Bet. 2000/01:JuU26

Justitieutskottets betänkande

2000/01:JUU26

Sveriges tillträde till 1996 års EU-konvention om

utlämning

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Följdmotion

Utskottets överväganden

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Reservationer

Bilaga 2

2000/01

JuU26

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

I detta ärende behandlas flera frågor som rör

utlämning för brott.

Till att börja med föreslår regeringen att

riksdagen skall godkänna att Sverige tillträder 1996

års utlämningskonvention mellan EU:s medlemsstater

samt anta den lagstiftning som tillträdet kräver.

Regeringsförslaget grundar sig i den delen på en

promemoria som utarbetats inom

Justitiedepartementet, Sveriges tillträde till 1996

års EU-konvention om utlämning (Ds 2000:3) och

remissbehandlingen av den. En sammanställning av

remissvaren finns tillgänglig i

Justitiedepartementet (dnr Ju/2000/387/BIRS).

Regeringen föreslår vidare att riksdagen skall

godkänna ett bilateralt avtal mellan Sverige och

Kanada om utlämning. Avtalet undertecknades den

15 februari 2000 och ersätter tidigare

utlämningsavtal mellan länderna (SÖ 1976:30, SÖ

1980:21). Förutsatt att riksdagen godkänner de

lagändringar som föreslås med anledning av 1996 års

utlämningskonvention behövs inte några lagändringar

i denna del.

Slutligen föreslår regeringen en ändring i lagen

(1957:668) om utlämning för brott (utlämningslagen)

som innebär en sänkning av den allmänna straff-nivå

som gäller vid utlämning enligt 4 § utlämningslagen.

Den sistnämnda frågan har beretts genom att ett

utkast till lagrådsremissen i ärendet har

överlämnats till Domstolsverket, Riksåklagaren,

Rikspolisstyrelsen och Kriminalvårdsstyrelsen för

synpunkter.

Regeringens lagförslag samt 1996 års

utlämningskonvention och det bilaterala avtalet

mellan Sverige och Kanada har fogats till

betänkandet, se bilagorna 2, 4 och 6. Vidare har

bilagan till 1996 års utlämningskonvention bifogats

betänkandet, se bilaga 5.

Lagförslagen har granskats av Lagrådet. Regeringen

har i huvudsak följt Lagrådets förslag.

En motion har väckts med anledning av

propositionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Inom EU har det utarbetats en konvention om

utlämning mellan medlemsstaterna. Konventionen

undertecknades av samtliga medlemsstater den 27

september 1996. Konventionen utgör ett led i

strävandena att underlätta utlämning inom EU och

skall ses som ett komplement till bl.a. 1957 års

utlämningskonvention.

Den nya konventionen innebär bl.a. att utlämning

inte skall vägras mellan medlemsstaterna enbart av

det skälet att den som begärs utlämnad är medborgare

i den anmodade staten. Medlemsstaterna får

emellertid reservera sig mot bestämmelsen eller

ställa upp särskilda villkor för att lämna ut egna

medborgare. Utlämning mellan medlemsstaterna skall

kunna medges i större utsträckning än i dag.

Straffnivån på de brott som skall kunna föranleda

utlämning sänks från fängelse i mer än ett år till

fängelse i sex månader. Utlämning skall också kunna

ske för brott som är preskriberade enligt den

anmodade statens lagstiftning. Mellan

medlemsstaterna förutsätts också utlämning kunna ske

för politiska brott. Om det brott som

utlämningsframställningen grundas på är

"konspiration" eller deltagande i en brottslig

organisation med syfte att begå vissa allvarliga

brott, skall inte något krav på s.k. dubbel

straffbarhet gälla. Medlemsstaterna kan reservera

sig mot sistnämnda två bestämmelser.

I propositionen föreslås att Sverige skall

tillträda konventionen. Det föreslås vidare att

Sverige skall ingå ett nytt bilateralt

utlämningsavtal med Kanada. Samtidigt läggs det fram

förslag till nödvändiga ändringar i utlämningslagen

och lagen (1959:254) om utlämning för brott till

Danmark, Finland, Island och Norge (nordiska

utlämningslagen). Det föreslås att utlämning av

svenska medborgare till en annan EU-stat skall vara

möjligt under vissa restriktiva förutsättningar och

villkor. Utlämning skall kunna ske om den som begärs

utlämnad vid tiden för brottet sedan minst två år

stadigvarande har vistats i den ansökande staten

eller om det är fråga om ett grovt brott. Som

villkor för utlämning av en svensk medborgare skall

som huvudregel ställas att han eller hon skall

verkställa ett eventuellt straff i Sverige.

Utlämning inom EU skall inte kunna vägras enbart

av den anledningen att brottet är politiskt eller

att det skulle vara preskriberat enligt svensk lag.

Den som har utlämnats skall kunna avstå från

specialitetsprincipens skydd och från skyddet mot

vidareutlämning. Vad nu sagts skall inte gälla

svenska medborgare.

Vissa andra ändringar föreslås också i

utlämningslagen för att reglerna för utlämning skall

anpassas till de övriga åtaganden som följer av

konventionen. De föreslagna ändringarna innebär

samtidigt att utlämningsreglerna anpassas till de

krav som Schengenkonventionen ställer. Vidare

föreslås att den allmänna straffnivån för utlämning

- fängelse i mer än ett år - sänks, så att kravet

vid utlämning utanför EU och Norden blir att

gärningen skall motsvara brott som enligt svensk lag

kan medföra fängelse i ett år eller mer. Ändringen,

som kan antas innebära endast en marginell

förändring i antalet personer som utlämnas, är en

anpassning till 1957 års utlämningskonvention.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1

oktober 2001, oberoende av om konventionen då har

trätt i kraft mellan medlemsstaterna.

Bakgrund

1996 års utlämningskonvention

1996 års utlämningskonvention skall komplettera

bestämmelserna i och underlätta tillämpningen av

1957 års utlämningskonvention (artikel 1). Detta

innebär att 1957 års utlämningskonvention och de två

tilläggsprotokoll som hör till denna fortsätter att

gälla i vissa delar.

1996 års utlämningskonvention är inte avsedd att

påverka tillämpningen av mer förmånliga bestämmelser

i bilaterala eller multilaterala avtal som är i

kraft mellan medlemsstaterna. Den är inte heller

tänkt att påverka mer förmånlig lagstiftning som

gäller mellan medlemsstaterna, t.ex. den samnordiska

lagstiftningen.

Genom konventionen sänks straffnivån för utlämning

i förhållande till den anmodade statens lagstiftning

till sex månaders frihetsstraff (artikel 2). I fråga

om den ansökande statens lagstiftning behålls den

gräns som gäller enligt 1957 års

utlämningskonvention, nämligen ett års

frihetsstraff.

I 1996 års utlämningskonvention görs undantag från

kravet på dubbel straffbarhet när det gäller vissa

grova fall av organiserad brottslighet och terrorism

(artikel 3). I denna del äger medlemsstaterna rätt

att reservera sig.

Vidare följer av konventionen att utlämning för

straffverkställighet inte får vägras på den grunden

att den eftersökte, om han utlämnas, kommer att

placeras på en annan plats än i kriminalvårdsanstalt

(artikel 4). Det kan t.ex. gälla vid verkställighet

av ett fängelsestraff genom intensivövervakning med

elektronisk kontroll.

Enligt konventionen gäller också att den anmodade

staten inte som huvudregel får betrakta något brott

som politiskt (artikel 5). Reservationsmöjligheter

finns i denna del.

När det gäller s.k. fiskaliska brott - dvs. brott

mot lagstiftning rörande skatter och avgifter samt

tullar och valutatransaktioner - skall utlämning

kunna ske om gärningen motsvarar ett brott av samma

beskaffenhet enligt den anmodade statens

lagstiftning, även om den anmodade statens

lagstiftning inte föreskriver samma slag av skatter

och avgifter eller inte har samma typ av

bestämmelser på området (artikel 6). Även i denna

del finns reservationsmöjligheter.

I fråga om utlämning av egna medborgare är

huvudregeln enligt konventionen att utlämning inte

får vägras enbart på den grunden att den som begärs

utlämnad är medborgare i den anmodade staten

(artikel 7). Varje medlemsstat har dock möjlighet

att reservera sig mot denna bestämmelse eller att

ställa upp särskilda villkor för när landets egna

medborgare kan lämnas ut.

Utlämning får inte heller vägras på den grunden

att brottet eller påföljden preskriberats enligt den

anmodade statens lagstiftning (artikel 8). Undantag

från denna bestämmelse får göras om den anmodade

staten enligt sin lagstiftning har straffrättslig

jurisdiktion över brottet.

Av konventionen följer vidare att utlämning inte

skall beviljas för brott som omfattas av amnesti i

den anmodade staten om denna var behörig att lagföra

brottet enligt sin egen lagstiftning (artikel 9).

I konventionen finns också bestämmelser om avsteg

från det skydd som den s.k. specialitetsprincipen

ger, dvs. att den som utlämnats endast får dömas för

brott som legat till grund för utlämningsbeslutet

(artiklarna 10 och 11). Enligt dessa bestämmelser

skall den som har utlämnats kunna dömas för brott

begångna före utlämningen även om dessa inte legat

till grund för utlämningsbeslutet om den påföljd som

kan komma i fråga är av icke frihetsberövande art

eller om den som har utlämnats själv avstår från att

åberopa specialitetsprincipen.

Vidare finns en bestämmelse om vidareutlämning,

dvs. utlämning av en person från den ansökande

staten till en tredje EU-stat (artikel 12). Enligt

konventionen skall vidareutlämning kunna ske utan

särskilt samtycke från den anmodade staten. Varje

medlemsstat har dock möjlighet att förklara att den

inte kommer att tillämpa bestämmelsen i andra fall

än då detta föranleds av reglerna om utlämning

enligt det förenklade förfarandet eller när den som

har utlämnats själv samtycker till att bli

vidareutlämnad.

I konventionen finns också bestämmelser som rör

förfarandet vid ansökningar enligt konventionen

(artiklarna 13-16). Av dessa följer bl.a. att varje

medlemsstat skall utse en centralmyndighet för

hanteringen av utlämnings-ärenden samt att

utlämningsframställningar får göras med utnyttjande

av telefax. Vidare följer att en stat kan medge att

berörda myndigheter i respektive land får kontakta

varandra direkt för kompletterande upplysningar.

Bestämmelser finns också om bestyrkande av

handlingars äkthet samt om vilken dokumentation som

krävs vid transitering.

Slutligen finns i konventionen bestämmelser om

reservationsmöjligheter, ikraftträdande, anslutning

av nya medlemsstater samt om depositarie (artiklarna

17-20). Reservationsmöjligheterna är begränsade till

de bestämmelser i konventionen där sådan rätt

uttryckligen framgår (se ovan). När det gäller

ikraftträdandet är det möjligt för de medlemsstater

som kommer överens om detta att tillämpa

konventionens bestämmelser innan konventionen

formellt har trätt i kraft, dvs. innan samtliga

femton medlemsstater har ratificerat den.

Avtalet mellan Sverige och Kanada om utlämning

Enligt avtalet åtar sig Sverige och Kanada viss

skyldighet att utlämna personer till varandra för

lagföring eller straffverkställighet (artikel 1).

Utlämning skall enligt avtalet ske för brott som

är belagt med frihetsberövande straff i minst två år

(artikel 2). Om utlämning begärs för

straffverkställighet skall emellertid minst sex

månader av straffet återstå att verkställa.

I avtalet anges vissa obligatoriska

utlämningshinder (artikel 3), t.ex. skall utlämning

inte kunna ske för politiska brott, om lagföring

eller straff för brottet är preskriberat samt om

lagakraftägande dom redan meddelats i den anmodade

staten för det brott för vilket utlämning begärs.

Vidare anges vissa diskretionära utlämningshinder

(artikel 4). Utlämning får t.ex. vägras om den

anmodade staten med stöd av egen jurisdiktion kommer

att lagföra brottet. Utlämning får också vägras om

den som begärs utlämnad är medborgare i den anmodade

staten (artikel 5).

I avtalet finns vidare bestämmelser som rör

förfarandet vid ansökningar enligt avtalet

(artiklarna 6-11 och 13). Av dessa framgår bl.a.

följande. Utlämningsframställningar skall göras på

diplomatisk väg. - Interna svenska bestämmelser

medför dock att utlämningsframställningar även i

annan ordning kan godtas. - Till en ansökan om

utlämning skall viss utredning bifogas. Ett

häktningsbeslut från en domstol i den ansökande

staten skall härvid godtas som utredning och grund

för utlämningsframställningen om det åtföljs av en

sammanställning där åklagaren anger sin bevisning i

målet och att bevisningen upptagits i enlighet med

den ansökande statens lagstiftning. Legalisering

eller bestyrkande av handlingar som ligger till

grund för en utlämningsframställning skall inte

krävas. Samtliga handlingar skall dock vara

översatta till den anmodade statens officiella

språk.

I avtalet finns också en bestämmelse om

provisoriskt anhållande (artikel 12). Denna

motsvarar i huvudsak den bestämmelse om anhållande

som finns i det tidigare utlämningsavtalet. Nytt är

att ett beslut om anhållande - inom ramen för

utlämningslagens bestämmelser - kan förlängas eller

ändras till ett annat tvångsmedelsbeslut.

I avtalet behandlas också frågor om överlämnande

(artiklarna 14 och 15). Jämfört med det tidigare

avtalet har i denna del tillkommit en bestämmelse

som möjliggör tillfällig utlämning.

Vidare finns det i avtalet en bestämmelse om

överlämnande av beslagtagen egendom (artikel 16).

Bestämmelsen innebär inte någon saklig förändring i

förhållande till det tidigare avtalet.

I avtalet regleras också tillämpningen av

specialitetsprincipen (artikel 17). Enligt denna

bestämmelse får den som utlämnats inte åtalas,

straffas eller häktas för brott som han har begått

före utlämningen förutom i vissa angivna fall, bl.a.

om han eller hon samtycker till en sådan åtgärd

inför de rättsliga myndigheterna i den stat dit han

eller hon utlämnats.

Bestämmelser finns även om vidareutlämning av en

person till en tredje stat (artikel 18) och om

transitering (artikel 19). Transiteringsbestämmelsen

innebär en förenkling i förhållande till det

tidigare avtalet, bl.a. genom att en framställning

endast behöver innehålla de upplysningar som krävs

för ett provisoriskt anhållande.

Slutligen regleras i avtalet frågor om kostnader i

utlämningsärenden, vem som skall handha överlämnade

utlämningsframställningar och om ikraftträdande och

uppsägning av avtalet (artiklarna 20-22).

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett

regeringsförslag som syftar till att underlätta

utlämning mellan Sverige och övriga medlemmar i EU

respektive mellan Sverige och Kanada. Det handlar om

godkännande av en konvention, 1996 års EU-konvention

om utlämning (1996 års utlämningskonvention), och

ett bilateralt utlämningsavtal med Kanada samt om

följdändringar i den svenska lagstiftningen. I

samband härmed behandlar utskottet också en motion

som väckts med anledning av propositionen.

1996 års utlämningskonvention innehåller

bestämmelser som medger att utlämning mellan EU:s

medlemsstater kan beviljas i större utsträckning än

i dag, bl.a. sänks straffnivån för utlämning så att

utlämning kan ske för ett större antal brott än

tidigare. Utlämning skall också kunna ske för brott

som är preskriberade enligt den anmodade statens

lagstiftning samt för politiska brott. Från de

sistnämnda bestämmelserna görs undantag för svenska

medborgare.

Det bilaterala avtalet mellan Sverige och Kanada

ersätter tidigare utlämningsavtal mellan länderna.

Genom det nya avtalet förenklas

utlämningsförfarandet mellan Sverige och Kanada.

För att den svenska lagstiftningen skall stå i

överensstämmelse med de åtaganden som följer av 1996

års utlämningskonvention krävs vissa ändringar i

utlämningslagen och i den nordiska utlämningslagen.

Genom ändringarna anpassas utlämningsreglerna också

till de krav som Schengenkonventionen ställer.

Samtidigt föreslås också en sänkning av den allmänna

straffnivån. I denna del innebär förslaget en

anpassning av den svenska lagstiftningen till den

inom Europarådet år 1957 utarbetade

utlämningskonventionen (1957 års

utlämningskonvention).

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1

oktober 2001.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag, dock

med en mindre språklig justering, och avstyrker

motionen.

I ärendet finns två reservationer (mp) och två

särskilda yttranden (v) och (mp).

Propositionen

I proposition 2000/01:83 föreslår regeringen

(Justitiedepartementet)

1. att riksdagen godkänner konventionen om utlämning

mellan Europeiska unionens medlemsstater, med de

förklaringar beträffande artiklarna 3, 7, 12-14

samt 18 som regeringen har förordat,

2. att riksdagen godkänner avtalet den 15 februari

2000 om utlämning mellan Sveriges regering och

Kanadas regering,

3. att riksdagen antar regeringens förslag till

a) lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning

för brott, och

b) lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning

för brott till Danmark, Finland, Island och Norge.

Följdmotion

2000/01:Ju19 av Kia Andreasson m.fl. (mp):

1. Riksdagen begär att regeringen vidhåller Sveriges

förklaring till 1957 års utlämningskonvention art.

6.1 och låter detta verka på utformningen av de

föreslagna förklaringarna till art. 7 i 1996 års

konvention.

2. Riksdagen begär att regeringen inger en

förklaring enligt art. 5.2 om tillämpningen av

konventionens stadgande om politiska brott.

3. Riksdagen beslutar om ändring i förslag till lag

om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för

brott enligt vad i motionen anförts om utländska

medborgare som är bosatta i Sverige.

4. Riksdagen beslutar om ändring i förslag till

lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för

brott enligt vad i motionen anförts om preskriberade

brott.

Utskottets överväganden

Tillträde till 1996 års

utlämningskonvention

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen godkänner

1996 års utlämningskonvention med de

förklaringar som regeringen förordat.

Utskottet föreslår vidare att riksdagen

avslår två motionsyrkanden rörande

konventionens tillämplighet på utländska

medborgare med hemvist i Sverige och ett

motionsyrkande om att Sverige skall utnyttja

sin möjlighet att reservera sig såvitt avser

utlämning för politiska brott. Jämför

reservation 1 (mp).

1996 års utlämningskonvention innebär utvidgade

möjligheter till utlämning mellan EU:s medlemsstater

jämfört med 1957 års utlämningskonvention.

Regeringen har föreslagit att riksdagen godkänner

konventionen med vissa förklaringar (prop. s. 3 f).

Enligt regeringen bör Sverige förklara att den

bestämmelse som innebär att en gärning som enligt

den ansökande statens lag rubriceras som

konspiration eller deltagande i en kriminell

organisation under vissa omständigheter skall vara

undantagen från kravet på dubbel straffbarhet

(artikel 3.1) inte kommer att tillämpas.

Vidare bör Sverige enligt artikel 7.2 förklara att

utlämning av egna medborgare för lagföring och

straffverkställighet endast kommer att tillåtas

under vissa förutsättningar, nämligen följande.

Utlämning av en svensk medborgare för lagföring

får endast beviljas om den som begärs utlämnad vid

tiden för brottet sedan minst två år varit

stadigvarande bosatt i den ansökande staten eller om

den gärning för vilken utlämning begärs motsvarar

brott för vilket, enligt svensk lag, är stadgat

fängelse i mer än fyra år. Om gärningen i sin helhet

har begåtts i Sverige, får utlämning för lagföring

beviljas endast om gärningen innefattar medverkan

till ett brott som har begåtts utom riket eller om

utlämning beviljas även för en gärning som har

begåtts utom riket. Om utlämning beviljas skall

Sverige kunna uppställa villkor om att den som

utlämnas skall återföras till Sverige för

verkställighet av ett eventuellt frihetsstraff eller

annat frihetsberövande med anledning av brottet. Vid

återförande tillämpas vad svensk lag föreskriver i

fråga om överförande av verkställighet av

brottmålsdom.

Utlämning av en svensk medborgare för

straffverkställighet får endast beviljas om den som

begärs utlämnad vid tiden för brottet sedan minst

två år varit stadigvarande bosatt i den ansökande

staten eller om denne inför en svensk åklagare

samtycker till utlämning.

Artiklarna 5, 8 samt 10-12 i konventionen skall

över huvud taget inte tillämpas avseende svenska

medborgare. Utlämning av landets egna medborgare

skall sålunda inte kunna beviljas för politiska

brott eller preskriberade brott. Det skall inte

heller vara möjligt för en svensk medborgare att

avstå från specialitetsprincipens skydd eller från

skyddet för vidareutlämning.

Enligt regeringen bör Sverige vidare förklara att

den svenska förklaringen till artikel 6.1 i 1957 års

utlämningskonvention om att Sverige med svenska

medborgare likställer utomnordiska medborgare

bosatta här, i Danmark eller i Finland inte kommer

att åberopas gentemot unionsstater som garanterar

lika behandling.

Sverige bör också enligt artikel 12.2 förklara att

artikel 15 i 1957 års utlämningskonvention angående

vidareutlämning till tredje stat skall fortsätta att

tillämpas, bortsett från vissa undantagsfall.

Sverige bör vidare i enlighet med artikel 13.2

ange att Justitiedepartementet är centralmyndighet i

utlämningsärenden. Sverige bör slutligen, enligt

artiklarna 14 och 18.4, förklara att Riksåklagaren

eller annan åklagare som handlägger ett

utlämningsärende är behörig att använda sig av

direkt kommunikation med sina utländska

motsvarigheter samt att konventionen - även innan

den har trätt i kraft - kommer att tillämpas mot

andra medlemsstater som avgett motsvarande

förklaring.

Regeringen anser däremot att Sverige bör avstå

från sin rätt att avge förklaringar såvitt avser

utlämning för politiska brott av andra än svenska

medborgare och utlämning för fiskaliska brott.

I motion Ju19 (mp) begärs att Sverige vidhåller

sin förklaring till artikel 6.1 i 1957 års

utlämningskonvention om att utländska medborgare med

hemvist i Sverige är att jämställa med svenska

medborgare. I konsekvens härmed begär motionärerna

att 6 och 12 §§ utlämningslagen ändras så att det

klart framgår att de förbehåll som görs för svenska

medborgare även gäller utländska medborgare med

hemvist i Sverige.

Sveriges regering har, i likhet med de danska och

finska företrädarna, i anslutning till

undertecknandet av 1996 års utlämningskonvention

förklarat att Sverige, i förhållande till

medlemsstater som garanterar lika behandling, inte

kommer att åberopa det svenska förbehållet till

artikel 6.1 i 1957 års utlämningskonvention i fråga

om utomnordiska medborgare bosatta i Sverige. Denna

förklaring framgår av en bilaga till 1996 års

utlämningskonvention och torde alltså vara en del av

den politiska överenskommelse som träffats i frågan.

Några reservationsmöjligheter finns inte i denna

del. I konsekvens härmed skulle ett bifall till

motionen i nu behandlad del enligt utskottets

bedömning innebära att konventionen inte kan

tillträdas av Sverige.

Utskottet vill inledningsvis anmärka att bilagan

till 1996 års utlämningskonvention borde ha bifogats

konventionstexten i propositionen då den utgör en

del av denna. Bilagan har nu fogats till

betänkandet, se bilaga 5.

När det gäller frågan om Sverige bör tillträda

konventionen vill utskottet anföra följande. En

förutsättning för att länderna inom EU med framgång

skall kunna bekämpa grov kriminalitet är att de

metoder som används för lagföring och

straffverkställighet är effektiva. Detta gäller inte

minst i fråga om möjligheterna till utlämning. För

svensk del finns det en lång tradition av samarbete

på utlämningsrättens område inom Norden, där

reglerna för utlämning är mer liberala än i

utomnordiska förhållanden. Erfarenheterna av detta

samarbete är goda. Det finns nu skäl att

vidareutveckla samarbetet även gentemot övriga

medlemsstater inom EU. Utskottet anser därför att

riksdagen bör godkänna 1996 års utlämningskonvention

med de förklaringar som regeringen föreslagit och

avslå motion Ju19 i nu behandlade delar.

I motion Ju19 (mp) begärs vidare att Sverige skall

utnyttja de reservationsmöjligheter som finns i

konventionen rörande utlämning för politiska brott.

Enligt artikel 5.1 i 1996 års utlämningskonvention

får, som framgår ovan, den anmodade staten inte

betrakta något brott som politiskt vid tillämpningen

av konventionen. Vissa reservationsmöjligheter finns

dock enligt artikel 5.2. Varje medlemsstat kan

sålunda förklara att den nämnda huvudregeln endast

skall gälla i fråga om gärningar som avses i

Europakonventionen om bekämpande av terrorism

(terrorismkonventionen) - t.ex. kapning,

flygplatssabotage och vissa andra mycket allvarliga

brott - eller till gärningar som rubriceras som

konspiration eller sammanslutning av brottslingar i

syfte att begå vissa brott som anges i

terrorismkonventionen.

Sverige har i olika sammanhang, t.ex. i samband

med Sveriges anslutning till 1957 års

utlämningskonvention, avgett förklaringar och

reservationer om att utlämning inte skall ske för

politiska brott. Tre skäl har traditionellt sett

ansetts ligga bakom detta förbud, nämligen att

skydda individen mot en godtycklig rättegång, att ge

berörda länder en möjlighet att förhålla sig

neutrala till andra länders inrikespolitiska

förhållanden samt att politiska brott bör betraktas

som nationella och inte internationella

angelägenheter.

Mellan EU:s medlemsstater finns det numera

betydande likheter i fråga om staternas samhälls-

och rättssystem. Inom EU finns det också ett stort

ömsesidigt förtroende. Därtill kommer att den

brottslighet med politiska inslag som i dag begås

inom EU är en i högsta grad gemensam angelägenhet.

Det är därför självklart att EU:s medlemsstater inom

ramen för det straffrättsliga samarbetet gemensamt

skall försöka hindra och bekämpa terrorism och

liknande handlingar, även då de har en politisk

bakgrund. Utskottet anser alltså, i likhet med

regeringen, att Sverige skall ansluta sig till 1996

års utlämningskonvention på denna punkt utan att

utnyttja de förbehåll som konventionen erbjuder.

Även fortsättningsvis bör det dock finnas ett förbud

mot utlämning av svenska medborgare för politiska

brott. Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motion Ju19 i nu behandlad del.

Utlämningsavtalet mellan Sverige och

Kanada

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen godkänner

det mellan Sverige och Kanada år 2000

ingångna avtalet om utlämning.

Sverige har av tradition inte krävt avtalsstöd för

att medge utlämning. En del stater, t.ex. Kanada,

kräver emellertid att det finns ett formligt avtal

för att utlämning skall kunna ske.

Det nuvarande utlämningsavtalet mellan Sverige och

Kanada har varit förenat med vissa

tillämpningsproblem, främst på grund av det höga

beviskrav den kanadensiska utlämningslagstiftningen

tidigare uppställt för att utlämning skulle kunna

medges. Den kanadensiska utlämningslagen har nu

ändrats, vilket medger ett enklare

utlämningsförfarande än tidigare. Det krävs dock att

ett nytt avtal ingås mellan länderna i vilket de

ändrade bestämmelserna beaktas.

Det nya avtalet följer i huvudsak det nuvarande

utlämningsavtalet samt de bestämmelser som gäller

enligt svensk rätt i fråga om utlämning. Vid

tillträde till avtalet torde det därför inte krävas

någon annan lagändring än den som föranleds av

artikel 17, dvs. i fråga om möjligheten för den som

har utlämnats att genom sitt samtycke avstå från

specialitetsprincipens skydd. En sådan ändring

föreslås i 12 a § utlämningslagen med anledning av

1996 års utlämningskonvention, se nedan.

Utskottet anser att Sverige, liksom tidigare, har

ett intresse av att utlämning till och från Kanada

kan komma till stånd i syfte att förhindra och

bekämpa brott. Det nya avtalet förbättrar

förutsättningarna för de båda länderna att samarbeta

i detta avseende. Utskottet föreslår därför att

riksdagen godkänner det bilaterala utlämningsavtalet

mellan Sverige och Kanada.

Ändringar i den svenska

utlämningslagstiftningen

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen antar

regeringens förslag till ändringar i

utlämningslagen och i den nordiska

utlämningslagen. Utskottet föreslår vidare

att riksdagen avslår ett motionsyrkande om

att den möjlighet som ges i 1996 års

utlämningskonvention att vägra utlämning vid

preskriberade brott regleras i

utlämningslagen. Jämför reservation 2 (mp).

I propositionen föreslås ett flertal ändringar i

utlämningslagen och i den nordiska utlämningslagen

som krävs för att anpassa den svenska lagstiftningen

till de åtaganden som görs enligt 1996 års

utlämningskonvention. Bland annat måste anpassningar

göras till bestämmelserna om utlämning av svenska

medborgare och de undantag som görs härvidlag.

Ändringar måste också göras i fråga om den

straffnivå som skall gälla vid utlämning inom EU

samt i fråga om bestämmelserna om utlämning för

politiska respektive preskriberade brott. Vidare

måste anpassningar göras med anledning av det

undantag som görs från specialitetsprincipens skydd.

Slutligen måste lagändringar göras i fråga om

förfarandet i utlämningsärenden.

Utskottet har inte något att erinra mot de

lagändringar som föreslås med anledning av 1996 års

utlämningskonvention. En mindre språklig justering

bör dock göras, se bilaga 3.

I Ju19 (mp) framhålls att den möjlighet som ges

enligt artikel 8.2 i konventionen att vägra

utlämning på grund av preskription om brottet faller

under svensk jurisdiktion bör framgå av

utlämningslagen.

Enligt artikel 8.1 i konventionen är huvudregeln

att utlämning inte får vägras på den grunden att

brottet eller verkställigheten av straffet skulle

vara preskriberat i den anmodade statens

lagstiftning. Undantag härifrån kan, enligt artikel

8.2, göras om den anmodade staten enligt sin

lagstiftning har straffrättslig jurisdiktion över

brottet.

Bestämmelserna om när utlämning kan vägras på den

grunden att brottet är preskriberat regleras i 10 §

utlämningslagen. I denna paragraf är undantaget

enligt artikel 8.2 i konventionen inte reglerat.

Enligt utskottet är den reglering som görs i

konventionen i fråga om preskriberade brott

tillfredsställande. Det är enligt utskottets mening

en rimlig utgångspunkt att det är preskriptionstiden

i den stat där brottet förövats som skall vara

avgörande för möjligheten att bevilja utlämning.

Dessutom torde undantagsregeln i artikel 8.2 kunna

åberopas om utlämning i ett enskilt fall skulle

strida mot grundläggande principer i den svenska

straffrättsliga lagstiftningen. De svenska

jurisdiktionsreglerna i 2 kap. brottsbalken är

omfattande, vilket innebär att Sverige i flertalet

fall kommer att ha möjlighet att vägra utlämning om

brottet skulle vara preskriberat. Enligt utskottet

är behovet av att reglera undantagsregeln i

utlämningslagen begränsat eftersom den klart framgår

av konventionen, vilken är bindande för de

medlemsstater som tillträtt denna. Ett sådant

tillägg skulle dessutom göra 10 § utlämningslagen

svårläst eftersom det skulle utgöra ett ytterligare

undantag till de undantag som redan görs. Utskottet

föreslår att riksdagen avslår motion Ju19 i nu

behandlad del.

I propositionen föreslås också att den allmänna

straffnivån som gäller vid utlämning, se 4 §

utlämningslagen, sänks från fängelse i mer än ett år

till fängelse i ett år eller mer. Genom förslaget

anpassas den svenska utlämnings-lagstiftningen till

bestämmelserna i 1957 års utlämningskonvention. Om

förslaget bifalls kan det svenska förbehållet till

artikel 2 i 1957 års konvention återtas.

Utskottet har inte något att erinra mot

regeringens förslag i denna del.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Utländska medborgare med hemvist i

Sverige

Riksdagen avslår motion 2000/01:Ju19 yrkandena

1 och 3.

2. Utlämning för politiska brott

Riksdagen avslår motion 2000/01: Ju19 yrkande

2.

Reservation 1 (mp)

3. Tillträde till 1996 års

utlämningskonvention

Riksdagen godkänner 1996 års konvention om

utlämning mellan Europeiska unionens

medlemsstater med de förklaringar beträffande

artiklarna 3, 7, 12-14 och 18 som regeringen

förordat.

4. Utlämningsavtalet mellan Sverige och

Kanada

Riksdagen godkänner avtalet den 15 februari

2000 om utlämning mellan Sveriges regering och

Kanadas regering.

5. Preskriberade brott

Riksdagen avslår motion 2000/01:Ju19 yrkande 4.

Reservation 2 (mp)

6. Lagförslagen

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om

ändring i lagen (1957:668) om utlämning för

brott, dock med den ändringen att 10 § ges den

lydelse som utskottet föreslår i bilaga 3, samt

lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning

för brott till Danmark, Finland, Island och

Norge.

Stockholm den 29 maj 2001

På justitieutskottets vägnar

Fredrik Reinfeldt

Följande ledamöter har deltagit i beslutet:

Fredrik Reinfeldt (m), Ingvar Johnsson (s), Märta

Johansson (s), Margareta Sandgren (s), Alice Åström

(v), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m),

Ann-Marie Fagerström (s), Maud Ekendahl (m), Helena

Zakariasén (s), Yvonne Oscarsson (v), Ragnwi

Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Kia Andreasson

(mp), Gunnel Wallin (c) och Göran Norlander (s).

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken

punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som

behandlas i avsnittet.

1. Utlämning för politiska brott (punkt 2)

av Kia Andreasson (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motion

2000/01:Ju19 yrkande 2 som sin mening för regeringen

vad som anförs i reservation 1.

Ställningstagande

Jag anser att skillnaderna i nuvarande och blivande

medlemsstaters samhälls- och rättssystem, t.ex. när

det gäller yttrandefrihet och mötesfrihet, är för

stora för att Sverige generellt bör avhända sig

möjligheten att vägra utlämning för brott med

politisk anknytning.

Riksdagen bör därför ge regeringen i uppdrag att i

samband med underrättelse enligt artikel 18.2 i 1996

års utlämningskonvention avge förklaring enligt

artikel 5.2 i konventionen.

2. Preskriberade brott (punkt 5)

av Kia Andreasson (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 5 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motion

2000/01:Ju19 yrkande 4 som sin mening för regeringen

vad som anförs i reservation 2.

Ställningstagande

1996 års utlämningskonvention föreskriver att

utlämning inte skall kunna vägras med hänvisning

till att brottet är preskriberat enligt den anmodade

statens lagstiftning. Detta innebär att svenska

myndigheter skall kunna tillgripa tvångsåtgärder mot

människor i Sverige för brott som är preskriberade

enligt svensk lagstiftning. Enligt min mening är

detta mycket otillfredsställande. Den möjlighet som

konventionen föreskriver i artikel 8.2 att vägra

utlämning på grund av att gärningarna är

preskriberade om de faller under svensk jurisdiktion

bör därför tydligt framgå av utlämningslagen.

Det ankommer på regeringen att snarast återkomma

till riksdagen med ett förslag till lagstiftning som

tillgodoser vad jag nu anfört.

Särskilda yttranden

Utskottets beredning av ärendet har föranlett

följande särskilda yttranden. I rubriken anges inom

parentes vilken punkt i utskottets förslag till

riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Utländska medborgare med hemvist i Sverige

(punkt 1)

av Kia Andreasson (mp).

Utländska medborgare med hemvist i Sverige har

hittills behandlats på samma sätt som svenska

medborgare gentemot de stater som tillträtt 1957 års

utlämningskonvention. Denna likabehandling skall nu

upphöra, och utländska medborgare boende i Sverige

skall på en rad punkter ges sämre skydd mot

utlämning till andra länder inom EU än vad de

åtnjuter i dag. Detta är mycket otillfredsställande.

Det är också mycket otillfredsställande att

regeringen i samband med undertecknandet av 1996 års

utlämningskonvention avsagt sig möjligheten att

fortsättningsvis åberopa den förklaring som Sverige

gjort till artikel 6.1 i 1957 års konvention,

nämligen att utländska medborgare med hemvist i

Sverige skall jämställas med svenska medborgare. Med

hänsyn till vikten av denna princip och då

förklaringen till 1957 års utlämningskonvention är

riksdagsbunden borde frågan först ha underställts

riksdagens prövning.

Jag anser emellertid i likhet med utskottet att

1996 års utlämningskonvention är ett betydelsefullt

instrument i den brottsbekämpande verksamheten. Med

hänsyn härtill är jag inte beredd att yrka avslag på

konventionen.

2. Tillträde till 1996 års utlämningskonvention

(punkt 3)

av Alice Åström (v) och Yvonne Oscarsson (v).

Inom ramen för EU-samarbetet händer det alltför ofta

att regeringen i samband med förhandlingar om

innehållet i en konvention eller annan rättsakt

ingår politiska överenskommelser i frågor av stor

vikt. Sådana överenskommelser har riksdagen, när

rättsakten hänskjuts hit för godkännande, inte

möjlighet att ändra i, och reservationsmöjligheterna

är oftast mycket begränsade. Detta innebär att

riksdagen antingen måste godkänna den

överenskommelse regeringen har träffat eller besluta

att riksdagen skall avstå från att tillträda den

aktuella rättsakten. Den senare möjligheten är i

realiteten sällan ett alternativ. Det

parlamentariska inflytandet i frågorna begränsas

därför kraftigt.

Enligt vår uppfattning måste regeringen och

riksdagen snarast finna en lösning på detta problem.

Om så inte sker kommer vi att återkomma i frågan i

lämpligt sammanhang.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Bilaga 2

Regeringens lagförslag

Bilaga 3

Utskottets förslag till ändring i

regeringens förslag till lag om

ändring i lagen (1957:668) om

utlämning för brott

-----------------------------------------------------

Regeringens förslag Utskottets förslag

-----------------------------------------------------

10 §

-----------------------------------------------------

Har i fråga om den som begärs utlämnad här i riket

meddelats dom beträffande det uppgivna brottet eller

med stöd av 20 kap. 7 § rättegångsbalken eller

motsvarande bestämmelse i annan författning

meddelats beslut att inte åtala för brottet, får

utlämning för det brottet inte beviljas.

Utlämning får inte heller beviljas, om straff för

brottet skulle vara förfallet enligt svensk lag.

Detta gäller inte vid utlämning till en medlemsstat

i Europeiska unionen eller om ett avslag på denna

grund skulle strida mot en internationell

överenskommelse som gäller mellan Sverige och den

ansökande staten.

Den som är svensk medborgare får inte utlämnas om

straff för brottet skulle vara förfallet enligt

svensk lag.

-----------------------------------------------------

Har fråga om ansvar för Har fråga om ansvar för

brottet prövats genom brottet prövats genom

lagakraftägande dom, lagakraftägande dom,

meddelad i en annan stat meddelad i en annan stat

än den som gjort än den som gjort

framställning om framställning om

utlämning, och är brottet utlämning, och är brottet

förövat i den först förövat i den först

nämnda staten eller har nämnda staten eller har

denna stat tillträtt den denna stat tillträtt den

europeiska europeiska

utlämningskonventionen utlämningskonventionen

den 13 december 1957 den 13 december 1957

eller en överenskommelse eller en överenskommelse

som avses i 2 kap. 5 a § som avses i 2 kap. 5 a §

fjärde stycket fjärde stycket

brottsbalken eller har brottsbalken eller har

den staten slutit den staten slutit

särskilt avtal med särskilt avtal med

Sverige om utlämning för Sverige om utlämning för

brott, får den som begärs brott, får den som begärs

utlämnad inte utlämnas utlämnad inte utlämnas

för brottet, för det brottet,

1. om han eller hon har 1. om han eller hon har

frikänts från ansvar, frikänts från ansvar,

2. om han eller hon har 2. om han eller hon har

förklarats skyldig till förklarats skyldig till

brottet utan att påföljd brottet utan att påföljd

har utdömts, har ådömts,

3. om ådömd påföljd har 3. om ådömd påföljd har

verkställts i sin helhet verkställts i sin helhet

eller verkställigheten eller verkställigheten

pågår, eller pågår, eller

4. om ådömd påföljd har 4. om ådömd påföljd har

bortfallit enligt lagen i bortfallit enligt lagen i

den stat där domen den stat där domen

meddelats. meddelats.

-----------------------------------------------------

Fjärde stycket gäller Fjärde stycket gäller

inte i fråga om brott, inte i fråga om brott,

som har förövats i den som har förövats i den

stat som gjort stat som gjort

framställning om framställning om

utlämning eller mot denna utlämning eller mot denna

stat eller menighet eller stat eller menighet eller

allmän inrättning i den allmän inrättning i den

staten, eller brott, som staten, eller brott, som

avses i 2 kap. 3 § 6 avses i 2 kap. 3 § 6

eller 7 brottsbalken, eller 7 brottsbalken,

såvida inte lagföringen såvida inte lagföringen

har skett på begäran av har skett på begäran av

den stat som gjort den stat som gjort

framställning om framställning om

utlämning eller efter att utlämning eller efter det

den som begärs utlämnad att den som begärs

har utlämnats från denna utlämnad har utlämnats

stat för lagföring. från denna stat för

lagföring.

-----------------------------------------------------

Bilaga 4

1996 års EU-konvention om utlämning

Bilaga 5

Bilaga till 1996 års EU-konvention om

utlämning

Bilaga 6

Avtal om utlämning mellan Sveriges

regering och Kanadas regering