Bet. 2000/01:JuU25

Justitieutskottets betänkande

2000/01:JUU25

Förberedelse till brott

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Följdmotioner

Utskottets överväganden

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Bilaga 2

2000/01

JuU25

Sammanfattning

I detta ärende behandlar utskottet en proposition

med förslag till ändringar i brottsbalken. Bland

annat föreslås att straffansvaret för förberedelse

till brott reformeras och i viss mån utvidgas.

Vidare föreslås ändringar i bestämmelserna om

vållande till annans död och vållande till

kroppsskada eller sjukdom. Avsikten härmed är att ge

ytterligare vägledning för bedömningen av när sådana

brott skall anses som grova.

Utskottet behandlar också två motioner som väckts

med anledning av propositionen. I motionerna begärs

att uppsåtsbegreppet definieras i lag samt att ett

straffrättsligt ansvar för underlåtenhet att bistå

nödställd införs.

Utskottet tillstyrker förslagen i propositionen

med en mindre justering. Motionerna avstyrks.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli

2001.

I ärendet finns en reservation av (m).

Propositionen

I proposition 2000/01:85 föreslår regeringen

(Justitiedepartementet) att riksdagen antar

regeringens förslag till lag om ändring i

brottsbalken.

Följdmotioner

2000/01:Ju16 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m):

1. Riksdagen beslutar om ny lydelse av 1 kap. 2 §

brottsbalken i enlighet med vad som anförs i

motionen.

2. Riksdagen beslutar om införande av en ny

bestämmelse 3 kap. 9 a § i brottsbalken i enlighet

med vad som anförs i motionen.

2000/01:Ju17 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m):

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

om ett i lag definierat uppsåtsbegrepp.

Utskottets överväganden

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen antar

regeringens förslag till lag om ändring i

brottsbalken. I huvudsak innebär förslaget

att bestämmelserna om när brotten vållande

till annans död och vållande till kroppsskada

eller sjukdom är att bedöma som grova

förtydligas samt att straffansvaret för

förberedelse till brott reformeras och i viss

mån utvidgas.

Utskottet föreslår också att riksdagen avslår

två motionsyrkanden om att uppsåtsbegreppet

definieras i lag. Jämför reservationen (m).

Slutligen föreslår utskottet att riksdagen

avslår ett motionsyrkande om att införa ett

straffrättsligt ansvar för den som underlåter

att hjälpa en nödställd.

Ändringarna i brottsbalken

I propositionen föreslås ändringar i 3 kap. 7 och 8

§§ brottsbalken, dvs. i bestämmelserna om vållande

till annans död och vållande till kroppsskada eller

sjukdom. Ändringarna innebär att ytterligare

kvalificerande omständigheter som skall beaktas

särskilt vid bedömande av om ett brott är grovt har

angetts.

Det första kvalificerande rekvisitet tar sikte på

fall av medvetet risktagande av allvarligt slag. Ett

sådant risktagande kan t.ex. föreligga om en person

siktar mot någon med ett skarpladdat vapen och detta

går av. Ett annat exempel på när sådant risktagande

kan föreligga är, i de fall uppsåt inte kan styrkas,

vid överförande av hiv-smitta.

Det andra kvalificerande rekvisitet förutsätter

att en situation föreligger som ställer krav på

särskild uppmärksamhet eller skicklighet. I sådana

situationer skall den omständigheten att

gärningsmannen varit självförvållat påverkad av

alkohol eller något annat medel särskilt beaktas vid

bedömningen av om brottet är grovt. Bestämmelsen tar

i denna del sikte dels på trafiksituationer, dels på

andra typer av situationer som inbegriper

ansvarsfulla eller särskilt farliga uppgifter.

Sådana situationer kan t.ex. förekomma inom

sjukvården eller i militär verksamhet. För att

berusningen skall kunna betraktas som en försvårande

omständighet måste den ha haft någon betydelse för

effekten. Det krävs dock inte att alkoholpåverkan

varit den enda, eller ens den främsta, orsaken till

att effekten uppstått. Det kan räcka med att

påverkan har satt ned omdömet eller

reaktionsförmågan på ett sätt som medverkat till

händelseförloppet. Ytterligare en omständighet som

skall beaktas särskilt, när en situation som kräver

särskild uppmärksamhet eller skicklighet förelegat,

är att gärningsmannen annars gjort sig skyldig till

försummelse av allvarligt slag. Denna omständighet

tar bl.a. sikte på situationer där någon har till

uppgift att övervaka en farlig verksamhet men är

oaktsam, vilket orsakar annans död. Ett annat

exempel kan vara att en ansvarig arbetsledare

tillåter arbete förenat med risker utan att iaktta

gällande säkerhetsföreskrifter.

De föreslagna ändringarna i 3 kap. 7 och 8 §§ får

vissa konsekvenser för arbetsmiljöbrottet i 3 kap.

10 § brottsbalken. Någon ändring av lagtexten i

denna paragraf är emellertid inte påkallad.

Vidare föreslås i propositionen ändringar i 23

kap. 2 § brottsbalken, dvs. i bestämmelserna om

förberedelse till brott. Förslaget innebär, med

bibehållande av de grundrekvisit som den nuvarande

ordningen bygger på, dels en språklig modernisering

av lagtexten, dels - i fråga om befattning med

hjälpmedel - en utvidgning av det straffrättsliga

ansvaret. I sistnämnda hänseende föreslås bl.a. att

bestämmelsen ges en generell utformning som innebär

att befattning med något som är särskilt ägnat att

användas som hjälpmedel vid brott skall omfattas av

straffansvaret. Den föreslagna ändringen medför att

även befattning med immateriella objekt, t.ex.

datavirus och annan programvara som framställts för

att begå dataintrång eller andra typer av brott, kan

bedömas som förberedelse till brott.

De föreslagna ändringarna i 23 kap. 2 §

brottsbalken innebär att tillämpningsområdet för 36

kap. 2 § brottsbalken (bestämmelserna om förverkande

av egendom som använts som hjälpmedel vid brott)

ändras i motsvarande mån.

Utskottet har inte något att invända mot förslagen

i propositionen i nu berörda delar och föreslår att

riksdagen antar regeringens förslag till lag om

ändring i brottsbalken. En mindre justering bör dock

göras i 3 kap. 8 § i enlighet med utskottets

lagförslag, se bilaga 3.

Uppsåtsbegreppet

Av 1 kap. 2 § brottsbalken följer att en gärning, om

inte annat är särskilt föreskrivet, utgör brott

endast då den begås uppsåtligen. Uppsåtsbegreppets

närmare innebörd är emellertid inte lagreglerad,

utan har kommit att utvecklas i praxis och doktrin.

Normalt skiljer man mellan tre former av uppsåt,

nämligen direkt uppsåt, indirekt uppsåt och

eventuellt uppsåt.

För att direkt uppsåt skall föreligga krävs,

förutom att gärningsmannen känner till

sakförhållandena, att gärningen begås i syfte att

uppnå något. Det måste alltså finnas en klar

viljeinriktning. Till exempel föreligger direkt

uppsåt att döda någon endast om detta är den effekt

som gärningsmannen åsyftar med sitt handlande.

Indirekt uppsåt föreligger om gärningsmannen

visserligen inte åsyftat effekten men inser att den

är en nödvändig följd av hans handlande. Till

exempel kan det normalt sett anses att den som

sänker ett passagerarfartyg i syfte att få ut

försäkringsersättning har haft indirekt uppsåt att

döda passagerarna på fartyget. - Gärningsmannen

eftersträvar inte att passagerarna skall dö men

inser att det kommer att bli följden av hans

handlande.

Vid bedömningen av om eventuellt uppsåt föreligger

görs en prövning i två led. För det första krävs att

gärningsmannen åtminstone insett möjligheten av att

en viss effekt kan inträffa. Vidare krävs att

domstolen vid ett hypotetiskt prov finner att

gärningsmannen skulle ha handlat på samma sätt även

om han varit säker på att denna effekt skulle bli

följden av hans handlande. I praxis har förekommit

att eventuellt uppsåt att döda någon ansetts

föreligga när gärningsmannen, då han angripit en

annan person, varit helt likgiltig för om denne

skulle dö eller inte till följd av hans handlande.

I motionerna Ju16 och Ju17 (båda m) begärs att

uppsåtsbegreppet definieras i lag.

Straffansvarsutredningen har, som ovan nämnts,

behandlat uppsåtsfrågan (SOU 1996:185 s. 108 f).

Utredningen anser att användningen av det eventuella

uppsåtet är otillfredsställande. Enligt utredningen

är denna uppsåtsform teoretisk och svårbegriplig.

Det måste för gemene man framstå som märkligt att en

domstol kan avgöra frågan om gärningsmannens uppsåt

utifrån ett hypotetiskt antagande om vad

gärningsmannen skulle ha gjort om situationen varit

en annan än den som, såvitt kunnat bevisas, förelåg.

Kravet på att ett åtminstone potentiellt viljemoment

skall ha förelegat hos gärningsmannen kan också

ibland leda till oförutsägbara och svårmotiverade

resultat när uppsåtsfrågan prövas. Vidare finns det

en risk för att det eventuella uppsåtet med

hypotetiskt prov inriktas på gärningsmannens person

i stället för på bedömningen av den åtalade

gärningen. Slutligen konstaterar utredningen att

Sverige, i en internationell jämförelse, visat sig

vara nästan ensamt om att godta att det eventuella

uppsåtet används för gränsdragningen mellan uppsåt

och oaktsamhet. Sammanfattningsvis anser utredningen

sålunda att starka skäl föreligger att avskaffa det

eventuella uppsåtet. Detta bör ske genom att ett

tillägg görs i 1 kap. 2 § brottsbalken om att en

gärning begås uppsåtligen om den är avsiktlig eller

om den motsvarar vad gärningsmannen har insett,

uppfattat eller antagit om den.

Enligt utredningen är ett avsiktligt handlande

tänkt att i sak motsvara det direkta uppsåtet.

Handlanden som motsvarar vad gärningsmannen har

insett, uppfattat eller antagit är tänkta att

motsvara det indirekta uppsåtet och ersätta det

eventuella uppsåtet. I förhållande till det

nuvarande eventuella uppsåtet med hypotetiskt prov

skulle förslaget innebära förändringar på åtminstone

två punkter. För det första skulle en gärning alltid

bedömas som uppsåtlig i de fall då gärningsmannen

visserligen inte är säker på att gärningen kommer

att leda till en viss effekt, men där han eller hon

ändå har tillräcklig insikt för att det skall kunna

sägas att det var rimligt för honom eller henne att

utgå från att så skulle bli fallet. För det andra

skulle den som handlar i en situation där han eller

hon är mycket osäker på om gärningsomständigheten

förelåg eller om effekten skulle inträda, men i och

för sig inser möjligheten härav, aldrig kunna dömas

för uppsåtligt brott. Med det nuvarande eventuella

uppsåtet beror utgången i båda dessa situationer på

utfallet av det hypotetiska provet.

Utskottet gör följande överväganden.

Som utredningen påtalat kan det eventuella

uppsåtet ifrågasättas på olika grunder. Det kan

också ifrågasättas om den nuvarande gränsdragningen

mellan uppsåt och oaktsamhet är helt

tillfredsställande. Samtidigt har det nuvarande

uppsåtsbegreppet i huvudsak lett till rimliga

resultat i rättstillämpningen. Uppsåtsbegreppet har

också, genom Högsta domstolens praxis, fyllts ut och

anpassats till olika situationer. Därtill kommer att

det i praktiken är relativt ovanligt att det

eventuella uppsåtet kommer till användning.

När det gäller förändringar av allmänna

straffrättsliga regler bör stor försiktighet

iakttas. Sådana regler måste normalt sett ges en

förhållandevis generell utformning, vilket medför

att den närmare innebörden av dem måste preciseras i

rättstillämpningen. För att det skall vara

försvarligt att ändra sådana regler bör det därför

krävas att det finns ett påtagligt praktiskt eller

rättspolitiskt behov av förändring. De eventuella

fördelar som kan uppnås genom ändringen måste vägas

mot de nackdelar som under en övergångsperiod kan

komma att följa.

Det nu gällande uppsåtsbegreppet är, till följd av

en ganska omfattande rättspraxis, välkänt och

gränserna för vad som är att hänföra till uppsåtligt

handlande är förhållandevis väldefinierade. En

reform på området skulle därför med nödvändighet

leda till viss osäkerhet under en inte obetydlig

tidsperiod. Tidigare praxis skulle bli inaktuell

utan att ersättas av något som ger mer konkret

vägledning för tillämpningen av uppsåtsbegreppet i

de mångskiftande situationer som i praktiken

förekommer. Det är också av särskilt värde att det

på detta område finns en någorlunda stabil praxis

eftersom uppsåtskravet gäller i förhållande till en

lång rad olika situationer och brottstyper.

Förändringar av uppsåtsbegreppet bör därför inte ske

utan att man först gör en omfattande

konsekvensanalys för att se vilka effekter ändringen

skulle få i förhållande till olika brottstyper.

Slutligen kan det noteras att bedömningen av om

uppsåt föreligger är nära sammankopplad med

möjligheterna att bevisa uppsåt. Även om det finns

fall där gärningsmannens egna uttalanden om sina

avsikter talar för att uppsåt föreligger, torde

domstolen i de allra flesta fallen vara hänvisad

till att dra slutsatser om gärningsmannens uppsåt

utifrån hans eller hennes handlande. Detta gör att

den precision som i teorin kan uppnås med ett

väldefinierat och väl avgränsat uppsåtsbegrepp i

viss utsträckning blir skenbar.

Sammanfattningsvis delar utskottet regeringens

uppfattning att det för närvarande saknas

tillräckliga skäl att ändra uppsåtsbegreppet,

särskilt som det på detta område är mycket svårt att

se vilka konsekvenser en ny lagstiftning skulle få i

de enskilda fallen. Det finns inte heller skäl att i

lag definiera det nu gällande uppsåtsbegreppet.

Enligt utskottet bör det även fortsättningsvis

överlåtas till domstolarna att utveckla och, i den

mån det bedöms erforderligt, förändra

uppsåtsbegreppets innehåll. Utskottet föreslår att

riksdagen avslår motion Ju16 i nu behandlad del samt

motion Ju17.

Underlåtenhet att bistå nödställd

Dagens regler innebär att det inte finns någon

generell straffsanktionerad skyldighet att ingripa i

situationer som är farliga för andra personer.

I många situationer kan dock ett

underlåtenhetsansvar komma i fråga. Som huvudregel

förutsätter ett sådant ansvar att gärningsmannen kan

sägas ha haft en handlingsplikt. En sådan plikt har

t.ex. föräldrar gentemot sina barn och lärare

gentemot sina elever. Enligt 13 kap. 10 §

brottsbalken kan vidare den som underlåter att

avvärja allvarlig fara, t.ex. brand eller omfattande

förstörelse, som han eller hon själv framkallat

bestraffas för sin underlåtenhet. Vidare kan, enligt

23 kap. 6 § brottsbalken, straffansvar åläggas den

som underlåter att avslöja eller hindra ett

allvarligt brott, t.ex. mord, dråp, grov misshandel,

våldtäkt, rån och grov skadegörelse, som är å färde.

Den som bevittnar en pågående grov misshandel och

som har möjlighet att larma polis eller annan men

underlåter att göra det kan alltså straffas.

Vidare finns det vissa regler som stipulerar en

skyldighet att vidta räddningsåtgärder. I 39 §

räddningstjänstlagen (1986:1102) föreskrivs sålunda

en allmän varnings- och alarmeringsskyldighet. Den

som upptäcker eller på annat sätt får kännedom om en

brand eller en olyckshändelse som innebär fara för

någons liv eller allvarlig risk för någons hälsa

eller för miljön skall, om det är möjligt, varna dem

som är i fara samt vid behov tillkalla hjälp.

Detsamma gäller den som får kännedom om att det

föreligger en överhängande fara för brand eller

liknande olyckshändelse. Skyldigheten att varna

eller tillkalla hjälp är straffsanktionerad. Här kan

även nämnas 5 § lagen (1951:649) om straff för vissa

trafikbrott vari s.k. smitning straffbeläggs. I 2

kap. 8 § trafikförordningen (1998:1276) finns vidare

en icke straffsanktionerad bestämmelse som

föreskriver att den som, med eller utan egen skuld,

haft del i en trafikolycka skall stanna och i mån av

förmåga lämna hjälp åt skadade. Även inom sjöfarten

finns bestämmelser som här är av intresse. Enligt 20

kap. 7 § sjölagen (1994:1009) straffas befälhavare

med böter eller fängelse i högst två år, om han

försummar att lämna den som han anträffar i sjönöd

all hjälp som är möjlig och behövlig för att den

nödställde skall kunna räddas, förutsatt att det kan

ske utan allvarlig fara för det egna fartyget eller

de ombordvarande. Samma gäller om han, efter

sammanstötning med annat fartyg, försummar att lämna

det andra fartyget och de ombordvarande där all

behövlig och möjlig hjälp för räddning ur den

uppkomna faran, förutsatt att det kan ske utan

allvarlig fara för det egna fartyget eller de

ombordvarande. Befälhavaren är även skyldig att göra

allt som står i hans makt för att rädda de

ombordvarande, om hans eget fartyg råkar i sjönöd.

Slutligen har befälhavare för luftfartyg enligt 5

kap. 7 § och 13 kap. 2 § 7 luftfartslagen

(1957:297), om luftfartyget råkar i nöd, en

straffsanktionerad skyldighet att göra allt vad han

kan för att rädda de ombordvarande samt flygplanet

och det gods som finns ombord.

Straffansvarsutredningen har, som ovan nämnts,

behandlat även denna fråga (SOU 1996:185 s. 335 f).

Straffansvarsutredningen föreslår att det införs en

särskild straffbestämmelse avseende underlåtenhet

att bistå nödställd. Enligt utredningen förefaller

det i vissa situationer finnas ett väl stort avstånd

mellan vad som för gemene man framstår som ett i hög

grad straffvärt och moraliskt förkastligt agerande

och vad lagstiftningen pekar ut som straffvärt. Det

framstår, anför utredningen, som i hög grad stötande

att inte någon som helst påföljd inträder för en

underlåtenhet att bidra till räddandet av annans liv

eller hälsa i situationer där detta kunnat ske utan

olägenhet för den försumlige. En sådan underlåtenhet

framstår också för de flesta som betydligt mer

straffvärd än andra beteenden som redan i dag är

straffbelagda, t.ex. underlåtenhet att lämna in

hittegods. När det gäller straffbestämmelsens

utformning föreslår utredningen ett straffrättsligt

ansvar för den som underlåter att ingripa för att

bistå en person som befinner sig i allvarlig fara

för liv eller hälsa eller i en därmed jämförlig

situation. Straffet för underlåtenheten föreslås

vara böter eller fängelse i högst två år. En

förutsättning för straffansvar skall dock vara att

det med hänsyn till omständigheterna skäligen kunnat

begäras att personen skulle ingripa. Till ansvar

skall vidare endast dömas om ett ingripande kunnat

ske utan fara för den handlande själv eller någon

annan. När det gäller kravet på åtgärder bör det

enligt utredningen generellt sett inte ställas höga

krav, utan det bör finnas en relativt god marginal

till den handlingsskyldiges förmån. I många

olyckssituationer torde det räcka med att man

tillkallar hjälp av ambulanspersonal, polis eller

brandkår. I andra situationer kan det krävas en mer

aktiv insats, t.ex. att man bistår med

transportmedel för skadade personer eller att man

drar upp en person, som håller på att drunkna, ur

vattnet.

I motion Ju16 (m) yrkas att

Straffansvarsutredningens förslag till

lagbestämmelse om straff för den som underlåter att

bistå nödställd skall genomföras.

Utskottet har tidigare behandlat liknande

motionsyrkanden, senast våren 1999 (bet.

1998/99:Ju22 s. 16 f). Utskottet höll därvid för

sannolikt att en generell reglering av frågan om

straff för den som underlåter att bistå nödställd

hade stöd i det allmänna rättsmedvetandet. Enligt

utskottet talade också skäl för att

Straffansvarsutredningens förslag utgjorde en

lämplig sådan reglering. Utskottet ville emellertid

inte föregripa det pågående lagstiftningsarbetet och

avstyrkte den då aktuella motionen.

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning att

det i och för sig kan finnas ett värde i att införa

ett generellt straffansvar för underlåtenhet att

bistå nödställd. Genom en sådan straffbestämmelse

bekräftar samhället den allmänna moraliska

skyldighet som finns att hjälpa någon som befinner

sig i en nödsituation.

Emellertid torde det inte finnas något större

praktiskt behov av en sådan reglering. Som framgår

ovan innehåller den nuvarande lagstiftningen redan

bestämmelser om underlåtenhetsansvar för de allra

mest straffvärda fallen. Så har t.ex. en förälder

skyldighet att hjälpa sitt barn om barnet befinner

sig i allvarlig risk för sitt liv eller hälsa.

Vidare är underlåtenhet att avvärja den fara en

person själv framkallat för någon annan i

allvarligare situationer straffsanktionerad, liksom

underlåtenhet att avslöja eller hindra pågående

brott av allvarligt slag. Att införa en allmän

straffrättslig bestämmelse vid underlåtenhet att

bistå nödställd kan därför ifrågasättas.

Principiellt sett bör återhållsamhet iakttas i

fråga om nykriminaliseringar. Om en kriminalisering

införs krävs att den präglas av legalitet och

förutsägbarhet. En regel om straffansvar för

underlåtenhet att bistå nödställd skulle rimligen få

utformas som en generell bestämmelse. Det torde inte

vara möjligt att i bestämmelsen närmare ange och

precisera vilka åtgärder som i olika situationer

skulle krävas av den som riskerar att träffas av

straffansvaret. Även om Straffansvarsutredningen i

sitt förslag nämner åtgärder som att larma eller

rädda den nödställde är det sannolikt att de olika

ingripanden som krävs skulle kunna variera mycket

kraftigt beroende på i vilken situation

handlingsplikten aktualiseras. Ytterst skulle det

därför få ankomma på domstolarna att göra en

bedömning av vad som kunnat krävas i en viss

situation. Detta skulle innebära svårigheter för

enskilda att avgöra när de är skyldiga att ingripa

samt vilket handlande som krävs av dem i den

aktuella situationen. I sammanhanget måste också

beaktas att hotet om att straffansvar kan följa om

någon inte ingriper till förmån för en nödställd

emellanåt skulle kunna leda till att olämpliga

åtgärder vidtas.

Sammantaget anser utskottet, i likhet med

regeringen, att nackdelarna med att införa ett

generellt straffrättsligt ansvar för underlåtenhet

att bistå nödställd väger tyngre än de skäl som

talar för att införa ett sådant ansvar. Utskottet

föreslår att riksdagen avslår motion Ju16 i denna

del.

Övrigt

Utskottet har i övrigt inte något att anföra med

anledning av propositionen och motionerna.

Reservation

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservation. I rubriken anges inom parentes vilken

punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som

behandlas i avsnittet.

Uppsåtsbegreppet (punkt 2)

av Fredrik Reinfeldt (m), Maud Ekendahl (m),

Jeppe Johnsson (m) och Anita Sidén (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motionerna

2000/01:Ju16 yrkande 1 och 2000/01:Ju17 som sin

mening för regeringen vad som anförs i

reservationen.

Ställningstagande

Vi anser att en lagreglering av uppsåtsbegreppet bör

göras och att man i samband med en sådan reglering

bör reformera uppsåtsbegreppets närmare innebörd.

Det finns enligt vår uppfattning, vilket också

Straffansvarsutredningen framhållit, betydande

nackdelar med att använda det eventuella uppsåtet

som en gräns mellan uppsåtliga och oaktsamma

handlanden.

Ett uppsåtligt brott förutsätter både handling och

uppsåt. Vilka gärningar som utgör brott anges i

brottsbalken och speciallagstiftningen. Vad som

utgör brottsligt uppsåt är däremot inte definierat i

lag. Detta är mycket otillfredsställande eftersom

det kan sägas vara ett grundläggande krav att

gärningsmannen i varje enskilt fall kan bedöma om

hans handlande är att se som en brottslig gärning

eller inte. Uppsåtsbegreppet bör därför definieras i

lag.

Att reformera uppsåtsbegreppet skulle enligt vår

uppfattning föra med sig en rad fördelar, såsom ett

starkare genomslag för legalitetsprincipen, ökad

förutsägbarhet samt en bättre överensstämmelse med

medborgarnas rättsuppfattning. Det skulle också

innebära att Sverige närmade sig övriga EU-länders

uppfattning om var uppsåtets nedre gräns skall dras.

Regeringen bör sålunda ges i uppdrag att återkomma

till riksdagen med ett förslag till lagstiftning

rörande ett reformerat uppsåtsbegrepp som bygger på

Straffansvarsutredningens förslag.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Ändringarna i brottsbalken

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om

ändring i brottsbalken, dock med den justering i

3 kap. 8 § som utskottet föreslår i bilaga 3.

2. Uppsåtsbegreppet

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju16

yrkande 1 och 2000/01:Ju17.

Reservation (m)

3. Underlåtenhet att bistå nödställd

Riksdagen avslår motion 2000/01:Ju16 yrkande 2.

Stockholm den 3 maj 2001

På justitieutskottets vägnar

Fredrik Reinfeldt

Följande ledamöter har deltagit i beslutet:

Fredrik Reinfeldt (m), Ingvar Johnsson (s), Märta

Johansson (s), Margareta Sandgren (s), Alice Åström

(v), Ingemar Vänerlöv (kd), Ann-Marie Fagerström

(s), Maud Ekendahl (m), Helena Zakariasén (s),

Morgan Johansson (s), Yvonne Oscarsson (v), Ragnwi

Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Kia Andreasson

(mp), Gunnel Wallin (c), Anita Sidén (m) och Staffan

Werme (fp).

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

Regeringen beslutade den 11 maj 1994 att tillkalla

en särskild utredare med uppdrag att se över vissa

frågor inom straffrättens allmänna del (dir.

1994:39). Uppdraget omfattade bl.a. frågor med

anknytning till det subjektiva rekvisitet, främst

uppsåtsregleringen, frågor om medverkan till brott,

de osjälvständiga brottsformerna försök och

förberedelse till brott samt frågor om straffansvar

för psykiskt störda lagöverträdare. Utredaren skulle

inom ramen för sitt uppdrag ge underlag för

bedömning av vilka lagstiftningsåtgärder eller andra

åtgärder som erfordras för att det straffbara

området skall få en utformning och omfattning som

svarar mot dagens krav, samt, så långt det är

möjligt, avgränsas på ett tydligare sätt.

Utredningen, som antog namnet

Straffansvarsutredningen, avlämnade i januari 1997

sitt betänkande Straffansvarets gränser (SOU

1996:185). Utredningens överväganden och förslag har

delats in i tre delar, A-C. Den inledande delen, A,

innehåller en redogörelse av de allmänna

utgångspunkterna för uppdraget. Delen B innehåller

förslag till lagstiftning, bl.a. såvitt avser

uppsåtsbegreppet, straffansvaret vid rus, frågor med

anknytning till 23 kap. brottsbalken och frågan om

att införa ett straffansvar för underlåtenhet att

bistå nödställd. Vidare behandlas den s.k.

Lindomeproblematiken i denna del. I den sista delen,

C, tas frågor med anknytning till psykiskt störda

lagöverträdare upp.

Betänkandet har remissbehandlats. En

sammanställning av remissyttrandena finns

tillgänglig i Justitiedepartementet (Ju 97/377).

Förslagen i propositionen grundar sig på förslagen

i del B i Straff-ansvarsutredningens betänkande och

remissbehandlingen därav.

Lagförslagen, som granskats av Lagrådet, har

fogats till betänkandet, se bilaga 2.

Två motioner (båda m) har väckts med anledning av

propositionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen behandlas frågor som rör

straffrättens allmänna del. Det föreslås att

straffansvaret för förberedelse till brott

reformeras och i viss mån utvidgas. Vidare föreslås

vissa ändringar i bestämmelserna om vållande till

annans död och vållande till kroppsskada eller

sjukdom. Avsikten med ändringarna är att ge

ytterligare vägledning för bedömningen av när sådana

brott skall anses som grova. Propositionen tar även

upp och behandlar frågor om bl.a. uppsåt och

medverkan, straffansvar för underlåtenhet att bistå

nödställd samt den s.k. Lindomeproblematiken. I

dessa delar läggs inte några förslag till

lagstiftning fram. Lagändringarna föreslås träda i

kraft den 1 juli 2001.

Bilaga 2

Regeringens lagförslag

Bilaga 3

Utskottets förslag till ändring i

regeringens förslag till lag om

ändring i brottsbalken

-----------------------------------------------------

Regeringens förslag Utskottets förslag

-----------------------------------------------------

3 kap.

8 §

-----------------------------------------------------

Den som av oaktsamhet Den som av oaktsamhet

orsakar annan person orsakar annan person

sådan kroppsskada eller sådan kroppsskada eller

sjukdom som inte är sjukdom som inte är

ringa, döms för vållande ringa, döms för vållande

till kroppsskada eller till kroppsskada eller

sjukdom till böter eller sjukdom till böter eller

fängelse i högst sex fängelse i högst sex

månader. månader.

-----------------------------------------------------

Är brottet grovt, döms till fängelse i högst fyra

år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall

särskilt beaktas

1. om gärningen har innefattat ett medvetet

risktagande av allvarligt slag, eller

2. om gärningsmannen, när det krävts särskild

uppmärksamhet eller skicklighet, har varit påverkad

av alkohol eller något annat medel eller annars

gjort sig skyldig till en försummelse av allvarligt

slag.

-----------------------------------------------------