Bet. 2000/01:JuU14

Justitieutskottets betänkande

2000/01:JUU14

Straffrättsliga frågor

Innehåll

Sammanfattning

Utskottets överväganden

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Reservationer

2000/01

JuU14

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet olika

straffrättsliga frågor som väckts under den allmänna

motionstiden år 2000.

Motionerna tar upp frågor om brott och påföljderna

för brott, t.ex. om en svensk tortyrlagstiftning,

brott med homofobiska eller rasistiska motiv,

sexualbrott begångna mot barn, IT-relaterad

brottslighet, livstidsstraffet, domstolarnas

straffmätning och påföljderna för narkotikabrott.

Utskottet hänvisar i betänkandet till att gällande

regelverk är ändamålsenliga och till pågående

utredningar och beredningsarbete. Mot den bakgrunden

föreslår utskottet att samtliga motioner avslås.

I ärendet finns 14 reservationer, varav fem från

(m), en från (v), en från (kd), en från (mp), en

från (c), två från (fp), två från (m, fp) och en

från (v, mp, fp). Vidare finns två särskilda

yttranden, varav ett från (m) och ett från (m, kd,

c, fp).

Utskottets överväganden

Inledning

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal

motioner som väckts under den allmänna motionstiden

år 2000. Motionerna rör i huvudsak frågor om brott

och påföljder för brott.

Frågor om brott

Ett särskilt tortyrbrott, m.m.

I motion U635 (v, kd, c, fp, mp) begärs en utredning

om att tillskapa ett särskilt tortyrbrott i svensk

lagstiftning. Liknande önskemål framförs i motion

Ju705 (v).

Svensk lagstiftning upptar inte något

självständigt tortyrbrott. Tortyrhandlingar är

emellertid straffbara enligt olika bestämmelser,

främst de i 3 och 4 kap. brottsbalken (dvs. brott

mot liv och hälsa eller mot frihet och frid). I vart

fall torde en tortyrhandling vara att bedöma

åtminstone som misshandel.

Sverige har ratificerat en av Förenta nationernas

generalförsamling den 10 december 1984 antagen

konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig

eller förnedrande behandling eller bestraffning, den

s.k. tortyrkonventionen (prop. 1985/86:17, bet.

UU11, rskr. 38).

Konventionen upptar 33 artiklar. Här kan följande

nämnas.

I konventionen förstås med tortyr varje handling

genom vilken allvarlig smärta eller svårt lidande,

fysiskt eller psykiskt, medvetet tillfogas någon

antingen för sådana syften som att erhålla en

information eller bekännelse av honom eller en

tredje person, att straffa honom för en gärning som

han eller en tredje person har begått eller

misstänks ha begått eller att hota eller tvinga

honom eller en tredje person eller också av något

skäl som har sin grund i någon form av

diskriminering, under förutsättning att smärtan

eller lidandet åsamkas av eller på anstiftan eller

med samtycke eller medgivande av en offentlig

tjänsteman eller någon annan person som handlar

såsom företrädare för det allmänna. Tortyr

innefattar inte smärta eller lidande som uppkommer

enbart genom eller är förknippade med lagenliga

sanktioner (artikel 1.1).

Varje konventionsstat skall vidta effektiva

legislativa, administrativa, rättsliga eller andra

åtgärder för att förhindra tortyrhandlingar inom

varje territorium under dess jurisdiktion (artikel

2.1).

Varje konventionsstat skall härvid säkerställa att

alla tortyrhandlingar utgör brott enligt dess

strafflag. Detsamma gäller försök att utöva tortyr

samt av någon person vidtagen handling som utgör

medverkan till eller deltagande i tortyr.

Tortyrbrotten skall beläggas med adekvata straff

(artikel 4).

I konventionen stadgas vidare att varje

konventionsstat skall vidta åtgärder för att kunna

hävda domsrätt för i konventionen avsedda brott i

följande fall:

a) när brottet begås inom något territorium under

dess jurisdiktion eller ombord på fartyg eller

luftfartyg som är registrerat i den staten;

b) när den påstådde förövaren är medborgare i den

staten;

c) när offret är medborgare i den staten, om denna

stat anser det vara lämpligt.

Varje konventionsstat skall också vidta åtgärder

för att kunna lagföra en påstådd förövare som

anträffas inom dess territorium, om den inte

utlämnar honom till en annan konventionsstat som har

jurisdiktion enligt konventionen (artikel 5).

I propositionen framhöll departementschefen att

konventionens definition av tortyr inte innebar

några svårigheter från svensk rätts synpunkt. En

sådan handling föll oftast i vart fall under

begreppet misshandel i brottsbalken. Därunder föll

nämligen handlingar som orsakade fysisk smärta eller

skada, men också svårare former av psykisk skada. De

handlingar som ligger nära gränsen till misshandel

torde ofta vara straffbara enligt gällande

bestämmelser enligt 3 eller 4 kap. brottsbalken.

Gällande svenska bestämmelser torde väl täcka

innehållet i artikel 1, framhöll departementschefen.

När det så gällde förpliktelsen enligt artikel 4

att se till att tortyrhandlingar utgör brott enligt

konventionsstatens strafflag, täckte, enligt

departementschefen, brotten i 3 kap. och 4 kap.

brottsbalken sammanställda med medverkansreglerna i

23 kap. brottsbalken konventionens krav. Han

konstaterade också att försök till misshandel, som

inte är ringa, var straffbart enligt 3 kap. 10 §

brottsbalken (numera 3 kap. 11 §). Det borde även

noteras att en tortyrhandling naturligtvis kunde

vara straffbar också enligt andra bestämmelser,

t.ex. som övergrepp i rättssak (17 kap. 10 §

brottsbalken).

Vad gällde bestämmelserna om tillämplig strafflag

i artikel 5 ansåg departementschefen att reglerna i

2 kap. brottsbalken om svensk lags tillämplighet

uppfyllde konventionens krav. Visserligen gav svensk

lag inte alltid möjlighet att lagföra en gärning som

begåtts mot ett svenskt brottsoffer utomlands men en

sådan skyldighet följde inte heller av konventionen

(prop. s. 12 f).

Sammanfattningsvis ansåg departementschefen att

Sveriges tillträde till tortyrkonventionen inte

påkallade några ändringar i svensk lagstiftning.

Utrikesutskottet hade ingen erinran mot denna

bedömning.

Justitieutskottet prövade motionsönskemål liknande

de nu aktuella i januari 2000. Utskottet hade därvid

inte några invändningar mot de bedömningar som

gjordes i samband med Sveriges ratifikation av

tortyrkonventionen. Utskottet anförde vidare att

gällande svensk lagstiftning alltså täcker de krav

som tortyrkonventionen ställer på Sverige. Något

behov av att införa en längre gående lagstiftning

hade inte heller visats i rättstillämpningen.

Utskottet fann därför inte skäl att förorda en sådan

lagstiftning (bet. 1999/2000:JuU7 s. 10 f).

I sammanhanget bör nämnas att regeringen den 12

oktober 2000 beslutade att tillsätta en utredare som

skall se över den svenska straffrättsliga

lagstiftningen när det gäller sådana s.k.

internationella brott som enligt folkrätten skall

föranleda individuellt straffrättsligt ansvar, t.ex.

folkmord och folkrättsbrott (dir. 2000:76). Vid

översynen i denna del skall utredaren särskilt

beakta den för straffrätten relevanta utvecklingen

inom folkrätten.

Bland annat skall utredaren, mot bakgrund av den

senaste tidens debatt när det gäller frågan om

svenska domstolars möjligheter att pröva anklagelser

mot utländska diktatorer eller f.d. diktatorer om

exempelvis tortyr, överväga om de svenska

straffbestämmelsernas utformning kan få alltför

begränsade konsekvenser för de svenska

myndigheternas möjligheter att pröva anklagelser om

sådana gärningar som begåtts utomlands.

Uppdraget skall redovisas till regeringen senast

den 31 oktober 2002.

Utskottet delar i och för sig motionärernas

uppfattning att det är viktigt att säkerställa att

svensk lag täcker de brottsliga handlingar som

omfattas av tortyrkonventionen. En utredare har

också tillsatts för att se över bl.a. denna fråga.

Härigenom får motionärernas önskemål anses vara

tillgodosedda. Utskottet föreslår att riksdagen

avslår motionerna Ju705 och U635 i här berörda

delar.

I motion Ju719 (kd) begärs att

preskriptionsbestämmelserna såvitt avser folkmord

upphävs samt att Sverige gör vissa

konventionsåtaganden i denna fråga.

Av lagen (1964:169) om straff för folkmord följer

att den som förövar gärning, för vilken enligt lag

är stadgat fängelse i fyra år eller däröver, mot en

nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös

folkgrupp med avsikt att förgöra gruppen helt eller

delvis skall dömas för folkmord. Påföljden för

brottet skall bestämmas till fängelse på viss tid,

lägst fyra och högst tio år, eller på livstid.

Enligt svensk lagstiftning preskriberas alla brott

efter viss tid. Bestämmelserna härom finns intagna i

35 kap. brottsbalken. Av 35 kap. 1 § brottsbalken

följer att påföljd inte får ådömas om den misstänkte

inte häktats eller erhållit del av åtal för brottet

inom en viss tid, vilken är relaterad till det

svåraste straffet som kan följa på brottet. Om

livstids fängelse kan följa på brottet, såsom är

fallet med folkmord, är preskriptionstiden 25 år.

Inom ramen för den ovan nämnda översynen av den

svenska straffrättsliga lagstiftningen såvitt gäller

internationella brott skall utredaren också överväga

frågor om preskription (dir. 2000:76). Enligt

regeringen finns det starka skäl att bibehålla

principen att brott skall kunna preskriberas.

Samtidigt har, anför regeringen, olika händelser på

senare tid visat på behovet av att på nytt överväga

frågan om det verkligen är rimligt att ha regler om

preskription även för de allvarligaste

internationella brotten enligt folkrätten. Det finns

därför skäl att nu utreda om inte reglerna om

preskription för sådana brott bör avskaffas.

Översynen i denna del bör även avse möjligheten att

avskaffa preskription för redan begångna brott som

ännu inte har preskriberats.

Utskottet konstaterar att den av regeringen

tillsatta utredaren bl.a. skall överväga om reglerna

om preskription för vissa brott, t.ex. folkmord, bör

avskaffas. Detta arbete bör inte föregripas.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår motion

Ju719.

I motion Ju705 (v) begärs vidare en översyn av

reglerna om forum i tvistemål. Motionärerna

ifrågasätter om dagens regler gör det möjligt att i

Sverige pröva anspråk som avser skadestånd på grund

av krigsförbrytelser och andra grova kränkningar av

mänskliga rättigheter.

Motionsönskemålet rör i första hand frågan om

svensk domstols behörighet.

Vissa bestämmelser i ämnet finns i lagen

(1998:538) om domstols internationella behörighet

och om verkställighet av utländska domar enligt

Brysselkonventionen och i lagen (1992:794) med

anledning av Sveriges tillträde till

Luganokonventionen. Luganokonventionen har

ratificerats av EU:s samtliga nuvarande

medlemsstater och av EFTA-staterna Island, Norge och

Schweiz. Brysselkonventionen kan endast tillträdas

av EU:s medlemsstater. Båda konventionerna gäller

som lag här i landet. Enligt konventionerna kan en

talan avseende skadestånd utanför avtalsförhållanden

mot den som har hemvist i en konventionsstat väckas

i en annan konventionsstat vid domstolen i den ort

där skadan inträffade.

För det fall någon konventionsbaserad lag inte är

tillämplig gäller som huvudregel att en tvist är

underkastad svensk domsrätt, om svensk lag anvisar

ett forum här i landet. Reglerna om forum i

tvistemål innebär - såvitt nu är aktuellt - i

huvudsak följande.

Enligt 22 kap. 1 § rättegångsbalken får talan mot

den misstänkte om enskilt anspråk med anledning av

brott föras i samband med åtal för brottet. Om talan

inte förs i samband med åtalet skall talan föras i

den för tvistemål stadgade ordningen. Det sistnämnda

innebär att svarandens hemvist avgör i vilken

domstol talan skall föras.

Mot den som inte har känt hemvist vare sig inom

eller utom riket får talan väckas där han uppehåller

sig. Om den sökte är svensk medborgare som

uppehåller sig utom riket eller om hans uppehållsort

är okänd, kan talan mot honom föras där han inom

riket senast haft hemvist eller uppehållit sig.

Mot den som inte har känt hemvist inom riket får,

i fråga om tvist som gäller betalningsskyldighet,

talan föras där vederbörande har egendom.

En talan i anledning av en skadegörande handling

får vidare tas upp i den ort där handlingen företogs

eller där skadan uppkom.

Det anförda innebär - såvitt gäller utländska

medborgare med hemvist utomlands - att en talan som

enbart avser skadestånd på grund av brott begånget

utomlands i praktiken inte kan föras här.

När det gäller verkställighet av domar är

huvudregeln att domar som meddelats i en annan stat

inte erkänns, om det inte finns någon

överenskommelse om annat. De ovan nämnda Bryssel-

och Luganokonventionerna innehåller bl.a.

bestämmelser om erkännande av utländska domar på

privaträttens område.

Utskottet uttalade sig om liknande motionsönskemål

under våren år 1999. Utskottet höll i och för sig

med motionärerna om att skadestånd många gånger är

en viktig sanktion för att en målsägande skall få

upprättelse. När det gällde motionsönskemålet ville

utskottet dock erinra om att redan gällande regler

ger en möjlighet att föra en skadeståndstalan här om

åtalet prövas här. Att föra en skadeståndstalan i

den aktuella typen av mål utan samband med ett åtal

framstod enligt utskottet som orealistiskt av flera

skäl, bl.a. skulle målsäganden inte ha den fördel i

fråga om utredningen om den skadegörande handlingen

som samordningen med ett åtal normalt sett innebär.

Härtill kom att en sådan dom med stor sannolikhet

endast skulle kunna verkställas i stater inom EU

eller i Norge, Island och Schweiz. Mot denna

bakgrund var utskottet inte berett att förorda att

ett utredningsarbete sattes i gång i frågan (bet.

1998/99:JuU26 s. 15 f).

Utskottet vidhåller sina tidigare uttalanden i

frågan och föreslår att riksdagen avslår motion

Ju705 i här behandlad del.

Brott mot homosexuella m.fl.

Ett stort antal motioner tar upp frågor om brott med

homofobiska och rasistiska motiv. I motion Ju921 (c)

begärs att skyddet för homosexuella och bisexuella

skall förstärkas. I samma syfte begärs i motionerna

Ju713 (kd) och So450 (mp) att bestämmelsen om hets

mot folkgrupp skall utvidgas till att omfatta även

homosexuella. Vidare begärs i motionerna Ju724 (v,

s, c, fp, mp) och L459 (fp) en översyn av

tillämpningen av bestämmelsen i 29 kap. 2 § 7

brottsbalken vid homofobiska brott. När det gäller

brott med rasistiska motiv begärs i motion So450

(mp) att åtgärder vidtas för att förstärka kampen

mot sådana brott. Liknande synpunkter, men mer

övergripande, framförs i motion Ju727 (s). Här pekar

motionären särskilt på det hot mot det demokratiska

samhällssystemet som den tilltagande

våldsanvändningen utgör. Han föreslår att det i

brottsbalken införs ett nytt kapitel rubricerat

brott mot demokratin.

Vidare berörs i några motioner frågor om

diskriminering. Motionärerna bakom motion Ju724 (v,

s, c, fp, mp) begär att bestämmelsen om olaga

diskriminering utvidgas till att omfatta även s.k.

transpersoner, medan motionären bakom motion A808

(mp) begär att 1999 års diskrimineringsutredning (se

nedan s. 14) i tilläggsdirektiv skall ges i uppdrag

att överväga om även diskriminering på grund av

någons kön bör förbjudas.

I 16 kap. 8 § brottsbalken föreskrivs att den som

i uttalande eller i annat meddelande som sprids

hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp

eller annan sådan grupp av personer med anspelning

på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung

eller trosbekännelse döms för hets mot folkgrupp.

Straffet för brottet skall bestämmas till fängelse i

högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.

I 16 kap. 9 § första stycket brottsbalken

föreskrivs att en näringsidkare som i sin verksamhet

diskriminerar någon på grund av hans ras, hudfärg,

nationella eller etniska ursprung eller

trosbekännelse genom att inte gå honom tillhanda på

de villkor som näringsidkaren i sin verksamhet

tillämpar i förhållande till andra skall dömas för

olaga diskriminering. Straffet för brottet skall

bestämmas till böter eller fängelse i högst ett år.

Enligt paragrafens andra stycke tillämpas den

nämnda bestämmelsen också på den som är anställd i

näringsverksamhet eller annars handlar på en

näringsidkares vägnar samt på den som är anställd i

allmän tjänst eller innehar allmänt uppdrag.

Vidare gäller, enligt paragrafens tredje stycke,

att ansvar för olaga diskriminering också drabbar

anordnare av allmän sammankomst eller offentlig

tillställning och medhjälpare till sådan anordnare,

om han diskriminerar någon på grund av hans ras,

hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller

trosbekännelse genom att vägra honom tillträde till

sammankomsten eller tillställningen på de villkor

som gäller för andra.

Slutligen gäller, enligt paragrafens fjärde

stycke, att om någon som avses i paragrafens

första-tredje stycke på där angivet sätt

diskriminerar annan på grund av att denne har

homosexuell läggning, inträder likaledes ansvar för

olaga diskriminering.

För straffbarhet fordras att det avgörande motivet

för gärningen varit någons ras, hudfärg, nationella

eller etniska ursprung, trosbekännelse eller

homosexuella läggning.

Av 29 kap. 2 § 7 brottsbalken följer att det, vid

bedömningen av straffvärdet för ett brott, skall ses

som en försvårande omständighet om ett motiv för

brottet varit att kränka en person, en folkgrupp

eller en annan sådan grupp av personer på grund av

ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung,

trosbekännelse eller annan liknande omständighet.

Med annan liknande omständighet avses enligt

motivuttalanden till bestämmelsen främst sexuell

läggning (prop. 1993/94:101 s. 22).

Det kan i sammanhanget nämnas att det även utanför

det straffrättsliga området finns lagstiftning som

förbjuder diskriminering på olika grunder. Till

exempel följer det av 15-16 §§ jämställdhetslagen

(1991:433) att det i arbetslivet är förbjudet att

diskriminera en person på grund av dennes kön.

Förbuden mot könsdiskriminering avser diskriminering

vid anställning m.m., beträffande löne- och andra

anställningsvillkor, genom arbetsledning samt vid

uppsägning och omplacering m.m. De åtgärder som blir

aktuella vid otillåten könsdiskriminering är av

civilrättslig karaktär, t.ex. kan ett avtal

förklaras ogiltigt eller skadestånd utgå.

Regeringen beslutade den 20 augusti 1998 att en

parlamentariskt sammansatt kommitté skulle

tillsättas med uppdrag att utreda frågor om

straffansvar för deltagande i organisationer som

sysslar med brottslig verksamhet samt vissa andra

frågor med anknytning därtill (dir. 1998:66).

Kommittén skulle bl.a. ta upp frågan om att

straffbelägga hets mot homosexuella och granska

argumenten för och emot en sådan kriminalisering.

Kommittén, som antog namnet Kommittén om

straffansvar för organiserad brottslighet, m.m.,

redovisade sitt uppdrag till regeringen i oktober

2000 i betänkandet Organiserad brottslighet, hets

mot folkgrupp, hets mot homosexuella, m.m. -

straffansvarets räckvidd (SOU 2000:88).

Kommittén föreslår bl.a. att bestämmelsen i 16

kap. 8 § brottsbalken om hets mot folkgrupp skall

utvidgas så att den omfattar även kränkning av

homosexuella. Brottet bör då benämnas hets mot

homosexuella. Vidare föreslås att det i 29 kap. 2 §

7 brottsbalken uttryckligen anges att det är en

försvårande omständighet om ett motiv för brottet

har varit att kränka en person eller

befolkningsgrupp på grund av homosexuell läggning.

När det gäller brott med rasistiska inslag föreslår

kommittén bl.a. ett förtydligande av rekvisiten

avseende brottet hets mot folkgrupp samt att ett

nytt brott benämnt grovt förargelseväckande beteende

införs. Syftet med det senare förslaget är att göra

klart att vissa typer av beteenden på allmän plats,

t.ex. utförande av s.k. Hitlerhälsning eller bärande

av en nazistisk symbol, i princip alltid skall vara

straffbara.

Betänkandet är för närvarande ute på remiss.

Utredningens förslag kommer därefter att beredas

inom Justitiedepartementet.

Regeringen beslutade vidare den 17 juni 1999 att

tillkalla en särskild utredare med uppgift att göra

en översyn av bestämmelsen om olaga diskriminering

(dir. 1999:49). I uppdraget ingår bl.a. att göra en

analys av rättsväsendets tillämpning av

bestämmelsen. Utredaren skall ta ställning till om

lagstiftningen om olaga diskriminering har en

lämplig omfattning och utformning för att kunna

utgöra ett effektivt medel mot diskriminering. I

uppdraget ingår också att överväga om ett förbud mot

diskriminering kan upprätthållas mera effektivt om

det sanktioneras på annat sätt än genom straff.

Dessutom skall utredaren behandla frågan om

användningen av termen sexuell läggning. Syftet

härmed är att åstadkomma en konsekvent användning av

denna term i lagstiftningen. Utredaren, som tagit

namnet 1999 års diskrimineringsutredning, skall

enligt sina direktiv redovisa sitt uppdrag till

regeringen senast den 30 april 2001.

Uppdraget har genom tilläggsdirektiv beslutade den

8 februari 2001 begränsats (dir. 2001:14). 1999 års

diskrimineringsutredning skall inte längre ha till

uppgift att lämna konkreta förslag till

författningsändringar eller andra åtgärder.

Utredningen skall i stället övegripande redovisa

sina resultat och ställningstaganden i de frågor

uppdraget nu omfattar samt lämna förslag till

inriktning på det fortsatta arbetet i dessa frågor.

Anledningen till begränsningen av uppdraget är att

regeringen avser att ge en ny utredning i uppdrag

att studera möjligheterna till en mer generell

lagstiftning mot diskriminering som omfattar alla

eller flertalet samhällsområden och

diskrimineringsgrunder. Frågor som exempelvis vilka

sanktionsformer som är lämpligast i syfte att

åstadkomma en effektiv lagstiftning mot

diskriminering bör lämpligen behandlas vidare inom

ramen för en sådan bredare översyn. I denna översyn

skall 1999 års diskrimineringsutrednings

ställningstaganden ingå som ett underlag.

Utskottet delar motionärernas uppfattning om att

brott med homofobiska och rasistiska motiv måste tas

på stort allvar. Utskottet noterar därför med

tillfredsställelse att arbete pågår med den

inriktning som motionärerna efterfrågar. Detta

arbete bör inte föregripas. Utskottet föreslår att

riksdagen avslår motionerna Ju713, Ju724, Ju727,

Ju921, L459 och So450 i här behandlade delar.

Vad gäller motionsönskemålet om att 1999 års

diskrimineringsutredning skall ges tilläggsdirektiv

att överväga om diskriminering på grund av någons

kön bör förbjudas konstaterar utskottet att ett

sådant förbud redan finns inom arbetslivet. Detta

förbud är enligt utskottets mening av stor betydelse

för att främja att båda könen behandlas lika i

samhället. Utskottet kan emellertid inte, med

hänvisning till det kommande utredningsarbetet som

inte bör föregripas, se att behov nu skulle

föreligga att införa ett allmänt straffrättsligt

förbud på området. Mot den bakgrunden föreslår

utskottet att riksdagen avslår motion A808 i här

behandlad del.

Sexualbrott, m.m.

I flera motioner väcks frågor rörande sexualbrott. I

motion Ju732 (s) begärs att kravet på tvång genom

våld eller hot vid våldtäkt tas bort om offret är

ett barn. I motion Ju717 (m) begärs att sexualbrott

begångna mot barn skall undantas från bestämmelserna

om preskription. Liknande synpunkter framförs i

Ju728 (s). I motion So455 (kd) begärs att regeringen

skall verka för att sexualbrott som begås mot barn i

länder där handlingen inte är straffbar i större

utsträckning åtalas i Sverige.

En närliggande fråga väcks i motion Ju734 (s),

nämligen att man skall skärpa synen på brott som

begås med sexistiska motiv.

Regeringen beslöt den 4 juni 1998 att tillkalla en

parlamentarisk kommitté med uppgift att göra en

översyn av bestämmelserna om sexualbrott (dir.

1998:48). Översynen skall avse såväl det materiella

innehållet som systematik, lagteknik och språk.

Utredningen, som har antagit namnet 1998 års

sexualbrottskommitté, skall enligt sina direktiv

särskilt

- undersöka domstolarnas straffmätning och

bedömning av straffvärdet i mål om sexualbrott och

presentera de åtgärder den anser nödvändiga,

- utreda om det nuvarande kravet på tvång, våld

eller hot för vissa sexualbrott bör tas bort; om det

inte bedöms lämpligt att ta bort detta krav skall

kommittén utreda vilken grad av tvång som bör krävas

för olika sexualbrott,

- finna en lösning som innebär att

våldtäktsbegreppet omfattar allvarliga sexuella

övergrepp mot små barn även om något tvång inte har

använts,

- utreda om koppleribestämmelsen bör utvidgas och

om de skadliga effekterna av s.k. sexklubbar kan

undvikas genom lagstiftning eller på annat sätt,

- utreda om det nuvarande kravet på s.k. dubbel

straffbarhet för sexualbrott mot barn utomlands bör

tas bort,

- utreda om det absoluta förbudet att använda barn

under 15 år vid sexuell posering och framställning

av pornografiska bilder bör omfatta även ungdomar

mellan 15 och 18 år,

- utreda om det finns behov av ett särskilt brott

som tar sikte på handel med människor, främst

kvinnor och barn, för sexuella ändamål,

- utreda om bestämmelserna om kränkande uttalanden

med sexuell anspelning är tillfredsställande

utformade samt

- utreda om tidpunkten för åtalspreskription även

för sexuellt ofredande mot barn under 15 år bör

börja löpa först när barnet fyllt eller skulle ha

fyllt 15 år.

Utredningen kommer att redovisa sitt uppdrag till

regeringen den 6 mars 2001.

Utskottet konstaterar att Sexualbrottskommittén

har fått i uppdrag att göra en översyn av

bestämmelserna om sexualbrott. Kommittén har också

getts i uppdrag att särskilt utreda flertalet av de

frågor som tas upp i de nu aktuella motionerna.

Detta arbete bör inte föregripas. Utskottet föreslår

att riksdagen avslår motionerna Ju717, Ju728, Ju732,

Ju734 och So455 i nu behandlade delar.

Försäljning av sexuella tjänster

I motion Ju716 (m) yrkas att lagen (1998:408) om

förbud mot köp av sexuella tjänster skall avskaffas.

Lagen om förbud mot köp av sexuella tjänster

trädde i kraft den 1 januari 1999. Enligt lagen

skall den som mot ersättning skaffar sig en

tillfällig sexuell förbindelse dömas - om inte

gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken -

för köp av sexuella tjänster till böter eller

fängelse i högst sex månader (prop. 1997/98:55, bet.

1997/98:13, rskr. 250).

Vid riksdagsbehandlingen av förslaget att införa

lagen anförde utskottet bl.a. följande. Det råder

enligt utskottets mening inte någon tvekan om att

prostitutionen medför allvarliga skador både för de

enskilda och för samhället. Omkring de prostituerade

förekommer i regel en omfattande kriminalitet av

olika slag som t.ex. narkotikahandel,

koppleriverksamhet, misshandel m.m. De prostituerade

har också i allmänhet en mycket svår social

situation. Det är därför en viktig

samhällsangelägenhet att prostitutionen bekämpas.

Även om det kan anföras argument mot att

kriminalisera köp av sexuella tjänster anser

utskottet ändå, i likhet med regeringen, att

argumenten för en kriminalisering väger så tungt att

det är rimligt att nu införa ett förbud mot köp av

tillfälliga sexuella förbindelser. Därigenom

markeras samhällets inställning i denna fråga. Genom

ett förbud kan också prostitutionen och dess

skadeverkningar bekämpas på ett effektivare sätt än

vad det hittillsvarande arbetet mot prostitutionen

har åstadkommit (bet. 1997/98:JuU13 s. 27).

Det kan i sammanhanget nämnas att Polismyndigheten

i Skåne, på uppdrag av Rikspolisstyrelsen,

utvärderat den praktiska tillämpningen av lagen och

övervägt de metoder med vilka denna brottslighet

bekämpas. Av rapporten framgår bl.a. följande. I

Stockholm har man efter det att lagen infördes haft

en kraftig nedgång av den synliga

gatuprostitutionen. Även i Malmö har en viss nedgång

skett. Det finns dock inga belägg för att

prostitutionen som företeelse har minskat. Vissa

problem har uppstått för polisen i dess försök att

bekämpa brott enligt lagen. Ett problem har varit

att domstolarna ställt synnerligen höga krav på den

bevisning som krävs för att lagföra och döma

sexköpare. Detta har för polisen bl.a. medfört att

motstridiga intressen uppstått - å ena sidan har

polisen en lagstadgad skyldighet att avvärja och

förhindra brott i ett tidigt skede, medan å andra

sidan kraven på bevisning förutsätter ett ingripande

från polisens sida först när brottet är fullbordat.

Utskottet konstaterar att den ovan nämnda

rapporten pekar på att tillämpningen av lagen inte

är helt okomplicerad. Därav bör dock inte omedelbart

slutsatsen dras att lagen bör avskaffas. Utskottet

vill särskilt understryka att i den helhetsbedömning

som så småningom bör göras måste också de

moralbildande effekterna av lagstiftningen vägas in.

Utskottet ser alltså inte för närvarande skäl att

frångå sina tidigare uttalanden i frågan. Utskottet

föreslår att riksdagen avslår motion Ju716.

Barnpornografi

I motion Ju715 (kd) begärs en översyn av

bestämmelsen om innehav av barnpornografi. Enligt

motionärerna har det förekommit att innehav av

kränkande barnpornografiska framställningar

tillåtits eftersom de har ansetts vara konstnärliga

verk.

Barnpornografiska alster faller utanför

regleringen i tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen.

Sedan den 1 januari 1999 stadgas i 16 kap. 10 a §

brottsbalken straff för barnpornografibrott. I

paragrafen straffbeläggs olika förfaranden med

pornografiska bilder av barn, bl.a. innehav.

Straffet för barnpornografibrott är fängelse i högst

två år eller, om brottet är ringa, böter eller

fängelse i högst sex månader. Är brottet grovt, döms

för grovt barnpornografibrott till fängelse lägst

sex månader och högst fyra år.

Undantag från bestämmelsen om förbud att inneha

barnpornografiska bilder görs för den som tecknar,

målar eller på något annat liknande hantverksmässigt

sätt framställer sådan bild om bilden inte är avsedd

att spridas, överlåtas, upplåtas, förevisas eller på

annat sätt göras tillgänglig för andra. Innehav av

barnpornografisk bild skall inte heller utgöra brott

om gärningen med hänsyn till omständigheterna är

försvarlig.

Enligt motiven till bestämmelsen skall en gärning

anses försvarlig t.ex. om det rör sig om seriös

nyhetsförmedling, forskning eller opinionsbildning

(bet. 1997/98:KU19, rskr. 214).

Utskottet delar i och för sig motionärernas

uppfattning att det är viktigt att det finns ett

effektivt förbud mot befattning med

barnpornografiskt material. Enligt utskottet har

bestämmelsen härom också fått en lämplig utformning.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår motion

Ju715.

Uthyrning av videofilmer till barn under 15 år

I motion Ju929 (m) begärs en skärpning av

bestämmelserna om videohandlares ansvar för

otillåten utlämning av film eller videogram.

Enligt 16 kap. 10 c § första stycket brottsbalken

döms den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet i

yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte

till den som är under femton år lämnar ut en film,

ett videogram eller en annan teknisk upptagning med

rörliga bilder som innefattar ingående skildringar

av verklighetstrogen karaktär som återger våld eller

hot om våld mot människor eller djur för otillåten

utlämning av teknisk upptagning till böter eller

fängelse i högst sex månader. Från

straffbestämmelsen görs vissa undantag. Sålunda

gäller bestämmelsen inte filmer eller videogram som

Statens biografbyrå har godkänt för visning för

någon åldersgrupp av barn under femton år. Den

gäller inte heller en teknisk upptagning med rörliga

bilder med samma innehåll som en film eller ett

videogram som har godkänts av biografbyrån.

Straffbestämmelsen gäller inte heller offentliga

förevisningar av filmer eller videogram. Ansvar

enligt straffbestämmelsen ådöms inte om en teknisk

upptagning med rörliga bilder försetts med ett intyg

om att en film eller ett videogram med samma

innehåll har godkänts av Statens biografbyrå för

visning för någon åldersgrupp av barn under femton

år, såvida inte intyget var oriktigt och den som har

lämnat ut upptagningen insett eller bort inse detta.

Allmänt åtal för brott mot paragrafen får enligt 16

kap. 19 § brottsbalken väckas endast efter

medgivande av Statens biografbyrå.

Av 10 § lagen (1990:886) om granskning och

kontroll av filmer och video-gram följer att det är

en uppgift för Statens biografbyrå att utöva tillsyn

över efterlevnaden av den nu aktuella

straffbestämmelsen.

Regeringen uppdrog den 19 april 2000 åt

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) att följa upp

rättsväsendets insatser vad gäller tillämpningen av

den aktuella straffbestämmelsen. BRÅ skulle bl.a.

beskriva i vilken utsträckning och på vilket sätt

polisen arbetar för att upptäcka och beivra brott

mot förbudet.

Utskottet har tidigare behandlat liknande

motionsyrkanden, senast under våren år 2000.

Utskottet klargjorde därvid inledningsvis att det

naturligtvis är av största vikt att barn under 15 år

inte får tillgång till filmer med sådant innehåll

som avses i den nu aktuella bestämmelsen och som

inte godkänts för den åldersgruppen. Utskottet kunde

också konstatera att frågan om hur videohandlarnas

ansvar skulle kunna effektiviseras hade

uppmärksammats. Utskottet ansåg därför att det inte

behövdes något initiativ från riksdagen i frågan

(bet. 1999/2000:JuU16 s. 18 f).

BRÅ redovisade det ovan nämnda uppdraget till

regeringen i oktober 2000 (dnr Ju2000/2038/KRIM). Av

rapporten följer bl.a. att videohandeln torde spela

en ytterst marginell roll vad gäller minderårigas

åtkomstvägar till "barnförbjudna" filmer. Åtkomsten

av sådana filmer sker oftare genom betalkanaler och

Internet. Dessutom följer att polisens kontakt med

det aktuella problemet torde vara begränsad. Normalt

sett förutsätter brott mot utlämningsförbudet en

anmälan från allmänheten för att kunna upptäckas.

Enligt Statens biografbyrå torde det inte ha

inträffat att allmänheten hört av sig till

biografbyrån med anledning av sådana brott. Detta,

tillsammans med det faktum att den aktuella

straffbestämmelsen knappast har tillämpats, utgör

enligt BRÅ:s mening motiv för att överväga den

aktuella kriminaliseringens ändamålsenlighet. Det

talar också för att åtgärderna mot ett eventuellt

problem huvudsakligen måste sökas utanför

rättsväsendet.

Utskottet anser i likhet med motionärerna att det

är viktigt att begränsa minderårigas tillgång till

videofilmer som innefattar skildringar av

verklighetstrogen karaktär av våld eller hot. Av

BRÅ:s rapport följer emellertid att videohandeln

torde spela en ytterst marginell roll vad gäller

minderårigas åtkomstvägar till sådana filmer. Enligt

BRÅ talar mycket för att åtgärderna mot de problem

som finns på området måste sökas utanför

rättsväsendet. Mot den bakgrunden är utskottet inte

berett att förorda någon skärpning av bestämmelsen

om videohandlares ansvar för otillåten utlämning av

film eller videogram. Utskottet föreslår att

riksdagen avslår motion Ju929 i nu behandlad del.

Elektroniska anslagstavlor

I motion K341 (c) yrkas att lagen om ansvar för

elektroniska anslagstavlor skall upphävas.

Motionärerna menar att lagen, i förening med

personuppgiftslagen, gör så gott som alla

Internetleverantörer i Sverige till lagbrytare.

Sedan den 1 maj 1998 gäller lagen (1998:112) om

ansvar för elektroniska anslagstavlor. Med

elektronisk anslagstavla förstås i lagen en tjänst

för förmedling av elektroniska meddelanden. Lagen

innebär att den som tillhandahåller en elektronisk

anslagstavla skall ha uppsikt över den.

Tillhandahållaren skall vidare vara skyldig att

lämna användare av tjänsten viss information. Han är

också, enligt lagens 5 §, skyldig att i följande

fall ta bort eller förhindra vidare spridning av

meddelanden som en användare sänder in till

anslagstavlan:

- om meddelandets innehåll uppenbart är sådant som

avses i bestämmelserna i 16 kap. 5 § brottsbalken om

uppvigling, 16 kap. 8 § brottsbalken om hets mot

folkgrupp, 16 kap. 10 a § brottsbalken om

barnpornografibrott eller 16 kap. 10 b §

brottsbalken om olaga våldsskildring eller

- om det är uppenbart att användaren har gjort

intrång i upphovsrätt eller i rättighet som skyddas

genom föreskrift i 5 kap. lagen (1960:729) om

upphovsrätt till litterära eller konstnärliga verk

genom att sända in meddelandet.

Om tillhandahållaren inte lämnar föreskriven

information eller om han försummar sin skyldighet

att ta bort vissa meddelanden kan han straffas.

Ansvaret för tillhandahållaren enligt lagen om

elektroniska anslagstavlor tar sålunda sikte på

spridning av vissa otillåtna meddelanden och inte på

behandling av personuppgifter.

I den proposition som föregick lagen berörde

regeringen frågan om särlagstiftning och anförde

bl.a. att det fanns ett flertal exempel på att

elektroniska anslagstavlor använts för att sprida

meddelanden med ett innehåll som typiskt sett är

straffbart. Spridningen av meddelanden med hjälp av

elektroniska anslagstavlor omfattades självfallet av

gällande straffrättsliga regler. Om den som

förmedlade meddelanden med hjälp av en elektronisk

anslagstavla inte själv var att betrakta som

gärningsman, torde ansvar för förmedlaren ibland

kunna komma i fråga för medverkan till brott som

användaren gjort sig skyldig till genom spridning av

meddelandet. Det hade emellertid visat sig svårt att

spåra de användare som ursprungligen avsänt det

straffbara meddelandet, varför det inte alltid var

säkert att brottsbalkens bestämmelser var

tillräckliga för att reglera ansvaret i dessa

situationer. Det hade också visat sig att det fanns

en brist på kontroll över de elektroniska

anslagstavlorna som kunde utnyttjas för brottsliga

ändamål. Eftersom de elektroniska anslagstavlorna

medgav att meddelanden med straffbart innehåll kunde

nå ett stort antal personer och påverka framför allt

barn och ungdomar, var det angeläget att förhindra

att vissa slag av meddelanden spreds på detta sätt.

Det fanns därför starka skäl att införa en

särreglering på området som syftade till att ge

tjänsterna en acceptabel struktur och som framför

allt klart fastställde tillhandahållarens ansvar för

förekomsten av vissa meddelanden (prop. 1997/98:15

s. 8 f).

Utskottet ansåg att det fanns ett klart behov av

att kunna begränsa spridningen av brottsliga

meddelanden genom elektroniska anslagstavlor. En

särskild reglering framstod som ett effektivt

komplement till de vanliga straffrättsliga reglerna

och borde kunna bidra till att utveckla

rättsmedvetandet på det IT-rättsliga området (bet.

1997/98:JuU11 s. 5 f).

När utskottet vid riksmötet 1999/2000 hade att ta

ställning till motionsyrkanden om bl.a. lagens

upphävande anförde utskottet att det inte, sedan

utskottet sist behandlat frågan, hade framkommit

något som skulle tala för ett upphävande av lagen.

Utskottet underströk därvid att lagen om ansvar för

elektroniska anslagstavlor inte tar sikte på

behandling av personuppgifter (bet. 1999/2000:JuU7

s. 19 f).

Utskottet vidhåller sina tidigare uttalanden i

frågan och föreslår att riksdagen avslår motion K341

i nu behandlad del.

IT-relaterad brottslighet

I motion T717 (m) begärs en översyn av

lagstiftningen såvitt gäller IT-relaterad

brottslighet.

BRÅ har under år 1999 genomfört en kartläggning av

den IT-relaterade brottsligheten i Sverige.

Kartläggningen redovisas i BRÅ-rapport 2000:2 IT-

relaterad brottslighet. Enligt BRÅ är de flesta IT-

relaterade brott av vardagskaraktär, det vill säga

att fråga är om traditionella brott. Ett par

allvarligare IT-relaterade brott har dock kommit

fram i BRÅ:s undersökningar, bland annat stöld av

information. BRÅ anser att framför allt näringslivet

måste satsa på förebyggande åtgärder för att skydda

känsliga uppgifter. Vidare måste rättsväsendet bli

bättre skickade att hantera ärenden och mål rörande

IT-relaterade brott. En förutsättning för en

effektiv bekämpning av brott av detta slag är enligt

BRÅ ett fungerande internationellt samarbete på

området.

Inom Europarådet håller man för närvarande på att,

i samarbete med vissa andra länder såsom USA, arbeta

fram en konvention rörande IT-relaterad

brottslighet. Konventionen kommer att innehålla tre

delar:

- en uppräkning av vilka brott som skall omfattas

av konventionen,

- processrättsliga regler om t.ex. jurisdiktion

och beslag och husrannsakan i datorer, samt

- bestämmelser om hur samarbete på området skall

bedrivas mellan konventionsstaterna.

Enligt vad utskottet har erfarit är man från EU-

staternas sida inriktade på att slutföra arbetet med

Europarådskonventionen för att sedan, med

utgångspunkt i denna, kunna arbeta vidare med de

eventuella brister som finns i lagstiftningen på

detta område.

Därtill kommer att EU-kommissionen håller på och

utarbetar ett dokument i vilket man kommer att peka

på behovet av tillnärmning av de materiella

bestämmelserna om t.ex. barnpornografi. En

policydiskussion i frågan kommer troligen att hållas

vid ministerrådet för rättsliga och inrikes frågor i

maj 2001.

Utskottet anser i likhet med motionärerna att det

är viktigt att det finns en effektiv lagstiftning

såvitt avser IT-relaterad brottslighet. Arbete pågår

också inom Europarådet och EU med att finna

gemensamma bestämmelser på detta område. Utskottet

utgår från att regeringen när detta arbete är

slutfört kommer att se över den svenska

lagstiftningen och, vid behov, återkomma till

riksdagen med förslag till ny lagstiftning. Mot den

bakgrunden saknas det anledning för riksdagen att

göra något särskilt uttalande i frågan. Utskottet

föreslår att riksdagen avslår motion T717 i här

behandlad del.

Psykisk misshandel

I motion A812 (fp) begärs en utredning om att införa

en straffbestämmelse för lindrig psykisk misshandel.

Enligt 3 kap. 5 § brottsbalken döms den som

tillfogar annan person kroppsskada, sjukdom eller

smärta, eller försätter honom eller henne i vanmakt

eller något annat sådant tillstånd, för misshandel

till fängelse i högst två år eller, om brottet är

ringa, till böter eller fängelse i högst sex

månader.

Sjukdom i paragrafens mening innefattar även

psykisk sjukdom och psykisk invaliditet. Under

sjukdom faller också sådant psykiskt lidande som ger

en medicinskt påvisbar effekt, t.ex. en psykisk

chock. När det gäller gränsdragningen mellan fysiskt

och psykiskt lidande i paragrafen är avsikten

således att vissa svårare former av psykisk påverkan

skall falla under misshandelsbegreppet. I

gränsfallen torde en gärning, som inte är att anse

som misshandel, ofta vara att bedöma som ett brott

enligt 4 kap. mot frihet eller frid, t.ex. ofredande

enligt 4 kap. 7 § brottsbalken (NJA II 1962 s. 104

f).

Utskottet hade vid riksmötet 1990/91 att ta

ställning till ett motionsyrkande om översyn av den

straffrättsliga regleringen av psykiskt våld.

Utskottet uttalade att en sådan översyn var

erforderlig. Bland annat borde en uppskattning göras

av antalet straffbara övergrepp, och det borde

övervägas i vilken utsträckning det var möjligt att

genom en tydligare straffrättslig reglering öka

skyddet för människor som utsattes för psykiskt

våld. Vad utskottet uttalat gav riksdagen som sin

mening regeringen till känna (bet. 1990/91:JuU3

s. 10 f, rskr. 15).

Regeringen behandlade tillkännagivandet i

proposition 1992/93:141 om ändring i brottsbalken

m.m. Departementschefen framhöll därvid bl.a. att

kriminaliseringen sådan den då var utformad väl

torde räcka till för att fånga in de straffvärda

fallen av psykiskt våld. Även om det således inte i

första hand var straffrättsliga åtgärder som borde

vidtas, fanns det ingen anledning att avvakta med de

straffrättsliga åtgärder som framstod som befogade.

Departementschefen framhöll att hon i samband med

propositionens förslag till förändrade straffskalor

för misshandel, olaga hot, ofredande och sexuellt

ofredande betonat vikten av att förekomsten av

psykiskt våld och sådant vålds effekter beaktades

vid straffmätningen (prop. s. 58).

Utskottet hade inget att anföra beträffande

propositionen i denna del (bet. 1992/93:JuU16).

Utskottet uttalade sig senast i frågan i januari

2000. Utskottet kunde därvid inte finna att det

framkommit något som gav anledning till en annan

bedömning än den som gjorts i det nyssnämnda

lagstiftningsärendet. Att söka straffbelägga

psykiskt våld i större utsträckning än vad som i dag

är fallet skulle, enligt utskottets bedömning,

medföra påtagliga svårigheter i fråga om att

avgränsa det straffbara området (bet. 1999/2000:JuU7

s. 13).

Utskottet vidhåller sina tidigare uttalanden i

frågan och föreslår att riksdagen avslår motion A812

i nu behandlad del.

Rån

I motion Ju712 (m) yrkas att rån med vapen eller

vapenliknande föremål alltid skall bedömas som

grovt.

Den som stjäl medelst våld å person eller medelst

hot som innebär trängande fara eller för den hotade

framstår som trängande fara, döms enligt 8 kap. 5 §

brottsbalken för rån. Påföljden är fängelse i lägst

ett och högst sex år. Är brottet grovt döms enligt 6

§ samma kapitel för grovt rån till fängelse i lägst

fyra och högst tio år. Vid bedömande av om brottet

är grovt skall särskilt beaktas om våldet varit

livsfarligt eller om gärningsmannen tillfogat svår

kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller om han

eljest visat synnerlig råhet eller på ett

hänsynslöst sätt utnyttjat den rånades skyddslösa

ställning.

Utskottet har tidigare vid flera tillfällen tagit

ställning till liknande mo-tionsyrkanden som de nu

aktuella. Våren år 1994 konstaterade utskottet (bet.

1993/94:JuU19 s. 37) att brott som förövas med vapen

ofta bedömdes som grova av domstolarna. Så var

fallet exempelvis när det gällde våldtäkt, stöld och

rån. Det ankom emellertid, anförde utskottet, på

domstolarna att vid bedömandet av ett brotts

svårhetsgrad göra en sammanvägning av samtliga

omständigheter i målet av vilka frågan om vapen

kommit till användning var en betydelsefull

omständighet. Våren år 1996 framhöll utskottet att

samma synsätt borde anläggas på bedömningen när

vapenattrapper kommit till användning (bet.

1995/96:JuU14 s. 8 f). Utskottet tillade därvid att

redan rån av normalgraden var ett allvarligt brott

som i allmänhet medförde ett långvarigt

fängelsestraff. När det särskilt gällde rekvisiten

för grovt rån konstaterade utskottet att dessa gav

utrymme för att beakta sådana omständigheter som

gärningens farlighet och hänsynslöshet samt de

effekter i form av skada, psykiska besvär och annat

obehag som gärningen medförde för den enskilde.

Utskottet kunde inte se att det härutöver behövdes

en reglering som tog sikte på vilken typ av redskap

som kommit till användning vid gärningens

genomförande.

När utskottet vid riksmötet 1999/2000 senast

behandlade frågan såg utskottet inte någon anledning

att frångå sina tidigare ställningstaganden i fråga

om rån med användande av vapen eller vapenatrapper.

Enligt utskottets uppfattning återspeglade

straffskalan för rån och grovt rån väl hur

allvarligt lagstiftaren ser på denna typ av

brottslighet (bet. 1999/2000:JuU7 s. 23 f).

Utskottet ser inte heller nu någon anledning att

frångå sina tidigare uttalanden i frågan. Som

utskottet anförde vid det förra riksmötet

återspeglar straffskalan för rån och grovt rån väl

hur allvarligt lagstiftaren ser på denna typ av

brottslighet. Utskottet föreslår att riksdagen

avslår motion Ju712.

Tillgrepp av militära vapen och ammunition

I motion Ju921 (c) framhålls att en straffskärpning

bör ske vad gäller tillgrepp av militära vapen och

ammunition.

Tillgrepp av militära vapen och ammunition utgör

inte något särskilt brott utan sådana gärningar

bedöms enligt bestämmelserna om tillgreppsbrott i

brottsbalken. Normalt sett bedöms de som antingen

grova stölder enligt 8 kap. 4 § brottsbalken eller

grova rån enligt 8 kap. 6 § samma balk beroende av

omständigheterna kring tillgreppet. För grov stöld

döms gärningsmannen till fängelse, lägst sex månader

och högst sex år. För grovt rån döms gärningsmannen

till fängelse, lägst fyra år och högst tio år.

Utskottet uttalade sig under riksmötet 1999/2000

om ett liknande motions-önskemål. Utskottet anförde

därvid att det delade motionärernas uppfattning att

man måste se mycket allvarligt på tillgrepp av

militära vapen och ammunition. Utskottet ansåg dock

inte att det fanns skäl att göra något uttalande i

frågan eftersom dessa brott enligt gällande

reglering bedöms som mycket allvarliga och kan leda

till långa fängelsestraff (bet. 1999/2000:JuU9 s.

20).

Utskottet vidhåller sina tidigare uttalanden i

frågan och föreslår att riksdagen avslår motion

Ju921 i denna del.

Klotter

Ett par motioner rör åtgärder mot klotter. I motion

Ju707 (kd) yrkas att straffet för grov skadegörelse

skall höjas till fängelse ett år samt att försök och

förberedelse till skadegörelse skall straffbeläggas.

I motionen efterfrågas också en nationell

handlingsplan mot klotter. I motion Ju805 (m) begärs

att signaturavslöjande bilder skall få användas som

bevisning i mål om skadegörelse.

Av 12 kap. 1 § brottsbalken framgår att straffet

för skadegörelse är böter eller fängelse i högst sex

månader. Enligt 12 kap. 3 § samma balk är straffet

för grov skadegörelse fängelse i högst fyra år.

Försök och förberedelse är straffbelagda endast i

fråga om grov skadegörelse. Underlåtenhet att

avslöja sådant brott är, som framgår av 12 kap. 5 §

brottsbalken, också straffbar.

Vad gäller bevisningen följer av 35 kap. 1 §

rättegångsbalken att rätten, efter samvetsgrann

prövning av allt som förekommit i målet, skall

avgöra vad som är bevisat i målet. Det finns alltså

inga principiella, eller lagenliga, hinder mot att

signaturavslöjande bilder används i bevisningen i

mål om ansvar för skadegörelse i form av klotter.

Principen om fri bevisprövning leder tvärtom till

att just sådana omständigheter kan beaktas.

Den dåvarande justitieministern besvarade den 17

mars 1999 en riksdagsfråga om klotter (fråga

1998/99:444). I frågesvaret framhöll hon att det, i

fråga om åtgärder mot klotter, var självklart att

fortsätta satsningen på ett systematiskt och lokalt

bedrivet brottsförebyggande arbete. Hon underströk

samtidigt att det fanns skäl att göra nya

överväganden i fråga om ändrad lagstiftning i vissa

avseenden. När det gällde lagstiftningen måste en

noggrann analys göras av vilka åtgärder som var

motiverade för att på ett effektivare sätt stävja

klottret. Vad gällde bl.a. förberedelsebrottets

utformning och omfattning pågick redan beredning

inom Justitiedepartementet, och hon avsåg att

återkomma till riksdagen beträffande vilka åtgärder

regeringen avsåg att vidta när det gällde att

motverka klotter.

Den 26 oktober 1999 anordnade

Justitiedepartementet ett seminarium rörande klotter

och bekämpandet av klotter. I seminariet deltog

bl.a. företrädare för BRÅ, Riksåklagaren,

Rikspolisstyrelsen, Statens järnvägar,

Storstockholms lokaltrafik och Svenska

Kommunförbundet. Erfarenheterna från seminariet har

tagits till vara i det pågående beredningsarbetet.

Utskottet har flera gånger haft att ta ställning

till motionsyrkanden om åtgärder mot klotter, senast

i januari 2000. Utskottet framhöll därvid att

överväganden av vilka åtgärder som kan anses

påkallade för en effektiv bekämpning av klotter

pågick i Regeringskansliet och att detta

beredningsarbete inte borde föregripas (bet.

1999/2000:JuU7 s. 18 f).

Frågan om vilka åtgärder som bör vidtas för att på

ett effektivt sätt stävja klotter pågår alltjämt i

Justitiedepartementet. Departementet räknar med att

kunna presentera en promemoria i ämnet under våren

år 2001.

Det pågående arbetet bör inte föregripas.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår motionerna

Ju707 och Ju805.

Brott mot poliser m.fl. i deras tjänsteutövning

I motion Ju708 (m) begärs att skyddet för poliser,

åklagare och andra personer som i sin

tjänsteutövning utsätts för våld, hot om våld och

kränkningar skall förstärkas.

Den som med våld eller hot om våld förgriper sig

på någon i hans myndighetsutövning eller för att

tvinga honom från åtgärd däri eller hämnas för sådan

åtgärd döms för våld eller hot mot tjänsteman till

fängelse i högst fyra år eller, om brottet är ringa,

till böter eller fängelse i högst sex månader.

Detsamma gäller om någon förgriper sig mot den som

tidigare har utövat myndighet för vad denne däri

gjort eller underlåtit (17 kap. 1 § brottsbalken).

Även andra brott kan bli aktuella för den som på

något sätt förgriper sig på t.ex. en polis i hans

tjänsteutövning.

Den praxis som finns på området visar att

domstolarna ser allvarligt på våld och hot mot

tjänstemän. Högsta domstolen har t.ex. uttalat att

en icke frihetsberövande påföljd för sådant brott -

frånsett ringa fall - i regel bör komma i fråga

endast när den brottsliges personliga förhållanden

talar för det med särskild styrka (NJA 1984 s. 898).

Det kan i sammanhanget nämnas att regeringen den 1

februari 2001 beslutade att till Lagrådet remittera

ett förslag om ersättning för ideell skada. Enligt

förslaget skall en tydligare regel om

kränkningsersättning införas i skadeståndslagen.

Vidare skall det i lagen anges vad som särskilt

skall beaktas när sådan ersättning bestäms.

Regeringen förespråkar i motiven till bestämmelsen

en något förstärkt rätt till kränkningsersättning

för sådana yrkesgrupper som är särskilt utsatta för

brott i tjänsten, t.ex. poliser.

Utskottet konstaterar att såväl straffskalan för

våld och hot mot tjänstemän som rättspraxis på

området återspeglar allvaret i denna typ av

brottslighet. Något behov av att skärpa de

straffrättsliga bestämmelserna på området finns för

närvarande inte. Utskottet föreslår att riksdagen

avslår motion Ju708.

Övergrepp i rättssak

I motion Ju930 (m) yrkas att straffet för övergrepp

i rättssak skall skärpas och anpassas till vad som

gäller för mened.

Enligt 17 kap. 10 § brottsbalken gäller att den

som med våld eller hot om våld angriper någon för

att denne gjort anmälan, fört talan, avlagt

vittnesmål eller annars vid förhör avgivit utsaga

hos en domstol eller annan myndighet eller för att

hindra någon från en sådan åtgärd, döms för

övergrepp i rättssak till böter eller fängelse i

högst två år. Detsamma skall gälla, om man med någon

annan gärning, som medför lidande, skada eller

olägenhet, eller med hot om en sådan gärning

angriper någon för att denne avlagt vittnesmål eller

annars avgivit utsaga vid förhör hos en myndighet

eller för att hindra honom från att avge en sådan

utsaga. Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst

ett och högst sex år.

Paragrafen erhöll sin nuvarande avfattning genom

lagstiftning år 1997 (prop. 1996/97:135, bet.

1996/97:JuU19, rskr. 218, SFS 1997:389). De

ändringar som då gjordes innebar att straffmaximum

för normalgraden av brottet höjdes från ett till två

års fängelse, under det att straffminimum för grovt

brott höjdes från sex månaders till ett års fängelse

och straffmaximum från fyra till sex års fängelse.

Att under laga ed lämna osann uppgift eller

förtiga sanningen bestraffas enligt 15 kap. 1 §

brottsbalken som mened. Straffet är fängelse i högst

fyra år eller, om brottet är ringa, böter eller

fängelse i högst sex månader. Är brottet grovt, är

straffet fängelse, lägst två och högst åtta år.

Utskottet har vid flera tillfällen behandlat

motioner med liknande önskemål som de nu aktuella,

senast under riksmötet 1999/2000. Utskottet föreslog

då att riksdagen skulle ge regeringen följande till

känna. De gärningar som faller under rubriceringen

övergrepp i rättssak utgör angrepp på själva

rättsordningen. Det finns därför starka skäl att se

allvarligt på sådana gärningar, och utskottet anser

att tiden nu är mogen att låta ett strängare synsätt

komma till uttryck vid utformningen av straffskalan

för övergrepp i rättssak. Enligt utskottets

uppfattning kan en jämförelse göras med

menedsbrottet som också avser gärningar som hotar

rättssäkerheten och förutsättningarna för att skipa

rätt. Övergrepp i rättssak bör tillmätas samma

straffvärde som mened och straffskalan för det

förstnämnda brottet bör utformas i enlighet härmed.

Det får ankomma på regeringen att låta utarbeta och

till riksdagen återkomma med ett lagförslag om

skärpning av straffet för övergrepp i rättssak av

denna innebörd (bet. 1999/2000:JuU7 s. 21 f).

Riksdagen biföll utskottets förslag (rskr.

1999/2000:129).

Regeringen har uppdragit åt Kommittén om

straffansvar för organiserad brottslighet, m.m. att

bereda frågan. Kommittén har i sitt betänkande

Organiserad brottslighet, hets mot folkgrupp, hets

mot homosexuella, m.m. - straff-ansvarets räckvidd

(SOU 2000:88) föreslagit att straffskalan för

övergrepp i rättssak skall anpassas till

straffskalan för mened. Kommittén uttalar också att

mycket starka skäl, liksom är fallet beträffande

brottet mened, talar för att fängelse skall väljas

som påföljd för övergrepp i rättssak (s. 260 f).

Som anförts ovan bereds betänkandet för närvarande

i Justitiedepartementet.

Utskottet konstaterar att regeringen, på uppdrag

av riksdagen, bereder ett förslag som tillgodoser

motionärernas önskemål. Mot den bakgrunden föreslår

utskottet att riksdagen avslår motion Ju930 i nu

behandlad del.

Varusmuggling

I motion Ju704 (m) begärs att en särskild

smugglingsavgift skall införas för ägare av fordon,

i vilka smuggelgods anträffas. I motion Ju720 (s)

begärs en ordning med skärpta straff för

varusmuggling innebärande att ägaren respektive

föraren av det fordon, i vilket smuggelgods

anträffas, skall åläggas strikt ansvar för brottet.

Fordonet, som fraktar smuggelgods, bör enligt

motionärernas uppfattning förverkas.

En översyn av smugglingslagstiftningen har nyligen

gjorts (prop. 1999/2000:124, bet. 2000/01:JuU2,

rskr. 28). Lagen (1960:418) om straff för

varusmuggling ersattes därvid från och med den 1

januari 2001 av lagen (2000:1225) om straff för

smuggling (smugglingslagen).

I likhet med den tidigare lagstiftningen krävs för

att en gärning skall vara straffbar att

gärningsmannen handlat med uppsåt eller, i vissa

fall, av grov oaktsamhet. Gärningsmannen skall

alltså ha förfarit på ett sätt som uppfyller de i

den tillämpliga paragrafen uppställda objektiva

förutsättningarna för straffansvar, och förfarandet

skall ha skett med den grad av subjektiv insikt som

krävs enligt det enskilda straffbudet. En person som

är ägare till eller förare av ett fordon, i vilket

smuggelgods anträffas, kan alltså inte straffas

enbart i sin egenskap av ägare eller förare.

När det gäller förverkande finns bestämmelser i

16-18 §§ smugglingslagen. I korthet innebär dessa

att en vara som har varit föremål för brott enligt

smugglingslagen eller en sådan varas värde skall, om

det inte är uppenbart oskäligt, förklaras förverkad.

Även utbyte av brott enligt lagen samt ersättning av

omkostnader vid utförande av brott kan förverkas.

Slutligen får även egendom som har använts som

hjälpmedel vid brott enligt smugglingslagen

förverkas, om förverkandet behövs för att förebygga

brott enligt lagen eller det annars finns särskilda

skäl för det.

Det kan i sammanhanget nämnas att det vid sidan av

smugglingslagen finns annan lagstiftning som

innehåller påföljder av olika slag vid överträdelser

av införsel- och utförselregleringar. Så finns t.ex.

i lagen (1994:1565) om beskattning av viss

privatinförsel bestämmelser om beskattning av

alkoholdrycker och tobaksvaror som en enskild person

har förvärvat i ett annat EU-land för personligt

bruk och själv transporterat till Sverige. I den

lagen finns också bestämmelser om straff för den som

underlåter att deklarera sådana varor samt

bestämmelser som, i vissa fall, ger möjlighet att

omhänderta och förverka införda varor. Vidare finns

enligt lagen (1998:506) om punktskattekontroll av

transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och

mineral-oljeprodukter bestämmelser som ger tullen

möjlighet att i vissa fall utföra kontroller av

yrkesmässiga transporter. I lagen finns också

bestämmelser om påföljder som kan påföras

transportören och upplagshavaren om de inte

fullgjort sina skyldigheter enligt lagen, samt

bestämmelser om omhändertagande och förverkande av

varorna i transporten.

Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden

av motsvarande innebörd som de nu aktuella, senast

vid riksmötet 1999/2000. Utskottet vidhöll då sina

tidigare uttalanden i frågan, nämligen följande.

Ansvar för brott förutsätter i svensk rätt normalt

sett att gärningsmannen handlat uppsåtligen eller,

när det särskilt angivits, av oaktsamhet. En bärande

tanke bakom kravet på att gärningsmannen skall ha

handlat uppsåtligen eller av oaktsamhet kan sägas

vara att endast den som haft möjlighet att rätta sig

efter lagen, men inte gjort det, skall kunna

straffas. Ett strikt ansvar för varusmuggling av det

slag som förordades i den då aktuella motionen var,

enligt utskottets mening, oförenligt med

grundläggande straffrättsliga principer. När det

gällde förverkande av fordon som fraktat smuggelgods

gav, betonade utskottet, gällande lag vidsträckta

möjligheter (bet. 1999/2000:JuU7 s. 31 f).

Utskottet konstaterar att en översyn av

smugglingslagen nyligen gjorts. Den straffrättsliga

regleringen synes härvid ha givits en lämplig

utformning. Som utskottet tidigare framhållit är ett

strikt ansvar för varusmuggling oförenligt med

grundläggande straffrättsliga principer. Endast den

som har haft möjlighet att rätta sig efter lagen men

inte gjort det skall kunna göras ansvarig för

överträdelser av denna. Vad gäller förverkande av

fordon som fraktat smuggelgods ger den nya

smugglingslagen, i likhet med tidigare lagstiftning,

vidsträckta möjligheter. Mot bakgrund av det anförda

föreslår utskottet att riksdagen avslår motionerna

Ju704 och Ju720.

Trafikbrott

Rattfylleri

I motion T211 (fp) efterfrågas en s.k. nollgräns vid

rattfylleri.

Enligt 4 § första stycket trafikbrottslagen

(1951:649) skall den dömas för rattfylleri som för

ett motordrivet fordon eller en spårvagn efter att

ha förtärt alkoholhaltiga drycker i så stor mängd

att alkoholkoncentrationen under eller efter färden

uppgick till minst 0,2 % i hans blod eller 0,10

milligram per liter i hans utandningsluft.

För rattfylleri döms också, enligt paragrafens

andra stycke, den som för ett motordrivet fordon

eller en spårvagn efter att ha intagit narkotika som

avses i 8 § narkotikastrafflagen (1968:64) i så stor

mängd att det under eller efter färden finns något

narkotiskt ämne kvar i blodet. Detta gäller dock

inte om narkotikan intagits i enlighet med läkares

eller annan behörig receptutfärdares ordination.

Av tredje stycket i samma paragraf framgår att

även den som vid förandet av ett motordrivet fordon

eller en spårvagn är så påverkad av alkoholhaltiga

drycker att det kan antas att han eller hon inte på

betryggande sätt kan föra fordonet skall dömas för

rattfylleri. Detsamma gäller om föraren är lika

påverkad av något annat medel (s.k. kliniskt

rattfylleri).

Straffet för rattfylleri är böter eller fängelse i

högst sex månader.

Är brottet grovt, skall föraren enligt 4 a §

trafikbrottslagen dömas för grovt rattfylleri till

fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brottet

är grovt skall särskilt beaktas om föraren har haft

en alkoholkoncentration som uppgått till minst 1,0 %

i blodet eller 0,50 milligram per liter i

utandningsluften, om föraren annars har varit

avsevärt påverkad av alkohol eller något annat medel

eller om framförandet av fordonet har inneburit en

påtaglig fara för trafiksäkerheten.

Frågan om promillegränsen för alkohol vid

rattfylleri övervägdes i samband med 1990 års

ändringar i rattfyllerilagstiftningen. Utskottet

uttalade därvid följande med anledning av

motionsyrkanden om bl.a. nollgräns.

En utgångspunkt var att alkohol och trafik inte

hörde ihop. Också lagstiftningen borde - inom ramen

för rättssäkerhetens krav - förmedla detta

pedagogiska budskap. Även om det fanns skäl att

sänka den dåvarande gränsen, borde detta ske med den

återhållsamhet som grundläggande straffrättsliga

principer påbjöd. Utskottet underströk att

strafflagstiftning i princip är ett medel som skall

användas endast mot gärningar som är klart skadliga

eller farliga för enskilda eller för samhället, och

för att utvidga det straffbara området skall det

krävas mycket starka skäl. Redan den av utskottet

förordade sänkningen (från 0,5 till 0,2 %) innebar

en kraftig utvidgning av det straffbara området, och

en ytterligare utvidgning, som förordades i några av

motionerna, skulle medföra att det kriminaliserade

området utvidgades i en omfattning som inte var

motiverad från trafiksäkerhetssynpunkt. En

ytterligare utvidgning skulle också möta kraftiga

erinringar med hänsyn till vikten av att rationellt

utnyttja rättsväsendets knappa resurser. I

förlängningen låg här också en kriminalpolitiskt

sett allvarlig fara för upprätthållandet av den

allmänna laglydnaden. Utskottet avstyrkte med det

anförda införande av en absolut nollgräns vid

bilkörning (bet. 1989/90:JuU2 s. 18 f).

Utskottet har senast vid riksmötet 1999/2000 haft

att ta ställning till ett motionsyrkande om

nollgräns vid rattfylleri. Utskottet avstyrkte

motionen med hänvisning till sina tidigare

uttalanden i frågan (bet. 1999/2000:JuU7 s. 35

f).

Utskottet vidhåller sina tidigare uttalanden i

frågan. Utskottet vill i sammanhanget också

framhålla den i juli 1999 införda lagstiftningen om

att den som för ett motordrivet fordon efter att ha

intagit narkotika i så stor mängd att det under

eller efter färden finns något narkotiskt ämne kvar

i blodet normalt skall dömas för rattfylleri. Denna

bestämmelse innebär i princip en nollgräns vid

bilkörning under narkotikapåverkan. Undantag görs

endast om narkotikan intagits i enlighet med läkares

eller annan behörig receptutfärdares ordination. Med

det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår

motion T211 i nu behandlad del.

Vårdslöshet i trafik

I motion Ju726 (s) begärs en översyn av

tillämpningen av 1 § trafikbrottslagen. Enligt

motionären har införandet av rekvisitet "i väsentlig

mån" i paragrafen lett till brister i

trafiklagstiftningen.

Av 1 § trafikbrottslagen följer att vägtrafikant,

den som för spårvagn eller den som någon annanstans

än på väg för motordrivet fordon skall dömas för

vårdslöshet i trafik om han eller hon i väsentlig

mån brister i den omsorg och varsamhet som till

förekommande av trafikolycka betingas av

omständigheterna. Påföljden för gärningen skall

bestämmas till dagsböter.

Paragrafen erhöll sin nuvarande avfattning genom

lagstiftning år 1994 (prop. 1994/95:23, bet. JuU2,

rskr. 40, SFS 1994:1416). Den ändring som gjordes

innebar att det straffbara området för vårdslöshet i

trafik inskränktes från och med den 1 januari 1995.

Anledningen till inskränkningen var att ansvar för

vårdslöshet i trafik skulle förbehållas sådana

beteenden i trafiken som är att betrakta som

vårdslösa i egentlig mening. Detta innebar ett

kraftigare understrykande av att det trafikfarliga

beteendet verkligen skall vara täckt i subjektivt

hänseende. Sålunda skulle från det straffbara

området för vårdslöshet i trafik undantas sådana

förfaranden där trafikanten, på grund av tillfällig

ouppmärksamhet eller bristande förmåga, gjort en

felbedömning av trafiksituationen. Likaså borde rena

manövreringsmisstag normalt inte leda till ansvar

(prop. s. 57 f).

Utskottet vill inledningsvis framhålla att en av

tankarna bakom inskränkningen av det straffbara

området var att effektivisera brottsbekämpningen

genom att polis och åklagare skulle kunna använda

sina resurser på ett mer ändamålsenligt sätt. Detta

synes också ha blivit effekten av ändringen. Endast

sådana trafikfarliga beteenden som är vårdslösa i

egentlig mening är nu straffbara. Däremot kvarstår

naturligtvis den civilrättsliga

skadeståndsskyldighet som åvilar den som orsakat en

trafikolycka oavsett om vårdslösheten når straffbar

nivå eller inte. Utskottet ser inte skäl att för

närvarande initiera en översyn av tillämpningen av 1

§ trafikbrottslagen. Motion Ju726 bör därför avslås.

Frågor om straff

Psykiskt störda lagöverträdare

I motion Ju703 (fp, c) efterfrågas ett förslag till

ny lagstiftning som tillgodoser att psykiskt störda

lagöverträdare verkligen får adekvata påföljder för

sina brott. I motion Ju729 (s) begärs att

brottslingar som döms till sluten psykiatrisk vård

som huvudregel ges en tidsangivelse avseende den

minsta strafftid som skall avtjänas. Om patienten

tillfrisknar innan den fastställda tiden utgår skall

han kunna överföras till vanligt fängelse för

resterande del av vårdtiden.

Enligt 30 kap. 6 § brottsbalken får en person som

har begått ett brott under påverkan av en allvarlig

psykisk störning inte dömas till fängelse. Om

påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter och

personen alltjämt lider av en allvarlig psykisk

störning kan han emellertid under vissa

förutsättningar överlämnas till rättspsykiatrisk

vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken. Finns det till

följd av den psykiska störningen risk för att han

återfaller i brottslighet av allvarligt slag får

rätten härvid besluta att vården skall vara förenad

med särskild utskrivningsprövning.

Regeringen fattade den 20 maj 1999 beslut om att

tillkalla en parlamentariskt sammansatt kommitté med

uppdrag att utreda frågor om ansvar och påföljder

för psykiskt störda lagöverträdare (dir. 1999:39).

Kommittén skall lämna förslag till en reformerad

reglering av det straffrättsliga ansvaret samt

formerna för ingripanden mot denna grupp av

lagöverträdare. Reformen skall syfta till att

åstadkomma en ordning som innebär att psykiskt

störda personer som begår brott och som är

straffrättsligt ansvariga också kan dömas till en

påföljd som tillgodoser kravet på ett rimligt

ingripande med hänsyn till det begångna brottet,

samt att psykiatrin inte skall bära ett ansvar för

straffrättsliga aspekter eller behovet av

samhällsskydd under längre tid än som motiveras av

ett vårdbehov. Uppdraget skall redovisas till

regeringen senast vid utgången av år 2001.

Utskottet har tidigare prövat motionsönskemål med

liknande innehåll, senast under våren år 2000.

Utskottet anförde därvid att det kände förståelse

för motionärernas synpunkter. Enligt utskottet var

det av stor vikt att de starka skyddsintressen som

föreligger tillgodoses. Även andra intressen gör sig

dock gällande i fråga om psykiskt störda

lagöverträdare. Så måste t.ex. de psykiskt störda

personernas vårdbehov beaktas. Utskottet ansåg

därför att det, om en ny ordning skall införas i

fråga om behandlingen av psykiskt störda

lagöverträdare, var av vikt att alla de krav på

rättvisa, humanitet och samhällsskydd som i detta

sammanhang gör sig gällande beaktades. Mot den

bakgrunden var det, anförde utskottet, positivt att

regeringen hade tillkallat en kommitté med uppdrag

att föreslå de förändringar som bedöms nödvändiga i

påföljdssystemet för denna grupp av lagöverträdare.

Kommitténs arbete borde enligt utskottets mening

avvaktas (yttr. 1999/2000:JuU3y s. 2 f).

Utskottet anser alltjämt att kommitténs arbete bör

avvaktas. Riksdagen bör därför avslå motionerna

Ju703 och Ju729.

Livstidsstraffet

Flera motioner berör frågan om livstidsstraffet

skall behållas eller inte. I motionerna Ju702 (mp)

och Ju933 (fp) begärs att livstidsstraffet skall

ersättas med tidsbestämda straff. I motionerna Ju706

(v), Ju710 (kd) och Ju921 (c) begärs att regeringen

tillsätter en utredning om förutsättningarna att

ersätta livstidsstraffet med tidsbestämda straff.

Fängelse på livstid stadgas för närvarande,

förutom för vissa av brotten i 22 kap. brottsbalken

om landsförräderi m.m., för ett fåtal brott, bl.a.

för mord, grov mordbrand, grov allmänfarlig

ödeläggelse, grovt spioneri och folkmord.

Regeringen kan av nåd tidsbestämma ett

livstidsstraff. Längden av de tidsbestämda straffen

har sedan mitten av 90-talet ökat något. Detta kan

förklaras bl.a. av behovet att anpassa de omvandlade

straffen till de straffskärpningsregler för återfall

i brott och vid flerfaldig brottslighet som numera

finns. En viktig förklaring ligger också i att

tidsbestämningen av livstidsstraffen på senare år i

allt högre grad kommit att ske efter en, i varje

enskilt fall, individuell prövning av

omständigheterna kring det begångna brottet och den

dömdes personliga förhållanden. Efter det att

straffet tidsbestämts tillämpas reglerna om

villkorlig frigivning i vanlig ordning.

Under åren 1990-2000 tidsbestämdes 20

livstidsstraff. Av dessa frigavs en person

omedelbart på grund av hälsoskäl. Av de återstående

fick två sina straff omvandlade till fängelse 15 år,

tre fick sina straff omvandlade till fängelse 16 år,

fyra fick sina straff omvandlade till fängelse 18

år, en fick sitt straff omvandlat till fängelse 18

år och åtta månader, två fick sina straff omvandlade

till fängelse 19 år, två fick sina straff omvandlade

till 20 år, en fick sitt straff omvandlat till

fängelse 21 år och 5 månader, tre fick sina straff

omvandlade till fängelse 23 år och en fick sitt

straff omvandlat till fängelse 25 år.

Antalet intagna med livstidsstraff var i januari

2001 ca 100.

Utskottet har tidigare behandlat liknande

motionsyrkanden som de nu aktuella (se senast bet.

1999/2000:JuU7 s. 29 f). Utskottet vidhöll då sin

tidigare inställning att det fanns ett behov av att

kunna döma till fängelse på livstid vid särskilt

grova brott.

Regeringen har därefter, den 30 november 2000,

beslutat att tillsätta en särskild utredare som

skall utarbeta förslag till en ny ordning för

prövning av frigivning av livstidsdömda (dir.

2000:85). Utredaren skall lämna förslag till hur ett

system bör utformas som innebär en skyldighet för en

nämnd, domstol eller annat organ att pröva frågan om

villkorlig frigivning skall ske av personer dömda

till livstidsstraff efter en viss tids avtjänande.

Uppdraget avser såväl frågan om kriterier för sådan

frigivning som hur prövningsförfarandet skall vara

utformat. Utredaren bör t.ex., med utgångspunkt

bl.a. i de omständigheter som regeringen i dag

beaktar inför en tidsbestämning av livstidsdömda,

ange vilka kriterier som skall beaktas vid en

frigivningsprövning. Utredaren skall också redovisa

för- och nackdelar med en överflyttning av frågor om

frigivning från livstidsstraffet från regeringen

till ett annat organ.

Utredarens förslag skall vara inriktat på att

förbättra förutsebarheten för kriminalvården och de

livstidsdömda, främst för att verkställighetstiden

bättre än i dag skall kunna användas effektivt och

ändamålsenligt och tidigt inriktas på

frigivningsförberedande åtgärder. En annan

grundläggande målsättning skall vara att genom

systemets utformning stärka den livstidsdömdes

rättssäkerhet, trots att straffet per definition är

tidsobestämt.

Den nya ordningen skall inte inskränka regeringens

grundlagsfästa rätt att benåda en livstidsdömd

person, men den praktiska betydelsen av

benådningsrätten bör minska när prövningsorganets

obligatoriska prövning av frigivningsfrågor

inträder.

Uppdraget skall redovisas till regeringen senast

den 31 mars 2002.

Utskottet konstaterar att regeringen nyligen

tillsatt en utredare som skall utarbeta ett förslag

till en ny ordning för prövning av frigivning av

livstidsdömda. Förslaget skall utgå från att en

nämnd, domstol eller annat, från regeringen

fristående, organ efter en viss tids avtjänande

skall pröva om den livstidsdömde skall friges

villkorligt. Syftet med uppdraget är att förbättra

förutsebarheten såväl för kriminalvården, som för de

livstidsdömda. Enligt utskottet bör utredarens

arbete inte föregripas. Utskottet föreslår att

riksdagen avslår motionerna Ju702, Ju706, Ju710,

Ju921 och Ju933 i nu behandlade delar.

Återfall i brott

I motion Ju933 (fp) begärs att personer som vid

upprepade tillfällen återfaller i brottslighet

skall, successivt och systematiskt, dömas till allt

längre fängelsestraff. I motionerna Ju911 (m) och

Ju928 (m) efterfrågas en ordning som innebär att den

dömde alltid skall erhålla maxstraffet för brottet

när han återfaller i likartad brottslighet för

tredje gången.

Det finns i det nuvarande påföljdssystemet

möjlighet att beakta återfall i brott på olika sätt.

Enligt 30 kap. 4 § brottsbalken får rätten som ett

skäl att välja fängelse, i stället för en icke

frihetsberövande påföljd, beakta att den tilltalade

tidigare gjort sig skyldig till brott.

Vidare skall rätten normalt sett, om den som är

villkorligt frigiven från ett fängelsestraff

återfaller i brott under prövotiden, förverka den

villkorligt medgivna friheten eller del av denna (34

kap. 4 § brottsbalken).

Om det förhållandet att en person har återfallit i

brott inte tillräckligt kan beaktas genom

påföljdsvalet eller genom förverkande av villkorligt

medgiven frihet skall rätten vid straffmätningen,

utöver brottets straffvärde, beakta återfallet (29

kap. 4 § brottsbalken).

Vid återfall i brott finns också i vissa fall en

möjlighet för domstolarna att döma till ett högre

straff än vad som annars kan följa på det aktuella

brottet (26 kap. 3 § brottsbalken).

Den dåvarande justitieministern besvarade den 25

maj 2000 en riksdagsfråga om straffet för

återfallsförbrytare (fråga nr 1999/2000:910). I

frågesvaret framhöll hon sammanfattningsvis att

regelsystemet är utformat så att återfall i brott

beaktas på flera olika sätt. Det fanns, mot den

bakgrunden, inte något skäl att föreslå ändringar i

reglerna om påföljd vid återfall i brott.

Utskottet anser, i likhet med den tidigare

justitieministern, att gällande lagstiftning ger

goda möjligheter för domstolarna att vid

straffmätningen beakta att en person har återfallit

i brott. Någon lagändring är således inte påkallad.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår motionerna

Ju911, Ju928 och Ju933 i nu behandlade delar.

Strängare straff

I motionerna Ju911 och Ju928 (båda m) begärs vissa

förändringar i brottsbalkens påföljdsbestämmelser,

bl.a. förespråkas att påföljderna i vissa fall bör

skärpas. I motion Ju928 begärs att

tillämpningsområdet för påföljden villkorlig dom

skall inskränkas. Enligt motionärerna bör denna

påföljd endast kunna väljas då det finns särskild

anledning att anta att den tilltalade inte kommer

att begå nya brott. Vidare begärs att bestämmelserna

om samhällstjänst ändras på så sätt att påföljden

inte får användas vid s.k. artbrott, samt att den

s.k. mängdrabatten som tillämpas när någon skall

dömas för flera brott minskas. Slutligen begärs i

motionen en samlad översyn av straffskalorna i

brottsbalken. I motion Ju911 förespråkas en höjning

av straffsatserna för våldsbrott.

Rätten får döma till villkorlig dom för ett brott

för vilket påföljden inte bedöms kunna stanna vid

böter. Vid val av påföljd skall rätten som skäl för

villkorlig dom beakta om det saknas särskild

anledning att befara att den tilltalade inte kommer

att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet (30

kap. 7 § brottsbalken).

När brottsbalken infördes förutsattes en

förhållandevis restriktiv tillämpning av påföljden

villkorlig dom. Villkorlig dom fick i princip endast

väljas om den tilltalade hade en så god prognos att

det fanns grundad anledning att anta att någon mer

ingripande påföljd inte behövdes för att avhålla den

tilltalade från fortsatt brottslighet.

Rekvisiten för att välja villkorlig dom ändrades

dock år 1983 då bestämmelsen fick sin nuvarande

innebörd (prop. 1982/83:85, JuU26, rskr. 241).

Ändringen syftade i första hand till att göra det

möjligt att i större utsträckning än tidigare välja

villkorlig dom som påföljd för

förstagångsförbrytare.

Departementschefen anförde som skäl för ändringen

bl.a. att utvidgningen av tillämpningsområdet för

villkorlig dom skulle skapa möjligheter till en

rationellare användning av frivårdens resurser.

Därtill kom enligt departementschefen att en klarare

gränsdragning mellan villkorlig dom och

skyddstillsyn kunde bidra till att göra

påföljdssystemet enklare och mera överskådligt

samtidigt som man för dem som återföll i brott fick

en naturlig skala med successivt skärpta ingripanden

(prop. s. 62 f).

Villkorlig dom får, om den tilltalade samtycker

till det, förenas med en föreskrift om

samhällstjänst. Även skyddstillsyn får, med den

tilltalades samtycke, förenas med en föreskrift om

samhällstjänst. En sådan föreskrift skall avse

skyldighet att utföra oavlönat arbete i lägst 40 och

högst 240 timmar (27 kap. 2 a § och 28 kap. 2 a §

brottsbalken).

Samhällstjänst infördes på försök den 1 januari

1990. En föreskrift om samhällstjänst kunde då

endast beslutas i samband med dom på skyddstillsyn.

Systemet med samhällstjänst såsom alternativ till

fängelse permanentades genom lagstiftning år 1998.

Samtidigt infördes en möjlighet att meddela

föreskrift om samhällstjänst vid villkorlig dom. Den

nya lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1999

(prop. 1997/98:96, bet. JuU21, rskr. 275, SFS

1998:604).

I propositionen uttalade sig regeringen bl.a. i

frågan om möjligheten att använda samhällstjänst vid

s.k. artbrott. Regeringen framhöll därvid bl.a.

följande. För närvarande är samhällstjänsten avsedd

att användas för främst två kategorier brottslingar,

nämligen den grupp som döms till frihetsstraff efter

återfall i inte alltför allvarliga förmögenhets-

eller våldsbrott och den grupp som med hänsyn till

brottslighetens art döms till korta fängelsestraff

från 14 dagar till några få månader. Samhällstjänst

kan alltså användas även vid artbrottslighet, t.ex.

misshandelsbrott av inte alltför allvarlig art. Det

är inte regeringens avsikt att den nu aktuella

reformen skall innebära någon ändring av gällande

rätt såvitt avser användningen av samhällstjänst vid

artbrottslighet. Möjligheten att välja villkorlig

dom eller skyddstillsyn med samhällstjänst i stället

för fängelse som påföljd för brott som med hänsyn

till sin art annars skulle ha lett till ett

fängelsestraff bör således tillämpas med

utgångspunkt i den praxis som har utvecklats på

grundval av lagen om samhällstjänst (s. 95 f).

I propositionen anförde regeringen också att den

hade för avsikt att utvärdera påföljdsreformen när

den varit i kraft en tid (s. 182).

Frågan om i vilken utsträckning det är möjligt att

döma till skyddstillsyn med föreskrift om

samhällstjänst respektive villkorlig dom med

föreskrift om samhällstjänst har varit föremål för

Högsta domstolens prövning i ett antal fall. Av

Högsta domstolens domar torde man kunna dra

slutsatsen att det är möjligt att döma till

samhällstjänst i rätt stor utsträckning även för

brott som är av sådan art att starka skäl talar för

fängelse. Avgörande för om samhälls-tjänst eller

fängelse har valts som påföljd har varit

omständigheterna kring brottet i det aktuella fallet

samt den tilltalades personliga förhållanden.

När det så gäller den s.k. mängdrabatten följer

det av 30 kap. 3 § brottsbalken att rätten, om någon

döms för flera brott, normalt sett skall döma till

gemensam påföljd för brottet.

Härvid gäller att böter får användas som gemensamt

straff endast om böter kan följa på vart och ett av

brotten. Fängelse får däremot användas som gemensamt

straff om fängelse kan följa på något av brotten (25

kap. 5 § och 26 kap. 2 § brottsbalken).

Bestämmelser om fängelsestraffets längd när någon

döms för flera brott finns i 26 kap. 2 §

brottsbalken. Härav följer att fängelse på viss tid

inte får överstiga de högsta straffen för brotten

sammanlagda med varandra. Fängelsestraffet får inte

heller överstiga det svåraste straffet med mer än

ett år om det svåraste straffet är kortare än

fängelse i fyra år. Om det svåraste straffet är

fängelse i fyra år men inte uppgår till fängelse i

åtta år får det svåraste straffet överskridas med

två år. Om slutligen det svåraste straffet är

fängelse i åtta år eller längre får det svåraste

straffet överskridas med fyra år. Det anförda

innebär t.ex. att straffet för två eller flera fall

av misshandel och/eller stöld maximalt är fängelse i

tre år. Om däremot flera fall av t.ex. grov stöld

föreligger till bedömning är det maximala straffet

fängelse i åtta år.

I sammanhanget bör även nämnas att det enligt 29

kap. 1 § brottsbalken är den samlade brottslighetens

straffvärde som skall ligga till grund för

domstolens bedömning beträffande straffmätningen.

Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden

rörande den s.k. mängd-rabatten, senast vid

riksmötet 1999/2000. Utskottet vidhöll då vad

utskottet tidigare anfört, nämligen att

straffmaximum i en avsevärd utsträckning fick

överskridas när någon skulle dömas för flera brott.

Härtill kom enligt utskottet att det alltid var det

samlade straffvärdet av de brott som förelåg till

bedömning som skulle läggas till grund för

domstolens ställningstagande i påföljdsfrågan.

Utskottet ansåg mot denna bakgrund att de nuvarande

reglerna erbjöd goda möjligheter att nyansera

påföljdsbedömningen för det fall att den tilltalade

samtidigt skulle dömas för flera brott (bet.

1999/2000:JuU7 s. 30 f).

Utskottet anser att brottsbalkens bestämmelser om

påföljdsval och straffmätning har fått en

tillfredsställande utformning. Enligt utskottets

mening ger gällande lagstiftning domstolarna goda

möjligheter att utifrån brottet och den tilltalades

personliga förhållanden välja en adekvat påföljd för

brottet. Goda möjligheter finns också till att

nyansera påföljdsbedömningen för det fall att den

tilltalade samtidigt skall dömas för flera brott.

Vad gäller önskemålet om en samlad översyn av

straffskalorna i brottsbalken kan utskottet inte se

att det för närvarande finns behov av en sådan

översyn. Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motionerna Ju911 och Ju928 i nu behandlade delar.

Straffmätningen

Ett par motioner rör domstolarnas straffmätning. I

motion Ju722 (m) begärs att påföljdssystemet skall

ses över för att garantera att människor döms lika

oberoende av var i landet de bor. Vidare framhålls i

motion Sf611 (c) vikten av att en tilltalads etniska

eller kulturella bakgrund inte påverkar valet av

påföljd för honom eller henne.

Av 29 kap. 1 § första stycket brottsbalken följer

att straff skall, med beaktande av intresset av en

enhetlig rättstillämpning, bestämmas inom ramen för

den tillämpliga straffskalan efter brottets eller

den samlade brottslighetens straffvärde.

Av andra stycket i samma paragraf följer att det,

vid bedömningen av straffvärdet, särskilt skall

beaktas den skada, kränkning eller fara som

gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller

borde ha insett om detta samt de avsikter eller

motiv som han haft.

Bestämmelsen infördes den 1 januari 1989 i samband

med den nya regleringen av straffmätning och

påföljdsval i 29 och 30 kap. brottsbalken. Av

motivuttalanden följer att föreskriften att

straffvärdet skall vara avgörande för

straffmätningen är ett uttryck för den vikt som bör

läggas på principerna om ekvivalens och

proportionalitet eller, med andra ord, att lika

svåra brott skall ges lika stränga straff och att

svårare brott skall straffas hårdare än lindrigare

brott. Även med en sådan reglering som finns i andra

stycket är det emellertid, anförde

departementschefen, uppenbart att det finns utrymme

för högst skiftande uppfattningar om vilket

straffvärde olika brott bör anses ha. Avsikten är

emellertid att enskilda domares värdering i detta

hänseende inte skall vara avgörande för

straffmätningen. Intresset av en enhetlig behandling

innebär att straffnivån för olika brott i princip

skall vara oberoende av vilken domare som dömer i

det enskilda fallet. Den principiella innebörden av

stadgandet i det första stycket är sålunda att

domstolarna vid sin bedömning av straffvärdet skall

utgå från den allmänna värdering som lagstiftningen

ger uttryck för samt i övrigt anpassa sig till de

principer som har utvecklat sig genom rättspraxis

(prop. 1987/88:120 s. 77 f).

BRÅ har gjort en analys rörande andelen

tingsrättsdomar som ger fängelse runt om i landet

(BRÅ-rapport 2000:13). Analysen bygger dels på

statistik över antalet fängelsedomar från landets

tingsrätter under åren 1995-97, dels på en genomgång

av ett urval domar från några utvalda tingsrätter.

Av analysen följer att den övervägande majoriteten

av landets tingsrätter utdömer fängelsestraff i en

omfattning som inte i nämnvärd grad avviker från

riksgenomsnittet, men att det finns ett antal

tingsrätter som tydligt avviker från detta. Bland

dessa finns det både tingsrätter som tenderar att

oftare döma ut fängelsestraff och tingsrätter som

mer sällan tenderar att döma ut fängelsestraff. Ur

ett strikt juridiskt perspektiv kan man dock inte

generellt säga att dessa domar är uppenbart

avvikande, utan det fanns vanligen omständigheter i

de granskade fallen som kunde förklara den valda

påföljden.

Utskottet konstaterar att det av BRÅ:s rapport

framgår att vissa skillnader finns i vilken påföljd

domstolarna väljer för ett brott. I flertalet av de

granskade fallen fanns det dock enligt BRÅ

omständigheter som kunde förklara den valda

påföljden.

Som motionärerna framhållit är det givetvis av

vikt att människor döms lika oberoende av var man är

bosatt eller vilket etniskt ursprung man har.

Domstolarna skall alltså döma på det sättet att lika

svåra brott ges lika stränga straff. Denna

skyldighet har också, som framgår ovan, kommit till

uttryck i 29 kap. 1 § brottsbalken. Vid bedömningen

av vilken påföljd som skall väljas måste dock hänsyn

tas också till omständigheterna i det enskilda

fallet. Detta innebär att en individuell prövning av

påföljdsfrågan skall göras i varje enskilt fall.

Hänsyn kan därvid tas till en rad faktorer av vilka

vissa inte har direkt med brottet att göra utan kan

hänföras till t.ex. gärningsmannens ålder eller

hälsotillstånd. Om påföljdsvalet i det enskilda

fallet framstår som omotiverat ankommer det på

åklagaren eller den tilltalade att överklaga domen.

En mer enhetlig bedömning åstadkommes alltså i

första hand genom utveckling av rättspraxis. Med det

anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår

motionerna Ju722 och Sf611 i nu behandlade delar.

Nöd och nödvärn

I motion Ju733 (s) begärs att lagstiftningen ändras på så sätt

att det ses som en starkt förmildrande omständighet

om en misshandel har skett för att förhindra ett

brott, om en kvinna har skadat sin partner/expartner

när han på något sätt har hotat eller angripit henne

eller om en svagare part skadar en starkare part för

att värja sig själv eller någon annan.

Av 24 kap. 1 § brottsbalken följer att en gärning

som någon begår i nödvärn inte utgör brott om inte

gärningen med hänsyn till angreppets beskaffenhet,

det angripnas betydelse och omständigheterna i

övrigt är uppenbart oförsvarlig.

Rätt till nödvärn föreligger mot ett påbörjat

eller överhängande brottsligt angrepp på person

eller egendom, den som med våld eller hot om våld

eller på annat sätt hindrar att egendomen återtas på

bar gärning, den som olovligen trängt in eller

försöker tränga in i rum, hus, gård eller fartyg,

eller den som vägrar att lämna en bostad efter

tillsägelse.

Av 24 kap. 6 § brottsbalken följer att en person

som har handlat i nödvärn skall gå fri från ansvar

även om han eller hon har gjort mer än vad nöden

kräver, om omständigheterna var sådana att han eller

hon svårligen kunde besinna sig (s.k.

nödvärnsexcess).

Utskottet konstaterar att gällande rätt ger goda

möjligheter att beakta om en gärning har skett för

att förhindra ett brott eller avvärja ett angrepp.

Någon ändring härvidlag synes inte påkallad.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår motion

Ju733.

Påföljderna för narkotikabrott

I några motioner väcks frågor rörande påföljderna

för narkotikabrott. I motion Ju723 (s) begärs att

den som gör sig skyldig till narkotikabrott alltid

skall dömas till en frihetsberövande påföljd. I

motion Ju701 (m) begärs att åtgärder bör vidtas för

att höja straffsatserna i vad avser hantering av

drogen kat. Slutligen begärs i motion Ju931 (m) en

lagändring så att livstids fängelse införs för grov

narkotikabrottslighet.

Den som olovligen överlåter narkotika, framställer

narkotika som är avsedd för missbruk, förvärvar

narkotika i överlåtelsesyfte, anskaffar, bearbetar,

förpackar, transporterar, förvarar eller tar annan

sådan befattning med narkotika som inte är avsedd

för eget bruk, bjuder ut narkotika till försäljning,

förvarar eller befordrar vederlag för narkotika,

förmedlar kontakter mellan säljare och köpare eller

företar någon annan sådan åtgärd, om förfarandet är

ägnat att främja narkotikahandel, eller innehar,

brukar eller tar annan befattning med narkotika döms

för narkotikabrott till fängelse i högst tre år (1 §

narkotikastrafflagen (1968:64).

Är brott som avses ovan, med hänsyn till arten och

mängden narkotika samt övriga omständigheter, att

anse som ringa döms till böter eller fängelse i

högst sex månader (2 § samma lag).

Är brottet däremot att anse som grovt skall

personen dömas för grovt narkotikabrott till

fängelse i lägst två och högst tio år. Vid bedömande

av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om det

har utgjort ett led i en verksamhet som har

bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt,

avsett särskilt stor mängd narkotika eller eljest

varit av särskilt farlig eller hänsynslös art.

Bedömningen skall grundas på en sammanvägning av

omständigheterna i det enskilda fallet (3 § samma

lag).

När fråga är om flera brott får enligt 26 kap. 2 §

brottsbalken fängelse sättas över det svåraste av

det högsta straff som kan följa på brotten. Detta

innebär, när det gäller grovt narkotikabrott, att

påföljden som högst kan bestämmas till fängelse i 14

år. Vid återfall kan härutöver den särskilda

straffskärpningsregeln i 26 kap. 3 § brottsbalken

användas. Det maximala straffet blir då fängelse i

18 år.

Regeringen beslutade den 7 maj 1998 att tillkalla

en narkotikakommission som skulle göra en

utvärdering av samhällets narkotikapolitiska

insatser sedan mitten av 1980-talet och med

utgångspunkt i denna lägga förslag till sådana

effektiviseringar av narkotikapolitiken som

kommissionen fann möjliga (dir. 1998:19).

Narkotikakommissionen överlämnade sitt

slutbetänkande Vägvalet - Den narkotikapolitiska

utmaningen (SOU 2000:126) till regeringen den 19

januari 2001. Av betänkandet framgår att

kommissionen inom ramen för sitt uppdrag bl.a. har

granskat straffbestämmelserna i

narkotikastrafflagen. Den har därvid kommit fram

till att det inte finns anledning att föreslå några

förändringar i de gällande straffbestämmelserna.

Detta innebär bl.a. att kommissionen inte anser att

det finns skäl att införa livstids fängelse i

straffskalan för grovt narkotikabrott. Kommissionen

har vidare funnit att den straffmätning som

tillämpas i narkotikamål i dag får anses vara

lämplig. Enligt kommissionens mening bör dock synen

på ringa narkotikabrott avseende cannabisharts

skärpas, liksom hanteringen av växtdrogen kat (s.

197 f).

Betänkandet kommer inom kort att skickas ut på

remiss.

De närmare övervägandena bakom

Narkotikakommissionens ställningstaganden framgår av

kommissionens diskussionspromemoria nr 11 Kontroll

av den illegala narkotikahandeln - åtgärder för att

begränsa tillgången på narkotika. I frågan om

livstidsstraff bör införas för grovt narkotikabrott

eller inte anför kommissionen att livstidsstraffet

bör förbehållas den allra grövsta brottsligheten som

t.ex. mord. Enligt kommissionens mening finns det

inte heller något som pekar på att ett införande av

livstidsstraff för grovt narkotikabrott skulle

avhålla dem som handlar med stora mängder narkotika

från att begå dessa brott. Vid en jämförelse med

andra länders lagstiftning kan Sverige inte heller

enligt kommissionens mening befaras utgöra en

fristad för grova narkotikabrottslingar; de

fängelsestraff som döms ut i Sverige är mycket

långa. Vad gäller frågan om straffmätningen anser

Narkotikakommissionen sammanfattningsvis att såväl

mängden narkotika som narkotikans renhet beaktas i

domstolarnas straffmätning och att den praxis som

har utvecklats på området är i huvudsak lämplig.

Kommissionen anser dock att frågan om mängden

narkotika bör diskuteras såvitt gäller innehav av

cannabisharts. Kommissionen framhåller härvid att

cannabis fortfarande är den typ av narkotika som det

stora flertalet av ungdomarna använder sig av, även

om de syntetiska drogerna fått stå i fokus under

senare tid. De cannabispreparat som tas fram i dag

är också mer potenta än vad de var för några år

sedan. Mot den bakgrunden är den gräns för mängden

cannabisharts som enligt rättspraxis gäller för när

ringa brott övergår i brott av normalgraden,

maximalt 60 gram, något hög. Detta blir, anför

kommissionen, inte minst tydligt vid en jämförelse

med vad som gäller enligt praxis för ecstasy, där

innehav av endast några enstaka tabletter medför att

brottet bedöms som narkotikabrott av normalgraden.

Motsvarande resonemang kan enligt kommissionen föras

när det gäller växtdrogen kat. Även om missbruket av

kat inte är lika utbrett som det av cannabis vållar

det stora problem i vissa grupper i samhället.

Enligt kommissionens mening finns det anledning att

diskutera om man hittills inte sett för milt på

hanteringen av kat. För att ett brott av

normalgraden skall föreligga krävs ett innehav av

minst två kilo kat, och gränsen för grovt brott

synes i praxis vara 400 kg. Enligt kommissionens

mening framstår dessa mängder som höga. Gränserna

bör därför sänkas.

Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden

rörande bl.a. frågan om livstidsstraff för grovt

narkotikabrott, senast i januari 2000. Utskottet

vidhöll därvid tidigare gjorda uttalanden som i

korthet gick ut på att någon ytterligare skärpning

av straffen för narkotikabrott inte var erforderlig

(bet. 1999/2000:Ju7 s. 31).

Utskottet konstaterar att Narkotikakommissionen i

sitt betänkande berört såväl frågan om införande av

livstidsstraff för grovt narkotikabrott som frågan

om straffmätningen vid narkotikabrott. Betänkandet

skall nu remissbehandlas för att därefter beredas

inom Regeringskansliet. Detta arbete bör inte

föregripas. Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motionerna Ju701, Ju723 och Ju931 i nu behandlade

delar.

Straffen inom EU för vissa brott

I motion Ju914 (kd) begärs att regeringen skall

verka för att inom EU komma överens om gemensamma

minimistraff för vissa brott, såsom försäljning av

narkotika och sexhandel med barn.

Inom EU pågår på olika håll arbete med att finna

överenskommelser i fråga om straffskalorna för vissa

brott. Man försöker i dessa sammanhang normalt sett

att enas om minsta gemensamma maximistraff för de

aktuella brotten.

I rambeslutet om förstärkning av det

straffrättsliga och övriga skyddet mot förfalskning

i samband med införandet av euron (EGT L 140,

14.06.2000, s. 1) har medlemsstaterna enats om

ett minsta gemensamt maximistraff om fängelse åtta

år för den som i bedrägligt syfte framställer eller

ändrar pengar. Rambeslutet godkändes av riksdagen

den 18 maj 2000 (prop. 1999/2000:85, bet. JuU20,

rskr. 217).

Vid ministerrådet för rättsliga och inrikes frågor

den 17 oktober 2000 träffades en

principöverenskommelse om ett rambeslut om

penningtvätt, m.m. I rambeslutet föreskrivs ett

minsta gemensamt maximistraff för penningtvätt om

fängelse fyra år. Regeringen har i proposition

2000/01:58 föreslagit att riksdagen skall godkänna

rambeslutet.

I december 2000 lade kommissionen fram förslag

till två rambeslut, ett rörande människohandel och

ett rörande sexuell exploatering av barn. I

rambesluten föreslås bl.a. bestämmelser om minsta

gemensamma maximistraff för sådana brott

(KOM(2000)854).

Kommissionen arbetar också med ett förslag till

rambeslut som rör narkotikahandel. Rambeslutet

kommer att bygga på en undersökning om domstolars

och brottsbekämpande organs definitioner,

brottspåföljder och praktiska tillämpning av lagar i

fråga om olaglig narkotikahandel som kommissionen

låtit utföra. I rambeslutet kommer frågan om

minimiregler för brottsrekvisit och påföljder för

olaglig narkotikahandel att tas upp.

Utskottet konstaterar att det på olika håll inom

EU pågår arbete för att i viss utsträckning

harmonisera medlemsländernas straffskalor för vissa

brott. Den svenska regeringen deltar aktivt i detta

arbete. Motionsönskemålet får härigenom anses i

huvudsak tillgodosett. Utskottet föreslår att

riksdagen avslår motion Ju914 i denna del.

Övriga frågor

Vapentillstånd, m.m.

Ett antal motioner berör frågor om tillstånd att

inneha vapen och ammunition. I motion Ju714 (m)

begärs att vapenlagen ändras på så sätt att den som

innehar vapentillstånd för jaktvapen också bör ha

tillstånd att förvärva och inneha ammunition oavsett

dess kaliber. I motion Ju725 (m) begärs att

begränsningarna i fråga om möjligheten att erhålla

vapentillstånd för jakt för vissa typer av vapen,

t.ex. salongsgevär, tas bort. Slutligen begärs i

motion Ju902 (m) att kravet på tillstånd för att få

använda ljuddämpare på jaktvapen tas bort för

ljuddämpare som inte reducerar ljudet mer än till en

nivå av 125 decibel.

Vapenlagen (1996:67) har nyligen varit föremål för

en översyn (prop. 1999/2000:27, bet. 1999/2000:JuU9,

rskr. 1999/2000:150). Riksdagen beslutade därvid om

vissa skärpningar i vapenlagen, bl.a. i fråga om

möjligheterna att erhålla vapentillstånd. Det

främsta syftet med ändringarna var att motverka att

skjutvapen kommer till användning vid våldsbrott

eller på annat sätt missbrukas.

När det gäller tillstånd till innehav av jaktvapen

följer det av 2 kap. 4 § vapenförordningen (1996:70)

att den som har avlagt jägarexamen skall anses ha

behov av jaktvapen, om inte särskilda skäl

föranleder annat. Behovet skall anses motsvara fyra

vapen om det inte finns omständigheter som talar för

att sökanden behöver fler jaktvapen än så. Tillstånd

till fler än sex jaktvapen får beviljas endast om

sökanden visar att det finns ett mycket kvalificerat

behov.

Av 2 kap. 5 § samma förordning följer att

tillstånd att inneha s.k. salongsgevär endast får

meddelas för avlivande av fällfångat vilt.

Enligt vad utskottet har inhämtat från

Rikspolisstyrelsen är skälet till begränsningen

såvitt avser salongsgevär att detta vapen har

ansetts mindre lämpligt för jakt än andra liknande

vapentyper, t.ex. s.k. klass 4-studsare.

Av 2 kap. 8 § vapenlagen följer att den som har

tillstånd eller rätt att inneha ett visst vapen för

skjutning utan särskilt tillstånd får inneha

ammunition till vapnet. I övrigt krävs särskilt

tillstånd för att få inneha ammunition.

Tillstånd krävs också för innehav av ljuddämpare.

Av 2 kap. 5 § vapenförordningen följer att sådant

tillstånd får meddelas till skydd för hälsa eller

miljö vid jakt och målskjutning, om det är särskilt

påkallat.

Den dåvarande justitieministern besvarade den 25

maj 2000 en riksdagsfråga om ljuddämpare på

jaktvapen (fråga 1999/2000:969). I frågesvaret

framhöll hon bl.a. följande. Skälet till att

tillståndsplikt infördes var bl.a. att motverka

olaga jakt med hjälp av vapen försedda med sådan

utrustning. Ljuddämpare är vidare eftertraktade i

vissa kriminella kretsar. En ljuddämpare som

reducerar ljudet till 125 decibel torde inte medföra

att vapnets skottljud blir så lågt att det skulle

underlätta olaga jakt i någon större utsträckning.

Däremot minskar risken för hörselskador redan vid

den nivån. Det finns därför anledning att analysera

förutsättningarna för att använda ljuddämpare som

reducerar ljudet till 125 decibel för att förebygga

hörselskador. Inom Rikspolisstyrelsen pågår ett

sådant arbete.

Enligt vad utskottet har inhämtat arbetar

Rikspolisstyrelsen med ett förslag till regeringen

om möjligheterna att ta bort kravet på tillstånd för

ljuddämpare som reducerar ljudet ner till 125

decibel.

Utskottet vill inledningsvis framhålla att de

ändringar som gjordes i vapenlagen under föregående

år bl.a. syftade till att minska tillgången till

skjutvapen för att motverka att sådana vapen kommer

till användning vid våldsbrott eller på annat sätt

missbrukas. Enligt utskottet vore det oförenligt med

ett sådant ställningstagande att tillåta innehav av

vapen och ammunition i vidare omfattning än den

nuvarande regleringen medger. Utskottet föreslår att

riksdagen avslår motionerna Ju714 och Ju725.

Vad gäller frågan om tillståndskravet för

ljuddämpare anser utskottet att

Rikspolisstyrelsens arbete i frågan bör

avvaktas. Utskottet föreslår att riksdagen

avslår motion Ju902.

Språket i brottsbalken

Ett enklare språk i brottsbalken efterfrågas i

motion Ju718 (s).

Allmänt gäller enligt de av Statsrådsberedningen

utgivna Riktlinjer för författningsskrivning (Ds

1998:66) att språket i en författning skall vara så

enkelt och klart som möjligt. I författningsarbetet

bör följas de skrivregler och riktlinjer för

författningsspråket som Statsrådsberedningen givit

ut.

I samband med att utskottet behandlade en

skrivelse från regeringen om ett nytt offentligt

rättsinformationssystem (bet. 1998/99:JuU11)

uttalade utskottet att det alltid måste vara en

strävan att göra språket i t.ex. lagar och

förordningar så enkelt och klart som möjligt. Ett

språkvårdande arbete pågår också sedan länge på

många håll inom den offentliga förvaltningen. I

Regeringskansliet finns t.ex. en särskild enhet med

uppgift att bl.a. granska - och förbättra - den

språkliga utformningen av lagar och förordningar.

Utskottet uttalade sig senast i frågan i januari

2000. Utskottet framhöll då att språket i lagar och

andra författningar bör vara så enkelt och klart som

möjligt. Samtidigt underströk utskottet att sådana

texter måste uppfylla bl.a. krav på klarhet,

stringens och inbördes logiskt sammanhang, vilka

inte alltid låter sig förena med en långt driven

enkelhet i språket. Det behov av rent språkliga

förändringar som kan finnas i fråga om brottsbalken

borde enligt utskottets mening beaktas inom ramen

för det fortlöpande lagstiftningsarbetet. Någon

särskild språklig översyn kunde enligt utskottet

inte anses erforderlig (bet. 1999/2000:Ju7 s. 39).

Utskottet vidhåller sina tidigare uttalanden i

frågan och föreslår att riksdagen avslår motion

Ju718.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1.Ett särskilt tortyrbrott, m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju705

(delvis), 2000/01:Ju719 och 2000/01:U635

yrkande 3.

2.Skadestånd vid tortyr, m.m.

Riksdagen avslår motion 2000/01:Ju705 (delvis).

Reservation 1 (v)

3.Brott mot homosexuella, bisexuella och

transpersoner

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju713,

2000/01:Ju724 yrkandena 2 och 5,

2000/01:Ju921 yrkande 5, 2000/01:L459

yrkande 10 och 2000/01:So450 yrkande 18.

4.Brott med rasistiska motiv

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju727 och

2000/01:So450 yrkande 19.

5.Diskriminering på grund av kön

Riksdagen avslår motion 2000/01:A808 yrkande

12.

Reservation 2 (mp)

6.Sexualbrott, m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju717,

2000/01:Ju728, 2000/01:Ju732, 2000/01:Ju734 och

2000/01:So455 yrkande 4.

7.Försäljning av sexuella tjänster

Riksdagen avslår motion 2000/01:Ju716.

Reservation 3 (m, fp)

8.Barnpornografi

Riksdagen avslår motion 2000/01:Ju715.

Reservation 4 (kd)

9.Uthyrning av videofilmer till barn under

15 år

Riksdagen avslår motion 2000/01:Ju929 yrkande

8.

10.Elektroniska anslagstavlor

Riksdagen avslår motion 2000/01:K341 yrkande 4.

Reservation 5 (c)

11.IT-relaterad brottslighet

Riksdagen avslår motion 2000/01:T717 yrkande

14.

Reservation 6 (m, fp)

12.Psykisk misshandel

Riksdagen avslår motion 2000/01:A812 yrkande

17.

Reservation 7 (fp)

13.Rån

Riksdagen avslår motion 2000/01:Ju712.

Reservation 8 (m)

14.Tillgrepp av militära vapen och

ammunition

Riksdagen avslår motion 2000/01:Ju921 yrkande

8.

15.Klotter

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju707 och

2000/01:Ju805.

16.Brott mot poliser m.fl. i deras

tjänsteutövning

Riksdagen avslår motion 2000/01:Ju708.

Reservation 9 (m)

17.Övergrepp i rättssak

Riksdagen avslår motion 2000/01:Ju930 yrkande

9.

18.Varusmuggling

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju704 och

2000/01:Ju720.

19.Trafikbrott

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju726 och

2000/01:T211 yrkande 7.

20.Psykiskt störda lagöverträdare

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju703 och

2000/01:Ju729.

21.Livstidsstraffet

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju702,

2000/01:Ju706, 2000/01:Ju710 yrkande 1,

2000/01:Ju921 yrkande 20 och 2000/01:Ju933

yrkande 28.

Reservation 10 (v, mp, fp)

22.Återfall i brott

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju911

yrkande 4, 2000/01:Ju928 yrkande 1 och

2000/01:Ju933 yrkande 27.

Reservation 11 (m)

Reservation 12 (fp)

23.Strängare straff

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju911

yrkande 2 och 2000/01:Ju928 yrkandena 2, 4, 5 och

6.

Reservation 13 (m)

24.Straffmätningen

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju722 och

2000/01:Sf611 yrkande 10.

25.Nöd och nödvärn

Riksdagen avslår motion 2000/01:Ju733.

26.Påföljderna för narkotikabrott

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju701,

2000/01:Ju723 och 2000/01:Ju931 yrkande 8.

Reservation 14 (m)

27.Straffen inom EU för vissa brott

Riksdagen avslår motion 2000/01:Ju914 yrkande

3.

28.Vapentillstånd, m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju714,

2000/01:Ju725 och 2000/01:Ju902.

29.Språket i brottsbalken

Riksdagen avslår motion 2000/01:Ju718.

Stockholm den 6 mars 2001

På justitieutskottets vägnar

Fredrik Reinfeldt

Följande ledamöter har deltagit i beslutet:

Fredrik Reinfeldt (m), Ingvar Johnsson (s), Märta

Johansson (s), Margareta Sandgren (s), Ingemar

Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m), Ann-Marie

Fagerström (s), Maud Ekendahl (m), Morgan Johansson

(s), Yvonne Oscarsson (v), Ragnwi Marcelind (kd),

Jeppe Johnsson (m), Kia Andreasson (mp), Gunnel

Wallin (c), Siw Persson (fp), Göran Norlander (s)

och Sven-Erik Sjöstrand (v).

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken

punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som

behandlas i avsnittet.

1. Skadestånd vid tortyr, m.m. (punkt 2)

av Yvonne Oscarsson (v) och Sven-Erik Sjöstrand

(v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motion

2000/01:Ju705 (delvis) som sin mening för regeringen

vad som anförts i denna reservation.

Ställningstagande

För offren för krigsförbrytelser och andra grova

kränkningar av mänskliga rättigheter är det viktigt

att rättvisa skipas och att de drabbade ges

upprättelse. Det är naturligtvis av största

betydelse att de ansvariga ställs inför rätta och

döms för sina brott. För att offren skall kunna

gottgöras är det också viktigt att det finns

möjligheter att driva en skadeståndsprocess mot

förövarna. Vi ifrågasätter om de svenska reglerna om

forum i tvistemål är tillräckliga i detta avseende.

Regeringen bör därför ges i uppdrag att utreda

möjligheterna att i de aktuella fallen utvidga

rätten att föra en talan om skadestånd i Sverige.

2. Diskriminering på grund av kön (punkt 5)

av Kia Andreasson (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 5 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motion

2000/01:A808 yrkande 12 som sin mening för

regeringen vad som anförts i denna reservation.

Ställningstagande

Enligt min uppfattning är det otillfredsställande

att könsdiskriminering endast är förbjuden inom

arbetslivet. Det är inte ovanligt att kvinnor

diskrimineras på grund av sitt kön även i andra

sammanhang. Till exempel kan en näringsidkare i dag

avslå en låneansökan eller kräva extra säkerhet med

motiveringen att ensamstående kvinnor är dåliga på

att betala tillbaka lån. Regeringen bör därför ge

den utredning som skall studera möjligheterna till

en mer generell lagstiftning mot diskriminering i

uppdrag att särskilt överväga införandet av ett

allmänt förbud mot diskriminering på grund av någons

kön.

3. Försäljning av sexuella tjänster (punkt 7)

av Fredrik Reinfeldt (m), Anders G Högmark (m),

Maud Ekendahl (m), Jeppe Johnsson (m) och Siw

Persson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motion

2000/01:Ju716 som sin mening för regeringen vad som

anförts i denna reservation.

Ställningstagande

I samband med riksdagens behandling av förslaget

till lag om förbud mot köp av sexuella tjänster

uttalade vi att nackdelarna med en sådan

kriminalisering övervägde. Vi framhöll att

lagstiftningen skulle bli ineffektiv, eftersom den

skulle medföra bevissvårigheter. Vi framhöll också

att lagen kunde öka den dolda prostitutionen, vilket

skulle försvåra de sociala myndigheternas kamp mot

nyrekryteringen till prostitutionen. Slutligen

underströk vi att det här var mera fråga om ett

socialpolitiskt än ett kriminalpolitiskt problem. Vi

anser att de erfarenheter som finns av lagens

tillämpning visar på styrkan i vad vi den gången

anförde. Enligt vår mening bör lagen därför

upphävas. Det ankommer på regeringen att återkomma

till riksdagen med ett lagförslag som tillgodoser

detta.

4. Barnpornografi (punkt 8)

av Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind

(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motion

2000/01:Ju715 som sin mening för regeringen vad som

anförts i denna reservation.

Ställningstagande

Det undantag som gjorts från det straffbara området

har bl.a. medfört att innehav av vissa

barnpornografiska framställningar inte kunnat

föranleda åtal trots att fråga varit om alster som

skildrat verkliga barn och som av barnorganisationer

och en stor del av allmänheten uppfattats som

barnpornografiska. Som exempel kan nämnas ett

nyligen aktualiserat fall där åtal inte väcktes i

fråga om en av Moderna museet visad videofilm som

framställde en vuxen man med ett naket litet barn i

en starkt sexualiserad framställning. Organisationen

Barnens rätt i samhället, BRIS, sade om filmen att

den riskerar att stimulera till pedofili.

Enligt vår uppfattning måste denna lagstiftning ha

ett barnperspektiv och se på frågan utifrån barnets

bästa. Det är inte acceptabelt att lagen tycks skapa

vissa barnpornografiska frizoner. Regeringen bör

därför ges i uppdrag att se över lagstiftningen och

återkomma till riksdagen med ett förslag till

lagändring.

5. Elektroniska anslagstavlor (punkt 10)

av Gunnel Wallin (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 10

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motion

2000/01:K341 yrkande 4 som sin mening för regeringen

vad som anförts i denna reservation.

Ställningstagande

Jag anser att det inte är rimligt att en

tillhandahållare av en elektronisk anslagstavla

skall kontrollera alla de meddelanden som skickas in

till den. De mängder av meddelanden som strömmar in

låter sig i praktiken knappast kontrolleras. Härtill

kommer att kommunikation via en elektronisk

anslagstavla snarast liknar kommunikation via

telefon. Att införa en särskild reglering av denna

form av kommunikation bara för att den utnyttjar

datatekniken innebär en onödig särlagstiftning.

Problemen med elektroniska anslagstavlor bör i

stället lösas inom ramen för de straffrättsliga

regler som redan finns. Lagen om ansvar för

elektroniska anslagstavlor bör således upphävas. Det

ankommer på regeringen att återkomma till riksdagen

med ett lagförslag som tillgodoser detta.

6. IT-relaterad brottslighet (punkt 11)

av Fredrik Reinfeldt (m), Anders G Högmark (m),

Maud Ekendahl (m), Jeppe Johnsson (m) och Siw

Persson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 11 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motion

2000/01:T717 yrkande 14 som sin mening för

regeringen vad som anförts i denna reservation.

Ställningstagande

Det är i och för sig bra att arbete pågår inom

Europarådet och EU på området. Detta är dock inte

tillräckligt. Enligt vår uppfattning måste hela det

straffrättsliga området snarast anpassas till de

krav som den nya IT-världen ställer. Det gäller inte

minst att säkerställa att lagskydd inte blir

beroende av huruvida det skyddsvärda återfinns i

logisk eller fysisk form. Regeringen bör få i

uppdrag att tillsätta en utredning som skall se över

frågan om IT-relaterade brott och vilka

lagstiftningsåtgärder som krävs för att på ett

effektivt sätt kunna bekämpa sådana brott.

7. Psykisk misshandel (punkt 12)

av Siw Persson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 12

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motion

2000/01:A812 yrkande 17 som sin mening för

regeringen vad som anförts i denna reservation.

Ställningstagande

Vid mindre allvarliga former av psykisk misshandel

kan det vara svårt att styrka att denna lett till

sådana medicinskt påvisbara effekter som krävs för

att kunna döma till ansvar för misshandel. Det vore

enligt min uppfattning värdefullt om det gick att

kriminalisera även "lindrig" psykisk misshandel.

Regeringen bör därför ges i uppdrag att utreda

frågan.

8. Rån (punkt 13)

av Fredrik Reinfeldt (m), Anders G Högmark (m),

Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 13 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motion

2000/01:Ju712 som sin mening för regeringen vad som

anförts i denna reservation.

Ställningstagande

Antalet rån och rånförsök ökar ständigt. Det blir

också allt vanligare att skjutvapen och

vapenattrapper används i dessa sammanhang. De

brottsoffer som utsätts för ett rån som sker medelst

ett skjutvapen eller en vapenattrapp upplever ofta

ett dödligt hot. Mot den bakgrunden finns det

anledning att se ännu allvarligare på sådana brott.

Rån som begås med hjälp av skjutvapen eller

vapenattrapper skall sålunda alltid vara att

rubricera som grova rån. Det ankommer på regeringen

att återkomma till riksdagen med ett lagförslag som

tillgodoser vad vi nu anfört.

9. Brott mot poliser m.fl. i deras

tjänsteutövning (punkt 16)

av Fredrik Reinfeldt (m), Anders G Högmark (m),

Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 16 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motion

2000/01:Ju708 som sin mening för regeringen vad som

anförts i denna reservation.

Ställningstagande

Enskilda tjänstemän vars uppgift är att upprätthålla

rättsordningen, t.ex. poliser, åklagare och personal

inom kriminalvården, utsätts i ökande utsträckning

för våld och hot om våld. I vissa fall har det hänt

att dessa personer inte har fått något stöd från

samhället när de har utsatts för sådana brott

eftersom de på grund av sitt utsatta arbete har haft

att tåla mer än vad andra grupper skulle behöva

göra. Detta är enligt vår mening helt oacceptabelt.

Det borde vara så att den som i sitt arbete försöker

upprätthålla rättsordningen också får ett starkt

stöd av samhället. Regeringen bör därför ges i

uppdrag att utreda hur skyddet för

myndighetsutövande personal kan bli bättre och

återkomma till riksdagen med förslag till

erforderliga lagändringar.

10. Livstidsstraffet (punkt 21)

av Yvonne Oscarsson (v), Kia Andreasson (mp), Siw

Persson (fp) och Sven-Erik Sjöstrand (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 21 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motionerna

2000/01:Ju702, 2000/01:Ju706, 2000/01:Ju710 yrkande

1 och 2000/01:Ju933 yrkande 28 och med avslag på

motion 2000/01:Ju921 yrkande 20 som sin mening för

regeringen vad som anförts i denna reservation.

Ställningstagande

Antalet livstidsdömda i svenska

kriminalvårdsanstalter har ökat under 1990-talet.

Härtill har framför allt bidragit att regeringens

nådepraxis blivit mera restriktiv, vilket medfört

att den faktiska strafftiden blivit längre.

Livstidsstraffet är enligt vår mening inte

tillfredsställande från förutsägbarhetssynpunkt,

eftersom straffet regelmässigt genom nåd omvandlas

till ett tidsbestämt straff. Denna ordning innebär

dessutom att det är regeringen och inte domstolen

som bestämmer straffets längd, vilket är

otillfredsställande från konstitutionell

utgångspunkt. Vi anser därför att livstidsstraffet

skall avskaffas. Det får ankomma på regeringen att

tillsätta en utredning med uppgift att se över hur

man kan ersätta livstidsstraffet med tidsbestämda

fängelsestraff.

Det anförda innebär att vi ställer oss bakom

motionerna Ju702, Ju706, Ju710 och Ju933 i här

behandlad del. Motion Ju921 bör däremot avslås.

11. Återfall i brott (punkt 22)

av Fredrik Reinfeldt (m), Anders G Högmark (m),

Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 22 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motionerna

2000/01:Ju911 yrkande 4, 2000/01:Ju928 yrkande 1 och

2000/01:Ju933 yrkande 27 som sin mening för

regeringen vad som anförts i denna reservation.

Ställningstagande

Det är allmänt känt att det är en liten del kroniska

brottslingar som svarar för en stor del av den

totala brottsligheten i Sverige. Det borde enligt

vår mening vara en självklarhet att dessa personer

blev föremål för en särskild behandling av de

rättsvårdande myndigheterna. Återfall i brottslighet

av samma art och svårhet måste på ett tydligt sätt

leda till straffskärpningar. Det finns enligt vår

mening inte anledning att ge personer som har begått

likartad brottslighet vid tre eller flera tillfällen

någon särskild rabatt. Dessa borde i stället alltid

ådömas det maximala straff som kan följa på brottet.

Det får ankomma på regeringen att till riksdagen

återkomma med ett lagförslag som tillgodoser vad vi

nu anfört.

Det anförda innebär att vi ställer oss bakom

motionerna Ju911, Ju928 och Ju933 i nu berörda

delar.

12. Återfall i brott (punkt 22)

av Siw Persson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 22

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motion

2000/01:Ju933 yrkande 27 och med avslag på

motionerna 2000/01:Ju911 yrkande 4 och

2000/01:Ju928 yrkande 1 som sin mening för

regeringen vad som anförts i denna reservation.

Ställningstagande

Studier visar att en begränsad grupp personer står

för en mycket stor andel av brottsligheten. Mot den

bakgrunden kan det te sig som stötande för

allmänheten, inte minst de personer som varit

utsatta för brott, att återfallsförbrytare i vissa

fall får en betydande straffrabatt eller slipper

åtal för mindre förseelser. Enligt min mening skall

brottslingar som vid upprepade tillfällen återfaller

i brottslighet successivt och systematiskt ådömas

allt längre straff. Detta bör komma till klarare

uttryck i brottsbalken. Det ankommer på regeringen

att till riksdagen återkomma med ett förslag som

tillgodoser vad jag nu anfört.

Det anförda innebär att jag ställer mig bakom

motion Ju933. Jag är däremot inte beredd att ställa

mig bakom den lösning som förordas i motionerna

Ju911 och Ju928, varför dessa motioner bör avslås.

13. Strängare straff (punkt 23)

av Fredrik Reinfeldt (m), Anders G Högmark (m),

Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 23 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motionerna

2000/01:Ju911 yrkande 2 och 2000/01:Ju928 yrkandena

2, 4, 5 och 6 som sin mening för regeringen vad som

anförts i denna reservation.

Ställningstagande

Varje rättssamhälle måste ha ett fungerande och

allmänt accepterat påföljdssystem. För att

upprätthålla lagen är det nödvändigt att utdöma

tydliga och proportionerliga straff. Enligt vår

uppfattning brister dagens svenska påföljdssystem i

proportionalitet. De fastlagda straffskalorna i

kombination med en rad regler för påföljdsbestämning

och straffmätning har lett till en domstols-praxis

som inte sällan strider mot medborgarnas uppfattning

om lämpliga straffnivåer. För att komma till rätta

med detta problem och åstadkomma ett mer

proportionerligt påföljdssystem anser vi att en rad

åtgärder måste vidtas.

Tillämpningsområdet för villkorlig dom måste

inskränkas. Enligt vår uppfattning borde villkorlig

dom endast kunna komma i fråga i de fall då det

finns särskild anledning att anta att den tilltalade

inte kommer att begå nya brott.

Vidare måste bestämmelserna om samhällstjänst

ändras. Enligt vår mening skall det framgå av lagen

att en person aldrig skall kunna ådömas samhälls-

tjänst vid s.k. artbrottslighet. Det är direkt

stötande att en person som misshandlat sin hustru

eller sambo skall kunna få samhällstjänst som

påföljd för brottet.

Härutöver krävs det att bestämmelserna om s.k.

mängdrabatt ändras. Enligt vår mening skall varje

brott avspeglas i straffet på ett tydligare sätt än

vad som sker i dag. Ett regelsystem som innebär att

samtliga brott på ett tydligt sätt beaktas vid

straffmätningen skulle enligt vår mening ge flera

goda effekter. Bland annat skulle det sända en

tydlig signal från samhället om att ytterligare

brottslighet inte accepteras. Det skulle dessutom

leda till färre brott och brottsoffer.

Slutligen måste en samlad översyn av

straffskalorna i brottsbalken göras. De nu gällande

straffskalorna har tillkommit vid olika tidpunkter

under en 60-årsperiod och har därför en rad

samordningsbrister. Speciellt överlappningen mellan

olika gradindelade brott är ibland svår att

överblicka. Vid översynen bör regeringen också

överväga att höja straffskalorna för vissa brott.

Detta gäller särskilt straffskalorna för våldsbrott.

För denna typ av brott, t.ex. misshandel, visar

domstolarnas praxis på att alltför låga straff döms

ut. Enligt vår mening är det viktigt att det straff

som en person kan förvänta sig att få till följd av

brottet verkar så avskräckande att han avhåller sig

från att begå brott.

Det får ankomma på regeringen att till riksdagen

återkomma med ett lagförslag som tillgodoser vad vi

nu anfört.

14. Påföljderna för narkotikabrott (punkt 26)

av Fredrik Reinfeldt (m), Anders G Högmark (m),

Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 26 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motionerna

2000/01:Ju701 och 2000/01:Ju931 yrkande 8 och med

avslag på motion 2000/01:Ju723 som sin mening för

regeringen vad som anförts i denna reservation.

Ställningstagande

Narkotikamissbruket är ett stort samhällsproblem,

inte minst med hänsyn till de stora sociala problem

det orsakar. Därtill kommer att det inom

narkotikahanteringen finns enorma vinster att göra,

vilket medför att narkotikabrottslingarna profiterar

hänsynslöst på andra människors beroende och olycka.

I detta perspektiv - och med hänsyn till det

allmänna rättsmedvetandet - är de straff som i dag

döms ut inte alltid tillräckliga.

Enligt vår mening måste regeringen verka för att

riktpunkten för när hantering med drogen kat är att

bedöma som grovt narkotikabrott avsevärt sänks.

Vidare borde regeringen ges i uppdrag att till

riksdagen återkomma med ett förslag till lagändring

som innebär att livstids fängelse kan dömas ut för

grovt narkotikabrott.

Det nu anförda innebär att vi ställer oss bakom

motionerna Ju701 och Ju931 i berörda delar. Motion

Ju723 bör däremot inte föranleda någon åtgärd.

Särskilda yttranden

1. Klotter

Fredrik Reinfeldt (m), Ingemar Vänerlöv (kd),

Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Ragnwi

Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin

(c) och Siw Persson (fp) anför:

Klotter är enligt vår uppfattning ett mycket stort

samhällsproblem. Det är därför tillfredsställande

att ändrad lagstiftning och andra åtgärder mot

klotter nu övervägs inom Regeringskansliet. Vi utgår

från att de förslag regeringen kommer att lägga fram

innebär att klottret kan bekämpas med kraftfulla

medel på ett mer effektivt sätt.

2. Vapentillstånd m.m.

Fredrik Reinfeldt (m), Anders G Högmark (m), Maud

Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:

Tio procent av den svenska befolkningen har en

hörselskada. Av dessa hundratusentals människor är

en stor del jägare. Att tillåta jägare att använda

ljuddämpare som reducerar ljudet ner till en nivå av

125 decibel skulle betydligt minska risken för

ytterligare hörselskador. Sådana ljuddämpare borde

därför, i likhet med kikarsikte, vara ett tillbehör

som inte kräver något särskilt tillstånd. Med hänsyn

till att Rikspolisstyrelsen för närvarande arbetar

med frågan avstår vi emellertid från att reservera

oss till förmån för motion Ju902.

Förteckning över behandlade

förslag

Motioner från allmänna motionstiden

2000/01:Ju701 av Elizabeth Nyström och Lars Björkman

(m) vari yrkas: Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

ändrad riktpunkt för grovt narkotikabrott vid

innehav av drogen kat.

2000/01:Ju702 av Kia Andreasson m.fl. (mp) vari

yrkas: Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring i lagen så att livstidsstraffet

omvandlas till ett tidsbestämt straff.

2000/01:Ju703 av Johan Pehrson och Sofia Jonsson

(fp, c) vari yrkas: Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

brottsbalkens påföljdsregler då lagöverträdaren är

påverkad av allvarlig psykisk störning.

2000/01:Ju704 av Jeppe Johnsson (m) vari yrkas:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om införande av

smugglingsavgift.

2000/01:Ju705 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari

yrkas: Riksdagen begär att regeringen tillsätter en

utredning med uppgift att utforma förslag om

implementering av FN:s tortyrkonvention i svensk

rätt genom tillskapandet av ett särskilt

tortyrbrott, samt med uppgift att se över

jurisdiktionsreglerna i tvistemål i enlighet med vad

i motionen anförs.

2000/01:Ju706 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari

yrkas: Riksdagen begär att regeringen tillsätter en

utredning med uppdrag att utreda förutsättningarna

för att ersätta livstidsstraffet med tidsbestämda

straff.

2000/01:Ju707 av Mikael Oscarsson (kd) vari yrkas:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att förberedelse och

försök till skadegörelse straffbeläggs.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att straffet för

grova skadegörelsebrott skärps till ett års

fängelse.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en riksomfattande

handlingsplan mot klotter.

2000/01:Ju708 av Maud Ekendahl (m) vari yrkas:

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

till lagändring så att skyddet för

myndighetsutövande personal blir bättre när de i sin

myndighetsutövning utsätts för våld, hot om våld och

kränkningar.

2000/01:Ju710 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) vari

yrkas:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att utreda

livstidsstraffet.

2000/01:Ju712 av Maud Ekendahl och Leif Carlson (m)

vari yrkas: Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om att alla rån

där hot med skjutvapen alternativt vapenattrapper

förekommer skall klassas som grova.

2000/01:Ju713 av Magnus Jacobsson (kd) vari yrkas:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om översyn av lagen om hets

mot folkgrupp.

2000/01:Ju714 av Carl G Nilsson (m) vari yrkas:

Riksdagen beslutar om ändring av vapenlagstiftningen

i enlighet med vad som anförs i motionen.

2000/01:Ju715 av Alf Svensson och Inger Davidson

(kd) vari yrkas: Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

att lagen om innehav av barnpornografi skall ses

över.

2000/01:Ju716 av Gunnar Axén (m) vari yrkas:

Riksdagen beslutar att avskaffa lagen (1998:408) om

förbud mot köp av sexuella tjänster.

2000/01:Ju717 av Björn Leivik (m) vari yrkas:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om ändring av brottsbalken

avseende ändring av preskriptionstiden för

sexualbrott.

2000/01:Ju718 av Karin Olsson och Marianne Carlström

(s) vari yrkas: Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

behovet av ett förenklat språk i brottsbalken.

2000/01:Ju719 av Alf Svensson och Per Landgren (kd)

vari yrkas:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ett upphävande av

preskriptionsbestämmelserna i brottsbalken vad

gäller folkmord.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ratificering av

Europarådets konvention om förbud mot preskription

av bl.a. folkmordsbrott från 1974 samt av ovan

refererade FN-konvention från 1968.

2000/01:Ju720 av Kerstin Kristiansson Karlstedt

m.fl. (s) vari yrkas: Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

skärpt straff för smuggling.

2000/01:Ju722 av Maud Ekendahl och Elizabeth Nyström

(m) vari yrkas: Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

att domstolarna bör döma lika.

2000/01:Ju723 av Hans Hoff och Bengt Silfverstrand

(s) vari yrkas: Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

en ändring av narkotikastrafflagen.

2000/01:Ju724 av Tasso Stafilidis m.fl. (v, s, c,

fp, mp) vari yrkas:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en översyn av

tillämpningen av brottsbalkens stadgande om

försvårande omständighet (29 kap. 2 § 7 BrB) vid

homofobiska brott.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om undantag för

transpersoner från skydd mot diskriminering på grund

av sexuell läggning.

2000/01:Ju725 av Olle Lindström (m) vari yrkas:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen framförs om att avskaffa

särlagstiftningen gällande utseende, funktion, längd

och vikt på skjutvapen.

2000/01:Ju726 av Göran Norlander m.fl. (s) vari

yrkas: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en översyn av

tillämpningen av trafikbrottslagen.

2000/01:Ju727 av Bengt Silfverstrand (s) vari yrkas:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om en översyn av

lagstiftningen vad gäller brott mot demokratin.

2000/01:Ju728 av Karin Olsson m.fl. (s) vari yrkas:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att incestbrott och mord

inte skall omfattas av någon preskriptionstid.

2000/01:Ju729 av Urban Ahlin och Monica Green (s)

vari yrkas: Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om att införa

en minimitid för personer dömda till

rättspsykiatrisk vård.

2000/01:Ju732 av Catherine Persson (s) vari yrkas:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om särskild lagstiftning

avseende sexualbrott och barn.

2000/01:Ju733 av Hillevi Larsson (s) vari yrkas:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att lagstiftningen

ändras så att det ses som en starkt förmildrande

omständighet vid misshandel av brottsling om denna

misshandel skett i samband med att en medborgare

visat civilkurage och ingripit för att förhindra ett

brott.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att det bör vara en

starkt förmildrande omständighet om en kvinna skadat

sin partner/expartner när han brutit mot

besöksförbud och trängt sig in i hennes bostad eller

på annat sätt hotat eller angripit henne.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att det bör vara en

starkt förmildrande omständighet när en svagare part

skadar en starkare part för att värja sig själv

eller någon annan.

2000/01:Ju734 av Hillevi Larsson (s) vari yrkas:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att brott med sexistiska

motiv av rättsväsendet skall betraktas som lika

allvarliga som brott med rasistiska motiv.

2000/01:Ju805 av Maud Ekendahl och Elizabeth Nyström

(m) vari yrkas: Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

intensifierad kamp mot klottrarna genom att

signaturavslöjande bilder godkänns som

bevismaterial.

2000/01:Ju902 av Jan-Evert Rådhström och Lars

Björkman (m) vari yrkas: Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

att ljuddämpare ner till 125 decibel på jaktvapen

bör undantas från licenskrav.

2000/01:Ju911 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari yrkas:

2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring av brottsbalken i syfte att

höja straffsatserna för våldsbrott.

4. Riksdagen beslutar att införa lagstadgade

minimistraff för återfallsförbrytare i enlighet med

vad som anförs i motionen.

2000/01:Ju914 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) vari

yrkas:

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en gemensam

europeisk straffrätt för vissa grova brott.

2000/01:Ju921 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari

yrkas:

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att skydda

minoriteter mot brott.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att en strängare

lagteknisk syn på militära vapenstölder införs.

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en översyn av

livstidsstraff och införande av ett tidsbestämt

maximistraff vid sidan om.

2000/01:Ju928 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas:

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

lagförslag om obligatoriska maxstraff i enlighet med

vad i motionen anförs.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av en

generell översyn av straffskalorna.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om mängdrabatterna vid

flerfaldig brottslighet.

5. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

lagförslag om villkorlig dom i enlighet med vad som

anförs i motionen.

6. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

lagförslag om samhällstjänst vid artbrottslighet.

2000/01:Ju929 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas:

8. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring av de nuvarande bestämmelserna

i 16 kap. 10 c § brottsbalken om otillåten utlämning

av film eller videogram i enlighet med vad som

anförs i motionen.

2000/01:Ju930 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas:

9. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till skärpning av straff för övergrepp i

rättssak.

2000/01:Ju931 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas:

8. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till straffskärpning för grovt

narkotikabrott i enlighet med vad som anförs i

motionen.

2000/01:Ju933 av Siw Persson och Johan Pehrson (fp)

vari yrkas:

27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om återfallsförbrytare.

28. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om livstidsstraff.

2000/01:K341 av Åsa Torstensson m.fl. (c) vari

yrkas:

4. Riksdagen beslutar att lagen (1998:112) om

ansvar för elektroniska anslagstavlor skall upphöra

att gälla.

2000/01:L459 av Ana Maria Narti m.fl. (fp) vari

yrkas:

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en översyn av

brottsbalkens straffskärpningsbestämmelse.

2000/01:U635 av andre vice talman Eva Zetterberg

m.fl. (v, kd, c, fp, mp) vari yrkas:

3. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en

utredning med uppgift att utforma förslag om

implementering av FN:s tortyrkonvention i svensk

rätt genom tillskapandet av en lagstiftning om

tortyr.

2000/01:Sf611 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari

yrkas:

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att den etniska

eller kulturella bakgrunden inte får påverka

utfallen av rättsliga processer.

2000/01:So450 av Matz Hammarström m.fl. (mp) vari

yrkas:

18. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring i relevant lagstiftning så att

homosexuella omfattas av bestämmelsen om hets mot

folkgrupp.

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om våld mot invandrare

och homosexuella.

2000/01:So455 av Inger Davidson m.fl. (kd) vari

yrkas:

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att regeringen skall

verka för effektiv extraterritoriell lagstiftning

gällande sexbrott mot barn.

2000/01:T211 av Kenth Skårvik m.fl. (fp) vari yrkas:

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att fylleri och

droger måste bekämpas i all trafik.

2000/01:T717 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas:

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om översyn av

straffrätten inom IT-området.

2000/01:A808 av Matz Hammarström m.fl. (mp) vari

yrkas:

12. Riksdagen begär att regeringen enligt vad som

anförs i motionen ger tilläggsdirektiv till

Diskrimineringsutredningen.

2000/01:A812 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari

yrkas:

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att en

kriminalisering av "lindrig" psykisk misshandel blir

föremål för förnyat utredande.