Bet. 2000/01:JuU20

Justitieutskottets betänkande

2000/01:JUU20

Brottsoffer

Innehåll

Sammanfattning

Utskottets överväganden

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Reservationer

2000/01

JuU20

Sammanfattning

I detta ärende föreslår utskottet att riksdagen

antar två lagförslag som syftar till att förbättra

stödet till brottsoffer. Det ena förslaget innebär

att möjligheterna att förordna sådant biträde

utvidgas till att avse samtliga brott där det ingår

fängelse i straffskalan. Det andra lagförslaget

innebär att det slås fast att kommunerna har ett

ansvar för alla kommuninvånare som utsatts för brott

och som behöver stöd och hjälp.

I ärendet behandlar utskottet också motioner som

väckts med anledning av propositionen och motioner

som väckts under den allmänna motionstiden år 2000

samt ett motionsyrkande som väckts med anledning av

regeringens proposition Ny socialtjänstlag m.m.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår samtliga

motionsyrkanden.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli

2001.

I ärendet finns 17 reservationer från (m), (kd),

(c), (fp) och (mp) samt ett särskilt yttrande från

(m).

Innehållsförteckning

Utskottets överväganden

Inledning

Utskottets förslag i korthet

Utskottet anser att motionsyrkanden som går

ut på att Brottsofferutredningens förslag

skall läggas till grund för lagstiftning är

tillgodosedda, och utskottet föreslår att

riksdagen avslår dem.

Brottsoffrens behov av skydd och stöd har under de

senaste två decennierna varit föremål för en mängd

olika utredningar och förslag.

Brottsofferutredningen tillsattes bl.a. i syfte att

åstadkomma en utvärdering av det lagstiftningsarbete

m.m. som ägt rum.

Utskottet konstaterar att den nu föreliggande

propositionen grundas på förslagen i

Brottsofferutredningens betänkande, och utskottet

välkomnar regeringens förslag. Mot denna bakgrund

anser utskottet att önskemålen om lagstiftning m.m.

utifrån utredningens betänkande som förs fram i

motionerna Ju908 och Ju930 (båda m) är

tillgodosedda. Inte heller är utskottet i dagsläget

berett att - såsom förespråkas i motion Ju903 (kd) -

förorda att ett nytt omfattande utredningsarbete

sätts i gång.

Sammantaget innebär det anförda att riksdagen bör

avslå motionerna Ju903 och Ju908 samt motion Ju930 i

här aktuell del. Till enskildheter i propositionen

återkommer utskottet i det följande.

Strategi för stödet till brottsoffer

Utskottets förslag i korthet

Utskottet konstaterar att det inte behövs

några åtgärder från riksdagens sida med

anledning av motioner som tar upp

rättsväsendets betydelse för brottsoffren,

behovet av ett gott bemötande,

myndighetssamverkan och internationella

åtaganden. Jämför reservationerna 1 (m), 2

(kd), 3 (c) och 4 (fp).

I propositionen presenterar regeringen en strategi

för stödet till brottsoffren. Strategin bygger, som

utskottet tolkar det, på tanken att hela samhället

måste engageras. Det handlar bl.a. om förbättrat

samarbete mellan rättsväsendets myndigheter,

utbildningsinsatser och forskning. Socialtjänstens

uppgifter skall förtydligas och ett ökat stöd skall

ges till vittnen och målsägande.

I flera motioner hävdas att arbetet med att stödja

brottsoffer bör bygga på delvis andra utgångspunkter

än dem som ligger till grund för regeringens

strategi. Sålunda hävdas i motion Ju14 (m) att det

bästa skyddet för brottsoffren är en fungerande

rättsstat. Motionären bakom Ju13 (m) är inne på

liknande tankar och menar att brottsoffren gagnas

bäst om fler brott klaras upp. I motion Ju933 (fp)

understryks vikten av att rättsväsendets bemötande

av brottsoffren inte får leda till att situationen

för honom eller henne förvärras. I motion Ju12 (c)

hävdas att det bör införas en s.k. nollvision för

våld mot kvinnor och barn. I motionen understryks

också vikten av samverkan mellan berörda

myndigheter. Slutligen framhåller motionärerna bakom

Ju914 (kd) att Sverige måste leva upp till FN:s

deklaration om brottsoffrens rättigheter.

Förenta nationernas deklaration om brottsoffers

rättigheter upprättades år 1985. I deklarationen

anges vissa grundläggande principer som skall gälla

för brottsoffer. Dessa avser rätten till ersättning

från gärningsmannen, rätten till ersättning från

staten, rätten till erforderlig materiell,

medicinsk, psykologisk och social hjälp samt rätten

till den egna processen. I deklarationen understryks

vidare att ett brottsoffer skall behandlas med

medkänsla och respekt samt skyddas av

rättsordningen. Ett brottsoffer bör snabbt och

enkelt kunna få gottgörelse. Brottsoffer skall få

information om sina rättigheter och få det stöd de

behöver under rättsprocessen.

Har ett brottsoffer fått betydande kroppsskada

eller nedsatt hälsa till följd av ett allvarligt

brott och inte kan få ersättning från gärningsmannen

eller från annat håll bör, enligt deklarationen,

staten ersätta offret. Staten bör vidare i sådana

fall ersätta anhöriga till en person som har avlidit

eller blivit arbets-oförmögen genom brott.

Enligt deklarationen bör ett brottsoffer få

materiell, medicinsk, psykologisk och social hjälp

av staten eller på annat sätt. Personal som kommer i

kontakt med brottsoffer bör få utbildning och

instruktioner för att kunna bemöta brottsoffer på

ett lämpligt sätt.

Utskottet vill inledningsvis framhålla att

utskottet naturligtvis delar uppfattningen i

motionerna Ju13 och Ju14 att det är av vikt inte

minst för brottsoffren med ett väl fungerande

rättsväsende, vilket bl.a. innebär att de som begår

brott identifieras och lagförs. En av de viktigaste

uppgifterna för myndigheterna inom rättsväsendet är

ju att minska brottsligheten och öka tryggheten hos

medborgarna. I flera sammanhang har riksdagen också

klargjort att det är viktigt att fler brott klaras

upp. Här tänker utskottet bl.a. på att detta i

budgetsammanhang framhållits som en prioriterad

uppgift (bet. 2000/01:JuU1 s. 29 f).

Vikten av att åtgärder vidtas för att t.ex. klara

upp fler brott får dock inte skymma det faktum att

åtgärder som är direkt inriktade på att ge

brottsoffren stöd också behövs. Här handlar det som

regeringen anför i hög utsträckning om att förändra

attityder. Som framhålls i motion Ju933 är det inte

acceptabelt att brottsoffrets kontakter med

rättsväsendet innebär att det trauma som brottet

medfört förvärras. Här är utbildningsfrågor särskilt

viktiga, något som utskottet återkommer till längre

fram i betänkandet.

Det finns också som påpekas i motion Ju12

anledning att ägna behovet av samordning särskild

uppmärksamhet. Brottsoffren kommer ju i kontakt med

flera olika länkar i rättskedjan och kan emellanåt

ha svårt att se de olika roller som myndigheterna

har. Ur ett medborgarperspektiv saknas också för det

mesta anledning att fundera över vilken av de olika

instanserna som ser till att ärendet förs fram, att

ersättning betalas m.m. Här vilar således ett stort

ansvar på de anställda att vara tillmötesgående när

det gäller information om framför allt förfarandet.

Myndighetssamverkan - särskilt mellan polisen och

åklagarverksamheten - framstår här som angelägen,

något som regeringen också uppmärksammat; enligt

regeringens planer kommer ett uppdrag till

Rikspolisstyrelsen m.fl. myndigheter att beslutas i

samband med regleringsbreven för år 2002.

Av det anförda framgår att ett förbättrat stöd

till brottsoffren kräver åtgärder på bred front.

Något behov av att riksdagen - såsom föreslås i

motion Ju12 - beslutar om en nollvision avseende

brott mot kvinnor och barn finns alltså inte. I

stället behövs konkreta åtgärder. Som framgår längre

fram i betänkandet vidtas det också åtgärder på

flera olika håll, varav vissa direkt tar sikte på

brott mot kvinnor och barn.

Vad slutligen gäller frågan om FN:s deklaration om

brottsoffrens rättigheter kan utskottet, i likhet

med vad utskottet uttalade förra våren (bet.

1999/2000:JuU23 s. 11), inte finna annat än att

Sverige i allt väsentligt följer den. Här vill

utskottet framhålla reglerna om skadestånd på grund

av brott, möjligheterna att erhålla

brottsskadeersättning, att få målsägandebiträde

förordnat och givetvis själva straffprocessens

uppbyggnad.

Sammantaget innebär det anförda att utskottet inte

ser något behov av att riksdagen vidtar några

åtgärder med anledning av motionerna. Utskottet

föreslår att riksdagen avslår motionerna Ju12, Ju13,

Ju14, Ju914 och Ju933 i här aktuella delar.

Målsägandebiträde och stödperson

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen antar ett

förslag från regeringen som innebär utvidgade

möjligheter att förordna målsägandebiträde.

Vidare föreslår utskottet att riksdagen

avslår ett motionsyrkande om att efterlevande

som inte är målsägande skall kunna få ett

målsägandebiträde förordnat för sig.

Slutligen föreslår utskottet att riksdagen

avslår motionsyrkanden om att domstolarna

utöver målsägandebiträde skall kunna förordna

stödpersoner för målsägande. Jämför

reservation 5 (c, fp).

Regeringen föreslår en ändring i lagen (1988:609) om

målsägandebiträde som innebär att ett sådant biträde

skall kunna förordnas även för brott som inte tas

upp i brottsbalken. Som en grundläggande

förutsättning gäller dock såsom tidigare bl.a. att

fängelse skall ingå i straffskalan. Med den

föreslagna ändringen blir det möjligt att förordna

ett målsägandebiträde t.ex. när åtalet gäller

överträdelse av besöksförbud.

Utskottet ser regeringens förslag som ett

välkommet steg för att förbättra skyddet för

brottsoffren. Utskottet föreslår att riksdagen antar

regeringens förslag.

I motionerna So545 (c) och A812 (fp) efterfrågas

en möjlighet för domstol att också kunna förordna en

särskild stödperson i mål om brott på vilket

fängelse kan följa. Motionsönskemålen bygger på ett

förslag från Brottsofferutredningen.

Gällande bestämmelser innebär att målsäganden, om

han eller hon skall höras med anledning av

åklagarens talan, får ha med sig en stödperson under

rättegången (20 kap. 15 § rättegångsbalken). En

stödperson har också rätt att närvara vid förhör

under förundersökningen, om inte närvaron är till

men för utredningen (23 kap. 10 § rättegångsbalken).

Stödpersonen är till skillnad från

målsägandebiträdet inte förordnad av rätten och har

inte rätt till ersättning av allmänna medel.

Regeringen gör bedömningen att utredningens

förslag i denna del inte bör genomföras.

Utskottet kan i och för sig hålla med motionärerna

om att målsäganden många gånger kan vara i behov av

ett betydligt bättre personligt och kurativt stöd

under och i samband med rättegången än vad som i dag

tillhandahålls. Emellertid är det en uppgift för

målsägandebiträdet att vid sidan av den juridiska

delen av sitt uppdrag lämna personligt och kurativt

stöd till sin klient. Även om målsägandebiträdet

inte är professionell i denna sin kurativa uppgift

kan det stöd som denne lämnar ändå vara tillräckligt

för att hjälpa de flesta målsägande att klara av

pressande situationer under rättegången.

Om målsäganden till följd av den psykiskt

påfrestande situationen behöver ett mer kurativt

stöd än målsägandebiträdet kan erbjuda tillgodoses

detta bäst av målsägandens sociala nätverk, vänner

och anhöriga. Insatser från frivilligorganisationer

kan också ha stor betydelse i sådana sammanhang.

Stödet från personer som frivilligt engagerar sig,

som kanske själva har upplevt liknande situationer,

kan vara väl så värdefullt som en av domstolen

förordnad stödperson. Har målsäganden dessutom ett

mer kvalificerat behov av kurativt stöd är sannolikt

inte insatser i samband med själva

domstolsförhandlingarna tillräckliga. Stöd måste då

kunna erbjudas såväl före som efter dessa

förhandlingar. Även här kan

frivilligorganisationernas insatser ha stor

betydelse, men behövs professionella kurativa

insatser är det främst en uppgift för socialtjänsten

och hälso- och sjukvården.

Sammantaget innebär det anförda att vad

målsäganden skall kunna förvänta sig av

rättsväsendet är ett professionellt bemötande och

stöd av målsägandebiträdet. Ytterligare kurativa

insatser bör ske från anhöriga,

frivilligorganisationer, socialtjänsten samt hälso-

och sjukvården. Att ge domstolarna en möjlighet att

förordna en stödperson är enligt utskottets mening

alltså inte rätt väg att gå. Med det anförda

föreslår utskottet att riksdagen avslår motionerna

So545 och A812 i här aktuella delar.

I motion Ju13 (m) efterfrågas en möjlighet att

förordna målsägandebiträde för efterlevande. Också

detta motionsönskemål bygger på ett förslag från

Brottsofferutredningen.

Regeringen har gjort bedömningen att utredningens

förslag inte bör genomföras.

För att målsägandebiträde skall kunna förordnas

krävs först och främst att den som skall ha biträdet

kan betraktas som målsägande. Av 20 kap. 8 § fjärde

stycke rättegångsbalken följer att målsägande är den

mot vilken brott har blivit begånget eller som därav

blivit förnärmad eller lidit skada. För att

målsägandebiträde skall kunna förordnas krävs

vidare, såvitt nu är i fråga, att det med hänsyn

till målsägandens personliga relation till den

misstänkte eller andra omständigheter kan antas att

målsäganden har behov av sådant biträde.

I propositionen anför regeringen att det i flera

uppmärksammade rättegångar på senare år förekommit

att målsägandebiträde förordnats för efterlevande,

exempelvis den s.k. Stureplansrättegången,

rättegången efter morden i Malexander och

brandrättegången i Göteborg.

Utskottet avstyrkte liknande yrkanden om

målsägandebiträde för efterlevande våren 2000 (bet.

1996/97:JuU11 s. 22 f). Utskottet hänvisade till den

då pågående beredningen av Brottsofferutredningens

betänkande.

Utskottet håller med om att efterlevande kan ha

behov av stöd i samband med rättegången. Det

förekommer också i den praktiska rättstillämpningen

att efterlevande fått ett målsägandebiträde

förordnat. Att införa en möjlighet att förordna

målsägandebiträde för den som inte kan betraktas som

målsägande framstår emellertid, som regeringen

anför, principiellt tveksamt. Utskottet noterar att

regeringen i propositionen aviserar en översyn av

målsägandebiträdesinstitutet. Översynen bör

avvaktas. Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motion Ju13 i denna del.

Socialtjänsten och brottsoffren

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen antar

regeringens förslag till ändring i

socialtjänstlagen. Förslaget innebär att det

slås fast att kommunerna har ett ansvar för

att alla kommuninvånare som utsatts för brott

får stöd och hjälp. Vidare föreslår utskottet

att riksdagen avslår motionsyrkanden som rör

frågan om hur detta ansvar skall regleras.

Jämför reservation 6 (fp, mp).

I 8 a § socialtjänstlagen (1980:620) föreskrivs att

socialnämnden bör verka för att kvinnor som är eller

har varit utsatta för våld eller andra övergrepp i

hemmet får stöd och hjälp för att förändra sin

situation. Bestämmelsen infördes genom lagstiftning

våren 1998.

Regeringen föreslår en ändring i socialtjänstlagen

som innebär att det slås fast att kommunerna har ett

ansvar för alla kommuninvånare som utsatts för brott

och som behöver stöd och hjälp.

I motion Ju13 (m) begärs att också barn och

ungdomar skall nämnas som en grupp av brottsoffer

vars behov särskilt skall beaktas. I motionerna Ju15

(fp), So53 (mp), So450 (mp), So502 (s) och So505 (v)

efterfrågas ett tydligare ansvar för socialtjänsten

när det gäller att stödja kvinnor som utsatts för

brott.

Utskottet har inget att invända mot att

socialtjänstens ansvar för samtliga brottsoffer

klargörs. Utskottet ser mot bakgrund av den

föreslagna lagändringen inget behov av att omnämna

även barn och ungdomar som en grupp av brottsoffer

vars behov särskilt skall beaktas.

Det kan naturligtvis - som motionären bakom Ju13

hävdar - göras gällande att den föreslagna

lagändringen som en konsekvens bör leda till att

något särskilt omnämnande av kvinnor inte bör göras

i den aktuella bestämmelsen. Utskottet är emellertid

inte berett att förorda en sådan ändring. Här vill

utskottet påpeka att bakgrunden till att kvinnor

nämns särskilt i den aktuella paragrafen är att

Kvinnovåldskommissionen i sitt arbete fann så stora

brister i socialtjänstens arbete med frågor som

rörde våld mot kvinnor att det bedömdes som

nödvändigt att klargöra kommunernas ansvar i detta

hänseende. Enligt regeringen finns det fortfarande

brister inom socialtjänsten i detta avseende.

Utskottet vill därför understryka vikten av fortsatt

metodutveckling liksom att barns utsatta situation

när det förekommer våld i familjen bör uppmärksammas

särskilt.

Vad slutligen gäller yrkandena om ett tydligare

ansvar vill utskottet framhålla att

socialtjänstlagen föreskriver att kommunerna har det

yttersta ansvaret för att de människor som vistas i

kommunerna får det stöd och den hjälp de behöver.

Utskottet ser inget behov av ett sådant

förtydligande som efterfrågas.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen

antar regeringens förslag till ändring i

socialtjänstlagen och avslår motionerna Ju13, Ju15,

So53 och So450 i här aktuella delar samt motionerna

So502 och So505.

Information till brottsoffer

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motionsyrkanden som rör rättsväsendets

information till dem som utsatts för brott.

Utskottet hänvisar till kommande ändringar i

förundersökningskungörelsen och

metodutvecklingsarbete inom åklagarväsendet.

Jämför reservation 7 (kd, c, fp).

Reglerna om vad målsäganden skall informeras om

finns i förundersökningskungörelsen (1947:948).

Målsäganden skall om möjligt underrättas om att

åklagaren kan föra talan om enskilt anspråk och om

möjligheterna till brottsskadeersättning. I samband

med det bör på lämpligt sätt upplysning lämnas om de

regler som gäller för handläggningen av sådana

anspråk. Målsägande skall också i tillämpliga fall

informeras om reglerna om målsägandebiträde och

besöksförbud. I lämplig utsträckning skall också

information ges om reglerna om stödperson,

möjligheterna till rättshjälp och rådgivning samt om

vilka myndigheter, organisationer och andra som kan

lämna stöd och hjälp. Målsäganden skall också

tillfrågas om han eller hon vill bli underrättad om

vissa beslut i ärendet samt om tidpunkt för

huvudförhandling och dom i målet.

I propositionen aviseras en ändring i

förundersökningskungörelsen. Ändringen går ut på att

informationen om det stöd som finns att få från

bl.a. ideella brottsofferorganisationer bör lämnas i

betydligt större utsträckning än vad som synes vara

fallet i dag. Bakgrunden till ändringen är att det

från bl.a. Brottsofferjourernas riksförbund

framförts att de brottsoffer som jourerna möter ofta

inte har fått information om var man kan få stöd och

hjälp. Den aviserade förordningsändringen kommer att

ha som utgångspunkt att informationen i fråga skall

lämnas till målsäganden, såvida det inte är

uppenbart att informationen inte behövs.

I motion Ju11 (kd) hävdas att polisen bör vara

skyldig att fråga brottsoffer om de vill ha stöd

från ideella organisationer, såvida det inte är

omöjligt eller olämpligt. I motion Ju15 (fp) anförs

att polisen skall informera stödorganisationer om

brottsoffret, såvida det inte är olämpligt eller

omöjligt.

Bakgrunden till motionsyrkandena är ett resonemang

i propositionen som avser frågan om polisen -

förutom att lämna information till målsäganden -

också skall underrätta brottsofferjourerna om dem

som anmält att de utsatts för brott. Regeringen tar

avstånd från den tanken men uttalar i sammanhanget

att det är önskvärt att polisen i samband med att

den fullgör den aviserade informationsskyldigheten

gentemot målsäganden frågar om denne vill att

polisen skall kontakta en stödorganisation.

Utskottet kan i och för sig ha förståelse för att

en ordning innebärande att polisen regelmässigt

också skall underrätta stödorganisationer om att det

finns ett brottsoffer vid ett första påseende kan

framstå som lockande. Svårigheterna är emellertid

betydande. Bestämmelserna i sekretesslagen innebär

här bl.a. att de aktuella uppgifterna inte får

lämnas ut om det inte står klart att uppgifterna kan

röjas utan att den enskilde eller någon honom

närstående lider skada eller men. Man kan inte utgå

från att alla brottsoffer vill att polisen skall

vidarebefordra uppgifter om dem till exempelvis en

lokal brottsofferjour, även om syftet är att

brottsoffret skall erbjudas stöd och hjälp.

Utskottet delar alltså inte den uppfattning som

kommer till uttryck i motion Ju15. I denna del bör

motionen avslås av riksdagen.

Ett sätt att lösa dilemmat med sekretessen kan

vara att, som regeringen anför, polisen frågar

brottsoffret om han eller hon vill ha stöd och i så

fall vidarebefordra uppgifterna. Här rör det sig

emellertid om hur polisen bör hantera ett praktiskt

problem. Frågan lämpar sig inte för några generella

uttalanden från riksdagen. Utskottet föreslår att

riksdagen avslår motion Ju11 i denna del.

I motion Ju12 (c) riktas kritik mot att åklagaren

ofta inte träffar målsäganden förrän vid

huvudförhandlingen. I motion Ju13 (m) anförs att

åklagaren bör ta initiativ till sådana kontakter.

Utskottet vill inledningsvis påpeka att det i

propositionen aviseras en ändring i

förundersökningskungörelsen innebärande att

åklagarna skall informera målsäganden om att åtal

väckts. Tanken är bl.a. att tillgodose den kritik

som går ut på att många brottsoffer träffar

åklagaren först i samband med rättegången. Genom att

införa en skyldighet att informera om att åtal har

beslutats skapas på ett tidigare stadium en naturlig

kontaktväg mellan åklagarkammaren och målsäganden.

Härtill kommer att Riksåklagaren förutskickat att en

metodhandbok kommer att utarbetas. Handboken kommer

bl.a. att behandla frågan om hur åklagaren bör

förhålla sig till brottsoffer före och i samband med

huvudförhandling. I den kommer det tydligare att

framgå att en åklagare som huvudregel alltid bör

vara tillmötesgående när det gäller önskemål från

målsäganden om att träffa eller tala med honom eller

henne innan huvudförhandling. I likhet med

regeringen ser utskottet ingen anledning att nu

förorda att åklagarens kontakter med målsäganden

författningsregleras.

Utskottet anser att önskemålen i motionerna Ju12

och Ju13 i allt väsentligt får anses vara

tillgodosedda. Utskottet föreslår att riksdagen

avslår motionerna Ju12 och Ju13 i här aktuella

delar.

Utbildning för personal inom

rättsväsendet

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motionsyrkanden som tar sikte på att genom

utbildning förbättra rättsväsendets bemötande

av brottsoffren. Utskottet hänvisar till

rådande utbildningsplaner och aviserade

myndighetsuppdrag. Jämför reservation 8 (kd,

fp).

I några motioner tas upp frågor om utbildning för

dem som kommer i kontakt med brottsoffer. I motion

Ju15 (fp) efterfrågas sålunda att brottsofferfrågor

bör tas upp i polis- och juristutbildningarna.

Liknande synpunkter framförs i motionerna Ju912 (c),

Ju913 (kd) och A812 (fp).

Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren och

Domstolsverket kommer enligt vad som anförs i

propositionen var och en att få i uppdrag att i

samverkan med Brottsoffermyndigheten genomföra

utbildning i brottsofferfrågor för personal som ännu

inte genomgått sådan särskild utbildning. Samma

myndigheter kommer också att få i uppdrag att ta

fram handlingsplaner för hur respektive myndighet i

framtiden skall arbeta för att se till att

berättigade krav från brottsoffren på polis,

åklagar- och domstolsväsendena uppfylls.

Myndigheternas handlingsplaner kommer att krävas in

i samband med årsredovisningen för år 2001.

Av studiehandboken för polisprogrammet avseende

läsåret 2000/2001 framgår att brottsofferfrågor

ingår i den beteendevetenskapliga grundkursen om 10

poäng. Ett av målen med den kursen är att den

studerande skall ha förvärvat insikt i utsatta

gruppers situation och samhällets insatser för stöd

och hjälp. Kunskap om och förståelse för

brottsoffrens ställning och rättigheter utgör

dessutom ett av målen för kursmomentet rörande

utredningsverksamhet, som omfattar 20 poäng.

Såvitt gäller juristutbildningen följer av

examensordningen att studenten skall ha förvärvat

kunskaper om hur fysiskt och psykiskt våld påverkar

kvinnor och män.

Utskottet anser att bemötandet av brottsoffren är

av utomordentligt stor betydelse för rättsväsendet.

Som framhålls i motionerna måste samhällets

bemötande vara sådant att kontakterna med

rättsväsendet inte medför att brottsoffrens redan

utsatta situation förvärras. Men det är inte bara ur

brottsoffrens perspektiv som det är viktigt med ett

gott bemötande. Om människor får intrycket att

rättsväsendets representanter nonchalerar eller

bagatelliserar vissa typer av brott finns det en

uppenbar risk att förtroendet för rättsväsendet

minskar.

I stor utsträckning är frågan om bemötandet en

fråga om attityder. Det är därför av grundläggande

betydelse att rättsväsendets representanter har

relevant utbildning i hithörande ämnen. Viss

utbildning finns redan men mot bakgrund av

utbildningens stora betydelse är det glädjande att

regeringen i propositionen aviserat olika

myndighetsuppdrag som är inriktade just på att

förbättra kunskaperna om brottsoffer för berörda

yrkesgrupper. Motionsönskemålen får därmed anses

vara tillgodosedda. Utskottet föreslår att riksdagen

avslår motionerna Ju15, Ju912, Ju913 och A812 i här

aktuella delar.

Brott mot barn

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motionsyrkanden som tar upp olika frågor

rörande brott mot barn. I huvudsak hänvisar

utskottet till beredningen av förslag som

lagts fram av Kommittén mot barnmisshandel.

Jämför reservationerna 9 (m, kd) och 10 (fp).

Frågor om brott mot barn tas upp i flera motioner. I

motionerna Ju918 (c, m, v, kd, fp, mp) och Ju921 (c)

efterfrågas i allmänna ordalag åtgärder mot

barnmisshandel. I motionerna Ju11 (kd) och Ju927 (m)

påpekas att barn bör kunna förhöras vid fler än ett

tillfälle. I motion Ju224 (c, m, v, kd, fp, mp)

begärs bättre rutiner för hur polisen skall hantera

situationen att det finns barn i en familj där

misshandel förekommit. I motion Ju923 (s)

understryks vikten av åtgärder mot kommersiell

sexuell exploatering av barn. Slutligen efterfrågas

i motion Ju924 (s) bättre statistik om brott mot

barn.

Kommittén mot barnmisshandel har i sitt

delbetänkande Barnmisshandel - Polisens och

åklagarnas handläggningstider och arbetsmetoder (SOU

2000:42) övervägt de frågor som tas upp i

motionerna. Flera av förslagen handlar om utbildning

och handledning. Kommittén föreslår en förändring av

grundutbildningen för poliser som ger alla poliser

kunskap om barnkonventionens budskap, hur man

bemöter barn samt hur man hanterar de särskilda

frågor som kommer upp i ärenden där barn är

inblandade. Vidare föreslår kommittén att det på

central nivå skall finnas utbildning som tar sikte

på att vidareutbilda poliser i att handlägga

barnmisshandelsärenden. Vidareutbildning och

kontinuerlig fortbildning föreslås också för

åklagare. Ett annat av kommitténs förslag är att

centrala riktlinjer eller liknande utfärdas för att

tillförsäkra barnutredare över hela landet samma

möjligheter till kontinuerlig handledning.

Andra förslag från kommittén tar sikte på

utredningsförfarandet. Här föreslås att

förundersökningskungörelsen ändras så att förhör med

barn bör hållas av en person med särskild kompetens

och fallenhet för uppgiften. Vidare föreslår

kommittén att reglerna om hur många gånger ett barn

skall kunna förhöras ändras så att frågan skall

avgöras i varje enskilt fall med hänsyn till

utredningens art och barnets bästa. Ett annat

förslag tar sikte på behovet av att säkerställa goda

förhörsmiljöer. I denna del har kommittén också

föreslagit att Rikspolisstyrelsen ges i uppdrag att

utfärda de centrala riktlinjer som behövs för att

säkerställa att en anmälan enligt 71 §

socialtjänstlagen görs om barn i familjer där

misshandel förekommer.

Kommitténs förslag bereds i Regeringskansliet och

en proposition planeras till våren 2002.

Här bör även nämnas att Sexualbrottskommittén i

sitt betänkande Sexualbrotten - Ett ökat skydd för

den sexuella integriteten och angränsande frågor

(SOU 2001:14) bl.a. föreslagit att det skall införas

ett nytt brott, handel med barn för sexuella

ändamål. Betänkandet är för närvarande ute på

remiss.

Utskottet har behandlat liknande yrkanden förut

(se bet. 1999/2000:JuU4 s. 18 f i fråga om förhör

med barn och bet. 1998/99:JuU26 s. 20 f där det

handlade om stöd till barn som utsatts för sexuella

övergrepp).

Utskottet anser att det är viktigt att

uppmärksamma barn som offer för brott ytterligare.

Frågor om särskild kompetens och frågor om hur

förhören skall gå till är av central betydelse i de

nu aktuella utredningarna. Här tänker utskottet inte

bara på att barnen inte får ta skada av förfarandet

utan också på att utredningen bedrivs på ett sådant

sätt att bevisning om brottet kan säkras. Den

sistnämnda frågan erbjuder särskilda svårigheter när

det gäller ärenden där barn, särskilt små barn,

misstänks ha varit utsatta för brott. Mot den

bakgrunden är det positivt att såväl Kommittén mot

barnmisshandel som Sexualbrottskommittén lagt fram

flera förslag till förändringar. Utskottet vill

emellertid inte föregripa beredningen av dessa

förslag. När det slutligen gäller frågan om statstik

vill utskottet påpeka att kriminalstatistiken

innehåller särredovisning av misshandel, våldtäkt

och sexuellt tvång mot barn under 15 år.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår motionerna

Ju11, Ju224, Ju918, Ju921, Ju923 och Ju924 och Ju927

i här aktuella delar.

Brottsskadeersättning

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår ett

motionsyrkande som går ut på att det i

brottsskadelagen skall slås fast att den som

utsatt sig för fara utomlands i samband med

internationella uppdrag inte bör ha rätt till

brottsskadeersättning. Jämför reservation 11

(m).

Vidare föreslår utskottet att riksdagen

avslår en motion vari begärs en översyn av

Brottsoffermyndighetens praxis i förhållande

till domstolarnas avgöranden när det gäller

skadestånd. Jämför reservation 12 (fp).

Den som skadats av ett brott kan kräva skadestånd av

gärningsmannen. En talan om det kan handläggas

tillsammans med själva åtalet. Vid sidan av

möjligheten att kräva skadestånd från gärningsmannen

finns möjligheter att av statsmedel få s.k.

brottsskadeersättning. Förutsättningarna för det

anges i brottsskadelagen (1978:413) och innebär

sammanfattningsvis att ersättning kan betalas ut för

personskada som någon lidit till följd av brott.

Också för vissa andra typer av skada kan ersättning

betalas. Frågor om brottsskadeersättning prövas av

Brottsoffermyndigheten.

I motion Ju906 (m) anförs att den som skadas vid

farliga utlandsuppdrag såsom FN-tjänst, inte skall

ha rätt till brottsskadeersättning.

Enligt 1 § andra stycket brottsskadelagen

(1978:413) är lagen tillämplig vid personskada om

ett brott begåtts utomlands mot någon som har

hemvist i Sverige. Från lagens tillämpningsområde

undantas dock sådana fall där brottet och den

skadelidande har så ringa anknytning till Sverige

att det inte är rimligt att skadan ersätts av

svenska statsmedel.

I ett beslut den 1 november 1999 bedömde

Brottsoffermyndigheten ett anspråk på ersättning som

framställts av en person som tjänstgjort i Georgien

som militärobservatör för FN och som under uppdraget

kidnappades, hölls fången under sex dygn och under

den tiden vid fyra eller fem tillfällen hotades till

livet med ett skarpladdat vapen.

Brottsoffermyndigheten gjorde bedömningen att den

brottslighet som mannen utsatts för hade ett nära

samband med dels hans tjänstgöring som

militärobservatör, dels den situation som rådde i

Georgien vid tillfället. Mot den bakgrunden fann

Brottsoffermyndigheten att brotten hade sådan ringa

anknytning till Sverige som åsyftas i

undantagsbestämmelsen. När det sedan gällde den

skadelidandes anknytning till Sverige noterade

Brottsoffermyndigheten att mannen i fråga hade

hemvist i Sverige och att en svensk myndighet var

hans arbetsgivare. Detta innebar, anförde

myndigheten, en stark anknytning till Sverige. Å

andra sidan fullgjorde han ett uppdrag utomlands och

befann sig i Georgien för FN:s räkning. I den

egenskapen hade han, enligt Brottsoffermyndighetens

bedömning, ringa anknytning till Sverige vid den

aktuella tidpunkten.

Sammantaget fann Brottsoffermyndigheten att

brottsskadelagen inte var tillämplig och avslog

anspråket på ersättning. Ärendet avgjordes i den

nämnd som har till uppgift att pröva ärenden som är

av principiell betydelse eller annars är av större

vikt.

Utskottet konstaterar att det ankommer på

Brottsoffermyndigheten, eller i förekommande fall på

den till myndigheten knutna nämnden, att tolka och

tillämpa reglerna i brottsskadelagen. I det ovan

refererade avgörandet tillämpades ett undantag i

lagen. Ställningstagandet har samma innebörd som

motionsönskemålet. Utskottet anser att

motionsönskemålet kan anses var tillgodosett, och

utskottet föreslår att riksdagen avslår motion Ju906

i denna del.

I motion Ju922 (fp) efterfrågas en ordning

innebärande att Brottsoffermyndigheten skall vara

skyldig att följa domstolarnas avgöranden vid

prövningen av ansökningar om brottsskadeersättning.

Frågan om samspelet mellan bl.a. domstolarna och

Brottsoffermyndigheten behandlas i regeringens

proposition Ersättning för ideell skada (prop.

2000/01:68). Sammanfattningsvis görs bedömningen att

samspelet fungerar bra.

Utskottet vill inledningsvis understryka vikten av

att utgångspunkten bör vara att det är

gärningsmannen som skall betala ersättningen till

brottsoffret. För att underlätta för brottsoffret

har det i 25 a förordningen (1990:893) om

underrättelse om dom i vissa brottmål, m.m.

föreskrivits att dom om skadestånd skall sändas till

kronofogdemyndigheten när avgörandet vunnit laga

kraft. Det är först om svårigheter möter att få

betalt som frågan hamnar på Brottsoffermyndighetens

bord.

När det sedan gäller prövningen hos

Brottsoffermyndigheten innebär reglerna i

brottsskadelagen bl.a. att avräkning skall ske av

vissa andra ersättningar. Vidare finns särskilda

jämkningsregler. I sammanhanget bör också framhållas

att Högsta domstolens avgöranden i

skadeståndsrättsliga frågor naturligtvis har

betydelse för prövningen hos Brottsoffermyndigheten

samtidigt som praxis hos myndigheten styrt

domstolarnas avgöranden när det saknats vägledande

avgöranden från Högsta domstolen.

Sammantaget innebär det anförda att utskottet inte

ser någon anledning att förorda en ordning

innebärande att Brottsoffermyndigheten skulle

åläggas att strikt följa domstolarnas avgöranden.

Någon ytterligare utredning av frågan behövs inte

heller. Riksdagen bör avslå motion Ju922.

Vittnesstöd

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motionsyrkanden som rör skyddet av och stödet

till vittnen. Utskottet hänvisar till ett

nyligen överlämnat nationellt

handlingsprogram om skydd för bevispersoner

samt pågående och kommande arbete inom

domstolsväsendet med att förbättra stödet

till vittnen. Jämför reservation 13 (m, kd,

c, fp).

Flera motioner tar upp frågor om stöd till vittnen.

I motionerna Ju930 och Ju730 (båda m) efterfrågas

åtgärder för att skydda hotade vittnen. I motionerna

Ju15 och Ju933 (båda fp) begärs att det skall finnas

vittnesstöd i alla domstolar. Motionären bakom Ju730

är inne på liknande tankar och anser att möjligheten

till sådant stöd bör framgå av utsända kallelser. I

samma motion liksom i motion Ju913 (kd) understryks

vikten av att domstolslokalerna är anpassade till

vittnens särskilda behov.

I november 1999 gav regeringen Rikspolisstyrelsen

i uppdrag att i samverkan med Riksåklagaren,

Domstolsverket, Kriminalvårdsstyrelsen och

Brottsoffermyndigheten utarbeta ett nationellt

handlingsprogram för skydd av vittnen, målsägande

och andra bevispersoner.

Uppdraget redovisades i en rapport i december

2000. Det nationella skyddsprogrammet föreslås

innehålla fyra skyddsnivåer där den högsta innebär

omlokalisering och identitetsbyte. Enligt förslaget

bör det vidare finnas ett basutbud av åtgärder,

bl.a. skyddat boende, tekniska åtgärder och en

kontaktorganisation. Det sistnämnda går ut på att

varje polismyndighet eller kriminalvårdsmyndighet

bör ha en intern organisation för programmet som ger

möjlighet för en bevisperson till kontakt med

polisen dygnet runt. Det nationella

handlingsprogrammet bör enligt förslaget regleras i

en ny lag om skydd för bevispersoner.

I propositionen redovisar regeringen sin

målsättning att det vid samtliga tingsrätter och

hovrätter skall finnas vittnesstöd inom tre år.

Brottsoffermyndigheten kommer att få regeringens

uppdrag att tillsammans med Domstolsverket ta fram

en plan för hur det målet skall kunna uppnås och

medverka till att vittnesstödsverksamhet anordnas

vid de orter där sådan verksamhet ännu inte bedrivs.

Planen bör redovisas senast den 31 december i år.

Domstolsverket har inom ramen för sitt arbete med

att ta fram ett åtgärdsprogram för att förbättra

domstolarnas bemötande av parter och vittnen m.fl.

gjort en samlad översyn av de kallelser som sänds

ut. Informationsblad om att vittna m.m. finns

tillgängliga på Domstolsverkets intranätsida och kan

hämtas av domstolarna för att bifogas kallelserna.

Domstolslokalernas utformning är föremål för en

kontinuerlig översyn och vid ombyggnader beaktas

alltid behovet av särskilda väntrum för målsägande.

Utskottet behandlade liknande yrkanden om skydd

för vittnen senast våren 2000 (bet. 1999/2000:JuU23

s. 33 f). Utskottet hänvisade då till det nu

föreliggande förslaget om ett nationellt

handlingsprogram för skydd av bevispersoner.

Utskottet kan konstatera att när det gäller stödet

till vittnen är det i mångt och mycket samma slags

överväganden som är aktuella som när det gäller

målsägande. Det är alltså inte bara ur vittnets

personliga perspektiv viktigt med skydd, stöd och

ett allmänt sett gott bemötande. Dessa frågor har

också på detta område betydelse för rättssäkerheten

i ett större perspektiv. Här tänker utskottet främst

på den stora betydelse som vittnesmål ofta har för

bevisningen. Vittnesmålen kan äventyras om vittnen

inte känner förtroende för rättsväsendet och därför

undandrar sig att vittna. Mot denna bakgrund vill

utskottet uttrycka sitt stöd för det brett upplagda

arbete som pågår på detta område. Här vill utskottet

särskilt framhålla det arbete som Domstolsverket

bedriver. Motionsönskemålen får anses vara

tillgodosedda. Utskottet föreslår att riksdagen

avslår motionerna Ju15, Ju730, Ju913, Ju930 och

Ju933 i här aktuella delar.

Resursfrågor

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motioner som rör kostnadsaspekter på arbetet

med stöd till brottsoffer. Utskottet hänvisar

till regeringens beräkningar i propositionen,

pågående beredningsarbete och kommande

budgetbehandling. Jämför reservation 14 (m,

kd, c).

Frågor om kostnader för åtgärder som tar sikte på

stödet till brottsoffren tas upp i flera motioner.

Sålunda anförs i motion Ju14 (m) att rättsväsendet

behöver ökade anslag för att klara av att stödja

brottsoffren. I motion Ju11 (kd) anförs att

kommunerna behöver mer pengar som en följd av

förslaget till ändring i socialtjänstlagen samt att

den som fått fingerade personuppgifter måste kunna

få ersättning för kostnader. I samma motion liksom i

motionerna Ju12 (c) och Ju410 (m) tas upp frågan om

finansiering av vittnesstödsverksamheten.

Utskottet noterar att regeringen uppmärksammat att

de förändringar som aviseras i propositionen kommer

att kosta pengar. Sålunda beräknas

utbildningsinsatserna kosta 1 miljon kronor i år och

2 miljoner kronor nästa år. Vidare anförs att

Brottsoffermyndigheten kommer att få sammanlagt 1,5

miljoner kronor under dessa år för att initiera

lokal brottsoffersamverkan. För vittnesstöd

budgeteras sammanlagt 3 miljoner kronor under åren

2001 och 2002. För metodutveckling avsätts 0,5

miljoner, och för kunskapsutveckling avsätts

sammanlagt 1,5 miljoner kronor. Det sistnämnda

beloppet har samband med förslaget att tydliggöra

socialtjänstens ansvar för brottsoffren, och ett

utvecklingsuppdrag till Socialstyrelsen aviseras.

Utskottet konstaterar vidare att de redovisade

beräkningarna följs upp i regeringens förslag till

tilläggsbudget för innevarande budgetår. Sålunda

föreslås att anslaget till Brottsoffermyndigheten

tillförs 3 miljoner kronor.

Utskottet ser ingen anledning att ifrågasätta de

beräkningar som gjorts. Utskottet anser vidare att

verksamheten med vittnesstöd, som regeringen anfört,

bör bedrivas på ideell basis så att de

organisatoriska lösningarna kan variera efter lokala

behov och förutsättningar. Härav följer att

utskottet inte kan ställa sig bakom önskemålet i

motion Ju12 om statligt administrativt stöd. Här

vill utskottet också påpeka att det blir anledning

att återkomma till dessa frågor i samband med

behandlingen av 2001 års ekonomiska vårproposition

och förslaget till tilläggsbudget. Avslutningsvis

anser utskottet att det är för tidigt att nu ta

ställning till hur eventuell ersättning för dem som

fått fingerade personuppgifter skall utformas. Som

framgår av propositionen kommer den frågan att

behandlas inom ramen för den fortsatta beredningen

av det nationella handlingsprogrammet om skydd för

bevispersoner.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår motionerna

Ju11, Ju12, Ju14 och Ju410 i här aktuella delar.

Övrigt

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motionsyrkanden som rör besöksförbud. Jämför

reservation 15 (m, fp).

Vidare föreslås att riksdagen avslår

motioner där det efterfrågas en särskild

förtursregel också för mål där målsäganden är

under 18 år. Jämför reservation 16 (fp).

Slutligen föreslår utskottet att

riksdagen avslår motionsyrkanden där det

begärs en lagreglerad rätt för målsäganden

att yttra sig under huvudförhandlingen.

Jämför reservation 17 (m).

Besöksförbud

I propositionen anförs att det finns skäl som talar

för att det skydd som besöksförbud kan ge måste

förbättras ytterligare. Inom Justitiedepartementet

pågår en beredning av frågor om skydd för kvinnor

som utsatts för brott av närstående män. De

rättsliga förutsättningarna för intensivövervakning

med elektronisk kontroll i samband med besöksförbud

utreds. Vidare övervägs andra sätt att åstadkomma

ett ökat skydd för utsatta kvinnor. En viktig

utgångspunkt är att de åtgärder som skall skydda

kvinnan inte i första hand skall inkräkta på hennes

integritet. En departementspromemoria kommer att bli

remitterad under sommaren i år.

I motion Ju15 (fp) föreslås att ett besöksförbud

skall kunna avse en del av en kommun och att

elektronisk övervakning skall kunna användas på män

som överträder ett sådant förbud.

Utskottet avstyrkte liknande yrkanden våren 2000

(bet. 1999/2000:JuU23 s. 17 f). Utskottet hänvisade

till det redan då pågående beredningsarbetet inom

Justitiedepartementet.

Utskottet anser alltjämt att det pågående

beredningsarbetet bör avvaktas. Utskottet föreslår

att riksdagen avslår motion Ju15 i dessa delar.

Unga brottsoffer

Med förebild i förtursreglerna i lagen (1964:167)

med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

(LUL) begärs i motionerna Ju812 (fp) och Ju904 (m)

regler innebärande att även ärenden där målsäganden

är under 18 år skall behandlas med förtur.

Den bestämmelse i LUL som motionärerna hänvisar

till innebär ett särskilt skyndsamhetskrav i alla

förundersökningar där den som är under 18 år är

misstänkt för brott för vilket det är föreskrivet

fängelse i mer än sex månader. Beslut i åtalsfrågan

skall i dessa fall ske senast inom sex veckor från

det att den unge delgavs brottsmisstanken.

Kommittén mot barnmisshandel har i det ovan nämnda

delbetänkandet föreslagit en ändring i

rättegångsbalken som innebär att förundersökning som

avser brott mot liv eller hälsa, brott mot frihet

och frid samt sexualbrott skall bedrivas särskilt

skyndsamt, om målsäganden vid tiden för anmälan inte

fyllt 18 år. Vidare föreslås att förundersökningen i

sådana fall skall vara avslutad och beslut fattat i

åtalsfrågan så snart det kan ske och senast inom tre

månader efter det att anmälan upprättats.

Tidsfristen föreslås få överskridas endast om det är

motiverat med hänsyn till utredningens art eller

andra särskilda omständigheter. Kommittén betonar

också vikten av skyndsamhet i hela rättskedjan,

alltså även vid den fortsatta processen i domstol.

Kommitténs förslag bereds som tidigare framgått i

Regeringskansliet.

Utskottet håller naturligtvis med motionärerna om

att det är viktigt att mål där målsäganden är under

18 år handläggs så snabbt som möjligt. För

närvarande bereds ett förslag i Regeringskansliet

med den av motionärerna önskade inriktningen.

Beredningen bör avvaktas. Utskottet föreslår att

riksdagen avslår motionerna Ju812 och Ju904.

Målsägandens rätt att yttra sig

I motionerna Ju911 och Ju930 (båda m) efterfrågas en

uttrycklig rätt för målsäganden att yttra sig under

en huvudförhandling.

Brottsofferutredningen har föreslagit att

målsägandes rätt att ställa frågor till

bevispersoner utvidgas till att gälla även sådana

målsägande som inte för talan.

Under remissbehandlingen riktades kritik mot

förslaget. Kritiken gick i huvudsak ut på att det

här rör sig om mål där målsäganden inte för talan

vare sig genom att biträda åtalet eller genom att

föra talan om skadestånd. Målet rör således endast

själva ansvarsfrågan, och frågor som låg vid sidan

av ansvarsfrågan skulle tynga processen i onödan. Om

målsäganden vill kunna ställa frågor vore lösningen

på det enligt remissinstanserna att biträda åtalet.

Utskottet vill för sin del anföra följande.

Motionsönskemålet får anses innefatta en begäran om

att målsäganden generellt skall kunna få yttra sig

under rättegången. Med anledning härav vill

utskottet anföra att rättegången syftar till att

pröva den talan som ligger på rättens bord. Om

målsäganden vill agera som part i rättegången krävs

inte mer av honom eller henne än att han biträder

åtalet. Detta sker genom att målsäganden underrättar

domstolen om det. En målsägande som är part har

naturligtvis rätt att till slutförande av sin talan

anföra det han eller hon finner nödvändigt.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att

gällande regler tillgodoser de anspråk på

möjligheter att yttra sig som kan vara befogade i

samband med rättegången. Utskottet föreslår att

riksdagen avslår motionerna Ju911 och Ju930 i här

aktuella delar.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Brottsofferutredningens förslag

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju903,

2000/01:Ju908 och 2000/01:Ju930 yrkande 3.

2. Strategi för stödet till brottsoffer

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju12

yrkandena 1 och 2, 2000/01:Ju13 yrkande 1,

2000/01:Ju14 yrkande 1, 2000/01:Ju914 yrkande 5

och 2000/01:Ju933 yrkande 21.

Reservation 1 (m)

Reservation 2 (kd)

Reservation 3 (c)

Reservation 4 (fp)

3. Målsägandebiträde och stödperson

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju13

yrkande 4, 2000/01:So545 yrkande 16 och

2000/01:A812 yrkande 23.

Reservation 5 (c, fp)

4. Lagregleringen av målsägandebiträde

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om

ändring i lagen (1988:609) om målsägandebiträde.

5. Socialtjänsten och brottsoffren

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om

ändring i socialtjänstlagen (1980:620). Därmed

bifaller riksdagen regeringens proposition

2000/01:79 i denna del och avslår motionerna

2000/01:Ju13 yrkande 3, 2000/01:Ju15 yrkande 1,

2000/01:So53 yrkande 2, 2000/01:So450 yrkande 7,

2000/01:So502 och 2000/01:So505.

Reservation 6 (fp, mp)

6. Information till brottsoffer

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju11

yrkande 3, 2000/01:Ju12 yrkande 4, 2000/01:Ju13

yrkande 2 och 2000/01:Ju15 yrkande 5.

Reservation 7 (kd, c, fp)

7. Utbildning för personal inom

rättsväsendet

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju15

yrkande 6, 2000/01:Ju912 yrkande 2, 2000/01:Ju913

yrkande 3 och 2000/01:A812 yrkande 19.

Reservation 8 (kd, fp)

8. Brott mot barn

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju11

yrkande 2, 2000/01:Ju224, 2000/01:Ju918,

2000/01:Ju921 yrkande 4, 2000/01:Ju923,

2000/01:Ju924 och 2000/01:Ju927 yrkande 6.

Reservation 9 (m, kd)

Reservation 10 (fp)

9. Brottsskadeersättning

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju906

yrkande 1 och 2000/01:Ju922.

Reservation 11 (m)

Reservation 12 (fp)

10. Vittnesstöd

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju15

yrkande 4, 2000/01:Ju730, 2000/01:Ju913 yrkande

13, 2000/01:Ju930 yrkande 10 och 2000/01:Ju933

yrkande 17.

Reservation 13 (m, kd, c, fp)

11. Resursfrågor

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju11

yrkandena 1, 4 och 5, 2000/01:Ju12 yrkande 3,

2000/01:Ju14 yrkande 2 och 2000/01:Ju410.

Reservation 14 (m, kd, c)

12. Besöksförbud

Riksdagen avslår motion 2000/01:Ju15 yrkandena

2 och 3.

Reservation 15 (m, fp)

13. Unga brottsoffer

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju812 och

2000/01:Ju904.

Reservation 16 (fp)

14. Målsägandens rätt att yttra sig

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju911

yrkande 18 och 2000/01:Ju930 yrkande 12.

Reservation 17 (m)

Stockholm den 24 april 2001

På justitieutskottets vägnar

Fredrik Reinfeldt

Följande ledamöter har deltagit i beslutet:

Fredrik Reinfeldt (m), Ingvar Johnsson (s), Märta

Johansson (s), Margareta Sandgren (s), Ingemar

Vänerlöv (kd), Ann-Marie Fagerström (s), Maud

Ekendahl (m), Helena Zakariasén (s), Morgan

Johansson (s), Yvonne Oscarsson (v), Ragnwi

Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Kia Andreasson

(mp), Gunnel Wallin (c), Anita Sidén (m), Sture

Arnesson (v) och Staffan Werme (fp).

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

Våren 1995 föreslog utskottet i sitt av riksdagen

godkända betänkande (bet. 1994/95:JuU13) ett

tillkännagivande om att det behövdes en utvärdering

av de åtgärder som vidtagits på brottsofferområdet

under den senaste tioårsperioden.

Regeringen beslutade i juni samma år att tillkalla

en särskild utredare med uppgift att genomföra

utvärderingen. Utredningen, som antog namnet

Brottsofferutredningen, redovisade sitt uppdrag i

betänkandet Brottsoffer - Vad har gjorts? Vad bör

göras? (SOU 1998:40). Betänkandet har

remissbehandlats, och en sammanställning av svaren

finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr

Ju98/1237).

Vissa av utredningens förslag har redan behandlats

i andra sammanhang. Detta gäller bl.a. höjningen av

avgiften till brottsofferfonden, som genomfördes

våren 1999 (bet. 1998/99:FiU27, JuU4y).

Regeringens förslag i detta ärende bygger på

Brottsofferutredningens övriga förslag och

remissbehandlingen av dem.

Lagrådet hade i sitt yttrande över de framlagda

förslagen ingen erinran mot dem.

Regeringens lagförslag finns i bilaga 2.

I detta betänkande behandlar utskottet dels

regeringens proposition, dels de motioner som väckts

med anledningen av den, dels ett antal motioner från

den allmänna motionstiden år 2000 och dels ett

motionsyrkande som väckts med anledning av

regeringens proposition Ny socialtjänstlag m.m.

(prop. 2000/01:80).

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen behandlar åtgärder för att förbättra

stödet till dem som utsatts för brott.

Det föreslås att rätten till målsägandebiträde

utvidgas genom att begränsningen till brott enligt

brottsbalken i 1 § punkt 3 lagen (1988:609) om måls-

ägandebiträde tas bort. Genom en sådan ändring blir

det möjligt för domstolen att i alla mål som kan ge

fängelse pröva om förutsättningarna för förordnande

av målsägandebiträde är uppfyllda. Det blir

exempelvis möjligt för en domstol att förordna

målsägandebiträde vid överträdelse av besöksförbud.

Socialtjänsten har en viktig roll att fylla när

det gäller samhällets stöd till brottsoffer. För att

lyfta fram och förtydliga detta ansvar föreslås att

socialtjänstlagen (1980:620) kompletteras så att det

klart framgår att socialtjänsten har ett ansvar för

alla kommuninnevånare som har utsatts för brott och

som behöver stöd och hjälp.

I propositionen behandlas, utöver de föreslagna

lagändringarna, även andra åtgärder som regeringen

bedömer nödvändiga för att förbättra stödet till

brottsoffer. Bland annat redovisas ett antal

förordningsändringar som regeringen avser genomföra

för att ytterligare förbättra informationen och

stödet till brottsoffer. Vidare aviseras ett antal

myndighetsgemensamma och myndighetsspecifika

uppdrag. Regeringen presenterar även en strategi för

det fortsatta brottsofferarbetet.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli

2001.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken

punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som

behandlas i avsnittet.

1. Strategi för stödet till brottsoffer

(punkt 2)

av Fredrik Reinfeldt (m), Maud Ekendahl (m),

Jeppe Johnsson (m) och Anita Sidén (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motionerna

2000/01:Ju13 yrkande 1 och 2000/01:Ju14 yrkande 1

och med avslag på motionerna 2000/01:Ju12 yrkandena

1 och 2, 2000/01:Ju914 yrkande 5 samt 2000/01:Ju933

yrkande 21 som sin mening för regeringen vad som

anförs i reservation 1.

Ställningstagande

Vi vill understryka vikten av att arbetet med att ge

brottsoffer stöd och skydd tar som utgångspunkt att

rättsstaten fungerar. Målet för rättsväsendet är ju

att minska brottsligheten och öka tryggheten för

medborgarna. De brister som finns i dag är till

största delen ett resultat av bristande resurser.

Handläggningstiderna inom polisen liksom den låga

uppklarningsprocenten är exempel på detta.

För att komma till rätta med problemen behövs

emellertid inte bara ökade resurser. I varje

avseende bör brottsoffrens situation särskilt

beaktas. Vid utformningen av olika styrdokument på

rättsväsendets område bör således brottsoffrens

perspektiv alltid ägnas särskild uppmärksamhet.

Vidare måste lagstiftningen i högre utsträckning

utgå från brottsoffrens behov av skydd.

Verkställigheten av fängelsestraff får inte ske på

ett sätt som äventyrar brottsoffrens tilltro till

samhället.

När det gäller arbetet med stöd till brottsoffer

vill vi också understryka att brottsoffren knappast

kan betraktas som en enhetlig grupp med helt igenom

likartade intressen.

Det bör ankomma på regeringen att beakta det

anförda i det fortsatta arbetet med att förbättra

situationen för brottsoffren.

Vi ställer oss alltså bakom motionerna Ju13 och

Ju14 i dessa delar. Övriga motioner i här aktuella

delar bör däremot inte föranleda någon åtgärd från

riksdagens sida.

2. Strategi för stödet till brottsoffer

(punkt 2)

av Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind

(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motion

2000/01:Ju914 yrkande 5 och med avslag på motionerna

2000/01:Ju12 yrkandena 1 och 2, 2000/01:Ju13 yrkande

1, 2000/01:Ju14 yrkande 1 och 2000/01:Ju933 yrkande

21 som sin mening för regeringen vad som anförs i

reservation 2.

Ställningstagande

Vi anser att arbetet med att stödja brottsoffren bör

inriktas på att se till att Sverige följer FN:s

deklaration om brottsoffrens rättigheter. Denna

fråga bör analyseras noggrant. Regeringen bör ges i

uppdrag att tillsätta en utredning med uppgift att

göra en sådan analys och vid behov återkomma till

riksdagen med förslag till lagändringar.

Vi ställer oss alltså bakom motion Ju914 i denna

del. Övriga här aktuella motionsyrkanden bör däremot

inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

3. Strategi för stödet till brottsoffer

(punkt 2)

av Gunnel Wallin (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motion

2000/01:Ju12 yrkandena 1 och 2 samt med avslag på

motionerna 2000/01:Ju13 yrkande 1, 2000/01:Ju14

yrkande 1, 2000/01:Ju914 yrkande 5 och 2000/01:Ju933

yrkande 21 som sin mening för regeringen vad som

anförs i reservation 3.

Ställningstagande

Enligt min mening kan behovet av samverkan i fråga

om stödet till brottsoffren inte nog understrykas.

Det behövs också en nollvision för våld mot kvinnor

och barn. Strategin för stödet till brottsoffer

behöver ges en tydligare inriktning i dessa delar.

Det saknas anledning att vänta till dess att

regleringsbreven för år 2002 skall beslutas med att

ge Rikspolisstyrelsen m.fl. myndigheter i uppdrag

att verka för ökad samverkan. Riksdagen bör redan nu

besluta att ge regeringen i uppdrag att fatta de

besluten.

Det anförda innebär att jag ställer mig bakom

motion Ju12 i dessa delar. Övriga här aktuella

motionsyrkanden bör däremot inte föranleda någon

åtgärd från riksdagens sida.

4. Strategi för stödet till brottsoffer

(punkt 2)

av Staffan Werme (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motion

2000/01:Ju933 yrkande 21 samt med avslag på

motionerna 2000/01:Ju12 yrkandena 1 och 2,

2000/01:Ju13 yrkande 1, 2000/01:Ju14 yrkande 1 och

2000/01:Ju914 yrkande 5 som sin mening för

regeringen vad som anförs i reservation 4.

Ställningstagande

Jag anser att frågan om bemötandet av brottsoffret

är av central betydelse i arbetet med att förbättra

situationen för brottsoffren, och bemötandefrågan

borde ha fått större utrymme i brottsofferstrategin.

Brottsoffren måste helt enkelt få samhällets

reservationslösa uppmärksamhet och stöd. Regeringen

bör därför ges i uppdrag att beakta detta särskilt

vid utformningen av alla de uppdrag till myndigheter

som aviseras i propositionen.

Det anförda innebär att jag ställer mig bakom

motion Ju933 i denna del. Övriga här aktuella

motionsyrkanden bör däremot inte föranleda någon

åtgärd från riksdagens sida.

5. Målsägandebiträde och stödperson (punkt 3)

av Gunnel Wallin (c) och Staffan Werme (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motionerna

2000/01:So545 yrkande 16 och 2000/01:A812 yrkande 23

samt med avslag på motion 2000/01:Ju13 yrkande 4 som

sin mening för regeringen vad som anförs i

reservation 5.

Ställningstagande

Vi anser att det bör vara en uppgift för

rättsväsendet att också verka för att målsäganden

ges stöd som är kurativt. En stödperson som

förordnats av rätten skulle kunna utgöra ett

värdefullt komplement till det stöd ett

målsägandebiträde kan ge. Regeringen bör därför ges

i uppdrag att återkomma till riksdagen med ett

lagförslag som tillgodoser det anförda.

Det anförda innebär att vi ställer oss bakom

motionerna So545 och A812 i här aktuella delar.

Motion Ju13 i denna del bör däremot inte föranleda

någon åtgärd från riksdagens sida.

6. Socialtjänsten och brottsoffren (punkt 5)

av Kia Andreasson (mp) och Staffan Werme (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om

ändring i socialtjänstlagen (1980:620) med den

ändringen att ordet "bör" i 8 a § första meningen

byts ut mot ordet "skall". Därmed bifaller riksdagen

motionerna 2000/01:Ju15 yrkande 1, 2000/01:So53

yrkande 2, 2000/01:So450 yrkande 7, 2000/01:So502

och 2000/01:So505 samt avslår motion 2000/01:Ju13

yrkande 3.

Ställningstagande

Som framgår av propositionen har intentionerna bakom

lagändringen våren 1998 inte till fullo slagit

igenom. Vi anser därför att tiden nu får anses mogen

att ytterligare skärpa kraven på socialtjänsten.

Detta bör ske så att socialtjänsten åläggs ett

tydligare ansvar på det sätt som framgår av vårt

lagförslag. I fråga om motion Ju13 delar vi

majoritetens uppfattning.

7. Information till brottsoffer (punkt 6)

av Ingemar Vänerlöv (kd), Ragnwi Marcelind (kd),

Gunnel Wallin (c) och Staffan Werme (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motionerna

2000/01:Ju11 yrkande 3, 2000/01:Ju12 yrkande 4,

2000/01:Ju13 yrkande 2 och 2000/01:Ju15 yrkande 5

som sin mening för regeringen vad som anförs i

reservation 7.

Ställningstagande

Vi anser att informationen till brottsoffren måste

förbättras. Det behövs flera olika åtgärder.

När polisen kommer i kontakt med ett brottsoffer

bör man fråga om han eller hon vill komma i kontakt

med en brottsofferjour eller liknande organisation.

Detta är av sådan vikt att polisen bör åläggas en

skyldighet att göra detta. På detta sätt slipper man

ifrån det problem med sekretess som uppkommer ifall

polisen skulle åläggas att i stället informera

stödorganisationer om brottsoffret.

När det gäller åklagarna anser vi att deras

kontakter med målsägandena före rättegången måste

stramas upp. Målsägandena måste få god information

om möjligheterna till skadestånd och om hur

rättegången kommer att gå till.

En tydligare reglering i dessa frågor bör införas

i förundersökningskungörelsen. Det får ankomma på

regeringen att vidta åtgärder med anledning av det

anförda.

8. Utbildning för personal inom

rättsväsendet (punkt 7)

av Ingemar Vänerlöv (kd), Ragnwi Marcelind (kd)

och Staffan Werme (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motionerna

2000/01:Ju15 yrkande 6, 2000/01:Ju912 yrkande 2,

2000/01:Ju913 yrkande 3 och 2000/01:A812 yrkande 19

som sin mening för regeringen vad som anförs i

reservation 8.

Ställningstagande

Vi vill understryka utbildningens betydelse när det

gäller bemötandet av brottsoffer. De åtgärder som

aviseras är inte tillräckliga. De som arbetar inom

rättsväsendet och möter brottsoffer i sitt dagliga

arbete är företrädesvis poliser och jurister. Dessa

yrkesgrupper måste därför redan i sin grundläggande

utbildning få erforderliga kunskaper för att på rätt

sätt kunna bemöta människor som utsatts för brott.

Här brister det enligt vår mening i dag.

Vi anser mot denna bakgrund att brottsoffrens

situation bör genomsyra hela polisutbildningen. När

det gäller juristutbildningen bör examensordningen

ses över med inriktning på att lyfta fram

brottsoffrens situation.

Regeringen bör ges i uppdrag att vidta åtgärder i

enlighet med det anförda.

9. Brott mot barn (punkt 8)

av Fredrik Reinfeldt (m), Ingemar Vänerlöv (kd),

Maud Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe

Johnsson (m) och Anita Sidén (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motionerna

2000/01:Ju11 yrkande 2 och 2000/01:Ju927 yrkande 6

samt med avslag på motionerna 2000/01:Ju224,

2000/01:Ju918, 2000/01:Ju921 yrkande 4,

2000/01:Ju923 och 2000/01:Ju924 som sin mening för

regeringen vad som anförs i reservation 9.

Ställningstagande

Vi har tidigare understrukit vikten av att reglerna

om förhör med barn ändras så att barn i högre

utsträckning kan förhöras vid fler än ett tillfälle.

Vi anser det därför glädjande att Kommittén mot

barnmisshandel lagt fram ett sådant förslag.

Emellertid har det nu gått ett år sedan förslaget

lades fram, och i propositionen aviseras ingen

ändring av förundersökningskungörelsen. Mot den

bakgrunden anser vi att riksdagen nu bör ge

regeringen i uppdrag att genomföra den ändring som

kommittén föreslagit.

Vi ställer oss alltså bakom motionerna Ju11 och

Ju927 i här aktuella delar. Motionerna Ju224, Ju918,

Ju923 och Ju924 samt motion Ju921 i här aktuell del

bör däremot inte nu föranleda någon åtgärd från

riksdagen sida.

10. Brott mot barn (punkt 8)

av Staffan Werme (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motionerna

2000/01:Ju224 och 2000/01:Ju918 samt med avslag på

motionerna 2000/01:Ju11 yrkande 2, 2000/01:Ju921

yrkande 4, 2000/01:Ju923, 2000/01:Ju924 och

2000/01:Ju927 yrkande 6 som sin mening för

regeringen vad som anförs i reservation 10.

Ställningstagande

Jag anser att bekämpningen av barnmisshandel måste

intensifieras. Det är därför glädjande att Kommittén

mot barnmisshandel lagt fram flera förslag på

området. Förslagen har dock legat på regeringens

bord i ett år. Jag anser därför att regeringen bör

ges i uppdrag att skynda på beredningen av

kommitténs förslag. Kommitténs förslag avseende

rutiner för anmälningar enligt 71 §

socialtjänstlagen bör i det sammanhanget ges

särskild prioritet.

Det anförda innebär att jag ställer mig bakom

motionerna Ju918 och Ju224. Övriga här aktuella

motioner bör inte nu föranleda någon åtgärd från

riksdagens sida.

11. Brottsskadeersättning (punkt 9)

av Fredrik Reinfeldt (m), Maud Ekendahl (m),

Jeppe Johnsson (m) och Anita Sidén (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motion

2000/01:Ju906 yrkande 1 och med avslag på motion

2000/01:Ju922 som sin mening för regeringen vad som

anförs i reservation 11.

Ställningstagande

Den som själv utsätter sig för en kalkylerad risk

genom att åta sig exempelvis militära uppdrag

utomlands bör inte vara berättigad till

brottsskadeersättning. Den som drabbas av brott

under sådana uppdrag bör ersättas i annan ordning.

Vi noterar att Brottsoffermyndigheten i sin praxis

gett uttryck för den uppfattning vi nu redovisat.

För att säkerställa att ersättning framöver inte

betalas ut i sådana fall anser vi att detta bör slås

fast i brottsskadelagen. Regeringen bör därför ges i

uppdrag att utreda frågan och återkomma till

riksdagen med ett lagförslag som tillgodoser vad vi

nu anfört.

Det anförda innebär att vi ställer oss bakom

motion Ju906 i denna del. Motion Ju922 bör inte

föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

12. Brottsskadeersättning (punkt 9)

av Staffan Werme (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 9 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motion

2000/01:Ju922 och med avslag på motion 2000/01:Ju906

yrkande 1 som sin mening för regeringen vad som

anförs i reservation 12.

Ställningstagande

Jag anser att det är viktigt att

Brottsoffermyndigheten följer de avgöranden som

meddelas av domstolarna i fråga om skadestånd. Om

Brottsoffermyndigheten gör bedömningen att

brottsskadeersättningen bör bestämmas till ett lägre

belopp än vad domstolarna dömt ut i skadestånd

innebär det på sikt att den trygghet som

myndighetens avgöranden syftar till att upprätthålla

i stället urholkas.

Mot denna bakgrund anser jag att det finns skäl

att utreda frågan om hur brottsskadeersättningen bör

bestämmas. Målsättningen bör vara att bedömningarna

blir mer lika dem som görs i domstolarna.

Det anförda innebär att jag ställer mig bakom

motion Ju922. Motion Ju906 i här aktuell del bör

inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

13. Vittnesstöd (punkt 10)

av Fredrik Reinfeldt (m), Ingemar Vänerlöv (kd),

Maud Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe

Johnsson (m), Gunnel Wallin (c), Anita Sidén (m)

och Staffan Werme (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motionerna

2000/01:Ju15 yrkande 4, 2000/01:Ju730, 2000/01:Ju913

yrkande 13, 2000/01:Ju930 yrkande 10 och

2000/01:Ju933 yrkande 17 som sin mening för

regeringen vad som anförs i reservation 13.

Ställningstagande

Många gånger är det uppgifter från vittnen som

fäller avgörandet i brottmål. Att människor vill och

vågar vittna är därför av central betydelse för

rättsväsendets funktion. Som exempel på åtgärder som

skulle kunna vidtas vill vi anföra följande.

De vittnen som utsatts för hot är enligt vår

uppfattning inte hjälpta av den i och för sig

värdefulla verksamheten med vittnesstöd. Dessa

vittnen måste ges ett annat stöd. Det nationella

handlingsprogrammet som Rikspolisstyrelsen lagt fram

är ett steg i rätt riktning. Regeringen bör

emellertid ges i uppdrag att vid beredningen av

programmet beakta att de vittnen som utsatts för hot

i vissa fall kan behöva få en särskild stödperson

utsedd av domstolen i det mål där vittnesmålet skall

lämnas.

En annan åtgärd som skulle kunna förbättra

situationen för vittnen är särskilda väntrum. Även i

övrigt bör en anpassning av domstolarnas lokaler ske

till bevispersonernas särskilda behov av skydd. Det

arbete som bedrivs är inte tillräckligt. En separat

översyn av samtliga domstolars lokaler bör

genomföras. Målsättningen skall vara att samtliga

domstolar kan erbjuda särskilda väntrum för

bevispersoner. Behovet av säkerhetsåtgärder i fråga

om sådana lokaler bör också ses över. Regeringen bör

alltså ges i uppdrag att genomföra en samlad översyn

av lokalernas utformning inom domstolsväsendet.

Slutligen anser vi att det i och för sig är

glädjande att regeringen redovisat en målsättning

när det gäller vittnesstödsverksamheten.

Målsättningen bör emellertid vara att sådan

verksamhet skall finnas vid alla tingsrätter och

hovrätter inom ett år och inte som regeringen anfört

inom tre år. Riksdagen bör därför ge regeringen i

uppdrag att i stället arbeta utifrån den nu

redovisade målsättningen.

14. Resursfrågor (punkt 11)

av Fredrik Reinfeldt (m), Ingemar Vänerlöv (kd),

Maud Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe

Johnsson (m), Gunnel Wallin (c) och Anita Sidén

(m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 11 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motionerna

2000/01:Ju11 yrkandena 1, 4 och 5, 2000/01:Ju12

yrkande 3, 2000/01:Ju14 yrkande 2 och 2000/01:Ju410

som sin mening för regeringen vad som anförs i

reservation 14.

Ställningstagande

Ett väl fungerande rättsväsende är det bästa sättet

att ge brottsoffren stöd samtidigt som det

förebygger nya brott. Vi vill därför understryka att

en satsning på rättsväsendet också är en satsning på

brottsoffren. För att exempelvis polisen skall kunna

ta sig tid att bemöta brottsoffren på rätt sätt

krävs att antalet poliser är tillräckligt.

När det sedan gäller de åtgärder som är särskilt

inriktade på att åstadkomma ett bättre stöd till

brottsoffer anser vi att regeringens beräkningar i

propositionen är väl återhållsamma. Särskilt gäller

detta verksamheten med vittnesstöd. Denna verksamhet

befinner sig i ett uppbyggnadsskede, och det kan

inte accepteras att den äventyras av otillräckliga

resurser. Också kommunerna kommer att behöva ökade

anslag med anledning av den tydligare regleringen i

socialtjänstlagen. Här vill vi påpeka att syftet med

lagändringen ju rimligen måste vara att kommunerna

skall göra något mer än vad de redan gör.

Kostnaderna för dem som fått fingerade

personuppgifter bör inte belasta polisens anslag.

Regeringen bör ges i uppdrag att beakta det

anförda i det fortsatta budgetarbetet.

15. Besöksförbud (punkt 12)

av Fredrik Reinfeldt (m), Maud Ekendahl (m),

Jeppe Johnsson (m), Anita Sidén (m) och Staffan

Werme (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 12

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motion

2000/01:Ju15 yrkandena 2 och 3 som sin mening för

regeringen vad som anförs i reservation 15.

Ställningstagande

Kvinnor som utsatts för våld och hot måste få ett

bättre skydd. En åtgärd som förtjänar att lyftas

fram i det sammanhanget är möjligheterna att meddela

besöksförbud. Ett sätt att förbättra skyddet skulle

kunna vara att göra det möjligt att låta ett

besöksförbud gälla en viss del av en kommun.

För att motverka det välkända problemet att den

som ålagts besöksförbud inte respekterar det bör det

också vara möjligt att ställa den som brutit mot ett

sådant förbud under elektronisk övervakning.

Frågor om besöksförbud är visserligen föremål för

överväganden i Justitiedepartementet. Förra våren

lämnades dock beskedet att inriktningen var att

översynen skulle vara klar under år 2000 och ett

förslag lämnas till riksdagen under år 2001. Av allt

att döma ser det nu inte ut att lämnas något sådant

förslag under detta år. Mot den bakgrunden anser att

jag att riksdagen nu bör uttala att

beredningsarbetet bör skyndas på.

16. Unga brottsoffer (punkt 13)

av Staffan Werme (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 13

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motionerna

2000/01:Ju812 och 2000/01:Ju904 som sin mening för

regeringen vad som anförs i reservation 16.

Ställningstagande

Jag anser att hänsyn även bör tas till brottsoffren

när det gäller vilka mål som skall handläggas med

förtur. Som Kommittén mot barnmisshandel funnit

finns det skäl att låta kravet på skyndsam

handläggning under förundersökning gälla även fall

där målsäganden är under 18 år. Enligt min mening

bör man emellertid ta steget fullt ut och införa ett

krav på att handläggningen sker skyndsamt även i

domstolarna. Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag

att komplettera kommitténs uppdrag i enlighet med

det anförda.

17. Målsägandens rätt att yttra sig (punkt 14)

av Fredrik Reinfeldt (m), Maud Ekendahl (m),

Jeppe Johnsson (m) och Anita Sidén (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 14 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motionerna

2000/01:Ju911 yrkande 18 och 2000/01:Ju930 yrkande

12 som sin mening för regeringen vad som anförs i

reservation 17.

Ställningstagande

Vi anser att balansen i rättegången mellan å ena

sidan den tilltalade och å andra sidan åklagaren och

brottsoffret kräver att målsäganden ges ett särskilt

utrymme att agera.

Regeringen bör ges i uppdrag att utreda frågan om

hur en rätt för målsägande att yttra sig bör

regleras och återkomma till riksdagen med ett

lagförslag med den inriktning vi nu förordat.

Särskilt yttrande

Information till brottsoffer (punkt

6)

Fredrik Reinfeldt (m), Maud Ekendahl (m), Jeppe

Johnsson (m) och Anita Sidén (m) anför:

Brottsofferjourerna spelar en viktig roll i arbetet

med att ge brottsoffer det stöd de så väl behöver i

en många gånger svår situation. På alltfler orter

har brottsofferjourer byggts upp med hjälp av

engagerat frivilligarbete. Verksamheten har på många

håll blivit en stor tillgång för polis och domstolar

i deras arbete med att stödja brottsoffer. Detta

arbete har på ett kraftfullt sätt visat på de

ideella organisationernas betydelse och möjligheter

att arbeta på ett fritt och obundet sätt.

Ett förtroendefullt samarbete mellan polis och

brottsofferjourerna är givetvis av allra största

betydelse när det gäller att åstadkomma ett gott

stöd till brottsoffren. I det sammanhanget vill vi

understryka att polisen har en nyckelroll när det

gäller att sprida information till brottsoffren om

möjligheterna att erhålla stöd. Vi är emellertid

inte beredda att nu förorda en mer detaljerad

författningsreglering av polisens agerande gentemot

målsägandena. Vi har därför valt att inte ställa oss

bakom motionerna Ju11, Ju12, Ju13 och Ju15 i här

aktuella delar.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

I proposition 2000/01:79 har regeringen

(Justitiedepartementet) föreslagit att riksdagen

antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i lagen (1988:609) om

målsägandebiträde,

2. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620).

Följdmotioner

2000/01:Ju11 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ett kontinuerligt

ekonomiskt stöd till vittnesstödsverksamheten.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om barn som

brottsoffer.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om polisens

informationsskyldighet.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om socialnämndens

behov av ökade ekonomiska resurser.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ersättning till

enskild som fått fingerade personuppgifter.

2000/01:Ju12 av Gunnel Wallin m.fl. (c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om nödvändigheten av

att införa en "nollvision" för våld mot kvinnor

och barn.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om vikten av att

polis, åklagare, domstolar, kriminalvård och

hälso- och sjukvård arbetar gemensamt för att

skydda och stötta brottsoffren.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en statlig

administrativ hjälp till de ideella

organisationerna i deras arbete med vittnesstödet.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om insatser för att

förbättra informationen till brottsoffren.

2000/01:Ju13 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att utgångspunkter

för en strategi för stödet till brottsoffer skall

utformas.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av

ytterligare förändringar i

förundersökningskungörelsen (1947:948) i syfte att

öka brottsoffrens delaktighet i rättsprocessen.

3. Riksdagen beslutar att andra meningen i 8 a § i

regeringens förslag till lag om ändring i

socialtjänstlagen (1980:620) skall lyda:

Socialnämnden bör härvid särskilt beakta att

kvinnor, barn och ungdomar som är eller har varit

utsatta för våld eller andra övergrepp i hemmet

kan vara i behov av stöd och hjälp för att

förändra sin situation.

4. Riksdagen beslutar om införande av en ny

bestämmelse 1 a § av följande lydelse i lagen

(1988:609) om målsägandebiträde: Har efterlevande

make, sambo, bröstarvinge, fader, moder eller

syskon till någon som dödats genom brott med

hänsyn till sina personliga förhållanden eller

andra omständigheter behov av ett

målsägandebiträde skall ett sådant biträde

förordnas när förundersökningen har inletts. För

ett förordnande enligt denna paragraf gäller i

övrigt samma bestämmelser som för ett

målsägandebiträde åt en målsägande.

2000/01:Ju14 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om betydelsen av en

fungerande rättsstat för att bistå brottsoffer.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om betydelsen av

tillräckliga resurser för rättsväsendets

brottsofferbemötande.

2000/01:Ju15 av Johan Pehrson (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att ordet "bör" i

8 a § socialtjänstlagen (1980:620) ersätts med

"skall" i den av regeringen föreslagna lydelsen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om utvidgat

besöksförbud.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om överträdelser av

besöksförbud.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av

vittnesstöd.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om informationen från

polis till stödorganisationer.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

brottsofferperspektivet måste ges större

uppmärksamhet i polis- respektive

juristutbildningen.

Motion väckt med anledning av

proposition 2000/01:80

2000/01:So53 av Lotta Nilsson Hedström och Kerstin-

Maria Stalin (mp):

2. Riksdagen beslutar att ersätta

ordet bör med skall när det gäller

socialnämndens åtaganden gentemot

brottsoffer och misshandlade

kvinnor.

Motioner från allmänna motionstiden

2000/01:Ju224 av Birgitta Carlsson m.fl. (c, m, v,

kd, fp, mp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att barn i

familjer där misshandel förekommer måste

synliggöras genom förbättrade rutiner mellan polis

och socialtjänst.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att utbildning i

hur man hanterar barn i sådana situationer måste

förbättras.

2000/01:Ju410 av Cecilia Magnusson och Anita Sidén

(m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

att staten skall finansiera utbildning och

ersättning för vittnesstöd i enlighet med vad som

anförs i motionen.

2000/01:Ju730 av Bertil Persson (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om bättre skydd för

hotade vittnen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om obligatorisk

information om vittnesstöd.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om skilda väntrum för

parternas vittnen.

2000/01:Ju812 av Yvonne Ångström (fp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att snarast möjligt se över

reglerna om förtursbehandling av mål med unga

målsägande.

2000/01:Ju903 av Mikael Oscarsson (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som i motionen anförs om att se över stödet till

brottsoffer.

2000/01:Ju904 av Elizabeth Nyström och Jan-Evert

Rådhström (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om särskilda bestämmelser för

unga brottsoffer.

2000/01:Ju906 av Elizabeth Nyström och Lars Björkman

(m):

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring och förtydligande av

brottsskadelagen i enlighet med vad som anförs i

motionen.

2000/01:Ju908 av Stefan Hagfeldt (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om en stärkt ställning för

brottsoffer.

2000/01:Ju911 av Bo Lundgren m.fl. (m):

18. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag om ändring av rättegångsbalken i syfte att

bereda målsägande och brottsoffer en rätt att

yttra sig under huvudförhandling i enlighet med

vad som anförs i motionen.

2000/01:Ju912 av Sofia Jonsson (c):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om utbildning om

sexualiserat våld för polisen, domstolsväsendets,

sjukvårdens och de sociala myndigheternas

anställda.

2000/01:Ju913 av Alf Svensson m.fl. (kd):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av

utbildning och fortbildning för de grupper som i

sitt dagliga liv kommer i kontakt med brottsoffer.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om utformningen av

domstolarnas lokaler.

2000/01:Ju914 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att det nationella

brottsofferskyddet måste kompletteras med

internationella åtgärder.

2000/01:Ju918 av Birgitta Carlsson m.fl. (c, m, v,

kd, fp, mp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om ökad forskning, kunskap och

information angående barnmisshandel.

2000/01:Ju921 av Lennart Daléus m.fl. (c):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om kraftfulla

åtgärder mot brott riktade mot barn.

2000/01:Ju922 av Lennart Kollmats (fp):

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

till lösning av problemet med ersättning till

brottsoffer.

2000/01:Ju923 av Monica Green m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om arbetet för att motverka

sexuellt utnyttjande av barn.

2000/01:Ju924 av Margareta Israelsson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om barnet som brottsoffer.

2000/01:Ju927 av Gun Hellsvik m.fl. (m):

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om bättre

förutsättningar vid förhör med barn.

2000/01:Ju930 av Gun Hellsvik m.fl. (m):

3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag avseende ännu icke genomförda, men av

Brottsofferutredningen föreslagna,

brottsofferstödjande åtgärder.

10. Riksdagen begär att regeringen återkommer med

förslag med anledning av departementspromemorian

Ds 1995:1, Vittnen och målsäganden i domstol.

12. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag om ändring av rättegångsbalken i syfte att

bereda målsägande och brottsoffer en rätt att

yttra sig under huvudförhandling.

2000/01:Ju933 av Siw Persson och Johan Pehrson (fp):

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om vittnesbiträden.

21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om åtgärder för att

stärka brottsoffrens ställning.

2000/01:So450 av Matz Hammarström m.fl. (mp):

7. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring i 8 a § socialtjänstlagen.

2000/01:So502 av Birgitta Ahlqvist m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om stöd och hjälp till kvinnor

som utsatts för våld.

2000/01:So505 av Ingrid Burman m.fl. (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att i 8 a §

socialtjänstlagen byta ut ordet bör mot skall.

2000/01:So545 av Lena Ek m.fl. (c):

16. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag om stödpersoner för att stärka

brottsoffren under förundersökningen.

2000/01:A812 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att polis och

vårdpersonal måste få den utbildning och de

resurser som krävs för att klara av sina uppgifter

att upprätta ordning, hjälpa och vårda

misshandlade kvinnor.

23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att de målsägande

som vill skall kunna få en stödperson som

informerar om rättegångsförfarandet och stöttar

inför konfrontationen med den åtalade.

Regeringens lagförslag