor av mycket stor betydelse. Som utskottet

tidigare påpekat synes det inte föreligga någon oenighet om den saken.

Utskottet vill också markera sitt gillande av att BRÅ under år 2000

prioriterat projekt som syftar till att stärka föräldrarnas roll för

att förebygga brott och sådana projekt som tar sikte på tryggheten i

skolan. Det behövs alltså inte några åtgärder från riksdagens sida med

anledning av motionerna Ju921, Ju929 och Ju933 i här aktuella delar.

När det sedan gäller motionsönskemålen rörande forskning m.m. vill

utskottet inledningsvis framhålla att åtgärder mot

ungdomsbrottsligheten är av mycket stor betydelse, inte minst från

förebyggande synpunkt. Det är också viktigt att det finns en bred

kunskapsbas att stå på när det gäller frågan vilka åtgärder som skall

vidtas. Som justitieministern framhållit är förutsättningarna av flera

skäl goda för att en sådan bas skall kunna åstadkommas. Inte minst det

arbete som sker inom ramen för BRÅ:s verksamhet bidrar till detta - ett

av BRÅ:s verksamhetsmål är just att vara ett centrum för forskning. Det

är naturligt att intresset av tvärvetenskaplig forskning beaktas inom

detta organ. Utskottet föreslår att riksdagen avslår motionerna Ju917

och So543 i denna del.

Vad slutligen gäller önskemålen om olika program kan utskottet

konstatera att det vidtas en rad åtgärder på området. Här tänker

utskottet bl.a. på det arbete som sker ute i kommunerna med i

förekommande fall stöd av BRÅ. Vidare bör de ändringar i

påföljdssystemet som riksdagen beslutade om våren 1998 framhållas.

Utskottet kan inte se något behov av att sammanställa samtliga åtgärder

till en handlingsplan eller ett program. Frågan om en nationell

offensiv mot ungdomsvåld bör ges företräde framför andra angelägna

projekt bör lämpligen prövas av BRÅ, inte av riksdagen. Utskottet

föreslår att riksdagen avslår motionerna Ju905, Ju909, Ju916 och Ju231.

Övrigt

I motion Ju921 (c) förordas ett gemensamt ärendehanteringssystem för

rättsväsendet i syfte att öka möjligheterna för myndigheterna att

kommunicera med varandra.

I november 1996 beslutade regeringen dels att fastställa en strategi

för samordning av rättsväsendets informationsförsörjning, dels att

uppdra åt ett antal myndigheter inom rättsväsendet att arbeta efter

strategin. Dessa myndigheter bildar med var sin representant det s.k.

RIF-rådet. Rådet har ingen kollektiv beslutanderätt. Myndighetscheferna

fattar vid behov likalydande beslut, var och en på sitt

verksamhetsområde. RIF-gruppen är RIF-rådets beredande organ. Målet för

samordningen är bl.a. att varje myndighet skall kunna få den

information som behövs vid vilken tidpunkt som helst och i önskad form.

När de nya misstanke- och belastningsregistren tas i drift kommer också

varje behörig myndighet att ges möjlighet till direktåtkomst till

erforderlig information i önskad form för att underlätta

beslutsfattande och samordning. Även frågan om elektronisk post finns

på RIF-rådets dagordning. Inom RIF-verksamheten har man också försökt

finna lösningar för att minska hindren för ett aktivt

informationsutbyte med hjälp av IT mellan myndigheterna, t.ex. genom

generella kommunikationslösningar.

I samband med att utskottet behandlade budgetpropositionen för år

2000 tog utskottet ställning till ett motionsyrkande motsvarande det nu

aktuella. Utskottet erinrade då om det självklara faktum att

myndigheterna är självständiga och att de ärendehanteringssystem som

finns eller byggs upp i första hand naturligtvis bör utformas så att de

tillgodoser de behov som finns inom vederbörande myndighet. Som

motionärerna hade påpekat fanns naturligtvis - särskilt i fråga om

myndigheter som ligger nära varandra i rättskedjan - ett intresse av

goda möjligheter till kommunikation. Det fanns enligt utskottets mening

emellertid knappast något egenvärde i ett för hela rättsväsendet

gemensamt ärendehanteringssystem. Vad som kunde och borde göras i fråga

om förbättrade kommunikationsmöjligheter är, anförde utskottet, en

fråga för RIF-rådet, där de inblandade myndigheterna är representerade.

Frågan om hur myndigheterna skall kommunicera med varandra borde enligt

utskottet avgöras av de närmast berörda. Utskottet kände ingen oro för

att hithörande frågor inte skulle få den uppmärksamhet i RIF-rådet som

de förtjänar. I sammanhanget erinrade utskottet också om att rådets

verksamhet skulle utvärderas (bet. 1999/2000:JuU1 s. 83 f).

Den 25 maj i år beslutade regeringen att ge Statskontoret i uppdrag

att utvärdera RIF-verksamheten. Uppdraget har redovisats i rapporten

Kan rättsväsendets information samordnas? - En utvärdering (2000:45). I

rapporten konstateras att resultatet av verksamheten hittills varit

begränsat. En viktig orsak är, anför Statskontoret, att verksamheten

varken har prioriterats i Reg-eringskansliet eller i myndigheterna.

Statskontoret föreslår vissa förändringar för RIF-verksamheten, såväl i

fråga om organisation som arbetssätt.

Utskottet vidhåller att det inte finns något egenvärde med ett för

hela rättsväsendet gemensamt ärendehanteringssystem. Utskottet vill

emellertid inte utesluta att beredningen av Statskontorets rapport om

RIF-verksamheten kan komma att påvisa behov av förändringar för att

underlätta kommunikationen mellan myndigheterna. I dagsläget är

utskottet dock inte berett att förorda att riksdagen uttalar sig till

förmån för motion Ju921, och utskottet föreslår att motionen i denna

del avslås.

I motion Bo223 (c) begärs att kommunala trygghetsplaner skall

inrättas i kommunerna.

År 1996 beslutade regeringen om ett nationellt brottsförebyggande

program, Allas vårt ansvar (Ds 1996:59). Samtidigt tillsattes KBA för

att genomföra programmet. En grundtanke i programmet var att det lokala

brottsförebyggande arbetet skulle främjas. Programmet skulle ligga till

grund för ett rådslag med bl.a. kommunerna, och avsikten var att få del

av kommunernas erfarenheter av lokalt arbete och deras syn på

uppläggningen och inriktningen av den brottsförebyggande verksamheten.

Frågor om organisation och arbetsuppgifter på lokal nivå skulle ägnas

särskild uppmärksamhet.

I KBA:s direktiv påpekades särskilt att den skulle verka för att det

lokala brottsförebyggande arbetet organiserades på lämpligt sätt och

för att lokala brottsförebyggande program skulle antas. KBA skulle

enligt direktiven fördela ekonomiskt stöd till brottsförebyggande

verksamhet på lokal nivå.

BRÅ har som framgår av det ovan anförda bidragit till att det numera

finns brottsförebyggande råd i en stor del av landets kommuner.

I samband med behandlingen av budgetpropositionen för år 2000 tog

utskottet ställning till en rad motionsyrkanden rörande det lokala

brottsförebyggande arbetet, däribland ett yrkande motsvarande det nu

aktuella. Utskottet var inte berett att förorda att riksdagen uttalade

sig till förmån för motionsönskemål som så tydligt handlar om sådant

som lämpligen bör behandlas ute i kommunerna. Det behövdes alltså inte

något riksdagsuttalande rörande möjligheterna att inrätta kommunala

trygghetsplaner (bet. 1999/2000:JuU1 s. 96 f).

Regeringen har aviserat att den i november kommer att lämna en

lägesbeskrivning av det brottsförebyggande arbetet.

Utskottet vidhåller att frågan om det bör inrättas kommunala

trygghetsplaner är en fråga som bör behandlas lokalt. Motion Bo223 bör

avslås av riksdagen.

Rättsmedicinalverket

Inledning

Rättsmedicinalverket är central förvaltningsmyndighet för

rättspsykiatrisk, rättsmedicinsk, rättskemisk och rättsgenetisk

verksamhet i den utsträckning sådana frågor inte handläggs av någon

annan statlig myndighet. I praktiken går verksamheten ut på att sörja

för att domstolarna har teknisk (medicinsk) bevisning i brottmål och

faderskapsmål och ett fullgott underlag för påföljdsbestämningen i

brottmål i form av t.ex. rättspsykiatriska undersökningar.

Rättsmedicinalverket skall genom sin verksamhet medverka till att skapa

goda förutsättningar för rättssäkerhet och effektivitet inom rätts-

väsendet. Verket skall också bidra till att förbättra samhällets

brottsförebyggande arbete genom att informera om de erfarenheter som

vunnits inom dess verksamhetsområde.

Inom Rättsmedicinalverkets område förekommer såväl anslagsfinansierad

som uppdragsfinansierad verksamhet.

Resultatuppföljning

För Rättsmedicinalverket gällde för år 1999 följande verksamhetsmål.

Verket skulle bedriva utvecklingsarbete och ge stöd åt forskning av

betydelse för verksamheten. Verksamheten vid verket skulle präglas av

hög kvalitet, bl.a. skulle personalen ha hög kompetens. Vidare skulle

verksamheten bedrivas kostnadseffektivt med korta handläggningstider. I

sitt arbete skulle Rättsmedicinalverket vinnlägga sig om att tillämpa

ett genderperspektiv.

I så gott som samtliga ärenden, oavsett verksamhetsområde, har

Rättsmedicinalverket uppfyllt de krav som ställts på undersöknings- och

handläggningstider.

Inom rättspsykiatrin har domstolarnas efterfrågan på

rättspsykiatriska undersökningar (RPU) fortsatt att öka. Under år 1999

utfördes 657 RPU, vilket är nästan 10 % fler än under åren 1997 och

1998 (se tabell). Detta har lett till att väntetiderna i häkte har

ökat. Antalet av Rättsmedicinalverket utfärdade läkarintyg enligt 7 §

lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. uppgick

under år 1999 till 1 837, vilket motsvarar nivån under senare år. Denna

nivå bedöms kvarstå under de närmaste åren.

-------------------------------------------------------------

| |Utförda rättspsykiatriska |Utfärdade § 7-intyg

|

| |undersökningar | |

-------------------------------------------------------------

|1997 | 600 | 1 858|

-------------------------------------------------------------

|1998 | 609 | 1 847|

-------------------------------------------------------------

|1999 | 657 | 1 837|

-------------------------------------------------------------

Inom rättsmedicinen har handläggningstiderna ökat något, bl.a. till

följd av att brist råder på rättsläkare. Rättsmedicinalverket arbetar

dock aktivt med denna fråga och har under år 2000 fått ett tillskott

till anslaget för detta ända-mål.

Den rättskemiska verksamheten har i hög grad påverkats av den

drograttfyllerilagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 1999.

Efterfrågan på undersökningar har mer än tredubblats och ligger nu på

en nivå som motsvarar 2 700 analyser på årsbasis. En ytterligare

ökning är att förvänta.

Inom rättsgenetiken kan en mindre ökning av utförda

faderskapsundersökningar noteras.

Rättsmedicinalverket har under år 1999 satsat aktivt på forskning och

utveckling inom de olika verksamhetsgrenarna. Detta arbete har bl.a.

resulterat i ett stort antal publicerade vetenskapliga artiklar och i

att ett antal anställda disputerat i olika ämnen. Verket har också

fortsatt sitt arbete med kvalitetssäkring och system för resultatanalys

samt med metod- och kvalitetsutveckling.

Regeringen gör bedömningen att Rättsmedicinalverket i allt väsentligt

uppfyllt de mål som statsmakterna uppställt för myndighetens

verksamhet.

Utskottet konstaterar att det inte framkommit något som talar mot

regeringens bedömning.

Anslaget

Regeringen föreslår ett ramanslag för år 2001 på knappt 190

miljoner kronor. Det föreslagna anslaget innefattar en höjning av ramen

med 7 miljoner kronor. Vidare ingår kompensation för beräknade

utgiftsökningar för löner, lokaler och övriga förvaltningskostnader med

knappt 3 miljoner kronor.

En jämförelse mellan budget och utfall för budgetåret 1999 visar att

Rättsmedicinalverkets utgifter inom den anslagsfinansierade

verksamheten överstigit anslaget med 411 000 kr, som tagits från det

tidigare anslagssparandet. Prognosen för anslagsbelastningen under

innevarande budgetår visar enligt regeringen att verkets utgifter

kommer att överstiga anslaget med omkring 4,5 miljoner kronor. Det

ackumulerade anslagssparandet uppgick vid utgången av budgetåret 1998

till 6,75 miljoner kronor. Detta belopp kommer under innevarande år att

delvis förbrukas för att myndigheten skall kunna möta den del av

utgifterna som inte täcks av anslaget.

Regeringen konstaterar att Rättsmedicinalverket, för att kunna möta

den ökande efterfrågan främst när det gäller rättspsykiatriska

undersökningar och drograttfylleriundersökningar samt för att ges

möjligheter att rekrytera rättsläkare, måste tillföras ytterligare

medel. Myndigheten bör därför enligt regeringen medges en ramhöjning.

I motion Ju927 (m) begärs en höjning av anslaget med ytterligare 5

miljoner kronor för att täcka Rättsmedicinalverkets ökande

arbetsbelastning.

Anslagsyrkandena har behandlats ovan i avsnittet Utgiftsramen och

anslagen. Som framgår där föreslår utskottet att riksdagen antar

regeringens förslag och avslår motionsyrkandet.

Gentekniknämnden

Gentekniknämndens övergripande mål är att främja en etiskt försvarbar

och säker användning av gentekniken så att människors och djurs hälsa

samt miljön skyddas. Nämnden har vidare till uppgift att sprida kunskap

om den gentekniska utvecklingen.

Av verksamhetsredogörelsen för budgetåret 1999 framgår att nämnden

har verkat för att verksamhetsmålet skall uppnås genom att bl.a. avge

yttranden, utarbeta informationsskrifter och anordna konferenser.

Regeringen anför i budgetpropositionen att målet för nämndens

verksamhet är sådant att det är svårt att på gängse sätt mäta om det

har uppnåtts eller inte. Regeringens bedömning är att Gentekniknämnden

genom sin allsidiga verksamhet inom området på ett förtjänstfullt sätt

verkat för att uppnå verksamhetsmålet. Regeringen anser också att

omfattningen av Gentekniknämndens verksamhet är väl avvägd. Det har

enligt utskottets mening inte framkommit något som talar mot

regeringens bedömning.

Regeringen föreslår att riksdagen för budgetåret 2001 till Genteknik-

nämnden anvisar ett ramanslag på 2 842 000 kr, vilket innebär en

höjning med 241 000 kr. Av beloppet är 200 000 kr en engångsvis

överföring för att täcka kostnaderna för en nationell konferens

avseende kartläggning av gener som Gentekniknämnden skall anordna under

2001. Återstoden avser ökade kostnader för löner m.m.

Utskottet har behandlat anslagsyrkandet ovan i avsnittet Utgiftsramen

och anslagen. Som framgår där föreslår utskottet att riksdagen antar

regeringens förslag.

Brottsoffermyndigheten

Inledning

Brottsoffermyndighetens övergripande mål och uppgifter är att

tillförsäkra den enskilde rättstrygghet och rättssäkerhet, att främja

brottsoffers rättigheter, att bevaka deras behov och intressen samt att

verka för att den som är berättigad till brottsskadeersättning får

sådan. Myndigheten skall särskilt pröva ärenden om

brottsskadeersättning enligt brottsskadelagen (1978:413) och ärenden om

bidrag från brottsofferfonden. Vid myndigheten finns en särskild nämnd

för prövning av vissa ärenden om brottsskadeersättning samt ett råd för

prövning av frågor om bidrag ur brottsofferfonden.

Resultatuppföljning

För Brottsoffermyndigheten gällde för år 1999 följande verksamhetsmål.

Minst 70 % av brottsskadeärendena skulle med bibehållen kvalitet

handläggas inom tre månader. Vidare skulle ärendebalansen minska.

Brottsofferfonden skulle utnyttjas så effektivt som möjligt. De

organisationer och projekt som bedömdes kunna tillföra brottsoffer

störst nytta skulle beviljas bidrag ur brottsofferfonden. Projekt

inriktade mot brott med rasistiska inslag, våld mot kvinnor och

övergrepp mot barn skulle därvid prioriteras. Brottsoffermyndigheten

skulle vidare prioritera informationsinsatser som bidrar till att

sprida kunskap om brottsoffers rättigheter.

Under år 1999 inkom 6 133 brottsskadeärenden, vilket är en ökning

jämfört med året innan med ca 14 % (se tabell). Enligt myndighetens

bedömningar kommer antalet inkomna ärenden att öka ytterligare under år

2000.

Målet att handlägga 70 % av ärendena inom tre månader har inte

uppnåtts. Endast 41 % av de ärenden som avgjordes under år 1999 hade en

handläggningstid understigande tre månader. Som förklaring till detta

har Brottsoffermyndigheten framför allt hänvisat till den ökade

tillströmningen av ärenden.

Myndigheten har däremot uppnått målet att ärendebalansen skall

minska. Antalet balanserade ärenden uppgick vid utgången av år 1999

till 1 709 jämfört med 1 780 föregående år. Totalt avgjordes 6 193

ärenden under år 1999, vilket jämfört med året innan är en ökning med

nästan 22 % (se tabell).

--------------------------------------------------------------

| |Inkomna |Avgjorda |Ärendebalans |

| |brotts- |brottsskadeärenden|vid årets |

| |skadeärenden | |utgång |

--------------------------------------------------------------

|1997 | 5 002 | 5 265 | 1 476|

--------------------------------------------------------------

|1998 | 5 386 | 5 083 | 1 780|

--------------------------------------------------------------

|1999 | 6 133 | 6 193 | 1 709|

--------------------------------------------------------------

De medel som influtit genom regressverksamheten har under år 1999 ökat

med 69 % eller drygt en miljon kronor. Den s.k. fördjupade

utredningsverksamheten av den skadelidandes försäkringsförhållanden och

den skadeståndsskyldiges betalningsförmåga har däremot, på grund av hög

arbetsbelastning, inte kunnat prioriterats i samma utsträckning som

året innan. Detta kan enligt regeringen i viss mån ha bidragit till att

summan av utbetalda brottsskadeersättningar ökat med 35 % under 1999

(se nedan). Den huvudsakliga förklaringen till sistnämnda ökning torde

dock enligt regeringen vara att allmänhetens kunskap om myndighetens

verksamhet har ökat och att fler ärenden har handlagts.

Under år 1999 beviljades sammanlagt 149 brottsofferprojekt bidrag

från brottsofferfonden med totalt drygt 17,5 miljoner kronor. Av dessa

projekt var ett inriktat på brott med rasistiska förtecken, 63

inriktade på våld mot kvinnor och åtta inriktade på frågor kring barn.

Inför kommande ansökningsperiod har myndigheten genom riktade

informationsinsatser särskilt markerat möjligheterna att söka medel

från fonden för projekt som problematiserar brott med rasistiska,

främlingsfientliga eller homofobiska inslag ur ett

brottsofferperspektiv.

Personalomsättningen inom Brottsoffermyndigheten var fortsatt hög

under år 1999. Anledningen härtill var att många anställda lämnade

myndigheten för andra anställningar då möjligheter till karriär inom

myndigheten saknats samtidigt som efterfrågan på jurister med

skadeståndsrättsliga kunskaper ökat.

Regeringen bedömer att Brottsoffermyndighetens arbete har den

inriktning som statsmakterna bestämt och att målen som uppställts för

verksamheten i allt väsentligt har uppfyllts. Myndigheten har i och för

sig inte uppnått verksamhetsmålet att handlägga minst 70 % av

brottsskadeärendena inom tre månader. Orsaken är dock känd och åtgärder

har enligt regeringen vidtagits. Sammanfattningsvis anser regeringen

att myndigheten drivs på ett effektivt sätt med god kvalitet.

Utskottet ser med tillfredsställelse på att antalet

brottsskadeärenden som har avgjorts under året har ökat och att

ärendebalansen har minskat. Enligt utskottet är det dock oroande att

verksamhetsmålet såvitt avser handläggningstiderna inte heller under år

1999 har kunnat uppnås. Med hänsyn till Brottsoffermyndighetens

centrala roll när det gäller stöd till dem som har drabbats av brott är

det av stor vikt att brottsskadeärenden handläggs effektivt, snabbt och

med hög kvalitet. Som anförts kan det stora antal ärenden i vilket

handläggningstiderna överstiger tre månader bero på det ökade antalet

ärenden som inkommit till myndigheten under året. En annan förklaring

kan vara den höga personalomsättningen inom myndigheten. Enligt

regeringen har åtgärder vidtagits i syfte att förkorta

handläggningstiderna. Någon anledning för utskottet att göra ett

särskilt uttalande i denna del saknas.

När det gäller regressverksamheten ser utskottet liksom tidigare

(bet. 1999/2000:JuU1 s. 89) positivt på de redovisade uppgifterna. Vad

gäller det fördjupade utredningsarbetet anser utskottet däremot att det

är angeläget att detta arbete åter ökar i omfattning.

I övrigt har utskottet inte funnit något som motsäger regeringens

bedömning att Brottsoffermyndigheten drivs på ett effektivt sätt med

god kvalitet.

Prioriteringar inför budgetåret 2001

I fråga om verksamhetens inriktning kommande budgetår anför regeringen

i huvudsak följande. Brottsoffermyndighetens ansträngningar för att

förkorta handläggningstiderna bör fortsätta. Ytterligare rutiner för

att mäta kvaliteten i besluten bör utvecklas. Det är också angeläget

att myndighetens arbete med att utveckla regressverksamheten och den

fördjupade utredningsverksamheten prioriteras och vidareutvecklas. I

fråga om brottsofferfondens verksamhet får det anses vara en

prioriterad uppgift för myndigheten att diskutera och ta ställning till

de frågor som aktualiserats vid den utvärdering av fonden som

genomfördes under år 1999. I utvärderingsrapporten, Fem år med

Brottsofferfonden, pekas bl.a. på behovet av systematiskt

kvalitetsarbete och en precisering av målen för fondens verksamhet.

Utskottet har ingen erinran mot de bedömningar regeringen gjort i

denna del.

Anslaget

(Beloppen anges i tusental kronor)

---------------------------------------------------------------

| Anslag |Prop. 2001 | m | kd | c | fp |

| 2000 | | | | | |

---------------------------------------------------------------

| 14 940 | 16 852 | - |+ 3 000 | + 500 |+ 16 000

|

---------------------------------------------------------------

Regeringen föreslår ett ramanslag för år 2001 på knappt 17

miljoner kronor. Det föreslagna anslaget innefattar en höjning av ramen

om 2 miljoner kronor.

Brottsoffermyndigheten har begärt att ramanslaget skall höjas för att

skapa förutsättningar att kunna uppnå fastställda verksamhetsmål, bl.a.

genom att anställa ytterligare personal.

Regeringen konstaterar att det behövs kompetent personal för att

uppnå de mål som gäller för myndighetens verksamhet. I syfte att skapa

förutsättningar för att rekrytera och behålla sådan personal samt för

att kunna vidareutveckla regressverksamheten och den fördjupade

utredningsverksamheten anser regeringen att Brottsoffermyndigheten bör

medges en ramhöjning.

I motion Ju913 (kd) begärs en höjning av anslaget med ytterligare 3

miljoner kronor för att förbättra arbetssituationen vid

Brottsoffermyndigheten och ge myndigheten en möjlighet att leva upp

till målen för verksamheten. I motion Ju926 (c) begärs en höjning av

anslaget med ytterligare 500 000 kr för att ge myndigheten möjlighet

att höja kunskapen och medvetenheten om brottsoffers situation. I

motionerna Fi211 och Ju933 (båda fp) begärs en höjning av anslaget med

ytterligare 16 miljoner kronor till brottsofferjourer.

Anslagsyrkandena har behandlats ovan i avsnittet Utgiftsramen och

anslagen. Som framgår där föreslår utskottet att riksdagen antar

regeringens förslag och avslår motionsyrkandena.

Finansiering av brottsofferfonden

Brottsofferfonden inrättades den 1 juli 1994. Fondens medel skall

användas för verksamhet som gagnar brottsoffer. Bidrag från fonden får

lämnas för att stödja ideella organisationer som verkar på

brottsofferområdet samt för privat och offentlig verksamhet som gäller

brottsoffer. Bidrag ur fonden kan även lämnas för forskning, utbildning

och information i brottsofferfrågor.

Brottsofferfonden finansieras genom att den som döms för brott som

har fängelse i straffskalan skall åläggas att betala en avgift till

fonden, för närvarande 500 kr. Vidare skall den som verkställer

fängelsestraff genom intensivövervakning med elektronisk kontroll

vanligen betala en avgift om 50 kr per dag till fonden, dock högst

3 000 kr.

När fonden inrättades tillfördes den även medel som frigjordes genom

att ersättningen till intagna i kriminalvårdsanstalt för arbete och

annan sysselsättning sänktes med i genomsnitt 20 % fr.o.m den 1 juli

1994. Sänkningen innebar att medel motsvarande 12,4 miljoner kronor

frigjordes (se bet. 1993/94:JuU17 s. 20 f). Genom ett regeringsbeslut

tillfördes fonden 3,3 miljoner kronor av detta belopp. Återstoden av de

medel som motsvarades av den sänkta ersättningen användes till annan

brottsofferrelaterad verksamhet.

I april 1999 beslutade Kriminalvårdsstyrelsen om nya föreskrifter om

ersättningar till intagna i anstalt och häkte (KVVFS 1999:4).

Författningen trädde i kraft den 1 juni 1999. De nya föreskrifterna

innebär bl.a. att normal-ersättningen för intagen som deltar i arbete

eller utbildning höjts. Enligt de tidigare föreskrifterna erhöll de

intagna en grundersättning per timme med 0,0096 % av gällande basbelopp

minskat med 2 %. Om de deltog i yrkesinriktat arbete, utbildning eller

programverksamhet erhölls också en tilläggsersättning som normalt

uppgick till 0,0144 % av gällande basbelopp, minskat med 2 %. Enligt de

nya föreskrifterna skall en intagen vid deltagande i arbete, utbildning

eller programverksamhet vid normal prestation erhålla

0,0247 % av gällande basbelopp per timme. Beräknat på prisbasbeloppet

för år 1999 uppgick ersättningen till intagen vid normal prestation

till ca 8 kr 50 öre per timme före höjningen och ca 9 kr per timme

efter höjningen.

I motionerna Ju911 och Ju930 (båda m) förespråkas en ordning

innebärande att de intagna i kriminalvårdsanstalterna skall vara med

och finansiera brottsofferfonden. Motionärerna anser att det kan vara

dags att åter ta upp frågan om ett 20-procentigt avdrag på de intagnas

ersättning. I den senare motionen begärs också att influtna medel i

dess helhet skall gå till brottsofferrelaterad verksamhet.

Utskottet har vid flera tillfällen tidigare tagit ställning till

liknande yrkanden, senast i samband med behandlingen av

budgetpropositionen för år 2000 (bet. 1999/2000:JuU1 s. 90 f).

Utskottet avstyrkte därvid motionskraven huvudsakligen med hänvisning

till att det inte fanns ekonomiska skäl som talade för en sådan ordning

som motionärerna föreslog.

Under år 1999 uppgick brottsofferfondens intäkter till knappt 19

miljoner kronor. Som ovan nämnts beslutades under samma period att

drygt 17,5 miljoner kronor skulle delas ut till olika bidragstagare.

Utskottet vill inledningsvis erinra om att beslutet om användning av

en del av de medel som frigjordes genom sänkningen av ersättningen till

de intagna var en engångssatsning vid uppbyggnaden av fonden. När det

gäller begäran om att på nytt ta upp frågan om ett 20-procentigt avdrag

på de intagnas ersättning vill utskottet anföra följande. Som

motionärerna påpekat finns det i och för sig en viktig pedagogisk

koppling i att den som dömts till fängelse erlägger ersättning till

brottsofferfonden. Denna koppling finns emellertid redan i nuvarande

ordning då den som döms för ett brott med fängelse i straffskalan

alltid skall åläggas att betala en avgift till brottsofferfonden. Den i

motionerna föreslagna ordningen skulle innebära en betydande sänkning i

de intagnas ersättning även med beaktande av den höjning som gjordes

under år 1999. En sådan ändring är utskottet inte berett att ställa sig

bakom. Utskottet avstyrker motionerna Ju911 och Ju930 i nu behandlade

delar.

I motion Ju930 (m) begärs vidare att förbudet mot utmätning i en

intagens arbetsersättning i 45 § lagen (1974:203) om kriminalvård i

anstalt (KvaL) skall avskaffas.

I 45 § andra stycket KvaL finns ett generellt förbud mot att utmäta

arbets-ersättning som för intagens räkning innestår hos

kriminalvårdsmyndighet.

Vid behandlingen av budgetpropositionen för år 1998 ansåg utskottet

att frågan om en effektivare indrivning av avgifter till

brottsofferfonden borde utredas, lämpligen inom ramen för

Brottsofferutredningen. Bakgrunden till ställningstagandet var att

personer som dömts till fängelsestraff i praktiken kan komma att slippa

betala avgiften eftersom möjligheterna till indrivning från dem är

begränsade (bet. 1997/98:JuU1 s. 76 f).

Brottsofferutredningen kom i sitt betänkande Brottsoffer - Vad har

gjorts? Vad bör göras? (SOU 1998:40) fram till att det från

brottsoffersynpunkt inte fanns tillräckliga skäl att upphäva

utmätningsförbudet i 45 § andra stycket KvaL. Utredningen ansåg bl.a.

att det var svårt att motivera att brottsofferavgiften skulle ha

företräde framför fordringar på underhållsbidrag.

Regeringen behandlade frågan i 1999 års vårproposition (prop.

1998/99:100 s. 91). Regeringen anförde att den inte såg några skäl att

göra någon annan bedömning än den Brottsofferutredningen gjort.

Utskottet behandlade frågan vid beredningen av vårpropositionen

(1998/99:JuU4y s. 3 f). Utskottet uttryckte därvid förståelse för att

det kan uppfattas som stötande att de som döms till fängelse, i

realiteten de grövre brottslingarna, kan undgå att betala avgiften till

brottsofferfonden, men avstyrkte ändring. Härför talade flera skäl.

Framför allt var utskottet inte berett att mer allmänt öppna för

utmätning i de intagnas ändå låga ersättning.

Utskottet behandlade senast frågan i samband med behandlingen av

budgetpropositionen för år 2000 (bet. 1999/2000:JuU1 s. 91 f).

Utskottet såg då inga skäl att frångå sina tidigare uttalanden och

avstyrkte motionen.

Utskottet ser fortfarande inga skäl att frångå sina tidigare

uttalanden. Motion Ju930 avstyrks i denna del.

Ersättning för skador på grund av brott

Från anslaget betalas ersättning av statsmedel enligt brottsskadelagen

för skador på grund av brott. Utgifterna på anslaget är huvudsakligen

beroende av antalet beviljade ansökningar om brottsskadeersättning och

ersättningarnas storlek. Anslaget disponeras av Brottsoffermyndigheten.

Under budgetåret 1999 utbetalades drygt 67 miljoner kronor i

brottsskadeersättning, vilket är en ökning jämfört med föregående år

med 35 %. Merparten av de utbetalade medlen avsåg ersättning för

personskador; endast 0,3 miljoner kronor utgick som ersättning för sak-

och förmögenhetsskada. Brottsoffermyndigheten gör bedömningen att

belastningen på anslaget kommer att öka med ytterligare ca 20 % under

år 2000. Enligt regeringens utgiftsprognos för år 2000 kommer

utbetalningarna att uppgå till 80 miljoner kronor.

Anledningarna till ökningen är flera. Dels har fler ärenden kommit in

till följd av att allmänhetens kunskap om myndighetens verksamhet har

ökat, dels har ersättningsnivåerna höjts. Dessutom har

Brottsoffermyndigheten som ovan nämnts minskat det fördjupade

utredningsarbetet för att begränsa den negativa balansutvecklingen.

Regeringen föreslår ett ramanslag för år 2001 på 74,5 miljoner

kronor, dvs. ett oförändrat anslag jämfört med innevarande år.

Anslagsyrkandet har behandlats ovan i avsnittet Utgiftsramen och

anslagen. Som framgår där föreslår utskottet att riksdagen antar

regeringens förslag.

Rättshjälpskostnader m.m.

Inledning

Rättshjälpslagen (1996:1619) har till grundläggande syfte att ge

rättsskydd åt dem som inte kan få bistånd på annat sätt.

Enligt lagen är rättshjälpen subsidiär till rättsskyddet, dvs. den

som har en rättsskyddsförsäkring eller liknande rättsskydd, som täcker

den aktuella rättsliga angelägenheten, får inte beviljas rättshjälp.

Vidare innebär lagen att den som inte har rättsskydd av ifrågavarande

slag men som borde ha haft det med hänsyn till sitt försäkringsskydd i

övrigt eller sina personliga och ekonomiska förhållanden får beviljas

rättshjälp endast om det finns särskilda skäl. Som en allmän

förutsättning för att rättshjälp skall beviljas gäller att det, med

hänsyn till angelägenhetens art och betydelse samt tvisteföremålets

värde och omständigheterna i övrigt, är rimligt att staten bidrar till

kostnaderna.

Enligt rättshjälpslagen är inkomstgränsen för rättshjälp 260 000 kr i

årsinkomst. Lagen föreskriver också att rådgivning i minst en timme

som huvudregel är en förutsättning för att rättshjälp skall beviljas.

Vidare innebär lagen bl.a. att biträdesbehovet är avgörande för om

rättshjälp skall beviljas och att biträde enligt rättshjälpslagen

normalt skall få ersättning för högst 100 timmars arbete.

Anslaget

Från anslaget betalas de kostnader som enligt 21 kap. 10 §

rättegångsbalken, lagen (1988:609) om målsägandebiträde och

rättshjälpslagen (1996:1619) skall utgå av allmänna medel. Därutöver

skall från anslaget betalas de kostnader som enligt lagen (1996:1620)

om offentligt biträde skall betalas av allmänna medel, dock med

undantag för vissa ärenden enligt utlänningslagen (1989:529) och lagen

(1991:572) om särskild utlänningskontroll. Från och med år 2000

finansierar anslaget också utgifter för särskilda företrädare för barn

enligt 12 § lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn.

De faktorer som styr kostnaderna är framför allt antalet ärenden,

ärendenas omfattning och svårighetsgrad, ersättningsnivån till biträden

och offentliga försvarare samt den andel av rättshjälpskostnaderna som

betalas av den rättssökande.

Regeringen bestämmer den timkostnadsnorm som ligger till grund för

ersättning för arbete på rättshjälpsområdet. Ersättningen till

offentliga försvarare regleras också i viss utsträckning med hjälp av

taxor. För närvarande finns en taxa för ersättning till offentliga

försvarare i vissa brottmål i tingsrätt och hovrätt. Taxan är

fastställd i DVFS 1999:15. Taxor beslutas av Domstolsverket på grundval

av timkostnadsnormen. Regeringen har fastställt timkostnadsnormen för

år 2001 till 897 kr exklusive mervärdesskatt (1 121 kr inklusive

mervärdesskatt).

I budgetpropositionen anför regeringen att utgifterna på anslaget är

regelstyrda och svåra att beräkna. Prognosen för år 2000 pekar på att

utgifterna kommer att uppgå till 785 miljoner kronor. I sitt

budgetunderlag för åren 2001-2003 beräknade Domstolsverket att

utgifterna för år 2000 skulle komma att uppgå till närmare 753 miljoner

kronor och att de skulle fortsätta att sjunka. Domstolsverket föreslog

att anslagsnivån skulle sänkas med 70 miljoner kronor fr.o.m. år 2001.

Dessa beräkningar ligger till grund för anslagsförslaget för år 2001.

Regeringen konstaterar emellertid att utgiftsprognoserna ökat för såväl

år 2000 som år 2001,varför regeringen beräknar ett anslagsbehov för år

2002 om 802 miljoner kronor.

Regeringen föreslår att riksdagen till Rättshjälpskostnader m.m. för

budgetåret 2001 anvisar ett ramanslag om 730 000 000 kr, vilket innebär

en minskning med knappt 25 miljoner kronor jämfört med innevarande

budgetår.

I motionerna Fi211 och Ju933, båda (fp), yrkas att anslaget skall

höjas med 56 miljoner kronor. Beloppet skall motsvara kostnaderna för

att återställa de rättshjälpsförmåner som utgick före den nuvarande

rättshjälpslagens införande. I konsekvens härmed yrkas i motion Ju933

också att den nuvarande rättshjälpslagen skall upphävas.

Utskottet har behandlat anslagsyrkandena ovan i avsnittet

Utgiftsramen och anslagen. Som framgår där föreslår utskottet att

riksdagen antar regeringens förslag och avslår motionsyrkandena.

Kostnader för vissa skaderegleringar m.m.

Fram till budgetåret 2000 betalades från anslaget en rad kostnader för

rättsväsendet såsom ersättningar till vittnen, parter och

rättegångsbiträden samt kostnader för statens rättegångar.

Det hade visat sig svårt att prognostisera utgifterna för anslaget

som t.o.m. budgetåret 1999 betecknades F 7 Diverse kostnader för

rättsväsendet. Vid flera tillfällen hade anslaget överskridits och

extra medel begärts på tilläggsbudget. I budgetpropositionen för år

1999 anmälde regeringen att den inlett en översyn av anslaget. Under

riksdagsbehandlingen uttalade utskottet att en ändring av anslagets

konstruktion borde övervägas (bet. 1998/99:JuU1 s. 16).

Efter förslag av regeringen godkände riksdagen att anslaget Diverse

kostnader för rättsväsendet skulle avvecklas och delas upp fr.o.m. år

2000 (bet. 1999/2000:JuU1, rskr. 78). Det nya anslaget 4.13 Kostnader

för vissa skaderegleringar m.m. disponeras av Justitiekanslern och

anslaget består av de anslagsposter som Justitiekanslern belastade på

anslaget F 7 Diverse kostnader för rättsväsendet. Det rör främst

kostnader för ersättning vid frihetsberövanden och för förundersökning

i tryck- och yttrandefrihetsmål.

Utskottet konstaterade vid behandlingen av budgetpropositionen för år

2000 att anslaget nu erhållit en ny konstruktion. Om denna var ägnad

att leda till säkrare utgiftsprognoser var då inte helt lätt att bedöma

- de oförutsedda utgifterna under tidigare år hade inte sällan hänfört

sig till Justitiekanslerns ansvarsområden. Utskottet konstaterade dock

med tillfredsställelse att reg-eringen avsåg att redan under det

kommande budgetåret göra en närmare översyn av anslagets storlek (bet.

1999/2000:JuU1 s. 95).

I budgetpropositionen för år 2001 framhåller regeringen att

belastningen på anslaget är svår att beräkna. Anslaget för år 2000

uppgår, efter det att medel tillförts på tilläggsbudget vid förra

riksmötet (prop. 1999/2000:100, bet. 1999/2000:FiU27, 1999/2000:JuU5y)

till 20 999 000 kr. Utgiftsprognosen har därefter sjunkit för

innevarande år och beräknas nu uppgå till 14 000 000 kr. Ett

anslagssparande om 7 500 000 kr kommer därför att finnas vid årets

utgång. Med hänsyn härtill anser regeringen att anslaget nästa år kan

beräknas till 10 399 000 kr.

Utskottet konstaterar att svårigheterna att beräkna utgifterna på

anslaget synes kvarstå. Huruvida någon närmare översyn av anslagets

storlek företagits framgår inte av budgetpropositionen, och utskottet

vill understryka vikten av att alla möjligheter att göra säkrare

utgiftsprognoser tas till vara.

Regeringen föreslår i enlighet härmed att riksdagen till anslaget

Kostnader för vissa skaderegleringar m.m. anvisar ett ramanslag om 10

399 000 kr.

Utskottet har behandlat anslagsyrkandet ovan i avsnittet Utgiftsramen

och anslaget. Som framgår där föreslår utskottet att riksdagen antar

regeringens förslag.

Avgifter till vissa internationella sammanslutningar

Från anslaget betalas årsavgifter till Haagkonferensen för

internationell privaträtt, Internationella institutet i Rom för

unifiering av privaträtten

(UNIDROIT), Association Internationale des Hautes Jurisdictions

Administratives samt Bernunionen (WIPO = World Intellectual Property

Organization).

Från anslaget betalas också bidrag till Helsingfors kriminalpolitiska

institut och till Nordiska samarbetsrådet för kriminologi. Även bidrag

till vissa andra internationella sammanslutningar med anknytning till

Justitiedepartementet betalas från anslaget.

I budgetpropositionen föreslår regeringen en ökning av anslaget med

1 350 000 kr. Anledningen härtill är att Utrikesdepartementets funktion

som centralmyndighet för ärenden om internationell rättslig hjälp i

brott- och civilmål den 1 oktober i år överflyttades till

Justitiedepartementet. Av anslagsökningen avser 1 100 000 kr kostnader

för bl.a. rättsskydd åt utomlands frihetsberövade svenska medborgare,

under det att 250 000 kr avser kostnader för stämningsmannadelgivning.

Femte utgiftsområdets anslag 5:3 Ekonomiskt bistånd till svenska

medborgare i utlandet m.m. minskas med motsvarande belopp.

Regeringen föreslår att riksdagen för budgetåret 2001 till anslaget

Avgifter till vissa internationella sammanslutningar anvisar ett

ramanslag på 7 956 000 kr.

Utskottet har behandlat anslagsyrkandet ovan i avsnittet Utgiftsramen

och anslaget. Som framgår där föreslår utskottet att riksdagen antar

regeringens förslag.

Kronofogdemyndigheterna

Inledning

Kronofogdemyndigheterna utgör tillsammans med Riksskatteverket (RSV)

landets exekutionsväsende. RSV har den övergripande ledningen och

ansvaret för verksamheten.

Sedan den 1 januari 1997 finns det 10 regionala kronofogdemyndigheter

med för närvarande 80 lokala kontor. Kronofogdemyndigheterna är

regionala myndigheter för frågor om verkställighet enligt

utsökningsbalken (UB) och andra författningar. Som verkställande

myndighet enligt förordningen (1988:784) med instruktion för

exekutionsväsendet skall kronofogdemyndigheterna verka för att

betalningsförpliktelser och andra förpliktelser, som kan bli föremål

för verkställighet, fullgörs i rätt tid och ordning.

Riksdagen har godkänt ett övergripande mål för exekutionsväsendet.

Enligt detta är kronofogdemyndigheternas uppgift som verkställande

myndighet att på uppdrag av borgenärer och andra sökande verkställa

rättsanspråk som inte reglerats på frivillig väg. Ansökningar skall

handläggas snabbt och med hög kvalitet. Kronofogdemyndigheterna skall

även i övrigt, genom information och liknande förebyggande åtgärder,

verka för att betalningsförpliktelser och andra förpliktelser som kan

verkställas i stället fullgörs frivilligt i rätt tid och ordning.

Till frågor om verkställighet enligt UB hör i första hand

verkställighet av domar och andra exekutionstitlar.

Kronofogdemyndigheterna verkställer också beslut om avhysning och annan

handräckning. Till deras uppgifter hör även att svara för exekutiv

försäljning av bl.a. fast egendom. Utöver de exekutiva uppgifterna

enligt UB har kronofogdemyndigheterna att handlägga

verkställighetsärenden enligt vissa andra författningar, t.ex. lagen

(1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter samt

mål om återtagande av gods som köpts på kredit enligt

konsumentkreditlagen (1992:830) och lagen (1978:599) om avbetalningsköp

mellan näringsidkare m.fl. Kronofogdemyndigheterna är också

tillsynsmyndigheter i konkurs. Sedan den 1 januari 1992 handlägger

kronofogdemyndigheterna vidare den summariska processen, dvs. mål

enligt lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning.

Kronofogdemyndigheterna har också uppgifter enligt

skuldsaneringslagen (1994:334). Lagen innebär att

kronofogdemyndigheterna skall svara för huvuddelen av utredningen i

skuldsaneringsärenden och också fatta beslut om frivillig

skuldsanering. Med stöd av bestämmelser i främst UB och lagen

(1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. företräder

kronofogdemyndigheterna i vissa avseenden det allmänna som borgenär vid

indrivning i s.k. allmänna mål.

Resultatuppföljning

Exekutionsväsendets del av det övergripande målet för rättsväsendet är

att upprätthålla rättstrygghet och rättssäkerhet vad gäller

betalningsförpliktelser och andra förpliktelser som kan verkställas av

kronofogdemyndigheterna.

I RSV:s årsredovisning lämnas information om resultatet i fråga om

kronofogdemyndigheternas verksamhetsgrenar förebyggande verksamhet,

summarisk process, indrivning, exekutiv fastighetsförsäljning, tillsyn

i konkurs och skuldsanering.

Kostnader per verksamhetsgren (miljoner kronor)

--------------------------------------------------------------

| | 1996 | 1997 | 1998 | 1999 |

--------------------------------------------------------------

|Förebyggande | 6,5 | 5,1 | 5,6 | 6,7|

|verksamhet | | | | |

--------------------------------------------------------------

|Summarisk | 199,7 | 187,3 | 177,1 | 172,4|

|process | | | | |

--------------------------------------------------------------

|Indrivning | 930,5 | 979,9 | 1 031,3 |1 127,0|

--------------------------------------------------------------

|Fastighetsförsäljning|106,8 | 93,1 | 79,1 | 68,5|

--------------------------------------------------------------

|Konkurstillsyn | 51,9 | 49,5 | 51,4 | 51,9|

--------------------------------------------------------------

|Skuldsanering | 34,9 | 37,9 | 31,4 | 33,0|

--------------------------------------------------------------

Av årsredovisningen framgår att kronofogdemyndigheternas produktivitet,

jämfört med år 1998, har försämrats inom alla verksamhetsgrenar utom

skuldsanering och exekutiv fastighetsförsäljning, inom vilka områden

produktiviteten förbättrats något. En generell förklaring till

nedgången i kronofogdemyndigheternas produktivitet är, enligt RSV, att

mål- och ärendevolymerna minskat under året samtidigt som

organisationen varit oförändrad.

Kvaliteten i verksamheten mäts från tre aspekter: produktkvalitet,

processkvalitet och ändamålsenlighet.

Med produktkvalitet förstås egenskaperna i de prestationer och

tjänster som lämnar kronofogdemyndigheterna. Enligt RSV:s bedömning

kännetecknas verksamheten av god produktkvalitet. Denna bedömning

grundas på att antalet överklaganden är litet och att

kronofogdemyndigheternas bedömningar i allmänhet står sig vid

överprövning.

Med processkvalitet avses de sätt på vilka produkterna

tillhandahålls. RSV framhåller att den viktigaste indikatorn på

processkvalitet är handläggningstiderna. Dessa har har förbättrats för

de enskilda målen och för konkurstillsynen medan de har försämrats för

de allmänna målen. För de allmänna målens del torde skillnaden mellan

målsättning och måluppfyllelse förklaras av att årets mätningar gjorts

på ett mera fullständigt dataunderlag än det som fanns tillgängligt vid

målformuleringen. I fråga om handläggningstiderna för övriga

verksamhetsgrenar är de i stort sett oförändrade.

Med ändamålsenlighet menas, enligt RSV, i vilken utsträckning

produkterna uppfyller uppdragsgivares och andra intressenters krav och

önskemål. Mått på ändamålsenligheten finns framför allt inom

indrivningen. Som mått används därvid det betalda beloppet som andel av

det belopp som överlämnats för verkställighet (indrivningsprocenten).

För såväl allmänna som enskilda mål förbättrades indrivningsprocenten

under 1999. Härtill torde den förbättrade konjunkturen och en därav

följande bättre betalningsförmåga ha bidragit. RSV pekar också på andra

orsaker, såsom nya regler för löneexekution och det nya skattekontot,

vilka båda bidragit till en effektivare indrivning.

RSV definierar effektivitet som förhållandet mellan de resurser som

förbrukas i verksamheten (kostnaderna) och effekterna av det som

åstadkoms. Effekterna av kronofogdemyndigheternas verksamhet är av två

slag. Det rör sig dels om direkta effekter av verksamheten, t.ex.

indrivet belopp, dels indirekta, såsom påverkan på betalningsmoralen.

Om effektiviteten mäts genom att ställa kostnaderna för

indrivningsverksamheten mot indrivna belopp, kan konstateras att det

1999 i löpande priser kostade sexton öre att driva in en krona, vilket

var samma belopp som år 1998. Vid en omräkning i fasta priser har

kostnaden sjunkit från arton öre 1996 till alltså sexton öre 1999.

Inom exekutionsväsendet bedrivs ett projekt vars syfte är att

utarbeta och införa nya arbetssätt med IT-stöd för

indrivningsverksamheten, det s.k. INIT-projektet. Genom INIT skall

registrering, akthantering och registerforskning effektiviseras. Vidare

skall användningen av INIT bl.a. leda till att

genomströmningshastigheten för indrivningsärendena ökar. När INIT är

fullt utbyggt skall det enligt RSV:s bedömning innebära inbesparade

resurser om 15-20 % inom indrivningsverksamheten. Regeringen ser INIT

som ett högt prioriterat projekt som skall fullföljas.

När det gäller påverkan på betalningsmoralen konstaterar RSV att

denna är svår att mäta. Antalet nytillkomna gäldenärer minskar dock. I

vad mån detta beror på den allmänna ekonomiska utvecklingen eller på

kronofogdemyndigheternas verksamhet är enligt RSV svårt att avgöra.

RSV konstaterar sammanfattningsvis att indrivningsprocenten har

stigit, medan produktiviteten sjunkit och handläggningstiderna

försämrats.

I budgetpropositionen redovisar regeringen inte någon annan bedömning

än den RSV gjort. Regeringen framhåller att kronofogdemyndigheternas

verksamhet är beroende av omvärlden och att det kan konstateras att

måltillströmningen fortsätter att sjunka.

Utskottet har inte funnit något som motsäger regeringens bedömning av

kronofogdemyndigheternas resultat.

Prioriteringar inför budgetåret 2001

Regeringen anför i budgetpropositionen att kronofogdemyndigheterna

skall sträva efter en modern, effektiv och ändamålsenlig förvaltning,

vilken skall uppnås genom IT-, metod- och kompetensutveckling.

Myndigheterna skall sträva efter ökad service och förenklingar för

företag och allmänhet. Exekutionsväsendet skall upprätthålla

rättstrygghet och rättssäkerhet vad gäller betalningsförpliktelser och

andra förpliktelser.

Utskottet har inget att invända mot vad regeringen anfört.

Anslaget

Över anslaget till kronofogdemyndigheterna finansieras all verksamhet

som bedrivs av dessa, liksom även det teknikstöd för verksamheten som

tillhandahålls av eller genom den användarfinansierade resultatenheten

RSV-IT (tidigare Dataservice) vid RSV. Visst utvecklingsarbete på det

tekniska området och RSV:s uppgifter som central förvaltningsmyndighet

inom kronofogdemyndigheternas verksamhetsområde finansieras dock över

anslaget till RSV.

I budgetpropositionen för år 2000 konstaterade regeringen att det

byggdes upp ett avsevärt anslagssparande hos kronofogdemyndigheterna

under budgetåren 1993/94, 1994/95 och 1995/96. Under år 1997 ökade

anslagssparandet marginellt för att därefter minska under år 1998.

Regeringen hade vid tre tillfällen, senast hösten 1998, beslutat om

indragning av medel från anslaget som en besparing. Sammanlagt hade i

enlighet med regeringens beslut 82 760 000 kr förts bort från anslaget.

Regeringen konstaterade vidare att det för perioden 1995/96-1998 hade

tillämpats ett besparingskrav på 11 % för kronofogdemyndigheterna.

Därutöver hade ett tillfälligt resurstillskott som lämnades under

budgetåret 1994/95 dragits bort i två omgångar.

Enligt regeringen tydde RSV:s prognos för medelsförbrukningen på att

kronofogdemyndigheternas anslagssparande skulle komma att avvecklas

helt under den kommande treårsperioden, främst på grund av kostnaderna

för INIT. Medelsförbrukningen var dock starkt beroende av mängden

inkommande mål och ärenden. Enligt regeringens mening borde det vara en

prioriterad uppgift att genom förbättringar av IT-stödet och andra

rationaliseringsåtgärder se till att verksamheten kunde klara en

eventuell uppgång i arbetsbelastningen utan allvarliga störningar eller

betydande resurstillskott.

I budgetpropositionen för budgetåret 2001 upplyser regeringen att den

under 2000 beslutat om en indragning från anslagssparandet om 10

miljoner kronor. Regeringen anför att den inte nu finner anledning att

göra någon annan bedömning av kronofogdemyndigheternas medelsbehov än

som tidigare gjorts.

Regeringen föreslår att riksdagen till kronofogdemyndigheterna för

budgetåret 2001 anvisar ett ramanslag om 1 361 669 000 kr, vilket

innebär en ökning med omkring 19,9 miljoner kronor jämfört med

innevarande budgetår.

I motion Ju927 (m) begärs att anslaget till kronofogdemyndigheterna

skall minskas med 30 miljoner kronor. Motionärerna anser att en sådan

minskning kan möjliggöras genom en avveckling av den statliga

konkurstillsynen.

Genom beslut den 7 maj 1997 bemyndigade regeringen chefen för

Justitiedepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag

att utreda bl.a. vilken inriktning och vilket närmare innehåll

konkurstillsynen skulle ha (dir. 1997:74). Till särskild utredare

utsågs hovrättslagmannen Trygve Hellners. Utredningen antog namnet

Konkurstillsynsutredningen.

Lagutskottet behandlade vid riksmötet 1998/99 motionsyrkanden om

konkurstillsynen. Utskottet framhöll därvid bl.a. att de förslag som

Förmånsrättskommittén lagt fram i betänkandet Nya förmånsrättsregler

(SOU 1999:1) och som innebar att statens förmånsrätt för skatter och

avgifter skulle avskaffas och förmånsrätten för företagsinteckningar

förvandlas till en allmän förmånsrätt innebar att de nu prioriterade

borgenärerna, staten respektive innehavare av företagsinteckningar,

skulle få ett helt annat intresse än hittills av att engagera sig i och

påverka konkursförvaltningen. Ett avskaffande av statens förmånsrätt

för skatter och avgifter skulle leda till att kronofogdemyndigheten,

såsom företrädare för staten som borgenär, måste ikläda sig en mera

aktiv borgenärsroll än som dittills varit fallet. Den i olika

sammanhang kritiserade dubbelrollen för kronofogdemyndigheten, att både

vara tillsynsmyndighet och borgenärsföreträdare för staten, blev

därigenom enligt utskottets mening från både principiella och praktiska

utgångspunkter mer påtaglig än som dittills gällt. Därmed innebar

Förmånsrättskommitténs förslag att förutsättningarna för

Konkurstillsynsutredningens uppdrag förändrats så att det enligt

utskottets mening motiverade att utredningen gavs ett vidgat uppdrag.

Uppdraget borde utvidgas så att utredningen, dock alltjämt med

utgångspunkt i att konkurstillsynen skulle vara offentlig, gavs

möjlighet att därutöver förutsättningslöst överväga den framtida

tillsynsfunktionens organisation. Utredningen borde därvid beakta de

allmänna uttalanden som utskottet gjort om inriktningen av en reform

och de frågeställningar som belystes i motionen. Vad utskottet sålunda

uttalat borde riksdagen som sin mening ge regeringen till känna (bet.

1998/99:LU11 s. 7 f).

Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr. 1998/99:158).

Regeringen beslutade den 22 april 1999 om tilläggsdirektiv till

utredningen i enlighet med vad riksdagen tillkännagivit.

Konkurstillsynsutredningen överlämnade i juni innevarande år sitt

betänkande Ny konkurstillsyn (SOU 2000:62) till regeringen. I

betänkandet föreslås, såvitt nu är av intresse, att konkurstillsynen

alltjämt skall vara offentlig men ges en ny organisation. Enligt

betänkandet skall tillsynen utövas av en självständig och rikstäckande

myndighet, benämnd Konkurstillsynsmyndigheten. Denna skall varken vara

inordnad under kronofogdemyndigheternas budgetansvar eller lyda under

RSV. Förutom tillsynsfunktionen skall den nya myndigheten ha en viktig

informations- och utbildningsfunktion i förhållande till

konkursförvaltarna och ha kvar den roll som enligt lönegarantilagen

(1992:497) ankommer på tillsynsmyndigheten.

Betänkandet har remitterats och skall därefter beredas i

Justitiedepartementet.

Utskottet har behandlat anslagsyrkandena ovan i avsnittet

Utgiftsramen och anslaget. Som framgår där föreslår utskottet att

riksdagen antar regeringens förslag och avslår motionsyrkandet.

Hemställan

Utskottet hemställer

Inledning

1. beträffande det individuella ansvaret för brott

att riksdagen avslår motion 2000/01:911 yrkande 1,

res. 1 (m) - motiv.

2. beträffande rättstrygghet som en del av livskvaliteten

att riksdagen avslår motion 2000/01:So358 yrkande 8,

Utgiftsramen och anslagen

3. beträffande anslag under utgiftsområde 4 Rättsväsendet

att riksdagen

dels med bifall till proposition 2000/01:1 i denna del anvisar

anslag till verksamheten inom rättsväsendet för budgetåret 2001

enligt utskottets förslag i bilaga 4,

dels avslår de i bilaga 5 angivna motionsyrkandena,

Polisväsendet

4. beträffande resursfördelningen mellan

polismyndigheterna

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju201,

2000/01:Ju203, 2000/01:Ju205, 2000/01:Ju207, 2000/01:Ju210

yrkande 1, 2000/01:Ju215 yrkande 2, 2000/01:Ju218

yrkande 1, 2000/01:Ju222, 2000/01:Ju232, 2000/01:Ju233,

2000/01:Ju244, 2000/01:Ju245, 2000/01:Ju409 yrkande 1 och

2000/01:N321 yrkande 8,

5. beträffande fördelningsmodellen

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju206, 2000/01:Ju226,

2000/01:Ju231 yrkande 2 och 2000/01:Ju246,

res. 2 (kd, c)

6. beträffande resursfördelningen inom polismyndigheterna

att riksdagen avslår motion 2000/01:Ju236 yrkandena 1-3 och 7,

res. 3 (m)

7. beträffande polisens arbetsuppgifter

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju211 yrkande 1, 2000/01:Ju223,

2000/01:Ju921 yrkande 11, 2000/01:Ju933 yrkande 7 och 2000/01:T215

yrkande 8,

res. 4 (m, kd, c, fp)

8. beträffande prioritering av olika slag av brottslighet

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju208, 2000/01:Ju218 yrkande 3,

2000/01:Ju219, 2000/01:Ju248 yrkande 1, 2000/01:Ju709,

2000/01:So547 yrkande 5 och 2000/01:Kr342 yrkande 3,

res. 5 (kd, c)

9. beträffande närpolisen

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju211 yrkande 2, 2000/01:Ju213

yrkande 2, 2000/01:Ju218 yrkande 2, 2000/01:Ju911 yrkande 7,

2000/01:Ju921 yrkande 13, 2000/01:Ju933 yrkande 6 och 2000/01:N225

yrkande 2,

res. 6 (m, kd, c, fp)

10. beträffande utredningsverksamheten

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju212, 2000/01:Ju911 yrkandena 5

och 6, 2000/01:Ju921 yrkandena 12 och 23 samt 2000/01:Ju933

yrkande 5,

res. 7 (m, kd, c, fp)

11. beträffande personalförsörjningen inom polisen

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju213 yrkandena 1 och 3,

2000/01:Ju228 yrkande 2, 2000/01:Ju229 yrkande 1, 2000/01:Ju243,

2000/01:Ju911 yrkande 3 och 2000/01:Ju933 yrkande 4,

res. 8 (m, kd, c, fp)

12. beträffande lokaliseringen av en ny polishögskola

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju210 yrkande 2, 2000/01:Ju217,

2000/01:Ju235, 2000/01:Ju238 och 2000/01:Ju239,

13. beträffande organisationen av polisutbildningen

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju227, 2000/01:Ju921 yrkande 9

och 2000/01:Ju927 yrkande 3,

res. 9 (m, c)

14. beträffande polisens arbetstider

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju921 yrkande 10 och

2000/01:Ju927 yrkande 5,

res. 10 (m, kd, c, fp)

15. beträffande Nationella insatsstyrkan

att riksdagen avslår motion 2000/01:Ju214,

16. beträffande samlokalisering av myndigheter inom

rättsväsendet

att riksdagen avslår motion 2000/01:Ju921 yrkande 24,

res. 11 (m, kd, c, fp)

17. beträffande polisens arbetsmetoder

att riksdagen avslår motion 2000/01:Ju933 yrkande 8,

res. 12 (m, fp)

18. beträffande konsekvensanalyser

att riksdagen avslår motion 2000/01:Ju234,

Åklagarväsendet

19. beträffande specialisering inom åklagarväsendet

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju305 och 2000/01:Ju306,

**FOOTNOTES**

[1]: Yrkandet har justerats under beredningen i

utskottet, se bilaga 3.

20. beträffande avskaffande av Ekobrottsmyndigheten

att riksdagen avslår motion 2000/01:Ju933 yrkande 13,

res. 13 (fp)

21. beträffande enhetlig ledning av ekobrottsbekämpning

att riksdagen avslår motion 2000/01:Ju913 yrkande 8,

res. 14 (kd)

22. beträffande EBM-kontor i Umeå

att riksdagen avslår motion 2000/01:Ju302,

Domstolsväsendet

23. beträffande domstolarnas verksamhetsmål

att riksdagen godkänner vad utskottet anfört,

res. 15 (m) - motiv.

24. beträffande Domstolsverkets ställning

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju415 yrkande 3 och

2000/01:Ju921 yrkande 15,

res. 16 (m)

res. 17 (c)

25. beträffande övergripande plan för domstolsreformer

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju927 yrkande 10 och

2000/01:Ju933 yrkandena 15 och 16,

res. 18 (m, fp)

26. beträffande bevarande av den nuvarande

tingsrättsorganisationen

att riksdagen avslår motion 2000/01:Ju407 yrkande 1,

res. 19 (kd, c)

27. beträffande lagreglering av domkretsindelningen

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju407 yrkande 2, 2000/01:Ju408

yrkande 3, 2000/01:Ju415 yrkande 4, 2000/01:Ju820 och

2000/01:Ju921 yrkande 14,

res. 20 (m, kd, c)

28. beträffande kansliorter

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i

rättegångsbalken,

29. beträffande samordnade geografiska ansvarsområden

att riksdagen avslår motion 2000/01:Ju933 yrkande 14,

30. beträffande tingsrätterna

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju404, 2000/01:Ju408 yrkandena 2

och 4, 2000/01:Ju409 yrkande 2, 2000/01:Ju414 och 2000/01:Ju418,

31. beträffande allmänna domstolar och allmänna

förvaltningsdomstolar

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju415 yrkande 5 och

2000/01:Ju913 yrkande 12,

res. 21 (m, kd)

32. beträffande sidoverksamheter

att riksdagen med avslag på motion 2000/01:Ju412 godkänner att

sjöfartsregistret förs över från Stockholms tingsrätt till

Sjöfartsverket och att inskrivning enligt lagen (1984:649) om

företagshypotek förs över från Malmö tingsrätt till Patent- och

registreringsverket,

33. beträffande utnämning av domare

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju415 yrkande 2 och

2000/01:Ju933 yrkande 19,

res. 22 (m, fp)

34. beträffande Tjänsteförslagsnämndens sammansättning

att riksdagen godkänner att en advokat skall ingå i

Tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet och att ordföranden i

nämnden skall ha ansvaret för ärendenas beredning,

35. beträffande domarutbildningen

att riksdagen med avslag på motionerna 2000/01:Ju415 yrkande 6 och

2000/01:Ju927 yrkande 9 bemyndigar regeringen att närmare ange

detaljer och tidsfrister för de obligatoriska momenten i

domarbanan,

res. 23 (m)

36. beträffande notariemeritering

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju409 yrkande 3 och

2000/01:Ju921 yrkande 16,

res. 24 (c, fp)

Kriminalvården

37. beträffande drogfria anstalter

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju501, 2000/01:Ju511 yrkandena

1-3 och 5, 2000/01:Ju921 yrkande 19, 2000/01:Ju927 yrkande 14,

2000/01:Ju931 yrkande 9 och 2000/01:So449 yrkande 2 (delvis),

res. 25 (m, kd, c, fp)

38. beträffande övervakade besök

att riksdagen avslår motion 2000/01:Ju511 yrkande 4,

res. 26 (kd)

39. beträffande frigivningsförberedelser

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju514, 2000/01:Ju913 yrkande 22,

2000/01:Ju921 yrkande 21, 2000/01:So449 yrkande 2 (delvis) och

2000/01:Bo405 yrkande 1,

res. 27 (m, kd, c, fp)

40. beträffande utslussning med elektronisk övervakning

att riksdagen avslår motion 2000/01:Ju504,

41. beträffande utslussningsboende för långtidsdömda

att riksdagen avslår motion 2000/01:Ju913 yrkande 23,

res. 28 (m, kd, fp)

42. beträffande fängelsedömda på häkte

att riksdagen avslår motion 2000/01:Ju512,

res. 29 (m, kd, c, fp)

43. beträffande kvinnor inom kriminalvården

att riksdagen avslår motion 2000/01:Ju933 yrkande 29,

Brottsförebyggande rådet, m.m.

44. beträffande familjens och skolans brottsförebyggande

betydelse

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju921 yrkandena 1 och 2,

2000/01:Ju929 yrkande 1 och 2000/01:Ju933 yrkande 1,

res. 30 (m, kd, c, fp)

45. beträffande forskning rörande ungdomsbrottslighet

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju917 och 2000/01:So543 yrkande

1,

46. beträffande övriga åtgärder mot ungdomsbrottsligheten

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju231 yrkande 1, 2000/01:Ju905,

2000/01:Ju909 och 2000/01:Ju916,

res. 31 (m, kd, c, fp)

47. beträffande gemensamma ärendehanteringssystem

att riksdagen avslår motion 2000/01:Ju921 yrkande 22,

res. 32 (c)

48. beträffande kommunala trygghetsplaner

att riksdagen avslår motion 2000/01:Bo223 yrkande 4,

res. 33 (c)

Brottsoffermyndigheten

49. beträffande finansiering av brottsofferfonden

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju911 yrkande 17 och

2000/01:Ju930 yrkandena 2, 4 och 5.

res. 34 (m, kd, c, fp)

Stockholm den 23 november 2000

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m) 1), Ingvar Johnsson (s),

Märta Johansson (s), Margareta Sandgren (s), Alice Åström (v), Ingemar

Vänerlöv (kd) 1), Anders G Högmark (m) 1), Ann-Marie Fagerström (s),

Maud Ekendahl (m) 1), Helena Zakariasén (s), Morgan Johansson (s),

Yvonne Oscarsson (v), Ragnwi Marcelind (kd) 1), Jeppe Johnsson (m) 1),

Kia Andreasson (mp), Gunnel Wallin (c) 1) och Christer Nylander (fp)

1).

1) dock ej i beslutet under moment 3

Reservationer

1. Det individuella ansvaret för brott (mom. 1, motiveringen)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe

Johnsson (m) anför:

Vi anser att den del av utskottets yttrande som på sidan 20 börjar med

"Det sagda innebär," och slutar med "Motionen avstyrks. " bort ha

följande lydelse:

Detta innebär, som utskottet inledningsvis anförde, att brottsligheten

måste angripas på bred front. Vad som nu sagts innebär emellertid inte

att det går att bortse från det individuella ansvaret för brott vilket

är en grundläggande princip i straffsystemet. Det bör alltså

understrykas att det bakom varje brott finns en individ som beslutat

sig för att handla på ett brottsligt sätt. Det är, som anförs i motion

Ju911, en viktig rättspolitisk fråga att individen görs ansvarig för

sina brott och att han inte tillåts ursäkta sig med t.ex. dåliga

uppväxtförhållanden. Detta torde också vara en inställning som delas av

flertalet medborgare. Några särskilda åtgärder med anledning av

motionen behövs därför inte.

2. Fördelningsmodellen (mom. 5)

Ingemar Vänerlöv (kd), Ragnwi Marcelind (kd) och Gunnel Wallin (c)

anför:

Vi anser att det sätt på vilket resursfördelningen mellan länen sker

inte i tillräcklig utsträckning möjliggör en nyanserad bedömning av

resursbehovet. Här tänker vi bl.a. på glesbygderna som har sina

särskilda behov. Vi vill understryka att resursfördelningen inte får

innebära att glesbygderna ges en så låg polisiär närvaro att det

inbjuder till brottslighet.

En annan aspekt som måste komma till starkare uttryck är förekomsten

av sommargäster och andra som tillfälligt uppehåller sig i trakten

såsom är fallet på vissa skidorter.

Mot denna bakgrund bör frågan om hur fördelningen skall gå till bli

föremål för översyn i ett bredare perspektiv. Regeringen bör därför ges

i uppdrag att tillsätta en utredning med den inriktning vi nu förordat.

Vad vi nu anfört innebär att vi ställer oss bakom motionerna Ju226 och

Ju231 i denna del. Motionerna Ju206 och Ju246 bör inte föranleda någon

åtgärd från riksdagens sida.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande

lydelse:

5. beträffande fördelningsmodellen

att riksdagen med anledning av motionerna 2000/01:Ju226 och 2000/01:Ju231

yrkande 2 och med avslag på motionerna 2000/01:Ju206 och

2000/01:Ju246 som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i denna reservation.

3. Resursfördelningen inom polismyndigheterna (mom. 6)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe

Johnsson (m) anför:

Vi anser att det behövs en rad åtgärder för att förbättra verksamheten

inom polisen.

För att säkerställa att resurstillskotten leder till att antalet

poliser ökar i förhållande till dagens nivå bör polismyndigheterna

åläggas att avsätta en viss del av sin budget till nyrekrytering.

En annan fråga som kräver åtgärder på central nivå gäller

vidareutbildningen inom polisen. Här krävs riktlinjer för

polismyndigheterna.

Slutligen menar vi att polisverksamheten skulle bli betydligt mer

effektiv med ett decentraliserat budgetansvar. Också på detta område

bör riktlinjer utformas centralt.

De åtgärder vi nu förordat bör redovisas samlat för riksdagen i form

av en handlingsplan. Det bör ankomma på regeringen att vidta åtgärder

med anledning av det anförda.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 6 bort ha följande

lydelse:

6. beträffande resursfördelningen inom polismyndigheterna

att riksdagen med anledning av motion 2000/01:Ju236 yrkandena 1-3 och 7

som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i denna

reservation.

4. Polisens arbetsuppgifter (mom. 7)

Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin

(c) och Christer Nylander (fp) anför:

Vi anser att en renodling av polisarbetet kan ske även inom

polisorganisationen. För att detta skall kunna bli möjligt bör antalet

civilanställda på sikt ökas. Den utredning som riksdagen beställde i

våras bör därför ges i uppdrag att överväga även denna fråga. Det bör

ankomma på regeringen att vidta erforderliga åtgärder.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 7 bort ha följande

lydelse:

7. beträffande polisens arbetsuppgifter

att riksdagen med anledning av motionerna 2000/01:Ju211 yrkande 1,

2000/01:Ju223, 2000/01:Ju921 yrkande 11, 2000/01:Ju933 yrkande 7

och 2000/01:T215 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till

känna vad som anförts i denna reservation.

5. Prioritering av olika slag av brottslighet (mom. 8)

Ingemar Vänerlöv (kd), Ragnwi Marcelind (kd) och Gunnel Wallin (c)

anför:

Vi vill understryka vikten av att polisens arbete bidrar till att

människor känner trygghet. För att öka människors känsla av trygghet är

det viktigt att polisen också tar sig an vardagsbrottsligheten, dvs.

brott som medborgarna ofta kommer i kontakt med. Betydelsen av detta

bör därför lyftas fram bland de prioriteringar som skall gälla för

polisverksamheten under år 2001.

En annan typ av brottslighet som bör ges ett större utrymme i detta

sammanhang är ungdomsbrottsligheten, framför allt ungdomsrånen. Skälet

till detta är att ingripanden mot unga lagöverträdare måste ske så

tidigt som möjligt för att hindra att de unga fortsätter sin

brottskarriär. Denna typ av brott drabbar dessutom ofta unga personer

som befinner sig i en känslig del av sin personliga utveckling. Även

hänsyn till brottsoffren talar alltså för att ungdomsbrottsligheten

prioriteras.

Det får ankomma på regeringen att vidta åtgärder.

Det anförda innebär att vi ställer oss bakom motionerna Ju208, Ju218,

Ju219 och Ju248. Motionerna Ju709, So547 och Kr342 bör på de skäl

majoriteten anför inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 8 bort ha följande

lydelse:

8. beträffande prioritering av olika slag av brottslighet

att riksdagen med anledning av motionerna 2000/01:Ju208, 2000/01:Ju218

yrkande 3, 2000/01:Ju219 och 2000/01:Ju248 yrkande 1 samt med

avslag på motionerna 2000/01:Ju709, 2000/01:So547 yrkande 5 och

2000/01:Kr342 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna

vad som anförts i denna reservation.

6. Närpolisen (mom. 9)

Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin

(c) och Christer Nylander (fp) anför:

Vi anser att de åtgärder som aviseras för att närpolisreformen skall

kunna fullföljas inte är tillräckliga. På sikt är det nödvändigt med

fler poliser än vad de nu aktuella resurstillskotten medger för att

upprätthålla den beslutade närpolisreformen som vi tidigare ställt oss

bakom. Som en riktlinje bör dessutom gälla att närpolisens ansvar för

utryckningsverksamheten begränsas.

Det bör ankomma på regeringen att vidta åtgärder med anledning av det

anförda.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 9 bort ha följande

lydelse:

9. beträffande närpolisen

att riksdagen med anledning av motionerna 2000/01:Ju211 yrkande 2,

2000/01:Ju213 yrkande 2, 2000/01:Ju218 yrkande 2, 2000/01:Ju911

yrkande 7, 2000/01:Ju921 yrkande 13, 2000/01:Ju933 yrkande 6 och

2000/01:N225 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna

vad som anförts i denna reservation.

7. Utredningsverksamheten (mom. 10)

Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin

(c) och Christer Nylander (fp) anför:

Vi vill understryka vikten av att polisen inte skriver av anmälningar

utan att detta är befogat. Allmänhetens förtroende för polisen hotas om

den som anmäler ett brott bibringas uppfattningen att man inte ens

försöker utreda det anmälda brottet. Fler ärenden bör alltså utredas

och redovisas till åklagare. Riksdagen bör därför besluta att den

utredning som nu aviserats skall ta upp frågan om hur möjligheterna att

skriva av anmälningar hanterats av polisen.

Riksdagen bör också klargöra att utredningen bör ta upp olika

möjligheter att förstärka utredningsverksamheten. Som exempel på

tänkbara åtgärder vill vi här nämna att specialistkompetens måste

finnas tillgänglig, något som skulle kunna tillgodoses om man i högre

utsträckning använde sig av civila utredningsmän.

Slutligen vill vi framhålla att långa handläggningstider har flera

negativa effekter. Brottsoffer och misstänkta lider av att få vänta

länge på beslut i åtalsfrågan och ett slutligt avgörande. Det kan antas

att en lång väntan leder till att det blir svårare för offret att lämna

den traumatiska upplevelsen bakom sig. Det finns också en risk att

brottet hinner preskriberas. Härtill kommer att bevisvärdet av utsagor

i regel försämras med tiden. Till detta skall läggas att det i fråga om

vissa mål hinner uppkomma ytterligare misstankar mot den åtalade, något

som komplicerar handläggningen. Medborgarnas förtroende för

rättsväsendet riskerar dessutom att försämras om handläggningstiderna

blir för långa. Även frågan om handläggningstiderna inom polisen bör

alltså omfattas av utredningsuppdraget.

Det får ankomma på regeringen att vidta åtgärder med anledning av det

anförda.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 10 bort ha följande

lydelse:

10. beträffande utredningsverksamheten

att riksdagen med anledning av motionerna 2000/01:Ju212, 2000/01:Ju911

yrkandena 5 och 6, 2000/01:Ju921 yrkandena 12 och 23 samt

2000/01:Ju933 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna

vad som anförts i denna reservation.

8. Personalförsörjningen inom polisen (mom. 11)

Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin

(c) och Christer Nylander (fp) anför:

Vi anser att det behövs krafttag för att komma till rätta med

polisbristen. Förutom extra resurser måste det långsiktiga målet vara

att antalet poliser blir betydligt högre än i dag. För att detta skall

bli möjligt krävs att polisutbildningen utökas, och ytterligare

polishögskolor bör inrättas. Härtill behövs åtgärder för att de som

genomgått polisutbildningen och fått anställning som polis inte skall

sluta av arbetsmiljöskäl. För att komma till rätta med de problem som

finns i dag bör polisväsendet anställa mer administrativ personal som

kan frigöra poliser för renodlade polisuppgifter. Det behövs också fler

personer som skall syssla med personalvård. Det bör ankomma på

regeringen att vidta åtgärder med anledning av det anförda.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 11 bort ha följande

lydelse:

11. beträffande personalförsörjningen inom polisen

att riksdagen med anledning av motionerna 2000/01:Ju213 yrkandena 1 och 3,

2000/01:Ju228 yrkande 2, 2000/01:Ju229 yrkande 1, 2000/01:Ju243,

2000/01:Ju911 yrkande 3 och 2000/01:Ju933 yrkande 4 som sin mening

ger regeringen till känna vad som anförts i denna reservation.

9. Organisationen av polisutbildningen (mom. 13)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Jeppe

Johnsson (m) och Gunnel Wallin (c) anför:

Det finns flera frågor kring polisutbildningen som behöver ses över.

Enligt vår mening är det inte givet att alla poliser måste ha exakt

samma utbildning - geografiska variationer kan motivera en mer

differentierad utbildning. En annan fråga är vem som skall ha

huvudmannaansvaret för polisutbildningen. En utredning bör få i uppdrag

att överväga dessa frågor. I utredningens uppdrag bör även ingå att se

över detaljerna i antagningsförfarandet. Slutligen bör möjligheterna

till samordning av utbildningen för personal inom tullen, polisen och

Kustbevakningen undersökas.

Det ankommer på regeringen att vidta åtgärder med anledning av det nu

anförda.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 13 bort ha följande

lydelse:

13. beträffande organisationen av polisutbildningen

att riksdagen med anledning av motionerna 2000/01:Ju227, 2000/01:Ju921

yrkande 9 och 2000/01:Ju927 yrkande 3 som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts i denna reservation.

10. Polisens arbetstider (mom. 14)

Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin

(c) och Christer Nylander (fp) anför:

Vi anser att polisens arbetstider i högre utsträckning måste anpassas

till verksamhetsbehoven. Detta innebär att fler poliser måste finnas i

tjänst på kvällar, nätter och helger. En sådan anpassning skulle

innebära ett bättre resursutnyttjande samtidigt som medborgarnas

berättigade krav på en polisiär närvaro när behovet är som störst

skulle tillgodoses. Det bör ankomma på regeringen att verka för en

ytterligare förändring av arbetstiderna inom polisen.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 14 bort ha följande

lydelse:

14. beträffande polisens arbetstider

att riksdagen med anledning av motionerna 2000/01:Ju921 yrkande 10 och

2000/01:Ju927 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna

vad som anförts i denna reservation.

11. Samlokalisering av myndigheter inom rättsväsendet (mom. 16)

Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin

(c) och Christer Nylander (fp) anför:

Vi anser att alla tänkbara möjligheter bör tas till vara när det gäller

samverkan mellan de myndigheter som finns inom rättsväsendet. För att

underlätta den samverkan som i dag sker mellan polisen och åklagarna

bör möjligheterna att utnyttja gemensamma lokaler övervägas i högre

utsträckning än som redan sker. Även personaladministrationen skulle

kunna skötas gemensamt. Det kan inte uteslutas att det också i fråga om

andra myndigheter inom rättsväsendet finns samordningsfördelar som för

närvarande inte utnyttjas. Domstolarna bör emellertid vara fristående

från andra rättsvårdande myndigheter. Vi anser att det finns skäl att

inleda en översyn. Det får ankomma på regeringen att vidta åtgärder.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 16 bort ha följande

lydelse:

16. beträffande samlokalisering av myndigheter inom

rättsväsendet

att riksdagen med anledning av motion 2000/01:Ju921 yrkande 24 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts i denna

reservation.

12. Polisens arbetsmetoder (mom. 17)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Jeppe

Johnsson (m) och Christer Nylander (fp) anför:

Vi anser att polisen måste förändra sina arbetsmetoder och att det nya

sättet att arbeta bör ha New York-modellen som förebild. Principen om

att ingripa mot alla brott och ordningsstörningar, tidigt och tydligt,

anser vi bör gälla även här.

Även om New York-modellen inte kan överföras direkt till svenska

förhållanden anser vi att de förtjänar stor uppmärksamhet från polisens

sida. Den utvärdering som gjorts av Eskilstunaprojektet visar också på

ett positivt resultat.

Det bör ankomma på regeringen att verka för att arbetsmetoderna

förändras inom polisen.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 17 bort ha följande

lydelse:

17. beträffande polisens arbetsmetoder

att riksdagen med anledning av motion 2000/01:Ju933 yrkande 8 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts i denna

reservation.

13. Avskaffande av Ekobrottsmyndigheten (mom. 20)

Christer Nylander (fp) anför:

Enligt min mening är det viktigt att åklagare skaffar sig

specialistkompetens i fråga om olika slag av brott. Det saknas däremot

anledning att ha särskilda åklagarmyndigheter för vissa slag av

brottslighet. Redan detta förhållande talar med styrka för att

Ekobrottsmyndigheten bör avskaffas. Som ytterligare skäl kan anföras

att begreppet ekonomisk brottslighet knappast har definierats på ett

tillfredsställande sätt och att det inte finns någon grund för att anta

att ekonomisk brottslighet skulle ha ökat mer än andra slag av

brottslighet. Vidare bör framhållas att det förhållandet att en

åklagare kan behöva sakkunnigt biträde inte är unikt för ekonomisk

brottslighet utan gäller också för många andra brottstyper.

Ekobrottsmyndigheten bör således avvecklas. Det ankommer på regeringen

att vidta åtgärder med anledning av det anförda. Vad jag nu anfört bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 20 bort ha följande

lydelse:

20. beträffande avskaffande av Ekobrottsmyndigheten

att riksdagen med bifall till motion 2000/01:Ju933 yrkande 13 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts i denna

reservation.

14. Enhetlig ledning av ekobrottsbekämpning (mom. 21)

Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind (kd) anför:

Vi kristdemokrater begärde under många år att en särskild

ekobrottsmyndighet skulle inrättas för att bekämpa den ekonomiska

brottsligheten. En sådan myndighet kom också till stånd år 1998. Vi

anser emellertid att dess mandat bör utvidgas. Som det nu är handläggs

ekonomiska brott inte bara vid Ekobrottsmyndigheten utan också inom

åklagarväsendet i övrigt, hos polisen och vid skattemyndigheternas

skattebrottsenheter. Enligt vår uppfattning måste all allvarlig

ekonomisk brottslighet - vartill även grova miljöbrott skall hänföras -

handläggas inom ramen för en enhetlig myndighetsstruktur och ledning.

Enligt vår mening bör den nuvarande organisationen ses över med

inriktningen att skapa en bättre sammanhållen myndighetsstruktur. Det

får ankomma på regeringen att vidta åtgärder i enlighet med vad vi nu

anfört. Vad vi nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 21 bort ha följande

lydelse:

21. beträffande enhetlig ledning av ekobrottsbekämpning

att riksdagen med anledning av motion 2000/01:Ju913 yrkande 8 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts i denna

reservation.

15. Domstolarnas verksamhetsmål (mom. 23, motiveringen)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe

Johnsson (m) anför:

Vi anser att den del av utskottets yttrande som på s. 59 börjar med

Utskottet kan konstatera" och slutar med "realistiska"

bort ha följande lydelse.

Utskottet kan konstatera att regeringens iakttagelser i fråga om

domstolarnas måluppfyllelse är riktiga. I huvudsak kan utskottet också

instämma i regeringens bedömningar av vilka åtgärder som är

erforderliga för att verksamhetsmålen skall uppfyllas. Samtidigt vill

utskottet - i likhet med vad det uttalade vid förra riksmötets

budgetbehandling - framhålla att verksamhetsmålen måste vara

realistiska. En svaghet i att arbeta med mått som antal eller andelar

avgjorda eller balanserade mål är naturligen att de inte beaktar målens

svårighetsgrad. Uppfyllandet av kvantitativa verksamhetsmål får inte få

till följd att kvaliteten i dömandet eftersätts.

16. Domstolsverkets ställning (mom. 24)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe

Johnsson (m) anför:

Vi anser att den centrala domstolsadministrationen bör utformas på ett

sätt som markerar domstolsväsendets oberoende. Den nuvarande

konstruktionen ger regeringen ett alltför starkt grepp om

domstolsorganisationen. Vidare kan Domstolsverket genom fördelningen av

domstolsväsendets anslag styra reformarbetet.

Enligt vår mening bör en oberoende domstolsadministration, utformad

efter mönster av den danska domstolsstyrelsen, införas.

Domstolsstyrelsen skall inrättas genom lag. Den skall organisatoriskt

lyda under regeringen men dess instruktion skall meddelas i lag.

Ansvaret för att fördela det av riksdagen fastställda anslaget till

domstolsväsendet mellan domstolarna skall ligga på Domstolsstyrelsen

som också skall svara för fortbildning och administrationsservice åt

domstolarna. Regeringen bör få i uppdrag att återkomma med förslag av

den innebörd vi nu förordat.

Vad vi med anledning av motion Ju415 i denna del anfört bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna. Motion Ju921 i nu aktuell del

bör däremot inte föranleda någon åtgärd.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 24 bort ha följande

lydelse:

24. beträffande Domstolsverkets ställning

att riksdagen med anledning av motion 2000/01:Ju415 yrkande 3 och med

avslag på motion 2000/01:Ju921 yrkande 15 som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts i denna reservation.

17. Domstolsverkets ställning (mom. 24)

Gunnel Wallin (c) anför:

Om Domstolsverket ges en alltför stark ställning, kan det innebära ett

hot mot domstolarnas självständighet. En tänkbar möjlighet att komma

till rätta med detta problem vore att lägga ut verkets uppgifter på

domstolarna. Regeringen bör få i uppdrag att utreda en nedläggning av

Domstolsverket och en decentralisering av dess verksamhet. Vad jag nu

med anledning av motion Ju921 i denna del anfört, bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna. Motion Ju415 i nu aktuell del bör

däremot inte föranleda någon åtgärd.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 24 bort ha följande

lydelse:

24. beträffande Domstolsverkets ställning

att riksdagen med anledning av motion 2000/01:Ju921 yrkande 15 och med

avslag på motion 2000/01:Ju415 yrkande 3 som sin mening ger regeringen

till känna vad som anförts i denna reservation.

18. Övergripande plan för domstolsreformer (mom. 25)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Jeppe

Johnsson (m) och Christer Nylander (fp) anför:

Vi delar regeringens uppfattning att det finns behov av att reformera

domstolsväsendet för att detta skall kunna möta framtidens krav i ett

antal avseenden. Det är då viktigt att regeringen inför riksdagen på

ett mer genomarbetat sätt redovisar sina analyser, överväganden,

riktlinjer och principer samt förslag om domstolsväsendets reformering.

Även för domstolsväsendets personal är detta av största vikt för att

säkerställa deras viktiga engagemang och delaktighet. Vi anser det inte

tillfredsställande att riksdagen endast presenterats en skrivelse och

därutöver informeras i budgetsammanhang. Vi vill också påpeka att ett

noggrannare beredningsförfarande bör kunna leda till att en mer

enhetlig linje i reformarbetet kan presenteras. Det nu valda

tillvägagångssättet kan ge intryck av att arbetet inte bedrivs utifrån

några principiella utgångspunkter.

Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med en proposition

med en samlad redovisning och förslag i dessa frågor. En sådan

proposition måste naturligen föregås av sedvanligt utredningsarbete.

Det har nämligen inte på något tillfredsställande sätt kunnat visas

vilka verkliga fördelar som kan uppnås med nedläggningen av små

tingsrätter, trots att frågan varit föremål för regeringens intresse

under lång tid. Andra åtgärder måste alltså till.

Några ytterligare organisatoriska förändringar av betydelse bör inte

ske förrän riksdagen haft möjlighet att ta ställning till principerna

för en ny domstolsorganisation.

Vad vi nu anfört med anledning av motionerna Ju927 och Ju933 i nu

aktuella delar bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 25 bort ha följande

lydelse:

25. beträffande övergripande plan för domstolsreformer

att riksdagen med anledning av motionerna 2000/01:Ju927 yrkande 10 och

2000/01:Ju933 yrkandena 15 och 16 som sin mening ger regeringen

till känna vad som anförts i denna reservation.

19. Bevarande av den nuvarande tingsrättsorganisationen (mom. 26)

Ingemar Vänerlöv (kd), Ragnwi Marcelind (kd) och Gunnel Wallin (c)

anför:

Enligt vår uppfattning bör antalet tingsrätter i princip behållas. Den

nuvarande tingsrättsorganisationen har fungerat väl. Mindre tingsrätter

har inte större målbalanser än större tingsrätter, och det saknas skäl

att anta att handläggningen i mindre tingsrätter skulle hålla en lägre

kvalitet än i de större tingsrätterna. Vi anser att utformningen av

domstolsorganisationen måste styras av medborgarperspektivet. Här

träder den lokala förankringen i förgrunden. Ett levande tingshus

påminner invånarna om rättssamhällets närvaro och om befolkningens

deltagande och insyn i rättskipningen. Korta avstånd till domstolen har

betydelse för både parter och vittnen. Om en tingsrätt läggs ned,

försvinner också polis, åklagare och advokater från orten, vilket

bidrar till en utarmning av framför allt mindre orter. Vi anser således

att den nuvarande tingsrättsorganisationen i princip skall behållas och

den pågående omorganisationen alltså genast avbrytas. Det ankommer på

regeringen att vidta erforderliga åtgärder. Detta bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 26 bort ha följande

lydelse:

26. beträffande bevarande av den nuvarande

tingsrättsorganisationen

att riksdagen med anledning av motion 2000/01:Ju407 yrkande 1 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts i denna reservation.

20. Lagreglering av domkretsindelningen (mom. 27)

Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m) och Gunnel

Wallin (c) anför:

Vi anser att förändringar i domstolsorganisationen bör ha en bred

politisk förankring. Det är därför lämpligt att den beslutas av

riksdagen, som därigenom ges en direkt möjlighet att påverka

reformarbetet. Domkretsindelningen bör därför göras i lag. En sådan

ordning skulle också ligga mer i linje med regeringsformens krav på att

huvuddragen i domstolsorganisationen skall anges i lag och de krav som

Europakonventionen ställer på att domstolar skall vara upprättade

enligt lag. Över huvud taget skulle en lagreglering bidra till ett ökat

skydd för de enskilda domstolarnas självständighet.

Regeringen bör ges i uppdrag att återkomma till riksdagen med ett

lagförslag.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 27 bort ha följande

lydelse:

27. beträffande lagreglering av domkretsindelningen

att riksdagen med anledning av motionerna 2000/01:Ju407 yrkande 2,

2000/01:Ju408 yrkande 3, 2000/01:Ju415 yrkande 4, 2000/01:Ju820

och 2000/01:Ju921 yrkande 14 som sin mening ger regeringen till

känna vad som anförts i denna reservation.

21. Allmänna domstolar och allmänna förvaltningsdomstolar (mom. 31)

Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd) och Jeppe Johnsson (m) anför:

Vi anser att en del av det dömande som i dag sker i länsrätterna bör

kunna flyttas över till tingsrätterna. De mindre tingsrätterna skulle

därigenom erhålla ett större målunderlag, något som i enlighet med

huvuddragen i regeringens skrivelse rörande reformeringen av

domstolsväsendet också skulle kunna leda till en specialisering. Totalt

sett skulle en sådan ordning kunna innebära att fler domstolar bevaras,

vilket också skulle gagna den lokala förankringen i rättskipningen.

På längre sikt bör de båda domstolsslagen helt slås ihop. Som vi ser

det skulle en sådan ordning medverka till att domstolsväsendet

uppfattas mer enhetligt. Även ur personalsynpunkt finns det skäl att

överväga en sådan förändring.

Det bör ankomma på regeringen att beakta det anförda inom ramen för

det fortsatta reformarbetet.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 31 bort ha följande

lydelse:

31. beträffande allmänna domstolar och allmänna

förvaltningsdomstolar

att riksdagen med anledning av motionerna 2000/01:Ju415 yrkande 5 och

2000/01:Ju913 yrkande 12 som sin mening ger regeringen till känna

vad som anförts i denna reservation.

22. Utnämning av domare (mom. 33)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Jeppe

Johnsson (m) och Christer Nylander (fp) anför:

Även om Kommittén om domstolschefens roll och utnämning av högre domare

ännu inte lagt fram sitt betänkande, anser vi att vissa riktlinjer för

framtiden redan nu kan slås fast. Utnämningsförfarandet bör präglas av

stor öppenhet och kallelseförfarandet bör avskaffas. De nuvarande

kallelsetjänsterna bör tillsättas efter ett öppet ansökningsförfarande.

Ett särskilt utnämningsråd bör - på motsvarande sätt som

Tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet gör för andra domartjänster

- bereda ansökningarna och lämna förslag till regeringen på vem som bör

utnämnas. Regeringen bör redan nu få i uppdrag att vidta åtgärder i

enlighet med vad vi nu anfört. Detta bör ges regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 33 bort ha följande

lydelse:

33. beträffande utnämning av domare

att riksdagen med anledning av motionerna 2000/01:Ju415 yrkande 2 och

2000/01:Ju933 yrkande 19 som sin mening ger regeringen till känna vad

som anförts i denna reservation.

23. Domarutbildningen (mom. 35)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe

Johnsson (m) anför:

Domarbanan står inför stora förändringar. Även när det gäller

domarutnämningar bör i framtiden regeringens och andra myndigheters

inblandning minimeras. Det vore därför fel att nu öka regeringens

inflytande genom att låta den bestämma om momenten i domarutbildningen.

Förslaget bör avslås.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 35 bort ha följande

lydelse:

35. beträffande domarutbildningen

att riksdagen med bifall till motionerna 2000/01:Ju415 yrkande 6 och

2000/01:Ju927 yrkande 9 avslår regeringens förslag att riksdagen

skall bemyndiga regeringen att närmare ange detaljer och

tidsfrister för de obligatoriska momenten i domarbanan.

24. Notariemeritering (mom. 36)

Gunnel Wallin (c) och Christer Nylander (fp) anför:

Det är allmänt omvittnat att kraven för antagning till

notarietjänstgöring skapar en utbredd betygshets bland de juris

studerande. Detta har sin bakgrund i att det nuvarande

antagningssystemet enbart bygger på betygen från utbildningen.

Betygshetsen leder till psykisk och fysisk ohälsa.

En lösning på problemen skulle kunna vara att ändra på

antagningskraven till notarietjänstgöringen. Förslag med denna

inriktning har också presenterats. Eftersom problemen varit kända länge

bör riksdagen nu uttala sig i ämnet. Det bör ankomma på regeringen att

skyndsamt initiera en översyn av antagningskraven för

notarietjänstgöring.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 36 bort ha följande

lydelse:

36. beträffande notariemeritering

att riksdagen med anledning av motionerna 2000/01:Ju409 yrkande 3 och

2000/01:Ju921 yrkande 16 som sin mening ger regeringen till känna vad

som anförts i denna reservation.

25. Drogfria anstalter (mom. 37)

Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin

(c) och Christer Nylander (fp) anför:

Målsättningen måste självklart vara att alla landets anstalter skall

hållas drogfria. Som ett första steg mot detta mål bör kriminalvården

verka för att minst en anstalt inom var och en av de f.d.

kriminalvårdsregionerna görs drogfri.

Det är i och för sig positivt att arbete pågår för att utveckla

ytterligare åtgärder för att bekämpa narkotikan i anstalterna. Arbetet

har dock pågått länge och resultaten har hittills låtit vänta på sig.

Det är därför påkallat med ett ingripande från riksdagens sida för att

komma till rätta med problemen.

Enligt vår mening måste kriminalvården omgående utöka

kontrollverksamheten i form av urinprov och visitationer.

Kriminalvården måste också väsentligt utöka behandlingsinsatserna. Alla

intagna med missbruksproblem måste motiveras till att delta i olika

former av brotts- och missbruksrelaterade program. I detta syfte är det

också viktigt att personalen utökas samt att den ges tillräcklig

utbildning. För att effektivisera narkotikabekämpningen på anstalterna

bör vidare användningen av narkotikahundar utökas. Kriminalvården bör

också pröva nya vägar i syfte att minska förekomsten av narkotika på

anstalterna. Kriminalvården bör t.ex. i högre utsträckning låta

personer utan missbruksproblem avtjäna straffet på särskilda anstalter

där enbart sådana personer placeras. Intagna som inte sköter sig bör

flyttas till en annan anstalt.

Sammanfattningsvis vill vi framhålla att kriminalvårdens insatser mot

narkotikan i anstalterna är helt avgörande för såväl arbetet med att

minska förekomsten av våld och hot på anstalterna som för den intagnes

möjligheter att efter avtjänat straff leva ett hederligt liv.

Regeringen måste därför snarast vidta kraftfulla åtgärder i den av oss

förordade riktningen för att minska narkotikan i anstalterna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 37 bort ha följande

lydelse:

37. beträffande drogfria anstalter

att riksdagen med anledning av motionerna 2000/01:Ju501, 2000/01:Ju511

yrkandena 1-3 och 5, 2000/01:Ju921 yrkande 19, 2000/01:Ju927

yrkande 14, 2000/01:Ju931 yrkande 9 och 2000/01:So449 yrkande 2

(delvis) som sin mening ger regeringen tillkänna vad som anförts i

denna reservation.

26. Övervakade besök (mom. 38)

Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind (kd) anför:

Det är enligt vår mening viktigt att anstalterna hålls fria från

narkotika. Mycket av den narkotika som finns inne på anstalterna förs

in via besökare. Detta är ett stort problem, särskilt bland den grupp

av intagna som dömts för narkotikabrott till kortare fängelsestraff. Vi

anser därför att generella regler för övervakade besök bör införas för

denna grupp.

Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag till en

lag-ändring enligt vad vi nu anfört.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 38 bort ha följande

lydelse:

38. beträffande övervakade besök

att riksdagen med anledning av motion 2000/01:Ju511 yrkande 4 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts i denna

reservation.

27. Frigivningsförberedelser (mom. 39)

Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin

(c) och Christer Nylander (fp) anför:

Vi anser att de åtgärder som i dag vidtas för att förbereda de intagna

på frigivningen är otillräckliga. För att de intagna efter frigivningen

skall kunna återanpassa sig till ett normalt liv krävs att de har en

bostad, sysselsättning och försörjning. Kraftfulla insatser måste

därför vidtas för att förbättra samarbetet mellan kriminalvården å ena

sidan och socialtjänsten, arbetsmarknadsmyndigheterna samt hälso- och

sjukvården å andra sidan. Det bör också övervägas om det går att

inrätta en särskild form av boende med stöd för nyligen frigivna

personer. För att underlätta frigivningen för den intagne bör vidare de

påverkansprogram som påbörjats på anstalt få fortsätta efter

frigivningen. I detta syfte måste den intagne också ges möjlighet att

efter frigivningen upprätthålla kontakten med sin kontaktperson till

dess att han har funnit sig till rätta i sin nya miljö.

Regeringen bör inom ramen för pågående beredningsarbete beakta vad vi

nu har anfört.

Det sagda innebär att vi ställer oss bakom motionerna Ju514, Ju913,

Ju921 och Bo405 i dessa delar. Motion So449 i berörd del bör dock inte

föranleda någon åtgärd.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 39 bort ha följande

lydelse:

39. beträffande frigivningsförberedelser

att riksdagen med anledning av motionerna 2000/01:Ju514, 2000/01:Ju913

yrkande 22, 2000/01:Ju921 yrkande 21 och 2000/01:Bo405 yrkande 1

och med avslag på motion 2000/01:So449 yrkande 2 (delvis) som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts i denna

reservation.

28. Utslussningsboende för långtidsdömda (mom. 41)

Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m) och Christer

Nylander (fp) anför:

Vi anser att nya former måste prövas i syfte att underlätta

utslussningen ur anstalt, särskilt för de långtidsdömda. Bland annat

bör det inom kriminalvården införas ett särskilt utslussningsboende där

de intagna kan vistas under de sista månaderna av sin verkställighet.

En sådan ordning skulle medverka till att successivt återanpassa de

intagna till ett liv i frihet.

Regeringen bör inom ramen för pågående beredningsarbete beakta vad vi

nu har anfört.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 41 bort ha följande

lydelse:

41. beträffande utslussningsboende för långtidsdömda

att riksdagen med anledning av motion 2000/01:Ju913 yrkande 23 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts i denna

reservation.

29. Fängelsedömda på häkte (mom. 42)

Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin

(c) och Christer Nylander (fp) anför:

Vi anser i likhet med utskottet att strävan alltid måste vara att göra

tiden på häkte i avvaktan på anstaltsplacering så kort som möjligt.

Väntetiden bör enligt vår mening aldrig få överstiga sju dagar. Tyvärr

tvingas häktade med verkställbar dom ofta vänta längre på häkte innan

de placeras ut på anstalt. Detta är enligt vår mening helt

oacceptabelt. Trots de uttalanden utskottet tidigare gjort har

situationen inte förbättrats. De åtgärder som genomförts inom

kriminalvården har inte heller haft avsedd verkan. Det är därför

påkallat med ett ingripande från riksdagens sida för att komma till

rätta med problemen.

Regeringen bör få i uppdrag att snarast återkomma till riksdagen med

besked om vilka ytterligare åtgärder som regeringen avser att vidta för

att nedbringa väntetiderna i häkte.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 42 bort ha följande

lydelse:

42. beträffande fängelsedömda på häkte

att riksdagen med anledning av motion 2000/01:Ju512 som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts i denna reservation.

30. Familjens och skolans brottsförebyggande betydelse (mom. 44)

Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin

(c) och Christer Nylander (fp) anför:

Vi anser att en fungerande normbildning är en förutsättning för det

brottsförebyggande arbetet. Lagstiftningen är i och för sig

normskapande men den är inte tillräcklig. Grundläggande normer för

mänskligt uppförande måste förmedlas direkt till barnen. Det största

ansvaret för denna normbildning ligger hos familjen, som är samhällets

bästa brottsförebyggande resurs. Att barnen får handlingsmönster och

uppfostras till ansvarstagande för sig själva och sina medmänniskor är

av största vikt när det gäller att förebygga brott. Genom den

uppfostran och omsorg samt den starka självkänsla som barn får i en väl

fungerande familj kan de bibringas en kontroll av det egna beteendet

som gör att de avhåller sig från brott. Familjepolitiken kan alltså få

en brottsförebyggande effekt om den så långt möjligt underlättar för

föräldrar och andra vårdnadshavare i deras fostrande roll. Föräldrarnas

personliga ansvar för att ge barnen en god uppväxt kan aldrig ersättas

med offentlig service.

Efter familjen har skolan det största ansvaret när det gäller att

bibringa unga människor de normer som behövs för att de inte skall begå

brott. I detta sammanhang är det emellertid inte enbart en fråga om att

skolan skall påvisa konsekvenserna av våld och annan kriminalitet eller

ta upp sociala normer och värderingar i undervisningen. Från

brottsförebyggande synpunkt är det dessutom av betydelse att skolan

verkligen förmår förmedla grundläggande kunskaper i t.ex. svenska så

att eleverna inte stängs ute från arbetsmarknaden när de lämnar skolan.

Det bör åligga skolan att informera barnets föräldrar om allt

väsentligt som rör barnet.

En annan viktig fråga när det gäller förebyggande av brott bland unga

är samarbetet mellan skolan och de sociala myndigheterna. Även polisen

måste självklart ta aktiv del i detta arbete. Det är därför av stor

vikt att hinder av olika slag som minskar möjligheterna till samarbete

kring barn med svårigheter undanröjs. Detta gäller t.ex.

sekretessbestämmelserna, men det kan också handla om att de praktiska

förutsättningarna för samarbetet behöver förbättras.

Enligt vår uppfattning leder det anförda till slutsatsen att

regeringen bör genomföra en översyn av hur den nuvarande lagstiftningen

kan förbättras i syfte att tydliggöra och stärka föräldrars och andra

vårdnadshavares ansvar i rollen som goda fostrare, normöverförare och

brottsförebyggare. Med en sådan kartläggning som grund bör en

brottsförebyggande strategi kunna utarbetas. Det nationella

brottsförebyggande programmet är enligt vår mening otillräckligt i

detta avseende. Ett sådant utredningsarbete som vi nu förordat bör även

inbegripa dels en utveckling av skolans och socialtjänstens

förebyggande arbete bland barn och unga, dels ett undanröjande av de

hinder som finns för samarbete mellan berörda myndigheter. Slutligen

bör föreningslivets roll uppmärksammas.

Det ankommer på regeringen att vidta åtgärder med anledning av vad vi

nu anfört och återkomma till riksdagen med erforderliga förslag.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 44 bort ha följande

lydelse:

44. beträffande familjens och skolans brottsförebyggande

betydelse

att riksdagen med anledning av motionerna 2000/01:Ju921 yrkandena 1 och 2,

2000/01:Ju929 yrkande 1 och 2000/01:Ju933 yrkande 1 som sin mening

ger regeringen till känna vad som anförts i denna reservation.

31. Övriga åtgärder mot ungdomsbrottsligheten (mom. 46)

Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin

(c) och Christer Nylander (fp) anför:

Familjen är samhällets viktigaste brottsförebyggande resurs. Det bör i

första hand ankomma på föräldrar och vårdnadshavare att vidta åtgärder

för att deras barn inte skall utveckla ett brottsligt beteende. När

detta inte fungerar måste samhället gripa in. I ett läge med ökande

ungdomsbrottslighet krävs konkreta åtgärder. Dessa bör redovisas i en

handlingsplan för riksdagen. Vid utarbetandet av en sådan plan ser vi

det som naturligt att även påföljdssystemet för unga ses över. I detta

sammanhang bör betonas att hela vuxenvärlden har ett ansvar för att

normer överförs till den unga generationen.

Slutligen vill vi påpeka att även minderårigas brottslighet måste ges

mer uppmärksamhet. Detta är särskilt viktigt eftersom tidigt insatta

åtgärder har bättre förutsättningar att ge resultat på sikt.

Det bör ankomma på regeringen att vidta åtgärder med anledning av det

nu anförda.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 46 bort ha följande

lydelse:

46. beträffande övriga åtgärder mot ungdomsbrottsligheten

att riksdagen med anledning av motionerna 2000/01:Ju231 yrkande 1,

2000/01:Ju905, 2000/01:Ju909 och 2000/01:Ju916 som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts i denna reservation.

32. Gemensamma ärendehanteringssystem (mom. 47)

Gunnel Wallin (c) anför:

Möjligheterna för rättsväsendet att fungera effektivt är bl.a. beroende

av myndigheternas möjligheter till samverkan. Möjligheterna till

kommunikation myndigheterna emellan är därför av avgörande betydelse. I

denna fråga behövs fortfarande en hel del förbättringar. Det bör

ankomma på regeringen att vidta åtgärder med anledning av det anförda.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 47 bort ha följande

lydelse:

47. beträffande gemensamma ärendehanteringssystem

att riksdagen med anledning av motion 2000/01:Ju921 yrkande 22 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts i denna

reservation.

33. Kommunala trygghetsplaner (mom. 48)

Gunnel Wallin (c) anför:

Jag anser att kommunerna har en viktig uppgift att fylla i det

brottsförebyggande arbetet och att åtgärder från riksdagens sida krävs

på detta område.

I den kommunala planeringen tas i dag alltför liten hänsyn till

brottsförebyggande aspekter. Problemet är att det är oklart vilket

ansvar kommunerna har. Regeringen bör därför ges i uppdrag att utreda

frågan.

I avvaktan på resultatet av en utredning bör kommunerna uppmuntras

att inrätta en gemensam policy, en trygghetsplan. I en sådan plan bör

bl.a. anges hur man kan skapa ökad trygghet på gator och torg och hur

kollektivtrafiken kan utformas så att de resande kan känna sig trygga.

Syftet med en sådan plan skulle vara att motverka våldsbrott. Planen

bör även inriktas på åtgärder mot gängbildning och drogmissbruk för att

på så sätt minska den form av brottslighet som exempelvis missbruk

tenderar att leda till. Den kompetens som finns i ungdoms- och

kvinnoorganisationerna bör tas till vara när planerna utarbetas.

Det bör ankomma på regeringen att vidta åtgärder med anledning av vad

jag nu anfört.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 48 bort ha följande

lydelse:

48. beträffande kommunala trygghetsplaner

att riksdagen med anledning av motion 2000/01:Bo223 yrkande 4 som sin

mening ger regeringen till känna vad som anförts i denna

reservation.

34. Finansiering av brottsofferfonden (mom. 49)

Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin

(c) och Christer Nylander (fp) anför:

Vi anser att de intagna skall vara med och finansiera brottsofferfonden

såsom var fallet när fonden inrättades. Eftersom de intagnas ersättning

nu har höjts är det dags att åter ta upp frågan om att införa ett 20-

procentigt avdrag på de intagnas ersättning. Avdraget skall som

tidigare framgå av de intagnas lönebesked då det finns en betydelsefull

pedagogisk poäng i att den dömde regelbundet påminns om att han betalar

till brottsofferfonden. Att införa denna ordning skulle också innebära

en naturlig fokusering på brottsoffrens situation. Regeringen bör

snarast vidta de åtgärder som krävs för att uppnå den ordning som här

förespråkas.

De medel som flyter in från de intagnas ersättning skall i sin helhet

gå till brottsofferrelaterat arbete.

För att ytterligare förstärka brottsofferfonden bör förbudet mot

utmätning av en intagens arbetsersättning i 45 § KvaL tas bort. Vi

anser att det strider mot den allmänna rättskänslan att de som döms

till fängelse - i realiteten de grövre brottslingarna - på grund av

utmätningsförbudet kan komma att slippa att betala avgift till

brottsofferfonden. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med

ett förslag som tillgodoser vad vi nu anfört.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 49 bort ha följande

lydelse:

49. beträffande finansiering av brottsofferfonden

att riksdagen med anledning av motionerna 2000/01:Ju911 yrkande 17 och

2000/01:Ju930 yrkandena 2, 4 och 5 som sin mening ger regeringen till

känna vad som anförts i denna reservation.

Särskilda yttranden

1. Anslag under utgiftsområde 4 Rättsväsendet (mom. 3)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe

Johnsson (m) anför:

Riksdagens majoritet (s, v, mp) har nyligen bl.a. beslutat om

ekonomiska ramar för utgiftsområdena för år 2001 och om preliminära

utgiftsramar för utgiftsområdena för åren 2002 och 2003. Moderata

samlingspartiet reserverade sig mot detta beslut då vi förordar en

annan inriktning av den ekonomiska politiken och budgetpolitiken. Våra

förslag syftade till att skapa förutsättningar för ett ekonomiskt,

kulturellt och socialt växande Sverige. När riksdagen genom det

nyssnämnda beslutet nu valt en annan inriktning av politiken deltar vi

inte i det här aktuella beslutet om fördelning på anslag inom

utgiftsområde 4. I stället vill vi anföra följande.

Det råder allmän enighet om att målet för kriminalpolitiken är att

minska brottsligheten och öka människors trygghet. Målet kan uppnås

bara om rättsväsendet kan fullgöra sina uppgifter och tillgodose

medborgarnas berättigade krav på rättstrygghet och rättssäkerhet.

Människors tilltro till att statsmakterna förmår upprätthålla lag och

ordning har emellertid successivt försvagats i takt med att de

rättsvårdande myndigheterna inte längre klarar att fullgöra sina

uppgifter. En bidragande orsak till den negativa utvecklingen är

myndigheternas uppdämda behov av personalförstärkning,

kompetensutveckling och vidareutbildning.

Vi anser att det skall vara en prioriterad uppgift att återupprätta

medborgarnas förtroende för rättsstaten. Härför krävs att

straffsystemet uppfattas som rättvist, att upptäcktsrisken ökar och

straffhot realiseras samt att fängelsestraff verkställs. I det syftet

föreslog vi att rättsväsendet skulle tillföras drygt 2,7 miljarder

kronor mer under den kommande treårsperioden än vad riksdagen nu

beslutat om. Härav skulle drygt 2,2 miljarder kronor satsas på polisen.

Enligt vår mening är rättsväsendet i dag i stort behov av både

personalförstärkning och kvalitetshöjande åtgärder inom de olika

myndigheternas verksamhetsområden. Vidare behöver kraven på gott

ledarskap, effektivt resursutnyttjande och resultatuppföljning skärpas.

Vårt förslag innebar därför en kraftfull satsning på modern teknik,

kompetensutveckling och vidareutbildning inom rättsväsendets

myndigheter samtidigt som det uppdämda behovet av

personalförstärkningar hade kunnat tillgodoses. Med vårt förslag hade

förändringsarbetet inom domstolsväsendet vidare kunnat fortgå utan att

förenas med stora besparingskrav och polisen hade fått möjlighet att

anställa civil personal och kraftigt öka polisutbildningen. De utökade

resurserna till polisen hade också medfört att polisens prioriteringar

inte hade behövt vara så snäva, t.ex. hade både glesbygdens och

storstadsregionernas behov kunnat tillgodoses. Även

åklagarorganisationens behov av nya resurser som till stor del är en

direkt följd av ett effektivare och mer omfattande polisarbete hade

kunnat tillgodoses. För kriminalvårdens del skulle vårt förslag bl.a.

ha möjliggjort en satsning på ett ökat antal anstaltsplatser och på

programverksamheten, drogfria anstalter och på den ur allmänhetens

synpunkt sett absolut nödvändiga farlighetsbedömningen i samband med

permissioner. Vidare hade Rättsmedicinalverkets anslag kunnat

förstärkas och hänsyn hade kunnat tas till vårt förslag om att avveckla

Kronofogdemyndigheternas tillsyn i konkurser.

Sammantaget föreslog vi i utskottets yttrande till finansutskottet

(2000/01:JuU1y) att utgiftsramen för rättsväsendet för nästa budgetår

skulle tillföras 1 034 miljoner kronor mer än riksdagen nu beslutat om.

Detta hade gett utrymme för de anslagsökningar vi i detta ärende

föreslagit i motion Ju927.

2. Anslag under utgiftsområde 4 Rättsväsendet (mom. 3)

Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind (kd) anför:

En fungerande rättsstat är grundförutsättningen för ett gott samhälle

där de demokratiska värdena och värderingarna överförs från generation

till generation och där gemenskapen bygger på respekt för varje

människas unika värde.

Enligt vår mening måste samhällsmedborgarna garanteras trygghet,

säkerhet och ett väl fungerande rättsväsende. Den enskilde

samhällsmedborgaren skall kunna lita på lagstiftningen och på

myndigheterna. Rättstryggheten och rättssäkerheten kräver ett

kvalificerat och effektivt rättsväsende som präglas av ett

medborgarperspektiv. All brottslighet skall beivras och myndigheterna

inom rättsväsendet, instrumenten för en fungerande rättsstat, måste

tilldelas tillräckliga resurser för att kunna tillgodose medborgarnas

krav på snabb handläggning, hög kompetens, hög servicenivå och god

tillgänglighet.

Mot den bakgrunden föreslog vi att rättsväsendet skulle tillföras 3

000 miljoner kronor mer under den kommande treårsperioden än vad

riksdagen nu beslutat om.

Vårt förslag innebar en nödvändig satsning på civilanställd personal

inom polisen. Härigenom hade polisresurser kunnat frigöras som bl.a.

skulle satsas på att bekämpa alla typer av brottslighet inklusive

vardagsbrottsligheten. En kraftfull satsning på brottsförebyggande

arbete skulle också ha blivit möjlig. Det handlar här t.ex. om

närpolisens brottsförebyggande arbete, men vi anser också att en stor

satsning borde göras på temat föräldrarna är samhällets bästa

brottsförebyggande resurs. Också det brottsförebyggande arbetet på

lokal nivå i kommunerna kunde förstärkas. Vårt förslag innebar vidare

förbättringar inom kriminalvården med extra medel för kompetenshöjning

för personalen och resurser för programverksamheten, drogfria anstalter

och besökslägenheter och andra insatser för barn som har föräldrar på

anstalt. Vidare innebar vårt förslag att medel hade avsatts för

domstolarna i syfte att minska balanserna, och särskilda ungdomsrotlar

hade kunnat införas i åklagarorganisationen. Slutligen hade

Brottsoffermyndigheten kunnat få en personalförstärkning, vilket hade

medfört kortare handläggningstider där.

Sammantaget föreslog vi i utskottets yttrande till finansutskottet

(2000/01:JuU1y) att utgiftsramen för rättsväsendet för nästa budgetår

skulle tillföras 1 000 miljoner kronor mer än riksdagen nu beslutat om.

Detta hade gett utrymme för de anslagsökningar vi i detta ärende

föreslagit i motion Ju913.

3. Anslag under utgiftsområde 4 Rättsväsendet (mom. 3)

Gunnel Wallin (c) anför:

I ett demokratiskt samhälle är det avgörande att människorna känner

tilltro till och har förtroende för rättsväsendet. En av samhällets

hörnstenar är att garantera människors säkerhet och trygghet. Samhället

får aldrig acceptera en utveckling där enskildas rättstrygghet och

rättssäkerhet sätts på spel. Rättssäkerheten är helt enkelt en

väsentlig del av människors livskvalitet.

Mot den bakgrunden föreslog jag att rättsväsendet skulle tillföras

990 miljoner kronor mer under den kommande treårsperioden än vad

riksdagen nu beslutat om.

Mitt förslag innebar att det skulle blivit möjligt att öka antalet

poliser och att anställa fler civila administratörer inom polisen.

Härigenom skulle polisresurser ha frigjorts och arbetet med att

förhindra och förebygga brott fått en behövlig förstärkning. En

förutsättning för att programverksamheten inom kriminalvården skall

lyckas är tillgång till kompetent och engagerad personal, ofta med

specialistkunskaper i t.ex. psykologi; med mitt förslag skulle det ha

varit möjligt att förstärka programverksamheten och motivationsarbetet,

bl.a. med sikte på drogfrihet och på att förhindra återfall i brott.

Slutligen hade brottsoffrens situation kunnat uppmärksammas och

möjligheter skapats att minska de långa handläggningstiderna vid

Brottsoffermyndigheten.

Sammantaget föreslog jag i utskottets yttrande till finansutskottet

(2000/01:JuU1y) att utgiftsramen för rättsväsendet för nästa budgetår

skulle tillföras 260 miljoner kronor mer än riksdagen nu beslutat om.

Detta hade gett utrymme för de anslagsökningar jag i detta ärende

föreslagit i motion Ju926.

4. Anslag under utgiftsområde 4 Rättsväsendet (mom. 3)

Christer Nylander (fp) anför:

Riksdagens majoritet (s, v, mp) har nyligen beslutat om bl.a.

ekonomiska ramar för utgiftsområdena för år 2001 och om preliminära

utgiftsramar för åren 2002 och 2003. Folkpartiet liberalerna

reserverade sig mot detta beslut då vi förordat en annan inriktning av

den ekonomiska politiken. Vårt budgetförslag innebar i sina huvuddrag

sänkta skatter för ökat företagande och en långsiktig och uthållig

tillväxt med utgiftsökningar på olika välfärdsområden, bl.a.

rättsväsendet (se bet. 2000/01:FiU1, reservation 15). Riksdagen har

genom det nyssnämnda beslutet valt en annan inriktning av den

ekonomiska politiken i budgetprocessens första steg och jag är därför

nu förhindrad att fullfölja Folkpartiet liberalernas yrkanden. Jag

deltar därför inte i det här aktuella beslutet om fördelning på anslag

inom utgiftsområde 4. I stället vill jag anföra följande.

I Sverige lyckas vi i dag inte skapa trygghet mot brott och

övergrepp, och medborgarna anser att kriminalitet och brottslighet är

ett stort samhällsproblem. Att upprätthålla rättsordningen är en av de

verkligt genuina uppgifterna för det offentliga. Ändå har

rättsväsendets myndigheter inte tillräckliga resurser för att kunna

fullgöra sin uppgift.

Mot den bakgrunden föreslog jag att rättsväsendet skulle tillföras 1

366 miljoner kronor mer under den kommande treårsperioden än vad

riksdagen nu beslutat om.

Mitt förslag hade möjliggjort en förstärkning av polis- och

åklagarorganisationen. Härigenom skulle polisresurser ha frigjorts och

arbetet med att förhindra och förebygga brott fått en behövlig

förstärkning. Mitt förslag hade också medfört en kraftfull satsning för

att komma till rätta med de långa handläggningstiderna inom

domstolsväsendet och arbetet bland brottsoffer hade kunnat prioriteras

bl.a. genom ökat stöd till brottsofferjourerna. Enligt min mening är

det också ett samhällsansvar att se till att alla vågar uppträda som

vittnen och berätta sanningen inför rätten. Härför krävs resurser till

vittnesstödsprojekt. Rättshjälpsreformen år 1997 är ett misslyckande.

Det har blivit ekonomiskt omöjligt för många att hävda sin rätt, något

som särskilt drabbar lågavlönade kvinnor som behöver juridiskt biträde.

Genom mitt förslag hade förmånerna i rättshjälpssystemet kunnat

återställas till vad som gällde före reformen.

Sammantaget föreslog jag i utskottets yttrande till finansutskottet

(2000/01:JuU1y) att utgiftsramen för rättsväsendet för nästa budgetår

skulle tillföras 402 miljoner kronor mer än riksdagen nu beslutat om.

Detta hade gett utrymme för de anslagsökningar jag i detta ärende

föreslagit i motionerna Ju933 och Fi211.

5. Europol

Alice Åström (v), Yvonne Oscarsson (v) och Kia Andreasson (mp) anför:

Med hänsyn till att endast något år förflutit sedan verksamheten i

Europol blev permanent och någon utvärdering av verksamheten ännu inte

gjorts hade vi föredragit att utskottet inte nu hade gjort någon

bedömning av värdet i verksamheten. Det hade enligt vår mening varit

tillräckligt att konstatera att verksamheten inom Europol inriktas mot

den organiserade, gränsöverskridande brottsligheten.

6. Nationella insatsstyrkan (mom. 15)

Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin

(c) och Christer Nylander (fp) anför:

Vi anser att Nationella insatsstyrkan verkligen skall vara en nationell