Bet. 2000/01:JuU13

Justitieutskottets betänkande

2000/01:JUU13

Unga lagöverträdare

Innehåll

Sammanfattning

Motioner från allmänna

Utskottets överväganden

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Reservationer

2000/01

JuU13

Sammanfattning

I detta ärende behandlar utskottet ett antal

motionsyrkanden som rör frågor om unga

lagöverträdare. I huvudsak handlar det om reglerna

om straffmätning och påföljdsval samt om

frihetsberövanden.

Utskottet föreslår, med anledning av ett

motionsyrkande från Vänsterpartiet, ett

tillkännagivande om att regeringen bör låta utreda

frågan om en särskild reglering för hur häktade

personer under 18 år skall behandlas.

När det gäller övriga motioner hänvisar utskottet

till pågående beredningsarbete och gällande

regelverk, och utskottet föreslår att riksdagen

avslår dem.

I ärendet finns sex reservationer, varav tre från

(m), en från (m, kd, mp), en från (m, kd, fp) och en

från (m, kd, fp, c). Vidare finns ett särskilt

yttrande från (m).

Motioner från allmänna

motionstiden

2000/01:Ju503 av Alice Åström m.fl. (v) vari yrkas:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

att regeringen snarast skall återkomma till

riksdagen med förslag till regleringar vad beträffar

unga i häkte i enlighet med vad i motionen anförs.

2000/01:Ju515 av Ann-Kristine Johansson m.fl. (s)

vari yrkas: Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

medlingsprojekt i Värmland.

2000/01:Ju810 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) vari

yrkas: Riksdagen beslutar om sådan ändring i lagen

(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga

lagöverträdare, att kroppsbesiktning tillåts på

person under 15 år i enlighet med vad i motionen

anförs.

2000/01:Ju818 av Cristina Husmark Pehrsson och Berit

Adolfsson (m) vari yrkas: Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

nödvändigheten av att se över reglerna för häktning

och anhållan av unga lagöverträdare och då särskilt

beakta de "synnerliga skäl" som anförs för ungdomar

under 18 år.

2000/01:Ju907 av Sten Tolgfors (m) vari yrkas:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om att föräldrarnas

ansvar för barnen bör understrykas genom information

om föräldrarnas skadeståndsansvar.

3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag vad gäller rätten att begära hjälp av polis

eller socialtjänst att få hem sina barn, som utan

lov vistas på stan eller i andra olämpliga miljöer

nattetid i enlighet med vad som anförs i motionen.

5. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag vad gäller möjligheten att drogtesta också

ungdomar under 15 år vid misstanke om drogpåverkan,

i enlighet med vad som anförs i motionen.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att ungdomar under

18 år som begått allvarliga brott skall kunna dömas

till ett särskilt frihetsberövande ungdomsstraff på

kriminalvårdshem för unga.

7. Riksdagen begär att regeringen utreder

möjligheten att införa ett villkorat

frihetsberövande straff, i enlighet med vad som

anförs i motionen.

8. Riksdagen begär att regeringen utreder

möjligheten att kunna döma unga brottslingar till

ett s.k. weekendfängelsestraff, i enlighet med vad

som anförs i motionen.

9. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring av lagstiftningen som innebär

att straffet utmäts på samma sätt för alla

brottslingar över 18 år, i enlighet med vad som i

motionen anförs.

10. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring av lagstiftningen som innebär

att straffmyndighetsåldern sänks till 13 år, i

enlighet med vad som i motionen anförs.

11. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring av lagstiftningen som ökar

möjligheterna att anhålla ungdomar mellan 15 och 18

år, i enlighet med vad som i motionen anförs.

2000/01:Ju911 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari yrkas:

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om betydelsen av att

avskaffa påföljden överlämnande till vård enligt

socialtjänsten.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en ny påföljd

benämnd ungdomsstraff för ungdomar i åldern 15-17

år.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att inrätta

särskilda kriminalvårdshem.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om särskilda regler för

verkställighet av ungdomsstraff.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om särbehandling av

unga lagöverträdare.

15. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag om villkorligt fängelse i enlighet med vad

som anförs i motionen.

2000/01:Ju913 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas:

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om drogförebyggande

åtgärder.

2000/01:Ju921 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari

yrkas:

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ett fast och

konsekvent agerande mot ungdomsbrottslighet.

2000/01:Ju928 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas:

3. (delvis) Riksdagen begär att regeringen lägger

fram lagförslag om höjda krav på skötsamhet m.m. som

förutsättning för villkorlig frigivning samt

möjlighet till särbehandling av unga lagöverträdare.

12. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

lagförslag om införandet av tydliga tabeller

gällande straffnedsättningar för unga

lagöverträdare.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om anhållande av

personer under 18 år.

2000/01:Ju929 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om föräldrars rätt till

polisstöd.

3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till lagändring som möjliggör för polisen

att ta blod- och urinprov även på personer under 15

år i enlighet med vad som anförs i motionen.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om

familjegruppskonferenser och medlingsverksamhet.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om betydelsen av att

avskaffa påföljden överlämnande till vård enligt

socialtjänsten.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en ny påföljd

benämnd ungdomsstraff för ungdomar i åldern 15-17

år.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att inrätta

särskilda kriminalvårdshem.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om särskilda regler för

verkställighet av ungdomsstraff.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om särbehandling av

unga lagöverträdare.

19. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag om införande av villkorligt fängelse i

enlighet med vad som anförs i motionen.

2000/01:Ju930 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas:

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om brottsoffrens behov

av uppgifter om omyndig lagöverträdares

vårdnadshavare.

2000/01:Ju931 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas:

3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag om drogtester.

2000/01:Ju933 av Siw Persson och Johan Pehrson (fp)

vari yrkas:

24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om medling och

familjerådslag.

Elanders Gotab, Stockholm 2001

Utskottets överväganden

I detta ärende behandlar utskottet ett antal

motioner som väckts under den allmänna motionstiden

år 2000 och som rör unga lagöverträdare. Utskottet

behandlar också ett par motionsyrkanden som väckts

med anledning av regeringens skrivelse Brott kan

förebyggas! Utvecklingen av det brottsförebyggande

arbetet (skr. 2000/01:62).

Påföljdssystemet för unga

lagöverträdare

Motionerna

I motionerna Ju911 och Ju929 (båda m) yrkas att

påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten

skall avskaffas. I motionerna föreslås vidare,

liksom i motion Ju907 (m), att en ny påföljd -

ungdomsstraff - införs. Ungdomsstraff skall

verkställas på särskilda kriminalvårdshem i

kriminalvårdens regi, och särskilda regler för

verkställigheten bör införas som avviker från vad

som normalt gäller verkställighet av fängelsestraff,

bl.a. på det sätt att det blir en plikt för den unge

att delta i vård och behandling.

I motionerna förordas vidare att en ordning med

villkorligt fängelse införs. Tanken i motionerna är

att verkställigheten av ett utdömt fängelsestraff

helt eller delvis skall anstå och att

verkställigheten i den delen endast skall ske om den

unge döms för nya brott.

I motionerna Ju911 och Ju929, liksom i motion

Ju928 (m), föreslås också att unga lagöverträdare

som dömts till fängelse skall kunna friges när

halva, i stället för två tredjedelar av, straffet

avtjänats. I den sistnämnda motionen efterfrågas

också en reglering av hur stor strafflindringen

skall vara för unga lagöverträdare. I motion Ju907

begärs ett avskaffande av det krav på särskilda skäl

som gäller för att en person som begått ett brott

efter 18 års ålder men innan han fyllt 21 år skall

kunna dömas till fängelse.

I motionerna Ju6 (c), Ju515 (s), Ju929 (m) och

Ju933 (fp) förespråkas medling och

familjegruppskonferenser. I motion Ju921 (c)

understryks vikten av ett fast och konsekvent

agerande när det gäller unga lagöverträdare.

I motion Ju907 föreslås att weekendfängelse

införs. Motionärens tanke är att ett kort

fängelsestraff skulle övertyga den unge om att i

fortsättningen avstå från brott.

Bakgrund

Våren 1998 beslutade riksdagen om nya påföljder för

unga lagöverträdare (prop. 1997/98:96, JuU21). De

nya reglerna trädde i kraft den 1 januari 1999.

Regleringen innebär en uppstramning av åtgärderna

när ungdomar begår brott. Möjligheten att överlämna

den unge till vård inom socialtjänsten finns kvar,

men en förutsättning för denna påföljd är att

socialnämnden lämnat in en vårdplan till rätten och

att de planerade åtgärderna kan anses tillräckligt

ingripande med hänsyn till brottslighetens

straffvärde och art och den unges tidigare

brottslighet. Ett överlämnande till socialtjänsten

kan förenas med böter eller en föreskrift om

ungdomstjänst. Den sistnämnda påföljden liknar

samhällstjänst och skall fullgöras i socialtjänstens

regi. Vid allvarlig brottslighet där påföljden

annars måste bli fängelse kan den unge i stället

överlämnas till sluten ungdomsvård. Detta är en

tidsbestämd påföljd med ett maximum på fyra år som

verkställs på institutioner som drivs av Statens

institutionsstyrelse. Verkställigheten regleras i en

särskild lag om verkställighet av sluten

ungdomsvård.

I brottsbalken finns regler om särbehandling av

unga lagöverträdare. Av 30 kap. 5 § följer att det

krävs synnerliga skäl för att en person skall kunna

dömas till fängelse för brott han begått före 18 års

ålder. Vidare gäller att för brott som någon begått

efter det att han fyllt 18 år men innan han fyllt 21

år fängelse endast får dömas ut om det med hänsyn

till gärningens straffvärde eller annars finns

särskilda skäl för det. Den unges ålder skall

dessutom enligt 29 kap. 7 § beaktas vid

straffmätningen.

Frågan om ålderns inverkan vid straffmätning har

prövats i Högsta domstolen under hösten 2000 (dom

den 22 september 2000 i mål nr B 3066-00).

Tingsrätten och hovrätten hade ansett att

straffvärdet för de brott som de tilltalade dömdes

för uppgick till tre år respektive två år och tre

månader. Straffen bestämdes till fängelse i ett år

respektive nio månader.

Riksåklagaren anförde i sitt överklagande att det

skulle främja intresset av konsekvens, förutsebarhet

och en enhetlig rättstillämpning vid brott begångna

av unga lagöverträdare, om domstolarna tillämpade en

metod, enligt vilken straffen med stöd av 29 kap. 7

§ brottsbalken i princip nedsattes med en viss

procent enligt en alltefter levnadsåldern fallande

skala. Det kunde sålunda enligt Riksåklagarens

uppfattning vara rimligt om straffet för brott med

ett straffvärde av t.ex. fängelse fyra år nedsattes

för en 15-åring med 80 %, för en 18-åring med 50 %

och för en 20-åring med 20 %. Med denna modell som

utgångspunkt yrkade Riksåklagaren att straffen i det

aktuella målet skulle höjas till fängelse ett år och

sex månader respektive ett år och två månader.

Högsta domstolen anförde att det emellertid inte

enbart är åldern som bör vara avgörande för hur stor

straffnedsättningen skall bli enligt 29 kap. 7 §

brottsbalken. Vid långvariga fängelsestraff kan det

ofta vara rimligt att nedsätta straffet mera än vid

kortare frihetsstraff eller bötesstraff, och

brottens art kan - anförde Högsta domstolen - också

vara av betydelse i detta sammanhang. Även de

omständigheter som anges i 29 kap. 4 och 5 §§

brottsbalken - exempelvis återfall och att den

tilltalade frivilligt angett sig - påverkar

självfallet straffmätningen. Någon schematisk regel

om en på levnadsålder grundad procentuell

straffnedsättning i förhållande till straffvärdet

skulle, menade Högsta domstolen, bl.a. med hänsyn

till dessa förhållanden behöva förses med så många

undantag och förbehåll att den inte skulle tjäna

till verklig vägledning.

I det aktuella fallet gjorde Högsta domstolen

bedömningen att straffen för de tilltalade med

hänsyn till att de var 18 år när brotten begicks,

till brottens straffvärden och övriga omständigheter

borde ha bestämts till ungefär hälften av de angivna

straffvärdena. Trots det ändrades inte hovrättens

avgörande. Här tillämpade Högsta domstolen i stället

bestämmelsen i 29 kap. 5 § första stycket 8

brottsbalken vari föreskrivs att rätten utöver

straffvärdet i skälig omfattning skall beakta om

någon omständighet föreligger som påkallar att den

tilltalade får ett lägre straff än brottets

straffvärde motiverar. Här vägde Högsta domstolen

bl.a. in omständigheter som hade att göra med de

tilltalades skolgång.

Under den försöksverksamhet som BRÅ samordnade

fram till årsskiftet 1999/2000 drevs 32

medlingsprojekt som fördelade sig över hela landet.

Flera av dem har kommit att drivas vidare även efter

det att försöksverksamheten formellt upphört.

Sammantaget pågår för närvarande i vart fall 25

medlingsprojekt i landet. Projekten går ut på att

medla mellan brottsoffret och den unge

gärningsmannen. Socialtjänsten är som regel huvudman

för dem. En redovisning av verksamheten har lämnats

till regeringen (Medling vid brott, BRÅ-rapport

2000:8). I redovisningen gör BRÅ bl.a. bedömningen

att medlingsverksamheten i fortsättningen lämpligast

bör bedrivas av kommunerna inom ramen för

socialtjänsten. BRÅ pekar också på behovet av ett

tydligare regelverk, något som skulle kunna ge

medlingsverksamheten ökad legitimitet och

genomslagskraft.

Den nyzeeländska familjegruppskonferensen (Family

Group Conference) har tjänat som förebild för två

projekt i Sverige som genomförts av Svenska

Kommunförbundet. Man har valt att översätta det nyss

nämnda engelska uttrycket med familjerådslag. I det

senaste projektet prövades familjerådslagsmodellen

för ungdomar som begått brott. Projektet, som pågått

under åren 1998 och 1999 i tio kommuner, redovisas i

rapporten Familjerådslag för unga som begått brott.

Grundtanken är liksom vid medling att den unge skall

konfronteras med brottsoffret, be om ursäkt och

komma överens om gottgörelse. Härefter skall

familjen göra upp en plan för den unge i syfte att

komma till rätta med problemen. Till sin hjälp har

familjen en fristående samordnare och andra

professionella personer, t.ex. socialtjänsten,

polisen och skolan.

Inom ramen för projektet ägde familjerådslag rum i

ett sjuttiotal fall. Ungdomarna och deras föräldrar

bjöd in sina privata nätverk för att diskutera och

planera för ungdomarnas framtid. I ca 40 av fallen

hade den unge erkänt att han begått brott. De flesta

ungdomarna var i åldern 15-17 år och brotten var

främst egendomsbrott. När brottsoffren medverkade

hade rådslagen inslag av medling. Brottsoffren

deltog i rådslaget i första hand för den unges

skull. Gärningsmannens ånger och uppriktiga ursäkt

var viktigare än ekonomisk ersättning. I en del fall

betraktades familjens handlingsplan som en vårdplan

när den unge dömdes i domstol, och påföljden

bestämdes till vård inom socialtjänsten.

I resten av fallen hade rådslag hållits utan att

något erkänt brott var orsaken till att rådslaget

sammankallades. Här handlade det om ungdomar som

varit aktuella hos socialtjänsten på grund av deras

beteende och socialt utsatta situation. I vissa fall

hade de också varit uppmärksammade av polisen.

En särskild utredare har på regeringens uppdrag

analyserat medlingens roll i rättssystemet.

Uppdraget redovisas i betänkandet Medling vid

ungdomsbrott (SOU 2000:105). I betänkandet görs

bl.a. bedömningen att medling vid ungdomsbrott är en

åtgärd som bör användas i större utsträckning.

Utredningen föreslår att det införs en särskild lag

om medling vid ungdomsbrott. Det är enligt

utredningen inte lämpligt att införa medling som en

särskild påföljd eftersom den bygger på

brottsoffrets frivilliga medverkan. Vidare anser

utredningen att det inte bör införas ett system med

villkorade åtalsunderlåtelser där villkoret består i

att den unge skall delta i ett medlingsförfarande.

Däremot bör det kunna komma i fråga att meddela

åtalsunderlåtelse om den unge deltagit i medling.

Också vid straffmätning och påföljdsval bör det

enligt utredningen bli möjligt att beakta att

medling ägt rum. Att organisera medlingsverksamheten

bör enligt utredningen bli en uppgift för

socialtjänsten. Utredningen lämnar också vissa

förslag som gäller formerna för medling vid

ungdomsbrott.

Utredningen innehåller också en redovisning av

Svenska Kommunförbundets försöksverksamhet med

familjerådslag. Försöksverksamheten har enligt

utredningen varit alltför begränsad för att det

skall gå att dra några mer långtgående slutsatser av

den, men utredningen menar att familjerådslag kan ha

en positiv inverkan på gärningsmannen.

Betänkandet remissbehandlas för närvarande.

Frågan om weekendfängelse eller, som det kallades

då, veckoslutsfängelse, behandlades av

Ungdomsbrottskommittén. I betänkandet Reaktion mot

ungdomsbrott (SOU 1993:35 del A s. 454 f) tog

kommittén avstånd från tanken på veckoslutsfängelse.

Kommittén förde ett resonemang i två led. I det ena

avhandlades frågan om verkställighet av ett utdömt

fängelsestraff under veckoslut. Detta avvisades av

kommittén främst därför att en sådan verkställighet

bara borde kunna bli aktuell vid mindre allvarliga

brott och korta strafftider medan ungdomar som döms

till fängelse som regel har begått svåra brott med

jämförelsevis lång strafftid. Det andra ledet avsåg

veckoslutsstraff som en särskild påföljdsform för

unga som skulle kunna dömas ut på mindre stränga

kriterier än som gäller allmänt för fängelsestraff

för ungdomar. Kommittén ansåg emellertid att en

sådan ordning skulle medföra att påföljdssystemet

blev mer komplicerat och svåröverskådligt. Vidare

skulle påföljdernas inbördes stränghet bli svårare

att ange, och risken fanns att domstolarnas

påföljdsval skulle bli ojämnt och orättvist.

Dessutom fanns risken för en allmän upptrappning av

påföljdsvalet. Även den tanken avvisades således av

kommittén.

Frågan om villkorligt fängelse är aktuell inom

Justitiedepartementet. Regeringen avser att ta

initiativ till en fortsatt analys av frågor som rör

påföljdssystemet, bl.a. möjligheterna att skapa ett

system med villkorligt fängelse.

När utskottet senast (bet. 1999/2000:JuU16 s. 8 f)

behandlade dessa frågor framhöll utskottet att de

nya reglerna beträffande påföljdsval för unga

tillämpats under lite drygt ett år. Det var därför

alltjämt för tidigt att bedöma om det fanns skäl att

göra nya överväganden i ämnet. Utskottet var således

inte berett att ompröva principerna för

socialtjänstens respektive kriminalvårdens ansvar

för ungdomarna. Utskottet framhöll också att den nya

påföljden sluten ungdomsvård i mycket motsvarade de

krav som framfördes i de även då aktuella motionerna

om ungdomsstraff och kriminalvårdshem.

Utskottet fann inte heller något behov av att

införa en möjlighet till halvtidsfrigivning för

unga, och i övrigt fanns enligt utskottet väl

avvägda möjligheter till särbehandling genom att den

tilltalades ålder skall beaktas som skäl för

strafflindring.

Utskottet var inte berett att aktualisera frågan

om weekendfängelse för ungdomar.

När det gällde frågan om villkorligt fängelse hade

utskottet alltjämt en positiv grundinställning, men

i rådande beredningsläge borde inte riksdagen ta

ställning i frågan.

I fråga om familjegruppskonferenser utgick

utskottet från att de erfarenheter som vunnits genom

Kommunförbundets då nyligen avslutade

försöksverksamhet med familjerådslag skulle tas till

vara på lämpligt sätt. Såvitt gällde medling

hänvisade utskottet till sin tidigare intagna

ståndpunkt, nämligen att den försöksverksamheten

borde avvaktas.

I regleringsbrevet för BRÅ avseende år 2001

aviseras en utvärdering av det nya påföljdssystemet

för unga lagöverträdare.

Överväganden

Utskottet vill inledningsvis understryka att

utskottet delar den uppfattning som kommer till

uttryck i motion Ju921, nämligen att ungdomar som

begår brott skall mötas med fasthet och konsekvens.

Det torde råda en i det närmaste total enighet om

att så bör ske. Någon åtgärd från riksdagens sida

behövs alltså inte. Utskottet föreslår att riksdagen

avslår motion Ju921 i denna del.

Vad härefter gäller önskemålen om medling och

familjegruppskonferenser eller familjerådslag

erinrar utskottet om den pågående remissbehandlingen

av betänkandet Medling vid ungdomsbrott. I nuvarande

beredningsläge bör riksdagen inte uttala sig.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår såväl motion

Ju515 som motionerna Ju6, Ju929 och Ju933 i här

aktuella delar.

I likhet med vad utskottet anförde förra våren ser

utskottet inget behov av att införa en möjlighet

till halvtidsfrigivning för unga. Som framgår nedan

anser utskottet att särbehandlingen bör ske i form

av straffnedsättning. Motionerna Ju911, Ju928 och

Ju929 bör i dessa delar avslås av riksdagen.

Önskemålet om reglering av hur stor strafflindring

unga skall få bygger på den modell som Riksåklagaren

tog upp i det ovan refererade rättsfallet. De skäl

som Högsta domstolen redovisade emot en sådan modell

talar också i viss utsträckning emot en

lagreglering. Ungdomsbrottsligheten spänner över

hela det straffrättsliga området, från

trafikförseelser till de grövsta våldsbrotten. När

det gäller ungdomar är det dessutom andra påföljder

än fängelse som står i förgrunden, och vissa av

dessa påföljder kan bara komma i fråga för unga

lagöverträdare. Den modell som motionärerna vill

lägga till grund för lagstiftning skulle i praktiken

bara kunna komma till användning i de få fall där

fängelse döms ut. Högsta domstolens resonemang visar

också på svårigheten med en sådan tabell. Utskottet

anser alltså att dagens regler är ändamålsenliga.

Detta utesluter naturligtvis inte att det kan finnas

behov av vägledande avgöranden. Det ovan refererade

avgörandet bidrar till denna rättsbildning.

Utskottet är alltså inte berett att ställa sig bakom

önskemålet om en tabell för straffmätningen i

ungdomsmål. Detsamma gäller förslaget att avskaffa

kravet på särskilda skäl för att döma personer som

begått brott i åldern 18-21 år till fängelse.

I avvaktan på resultatet av den aviserade

översynen av påföljdssystemet för unga

lagöverträdare ser utskottet ingen anledning att

ändra uppfattning i fråga om socialtjänstens

respektive kriminalvårdens ansvar för de unga

lagöverträdarna; sålunda behövs inte heller någon ny

lag om verkställighet. Liksom tidigare anser

utskottet vidare att riksdagen inte i rådande

beredningsläge bör uttala sig i fråga om villkorligt

fängelse. Såvitt slutligen gäller weekendfängelse

ser utskottet fortfarande ingen anledning att ta

något initiativ.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår motionerna

Ju907, Ju911, Ju928 och Ju929 i här aktuella delar.

Häktning och anhållande

Motionerna

I motion Ju503 (v) efterfrågas särskilda regler för

behandlingen av häktade under 18 år. I motionerna

Ju818, Ju907 och Ju928 (alla m) förordas utvidgade

möjligheter att anhålla ungdomar under 18 år.

Bakgrund

Reglerna om häktning och anhållande finns i 24 kap.

rättegångsbalken. De innebär i huvudsak att

brottsmisstanken skall avse ett brott som har en

straffskala som innefattar ett års fängelse och att

det skall finnas sannolika skäl för misstanken.

Vidare krävs att det finns risk för att den

misstänkte undandrar sig lagföring, försvårar

utredningen eller återfaller i brott. Av 23 § lagen

(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga

lagöverträdare (LUL) följer dessutom att den som

inte fyllt 18 år får häktas endast om det finns

synnerliga skäl. Beslut om häktning fattas av

rätten.

Om det finns skäl att häkta någon får han anhållas

i avvaktan på rättens prövning av häktningsfrågan.

Anhållande får vidare ske om det finns skälig

misstanke och det är av synnerlig vikt att den

misstänkte tas i förvar i avvaktan på ytterligare

utredning. Beslut om anhållande fattas av åklagaren.

Polisen kan alltså inte anhålla någon. Däremot kan

en polisman gripa en person som det finns skäl att

anhålla.

Den som häktats skall utan dröjsmål överföras till

häkte. Några särskilda bestämmelser om behandlingen

av häktade ungdomar finns inte.

Barnkommittén, som hade i uppdrag att göra en bred

översyn av hur svensk lagstiftning och praxis

förhåller sig till bestämmelserna i FN:s

barnkonvention, har inte funnit anledning att lägga

fram några förslag till förändringar i denna del

(SOU 1997:116 s. 436 f).

Av Kriminalvårdsstyrelsens månatliga

verksamhetsstatistik framgår hur många personer

under 18 år som var inskrivna i häkte per den första

i varje månad. Beräknat för tiden januari

2000-januari 2001 var det i genomsnitt fråga om 13

personer under 18 år. Av dessa var nio häktade.

Övriga fall handlade i huvudsak om gripna, anhållna

eller omhändertagna enligt lagen (1990:52) med

särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).

Motsvarande siffror för år 1999 var åtta respektive

fem.

Ur statistiken kan också utläsas hur många som

under en månad tagits in i häkte eller bytt

kategori, exempelvis häktats efter att tidigare ha

varit anhållna. Under år 2000 rörde det sig om i

genomsnitt drygt 110 personer under 18 år under en

månad. Viss osäkerhet om innebörden är dock

förknippad med den siffran just eftersom den

innefattar sådana som bytt kategori. Vidare saknas

uppgifter om hur länge varje frihetsberövande varat.

Av årsredovisningen för år 2000 avseende Statens

institutionsstyrelse (SIS) framgår att man hade

problem med att snabbt kunna placera alla ungdomar

som behövde vård enligt LVU. Detta berodde på att

ungdomar dömda till sluten ungdomsvård

prioriterades, att en institution lades ner och att

avdelningar var tillfälligt stängda. Av de ungdomar

där kommunerna efterfrågade vård enligt LVU

placerades 52 % omgående och 75 % inom en vecka. Av

de 800 ungdomar som ställdes i kö för vård

placerades 25 % efter en till tre dagar. Ungefär en

lika stor andel väntade på plats mellan fyra och sju

dagar.

Från SIS har utskottet inhämtat att man varje dag

har mellan 30 och 50 ungdomar på kö till placering.

Frågan om hur häktade ungdomar skall hanteras har

varit aktuell i utskottet vid flera tillfällen,

senast våren 2000 (bet. 1999/2000:JuU16 s. 20 f).

Utskottet framhöll att det i denna fråga finns

motstridiga intressen och anförde vidare att

häktning är ett straffprocessuellt tvångsmedel som

används för att förhindra att den misstänkte

avviker, försvårar utredningen eller fortsätter att

begå brott. Det framstår trots detta, fortsatte

utskottet, som klart att det kan behövas särskilda

insatser för ungdomar som häktas. Men eftersom

ungdomarna i häktena utgjorde en relativt liten

andel av samtliga häktade lämpade sig frågan inte

för några generella bedömningar. I stället höll

utskottet fast vid den uppfattning utskottet

tidigare gett uttryck för, nämligen att det även i

fortsättningen bör vara en fråga för kriminalvården

att avgöra vilka särskilda åtgärder som bör vidtas

för ungdomar under 18 år som häktas. Utskottet såg

det som självklart att kriminalvården utan påpekande

från riksdagen följer såväl ordalydelsen i som

intentionerna bakom FN:s barnkonvention. Slutligen

såg utskottet inget skäl att förorda vidgade

möjligheter att anhålla personer under 18 år.

Regeringen har därefter i kriminalvårdens

regleringsbrev för budgetåret 2001 begärt att

kriminalvården redovisar hur den arbetar med häktade

personer under 18 år.

Överväganden

Utskottet noterar först att antalet häktade ungdomar

synes ha ökat något, liksom antalet inskrivna som

inte är häktade. Tillgänglig statistik ger inte svar

på om ökningen har något samband med platsbristen på

SIS institutioner. Uppgifterna i årsredovisningen

från SIS tyder emellertid på att så kan vara fallet.

Inte heller i övrigt går det att utläsa vad ökningen

beror på.

När det sedan gäller motion Ju503 noterar

utskottet att de häkten som finns i dag är utformade

för vuxna intagna. Intagningen i häkte medför en

särskilt stor påfrestning för de intagna som är

under 18 år. Det är därför angeläget att största

möjliga hänsyn tas till ungdomarna under

häktningstiden. I sammanhanget vill utskottet

särskilt påpeka att FN:s barnkonvention bl.a.

innebär att varje frihetsberövat barn skall

behandlas humant. Barnet skall också behandlas med

respekt för människans inneboende värdighet och på

ett sätt som beaktar behoven hos personer i dess

ålder.

Kunskaperna om i vilken utsträckning ungdomarnas

särskilda behov verkligen blir beaktade är

otillräckliga i dag. Det uppdrag som kriminalvården

har enligt regleringsbrevet är visserligen ett steg

i rätt riktning. Utskottet anser dock att en bredare

analys behövs på området. En utredning bör därför

ges i uppdrag att kartlägga situationen för den

grupp av häktade som är under 18 år. I

utredningsuppdraget bör också ingå att lägga fram

ett förslag till reglering av hur unga skall

behandlas i häktena. Detta bör riksdagen med

anledning av motion Ju503 som sin mening ge

regeringen till känna.

I fråga om möjligheterna till anhållande har

ingenting framkommit som motiverar en annan

bedömning än den utskottet gjorde förra året.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår såväl motion

Ju818 som motionerna Ju907 och Ju928 i här aktuella

delar.

Skadestånd

Motionerna

I motion Ju907 (m) förespråkas att information skall

spridas om föräldrars skadeståndsansvar i samband

med barns brottslighet. I motion Ju930 (m)

efterfrågas rutiner för att brottsoffer skall få

upplysning om vårdnadshavaren när gärningsmannen är

under 18 år. Motionärerna menar att detta skulle

förbättra brottsoffrets möjligheter att utverka

skadestånd.

Bakgrund

Ett barn står under vårdnad av båda föräldrarna

eller en av dem om inte rätten har anförtrott

vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade

vårdnadshavare. Den som har vårdnaden om ett barn

har ansvaret för barnets personliga förhållanden och

för att barnets behov av omvårdnad, trygghet och en

god fostran blir tillgodosedda. Vårdnadshavaren

svarar också för att barnet får den tillsyn det

behöver med hänsyn till dess ålder, utveckling och

övriga omständigheter. Vårdnadshavaren skall också

bevaka att barnet får tillfredsställande försörjning

och utbildning. I syfte att hindra att barnet

orsakar skada för någon annan skall vårdnadshavaren

svara för att barnet står under uppsikt eller att

andra lämpliga åtgärder vidtas (se 6 kap. 2 §

föräldrabalken). Vårdnadshavaren kan bli

skadeståndsskyldig enligt skadeståndslagens

bestämmelser, om han uppsåtligen eller av

vårdslöshet försummar sitt tillsynsansvar.

När det gäller målsägandens möjligheter att få

reda på vem som är vårdnadshavare för en underårig

lagöverträdare bör till att börja med erinras om att

målsäganden under förundersökningsförfarandet inte

är att anse som part. Han har således inte någon

rätt till partsinsyn (se JO 1995/96 s. 49 f). För

målsäganden gäller därför att han har rätt att ta

del av allmänna handlingar i den mån någon

sekretessregel inte hindrar det. Här är

bestämmelserna i 9 kap. 17 och 18 §§ sekretesslagen

(1980:100) aktuella. Bestämmelserna torde innebära

att sekretess i regel råder för uppgifter om den

misstänktes vårdnadshavare.

I departementspromemorian Brottsoffers möjligheter

att få del av uppgifter ur förundersökningar m.m.

(Ds 2000:64) föreslås bl.a. en ändring i

sekretesslagen som innebär att målsägande som är i

behov av uppgifter i avslutade förundersökningar för

att kunna få ett enskilt anspråk tillgodosett skall

ges möjlighet att utan hinder av sekretessen få del

av uppgifterna. Rätten till insyn skall även gälla

när andra slags utredningar avslutats, exempelvis en

sådan utredning som sker när en person under 15 år

misstänks ha begått ett brott.

Promemorian har remissbehandlats och regeringen

beslutade den 1 mars i år om en lagrådsremiss. En

proposition har aviserats till den 22 mars 2001.

Utskottet avstyrkte liknande yrkanden förra våren

(bet. 1999/2000:JuU16 s. 4 f). Utskottet höll fast

vid sin tidigare intagna ståndpunkt, nämligen att

någon särskild information inte behöver spridas till

föräldrar om skyldigheten att betala ersättning. Vad

gällde frågan om möjligheten att få reda på vem som

i egenskap av vårdnadshavare är ersättningsskyldig

noterade utskottet att reglerna om sekretess synes

innebära svårigheter för målsägandena i vissa fall.

Utskottet ansåg det därför positivt att regeringen,

som nyss framgått, tagit initiativ till att se över

reglerna. Det då aktuella motionsyrkandet ansågs

vara tillgodosett.

Överväganden

Utskottet ser fortfarande inget behov av att sprida

information om föräldrars skadeståndsskyldighet.

Motion Ju907 i denna del bör avslås av riksdagen.

Utskottet gör alltjämt bedömningen att önskemålet

om möjligheterna att få uppgifter ur

förundersökningar för att kunna föra talan om

skadestånd är tillgodosett med det förslag som

numera bereds i Regeringskansliet. Utskottet förelår

att riksdagen avslår motion Ju930 i denna del.

Övrigt

Drogtest från barn under 15 år

I motionerna Ju4 (kd), Ju810 (kd), Ju907 (m), Ju913

(kd), Ju929 (m) och Ju931 (m) efterfrågas

möjligheter för polisen att ta blodprov och urinprov

på barn under 15 år i syfte att klarlägga om barnet

använt narkotika.

Denna fråga har återkommande behandlats av

utskottet. En utförlig beskrivning av gällande rätt

finns i betänkande 1996/97:JuU12 s. 11 f.

Sammanfattningsvis innebär reglerna att en

provtagning av aktuellt slag betraktas som

kroppsbesiktning enligt 28 kap. rättegångsbalken.

Detta tvångsmedel får inte användas mot någon som

inte fyllt 15 år. Däremot finns en, låt vara

begränsad, möjlighet att företa läkarundersökning

med stöd av 32 § LVU.

Frågan om att tvångsvis drogtesta barn under 15 år

har behandlats av Narkotikakommissionen. I

betänkandet Vägvalet - Den narkotikapolitiska

utmaningen (SOU 2000:126) tar kommissionen ställning

mot att införa en sådan möjlighet.

Betänkandet remissbehandlas under våren.

I en lagrådsremiss som beslutades den 8 februari i

år föreslås vissa ändringar i de sociala

vårdlagarna. I fråga om LVU föreslås bl.a. att den

som tvångsvårdas därför att han själv utsätter sin

hälsa eller utveckling för en påtaglig risk för

skada skall kunna avkrävas ett drogtest vid

ankomsten till hemmet samt inför vistelser utanför

hemmet. Förutsättningen föreslås vara att det kan

misstänkas att den intagne är påverkad av något

sådant medel. Någon nedre åldersgräns finns inte.

Ett drogtest kan således även omfatta barn under 15

år.

När utskottet behandlade frågan senast (bet.

1999/2000:JuU16 s. 16 f) ansåg utskottet att det då

pågående arbetet skulle avvaktas.

I avvaktan på resultatet av beredningen av

Narkotikakommissionens betänkande ser utskottet

ingen anledning att ändra uppfattning i frågan om

drogtester. Utskottet föreslår att riksdagen avslår

såväl motion Ju810 som motionerna Ju4, Ju907, Ju913,

Ju929 och Ju931 i här aktuella delar.

Föräldrastöd från polisen

I motionerna Ju907 och Ju929 (båda m) föreslås att

föräldrarna skall kunna begära hjälp av polisen för

att föra hem sina barn.

Enligt 12 § polislagen (1984:387) får polisen

omhänderta barn under 18 år, om barnet påträffas i

en olämplig miljö. Polisen skall skyndsamt överlämna

barnet till dess föräldrar. Någon sådan mer allmän

möjlighet till bistånd av polisen som efterfrågas i

nu aktuella motioner finns däremot inte.

Utskottet har tidigare tagit avstånd från tanken i

motionerna och hänvisat till att en sådan ordning

riskerar att innebära en alltför stor belastning på

polisens resurser. Utskottet har därvid också ansett

motionsyrkandena i stort vara tillgodosedda genom

möjligheten att omhänderta och t.ex. köra hem barn

under 18 år som påträffas i olämpliga ungdomsmiljöer

och genom möjligheten till ingripanden enligt den

sociala vårdlagstiftningen i vissa fall (se senast

bet. 1999/2000:JuU16 s. 14).

Utskottet vidhåller den uppfattning som redovisats

ovan, och utskottet föreslår att riksdagen avslår

motionerna Ju907 och Ju929 i här aktuella delar.

Straffmyndighetsåldern

I motion Ju907 (m) hävdas att straffbarhetsåldern

bör sänkas från 15 år till 13 år.

I 1 kap. 6 § brottsbalken föreskrivs att för brott

som någon begått innan han fyllt 15 år får inte

dömas till påföljd.

Straffansvarsutredningen har i sitt betänkande

Straffansvarets gränser (SOU 1996:185 s. 563 f)

berört frågan om barns straffansvar. Utredningen har

inte funnit skäl att ändra på åldersgränsen.

När utskottet förra våren behandlade ett likadant

yrkande anförde utskottet att det inte fann någon

anledning att överväga en förändring (bet.

1999/2000:

JuU16 s. 14 f).

Utskottet anser inte att det framkommit något som

motiverar en annan bedömning än den utskottet gjorde

förra året. Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motion Ju907 i denna del.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Fast och konsekvent agerande

Riksdagen avslår motion 2000/01:Ju921 yrkande

6.

2. Medling och familjegruppskonferenser

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju6 yrkande

6, 2000/01:Ju515, 2000/01:Ju929 yrkande 12 och

2000/01:Ju933 yrkande 24.

Reservation 1 (m, kd, c, fp)

3. Halvtidsfrigivning

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju911

yrkande 14, 2000/01:Ju928 yrkande 3 (delvis)

och 2000/01:Ju929 yrkande 18.

4. Påföljdssystemet i övrigt för unga

lagöverträdare

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju907

yrkandena 6-9, 2000/01:Ju911 yrkandena 9-11, 13

och 15, 2000/01:Ju928 yrkande 12 samt

2000/01:Ju929 yrkandena 13-15, 17 och 19.

Reservation 2 (m)

5. Behandlingen av häktade ungdomar

Riksdagen tillkännager med anledning av

motion 2000/01:Ju503 som sin mening för

regeringen vad utskottet anfört.

6. Möjligheterna att anhålla ungdomar under

18 år

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju818,

2000/01:Ju907 yrkande 11 och 2000/01:Ju928

yrkande 16.

Reservation 3 (m)

7. Föräldrars skadeståndsansvar

Riksdagen avslår motion 2000/01:Ju907 yrkande

2.

Reservation 4 (m, kd, fp)

8. Målsägandes rätt att få uppgifter från

polisen

Riksdagen avslår motion 2000/01:Ju930 yrkande

15.

9. Drogtest från barn under 15 år

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju4 yrkande

4, 2000/01:Ju810, 2000/01:Ju907 yrkande 5,

2000/01:Ju913 yrkande 5, 2000/01:Ju929 yrkande 3

och 2000/01:Ju931 yrkande 3.

Reservation 5 (m, kd, mp)

10. Föräldrastöd från polisen

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju907

yrkande 3 och 2000/01:

Ju929 yrkande 2.

Reservation 6 (m)

11. Straffmyndighetsåldern

Riksdagen avslår motion 2000/01:Ju907 yrkande

10.

Stockholm den 22 mars 2001

På justitieutskottets vägnar

Fredrik Reinfeldt

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Fredrik

Reinfeldt (m), Ingvar Johnsson (s), Märta Johansson

(s), Margareta Sandgren (s), Alice Åström (v),

Ingemar Vänerlöv (kd), Ann-Marie Fagerström (s),

Maud Ekendahl (m), Helena Zakariasén (s), Yvonne

Oscarsson (v), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson

(m), Kia Andreasson (mp), Gunnel Wallin (c), Siw

Persson (fp), Anita Sidén (m) och Nalin Pekgul (s).

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken

punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som

behandlas i avsnittet.

1. Medling och familjegruppskonferenser

(punkt 2)

av Fredrik Reinfeldt (m), Ingemar Vänerlöv (kd),

Maud Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe

Johnsson (m), Gunnel Wallin (c), Siw Persson (fp)

och Anita Sidén (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motionerna

2000/01:Ju6 yrkande 6, 2000/01:Ju929 yrkande 12 och

2000/01:Ju933 yrkande 24 samt med avslag på motion

2000/01:Ju515 som sin mening för regeringen vad som

anförs i denna reservation.

Ställningstagande

Vi anser att påföljdssystemet för unga behöver

kompletteras med nya påföljdsalternativ.

Möjligheterna att lagföra ungdomar genom medling

eller familjegruppskonferenser bör därför övervägas.

Dessa åtgärder innebär att den unge tvingas ta

ansvar för sitt handlande, något som vi ser som

eftersträvansvärt.

Kommunförbundets försöksverksamhet med

familjerådslag har varit för begränsad för att medge

några säkra slutsatser. Den bör därför följas av en

utvidgad försöksverksamhet där hänsyn tas till

hittills gjorda erfarenheter, och hinder som

observerats i möjligaste mån undanröjs. Också denna

försöksverksamhet bör naturligtvis utvärderas.

Regeringen bör ges i uppdrag att vidta åtgärder med

anledning av det anförda.

Vi ser det som glädjande att ett lagförslag om

medling nu arbetats fram. Med hänsyn till

regeringens senfärdighet i fråga om

försöksverksamheten med medling bör riksdagen

bestämma att regeringen skall återkomma till

riksdagen med ett förslag rörande medling under

denna mandatperiod.

Det anförda innebär att vi ställer oss bakom

motionerna Ju6, Ju929 och Ju933 i här aktuella

delar. Motion Ju515 bör inte föranleda någon åtgärd

från riksdagen.

2. Påföljdssystemet i övrigt för unga

lagöverträdare (punkt 4)

av Fredrik Reinfeldt (m), Maud Ekendahl (m),

Jeppe Johnsson (m) och Anita Sidén (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motionerna

2000/01:Ju907 yrkandena 6, 7 och 9, 2000/01:Ju911

yrkandena 9-11, 13 och 15, 2000/01:Ju928 yrkande 12

och 2000/01:Ju929 yrkandena 13-15, 17 och 19 samt

med avslag på motion 2000/01:Ju907 yrkande 8 som sin

mening för regeringen vad som anförs i denna

reservation.

Ställningstagande

Enligt vår mening byggde 1998 års beslut om

påföljder för unga lagöverträdare på den felaktiga

utgångspunkten att det är lämpligt att det överlåts

åt socialtjänsten att ha hand om verkställighet av

ungdomspåföljderna. Detta skall naturligtvis vara en

uppgift för kriminalvården. Dagens ordning medför

att ungdomarna lätt kan inbilla sig att samhället

ser mildare på deras lagöverträdelser än på vuxnas.

Detta i sin tur leder alltför ofta till att den unge

inte i fortsättningen avstår från brott. Vi anser

således att påföljdssystemet för unga lagöverträdare

behöver en genomgripande översyn där utgångspunkten

skall vara att verkställighet av påföljder också för

unga skall ske inom kriminalvården. Detta innebär

bl.a. att påföljden överlämnande till vård inom

socialtjänsten avskaffas och att den slutna

ungdomsvården skall verkställas på särskilda

kriminalvårdshem enligt särskilda för ungdomar

anpassade regler. Vidare bör nya påföljder som

villkorligt fängelse övervägas.

När det gäller särbehandling av unga

lagöverträdare anser vi att det saknas anledning att

upprätthålla ett krav på särskilda skäl för att döma

till fängelse för brott som en person som är myndig

har begått. Bestämmelsen i 30 kap.

5 § brottsbalken bör ändras i enlighet härmed. Den

strafflindring som skall komma unga till del enligt

29 kap. 7 § brottsbalken bör å andra sidan göras

tydligare. Detta bör ske genom en regel som

uttrycker en på levnadsålder grundad procentuell

straffnedsättning.

Detta är ett omfattande lagstiftningsarbete som

regeringen genast bör ta itu med. Den aviserade

utvärderingen av 1998 års reform bör inte avvaktas.

Även i denna fråga bör riksdagen besluta om

tidpunkten för när arbetet skall vara klart.

Regeringen bör alltså återkomma till riksdagen med

ett förslag före utgången av denna mandatperiod.

Det anförda innebär att vi ställer oss bakom

motionerna Ju907, Ju911, Ju928 och Ju929 i här

aktuella delar. Förslaget om weekendfängelse i den

förstnämnda motionen bör dock inte föranleda någon

åtgärd från riksdagens sida.

3. Möjligheterna att anhålla ungdomar under 18

år (punkt 6)

av Fredrik Reinfeldt (m), Maud Ekendahl (m),

Jeppe Johnsson (m) och Anita Sidén (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motionerna

2000/01:Ju818, 2000/01:Ju907 yrkande 11 och

2000/01:Ju928 yrkande 16 som sin mening för

regeringen vad som anförs i denna reservation.

Ställningstagande

Kravet på synnerliga skäl för häktning hindrar i

praktiken anhållningsbeslut som i övrigt kan

motiveras med bl.a. att risk finns för att den

misstänkte på fri fot försvårar utredningen.

Reglerna om anhållande och häktning bör därför ses

över i syfte att åstadkomma vidgade möjligheter att

anhålla personer under 18 år. Regeringen bör ges i

uppdrag att återkomma till riksdagen med ett

lagförslag.

4. Föräldrars skadeståndsansvar (punkt 7)

av Fredrik Reinfeldt (m), Ingemar Vänerlöv (kd),

Maud Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe

Johnsson (m), Siw Persson (fp) och Anita Sidén

(m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motion

2000/01:Ju907 yrkande 2 som sin mening för

regeringen vad som anförs i denna reservation.

Ställningstagande

Många föräldrar tror att de inte kan bli

skadeståndsskyldiga för skador som deras barn

orsakar genom brott. Det kan heller inte anses

allmänt känt bland personer som utsatts för brott av

barn att de kan ha rätt till skadestånd av barnets

föräldrar. Enligt vår mening finns det alltså ett

behov av att sprida information om föräldrars

skadeståndsskyldighet. En positiv bieffekt av en

sådan kunskap är att den med säkerhet skulle ha viss

brottsförebyggande effekt. Det får ankomma på

regeringen att se till att information i ämnet

sprids.

5. Drogtest från barn under 15 år (punkt 9)

av Fredrik Reinfeldt (m), Ingemar Vänerlöv (kd),

Maud Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe

Johnsson (m), Kia Andreasson (mp) och Anita Sidén

(m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motionerna

2000/01:Ju4 yrkande 4, 2000/01:Ju810, 2000/01:Ju907

yrkande 5, 2000/01:Ju913 yrkande 5, 2000/01:

Ju929 yrkande 3 och 2000/01:Ju931 yrkande 3 som sin

mening för regeringen vad som anförs i denna

reservation.

Ställningstagande

Vi anser att verkningsfulla åtgärder måste till för

att stävja narkotikamissbruket som kryper allt

längre ned i åldrarna. En sådan åtgärd skulle vara

att införa en möjlighet till provtagning - blodprov

och urinprov - också från barn under 15 år när

narkotikamissbruk misstänks. Denna lagfästa

möjlighet skulle komma till användning när barnet,

eller dess föräldrar, inte vill medverka till

provtagning. Syftet med provtagningen skulle vara

att ge socialtjänsten underlag för en bedömning av

vilka stödåtgärder som behövs i det enskilda fallet.

Det är således inte fråga om en provtagning i

bevissyfte av den typ som är möjlig att genomföra på

straffmyndiga personer med stöd av rättegångsbalkens

regler. Remissvaren på Narkotikakommissionens

betänkande behöver inte inväntas. Regeringen bör

redan nu få i uppdrag att lägga fram ett lagförslag

för riksdagen med den inriktning vi här angett.

6. Föräldrastöd från polisen (punkt 10)

av Fredrik Reinfeldt (m), Maud Ekendahl (m),

Jeppe Johnsson (m) och Anita Sidén (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motionerna

2000/01:Ju907 yrkande 3 och 2000/01:Ju929 yrkande 2

som sin mening för regeringen vad som anförs i denna

reservation.

Ställningstagande

Enligt vår mening är det inte tillräckligt att

polisen har möjlighet att köra hem ett barn som

vistas i en olämplig miljö. Det finns andra

situationer, t.ex. när föräldrarna beslutat att

barnet skall vara hemma en viss tid, då föräldrar

kan behöva myndigheternas bistånd. Införandet av en

rätt till föräldrastöd från polisen i sådana

situationer bör ses som ett komplement till det

skadeståndsansvar som åvilar föräldrar som brister i

tillsynen. Den förbättrade föräldrakontroll som ett

polisstöd skulle medföra skulle också verka

brottsförebyggande. Enligt vår mening bör regeringen

låta utreda förutsättningarna för föräldrastöd från

polisen.

Särskilt yttrande

Målsägandes rätt att få uppgifter

från polisen

Fredrik Reinfeldt (m), Maud Ekendahl (m), Jeppe

Johnsson (m) och Anita Sidén (m) anför:

Vi anser att brottsoffrens möjligheter att erhålla

skadestånd måste förbättras. I de fall där ett brott

begåtts av en omyndig och förundersökningen läggs

ner kan det i praktiken bli svårt för den som

drabbats av brottet att väcka talan om skadestånd.

En förutsättning för en sådan talan är ju att han

vet mot vem den skall väckas. De regler om sekretess

som lägger hinder i vägen bör därför ändras. Det är

mot denna bakgrund glädjande att ett lagförslag med

denna inriktning nu arbetats fram i

Regeringskansliet. Vi har därför valt att inte

reservera oss till förmån för motion Ju930.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Motioner väckta med anledning av

skrivelse 2000/01:62

2000/01:Ju4 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) vari

yrkas:

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av insatser

för att motverka alkohol- och narkotikamissbruket

bland ungdomar.

2000/01:Ju6 av Gunnel Wallin m.fl. (c) vari yrkas:

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om vikten av att

verksamheten med medling fortsätter.