Bet. 2000/01:JuU32

Justitieutskottets betänkande

2000/01:JUU32

Processrättsliga frågor

Innehåll

Sammanfattning

Motioner från allmänna motionstiden

Utskottets överväganden

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Reservationer

2000/01

JuU32

Sammanfattning

I detta ärende behandlar utskottet ett antal

motionsyrkanden som väckts under den allmänna

motionstiden år 2000 och som tar upp

processrättsliga frågor. Motionerna rör bl.a. rätten

till domstolsprövning, avskaffande av

specialdomstolarna, frågor rörande nämndemän samt

straffprocessuella tvångsmedel.

Utskottet avstyrker samtliga motioner.

I ärendet finns åtta reservationer (m, v, kd, mp

och fp) samt ett särskilt yttrande (m, kd, c och

fp).

Motioner från allmänna motionstiden

2000/01:Ju304 av Bengt Silfverstrand och Claes-Göran

Brandin (s):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om skärpt lagstiftning

mot grövre brottslighet.

2000/01:Ju403 av Stig Rindborg m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om marknadsdomstolen

och partssammansatta domstolar.

2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag om hur special- och partssammansatta

domstolar kan avvecklas samt deras mål och ärenden

inordnas i det allmänna domstolsväsendet.

2000/01:Ju406 av Helena Bargholtz m.fl. (fp):

Riksdagen begär att regeringen tillsätter en

utredning om ett nytt tillsättningsförfarande när

det gäller nämndemän.

2000/01:Ju413 av Agneta Lundberg m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att arbeta för att

nämndemännen i Sveriges domstolar utgör en så

representativ sammansättning som möjligt vad gäller

Sveriges befolkning.

2000/01:Ju417 av Eskil Erlandsson (c):

Riksdagen tillkännager för regeringen vad som

anförs om behovet av introduktion av nämndemän och

kontinuerlig fortbildning av desamma.

2000/01:Ju804 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att en oberoende utvärdering av behovet och

effektiviteten av de hemliga tvångsmedel som finns i

dag skall genomföras.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att en kraftig förstärkning av den statistik

som ligger till grund för den parlamentariska

kontrollen skall genomföras.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att regler måste införas som innebär att den

som utsatts för hemliga tvångsmedel skall under-

rättas om det efter avslutad förundersökning och ges

möjlighet att överklaga felaktiga beslut.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att alla hemliga tvångsmedel som används

skall vara reglerade i lag.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att användandet av så kallad

överskottsinformation skall regleras i lag.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att ett oberoende kontrollorgan skall

inrättas som har till enda uppgift att tillgodose

rättsskyddet dels vid tillståndsprövningen av

hemliga tvångsmedel, dels vid genomförandet av

tvångsåtgärden.

2000/01:Ju809 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

Riksdagen begär att regeringen ser över

möjligheterna att avskaffa kravet på särskilt

prövningstillstånd vid bötesdomar.

2000/01:Ju813 av Maud Ekendahl och Cristina Husmark

Pehrsson (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av åtgärder

syftande till att göra rättsintygen tydligare.

2000/01:Ju814 av Birgitta Sellén (c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att göra en ny

rättegångsutredning.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att införa

jourdomstolar i Sverige.

2000/01:Ju817 av Marina Pettersson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om möjligheterna att

inrätta jourdomstolar.

2000/01:Ju913 av Alf Svensson m.fl. (kd):

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att nämndemännens

arvoden, inklusive barnomsorgskostnader för

hemarbetande, ses över.

2000/01:Ju930 av Gun Hellsvik m.fl. (m):

6. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring av delgivningsreglerna.

11. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring av regler för ersättning till

vittnen.

2000/01:Ju931 av Gun Hellsvik m.fl. (m):

7. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag om möjligheten att använda kräksirap i

enlighet med vad som anförs i motionen.

2000/01:Ju933 av Siw Persson och Johan Pehrson (fp):

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om strafförelägganden.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om rätten till prövning

i två instanser.

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ett nytt system för

nämndemän.

30. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om integritet och

tvångsmetoder.

2000/01:So301 av Barbro Feltzing (mp):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om rättshjälp vid

pisksnärtsskador.

2000/01:So450 av Matz Hammarström m.fl. (mp):

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om rättsintyg.

2000/01:So545 av Lena Ek m.fl. (c):

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om behovet av att förbättra

rättsintygens användbarhet.

Utskottets överväganden

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal

motioner med anknytning till processrättsliga

frågor. Motionerna har väckts under den allmänna

motionstiden år 2000.

Vissa domstolsfrågor

Rätten till domstolsprövning

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motionsyrkanden om att utöka möjligheterna

till överprövning av domstolsavgöranden.

Jämför reservation 1 (kd, fp).

I motion Ju809 (kd) begärs att kravet på

prövningstillstånd vid överklagande av tingsrättens

avgöranden i brottmål skall tas bort. I motion Ju933

(fp) efterfrågas ökade möjligheter att få mål

prövade i två instanser.

I brottmål krävs prövningstillstånd i vissa fall

när en dom överklagas till hovrätt. Sedan år 1993

krävs alltså prövningstillstånd om den tilltalade

inte dömts till svårare påföljd än böter eller om

han frikänts från ansvar för brott för vilket inte

är föreskrivet svårare straff än fängelse sex

månader (49 kap. 13 § rättegångsbalken). Innebörden

i regleringen är att den tilltalade kan få en

fullständig prövning i hovrätten om åtalet bifallits

och om påföljden därvid bestämts till någonting

annat än böter.

Justitieutskottet behandlade under föregående

riksmöte ett liknande yrkande om rätten till

domstolsprövning (bet. 1999/2000:JuU4 s. 3 f). Då

begärdes ett tillkännagivande av innebörd att rätten

till domstolsprövning inte får urholkas, något

motionärerna menade i viss mån redan skett genom

bl.a. krav på prövningstillstånd vid överklaganden.

Av grundläggande betydelse för frågan om rätt till

domstolsprövning är den europeiska konventionen av

den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga

rättigheterna och de grundläggande friheterna

(Europakonventionen). Konventionen med dess

tilläggsprotokoll gäller enligt lagen (1994:1219)

sedan den 1 januari 1995 som lag här i riket.

Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen skall var

och en, vid prövning av hans civila rättigheter och

skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för

brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig

förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig

och opartisk domstol som upprättats enligt lag. En

utförlig redogörelse för den närmare innebörden av

artikeln, liksom för exempel på de svenska

lagstiftningsåtgärder som föranletts av

konventionens krav, finns i justitieutskottets ovan

nämnda betänkande.

Hovrättsprocessutredningen uttalade i sitt

betänkande Ett reformerat hovrättsförfarande (SOU

1995:124) att Europakonventionen inte torde hindra

att det i svensk rätt införs ett system med krav på

prövningstillstånd med möjlighet till s.k.

ändringsdispens vid fullföljd av talan från

tingsrätt till hovrätt i brottmål. Eftersom

konventionen inte föreskriver någon rätt till

överklagande av domar i tvistemål, kunde den inte

heller anses lägga hinder i vägen för krav på

prövningstillstånd när sådana mål fullföljs från

tingsrätt till hovrätt (SOU 1995:124 s. 159 f).

Vid behandlingen av föregående års motion delade

utskottet motionärernas uppfattning angående

betydelsen av rätten till domstolsprövning. Rätten

till domstolsprövning, framhöll utskottet, är i

själva verket en förutsättning för att man skall

kunna tala om en rättsstat. Enligt utskottets mening

är den rätt till domstolsprövning som följer av

såväl Europakonventionen som rättsstatens principer

tillgodosedd i svensk rätt när det gäller

anklagelser för brott och tvister mellan enskilda.

Utskottet pekade också på att svensk lagstiftning

under senare år utformats så att även

förvaltningsbeslut som rör ett enskilt subjekts

civila rättigheter och skyldigheter skall kunna

domstolsprövas. Mot denna bakgrund ansåg utskottet

att det saknades anledning för riksdagen att förorda

några åtgärder med anledning av motionen, och den

avstyrktes i denna del.

Det finns enligt utskottets mening inte anledning

att inta någon annan hållning i frågan med anledning

av de nu väckta motionsyrkandena. Utskottet föreslår

att riksdagen avslår motion Ju809 samt motion Ju933

i här aktuell del.

Slutligen skall i sammanhanget nämnas att

regeringen - på grundval av

Hovrättsprocessutredningens ovannämnda betänkande -

våren 1997 föreslog ett system med generellt

prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och

hovrätt (prop. 1996/97:131 Prövningstillstånd i

hovrätten). Emellertid återkallades propositionen

sedan det visat sig att erforderligt stöd inte fanns

i riksdagen (regeringens skrivelse 1996/97:168).

Inte minst från domstolshåll har även härefter

efterlysts regeländringar som på olika sätt är

avsedda att begränsa hovrätternas befattning med

målen till vad som kan vara motiverat i det enskilda

fallet. En arbetsgrupp, i vilken samtliga hovrätter

varit representerad, har bl.a. föreslagit en något

utvidgad tillämpning av dagens regler om

prövningstillstånd (Hovrätternas processgrupp,

promemorian Effektivare hovrättsförfarande, dnr

Ju1999/4445). Av den till riksdagen nyligen

överlämnade skrivelsen Reformeringen av

domstolsväsendet - information och uppföljning av

handlingsplanen (skr. 2000/01:112, s. 34) framgår

att det inom Regeringskansliet för närvarande pågår

ett arbete med att på grundval av

Hovrättsprocessutredningens och processgruppens

olika förslag ta fram en departementspromemoria om

hur hovrättsprocessen bör se ut i framtiden.

Promemorian beräknas bli remitterad under första

halvåret 2001.

Avskaffande av specialdomstolarna

Utskottets förslag i korthet

Utskottet anser att de specialdomstolar som i

dag finns kvar bör bedömas utifrån sina egna

meriter och anser därför att riksdagen skall

avslå ett yrkande om att avskaffa samtliga

sådana domstolar. Jämför reservation 2 (m).

I motion Ju403 (m) yrkas att special- och

partssammansatta domstolar skall avvecklas och att

deras uppgifter skall övertas av de allmänna

domstolarna.

De helt fristående specialdomstolar som finns i

dag är Patentbesvärsrätten, Marknadsdomstolen och

Arbetsdomstolen. De tre domstolarna är belägna i

Stockholm och deras domkretsar omfattar hela riket.

Såväl Arbetsdomstolen som Marknadsdomstolen är i

vissa typer av mål den enda instansen. Deras

avgöranden kan emellertid komma under Högsta

domstolens eller Regeringsrättens prövning vid

frågor om resning och återställande av försutten

tid.

I Arbetsdomstolen utövas beslutanderätten av

lagfarna ledamöter tillsammans med s.k.

intresseledamöter.

Under början av 1990-talet avvecklades flera

specialdomstolar, nämligen försäkringsrätterna,

Försäkringsöverdomstolen och Bostadsdomstolen.

Regeringen gjorde i sin skrivelse Reformeringen av

domstolsväsendet - en handlingsplan (1999/2000:106)

bedömningen att den dömande verksamheten i landet så

långt som möjligt bör ske i de allmänna domstolarna

eller de allmänna förvaltningsdomstolarna.

Regeringen anförde bl.a. att en allomfattad princip

under det senaste decenniet varit att

specialdomstolar utanför de bägge domstolsslagen bör

undvikas. Regeringen uttalade bl.a. att

personalförsörjning, ökad flexibilitet, minskad

sårbarhet och högre effektivitet talade för en

lösning med en sammanhållen organisation. I sin till

riksdagen nyligen överlämnade skrivelse om

information och uppföljning av handlingsplanen har

regeringen vidhållit denna inställning (skr.

2000/01:112 s. 54).

Regeringen tillsatte med denna inriktning en

utredning om Patentbesvärsrätten (dir. 1999:28).

Utredningsarbetet har bedrivits under namnet 1999

års patentprocessutredning och ett betänkande har

nyligen överlämnats till regeringen (SOU 2001:33).

Där föreslås bl.a. att den verksamhet som för

närvarande bedrivs i Patentbesvärsrätten förs över

till Stockholms tingsrätt. En konsekvens av

förslaget blir att Patentbesvärsrätten upphör. Efter

sedvanligt remissförfarande avser regeringen att ta

ställning till vilka förändringar som bör

genomföras.

Även utskottet har tidigare intagit en restriktiv

hållning till specialdomstolar. Våren 1994 uttalade

sålunda utskottets dåvarande majoritet att

specialdomstolar i möjligaste mån borde avskaffas

(bet. 1993/94:JuU31 s. 9). I en reservation anförde

dock den socialdemokratiska minoriteten att varje

specialdomstols fortsatta verksamhet borde bedömas

efter dess egna meriter och inte utifrån

principiella ståndpunkter.

Våren 1998 behandlade utskottet en motion liknande

den nu aktuella (bet. 1997/98:JuU24 s. 12 f).

Utskottet ansåg då att det fanns anledning att se

mera nyanserat på frågan om specialdomstolar. Dessa

fick nämligen anses besitta en särskild kompetens

som leder till att målen behandlas skickligt, snabbt

och ekonomiskt effektivt. De återstående

specialdomstolarnas fortsatta verksamhet borde

bedömas efter sina egna meriter och inte endast

utifrån principiella ståndpunkter.

Vad gällde Patentbesvärsrätten ansåg utskottet att

det då pågående beredningsarbetet borde avvaktas.

Några skäl att förorda ett avskaffande av

Marknadsdomstolen eller Arbetsdomstolen kunde

utskottet inte finna. Utskottet avstyrkte den då

aktuella motionen.

Utskottet har även vid de två senaste riksmötena

haft att ta ställning till motionsyrkanden

motsvarande de nu ifrågavarande. Utskottet har då

stått fast vid uppfattningen att specialdomstolarna

även i framtiden får bedömas på sina egna meriter

och avstyrkt motionsyrkandena (se senast bet.

1999/2000:JuU4 s. 11 f).

Utskottet vidhåller denna sin uppfattning och

avstyrker motion Ju403.

Inrättande av jourdomstolar

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motionsönskemål om att införa jourdomstolar.

I motionerna Ju814 (c) och Ju817 (s) anförs att det

bör inrättas jourdomstolar för handläggningen av

s.k. bagatellartad brottslighet respektive för

ungdomsmål. I den förstnämnda motionen anförs att en

särskild rättegångsutredning bör utreda frågan.

Frågan om att inrätta jourdomstolar är inte ny. I

olika sammanhang har önskemål framförts om att

sådana skall inrättas för en särskilt snabb

handläggning av vissa måltyper. Eftersom det anses

särskilt viktigt att ungdomskriminaliteten möts med

en snabb reaktion från samhällets sida är mål med

unga lagöverträdare en kategori mål som därvid

nämnts särskilt.

I samband med att den s.k. ungdomsmålsreformen

genomfördes år 1995 tog regering och riksdag

ställning till att jourdomstolar inte skulle

inrättas för handläggning av mål med unga

lagöverträdare (prop. 1994/95:12 s. 34 f, bet. JuU1,

rskr. 39). Till samma slutsats kom utredningen om

handläggningen av ungdomsmål år 1999 (SOU 1999:108

s. 109). Även om lagföringen av unga - som det i

båda fallen varit fråga om - går snabbt, har det

inte ansetts vara nödvändigt att den unge tas direkt

från brottsplatsen till domstolen. Det bakomliggande

kriminalpolitiska syftet med ungdoms- eller

jourdomstolar för handläggning av ungdomsmål bör i

stället tillgodoses genom att handläggningen i den

vanliga brottmålsordningen går så fort som möjligt.

Regeringen förde inte frågan om jourdomstolar

vidare när den behandlade 1999 års betänkande. Inte

heller aktualiserades frågan om jourdomstolar vid

handläggningen av ungdomsmål motionsvägen när

riksdagen nyligen behandlade propositionen (prop.

2000/01:56, bet. JuU18).

I samband med 1995 års lagstiftningsärende

påpekade regeringen att ambitionen att engagera

vårdnadshavare och liknande i lagföringen i

praktiken försvåras om åtgärder skall vidtas inom

mycket korta tidrymder. Sådana svårigheter kan också

befaras när det gäller socialtjänstens medverkan.

Slutligen anförde regeringen att lagföringen inte

får gå så snabbt att den påtagligt försvårar

målsägandens möjligheter att få sina

skadeståndsanspråk prövade i rättegången.

Utskottet hade under föregående riksdagsår att ta

ställning till ett motionsyrkande om att inrätta

jourdomstolar i ungdomsmål (bet. 1999/2000:JuU16 s.

17 f). Även om det är viktigt med en snabb

handläggning ansåg utskottet att det inte kunde

bortse från de ovannämnda svårigheter som pekades på

i samband med 1995 års lagstiftning. I avvaktan på

beredningen av betänkandet om handläggning av

ungdomsmål var utskottet inte berett att inta någon

annan ståndpunkt och avslog motionen i denna del.

Andra skäl mot ett system med jourdomstolar som

framförts - och som får anses äga sin giltighet även

vid andra måltyper än ungdomsmål - är de praktiska

problem som kan uppstå med att genomföra vittnes-

och målsägandeförhör nattetid. Vidare skulle

säkerligen många av de misstänkta och andra som

skall höras vara påverkade av alkohol eller

narkotika. Andra svårigheter uppkommer när det

gäller att snabbt få fram den personutredning som

kan behövas för att avgöra påföljdsfrågan (prop.

1994/95:12 s. 34 f).

De ovan beskrivna svårigheterna är enligt

utskottets mening av sådant slag att de talar mot

ett införande av jourdomstolar. Utskottet avstyrker

motionerna Ju814 och Ju817.

I sammanhanget bör dock nämnas att en annan fråga

är det krav på snabbhet i brottmålsförfarandet som

allmänt får anses vara påkallat. Här vidtas för

närvarande ett antal åtgärder för att bl.a. korta

handläggningstiderna i brottmål. Som exempel kan

nämnas att regeringen i december förra året

tillsatte en särskild beredning för rättsväsendets

utveckling (dir. 2000:90). Beredningens uppdrag kan

beskrivas så att den skall undersöka möjligheterna

att - med bibehållen rättssäkerhet - öka

effektiviteten och kvaliteten i rättsväsendets

arbete. En av de huvuduppgifter som lagts på

beredningen är att undersöka möjligheterna att

förkorta genomströmningstiderna i brottmål.

Som exempel på åtgärder som vidtagits för att

korta handläggningstiderna i brottmål kan nämnas

projektet KLÖS (Kvickare Lagföring genom Ökad

Samverkan) i Jönköpings län, som involverar polis,

åklagare, domstolar och kriminalvård. Också i Handen

bedrivs ett projekt för snabbare lagföring (SL-

projektet) i samverkan mellan myndigheterna inom

rättsväsendet.

Ersättning till vittnen

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår ett

yrkande om att höja ersättningen till

vittnen, eftersom ersättningen höjts relativt

nyligen. Jämför reservation 3 (m).

I motion Ju930 (m) förordas att vittnen får rätt

till ersättning för förlorad arbetsinkomst vid

väntetid.

För de fall där ersättning till vittnen enligt lag

eller annan författning skall utgå av allmänna medel

gäller förordningen (1982:805) om ersättning av

allmänna medel till vittnen, m.m. Av förordningens 1

§ framgår att ersättningen kan avse nödvändiga

kostnader för resa (reseersättning) och uppehälle

(traktamente) samt ersättning för mistad inkomst

eller annan ekonomisk förlust (ersättning för

tidsspillan). Ersättning för inställelse, som inte

skett yrkesmässigt, utgör inte skattepliktig

inkomst. Enligt 5 § får ersättning för tidsspillan

betalas till den som på grund av inställelsen mister

inkomst eller gör annan ekonomisk förlust.

Ersättningen får bestämmas till det belopp som

motsvarar den faktiska förlusten, dock högst 700 kr

per dag. Högre belopp kan i vissa fall betalas till

den som är bosatt på utrikes ort.

Förordningens regler om ersättning för förlorad

inkomst skiljer alltså inte mellan den tid ett

vittne får vänta och den tid han faktiskt avlägger

sitt vittnesmål.

Utskottet tog ställning till ett yrkande

motsvarande det nu framställda vid behandlingen av

budgetpropositionen för år 2000. Utskottet framförde

då att den i likhet med motionärerna ansåg det vara

angeläget för rättsväsendets funktion att vittnen

får ersättning för den inkomst de kan förlora till

följd av att de är skyldiga att inställa sig vid

domstol. Utskottet anförde att regeringen emellertid

då nyligen hade höjt den skattefria ersättningen för

inkomstförlust och ansåg inte att ytterligare

höjningar kunde anses påkallade. Motionsyrkandet

avstyrktes (bet. 1999/2000:JuU1 s. 66).

Inte heller nu anser utskottet det

vara påkallat med någon höjning av

vittnesersättningen och avstyrker

motion Ju930 i denna del.

Nämndemän

Rekrytering av och ersättning till nämndemän

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motionsyrkanden om att se över

tillsättningsförfarandet av nämndemän med

hänvisning till att en utredning nyligen

tillsatts. Vidare anser utskottet att ett

motionsyrkande om ändrade ersättningsregler

bör avslås i avvaktan på resultatet av

utredningen.

I motionerna Ju406 (fp), Ju413 (s) och Ju933 (fp)

begärs en översyn av tillsättningsförfarandet av

nämndemän för att åstadkomma en för befolkningen mer

representativ nämndemannakår. I motion Ju913 (kd)

begärs att hemarbetande nämndemän skall erhålla

ersättning för barnomsorgskostnader.

Utskottet har behandlat frågor kring rekryteringen

av liksom ersättningen till nämndemän vid

åtskillliga tillfällen. I betänkande 1999/2000:JuU1

finns en utförlig redogörelse för gällande

bestämmelser. Därefter har frågan om ersättning även

behandlats av utskottet i betänkande 1999/2000:JuU22

(s. 16).

Regeringen har nyligen tillsatt en parlamentarisk

kommitté med uppdrag att se över rekryteringen av

nämndemän (dir. 2000:79). I syfte att åstadkomma en

mer allsidig sammansättning av nämndemännen skall

kommittén överväga hur man i högre grad än i dag

skall kunna rekrytera nämndemän som inte har sin

bakgrund i partipolitisk verksamhet. För att

säkerställa att uppdraget som nämndeman cirkulerar i

betydligt större omfattning än i dag, att

sammansättningen av nämndemännen speglar

befolkningen och att samtliga delar av en domstols

upptagningsområde blir representerat skall kommittén

överväga vilka förändringar av regelverket som krävs

och vilka övriga insatser som är nödvändiga.

Kommittén bör enligt direktiven särskilt överväga om

en begränsning av valbarheten som nämndeman till

exempelvis två mandatperioder skall införas. I

uppdraget ingår vidare att pröva ersättningsreglerna

för nämndemän. Uppdraget skall redovisas senast den

30 juni 2002.

Genom tillsättandet av den parlamentariska

kommittén anser utskottet att motionerna Ju406 och

Ju413 liksom Ju933 i här aktuell del får anses vara

tillgodosedda och bör avslås.

Enligt utredningsdirektiven skall bl.a. frågan om

ersättning till nämndemän ses över.

Utredningsarbetet bör enligt utskottets mening

avvaktas, och utskottet föreslår att även yrkandet i

motion Ju913 om ersättning till hemarbetande

nämndemän avslås.

Fortbildning för nämndemän

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår en

motion om fortbildning för nämndemän,

eftersom det numera framgår av domstolarnas

instruktioner att domstolscheferna skall

svara för att nämndemän får

introduktionsutbildning och regelbunden

information.

I motion Ju417 (c) framhålls att nämndemän bör

erhålla introduktion och kontinuerlig fortbildning.

Även frågan om utbildning för nämndemän har

tidigare varit föremål för behandling i utskottet

vid ett stort antal tillfällen. I sitt betänkande

1997/98:JuU1 (s. 48 f) underströk utskottet att

nämndemän deltar i domstol i egenskap av lekmän.

Utskottet uttalade vidare att en mera omfattande

utbildning av nämndemän knappast var förenlig med

lekmannarollen. Utskottet ville ändå framhålla att

nämndemän måste få en sådan grundläggande utbildning

att de kunde utföra sitt uppdrag på det sätt

lagstiftaren avsett. Denna grundläggande utbildning

borde ha samma innehåll för nämndemän i hela landet.

Härutöver var det nödvändigt att nämndemän erhöll

fortlöpande information om mera omfattande

förändringar inom de rättsområden som de kom i

kontakt med. Enligt utskottets mening måste denna

utbildning och information äga rum i reglerade

former. För nyvalda nämndemän borde det alltså

ordnas en introducerande utbildning som skulle ha

samma innehåll för nämndemän i hela riket.

Nämndemännen skulle vidare erhålla fortlöpande

information. Ansvaret för denna utbildning och

information borde åvila Domstolsverket. Det ankom på

regeringen att utfärda erforderliga föreskrifter.

Vad utskottet anförde gav riksdagen regeringen som

sin mening till känna (rskr. 1997/98:87).

Domstolsverket redovisade därefter, på regeringens

uppdrag, dels i vilken utsträckning utbildning och

information erbjöds nämndemän, dels en plan för

introduktionsutbildning och fortbildning av

nämndemän. Enligt planen borde utbildning och

information ombesörjas av domstolarna.

Introduktionsutbildning bör erbjudas nytillträdda

nämndemän, medan fortlöpande information borde

lämnas vid årliga sammanträffanden mellan

företrädare för domstolen och nämndemännen.

När utskottet senast behandlade frågan om

utbildning av nämndemän - i betänkande 1998/99:JuU1

(s. 30 f) - bereddes frågan i Justitiedepartementet.

Utskottet konstaterade att riksdagen redan uttalat

sig på ett sätt som tillgodosåg motionärens önskemål

och avstyrkte de aktuella motionsyrkandena.

Regeringen har härefter ändrat i domstolarnas

instruktioner så att lagmännen vid tingsrätterna

respektive länsrätterna samt hovrätterna och

kammarrätterna, efter samråd med Domstolsverket,

skall svara för att nämndemän får

introduktionsutbildning och regelbunden information.

Genom de åtgärder som på utskottets

initiativ vidtagits och genom

ändringarna i

domstolsinstruktionerna anser

utskottet att önskemålet i motion

Ju417 får anses vara tillgodosett.

Motionen bör enligt utskottets

mening avslås.

Straffprocessuella tvångsmedel

Hemliga tvångsmedel

Utskottets förslag i korthet

Mot bakgrund av att frågan om hemliga

tvångsmedel för närvarande bereds i

Regeringskansliet föreslår utskottet att

riksdagen avstyrker ett antal motionsyrkanden

som har anknytning till bl.a. frågan om

buggning. Jämför reservationerna 4 (v) och 5

(mp).

I några motioner behandlas frågor om hemliga

tvångsmedel. I motionerna Ju304 (s) och Ju933 (fp)

anser motionärerna att buggning bör tillåtas i

kampen mot den grova brottsligheten. I motion Ju804

(v) begärs bl.a. en oberoende utvärdering av de

hemliga tvångsmedlen, en lagreglering av samtliga

hemliga tvångsmedel liksom av användandet av s.k.

överskottsinformation samt inrättande av ett

oberoende kontrollorgan.

I april förra året presenterade regeringen en

lagrådsremiss om hemlig avlyssning m.m. I remissen

föreslog regeringen bl.a. att buggning skulle

införas som ett nytt hemligt tvångsmedel, benämnt

hemlig avlyssning, vid vissa typer av brott och

under vissa förutsättningar. Vidare föreslog

regeringen vissa utvidgningar av tvångsmedlen hemlig

kameraövervakning, hemlig teleavlyssning och hemlig

teleövervakning. Här kan också nämnas att det enligt

förslaget skulle införas ett system med offentliga

ombud i ärenden om hemliga tvångsmedel i syfte att

öka enskildas rättssäkerhet. Förslagen byggde på

Buggningsutredningens betänkande Om buggning och

andra hemliga tvångsmedel (SOU 1998:46) och

remissbehandlingen av detsamma.

Lagrådet gjorde den bedömningen att hemlig

avlyssning bör kunna godtas som nytt

straffprocessuellt tvångsmedel med väsentligen det

föreslagna tillämpningsområdet, om behovet är reellt

och starkt. En förutsättning var dock enligt

Lagrådet att tvångsmedelsanvändningen är förenad med

tillräckliga rättssäkerhetsgarantier. Här pekade

Lagrådet på svagheter i remissförslaget bl.a. såvitt

gällde systemet med offentliga ombud.

En särskild fråga var behandlingen av s.k.

överskottsinformation, dvs. uppgifter om t.ex. andra

brott än det som föranlett tvångsmedlet. Den stora

bristen i remissen ansåg Lagrådet vara avsaknaden av

en utförligare reglering angående behandlingen av

överskottsinformation. Lagrådet framhöll särskilt

att denna fråga måste lösas; detta var enligt

Lagrådet en förutsättning för att en lagstiftning om

buggning skall kunna godtas.

Inom Justitiedepartementet pågår nu den fortsatta

beredningen av lagstiftningsärendet. Bland annat

skall frågan om en lagreglering av

överskottsinformation utredas.

Enligt utskottets mening bör det pågående

utredningsarbetet inte föregripas. Motionerna Ju304

och Ju933 i nu aktuella delar, liksom motion Ju804,

bör avslås.

Tvångsmedicinering

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår ett

motionsyrkande om att tillåta

tvångsmedicinering med kräkmedel i syfte att

säkra bevisning om narkotikabrott. Skälet

för avslag är att Narkotikakommissionens

förslag om sådan tvångsmedicinering för

närvarande bereds i Regeringskansliet. Jämför

reservation 6 (m).

I motion Ju931 (m) yrkas att en misstänkt bör kunna

ges kräkmedel i syfte att säkra bevisning om

narkotikabrott när den misstänkte svalt narkotikan.

Regler om undersökning av människokroppen vid

brottsmisstanke finns i 28 kap. 12 §

rättegångsbalken. Av paragrafen, jämförd med 28 kap.

11 § rättegångsbalken, framgår att kroppsbesiktning

får göras på den som skäligen kan misstänkas för ett

brott på vilket fängelse kan följa för att söka

efter föremål som kan tas i beslag eller annars för

att utröna omständigheter som kan vara av betydelse

för utredning av brottet. Med kroppsbesiktning avses

undersökning av människokroppens yttre och inre samt

tagande av prov från människokroppen samt

undersökning av sådana prov. En undersökning får

inte utföras så att den undersökte riskerar framtida

ohälsa eller skada.

Av 28 kap. 13 § rättegångsbalken följer att

förordnande om kroppsbesiktning meddelas av

undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Är

fara i dröjsmål, får beslutet fattas av polisman.

Annan mera ingående undersökning än blodprov får

endast utföras av läkare. Vid kroppsbesiktning,

liksom vid användning av övriga straffprocessuella

tvångsmedel, råder den s.k.

proportionalitetsprincipen. Sådan besiktning får

sålunda beslutas endast om skälen för den uppväger

det intrång eller men i övrigt som åtgärden medför

för den misstänkte eller för något annat motstående

intresse (28 kap. 13 § första stycket

rättegångsbalken jämförd med 28 kap. 3 a § samma

balk).

Rättegångsbalkens bestämmelser om kroppsbesiktning

erhöll - med visst undantag som här saknar intresse

- sin nuvarande utformning genom lagstiftning år

1993 (prop. 1993/94:24, JuU7, rskr. 67). I den

promemoria som låg till grund för propositionen -

Ändrade regler om kroppsvisitation och

kroppsbesiktning, m.m. (Ds 1991:56) - föreslogs att

den misstänkte skulle kunna medicineras mot sin

vilja om förfarandet påtagligt skulle underlätta

möjligheterna att utföra en kroppsbesiktning. I

propositionen anfördes bl.a. att det är ett mycket

allvarligt ingrepp i den kroppsliga integriteten att

utsätta någon för tvångsmedicinering och att mycket

starka skäl därför krävdes för att införa en sådan

möjlighet i rättegångsbalken. Enligt

departementschefen måste vid en sådan bedömning

brottsbekämpande effektivitetshänsyn träda tillbaka.

Något förslag om tvångsmedicinering lades därför

inte fram i propositionen (prop. s. 48).

Under utskottets behandling av propositionen hade

utskottet att ta ställning till en motion, i vilken

föreslogs att begreppet kroppsbesiktning skulle

omfatta även åtgärder i form av medicinering med

kräkmedel samt magpumpning. Utskottet förklarade sig

inte ha någon annan uppfattning i denna fråga än vad

departementschefen uttalat i propositionen och

avstyrkte bifall till motionen (bet. 1993/94:JuU7 s.

7).

I betänkande 1996/97:JuU8 vidhöll utskottet denna

uppfattning (bet. s. 4). Motsvarande inställning

intog utskottet vid riksmötet 1997/98 (bet.

1997/98:JuU24 s. 15).

Frågan om tvångsmedicinering behandlades därefter

av Polisrättsutredningen i dess slutbetänkande

Tvångsmedel enligt 27 och 28 kap. RB samt polislagen

(SOU 1995:47). Utredningen fann med hänsyn till vad

departementschefen anfört i proposition 1993/94:24

inte anledning att närmare beröra frågan om

tvångsmedicinering i syfte att genomföra en

kroppsbesiktning. Inte heller borde det införas

några bestämmelser som skulle göra det möjligt att

med stöd av den misstänktes samtycke ge honom

medicin för att möjliggöra en kroppsbesiktning.

Skillnaden för den misstänkte mellan att bli

erbjuden av polisen att ta t.ex. kräkmedel och att

tvingas att ta medlet var nämligen, enligt

utredningens uppfattning, mycket liten (SOU 1995:47

s. 337 f).

Polisrättsutredningens slutbetänkande bereds

alltjämt i Justitiedepartementet.

Narkotikakommissionen har i sitt slutbetänkande

Vägvalet - Den narkotikapolitiska utmaningen (SOU

2000:126) föreslagit att det i narkotikastrafflagen

(1968:64) skall tas in en bestämmelse om att den som

är skäligen misstänkt för narkotikabrott, som inte

är ringa, skall kunna ges läkemedel eller liknande

vid en kroppsbesiktning. Avsikten är att det vid

skälig misstanke om försäljning av narkotika skall

kunna fattas beslut om att använda kräkmedel eller

liknande vid kroppsbesiktning i sådana fall där det

i dag beslutas om att placera den misstänkte på s.k.

tulltoalett. Däremot anser kommissionen inte att

kräkmedel skall få användas när misstanken avser en

köpare som svalt narkotika. Beslut om att använda

kräkmedel skall fattas av åklagare och åtgärden

enligt förslaget genomföras av läkare (betänkandet

s. 208 f).

Narkotikakommissionens betänkande är för

närvarande föremål för remissbehandling.

Utskottet anser att beredningen av

kommissionens förslag bör avvaktas

och avstyrker motion Ju931 i nu

aktuell del.

Övriga frågor

Preskriptionsavbrott

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår ett

motionsyrkande om att ändra reglerna om

preskription. Utskottet anser att nuvarande

reglering är såväl ändamålsenlig som

tillräcklig. Jämför reservation 7 (m).

I motion Ju930 (m) begärs att preskriptionsavbrott

skall inträda redan när en misstänkt delges

förundersökningsprotokollet. Enligt motionärernas

uppfattning innebär nuvarande regler inte bara en

risk för åtalspreskription utan också för att

brottsoffret går miste om brottsskadeersättning

enligt brottsskadelagen (1978:413).

Av 35 kap. 1 § brottsbalken framgår att den

tidsfrist efter vars utgång påföljd för brott i

allmänhet inte kan ådömas, dvs. åtalspreskription

inträder, endast kan avbrytas genom att den

misstänkte häktas eller erhåller del av åtal för

brottet. Frågan om på vilket sätt åtalspreskription

skall kunna avbrytas övervägdes ingående under

förarbetena till brottsbalken. Departementschefen

anförde i denna fråga att det inte fanns

tillräckliga skäl att låta delgivning av misstanke

om brott vara preskriptionsavbrytande. En sådan

ordning skulle i många fall leda till en betydande

förlängning av preskriptionsfristerna och kunna leda

till processuella komplikationer, t.ex. i frågan om

huruvida delgiven misstanke avsett den sedermera

åtalade gärningen. Det kunde visserligen inte

förnekas att de möjligheter gällande ordning gav den

misstänkte att själv förhindra

preskriptionsavbrottet kunde leda till föga

tillfredsställande resultat. Enligt

departementschefen kunde emellertid varje

gränsdragning, hur den än skedde, i enskilda fall

medföra mindre gynnsamma konsekvenser (NJA II 1962

s. 564 f).

Utskottet hade vid riksmötet 1997/98 att ta

ställning till ett motionsyrkande motsvarande det nu

aktuella (1997/98:JuU1 s. 48). Efter att ha erinrat

om att en annan ordning finns i skattebrottslagen

(1971:69) förklarade utskottet att det inte var

berett att frångå den reglering i fråga om

åtalspreskriptionen som kommit till uttryck i

brottsbalken och avstyrkte det då förevarande

motionsyrkandet. Utskottet har vidhållit denna

inställning när det under de senaste åren behandlat

frågan (se senast bet. 1999/2000:JuU7 s. 26 f), och

gör så även nu. Utskottet avstyrker motion Ju930 i

nu aktuell del.

Såvitt avser brottsskadeersättning antog riksdagen

vid riksmötet 1998/99 en lag om ändringar i

brottsskadelagen (prop. 1998/99:41, bet. JuU20,

rskr. 175, SFS 1999:253). Ändringarna i denna del

innebar sammanfattningsvis att rätten till

brottsskadeersättning numera kvarstår under en

längre tidsperiod än tidigare. Om allmänt åtal har

väckts, skall ansökan om brottsskadeersättning göras

inom två år från det att dom eller slutligt beslut

har vunnit laga kraft. Har allmänt åtal inte väckts

men förundersökning inletts, skall ansökan göras

inom två år från det att förundersökningen lagts ned

eller avslutats. I övriga fall skall ansökan göras

inom två år från det att brottet begicks. Om det

finns synnerliga skäl, kan dock en ansökan prövas

även om den kommit in för sent.

I enlighet med äldre rätt skall alltjämt gälla att

ansökan prövas endast om brottet har anmälts till

polis eller åklagare eller om sökanden visar giltig

anledning till att någon sådan anmälan inte har

gjorts.

Genom samma lagstiftningsärende infördes en

särskild bestämmelse om preskription av fordran på

brottsskadeersättning. En fordran på

brottsskadeersättning skall preskriberas enligt

samma regler som gäller för en fordran på skadestånd

med anledning av brottet.

Särskilda regler om preskription av skadestånd på

grund av brott finns i 3 § preskriptionslagen

(1981:130). Dessa preskriptionsregler innebär bl.a.

att en fordran på skadestånd i anledning av brott

preskriberas tidigast tio år efter brottet men att

tiden förlängs i vissa fall. Förlängning kan ske i

de fall då tiden för åtalspreskription för brottet

är tio år eller längre. Den nya lagregleringen

innebär att också preskriptionstiden för anspråk på

brottsskadeersättning kan förlängas på motsvarande

sätt.

Utskottet har behandlat motionsyrkanden

motsvarande de nu aktuella vid ett par tidigare

tillfällen. Utskottet har då, i fråga om risken för

preskription av rätt till brottsskadeersättning,

anfört att de nya bestämmelserna i brottsskadelagen

måste anses tillräckliga för att rättsförluster för

brottsoffer skall undvikas. Motionsyrkandena har

avstyrkts (se senast bet. 1999/2000:JuU7 s. 27).

Utskottet har inte någon annan uppfattning nu och

den ovan nämnda motion Ju930 avstyrks även i denna

del.

Strafföreläggande

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår ett

motionsyrkande om att låta strafföreläggande

avse även fängelse. Enligt utskottets mening

vore det olämpligt bl.a. ur

rättssäkerhetssynpunkt. Jämför reservation 8

(fp).

I motion Ju933 (fp) begärs en möjlighet att låta

strafföreläggande avse även fängelse.

Strafföreläggande är en summarisk process i vilken

åklagaren kan lagföra brott som hör under allmänt

åtal. Reglerna om strafföreläggande finns i 48 kap.

rättegångsbalken och i strafföreläggandekungörelsen

(1970:60).

Strafföreläggande innebär att den misstänkte till

godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs

ett bötesstraff efter vad åklagaren anser att

brottet bör föranleda. Strafföreläggande får vidare

avse villkorlig dom eller sådan påföljd i förening

med böter i fall då det är uppenbart att rätten

skulle döma till sådan påföljd. Detta gäller dock

inte för brott som har begåtts av någon som inte

fyllt 18 år eller om det finns anledning att förena

den villkorliga domen med föreskrift om

samhällstjänst. Vidare kan ett strafföreläggande

också omfatta ett enskilt anspråk som avser

betalningsskyldighet.

Är ett brott förenat med egendoms förverkande

eller annan sådan särskild rättsverkan i form av

avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond,

skall också den särskilda rättsverkan föreläggas den

misstänkte till godkännande. Detsamma gäller kostnad

för blodprovstagning och blodundersökning som avser

den misstänkte och som har gjorts för utredning om

brottet.

Ett strafföreläggande utfärdas av åklagare.

Strafföreläggandet eller ett skriftligt besked om

dess innehåll skall lämnas eller sändas till den

misstänkte för godkännande. Har ett

strafföreläggande godkänts, gäller det som

lagakraftvunnen dom. Godkänner den misstänkte inte

föreläggandet, skall åtal normalt väckas. Ett

godkännande som sker sedan åklagaren utfärdad

stämning eller stämningsansökan är utan verkan.

Utskottet hade under föregående riksmöte att ta

ställning till ett motionsyrkande motsvarande det nu

framställda. Efter en grundlig redovisning av de

gällande bestämmelserna på området - och motiven för

dessa - framstod det enligt utskottets mening som

klart olämpligt att utvidga tillämpningsområdet för

strafföreläggande på det sätt motionärerna begärt.

Utskottet anförde att här inte bara bör framhållas

att det från rättssäkerhetssynpunkt framstår som

oacceptabelt att frihetsberövande skulle kunna ske

utan domstolsprövning utan också att allvaret i en

gärning som förskyllt fängelse bör inskärpas genom

lagföring inför domstol. Härtill kommer, fortsatte

utskottet, att det framstår som principiellt

felaktigt att i ännu ett avseende ge en åklagare

större möjlighet att bestämma påföljd än vad som

tillkommer en ensam lagfaren domare. Utskottet

avstyrkte motionsyrkandet (bet. 1999/2000:JuU18 s. 4

f).

Utskottet vidhåller denna tidigare inställning och

avstyrker motion Ju933 i denna del.

Rättsintyg

Utskottets förslag i korthet

Utskottet understryker vikten av att

regeringen påskyndar det utvecklingsarbete

som tar sikte på åtgärder för att förbättra

kvaliteten på rättsintyg avseende misshandel

av kvinnor. Med hänvisning härtill föreslår

utskottet att riksdagen skall avslå motioner

i frågan.

I motionerna Ju813 (m), So450 (mp) och So545 (c)

begärs åtgärder för att förbättra kvaliteten på

rättsintyg avseende misshandel av kvinnor.

Av 2 kap. 4 § lagen (1998:531) om yrkesverksamhet

på hälso- och sjukvårdens område följer att den som

i sin yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvården

utfärdar ett intyg om bl.a. någons hälsotillstånd

skall utforma det med noggrannhet och omsorg.

Enligt 2 kap. 3 § förordningen (1998:1513) om

yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område

gäller att en läkare eller tandläkare som är verksam

inom den offentligt bedrivna hälso- och sjukvården

är skyldig att, i den omfattning övriga åligganden i

yrkesutövningen inte hindrar det eller det annars

inte finns särskilda skäl däremot, utföra

undersökningar och avge utlåtande över dessa på

begäran av länsstyrelse, domstol, åklagarmyndighet

eller polismyndighet.

Socialstyrelsen har utfärdat föreskrifter för

hälso- och sjukvårdspersonal om avfattande av intyg

m.m. (SOSFS 1981:25). Dessa föreskrifter skall

iakttas när rättsintyg utfärdas.

Socialstyrelsen har i samråd med

Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren och

Rättsmedicinalverket samt efter hörande av

Domstolsverket utfärdat allmänna råd om rättsintyg

vid utredning av vålds- och sexualbrott (SOSFS

1997:5). Råden riktar sig till läkare och tandläkare

som utfärdar rättsintyg vid utredning av sådana

brott. Med rättsintyg förstås i de allmänna råden

ett utlåtande av en läkare som grundar sig antingen

på läkarens egen eller annan läkares undersökning av

en misstänkt eller ett brottsoffer eller på

uppgifter om sådana personer i en patientjournal och

som är avsett att användas som bevis i

brottsutredning eller i rättegång. I de allmänna

råden behandlas bl.a. hur en skadebeskrivning bör

utformas, hur en undersökning bör gå till i vissa

fall samt utformningen av själva utlåtandet. Vidare

understryks vikten av att den som utfärdar intyget

har erforderlig kompetens.

Rättsmedicinalverket (RMV) har prövat ett

alternativt sätt att höja standarden på rättsintyg.

Läkare i Kalmar och Värmlands län har kontrakterats,

fått särskild utbildning och därefter kontinuerligt

erhållit stöd från den rättsmedicinska avdelningen i

Linköping. Denna har i samråd med berörda

polismyndigheter gjort en utvärdering av

försöksverksamheten, som visar att en god standard

erhållits på de rättsintyg som utfärdats av de

kontrakterade läkarna. Enligt vad RMV anför har

polisen i alltför ringa utsträckning utnyttjat dessa

läkare men polisen önskar att den inledda

verksamheten fortsätter (RMV årsredovisning 1999 s.

14).

Utskottet hade att ta ställning till ett yrkande

motsvarande de nu aktuella under förra riksmötet.

Med hänsyn till den stora betydelse som rättsintyg

har vid utredning av vålds- och sexualbrott

underströk utskottet den utomordentliga vikten av

att intygen håller en för sitt ändamål tillräckligt

hög kvalitet. Att de utförliga anvisningar som

meddelas inte synes vara tillräckliga för att

garantera en sådan kvalitet ingav enligt utskottet

betänkligheter. Utskottet såg därför med

tillfredsställelse på den försöksverksamhet som RMV

inlett, och som nyss beskrivits, och utgick från att

RMV skulle följa upp denna och vidta de ytterligare

åtgärder som kan visa sig erforderliga. Någon åtgärd

av riksdagen ansåg utskottet inte då vara nödvändig,

och utskottet avstyrkte motionen (bet.

1999/2000:JuU23 s. 39 f).

I en skrivelse till regeringen i november 2000 har

RMV - efter samråd med Riksåklagaren,

Rikspolisstyrelsen, Domstolsverket och

Socialstyrelsen - föreslagit en organisation för

vissa rättsintygsskrivande läkare. Förslaget innebär

att, vid grövre vålds- och sexualbrott, rättsintyg i

huvudsak bör utfärdas av särskilt utbildade och

kontrakterade läkare eller av läkare anställda vid

de rättsmedicinska enheterna. Vidare innebär

förslaget att RMV ges ett huvudmannaskap för denna

del av rättsintygsverksamheten med ansvar för

organisation, innehåll, uppföljning och

kvalitetssäkring och ges bemyndigande att utfärda

nödvändiga föreskrifter och allmänna råd på detta

område. De kontrakterade läkarna skall enligt RMV:s

årsredovisning för år 2000 erhålla handledning och

fortbildning från den rättsmedicinska avdelningen

inom upptagningsområdet.

Förslaget bereds för närvarande i

Justitiedepartementet.

Utskottet vill återigen understryka vikten av att

rättsintygen håller en hög kvalitet. Det är därför

med tillfredsställelse som utskottet konstaterar att

RMV nu lämnat förslag till konkreta åtgärder för att

åstadkomma en förbättring. Mot bakgrund härav anser

utskottet att det inte krävs något uttalande från

riksdagens sida. Utskottet vill emellertid samtidigt

framhålla det angelägna i att regeringen ser till

att utvecklingsarbetet bedrivs skyndsamt, så att en

kvalitetsförhöjning snarast kommer till stånd.

Med hänvisning till att motion Ju813 liksom

motionerna So450 och So545 i nu aktuella delar får

anses tillgodosedda föreslår utskottet att riksdagen

avslår desamma.

Rättshjälp vid s.k. pisksnärtsskador

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår ett

yrkande om större möjligheter till rättshjälp

vid s.k. pisksnärtsskador. Enligt utskottets

bedömning innebär gällande reglering att den

som drabbats av en pisksnärtsskada inte av

kostnadsskäl bör behöva avstå från att driva

frågor om ersättning för skadan. Något behov

av att utöka möjligheten att erhålla

rättshjälp i fråga om tvister om

pisksnärtsskador anser utskottet inte

föreligga.

I motion So301 (mp) efterfrågas större möjligheter

till rättshjälp vid s.k. pisksnärtsskador.

Med pisksnärtsskada förstås en skada i

nackregionen som kan uppkomma i samband med

påkörningar bakifrån och vissa andra slag av

trafikolyckor.

Av trafikskadelagen (1975:1410) följer att

personskada till följd av trafik med motordrivet

fordon i princip ger rätt till

trafikskadeersättning, som utgår ur

trafikförsäkringen för fordonet.

Trafikskadeersättning beräknas på motsvarande sätt

som skadestånd enligt skadeståndslagens (1972:207)

bestämmelser.

När det gäller ersättning ur trafikförsäkring,

riktas anspråken normalt mot försäkringsgivaren,

dvs. den som försäkrat fordonet. Den skadelidande

har i och för sig rätt att i stället begära

skadestånd enligt skadeståndslagens bestämmelser och

talan riktas då mot skadevållaren. Sådana processer

torde dock i praktiken vara sällsynta.

Av 10 § första stycket 10 rättshjälpslagen

(1996:1619) framgår att rättshjälp inte får beviljas

i en angelägenhet som rör trafikskadeersättning

enligt trafikskadelagen. Rättshjälp får dock

beviljas i en sådan angelägenhet om ett mål eller

ärende har inletts vid domstol eller enbart rör

annan skada än personskada.

Enligt lagmotiven var ett huvudsakligt skäl för

denna bestämmelse, som infördes år 1988, att det

allmänna inte skulle behöva betala kostnader för

sådant rättsligt bistånd som slutligen kom

försäkringsbolagen till godo. Det rör sig här om

tvister där det egentligen är försäkringsbolagen som

berörs och inte de formella parterna. Regleringen

innebär således att någon rättshjälp inte får

beviljas så länge tvisten om trafikskadeersättning

är utomprocessuell. Under detta skede förutsätts

försäkringsbolagen bära parternas kostnader för

rättsligt biträde.

I motiven framhålls dock att i de fall den

skadelidande och försäkringsgivaren inte kan komma

överens om skadeståndsskyldigheten eller om

skadeersättningens storlek, återstår för den

skadelidande att väcka talan vid domstol. När ett

skadeståndsärende gått så långt brukar

försäkringsbolagen i allmänhet upphöra att ta

ansvaret för den skadelidandes kostnader för

förfarandet. Är saken anhängig vid domstol, bör

därför den skadelidande ha möjligheter till

rättshjälp (prop. 1987/88:73 s. 29).

Väljer den som drabbats av en trafikskada att

väcka talan mot skadevållaren i stället för att

begära trafikskadeersättning, torde bestämmelsen

inte hindra att rättshjälp beviljas.

Utskottet hade att pröva ett motionsyrkande

motsvarande det nu aktuella under förra riksmötet.

Utskottet anförde då att det för sin del, mot

bakgrund av det kostnadsansvar som

försäkringsbolagen normalt åtar sig, inte kunde

finna annat än att gällande reglering innebär att

den som drabbats av en pisksnärtsskada inte av

kostnadsskäl skall behöva avstå från att driva

frågor om ersättning för skadan. Något behov av att

utöka möjligheten att erhålla rättshjälp i fråga om

tvister om pisksnärtsskador förelåg inte enligt

utskottets uppfattning. Motionsyrkandet avstyrktes

(bet. 1999/2000:JuU14 s. 6 f).

Utskottet vidhåller att någon utvidgning av

rättshjälpsbestämmelserna inte föreligger för nämnda

situationer och avstyrker motion So301 i nu aktuell

del.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Rätten till domstolsprövning

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju809 och

2000/01:Ju933 yrkande 18.

Reservation 1 (kd, fp)

2. Avskaffande av specialdomstolarna

Riksdagen avslår motion 2000/01:Ju403.

Reservation 2 (m)

3. Inrättande av jourdomstolar

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju814 och

2000/01:Ju817.

4. Ersättning till vittnen

Riksdagen avslår motion 2000/01:Ju930 yrkande

11.

Reservation 3 (m)

5. Rekrytering av nämndemän

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju406,

2000/01:Ju413 och 2000/01:Ju933 yrkande 20.

6. Ersättning till nämndemän

Riksdagen avslår motion 2000/01:Ju913 yrkande

14.

7. Fortbildning för nämndemän

Riksdagen avslår motion 2000/01:Ju417.

8. Hemliga tvångsmedel

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju304

yrkande 1, 2000/01:Ju804 och 2000/01:Ju933

yrkande 30.

Reservation 4 (v)

Reservation 5 (mp)

9. Tvångsmedicinering

Riksdagen avslår motion 2000/01:Ju931 yrkande

7.

Reservation 6 (m)

10. Preskriptionsavbrott

Riksdagen avslår motion 2000/01:Ju930 yrkande

6.

Reservation 7 (m)

11. Strafföreläggande

Riksdagen avslår motion 2000/01:Ju933 yrkande

11.

Reservation 8 (fp)

12. Rättsintyg

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju813,

2000/01:So450 yrkande 8 och 2000/01:So545 yrkande

15.

13. Rättshjälp vid s.k. pisksnärtskador

Riksdagen avslår motion 2000/01:So301 yrkande 3.

Stockholm den 3 maj 2001

På justitieutskottets vägnar

Fredrik Reinfeldt

Följande ledamöter har deltagit i beslutet:

Fredrik Reinfeldt (m), Ingvar Johnsson (s), Märta

Johansson (s), Margareta Sandgren (s), Alice Åström

(v), Ingemar Vänerlöv (kd), Ann-Marie Fagerström

(s), Maud Ekendahl (m), Helena Zakariasén (s),

Morgan Johansson (s), Yvonne Oscarsson (v), Ragnwi

Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Kia Andreasson

(mp), Gunnel Wallin (c), Anita Sidén (m) och Staffan

Werme (fp).

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken

punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som

behandlas i avsnittet.

1. Rätten till domstolsprövning (punkt 1)

av Ingemar Vänerlöv (kd), Ragnwi Marcelind (kd)

och Staffan Werme (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motionerna

2000/01:Ju809 och 2000/01:Ju933 yrkande 18 som sin

mening för regeringen vad som anförs i reservation

1.

Ställningstagande

Under senare år har möjligheten att få sin sak

prövad i två instanser inskränkts. Samtidigt med

denna utveckling har förenklingar i

underrättsförfarandet införts, bl.a. har

delgivningsförfarandet blivit mer summariskt. Enligt

vår mening främjas inte rättssäkerheten av att

prövningen i första instans blir enklare och mer

summarisk samtidigt som möjligheten att få till

stånd en överprövning minskar.

Inte minst gäller detta kravet på

prövningstillstånd i brottmål. Även om påföljden

stannar vid böter kan den som döms drabbas mycket

hårt. Det är i högsta grad otillfredsställande att

bara en instans prövar mål som kan få vittgående

konsekvenser för den enskilde.

Mot bakgrund av det anförda anser vi att

regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag

om att utöka möjligheterna till överprövning av

domstolsavgöranden.

2. Avskaffande av specialdomstolarna (punkt 2)

av Fredrik Reinfeldt (m), Maud Ekendahl (m),

Jeppe Johnsson (m) och Anita Sidén (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motion

2000/01:Ju403 som sin mening för regeringen vad som

anförs i reservation 2.

Ställningstagande

Vi står fast vid det principiella synsätt i fråga om

specialdomstolarna som utskottet gav uttryck för

under riksmötet 1993/94, nämligen att

specialdomstolarna i möjligaste mån bör avskaffas.

Enligt vår uppfattning bör deras uppgifter övertas

av de allmänna domstolarna. Vid en sådan överföring

är det givetvis av stor vikt att man tar till vara

den kompetens som utvecklats vid specialdomstolarna.

Särskilt angeläget är det att avskaffa

Marknadsdomstolen som till höga kostnader avgör ett

begränsat antal mål och ärenden.

Regeringen bör alltså få i uppdrag att återkomma

till riksdagen med ett förslag om hur de återstående

specialdomstolarna skall kunna avvecklas och deras

uppgifter överföras till de allmänna domstolarna.

3. Ersättning till vittnen (punkt 4)

av Fredrik Reinfeldt (m), Maud Ekendahl (m),

Jeppe Johnsson (m) och Anita Sidén (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motion

2000/01:Ju930 yrkande 11 som sin mening för

regeringen vad som anförs i reservation 3.

Ställningstagande

Enligt vår mening bör reglerna för ersättning av

allmänna medel till vittnen ses över. Nuvarande

ersättningsbelopp är alltför låga. Det får ankomma

på regeringen att vidta erforderliga åtgärder. Detta

bör ges regeringen till känna.

4. Hemliga tvångsmedel (punkt 8)

av Alice Åström (v) och Yvonne Oscarsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motion

2000/01:Ju804 och med avslag på motionerna

2000/01:Ju304 yrkande 1 och 2000/01:Ju933 yrkande 30

som sin mening för regeringen vad som anförs i

reservation 4.

Ställningstagande

Svenskar har hittills i högre grad än medborgare i

andra länder litat på myndigheternas goda avsikter

när det varit fråga om att använda sig av hemliga

tvångsmedel. Det har lett till att vi i Sverige har

ovanligt suddiga gränser kring statens rätt att

tillgripa tvång, vilket i sin tur leder till

försämrad rättssäkerhet. Som exempel kan nämnas att

inte alla hemliga tvångsmedel lagreglerats och att

den parlamentariska kontrollen försvåras av att

underlaget för densamma innehåller vaga och

intetsägande uppgifter.

Mot denna bakgrund menar vi att det omgående krävs

grundläggande åtgärder för att stärka

rättssäkerheten vid användningen av hemliga

tvångsmedel. Sådana åtgärder måste vidtas innan man

ens diskuterar en utvidgning av metoderna för

övervakningen. Det krävs för det första en oberoende

utvärdering av behovet och effektiviteten av de

hemliga tvångsmedel och andra övervakningsmetoder

som används i dag. För det andra krävs en kraftig

förstärkning av tillförlitligheten i den statistik

som ligger till grund för den parlamentariska

kontrollen. För det tredje måste det införas regler

om att den som utsatts för hemliga tvångsmedel skall

underrättas om det i efterhand och få möjlighet att

överklaga beslutet. För det fjärde bör alla hemliga

tvångsmedel som i dag används, exempelvis annan s.k.

teknisk avlyssning och pejling, regleras i lag. För

det femte är det nödvändigt att införa bestämmelser

om användning av överskottsinformation, dvs.

information om annat än det brott som föranlett

tvångsmedelsanvändningen, som polisen fått som en

följd av den hemliga övervakningen. För det sjätte

måste det inrättas ett oberoende kontrollorgan som

har till uppgift att tillgodose rättsskyddet dels

vid tillståndsprövningen, dels vid själva

genomförandet av tvångsåtgärden.

Det får ankomma på regeringen att återkomma till

riksdagen med förslag till sådana lagändringar och

andra åtgärder som vi anser bör vidtas.

Vi ställer oss alltså bakom motion Ju804. Av vårt

ställningstagande följer att motionerna Ju304 och

Ju933 i här aktuella delar bör avslås av riksdagen.

5. Hemliga tvångsmedel (punkt 8)

av Kia Andreasson (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motion

2000/01:Ju804 yrkandena 1, 2 och 4-6 och med avslag

på motionerna 2000/01:Ju304 yrkande 1, 2000/01:Ju804

yrkande 3 och 2000/01:Ju933 yrkande 30 som sin

mening för regeringen vad som anförs i reservation

5.

Ställningstagande

På de skäl som anförs i reservation 4 yrkar jag

bifall till motion Ju804 yrkandena 1, 2 samt 4-6.

När det gäller förslaget i yrkande 3 om att det

måste införas regler om att den som utsatts för

hemliga tvångsmedel skall underrättas om det i

efterhand har jag en från motionen avvikande

uppfattning. Det är enligt min mening svårt att

överblicka vilka konsekvenser en sådan

underrättelseskyldighet skulle kunna få. Innan

ställning tas krävs en djupare utredning och analys.

Jag yrkar därför avslag på motionen i denna del.

Detta innebär alltså att jag ställer mig bakom

motion Ju804 yrkandena 1, 2 och 4-6 och regeringen

bör få ett uppdrag i enlighet med detta. Av mitt

ställningstagande följer att motionerna Ju304

yrkande 1, Ju804 yrkande 3 och Ju933 yrkande 30 bör

avslås av riksdagen.

6. Tvångsmedicinering (punkt 9)

av Fredrik Reinfeldt (m), Maud Ekendahl (m),

Jeppe Johnsson (m) och Anita Sidén (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motion

2000/01:Ju931 yrkande 7 som sin mening för

regeringen vad som anförs i reservation 6.

Ställningstagande

Vi anser att det är av största vikt att polisen

förfogar över så effektiva medel som möjligt i

kampen mot den illegala narkotikahanteringen. Ett

särskilt problem i sammanhanget är den form av

heroinförsäljning som innebär att heroinet säljs i

inlindade kapslar som förvaras i munnen. Vid ett

polisingripande kan den som innehar heroinet

omedelbart svälja kapslarna. Nuvarande regler om

kroppsbesiktning innebär att polisen inte har någon

effektiv metod för att säkra bevisning om

narkotikainnehavet. För att råda bot på denna brist

anser vi att det bör vara möjligt för polisen att i

den nu beskrivna situationen låta sjukvårdspersonal

ge den misstänkte kräkmedel. Visserligen kan en

tvångsmedicinering av detta slag vara diskutabel

från etisk synpunkt, men det bör framhållas att

narkotikalangarna systematiskt utnyttjar polisens

utredningssvårigheter.

Frågan om användning av kräkmedel som ett

tvångsmedel har utretts och beretts i

Regeringskansliet i många år. Mot den bakgrunden är

det enligt vår mening inte rimligt att nu också

invänta beredningen av Narkotikakommissionens

betänkande även om det innehåller ett förslag om att

tillåta kräkmedel i vissa situationer. Det bör i

stället ankomma på regeringen att snarast återkomma

till riksdagen med ett förslag i enlighet med vad vi

nu anfört.

7. Preskriptionsavbrott (punkt 10)

av Fredrik Reinfeldt (m), Maud Ekendahl (m),

Jeppe Johnsson (m) och Anita Sidén (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motion

2000/01:Ju930 yrkande 6 som sin mening för

regeringen vad som anförs i reservation 7.

Ställningstagande

Nuvarande regler om preskription av brott innebär

att den misstänkte måste häktas eller få del av åtal

för att preskriptionsavbrott skall inträda. I vissa

fall har den misstänkte kunnat hålla sig undan

delgivning så länge att brottet preskriberats. För

brottsoffret innebär detta - förutom oro och

frustration över att gärningsmannen går fri - att

möjligheten att få bistånd av åklagare vid talan om

skadestånd på grund av brott går förlorad. Den som

drabbats av brottet är då hänvisad till att själv

föra talan om skadestånd, såvida inte detta anspråk

preskriberats enligt civilrättsliga regler. Om

gärningsmannen undandrar sig delgivning kan det

möjligen också påverka brottsoffrets möjligheter att

erhålla brottsskadeersättning. Ett sätt att komma

till rätta med de nu redovisade problemen skulle

vara att ändra delgivningsreglerna så att

åtalspreskriptionen avbröts redan genom att den

misstänkte delgavs förundersökningsprotokollet.

Regeringen bör få i uppdrag att återkomma till

riksdagen med lagförslag som tillgodoser det nu

anförda.

8. Strafföreläggande (punkt 11)

av Staffan Werme (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 11

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motion

2000/01:Ju933 yrkande 11 som sin mening för

regeringen vad som anförs i reservation 8.

Ställningstagande

Enligt min mening finns det utrymme för att låta

strafförelägganade avse också fängelse. Särskilt

gäller detta vid s.k. artbrott, t.ex. rattfylleri,

där det finns en fast påföljdspraxis. Att använda

strafföreläggande i dessa fall skulle innebära både

en snabb reaktion på brottet och ett effektivare

utnyttjande av samhällets brottsbekämpande resurser.

Jag anser därför att det bör utredas om

strafföreläggande skall kunna avse fängelse som

påföljd. Det får ankomma på regeringen att tillsätta

en sådan utredning.

Särskilt yttrande

Nämndemän (punkterna 5-7)

Fredrik Reinfeldt (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Maud

Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson

(m), Gunnel Wallin (c), Anita Sidén och Staffan

Werme (fp) anför:

Nämndemännen fyller en viktig funktion i våra

domstolar. Det är därför angeläget att försöka

åstadkomma en för befolkningen mer representativ

nämndemannakår än vad som är fallet i dag. För detta

krävs förändringar. Vi anser t.ex. att det kan

ifrågasättas om inte nuvarande regler om nämndemäns

ersättning motverkar den i lag uppställda

målsättningen att nämndemannakåren skall ha en

allsidig sammansättning med hänsyn till ålder, kön

och yrke. En åtgärd som kan vidtas för att

underlätta för en spridning av nämndemannauppdragen

är att låta ersättningen även omfatta

barnomsorgskostnader för hemarbetande nämndemän.

För att kunna fullgöra sina uppdrag krävs det att

nämndemän får en ordentlig introduktion vid

tillträdet. Än viktigare är det emellertid med en

kontinuerlig fortbildning för dessa förtroendevalda.

Enligt vår mening är det här inte tillräckligt med

regelbunden information.

Med hänsyn till att en utredning om bl.a.

rekryteringen av nämndemän nu tillsatts har vi valt

att inte reservera oss. Enligt vår mening bör

utredningen särskilt beakta vad vi nu anfört.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag