Bet. 2000/01:JuU27

Justitieutskottets betänkande

2000/01:JUU27

Sveriges tillträde till FN:s konvention om

bekämpande av bombattentat av terrorister

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Följdmotioner

Utskottets överväganden

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Bilaga 2

2000/01

JuU27

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett

regeringsförslag om att riksdagen skall godkänna

Förenta nationernas (FN) konvention om bekämpande av

bombattentat av terrorister. Några förslag till

lagändringar läggs inte fram i propositionen.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag.

Propositionen

I proposition 2000/01:86 har regeringen

(Justitiedepartementet) föreslagit att riksdagen

godkänner Förenta nationernas (FN) konvention om

bekämpande av bombattentat av terrorister.

Följdmotioner

Inga motioner har väckts med anledning av

propositionen.

Utskottets överväganden

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen godkänner

FN:s konvention om bekämpande av bombattentat

av terrorister.

I propositionen föreslås att Sverige skall tillträda

FN:s konvention om bekämpande av bombattentat av

terrorister, den s.k.

terroristbombningskonventionen.

Terroristbombningskonventionen antogs den 15

december 1997 av FN:s generalförsamling och öppnades

för undertecknande den 12 januari 1998. Sverige

undertecknade konventionen den 12 februari 1998.

Den svenska översättningen av konventionen har

fogats till betänkandet, se bilaga 2.

Inom Justitiedepartementet har en promemoria

upprättats i vilken bl.a. frågorna om hur

konventionen förhåller sig till svensk rätt och

behovet av författningsändringar analyserats.

Promemorian har remissbehandlats. En sammanställning

av remissyttrandena finns tillgänglig i

Justitiedepartementet (dnr Ju2000/2280).

Förslaget i propositionen grundar sig på

promemorian och remissbehandlingen av den.

Terroristbombningskonventionen utgör en

fortsättning på det arbete för att motverka

terrorism som bedrivits inom FN sedan 1960-talet. De

tidigare FN-konventionerna om terrorism gäller

antingen särskilda angreppsobjekt som luftfartyg och

skepp eller avser att skydda vissa kategorier av

personer som är engagerade i internationella

uppdrag. Terroristbombningskonventionen har däremot

inte några sådana begränsningar utan har ett

generellt tillämpningsområde.

Konventionen innehåller inte någon definition av

terrorism. I stället anges vilka handlingar som

skall utgöra brott i konventionens mening. Enligt

konventionen gör den sig skyldig till brott som

rättsstridigt och uppsåtligt levererar, placerar,

avlossar eller spränger ett sprängämne eller en

annan livsfarlig anordning i, in i eller mot en

allmän plats, en statlig eller annan offentlig

anläggning, ett allmänt transportsystem eller en

infrastrukturanläggning om gärningen företas i syfte

att orsaka dödsfall eller allvarlig kroppsskada

eller för att åstadkomma omfattande förstörelse av

bl.a. allmän plats. Även försök och medverkan till

sådant brott omfattas av konventionen, liksom

gärningar bestående i att någon värvar eller

instruerar andra att begå sådant brott. Slutligen

omfattar konventionen gärningar som består i att en

person på annat sätt bidrar till att en grupp

personer med ett gemensamt syfte begår brott som

avses i konventionen.

Enligt konventionen skall varje konventionsstat

kunna utöva domsrätt beträffande de brott som

omfattas av konventionen om brottet har begåtts inom

den statens territorium, ombord på ett fartyg som

förde den statens flagg eller ombord på ett

luftfartyg som var registrerat enligt dess

lagstiftning när brottet begicks. Varje

konventionsstat skall också kunna utöva domsrätt

beträffande brott begångna av en av den statens

medborgare. Vidare får en stat enligt konventionen

fastställa att den har domsrätt även i andra fall,

t.ex. när brottet har begåtts mot en av den statens

medborgare.

I konventionen finns också bestämmelser om

utlämning, överförande av en person för utredning

m.m., internationell rättslig hjälp i brottmål samt

om vilka åtgärder som skall vidtas för att utreda en

persons närvaro i ett land eller för att säkerställa

hans eller hennes närvaro för åtal eller utlämning.

Vidare finns bestämmelser om hur staterna skall

samarbeta när det gäller förebyggande av brott samt

i vilken utsträckning staterna skall underrätta

varandra. Slutligen regleras hur förpliktelserna

enligt konventionen skall fullgöras samt hur tvister

mellan två eller flera konventionsstater skall

lösas.

De handlingar som utgör brott enligt konventionen

torde redan vara kriminaliserade enligt svensk rätt,

framför allt som våldsbrott eller allmänfarliga

brott enligt 3 respektive 13 kap. brottsbalken. I de

fall företagna handlingar inte utgör självständiga

brott kan det i stället bli aktuellt att döma en

person för medgärningsmannaskap, försök eller

förberedelse till brottet. Det kan också bli fråga

om medhjälp till brott. I denna del torde det därför

inte krävas några lagändringar för att Sverige skall

kunna leva upp till konventionens krav.

Även i fråga om bestämmelserna om domsrätt

uppfyller svensk lag konventionens krav.

Bestämmelserna i 2 kap. 2 och 3 §§ medger svensk

domsrätt i alla de fall där konventionen kräver det

och i så gott som samtliga de fall där en

konventionsstat därutöver får fastställa domsrätt.

När det gäller konventionens krav på åtgärder för

att utreda en persons närvaro i ett land eller

säkerställa hans eller hennes närvaro för åtal eller

utlämning finns det ett flertal bestämmelser i den

svenska rättsordningen. I 23 och 24 kap.

rättegångsbalken finns t.ex. bestämmelser om

inledande av förundersökning samt frihetsberövande.

Även i 23 § lagen (1957:668) om utlämning för brott

(utlämningslagen) finns bestämmelser om

frihetsberövande. Enligt denna paragraf kan den som

i annat land är misstänkt, åtalad eller dömd för

brott som kan föranleda utlämning berövas friheten.

I polislagen (1984:387) finns bestämmelser om

åtgärder som skall vidtas när förundersökning inte

inletts. Bland annat skall polisen i fråga om brott

som hör under allmänt åtal bedriva spaning och

utredning. Enligt polislagen får också en polisman,

under vissa förutsättningar, omhänderta en person

för identifiering. Därtill kommer att Sverige fullt

ut deltar i det internationella polissamarbetet,

framför allt inom ramen för EU. Sverige får i dessa

delar anses uppfylla de krav konventionen ställer.

I fråga om utlämning finns det i 6 §

utlämningslagen ett absolut förbud mot utlämning för

politiska brott. Vidare finns det i 4 § lagen

(1959:254) om utlämning för brott till Danmark,

Finland, Island och Norge begränsningar vad gäller

möjligheterna att utlämna en person för politiska

brott. Dessa bestämmelser är inte förenliga med

konventionens bestämmelser. Regeringen har

emellertid i prop. 2000/01:83 Sveriges tillträde

till 1996 års EU-konvention om utlämning föreslagit

ändringar i nu nämnda bestämmelser.

Ändringsförslagen har en generell utformning och

innebär att en begäran om utlämning inte får avslås

på sådan grund om detta skulle strida mot en

internationell överenskommelse som gäller Sverige

och den stat som ansöker om utlämning. Under

förutsättning att riksdagen bifaller regeringens

förslag i prop. 2000/01:83 behövs sålunda inte några

lagändringar i denna del.

Inte heller i fråga om konventionens bestämmelser

om rättslig hjälp och överförande av en person för

utredning m.m. behövs några lagändringar eftersom

den nya lagen (2000:562) om internationell rättslig

hjälp i brottmål tillgodoser de krav som kan ställas

på Sverige i dessa avseenden.

När det gäller konventionens bestämmelser om

förebyggande av brott kan det konstateras att

Sverige, genom säkerhetspolisen, deltar i ett

omfattande samarbete och informationsutbyte med

andra länders underrättelse-, säkerhets- och

polisorganisationer i syfte att förebygga och

motverka förberedelser till terrordåd. Sverige

deltar också i EU:s arbete mot terrorism.

Slutligen kan det konstateras att bestämmelserna i

konventionen om underrättelse och tvistlösning

överensstämmer med motsvarande bestämmelser i andra

konventioner som Sverige anslutit sig till. De torde

även i detta fall kunna accepteras.

Utskottet konstaterar, mot bakgrund av det ovan

anförda, att terroristbombningskonventionen i

huvudsak överensstämmer med svensk rätt. I en del,

nämligen i fråga om bestämmelserna om utlämning för

politiska brott, krävs lagändringar. Regeringen har

i ett annat ärende som är anhängigt i riksdagen

föreslagit sådana ändringar, vilka utskottet

tillstyrkt.

När det gäller frågan om godkännande av

konventionen vill utskottet anföra följande.

Utvecklingen har under senare år i och för sig gått

mot färre terroristdåd. De dåd som förevarit har

dessvärre skördat fler dödsoffer än tidigare år

eftersom användningen av sprängämnen och andra

livsfarliga anordningar ökat. Enligt utskottet är

denna utveckling oroande. Nu gällande multilaterala

rättsakter innefattar inte en tillfredsställande

täckning av sådana handlingar, utan är begränsade

till terroristdåd riktade mot särskilda

angreppsobjekt eller vissa kategorier av personer.

En mer generell reglering som gäller internationellt

behövs därför. Mot den bakgrunden föreslår utskottet

att riksdagen godkänner

terroristbombningskonventionen.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Bekämpande av bombattentat av terrorister

Riksdagen godkänner Förenta nationernas konvention

om bekämpande av bombattentat av terrorister.

Stockholm den 29 maj 2001

På justitieutskottets vägnar

Fredrik Reinfeldt

Följande ledamöter har deltagit i beslutet:

Fredrik Reinfeldt (m), Ingvar Johnsson (s), Märta

Johansson (s), Margareta Sandgren (s), Alice Åström

(v), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m),

Ann-Marie Fagerström (s), Maud Ekendahl (m), Helena

Zakariasén (s), Yvonne Oscarsson (v), Ragnwi

Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Kia Andreasson

(mp), Gunnel Wallin (c) och Göran Norlander (s).

Bilaga 2

Konventionstexten i översättning till

svenska