Bet. 2000/01:KU11

Konstitutionsutskottets betänkande

2000/01:KU11

Författningsfrågor

Innehåll

Sammanfattning

Utskottet

Hemställan

Reservationer

2000/01

KU11

Sammanfattning

I betänkandet behandlas under skilda rubriker

motioner som rör rikets styrelse.

Inledningsvis avstyrker utskottet motioner om en

bred författningsutredning. Därefter behandlas olika

frågor om allmänna val, nämligen frågor om

rösträttsåldern, valsystemet och mandatfördelningen,

antalet riksdagsledamöter, tidsbegränsning av

förtroendeuppdrag och valdagarnas förläggning.

Utskottet avstyrker motionerna i dessa frågor.

Utskottet tillstyrker däremot motioner om att

folkomröstningsinstitutet skall utredas på nytt,

denna gång med parlamentarisk medverkan.

Motioner om möjligheten att binda regeringen i EU-

förhandlingar genom uttalanden av EU-nämnden och om

riksdagens kontrollmakt avstyrks. Vidare avstyrks en

motion om riksdagens möjlighet att tillsätta

kommissioner och en motion om medborgarskapskravet

för statsråd. En motion rör riksdagsledamöters skydd

mot åtal. Utskottet anser att det kan finnas

anledning att i lämplig ordning och i lämpligt

sammanhang klarlägga detta. Utskottet föreslår att

detta ges regeringen till känna. Motioner som rör

statschefen och kungahuset avstyrks. Det gäller

motioner om kungen som statschef, om principerna för

ersättning till statschefen och om bekännelsekravet

för den kungliga familjen.

Utskottet behandlar vidare frågor om lagprövning,

om domstolarnas ställning och tillsättning av högre

statliga tjänster samt om författningsregleringen av

Svenska kyrkan och om adeln.

Utskottet föreslår att regeringen skall låta utreda

frågor om skyldigheten enligt 11 kap. 14 §

regeringsformen för domstolar och andra offentliga

organ att i vissa fall inte tillämpa en föreskrift

och om undantaget från denna skyldighet, det s.k.

uppenbarhetsrekvisitet. Utredningen bör omfatta

frågan på vilket sätt en utvidgad lagprövning bör

kunna utövas. I detta innefattas frågan om en

speciell författningsdomstol behövs.

Utskottet avstyrker föreliggande motioner om

förändring av domstolarnas ställning, om

tjänstetillsättning och om Svenska kyrkan. Såvitt

avser författningar om adeln anser utskottet att

regeringen bör pröva förutsättningarna för och

konsekvenserna av att ändra nuvarande ordning, som

innebär att beslut om ändring i riddarhusordningen

överlämnas till regeringen för stadfästelse och att

riddarhusordningen och 1723 års privilegiebrev

publiceras i SFS.

Utskottets beslut att tillstyrka utredningar om

folkomröstningsinstitutet och om lagprövningsfrågor

har fattats av en majoritet bestående av m-, kd-, c-

, fp- och mp-ledamöterna.

I betänkandet finns 15 reservationer och ett

särskilt yttrande.

Motioner

Motioner väckta under allmänna motionstiden

1998

1998/99:K303 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp, m, kd,

c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

rättssäkerhet.

1998/99:K328 av Helena Bargholtz och Barbro

Westerholm (fp) vari yrkas

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att avskaffa

"uppenbarhetsrekvisitet" i lagprövningsrätten.

Motioner väckta under allmänna motionstiden

1999

1999/2000:K202 av Sten Andersson (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av en

utredning avseende spärrar till riksdagsval,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om antalet

riksdagsledamöter.

1999/2000:K204 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari

yrkas

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om en

rättspolitisk utredning.

1999/2000:K206 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari yrkas

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om

att ta bort uppenbarhetsrekvisitet m.m. i enlighet

med vad som anförts i motionen,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om

förstärkning av domstolarnas konstitutionella

ställning i enlighet med vad som anförts i motionen,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om utnämningar av de

högsta domarna och regeringens utnämningspolitik vid

utnämning av statliga verkschefer m.m.,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

folkomröstningar,

12. att riksdagen hos regeringen begär förslag om

minskat antal ledamöter i enlighet med vad som

anförts i motionen,

15. att riksdagen hos regeringen begär förslag om

skilda valdagar för riksdagsval och kommunalval i

enlighet med vad som anförts i motionen,

16. att riksdagen hos regeringen begär förslag om

ändring av tidpunkten för kommunalval i enlighet med

vad som anförts i motionen,

17. att riksdagen hos regeringen begär förslag om

ändring av tidpunkten för riksdagsval i enlighet med

vad som anförts i motionen,

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om reformbehovet

av författningen.

1999/2000:K207 av Rolf Gunnarsson (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att sänka antalet

ledamöter i Sveriges riksdag till 249 ledamöter.

1999/2000:K244 av Helena Bargholtz m.fl. (fp) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att riksdagen i

särskilda fall skall kunna tillsätta särskilda

riksdagskommissioner,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att avskaffa

uppenbarhetsrekvisitet i lagprövningsrätten,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en

författningsdomstol,

1999/2000:K251 av Johan Lönnroth m.fl. (v, fp, s)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär

förslag om upphävande av all offentligrättslig

reglering specifik för adel.

1999/2000:K257 av Ingvar Svensson m.fl. (kd) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att genomföra

en noggrann utredning kring lagprövningsrättens

ställning i Sverige.

1999/2000:K261 av Margit Gennser (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om nya, förbättrade former

för regeringens rekrytering av statliga verkschefer.

1999/2000:K264 av Kenneth Kvist m.fl. (v) vari yrkas

att riksdagen hos regeringen begär förslag till

ändring av ersättningsprinciperna för statschefen

och hans kansli i enlighet med vad i motionen

anförts.

1999/2000:K273 av Elver Jonsson (fp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om

vederbörlig författningsförändring som möjliggör

allmänna val under våren.

1999/2000:K279 av Ingvar Svensson (kd) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en parlamentarisk

utredning om folkomröstningsinstitutet.

1999/2000:K293 av Karin Pilsäter och Johan Pehrson

(fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

utredning av rösträttsålder.

1999/2000:K320 av Sören Lekberg (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att utreda vilka följder

ett valsystem av tysk modell skulle få i Sverige.

1999/2000:K323 av Tomas Högström och Catharina

Elmsäter-Svärd (m) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om öppna utskottsförhör.

1999/2000:K339 av Willy Söderdahl (v) vari yrkas att

riksdagen beslutar att åldern för rösträtt sänks

till 16 år för röstning i kommunalval och vid

folkomröstningar.

1999/2000:K348 av Per Lager och Birger Schlaug (mp)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

behovet av en utredning om inrättandet av en svensk

författningsdomstol.

1999/2000:K349 av Per Unckel m.fl. (m) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en utredning av

riksdagens kontrollmakt.

1999/2000:Fi510 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) vari

yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om statens chefspolicy.

Motioner väckta under allmänna motionstiden

2000

2000/01:K202 av Margareta Viklund (kd) vari yrkas:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

att det i bestämmelserna för rådgivande

folkomröstningar skrivs in ett tillägg med

innebörden att utfallet av en rådgivande

folkomröstning skall ha en tidsbegränsad giltighet.

2000/01:K212 av Sten Andersson (m) vari yrkas:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av en utredning

avseende spärrar till riksdagsval och antalet

riksdagsledamöter.

2000/01:K215 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari

yrkas: Riksdagen begär att regeringen återkommer med

förslag till åtgärdsplan för att avveckla monarkin.

2000/01:K217 av Rolf Gunnarsson (m) vari yrkas:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att sänka antalet ledamöter

i Sveriges riksdag till 249 ledamöter.

2000/01:K221 av Rolf Gunnarsson m.fl. (m) vari

yrkas: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om utnämningssystemet

för bl.a. landshövdingar/generaldirektörer.

2000/01:K229 av Per Lager m.fl. (mp) vari yrkas:

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

till ändring av successionsordningen vad gäller

bekännelsekravet riktat till den kungliga familjen.

2000/01:K230 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari

yrkas: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om att återkomma

med förslag till ny lagtext som likställer alla

medborgare vid bildande av regering så att ett

första beslut kan fattas före riksdagsvalet år 2002.

2000/01:K234 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas:

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

till ändring av vallagen så att de som fyller 18 år

under år då allmänna val hålls blir röstberättigade.

2000/01:K244 av Lars Hjertén och Lars Elinderson (m)

vari yrkas: Riksdagen begär att regeringen lägger

fram förslag om en folkomröstning i enlighet med vad

som anförs i motionen.

2000/01:K255 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas:

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

till ändring av berörda lagar i syfte att åstadkomma

ett slutligt skiljande av Svenska kyrkan från staten

i enlighet med vad i motionen anförs.

2000/01:K257 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas:

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

till sådan ändring av grundlagarna som möjliggör

övergång till republikanskt statsskick.

2000/01:K268 av Ingvar Svensson m.fl. (kd) vari

yrkas

2. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en

utredning om mandatfördelningstekniken vid val till

riksdagen med syfte att fatta ett första beslut

under mandatperioden 2002-2006,

2000/01:K278 av Per Unckel m.fl. (m) vari yrkas

6. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag om att ta bort uppenbarhetsrekvisitet m.m. i

enlighet med vad som anförs i motionen,

7. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag om förstärkning av domstolarnas

konstitutionella ställning i enlighet med vad som

anförs i motionen,

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om utnämningar av de

högsta domarna och regeringens utnämningspolitik vid

utnämning av statliga verkschefer m.m.

2000/01:K295 av Elver Jonsson (fp) vari yrkas

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring som möjliggör allmänna val

under våren/försommaren.

2000/01:K296 av Sofia Jonsson och Margareta

Andersson (c) vari yrkas: Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

försöksverksamhet med sänkt rösträttsålder i

kommunvalet 2002.

2000/01:K298 av Rigmor Stenmark (c) vari yrkas:

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

till ändring av förtroendevaldas uppdrag att

begränsas till max tre mandatperioder per uppdrag.

2000/01:K303 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari yrkas

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om folkomröstningar.

6. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag om minskat antal ledamöter i riksdagen i

enlighet med vad som anförs i motionen.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om författningens

utveckling på längre sikt.

2000/01:K353 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

att den sittande Författningsutredningen ges

tilläggsdirektiv för att ändra grundlagen så att

riksdagen kan delegera makt till ett riksdagsorgan,

exempelvis EU-nämnden, som skall kunna binda

regeringen för en politisk handlingslinje inför

beslut om förordningar och direktiv i EU:s

ministerråd i enlighet med vad i motionen anförs.

2000/01:K370 av Göran Magnusson m.fl. (s) vari

yrkas: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om översyn av 4 kap. 8

§ åtalsregler för riksdagsledamot.

2000/01:K396 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari

yrkas

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en

författningsdomstol.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om skilda valdagar vid

skilda tidpunkter.

2000/01:K397 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari yrkas

2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag om en parlamentarisk kommitté för att belysa

möjligheten för beslutande nationella

folkomröstningar.

2000/01:K401 av Matz Hammarström m.fl. (mp) vari

yrkas

2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändringar i relevant lagstiftning så

att rösträttsåldern kan sänkas till 16 år på

samtliga nivåer och för folkomröstningar.

6. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändringar i relevant lagstiftning så

att valsystemet kan reformeras i enlighet med vad

som anförs i kapitel 5.1 i motionen.

2000/01:Ju415 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att flytta över

frågor som rör domstolsväsendet till

konstitutionsutskottet.

2000/01:Ju933 av Siw Persson och Johan Pehrson (fp)

vari yrkas

31. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om den svenska

rättsordningen och EU.

32. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om inrättandet av en

författningsdomstol.

2000/01:N383 av Matz Hammarström m.fl. (mp) vari

yrkas

35. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om skilda valdagar.

Utskottet

Författningsutredningar

Bestämmelser i regeringsformen med bakgrund

De centrala bestämmelserna om rikets styrelse finns

i regeringsformen, som i sin ursprungliga lydelse

trädde i kraft den 1 januari 1975.

I regeringsformens tretton kapitel finns

bestämmelser om statsskickets grunder (1 kap.), om

grundläggande fri- och rättigheter (2 kap.), om

riksdagen (3 kap.), om riksdagsarbetet (4 kap.), om

statschefen (5 kap.), om regeringen (6 kap.), om

regeringsarbetet (7 kap.), om lagar och andra

föreskrifter (8 kap.), om finansmakten (9 kap.), om

förhållandet till andra stater (10 kap.), om

rättskipning och förvaltning (11 kap.), om

kontrollmakten (12 kap.) och om krig och krigsfara

(13 kap.).

I regeringsformens portalparagraf (1 kap. 1 §) sägs

att den svenska folkstyrelsen bygger på fri

åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt samt

att den förverkligas genom ett representativt och

parlamentariskt statsskick och genom kommunal

självstyrelse.

1974 års regeringsform hade föregåtts av flera

utredningar, och även sedan den trätt i kraft den 1

januari 1975 har det gjorts utredningar om många av

de frågor som regleras i regeringsformen.

Den första utredningen, Författningsutredningen,

tillsattes år 1954 och avgav sitt slutbetänkande med

förslag till ny regeringsform och ny riksdagsordning

år 1963 (SOU 1963:16-18, Sveriges statsskick).

Den andra parlamentariska utredningen,

Grundlagberedningen (GLB) tillsattes år 1966. GLB

avgav ett betänkande om en partiell

författningsreform år 1967 (SOU 1967:26, Partiell

författningsreform) och sitt slutbetänkande med

förslag till ny regeringsform och ny riksdagordning

år 1972 (SOU 1972:15, Ny regeringsform, Ny

riksdagsordning). Proposition avlämnades år 1973

(prop. 1973:90). Förslaget antogs med vissa

ändringar slutgiltigt år 1974.

Frågan om grundlagsskyddet för fri- och rättigheter

utreddes vidare i olika etapper - Fri- och

rättighetsutredningen (SOU 1975:75, Medborgerliga

fri- och rättigheter Regeringsformen),

Rättighetsskyddsutredningen (SOU 1978:34, Förstärkt

skydd för fri- och rättigheter) och Fri- och

rättighetskommittén (SOU 1993:40, Fri- och

rättighetsfrågor) - och nya bestämmelser infördes

också i regeringsformen.

Utredningarna om olika delar av valsystemet har

varit många. En första utredning,

Grundlagskommittén, avgav sitt betänkande år 1981

(SOU 1981:15, Grundlagsfrågor), men partierna var

oeniga på de centrala punkterna, och betänkandet

föranledde inte någon åtgärd. En andra utredning,

Folkstyrelsekommittén, ledde inte heller till något

resultat i detta avseende (SOU 1987:6,

Folkstyrelsens villkor). Kommittén diskuterade även

andra frågor, som en utbyggnad av

folkomröstningsinstitutet och införandet av en

författningsdomstol. Kommittén var i båda fallen

negativt inställd. Även Fri- och rättighetskommittén

ställde sig i sitt betänkande avvisande till

införandet av en författningsdomstol.

Efter förslag av Personvalskommittén (SOU 1993:21,

Ökat personval) beslöts 1994 att införa en

bestämmelse i regeringsformen om möjlighet för

väljarna att avge särskild personröst. Samtidigt

förlängdes valperioden till fyra år.

Riksdagens arbetsformer har samtidigt varit föremål

för ett kontinuerligt utredningsarbete, till stor

del inom riksdagen.

Även EU-anslutningen har lett till

grundlagsändringar. Efter förslag av

Grundlagsutredningen inför EG (SOU 1993:14, EG och

våra grundlagar) infördes bestämmelser i

regeringsformen om överlåtelse av beslutanderätt

till Europeiska gemenskaperna.

Aktuella utredningar

En parlamentarisk utredning om vissa frågor som rör

regeringsformen pågår också för närvarande (Ju

1999:13, dir. 1999:71, 2000:21 och 2000: 61).

Kommittén, som tagit namnet 1999 års

författningsutredning, skall enligt sina

ursprungliga direktiv dels se över lydelsen av

regeringsformens bestämmelse om egendomsskydd, dels

utreda förutsättningarna för att införa en möjlighet

för riksdagen att på begäran av regeringen på

förhand lämna sitt godkännande till att regeringen

ingår en viss internationell överenskommelse som

ännu inte finns i slutligt skick, och dels närmare

analysera om utvecklingen av samarbetet inom

Europeiska unionen går mot en minskad uppdelning

mellan en gemenskapsdel och övriga delar av

unionssamarbetet och i samband därmed överväga om

det kan finnas anledning att ändra ordalydelsen av

10 kap. 5 § första stycket regeringsformen.

Redan då de ursprungliga direktiven beslöts,

förutskickades att kommittén senare skulle få

tilläggsdirektiv. Kommittén har också genom

tilläggsdirektiv (dir. 2000:21) fått sitt uppdrag

utvidgat till att även innefatta att

· utreda frågorna om skilda valdagar och vårval,

· överväga om de största valkretsarna bör minskas,

· se över partibegreppet i 3 kap. 7 §

regeringsformen,

· överväga vilken giltighet blanka valsedlar skall

ha, och

· föreslå hur skyddet för miljön samt

funktionshindrades och andra utsatta gruppers

delaktighet och jämlikhet i samhället skall

regleras i 1 kap. 2 § regeringsformen.

Kommittén har härefter fått i uppdrag också att

lämna förslag till en ny bestämmelse i

regeringsformen som skall reglera regeringens

skyldighet att informera och samråda med riksdagen i

EU-frågor.

Kommittén har den 13 februari 2001 avlämnat ett

delbetänkande (SOU 2001:19) Vissa grundlagsfrågor. I

betänkandet behandlas de delar av kommitténs uppdrag

som hänför sig till bestämmelser dels i 1 kap. 2 §

regeringsformen om skydd för miljön samt

funktionshindrades och andra utsatta gruppers

delaktighet och jämlikhet i samhället, dels i 2 kap.

18 § andra stycket regeringsformen om skydd för

egendom. Vidare föreslås en möjlighet för riksdagen

att godkänna en internationell överenskommelse inom

ramen för samarbetet i Europeiska unionen, även om

överenskommelsen inte föreligger i slutligt skick.

Kommittén lämnar också förslag till ändrad lydelse

av 10 kap. 5 § regeringsformen, som ger riksdagen

möjlighet att överlåta beslutanderätt inom ramen för

hela EU-samarbetet. Enligt förslaget skall

överlåtelse inte kunna ske av sådan beslutanderätt

som rör principerna för statsskicket, och för en

överlåtelse bör, liksom hittills för överlåtelse

till Europeiska gemenskaperna, krävas att fri- och

rättighetsskyddet inom det samarbetsområde till

vilket överlåtelsen sker motsvarar det som ges i

regeringsformen och i Europakonventionen. De

särskilda beslutsformer som gällt för överlåtelse

till gemenskaperna skall gälla även för den vidgade

överlåtelsemöjligheten. Slutligen omfattar

betänkandet den del av uppdraget som avser förslag

till en ny bestämmelse i 10 kap. regeringsformen om

regeringens skyldighet att informera och samråda med

riksdagen i EU-frågor. Förslaget innebär i den delen

att skyldigheten föreskrivs redan i regeringsformen

i stället för i riksdagsordningen.

Kommittén skall fortsätta sitt arbete med att

utreda frågorna om skilda valdagar och vårval, att

överväga om de tre största valkretsarna bör minskas,

att se över partibegreppet i 3 kap. 7 §

regeringsformen samt att överväga vilken giltighet

valsedlar som saknar partibeteckning skall ha. Detta

arbete beräknas vara slutfört i april 2002.

Arbetet med att se över riksdagens arbetsformer har

fortsatt. I december 1998 beslöt talmanskonferensen

att tillkalla en kommitté med parlamentarisk

sammansättning med uppdrag att se över och utvärdera

vissa frågor som rör riksdagens arbetsformer.

Riksdagskommittén, som tidigare har lämnat förslag

om en ny revisionsmyndighet under riksdagen, har

nyligen också lämnat sitt huvudbetänkande Riksdagen

inför 2000-talet (2000/01:RS1). I betänkandet

behandlas kommitténs tre andra huvuduppgifter,

nämligen att utvärdera den nya budgetprocessen och

överväga behovet av förändringar, att kartlägga och

analysera riksdagens nuvarande former och resurser

för uppföljning, utvärdering och kontroll samt att

utreda behovet av förändringar i riksdagens

organisation och arbetssätt i syfte att stärka

riksdagens ställning när det gäller arbetet med EU-

frågor.

Rådet för utvärdering av 1998 års val (Ju 1997:13,

dir. 1997:87, 1998:99, 1997:73 och 1999:61) har haft

i uppdrag bl.a. att utvärdera de tekniska,

ekonomiska, organisatoriska och praktiska effekterna

av det nya systemet med personval. Rådet har vidare

haft i uppdrag att analysera orsakerna till det låga

valdeltagandet i 1999 års val till

Europaparlamentet.

Rådet har publicerat rapportantologin (SOU 1992:92)

Premiär för personval samt avlämnat betänkandena

(SOU 1999:136) Personval 1998 - En utvärdering av

personvalsreformen och (SOU 2000:81) Valdeltagandet

och Europaparlamentsval. Förslagen i betänkandet

Personval 1998 redovisas närmare i avsnittet om

valsystemet.

En parlamentarisk kommitté, Demokratiutredningen (SB

1997:01, dir. 1997:101 och 1998:101), har haft i

uppdrag att bl.a. belysa de nya förutsättningar,

problem och möjligheter som det svenska folkstyret

möter inför 2000-talet samt att utreda orsakerna

till det sjunkande valdeltagandet och att föreslå

åtgärder för att öka medborgarnas delaktighet och

engagemang i det demokratiska systemet.

Demokratiutredningen har publicerat en rad skrifter

och forskarrapporter i SOU-serien. Utredningen

avlämnade i februari 2000 sitt slutbetänkande (SOU

2000:1) En uthållig demokrati!. I betänkandet

redovisar utredningen i olika avsnitt sina tankar om

demokratin, de förändrade förutsättningarna, den

globala offentligheten, den flexibla

flernivåstyrningen, det villkorade deltagandet, det

mångtydiga medborgarskapet, den mångvetenskapliga

demokratiforskningen och politik för folkstyrelse på

2000-talet. I det sistnämnda avsnittet framhåller

utredningen behovet att stärka den demokratiska

medvetenheten, att utveckla deltagandet, att stärka

självstyrelsen, att öka den institutionella

ansvarigheten och att utvärdera folkstyrelsen.

Demokratiutredningen har således diskuterat och lagt

fram förslag i många av de frågor som behandlas i

detta utskottsbetänkande. Utredningens överväganden

och förslag redovisas närmare i olika avsnitt nedan.

Regeringen har också låtit tillkalla en

demokratidelegation (Ju 2000:P) med uppgift att

följa och stödja demokratiutveckling. Arbetet skall

pågå fram till utgången av år 2002. Mottot för

utvecklingsarbetet är Tid för demokrati.

Delegationen leds av statsrådet Britta Lejon.

De aktiviteter som delegationen genomför skall

anknyta till utvecklingsarbetets tre

huvudaktiviteter: nationellt rådslag om demokrati

och delaktighet, stöd till demokratiutveckling och

80-årsjubiléet av den allmänna rösträtten. Syftet

med rådslaget är att få in synpunkter på analyserna,

resonemangen och förslagen i Demokratiutredningens

slutbetänkande.

Regeringen tillsatte i november 1999 en

parlamentariskt sammansatt kommitté med uppdrag att

bl.a. föreslå åtgärder som skall öka medborgarnas

möjligheter till insyn och deltagande i den

kommunala demokratin samt stärka den kommunala

representativa demokratins funktionssätt och former

(Ju 2000:03, dir. 1999:98). Kommittén, som tagit

namnet Kommundemokratikommittén, skall redovisa sina

resultat till regeringen senast den 31 maj 2001.

Motioner

I motion 1999/2000:K206 av Bo Lundgren m.fl. (m) tas

upp flera frågor om den svenska författningen. En

del av dessa behandlas i detta betänkande. I

anslutning till yrkande 22 anför motionärerna att

flera viktiga författningsfrågor, utöver

vallagsfrågorna, behöver utredas och att behovet

därmed kvarstår av att ta ett vidare grepp om

arbetet med att reformera regeringsformen. Huruvida

resterande frågor skall utredas inom ramen för en

bred grundlagsutredning som får arbeta under längre

tid än några år eller om det är lämpligare med flera

partiella utredningar bör bli föremål för

överläggningar mellan partierna.

Även i motion 2000/01:K303 av Bo Lundgren m.fl. (m)

yrkande 8 föreslås att riksdagen gör ett

tillkännagivande för regeringen om författningens

utveckling på längre sikt. I denna motion pekas

särskilt på frågan om mer fundamentala ändringar i

maktdelande riktning.

Utskottets bedömning

1999 års författningsutredning har som nämnts

nyligen avlämnat ett delbetänkande med förslag om

skydd för miljön och funktionshindrades och andra

utsatta gruppers delaktighet och jämlikhet i

samhället och om skydd för egendom samt om vissa

frågor som rör förhållandet till Europeiska unionen.

Utredningen skall fortsätta sitt arbete med att

bl.a. utreda frågorna om skilda valdagar och vårval

och att se över partibegreppet i regeringsformen.

Utskottet behandlar nedan i detta betänkande

motioner om ändringar i regeringsformen som gäller

den nationella nivån och i betänkande 2000/01:KU12

motioner om en närmare reglering i regeringsformen

av den kommunala självstyrelsen. Utskottet anser

inte att något tillkännagivande om en bred utredning

om regeringsformen nu är påkallat. Utskottet

avstyrker därmed motionerna 1999/2000:K206 (m)

yrkande 22 och 2000/01:K303 (m) yrkande 8.

Rösträttsålder

Motioner

Frågan om en sänkning av rösträttsåldern tas upp i

flera motioner.

I motion 2000/01:K234 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

föreslås att riksdagen begär att regeringen lägger

fram förslag till ändring av vallagen så att de som

fyller 18 år under år då allmänna val hålls blir

röstberättigade.

I motion 1999/2000:K339 av Willy Söderdahl (v)

begärs att riksdagen skall besluta att åldern för

rösträtt sänks till 16 år för röstning i kommunalval

och vid folkomröstningar. Motionären anser att

rösträtt i kommunalvalet för ungdomar från 16 år bör

påbörja en demokratisk skolning och ge ungdomarna

ett ökat intresse för att ta ansvar för sin

närmiljö. Även för folkomröstningar bör

rösträttsåldern vara 16 år. Motionären påpekar att

en folkomröstning gäller en speciell fråga, ofta en

fråga som kommer att påverka landet under en lång

tid framåt.

I motion 2000/01:K296 av Sofia Jonsson och

Margareta Andersson (c) föreslås att riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om försöksverksamhet med sänkt

rösträttsålder i kommunvalet 2002. Motionärerna

anför att frågan om sänkt rösträttsålder kräver

noggranna bedömningar om samspelet med valbarhet och

myndighetsålder och att förlängningen av

mandatperioderna till fyra år innebär en faktisk

höjning av rösträttsåldern. Motionärerna vill gärna

se en generell sänkning av rösträttsåldern till 16

år och hänvisar till förslag av

Åldersgränsutredningen 1996 och av Ungdomspolitiska

kommittén 1997.

I motion 1999/2000:K293 av Karin Pilsäter och Johan

Pehrson (fp) begärs ett tillkännagivande till

regeringen om utredning av frågan om att sänka

rösträttsåldern till förslagsvis 16 år. Motionärerna

anför att kunskapsnivån och omvärldsorienteringen

hos unga människor har ökat högst avsevärt sedan

rösträttsåldern sänktes till 18 år.

I motion 2000/01:K401 av Matz Hammarström m.fl.

(mp) yrkande 2 föreslås att riksdagen begär att

regeringen lägger fram förslag till ändringar i

relevant lagstiftning så att rösträttsåldern kan

sänkas till 16 år på samtliga nivåer och för

folkomröstningar. Valbarhetsåldern bör dock enligt

motionärerna även i fortsättningen vara densamma som

myndighetsåldern.

Bakgrund

Gällande ordning

Bestämmelser om rösträtten finns i 3 kap. 2 §

regeringsformen, 1 kap. 2-5 §§ vallagen (1997:157)

och 4 kap. 2-4 §§ kommunallagen (1991:900).

Rätt att rösta i val till riksdagen har svenska

medborgare som fyller 18 år senast på valdagen och

som är bosatta i landet eller någon gång har varit

folkbokförda här.

I landstings- och kommunalval har, utom de som har

rösträtt i riksdagsval, också medborgare i någon av

Europeiska unionens medlemsstater (unionsmedborgare)

samt medborgare i Island eller Norge rösträtt i de

kommuner där de är folkbokförda. Andra utlänningar

har rösträtt vid val till landstings- och

kommunfullmäktige om de har varit folkbokförda i

landet tre år i följd före valdagen. För val till

Europaparlamentet gäller att de som har rösträtt i

riksdagsval också kan delta i Europaparlamentsval.

Därtill har unionsmedborgare rösträtt om de är

folkbokförda i Sverige och inte röstar i någon annan

medlemsstat inom Europeiska unionen.

Rösträttsåldern sänktes, liksom den civilrättsliga

myndighetsåldern, från 21 till 20 år 1969. Genom

1974 års regeringsform sänktes rösträttsåldern

ytterligare till nuvarande 18 år. Som skäl framhölls

bl.a. (prop. 1973:90 s. 162 f.) att

samhällsutvecklingen fört med sig att ungdomen i

allmänhet hade större insikter i sociala, politiska

och ekonomiska frågor än tidigare och att en

sänkning av rösträttsåldern borde kunna medverka

till att rikta ungdomens intresse i samhällsfrågor

till den politiska aktivitet som hade den

representativa demokratin och dess olika organ som

bas. Det ansågs samtidigt värdefullt att bevara

sambandet mellan rösträttsåldern och

myndighetsåldern, som sänktes till 18 år genom en

ändring i föräldrabalken 1974.

Förslag i utredningsbetänkanden

Åldersgränsutredningen föreslog i sitt betänkande

(SOU 1996:111) Bevakad övergång - Åldersgränser för

unga upp till 30 år att den som fyllt 16 år skulle

få rösta i kommunala val och i kommunala

folkomröstningar. Begränsningen till rösträtt vid

kommunalval och kommunal folkomröstning byggde inte

på föreställningen att de politiska frågorna rörande

riksdagsvalet skulle vara svårare att ta ställning

till och därmed mindre lämpliga för ungdomar under

18 år att ta ställning till. Däremot kunde enligt

utredningen sägas att de kommunala frågorna som

regel ligger medborgarna närmare och att det därför

var viktigt att i första hand ge så många

kommunmedlemmar som möjligt inflytande över den

kommunala verksamheten. Utredningen stannade för 16-

årsgränsen mot bakgrund av att personer fr.o.m. den

åldern tillerkänns - visserligen i begränsad

utsträckning - civilrättslig handlingsförmåga och

att skolplikten upphör vid denna ålder.

Utredningen hade hämtat in uppgifter om

rösträttsåldern för nationella val i olika länder.

Av redovisade länder i Europa hade samtliga

rösträttsåldern 18 år, utom Österrike och Turkiet

där rösträttsåldern var 19 år.

Ungdomspolitiska kommittén föreslog i sitt

betänkande (SOU 1997:71) Politik för unga i fråga om

rösträttsåldern att en försöksverksamhet med sänkt

rösträttsålder till 16 år för val till

kommunfullmäktige skall genomföras i ett tiotal

kommuner och att rösträtten skall följa kalenderår.

Kommittén valde 16-årsgränsen av två skäl: dels att

det skulle innebära att i stort sett alla som går i

gymnasieskolan får rösträtt, dels att 16 år redan är

en viktig åldersgräns, t.ex. får den som har fyllt

16 år bestämma över sin arbetsförtjänst och driva

egen rörelse.

Ungdomspolitiska kommittén genomförde i samarbete

med Statistiska centralbyrån en enkät med frågor om

ungas syn på bl.a. makt och inflytande. 2 000 unga

mellan 15 och 25 år tillfrågades om sin syn på en

sänkning av rösträttsåldern. Resultatet är

publicerat i bilaga 2 till kommitténs betänkande (s.

176) och svaren fördelar sig enligt följande tabell.

----------------------------------------------------

Är det en bra eller dålig idé att sänka

rösträttsåldern för att på så sätt öka ungas

inflytande i politiken?

------------------------------------------------------

15-17 18-20 21-22 23-25 Alla

------------------------------------------------------

Ja, det är en

bra idé 28 11 6 8 14

%

------------------------------------------------------

En halvbra

idé 32 18 25 18 23

%

------------------------------------------------------

Nej, det är

en dålig idé 31 54 57 50 48

%

------------------------------------------------------

Vet inte

7 10 8 10 9

%

------------------------------------------------------

Inget svar

2 6 4 13 6

%

------------------------------------------------------

Kommittén påpekar att de tillfrågade över lag är

negativt inställda till tanken att sänka

rösträttsåldern men att en sänkning av

rösträttsåldern tilltalar dem som ännu inte har

rösträtt. Av dem som inte fyllt 18 år svarade 60 %

att det är en bra eller halvbra idé. Kommittén

noterar att inom denna grupp hela 13 % avstått från

att svara på frågan. Att tanken på en sänkning av

rösträttsåldern tilltalar de yngsta blev enligt

kommittén extra tydligt vid en jämförelse utifrån

utbildningserfarenheter. Av de svarande med

högskoleutbildning, av naturliga skäl svagt

representerade i de yngsta åldersgrupperna, svarade

60 % att det var en dålig idé, medan motsvarande

andel med endast grundskoleutbildning (varav hälften

i åldern 15-17 år) var 30 %.

Demokratiutredningen uttalar i sitt betänkande (SOU

2000:1) En uthållig demokrati! att ungdomar är

politiskt intresserade och att detta bekräftas av

djupintervjuer med ungdomar mellan 19 och 25 år.

Även om de intervjuade ungdomarna hyste ett allmänt

intresse för samhällsfrågor kanaliserades detta inte

särskilt väl till de politiska institutionerna och

beslutsfattarna, utan ungdomarna kände ett visst

avstånd och hyste även misstro mot politiken. Att

rösta var inte någon självklarhet, men valhandlingen

upplevdes inte sakna betydelse. Demokratiutredningen

fann det angeläget att de etablerade organen bejakar

det engagemang som ungdomar visar och skapar

möjligheter till dialog.

Tidigare utskottsbedömning

Utskottet behandlade frågor om rösträtten senast i

sitt av riksdagen godkända betänkande 1999/2000:KU2.

I frågan om rösträttsåldern höll utskottet fast vid

tidigare ställningstagande och ansåg inte att det

fanns skäl att sänka rösträttsåldern under den gräns

som gäller för civilrättslig myndighet. Utskottet

avstyrkte motioner om en sådan sänkning, liksom

motioner om rösträtt fr.o.m. det kalenderår man

fyller 18 år.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sitt tidigare ställningstagande

om rösträttsåldern. Motionerna 2000/01:K234 (v),

1999/2000:K339 (v), 2000/01:K296 (c), 1999/2000:K293

(fp) och 2000/01:K401 (mp) yrkande 2 avstyrks.

Valsystemet

Motioner

Kombinerat person- och partilistval

I motion 1999/2000:K320 av Sören Lekberg (s) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att utreda vilka

följder ett valsystem av tysk modell skulle få i

Sverige. Motionären anför att det tyska valsystemet

tillgodoser kraven såväl på ett riktigt personval

som på strikt proportionalitet. Det är därför väl

värt att studera. Systemet innebär att ungefär

hälften av mandaten i Förbundsdagen utses i

enmansvalkretsar och den andra hälften i ett rent

listval. Varje väljare har två röster. Den ena

rösten läggs i personvalet och den andra i

listvalet. De stora partiernas genomslag i

majoritetsvalet kompenseras genom listvalet, där man

tar hänsyn till de små partiernas röster. I det

utredningsarbete som pågår i författningsfrågorna

borde också det tyska valsystemet särskilt belysas.

Framför allt skulle det vara intressant att närmare

få utrett vilka konsekvenser ett sådant valsystem

skulle få om det infördes i Sverige.

Småpartispärren

I motion 2000/01:K268 av Ingvar Svensson m.fl. (kd)

yrkande 2 föreslås att riksdagen begär att

regeringen tillsätter en utredning om

mandatfördelningstekniken vid val till riksdagen med

syfte att ett första beslut skall fattas under

mandatperioden 2002-2006. Motionärerna anser att den

nuvarande fyraprocentsspärren bör ersättas med ett

annat system. De kritiserar spärrens tröskeleffekter

och anser att en intrappningsskala bör vara möjlig

att konstruera men att även andra lösningar bör

kunna övervägas för att göra valsystemet smidigare

och leda till en ökning av demokratins intensitet

och effektivitet.

I motion 1999/2000:K202 av Sten Andersson (m)

yrkande 1 begärs att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

behovet av en utredning avseende spärrar till

riksdagsval. Motionären anser att

fyraprocentsspärren bör höjas till 8 %. En höjd

spärr innebär enligt motionären att

majoritetsförhållandet i riksdagen blir klarare och

bör ge möjligheter till en för landet gynnsam

politik. Samma motionär återkommer i motion

2000/01:K212 (delvis) med förslaget att riksdagen

skall göra ett tillkännagivande för regeringen om

behovet av en utredning avseende spärrar till

riksdagsval.

Bakgrund

Gällande ordning

För val till riksdagen är riket indelat i valkretsar

med 310 fasta mandat och 39 utjämningsmandat (3 kap.

6 § RF). Det riksproportionella valsystem som

tillämpats sedan valet 1970 innebär bl.a. att, sedan

de fasta valkretsmandaten fördelats, avvikelser från

ett proportionellt rättvisande resultat korrigeras

med hjälp av utjämningsmandat. Principen om

riksproportionalitet genombryts dock av den s.k.

småpartispärren, som innebär att endast partier som

fått minst 4 % av rösterna i hela riket deltar i

fördelningen av mandaten. Därutöver kan ett parti få

mandat i en valkrets där partiet fått minst 12 % av

rösterna. Vid mandatfördelningen används den s.k.

jämkade uddatalsmetoden, innebärande att ett partis

röstetal divideras med 1,4 innan partiet tilldelas

sitt första mandat.

Motivet till bestämmelsen om den aktuella spärren

är en önskan om att motverka uppkomsten av

småpartier och partisplittring, vilket utvecklas

närmare i förarbetena till 1968 års partiella

författningsreform (SOU 1967: 26, prop. 1968:27).

Enligt Grundlagberedningens mening var det

nödvändigt att liksom i det tidigare valsystemet ha

vissa spärrar som utestängde mycket små partier från

representation i riksdagen. Det skulle kunna

äventyra det parlamentariska styrelseskicket om man

vid valen till enkammarriksdagen tillämpade ett

valsystem som gjorde det lätt för småpartier att

erövra mandat. Utländska erfarenheter visade enligt

beredningen att förekomsten i folkrepresentationen

av många småpartier i vissa lägen kunde försvåra

lösningen av regeringsfrågan och minska

möjligheterna att få en handlingskraftig

parlamentsmajoritet.

Folkstyrelsekommittén föreslog i sitt betänkande

(SOU 1987:6) Folkstyrelsens villkor ingen ändring av

spärreglerna. Erfarenheterna från andra länder

visade enligt kommittén att det för demokratins

funktionsduglighet var väsentligt att valsätten inte

ledde till långtgående partisplittring i

parlamentet.

Under riksdagsbehandlingen delade

konstitutionsutskottet Folkstyrelsekommitténs

uppfattning i frågan.

Bestämmelser om personröstning infördes i

regeringsformen 1994 och tillämpades första gången i

val till Europaparlamentet år 1995. I riksdagsval

tillämpades bestämmelserna första gången år 1998.

Aktuella utredningar

Rådet för utvärdering av 1998 års val (Ju 1997:13)

har haft i uppdrag bl.a. att utvärdera de tekniska,

ekonomiska, organisatoriska och praktiska effekterna

av det nya systemet med personval och också avlämnat

betänkanden.

Enligt rådets betänkande (SOU 1999:136) Personval

1998 är personvalssystemets genomslag i de största

valkretsarna påtagligt lågt och personvalssystemet

kan i detta avseende sägas lida av en demokratisk

obalans. Ytterligare erfarenheter av systemet bör

avvaktas enligt rådet.

Rådet anser att det finns skäl att hålla fast vid

uppfattningen att ökad kännedom om politiker bland

väljarna är en bra grogrund för ett förtroendefullt

förhållande mellan väljare och valda. Frågan om

kandidatinformation är enligt rådet avgörande för

personvalssystemets utveckling. För dess framtida

legitimitet är det viktigt att otillbörlig

kampanjfinansiering inte förekommer, och rådet

bedömer att partier och enskilda kandidater har ett

stort ansvar härvidlag.

Frågan om samband mellan personvalsreformen och det

låga valdeltagandet i 1998 års val har undersökts

särskilt inom ramen för de forskningsprojekt som

rådet initierat. Varken dessa forskningsresultat

eller de valstatistiska analyser som rådet gjort

visar på något samband. Orsakerna till det låga

valdeltagandet bedöms ha orsaker som ligger utanför

valsystemets ram.

Valtekniska utredningen år 2000 har i januari 2001

överlämnat sitt betänkande (SOU 2000:125) Teknik och

administration i valförfarandet. I betänkandet gör

utredningen en teknisk och administrativ översyn av

vissa frågor. Översynen avser främst bestämmelserna

om indelningen i valdistrikt, möjligheterna att

förtidsrösta och att rösta i vallokal, formerna för

utlandssvenskarnas röstning och om

röstsammanräkningen och mandatfördelningen kan

utföras snabbare. I uppdraget har också ingått att

se över bestämmelserna om framställning av

röstlängder och röstkort samt om rättelse i

röstlängden.

Bestämmelser om val till den tyska förbundsdagen

Bestämmelserna om val till den tyska förbundsdagen

är avsedda att ge

· en rättvis representation partierna emellan, dvs.

en så god proportionell representation för

partierna som möjligt

· en god personlig kontakt mellan väljare och valda

· underlag för regeringsdugliga majoriteter genom

att motverka splittring på alltför många partier.

Hälften av ledamöterna i förbundsdagen väljs genom

majoritetsval i 328 enmansvalkretsar, och hälften

väljs genom proportionella val (d'Hondts metod),

varvid delstaten utgör valkrets.

I valet har den röstande två röster. Den första av

dessa (Erststimme) gäller valet i enmansvalkretsen,

där väljaren röstar på en av de personer som

kandiderar. Mandatet tillfaller den kandidat som

erhåller flest röster relativt sett. Den andra

rösten (Zweitstimme) gäller flermansvalkretsen, då

väljaren röstar på ett parti. Även här gäller valet

328 mandat. De båda rösterna är oberoende av

varandra, och väljaren kan alltså rösta på ett annat

parti i listvalet än det parti han eller hon röstat

på i personvalet.

Utgången av partilistevalet har givits en styrande

funktion på den totala mandatfördelningen. Ett

partis proportionella representation beräknas

utifrån det sammanlagda resultatet av

partilistevalet. Därefter fördelas dessa mandat så

att delstaterna får mandat i förhållande till hur

stor del av det totala antalet röster på partiet de

svarar för. På det viset får man fram hur många

mandat partiet totalt skall ha och hur många som

skall komma från varje delstat.

När det är gjort, beräknas hur många mandat partiet

vann i enmansvalkretsarna i respektive delstat, dvs.

hur många mandat partiet vunnit med hjälp av

väljarnas förstaröster. Därefter minskas partiets

totala antal röster för delstaterna med det antalet.

Man får på det viset fram hur många av kandidaterna

på partilistan som blir ledamöter av förbundsdagen.

Detta innebär att, även om halva antalet ledamöter i

förbundsdagen valts med vardera metoden,

fördelningen av representationen för de olika

delstaterna kan variera. Vidare gäller att, om ett

parti vinner fler mandat i enmansvalkretsar än det

visar sig bli berättigat till enligt den

proportionella mandatfördelningsmetoden, får partiet

behålla de överskjutande mandaten. Antalet ledamöter

i förbundsdagen kan således variera mellan

valperioderna.

En spärr mot småpartier är inbyggd i systemet. För

att få delta vid fördelningen av de proportionella

mandaten (listvalet) måste ett parti ha uppnått

antingen minst 5 % av de angivna rösterna i landet

eller minst tre mandat i enmansvalkretsvalet.

Tidigare utskottsbedömning av frågan om

småpartispärr

Utskottet behandlade motioner om fyraprocentsspärren

motsvarande de nu aktuella senast i sitt betänkande

1999/2000:KU2, som godkänts av riksdagen. Utskottet

vidhöll sin tidigare uttalade uppfattning att den

gällande nivån, 4 % av rösterna i hela riket, inte

borde ändras. Något skäl att utreda frågan, som

föreslogs i motionerna, fanns därför inte.

Utskottet har behandlat andra valfrågor i sitt

betänkande 2000/01:KU7. Bland annat uttalade sig

utskottet om spärrnivån för personval. Utskottet

ansåg att ytterligare erfarenheter av systemet borde

avvaktas innan några förändringar föreslogs.

Utskottets bedömning

Grunderna för hur riksdagens ledamöter utses genom

val är självfallet av väsentlig betydelse för den

svenska folkstyrelsen. Det är därför angeläget att

erfarenheter av den gällande ordningen fortlöpande

värderas och diskuteras. En sådan diskussion ingår i

en levande demokrati. Att övergå till ett kombinerat

parti- och personval skulle emellertid innebära en

genomgripande förändring av det svenska valsystemet.

Det finns enligt utskottets mening för närvarande

inte skäl att, som begärs i motion 1999/2000:K320

(s), utreda följderna av en sådan förändring.

Utskottet avstyrker därmed motionen.

Utskottet har tidigare avstyrkt motioner om att

slopa fyraprocentsspärren och uttalat att utskottet

delade Folkstyrelsekommitténs uppfattning i fråga om

spärren. Under föregående riksmöte avstyrkte

utskottet en motion om att utreda

fyraprocentsspärren, där kritik riktades mot

tröskeleffekterna och möjligheten att ersätta

spärren med en intrappningsskala diskuterades.

Utskottet ansåg att det inte fanns något skäl att

utreda frågan. Utskottet vidhåller den inställningen

och avstyrker motion 2000/01:K268 (kd) yrkande 2.

Utskottet har också tidigare avstyrkt förslag om en

höjning av fyraprocentsspärren för

partirepresentation i riksdagen och ser ingen

anledning att ändra detta ställningstagande.

Motionerna 1999/2000:K202 (m) yrkande 1 och

2000/01:K212 (m) i denna del avstyrks således.

Antal riksdagsledamöter

Motioner

I motion 1999/2000:K206 av Bo Lundgren m.fl. (m)

yrkande 12 hemställs att riksdagen hos regeringen

skall begära förslag om minskat antal

riksdagsledamöter. Enligt motionen har Sveriges

riksdag med sina 349 ledamöter en i förhållande till

landets folkmängd osedvanligt stor representation

jämfört med andra demokratiska länder, och en

minskning till 249 har diskuterats. Om antalet

ledamöter minskade skulle det enligt motionärerna

medverka till att de folkvalda inte bara blev mer

kända, utan också förstärka ledamöternas möjligheter

att fullgöra sin uppgift. Detta kan i sin tur leda

till en mera arbetsduglig riksdag. Mot argumentet

att det krävs relativt många riksdagsledamöter för

att alla delar av landet skall få en god

representation i riksdagen hävdar motionärerna att

det måste vägas in att den moderna IT-utvecklingen

och tillgången till Internet har lett till helt nya

möjligheter till kontakt - oberoende av geografiskt

avstånd - mellan väljare och valda.

Även i motion 2000/01:K303 av Bo Lundgren m.fl. (m)

yrkande 6 föreslås att riksdagen begär att

regeringen lägger fram förslag om minskat antal

ledamöter i riksdagen i enlighet med vad som anförs

i motionen.

Liknande yrkanden framställs i ytterligare motioner

av ledamöter från Moderata samlingspartiet. I

motionerna 1999/2000:K207 och 2000/01:K217 av Rolf

Gunnarsson (m) yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

att sänka antalet ledamöter till 249. I motionerna

1999/2000:K202 av Sten Andersson (m) yrkande 2 och

2000/01:K212 (delvis) av samma motionär begärs ett

tillkännagivande om att regeringen bör tillsätta en

utredning för att minska antalet riksdagsledamöter.

En minskning av antalet till 175 skulle enligt

motionären ge en nivå som bättre motsvarar

befolkningsantalet på det vis som gäller i många

andra länder. Dessutom bör förslaget skapa

möjligheter till bättre nödvändig service för

riksdagsledamöter utan att det kostar mer pengar.

Bakgrund

Gällande ordning

Antalet ledamöter i riksdagen bestäms i 3 kap. 1 §

regeringsformen. Riksdagen består sedan 1971 av en

kammare. Den har 349 ledamöter.

Författningsutredningen hade föreslagit att antalet

ledamöter i den nya enkammarriksdagen skulle uppgå

till 290. Grundlagberedningen ansåg att

enkammarriksdagen borde bestå av 350 ledamöter, och

riksdagen godtog det förslaget. Antalet minskades

senare till 349. Folkstyrelsekommittén diskuterade

frågan i sitt betänkande (SOU 1987:6) Folkstyrelsens

villkor. Kommittén ansåg att antalet ledamöter i

riksdagen inte gärna kunde minskas om man ville

behålla en rimlig representation även för de rena

glesbygdsområdena.

Tidigare utskottsbedömning

Konstitutionsutskottet har behandlat motioner med

förslag om att minska antalet ledamöter i riksdagen

flera gånger tidigare, senast i sitt betänkande

1999/2000:KU2, som godkänts av riksdagen. Utskottet

vidhöll sin tidigare inställning, som innebar att en

minskning av antalet ledamöter - mer än helt

marginell - skulle medföra svårigheter att behålla

såväl en rimlig partirepresentation som en

representation över huvud taget från olika delar av

landet. Ett minskat antal ledamöter skulle enligt

utskottet göra det ännu svårare för framför allt

ledamöterna från de mindre partierna att

tillfredsställa önskemål om deltagande i

sammankomster och andra aktiviteter i valkretsarna.

Utskottets bedömning

Utskottet har inte anledning att ändra sin tidigare

bedömning om antalet ledamöter i riksdagen vid ett

isolerat ställningstagande i denna fråga och

utskottet avstyrker motionerna 1999/2000:K202 (m)

yrkande 2 1999/2000:K206 (m) yrkande 12,

1999/2000:K207 (m), 2000/01:K212 (m) i denna del,

2000/01:K217 (m) och 2000/01:K303 (m) yrkande 6.

Tidsbegränsning av förtroendeuppdrag

Motion

I motion 2000/01:K298 av Rigmor Stenmark (c)

föreslås att riksdagen begär att regeringen lägger

fram förslag till en sådan ändring att

förtroendevaldas uppdrag tidsbegränsas så att de kan

väljas högst tre mandatperioder per uppdrag.

Bakgrund

För att vara valbar till riksdagen krävs enligt 3

kap. 10 § regeringsformen att man uppfyller

villkoren för rösträtt. Motsvarande krav gäller

enligt kommunallagen (1991:900) för valbarhet till

kommunala församlingar. Partierna har fri rätt att

nominera kandidater till sina listor.

Utskottets bedömning

Utskottet kan ha förståelse för de önskemål om

större spridning av förtroendeuppdrag som får antas

ligga bakom motion 2000/01:K298 (c). Utskottet anser

det emellertid uteslutet att göra en sådan

inskränkning i partiernas nomineringsrätt eller - än

mindre - i väljarnas fria val som skulle bli följden

av en reglering enligt motionen. Motionen avstyrks.

Valdagar

Motioner

I motion 1999/2000:K206 av Bo Lundgren m.fl. (m)

framställs tre yrkanden om att riksdagen hos

regeringen skall begära förslag om tidpunkten för

olika val. Yrkande 15 gäller skilda valdagar för

riksdagsval och kommunalval, yrkande 16 ändring av

tidpunkten för kommunalval och yrkande 17 ändring av

tidpunkten för riksdagsval.

Frågan om skilda valdagar tas också upp i motion

2000/01:K396 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande

2. Motionärerna föreslår ett tillkännagivande till

regeringen om skilda valdagar för riksdags-

respektive kommunalval. Frågan om skilda år eller

skilda tidpunkter under samma år bör enligt

motionärerna prövas ytterligare.

Frågan om valdagens förläggning tas upp av Elver

Jonsson (fp) i motionerna 1999/2000:K273 yrkande 1

och 2000/01:K295 yrkande 1. I motionerna begärs

förslag om vederbörlig författningsförändring som

möjliggör allmänna val under våren eller

försommaren.

Även i motionerna 2000/01:K401 av Matz Hammarström

m.fl. (mp) yrkande 6 och 2000/01:N383 av samma

motionärer yrkande 35 tas frågan upp om reformering

av valsystemet för att ge större tyngd åt lokala

frågor. Motionärerna föreslår i den förstnämnda

motionen att riksdagen begär att regeringen lägger

fram förslag till ändringar i lagstiftningen så att

riksdagsval och kommunalval hålls skilda år. I den

sistnämnda motionen begärs ett tillkännagivande om

skilda valdagar.

Bakgrund

Gällande ordning

Valdagsbestämmelser finns i regeringsformen,

riksdagsordningen och vallagen (1997:157). Ordinarie

val till riksdagen förrättas enligt 3 kap. 3 §

regeringsformen vart fjärde år. Sådana val hålls

enligt 1 kap. 1 § riksdagsordningen i september.

Närmare bestämmelser om tidpunkten finns i 1 kap. 10

§ vallagen (1997:157). Valdag skall vara den tredje

söndagen i september. Ordinarie val till riksdagen

och ordinarie val till landstings- och

kommunfullmäktige skall hållas samma dag.

Aktuell utredning

Riksdagen beslöt den 20 oktober 1999 med bifall till

motioner att göra ett tillkännagivande till

regeringen om behovet att utreda såväl frågan om att

flytta valdagen till en annan tidpunkt än tredje

söndagen i september som frågan om skilda dagar för

val till riksdagen respektive till landstings- och

kommunfullmäktige (bet. 1999/2000:KU2, rskr.

1999/2000:5).

1999 års författningsutredning har härefter genom

de ovan nämnda tilläggsdirektiven (dir. 2000:21)

fått i särskilt uppdrag att utreda frågorna om

skilda valdagar och vårval. Det är enligt direktiven

angeläget att frågorna, som är av stor betydelse för

den politiska och samhälleliga verksamheten i

landet, får en så balanserad och allsidig belysning

som möjligt och att de överväganden som görs baseras

på ett tillförlitligt forskningsunderlag. Kommittén

skall senast i april 2002 slutföra sitt arbete i

frågorna om skilda valdagar och vårval.

Demokratiutredningen framhåller i sitt betänkande

(SOU 2000:1) En uthållig demokrati! fördelarna med

skilda dagar för val till riksdagen och till

kommunala församlingar.

Utskottets bedömning

Resultatet av 1999 års författningsutrednings

överväganden bör avvaktas. Utskottet avstyrker

därmed motionerna 1999/2000:K206 (m) yrkandena

15-17, 1999/2000:K273 (fp) yrkande 1, 2000/01:K295

(fp) yrkande 1, 2000/01:K396 (fp) yrkande 2,

2000/01:K401 (mp) yrkande 6 och 2000/01:N383 (mp)

yrkande 35.

Folkomröstningsinstitutet

Motioner

Frågor om folkomröstningsinstitutet tas upp i fem

motioner.

I motion 1999/2000:K206 av Bo Lundgren m.fl. (m)

yrkande 11 begärs en utredning i frågan.

Motionärerna hänvisar till den ordning för

folkomröstning som gäller i Danmark. Där är det

möjligt för en tredjedel av Folketingets ledamöter

att få till stånd en folkomröstning om ett beslut

som Folketinget har fattat. En motsvarande

bestämmelse i svensk rätt skulle kunna ta sin

utgångspunkt i de regler som gäller för beslutande

folkomröstning i grundlagsfrågor, men enligt dansk

förebild kräva att en nej-majoritet måste uppgå till

minst en tredjedel av de röstberättigade för att

riksdagsbeslutet skall hävas. IT-utvecklingen bör

beaktas vad gäller formerna för folkomröstning.

I motion 2000/01:K303 av Bo Lundgren m.fl. (m)

yrkande 5 återkommer motionärerna med förslaget.

I motion 1999/2000:K279 av Ingvar Svensson (kd)

begärs ett tillkännagivande om en parlamentarisk

utredning om folkomröstningsinstitutet. Motionären

hänvisar till betänkandet (SOU 1997:56) Folket som

rådgivare och beslutsfattare, som avlämnades av en

särskild utredare. Arbetet bör enligt motionären

fullföljas av en parlamentarisk utredning.

I motion 2000/01:K397 av Lennart Daléus m.fl. (c)

yrkande 2 föreslås att riksdagen begär att

regeringen lägger fram förslag om en parlamentarisk

kommitté för att belysa möjligheten för beslutande

nationella folkomröstningar. Motionärerna anför att

medborgarna blir mer delaktiga i en beslutsprocess,

om möjligheten finns till folkomröstning i en fråga

även om någon sådan omröstning inte hålls.

I motion 2000/01:K202 av Margareta Viklund (kd) tas

en aspekt på frågan om folkomröstningar upp. I

motionen föreslås att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening att det i bestämmelserna

för rådgivande folkomröstningar bör skrivas in ett

tillägg med innebörden att utfallet av en rådgivande

folkomröstning skall ha en tidsbegränsad giltighet.

Bakgrund

Gällande ordning

Bestämmelser om folkomröstning finns i

regeringsformen, i riksdagsordningen och

folkomröstningslagen (1979:369).

I 8 kap. 4 § regeringsformen anges att föreskrifter

om rådgivande folkomröstning i hela riket och om

förfarandet vid folkomröstning i grundlagsfråga

meddelas genom lag.

I 8 kap. 15 § regeringsformen, som innehåller

bestämmelser om stiftande av grundlag, anges

förutsättningarna för att folkomröstning om vilande

grundlagsförslag skall anordnas samt ges

föreskrifter om omröstningen. För att sådan

folkomröstning skall anordnas, krävs bl.a. att minst

en tredjedel av riksdagens ledamöter röstar för det.

Folkomröstningen skall hållas samtidigt med val till

riksdagen. Vid omröstningen får de delta som har

rösträtt vid valet. Förslaget faller, om de flesta

av dem som deltar i omröstningen röstar mot

förslaget och de är fler än hälften av dem som har

avgett godkända röster vid riksdagsvalet. Om

förslaget inte faller, tar riksdagen upp det till

slutlig prövning.

Folkomröstning kan även aktualiseras enligt 10 kap.

regeringsformen, som gäller förhållandet till andra

stater.

Inför rådgivande folkomröstning skall i särskild

lag anges den fråga som skall ställas till folket

samt tidpunkten för omröstningen (18 §

folkomröstningslagen).

Utredningsbetänkande

Riksdagen biföll våren 1994 på förslag av utskottet

(bet. 1993/94:KU44) motioner om en utredning om

folkomröstningsinstitutet. Enligt utskottet fanns

det brister i den gällande ordningen. En sådan brist

var att möjligheten att göra omröstningar formellt

beslutande var begränsad. Genom att flera alternativ

än två kunde förekomma vid en omröstning kunde

resultatet bli att inget alternativ fick absolut

majoritet, och tvister kunde då uppstå om hur

resultatet skulle tolkas. Det fanns enligt

utskottets uppfattning anledning att sammanställa

och utvärdera erfarenheter av folkomröstningar i

Sverige och i andra länder. Sammanställningen borde

ligga till grund för en översyn av gällande regler

och ett övervägande av behovet av nya regler.

Övervägandena borde innefatta frågan hur nära

bestämmelserna borde anknyta till de regler som

gäller för folkomröstningar i grundlagsfrågor och

frågan om vilket minoritetsskydd som behövdes.

Mot utskottets förslag om en utredning hade

reservation anmälts av företrädarna för

Socialdemokraterna.

Då riksdagen hösten 1995 åter behandlade motioner

om en utredning om folkomröstningsinstitutet, hade

någon åtgärd i frågan ännu inte vidtagits av

regeringen. Ett denna gång enigt utskott vidhöll i

sitt betänkande 1995/96:KU6 sin tidigare bedömning,

och riksdagen beslöt enligt utskottets förslag.

Regeringen tillkallade härefter en särskild

utredare med uppdrag att sammanställa och utvärdera

erfarenheter av folkomröstningar i Sverige och i

andra länder (dir. 1996:6). Utvärderingen skulle

ligga till grund för en översyn av gällande regler

och ett övervägande av behovet av

författningsändringar. Övervägandena borde innefatta

frågan om vilket minoritetsskydd som behövs.

Utredaren skulle inleda sitt arbete med att

sammanställa och utvärdera erfarenheter av

folkomröstningar i Sverige och i andra länder.

Därefter skulle frågan om förändringar i det

gällande regelverket övervägas. Dessa överväganden

borde innefatta frågan om hur nära bestämmelserna

bör anknyta till de regler som nu gäller för

folkomröstningar i grundlagsfrågor och frågan om

vilket minoritetsskydd som behövs. Frågor som rör

kommunala folkomröstningar skulle inte omfattas av

uppdraget. Inte heller skulle frågor om anslag av

statliga medel för partiers och organisationers

kampanjer vid folkomröstningar behandlas av

utredaren. Inom de angivna ramarna hade utredaren

stor frihet att lägga fram förslag till de

författningsändringar som föranleddes av utredarens

ställningstaganden. Utredaren skulle hålla sig

informerad om det utredningsarbete som bedrevs av

Demokratiutvecklingskommittén.

Utredaren, som antog namnet 1996 års

Folkomröstningsutredning, har avlämnat sitt

betänkande (SOU 1997:56) Folket som rådgivare och

beslutsfattare.

I betänkandet ansåg utredaren att det inte finns

anledning att överväga någon principiell förändring

av möjligheten till beslutande folkomröstning i

grundlagsfrågor enligt 8 kap. 15 § regeringsformen.

Utredaren ansåg emellertid att det borde bli möjligt

att anordna beslutande folkomröstningar utöver vad

som för närvarande är möjligt. Enligt ett av

förslagen, A, skulle medborgarna kunna acceptera

eller förkasta ett av riksdagen antaget beslut i ett

lagstiftningsärende. Enligt detta förslag skulle

riksdagen först fatta ett beslut som, om riksdagen

så önskar, underställs medborgarna för ett

slutgiltigt beslut. Enligt ett annat förslag, B,

skulle inte riksdagen först fatta beslut utan

avgörandet i den aktuella lagstiftningsfrågan skulle

läggas direkt i medborgarnas händer. För att ett

lagförslag skall antas skulle enligt förslaget

krävas att en majoritet av röstande stöder något av

de alternativ som föreläggs dem. Denna majoritet

skall sammantaget utgöra minst 40 % av de

röstberättigade (kvorumregel).

Utredaren ansåg utvecklingen mot att låta

rådgivande folkomröstningar uppfattas som bindande

är olycklig av flera skäl. Ett var den risk för

oklarhet som alltid inryms i bristen på

överensstämmelse mellan vad en regel säger och hur

den kommit att tillämpas. Ett annat skäl var

avsaknaden av en kvorumregel. Utredaren framhöll att

en utvidgning av folkomröstningsinstitutet borde

leda till att rågången mellan beslutande och

rådgivande folkomröstningar tydliggjordes.

Beredningen av utredarens förslag inom

Regeringskansliet har enligt vad som inhämtats från

Regeringskansliet avslutats i samband med att 1999

års författningsutredning fick sina tilläggsdirektiv

att utreda bl.a. frågan om skilda valdagar.

Tidigare utskottsbedömning

Utskottet behandlade en motion om

folkomröstningsinstitutet senast i betänkande

1999/2000:KU2. Utskottet ansåg därvid att

beredningen inom Regeringskansliet av

Folkomröstningsutredningens betänkande borde

avvaktas.

Utskottets bedömning

Den svenska folkstyrelsen bygger historiskt på att

folkets vilja förverkligas genom valda ombud. Enligt

utskottets uppfattning är emellertid en folkstyrelse

genom ombud inte nog. Folkstyrelsen skulle

vitaliseras genom att medborgarna i folkomröstning

deltar i och påverkar besluten på ett tydligare

sätt. Som ett komplement till den representativa

demokratin finns det därför skäl att öka

användningen av folkomröstningsinstitutet.

En förstärkning av minoritetsskyddet skulle kunna

utgöra ett väsentligt inslag i den allmänna strävan

att stärka demokratin. En möjlighet för en viss

minsta minoritet av riksdagen att få till stånd en

folkomröstning där medborgarna kan förkasta ett

beslut som fattats av riksdagen är en modell som kan

vara av intresse att överväga. Även möjligheten i

övrigt att öka användningen av beslutande

folkomröstningar bör ses över.

Utskottet anser med hänsyn till det anförda att

regeringen i enlighet med motionerna 1999/2000:K206

(m) yrkande 11, 2000/01:K303 (m) yrkande 5,

1999/2000:K279 (kd) och 2000/01:K397 (c) yrkande 2

på nytt bör låta utreda folkomröstningsinstitutet.

Utredningen bör ha parlamentarisk sammansättning.

Den bör bygga på och följa upp 1996 års

Folkomröstningsutrednings arbete. Utskottet föreslår

således att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört.

Frågan om begränsad giltighet för rådgivande

folkomröstningar bör efter en sådan utredning som

utskottet förordar förlora det mesta av sin

aktualitet. Utskottet erinrar om att det inte finns

någon formell skyldighet för riksdagen att följa ett

utslag av en rådgivande folkomröstning utan att det

är riksdagen - de folkvalda och de politiska

partierna - som själv avgör hur

omröstningsresultatet skall påverka riksdagens

beslut. Motion 2000/01:K202 (kd) avstyrks.

Behörighet för riksdagsorgan i EU-frågor

Motion

I motion 2000/01:K353 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening att den sittande

Författningsutredningen ges tilläggsdirektiv för att

ändra grundlagen så att riksdagen kan delegera makt

till ett riksdagsorgan, exempelvis EU-nämnden, som

skall kunna binda regeringen för en politisk

handlingslinje inför beslut om förordningar och

direktiv i EU:s ministerråd i enlighet med vad i

motionen anförs.

Bakgrund

Gällande bestämmelser

Riksdagen består enligt 3 kap. 1 § regeringsformen

av en kammare med 349 ledamöter. Riksdagens beslut

fattas i och av kammaren.

I samband med Sveriges anslutning till Europeiska

unionen infördes i riksdagsordningen (RO)

bestämmelser som reglerar samverkan mellan riksdagen

och regeringen i frågor som rör Europeiska unionen

(prop. 1994/95:19, 1994/95:TK1, bet. 1994/95:KU22,

rskr. 1994/95:65 och 66). Bestämmelserna samlades

genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari

1997 i ett nytt 10 kap. (bet. 1996/97:KU2, rskr.

1996/97:74, 75 och 76). Enligt 10 kap. 1 §

riksdagsordningen skall regeringen bl.a. fortlöpande

informera riksdagen om vad som sker inom ramen för

samarbetet i Europeiska unionen, och enligt 10 kap.

4 § riksdagsordningen skall riksdagen, för samråd

med regeringen i frågor som gäller Europeiska

unionen, inom sig tillsätta en nämnd för Europeiska

unionen (EU-nämnden).

Aktuella utredningar

Den av talmanskonferensen tillkallade

Riksdagskommittén, som nämnts ovan, utsåg för sina

olika uppgifter referensgrupper. En sådan grupp

behandlade riksdagens hantering av EU-frågor.

Referensgruppen framhöll i sin slutrapport att

bestämmelserna om samverkan mellan riksdag och

regering är av mycket stor betydelse för

möjligheterna för riksdagen att påverka utvecklingen

inom de områden som samarbetet i EU avser, att

riksdagen bör ges ett ännu starkare inflytande över

EU-frågorna än över den traditionella

utrikespolitiken och att ett sätt att markera den

starka ställning som riksdagen bör ha i dessa frågor

är att riksdagens roll regleras i regeringsformen.

Mot denna bakgrund föreslog gruppen att regeringens

skyldighet att informera och samråda med riksdagen i

EU-frågor skall regleras i en särskild bestämmelse i

10 kap. regeringsformen. Regeringen borde ta

initiativ till en samordning mellan gruppens förslag

och den sittande författningsutredningen.

Riksdagskommittén överlämnade genom talmannen frågan

till regeringen.

1999 års författningsutredning fick härefter i

särskilt uppdrag (dir. 2000:61) att lämna förslag

till en ny bestämmelse i regeringsformen som skall

reglera regeringens skyldighet att informera och

samråda med riksdagen i EU-frågor.

Ett förslag lämnas i utredningens delbetänkande

(SOU 2001:19) Vissa grundlagsfrågor. Enligt

förslaget skall den grundläggande föreskriften om

regeringens skyldighet att informera och samråda med

riksdagen föras över till regeringsformen.

Föreskriften innebär att regeringen fortlöpande

skall informera riksdagen och samråda med organ som

utses av riksdagen om vad som sker inom ramen för

samarbetet i EU och att närmare bestämmelser om

informations- och samrådsskyldigheten meddelas i

riksdagsordningen.

I Riksdagskommitténs nu lämnade betänkande

Riksdagen inför 2000-talet behandlas även frågan om

EU-nämndens ställning.

Kommittén konstaterar att regeringen alltid är

ansvarig inför riksdagen och att de sedvanliga

parlamentariska kontrollinstrumenten står till

förfogande också i EU-frågor. Konstitutionsutskottet

hade, när nämnden inrättades, påpekat att den

föreslagna ordningen innebar en möjlighet att

förankra den ståndpunkt regeringen ämnade inta vid

förhandlingarna i rådet och att kunna försäkra sig

om riksdagens accept av förhandlingsståndpunkten,

samtidigt som regeringen agerar med fullt politiskt

ansvar vid rådets möten (bet. 1994/95:KU22).

Uttalanden av nämnden om dess inställning i frågor

där regeringen framlagt förhandlingsståndpunkter

saknar formell rättslig betydelse, men

konstitutionsutskottet hade i sammanhanget erinrat

om att man bör kunna utgå från att "regeringen inte

kommer att företräda en ståndpunkt som står i strid

med vad nämnden har gett uttryck för i samrådet"

(bet. 1996/97:KU2).

Kommittén påpekar att parlamentarismens princip

innebär att regeringen skall handla så att den

tolereras av riksdagen och att, i ett

förtroendefullt samarbete mellan riksdag och

regeringen, regeringen får förutsättas agera i

enlighet med riksdagens ståndpunkter.

Kommittén konstaterar vidare att praxis har

utvecklats så att det inte anses tillräckligt att

regeringen inte gör något som står i strid med EU-

nämndens synpunkter utan i stället agerar i enlighet

med nämndens råd och ståndpunkter. Denna praxis bör

enligt kommittén bestå. Kommittén påpekar dock att

en fråga kan utvecklas på ett sätt som gör att

regeringen bedömer att en avvikelse från nämndens

ståndpunkt är nödvändig, och kommittén vill i det

sammanhanget erinra om möjligheten för regeringen

att söka förnyad kontakt med nämnden. Om regeringen

ändå inte agerar i enlighet med nämndens

ställningstaganden, skall regeringen enligt

kommitténs förslag tydligt redovisa skälen för

avvikelsen i den skriftliga återrapport som skall

tillställas kammarkansliet och EU-nämnden efter

rådsmötet. Som konstitutionsutskottet påpekat måste

mycket goda skäl föreligga för att regeringen inte

skall företräda nämndens ståndpunkt.

Kommittén lämnar även förslag om uppföljningen av

regeringens agerande i EU. Regeringens skyldighet

att redovisa sitt agerande i EU för riksdagen skall

regleras i riksdagsordningen. Regeringen bör enligt

förslaget i den årliga EU-skrivelsen redovisa vilka

eventuella åtgärder domar från EG-domstolen som rör

Sverige har föranlett. I skrivelsen bör också de

direktiv redovisas som Sverige inte genomfört trots

att tidsfristen för genomförandet löpt ut liksom de

åtgärder som regeringen avser att vidta för att

avhjälpa bristerna i genomförandet.

Kommitténs betänkande har överlämnats till

riksdagsstyrelsen, som beslutat lägga fram förslag

till riksdagen (förslag 2000/01:RS1) enligt

kommitténs betänkande.

Utskottets bedömning

Beredningen av Riksdagskommitténs förslag bör enligt

utskottets mening avvaktas. Utskottet avstyrker

därmed motion 2000/01:K353 (v). Utskottet kommer

senare att få ta ställning till förslag även med

anledning av 1999 års författningsutredning.

Riksdagens kontrollmakt

Motion

I motion 1999/2000:K349 av Per Unckel m.fl. (m), som

delvis handlar om att inrätta ett revisionsorgan

underställt riksdagen, begärs också ett

tillkännagivande till regeringen om en utredning av

riksdagens kontrollmakt (yrkande 2). Motionärerna

anför att riksdagens kontrollmakt utgör en

sammanhållen helhet som skall säkerställa att

maktutövningen sker på ett för medborgarna gagneligt

sätt. Till kontrollmakten hör

konstitutionsutskottets granskning av regeringen.

Denna granskning måste kunna ske på ett sätt som

klarlägger undersökta händelseförlopp för att ge

riksdagen möjlighet att bedöma hur regeringen utfört

sina uppgifter. - I regeringsformen anges hur

kontrollmakten ser ut. Motionärerna anser att det

finns skäl att överväga om den givits en utformning

som står i överensstämmelse med vårt samhälles krav.

Mot den bakgrunden förordar motionärerna att

utformningen av riksdagens kontrollmakt bör bli

föremål för utredning, förslagsvis inom ramen för

den författningsutredning som regeringen beslutat

tillsätta.

Bakgrund

Gällande bestämmelser

Regeringen styr enligt 1 kap. 4 § regeringsformen

riket och är ansvarig inför riksdagen. Bestämmelser

om riksdagens kontrollmakt finns i 12 kap.

regeringsformen.

Det centrala inslaget i den parlamentariska

kontrollen är reglerna om regeringens

avgångsskyldighet. Dessa är konstruerade så att

riksdagen kan förklara att ett statsråd inte har

riksdagens förtroende. Ett statsråd som drabbats av

misstroendeförklaring skall entledigas. Är

misstroendeförklaringen riktad mot statsministern,

skall alla statsråd entledigas.

Det finns två inskränkningar i skyldigheten att

avgå. Den ena avser en möjlighet för regeringen att

inom en vecka från misstroendeförklaringen förordna

om extra val. Den andra innebär att

regeringsledamöterna, om de alla har entledigats,

skall stanna kvar i sina befattningar som s.k.

expeditionsministär till dess en ny regering har

tillträtt.

I riksdagens kontroll av regeringen ingår enligt 12

kap. 1 § regeringsformen konstitutionsutskottets

granskning av statsrådens tjänsteutövning och

regeringsärendenas handläggning. Granskningen gäller

till stor del regeringens åtgärder som högsta

förvaltningsmyndighet men också dess sätt att utöva

sin förordningsmakt och att ge normgivningsmakt

vidare genom bemyndiganden för underordnade

förvaltningsmyndigheter och kommuner. Även andra

åtgärder av regeringen inom normgivningen kan

granskas av konstitutionsutskottet, såsom remisser

till Lagrådet och publicering av författningar.

Konstitutionsutskottet skall minst en gång om året

avge ett granskningsbetänkande.

Konstitutionsutskottet har ännu en principiellt

viktig funktion i kontrollen av regeringen, nämligen

att fatta beslut i fråga om åtal mot statsråd. Dessa

handlar i sin statsrådssyssla under ett allmänt

straffrättsligt ansvar, men ansvar kan ådömas bara

om ett statsråd anses ha grovt åsidosatt sin

tjänsteplikt. Åtal väcks direkt i Högsta domstolen.

Till de parlamentariska kontrollinstituten kan man

också hänföra frågeinstituten, dvs. interpellationer

och frågor enligt 12 kap. 5 § regeringsformen. Till

kontrollinstituten hör också Riksdagens ombudsmän

och Riksdagens revisorer.

Beslut om Riksrevisionen

Riksdagen fattade i december 2000 efter beredning i

konstitutionsutskottet beslut att en ny

revisionsmyndighet under riksdagen skall bildas

(bet. 2000/01:KU8, rskr. 2000/01:116-119).

Myndigheten, kallad Riksrevisionen, skall inrättas

under det första halvåret 2003. Den skall ansvara

för den statliga redovisnings- och

effektivitetsrevisionen och rapportera till

riksdagen och regeringen. Riksdagen har gett

regeringen i uppdrag att tillsätta en utredning med

uppgift att utarbeta det förslag till

grundlagsändring och de övriga lagförslag som krävs

för att reformen av den statliga revisionens

organisation och ledning skall kunna genomföras.

Riksdagsstyrelsen gavs samtidigt i uppdrag att

efter utredning återkomma till riksdagen med förslag

som i enlighet med vad utskottet anfört tillgodoser

riksdagens eget behov av revisionsliknande insatser.

Utskottets bedömning

Delar av riksdagens kontrollmakt kommer att beröras

i de utredningar som föranleds av beslutet att

inrätta den nya revisionsmyndigheten under

riksdagen. Enligt utskottets mening finns det inte

skäl att nu initiera ytterligare utredningar om

riksdagens kontrollmakt. Motion 1999/2000:K349 (m)

yrkande 2 avstyrks.

Riksdagskommissioner

Motion

I motion 1999/2000:K244 av Helena Bargholtz m.fl.

(fp) yrkande 1 begärs ett tillkännagivande till

regeringen om att riksdagen i särskilda fall skall

kunna tillsätta särskilda riksdagskommissioner. En

lag om sådana kommissioner bör stiftas. Enligt

motionärerna visar debatten om den s.k. IB-affären

på ett behov av att riksdagen i särskilda fall skall

kunna utse särskilda riksdagskommissioner. Dessa bör

vara komplement till den granskning som

konstitutionsutskottet löpande gör och avse sådana

mer omfattande undersökningar som utskottet

svårligen kan klara inom sin ram. I varje särskilt

fall bör ställning tas till om dessa kommissioner

skall ha möjlighet att ta upp vittnesmål under

sanningsförsäkran och ha möjlighet att befria

personer från gällande tystnadsplikter.

Bakgrund

Gällande regler m.m.

Statliga myndigheter lyder enligt 11 kap. 6 §

regeringsformen under regeringen, om myndigheten

inte enligt regeringsformen eller annan lag lyder

under riksdagen. Utredningsväsendet ligger, med

undantag för frågor om riksdagsarbetet, under

regeringen. Författningsutredningen framhöll i sitt

betänkande (SOU 1963:17) Sveriges statsskick

beträffande riksdagens granskande funktion att

riksdagen i förhållande till rikets styrelse och

förvaltning har en särskild och alltmer väsentlig

kontrollfunktion. Utredningen underströk att det

från funktionsuppdelningssynpunkt är av betydelse

att kontrollfunktionen utövas enligt bestämda i

grundlagen fastställda former: möjligheten till

misstroendeförklaring, interpellations- och

frågeinstitutet, konstitutionsutskottets

granskningsverksamhet, Riksdagens ombudsmän (JO)

samt Riksdagens revisorer.

Tidigare utskottsbehandling

Utskottet behandlade den aktuella frågan senast i

sitt betänkande 1998/99:KU20, som godkänts av

riksdagen. Utskottet vidhöll då sin tidigare

ståndpunkt, nämligen att frågan om inrättandet av

ett kommissionsinstitut var av den digniteten att

den borde behandlas inom ramen för en översyn av

författningen i mer samlad form och att utskottet

inte såg något skäl att föreslå ett sådant

översynsarbete.

Vid utskottets behandling av regeringens

proposition Förhör m.m. hos kommissionen för

granskning av de svenska säkerhetstjänsternas

författningsskyddande verksamhet (prop. 1998/99:140)

återgav utskottet regeringens uttalande att fråga

var om ett unikt behov av kartläggning och

granskning och att kommissionen skulle komma att bli

en unik företeelse samt att det enligt regeringens

mening därför knappast fanns någon risk för att

kommissionen skulle komma att tjäna som modell för

framtida granskningsorgan. Utskottet underströk

(bet. 1999/2000:KU4 s. 13) att kommissionen skulle

komma att inta en unik ställning och att detta kunde

accepteras endast med hänsyn till det starka

allmänintresse som förelåg i fråga om kartläggning

av säkerhetstjänsternas underrättelseverksamhet samt

att kommissionen inte fick bilda mönster för

framtiden utan borde ses som en engångsföreteelse.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin tidigare ståndpunkt i frågan

om riksdagskommissioner och vill erinra om sitt nyss

återgivna uttalande vid behandlingen av frågan om

att inrätta en säkerhetstjänstkommission. Motion

1999/2000:K244 (fp) yrkande 1 avstyrks.

Riksdagsledamöters skydd mot åtal

Motion

I motion 2000/01:K370 av Göran Magnusson m.fl. (s)

föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om behovet av

en översyn av reglerna i regeringsformen om åtal mot

riksdagsledamöter. Motionärerna hänvisar till att

arbetet som riksdagsledamot utförs inte bara i

samband med riksdagens verksamhet i den formella

mening som nämns i regeringsformens förarbeten utan

också utanför riksdagen - i den egna valkretsen, i

partiorganisationen m.m. Denna dubbla roll leder

ibland enligt motionärerna till svårigheter att

särskilja uppdraget från ett eget politiskt

engagemang och egen politisk övertygelse. Samtidigt

som avsikten med bestämmelsen är att en ledamot inte

skall hindras från att framföra sina åsikter - en ur

demokratisk synpunkt viktig aspekt - är det också

viktigt att riksdagsledamöter inte omfattas av

regler som är annorlunda än de som gäller andra

medborgare. Syftet med den översyn som motionärerna

förordar är att i ljuset av de erfarenheter som

vunnits och de förändringar av riksdagsarbetet som

kan ha skett överväga om regleringen är rätt avvägd.

Bakgrund

Gällande bestämmelser

Bestämmelser om riksdagsarbetet finns i 4 kap.

regeringsformen. Riksdagsledamöternas formella

ställning i riksdagen regleras i 6-8 §§. I 8 § finns

regler om skydd mot åtal och frihetsberövande för

riksdagsledamöter. Den som utövar eller har utövat

uppdrag som riksdagsledamot får enligt första

stycket i paragrafen inte åtalas eller berövas

friheten eller hindras att resa inom riket på grund

av sina yttranden eller gärningar under utövandet av

uppdraget, om inte riksdagen har medgivit det. Ett

sådant medgivande måste beslutas av minst fem

sjättedelar av de röstande. Ärenden av detta slag

bereds enligt riksdagsordningen av

konstitutionsutskottet.

Med utövande av uppdrag som riksdagsledamot avses

enligt Grundlagberedningen ledamotens verksamhet i

kammaren och i vissa riksdagsorgan där verksamheten

har samband med det egentliga riksdagsarbetet.

Bestämmelsen torde sålunda omfatta ledamotens

handlande i utskotten, valberedningen, krigs- och

lönedelegationerna, talmanskonferensen och

Utrikesnämnden (SOU 1972:15 s. 137). Utanför

tillämpningsområdet anges däremot falla verksamheten

i andra riksdagsorgan, såsom förvaltningsstyrelsen,

Riksdagens revisorer eller fullmäktige i Riksbanken

(jämför i fråga om dessa och andra organ de

särskilda åtalsreglerna i 9 kap. 8 §

riksdagsordningen).

Särskilda bestämmelser om åtal gäller också för

andra grupper, främst för statsråd (12 kap. 3 §

regeringsformen), men också för exempelvis

riksdagens ombudsmän (9 kap. 8 § riksdagsordningen).

Tidigare utskottsuttalanden

Under 1990-talet har åklagare vid två tillfällen

gjort framställningar om riksdagens medgivande att

väcka åtal mot en riksdagsledamot. Det ifrågasatta

åtalet gällde i det ena fallet mutbrott som skulle

bestå i att ledamoten fakturerat och uppburit ett

belopp som enligt åklagarens gärningsbeskrivning

utgjort otillbörlig belöning för tjänster som hört

till uppdraget som riksdagsledamot eller haft

anknytning till detta uppdrag (bet. 1993/94:KU49).

Det andra fallet gällde ett ifrågasatt brott mot

upphovsrättslagen bestående i att ledamoten spridit

det s.k. scientologimaterialet genom att ge in det

till ett stadsbibliotek (bet. 1999/2000:KU21).

I sin bedömning erinrade konstitutionsutskottet vid

båda tillfällena om att bestämmelsen i 4 kap. 8 §

första stycket regeringsformen ger riksdagsledamöter

ett visst immunitetsskydd och därmed en särställning

i förhållande till andra. Vad som i detta sammanhang

skall avses med utövande av uppdraget som

riksdagsledamot borde därför enligt utskottet i

enlighet med vad som uttalas i förarbetena till

bestämmelsen tolkas restriktivt och begränsas till

att gälla ledamöternas verksamhet i kammaren och i

andra riksdagsorgan med direkt anknytning till

arbetet i riksdagen. Åklagarens framställning avsåg

inte i någotdera av fallen en gärning som hade

begåtts i den verksamheten. Något medgivande av

riksdagen för att väcka ifrågavarande åtal behövdes

således inte. Riksdagen borde därför i båda fallen

lämna framställningen utan vidare åtgärd.

Riksdagen följde vid båda tillfällena utskottets

förslag.

Bestämmelser i jämförbara länder

Europaparlamentet har 1996 publicerat en

sammanställning om parlamentarisk immunitet i

Europeiska unionens medlemsstater och i

Europaparlamentet (Serien för rättsliga ärenden W-

8).

Utskottets bedömning

Enligt utskottets mening kan det finnas anledning

att i lämplig ordning och i lämpligt sammanhang

klarlägga de frågor som berörs i motion

2000/01:K370. Utskottet föreslår att detta med

anledning av motionen ges regeringen till känna.

Behörighet som statsråd

Motion

I motion 2000/01:K230 av Birger Schlaug m.fl. (mp)

föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad som i motionen anförs om att

återkomma med förslag till ny lagtext som likställer

alla medborgare vid bildande av regering så att ett

första beslut kan fattas före riksdagsvalet år 2002.

Bakgrund

Gällande bestämmelser

I 6 kap. 9 § regeringsformen föreskrivs att endast

den får vara statsråd som är svensk medborgare sedan

minst tio år.

Kravet har motiverats främst med "faran för

påtryckningar i ett spänt läge" (prop. 1973:90 s.

283). Enligt 1809 års regeringsform gällde att

statsråd skulle ha blivit svensk medborgare genom

födseln.

Utredning om medborgarskapskrav i lagstiftningen

En översyn av medborgarskapskrav och andra krav

relaterade till medborgarskap i lagstiftningen har

nyligen avslutats (Ku 1999:02, dir. 1999:4).

Utredningen har haft till uppgift att bl.a.

kartlägga i vilka sammanhang det i lagar och andra

författningar ställs krav på svenskt medborgarskap

eller andra krav relaterade till medborgarskap samt

analysera dels de argument med vilka förekommande

krav tidigare motiverats, dels vad olika krav

relaterade till medborgarskap i praktiken innebär.

Utredaren har haft att pröva relevansen av

befintliga krav samt vid behov föreslå

författningsändringar. Som ledande princip i arbetet

har angivits att lika rättigheter och skyldigheter

oavsett medborgarskap i största möjliga utsträckning

skall gälla för landets invånare. Bakom krav på

svenskt medborgarskap eller andra krav relaterade

till medborgarskap skall det alltid ligga i

sammanhanget godtagbara sakliga skäl. Sådana skäl

kan enligt direktiven vara t.ex. hänsyn till rikets

säkerhet eller allmän säkerhet eller förhållandet

till främmande stat eller mellanfolklig

organisation.

Utredningen överlämnade i december 2000 betänkandet

Medborgarskapskrav i svensk lagstiftning (SOU

2000:106). Utredningen anser att kravet på tio års

medborgarskap för statsråd är sakligt motiverat. Med

hänsyn till rikets säkerhet och förhållandet till

andra stater är det enligt utredningen ett

oeftergivligt krav att endast svenska medborgare får

ha befattning som statsråd, och den särskilda

kvalifikationstiden bör behållas, eftersom den

borgar för att statsråden är tillräckligt förtrogna

med allmänna och mer långsiktiga frågor som rör det

svenska samhällets grundläggande struktur och

värderingar. Faran för påtryckningar i ett spänt

läge torde vidare enligt utredningen vara något

mindre för den som har varit svensk medborgare en

längre tid innan han eller hon utses till statsråd.

Utskottets bedömning

Utskottet anser att beredningen av det nämnda

utredningsbetänkandet bör avvaktas. Utskottet

avstyrker motion 2000/01:K230 (mp).

Frågor om statschefen

Motioner

Tre motioner tar upp frågan om monarki eller

republik.

I motion 2000/01:K257 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

föreslås att riksdagen begär att regeringen lägger

fram förslag till sådan ändring av grundlagarna som

möjliggör övergång till republikanskt statsskick.

Motionärerna anför som skäl i korthet följande.

Det är oförenligt med demokratiska principer

att landets i formell mening främsta uppdrag,

statschefens, skall vara ärftligt.

Monarkin är en historisk kvarleva från den

fördemokratiska perioden med antidemokratiskt

idémässigt innehåll, och monarkin som

institution är därför, oavsett statschefens

formella maktbefogenheter, ovärdig en

demokratisk stat.

Monarkin och dess anakronistiska ceremoniel

fungerar som ideologisk konservering av icke-

demokratiska föreställningar om överhetens

utvaldhet och "det kungliga blodets" betydelse.

Även en statschefspost med uteslutande

representativa funktioner kräver kompetens och

goda insikter i vårt lands politiska,

ekonomiska och sociala förhållanden, och med

det monarkiska statsskicket finns inga

garantier för att statschefsposten besätts av

en tillräckligt kompetent person, än mindre med

den som är mest lämpad.

Att statschefen berövats sina formella

beslutsbefogenheter i politiska frågor innebär

inte att han eller hon saknar politisk makt.

Till exempel. kan statschefen under perioder av

yttre hot och inre motsättningar frestas att

utnyttja sin förmenta ställning "ovan"

partierna och riksdagen till ingrepp i den

politiska processen genom uttalanden, hot om

abdikation eller på annat sätt.

Motionärerna kritiserar därefter bristen på seriöst

debattmotstånd i frågan samt går igenom och bemöter

de argument de kan tänka sig finnas för att bevara

monarkin. De betonar bl.a. att de inte vill avskaffa

monarkin i strid med folkets vilja. De vill se en

bred diskussion om statsskickets framtida utformning

med utgångspunkt i konkreta och realistiska förslag

och ställer sig inte främmande för att den

grundlagsändring som krävs för att monarkin skall

avskaffas underställs folket i en folkomröstning.

I motion 2000/01:K215 av Birger Schlaug m.fl. (mp)

föreslås att riksdagen begär att regeringen

återkommer med förslag till åtgärdsplan för att

avveckla monarkin. Motionärerna anför att ärftlig

monarki är främmande för demokratiska principer och

anser att en utredning bör se över också

okonventionella metoder att utse statschef om en

sådan behövs i ett modernt samhälle.

I motion 2000/01:K244 av Lars Hjertén och Lars

Elinderson (m) föreslås att riksdagen begär att

regeringen lägger fram förslag om en folkomröstning

i enlighet med vad som anförs i motionen.

Motionärerna påpekar att det finns enskilda och

organisationer som vill låta rikets högsta ämbete

innehas av en president och anser att frågan om en

kung/drottning eller en president skall utöva

statschefsämbetet borde få avgöras i en

folkomröstning. En sådan omröstning skulle enligt

motionärerna väcka stort intresse med ett högt

valdeltagande till gagn för demokratin.

Frågan om kravet i successionsordningen på en viss

trosbekännelse tas upp i en motion. I motion

2000/01:K229 av Per Lager m.fl. (mp) föreslås att

riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

till ändring av successionsordningen vad gäller

bekännelsekravet riktat till den kungliga familjen.

Motionärerna framhåller att religionsfriheten

skyddas i 2 kap. 1 och 2 §§ regeringsformen och

ifrågasätter att den inte skall gälla kungahuset.

En motion har också väckts om ersättningsprinciperna

för statschefen och hans kansli.

I motion 1999/2000:K264 av Kenneth Kvist m.fl. (v)

hemställs att riksdagen hos regeringen skall begära

förslag till ändring av ersättningsprinciperna för

statschefen och hans kansli. I väntan på övergång

till republik är det enligt motionärernas mening

rimligt att apanagesystemet ses över. Statschefen

och hans familj bör givetvis ha ett arvode som kan

användas för privata utgifter. I övrigt bör anslagen

för representation och för det antal tjänstemän som

skall ingå i statschefens kansli och till familjens

personliga service diskuteras, budgeteras, redovisas

och revideras på samma sätt som gäller för den

övriga statsförvaltningen. Hovförvaltningen bör bli

en öppet redovisad och reviderad verksamhet, som är

fallet med resten av den offentliga sektorn. Hovets

personal skall alltså vara av staten på sedvanligt

sätt anställd personal.

Bakgrund

Statsskickets grunder

I regeringsformens portalparagraf (1 kap. 1 §) sägs

att all offentlig makt i Sverige utgår från folket

samt att den svenska folkstyrelsen bygger på fri

åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt och

förverkligas genom ett representativt och

parlamentariskt statsskick och genom kommunal

självstyrelse. I inledningskapitlet sägs vidare att

riksdagen är folkets främsta företrädare (4 §) och

att konungen eller drottning, som enligt

successionsordningen innehar Sveriges tron, är

rikets statschef.

Förutsättningarna för att få tjänstgöra som

statschef anges i 5 kap. regeringsformen. Som

statschef får endast den tjänstgöra som är svensk

medborgare och har fyllt aderton år. Den som skall

tjänstgöra som statschef får inte samtidigt vara

statsråd eller utöva uppdrag som talman eller

riksdagsledamot. För konung som statschef gäller

därutöver, som närmare redovisas nedan, krav på viss

trosbekännelse. Successionsrätten till Sveriges tron

för manliga och kvinnliga efterkommande till konung

Carl XVI Gustaf regleras i successionsordningen.

Bestämmelser om statschefens uppgifter finns dels i

5 kap. regeringsformen, dels i andra kapitel i

regeringsformen och i riksdagsordningen.

Statschefens uppgifter inskränktes vid införandet av

den nuvarande regeringsformen till att avse vissa

funktioner. Regeringsskifte äger rum vid en särskild

konselj, som hålls inför statschefen. Konselj skall

"när så erfordras" hållas under statschefens

ordförandeskap. Statschefen är ordförande vid

sammanträde med Utrikesnämnden. Statschefen

förklarar också riksmötet öppnat. I övrigt bestäms

statschefens representativa uppgifter till stor del

genom sedvana. Av särskilt intresse anses rollen

vara som rikets främste företrädare i förhållande

till andra länder. Vidare fullgör statschefen

inrikes representationsuppgifter av mer eller mindre

officiell karaktär på skilda områden i

samhällslivet. För att kunna fullgöra sina

representativa uppgifter måste statschefen vara väl

orienterad om rikets in- och utrikespolitiska

angelägenheter, vilket är bakgrunden till

föreskriften om informationskonseljer under

statschefens ordförandeskap.

Inför 1974 års regeringsform hölls inom

Grundlagberedningen ingående överläggningar om

statschefens ställning, innan beredningens ledamöter

nådde fram till en gemensam ståndpunkt i de

väsentliga frågorna rörande statschefens ställning,

den s.k. Torekovskompromissen. Föredragande

statsrådet konstaterade i propositionen (prop.

1973:90 s. 172) att beredningens ledamöter hade

enats om att i den nya regeringsformen inte frångå

den dittills gällande statsformen och att denna

ståndpunkt hade vunnit mycket stark anslutning vid

remissbehandlingen. Statsrådet tillade att

konungadömets bevarande var en given utgångspunkt

vid utformningen av en ny författning, om

författningen skulle få önskvärt stöd i riksdagen

och folkopinionen.

Frågan om att avskaffa monarkin behandlades i

riksdagen senast hösten 1999 (bet. 1999/2000:KU2).

Utskottet erinrade i sitt betänkande om att

riksdagen tidigare vid ett stort antal tillfällen

behandlat motionsyrkanden om övergång till republik,

senast hösten 1995, då utskottet i sitt av riksdagen

godkända betänkande 1995/96:KU6, liksom tidigare

hänvisade till att sådana motionsyrkanden avstyrkts

under erinran om den ståndpunkt angående

statsskicket som intogs vid 1974 års

författningsreform. I det senaste betänkandet, som

godkändes av riksdagen, avstyrkte utskottet med

hänvisning till sina tidigare uttalanden den

föreliggande motionen.

Bekännelsekravet för den kungliga familjen

I 2 § i 1809 års regeringsform föreskrivs att

konungen alltid skall vara av den rena evangeliska

läran, sådan som den uti den oförändrade

Augsburgiska bekännelsen samt Uppsala mötes beslut

av år 1593 antagen och förklarad är. Enligt punkt 14

av övergångsbestämmelserna till 1974 års

regeringsform görs ej ändring i vad som dittills

gällt enligt 2 § i den äldre regeringsformen.

I successionsordningen hänvisas beträffande

konungen till den angivna bestämmelsen i 1809 års

regeringsform samt föreskrivs att också prinsar och

prinsessor av det kungliga huset skall uppfödas i

samma lära och inom riket. Den i familjen som inte

bekänner sig till samma lära utesluts från all

successionsrätt.

Även bekännelsekravet för kungen och den kungliga

familjen behandlades i riksdagen senast hösten 1999

(bet. 1999/2000:KU2).

Utskottet erinrade då om att utskottet i samband

med behandlingen våren 1998 av propositionen Staten

och trossamfunden - grundlagsfrågor (prop.

1997/98:49, bet. 1997/98:KU20) avstyrkt en rad

motioner om upphävande av bl.a. 4 §

successionsordningen och om att utskottet då, liksom

regeringen, konstaterade att det förelåg delade

meningar om hur frågan om statschefens tro borde

betraktas. Bland andra Riksmarskalksämbetet hade

föreslagit att den rättsliga regleringen av frågan

om bekännelsekravet för statschefen skulle

bibehållas. Frågan hade i sig inte varit beroende av

de då aktuella grundlagsförslagen och borde enligt

vad utskottet framhöll lösas först när den var mera

brett förankrad i samhället. Riksdagen beslutade i

enlighet med utskottets förslag.

Vid behandlingen av frågan hösten 1999 hänvisade

utskottet till sitt tidigare uttalande och ansåg att

det inte fanns någon anledning att föreslå att

riksdagen skulle företa någon åtgärd "för

närvarande". Även då beslöt riksdagen i enlighet med

utskottets förslag.

Principerna för ersättning till statschefen

Anslaget Kungliga hov- och slottsstaten avser att

täcka kostnaderna för statschefens officiella

funktioner inklusive kostnaderna för den kungliga

familjens resor. Från anslaget betalas också

driftkostnader för de kungliga slotten utom rent

fastighetsunderhåll. Vidare betalas Kungl.

Husgerådskammarens underhåll och vård av de

konstverk, möbler och andra inventarier som tillhör

staten, men som disponeras av konungen.

Husgerådskammaren förvaltar även de Bernadotteska

stiftelsernas bestånd av möbler, konst och

konsthantverk samt administrerar

Bernadottebiblioteket.

En fyllig redogörelse för bakgrunden till gällande

ordning för anslaget lämnades i utskottets

betänkande 1996/97:KU1.

Riksmarskalksämbetet gjorde år 1996 på regeringens

uppdrag en översyn av vissa frågor med anknytning

till konungens apanage. Bakgrunden var bl.a.

oklarheter om hur redovisning och revision skulle

genomföras och rapporteras, sedan tre olika anslag

förts samman till det nya samlade anslaget för

statschefen med benämningen Kungliga hov- och

slottsstaten fr.o.m. budgetåret 1995/96.

Mot bakgrund av Riksmarskalksämbetets utredning kom

hovstaterna och regeringen överens om att

Riksrevisionsverket även i fortsättningen skall

granska Ståthållarämbetet och Husgerådskammaren men

att apanagedelen (inkl. Riksmarskalksämbetet)

undantas från detta. En överenskommelse träffades

också om att hovstaterna årligen skall lämna en

berättelse över den samlade verksamheten.

Vid anslagsbehandlingen för budgetåret 1995/96

förklarade konstitutionsutskottet att det inte hade

något att erinra mot regeringens förslag om ett nytt

samlat anslag för statschefen, benämnt Kungliga hov-

och slottsstaten. Utskottet ville samtidigt

framhålla vikten av att regeringens anslagsberäkning

redovisades på ett sådant sätt att den gav

tillräckligt underlag för riksdagens bedömning av

medelsbehovet. För att underlätta uppföljning och

utvärdering i detta avseende ansåg utskottet att

regeringen fortsättningsvis borde redovisa i

budgetpropositionen hur tilldelade medel hade

använts (bet. 1994/95:KU32).

I regleringsbrevet för Kungliga hov- och

slottsstaten, utfärdat den 15 juni 1995, fastslogs

att förordningen (1993:134) om myndigheters

årsredovisning och anslagsframställning med visst

undantag skulle tillämpas på Riksmarskalksämbetet,

inklusive Ståthållarämbetet och Husgerådskammaren.

Förordningen skulle däremot inte tillämpas

beträffande den anslagspost som benämndes

Hovförvaltningen, apanage.

Efter det att Riksmarskalksämbetet framfört

invändningar mot att omfattas av förordningen

beslutade regeringen den 7 mars 1996 om ändring av

regleringsbrevet för budgetåret 1995/96. Ändringen

bestod i att endast Ståthållarämbetet och

Husgerådskammaren ålades redovisningsskyldighet. I

gengäld skulle Riksmarskalksämbetet göra en översyn

av vad som skulle ingå i apanaget och därmed

undantas från förordningen om myndigheters

årsredovisning och anslagsframställning. En

utgångspunkt skulle enligt regeringen därvid vara de

krav som riksdagen ställt på att det måste finnas

ett tillräckligt underlag för att bedöma

medelsbehovet och följa upp hur tilldelade medel har

använts. Översynen skulle resultera i att

förordningen skulle vara möjlig att tillämpa,

förutom på Ståthållarämbetet och Husgerådskammaren,

även på Riksmarskalksämbetet, sedan vissa delar av

ämbetet hänförts till apanaget. Översynen skulle

också innehålla förslag till hur redovisningen kunde

utgöra ett bättre beslutsunderlag vid

anslagstilldelningen och anslagsuppföljningen,

exempelvis genom verksamhetsberättelse.

Riksmarskalksämbetet överlämnade den 1 augusti 1996

till regeringen en utredning angående årsredovisning

och revision för Kungl. Hov- och Slottsstaten. Till

utredningen var fogad en PM med analys av rättsläget

när det gällde konungens apanage och tillhörande

frågor. Riksmarskalksämbetet konstaterade, med

hänvisning till den juridiska analysen, att

hovstaterna inte är någon myndighet och att de står

utanför den statliga förvaltningsorganisationen, att

offentlighetsprincipen inte gäller för hovstaterna

samt att regeringen inte har någon förordningsmakt

gentemot hovstaterna, vilka lyder direkt under

statschefen. Riksmarskalksämbetet drog av den

sistnämnda punkten slutsatsen att regeringen inte

kan ge Riksrevisionsverket direktiv att granska

hovstaternas ekonomiska redovisning. Att detta

hittills ändå skett för de delar av hovets budget

som avser Ståthållarämbetet och Husgerådskammaren

byggde enligt Riksmarskalksämbetet på tidigare

överenskommelser mellan regeringen och ämbetet.

Motiven till denna överenskommelse var att

verksamheten vid dessa delar av hovstaterna dels var

av stor ekonomisk omfattning (tillsammans över

hälften av den totala budgeten), dels var av annan

art än övrig verksamhet. Medan verksamheten vid

övriga enheter var inriktad på att bistå och stödja

konungen i hans roll som statschef, var verksamheten

vid Ståthållarämbetet och Husgerådskammaren inriktad

på att vårda och för allmänheten visa det nationella

kulturarv som finns i de kungliga slotten och deras

omgivningar.

Beträffande konungens apanage anförde

Riksmarskalksämbetet följande. Gränsen mellan

konungens privata ekonomi och hans ekonomi som

statschef är mycket svår att dra. Konungen är rikets

statschef dygnet runt när han vistas i landet. Vad

gäller egendom är lösöret på de kungliga slotten en

blandning av statlig, stiftelseägd och privat

egendom, som allt brukas av konungen både som

statschef och som privatperson. För att undvika

ständiga diskussioner i denna gränsdragningsfråga

lovade riksdagen (då ständerna) år 1809 att årligen

utge ett penningbelopp (apanage) till konungens

hovhållning. I utbyte överlämnade konungen

uppräknade kungliga slott och kungsgårdar till

staten med förbehåll om dispositionsrätt för honom

av vissa av dessa slott, inklusive inredning. För

det belopp som utgavs för hovhållningen skulle

varken krävas någon speciell anhållan eller

redogörelse för hur medlen använts. Enligt

Riksmarskalksämbetet är denna ordning än i dag

gällande i Danmark och Norge, där beloppen endast

justeras årligen med hänsyn till kostnadsindex.

Riksmarskalksämbetet inger årligen en

anslagsframställning för hovstaternas del av

statsbudgeten. Verksamhetsberättelser avges för

Ståthållarämbetets och Husgerådskammarens

verksamheter. En motsvarande redogörelse för övrig

verksamhet skulle, enligt Riksmarskalksämbetet,

strida mot den ursprungliga överenskommelsen, som

förnyas vid varje trontillträde. Enligt utredningen

avser Riksmarskalksämbetet likväl att framdeles, i

informations- och PR-syfte, producera en årlig

rapport över den samlade verksamheten vid

hovstaterna.

En berättelse över den samlade verksamheten inom de

Kungl. Hovstaterna lämnas numera årligen.

Utskottet erinrade i det nämnda betänkandet

1996/97:KU1 om att hovstaterna och regeringen kommit

överens om att Riksrevisionsverket även i

fortsättningen skulle granska Ståthållarämbetet och

Husgerådskammaren, men att apanagedelen, inklusive

Riksmarskalksämbetet, skulle undantas härifrån. För

att framtida medelsbehov skulle kunna bedömas hade

hovstaterna och regeringen också kommit överens om

att hovstaterna årligen skulle lämna en berättelse

över den samlade verksamheten.

Utskottet såg med tillfredsställelse på att dessa

överenskommelser nåtts. Utskottet avstyrkte en

motion, vari begärdes att de delar av apanaget som

inte utgick som arvode till kungafamiljen skulle

underkastas redovisning och revision på samma sätt

som andra statsutgifter.

Från och med budgetåret 1999 svarar Riksdagens

revisorer i stället för Riksrevisionsverket för den

årliga revisionen av Ståthållarämbetet och

Husgerådskammaren (se bet. 1998/99:KU1 och

1998/99:KU16).

Utskottets bedömning

I frågan om att avskaffa monarkin vidhåller

utskottet sin tidigare bedömning och avstyrker under

hänvisning till den ståndpunkt angående statsskicket

som intogs vid 1974 års regeringsform motionerna

2000/01:K257 (v) och 2000/01:K215 (mp). Någon

folkomröstning är inte påkallad, och utskottet

avstyrker även motion 2000/01:K244 (m).

Även i fråga om principerna för ersättning till

statschefen vill utskottet erinra om sin tidigare

bedömning, där utskottet sett med tillfredsställelse

på att överenskommelser hade nåtts mellan

hovstaterna och regeringen om principerna för

hovstaternas redovisning av anslagna medel.

Utskottet avstyrker motion 1999/2000:K264 (v).

Inte heller i frågan om bekännelsekravet för den

kungliga familjen vill utskottet nu frångå sin

tidigare bedömning. Motion 2000/01:K229 (mp)

avstyrks således.

Lagprövning och författningsdomstol

Motioner

Frågan om lagprövningsrätten och

uppenbarhetsrekvisitet tas upp i ett antal motioner,

liksom frågan om att inrätta en författningsdomstol.

I motion 2000/01:K278 av Per Unckel m.fl. (m)

yrkande 6 föreslås att riksdagen begär att

regeringen lägger fram förslag om att ta bort

uppenbarhetsrekvisitet m.m. i enlighet med vad som

anförs i motionen. Motionärerna anför att

rekvisitet, som en följd av den rättsmiljö som

Sverige numera är en del av bl.a. till följd av EU-

medlemskapet, har förlorat en del i betydelse samt

påpekar att EG-rätten har företräde framför svensk

lagstiftning utan att det finns något krav på

uppenbar motstridighet. Motionärerna anför också att

Europadomstolen i Strasbourg inte tillämpar

uppenbarhetsrekvisitet vid sin prövning samt att

både Europadomstolen och EG-domstolen i Luxemburg

redan i dag kan underkänna svenska föreskrifter som

har beslutats av riksdagen eller regeringen, medan

svenska domstolar bara kan underlåta att tillämpa

svenska föreskrifter om felet är uppenbart. Vidare

hänvisar motionärerna till att Demokratiutredningen

pekat på ett behov att stärka den juridiska

kvalitetssäkringen. De anser att det, även om ett

utmönstrande av uppenbarhetsrekvisitet kommer att

innebära ökade möjligheter för domstolarna att

underkänna lagstiftning som strider mot grundlagen,

kan finnas skäl att diskutera behovet av en funktion

motsvarande en författningsdomstol. Det kan inte

uteslutas att det även i Sverige - med en stärkt

judiciell kontroll i övrigt - kommer att finnas ett

behov av en rättslig instans som med största möjliga

auktoritet kan hävda svenska intressen i förhållande

till EG-rättsliga regler. Denna instans behöver

emellertid enligt motionärerna inte utgöras av en ny

domstol, utan den funktion som bör tillkomma en

författningsdomstol kan fullgöras av Högsta

domstolen och/eller Regeringsrätten genom att

domstolen ges denna möjlighet.

Även i en motion från föregående riksmöte, motion

1999/2000:K206 av Bo Lundgren m.fl. (m), hemställs

att riksdagen hos regeringen begär förslag om att ta

bort uppenbarhetsrekvisitet m.m. i enlighet med vad

som anförts i motionen (yrkande 7).

I motion 1999/2000:K257 av Ingvar Svensson m.fl.

(kd) hemställs att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om att

genomföra en noggrann utredning kring

lagprövningsrättens ställning i Sverige. En god

demokratisk utveckling måste enligt motionärerna

bygga på en klar maktdelning, och det måste finnas

klara korrektiv mot maktmissbruk och

maktkoncentration. I och med inträdet i EU har

"judikaliseringen" fått inträde i den svenska

debatten, och maktdelningsfrågorna tenderar alltmer

att hamna i centrum för den författningspolitiska

debatten, anser motionärerna. Motionärerna

framhåller också att frågeställningen kring

lagprövningsrätten inte närmare har studerats på

senare år. De menar därför att det finns goda skäl

att genomföra en noggrann utredning kring

lagprövningsrättens ställning i Sverige.

I motion 1999/2000:K204 av Lennart Daléus m.fl. (c)

hemställs att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om en

rättspolitisk utredning (yrkande 13). En grund för

rättsstaten och en viktig demokratisk förutsättning

är enligt motionärerna att makten utövas under

lagarna. Motionärerna menar att frågan om

lagprövning berör förhållandet mellan politiken och

grundlagarna samt mellan juridiken och politiken och

att den fått förnyad aktualitet genom medlemskapet i

EU. Enligt motionärerna har svenska domstolar svårt

att hävda lagprövningsrätten på grund av

uppenbarhetsrekvisitet. I synnerhet

uppenbarhetsrekvisitet vad gäller regeringens beslut

finner motionärerna anmärkningsvärt, då regeringen

inte har befogenhet att stifta lagar utan är satt

att styra riket under de lagar som riksdagen

fastställer. Som en möjlig form att förstärka

lagprövningen pekar motionärerna på ett förstärkt

lagråd, som kan ingripa innan lagarna antas av

riksdagen. Vidare framhåller motionärerna att

rättegångsformerna i Sverige har påverkats genom

kravet på att inhämta förhandsbesked från EG-

domstolen, vilket medför fördröjningar av processen.

Motionärerna menar att en rättspolitisk utredning

bör tillsättas för att belysa frågan om ett

avskaffande av uppenbarhetsrekvisitet liksom

frågorna om Lagrådets ställning och svenska

domstolars förhållande till EG-rätten.

I motion 2000/01:K396 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

yrkande 1 föreslås att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

en författningsdomstol. Motionärerna anför att

Sverige i förhållande till andra stater har ett

relativt svagt skydd för de fri- och rättigheter som

medborgarna är tillförsäkrade i grundlagen. De

hänvisar till att Demokratiutredningen pekat på

behovet av att utveckla ett säkrare system för

extern tillsyn och domstolskontroll för medborgarnas

fri- och rättigheter, och de anser att en

författningsdomstol bör införas.

I motion 1999/2000:K244 av Helena Bargholtz m.fl.

(fp) hemställs att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om att

avskaffa uppenbarhetsrekvisitet i lagprövningsrätten

(yrkande 3) och att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om en

författningsdomstol (yrkande 4). Enligt motionärerna

torde det vara osäkert om den begränsning som

uppenbarhetsrekvisitet innebär stämmer överens med

EG-rätten och Europakonventionen. Motionärerna

framhåller vidare att EU-medlemskapet medfört att

Sverige med EG-domstolen i Luxemburg har fått vad

som vanligen menas med en författningsdomstol. Det

förefaller enligt motionärerna märkligt om den enda

författningsdomstol vi har skall vara placerad i

Luxemburg och ha till uppgift att pröva om lagar och

bestämmelser strider mot EG-rätten, medan eventuella

kollisioner mellan olika svenska lagar i övrigt inte

skulle kunna prövas av en författningsdomstol i

Sverige. Motionärerna menar att det vid ett

eventuellt införande av författningsdomstol

självfallet får prövas vilka ändringar som då skulle

behöva ske i Lagrådets arbete och i utformningen av

lagprövningsrätten.

I motion 2000/01:Ju933 av Siw Persson och Johan

Pehrson (fp) yrkande 32 föreslås att riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening att en

författningsdomstol bör inrättas. Motionärerna

hänvisar till detta krav i Folkpartiets partimotion

i frågan. I samma motion yrkande 31 begärs ett

tillkännagivande till regeringen om den svenska

rättsordningen och EU. Enligt motionärerna har det

förhållandet att EG-rätten blivit en integrerad del

av svensk lagstiftning och att Europakonventionen om

mänskliga rättigheter och grundläggande friheter

gjorts till svensk lag påverkat den svenska

rättsordningen och det svenska juridiska tänkandet i

grunden. Den svenska rätten har europeiserats, och

motionärerna anser att det finns skäl att se detta

som positiva förändringar. Motionärerna kritiserar

därvid förarbetens starka ställning i svensk

rättstillämpning.

I motion 1998/99:K328 av Helena Bargholtz och

Barbro Westerholm (fp) hemställs att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att avskaffa uppenbarhetsrekvisitet i

lagprövningsrätten (yrkande 12). Enligt motionärerna

torde det vara osäkert om den begränsning som

uppenbarhetsrekvisitet innebär stämmer överens med

EG-rätten och Europakonventionen.

I motion 1999/2000:K348 av Per Lager och Birger

Schlaug (mp) hemställs att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

behovet av en utredning om inrättandet av en svensk

författningsdomstol. Motionärerna framhåller att EG-

rätten sedan EU-inträdet har en överordnad roll och

att förhållandet mellan rättssystemen numera också

finns reglerat i 10 kap. 5 § regeringsformen. Vårt

medlemskap i EU innebär enligt motionärerna att vår

egen rättstradition och rättskultur urholkas

allteftersom nya direktiv får giltighet i Sverige.

Motionärerna menar att det finns ett behov av en

domstol som kan hävda, hålla uppsikt över och skydda

våra fri- och rättigheter, men också andra delar av

grundlagen som kommer i fråga. De anser därför att

det är viktigt att utreda möjligheterna att införa

en författningsdomstol med uppgift att exempelvis

påpeka konflikter mellan vår egen grundlag och

implementeringen av EG:s direktiv, men också att

utgöra domstol för enskilda och vissa juridiska

personer vid "författningsbesvär". Möjligen finns

det enligt motionärerna fler uppgifter som en sådan

domstol skulle kunna handha. Motionärerna anser att

utredningen bör utreda om så är fallet och vilka

uppgifter det i så fall skall vara.

I motion 1998/99:K303 av Kerstin Heinemann m.fl.

(fp,m,kd,c) hemställs att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

rättssäkerhet. Enligt motionärerna är grundlagen det

fundament som rättsordningen vilar på och den

garanterar stabiliteten i en rättsstat. Motionärerna

påpekar att det i flera andra länder, bl.a. USA och

Tyskland, finns en författningsdomstol som övervakar

att de lagar och förordningar som stiftas

överensstämmer med grundlagen. En sådan domstol

anser motionärerna bör inrättas även i Sverige.

Bakgrund

Gällande ordning

Skyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna

består bl.a. av ett system med lagrådsgranskning,

minoritetsskydd i riksdagen och med lagprövningsrätt

som yttersta garanti.

Bestämmelserna om lagrådsgranskning finns i 8 kap.

18 § regeringsformen. Enligt detta stadgande skall

det för att avge yttrande över lagförslag finnas ett

lagråd, vari ingår domare i Högsta domstolen och

Regeringsrätten. Yttrande av Lagrådet kan inhämtas

av regeringen och riksdagsutskott och bör enligt

bestämmelsen inhämtas bl.a. innan riksdagen beslutar

grundlag om tryckfriheten och lag som begränsar

någon av de grundläggande fri- och rättigheterna.

Lagrådets granskning skall bl.a. avse hur förslaget

förhåller sig till grundlagarna och rättsordningen i

övrigt samt hur det förhåller sig till

rättssäkerhetens krav.

Lagprövningsrätten är reglerad i 11 kap. 14 §

regeringsformen. När stadgandet infördes i

regeringsformen år 1980 betydde det att den

lagprövningsrätt som tidigare utvecklats i praxis

lagfästes. Lagprövningsrätten innebär att en domstol

eller ett annat offentligt organ, som i sin

rättstillämpande verksamhet finner att en föreskrift

står i strid med bestämmelse i grundlag eller annan

överordnad författning eller att stadgad ordning i

något väsentligt hänseende har åsidosatts vid

föreskriftens tillkomst, inte får tillämpa

föreskriften. Har riksdagen eller regeringen

beslutat föreskriften, skall tillämpningen dock

underlåtas endast om felet är uppenbart. Det är

enligt det svenska lagprövningssystemet inte möjligt

att hos en domstol begära prövning enbart av frågan

om en föreskrifts grundlagsenlighet. Denna fråga

måste ha kommit upp vid tillämpning av föreskriften

i ett visst fall för att kunna prövas av domstolen.

Motivuttalanden till gällande ordning m.m.

I sitt betänkande Medborgerliga fri- och rättigheter

(SOU 1975:75) behandlade 1973 års fri- och

rättighetsutredning bl.a. frågan om inrättande av en

författningsdomstol. Utredningen uttalade bl.a. att

ett judiciellt skyddssystem inte får innebära några

förskjutningar i det vanliga politiska maktsystemet.

En ordning som blandar in domstolarna i det

fortgående politiska skeendet skulle enligt

utredningen inte bara stå i strid med grundläggande

demokratiska principer utan den skulle också medföra

uppenbara risker för politisering av

domarutnämningarna och därmed hota rättsväsendets

integritet. Utredningen ansåg därför att en ordning

med författningsdomstol eller något annat liknande

organ för regelmässig prövning av lagbeslut inte kan

godtas. Enligt utredningen var lagprövningsrätt av

den typ som förelåg i svensk praxis ett lämpligt

kontrollinstrument.

I proposition 1975/76:209 delade regeringen

utredningens åsikt att det inte var lämpligt att

införa ett system med författningsdomstol för

kontroll av grundlagens efterlevnad. Enligt

regeringen var ett sådant system helt främmande för

svensk författningstradition och gick svårligen att

förena med kravet att en fri- och

rättighetsreglering inte får innebära att politisk

makt förs över till icke politiska organ.

I samband med riksdagsbehandlingen av propositionen

avstyrkte ett enigt konstitutionsutskott en motion

om inrättande av en författningsdomstol (bet. KU

1975/76:56). Enligt utskottet saknade den i motionen

väckta tanken på en specialdomstol för

lagprövningsfrågor, en författningsdomstol, "f.n."

all aktualitet i vårt land.

Rättighetsskyddsutredningen hade bl.a. i uppgift

att ta ställning till lagprövningsrättens roll i

rättighetsskyddet och hur denna rätt borde vara

utformad i framtiden. Utredningen föreslog i sitt

betänkande Förstärkt skydd för fri- och rättigheter

(SOU 1978:34) att den lagprövningsrätt som

utvecklats i rättspraxis skulle lagfästas genom en

föreskrift i regeringsformen. När det gäller frågan

om inrättande av en författningsdomstol uttalade

utredningen att den delade den "gängse

uppfattningen, att en författningsdomstol eller

dylikt inte är aktuellt hos oss" (s. 109).

I proposition 1978/79:195 ställde sig regeringen i

allt väsentligt bakom Rättighetsskyddsutredningens

förslag. Föredragande statsråd anförde bl.a.

följande (s. 41).

Enligt min mening är det givet att rättighetsskyddet

får erforderlig styrka först om rättighetsreglerna

förbinds med rättsligt verkande garantier som är

oberoende av de politiska organen. Emellertid måste

ett skydd av detta slag utformas på sådant sätt att

det inte ger upphov till några förskjutningar i det

vanliga politiska maktsystemet. Mot bl.a. denna

bakgrund saknar tanken att införa ett system med

författningsdomstol för kontrollen av

grundlagsreglernas efterlevnad varje aktualitet. Ett

sådant system är dessutom främmande för svensk

författningstradition. Den form av judiciell

kontroll som är aktuell för vårt lands vidkommande

är något slag av lagprövningsrätt inom ramen för

myndigheternas vanliga rättstillämpningsverksamhet.

Liksom min företrädare anser jag att det innehåll

den svenska lagprövningsrätten f.n. har innebär en

lämplig avvägning mellan de olika intressen som här

står mot varandra. Å ena sidan kan man vara säker på

att domstolarna och andra myndigheter inte kommer

att få någon ställning som politiska maktfaktorer. Å

andra sidan har de möjlighet att utnyttja ett

oförbrukat förtroendekapital i undantagsbetonade

lägen där ett ingripande måste anses befogat (jfr

prop. 1975/76:209 s. 94).

Vid riksdagsbehandlingen uttalade

konstitutionsutskottet enhälligt att det inte kunde

komma i fråga att i något hänseende förändra

lagprövningsrätten (bet. KU 1978/79:39). Enligt

utskottet måste uppenbarhetsrekvisitet få en

särskild betydelse när det gäller av riksdagen

beslutad lag eller annan föreskrift.

Konstitutionsutskottet anförde att riksdagen enligt

grundlagen är den främste lagstiftaren och att

endast riksdagen kan stifta grundlag. Utskottet

ansåg därför att det är naturligt att riksdagen är

den instans som är bäst ägnad att pröva om en viss

föreskrift är grundlagsenlig. Uppenbarhetsrekvisitet

medförde i detta fall enligt utskottet att

riksdagens tillämpning av visst grundlagsstadgande

måste respekteras så länge den håller sig inom ramen

för en möjlig tolkning av bestämmelsen i fråga. För

att underlåta tillämpning av en av riksdagen

beslutad föreskrift måste det därför, enligt

utskottet, fordras att föreskriften materiellt sett

är oförenlig med ett grundlagsstadgande eller att

det vid föreskriftens beslutande förekommit ett

klart och direkt åsidosättande av ett uttryckligt

stadgande i grundlag eller riksdagsordningen om

lagstiftningsproceduren som uppenbarligen måste

anses vara av väsentlig betydelse för denna.

Fri- och rättighetskommittén övervägde i sitt

betänkande Fri- och rättighetsfrågor (SOU 1993:40)

dels frågan om inrättande av en särskild

författningsdomstol, dels frågan om utvidgning av

lagprövningsrätten genom borttagande av

uppenbarhetsrekvisitet. Kommittén anförde en rad

argument mot inrättandet av författningsdomstol. Ett

huvudproblem med inrättandet var enligt kommittén

att ett sådant system är svårt att förena med kravet

att en rättighetsreglering inte får innebära att

politisk makt förs över till icke politiska organ.

De frågor en författningsdomstol skulle ta ställning

till menade kommittén skulle bli fokuserade på ett

helt annat sätt än vad som sker vid en lagprövning

enligt den ordning vi nu har. Redan den

centralisering av normkontrollen som systemet skulle

innebära gjorde enligt kommittén att det skulle bli

mer aktuellt med en politisk styrning av den dömande

verksamheten. Det skulle i sin tur, ansåg kommittén,

leda till onödiga spänningar mellan den politiska

och den dömande makten. Kommittén anförde vidare att

det är svårt att komma till rätta med en befarad

politisering av en sådan domstol genom att

konstruera ett lämpligt system för tillsättning av

dess ledamöter. Man kan enligt kommittén inte komma

ifrån att resultatet lätt kan bli någon form av

blandad politisk-juridisk bedömning av ett slag som

vi inte eftersträvar. Det anförda utgjorde enligt

kommittén ett tungt skäl mot införandet av en

författningsdomstol i vårt land.

När det gäller lagprövningsrätten menade kommittén

att man normalt kan utgå från att statsmakterna utan

vidare följer grundlagens bestämmelser. Enligt

kommittén är lagprövningen som kontrollmedel därför

endast tänkt att verka som en säkerhetsanordning som

utlöses i sällsynta fall då lagstiftningen inte

utgjort ett tillräckligt skydd för de medborgerliga

fri- och rättigheterna. Vidare konstaterade

kommittén att domstolarna och myndigheterna genom

den nuvarande ordningen inte fått någon ställning

som politiska maktfaktorer och att de därför har

möjligheter att utnyttja ett oförbrukat

förtroendekapital, när ett ingripande till fri- och

rättigheternas skydd undantagsvis måste ske.

Kommittén fann att den gällande ordningen med krav

på uppenbar motstridighet mellan föreskrift i lag

eller förordning och överordnad författning för att

ett åsidosättande av lagen eller förordningen skall

få ske var motiverad och föreslog därför inga

ändringar vad gäller den materiella regleringen av

lagprövningsrätten.

Regeringen behandlade Fri- och rättighetskommitténs

betänkande i proposition 1993/94:117. Frågorna om

inrättande av en författningsdomstol respektive

utvidgad lagprövningsrätt diskuterades inte särskilt

i propositionen.

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen prövade

konstitutionsutskottet motioner om inrättande av en

författningsdomstol och om lagprövningsrätten (bet.

1993/94:KU24). Utskottet avstyrkte motionerna med

hänvisning till de skäl som Fri- och

rättighetskommittén hade anfört och som återgivits

ovan.

Frågan om att inrätta en författningsdomstol har

därefter behandlats av konstitutionsutskottet i

betänkandena 1995/96:KU6, 1996/97:KU26 och

1997/98:KU26. Vid samtliga tillfällen har utskottet

uttalat att utskottet vidhåller sin tidigare

inställning och avstyrkt de aktuella motionerna.

Frågan om att ta bort uppenbarhetsrekvisitet i

lagprövningsrätten behandlades ingående av

konstitutionsutskottet i betänkande 1996/97:KU26.

Utskottet, som inte ansåg att det fanns skäl att

överväga någon förändring, avstyrkte den aktuella

motionen med följande motivering.

Utskottet konstaterar att genom Sveriges medlemskap

i EU och införlivandet av Europakonventionen i

svensk rätt har utrymmet för att tillämpa

uppenbarhetsrekvisitet i 11 kap. 14 § RF minskat.

EG-rätten har ju företräde framför svensk lag utan

att det finns något krav på uppenbar motstridighet.

Vissa delar av Europakonventionen - de som ingår i

EG-rätten - skall därmed tillämpas omedelbart

framför svensk lag, medan andra delar av

konventionen skall tillämpas först om ett "uppenbart

fel" föreligger. Europadomstolen i Strasbourg

tillämpar emellertid inte uppenbarhetsrekvisitet vid

sin prövning. Om EU skulle ansluta sig till

Europakonventionen skulle konventionen i sin helhet

bli EG-rätt med generell tillämpning och utrymmet

för att i Sverige tillämpa uppenbarhetsrekvisitet

vid normkollisioner bli ännu mindre.

Utskottet vill dock påpeka att lagprövningsregeln i

11 kap. 14 § RF tar sikte på konflikter mellan

svenska rättsnormer av skilda valörer. Lagprövningen

med dess uppenbarhetsrekvisit är utformad för att

domstolarna endast skall kunna gripa in mot

kränkningar av rättighetsskyddet i de fall då det

verkligen framstår som påkallat.

Frågan om att ta bort uppenbarhetsrekvisitet i

lagprövningsrätten behandlades åter av utskottet i

betänkande 1997/98:KU26. Utskottet redogjorde för

bedömningen från riksmötet 1996/97 och uttalade att

utskottet vidhöll sin tidigare inställning.

Demokratiutredningen har i sin skriftserie

publicerat en skrift med titeln Löser juridiken

demokratins problem? (SOU 1999:58) där bl.a.

frågorna om lagprövning och författningsdomstol

diskuteras. Utredningen har också publicerat

forskarvolymen Maktdelning (SOU 1999:76) där

forskare utifrån olika ideal belyser förhållandet

mellan folksuveränitetens och rättsstatens

principer. I sitt slutbetänkande (SOU 2000:1) En

uthållig demokrati! har Demokratiutredningen anfört

att staten har skäl att utveckla säkrare system för

extern tillsyn och domstolskontroll till skydd för

medborgarnas rättigheter och integritet samt pekat

på slopandet av det s.k. uppenbarhetsrekvisitet som

ett sätt att säkra medborgarnas skydd mot

myndigheters misstag och övergrepp. Enligt

utredningen förefaller den tilltagande

europeiseringen och EG-rättens inflytande att göra

de svenska domstolarna mer benägna att finna

uppenbarhetsrekvisitet uppfyllt.

Utskottsseminarium

Konstitutionsutskottet höll den 23 mars 2000 ett

offentligt seminarium med anledning av utskottets

behandling av motioner om bl.a. lagprövningsrätt och

författningsdomstol och tillsättningen av högre

statliga tjänster. Utfrågade var forskare, ämbetsmän

och journalister. En utskrift från utfrågningen har

publicerats i skriftserien Utredningar från

riksdagen (1999/2000:URD1).

Utskottets bedömning

I motioner och av Demokratiutredningen har

framhållits den s.k. europeiseringen av svensk rätt,

som kan härledas bl.a. från EU-medlemskapet.

Utskottet har vid tidigare tillfällen konstaterat

att utrymmet för att tillämpa uppenbarhetsrekvisitet

i 11 kap. 14 § andra punkten regeringsformen har

minskat genom Sveriges medlemskap i EU och

införlivandet av Europakonventionen i svensk rätt.

EG-rätten har ju företräde framför svensk lag utan

att det finns något krav på uppenbar motstridighet.

Vissa delar av Europakonventionen - de som ingår i

EG-rätten - skall därmed tillämpas omedelbart

framför svensk lag, medan andra delar av

konventionen skall tillämpas först om "felet är

uppenbart". Europadomstolen i Strasbourg tillämpar

inte något uppenbarhetsrekvisit vid sin prövning. Om

EU skulle ansluta sig till Europakonventionen så att

konventionen i sin helhet blir EG-rätt med generell

tillämpning, blir utrymmet för att i Sverige

tillämpa uppenbarhetsrekvisitet vid normkollisioner

ännu mindre.

Även om, som utskottet också pekat på tidigare,

regeln i 11 kap. 14 § regeringsformen tar sikte på

konflikter mellan svenska rättsnormer av skilda

valörer, är det tveksamt om någon klar skiljelinje i

längden kan upprätthållas i rättstillämpningen

mellan situationer som synes reglerade av endast

nationell rätt och situationer då den "europeiska"

rätten inverkar. Envar av de normer som ställs mot

varandra vid en lagprövning kan härledas ur

politiska beslut, och det kan därför inte anses stå

i strid med demokratins grundsatser att en norm av

högre statsrättslig valör, som antagits i

demokratisk ordning, ges företräde framför en norm

av lägre statsrättslig valör.

Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att

regeringen bör ges i uppdrag att låta utreda frågor

om skyldigheten enligt 11 kap. 14 § regeringsformen

för domstolar eller andra offentliga organ att i

vissa fall inte tillämpa en föreskrift och om

undantaget från denna skyldighet, det s.k.

uppenbarhetsrekvisitet. Uppenbarhetsrekvisitet bör

belysas, inte minst med hänsyn till att

Europakonventionen införlivats med svensk rätt och

att Sverige anslutit sig till EU. Utredningen bör

omfatta frågan på vilket sätt en förstärkt

lagprövning bör kunna utövas. Detta bör t.ex. kunna

innefatta överväganden kring Lagrådets ställning och

frågan om behovet av en speciell författningsdomstol

eller om prövning bör ske inom det vanliga

domstolsväsendet. Det är angeläget att utredningen

belyser möjligheterna att även fortsättningsvis

garantera domstolsväsendets självständighet och

undvika politisering av domstolarna.

Riksdagen bör med bifall till motionerna

1999/2000:K257 (kd) och 1999/2000:K204 (c) yrkande

13 och med anledning av motionerna 1999/2000:K206

(m) yrkande 7, 2000/01:K278 (m) yrkande 6,

1998/99:K328 (fp) yrkande 12, 1999/2000:K244 (fp)

yrkandena 3 och 4, 2000/01:K396 (fp) yrkande 1,

2000/01:Ju933 (fp) yrkandena 31 och 32,

1999/2000:K348 (mp) och 1998/99:K303 (fp, m, kd, c)

ge regeringen det anförda till känna.

Domstolars ställning

Motioner

I motion 1999/2000:K206 av Bo Lundgren m.fl. (m)

yrkande 8 begärs förslag om förstärkning av

domstolarnas konstitutionella ställning. En av

domstolarnas viktigaste uppgifter är enligt

motionärerna att värna rättsstatens principer. För

att kunna fullgöra denna uppgift har domstolarna

fått en särställning i förhållande till andra

myndigheter, vilket kommer till uttryck i

regeringsformen. I en del avseenden är skyddet för

domstolarnas självständighet fragmentariskt eller

obefintligt. En oklar punkt är t.ex. i vad mån

riksdagens normgivningsmakt kan delegeras till

myndigheter av lägre rang. Regeringsformen är enligt

motionärerna otydlig när det gäller att förbehålla

riksdagen normgivningsmakten beträffande

rättskipningen och domstolarna. Detsamma gäller

regleringen av domstolsorganisationen och

utnämningsmakten. Ett sätt att stärka domstolarnas

konstitutionella ställning kan vara att i

regeringsformen ge domstolarna ett

normgivningsbemyndigande att besluta om sina egna

arbetsordningar, dvs. rättskipnings- och

domstolsfrågor. I dag kan sådana föreskrifter som

inte enligt 8 kap. regeringsformen måste beslutas

enligt lag meddelas av myndighet under regeringen

som regeringen överlåtit denna befogenhet till.

Efter delegering kan således även andra myndigheter

(främst Domstolsverket) än domstolarna besluta om

bindande normer för domstolarnas verksamhet. Kritik

har riktats mot denna ordning eftersom den riskerar

urholka domstolarnas självständighet och därmed

rubbar maktbalansen till nackdel för den dömande

verksamheten, vilket äventyrar allmänhetens

förtroende för domstolarna. - I riksdagen sorterar

domstolsväsendet under justitieutskottets

ansvarsområde. Med nuvarande ordning tenderar

domstolarna att uppfattas mer som en

brottsbekämpningsmyndighet, inplacerad mellan

åklagarväsendet och kriminalvården, än som den

rättsstatens kärna som domstolarna utgör. Mot denna

bakgrund kan diskuteras om inte domstolsväsendet

borde föras över till konstitutionsutskottets

ansvarsområde i syfte att tydligare inskärpa

domstolarnas konstitutionella ställning.

Också i motion 2000/01:K278 av Per Unckel m.fl. (m)

yrkande 7 föreslås med samma motivering att

riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

om förstärkning av domstolarnas konstitutionella

ställning i enlighet med vad som anförs i motionen.

I motion 2000/01:Ju415 av Gun Hellsvik m.fl. (m)

yrkande 1 begärs ett tillkännagivande till

regeringen om att ärenden om domstolarna skall föras

över från justitieutskottets till

konstitutionsutskottets beredningsområde.

Bakgrund

Gällande ordning m.m.

I regeringsformens inledningskapitel (1 kap. 8 §)

föreskrivs att det för rättskipningen finns

domstolar och för den offentliga förvaltningen

statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter.

En domstol får enligt 2 kap. 11 § inte inrättas för

redan begången gärning och inte heller för en viss

tvist eller i övrigt för visst mål.

I 11 kap. 1-5 §§ regeringsformen finns bestämmelser

till skydd för domstolarnas och domarnas

oavhängighet. Hit hör den fundamentala bestämmelsen

att ingen myndighet och inte heller riksdagen får

besluta hur en domstol skall döma i det enskilda

fallet eller hur en domstol i övrigt skall tillämpa

rättsregel i särskilt fall (11 kap. 2 §). Högsta

domstolen och Regeringsrätten nämns särskilt. Om

andra domstolar föreskrivs att de skall inrättas med

stöd av lag. Vid domstolar skall det finnas

ordinarie domare. Undantag från den regeln får göras

i lag för domstolar som har inrättats för

handläggning av en viss bestämd grupp eller vissa

bestämda grupper av mål.

Den som har utnämnts till ordinarie domare får

endast i vissa särskilt angivna fall skiljas från

tjänsten (11 kap. 5 § RF). Dessa fall är dels om

domaren genom brott eller grovt eller upprepat

åsidosättande av tjänsteåliggande har visat sig

uppenbarligen olämplig att inneha tjänsten, dels om

domaren har uppnått gällande pensionsålder eller

annars enligt lag är skyldig att avgå med pension.

Om det påkallas av organisatoriska skäl, får den som

har utnämnts till ordinarie domare förflyttas till

annan jämställd domartjänst.

En tjänst vid domstol skall enligt 11 kap. 9 §

regeringsformen tillsättas av regeringen eller av

myndighet som regeringen bestämmer, och vid

tillsättning av statlig tjänst skall avseende fästas

endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och

skicklighet.

Föreskrifter om domstolarnas

rättskipningsuppgifter, om huvuddragen av deras

organisation och om rättegången skall ges i lag (11

kap. 4 § RF). Enligt 8 kap. 13 § första stycket 2

regeringsformen får regeringen genom förordning

besluta föreskrifter som ej enligt grundlag skall

beslutas av riksdagen. Av paragrafens tredje stycke

framgår att regeringen i sådan förordning får

överlåta åt myndighet under regeringen att meddela

bestämmelser i ämnet.

Föreskrifter om de allmänna domstolarna och om

rättegången i dessa domstolar finns främst i

rättegångsbalken. Motsvarande bestämmelser för de

allmänna förvaltningsdomstolarnas del finns i lagen

(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar och i

förvaltningsprocesslagen (1971:292). Vidare finns i

förordningar med instruktioner för respektive

domstol bestämmelser av administrativ karaktär.

Såvitt avser de allmänna domstolarna har regeringen

utfärdat förordningar med tingsrättsinstruktion

(1996:381), hovrättsinstruktion (1996:379) och

instruktion för Högsta domstolen (1996:377).

Förordningar av motsvarande slag finns för

Regeringsrätten (1996:378), för kammarrätterna

(1996:380) samt för länsrätterna (1996:382). Av

instruktionerna för tingsrätter och länsrätter

framgår att grunderna för fördelningen av

arbetsuppgifterna och de övriga bestämmelser som

behövs för verksamheten skall framgå av

arbetsordningen. I instruktionerna erinras om att

Domstolsverket meddelar allmänna råd om utformningen

av arbetsordningarna.

I förordningen (1988:317) med instruktion för

Domstolsverket föreskrivs att verket är central

förvaltningsmyndighet för bl.a. de allmänna

domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna.

Verket skall, utöver vad som följer av särskilda

bestämmelser, med iakttagande av domstolarnas

självständighet enligt regeringsformen vid

fullgörande av deras dömande och rättstillämpande

uppgifter inom sitt verksamhetsområde i

administrativt hänseende leda och samordna

verksamheten, meddela föreskrifter och allmänna råd

samt se till att verksamheten bedrivs effektivt.

Verket får inte föreskriva att en viss rotel eller

ett visst mål eller ärende skall tilldelas en viss

enskild domare eller på annat sätt bestämma hur

dömande uppgifter skall fördelas mellan enskilda

domare.

Frågan om domstolars arbetsordningar berördes

kortfattat av 1993 års Domarutredning. Utredningen

föreslog en ny bestämmelse i 11 kap. 4 § RF av

innebörd att domstolarna gavs ett

normgivningsbemyndigande att besluta om sina egna

arbetsordningar (SOU 1994:99 del A s. 215). Härmed

skulle domstolarnas arbetsordningar och deras

karaktär av normer ges sin utgångspunkt i RF (bet.

s. 386).

Enligt riksdagsordningen (tilläggsbestämmelse 4.6.4)

skall ärenden som rör domstolarna beredas av

justitieutskottet. Ärenden om anslag inom

utgiftsområde 4 Rättsväsendet, dit domstolarna och

Domstolsverket hör, tillhör justitieutskottets

beredning.

Internationella åtaganden

Inom FN antogs vid en kongress i Milano 1985 Basic

Principles on the Independence of the Judiciary.

Enligt principerna skall bl.a. domarnas

självständighet garanteras av staten antingen i

konstitutionen eller i lag. Staten skall även se

till att det finns tillräckliga medel så att domarna

på rätt sätt kan utföra sina göromål.

Europarådet antog på grundval av artikel 6 i

Europakonventionen den 13 oktober 1994 en

rekommendation till medlemsstaterna avseende

domarnas självständighet, effektivitet och roll, Nr

R (94) 12. Enligt rekommendationen bör alla

nödvändiga steg tas av medlemsstaterna för att

respektera, försvara och främja domarnas

självständighet. När det gäller arbetsorganisationen

uttalas att denna skall vara sådan att domarna kan

arbeta effektivt, bl.a. genom att ett tillräckligt

antal domare tillsätts och genom tillhandahållande

av lämplig utbildning för domarna samt tillräckligt

med biträdespersonal och hjälpmedel.

Tidigare bedömning i riksdagen

Vid riksmötet 1996/97 hade konstitutionsutskottet

att ta ställning till ett motionsyrkande av

motsvarande innebörd som det nu förevarande.

Konstitutionsutskottet ville inte förorda en

ytterligare utredning av frågan om att i grundlag

bemyndiga domstolarna att besluta om sina

arbetsordningar. Enligt utskottets uppfattning fanns

det emellertid skäl att uppmärksamma gränsdragningen

mellan dömande och administrativ verksamhet. Andra

myndigheters befogenhet att besluta om bindande

normer för domstolarnas administration fick

naturligtvis inte utnyttjas på det sättet att det

inkräktade på domstolarnas självständighet och

integritet när det gällde den dömande verksamheten,

framhöll utskottet, som med det anförda avstyrkte

motionsyrkandet (bet. 1996/97:KU26 s. 17 f.).

Justitieutskottet behandlade frågan med anledning

av en motion i sitt betänkande 1997/98:JuU24.

Justitieutskottet anmärkte att sådana allmänna råd

som Domstolsverket meddelar om domstolars

arbetsordningar inte är bindande och fann för sin

del inte skäl att inta en annan ståndpunkt än

konstitutionsutskottet.

Justitieutskottet behandlade frågor om domstolarnas

ställning senast i sitt betänkande 2000/01:JuU1, som

godkänts av riksdagen.

Justitieutskottet lämnade i betänkandet (s. 61 f.)

en ingående redogörelse för Domstolsverkets

ställning och bakgrunden till den gällande ordningen

samt för motsvarande institution i Danmark, benämnd

Domstolsstyrelsen. Utskottet hänvisade i fråga om

verkets ställning till den uppfattning utskottet

uttalat tidigare: att Domstolsverkets verksamhet

inte i något hänseende fick inkräkta på domstolarnas

självständighet i deras rättstillämpande och dömande

verksamhet, att verkets uppgift i stället var att

tillhandahålla kvalificerad service åt domstolarna i

administrativa frågor, att verket visserligen borde

eftersträva att domstolsorganisationen var effektiv,

men att strävan efter effektivitet inte fick gå ut

över rättssäkerheten och att det redovisade

synsättet också väl kom till uttryck i

Domstolsverkets instruktion. Utskottet avstyrkte

föreliggande motionsyrkanden om förändring av

Domstolsverket och av dess roll.

Utredningsbetänkande om domstolsledning och

utnämningen av högre domare

En parlamentarisk kommitté (Ju 1998:08, dir.

1998:84) har haft regeringens uppdrag att se över

dels domstolschefens roll, dels kriterierna vid

tillsättning av ordförande i Högsta domstolen och

Regeringsrätten samt överväga vilka uppgifter och

vilket ansvar han eller hon skall ha som chef för

domstolen. Kommittén skulle klarlägga vilka krav som

bör ställas på domstolschefen vad avser den

administrativa styrningen av domstolsverksamheten

och tillsynen över den dömande verksamheten samt

vilka instrument domstolschefen bör ha i denna

tillsyn. Kommittén skulle också lämna förslag om hur

domstolarnas ledningsfunktion och chefsrollen kan

utformas så att den administrativa styrningen av

domstolarna och tillsynen över den dömande

verksamheten förstärks.

Kommittén lämnade i december 2000 sitt betänkande

Domarutnämningar och domstolsledning - frågor om

utnämning av högre domare och domstolschefens roll

(SOU 2000:99). Kommitténs förslag var inte enigt.

Om utnämningen av domare sägs i betänkandet att

regeringen även fortsättningsvis bör vara det organ

som utnämner de högre domarna och inte bör kunna

delegera uppgiften att utnämna ordinarie domare.

Beredningen av utnämningen till högre

domarbefattningar bör enligt betänkandet inledas i

ett särskilt från såväl riksdag som regering

organisatoriskt självständigt beredningsorgan, en

förslagsnämnd, som lämnar regeringen förslag på

lämpliga kandidater. Förslagsnämnden bör vara

lagreglerad. Alla lediga befattningar bör

tillkännages offentligt och ett system med

intresseanmälningar införas. Nämnden skall lämna

regeringen ett offentligt förslag på lämpliga

kandidater till högre befattningar. Regeringen bör

enligt kommittébetänkandet kunna välja fritt bland

de personer som nämnden fört upp på förslag. Om

regeringen vill utse någon person som nämnden inte

fört upp på förslag, skall regeringen anmäla det

till justitieutskottet, som skall hålla offentlig

utfrågning. Om utskottet därefter yttrar sig till

förmån för någon av kandidaterna skall regeringen

vara bunden av yttrandet.

Om domstolschefens roll och domstolsledningens

utformning sägs att diskussionen bör ta sin

utgångspunkt i de grundläggande värden som bär upp

domstolarnas verksamhet och att ledningen skall vara

så utformad och verka på sådant sätt att den bidrar

till att bibehålla och stärka dessa värden. Det

konstitutionella kravet på en oavhängig rättskipning

är enligt kommittén till för att säkra medborgarnas

rättigheter i en rättsstat, och det är ett viktigt

medborgarintresse att principen om domarnas

självständighet i dömandet upprätthålls.

Självständigheten medför, påpekar kommittén, en

inskränkning i chefskapet när domaren befattar sig

med ett enskilt mål. Medan domaren råder

självständigt över den rättsliga handläggningen och

i avgörandet, är han eller hon intill gränsen för

självständigheten i dömandet - liksom övriga

anställda - underkastad lydnadsplikt i förhållande

till domstolschefen och domstolens ledning. En

utgångspunkt för bedömningen av gränsdragningen

mellan självständigheten och lydnadsplikten bör

enligt kommittén vara att området för

domstolschefens möjligheter att agera och ingripa

med hänsyn till domarnas självständighet i vart fall

inte är mindre än motsvarande utrymme för JO och JK.

Av hänsyn till domarnas självständiga ställning bör

enligt kommittén vissa i författning särskilt

angivna administrativa ledningsbeslut som är av

särskild vikt för den dömande verksamheten fattas av

ett internt domarkollegium i domstolen. Som ett

moment vid sidan av ordningen med domarkollegialt

beslutsfattande bör det också införas en möjlighet

för den enskilde domaren att överklaga ett

administrativt ledningsbeslut som de menar kränker

deras självständiga ställning i dömandet eller

beslutsfattandet. Ett internt tillsynsorgan inom

domstolsväsendet bör inrättas.

Arbetet med att föra ut fler administrativa

funktioner från Domstolsverket till domstolarna bör

enligt kommittén gå vidare.

Kommittén ser fördelar med att införa

tidsbegränsade chefskap men är tveksam till om det

är väl förenligt med principen om oavhängiga

domstolar. Kommittén ser gärna att olika lösningar

som bygger på frivillighet och kan överenskommas

mellan arbetsmarknadens parter prövas under en

försöksperiod. Kommittén stöder föreliggande planer

på att införa obligatoriska utbildningsinslag i

ledningsfrågor för yngre domare och anser att det

finns anledning att överväga sådana

utbildningsinslag för alla domare.

Betänkandet remissbehandlas för närvarande.

Remisstiden går ut i juli 2001.

Utskottets bedömning

Justitieutskottet, och riksdagen, har under

innevarande riksmöte behandlat motioner som rört

förhållandet mellan domstolarna och Domstolsverket

och inte funnit skäl till någon förändring.

Konstitutionsutskottet anser inte att det nu finns

skäl till en sådan förändring av riksdagsutskottens

beredningsområden som begärs i motion 2000/01:Ju415

(m) yrkande 1, och utskottet anser inte heller att

ett överförande av ärenden om domstolarna till

konstitutionsutskottets beredningsområde skulle

innebära någon ändring av domstolarnas

konstitutionella ställning. Utskottet vill anmärka

att frågan om utskottsindelningen kan komma upp i en

senare riksdagsintern utredning. Motionerna

1999/2000:K206 (m) yrkande 8 och 2000/01:K278 (m)

yrkande 7 bör inte heller i övriga avseenden

föranleda förändringar. Motionerna avstyrks.

Tillsättning av högre statliga tjänster

Motioner

I motion 1999/2000:K206 av Bo Lundgren m.fl. (m)

yrkande 9 begärs ett tillkännagivande till

regeringen om utnämningar av de högsta domarna och

regeringens utnämningspolitik vid utnämning av

statliga verkschefer m.m.

Utnämningen av de högsta domarna bör enligt

motionärerna ske på ett så öppet sätt som möjligt.

En möjlighet är att regeringen väljer från en

offentligt redovisad lista över kvalificerade

jurister. Även riksdagen bör kunna ges en roll i det

sammanhanget. Ett annat alternativ kan vara att

inrätta ett särskilt organ - bestående av både

domare och företrädare för medborgarna - med uppgift

att föreslå domare.

Regeringens utnämningsmakt behöver enligt

motionärerna ses över i syfte att öka det

parlamentariska inflytandet vid regeringens

tillsättningar även av statliga verkschefer och

andra topptjänster. Motionärerna anser att

regeringen missbrukar sin utnämningsmakt, vilket

aktualiserar frågan om behovet av en

förutsättningslös översyn av utnämningspolitikens

grunder. Ett missbruk kan tvinga fram att

verkschefer och andra statliga befattningshavare

måste bytas ut efter ett regeringsskifte. För att

motverka detta bör övervägas att införa en nyordning

där regeringen inte ensam förfogar över

utnämningsmakten. Ett sätt att öka det

parlamentariska inflytandet vid regeringens

utnämningar av personer till tjänster utan

ansökningsförfarande vore att låta vederbörande

frågas ut offentligt inför det riksdagsutskott under

vilket tjänsten sorterar. Ett sådant förfarande

skulle kunna ge en bild av personens kunskap och

kompetens men ändå överlåta till regeringen att ha

sista ordet.

Också i motion 2000/01:K278 av Per Unckel m.fl. (m)

yrkande 8 föreslås att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

utnämningar av de högsta domarna och regeringens

utnämningspolitik vid utnämning av statliga

verkschefer m.m.

I motion 1999/2000:K323 av Tomas Högström och

Catharina Elmsäter (m) begärs att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om öppna utskottsförhör. Motionärerna anser

att systemet för att tillsätta centrala

befattningar, såsom generaldirektörsposter, bör

reformeras och att riksdagen bör hålla offentliga

utskottsförhör med regeringens kandidater till

sådana befattningar.

I motion 2000/01:K221 av Rolf Gunnarsson m.fl. (m)

föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

utnämningssystemet för bl.a. landshövdingar och

generaldirektörer. Motionären anser att det skall

vara kvalifikationerna som avgör om en person skall

utnämnas till landshövding eller generaldirektör och

att de nuvarande utnämningsgrunderna bör förändras.

I motion 1999/2000:K261 av Margit Gennser (m)

begärs ett tillkännagivande till regeringen om nya,

förbättrade former för regeringens rekrytering av

statliga verkschefer. Motionären anför att

rekryteringen för närvarande fungerar som ett slutet

system, dvs. personer som redan är kända av

regeringen och dess närmaste medarbetare utgör

rekryteringsbasen. Andra rutiner tillämpas enligt

motionären i Danmark, Storbritannien och

Nederländerna. Deras förfaranden bygger på en

oberoende kommission - ett utnämningsråd - som har

listor på lämpliga kandidater och som utifrån

kravspecifikationer och en professionell

rekryteringsprocess kan ge sin regering råd och

vägledning vid olika viktigare utnämningsärenden av

högre chefer.

I motion 1999/2000:Fi510 av Karin Pilsäter m.fl.

(fp) yrkande 5 begärs ett tillkännagivande till

regeringen om statens chefspolicy. Motionären

hänvisar till att Statskontorets rapport Det viktiga

valet av verkschef visat att Regeringskansliet inte

är tillräckligt professionellt vad gäller att ställa

upp tydliga krav och förväntningar på

myndighetschefer och verksledningar då dessa skall

tillsättas. Chefstillsättningar får inte vara eller

kunna misstänkas vara förläningar utan måste vara

utslag av beslut grundade på kompetens och förmåga

att bäst utföra given uppgift. Regeringskansliet och

regeringen måste förändra sitt sätt att arbeta med

chefstillsättning och hur man fungerar som

arbetsgivare.

Bakgrund

Allmänt om statliga tjänster

Enligt 11 kap. 9 § regeringsformen tillsätts tjänst

vid en domstol eller vid en förvaltningsmyndighet

som lyder under regeringen av regeringen eller av en

myndighet som regeringen bestämmer. Vid tillsättning

av statlig tjänst skall avseende fästas endast vid

sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet.

Närmare bestämmelser finns i lagen (1994:260) om

offentlig anställning. Enligt 4 § skall

skickligheten sättas främst, om det inte finns

särskilda skäl för något annat. I förarbetena till

lagen (prop. 1993/94:65) påpekades att förtjänst och

skicklighet i regeringsformen nämns endast som

exempel och att även andra sakliga grunder kan vägas

in vid bedömningen. Enligt 4 §

anställningsförordningen (1994:373), som trädde i

kraft samtidigt med 1994 års lag om offentlig

anställning, skall myndigheten utöver skickligheten

och förtjänsten också beakta sådana sakliga grunder

som stämmer överens med allmänna arbetsmarknads-,

jämställdhets-, social- och sysselsättningspolitiska

mål.

I verksledningspropositionen (prop. 1986/87:99)

framhölls att verkschefskarriären framöver i

normalfallet borde kunna inrymma perioder av

chefskap för olika verksamheter, åtföljda eller

avbrutna av kvalificerade uppdrag eller tjänstgöring

på andra poster i förvaltningen. Denna rörlighet

borde enligt propositionen ske på frivillig väg och

grundas på överenskommelser med berörda verkschefer.

Trots att de eftersträvade omplaceringarna i de helt

övervägande fallen förutsattes kunna genomföras

efter överenskommelse kunde man enligt propositionen

inte bortse från att det kunde finnas skäl för att

också mot en verkschefs vilja förflytta honom eller

henne under löpande förordnandetid. Den situationen

kunde exempelvis uppstå att regeringen finner det

önskvärt att bryta ett i och för sig väl fungerande

chefskap för att av en övergripande orsak kunna

genomföra en omstrukturering, som berör flera verk

och verkschefer, alltså fall där en förflyttning

påkallas av organisatoriska skäl. Ett annat skäl är

att en chef visat sig mindre lämplig för sin uppgift

och att regeringen av den anledningen vill förflytta

honom eller henne till en annan tjänst. Enligt

propositionen kan det givetvis även uppkomma andra

fall där det finns fullgoda skäl att förflytta en

verkschef. Det avgörande borde enligt statsrådet

vara vad som är nödvändigt med hänsyn till

myndighetens bästa.

Myndighetschefer och vissa andra chefer tillsätts

normalt för en bestämd tid, i allmänhet sex år

första gången och därefter tre år per period. Enligt

33 § lagen om offentlig anställning får chefen för

ett statligt affärsverk eller för Statens

arbetsgivarverk - om denne är anställd för bestämd

tid - skiljas från sin anställning före utgången av

denna tid, om det är nödvändigt av hänsyn till

verkets bästa. Är chefen för någon annan

förvaltningsmyndighet som lyder omedelbart under

regeringen anställd för bestämd tid, får han eller

hon förflyttas till en annan statlig anställning som

tillsätts på samma sätt, om det är påkallat av

organisatoriska skäl eller annars är nödvändigt med

hänsyn till myndighetens bästa.

I regeringens proposition 1997/98:136 Statlig

förvaltning i medborgarnas tjänst har regeringen

redogjort för sin bedömning av chefsförsörjningen i

statsförvaltningen. Regeringen har enligt

propositionen (s. 50 f.) mot bakgrund av

utnämningsmaktens ökade betydelse sett över sin

chefspolicy och utvecklat riktlinjer för

beredningsprocessen inom Regeringskansliet. Särskild

uppmärksamhet skall ägnas åt att bredda

rekryteringsbasen och få en bättre balans av

kompetens och erfarenheter i kollektivet av

myndighetschefer.

Chefspolicyn omfattar rekrytering, introduktion,

chefsutveckling, mål- och resultatdialog, rörlighet

samt löner och anställningsvillkor.

I fråga om rekryteringen av myndighetschefer anges

att den skall ske utifrån preciserade krav, ett

brett sökförfarande och ett omsorgsfullt

urvalsförfarande. En skriftlig kravprofil, baserad

på myndighetens nuvarande och kommande verksamhet,

skall alltid tas fram innan sökandet efter

kandidater påbörjas. Särskild vikt bör läggas vid

ledaregenskaper och tidigare erfarenheter som chef.

Ett brett sökförfarande innebär att regeringen söker

kandidater även från näringslivet, kommuner och

landsting. Vidare skall det så långt möjligt alltid

finnas en kvinnlig kandidat med i det slutliga

urvalet. Målet att rekrytera så kvalificerade ledare

som möjligt inom statsförvaltningen skall uppnås

genom att ta vara på den kompetens som finns bland

såväl kvinnor som män.

Enligt Statsrådsberedningens PM 1997:4

Samrådsformer i Regeringskansliet har statsministern

särskild betydelse vid beredningen av

utnämningsärenden, och flertalet utnämningar skall

beredas gemensamt med Statsrådsberedningen.

Anställningsförordningen ger möjlighet att

tidsbegränsa en verksledande tjänst.

Statskontoret har på eget initiativ genomfört en

studie om regeringens utnämningsmakt. I studien har

jämförts hur det går till när verkschefer rekryteras

i Sverige med hur det går till i Danmark, England

och Holland. Studien har publicerats under rubriken

Det viktiga valet av verkschef (1999:21).

I studien pekas på att om man vill vidta åtgärder

för att öka förståelsen, trovärdigheten och

öppenheten vad gäller regeringens utövning av

utnämningsmakten kan man diskutera

kompletterande/stödjande insatser under en eller

flera av följande faser i utnämningsprocessen:

sök- och urvalsfasen

utnämningsfasen

uppföljningsfasen.

Såvitt avser sök- och urvalsfasen pekas i studien

på att regeringen skulle kunna bredda

beslutsunderlaget för sina verkschefsutnämningar

genom att ta fram skriftliga kravprofiler, annonsera

ut lediga verkschefstjänster, ta stöd av

professionella chefsrekryterare, använda

professionella urvalsmetoder och ingående

anställningsintervjuer med flera kandidater samt

referenstagning. Ett sådant mer formaliserat

urvalsförfarande skulle enligt studien ställa krav

på större beredningsresurser än vad regeringen nu

har till sitt förfogande.

Såvitt avser utnämningsfasen anges att i de

studerade länderna prövats vägen att regeringen tar

råd inför enskilda utnämningsbeslut av någon form av

fristående organ med uppgift att bilda sig en

uppfattning om och rangordna de mest kvalificerade

kandidaterna. Organet skulle utses av regeringen och

bestå av fyra eller fem personer med hög integritet

och ingående erfarenhet av såväl offentlig som

ideell och privat verksamhet.

I fråga om uppföljningsfasen framhålls att mål- och

resultatdialogen är en hörnsten i regeringens

chefspolitik. Den skall normalt bestå av två delar.

Under den första delen behandlas verksamhetens mål

och uppnådda resultat. Den andra delen har formen av

ett enskilt utvecklingssamtal mellan verkschefen och

statsrådet eller statssekreteraren. Under denna del

av samtalet behandlas chefens arbetssituation, behov

av utveckling etc. Enligt studien finns det behov av

att genomföra mål- och resultatdialogen fullt ut och

att vidareutveckla uppföljningsfasen.

Utskottet har vid ett flertal tillfällen inom ramen

för sin granskning av statsrådens tjänsteutövning

och regeringsärendenas handläggning granskat

regeringens utnämningar till statliga chefstjänster.

Senast skedde det vid 1999/2000 års riksmöte (se

bet. 1999/2000:KU20 s. 58 f.). Utskottet inhämtade

en promemoria i ärendet från Regeringskansliet och

höll utfrågning med statsminister Göran Persson. I

betänkandet uttalade utskottet följande.

Vid tillsättning av statlig tjänst skall avseende

fästas endast vid sakliga grunder såsom förtjänst

och skicklighet.

Av Justitiedepartementets promemoria framgår att

regeringen ägnar särskild uppmärksamhet och stor

omsorg åt att bredda rekryteringsbasen och att få en

bra balans av kompetens och erfarenheter i

kollektivet av myndighetschefer. Ett brett

sökförfarande innebär att regeringen söker

kandidater även från näringslivet, kommuner och

landsting. För att ta vara på den kompetens som

finns bland såväl kvinnor som män ser regeringen

till, så långt som det är möjligt, att kvinnliga

kandidater finns med i varje urval som görs under

beredningen. Den omständigheten att en person har en

politisk bakgrund skall enligt utskottet inte vara

diskvalificerande vid tillsättningen av t.ex. en

generaldirektörstjänst, så länge endast sakliga

grunder som förtjänst och skicklighet är tillämpliga

vid tillsättningen. Utskottet vill i stället

framhålla att politisk erfarenhet ofta kan vara en

viktig erfarenhet när det gäller att leda offentliga

verksamheter. Att det är svårare att rekrytera

personer från näringslivet kan enligt utskottet ha

ett samband med de högre lönenivåer som ofta

tillämpas i näringslivet. Detta kan också vara en

förklaring till att det kan uppfattas som att det

föreligger en politisk obalans i

tillsättningsärendena.

Granskningen föranledde i denna del inga

ytterligare uttalanden från utskottet.

Domare

Som närmare redovisas i avsnittet om domstolars

konstitutionella ställning innehåller 11 kap.

regeringsformen bestämmelser om rättskipning och om

ordinarie domare.

Den som har utnämnts till ordinarie domare får

enligt 11 kap. 5 § regeringsformen endast i vissa

särskilt angivna fall skiljas från tjänsten.

Anställningar som justitie- och regeringsråd,

hovrätts- och kammarrättspresident, hovrätts- och

kammarrättslagman, ordförande i Arbetsdomstolen,

domare i Marknadsdomstolen, ordförande och vice

ordförande i Patentbesvärsrätten, lagman i de tre

största tingsrätterna och länsrätterna samt chef för

de tre största arrende- och hyresnämnderna beslutas

direkt av regeringen efter ett kallelseförfarande.

Detta innebär att anställningarna beslutas utan

något ansökningsförfarande eller något formellt

anmälningsförfarande. Anställningarna som ordförande

i Arbetsdomstolen skiljer sig från de övriga på så

sätt att de är tidsbegränsade till tre år.

Anställningsärendena aktualiseras genom att

domstolen tar kontakt med det ansvariga

departementet eller genom att departementet bevakar

frågan. Beslutsunderlaget tas fram på olika sätt,

t.ex. genom förslag från den aktuella domstolen

eller genom att någon informellt har anmält

intresse. Kandidaterna diskuteras med chefen för den

aktuella domstolen eller med presidenten för den

hovrätt eller kammarrätt som underrätten hör under.

Vid utnämning av justitieråd och regeringsråd

redovisar justitieministern kandidatförslaget i

domstolens plenum. Lämplighetsbedömningen sker i

första hand inom departementet. Synpunkter på de

tilltänkta kandidaterna inhämtas under hand, vilket

innebär att någon egentlig dokumentation inte görs

av de uppgifter som lämnas inför regeringens beslut

om utnämningen.

Utredningsbetänkande om utnämningen av högre domare

Anställningsförfarandet för högre domartjänster

behandlades i 1993 års domarutrednings betänkande

(SOU 1994:99) Domaren i Sverige inför framtiden.

Utredningens och remissinstansernas övergripande

uppfattning var att beredningen av dessa

anställningsärenden behövde förstärkas och bli mer

öppen.

Med anledning av ett par motioner behandlade

justitieutskottet frågan i sitt betänkande

Processrättsliga frågor (bet. 1997/98:JuU24 s. 3

f.). Utskottet ansåg att en allsidig garanti för

domstolarnas och de enskilda domarnas

självständighet fordrar ett utnämningsförfarande som

innebär att självständigheten inte med fog kan

sättas i fråga. Härvidlag kunde man, enligt

utskottets mening, inte nöja sig med att falla

tillbaka på den allmänna regeln i 11 kap. 9 §

regeringsformen att avseende endast får fästas vid

sakliga grunder vid utnämningen. Även frågan om vem

som skall utnämna domare och i vilka former måste

vägas in. I enlighet med justitieutskottets

hemställan beslutade riksdagen i maj 1998 om ett

tillkännagivande av innebörd att regeringen fick i

uppdrag att tillsätta en parlamentarisk utredning

med uppgift att se över rekryteringen till de

domaranställningar som i dag tillsätts efter ett

kallelseförfarande (rskr. 1997/98:228).

Efter riksdagens tillkännagivande tillsattes den

tidigare nämnda parlamentariska kommittén med

regeringens uppdrag att lämna förslag bl.a. om hur

rekryteringen av domstolschefer skall bedrivas.

Kommittén skulle också överväga om det finns

anledning att införa en möjlighet att tidsbegränsat

anställa domstolschefer. Kommittén skulle vidare se

över kriterierna vid tillsättning av ordförande i

Högsta domstolen och Regeringsrätten samt överväga

vilka uppgifter och vilket ansvar han eller hon

skall ha som chef för domstolen.

Kommittén skulle vidare se över förfarandet vid

utnämningar av domare efter kallelse. Kommittén

skulle lämna förslag om hur förfarandet kan utformas

så att det väl tillgodoser kraven på en allsidig

rekrytering, där olika erfarenheter beaktas från

t.ex. lagstiftande, dömande, rättsvetenskaplig eller

praktisk verksamhet. Kommittén skulle också överväga

om Tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet kan

ges en roll i sammanhanget. Kommittén fick även

utreda andra alternativ.

Kommittén lämnade i december 2000 sitt betänkande

Domarutnämningar och domstolsledning - frågor om

utnämning av högre domare och domstolschefens roll

(SOU 2000:99).

I kommitténs betänkande, som inte var enigt, sägs

att regeringen även fortsättningsvis bör vara det

organ som utnämner de högre domarna och inte bör

kunna delegera uppgiften att utnämna ordinarie

domare. Beredningen av utnämningen till högre

domarbefattningar bör enligt betänkandet inledas i

ett särskilt från såväl riksdag som regering

organisatoriskt självständigt beredningsorgan, en

förslagsnämnd, som lämnar regeringen förslag på

lämpliga kandidater. Förslagsnämnden bör vara

lagreglerad. Alla lediga befattningar bör

tillkännages offentligt och ett system med

intresseanmälningar införas. Nämnden skall lämna

regeringen ett offentligt förslag på lämpliga

kandidater till högre befattningar. Regeringen skall

enligt kommittébetänkandet kunna välja fritt bland

de personer som nämnden fört upp på förslag. Om

regeringen vill utse någon person som nämnden inte

fört upp på förslag, skall regeringen anmäla det

till justitieutskottet, som skall hålla offentlig

utfrågning. Om utskottet därefter yttrar sig till

förmån för någon av kandidaterna skall regeringen

vara bunden av yttrandet.

Utskottets bedömning

Såvitt gäller utnämningen av domare anser utskottet

att beredningen av betänkandet Domarutnämningar och

domstolsledning bör avvaktas och avstyrker

motionerna 1999/2000:K206 (m) yrkande 9 i denna del

och 2000/01:K278 (m) yrkande 8 i denna del.

Utskottet anser att den nämnda beredningen är av

intresse även för bedömningen av

tillsättningsförfarandet för andra högre tjänster,

och utskottet ser inte någon anledning till åtgärd

med anledning av motionerna 1999/2000:K206 (m)

yrkande 9 i denna del, 1999/2000:K261 (m),

1999/2000:K323 (m), 2000/01:K278 (m) yrkande 8 i

denna del, 2000/01:K221 (m) och 1999/2000:Fi510 (fp)

yrkande 5.

Svenska kyrkan

Motion

I motion 2000/01:K255 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

föreslås att riksdagen begär att regeringen lägger

fram förslag till ändring av berörda lagar i syfte

att åstadkomma ett slutligt skiljande av Svenska

kyrkan från staten i enlighet med vad i motionen

anförs. Motionärerna framhåller att ännu efter alla

de konkreta lagändringar som skiljandet krävde har

Svenska kyrkan en särställning och de formella

banden till staten är inte helt avskurna. Som

exempel nämns att det i en särskild lag om Svenska

kyrkan sägs bl.a. att denna organisation är ett

"evangelisk-lutherskt trossamfund" och "en öppen

folkkyrka", att Svenska kyrkan i begravningslagen

ges en särställning som huvudman för

begravningsverksamheten, även för begravningsplatser

för andra trosriktningar och för icketroende, och

att Svenska kyrkan i lagen om trossamfund ges rätt

till hjälp av staten med indrivning av

medlemsavgifter. Motionärerna anser att det inte

finns några hållbara argument för att ge ett

religiöst samfund en sådan särställning som Svenska

kyrkan har.

Bakgrund

Riksdagen fattade år 1995 ett principbeslut om

ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan

(prop. 1995/96:80, bet. 1995/96:KU12).

Principbeslutet följdes upp under följande år genom

en serie beslut. Av dessa får här anses vara av

främst betydelse de ändringar i regeringsformen och

tryckfrihetsförordningen samt de lagar om

trossamfund, om Svenska kyrkan och om införande av

lagen om Svenska kyrkan som beslöts år 1998 (prop.

1997/98:116, bet. 1997/98:KU20, 1998/99:KU5).

Betydelsefulla ändringar i gällande lagstiftning,

som gäller begravningsverksamheten, kulturminnena,

personal och avgiftsbetalning, beslöts också år 1999

(prop. 1998/99:38, bet. 1998/99:KU18). Samma år

fattades beslut om statens stöd till trossamfund

(prop. 1998/99:124, bet. 1999/2000:KU5).

I lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan finns

föreskrifter bl.a. om Svenska kyrkan som

trossamfund, om dess organisatoriska uppbyggnad, om

kyrkoavgiften, om kyrklig egendom, om rätten att ta

del av kyrkans handlingar och om kyrkans arkiv.

I lagen (1998:1593) om trossamfund finns

bestämmelser om bl.a. registrering av trossamfund

och om statlig hjälp med avgifter till registrerade

trossamfund. Bestämmelser om statligt stöd finns

också i lagen (1999:932) om stöd till trossamfund.

De ändringar som år 1999 gjordes i begravningslagen

(1990:1144) innebar inte någon ändring av Svenska

kyrkans huvudmannaskap för den helt övervägande

delen av begravningsverksamheten. Huvudman för

begravningsverksamheten är den församling eller

kyrkliga samfällighet inom Svenska kyrkan eller -

efter särskilt beslut av regeringen - den kommun som

är skyldig att anordna och hålla allmänna

begravningsplatser för dem som är folkbokförda inom

ett visst geografiskt avgränsat förvaltningsområde.

Som huvudman tillhandahåller församlingarna och

samfälligheterna särskilda gravplatser för dem som

inte tillhör något kristet trossamfund. Lag-

ändringarna innebar en förstärkt tillsyn genom

ombud, som tillsätts av länsstyrelsen, och särskilda

regler om samråd. Begravningsavgiften skall

fastställas på grundval av särkostnadsredovisning av

verksamhetens intäkter och kostnader för att

säkerställa att de medel som inflyter från dem som

inte tillhör Svenska kyrkan används enbart för

begravningsverksamheten och inte kommer kyrkans

religiösa verksamhet till del. En skyldighet

infördes också för församlingarna och

samfälligheterna att samråda med företrädare för

andra trossamfund och andra berörda parter i frågor

som gäller anläggning, utvidgning eller ändring av

en befintlig begravningsplats.

Utskottets bedömning

De ändrade relationerna mellan staten och Svenska

kyrkan beslutades efter ett omfattande utrednings-

och förhandlingsarbete. Ändringarna har varit i

kraft under drygt ett år. Utskottet finner inget

skäl att förorda en ändring eller omprövning av

relationerna. Motion 2000/01:K255 (v) avstyrks.

Författningsreglering av adeln

Motion

I motion 1999/2000:K251 av Johan Lönnroth m.fl. (v,

fp, s) begärs förslag av regeringen om upphävande av

all offentligrättslig reglering specifik för adel.

Motionärerna anför att Ridderskapets och adelns

privilegier enligt privilegiebrev (SFS 1723:1016 s.

1) utgör en rest från ståndsriksdagens tid, även om

det inte finns något materiellt innehåll i brevet.

Både privilegiebrevet och riddarhusordningen (SFS

1866:37 s. 1) är enligt motionärerna upptagna i

registret över gällande SFS-författningar, och de

anför att det från demokratisk synpunkt är angeläget

att adel inte längre har offentligrättslig status.

Bakgrund

Företrädare för Riddarhusdirektionen har vid besök

hos utskottet den 23 november 2000 lämnat synpunkter

med anledning av motionen.

Både det nämnda brevet och riddarhusordningen finns

intagna även i Rixlex. Brevet är både ålderdomligt

och svårtillgängligt. Beträffande några av

paragraferna har antecknats att de får anses ha

upphört att gälla. Riddarhusordningen innehåller

bestämmelser bl.a. om vilka som utgör "Sveriges

ridderskap och adel", om

riddarhuskapitationsavgiften, om adelsmöte, om

numreringen av bänkar i Riddarhussalen och om

utseende av riddarhusdirektion. I sista paragrafen

anges att, om ridderskapet och adeln beslutar

ändring eller tillägg i riddarhusordningen,

överlämnas beslutet därom till regeringen för

stadfästelse.

Riddarhusordningen ändrades senast år 1992. I

förordning (SFS 1992:949) föreskrev regeringen,

"efter framställning av ridderskapet och adeln", en

ny lydelse av 5 § 1 mom. om skyldigheten att erlägga

riddarhuskapitationsavgift. Regeringen tillkännagav

samtidigt i SFS den nya storleken av avgiften.

Konstitutionsutskottet behandlade i sitt betänkande

KU 1987/88:10 en motion om att ur statliga

förordningar mönstra ut bestämmelser rörande adeln.

Utskottet inhämtade i det ärendet yttrande från

Riddarhusdirektionen, som erinrade om de

överväganden om den kvarvarande regleringen rörande

adelns rättsliga ställning som gjordes i

Grundlagberedningens betänkande år 1972 (SOU

1972:15). Grundlagberedningen hade gjort en

genomgång av bestämmelser i 1809 års regeringsform

som inte borde få någon motsvarighet i den nya

regeringsformen. Till dem hörde 37 § om kungens rätt

att nobilitera och om riddarhusordningen.

Grundlagberedningen uttalade att ridderskapet och

adeln var att betrakta som en offentligrättslig

korporation för vården av gemensamma angelägenheter

och att grunden för denna ställning, vilken adeln

erhöll genom 1626 års riddarhusordning, utgjordes i

första hand av 1866 års riddarhusordning, i vars 33

§ - utan hänvisning till 37 § RF - stadgas att av

ridderskapet och adeln beslutade ändringar i eller

tillägg till riddarhusordningen skall stadfästas av

Konungen. Adelns rättsliga ställning förändrades

således enligt Grundlagberedningen om 37 § andra

stycket RF upphävdes inte på annat sätt än att

förankringen i grundlag upphörde. (Se a.a. s. 315

f.)

Under hänvisning till den prövning som företogs av

Grundlagberedningen av frågan om den rättsliga

regleringen av ridderskapet och adeln fann utskottet

inte skäl förorda att man "nu" vidtog åtgärder för

att utmönstra kvarvarande bestämmelser som

huvudsakligen torde beröra formerna för

administrationen av vissa för adeln gemensamma

fastigheter.

1809 års regeringsform innehöll föreskrifter som rör

adeln.

I § 37 fanns föreskrifter i första stycket om

erhållande och förlust av adelskap, i andra stycket

om riddarhusordningen. Enligt föreskriften om

riddarhusordningen fastställdes den av Konungen samt

ridderskapet och adeln gemensamt och bestämde hur

ridderskapet och adeln fick sammanträda för att

besluta om sina gemensamma angelägenheter.

I § 114 föreskrevs att de forna riksståndens

privilegier, förmåner, rättigheter och friheter

fortfarande skulle gälla, där de inte ägt

oskiljaktigt sammanhang med den stånden förut

tillkommande representationsrätten och således

upphört att gälla med den. Ändring eller upphävande

av de nämnda privilegierna m.m. fick inte ske annat

än genom Konungens och riksdagens sammanstämmande

beslut och med bifall, om frågan rörde ridderskapet

och adelns nämnda privilegier m.m., av ridderskapet

och adeln.

Grundlagberedningen angav vid sin genomgång av

motsvarigheter mellan 1809 års regeringsform och

GLB:s förslag som motsvarighet till § 114 i den

gamla regeringsformen punkt 9 i

övergångsbestämmelserna. Denna punkt reglerade

bestämmelser om Svenska kyrkan och prästeståndets

privilegier. (Se a.a. s. 34 och 228 f.)

Utskottets bedömning

Det förhållandet att riddarhusordningen och

privilegiebrevet publiceras i offentligrättslig

ordning i SFS och finns med i register över gällande

författningar kan - liksom det förhållandet att

beslut om ändring i riddarhusordningen överlämnas

till regeringen för stadfästelse - ses som en

påminnelse om förhållandena vid tiden för

ståndsriksdagens avveckling. Enligt utskottets

mening finns det skäl att pröva förutsättningarna

för och konsekvenserna av en ändring av den

nuvarande regleringen. Utskottet föreslår att

riksdagen med anledning av motion 1999/2000:K251 (v,

fp, s) ger regeringen detta till känna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande bred grundlagsutredning

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:K206 yrkande 22 och

res. 1 (m)

2. beträffande rösträttsålder

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:K293,

1999/2000:K339, 2000/01:K234, 2000/01:K296 och

2000/01:K401 yrkande 2,

res. 2 (v)

res. 3 (mp)

3. beträffande kombinerat person- och

partilistval

att riksdagen avslår motion 1999/2000:K320,

res. 4 (m)

4. beträffande höjning av småpartispärren

vid riksdagsval

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:K202 y

5. beträffande mandatfördelningstekniken

vid riksdagsval

att riksdagen avslår motion 2000/01:K268 yrkande 2,

res. 5 (v, kd, mp)

6. beträffande antalet riksdagsledamöter

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:K202

res. 6 (m)

7. beträffande tidsbegränsning av

förtroendeuppdrag

att riksdagen avslår motion 2000/01:K298,

8. beträffande valdagarnas förläggning

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:K206 yrkandena

15-17, 1999/2000:K273 yrkande 1, 2000/01:K295

yrkande 1, 2000/01:K396 yrkande 2, 2000/01:K401

yrkande 6 och 2000/01:N383 yrkande 35,

9. beträffande folkomröstningsutredning

att riksdagen med bifall till motionerna 1999/2000:K206

yrkande 11, 1999/2000:K279, 2000/01:K303 yrkande

5 och 2000/01:K397 yrkande 2 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

res. 7 (s, v)

10. beträffande rådgivande

folkomröstning

att riksdagen avslår motion 2000/01:K202,

11. beträffande uttalanden i EU-nämnden

att riksdagen avslår motion 2000/01:K353,

12. beträffande riksdagens kontrollmakt

att riksdagen avslår motion 1999/2000:K349 yrkande 2,

13. beträffande riksdagskommissioner

att riksdagen avslår motion 1999/2000:K244 yrkande 1,

res. 8 (fp)

14. beträffande riksdagsledamöters skydd mot

åtal

att riksdagen med anledning av motion 2000/01:K370 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

15. beträffande behörighet som statsråd

att riksdagen avslår motion 2000/01:K230,

res. 9 (v, mp)

16. beträffande statschefen

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:K264,

2000/01:K215, 2000/01:K244 och 2000/01:K257,

res. 10 (v, mp)

17. beträffande bekännelsekravet för den

kungliga familjen

att riksdagen avslår motion 2000/01:K229,

res. 11 (v, fp, mp)

18. beträffande lagprövningsfrågor

att riksdagen med bifall till motionerna 1999/2000:K204

yrkande 13 och 1999/2000:K257 och med anledning

av motionerna 1998/99:K303, 1998/99:K328

yrkande 12, 1999/2000:K206 yrkande 7,

1999/2000:K244 yrkandena 3 och 4,

1999/2000:K348, 2000/01:K278 yrkande 6,

2000/01:K396 yrkande 1 och 2000/01:Ju933

yrkandena 31 och 32 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

res. 12 (s, v)

19. beträffande domstolarnas ställning

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:K206 yrkande 8,

2000/01:K278 yrkande 7 och 2000/01:Ju415 yrkande

1,

res. 13 (m)

20. beträffande tillsättning av högre

statliga tjänster

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:K206 yrkande 9,

1999/2000:K261, 1999/2000:K323, 1999/2000:Fi510

yrkande 5, 2000/01:K221 och 2000/01:K278 yrkande

8,

res. 14 (m, fp)

21. beträffande Svenska kyrkans

ställning

att riksdagen avslår motion 2000/01:K255,

res. 15 (v, mp)

22. beträffande riddarhusordningen

att riksdagen med anledning av motion

1999/2000:K251 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 22 februari 2001

På konstitutionsutskottets vägnar

Per Unckel

I beslutet har deltagit: Per Unckel

(m), Göran Magnusson (s), Barbro

Hietala Nordlund (s), Pär Axel

Sahlberg (s), Kenneth Kvist (v),

Ingvar Svensson (kd), Mats Berglind

(s), Inger René (m), Kerstin

Kristiansson Karlstedt (s), Mats

Einarsson (v), Nils Fredrik

Aurelius (m), Per Lager (mp), Åsa

Torstensson (c), Helena Bargholtz

(fp), Britt-Marie Lindkvist (s),

Per-Samuel Nisser (m) och Maria

Larsson (kd).

Reservationer

1. Bred grundlagsutredning (mom. 1)

Per Unckel (m), Inger René (m), Nils Fredrik

Aurelius (m) och Per-Samuel Nisser (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10

börjar med "1999 års" och på s. 11 slutar med

"yrkande 8." bort ha följande lydelse:

I motion 2000/01:K303 framhålls att den svenska

författningen utgår från parlamentarismen som idé

och att, även om den har goda skäl för sig, den inte

är den enda demokratiidé som vunnit acceptans och

spridning. I motionen pekas på att andra länder

tydligare bygger på en delning av makten, på en

balans mellan sinsemellan olika men demokratiskt

förankrade strukturer. 1999 års

författningsutredning har arbetat med och arbetar

med vissa frågor med begränsad räckvidd. Utskottet

delar motionärernas uppfattning att det med fog kan

ifrågasättas om inte mer fundamentala ändringar, som

utvecklar författningen i maktdelande riktning,

skulle vara till gagn för ett vitalt folkstyre.

Fler viktiga frågor än de som ingår i uppdraget för

den nämnda författningsutredningen behöver således

utredas, och behovet av att ta ett vidare grepp om

arbetet med att reformera regeringsformen kvarstår.

Huruvida resterande frågor skall utredas inom ramen

för en bred grundlagsutredning, som får arbeta under

längre tid än några år, eller om det är lämpligare

med flera partiella utredningar, bör bli föremål för

överläggningar mellan partierna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande bred grundlagsutredning

att riksdagen med bifall till motionerna 1999/2000:K206

yrkande 22 och 2000/01:K303 yrkande 8 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

2. Rösträttsålder (mom. 2)

Kenneth Kvist (v) och Mats Einarsson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14

börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med

"yrkande 2 avstyrks." bort ha följande lydelse:

Utskottet vidhåller sitt tidigare ställningstagande

om att rösträttsåldern inte bör sänkas till 16 år.

Motionerna 1999/2000:K339 (v), 2000/01:K296 (c),

1999/2000:K293 (fp) och 2000/01:K401 (mp) yrkande 2

avstyrks således. Utskottet delar däremot

uppfattningen i motion 2000/01:K234 (v) att rätten

att rösta bör inträda det kalenderår då väljaren

fyller 18 år, oavsett om han eller hon har uppnått

denna ålder på valdagen. Regeringen bör således

återkomma till riksdagen med förslag om ändring i

regeringsformen och i annan lagstiftning av denna

innebörd. Det innebär att önskemålen i den sist

nämnda motionen tillgodoses.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande rösträttsålder

att riksdagen med bifall till motion 2000/01:K234 och med

avslag på motionerna 1999/2000:K293,

1999/2000:K339, 2000/01:K296 och 2000/01:K401

yrkande 2 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

3. Rösträttsålder (mom. 2)

Per Lager (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14

börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med

"yrkande 2 avstyrks." bort ha följande lydelse:

Utskottet delar uppfattningen att politiken måste

göras mera tillgänglig och intressant, om demokratin

skall kunna utvecklas och förbättras. Genom sänkt

rösträttsålder kan det politiska intresset bland

ungdomar stimuleras. Rösträtt ger unga en verklig

anledning att sätta sig in i vad de olika partierna

står för, och sänkt rösträttsålder tvingar partierna

att på ett helt annat sätt än i dag faktiskt satsa

på att synliggöra sin politik på ett sätt som är

intressant för unga. Därför bör enligt utskottets

mening riksdagen, som föreslås i motion 2000/01:K401

(mp) yrkande 2, hos regeringen begära förslag till

sådan ändring i gällande lagstiftning att

rösträttsåldern sänks till 16 år vid val till

riksdagen och kommun- och landstingsfullmäktige samt

vid folkomröstningar. Härigenom tillgodoses i olika

mån motionerna 1999/2000:K339 (v), 2000/01:K296 (c)

och 1999/2000:K293 (fp).

När rösträttsåldern sänks till 16 år, kommer frågan

om att ge rösträtt till unga det kalenderår de

fyller 18 år att bli inaktuell. Motion 2000/01:K234

(v) avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande rösträttsålder

att riksdagen med bifall till motionerna 1999/2000:K293,

1999/2000:K339, 2000/01:K296 och 2000/01:K401

yrkande 2 och med avslag på motion 2000/01:K234

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

4. Kombinerat person- och partilistval

(mom. 3)

Per Unckel (m), Inger René (m), Nils Fredrik

Aurelius (m) och Per-Samuel Nisser (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17

börjar med "Grunderna för" och slutar med "därmed

motionen." bort ha följande lydelse:

Grunderna för hur riksdagens ledamöter utses genom

val är självfallet av väsentlig betydelse för den

svenska folkstyrelsen. Det är därför angeläget att

erfarenheter av den gällande ordningen fortlöpande

värderas och diskuteras. En sådan diskussion ingår i

en levande demokrati. Enligt utskottets mening är

det angeläget att personvalet får fullt genomslag i

Sverige. I motion 1999/2000:K230 (s) föreslås att

följderna skall utredas av att införa ett valsystem

av tysk modell i Sverige. En sådan utredning skulle

enligt utskottets mening ge ett värdefullt bidrag

till den diskussion om hur en vital demokrati kan

vidmakthållas och förnyas.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha

följande lydelse:

3. beträffande kombinerat person- och

partilistval

att riksdagen med bifall till motion 1999/20:K320

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

5. Mandatfördelningstekniken vid

riksdagsval (mom. 5)

Kenneth Kvist (v), Ingvar Svensson (kd), Mats

Einarsson (v), Per Lager (mp) och Maria Larsson (kd)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17

börjar med "Utskottet har tidigare" och slutar med

"yrkande 2." bort ha följande lydelse:

Mandatfördelningsspärrar brukar motiveras utifrån

behovet av stabila regeringsmajoriteter. Syftet sägs

vara att undvika partisplittring. I och för sig

finns det skäl som talar för att det vore bra med

stabila regeringsmajoriteter, men sådana hör till

sällsyntheterna i Sverige, trots vårt valsystem.

Det normala har alltsedan 1970 års val varit att

Sverige har en minoritetsregering.

Majoritetsregeringar tillhör undantagen. Det finns

heller inga garantier för att stabila

regeringsunderlag etableras bara för att det finns

en kraftig mandatfördelningsspärr.

Mandatfördelningsspärrarna är heller inte någon

garanti för att inte ett stort antal partier skall

kunna etableras i riksdagen.

Mandatfördelningsspärren på 4 % har tämligen

abrupta effekter. Valsedelsbeteckningar som samlar

strax över 200 000 röster blir helt utan mandat

medan beteckningar som samlar strax över 220 000

röster får minst 14-15 mandat. Dessa tröskel- eller

falluckeeffekter är helt orimliga. I vissa fall kan

det leda till att en mycket stor del av svenska

folket saknar representation i landets parlament.

Man kan ha förståelse för att valsystemet inte

alltför mycket skall uppmuntra till partibildningar

utifrån opportunistiska vindar, men samtidigt är det

viktigt att valsystemet heller inte diskriminerar

nya politiska rörelser genom helt orimliga

tröskeleffekter. Det måste finnas dynamik och

möjlighet till vitalisering i det demokratiska

systemet.

Det finns självklart olika tekniska lösningar för

att göra det svenska valsystemet mer representativt

för väljaropinionen. I debatten framställs gärna en

handlingsduglig riksdag som motpol till en

vitaliserad demokrati öppen för nya politiska

opinioner. Men det behöver inte vara motstridiga

krav om man avstår från en absolut

millimeterrättvisa när det gäller

riksproportionaliteten. Det har man ju redan gjort

genom nuvarande system. Om en absolut

millimeterrättvisa skulle gälla skulle de mandat som

inte fördelas till partibeteckningar under 4 %

egentligen vara obesatta i riksdagen. Redan nu

förekommer alltså en viss överrepresentation för

partierna i riksdagen.

Systemet med fyraprocentsspärren vid fördelning av

mandaten bör avvecklas. Det bör också påpekas att

man skulle slippa alltför kraftiga marginaleffekter

i mandatfördelningen, om nuvarande riksspärr på 4 %

ersattes med en intrappningsskala. För partier är

det ju viktigare att ha någon representation i

parlamentet än att stå utanför helt i ett system med

kraftig initialspärr.

Det är sant att små partigrupper i sig får svårt

att greppa hela riksdagsarbetet, och utskotten kan

knappast ha högre ledamotstal än 17. Men det bör

inte vara ett avgörande skäl mot en differentierad

representation; även ett parti som erhållit ett

lokalt mandat genom att passera tolvprocentsspärren

i en valkrets har ju rätt till representation, trots

att partiet inte kan få utskottsrepresentation.

En intrappningsskala i ett valsystem kan möjligen

vara svår att konstruera men är fullt möjlig. Men

även andra lösningar bör kunna övervägas för att

göra valsystemet smidigare och leda till en ökning

av demokratins intensitet och effektivitet.

Valresultatet 1998 indikerar ju också att tre

partier riskerar att akut hamna strax under spärren.

Ett icke önskvärt scenario för svensk demokrati och

politik vore ju om 12-13 % av väljarkåren - de

röstande - skulle bli utan representation i Sveriges

riksdag.

Riksdagen bör begära att regeringen tillsätter en

utredning som bör arbeta utifrån perspektivet att

eventuella förändringar om fyraprocentsspärren skall

kunna beslutas i samband med valet 2006 och träda i

kraft först 2010, såvida inte nyval inträffar under

den senare mandatperioden. Utskottet tillstyrker

därmed motion 2000/01:K268 yrkande 2 (kd) och

avstyrker motionerna 1999/2000:K202 (m) yrkande 1

och 2000/01:K202 (m) i denna del.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha

följande lydelse:

5. beträffande mandatfördelningstekniken vid

riksdagsval

att riksdagen med bifall till motion 2000/01:K268 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

6. Antalet riksdagsledamöter (mom. 6)

Per Unckel (m), Inger René (m), Nils Fredrik

Aurelius (m) och Per-Samuel Nisser (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19

börjar med "Utskottet har" och slutar med "i denna

del." bort ha följande lydelse:

Sveriges riksdag har med sina 349 ledamöter en i

förhållande till landets folkmängd osedvanligt stor

representation jämfört med andra demokratiska

länder. En minskning av antalet ledamöter skulle

enligt utskottets mening medverka till att

ledamöterna blev mer kända och förstärka deras

möjligheter att fullgöra sin uppgift. Ledamöterna

skulle kunna ges bättre stöd i sitt arbete utan att

detta skulle kosta mera pengar. Riksdagen skulle

därmed bli mer arbetsduglig. Genom den moderna IT-

utvecklingen och tillgången till Internet har

skapats nya möjligheter till kontakt mellan väljare

och valda oberoende av geografiskt avstånd.

Som nämns i motionerna 1999/2000:K206 (m) yrkande

12 och 2000/01:K303 (m) yrkande 6 har antalet 249

diskuterats, och utskottet anser det vara ett

lämpligt antal. Riksdagen bör med bifall till de

nämnda motionerna begära att regeringen efter

utredning lägger fram förslag om en sådan minskning

av antalet riksdagsledamöter. Härigenom tillgodoses

också motionerna 1999/2000:K217 (m) och, i viss mån,

1999/2000:K202 (m) yrkande 2 och 2000/01:K212 (m) i

denna del.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha

följande lydelse:

6. beträffande antalet riksdagsledamöter

att riksdagen med bifall till motionerna 1999/2000:K206

yrkande 12 och 2000/01:K303 yrkande 6 och med

anledning av motionerna 1999/2000:K202 yrkande

2, 1999/2000:K217 och 2000/01:K212 i denna del

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

7. Folkomröstningsutredning (mom. 9)

Göran Magnusson (s), Barbro Hietala Nordlund (s),

Pär Axel Sahlberg (s), Kenneth Kvist (v), Mats

Berglind (s), Kerstin Kristiansson Karlstedt (s),

Mats Einarsson (v) och Britt-Marie Lindkvist (s)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24

börjar med "Den svenska folkstyrelsen" och slutar

med "2000/01:K202 (kd) avstyrks." bort ha följande

lydelse:

Den representativa demokratins principer är

grundläggande för det svenska statsskicket. De

regler som gäller för folkomröstning i den svenska

författningen har utvecklats med utgångspunkt i

dessa principer.

Ett vidgat bruk av folkomröstningar och ett

införande av beslutande folkomröstningar kommer

enligt utskottets mening att allvarligt försvaga det

parlamentariska styrelseskicket och motverka

strävandena att stärka riksdagens ställning. En

sådan utveckling är inte önskvärd.

Beredningen inom Regeringskansliet av 1996 års

Folkomröstningsutrednings förslag avslutades i

samband med att 1999 års författningsutredning fick

sina tilläggsdirektiv att utreda bl.a. frågan om

skilda valdagar. Beredningen har inte lett till

något förslag från regeringen.

Utskottet anser inte att det nu finns anledning att

ytterligare utreda frågan om folkomröstningar.

Motionerna 1999/2000:K206 (m) yrkande 11,

2000/01:K303 (m) yrkande 5, 1999/2000:K279 (kd) och

2000/01:K397 (c) yrkande 2 avstyrks.

Någon skyldighet finns inte för riksdagen att följa

ett utslag av en rådgivande folkomröstning, utan det

är riksdagen som själv avgör hur

omröstningsresultatet skall påverka riksdagens

beslut. Motion 2000/01:K202 (kd) avstyrks därmed.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha

följande lydelse:

9. beträffande folkomröstningsutredning

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:K206 yrkande 11,

1999/2000:K279, 2000/01:K303 yrkande 5 och

2000/01:K397 yrkande 2,

8. Riksdagskommissioner (mom. 13)

Helena Bargholtz (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29

börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med

"1999/2000:K244 avstyrks." bort ha följande lydelse:

Debatten om den s.k. IB-affären visar enligt

utskottets mening på ett behov av att riksdagen

skall kunna utse särskilda riksdagskommissioner, som

bör vara ett komplement till den granskning som

konstitutionsutskottet löpande gör och avse sådana

mera omfattande undersökningar som utskottet

svårligen kan klara av inom ramen för den ordinarie

granskningen. I varje särskilt fall bör enligt

utskottets mening ställning tas till om dessa

kommissioner skall ha möjlighet att befria personer

från gällande tystnadsplikter. Med hänvisning till

detta bör riksdagen, som begärs i motion

1999/2000:K244 (fp), uppdra åt regeringen att utreda

och förelägga riksdagen förslag som möjliggör

tillsättande av riksdagskommissioner.

dels att utskottets hemställan under 13 bort ha

följande lydelse:

13. beträffande riksdagskommissioner

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:K244

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

9. Behörighet som statsråd (mom. 15)

Kenneth Kvist (v), Mats Einarsson (v) och Per Lager

(mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 32

börjar med "Utskottet anser" och slutar med

"2000/01:K230 (mp)." bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning skall alla medborgare

ha samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter,

och den som har fått svenskt medborgarskap skall

inte diskrimineras därför att han eller hon inte har

haft detta medborgarskap tillräckligt länge.

Den som riksdagen godkänner som statsminister utser

statsråden bland svenska medborgare. Det är sedan

det parlamentariska systemet - i sista hand väljarna

- som kontrollerar att statsministerns bedömningar

är rimliga. En regel om tioårigt medborgarskap

innebär enligt utskottets mening att

folksuveränitetens och parlamentarismens principer

och effektivitet underkänns.

Regeringen bör således, som föreslås i motion

2000/01:K230 (mp), återkomma till riksdagen med

förslag till ändring i regeringsformen som innebär

att kravet på att ha varit svensk medborgare i tio

år för att kunna bli statsråd upphävs.

dels att utskottets hemställan under 15 bort ha

följande lydelse:

15. beträffande behörighet som statsråd

att riksdagen med bifall till motion 2000/01:K230 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

10. Statschefen (mom. 16)

Kenneth Kvist (v), Mats Einarsson (v) och Per Lager

(mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38

börjar med "I frågan" och slutar med "motion

1999/2000:K264 (v)." bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning bör statschefen, som

innehar det främsta ämbetet i en demokrati,

tillsättas på ett sätt som står i överensstämmelse

med den demokratiska grunduppfattning som i alla

andra offentliga sammanhang anses självklar.

Monarkins själva existens fungerar som en ideologisk

konservering av icke-demokratiska föreställningar om

"överhetens" utvaldhet och "naturliga"

maktbefogenheter. Statschefens representativa

funktion understryker ytterligare det orimliga i att

statschefen föds till sitt ämbete. Dessa

förhållanden motiverar enligt utskottets mening att

statschefen utses bland personer som kan förväntas

ha erfarenhet av att representera nationen och som

åtnjuter ett brett politiskt förtroende.

En bred diskussion bör initieras om statsskickets

framtida utformning med utgångspunkt i konkreta och

realistiska förslag. Regeringen bör därför, som

begärs i motionerna 2000/01:K257 (v) och

2000/01:K215 (mp), ta fram förslag till sådana

ändringar som gör det möjligt att avskaffa monarkin.

Det kan senare finnas anledning att underställa

folket frågan om erforderlig grundlagsändring i en

folkomröstning. Att utan sådana förslag och en sådan

bred diskussion anordna en folkomröstning i frågan

är enligt utskottets mening inte meningsfullt, och

utskottet avstyrker motion 2000/01:K244 (m).

I avvaktan på att den ovan angivna förändringen av

statsskicket kan träda i kraft bör, som framhålls i

motion 1999/2000:K264 (v), de delar av kungens

apanage som inte utgår som arvode till kungafamiljen

underkastas redovisningsskyldighet och revision på

samma sätt som andra statsutgifter. Bortsett från

arvodesdelen bör alltså såväl representationsanslag

som det antal tjänstemän som skall finnas vid ett

statschefskansli redovisas, budgeteras och revideras

som inom övriga statsförvaltningen. Det torde också

ligga i hovets intresse att så öppet som möjligt

redovisa hur skattebetalarnas medel används.

Utskottet anser vidare, liksom motionärerna, att

hovet, i meningen uppvaktning och liknande, bör

avskaffas. Då statschefen, hans maka eller deras

ställföreträdare vid representation och liknande

uppgifter behöver människor vid sin sida skall dessa

vara av staten på sedvanligt sätt anställda

tjänstemän.

Vad utskottet här anfört bör riksdagen med bifall

till motionen som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 16 bort ha

följande lydelse:

16. beträffande statschefen

att riksdagen med bifall till motionerna 1999/2000:K264,

2000/01:K215 och 2000/01:K257 och med avslag på

motion 2000/01:K244 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

11. Bekännelsekravet för den kungliga

familjen (mom. 17)

Kenneth Kvist (v), Mats Einarsson (v), Per Lager

(mp) och Helena Bargholtz (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38

börjar med "Inte heller" och slutar med "avstyrks

således." bort ha följande lydelse:

Bestämmelserna i successionsordningen som innebär

att Konungen eller Drottningen, om hon är statschef,

alltid skall vara "av den rena evangeliska läran"

och att prinsar och prinsessor av det kungliga huset

skall uppfödas i samma lära är enligt utskottets

uppfattning otidsenlig i en tid när Svenska kyrkan

skiljs från staten, och därigenom också en

neutralitet i religiösa frågor från statsmaktens

sida upprättas. Kravet på att statschefen skall

omfatta en viss religiös tro står i strid med såväl

grundlagens 2 kap. 1 § angående religionsfrihet som

den annars numera allmänt omfattade åsikten att

staten skall förhålla sig neutral i religiösa

spörsmål. Utskottet, som instämmer i vad som anförs

i motion 2000/01:K229 (mp), anser att tiden nu är

mogen att ändra på den rådande ordningen vad gäller

bekännelsekravet i successionsordningen. Riksdagen

bör därför med bifall till motionen hos regeringen

begära förslag till ändring av den nämnda

bestämmelsen i successionsordningen.

dels att utskottets hemställan under 17 bort ha

följande lydelse:

17. beträffande bekännelsekravet för den

kungliga familjen

att riksdagen med bifall till motion 2000/01:K229 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

12. Lagprövningsfrågor (mom. 18)

Göran Magnusson (s), Barbro Hietala Nordlund (s),

Pär Axel Sahlberg (s), Kenneth Kvist (v), Mats

Berglind (s), Kerstin Kristiansson Karlstedt (s),

Mats Einarsson (v) och Britt-Marie Lindkvist (s)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45

börjar med "I motioner" och på s. 46 slutar med

"till känna." bort ha följande lydelse:

All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Så

inleds 1974 års regeringsform. Bestämmelsen ger

uttryck åt folkstyrelsen som den bärande principen

för det svenska statsskicket.

Riksdagen är folkets främsta företrädare. Riksdagen

stiftar lag. Detta är fundamentet för det svenska

folkstyret. Folket har att besluta i eget hus. Inga

andra statsorgan skall ställas ovanför folkets valda

representanter. En utgångspunkt måste därför vara

att det är riksdagens uppgift att tolka grundlagen.

Utskottet vill framhålla att Sverige har en unik

tradition och ett utvecklat system för att i förväg

pröva ett tilltänkt lagförslags lämplighet från

olika utgångspunkter. Beredningen av ett lagförslag

omfattar normalt utredning, remissförfarande och

lagrådsgranskning.

Lagrådets granskning av ett lagförslag skall enligt

8 kap. 18 § regeringsformen avse bl.a. hur förslaget

förhåller sig till grundlagarna och rättsordningen i

övrigt och hur det förhåller sig till

rättssäkerhetens krav samt vilka problem som kan

uppstå vid tillämpningen.

Lagrådets yttranden har praktiskt taget genomgående

varit av juridisk-teknisk art. Inriktningen på

Lagrådets yttranden har inneburit att det i

praktiken kunnat förenas med folkstyret.

Ett noggrant beredningsförfarande, som omfattar

även den juridisk-tekniska granskningen av Lagrådet

men där riksdagen som lagstiftare har det yttersta

ansvaret, är enligt utskottets uppfattning den bästa

garanten för att lagstiftningen uppfyller högt

ställda krav på rättssäkerhet och ändamålsenlighet.

Enligt gällande ordning finns visst utrymme för

prövning i efterhand av en föreskrifts förenlighet

med bestämmelse i grundlag eller annan överordnad

författning. Det gäller föreskrifter såväl i lag

eller regeringsförordning som i

myndighetsföreskrifter. En föreskrift i lag eller

regeringsförordning får dock sättas åt sidan på

grund av bristande överensstämmelse med överordnad

författning endast om felet är uppenbart. Både

domstolar och andra offentliga organ har utrymme för

- rätt och skyldighet att göra - en sådan prövning.

Men lagprövningsinstitutet är inget normalt inslag i

svensk rättstillämpning.

Ett slopande av uppenbarhetsrekvisitet leder enligt

utskottets uppfattning till osäkerhet och skadar

förtroendet för rättsordningen. Ett stort antal

instanser ges rätt och skyldighet att i avsevärt

större omfattning än med nuvarande regler överpröva

beslut som fattats av riksdagen eller regeringen. En

lagprövning som centraliseras till ett organ, såsom

en författningsdomstol, skulle leda till att detta

organs maktställning blir mycket stark - alltför

stark för att vara väl förenlig med

folkstyrelseprincipen. Ingen av dessa lösningar är

enligt utskottets uppfattning tillfredsställande. I

praktiken juridifieras politiken, i stället för att

demokratiseras.

Utskottet vill erinra om att författningsdomstolar

främst förekommer i förbundsstater.

Författningsdomstolens viktigaste uppgift i Tyskland

är att slita kompetenskonflikter mellan delstater

och förbundsrepubliken.

Utskottet vill också framhålla att en ökad

lagprövningsrätt för domstolar innebär en

politisering av juridiken, där domare allt oftare

kommer att kunna - men också avkrävas - politiska

ställningstaganden. Utvidgad lagprövningsrätt

innebär att domstolarna får en ökad politisk makt.

All internationell erfarenhet visar att i länder där

den judiciella makten är stark, som i USA, är

utnämningarna av domare starkt politiserade. Det

judiciella upphör att vara judiciellt och blir

politik. Med nuvarande ordning föranleder

domarutnämningar sällan politiska kontroverser i

vårt land. Ger vi domstolarna större och större rätt

att överpröva riksdagens uppfattning att dess beslut

är lagliga, finns risken att varje politisk rörelse

också kommer att försöka se till att utnämna domare

som har åsikter i linje med rörelsens ideologi. Det

objektiva och förhållandevis sakliga

statstjänstemannaidealet skulle enligt utskottets

uppfattning riskera att gå till historien vad gäller

domarkåren.

Grundläggande förändringar av Sveriges författning

bör enligt utskottets uppfattning ske endast i bred

politisk enighet. 1974 års regeringsform var

resultatet av en sådan uppgörelse. De förändringar

som motionärerna föreslår innefattar en väsentlig

maktförskjutning till nackdel för folkstyret.

Utskottet är inte berett att förorda en sådan

maktförskjutning.

Utskottet uttalade vid behandlingen av regeringens

proposition med anledning av

Rättighetsskyddsutredningens förslag enhälligt att

det inte kunde komma i fråga att i något hänseende

förändra lagprövningsrätten och att

uppenbarhetsrekvisitet måste få en särskild

betydelse när det gäller av riksdagen beslutad lag

eller annan föreskrift (bet. KU 1978/79:39).

Utskottet uttalade att riksdagen enligt grundlagen

är den främste lagstiftaren och att endast riksdagen

kan stifta grundlag. Utskottet ansåg därför att det

är naturligt att riksdagen är den instans som är

bäst ägnad att pröva om en viss föreskrift är

grundlagsenlig. Uppenbarhetsrekvisitet medförde i

detta fall enligt utskottet att riksdagens

tillämpning av visst grundlagsstadgande måste

respekteras så länge den håller sig inom ramen för

en möjlig tolkning av bestämmelsen i fråga. För att

underlåta tillämpning av en av riksdagen beslutad

föreskrift måste det därför, enligt utskottet,

fordras att föreskriften materiellt sett är

oförenlig med ett grundlagsstadgande eller att det

vid föreskriftens beslutande förekommit ett klart

och direkt åsidosättande av ett uttryckligt

stadgande i grundlag eller riksdagsordningen om

lagstiftningsproceduren som uppenbarligen måste

anses vara av väsentlig betydelse för denna.

Sveriges medlemskap i EU innebär att EG-rätten har

företräde framför svensk lag utan att det finns

något krav på uppenbar motstridighet. Detta

förhållande kan visserligen ses som en minskning av

utrymmet för att tillämpa uppenbarhetsrekvisitet.

Utskottet vill dock påpeka att lagprövningsregeln i

11 kap. 14 § regeringsformen tar sikte på

konflikter mellan svenska rättsnormer av skilda

valörer och anser att de återgivna uttalandena

alltjämt äger giltighet.

Motionerna 1998/99:K303, 1998/99:K328 yrkande 12,

1999/2000:K206 yrkande 7, 1999/2000:K204 yrkande 13,

1999/2000:K244 yrkandena 3 och 4, 1999/2000:K257,

1999/2000:K348, 2000/01:K278 yrkande 6, 2000/01:K396

yrkande 1 och 2000/01:Ju933 yrkandena 31 och 32

avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 18 bort ha

följande lydelse:

18. beträffande lagprövningsfrågor

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:K303, 1998/99:K328

yrkande 12, 1999/2000:K204 yrkande 13,

1999/2000:K206 yrkande 7, 1999/2000:K244

yrkandena 3 och 4, 1999/2000:K257,

1999/2000:K348, 2000/01:K278 yrkande 6,

2000/01:K396 yrkande 1 och 2000/01:Ju933

yrkandena 31 och 32,

13. Domstolarnas ställning (mom. 19)

Per Unckel (m), Inger René (m), Nils Fredrik

Aurelius (m) och Per-Samuel Nisser (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 51

börjar med "Justitieutskottet, och" och slutar med

"Motionerna avstyrks." bort ha följande lydelse:

Ärenden om domstolsväsendet bereds i riksdagen av

justitieutskottet. Domstolarna tenderar därmed att

uppfattas mer som en brottsbekämpningsmyndighet,

inplacerad mellan åklagarväsendet och

kriminalvården, än som den rättsstatens kärna som

domstolarna bör utgöra. Domstolarnas roll är till

stor del av konstitutionell art. För att tydliggöra

domstolsväsendets särskilda ställning i

konstitutionellt hänseende bör domstolsfrågorna, som

framhålls i motion 2000/01:Ju415 (m) yrkande 1, i

framtiden beredas av konstitutionsutskottet.

Härigenom tillgodoses i viss mån också motionerna

1999/2000:K206 (m) yrkande 8 och 2000/01:K278 (m)

yrkande 7. Riksdagskommittén bör ges i uppdrag att

beakta detta i sitt fortsatta arbete. I övrigt bör

beredningen av betänkandet om domarutnämningar och

domstolsledning avvaktas.

dels att utskottets hemställan under 19 bort ha

följande lydelse:

19. beträffande domstolarnas ställning

att riksdagen med bifall till motion 2000/01:Ju415 yrkande 1

och med anledning av motionerna 1999/2000:K206

yrkande 8 och 2000/01:K278 yrkande 7 som sin

mening ger riksdagsstyrelsen till känna vad

utskottet anfört,

14. Tillsättning av högre statliga tjänster

(mom. 20)

Per Unckel (m), Inger René (m), Nils Fredrik

Aurelius (m), Helena Bargholtz (fp) och Per-Samuel

Nisser (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 57

börjar med "Utskottet anser" och slutar med "yrkande

5." bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning bör regeringens

utnämningsmakt ses över i syfte att öka det

parlamentariska inflytandet vid tillsättningen av

statliga myndighets- eller verkschefer och andra

topptjänster. En möjlighet att öka detta inflytande

skulle kunna vara att låta kandidater till sådana

tjänster frågas ut offentligt inför det

riksdagsutskott som bereder ärenden som rör

myndighetens eller verkets område. Regeringen bör

utreda frågan och återkomma till riksdagen med

förslag som tillgodoser ett ökat parlamentariskt

inflytande i dessa frågor.

Riksdagen bör med bifall till motionerna

1999/2000:K206 (m) yrkande 9 och 2000/01:K278 (m)

yrkande 8 i dessa delar och motion 1999/2000:K323

(m) samt med anledning av motionerna 2000/01:K221

(m), 1999/2000:K261 (m) och 1999/2000:Fi510 (fp)

yrkande 5 som sin mening ge regeringen till känna

vad utskottet anfört.

Såvitt avser utnämning av domare anser utskottet

att beredningen av betänkandet om domarutnämningar

och domstolsledning bör avvaktas. Motionerna

1999/2000:K206 (m) yrkande 9 och 2000/01:K278 (m)

yrkande 8 i dessa delar lämnas därmed utan bifall.

dels att utskottets hemställan under 20 bort ha

följande lydelse:

20. beträffande tillsättning av högre statliga

tjänster

att riksdagen med bifall till motionerna 1999/2000:K206

yrkande 9 i denna del, 1999/2000:K323 och

2000/01:K278 yrkande 8 i denna del och med

anledning av motionerna 1999/2000:K261,

2000/01:K221 och 1999/2000:Fi510 yrkande 5 samt

med avslag på motionerna 1999/2000:K206 yrkande

9 i denna del och 2000/01:K278 yrkande 8 i denna

del som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

15. Svenska kyrkans ställning (mom. 21)

Kenneth Kvist (v), Mats Einarsson (v) och Per Lager

(mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 59

börjar med "De ändrade" och slutar med "2000/01:K255

(v) avstyrks." bort ha följande lydelse:

Som anförs i motion 2000/01:K255 (v) finns det inte

några hållbara argument för att ge ett religiöst

samfund en sådan särställning som Svenska kyrkan har

även efter det att relationerna mellan kyrkan och

staten ändrats fr.o.m. år 2000. Regeringen bör

därför, som begärs i motionen, lägga fram förslag

till ändring i lagstiftningen som gäller trossamfund

och Svenska kyrkan som gör att Svenska kyrkan

slutgiltigt skiljs från staten.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 21 bort ha

följande lydelse:

21. beträffande Svenska kyrkans ställning

att riksdagen med bifall till motion

2000/01:K255 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört,

Särskilt yttrande

Bred grundlagsutredning (kd)

Ingvar Svensson och Maria Larsson (båda kd) anför:

Frågan om en större översyn av regeringsformen

behandlades med anledning av en kd-motion i

utskottets betänkande 1999/2000:KU11. Motionen

gällde en utredning om regeringsformen som

grundläggande rättsnorm. Utredningen skulle syfta

till att sortera ut rättspositivismen ur

regeringsformen, att fastställa och utöka de

mänskliga fri- och rättigheterna och deras rättsliga

konsekvenser i regeringsformen, som till exempel

rätten till liv och integritet, föräldrarätten och

den negativa föreningsfriheten, att överväga

möjligheten att göra familjen till rättssubjekt, att

inrätta en författningsdomstol, att inskriva

subsidiaritetsprincipen som arbetsverktyg i

maktdelningen, att införa ett förstärkt

grundlagsskydd för de kommunala nivåerna, att varje

institution som har domstols befogenhet också skall

arbeta och sammansättas som domstol, att överväga

diskrimineringsskydd för människans integritet

oberoende av religion, ålder, ras, kön, sexuell

identitet, ekonomisk eller social ställning,

funktionshinder, etnisk eller politisk tillhörighet

samt att förstärka äganderätten.

Utskottet avstyrkte motionen och ansåg att de

frågor som togs upp i den inte borde bli föremål för

utredning i vidare mån än vad som redan skedde. Vi

har inte nu något yrkande i denna del men vill

erinra om att det, när den sittande 1999 års

författningsutredning har avslutat sitt arbete, kan

finnas anledning pröva om en mer samlad

grundlagsöversyn omfattande också kvarstående frågor

enligt vår tidigare motion bör företas.