Bet. 2000/01:JuU12

Justitieutskottets betänkande

2000/01:JUU12

Kriminalvårdsfrågor

Innehåll

Sammanfattning

Motioner från allmänna motionstiden

Utskottets överväganden

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Reservationer

2000/01

JuU12

Sammanfattning

I detta ärende behandlar utskottet ett antal

motioner som väckts under den allmänna motionstiden

år 2000. Motionerna rör frågor om kriminalvård,

bl.a. behandlingsmetoder och permissioner.

Utskottet hänvisar till gällande regelverk och

pågående utvecklings- och beredningsarbete.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår samtliga

motioner.

I ärendet finns sex reservationer, varav tre från

(m), två från (m, kd, fp) och en från (m, kd, c,

fp). Vidare finns fem särskilda yttranden, varav två

från (m), ett från (m, kd, c, fp), ett från (m, kd,

c) och ett från (c).

Motioner från allmänna motionstiden

2000/01:Ju502 av Lars Björkman och Elizabeth Nyström

(m) vari yrkas: Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

försök med GPS-övervakning av permittenter med

fotboja.

2000/01:Ju505 av Elizabeth Nyström och Maud Ekendahl

(m) vari yrkas: Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

skärpta permissionsregler för livstidsdömda och

dömda till längre fängelsestraff.

2000/01:Ju506 av Mikael Oscarsson (kd) vari yrkas:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av en översyn av

den rättspsykiatriska vården.

2000/01:Ju507 av Mikael Oscarsson (kd) vari yrkas:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om en översyn av hanteringen

av permissioner för interner dömda för grova brott.

2000/01:Ju508 av Ola Karlsson och Ingvar Eriksson

(m) vari yrkas

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att utländska

medborgare som begått brott i Sverige skall utvisas

för att avtjäna sina straff i hemlandet.

2000/01:Ju509 av Maud Ekendahl och Jeppe Johnsson

(m) vari yrkas: Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

kvarhållande av medel som täcker kostnaderna för den

avvisades hemresa.

2000/01:Ju510 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) vari

yrkas: Riksdagen begär att regeringen ser över

lekmannaarvodet för övervakare i enlighet med vad i

motionen anförs.

2000/01:Ju513 av Håkan Juholt m.fl. (s) vari yrkas:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om systemet med

"brandmansfångar".

2000/01:Ju516 av Johan Pehrson (fp) vari yrkas:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om bristen på

lekmannaövervakare.

2000/01:Ju517 av Anne-Katrine Dunker och Berit

Adolfsson (m) vari yrkas

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om vikten av

behandling i kombination med fängelsestraff när det

gäller pedofiler.

2000/01:Ju518 av Björn Kaaling m.fl. (s) vari yrkas:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om kostnadsfördelning för

rättspsykiatrisk vård.

2000/01:Ju710 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) vari

yrkas

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att införa en plan

där särskilda avdelningar inrättas för livstidsdömda

tills livstidsstraffsfrågan har utretts.

2000/01:Ju911 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari yrkas

8. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag om att medicinering skall vara ett villkor

vid villkorlig frigivning av sexualförbrytare i

enlighet med vad som anförs i motionen.

12. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till en ny verkställighetslagstiftning i

enlighet med vad som anförs i motionen.

16. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till lagstiftning rörande elektronisk

intensivövervakning av permissioner och frigångar.

2000/01:Ju913 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av

individuella handlingsplaner inom kriminalvården.

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om farmakologisk och

motivationsbehandling för sexualbrottsdömda.

2000/01:Ju928 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

3. (delvis) Riksdagen begär att regeringen lägger

fram lagförslag om höjda krav på skötsamhet m.m. som

en förutsättning för villkorlig frigivning samt

möjlighet till särbehandling av unga lagöverträdare.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om återrapportering om

genomförande av vårdplaner fastställda av domstol.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att sätta

allmänhetens skyddsbehov före den intagnes behov av

vistelser utanför anstalt.

14. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag om intensivövervakning av permissioner med

hjälp av elektronisk fotboja.

2000/01:Ju929 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

16. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring av

verkställighetslagstiftningen i enlighet med vad som

anförs i motionen.

Utskottets överväganden

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal

motioner som rör kriminalvårdsfrågor. Motionerna har

väckts under den allmänna motionstiden år 2000.

En ny verkställighetslag

I motionerna Ju911 och Ju929 (båda m) begärs att

regeringen snarast tar initiativ till en ny

verkställighetslag.

I proposition 1997/98:95 Ändringar i

kriminalvårdslagstiftningen, m.m. övervägde

regeringen Fängelseutredningens förslag till en ny

lag om verkställighet av fängelsestraff (SOU

1993:76). Regeringen gjorde därvid bedömningen att

det då inte fanns anledning att lägga fram något

förslag om en ny verkställighetslag.

Utskottet konstaterade vid behandlingen av

propositionen att det i och för sig fanns en del

omständigheter som talade för en ny lag om

verkställighet av fängelsestraff. Här tänkte

utskottet bl.a. på de förändringar som hade skett

när det gäller verkställighetsinnehållet. En ny lag

krävde dock enligt utskottet en mer genomgripande

redaktionell översyn av bestämmelserna i lagen

(1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL). Vidare

hade kriminalvårdens verksamhet efter det att

Fängelseutredningens arbete avslutats genomgått en

hel del förändringar, både organisatoriskt och vad

gällde den närmare utformningen av verkställighetens

innehåll. Detta innebar enligt utskottets

uppfattning att ytterligare överväganden i frågan

krävdes. Därtill konstaterade utskottet att några

mer påtagliga tillämpningsproblem inte hade visat

sig såvitt avsåg regleringen i KvaL. Utskottet

delade därför regeringens uppfattning att det just

då inte borde läggas fram något förslag om en ny lag

om verkställighet. Utskottet var inte heller berett

att förorda att ett ytterligare utredningsarbete

sattes i gång (bet. 1997/98:JuU19 s. 7).

När utskottet senast behandlade denna fråga under

våren 2000 (bet. 1999/2000:JuU15 s. 3 f) noterade

utskottet att frågan om en ny verkställighetslag

skulle övervägas i samband med att en systematisk

och redaktionell översyn av KvaL görs. Utskottet

anförde, i likhet med tidigare uttalanden, att det

finns en del omständigheter som talar för en ny lag

om verkställighet av fängelsestraff. Utskottet ansåg

emellertid att det förestående arbetet inte borde

föregripas.

Utskottet har inhämtat att frågan om direktiv till

en sådan översyn bereds i Regeringskansliet med

inriktning på ett beslut under hösten år 2001.

Utskottet anser att resultatet av den aviserade

översynen bör avvaktas. Riksdagen bör avslå

motionerna Ju911 och Ju929 i dessa delar.

Verkställighetsinnehållet för sexualbrottsdömda, m.m.

I motionerna Ju517 (m), Ju911 (m) och Ju913 (kd)

framställs bl.a. önskemål om att farmakologisk

behandling som syftar till att minska sexualdriften

skall gälla som villkor för villkorlig frigivning av

personer som dömts för sexualbrott.

Dagens regler innebär att det inte finns någon

möjlighet att ställa villkor för frigivningen.

Däremot kan den lokala kriminalvårdsmyndigheten

besluta att den frigivne skall ställas under

övervakning (26 kap. 11 § brottsbalken). Vidare kan

övervakningsnämnden besluta att den dömde skall

iaktta vissa föreskrifter under prövotiden, dvs. den

tid som motsvarar den återstående strafftiden, dock

minst ett år (26 kap. 15 och 16 §§ samma balk). Här

handlar det bl.a. om nykterhetsvård eller annan vård

eller behandling.

Såvitt gäller själva behandlingen inom

kriminalvården finns bestämmelser i KvaL. En intagen

skall enligt 10 § KvaL ges möjlighet till lämplig

sysselsättning som främjar utsikterna för honom att

efter frigivningen inordna sig i samhället, t.ex.

särskilt anordnad verksamhet som syftar till att

motverka brott. En intagen som har behov av

medicinskpsykologisk eller någon annan särskild

behandling skall också beredas sådan, om det kan ske

med hänsyn till anstaltstidens längd och den

intagnes förutsättningar.

Enligt 12 § KvaL är en intagen normalt skyldig att

delta i den verksamhet och ha den sysselsättning som

anvisas honom. Att delta i anvisad programverksamhet

är således obligatoriskt. Medicinsk behandling

däremot kan, liksom eljest inom samhället, normalt

endast ges på frivillig grund. Undantag härvidlag är

den behandling som kan ske med stöd av lagen

(1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård.

Kriminalvårdsstyrelsen har på regeringens uppdrag

kartlagt vilka program som används för behandling av

män som har dömts för våldsbrott mot kvinnor.

Programmen genomförs huvudsakligen i samtalsform i

grupp och ofta i samarbete med polis och

socialtjänst. Problematiken tas även upp i sex- och

samlevnadskurser eller i gruppsamtal om relationer

vid anstalter som har allmänna våldsbrottsprogram.

I sammanhanget bör även nämnas att regeringen

avsatt 2 miljoner kronor för en utvärdering av i

vilken utsträckning befintliga behandlingsmetoder

för män som har begått vålds- och sexualbrott mot

kvinnor är lämpliga och verksamma (se bet.

1997/98:JuU13 s. 45 f). En del av de avsatta medlen

har nyligen använts till att finansiera en

internationell konferens.

Inom kriminalvården arbetar man för att utveckla

insatserna för män som dömts för vålds- eller

sexualbrott mot kvinnor. Målsättningen är att alla

sexualbrottsdömda skall delta i brottsrelaterade

program som är direkt utformade för dem. En

försöksverksamhet pågår för sexualbrottsdömda på

anstalt med ett risk- och behovsinstrument (SVR-20).

Instrumentet är ett hjälpmedel för att bedöma

riskfaktorer för återfall i likartade brott i syfte

att möta den intagnes behov av insatser, särskilt

med avseende på psykoterapeutisk behandling. Ett

liknande bedömningsinstrument (SARA) används på

försök för att utveckla insatserna för dem som har

dömts för misshandel av sin partner eller före detta

partner (kriminalvårdens budgetunderlag för år 2000

s. 22 och för år 2001 s. 26).

Inom Kriminalvårdsstyrelsen pågår ett arbete som

syftar till att differentieringen såvitt gäller de

sexualbrottsdömda skall öka. Arbetet beräknas vara

klart under våren 2001.

Karolinska Institutet (KI) har på uppdrag av

Kriminalvårdsstyrelsen undersökt förutsättningarna

för en senare effektstudie av behandlingsinsatser

för sexualbrottsdömda på kriminalvårdsanstalt.

Undersökningen redovisas i rapporten Att påverka och

påverkas. I rapporten skisseras också hur ett

instrument för rutinmässig fortlöpande uppföljning

skulle kunna utformas och tillämpas. Undersökningen

bygger på intervjuer med berörd personal och en

registerundersökning. Sammanfattningsvis resulterade

arbetet i bedömningen att den vetenskapliga

underbyggnaden, anpassningen till målgruppen och

genomförandet av program för sexualbrottsdömda i

fängelse i dag inte är tillfredsställande. Formerna

för prioritering av klienter till behandling samt

dokumentation av såväl programmens innehåll som

genomförda insatser på individnivå är bristfälliga.

Sammantaget bedöms förutsättningarna inte vara

uppfyllda för meningsfulla effektstudier av

behandlingen. Emellertid förefaller - anförs det -

möjligheterna att på lite längre sikt kvalitetssäkra

och vidareutveckla programverksamheten vara relativt

goda. Förutom en motivation och önskan till

vidareutbildning hos många av de

kriminalvårdsanställda som arbetar med

programverksamhet för sexualbrottsdömda, finns ett

samhälleligt stöd för att genom påverkan av den

dömde minska den individuella risken för återfall i

brott. I rapporten rekommenderas kriminalvården att

avvakta några år med att genomföra effektstudier.

Utvärderingar är dyrbara och arbetskrävande och

kunskapsläget sådant att man först bör överväga att

styra in verksamheten mot mer vetenskapligt

underbyggda behandlingsformer.

Utskottet har tidigare vid flera tillfällen haft

att ta ställning till motionsyrkanden med liknande

innehåll som de nu aktuella, senast under våren 2000

(bet. 1999/2000:JuU15 s. 6 f). Såvitt gällde de då

aktuella motionsyrkandena anförde utskottet att det

var av största vikt att män som har begått vålds-

eller sexualbrott erhåller adekvat behandling i

syfte att minimera risken för att de återfaller i

sådan brottslighet. Det var därför positivt att en

kartläggning hade skett av de behandlingsinsatser

som görs för män som har begått våldsbrott och att

initiativ tagits till den nyss nämnda utvärderingen

av i vilken utsträckning befintliga

behandlingsmetoder för män som har begått vålds-

eller sexualbrott mot kvinnor är lämpliga och

verksamma. Resultaten av arbetet borde enligt

utskottet avvaktas.

Utskottet vill nu inledningsvis understryka att

utskottet - liksom tidigare - har en positiv

grundinställning till det utvecklingsarbete som

pågår i fråga om behandlingsmetoder för

sexualbrottsdömda. Som utskottet tidigare framhållit

är det viktigt att kunskaperna ökar om dessa

metoders effekter. Den undersökning som nu

genomförts av Karolinska Institutet visar att nya

behandlingsmetoder bör föregås av noggranna

överväganden så att metoderna blir möjliga att

utvärdera. Utskottet utgår från att detta kommer att

beaktas i det fortsatta arbetet.

När det sedan gäller frågan om det för frigivning

skall kunna ställas villkor om farmakologisk

behandling kan utskottet i och för sig ha förståelse

för att ett sådant krav kan framstå som lockande.

Utskottet vill dock påpeka att ett sådant system

knappast kan ges annan räckvidd än under tiden för

villkorlig frigivning och att det, som all annan

medicinsk behandling, torde kräva noggrann kontroll

och uppföljning. Det finns också anledning att räkna

med att en del dömda inte kommer att vilja

underkasta sig behandlingen och därmed inte kunna

friges förrän hela strafftiden gått till ända. Denna

skillnad gentemot andra dömda kan framstå som

svårmotiverad samtidigt som frågan kompliceras

ytterligare av de begränsningar som gäller för vård

under tvång. Utskottets utgångspunkt är alltså att

andra metoder bör väljas för att minska risken för

återfall i den aktuella typen av brott. Här är det

möjligt att den i motionerna åsyftade behandlingen

om den ges på frivillig grund i vissa fall kan vara

till nytta.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår motionerna

Ju517, Ju911 och Ju913 i här aktuella delar.

I motion Ju513 (s) efterlyses nya

behandlingsformer som bidrar till de dömdas

återanpassning i samhället. Som exempel nämns att

man i USA låtit intagna fungera som brandmän.

I budgetpropositionen för år 2001 (utg.omr. 4

avsnitt 4.4.4) redovisar regeringen sin uppfattning

om den framtida inriktningen på verksamheten inom

kriminalvården. Där anförs bl.a. att det är viktigt

att göra arbetsdriften mer meningsfull och anpassad

efter de intagnas behov.

Utskottet håller i och för sig med om att det är

viktigt att arbetet inom kriminalvården bedrivs så

att de dömda uppfattar verksamheten som meningsfull.

Som framgår ovan behövs det dock inte något

riksdagsinitiativ för att åstadkomma detta. Med det

anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår

motion Ju513.

Permission

I motion Ju928 (m) framhålls att permissioner bör

beviljas restriktivt då allmänhetens skyddsintresse

måste anses vara det primära. Motionärerna

understryker att de intagnas individuella vårdplaner

skall läggas till grund för beslut om i vilken

utsträckning permission bör beviljas. I motionerna

Ju505 (m) och Ju507 (kd) efterfrågas en översyn av

permissionsreglerna i fråga om långtidsdömda.

För att underlätta anpassningen i samhället kan en

intagen enligt 32 § första stycket KvaL beviljas

tillstånd att lämna anstalten för viss kort tid

(normalpermission), om det inte finns påtaglig fara

för fortsatt brottslig verksamhet eller avsevärd

fara för annat missbruk. Vid denna bedömning skall

särskilt beaktas om den intagne nyttjat eller

förfarit olagligt med narkotika inom anstalten eller

utan giltigt skäl vägrat att lämna urinprov.

Permission får enligt 32 § andra stycket också

beviljas om någon annan särskild anledning

föreligger (särskild permission).

För permission får ställas de villkor som anses

erforderliga beträffande vistelseort,

anmälningsskyldighet eller annat. Om noggrann

tillsyn behövs kan det föreskrivas att den intagne

under permissionen skall stå under bevakning.

I fråga om permissioner gäller dessutom vissa

kvalifikationstider. Sålunda bör enligt 12 § första

stycket förordningen (1974:248) om kriminalvård i

anstalt (KvaF) den som dömts till minst två års

fängelse inte utan särskilda skäl beviljas

permission innan han har avtjänat sex månader av

straffet.

Riksrevisionsverket har på regeringens uppdrag

granskat kriminalvården och hur den utnyttjar sina

resurser. Uppdraget redovisades i rapporten

Effektivare kriminalvård - En hindersanalys, RRV

1999:27. Riksrevisionsverket fann vid sin granskning

brister i bl.a. styrningen. Verket riktade också

kritik mot den uppföljning som sker.

Med anledning av Riksrevisionsverkets kritik och

att en av de misstänkta för de s.k. Malexandermorden

var på permission när brotten begicks beordrade

generaldirektören för Kriminalvårdsstyrelsen i en

skrivelse den 18 juni 1999 samtliga myndighetschefer

att omedelbart förvissa sig om att man hade

erforderlig kontroll över långtidsdömdas

utevistelser. Vidare tillsattes en arbetsgrupp inom

kriminalvården för att se över den praktiska

tillämpningen av gällande regler för utevistelser

och, i mån av behov, föreslå erforderliga

förändringar i regelverket. Översynen skulle

särskilt avse utevistelser för personer dömda för

grov brottslighet till fängelse fyra år eller mer

som hade eller kunde förväntas bli föremål för

normalpermissioner före den 1 februari 2000.

Arbetsgruppen, som antog namnet 1999 års

permissionsutredning, undersökte bl.a. i vilken grad

kunskaper från riksmottagningen på

kriminalvårdsanstalten Kumla används i

riskbedömningen och i vad mån en förnyad

riskbedömning görs. Uppdraget gick också ut på att

granska de förberedelser som görs för utevistelser

och tillämpningen av villkor i samband med

utevistelser. Det innefattade vidare att undersöka

tillämpningen av förekommande beslutsdelegation och

att beskriva i vilken omfattning myndighetscheferna

involveras i bedömning och beslut angående enskilda

intagna.

Arbetsgruppen redovisade i januari år 2000 sitt

uppdrag i rapporten Långtidsdömdas utevistelser. Av

rapporten framgår att det fanns brister i det

dåvarande regelverket samt i fråga om den praktiska

tillämpningen av detta. Sammanfattningsvis ansågs

att lagstiftningen på området var

tillfredsställande, men att Kriminalvårdsstyrelsens

föreskrifter i vissa delar borde arbetas om.

Arbetsgruppens främsta kritik rörde dock den

praktiska tillämpningen av regelverket samt brister

i intern kontroll och uppföljning. Permissioner hade

i många fall beviljats slentrianmässigt och

särskilda permissioner hade ibland beviljats för

tveksamma ändamål. I många fall hade särskilda

villkor för utevistelserna saknats trots att de hade

behövts. Härtill kom att kontrollen av de intagna

varit bristfällig. Kriminalvården hade i ett flertal

fall haft dålig kännedom om under vilka förhållanden

som den intagne tillbringat permissionen. Någon mer

ingående uppföljning efter genomgången permission

hade inte skett utan i regel hade endast drogfrihet

och färdhandlingar kontrollerats vid återkomsten

till anstalten. Enligt arbetsgruppen krävdes det en

stramare tillämpning, bättre kontroll och minskad

volym av utevistelser. En rad åtgärder föreslogs,

bl.a. att lokala och regionala chefer omedelbart

skulle ges i uppdrag att snarast göra en genomgång

av samtliga intagnas utevistelser och därvid

särskilt kontrollera att regelsystemet tillämpades

korrekt.

Justitieministern uttalade sig den 3 februari 2000

i ett interpellationssvar i fråga om

permissionsreglerna för fängelsedömda. Hon hänvisade

därvid till ovan redovisad rapport och anförde att

det är en självklarhet att varje permission skall

planeras, kontrolleras och följas upp. Hon utgick

från att Kriminalvårdsstyrelsen omedelbart skulle

vidta åtgärder för att förbättra kontrollinsatserna.

Hon anförde vidare i fråga om behovet av

farlighetsbedömningar bl.a. följande. Ett arbete med

att utveckla möjligheterna att göra säkrare risk-

och farlighetsbedömningar pågår inom kriminalvården.

Ett exempel är riksmottagningen vid Kumla där alla

långtidsdömda män utreds och en individuell

riskprofil tas fram. Den används som en del i

bedömningen av vilka särskilda villkor som skall

gälla för långtidsdömda, bl.a. vid permissioner. För

att förhindra permissionsmissbruk är den

riskbedömning som inledningsvis görs av

långtidsdömda emellertid inte tillräcklig.

Kriminalvården måste hitta bättre metoder och

arbetssätt för att göra risk- och

farlighetsbedömningar. Regeringen har därför gett

Kriminalvårdsstyrelsen i uppdrag att redovisa vilka

åtgärder som vidtagits för att göra säkrare risk-

och farlighetsbedömningar (riksdagens snabbprotokoll

1999/2000:60).

Återrapportering av uppdraget att redovisa vilka

insatser som genomförts i fråga om risk- och

farlighetsbedömningarna skall ske i samband med att

kriminalvården avger sin årsredovisning för år 2000

(kriminalvårdens regleringsbrev för år 2000).

De nya föreskrifterna och allmänna råden är nu

klara (KVVFS 2000:7) och innehåller i huvudsak

följande. Inledningsvis understryks vikten av en väl

genomtänkt permissionsplanering och att permissioner

alltid måste prövas efter lagstiftningens krav.

Vidare innehåller de en uppräkning av faktorer som

bör beaktas vid den riskbedömning som skall göras

inför varje permissionstillfälle. Där anges bl.a. de

förhållanden under vilka den intagne kommer att

tillbringa den eventuella permissionen. Härvid bör

beaktas risken för att vistelsemiljön kan innebära

tillgång till alkohol, droger, vapen och potentiella

eller identifierade brottsoffer. Kontrollen av

vistelsemiljön kan ske på olika sätt, t.ex. kan

polismyndighet eller frivård kontaktas för att

efterhöra om de har någon information om den

tilltänkta permissionsadressen. Vid osäkerhet om

riskerna bör utredningen kompletteras med ett

utlåtande från en i riskvärdering tränad psykiater

eller psykolog. Då ett sådant utlåtande begärs bör

särskilt den intagnes grad av psykopati efterfrågas.

I de allmänna råden sägs också att det vid

prövningen avseende intagen som deltagit i gäng-

eller ligabrottslighet även bör beaktas tidpunkter

för målskamraters utevistelser i de fall samtidiga

utevistelser bedöms medföra risk för fortsatt

brottslighet.

Bland föreskrifterna upptas även bestämmelser om

kvalifikationstid (1 §). I anslutning till den

bestämmelsen upplyses att minimitiden inte utgör

någon utfästelse om permission vid viss tidpunkt. En

intagen bör inte beviljas normalpermission vid

minimitid i ett antal närmare uppräknade fall,

exempelvis om han under tidigare eller pågående

verkställighet misskött permissioner eller annan

utevistelse.

Såvitt gäller särskild permission framhålls att

alla förutsebara aktiviteter bör inplaneras för att

utföras under normalpermission. Som exempel på när i

stället särskild permission får beviljas nämns

närvaro vid närståendes begravning och vissa fall av

inställelse vid domstolsförhandling.

I föreskrifterna anges vidare att en skriftlig

permissionsplan skall upprättas för varje

permissionstillfälle (5 §) och att villkor om att

följa planen skall ställas om det inte bedöms vara

obehövligt (7 §). Även i övrigt ges vissa allmänna

råd om när villkor för permissioner skall ställas

och vilka slags villkor som kan användas.

Bestämmelser finns också om uppföljning efter

permission (11 §) innebärande att utfallet skall

kontrolleras, vilket anges kunna ske genom kontroll

av drogfrihet, färdbiljetter, intyg m.m.

Utskottet har inhämtat att det inom

Kriminalvårdsstyrelsen pågår ett arbete med att

följa upp de nya permissionsföreskrifterna. Arbetet

beräknas vara färdigt under våren 2001.

När utskottet senast behandlade yrkanden om en

restriktivare hållning i fråga om permissioner

konstaterade utskottet i likhet med motionärerna att

det under år 1999 hade skett flera allvarliga fall

av permissionsmissbruk som gav anledning att strama

upp permissionsbestämmelserna och deras tillämpning

(bet. 1999/2000:JuU15 s. 8 f). Utskottet noterade,

som nämnts ovan, att alla lokala chefer inom

kriminalvården fått i uppdrag att gå igenom samtliga

utevistelser, göra en behovsprövning i varje enskilt

fall, överväga i vilken mån permissionerna skall

förenas med särskilda villkor och förbättra

kontrollen av permissionerna. Vidare pågick som

redan nämnts en översyn av Kriminalvårdsstyrelsens

föreskrifter och allmänna råd om permissioner.

Utskottet kan nu konstatera att föreskrifterna på

området stramats upp och att det dessutom aviserats

en uppföljning av dem. Föreskrifterna synes ha fått

en ändamålsenlig utformning. Förutsättningarna för

att i framtiden minska antalet fall av missbruk av

permissionssystemet framstår alltså som goda. För

närvarande finns det inte skäl för riksdagen att

initiera några ytterligare ändringar av

permissionsreglerna. Utskottet föreslår att

riksdagen avslår motionerna Ju505 och Ju507 samt

motion Ju928 i här aktuell del.

I motionerna Ju502, Ju911 och Ju928 (alla m)

begärs att elektronisk övervakning skall användas

vid permissioner och frigång.

Även frågan om att använda elektronisk övervakning

vid permissioner berördes av 1999 års

permissionsutredning. Enligt utredningens

uppfattning är sådan övervakning varken praktiskt

möjlig eller särskilt effektiv för att kontrollera

kortvariga utevistelser. Utredningen hänvisade dock

till att arbete pågår i Justitiedepartementet i

frågan.

I promemorian Från anstalt till frihet (Ds

2000:37) görs bedömningen att det, åtminstone för

närvarande, inte finns tillräckliga skäl att

lagreglera möjligheten att använda

intensivövervakning i samband med permissioner. I

promemorian anförs sammanfattningsvis att

intensivövervakning inte utgör något hinder mot att

begå brott, att de kontroll- och stödeffekter som

skulle kunna uppnås i de flesta fall skulle kunna

uppnås genom att villkor ställs och att bl.a.

installation av utrustningen skulle bli så

resurskrävande att det inte skulle stå i proportion

till vinsterna.

I en nyligen beslutad lagrådsremiss delar

regeringen den uppfattning som kommer till uttryck i

promemorian.

När utskottet behandlade liknande yrkanden förra

våren hänvisade utskottet till det här redovisade

arbetet inom Regeringskansliet. Arbetet borde enligt

utskottet avvaktas.

Utskottet noterar att regeringen inom kort kommer

att för riksdagen redovisa sina överväganden i

frågan. I avvaktan på det bör riksdagen inte ta

ställning till om elektronisk övervakning bör komma

till användning även vid permissioner. Utskottet

föreslår att riksdagen avslår motion Ju502 samt

motionerna Ju911 och Ju928 i här aktuella delar.

Psykiskt störda lagöverträdare

I motion Ju518 (s) framhålls att kostnadsansvaret

för personer dömda till rättspsykiatrisk vård bör

åvila staten.

Om en person överlämnas till rättspsykiatrisk vård

har i regel landstingen att stå för de vårdkostnader

som uppkommer.

Regeringen beslutade den 20 maj 1999 att tillkalla

en parlamentariskt sammansatt kommitté med uppdrag

att utreda frågor om ansvar och påföljder för

psykiskt störda lagöverträdare (dir. 1999:39).

Kommittén skall lämna förslag till en reformerad

reglering av det straffrättsliga ansvaret samt

formerna för ingripanden mot denna grupp av

lagöverträdare. Kommittén skall därvid bl.a.

analysera argumenten för och emot införandet av en

tillräknelighetsreglering och de konsekvenser en

sådan förändring skulle medföra, ta ställning till

hur påföljdsregleringen för de psykiskt störda

lagöverträdarna skall utformas och lämna förslag

till hur ansvaret för den rättspsykiatriska vården

skall fördelas. Utredningen skall också överväga om

det finns behov av att lagreglera frågan om ansvar

vid tillfällig sinnesförvirring som uppkommit utan

eget vållande och om det finns ett påtagligt

praktiskt behov av en särreglering när det gäller

de utvecklingsstörda. Uppdraget skall redovisas

senast vid utgången av år 2001.

När utskottet behandlade denna fråga våren 2000

(bet. 1999/2000:JuU15 s. 14 f) konstaterade

utskottet att en utredning hade tillsatts för att

utreda frågor om ansvar och påföljder för psykiskt

störda lagöverträdare. I uppdraget ligger också,

påpekade utskottet, att utreda vem som, formellt och

finansiellt, skall ansvara för den rättspsykiatriska

vården. Det pågående utredningsarbetet borde enligt

utskottet inte föregripas.

Utskottet anser fortfarande att det pågående

utredningsarbetet bör avvaktas, och utskottet

föreslår att riksdagen avslår motion Ju518.

I motion Ju506 (kd) hävdas att uppgifterna i

belastningsregistret om personer dömda till

rättspsykiatrisk vård är bristfälliga.

I 6 § förordningen (1999:1134) om

belastningsregister föreskrivs att registret skall

innehålla uppgifter om intagning i eller utskrivning

från en sjukvårdsinrättning angående den som av

domstol har överlämnats till rättspsykiatrisk vård.

Enligt 35 § samma förordning skall bl.a.

chefsöverläkare lämna sådana uppgifter till

Rikspolisstyrelsen.

I 28 § lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård

finns bestämmelser om att målsägande i vissa fall

skall underrättas om att den dömde är på fri fot.

I sammanhanget bör även nämnas att regeringen

beslutat att ge en särskild utredare i uppdrag att

följa genomförandet av den nya

polisregisterlagstiftningen (dir. 1999:99). Den

fråga som väckts i motionen får anses ligga inom

ramen för utredningens uppdrag.

Utskottet har inhämtat att det inom ramen för en

undersökning som utförs inom Socialstyrelsen

framkommit att vissa uppgifter inte rapporterats

till belastningsregistret. Med anledning därav har

styrelsen informerat chefsöverläkarna om

skyldigheten att lämna uppgifter. Den nu aktuella

undersökningen förväntas bli klar under våren.

Utskottet kan konstatera att det finns skäl som

talar för att inrapporteringen av uppgifter inte

till fullo fungerar. Som framgår ovan har dock

frågan uppmärksammats. Utskottet utgår också från

att regeringen vidtar de åtgärder som kan behövas -

de författningsändringar som kan behövas ligger på

förordningsnivå. Utskottet föreslår att riksdagen

avslår motion Ju506.

Lekmannaövervakare

I motionerna Ju510 (kd) och Ju516 (fp) begärs att

arvodet till s.k. lekmannaövervakare skall höjas.

I förordningen (1998:642) om verkställighet av

frivårdspåföljder anges att övervakaren har rätt

till ersättning enligt de normer som fastställs av

regeringen eller den myndighet som regeringen

bestämmer (5 kap. 17 §).

Kriminalvårdsstyrelsen har den 9 januari 2001

beslutat att ersättningen skall höjas från 300 kr

per månad till 400 kr. Efter höjningen utgår 150 kr

som arvode och 250 kr för omkostnader. Sistnämnda

del är skattefri.

I budgetpropositionen för år 2001 (utg.omr. 4,

avsnitt 4.4.4) anförde regeringen att en

förutsättning för att den dömde skall kunna

återanpassas till ett liv utan kriminalitet är att

han eller hon under verkställighetstiden ges

möjlighet till kontakter utanför anstalten. Att

kontakterna med familj och barn i möjligaste mån bör

upprätthållas är, anförde regeringen, i det närmaste

en självklarhet. Här fyllde de besökslägenheter som

inrättats på många anstalter en viktig funktion. Det

var enligt regeringen emellertid också nödvändigt

att försöka finna andra vägar för de dömda att knyta

sociala kontakter. I det sammanhanget spelade bl.a.

lekmannaövervakarna en viktig roll. Det personliga

engagemang och intresse som frivilliga insatser

innebär kan, påpekade regeringen, aldrig helt

ersättas av det stöd som erbjuds inom ramen för ett

tjänstemannaansvar. Vikten av de frivilliga

krafternas inslag i kriminalvården kunde därför inte

nog betonas. Ideella insatser är dock inte alltid

tillräckligt. Även frivilliga krafter borde få

rimliga utlägg täckta. Regeringen skulle därför

överväga hur stödet till de frivilliga insatserna

skall utformas i framtiden.

Antalet lekmannaövervakare pendlade under åren

1995-1999 mellan ca 4 550 och 5 050. Vid utgången av

år 1999 uppgick antalet till 4 609. Enligt vad

regeringen anförde i budgetpropositionen (utg.omr.

4, avsnitt 4.6.4) finns det uppgifter som tyder på

att den nedgång av antalet som skett under år 1999

inte är tillfällig utan ett tecken på en successiv

nedgång, eftersom det är allt svårare att rekrytera

nya lekmannaövervakare. Dessa är, anfördes det, en

stor tillgång i kriminalvården, och regeringen ansåg

därför att det är angeläget att frivården, bl.a.

genom information och medverkan i skilda former av

utbildning, medverkar till att stimulera fler att

bli lekmannaövervakare.

Justitieministern har i ett frågesvar under våren

2000 gett uttryck för en liknande uppfattning (svar

på frågorna 1999/2000:872 och 883).

I kriminalvårdens regleringsbrev för år 2001 har

Kriminalvårdsstyrelsen getts i uppdrag att komma med

förslag till hur samarbetet med ideella

organisationer kan utvecklas och stödjas. Uppdraget

skall redovisas senast den 1 maj 2001.

Utskottet vill inledningsvis uttrycka sin

uppskattning för de insatser som lekmannaövervakarna

gör för kriminalvården. Med sitt engagemang bidrar

de på ett mycket värdefullt sätt bl.a. till att

frivårdens klienter ges möjlighet att skapa ett

socialt kontaktnät. Lekmannaövervakarna utgör alltså

en tillgång för kriminalvården. Utskottet delar

också motionärernas uppfattning om vikten av att

dessa personer ges såväl en rimlig ersättning som

stöd i sina uppdrag. Det är därför glädjande att

dessa frågor uppmärksammats på olika håll. Här

tänker utskottet bl.a. på den nyligen beslutade

höjningen av ersättningen men också på det uppdrag

som Kriminalvårdsstyrelsen fått och som skall

redovisas redan under våren. Med det anförda

föreslår utskottet att riksdagen avslår motionerna

Ju510 och Ju516.

Övrigt

Kostnaden för utvisades hemresor

I motion Ju509 (m) begärs att

kriminalvårdsanstalterna skall ges befogenhet att

kvarhålla del av den ersättning fängelsedömda som

skall utvisas erhåller under tiden i anstalt. Medlen

skall användas till att bekosta deras hemresa när de

utvisas.

Enligt 9 kap. 1 § utlänningslagen (1989:529) är en

utlänning som utvisas skyldig att betala kostnaden

för sin egen resa till den ort han sänds eller

åläggs att resa genom en myndighets försorg.

Av uppgifter som utskottet erhöll våren 2000 från

Rikspolisstyrelsen och Polismyndigheten i Örebro

län, där Kriminalvårdsmyndigheten Kumla är belägen,

framgår att bestämmelsen mycket sällan tillämpas.

Anledningen till detta är att den som skall utvisas

som regel antingen saknar medel eller motsätter sig

att betala för resan. Eftersom det inte finns någon

särskild ordning för indrivning i dessa fall måste

polisen, om den som skall utvisas vägrar att betala,

ansöka om stämning i domstol samt kvarstad för att

kunna utverka den utvisades medel. Detta är tids-

och resurskrävande och anses i regel inte

meningsfullt att göra.

Vad gäller den ersättning en intagen erhåller

under anstaltsvistelsen gäller enligt 44 § KvaL att

regeringen, eller den myndighet som regeringen

bestämmer, meddelar föreskrifter beträffande

användningen av ersättningen. Regeringen har med

stöd av 38 § KvaF delegerat denna befogenhet till

Kriminalvårdsstyrelsen.

Kriminalvårdsstyrelsen har reglerat frågor rörande

de intagnas ersättningar i KVVFS 1999:4. Av 15 § i

föreskrifterna följer att 10 % av den intagnes

ersättning skall innehållas för permissions- och

frigivningsändamål. De innehållna medlen skall i

första hand användas till utgifter i samband med

permission och frigivning, t.ex. för resa,

uppehälle, inköp av klädutrustning eller liknande.

Enligt Kriminalvårdsstyrelsen är det möjligt att

använda dessa medel också för den dömdes hemresa i

samband med utvisning. Detta förutsätter dock att

den intagne samtycker till det.

För det fall att den intagne inte frivilligt vill

betala sådant som han är skyldig att betala, t.ex.

kostnaden för hemresa, gäller i princip samma regler

som för indrivning av fordringar från andra

människor i samhället. Det krävs alltså en dom som

kan verkställas. För intagna i kriminalvårdsanstalt

gäller dock särskilda regler i fråga om

möjligheterna till utmätning. I 45 § KvaL föreskrivs

sålunda att om en intagen uppsåtligen förstört

egendom som tillhör anstalten, får ersättning för

det tas ut av den ovan nämnda ersättningen. I övrigt

får dock utmätning inte ske i den ersättning som för

den intagnes räkning står inne hos

kriminalvårdsmyndighet. En dom som går ut på att den

intagne skall betala något kan alltså bara

verkställas genom utmätning i annan egendom som den

intagne har.

När utskottet behandlade denna fråga våren 2000

(bet. 1999/2000:JuU15 s. 15 f) konstaterade

utskottet att det redan finns en möjlighet för

kriminalvården att innehålla del av den intagnes

arbetsersättning för att betala hans hemresa efter

frigivningen. Svårigheterna består i stället,

anförde utskottet, i att det inte är möjligt att ta

medlen i anspråk utan ett rättsligt förfarande, om

inte den intagne samtycker till det. Detta var

naturligtvis otillfredsställande men utskottet var

inte berett att ta något initiativ i frågan.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det

är rimligt att den som dömts till utvisning också

betalar för hemresan. Detta är också innebörden av

gällande lagstiftning. Som framgår av det ovan sagda

finns det inte möjlighet att tvinga en intagen att

betala för resan. För det krävs en reglering

motsvarande den som nu gäller i fråga om ersättning

för uppsåtligen förstörd egendom som tillhör

anstalten. Som skäl för en sådan ordning kan i och

för sig anföras att den typ av fordran som

motionärerna tar upp har ett så nära samband med

straffverkställigheten att det framstår som rimligt

att staten kan tvinga fram betalning. Utskottet kan

emellertid också se skäl som talar emot en sådan

ordning, och utskottet är för närvarande inte berett

att förorda en lagändring. Utskottet föreslår att

riksdagen avslår motion Ju509.

Särskilda avdelningar för livstidsdömda

I motion Ju710 (kd) anförs att särskilda avdelningar

bör inrättas för livstidsdömda.

Utskottet har inhämtat att

Kriminalvårdsmyndigheten Kumla planerar att öppna en

avdelning med 24 platser för livstidsdömda den 1

mars 2001.

Utskottet konstaterar att motionsönskemålet är

tillgodosett med det initiativ som tagits inom

kriminalvården. Utskottet föreslår att riksdagen

avslår motion Ju710 i denna del.

Individuella behandlingsplaner

I motion Ju913 (kd) understryks vikten av att

individuella behandlingsplaner upprättas för alla

intagna.

Enligt 6 § KvaF skall för varje intagen upprättas

en behandlingsplan. Planen skall, under

hänsynstagande till anstaltstidens längd och övriga

omständigheter, inriktas på åtgärder som är ägnade

att främja den intagnes anpassning i samhället och

som förbereder honom för tillvaron utanför

anstalten. Till ledning för upprättandet av

behandlingsplanen skall behandlingsundersökning

utföras, i den mån erforderlig utredning inte redan

finns tillgänglig. De närmare föreskrifterna om

behandlingsplanering m.m. meddelas enligt 8 § KvaF

av Kriminalvårdsstyrelsen.

Av Kriminalvårdsstyrelsens anstaltsföreskrifter

(KVVFS 1998:8) följer att behandlingsplanen skall

upprättas inom tre veckor från intagningen.

Behandlingsplanen prövas och fastställs av

anstaltens behandlingskollegium.

Utskottet har inhämtat att det inom

Kriminalvårdsstyrelsen pågår ett arbetet med att ta

fram nya föreskrifter om verkställighetsplaneringen.

Inom ramen för det kommer även den av motionärerna

väckta frågan att tas upp. De nya föreskrifterna

beräknas bli färdiga under år 2001.

BRÅ har i rapporten Från anstalt till livet i

frihet - inför muck (BRÅ-rapport 2000:20) undersökt

bl.a. anstalternas planering och dokumentation av

behandlingsinsatser. I rapporten anför BRÅ att

behandlingsplaneringen i mindre än hälften av fallen

som ingick i undersökningen innehöll en planering

som motsvarade kraven. De flesta planer hade dock

upprättats inom föreskriven tid.

Hösten 1999 behandlade utskottet ett liknande

yrkande (bet. 1999/2000:JuU1 s. 74 f). Utskottet

konstaterade att regeringen i KvaF delegerat till

Kriminalvårdsstyrelsen att besluta om den närmare

utformningen av behandlingsplaneringen. Utskottet

utgick från att Kriminalvårdsstyrelsen härvid vägt

olika för- och nackdelar mot varandra för att

åstadkomma en ändamålsenlig utformning. Utskottet

utgick också från att Kriminalvårdsstyrelsen följer

upp och ser till att regleringen fungerar på ett

ändamålsenligt sätt. Mot bakgrund härav och då det

enligt utskottets mening knappast var lämpligt att

riksdagen gick in och i detalj reglerade hur

behandlingsplaneringen skall gå till avstyrkte

utskottet den då aktuella motionen.

Utskottet konstaterar att den studie som BRÅ

genomfört tyder på att det finns vissa brister i

fråga om behandlingsplanerna. Något ingripande från

riksdagens sida behövs emellertid inte eftersom

problemen redan uppmärksammats inom kriminalvården

och nya föreskrifter är att vänta. Utskottet

föreslår att riksdagen avslår motion Ju913 i denna

del.

Villkorlig frigivning

I motion Ju928 (m) hävdas att den intagnes

skötsamhet bör beaktas i större utsträckning vid

beslut om villkorlig frigivning.

I samband med att utskottet behandlade regeringens

förslag om ändrade regler för villkorlig frigivning

våren 1998 (bet. 1997/98:JuU21 s. 12 f) tog

utskottet ställning till ett motionsyrkande liknande

det nu aktuella. Utskottet ville till att börja med

framhålla att starka rättviseskäl talar för att

reglerna om villkorlig frigivning i princip skall

vara obligatoriska. En långtgående fakultativitet

där omständigheterna i det enskilda fallet skall

avgöra om en intagen friges villkorligt eller inte

öppnar, enligt vad utskottet anförde, för godtycke

och social diskriminering. Det leder också, påpekade

utskottet, till att intagna som av domstolen får

samma straff kan komma att avtjäna olika lång tid i

anstalt. För att skapa goda förhållanden på

anstalten och för att främja den dömdes

rehabilitering borde, å andra sidan, i någon

utsträckning markeras att den dömde kan påverka sin

verkställighet genom att vara skötsam. Fakultativa

inslag kunde därför inte helt undvaras. Utskottet

delade därför regeringens bedömning att villkorlig

frigivning borde kunna, såsom föreslogs i det då

aktuella ärendet, senareläggas vid misskötsamhet

från den intagnes sida under verkställigheten.

Enligt utskottets då redovisade mening understryker

ett sådant system vikten av att den intagne iakttar

de regler som gäller och ger möjlighet till

sanktioner mot överträdelser.

Utskottet håller fast vid sina ovan redovisade

överväganden från 1998. Reglerna om villkorlig

frigivning har alltså fått en ändamålsenlig

utformning. Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motion Ju928 i denna del.

Uppföljning av vårdpåföljder

I motion Ju928 (m) efterfrågas en översyn av hur

påföljder som innehåller en av domstol fastställd

vårdplan fungerar.

Den typ av plan som motionärerna åsyftar

förekommer inom ramen för påföljden skyddstillsyn

och då som en särskild föreskrift om att den dömde

skall följa en särskild behandlingsplan (s.k.

kontraktsvård). Vidare förekommer beslut om vårdplan

när det gäller överlämnande till vård inom

socialtjänsten av unga lagöverträdare.

Skyddstillsyn innebär att den dömde ställs under

övervakning. Rätten kan i domen meddela föreskrifter

som t.ex. kan gå ut på att den dömde skall genomgå

vård. Sådana föreskrifter kan också meddelas av

övervakningsnämnden. Följer den dömde inte vad som

åligger honom kan övervakningsnämnden vidta

åtgärder, t.ex. besluta att den dömde skall meddelas

en varning. Under vissa förutsättningar kan

övervakningsnämnden begära att åklagare hos domstol

för talan om att skyddstillsynen skall undanröjas.

I fråga om s.k. kontraktsvård, som alltså är en

särskild form av skyddstillsyn, innebär gällande

ordning att rätten som ett särskilt skäl att välja

påföljden skyddstillsyn skall beakta om missbruk av

beroendeframkallande medel eller något annat

särskilt förhållande som kräver vård eller

behandling i väsentlig grad har bidragit till att

brottet har begåtts och den tilltalade förklarar sig

villig att genomgå lämplig behandling som enligt en

för honom uppgjord plan kan anordnas i samband med

verkställigheten (30 kap. 9 § andra stycket 3

brottsbalken). Någon sådan behandlingsplan

förekommer inte i de ordinära fallen av

skyddstillsyn.

Om den planerade behandlingen är av avgörande

betydelse för att döma till skyddstillsyn skall

rätten i domslutet ange hur långt fängelsestraff som

skulle ha dömts ut, om fängelse i stället hade valts

som påföljd. I sådana fall skall dessutom en

föreskrift meddelas om behandlingsplanen. I samband

med en sådan behandlingsplan får föreskrivas att den

som ansvarar för behandlingen skall anmäla till den

lokala kriminalvårdsmyndigheten och åklagaren, om

den dömde allvarligt åsidosätter sina åligganden

enligt planen (28 kap. 6 a § brottsbalken). Åklagare

får föra talan om undanröjande av skyddstillsynen,

om den dömde allvarligt har åsidosatt sina

åligganden enligt den behandlingsplan som gäller för

honom (28 kap. 8 § brottsbalken). Denna möjlighet

föreligger även om övervakningsnämnden inte gjort

anmälan om saken.

Såvitt gäller vård inom socialtjänsten innebär

gällande ordning att domstolen meddelar en

föreskrift om att den unge skall genomgå den vård

eller bli föremål för en sådan åtgärd som vårdplanen

innehåller. I vissa fall kan också föreskrift om

s.k. ungdomstjänst meddelas (31 kap. 1 §

brottsbalken).

Om den dömde i väsentlig grad bryter mot en

föreskrift som har meddelats får, efter ansökan av

åklagare, den domstol som först dömt i målet

undanröja förordnandet om överlämnande till vård och

döma till annan påföljd för brottet. I stället för

att undanröja förordandet får rätten besluta att

meddela varning, om detta är en tillräcklig åtgärd.

Möjligheten att undanröja förordnande gäller också i

några andra fall. Här handlar det dels om fall där

den planerade vården eller åtgärderna som

socialnämnden planerat inte kommer till stånd eller

om vården i väsentlig utsträckning avviker från den

planerade, dels om fall där den dömde överlämnats

till vård enligt lagen om vård av missbrukare i

vissa fall och den planerade vården visar sig inte

kunna anordnas (38 kap.

2 § brottsbalken).

I 65 a § socialtjänstlagen (1980:620) föreskrivs

att socialnämnden skall underrätta

åklagarmyndigheten om vården eller andra åtgärder

som redovisats i vårdplanen inte kommer till stånd.

Detsamma gäller om den dömde bryter mot en

föreskrift om ungdomstjänst.

I 5 § förordningen (1994:1763) med särskilda

bestämmelser om unga lagöverträdare föreskrivs att

åklagaren genast skall vidta åtgärder, om det på

grund av en underrättelse enligt nyss nämnda

bestämmelse i socialtjänstlagen uppkommer fråga om

att, med stöd av 38 kap. 2 § brottsbalken, undanröja

ett förordnande om överlämnande till vård inom

socialtjänsten.

I regleringsbrevet för BRÅ avseende år 2001 anges

att regeringen under året kommer att fatta beslut om

en utvärdering av de förändringar av

påföljdssystemet för unga lagöverträdare som

beslutades våren 1998 (prop. 1997/98:96, JuU21).

Utskottet kommer under våren 2001 att anordna en

offentlig utfrågning rörande påföljden överlämnande

till vård inom socialtjänsten. Utfrågningen äger rum

på initiativ från företrädare för Moderata

samlingspartiet.

Utskottet vill inledningsvis påpeka att det finns

ett system för övervakning av att överlämnanden till

vård inom socialtjänsten - i likhet med vad som

gäller när påföljden bestäms till s.k. kontraktsvård

- kommer att innehålla det som redovisats i

vårdplanerna. Härmed är dock inte sagt att det inte

skulle finnas några problem såvitt gäller

tillämpningen av regelverket. Mot den bakgrunden

anser utskottet att det finns skäl att välkomna den

aviserade utvärderingen av det nya påföljdssystemet

för unga lagöverträdare. Den av Moderata

samlingspartiet initierade utfrågningen på området

kommer också att ge värdefulla kunskaper. Utskottet

ser inget skäl till att riksdagen nu skulle uttala

sig i frågan, och utskottet föreslår att riksdagen

avslår motion Ju928 i denna del.

Straffverkställighet utomlands

I motion Ju508 (m) hävdas att de som dömts till

fängelse och utvisning bör få avtjäna

fängelsestraffet i sitt hemland.

Lagen (1972:260) om internationellt samarbete

rörande verkställighet av brottmålsdom (IVL) - som

bygger på de s.k. överförande- och brottmåls-

domskonventionerna - och lagen (1963:193) om

samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge

angående verkställighet av straff m.m. (NVL) innebär

att det redan i dag är möjligt att låta personer som

här i riket dömts till fängelse och utvisning

verkställa sina straff i hemlandet.

Överförande av verkställighet till annan stat

förutsätter, när varken brottmålsdomskonventionen

eller överförandekonventionen är tillämpliga, att

det föreligger någon annan internationell

överenskommelse. Vidare kan regeringen enligt 3 §

IVL om det föreligger synnerliga skäl för visst fall

träffa överenskommelse med främmande stat om

överförande av straffverkställighet. Ett exempel på

en bilateral överenskommelse är det avtal om

verkställighet av straffrättsliga påföljder som

Sverige ingått med Thailand (SÖ 1990:35).

Våren 2000 behandlade utskottet regeringens

förslag om att riksdagen skulle godkänna ett

tilläggsprotokoll till överförandekonventionen jämte

vissa lagändringar. Förslagen innebar bl.a. att den

dömdes samtycke inte längre krävs för överförande

när den dömde i samband med domen utvisas på grund

av brottet. I samma ärende behandlade utskottet ett

motionsyrkande liknande det nu aktuella (bet.

1999/2000:JuU13 s. 10 f). Utskottet framhöll då att

förslagen i det ärendet gick i den riktning

motionärerna efterlyste. Sålunda framhölls i

propositionen som en allmän utgångspunkt att en

återanpassning torde bli mer effektiv om den dömde i

ett tidigt skede överförs till sitt hemland. I

förhållande till stater som är anslutna till

brottmålsdomskonventionen eller

överförandekonventionen med tilläggsprotokollet

syntes motionsönskemålen väsentligen tillgodosedda

genom propositionens förslag.

Vad gällde stater som inte är anslutna till någon

av de nämnda konventionerna utgick utskottet - i

likhet med tidigare uttalanden - alltjämt från att

regeringen, utan något särskilt riksdagsinitiativ,

undersöker möjligheterna att ingå bilaterala avtal i

den omfattning som är önskvärd.

Utskottet vidhåller den uppfattning utskottet gav

uttryck för i våras, och utskottet föreslår att

riksdagen avslår motion Ju508 i denna del.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. En ny verkställighetslag

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju911

yrkande 12 och 2000/01:Ju929 yrkande 16.

Reservation 1 (m)

2. Verkställighetsinnehållet för

sexualbrottsdömda, m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju513,

2000/01:Ju517 yrkande 1, 2000/01:Ju911 yrkande 8

och 2000/01:Ju913 yrkande 20.

Reservation 2 (m, kd, c, fp)

3. Permission

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju502,

2000/01:Ju505, 2000/01:Ju507, 2000/01:Ju911

yrkande 16 samt 2000/01:Ju928 yrkandena 13 och

14.

Reservation 3 (m, kd, fp)

4. Psykiskt störda lagöverträdare

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju506 och

2000/01:Ju518.

5. Lekmannaövervakare

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju510 och

2000/01:Ju516.

6. Kostnaden för utvisades hemresor

Riksdagen avslår motion 2000/01:Ju509.

Reservation 4 (m, kd, fp)

7. Särskilda avdelningar för

livstidsdömda

Riksdagen avslår motion 2000/01:Ju710 yrkande

2.

8. Individuella behandlingsplaner

Riksdagen avslår motion 2000/01:Ju913 yrkande

15.

9. Villkorlig frigivning

Riksdagen avslår motion 2000/01:Ju928 yrkande 3

(delvis).

Reservation 5 (m)

10. Uppföljning av vårdpåföljder

Riksdagen avslår motion 2000/01:Ju928 yrkande

11.

Reservation 6 (m)

11. Straffverkställighet utomlands

Riksdagen avslår motion 2000/01:Ju508 yrkande 1.

Stockholm den 15 februari 2001

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Gun

Hellsvik (m), Ingvar Johnsson (s), Margareta

Sandgren (s), Alice Åström (v), Ingemar Vänerlöv

(kd), Anders G Högmark (m), Ann-Marie Fagerström

(s), Maud Ekendahl (m), Helena Zakariasén (s),

Morgan Johansson (s), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe

Johnsson (m), Kia Andreasson (mp), Gunnel Wallin

(c), Siw Persson (fp), Yilmaz Kerimo (s) och Sture

Arnesson (v).

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom

parentes vilken punkt i utskottets förslag

till riksdagsbeslut som behandlas i

avsnittet.

1. En ny verkställighetslag (punkt 1)

av Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motionerna

2000/01:Ju911 yrkande 12 och 2000/01:Ju929 yrkande

16 som sin mening för regeringen vad som anförts i

denna reservation.

Ställningstagande

Regeringen har i och för sig aviserat en översyn av

KvaL. Detta är enligt vår mening inte tillräckligt.

Vi anser att regeringen snarast skall ta initiativ

till en utredning med uppdrag att lämna förslag till

en helt ny lagstiftning. Då det finns ett stort

pedagogiskt värde med att förse en ny

straffverkställighetslagstiftning med ett namn som

överensstämmer med lagstiftningens syfte, nämligen

att ange de regler som skall gälla för hur

fängelsestraff skall verkställas, bör den nya lagen

benämnas fängelselagen.

Regeringen bör ges i uppdrag att snarast vidta

åtgärder med anledning av vad vi nu har anfört.

2. Verkställighetsinnehållet för

sexualbrottsdömda, m.m. (punkt 2)

av Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd),

Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Ragnwi

Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin

(c) och Siw Persson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motionerna

2000/01:Ju517 yrkande 1, 2000/01:Ju911 yrkande 8 och

2000/01:Ju913 yrkande 20 samt med avslag på motion

2000/01:Ju513 som sin mening för regeringen vad som

anförts i denna reservation.

Ställningstagande

Det är som majoriteten anfört mycket viktigt att män

som har begått sexualbrott får adekvat behandling

för att undvika att de återfaller i likartad

brottslighet. En möjlighet är att använda sig av

farmakologisk behandling i syfte att minska

sexualdriften. I dag kan dessa brottslingar

frivilligt genomgå sådan behandling. Kriminalvården

har dock inte någon möjlighet att ensam besluta om

behandling utan den bestäms och utförs inom ramen

för hälso- och sjukvården oavsett om den medicinska

behandlingen påbörjats i frihet eller under

verkställigheten. Enligt vår uppfattning bör

medicinsk behandling i kombination med terapi

användas mer frekvent inom kriminalvården.

Härutöver bör enligt vår mening ställas som

villkor för frigivning att den dömde underkastar sig

farmakologisk behandling. Härigenom skulle

allmänhetens skyddsintresse ges en större tyngd.

De frågor som vi nu valt att lyfta fram inbegriper

flera svåra överväganden. Regeringen bör ges i

uppdrag att utreda dem och återkomma till riksdagen

med ett lagförslag. Detta innebär att vi ställer oss

bakom motionerna Ju517, Ju911 och Ju913 i dessa

delar. Motion Ju513 bör inte föranleda någon åtgärd.

3. Permission (punkt 3)

av Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd),

Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Ragnwi

Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m) och Siw

Persson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motionerna

2000/01:Ju502, 2000/01:Ju505, 2000/01:Ju507,

2000/01:Ju911 yrkande 16 samt 2000/01:Ju928

yrkandena 13 och 14 som sin mening för regeringen

vad som anförts i denna reservation.

Ställningstagande

Den praktiska tillämpningen av permissionsreglerna i

KvaL har inte alls fungerat. Det är därför i och för

sig positivt att kriminalvårdens

tillämpningsföreskrifter på området reviderats. Med

tanke på att det fortfarande är samma grundläggande

regler i fråga om permissioner som gäller i KvaL

känner vi emellertid en viss tvekan inför

möjligheterna att med tillämpningsföreskrifter som

verktyg åstadkomma en stramare hantering. Vi anser

därför att dessa bestämmelser måste ändras. En

utgångspunkt för en sådan förändring bör vara att

det vid beslut om permission måste ske en avvägning

mellan den intagnes intresse av att få permission

och medborgarnas berättigade krav på skydd och

säkerhet. Vid denna avvägning bör allmänhetens

skyddsintresse ges en större tyngd än vad som är

fallet i dag, särskilt när det är fråga om

återfallsbrottslingar. Den intagnes intresse bör

bedömas utifrån en individuellt bestämd vårdplan.

Härigenom ökar förutsättningarna för att

permissionen används till något som långsiktigt

bidrar till den dömdes återanpassning till

samhället.

Härutöver är det viktigt att kontrollen av dem som

beviljas permission är effektiv. I det sammanhanget

vill vi påpeka att de utvärderingar som har gjorts

av verkställighet i form av intensivövervakning med

elektronisk kontroll har visat på ett övervägande

positivt resultat. Vi anser att de erfarenheter

kriminalvården erhållit skulle kunna användas även i

andra sammanhang. Så skulle t.ex. elektronisk

övervakning kunna införas som en extra

säkerhetsåtgärd vid permissioner och frigångar. En

försöksverksamhet bör inledas.

Regeringen bör låta utreda de frågor vi nu tagit

upp och återkomma till riksdagen med erforderliga

lagförslag.

4. Kostnaden för utvisades hemresor (punkt 6)

av Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd),

Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Ragnwi

Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m) och Siw

Persson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motion

2000/01:Ju509 som sin mening för regeringen vad som

anförts i denna reservation.

Ställningstagande

Vi anser att det är stötande att kriminalvården inte

har befogenhet att utan den intagnes samtycke betala

ut kvarhållna medel för att täcka kostnaderna för

hans hemresa. Detta innebär också att den dömdes

skyldighet att betala, som följer av stadgandet i 9

kap. 1 § utlänningslagen, inte kan upprätthållas. En

sådan möjlighet bör därför införas för

kriminalvården.

Regeringen bör ges i uppdrag att snarast återkomma

till riksdagen med ett lagförslag som tillgodoser

vad vi nu har anfört.

5. Villkorlig frigivning (punkt 9)

av Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motion

2000/01:Ju928 yrkande 3 (delvis) som sin mening för

regeringen vad som anförts i denna reservation.

Ställningstagande

Vår utgångspunkt är att utdömda fängelsestraff skall

avtjänas. Villkorlig frigivning bör kunna komma i

fråga om den dömde har skött sig under

verkställigheten, dvs. deltagit i undervisning och

programverksamhet eller utfört anvisat arbete. Även

hur den intagne uppfört sig i allmänhet bör beaktas.

Härigenom blir den intagne stimulerad att sköta sig

och uppträda på ett korrekt sätt. Det sagda innebär

att det fakultativa inslaget vid bedömningen av när

villkorlig frigivning får ske bör vara större. En

sådan ordning är av både moralbildande och

moralförstärkande betydelse för den intagne.

Regeringen bör ges i uppdrag att utreda frågan och

återkomma till riksdagen med ett lagförslag som

tillgodoser det anförda.

6. Uppföljning av vårdpåföljder (punkt 10)

av Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motion

2000/01:Ju928 yrkande 11 som sin mening för

regeringen vad som anförts i denna reservation.

Ställningstagande

Det är viktigt att de påföljder som döms ut också

verkställs i enlighet med de föreskrifter som

meddelats i domen. I annat fall riskerar man att

domstolarnas auktoritet undergrävs. Det är mot denna

bakgrund viktigt med en fungerande kontroll av de

domar som innehåller föreskrifter om vård. Denna

fråga är av så grundläggande betydelse för

rättsväsendet att riksdagen redan nu bör besluta att

regeringen skall låta utreda frågan och vid behov

återkomma till riksdagen med ett förslag till

lagändringar. Det finns inte skäl att avvakta den

aviserade utvärderingen av påföljdssystemet för unga

lagöverträdare.

Särskilda yttranden

1. Permission

Gunnel Wallin (c) anför:

Jag anser att det är viktigt att reglerna för när

permission skall beviljas bygger på en avvägning

mellan å ena sidan samhällets skyddsintresse och å

andra sidan den intagnes behov av rehabilitering.

Som jag tolkar de nya föreskrifterna ger de också

uttryck för en sådan balans. Jag har därför valt att

inte reservera mig till förmån för de motioner som

är aktuella i denna del.

2. Psykiskt störda lagöverträdare

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:

Vi anser det angeläget att frågan om vem som skall

stå kostnadsansvaret för dem som döms till

rättspsykiatrisk vård får en lösning som återspeglar

fördelningen av beslutsbefogenheter. I avvaktan på

resultatet av den utredning som arbetar med frågan

ser vi dock inget skäl att reservera oss till förmån

för motion Ju518.

3. Lekmannaövervakare

Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G

Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind

(kd), Jeppe Johnsson (m) och Gunnel Wallin (c)

anför:

Den nuvarande ersättningen till

lekmannaövervakare framstår som

uppseendeväckande låg. Den höjning som

kunnat ske inom ramen för kriminalvårdens

anslag är otillräcklig. Vi föreslog i höstas

att kriminalvården skulle få ett betydligt

högre anslag än det som regeringens förslag

innebar. Våra budgetalternativ röstades ner

av riksdagens majoritet. Om de vunnit gehör

hade det funnits möjlighet att höja

ersättningen till lekmannaövervakarna

betydligt mer än som nu skett.

4. Individuella behandlingsplaner

Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G

Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind

(kd), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin (c) och

Siw Persson (fp) anför:

Vi anser att det är mycket glädjande att problemen

med behandlingsplanerna uppmärksammats. Vi ser fram

mot resultatet av det arbete som nu inletts i

frågan. Vi har därför valt att inte reservera oss

till förmån för motion Ju913 i denna del.

5. Straffverkställighet utomlands

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:

Med den lagstiftning som infördes genom riksdagens

beslut i våras ökade möjligheterna att låta

utvisningsdömda avtjäna sitt straff i hemlandet i

stället för i Sverige. I vilken mån regeringen

framöver kommer att träffa bilaterala avtal med

stater som inte ansluter sig till

tilläggsprotokollet till överförandekonventionen får

framtiden utvisa. Vi har därför valt att i dagsläget

inte reservera oss till förmån för motion Ju508.

Förteckning över behandlade

förslag