Bet. 2000/01:KU17

Konstitutionsutskottets betänkande

2000/01:KU17

Skadelidandes rätt att ta del av uppgifter ur

nedlagda förundersökningar samt andra frågor om

offentlighet och sekretess

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motioner från allmänna

Utskottets överväganden

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Bilaga 2

2000/01

KU17

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

I proposition 2000/01:109 Skadelidandes rätt att ta del av

uppgifter ur nedlagda förundersökningar, m.m.

föreslår regeringen att riksdagen antar de förslag

till ändringar i sekretesslagen (1980:100), i

rättegångsbalken samt i bötesverkställighetslagen

(1979:189) som lagts fram i propositionen.

Regeringens förslag återges i bilaga 1 och

lagförslagen i bilaga 2. Inga motioner har väckts

med anledning av propositionen.

Under den allmänna motionstiden 2000 väcktes ett

antal motioner som gäller offentlighet och

sekretess. Förslagen i motionerna återges i bilaga

1.

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens

förslag i proposition 2000/01:109 Skadelidandes rätt

att ta del av uppgifter ur nedlagda

förundersökningar, m.m. Regeringen föreslår bl.a.

att nya bestämmelser införs i 9 kap. 17 §

sekretesslagen (1980:100) innebärande att en

skadelidande som är i behov av uppgifter i avslutade

förundersökningar för att kunna få anspråk på

skadestånd eller på bättre rätt till egendom

tillgodosett skall ges möjlighet att trots sekretess

få del av uppgifterna. Rätten till insyn föreslås

också gälla i andra avslutade brottsutredningar

enligt 23 kap. rättegångsbalken och i avslutade

utredningar enligt 31 § lagen (1967:167) med

särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

Möjligheten att få del av uppgifter skall gälla även

för den som övertagit den skadelidandes rätt. Vidare

föreslås en ändring i rättegångsbalken, som innebär

att den underrättelse om att ett beslag kan komma

att hävas, som skall sändas till den person som

gjort anspråk på beslagtagen egendom, också skall

innehålla upgift om hos vem beslaget gjorts.

Möjligheten till undantag från sekretessen i detta

fall föreslås framgå av sekretesslagen. Slutligen

föreslås en ändring i bötesverkställighetslagen

(1979:189) som innebär att om det uppstår ett

överskott vid uppbörd av böter skall överskottet

betalas tillbaka till den bötfällde bara om det

uppgår till minst 50 kr. Lagändringarna föreslås

träda i kraft den 1 juli 2001. Utskottet tillstyrker

regeringens förslag.

I betänkandet behandlar utskottet också motioner

från den allmänna motionstiden 2000 som gäller

offentlighet och sekretess. Utskottet avstyrker

samtliga motioner. I ärendet finns en reservation

(v, mp) och ett särskilt yttrande (fp).

Propositionen

I proposition 2000/01:109 föreslås att riksdagen antar

regeringens förslag till

1. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

2.

3. lag om ändring i rättegångsbalken,

4.

5. lag om ändring i bötesverkställighetslagen

(1979:189).

6.

Motioner från allmänna

motionstiden

2000/01:K216 av Birger Schlaug (mp) vari yrkas:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om vikten av öppenhet i

och offentlighet av obduktionsprotokoll då en

statschef eller statsminister mördas.

2. Riksdagen begär att regeringen återkommer med

förslag som medför att offentligheten, i den mening

som framförs i motionen, stärks då statschef eller

statsminister mördats.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att Olof Palmes obduktionsprotkoll skall

offentliggöras.

2000/01:K251 av Carl Erik Hedlund (m) vari yrkas:

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

till sådan ändring av lagstiftningen att berörda

forskare kan få relevant information ur SÄPO:s och

MUST:s arkiv.

2000/01:K291 av Britt-Marie Danestig m.fl. (v) vari

yrkas:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att de forskare som fått uppdrag inom

Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådets

forskningsprogram om militär underrättelse- och

säkerhetstjänst bör placeras i högsta möjliga av de

tre säkerhetsklasser som anger tillgången till

sekretessbelagt material.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att den bör överväga möjligheterna att genom

ändring av gällande regler, eller genom särskilda

direktiv, förkorta handläggningstiderna vid militära

underrättelse- och säkerhetstjänsten vid

Försvarsmaktens högkvarter för ärenden som rör

forskningsprogrammet.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att den bör ge enhetliga direktiv för lagring

och förvaring av hemliga uppgifter samt deras

hantering efter forskningsprogrammets slutförande.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att tidsgränserna bör preciseras då det

gäller tillgången till arkivmaterial för forskare

inom forskningsprogrammet.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att personer som företräder den verksamhet

som forskningen gäller bör lösas från tystnadsplikt

gentemot forskare inom forskningsprogrammet.

2000/01:K306 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas:

2. Riksdagen begär att regeringen samlat redovisar

vilka konsekvenser det svenska EU-medlemskapet har

haft för den svenska offentlighetsprincipen.

2000/01:K307 av Murad Artin m.fl. (v) vari yrkas:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

att hemligstämplingen av vårt lands

ambassadrapporter om mänskliga rättigheter snarast

hävs.

2000/01:K316 av Maud Ekendahl (m) vari yrkas:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att skydda poliser i

offentliga register.

2000/01:K341 av Åsa Torstensson m.fl. (c) vari

yrkas:

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att göra det svårare

att ändra sekretessbestämmelser.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om kraftfulla insatser

för att värna offentligheten i den egna hanteringen

av EU-ärenden.

2000/01:K394 av Rune Berglund (s) vari yrkas:

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

till ändring av sekretsslagen i enlighet med vad i

motionen anförs om tillgång till skatteregister för

skattebrottsenheterna.

2000/01:K397 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari yrkas:

15. Riksdagen beslutar att 7 kap. 16 § i

sekretesslagen upphävs.

2000/01:Ju929 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas:

6. Riksdagen beslutar om ändring i sekretesslagen

i enlighet med vad som anförs i motionen.

Utskottets överväganden

Skadelidandes rätt att ta del av

uppgifter ur avslutade

förundersökningar m.m.,

underrättelser enligt 27 kap. 8 §

rättegångsbalken, m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen antar

regeringens förslag till lagändringar.

Skadelidandes rätt att ta del av uppgifter ur

avslutade förundersökningar m.m

Gällande bestämmelser

I 9 kap. 17 § sekretesslagen (1980:100) finns regler

om sekretess i förundersökning m.m. till skydd för

enskilda intressen. Enligt paragrafen gäller

sekretess - om inte annat följer av 9 kap. 18 § -

för uppgifter om enskildas personliga eller

ekonomiska förhållanden i ett antal myndigheters

olika verksamheter som har anknytning till

brottsutredningar av olika slag. Sålunda gäller

sekretess i bl.a. utredning enligt bestämmelserna om

förundersökning i brottmål, i angelägenhet som avser

användning av tvångsmedel i sådant mål eller i annan

verksamhet för att förebygga brott, i angelägenhet

som avser registerkontroll och särskild

personutredning enligt säkerhetsskyddslagen samt i

åklagarmyndighets, polismyndighets,

skattemyndighets, Statens kriminaltekniska

laboratoriums, Tullverkets eller Kustbevakningens

verksamhet i övrigt för att förebygga, uppdaga,

utreda eller beivra brott.

Våren 1999 genomfördes genomgripande förändringar

i lagstiftningen rörande polisens register. I

samband med dessa ändringar ändrades också

bestämmelsen i 9 kap. 17 § sekretesslagen. Ändringen

innebar att skaderekvisitet i paragrafens första

stycke ändrades från ett s.k. rakt till ett s.k.

omvänt skaderekvisit. Vid rakt skaderekvisit gäller

sekretess endast om det kan antas att den enskilde

eller någon honom närstående lider skada eller men

om uppgiften röjs. Vid ett omvänt skaderekvisit

gäller sekretess om det inte står klart att

uppgiften kan röjas utan att utlämnandet vållar

skada eller men för den enskilde, dvs. presumtion

råder för sekretess.

I 9 kap. 18 § sekretesslagen finns vissa väsentliga

undantag från sekretessen enligt 9 kap. 17 §. Enligt

9 kap. 18 § första stycket 1 gäller sekretessen inte

åklagarens beslut huruvida åtal skall väckas, beslut

om att förundersökning inte skall inledas samt

beslut om att förundersökning skall läggas ned.

Enligt punkt 2 är handläggningen i ärenden om

strafföreläggande eller föreläggande om ordningsbot

inte underkastade sekretess, och enligt punkt 3

gäller detsamma, uppgift som avser omhändertagande

enligt 13 § andra stycket polislagen.

Vilka uppgifter om den misstänkte som blir

offentliga när beslut fattas om att en

förundersökning skall läggas ned eller om att åtal

inte skall väckas m.m. skiftar till följd av olika

datasystem och rutiner. I vissa fall anges den

misstänktes fullständiga identitet i beslutet och i

andra fall endast den misstänktes namn. Det

förekommer också brottsutredningar där inga

uppgifter alls lämnas om den misstänkte. De

uppgifter som en skadelidande kan få tillgång till

om den misstänkte genom att ta del av beslut enligt

9 kap. 18 § första stycket 1 sekretesslagen varierar

således.

Propositionen

Det har enligt regeringen kunnat konstateras att

ändringen i 9 kap. 17 § sekretesslagen har medfört

försämrade möjligheter för skadelidande att ta del

av uppgifter i förundersökningar som de kan ha behov

av för att kunna ta till vara sin rätt. Enligt

Sveriges försäkringsförbund har lagändringen bl.a.

fått till följd att enskildas intresse av en

effektiv och rationell skadereglering allvarligt

försvåras. Bland annat har det skapats stora

svårigheter för försäkringsbolagen att i många fall

ta ställning i ersättningsfrågan. Den uppkomna

situationen är enligt regeringens mening oacceptabel

för den enskildes vidkommande. Enligt regeringens

bedömning är den situation som uppkommit av akut

karaktär. Regeringen finner det motiverat att nu

föreslå en begränsad reform för att utvidga

skadelidandes rätt till insyn i

förundersökningsförfarandet m.m. i vissa avseenden.

Enligt regeringen finns ett behov av att förbättra

skadelidandes möjligheter att ta del av uppgifter ur

brottsutredningar för att kunna ta till vara sin

rätt till skadestånd m.m. Enligt regeringen bör

begreppet skadelidande användas. Begreppet omfattar

alla dem som tillfogats skada oavsett om detta har

skett på grund av brott, i samband med brott eller

utan att brottslig gärning föreligger. Då det skulle

medföra betydande praktiska och lagtekniska

svårigheter att, inom ramen för detta

lagstiftningsprojekt, låta en förbättrad rätt till

insyn omfatta även pågående förundersökningar

begränsas regeringens förslag till att avse endast

rätt till insyn i avslutade förundersökningar.

Skadelidande kan ha behov av att få ut uppgifter

även ur andra brottsutredningar än

förundersökningar. Regeringen anser att även s.k.

förutredningar, primärutredningar enligt 23 kap. 3 §

tredje stycket och förenklade utredningar enligt 23

kap. 22 § rättegångsbalken bör omfattas av

förslaget. Förutsättningarna för insyn i dessa fall

bör vara att utredningen avslutats på annat sätt än

med beslut att väcka åtal, strafföreläggande eller

föreläggande av ordningsbot.

Under vissa förutsättningar får en utredning

rörande brott inledas enligt 31 § lagen (1964:167)

med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

när någon kan misstänkas för att före femton års

ålder ha begått brott. Även den som är under femton

år är skadeståndsrättsligt ansvarig för person-

eller sakskada som han eller hon vållat. En

skadelidande kan således ha samma behov av att få

del av uppgifter ur en avslutad brottsutredning

enligt 31 § lagen med särskilda bestämmelser om unga

lagöverträdare som ur en brottsutredning enligt

rättegångsbalken. Regeringen anser att den som lidit

skada skall få möjlighet att ta del av uppgifterna

också ur en sådan utredning när den avslutats.

Den som övertagit ett anspråk på skadestånd m.m.

torde, enligt regeringen, ha ett lika tungt vägande

intresse som den som lidit skadan av att få del av

uppgifter ur en brottsutredning för att kunna ta

till vara sin rätt. Regeringen anser därför att även

den som övertagit den skadelidandes rätt skall ges

möjlighet till insyn i brottsutredningen.

Brottsutredningar innehåller inte sällan

integritetskänsliga uppgifter och andra uppgifter

vars röjande kan orsaka skada eller men för både

allmänna och enskilda intressen. Enligt regeringens

mening är det mot den bakgrunden inte rimligt att

införa en generell rätt till insyn för skadelidande

i förundersökningen. I stället bör det ställas krav

på att den skadelidande verkligen är i behov av de

efterfrågade uppgifterna samtidigt som hänsyn tas

till eventuella motstående intressen. Den situation

där det i första hand bör finnas en rätt för en

skadelidande att få del av uppgifterna är, enligt

regeringen, när han eller hon är i behov av dem för

att kunna få ett anspråk på ersättning för skada,

som uppkommit vid den i förundersökningen eller i

annan brottsutredning utredda händelsen,

tillgodosett. Exempelvis kan en skadelidande ha

behov av att få veta vem som vållat en skada för att

kunna vända sig till denne med sitt anspråk,

antingen direkt eller via domstol. Är den

skadelidandes försäkringsbolag inblandat är

utbetalningen av försäkringsersättningen inte sällan

beroende av att bolaget får tillgång till vissa

upplysningar ur förundersökningen. En skadelidande

kan också ha behov av att få ut uppgifter för att

kunna göra gällande bättre rätt till viss egendom.

Sådana omständigheter bör enligt regeringen leda

till att uppgifterna kan lämnas ut. Regeringen

föreslår därför att rätt till insyn skall föreligga

när den skadelidande behöver uppgifterna för att få

ett anspråk på skadestånd eller på bättre rätt till

viss egendom tillgodosett.

Den omständigheten att en skadelidande har ett

berättigat behov av efterfrågade uppgifter bör dock

inte alltid medföra att uppgifterna får lämnas ut.

En avvägning bör, enligt regeringen, ske mellan den

skadelidandes behov av uppgifterna och motstående

intressen av att uppgifterna inte röjs.

Uppgifter om enskildas personliga och ekonomiska

förhållanden av det slag som nu diskuteras skyddas

av sekretessen i 9 kap. 17 § sekretesslagen. När en

skadelidande har ett berättigat behov av uppgifter i

en avslutad utredning bör han eller hon kunna få del

av uppgifterna utan hinder av sekretess. För att

inte allvarligt skada enskilda intressen anser

regeringen att uppgifterna dock inte bör lämnas ut

när det bedöms vara av synnerlig vikt för den som

uppgifterna rör, eller dennes närstående, att de

inte röjs.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens bedömning och

tillstyrker regeringens förslag.

Underrättelser enligt 27 kap. 8 §

rättegångsbalken

Gällande bestämmelser

Enligt 27 kap. 8 § rättegångsbalken skall ett beslag

av sådan egendom som någon framställt anspråk på

inte hävas förrän tre veckor efter det att den som

framställt anspråket underrättats om att så kommer

att ske. Därigenom har den som framställt anspråket

getts en möjlighet att själv väcka talan om bättre

rätt till egendomen, innan den lämnas tillbaka till

den hos vilken beslaget skedde. Bestämmelsen trädde

i kraft den 1 januari 1999. Syftet med att införa

underrättelseskyldigheten var att stärka

målsägandens rätt och ge denne ökade praktiska

möjligheter att få sin rätt prövad.

Propositionen

Det omvända skaderekvisitet i 9 kap. 17 §

sekretesslagen har medfört att en målsägande som

vill framställa anspråk på ett föremål som tagits i

beslag i vissa fall har nekats att få information om

identiteten på den hos vilken beslaget gjorts.

Därmed har målsäganden inte kunnat ta till vara sin

rätt på det sätt som var avsikten med

underrättelseskyldigheten.

Regeringens förslag ger en skadelidande möjlighet

till insyn i avslutade förundersökningar. Med stöd

av detta förslag skulle skadelidande, i de fall

beslaget hävs i anledning av att förundersökningen

läggs ned eller beslut fattas om att åtal inte skall

väckas, kunna få upplysning om hos vem beslaget

gjorts. En mer praktisk och ändamålsenlig lösning

för dessa fall synes enligt regeringens mening

emellertid vara att bestämmelsen om

underrättelseskyldighet i 27 kap. 8 §

rättegångsbalken kompletteras på så vis att det i

bestämmelsen anges att underrättelsen skall

innehålla uppgift om hos vem beslaget har gjorts.

Enligt 1 kap. 2 § sekretesslagen får uppgift för

vilken sekretess gäller enligt denna lag inte röjas

för enskild i annat fall än som anges i

sekretesslagen eller i lag eller förordning till

vilken sekretesslagen hänvisar. Kompletteringen i 27

kap. 8 § rättegångsbalken kräver därför en

hänvisning i sekretesslagen.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens bedömning och

tillstyrker regeringens förslag.

En särskild reglering av möjligheten att lämna

ut uppgifter till enskilda rörande

trafikolyckor

Gällande bestämmelser

I 2 kap. 8 § trafikförordningen (1998:1276) anges

att en trafikant som med eller utan skuld haft del i

en trafikolycka skall stanna kvar på platsen. På

begäran av någon annan som haft del i olyckan eller

vars egendom skadats vid olyckan skall trafikanten

uppge namn och adress samt lämna upplysningar om

händelsen. Om egendom har skadats och ingen är

närvarande som kan ta emot uppgifter och

upplysningar skall trafikanten snarast möjligt

underrätta den som lidit skada eller polis. Har

någon person skadats och är skadan inte obetydlig

skall trafikanten snarast möjligt underrätta polis.

Propositionen

När en trafikant i enlighet med regleringen

underrättar polisen om att han haft del i en

trafikolycka där egendom eller person skadats anses

de lämnade uppgifterna normalt vara skyddade enligt

9 kap. 17 § sekretesslagen. De lämnas därför inte ut

till den skadelidande, vilket av många har

uppfattats som orimligt. Regeringen delar den

uppfattningen. En trafikants upplysning till polisen

om att han orsakat en skada leder inte alltid till

att en brottsutredning enligt 23 kap.

rättegångsbalken görs. För denna situation krävs

enligt regeringen en annan lösning än den tidigare

föreslagna för att den skadelidande skall få

möjlighet att tillvarata sin rätt.

Regeringen föreslår att utan hinder av sekretessen

i 9 kap. 17 § sekretesslagen skall polisen på

begäran av enskild som lidit person- eller sakskada

vid en trafikolycka få lämna uppgift om identiteten

hos en trafikant som haft del i olyckan.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens bedömning och

tillstyrker regeringens förslag.

Bötesverkställighetslagen (1979:189)

Gällande bestämmelser

Enligt 1 § bötesverkställighetslagen (1979:189)

skall bötesstraff verkställas genom uppbörd eller

indrivning. Rikspolisstyrelsen är central

uppbördsmyndighet. Enligt 5 § skall överskott vid

uppbörd återbetalas såvida överskottet inte avräknas

mot andra böter. Återbetalning skall ske oavsett

beloppets storlek. Överskott vid inbetalningar av

böter kan uppstå av flera skäl. Ett av de vanligaste

fallen är att överskott uppstått när utländsk valuta

växlats till svenska kronor.

Propositionen

Återbetalning av böter är förenat med kostnader för

Rikspolisstyrelsen. Genomsnittlig kostnad per

återbetalningsärende enligt nuvarande rutiner är 90

kr inom landet och 110 kr till utlandet. Kostnaden

för återbetalning är således inte helt obetydlig.

Mot den bakgrunden framstår det enligt regeringens

mening som rimligt att ha en nedre gräns för när

återbetalning inte behöver ske. Gränsen bör sättas

så att kostnaden för återbetalningen står i rimlig

proportion till det belopp som skall betalas

tillbaka. Liknande bestämmelser finns på flera

ställen i skattelagstiftningen, exempelvis i 5 kap.

6 § lagen (1984:151) om punktskatter och

prisregleringsavgifter. Enligt den bestämmelsen

skall återbetalning ske endast om beloppet uppgår

till minst 50 kr. Regeringen föreslår att

återbetalning av överskott på bötesbelopp skall ske

endast om överskottet uppgår till minst 50 kr.

Med hänsyn till de låga belopp det här är fråga om

finner regeringen det inte motiverat att införa en

särskild regel om att överskott som orsakats av fel

i myndighets handläggning skall betalas tillbaka

även om beloppet är lägre än 50 kr, något som skulle

förutsätta en särskild klagomöjlighet. Regeringen

föreslår därför att återbetalning inte heller skall

behöva ske i sådana fall.

Utskottets ställningstagande

Regeringen föreslår att återbetalning av överskott

på bötesbelopp endast skall ske om överskottet

uppgår till minst 50 kr.

Om uppbörd inte har lett till

full betalning skall böterna

enligt 6 §

bötesverkställighetslagen

(1979:189) lämnas till

indrivning. Regeringen får

enligt paragrafen föreskriva

att indrivning inte behöver

begäras för ett ringa belopp.

Av 25 §

bötesverkställighetsförordningen

(1979:197) framgår att

indrivning inte behöver begäras

för en fordran som understiger

100 kr om indrivning inte krävs

från allmän synpunkt. En

reglering, liknande den av

regeringen föreslagna, som är

till den bötfälldes fördel

finns således. Med hänsyn

härtill samt till att utskottet

delar regeringens bedömning

tillstyrker utskottet den

föreslagna ändringen i

bötesverkställighetslagen.

Motioner från den allmänna

motionstiden

Skydd för poliser i offentliga

register

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motionen om ändring i

sekretesslagen för att skydda poliser i

offentliga register.

Motionen

I motion 2000/01:K316 av Maud Ekendahl (m) hemställs

att riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att skydda poliser i

offentliga register. Uppgifter i passregister och i

många andra register är offentliga. I dessa

offentliga register kan medborgare hämta uppgifter

såsom foto, namnteckning och andra uppgifter om en

enskild person. Uppgifterna kan användas i

brottsligt syfte, t.ex. mot polisman eller dennes

familj. Det lagliga skyddet för en polisman och

dennes anhöriga måste, enligt motionären, stärkas

för att minska möjligheten att genom hot eller på

annat sätt skrämma polismannen eller hans/hennes

anhöriga till tystnad. Uppgifter i offentliga

register som gäller en polisman bör, enligt

motionären, omgärdas av en större sekretess än vad

som i dag är fallet. När någon begär uppgifter från

ett offentligt register om en polisman bör kontroll

ske. Dessutom bör polismannen i fråga underrättas.

Gällande bestämmelser, m.m.

Enligt 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen (TF) skall varje

svensk medborgare till främjande av ett fritt

meningsutbyte och en allsidig upplysning ha rätt att

ta del av allmänna handlingar. Rätten att ta del av

allmänna handlingar får enligt 2 kap. 2 § TF

begränsas endast om det är påkallat med hänsyn till

bl.a. intresset av att förebygga och beivra brott

(punkt 4) och skyddet för enskilds personliga eller

ekonomiska förhållanden (punkt 6).

Begränsningen av rätten att ta del av allmänna

handlingar skall anges noga i bestämmelse i

sekretesslagen eller i annan lag som sekretesslagen

hänvisar till. Efter bemyndigande i sådan

bestämmelse får dock regeringen genom förordning

meddela närmare föreskrifter om bestämmelsens

giltighet.

Enligt 7 kap. 15 § första stycket 1 sekretesslagen

gäller sekretess i verksamhet som avser

folkbokföringen eller annan liknande registrering av

befolkningen och, i den utsträckning regeringen

föreskriver det, i annan verksamhet som avser

registrering av betydande del av befolkningen, för

uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det

av särskild anledning kan antas att den enskilde

eller någon honom närstående lider men om uppgiften

röjs. Regeringen har i 1 b § sekretessförordningen

(1980:657) föreskrivit att folkbokföringssekretessen

gäller för bl.a. det centrala passregistret och

körkortsregistret.

Enligt 7 kap. 11 § fjärde stycket sekretesslagen

gäller sekretess i myndighets personaladministrativa

verksamhet för uppgift om enskilds personliga

förhållanden, om det kan antas att den enskilde

eller någon honom närstående utsätts för våld eller

annat allvarligt men om uppgiften röjs. Vidare

gäller, i den utsträckning regeringen föreskriver,

sekretess i personaladministrativ verksamhet hos

myndighet där personalen särskilt kan riskera att

utsättas för sådant men, för uppgift om enskilds

bostadsadress, hemtelefonnummer och personnummer, om

det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att

den enskilde eller någon honom närstående lider men.

Enligt 1 a § sekretessförordningen (1980:657) gäller

sekretess i personaladministrativ verksamhet för

uppgift om enskilds bostadsadress, hemtelefonnummer

och personnummer, om det inte står klart att

uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller

någon honom närstående lider men, hos bl.a.

domstolar, polismyndigheter, åklagarmyndigheter och

kriminalvårdens myndigheter.

I proposition 1993/94:165 föreslogs att 7 kap. 11 §

fjärde stycket sekretesslagen skulle få sin

nuvarande lydelse. I propositionen skriver

regeringen bl.a. följande:

Man får emellertid inte glömma bort att för de

allra flesta offentliganställda är uppgifter om

hemadress och telefonnummer helt harmlösa

uppgifter ur integritetssynpunkt. Vissa

yrkesgrupper är emellertid mer utsatta för hot

och trakasserier än andra. Som exempel kan nämnas

polisen, åklagare, domare, socialtjänstpersonal

och kronofogdar. I de fall ett reellt hot

existerar finns redan i dag ett visst skydd.

Emellertid kan det många gånger vara svårt för de

personer på myndigheternas personalavdelningar

som skall tillämpa sekretessbestämmelsen att i

det enskilda fallet bedöma om det finns fog för

att anta att uppgifterna om den anställde är i

behov av ett sekretesskydd. De måste ju på egen

hand försöka bedöma avsikterna hos den som begär

att få ut en uppgift om en tjänstemans

telefonnummer eller adress. Om det inte finns

något i uppträdandet hos den som vill ha reda på

dessa uppgifter eller någonting annat som tyder

på att han har en avog inställning till

tjänstemannen, kan den handläggare på myndigheten

som skall pröva frågan om utlämnande med den

nuvarande sekretessbestämmelsen inte hemlighålla

de begärda uppgifterna. Det torde också mera

sällan förekomma att den som är ute i

otillbörliga syften redan då denna begär

uppgifterna självmant redogör för sina syften.

- - -

Regeringen delar den grundläggande bedömningen

som tidigare har gjorts att man skall vara

restriktiv vid införande av sekretess på områden

där sekretess inte tidigare har gällt.

Myndigheternas personaladministrativa verksamhet

är ett sådant område där det sedan gammalt gällt

en långtgående offentlighet. Denna offentlighet

måste dock få inskränkas om det är påkallat med

hänsyn till de anställdas och deras familjers

trygghet. Så sent som 1987 infördes också vissa

begränsningar. Mot bakgrund av de synpunkter som

framförts under remissbehandlingen gör regeringen

emellertid den bedömningen att skyddet för de

anställdas integritet ytterligare bör förstärkas.

En regel om utvidgad sekretess inom detta

område måste emellertid begränsas till uppgifter

och områden där behovet av skydd framstår som

särskilt stort. Främst är det skyddet för

uppgifter om bostadsadresser och hemtelefonnummer

som bör stärkas. Skyddet bör även omfatta adress

och telefonnummer till sommarbostaden. Rätten

till insyn i myndigheternas verksamhet kräver

först och främst att var och en kan få ta del av

sådant som rör anställdas tjänst, tjänsteutövning

och att den anställde kan nås på arbetsplatsen.

Något starkare intresse av att allmänheten skall

kunna nå tjänstemannen i hemmet, om inte

tjänstemannen själv vill det, finns normalt inte.

Att införa bättre sekretesskydd för uppgift om

adress och telefonnummer är ett enkelt sätt att

bättre skydda anställda och deras familjer inom

utsatta områden mot hot och trakasserier, även om

man inte bör göra sig överdrivna föreställningar

om skyddets effekter därför att det är fråga om

uppgifter som oftast finns t.ex. i

telefonkataloger. För att bestämmelsen skall få

avsedd effekt bör därför även personnummer kunna

omfattas av sekretess inom den

personaladministrativa verksamheten.

Att låta en regel om sekretess för bl.a.

adresser omfatta alla offentligt anställda kan

dock inte anses vara i överensstämmelse med den

restriktiva inställning som skall gälla vid

införande av sekretess i personaladministrativ

verksamhet. Bestämmelsen bör därför begränsas

till att gälla endast hos sådana myndigheter där

det finns ett mera påtagligt behov av

sekretessskydd. Som exempel kan nämnas polis-,

åklagar- och kronofogdemyndigheter samt

myndigheter inom socialtjänsten. För att

tillgodose kravet på att sekretess endast skall

gälla inom områden där ett verkligt behov finns

bör det uttryckligen regleras i vilka

myndigheters personaladministrativa verksamhet

sekretess för uppgifterna kan gälla. Eftersom

kretsen av myndigheter kan komma att förändras

över tiden är det mindre lämpligt att ge denna

reglering i lag. Det bör därför överlämnas till

regeringen att i sekretessförordningen föreskriva

hos vilka myndigheter sekretess kan gälla. I

sekretesslagen bör dock anges att sekretess

endast skall gälla hos sådana myndigheter där

personalen särskilt kan riskera att utsättas för

våld eller annat allvarligt men. Endast uppgifter

hos sådana myndigheter där de anställda på grund

av arbetets karaktär regelmässigt utsätts för hot

och trakasserier skall kunna skyddas.

För att skyddet skall bli tillfredsställande

bör en sekretessbestämmelse utformas med ett

omvänt skaderekvisit. Endast om det står klart

att uppgiften kan lämnas ut utan fara för att den

anställde eller någon honom närstående lider men

skall uppgiften få röjas. Vid en begäran om

utlämnande kommer den tjänsteman som har att

pröva framställningen många gånger att behöva

fråga vad uppgiften skall användas till. Inget

hindrar dock att det efterfrågas om det behövs

för att göra sekretessbedömningen. En bestämmelse

med nu föreslaget innehåll kan tas in i fjärde

stycket i 7 kap. 11 §. Någon inskränkning i

meddelarfriheten föreslås inte.

I departementspromemorian Sekretessen för passfoton

m.m. (Ds 2000:57) föreslås en rad ändringar i

sekretesslagen. Bland annat att

folkbokföringssekretessen enligt 7 kap. 15 §

sekretesslagen skall skärpas för uppgifter i form av

fotografier av enskilda. Enligt förslaget skall

sekretessen gälla om det kan antas att den enskilde

eller någon honom närstående lider men om uppgiften

röjs. Kravet på att det måste föreligga en särskild

anledning för ett sådant antagande skall alltså tas

bort enligt förslaget.

Frågan om sekretess för fotografier i pass-

respektive körkortsregistret bereds, enligt vad

utskottet inhämtat från Justitiedepartementet,

vidare i Regeringskansliet.

Utskottets ställningstagande

Enligt utskottet bör frågans beredning i

Regeringskansliet i och för sig avvaktas. Samtidigt

anser utskottet att denna beredning bör ske

skyndsamt så att ställning kan tas till frågan.

Utskottet avstyrker motion K316.

Samarbete mellan myndigheter

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motionen om ändring i

sekretesslagen för att underlätta samarbete

mellan myndigheter.

Motionen

I motion 2000/01:Ju929 av Gun Hellsvik m.fl. (m)

hemställs att riksdagen beslutar om ändring i

sekretesslagen i enlighet med vad som anförs i

motionen (yrkande 6). Sekretesslagen får, enligt

motionärerna, inte försvåra samarbetet mellan

myndigheter. Moderata samlingspartiet har upprepade

gånger påtalat att större ansträngningar måste göras

för att minska ungdomsbrottsligheten och för att

hindra att unga människor fastnar i kriminalitet.

Bland annat har partiet återkommande föreslagit en

ändring i sekretesslagen i syfte att underlätta

samarbetet mellan berörda myndigheter. Enligt

motionärerna har ingenting mer hänt än att

regeringen aviserat att en översyn av sekretesslagen

kommer att vara klar i maj 2001. Regeringens

agerande är, enligt motionärerna, besynnerligt

eftersom det redan finns ett lagförslag som innebär

att uppgifter hos socialtjänsten om ungdomar och

deras närstående skall kunna lämnas till polisen om

det finns en påtaglig risk att den unge skulle begå

brott och uppgifterna dessutom kunde antas bidra

till att förhindra brott. Enligt motionärerna är det

hög tid att regeringen avkrävs ett förslag som

undanröjer nuvarande hinder för effektivt

brottsförebyggande samarbete mellan myndigheterna.

Gällande bestämmelser, m.m.

Gäller sekretess enligt sekretesslagen för uppgift

som förekommer hos viss myndighet, får uppgiften

enligt 1 kap. 3 § inte röjas för annan myndighet i

andra fall än som anges i sekretesslagen eller i

förordning till vilken sekretesslagen hänvisar. Vad

som sägs om myndighet samt i särskilda bestämmelser

om överföring av sekretess mellan myndigheter gäller

också i förhållandet mellan olika verksamhetsgrenar

inom samma myndighet när de är att betrakta som

självständiga i förhållande till varandra. Av 1 kap.

5 § framgår emellertid att sekretessen inte hindrar

att en uppgift lämnas ut, om det är nödvändigt för

att den utlämnande myndigheten skall kunna fullgöra

sin verksamhet. Bestämmelsen skall tillämpas

restriktivt och kan inte åberopas för att hjälpa en

annan myndighet att fullgöra sin verksamhet (prop.

1979/80:2 del A s. 465 och 494).

Enligt 14 kap. 1 § sekretesslagen hindrar inte

sekretess att uppgift lämnas till annan myndighet om

uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning.

Bestämmelser om sådan uppgiftsskyldighet för

myndigheterna på vårdområdet finns i ett flertal

författningar. Undantag gäller också enligt 14 kap.

2 § för vissa angivna fall då uppgifter får lämnas

trots sekretess. Härutöver får enligt 14 kap. 3 §

sekretessbelagd uppgift lämnas till myndighet, om

det är uppenbart att intresset av att uppgiften

lämnas har företräde framför det intresse som

sekretessen skall skydda. Detta gäller emellertid

inte i fråga om sekretess enligt 7 kap. 1 §, dvs.

området för hälso- och sjukvårdssekretess. Skälet

till detta är att vården bygger på att den enskilde

skall känna förtroende för dem som har hand om

vården. En konsekvens är att samråd med andra

myndigheter i princip inte skall ske utan den

enskildes samtycke (jfr prop. 1981/82:186 s. 14 f.).

Det finns, som angetts ovan, åtskilliga

författningar som föreskriver att uppgifter skall

lämnas från en hälso- och sjukvårdsmyndighet till

andra myndigheter. Sådana föreskrifter innebär att

uppgifterna får lämnas utan hinder av sekretess. Som

exempel kan nämnas lagen (1998:531) om

yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område

enligt vilken uppgift om huruvida någon vistas på en

sjukvårdsinrättning skall lämnas ut, om uppgiften i

ett särskilt fall begärs av en domstol,

åklagarmyndighet, polismyndighet,

kronofogdemyndighet eller skattemyndighet. Uppgift

som behövs för en rättsmedicinsk undersökning eller

som Socialstyrelsens råd för vissa rättsliga,

sociala och medicinska frågor behöver för sin

verksamhet skall också lämnas ut. Även uppgift som

Vägverket behöver för prövning av någons lämplighet

att ha körkort eller traktorkort skall lämnas till

verket.

När frågan om sekretess mellan myndigheter

övervägdes i samband med sekretesslagens tillkomst

anförde departementschefen sammanfattningsvis att

sekretessen mellan myndigheter borde regleras på i

princip samma sätt som sekretessen i förhållande

till enskilda. Han förutsatte dock att frågan inte

fått sin slutliga lösning genom den nya

sekretesslagen (prop. 1979/80:2, del A, s. 90-91).

Efter sekretesslagens tillkomst har det skett stora

förändringar när det gäller myndigheternas

organisation. Det gäller främst de förändringar som

följde efter det att den fria kommunala

nämndorganisationen infördes 1992. För närvarande

pågår en försöksverksamhet med samtjänst vid

medborgarkontor, som innefattar samverkan mellan

flera myndigheter. Den skall pågå till utgången av

juni 2002. Vidare kan nämnas den möjlighet som

infördes den 1 augusti 1997 för kommuner och

landsting att samverka i gemensamma nämnder.

I Justitiedepartementets promemoria Sekretess vid samarbetet

mot ungdomsbrott och ekobrott (Ju 1994:E) föreslogs

bl.a. att det i 14 kap. 2 § sekretesslagen (SekrL)

skulle införas ett nytt stycke, som innebar att

socialtjänstsekretessen inte hindrar att uppgifter

om ungdomar och deras närstående lämnas till polisen

i vissa fall. Sådana uppgifter skulle få lämnas, om

det finns en påtaglig risk att den unge skall begå

brott och uppgifterna dessutom kan antas bidra till

att förhindra brott. Syftet med den föreslagna

ändringen anges vara att underlätta socialtjänstens

och polisens brottsförebyggande insatser när det

gäller ungdomar.

I promemorian anförs att kontakter som har tagits

i ärendet med Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen och

Kriminalvårdsstyrelsen bekräftar att det förekommer

samarbetsproblem mellan framför allt polisen och

socialtjänsten och att de sekretessbestämmelser som

är tillämpliga för de olika myndigheterna är en av

anledningarna till detta. Det är framför allt

polisen som - i arbetet med ungdomar som är på väg

in i kriminalitet - vill få uppgifter dels om den

unges personliga förhållanden, dels om vilka

åtgärder socialtjänsten har genomfört eller avser

att genomföra. Med dessa uppgifter som underlag

anser polisen att man lättare skulle kunna förhindra

att en underårig fortsätter en utveckling mot

brottslighet och missanpassning.

Enligt promemorian synes det huvudsakliga skälet

till de problem som påtalats vara den långtgående

sekretessen inom socialtjänsten. Det omvända

skaderekvisitet som gäller på socialtjänstens område

medför att uppgifter om en enskilds personliga

förhållanden inte kan lämnas ut utan dennes

samtycke, om inte uppgifterna är helt harmlösa. Så

snart uppgifterna kan leda till ingripanden eller

andra åtgärder som den enskilde uppfattar som

negativa för honom föreligger hinder mot att lämna

ut dem. I promemorian anförs vidare att det

emellertid inte är uteslutet att lämna ut

sekretessbelagda uppgifter till andra myndigheter,

eftersom vissa undantag finns. En föreskrift i en

lag eller förordning att uppgifter skall lämnas till

en annan myndighet gäller sålunda framför

sekretessen (14 kap. 1 § SekrL). När det gäller

adressuppgifter finns en föreskrift om att

socialtjänsten måste lämna ut uppgifter till bl.a.

polisen om huruvida någon vistas i ett hem för vård

eller boende (66 § socialtjänstlagen). Ett annat

undantag är att misstankar om brott, som finns hos

socialtjänsten, får lämnas ut om misstankarna gäller

antingen brott för vilket inte är stadgat lindrigare

straff än fängelse i två år eller brott enligt 3, 4

och 6 kap. brottsbalken mot någon som inte fyllt

arton år (14 kap. 2 § SekrL). Det kanske viktigaste

undantaget torde enligt promemorian vara det som

innebär att den enskilde själv har rätt att förfoga

över den sekretess som gäller i hans intresse. Han

kan samtycka till att uppgifter om honom lämnas ut

till andra myndigheter (14 kap. 4 § SekrL).

Enligt promemorian är utrymmet för socialtjänstens

tjänstemän att lämna ut uppgifter, även om man

beaktar undantagsbestämmelserna, mycket begränsat.

Vidare anförs i promemorian att bakgrunden till den

långtgående sekretessen inom socialtjänstområdet är

den avgörande betydelse det har för

socialtjänstmyndigheterna att den enskilde kan känna

sig förvissad om att de uppgifter han lämnar inte

blir kända för andra än dem som handlägger hans

ärende. Socialtjänstlagens grundläggande principer

om frivillighet och självbestämmande har haft en

avgörande betydelse för reglernas utformning.

Lagstiftaren har i tidigare lagstiftningsärenden

iakttagit stor återhållsamhet och undvikit att

införa mer generella begränsningar i sekretessen

trots att det stått klart att den restriktiva

sekretesslagstiftningen kan medföra problem vid

samarbetet mellan olika myndigheter.

Justitiedepartementets promemoria Ju 1994:E har

remissbehandlats. Samtliga remissinstanser utom tre

tillstyrkte förslaget. Promemorieförslaget har inte

lagts till grund för något lagförslag.

Regeringen beslutade den 16 april 1998 att en

kommitté skulle tillkallas med uppgift att bl.a.

göra en allmän översyn av sekretesslagen (dir.

1998:32). Kommittén skall enligt direktiven utreda

bl.a. förutsättningarna för att öka möjligheterna

att lämna sekretessbelagda uppgifter mellan och inom

myndigheterna i syfte att förbättra

förutsättningarna för deras samverkan.

Utgångspunkten skall vara att sekretessbelagda

uppgifter inte får spridas i onödan och att de skall

få ett tillräckligt starkt sekretesskydd hos

mottagarna, så att de negativa konsekvenserna av

uppgiftsutlämnandet minimeras.

Kommittén skall ta reda på vilka uppgifter polisen

behöver från socialtjänsten och andra myndigheter

för att kunna förebygga ungdomsbrott. Kommittén

skall vidare redogöra för vilka av dessa uppgifter

polisen kan få del av inom ramen för nuvarande

bestämmelser, bl.a. genom att ta del av

erfarenheterna från samverkansprojekt på lokal nivå,

och därefter redovisa vilken effekt återstående

uppgifter kan få för polisens brottsförebyggande

arbete. Kommittén skall bedöma i vilken utsträckning

nyttan av en begränsning av sekretessen i

brottsförebyggande syfte uppväger den skada som

detta kan innebära om det medför svårigheter i

socialtjänstens allmänna klientsamarbete och när det

gäller kontakten mellan enskilda och de andra

myndigheter som kan vara aktuella. Kommitténs

slutsatser skall utmynna i en rekommendation om

huruvida det bör införas någon lättnad i

socialtjänstsekretessen eller andra ändringar av

sekretessbestämmelserna och, om det förordas, hur

den eller dessa bör utformas. Utredningsarbetet

skall vara avslutat senast den 30 juni 2002.

Utskottets tidigare behandling

Utskottet behandlade i betänkande 1999/2000:KU17 en

motion med samma yrkande som det nu aktuella.

Utskottet ansåg att de frågor som togs upp i

motionen ryms inom det uppdrag som Offentlighets-

och sekretesskommittén har fått. Enligt utskottet

borde resultatet av kommitténs uppdrag inte

föregripas. Utskottet avstyrkte därför motionen.

Utskottets ställningstagande

Offentlighets- och sekretesskommittén skall bl.a.

utreda förutsättningarna för att öka möjligheterna

att lämna sekretessbelagda uppgifter mellan och inom

myndigheterna i syfte att förbättra

förutsättningarna för deras samverkan. Resultatet av

kommitténs arbete bör enligt utskottet inte

föregripas. Utskottet avstyrker därför motion Ju929.

Obduktionsprotokoll

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motionen om att

obduktionsprotokoll efter det att en

statschef eller statsminister mördats skall

vara offentligt.

Motionen

I motion 2000/01:K216 av Birger Schlaug (mp)

hemställs att riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad som i motionen anförs om vikten

av öppenhet och offentlighet av obduktionsprotokoll

då en statschef eller statsminister mördas (yrkande

1), att riksdagen begär att regeringen återkommer

med förslag som medför att offentligheten, i den

mening som framförs i motionen, stärks då statschef

eller statsminister mördats (yrkande 2) och att

riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

att Olof Palmes obduktionsprotokoll skall

offentliggöras (yrkande 3). En statsministers eller

statschefs död är inte enbart en

familjeangelägenhet, utan en nationell angelägenhet.

Ett mord på en statschef eller statsminister är i

ännu högre grad något som berör ett helt land, de

människor som bor och verkar i landet. Mordet på

Olof Palme är fortfarande olöst.

Obduktionsprotokollet har hemligstämplats, med

undantag för utvalda delar. Skälet för att

hemligstämpla obduktionsprotokoll kan grundas på att

familjen så önskar eller på grund av rättsligt

motiverade skäl. Enligt motionären är det orimligt

att offentlighet av obduktionsprotokoll förhindras

på grund av att familjen Palme så önskar. Det är

inte heller rimligt att av påstådda rättsligt

motiverade skäl, i årtionden, låta hemligstämpeln

ligga över demokratins krav på öppenhet. Tvärtom

borde det i en öppen demokrati vara självklart att

obduktionsprotokoll efter ett mord på en statschef

eller en statsminister skall vara offentligt i alla

sina delar så fort det är möjligt. Enligt motionären

är det väl uppenbart så att mordet på en

statsminister i modern tid knappast varit något som

funnits i tankarna när regelverk och praxis vad

gäller t.ex. sekretess av obduktionsprotokoll vuxit

fram. Regeringen bör därför ges i uppdrag att se

över regelverken och återkomma till riksdagen med

förslag som innebär att offentlighetskravet ökar.

Gällande bestämmelser, m.m.

Enligt 5 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) gäller

sekretess för uppgift som hänför sig till bl.a.

förundersökning i brottmål om det kan antas att

syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder

motverkas eller den framtida verksamheten skadas om

uppgiften röjs.

Enligt 9 kap. 17 § första stycket punkt 1

sekretesslagen gäller sekretess för uppgift om

enskilds personliga och ekonomiska förhållanden i

utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i

brottmål, om det inte står klart att uppgiften kan

röjas utan att den enskilde eller någon honom

närstående lider skada eller men. Av 9 kap. 18 §

samma lag framgår att sekretess i förevarande fall

upphör om uppgifterna lämnats till domstol med

anledning av åtal. Sekretess upphör emellertid inte

om uppgiften finns i handling som har erhållits från

annan myndighet där sekretess gäller för uppgiften.

Enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen gäller sekretess i

rättsmedicinsk undersökning för uppgift om enskilds

hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden,

om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan

att den enskilde eller någon honom närstående lider

men.

Regeringsrätten har i flera avgöranden prövat frågan

om utlämnande av obduktionsprotokoll gällande

statsminister Olof Palme.

I avgörande RÅ 1990 not. 106 hade en person hos

Rikspolisstyrelsen begärt att, ur förundersökningen

rörande mordet på statsminister Olof Palme, få ta

del av obduktionsprotokollet. Kammarrätten skrev i

sitt avgörande, i vilket Regeringsrätten inte gjorde

någon ändring, att med hänsyn till att sekretess

gäller enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen hos den

myndighet från vilken obduktionsprotokollet

erhållits och då det kan antas att de närstående

till Olof Palme lider men om uppgifterna i

protokollet röjs finner kammarrätten att hinder för

utlämnade föreligger enligt 9 kap. 17 §

sekretesslagen.

Utskottets ställningstagande

Bestämmelser i sekretetesslagen om sekretess med

hänsyn till skyddet för enskilds förhållande av

personlig karaktär gäller till förmån för alla

personer. Utskottet, som ser ett stort värde i

detta, avstyrker motion K216.

Forskare

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avslår motionerna som gäller

forskningsprogrammet om militär

underrättelse- och säkerhetstjänst. Jämför

reservationen.

Motioner

I motion 2000/01:K251 av Carl Erik Hedlund (m)

hemställs att riksdagen begär att regeringen lägger

fram förslag till sådan ändring av lagstiftningen

att berörda forskare kan få relevant information ur

Säpos och MUST:s arkiv. Följetongen om regeringens

och det socialdemokratiska partiets ständiga

mörkanden i frågan om övervakning och registrering

av vanliga medborgare verkar, enligt motionären,

aldrig ta slut. Antingen bör frågan redas ut en gång

för alla genom att ändra de lagar som i dag hindrar

forskarna från att få del av relevant arkivmaterial.

Alternativt skall inga pengar anslås till den här

typen av forskning. Regeringen bör, enligt

motionären, uppmanas att stå vid sitt ord att ge

forskarna tillgång till behövligt källmaterial. Vi

vet att många människor utsatts för kränkande

granskning och att övertramp har begåtts i den

övervakning som myndigheterna ägnat sig åt. Därför

är det, enligt motionären, angeläget att få klarhet

i vad som skett, så att vi kan lära av historien och

lämna den bakom oss.

I motion 2000/01:K291 av Britt-Marie Danestig

m.fl. (v) hemställs att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening att de forskare som fått

uppdrag inom Humanistisk-samhällsvetenskapliga

forskningsrådets forskningsprogram om militär

underrättelse- och säkerhetstjänst bör placeras i

högsta möjliga av de tre säkerhetsklasser som anger

tillgången till sekretessbelagt material (yrkande

2), att regeringen bör överväga möjligheterna att

genom ändring av gällande regler, eller genom

särskilda direktiv, förkorta handläggningstiderna

vid den militära underrättelse- och

säkerhetstjänsten vid Försvarsmaktens högkvarter för

ärenden som rör forskningsprogrammet (yrkande 3),

att regeringen bör ge enhetliga direktiv för lagring

och förvaring av hemliga uppgifter samt deras

hantering efter forskningsprogrammets slutförande

(yrkande 4), att tidsgränserna bör preciseras då det

gäller tillgången till arkvimaterial för forskare

inom forskningsprogrammet (yrkande 5) och att

personer som företräder den verksamhet som

forskningen gäller bör lösas från tystnadsplikt

gentemot forskare inom forskningsprogrammet (yrkande

6). När MUST-programmet initierades lovade de

ansvariga statsråden att forskarna i MUST-programmet

skulle få tillgång till arkiven och få möjlighet att

genomföra intervjuer med berörda personer utan

hinder av sekretesslagen. I sin dokumentation av de

hittillsvarande erfarenheterna från programmet visar

emellertid professor Christer Jönsson, ordförande i

programgruppen för MUST, på de stora svårigheter som

forskarna mött i kontakterna med SÄPO och den

militära underrättelse- och säkerhetstjänsten vid

försvarsmaktens högkvarter. Väntetider på beställt

material visades sig vara långa och sökvägarna

begränsade. Myndigheternas hållning i fråga om vad

som kunde lämnas ut var mycket restriktiv. De

dokument som lämnades ut hade utsorterats,

förhandsgranskats och i många fall försetts med

strykningar. Intervjuer med företrädare för

verksamheten var omöjliga att få till stånd med

hänvisning till tystnadsplikten. Regeringsuppdragets

vaga senare tidsgräns orsakade också problem, dels

därför att vissa av programmets frågeställningar

krävde tillgång till senare material, dels därför

att själva vagheten visade sig vara en stötesten i

kontakten mellan forskare och myndigheterna. För att

förbättra forskarnas arbetsvillkor och inte

ytterligare försena forskningsuppdraget anser

motionärerna att regeringen bör vidta föreslagna

åtgärder.

Bakgrund

Den 11 december 1997 uppdrog regeringen

(U97/4479/F) åt Humanistisk-samhällsvetenskapliga

forskningsrådet (HSFR) att genomföra ett särskilt

forskningsprogram om militär underrättelse- och

säkerhetstjänst i enlighet med vad som angavs i

den till beslutet fogade bilagan.

Forskningsprogrammet skall enligt beslutet pågå

under längst 5 år och genomföras inom en total

kostnadsram om högst 20 miljoner kronor. Av

bilagan till regeringsbeslutet framgår följande.

Den svenska militära underrättelse- och

säkerhetstjänstens inrikes verksamhet under 1960-

och 1970-talen har under senare tid blivit

föremål för livlig diskussion. I debatten har

talats om att s.k. inrikesspionage bedrivits av

Informationsbyrån (IB), som ingick i den militära

underrättelse- och säkerhetstjänsten.

Uppmärksamheten har kretsat kring bl.a. den s.k.

sjukhusspionaffären 1975. Nu senast riktades

uppmärksamheten på den s.k. Leander-affären, som

gällde frågan om åsiktsregistrering.

Frågorna har tidigare varit föremål för

offentlig granskning. bl.a. genom den

parlamentariska utredningen om IB-affären och

Justitiekanslerns (JK) granskning av den s.k.

sjukhusspionaffären.

Som en följd av IB-affären tillkallades 1974

års underrättelseutredning. Den lade år 1976 fram

betänkandet (SOU 1976:19) Den militära

underrättelsetjänsten. På grundval av betänkandet

redovisade regeringen vissa riktlinjer för den

militära underrättelsetjänsten samt föreslog

grunder för insyn i och kontroll av verksamheten

(prop. 1975/76:189). Den s.k. sjukhusspionaffären

utreddes av Justitieombudsmannen år 1976 och av

Justitiekanslern år 1979. Därefter tillsattes en

kommitté som bl.a fick i uppdrag att pröva

gränsdragningen mellan den militära

underrättelsetjänsten och den polisiära

säkerhetstjänsten. Kommittén redovisade sitt

arbete år 1980 i betänkandet (Ds Fö 1980:8)

Verksamheten vid IB m.m.

Enligt regeringens mening finns det ett starkt

allmänt intresse av att dessa frågor blir

grundligt belysta genom oberoende forskning. Ett

särskilt forskningsprogram bör därför inrättas

med inriktning mot de svenska underrättelse- och

säkerhetsorganens verksamhet under en längre

tidsperiod.

Forskningen bör inriktas på sådan verksamhet

som svensk militär underrättelse- och

säkerhetstjänst kan ha bedrivit inom Sverige och

som har varit inriktad mot organisationer och

enskilda personer. Det är också det som

diskussionen kring IB har gällt. Forskningen bör

avse tiden från slutet av 1920-talet till och med

början av 1980-talet. Den senare delen täcker

IB:s verksamhet.

Det är angeläget att forskningen sätter in

underrättelse- och säkerhetsverksamheten i sitt

historiska och sociala sammanhang. Den hotbild

som ansågs motivera underrättelse- och

säkerhetsorganens verksamhet bör därför belysas.

Ett led i detta kan vara att uppmärksamma olika

kommunistiska partiers samröre med utländska

kontakter och aktiviteter på arbetsplatser i

Sverige samt olika nazistorganisationers

verksamhet. I sammanhanget kan även eventuella

nazistsympatier i den svenska officerskåren och

olika former av registrering av personer av

judisk börd eller andra åsikstsregister studeras.

Även om forskningsinsatserna fokuseras på den

militära underrättelse- och säkerhetstjänstens

historia är det inte uteslutet att

Säkerhetspolisen (SÄPO) kan komma att beröras när

det gäller förhållandet till IB. Det är allmänt

bekant att skiljelinjerna mellan SÄPO:s och den

militära underrättelse- och säkerhetstjänstens

verksamhetsområden under en tid var oklara.

Många av de uppgifter som en forskning med

denna inriktning behöver få tillgång till kan

omfattas av sekretess. Sekretess gäller enligt 2

kap. 2 § sekretesslagen (1980:100) för uppgift

som angår verksamhet för att försvara landet

eller planläggning eller annan förberedelse av

sådan verksamhet eller som i övrigt rör

totalförsvaret, om det kan antas att det skadar

landets försvar eller på annat sätt vållar fara

för rikets säkerhet om uppgiften röjs. Enligt 1 §

sekretessförordningen (1980:657) gäller i dessa

fall sekretessen för uppgifterna i högst 70 år.

Sekretessbestämmelserna behöver dock inte

hindra forskningsinsatserna på området. Vid en

närmare granskning av uppgifterna i fråga kan det

visa sig att de inte längre omfattas av

sekretess. Vidare får regeringen enligt 14 kap. 8

§ sekretesslagen när det är påkallat av

synnerliga skäl för särskilt fall förordna om

undantag från sekretess.

Mot bakgrund av det stora allmänna intresset

för dessa frågor samt det faktum att händelserna

ligger långt tillbaka i tiden och rimligen inte

borde kunna skada landets försvar eller störa

nuvarande utrikespolitiska relationer utgår

regeringen från att ett forskningsprogram av

detta slag, trots gällande sekretesslagstiftning,

kan genomföras för att bringa klarhet i vad som

har förekommit. I den händelse frågor angående

sekretess förs till regeringen i enlighet med 14

kap. 8 § sekretesslagen kommer regeringens

prövning att ske mot den nu angivna bakgrunden.

Det är angeläget att resultaten av detta

forskningsprogram får vidast möjliga spridning.

Professor Christer Jönsson, ordförande i

programgruppen för MUST har, på uppdrag av

Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet, i

skriften Sanning och konsekvens, Erfarenheter från

forskningsprogrammet om militär underrättelse- och

säkerhetstjänst från år 2000 försökt dokumentera

erfarenheterna från MUST-programmet. Av

dokumentationen framgår bl.a.:

Verkligheten ligger väldigt långt från

regeringens inledande försäkringar om öppnade

arkiv. Allt tar på tok för lång tid, alldeles för

lite lämnas ut, kvaliteten på det man får se är

tvivelaktig, forskarna har inga möjligheter att

bedöma hur representativt det material de får

tillgång till är och chanserna att få till stånd

större öppenhet via överklaganden till rättsliga

instanser förefaller försvinnande små. - - - Det

står klart att regeringen inte avser att agera

för att förbättra forskarnas arbetsvillkor trots

upprepade påtryckningar från HSFR och forskarna

själva. - - - Samtidigt som det är lätt att bli

pessimistisk inför alla de svårigheter och hinder

som programmet mött, skall man inte glömma bort

att det faktiskt bedrivs forskning inom de olika

projekten. Det är inte tal om att programmet

"havererat", som det upprepade gånger framställts

i media. Man kan lugnt förutsäga att programmet

kommer att producera intressanta

forskningsresultat, särskilt i fråga om att

"kontextualisera", underrättelse- och

säkerhetstjänsten, dvs. att sätta in den i ett

större politiskt, juridiskt, socialt och

idéhistoriskt sammanhang. Däremot kan man

knappast förvänta sig den typen av "avslöjanden"

och "grundlig genomlysning" som journalister och

en bredare allmänhet kanske vill se. Kort sagt

har forskarna med nuvarande arbetsvillkor inte

möjlighet att granska verksamheten i sådan detalj

som regeringsdeklarationen i samband med

lanseringen lät påskina.

Av dokumentationen framgår vidare att HSFR i

skrivelse till regeringen den 4 november (1998,

föredr. anm.) identifierat sex olika problem "som

behöver lösas för att forskningen skall kunna

bedrivas i den utsträckning och i de former som

uppdraget kräver" och som "kräver åtgärder från

regeringens sida".

I regeringsbeslut den 31 mars 1999

(Ju1998/3782/PÅ) behandlar regeringen HSFR:s

skrivelse. Regeringen redogör för HSFR:s

hemställan enligt följande:

HSFR har hemställt att regeringen

1. inplacerar de forskare som har fått uppdrag

inom forskningsprogrammet i högst möjliga

säkerhetsklass,

2. löser de personer med stor kännedom om

underrättelse- och säkerhets-tjänsten från deras

tystnadsplikt gentemot forskarna, för att dessa

skall kunna fullgöra sina forskningsuppgifter,

3. ger enhetliga direktiv för lagring och

förvaring av hemliga uppgifter som lämnas till

forskarna med förbehåll och för uppgifternas

hantering efter forskningsuppdraget,

4. preciserar de tidsgränser som gäller för

tillgång till arkivmaterial,

5. utfäster sig att hantera tvister om sekretess

och

6. dels (a) förkortar handläggningstiderna vid

Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten

(MUST) och SÄPO genom att ändra gällande regler,

ge särskilda direktiv eller förfara på annat

sätt, dels (b) ger sådana direktiv att forskarna

kan få ta del av den arkivöversikt som har

utarbetats av Försvarets underrättelsenämnd

(FUN).

Regeringens avslog samtliga krav från HSFR utom

såvitt avser punkten 6 b. Som skäl för beslutet

angav regeringen bl.a.

1. - - - Reglerna i säkerhetsskyddslagen om

placering av vissa anställningar m.m. i

säkerhetsklasser med följande registerkontroller

är inte till för sådana situationer som är

aktuella i detta ärende.

2. Enligt 14 kap. 8 § sekretesslagen och 9 a §

polisregisterlagen kan regeringen, förutom när

det särskilt anges i bestämmelse om sekretess,

för särskilt fall förordna om undantag från

sekretess när det är påkallat av synnerliga skäl.

Redan av det faktum att undantaget skall avse

särskilt fall följer att ett sådant generellt

undantag från sekretessen som begärs inte är

möjligt att medge. - - -

3. En myndighet kan ställa upp förbehåll vid

utlämnande av uppgifter till enskild. - - - Ett

förbehåll kan emellertid inte meddelas i förväg

för en viss typ av information utan skall föregås

av en prövning i varje särskilt fall. Regeringen

kan sålunda inte i förväg ge några direktiv för

lagring och förvaring av handlingar som

innehåller uppgifter som en myndighet kan lämna

ut med förbehåll. Det ankommer på myndigheten att

ställa upp förbehållet. - - -

4. Enligt det uppdrag som regeringen har lämnat

till HSFR bör forskningen avse tiden från slutet

av 1920-talet till och med början av 1980-talet.

Tidsangivelsen sätter inte någon tidsgräns för

tillgång till arkivmaterial. När en handling

begärs utlämnad skall myndigheten tillämpa de

regler som gäller om allmänna handlingars

offentlighet. Enligt regeringens mening finns det

därför inte skäl att precisera tidsangivelsen.

5. Om en myndighet har avslagit en begäran att

få del av en handling eller lämnat ut en handling

med förbehåll, får beslutet överklagas. - - -

Gällande regler innehåller alltså möjligheter

till överprövning, när det råder oenighet om en

handling kan lämnas ut eller inte. Något skäl för

en särskild ordning för att hantera tvister finns

inte.

6 a. I regleringsbrevet för Försvarsmakten för

år 1999 har regeringen lämnat i uppdrag till

Försvarsmakten att lämna stöd till HSFR. I

uppdraget ligger bl.a. att MUST skall verka för

att relevant arkivmaterial för HSFR:s

forskningsprogram om militär underrättelse- och

säkerhetstjänst skyndsamt tas fram. Såvitt nu kan

bedömas finns det inte skäl att utfärda

ytterligare direktiv till Försvarsmakten.

Regeringen har denna dag beslutat att ge SÄPO i

uppdrag att säkerställa att kravet på skyndsamhet

även fortsättningsvis uppfylls vid handläggningen

av framställningar från Humanistisk-

samhällsvetenskapliga forskningsrådet angående

utlämnande av för rådets forskningsprogram

relevant arkivmaterial.

6 b. FUN har utarbetat två arkivöversikter,

dels "Kartläggning över de register som har

använts inom den militära säkerhetstjänsten

m.m.", dels "Kartläggning över de register som

har använts inom den militära säkerhetstjänsten,

m.m., delrapport 2". Kartläggningarna innehåller

uppgifter som rör totalförsvaret främst vad

gäller underrättelse- och säkerhetsorganens

uppbyggnad eller arbetsmetoder. Eftersom det kan

antas att det skadar Sveriges försvar eller på

annat sätt vållar fara för rikets säkerhet om

uppgifterna röjs, omfattas de i den delen av

sekretess enligt 2 kap. 2 § sekretesslagen

(1980:100).

Handlingarna innehåller emellertid också

uppgifter om verksamhet som underrättelse- och

säkerhetsorganen har bedrivit mot vad man

uppfattade som säkerhetshotande verksamhet inom

landet. I den mån uppgifterna inte gäller

underrättelse- och säkerhetsorganens uppbyggnad

och arbetsmetoder kan det enligt regeringens

mening inte antas att det skadar Sveriges försvar

eller på annat sätt vållar fara för rikets

säkerhet om de röjs. På grund härav, och eftersom

uppgifterna inte heller omfattas av annan

sekretess, kan de i den delen lämnas ut.

Regeringen avslog i ett beslut den 31 mars 1999 en

begäran från Dennis Töllborg, som arbetade med

forskningsprogrammet, att regeringen enligt 14 kap.

8 § sekretesslagen skulle besluta om generellt

undantag från sekretess för honom och Lars Olof

Lampers avseende alla kända och hittills okända

dokument som kan vara av betydelse för att bringa

klarhet i "Övervaknings-Sverige". Töllborg hade

också begärt att regeringen enligt 9 a §

polisregisterlagen skulle medge undantag från

sekretess så att forskarna skulle kunna få tillgång

till allt material som de under "resans gång"

bedömer centralt för att kunna genomföra det uppdrag

som ålagts dem. Regeringen avslog framställningen.

Regeringen anförde som skäl bl.a. att av

bestämmelserna i 14 kap. 8 § sekretesslagen och 9 a

§ polisregisterlagen framgår att undantag från

sekretessen kan göras för särskilda fall. Redan till

följd härav är en generell dispens för hela

myndigheter, samtliga handlingar i myndighetens

arkiv och från alla sekretessbestämmelser inte

möjlig. Dennis Töllborgs framställan kan därför inte

bifallas.

Utskottets ställningstagande

Regeringen får enligt 14 kap. 8 § sekretesslagen för

särskilt fall förordna om undantag från sekretess

när det är påkallat av synnerliga skäl. För det fall

en forskare inte får tillgång till begärda uppgifter

från en myndighet finns således möjligheten att hos

regeringen begära undantag från sekretessen.

Utskottet är inte berett att förorda någon ändring

av lagstiftningen. Motion K251 avstyrks.

De yrkanden som framställs i motion K291 torde ha

prövats i regeringsbeslutet den 31 mars 1999.

Motionen avstyrks.

Offentlighetsprincipen och EU

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motionerna om

offentlighetsprincipen. Jämför särskilda

yttrandet.

Motioner

I motion 2000/01:K306 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

begärs att regeringen samlat redovisar vilka

konsekvenser det svenska EU-medlemskapet har haft

för den svenska offentlighetsprincipen (yrkande 2).

Medlemskapet i Europeiska unionen har, enligt

motionärerna, urholkat den svenska

offentlighetsprincipen. Därför bör riksdagen begära

att regeringen samlat redovisar vilka konsekvenser

det svenska EU-medlemskapet har haft för den svenska

offentlighetsprincipen.

I motion 2000/01:K341 av Åsa Torstensson m.fl. (c)

begärs att riksdagen ger regeringen till känna vad i

motionen anförs om kraftfulla insatser för att värna

offentligheten i den egna hanteringen av EU-ärenden

(yrkande 8). Möjligheten att få gehör för Sveriges

synpunkter inom det europeiska samarbetet är i stor

utsträckning beroende av att vi hävdar dem

nationellt, även då det innebär konflikter med andra

länder inom EU. Svenska myndigheter bör därför

konsekvent hävda den svenska offentlighetsprincipen

då EU-dokument handläggs och bedöma undantag från

offentlighet enligt den svenska

sekretesslagstiftningen. Genom det europeiska

samarbetets påverkan på traditionellt

inrikespolitiska frågor bör inte heller

utrikessekretessen kunna komma i fråga vad gäller

sådana bedömningar.

Gällande bestämmelser, m.m.

Sedan den 1 januari 1995 gäller, enligt 2 kap. 1 §

sekretesslagen (1980:100), sekretess för uppgift som

angår Sveriges förbindelser med annan stat eller i

övrigt rör annan stat, mellanfolklig organisation,

myndighet, medborgare eller juridisk person i annan

stat eller statslös, om det kan antas att det stör

Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat

sätt skadar landet om uppgiften röjs.

Utgångspunkten är sedan den 1 januari 1995 att

alla uppgifter som rör Sveriges förbindelser med

andra stater och mellanfolkliga organisationer är

offentliga. Förslaget var enligt proposition

1994/95:112 motiverat i första hand av en strävan

att även inom ramen för ett svenskt deltagande i EU-

samarbetet säkerställa rätten till insyn i allmänna

angelägenheter. I propositionen uttalar regeringen

att den avser att vid ett svenskt medlemskap i EU

noga följa utvecklingen på området och att den är

beredd att överväga ytterligare åtgärder för

öppenhet.

Konstitutionsutskottet behandlade i betänkande

1995/96:KU30 s. 27 f. en anmälan i vilken

begärdes att utskottet skulle granska regeringens

och Regeringskansliets prövning av utlämnande av

allmänna handlingar i ärende som berör Sveriges

förhållande till EU. Utskottet begärde svar från

varje departement inom Regeringskansliet om bl.a.

tillämpningen av offentlighetsprincipen avseende

EU-handlingar inom Regeringskansliet. Utskottet

sammanfattade departementens svar enligt

följande:

Det är svårt att avgöra om den från den 1 januari

1995 gällande lydelsen av 2 kap. 1 §

sekretesslagen angående utrikessekretessen lett

till någon förändring i antalet utlämnade

dokument. Underlaget är för litet för att en

jämförelse skall kunna göras med vad som gällde

tidigare. En presumtion för offentlighet finns

numera i motsats till vad som gällde tidigare.

Detta leder till att den i viss mån mer

"schablonmässiga" sekretessbedömningen som

tidigare kanske skedde ersatts av en mer ingående

bedömning.

När det gäller diarieföringen av EU-handlingar

är departementens erfarenheter att det inte

föreligger några svårigheter att avgöra vilka EU-

handlingar som är allmänna. Eventuellt kan det

någon gång vara problem för enskilda tjänstemän

att avgöra vad som skall diarieföras och

betraktas som allmänna handlingar speciellt när

det är fråga om handlingar som tjänstemännen

erhållit i samband med möten i EU:s

arbetsgrupper. Rutinerna för diarieföringen av

EU-handlingar följer de generella principer som

antagits för Regeringskansliet (EU-Dia).

När det gäller hanteringen av de handlingar som

upprättats inom Regeringskansliet (t.ex.

bakgrunds-, analys- och diskussionsmaterial) har

inte departementen funnit några större

svårigheter att avgöra vilka handlingar som är

att anse som allmänna och vid vilken tidpunkt de

är att anse som allmänna.

När det gäller överlämnande av handlingar till

riksdagens EU-nämnd har detta inte berett några

större problem. EU-nämnden har fått de handlingar

som nämnden skall ha eller som nämnden begärt att

få. Handlingar som lämnas över till riksdagens

EU-nämnd har upprättats utifrån det faktum att de

blir allmänna handlingar genom överlämnandet.

Utskottet gjorde följande bedömning (bet.

1995/96:KU30 s. 29). "Regerings-kansliet synes ha

ett väl fungerande system för hantering av EU-

handlingar. Dokumentregistreringssystemet EU-Dia som

infördes den 1 april 1995 har av vad som framgår av

departementens svar fungerat väl under den relativt

korta period som det varit i bruk. Vissa svårigheter

vid hanteringen/registreringen gäller dock de

handlingar som enskilda tjänstemän erhåller på t.ex.

arbetsgruppsmöten inom EU utomlands. Dessa

handlingar är allmänna handlingar och bör

registreras i Regeringskansliet liksom alla allmänna

handlingar. Rutinerna för hanteringen av dessa

handlingar bör följas inom Regeringskansliet. Det

har enligt utskottets mening gått för kort tid för

att en mer ingående utvärdering av

Regeringskansliets hantering av EU-handlingar skall

kunna göras. Frågan bör bli föremål för granskning

sedan en längre tid förflutit."

Utskottet granskade även i betänkande

1998/99:KU10 regeringens och Regeringskansliets

hantering av allmänna handlingar som berör

Sveriges förhållande till EU (s. 33 f.).

Utskottet begärde hos Regeringskansliet en

promemoria med svar på följande frågor:

1) Vad har den fr.o.m. den 1 januari 1995

gällande lydelsen av 2 kap. 1 § sekretesslagen

angående utrikessekretessen inneburit i praktiken

för utlämnandet av handlingar/uppgifter som har

beröring med EU? Kan man t.ex. göra den

bedömningen att fler handlingar/uppgifter numera

lämnas ut än vad som tidigare varit fallet? Om så

är fallet, är det möjligt att ange vilken typ av

handlingar/uppgifter som lämnas ut nu men inte

tidigare?

2) Vilka erfarenheter har departementet gjort i

fråga om diarieföringen av inkomna handlingar

från EU? Föreligger t.ex. svårigheter att avgöra

vilka handlingar som är att betrakta som

allmänna, särskilt vad gäller de handlingar som

överlämnas till departementets tjänstemän vid

deras deltagande i beredningsprocesser i de olika

EU-organen? Har inom departementet upprättats

rutiner för diarieföringen av inkomna EU-

handlingar och i så fall vilka rutiner?

3) Mot bakgrund av att en del av

lagstiftningsprocessen numera utgörs av den

gemensamma beslutsprocessen inom EU anser

utskottet det vara av vikt att även få belyst

vilka erfarenheter som har gjorts i fråga om

hanteringen av de handlingar som härvid

upprättats inom Regeringskansliet (t.ex.

bakgrunds-, analys- och diskussionsmaterial).

Föreligger vad gäller dessa handlingar t.ex.

svårigheter att avgöra vilka handlingar som är

att anse som allmänna och när de är att anse som

allmänna?

4) Utskottet önskar vidare få del av de beslut

som under år 1998 har fattats av statsråd eller

regeringen (och som hör till departementets

beredningsområde) som utgör helt eller delvis

avslag på begäran om utlämnande av handlingar

som berör EU.

Regeringskansliet överlämnade redogörelser från

departementen som svar på utskottets frågor.

Utskottet sammanfattade i betänkandet

departementens svar enligt följande.

Sedan Sverige blev medlem i EU har departementens

tillgång till EU-handlingar ökat. Departementen

lämnar i allmänhet ut fler handlingar i dag

jämfört med tidigare. Om det beror på ökningen av

antalet handlingar eller på den ändrade lydelsen

när det gäller utrikessekretess synes svårt att

avgöra. Enligt Justitiedepartementet är intrycket

emellertid att den ändrade lydelsen när det

gäller utrikessekretess gör att departementet

oftare än förr lämnar ut handlingar där delar

"maskats över" på grund av sekretess, i stället

för att som tidigare inte lämna ut någonting.

Enligt Jordbruksdepartementet är det troligt att

fler handlingar lämnas ut än före lagändringen.

Pappersflödet har emellertid ökat så markant att

det möjligen inte är någon reell ökning. Allt

efter det att tiden gått och vanan att hantera

EU-handlingar ökat har själva frågan om

utlämnande avdramatiserats enligt

Jordbruksdepartementet och hanteringen blivit en

vana på samma sätt som utlämnandet var före

medlemskapet. Handlingar/uppgifter lämnas i

Arbetsmarknadsdepartementet ut i samma omfattning

som år 1996. Inom Kulturdepartementets område

har ändringen av sekretessbestämmelsen inte haft

någon praktisk betydelse. EU-medlemskapet har

enligt Miljödepartementet inneburit en mycket

stor ökning av antalet handlingar av sådan

karaktär att utrikessekretess kan vara aktuell.

Med hänsyn till att sådana handlingar knappast

fanns i departementet före medlemskapet är det

svårt att yttra sig om ändringen i

utrikessekretessregeln haft någon praktisk

betydelse. Rutinerna i Miljödepartementet innebär

att hemligstämpling av EU-handlingar sker i ett

begränsat fall då det är klart att handlingen

innehåller uppgifter som inte kan lämnas ut.

Regeringskansliet tillämpar sedan flera år

dokumentregistret EU-Dia. Det föreligger inga

svårigheter att avgöra vilka EU-handlingar som är

allmänna när det gäller handlingar inkomna från

EU. Enligt Justitiedepartementet kan allmänt

sägas att åtskilliga EU-handlingar blir föremål

för registrering trots att detta strängt taget

inte är nödvändigt enligt en strikt tillämpning

av sekretesslagen. Enligt

Utbildningsdepartementet finns det emellertid

fortfarande behov av att kontrollera att

handlingar som överlämnas till departementets

tjänstemän vid EU-möten registreras i de fall de

skall registreras. Rutinerna fungerar enligt

Jordbruksdepartementet bra; ibland kan det

emellertid vara viss eftersläpning på grund av

det stora antalet dokument. När det gäller vissa

arbetspapper i utkast kan det enligt

Inrikesdepartementets svar ibland vara svårt för

enskilda tjänstemän att avgöra om handlingar som

överlämnats t.ex. i samband med möten i olika EU-

organ skall diarieföras och betraktas som

allmänna handlingar.

När det gäller hanteringen av de handlingar som

upprättats inom Regeringskansliet (t.ex.

bakgrunds-, analys- och diskussionsmaterial) är

uppfattningen att det inte är svårt att avgöra om

det är fråga om allmänna handlingar.

Gränsdragningen för vad som är allmän handling

uppfattas enligt Finansdepartementet inte

generellt som svårare när det gäller EU-

handlingar än när det gäller andra handlingar.

Enligt Kommunikationsdepartementet har rutinerna

blivit mer etablerade och kända, varför arbetet

flyter bättre. Enligt Miljödepartementet innebär

medlemskapet inte någon ändring när det gäller

frågan om vilka handlingar som skall diarieföras

och när det skall ske.

För den tid under år 1998 som redogörelsen

avser, har endast fem beslut fattats som innebär

avslag på begäran om utlämnande av handlingar som

berör EU. Samtliga dessa var regeringsbeslut.

Utskottet ansåg i sin bedömning (bet.1998/99:KU10 s.

37) att såvitt framgick av departementens

redogörelser fungerar hanteringen av EU-handlingar i

Regeringskansliet väl. Utskottet kunde konstatera

att det vid hanteringen av EU-handlingar som

departementens tjänstemän erhåller vid

arbetsgruppsmöten eller andra EU-möten ibland kan

vara svårt för enskilda tjänstemän att avgöra

huruvida dokumentet skall diarieföras och betraktas

som en allmän handling. Utskottet utgick emellertid

från att Regeringskansliet följer upp att

hanteringen av dessa handlingar sker i enlighet med

gällande bestämmelser. Regeringskansliet synes lämna

ut fler handlingar i dag jämfört med tidigare. De

beslut som regeringen enligt redogörelsen

dittintills hade fattat under år 1998 och som

innebar avslag eller delvis avslag på en begäran att

få ta del av en handling som berör EU uppgick till

fem. Utskottet, som inte granskat de aktuella

avslagsbesluten i sak, konstaterade att utvecklingen

inneburit en avsevärd minskning av antalet

avslagsbeslut jämfört med år 1995 - den tidigare

granskade perioden, då regeringen fattade 23 beslut

som innebar avslag eller delvis avslag. Granskningen

föranledde inte något annat uttalande från

konstitutionsutskottet.

Regeringen beslutade den 16 april 1998 att tillkalla

en kommitté med uppgift att göra en översyn av

bestämmelserna om allmänna handlingars offentlighet

i syfte att vidga möjligheterna för

offentlighetsprincipens tillämpning i IT-samhället

(dir. 1998:32). Enligt direktiven skall kommittén

göra en allmän översyn av sekretesslagen. Kommittén

skall också göra en uppföljning av utvecklingen i

frågor om utrikessekretess mot bakgrund av bl.a.

Sveriges inträde i EU och en utvärdering av

tillämpningen av bestämmelsen om utrikessekretess.

Utredningsarbetet skall vara avslutat senast den 30

juni 2002.

Under Sveriges EU-ordförandeskap har förhandlingar

om handlingsoffentlighet i EU:s institutioner förts.

Den 25 april 2001 godkände kommissionen, Coreper och

det närmast ansvariga parlamentsutskottet var för

sig en förhandlingstext. Vid omröstningen i

Europaparlamentet den 3 maj 2001 ställde sig

parlamentet bakom texten med stor majoritet.

Ministerrådet kommer enligt planerna att i maj 2001

fatta beslut om den nya förordningen, vilken i så

fall kommer att träda i kraft inom loppet av sex

månader. Fråga har uppkommit om Sverige kan godta

överenskommelsen med hänsyn till

offentlighetsprincipen. Regeringens uppfattning är

att den föreslagna texten inte begränsar den svenska

offentlighetsprincipen.

Utskottets ställningstagande

Enligt utskottet är det av väsentlig betydelse att

den svenska offentlighetsprincipen inte inskränks.

Offentlighets- och sekretesskommittén har bl.a. i

uppgift att göra en uppföljning av utvecklingen i

frågor om utrikessekretess mot bakgrund av bl.a.

Sveriges inträde i EU och en utvärdering av

tillämpningen av bestämmelsen om utrikessekretess.

Enligt regeringen kommer den svenska

offentlighetsprincipen inte att begränsas med

anledning av resultatet av förhandlingarna om

förordningen om handlingsoffentlighet i EU:s

institutioner. Utskottet anser att motionerna K306

och K341 får anses tillgodsedda. Motionerna

avstyrks.

Ambassadrapporter om mänskliga

rättigheter

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motionen om att rapporter

om mänskliga rättigheter inte skall vara

hemligstämplade.

Motionen

I motion 2000/01:K307 av Murad Artin m.fl. (v)

begärs att riksdagen tillkännager för regeringen som

sin mening att hemligstämplingen av vårt lands

ambassadrapporter om mänskliga rättigheter snarast

hävs. Varje år rapporterar vårt lands ambassadörer

världen över till Utrikesdepartementet om läget när

det gäller mänskliga rättigheter i de länder där de

är ackrediterade. Dessa rapporter sammanställs i

några tjocka häftade böcker. Dessa sammanställningar

är i dag hemligstämplade. Argumentet att ett

offentliggörande av de svenska ambassadrapporterna

skulle innebära skada när det gäller Sveriges

förhållande till andra stater, vilket inte sällan

används i samband med hemligstämpling, kan knappast

anses som godtagbart när det gäller rapportering av

brott mot mänskliga rättigheter. Snarare är det,

enligt motionärerna, hemlighetsmakeriet och

benägenheten att sopa brott mot mänskliga

rättigheter under mattan som skadar Sveriges

anseende i internationella sammanhang.

Hemligstämplingen av vårt lands ambassadrapporter

om mänskliga rättigheter skall, enligt motionärerna,

hävas så att den svenska allmänheten och andra

intresserade ute i världen kan ta del av dem.

Gällande bestämmelser

Sekretess gäller enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen

(1980:100) för uppgift som angår Sveriges

förbindelser med annan stat eller i övrigt rör annan

stat, mellanfolklig organisation, myndighet,

medborgare eller juridisk person i annan stat eller

statslös, om det kan antas att det stör Sveriges

mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt

skadar landet om uppgiften röjs.

Utskottets ställningstagande

Sekretess gäller för uppgift som angår Sveriges

förbindelser med annan stat eller i övrigt rör annan

stat om det kan antas att det stör Sveriges

mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt

skadar landet om uppgiften röjs. Utskottet utgår

från att bestämmelsen tillämpas korrekt, vilket

innebär att inga offentliga handlingar hålls hemliga

utan stöd i bestämmelsen. Utskottet avstyrker därför

motion K307.

Skatteregister

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motionen om ändring av

sekretesslagen.

Motionen

I motion 2000/01:K394 av Rune Berglund (s) hemställs

att riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring i sekretesslagen i enlighet med

vad i motionen anförs om tillgång till

skatteregister för skattebrottsenheterna. Den

brottsutredande verksamheten inom skattemyndigheten

betraktas från sekretessynpunkt som en särskild

verksamhetsgren för vilken s.k.

förundersökningssekretess gäller. Det innebär att

ekobrottsutredarna inte har direktåtkomst till

nuvarande skatteregister, eftersom deras verksamhet

inte omfattas av ändamålen i skatteregisterlagen.

För att de skall få tillgång till dessa uppgifter

måste de begära utskrifter av terminalbilder, och

sedan sekretessprövning skett kan de få

papperskopior av bilderna. En viss del av

skatteregistrens information är visserligen

offentlig men kan ändå inte hämtas av

skattebrottsenheterna eftersom registerlagens

ändamålsbegränsning sätter stopp för detta. För att

få tag på de offentliga uppgifterna måste

ekobrottsutredarna köpa uppgifterna från ett privat

bolag som i sin tur köper dem från

skattemyndigheten. Konsekvenserna av detta är,

enligt motionären, att arbetet blir ineffektivt.

Gällande bestämmelser, m.m.

Sekretess gäller, enligt 9 kap. 1 § sekretesslagen

(1980:100) i myndighets verksamhet som avser

bestämmande av skatt eller som avser taxering eller

i övrigt fastställande av underlag för bestämmande

av skatt, för uppgift om enskilds personliga eller

ekonomiska förhållanden. Motsvarande sekretess

gäller i myndighets verksamhet som avser förande av

eller uttag ur register som avses i

skatteregisterlagen (1980:343) för uppgift som har

tillförts sådant register och hos kommun eller

landsting för uppgift som lämnats dit i ett ärende

om förhandsbesked i skatte- eller taxeringsfråga.

Gäller sekretess enligt sekretesslagen för uppgift

som förekommer hos viss myndighet, får uppgiften

enligt 1 kap. 3 § sekretesslagen inte röjas för

annan myndighet i andra fall än de som anges i

sekretesslagen eller i lag eller förordning till

vilken sekretesslagen hänvisar. Vad som sägs om

myndighet samt i särskilda bestämmelser i

sekretesslagen om överföring av sekretess mellan

myndigheter gäller också i förhållandet mellan olika

verksamhetsgrenar inom samma myndighet, när de är

att betrakta som självständiga i förhållande till

varandra.

Enligt 14 kap. 2 § sekretesslagen hindrar inte

sekretess att uppgift lämnas till myndighet om

uppgiften behövs där för t.ex. förundersökning eller

rättegång. Enligt 14 kap. 3 § får sekretessbelagd

uppgift lämnas till myndighet om det är uppenbart

att intresset av att uppgiften lämnas har företräde

framför det intresse som sekretessen skall skydda.

Regeringen föreslog i proposition 2000/01:33 ny

författningsreglering av behandling av

personuppgifter inom bl.a. skatteförvaltningens

verksamhet med beskattning och folkbokföring.

Syftet med den nya regleringen är att förenkla,

modernisera och effektivisera regelsystemet. Av

propositionen (s. 126) framgår bl.a.:

Riksskatteverket har anfört att uppgifterna i

databasen även bör få användas i

skattemyndigheternas brottsutredande verksamhet.

Regeringen har i samband med införandet av lagen

om behandling av personuppgifter i

skattemyndigheternas brottsutredande verksamhet

behandlat frågan om skattebrottsenheternas

åtkomst till skatteregistret (prop. 1998/99:34,

s. 60 ff.). Regeringen ansåg att övervägande skäl

talade för att direkt åtkomst till

skatteregistret inte borde medges och anförde

därvid bl.a. att det är väsentligt att det inte

råder något tvivel om att den fiskala och den

brottsutredande verksamheten inom

skattemyndigheten bedrivs åtskilda. Det kunde

dock enligt regeringen finnas skäl att återkomma

till frågan när erfarenheter vunnits av

skattebrottsenheternas verksamhet. Enligt

regeringens mening har det inte framkommit några

skäl som motiverar att skattebrottsenheterna nu

får tillgång till beskattningsdatabasen.

Skattebrottsenheterna får i dag tillgång till de

uppgifter som behövs på annat sätt.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens bedömning att det är

väsentligt att det inte råder något tvivel om att

den fiskala och den brottsutredande verksamheten

bedrivs åtskilda. Utskottet, som inte är berett att

utvidga möjligheten till direktåtkomst till

skatteregistret, avstyrker motion K394.

Sekretesslagen

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motionerna om ändringar i

sekretesslagen (1980:100).

Motionen

I motion 2000/01:K397 av Lennart Daléus m.fl. (c)

hemställs att riksdagen beslutar att 7 kap. 16 §

sekretesslagen (1980:100) upphävs (yrkande 15).

Centerpartiet ser enligt motionärerna mycket

allvarligt på de tendenser till att begränsa

yttrande- och offentlighetsprinciperna som

förekommit, vanligen med hänvisning till EU-regler.

Både riksdag och regering har vid upprepade

tillfällen meddelat att offentlighetsprincipen skall

tillämpas fullt ut, oaktat medlemskapet i EU.

Samtidigt förekommer inskränkningar, t.ex. genom

personuppgiftslagen. I samband med att

personuppgiftslagen antogs ändrades även

sekretesslagen så att "sekretess gäller för

personuppgift, om det kan antas att ett utlämnande

skulle medföra att uppgiften behandlas i strid med

personuppgiftslagen" (SekrL 7:16). Centerpartiet har

svårt att se att denna paragraf kan tillämpas utan

att syftet med att efterfråga handlingen undersöks,

liksom identiteten hos den som efterfrågar

handlingen. Intentionerna i paragrafen kan således

antas stå i strid med den grundlagsfästa

offentlighetsprincipen. Riksdagen bör därmed besluta

att sekretesslagens 7 kap. 16 § upphävs.

I motion 2000/01:K341 av Åsa Torstensson m.fl. (c)

begärs att riksdagen tillkännager för regeringen som

sin mening vad i motionen anförs om att göra det

svårare att ändra sekretessbestämmelser (yrkande 6).

Det är enligt motionärerna ingen självklarhet att

det skall vara enkelt att begränsa

offentlighetsprincipen genom förändringar i

sekretesslagen. Sedan den nuvarande sekretesslagen

antogs 1980 har den ändrats mer än 220 gånger. Det

har säkerligen många gånger varit angelägna

ändringar och ändringar som påkallats av förändrad

numrering i andra lagar, men de frekventa

ändringarna måste enligt motionärerna aktualisera

frågan om behovet av att diskutera huruvida

processen att utöka sekretesslagen bör göras

trögare. I många fall är det självfallet påkallat

med sekretess, som t.ex. i fråga om personlig

integritet. Det är inte sekretess i sig som är fel,

utan det faktum att man med stor lätthet kan utöka

undantagen från en grundlagsfäst rättighet. Ett

sådant förfarande innebär också att debatten kring

vilka undantag som bör finnas och hur de bör göras

försvåras, inte minst med tanke på hur ofta

lagstiftningen ändras. Mot denna bakgrund finns det

enligt motionärerna skäl att låta en utredning

överväga om åtgärder bör vidtas för att göra det

svårare att ändra i sekretessbestämmelserna, t.ex.

genom att kräva att undantag från

offentlighetsprincipen bör beslutas på samma sätt

som grundlag.

Gällande bestämmelser, m.m.

Till främjande av ett fritt meningsutbyte och en

allsidig upplysning skall varje svensk medborgare,

enligt 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen (TF), ha

rätt att ta del av allmänna handlingar.

Rätten att ta del av allmänna handlingar får,

enligt 2 kap. 2 § TF, begränsas endast om det är

påkallat med hänsyn till

1. rikets säkerhet eller dess förhållande till

annan stat eller mellanfolklig organisation,

2.

3. rikdets centrala finanspolitik,

penningpolitik eller valutapolitik,

4.

5. myndighets verksamhet för inspektion,

kontroll eller annan tillsyn,

6.

7. intresset av att förebygga eller beivra

brott,

8.

9. det allmännas ekonomiska intresse,

10.

11.skyddet för enskilds personliga eller

ekonomiska förhållanden,

12.

13.intresset av att bevara djur- eller växtart.

14.

Enligt 8 § personuppgiftslagen tillämpas inte

bestämmelserna i lagen i den utsträckning det skulle

inskränka en myndighets skyldighet enligt 2 kap.

tryckfrihetsförordningen att lämna ut

personuppgifter.

Enligt 7 kap. 16 § sekretesslagen (1980:100)

gäller sekretess för person-uppgift om det kan antas

att ett utlämnande skulle medföra att uppgiften

behandlas i strid med personuppgiftslagen

(1998:204). Bestämmelsen trädde i kraft samtidigt

som personuppgiftslagen, den 24 oktober 1998.

Dessförinnan gällde sekretess för personuppgift i

personregister som avses i datalagen (1973:289),

bl.a. om det kunde antas att utlämnande skulle

medföra att uppgiften användes för automatisk

databehandling i strid med datalagen. Enligt

regeringen innebar ändringen att sekretesslagen

samordnades med bestämmelserna i personuppgiftslagen

(prop. 1997/98:44 s. 147).

Utskottet behandlade i betänkande 1999/2000:KU7 ett

motionsyrkande om att 7 kap. 16 § sekretesslagen

skulle upphävas. Utskottet, som avstyrkte motionen,

gjorde bedömningen att den ändring som gjordes i 7

kap. 16 § sekretesslagen i samband med att

personuppgiftslagen trädde i kraft inte innebar att

det gjordes någon inskränkning av

offentlighetsprincipen.

I betänkande 2000/01:KU19 behandlar utskottet ett

antal motioner från allmänna motionstiden 2000 som

rör frågor om behandling av personuppgifter och

vissa frågor som berör till IT-området. Under

rubriken Översyn av personuppgiftslagen och EG:s

dataskyddsdirektiv anför utskottet bl.a. (s. 13 f.)

I enlighet med vad utskottet anfört tidigare

utgår utskottet alltjämt från att regeringen i

sitt arbete för en revidering av

dataskyddsdirektivet kraftfullt agerar för att

slå vakt om den svenska offentlighetsprincipen.

Mot bakgrund av uppdraget till Offentlighets- och

sekretesskommittén att göra en allmän översyn av

sekretesslagen finns det vidare anledning att

utgå från att kommittén kommer att behandla

frågan om hur avvägningen mellan insyns-

respektive integritetsintressen skall göras och

komma till uttryck i den svenska lagstiftningen,

särskilt när det gäller bestämmelsen i 7 kap. 16

§ sekretesslagen. Denna bestämmelse innebär i dag

att en myndighet inte skall lämna ut en

personuppgift, om det kan antas att ett

utlämnande skulle medföra att uppgiften behandlas

i strid med personuppgiftslagen. Utgångspunkten

för kommitténs översyn är att balansen bibehålls

mellan intresset av offentlighet och insyn å ena

sidan och integritets- och andra

sekretesskyddsintressen å andra sidan.

Utskottets ställningstagande

Offentlighets- och sekretesskommittén skall enligt

sina direktiv göra en allmän översyn av

sekretesslagen. I denna ingår att undersöka i vilken

utsträckning lagen kan förbättras, t.ex. genom att

onödiga bestämmelser upphävs och att lagen görs mer

överskådlig, med bibehållen balans mellan intresset

av offentlighet och insyn å ena sidan och

integritets- och andra sekretesskydds-intressen å

den andra. Kommitténs arbete skall vara avslutat den

30 juni 2002. Enligt utskottet bör resultatet av

kommitténs arbete avvaktas. Motionerna K397 och K341

avstyrks därför.

Reservation

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken

punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som

behandlas i avsnittet.

Forskare (punkt 5)

av Kenneth Kvist (v), Per Lager (mp) och Peter

Pedersen (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med bifall till motion

2000/02:K291yrkandena 2-6 samt med anledning av

motion 2000/01:K251 som sin mening för regeringen

vad som anförs i reservationen.

Ställningstagande

När MUST-programmet initierades uttalade regeringen

att det fanns ett starkt allmänt intresse att dessa

frågor blir grundligt belysta genom oberoende

forskning. Regeringen uttalade vidare att

sekretessbestämmelserna inte behöver hindra

forskningsinsatserna på området. Vid en närmare

granskning av uppgifterna i fråga kunde det, enligt

regeringen, visa sig att de inte längre omfattades

av sekretess. Vidare anförde regeringen att den när

det är påkallat av synnerliga skäl för särskilt fall

kan förordna om undantag från sekretess.

När professor Christer Jönsson, ordförande i

programgruppen för MUST, konstaterar att

verkligheten ligger väldigt långt från regeringens

inledande försäkringar om öppnade arkiv är det lätt

att hålla med.

För att förbättra forskarnas arbetsvillkor och

inte ytterligare försena forskningsuppdraget anser

vi att regeringen snarast bör återkomma till

riksdagen med förslag med utgångspunkt i vad som

anförs i motion K291, som underlättar för de berörda

forskarna att slutföra sitt arbete.

Särskilt yttrande

Offentlighetsprincipen och EU (punkt 6)

Helena Bargholtz (fp) anför:

EU:s institutioner måste präglas av större öppenhet.

Genom ökad öppenhet och insyn kan fusk och

oegentligheter bekämpas och medborgarnas förtroende

för unionen stärkas. Insyn och ett gott agerande

gentemot medborgarna måste vara en ledstjärna för

EU:s institutioner. Sverige bör verka för att den

svenska synen på allmänna handlingars offentlighet

får en motsvarighet också inom EU. Öppenhet bör vara

regel, sekretess undantag, i stället för tvärtom.

Sverige bör driva fram en sådan tillämpning av EU:s

nya offentlighetsprincip att den också blir praktisk

verklighet överallt i EU:s beslutsfattande.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Med hänvisning till de motiveringar som

framförs under Utskottets överväganden

föreslår utskottet att riksdagen fattar

följande beslut:

1. Skadelidandes rätt att ta del av

uppgifter ur nedlagda förundersökningar,

m.m.

Riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

2.

3. lag om ändring i rättegångsbalken,

4.

5. lag om ändring i bötesverkställighetslagen

(1979:189).

6.

2. Skydd för poliser i offentliga

register

Riksdagen avslår motion 2000/01:K316.

3. Samarbete mellan myndigheter

Riksdagen avslår motion 2000/01:Ju929 yrkande

6.

4. Obduktionsprotokoll

Riksdagen avslår motion 2000/01:K216.

5. Forskare

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:K251 och

2000/01:K291 yrkandena 2-6.

Reservation (v, mp)

6. Offentlighetsprincipen och EU

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:K306

yrkande 2 och 2000/01:K341 yrkande 8.

7. Ambassadrapporter om mänskliga

rättigheter

Riksdagen avslår motion 2000/01:K307.

8. Skatteregister

Riksdagen avslår motion 2000/01:K394.

9. Sekretesslagen

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:K397 yrkande

15 och 2000/01:K341 yrkande 6.

Stockholm den 15 maj 2001

På konstitutionsutskottets vägnar

Per Unckel

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Per

Unckel (m), Göran Magnusson (s), Barbro Hietala

Nordlund (s), Pär Axel Sahlberg (s), Kenneth Kvist

(v), Ingvar Svensson (kd), Mats Berglind (s), Inger

René (m), Kerstin Kristiansson Karlstedt (s), Björn

von der Esch (kd), Per Lager (mp), Helena Bargholtz

(fp), Britt-Marie Lindkvist (s), Per-Samuel Nisser

(m), Peter Pedersen (v), Sven Bergström (c) och

Margareta Nachmanson (m).

Bilaga 2

Regeringens lagförslag

1. Förslag till lag om ändring i

sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 17 § sekretesslagen

(1980:100)[1] skall ha följande lydelse.

-----------------------------------------------------

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-----------------------------------------------------

9 kap.

17 §[2]

Sekretess gäller för uppgift om enskilds

personliga och ekonomiska förhållanden, om inte

annat följer av 18 §

1. i utredning enligt bestämmelserna om

förundersökning i brottmål,

2. i angelägenhet, som avser användning av

tvångsmedel i sådant mål eller i annan verksamhet

för att förebygga brott,

3. i angelägenhet som avser registerkontroll och

särskild personutredning enligt säkerhetsskyddslagen

(1996:627),

4. i åklagarmyndighets, polismyndighets,

skattemyndighets, Statens kriminaltekniska

laboratoriums, Tullverkets eller Kustbevakningens

verksamhet i övrigt för att förebygga, uppdaga,

utreda eller beivra brott,

5. i Statens biografbyrås verksamhet att biträda

Justitiekanslern, allmän åklagare eller

polismyndighet i brottmål,

6. i register som förs av Rikspolisstyrelsen

enligt polisdatalagen (1998:622) eller som annars

behandlas där med stöd av samma lag,

7. i register som förs enligt lagen (1998:621) om

misstankeregister,

8. i register som förs av Riksskatteverket enligt

lagen (1999:90) om behandling av personuppgifter vid

skattemyndigheters medverkan i brottsutredningar

eller som annars behandlas där med stöd av samma

lag,

9. i särskilt ärenderegister över brottmål som

förs av åklagarmyndighet, om uppgiften inte hänför

sig till registrering som avses i 15 kap. 1 §,

10. i register som förs av Tullverket enligt lagen

(2001:85) om behandling av personuppgifter i

Tullverkets brottsbekämpande verksamhet eller som

annars behandlas där med stöd av samma lag,

om det inte står klart att uppgiften kan röjas

utan att den enskilde eller någon honom närstående

lider skada eller men.

Sekretess gäller i verksamhet, som avses i första

stycket, för anmälan eller utsaga från enskild, om

det kan antas att fara uppkommer för att någon

utsätts för våld eller annat allvarligt men om

uppgiften röjs.

-----------------------------------------

Utan hinder av

sekretessen får en

skadelidande, eller

den som den

skadelidande

överlåtit sin rätt

till, ta del av en

uppgift

1. i en nedlagd

förundersökning

eller i en

förundersökning som

avslutats med ett

beslut om att åtal

inte skall väckas,

2. i en annan

brottsutredning som

utförts enligt

bestämmelserna i 23

kap.

rättegångsbalken

och som avslutats

på annat sätt än

med beslut att

väcka åtal, med

strafföreläggande

eller med föreläg-

gande av

ordningsbot, eller

3. i en avslutad

utredning enligt 31

§ lagen (1964:167)

med särskilda

bestämmelser om

unga lag-

överträdare,

om den

skadelidande eller

den som den

skadelidande

överlåtit sin rätt

till, behöver

uppgiften för att

kunna få ett

anspråk på skades-

tånd eller på

bättre rätt till

viss egendom

tillgodosett och

det inte bedöms

vara av synnerlig

vikt för den som

uppgiften rör eller

någon närstående

till honom att den

inte lämnas ut.

-----------------------------------------

Utan hinder av Utan hinder av

sekretessen får sekretessen får en

uppgift lämnas till uppgift också

enskild enligt vad lämnas ut

som föreskrivs i

den särskilda 1. till enskild

lagstiftningen om enligt vad som

unga lagöverträdare föreskrivs i den

och i särskilda lagstift-

säkerhetsskyddslagen ningen om unga

(1996:627) samt i lagöverträdare,

förordning som har

stöd i sistnämnda 2. till enskild

lag. Utan hinder av enligt vad som

sekretessen får föreskrivs i

uppgift vidare säkerhetsskyddslagen

lämnas ut enligt (1996:627) samt i

vad som föreskrivs förordning som har

i lagen (1998:621) stöd i den lagen,

om

misstankeregister, 3. enligt vad som

polisdatalagen föreskrivs i lagen

(1998:622), lagen (1998:621) om

(1999:90) om misstankeregister,

behandling av polisdatalagen

personuppgifter vid (1998:622), lagen

skattemyndigheters (1999:90) om

medverkan i behandling av

brottsutredningar person-uppgifter

och i lagen vid skatte-

(2001:85) om myndigheters

behandling av medverkan i brotts-

personuppgifter i utredningar och i

Tullverkets lagen (2001:85) om

brottsbekämpande behandling av

verksamhet samt i personuppgifter i

förordningar som Tullverkets

har stöd i dessa brottsbekämpande

lagar. verksamhet samt i

förordningar som

har stöd i dessa

lagar,

-----------------------------------------

4. till enskild

enligt vad som

föreskrivs i 27

kap. 8 §

rättegångsbalken.

Utan hinder av

sekretessen får

polisen på begäran

av en enskild som

lidit person- eller

sakskada vid en

trafikolycka lämna

uppgift om

identiteten hos en

trafikant som haft

del i olyckan.

-----------------------------------------

I fråga om uppgift i allmän handling

gäller sekretessen i högst sjuttio år.

__________________

Denna lag träder i kraft den 1 juli

2001.

**FOOTNOTES**

[1]: Lagen omtryckt 1992:1474.

[2]: Senaste lydelse 2001:86.

2. Förslag till lag om ändring i

rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 27 kap. 8 §

rättegångsbalken skall ha följande

lydelse.

-----------------------------------------------------

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-----------------------------------------------------

27 kap.

8 §[3]1

Om det inte inom den tid som avses i 7

§ har väckts åtal eller kommit in någon

begäran till rätten om förlängning av

tiden eller om det annars inte längre

finns skäl för beslag, skall beslaget

omedelbart hävas.

-----------------------------------------------------

Beslag av föremål som Beslag av föremål som

någon framställt anspråk någon har framställt

på får dock hävas först anspråk på får dock hävas

tre veckor efter det att först tre veckor efter

en underrättelse om att det att en underrättelse

beslaget kan komma att om att beslaget kan komma

hävas har sänts till den att hävas har sänts till

som framställt anspråket. den som framställt

Om denne medger det, anspråket. Om denne

skall dock beslaget hävas medger det, skall dock

omedelbart. Den som beslaget hävas

beslaget har gjorts hos omedelbart. Av

behöver inte underrättas. underrättelsen skall det

framgå hos vem beslaget

har gjorts. Den som

beslaget har gjorts hos

behöver inte underrättas.

-----------------------------------------------------

Ett beslag hävs av rätten eller, om

beslaget inte har meddelats eller

fastställts av rätten, av

undersökningsledaren eller åklagaren.

När målet avgörs, skall rätten pröva

om ett beslag fortfarande skall bestå.

Om målet avgörs genom dom, skall andra

stycket inte tillämpas. Rätten får i

samband med dom besluta om beslag.

______________

Denna lag träder i kraft den 1 juli

2001.

**FOOTNOTES**

[3]:1 Senaste lydelse 1998:1573.

3. Förslag till lag om ändring i

bötesverkställighetslagen

(1979:189)

Härigenom föreskrivs att 5 §

bötesverkställighetslagen (1979:189)

skall ha följande lydelse.

-----------------------------------------------------

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-----------------------------------------------------

5 §

Uppkommer överskott vid uppbörd, får

det avräknas på andra böter som den

bötfällde är skyldig att betala. I den

mån avräkning ej sker, skall överskott

återbetalas.

-----------------------------------------------------

Endast överskott som

uppgår till minst femtio

kronor skall återbetalas.

Beloppet skall avrundas

till närmaste lägre hela

krontal.

-----------------------------------------------------

_____________

Denna lag träder i kraft den 1 juli

2001.