Bet. 2000/01:KU2

Konstitutionsutskottets betänkande

2000/01:KU02

Granskning av vissa frågor i samband med regeringens Sydafrikasatsning

Innehåll

Sammanfattning

Utskottet

Utskottets anmälan

Reservation

Närmare om förbindelserna med Rikta

2000/01

KU2

Sammanfattning

Under en vecka i slutet av november 1999 genomfördes en svensk manifes-

tation i Sydafrika. Manifestationen eller satsningen var avsedd att vara

ett led i den nya formen av bistånd som betecknas som partnerskap och

innehöll satsningar inom många samhällsområden. Avsikten var att det i

samband med manifestationen också skulle genomföras olika artistevenemang.

Utskottet har granskat dels den s.k. Sydafrikasatsningens förhållande till

biståndsmålen, dels upphandlingen av vissa tjänster i samband med satsning-

en och dels vad som förekommit vid avvecklingen av förbindelsen med det

anlitade konsultföretaget. Förberedelserna och organisationen inom Rege-

ringskansliet har granskats i sammanhanget.

Utskottet finner inte anledning att ifrågasätta att den del av satsningen

som avsågs finansieras från biståndsanslaget är förenlig med biståndsmålen.

Den s.k. artistsatsningen, som avsågs finansieras utanför statsbudgeten,

har åsam- kat staten kostnader som ännu inte slutligt reglerats. Utskottet

konstaterar att dessa kostnader inte avses belasta biståndsanslaget.

Utskottet kritiserar främst organisationen inom Regeringskansliet inför

satsningen, som inneburit att ett sekretariat med exekutiva uppgifter

placerats administrativt inom Utrikesdepartementet, samtidigt som en

styrgrupp under statssekreteraren i Statsrådsberedningen utan formella

beslutsfunktioner har haft en viktig roll i arbetet. Organisationen har

gjort att beslutsordningen och ansvarsfördelningen inom Regeringskansliet

blivit svår att följa. Upphand- lingen av tjänster inom satsningen har

visat brister, vilket även påtalats i tidigare utredningar i ärendet.

Hanteringen av förbindelserna med det anlita- de konsultföretaget och den

anlitade artistförmedlaren visar också i övrigt på brister. Dessa brister

har lett till att oförutsedda betalningsanspråk riktats mot staten, och

avvecklingen av dessa fordringar har visat sig förenad med åt- skilliga

komplikationer. Inför utskottet har det hävdats att dröjsmål med betalning

från staten till konsultföretaget skulle vara orsakat av hänsyn till

uttalanden av statsministern. Utskottet har inte, så långt

händelseförloppet gått att klarlägga, funnit belägg för att sådana hänsyn

tagits.

Utskottet konstaterar att statsråden har ett övergripande politiskt ansvar för

vad som händer i deras departement. Med hänvisning till det som redovisas

om omständigheterna kring vissa delar av Sydafrikasatsningen kan enligt

utskottets uppfattning statsministern och utrikesministern inte undgå kritik.

Ledamöterna från m, kd, c och fp är i huvudsak ense med utskottsmajori-

teten men har i en reservation även uttalat kritik mot statsministerns agerande

i fråga om regleringen av det anlitade konsultföretagets fordringar. Reser-

vanterna beklagar att det närmare händelseförloppet inte kunnat klarläggas.

De anser att statsministern, genom att tidigt uttala att några ytterligare utbe-

talningar från staten till Rikta inte skulle komma i fråga, ådragit sig ett an-

svar för denna handläggning. De anser att handläggningen inneburit dröjsmål

med utbetalning till Rikta. Det sätt på vilket ärendet handlagts har enligt

reservanterna sammantaget skadat företags och andras tilltro till staten som

avtalspart.

Ärendet

Under tiden den 20-28 november 1999 ägde den s.k. Sydafrikaveckan rum.

Veckan ingick i en stor satsning på Sydafrika för att bygga ett hållbart, lång-

siktigt och ömsesidigt partnerskap mellan länderna på så jämbördiga villkor

som möjligt. Satsningen byggde på medverkan från ett mycket stort antal

samhällsområden: inom stat och kommuner, näringsliv, folkrörelser och

frivilligorganisationer, universitet och forskning, kultur och idrott.

I Sydafrikasatsningen ingick ett besök av statsministern i spetsen för en

delegation. I delegationen ingick även andra företrädare för regeringen och

för skilda samhällsområden.

Inom ramen för satsningen hölls bl.a. idrottstävlingar och konserter, mo-

devisning och matevenemang. Främst konsertarrangemangen kom att väcka

kritik i svenska medier. Den handelsmässa som ingick i satsningen möttes

också av viss kritik. Kritiken kom i den svenska rapporteringen att i stor

utsträckning skymma de centrala delarna av satsningen, som varit fram-

gångsrika.

Sydafrikasatsningen har föranlett två anmälningar till konstitutionsutskottet.

I den ena anmälningen begärs att konstitutionsutskottet granskar

- huruvida regeringens resa till Sydafrika faller inom ramen för det övergri-

pande målet för fattigdomsbekämpning,

-

- huruvida det är förenligt med måluppfyllelsen att använda biståndsmedel

för marknadsföring,

-

- huruvida bistånd har använts för att marknadsföra svenska produkter och

svenska företag,

-

- huruvida bistånd har sammankopplats med försäljning och marknadsföring

av svensk krigsmateriel.

-

I den andra anmälningen begärs att konstitutionsutskottet granskar Utri-

kesdepartementets upphandling av tjänster i anledning av satsningen.

Anmälningarna bifogas, bilagorna A.1 och A.2.

Utskottet

Inriktningen av utskottets granskning

Olika aspekter av Sydafrikasatsningen har, som redovisas närmare nedan,

utretts av andra än konstitutionsutskottet. Utskottets granskning tar sikte på

regeringens och enskilda statsråds ansvar.

Konstitutionsutskottets granskningsärende avser satsningens förhållande

till de biståndsmål som riksdagen fastställt, organisationen inom Regerings-

kansliet inför satsningen samt förbindelserna med främst det anlitade PR-

företaget inklusive upphandlingen av tjänster och hanteringen kring den s.k.

betalningsgarantin. Detta innebär att utskottet har vidgat området för sin

granskning i förhållande till vad som angivits i anmälningarna.

Föreliggande utredningsmaterial

Ambassadören Ulla Ström fick den 25 november 1999 i uppdrag av Utrikes-

departementet att bl.a. analysera om upphandlingar inom ramen för projektet

skett på ett ändamålsenligt sätt och i enlighet med reglerna. Uppdraget redo-

visades i en promemoria den 3 december 1999 till utrikesministern.

F.d. ordföranden i Regeringsrätten Magnus Sjöberg fick den 3 december

1999 uppdraget att som särskild utredare granska omständigheterna kring

Sydafrikasatsningen. Uppdraget redovisades i en rapport till utrikesministern

den 15 mars 2000.

Riksdagens revisorer beslutade den 15 december 1999 på förslag av Karl-

Göran Biörsmark (fp) att granska regeringens Sydafrikasatsning. Syftet var

att granska om satsningen överensstämmer med riksdagens mål för biståndet

till Afrika samt hur lagen om offentlig upphandling tillämpats. Riksdagens

revisorer beslutade den 22 mars 2000 att överlämna sin granskningsprome-

moria till konstitutionsutskottet och regeringen.

De nämnda rapporterna har ingått i underlaget för konstitutionsutskottets

granskning. Inom utskottets kansli har också funnits tillgängliga huvuddelen

av de handlingar som Riksdagens revisorer samlat in i ärendet.

Yttranden och promemorior i ärendet har inhämtats från Regeringskansliet.

Sådana yttranden och promemorior återfinns i bilagorna A 3, A 4, A 9 och

A 10. Regeringskansliets tidiga yttranden i ärendet innehåller i sig ett stort

antal bilagor, vilka har uteslutits här.

Utskottet har under våren 2000 hållit offentliga utfrågningar med statsmi-

nister Göran Persson, utrikesminister Anna Lindh, statssekreteraren i Stats-

rådsberedningen Lars Danielsson, politiskt sakkunnige i Statsrådsberedning-

en Sten Olsson, expeditionschefen i Utrikesdepartementet Dag Klackenberg,

tidigare kanslirådet i Utrikesdepartementet Bertil Ahnborg och ambassadören

Finn Alton, som chef för Sydafrikasekretariatet, samt med Sidas generaldi-

rektör Bo Göransson, Riktas styrelseordförande och t.f. verkställande direk-

tör Peter Erikson, Riktas tidigare verkställande direktör Mats Agurén, artist-

förmedlaren Magnus Erikson och advokaterna Guy Lofalk, som rekonstruk-

tör i Riktas företagsrekonstruktion, Magnus Hybbinette och Henrik Karl-

ström. Göran Persson, Dag Klackenberg och Finn Alton har hörts vid två

tillfällen. Vid utfrågningarna lämnade uppgifter refereras i betänkandet i de

avsnitt där respektive uppgifter hör hemma. Under rubriken Uppgifter vid

utfrågningar med namn på utfrågad person som underrubrik återges endast

uppgifter som härrör från respektive person. Protokoll över utfrågningarna

återfinns i bilaga B. Peter Erikson och Lofalk har också lämnat in handling-

ar, liksom Hybbinette och Karlström. Hybbinettes och Karlströms brev finns

intagna som bilagorna A 7 och A 8.

Förutvarande konsulten hos Rikta Mikael Albinson har avböjt att medver-

ka i utfrågning hos utskottet.

Utskottet har haft tillgång till kopia av Stockholms tingsrätts akt i ärende

om företagsrekonstruktion för Rikta Kommunikation AB (dnr Ä 16270-99).

Utskottet konstaterar, i likhet med tidigare granskare, att de olika delarna i

ärendet griper in i varandra på ett sådant sätt att upprepningar inte kan und-

vikas.

Magnus Sjöberg har i sin utredning konstaterat att det i registret hos Patent-

och registreringsverket finns flera bolag i vars firma ingår "MEP" och att

Magnus Erikson ofta använt sig av ett icke-svenskt firmanamn "Magnus

Erikson Production (Pty) Ltd". Magnus Sjöberg har använt samlingsnamnet

MEP. Konstitutionsutskottet talar huvudsakligen om Magnus Erikson, även

då uppgifterna avser verksamhet som skulle ske genom något företag med

hans namn eller MEP.

Presentation av Sydafrikasatsningen

I regeringsförklaringen hösten 1998 nämnde statsministern att en särskild

satsning för att kombinera bistånd och ekonomiskt samarbete under 1999

skulle göras i Sydafrika.

Satsningens förhistoria och genomförande redovisades av statsministern i

riksdagens kammare den 2 december 1999. Följande beskrivning bygger i

huvudsak på denna redovisning.

Syftet bakom satsningen var enligt statsministern att bygga ett hållbart,

långsiktigt och ömsesidigt partnerskap mellan ett land i Afrika och ett i Eu-

ropa och att göra det på så jämbördiga villkor som möjligt. Idén föddes i

början av 1998 i samtal mellan honom och Sidas generaldirektör samt i ljuset

av ständiga kontakter med Sydafrikas regering och riksdagens behandling av

regeringens Afrikaskrivelse. Principen om partnerskap hade i skrivelsen

angivits som central för ett modernt och förnyat utvecklingssamarbete.

Statsministern presenterade avsikten om en bred samhällelig satsning när

han träffade Sidas personal i mars 1998. I november gjorde dåvarande vice-

presidenten Thabo Mbeki ett officiellt besök i Stockholm och sade att Sydaf-

rika välkomnade idéerna. Ett sekretariat inrättades i UD med en styrgrupp av

intressenter i Regeringskansliet och statliga myndigheter. Samma sak skedde

i Sydafrika. President Nelson Mandela lyfte fram vikten av satsningen i

riksdagen den 18 mars 1999 vid sitt sista besök som president.

Satsningen koncentrerades till en vecka, så att olika inslag skulle kom-

plettera varandra. Bredden var stor och medverkan från snart sagt alla sam-

hällsområden gällde.

Statsministern ledde den officiella delegation om cirka tio personer som

besökte Sydafrika under Sydafrikaveckan. I delegationen ingick också nä-

ringsminister Björn Rosengren och socialminister Lars Engqvist. Vid sidan

av denna delegation beräknades drygt 600 svenskar delta i manifestationen

på fem olika platser i Sydafrika. Ca 300 arbetade i olika enskilda organisa-

tioner, biståndsorganisationer och folkrörelser, 200 var engagerade i kultur

och sport och drygt 100 var svenska företagare.

De politiska kontakterna koncentrerades till stats-, social- och näringsmi-

nisterbesöken, och dessutom deltog statssekreteraren hos jämställdhetsmi-

nistern. En överenskommelse slöts om fördjupade kontakter genom en bilate-

ral kommission under ledning av vicepresidenten Zuma och vice statsminis-

ter Lena Hjelm-Wallén. Man skulle bl.a. arbeta vidare med svenskt stöd till

Sydafrikas medling och demokratifrämjande i Afrika.

En debatt hölls i Kapstaden om hur mellanfolkligt utbyte bäst vidareut-

vecklas. Företrädare för folkrörelser, universitet, forskning och kulturliv

träffades i ca 30 seminarier om olika samhällsfrågor.

På kulturens område manifesterades ett utbyte i form av teater, foto, dans,

populärmusik, författarträffar och jazz. På idrottens område hölls matcher i

ungdoms- och landslagsfotboll samt rugby och gatuhandboll.

Inom partnerskapet kring handeln och industrin hölls en expo i Johannes-

burg, där över 110 svenska företag ställde ut, utöver fackförbund och bi-

ståndsorgan. I näringslivsdelegationen deltog 25 företag. Genom att svenska

företagare fanns på plats gavs möjligheter till samtal mellan dem och sydaf-

rikanska entreprenörer. Sida inrättade en svensk-sydafrikansk partnerskaps-

fond för riskkapital åt mindre sydafrikanska företag.

Det fackliga engagemanget fann nya former. Metall deltog i flera sam-

manhang med en betydande grupp, liksom Polisförbundet, LO och TCO.

Seminarier hölls med sydafrikanska fackliga företrädare inom gruvindustrin.

De handlade om arbetarskydd och fackligt arbete.

Vänortsavtal - Port Elizabeth med Göteborg, Port Shepstone med Oskars-

hamn och Kimberley med Falun-Borlänge - var en annan del av satsningen.

Seminarier hölls kring frågor som offentlig service, arbetsmarknad och eg-

nahemsfinansiering med deltagare från kommuner och provinser i Sydafrika

och grannländerna.

Redan i inledningen av statsministerns besök gav svenska medier stor

uppmärksamhet åt att artistevenemangen i samband med satsningen miss-

lyckades.

Kronologi för Sydafrikasatsningen i granskade delar

Kronologin innehåller uppgifter om händelser som presenteras närmare i

senare delar av betänkandet.

1998

April

Planeringen av Sydafrikasatsningen påbörjas.

November

Tidpunkten för satsningen bestäms till november 1999.

Ett projektsekretariat - Sydafrikasekretariatet - tillsätts.

27 november

Första möte med den s.k. styrgruppen.

17 december

Högst 1 miljon kronor avsätts till kostnader för Sydafri-

kasekretariatet.

1999

Januari

Magnus Erikson kontaktas.

25 februari

Anbudsförfrågan avseende en informationsstrategi för

genomförandet av satsningen sänds till tre företag. An-

budstiden går ut den 2 mars 1999.

15 mars

Beslut att anta Riktas anbud "såsom varande det som

bäst uppfyller angivna kriterier samt det ekonomiskt

mest fördelaktiga".

19 mars

Avtal tecknas med Rikta om fas 1 av informationsstra-

tegin. Uppdraget är "att utarbeta en informationsstrategi

för svensk satsning visavi Sydafrika under 1999". Arvo-

de skall utgå med högst 200 000 kr samt ersättning för

två resor till Sydafrika.

18 maj

Utbetalning till Rikta av 261 812 kr. Faktura 1999-04-27

avseende informationsstrategi enligt avtal och kostnader

för hotell m.m.

27 maj

Regeringen avsätter 25 miljoner kronor till Sydafrika-

satsningen genom ändring av regleringsbrevet för Sida.

14 juni

Avtal tecknas med Rikta om fas 2 av informationsstra-

tegin. Uppdraget är att ansvara för att det samlade upp-

draget enligt en kommunikationsplan leds, genomförs

och följs upp enligt de förutsättningar och ramar som

preciseras i planen. Det samlade arvodet anges till högst

8 180 000 kr om samtliga tjänster avropas. Avtalets

giltighetstid anges till den 26 maj 1999-den 31 januari

2000.

24 juni

Utbetalning till Rikta av 2 003 720 kr. Faktura 1999-05-

31 för konsultarvode under maj enligt avtal och två resor

till Sydafrika.

21 juli

Utbetalning till Rikta av 1 000 000 kr. Faktura 1999-07-

21 "A conto enligt överenskommelse gällande arenor,

konserter och artister".

Enligt senare uppgift var anledningen till utbetalningen

att Magnus Erikson behövde likvida medel för att kunna

arbeta vidare.

14 september

Det s.k. tilläggsavtalet tecknas med Rikta. Genom avta-

let åtar sig Rikta att även ansvara för genomförande av

olika evenemang inom projektet.

Enligt Finn Alton hade överenskommelsen träffats redan

under sommaren 1999.

14 september

Utbetalning till Rikta av 1 600 000 kr. I utbetalningsor-

dern betecknas beloppet "Förskott/MEP". Beloppet skall

tillsammans med det den 21 juli a conto utbetalade

beloppet (1 000 000 kr) täcka det likviditetsbehov som

angivits i tilläggsavtalet.

27 oktober

Utbetalning till Rikta av 2 200 000 kr exkl. moms. Fak-

tura 1999-09-23 för konsultarvode avseende september.

8 november

Utbetalning till Rikta av 5 000 000 kr. Faktura 1999-11-

05 "Ersättning enligt överenskommelse för förskottsbe-

talningar till resebyrå, MEP Sydafrika och Nordic Ar-

tist". Utbetalningsorder med bokföringstexten "Rikta

förskott".

I ett särskilt beslut samma dag hade antecknats "Under

hänvisning till Rikta Kommunikation AB:s underlag

daterade 1999-06-14 samt 1999-09-14 får härmed be-

kräftas att departementet genom dess Sydafrikasekreta-

riat accepterar ett förskott om SEK 5 000 000 för ge-

nomförandet av de aktiviteter som finns preciserade i

nämnda underlag."

16 november

Utbetalning till Rikta av 1 250 000 kr. Utbetalningsorder

med bokföringstexten "Moms/ se närslutet underlag

daterat 991108". Till ordern var fogat beslutet om utbe-

talning av 5 miljoner kronor.

17 november

Utbetalning till Rikta av 700 000 kr. Faktura 1999-11-17

"Förskottsbetalning enligt överenskommelse till Nordic

Artist avseende ABBA tribute". Utbetalningsorder med

bokföringstexten "Rikta förskott/abba".

20-28 november

"Sydafrikaveckan". Artistsatsningen inleds med en

konsert med Dr Alban praktiskt taget utan någon publik.

21 november

Statsministern inviger Sydafrikasatsningen.

22 november

En förluståterförsäkring, den s.k. garantin, motsvarande

drygt 6 miljoner kronor i svensk valuta ställs ut till Rikta

av Sydafrikasekretariatet/Finn Alton.

22-25 november

Pressmeddelanden från Rikta av innebörd att Rikta tar

på sig ansvar för artistsatsningen och dess misslyckande.

25 november

Sammanträde på UD med företrädare för departementet

och för Rikta.

25 november

Expeditionschefen i UD Dag Klackenberg får av utri-

kesministern till uppgift att slutreglera de fordringar som

uppstått i samband med Sydafrikamanifestationens

artistevenemang.

Ambassadören Ulla Ström får av utrikesministern i

uppdrag att utreda vissa frågor i samband med Sydafri-

kasatsningen.

28 november

Sydafrikaveckan avslutas.

2 december

Statsministern informerar i riksdagens kammare om

Sydafrikaresan.

2 december

Rikta ansöker hos tingsrätten om företagsrekonstruktion.

2 december

Presskommuniké från Rikta av innebörd bl.a. att rege-

ringen valt att genom utebliven betalning försätta före-

taget i betalningssvårigheter samt att frågan diskuterats

med statsministern.

2 december

Pressmeddelande från UD om bl.a. relationerna till

Rikta.

6 december

Beslut om företagsrekonstruktion avseende Rikta. Ad-

vokaten Guy Lofalk förordnas till rekonstruktör.

6 december

Ulla Ströms utredning överlämnas till Utrikesdeparte-

mentet. Utredningen avser endast upphandlingsfrågor.

9 december

Regeringsbeslut om en arbetsgrupp inom UD under

ledning av Dag Klackenberg för att slutreglera de eko-

nomiska förhållandena i samband med regeringens

manifestation i Sydafrika.

9 december

Pressmeddelande från Rikta med rubriken "UD betalar

Riktas utlägg i Sydafrika - konstaterar att Rikta agerat

lojalt i uppdraget". UD:s presschef Annika Söder kon-

taktas av TT och dementerar delvis meddelandet.

10 december

Utbetalning till Rikta av 3 976 280 kr. Betalningen avser

konsulttjänster enligt avtalet den 14 juni (huvudavtalet)

med avräkning av tidigare utbetalningar den 24 juni och

27 oktober.

15 december

F.d. regeringsrådet Magnus Sjöberg får UD:s uppdrag

att utreda vissa frågor i anledning av regeringens Sydaf-

rikamanifestation.

21 december

Departementsöverenskommelse undertecknas som löser

frågan om hur betalningen till Rikta och övriga ford-

ringsägare skall finansieras.

2000

15 mars

Magnus Sjöberg överlämnar sin utredning till utrikes-

ministern.

10 april

Utbetalning av 6 076 140 kr. "Betalning enl. garanti 99-

11-22 till Rikta inkl. Fnr 11332".

Förberedelser och organisation inom Regeringskansliet inför

satsningen

Bestämmelser om Regeringskansliets organisation

För beredning av regeringsärenden skall det enligt 7 kap. 1 § regeringsfor-

men finnas ett regeringskansli, i vilket det ingår departement för skilda verk-

samhetsgrenar. Regeringen fördelar ärendena mellan departementen. Stats-

ministern utser bland statsråden chefer för departementen.

Vid regeringssammanträden är enligt 7 kap. 5 § regeringsformen departe-

mentschefen föredragande i ärenden som hör till hans eller hennes departe-

ment, men statsministern kan förordna att ett ärende eller en grupp av ären-

den som hör till ett visst departement skall föredras av ett annat statsråd än

departementschefen.

Bestämmelser om arbetet i Regeringskansliet finns i förordningen

(1996:1515) med instruktion för Regeringskansliet, nedan benämnd instruk-

tionen samt i arbetsordningar som beslutas av Regeringskansliet. Här lämnas

en redovisning för vissa regler i instruktionen och i den under år 1999 gäl-

lande Regeringskansliets föreskrift med arbetsordning för Utrikesdeparte-

mentet (UF 1999:1).

Regeringskansliet har enligt instruktionen till uppgift att bereda rege-

ringsärenden och att i övrigt biträda regeringen och statsråden i deras verk-

samhet.

Departementschefen ansvarar för beredningen av regeringsärenden i de-

partementet. För beredningen av regeringsärenden som enligt ett förordnande

enligt 7 kap. 5 § regeringsformen skall föredras av ett annat statsråd ansvarar

dock det föredragande statsrådet.

Departementschefen skall enligt 31 § instruktionen föreskriva eller för sär-

skilda fall besluta om indelningen av departementet i sakområden, chefs-

tjänstemännens och huvudmännens uppgifter och fördelningen av arbetet

mellan dem samt formerna i övrigt för verksamheten i departementet.

Ärenden som inte behöver avgöras av departementschefen får avgöras av

ett annat statsråd eller av en tjänsteman i Regeringskansliet.

Statssekreterarna, kabinettssekreteraren, expeditionscheferna och rättsche-

ferna är chefstjänstemän i departementen. I Statsrådsberedningen (SB), Utri-

kesdepartementet (UD), Finansdepartementet och Justitiedepartementet finns

även andra chefstjänstemän.

Statssekreteraren är den som närmast under departementschefen och övri-

ga statsråd i ett departement leder arbetet inom departementet. I Utrikesde-

partementet har kabinettssekreteraren denna uppgift. Statssekreteraren och

kabinettssekreteraren skall främst svara för planering och samordning i de-

partementet och i förhållande till andra samhällsorgan samt vaka över att

arbetet bedrivs i överensstämmelse med planeringen.

Chefstjänstemännen skall biträda departementschefen och övriga statsråd i

departementet med planering och andra arbetsuppgifter i departementet. De

skall även biträda med att samordna verksamheten i departementet, inom

Regeringskansliet och i förhållande till andra samhällsorgan. De skall vidare

biträda med arbetsledningen.

I departementen skall det finnas huvudmän för olika sakområden. Varje

huvudman skall inom sitt sakområde ansvara för planering och samordning

samt för ärendenas behöriga gång. Huvudmannen skall vidare hålla departe-

mentschefen, övriga statsråd i departementet och chefstjänstemännen under-

rättade om arbetets gång och för dem anmäla frågor som är av principiell

betydelse eller annars av större vikt. Huvudmannen skall följa de direktiv

som chefstjänstemännen ger och även i övrigt samverka med dessa och med

de andra huvudmännen.

Det ankommer på Regeringskansliet att ge de ytterligare föreskrifter som

kan behövas för kansliets organisation och formerna för dess verksamhet.

Enligt sin arbetsordning är Utrikesdepartementet organiserat i bl.a. enheter.

Enligt samma bestämmelse är vidare ett EU-sekretariat knutet till departe-

mentet. En enhet är Afrikaenheten (AF). AF svarar för ett sakområde som

avser frågor som gäller länderna i Afrika söder om Sahara och utvecklings-

samarbete med länder i regionen. Enheten för internationellt utvecklings-

samarbete (IC) svarar för bl.a. övergripande utvecklings- och biståndspolitis-

ka frågor och har samordningsansvar för biståndsbudgeten.

Varje enhet leds enligt arbetsordningen av en enhetschef. Enhetschefen har

huvudmans ansvar för sitt sakområde enligt 28 § instruktionen. Chefen för en

enhet, vars sakområde eller ansvarsområde berörs av ett ärende som hand-

läggs utanför enheten, skall svara för att enheten lämnar behövligt biträde vid

ärendets handläggning.

Organisationen inför Sydafrikasatsningen

Av tillgängliga handlingar och uppgifter vid utfrågningar framgår följande.

Frågan om en Sydafrikasatsning togs upp till beredning under sommaren

1998 i Statsrådsberedningen. Efter diskussioner med Statsrådsberedningen

fattades inom Utrikesdepartementet i augusti 1998 ett beslut att inrätta ett

projektsekretariat för den särskilda satsningen på Sydafrika/södra Afrika

1999. Enligt de överväganden som antecknats inför beslutet hade diskussio-

ner med Statsrådsberedningen resulterat i att projektsekretariatet borde ledas

av en senior person på heltid som UD finansierade och även bemannade och

att detsamma gällde en assistent.

Sekretariatet bestod inledningsvis av en chef, en projektsekreterare och en

assistent. Regeringen förordnade i beslut den 5 november 1998 Finn Alton

till ambassadör med uppgift att leda sekretariatet. I beslutet anges att

sekreta- riatet är knutet till Afrikaenheten (AF).

Till sekretariatet knöts en s.k. styrgrupp. Styrgruppen höll ett konstituerande

möte den 27 november 1998. Statssekreteraren i Statsrådsberedningen Lars

Danielsson var ordförande i gruppen. Andra representanter i gruppen kom

från Utrikesdepartementet, Statsrådsberedningen, Sida, Exportrådet samt

Svenska institutet. Närings- och Socialdepartementen medverkade i slutske-

det efter att respektive minister engagerats i satsningen. Vid ett styr-

gruppsmöte fastslogs angående ansvarsfördelningen att det rörde sig om en

gemensam satsning av Regeringskansliet, Exportrådet, Sida och Svenska

institutet, och att var och en av dessa huvudaktörer skulle bära sina egna

kostnader för planering och genomförande.

Styrgruppen var en öppen grupp, dvs. ledamöterna kunde vid behov ta med

sig medarbetare eller andra personer i diskussionerna. Vid mötena fördes

minnesanteckningar, men inga protokoll som godkändes av styrgruppen.

Vid styrgruppens konstituerande möte konstaterades att budgetmedel för

sekretariatets "interna" verksamhet (resor, representation, vissa arvoden och

konsultkostnader) skulle täckas genom medel från UD/IC:s utredningsanslag.

Den 17 december 1998 avsatte regeringen högst 1 miljon kronor från an-

slaget för Biståndsverksamhet (A1) under anslagsposten Övrigt (A1.3), del-

posten Utredningar m.m. (A1.3.3) för att täcka kostnader för Sekretariatet för

Sydafrikasatsningen. Lönekostnaderna för tjänstemän hos sekretariatet be-

lastade Utrikesdepartementets och Sidas normala löneanslag.

I beslutet bemyndigades Finn Alton att inom angivna kostnadsramar ingå

erforderliga avtal om konsultinsatser.

I mitten av februari 1999 presenterade Sydafrikasekretariatet en idéskiss

för styrgruppen om hur manifestationen skulle kunna utformas. Här under-

ströks vikten av att så tidigt som möjligt konkretisera innehåll, omfattning

och ansvarsfördelning för de olika delarna i manifestationen i syfte att få

fram en kostnadsberäkning.

Utöver idéskissen utarbetades, enligt vad Riksdagens revisorer funnit, ing-

en sammanhållen gemensam projektplan för satsningen där innehåll, ansvars-

fördelning, budget och finansiering, tidsplan samt tidpunkter och former

för avrapportering m.m. klart framgick. Principen var att alla deltagande

organi- sationer, myndigheter, företag, enskilda m.fl. själva skulle

ansvara för plane- ring, finansiering och genomförande av sina arrangemang.

Enligt sekretaria- tet fanns inledningsvis en tanke om att kunna avsätta

någon form av bud- getram för satsningen, men tanken övergavs tidigt med

hänvisning till möj- ligheterna att få finansiering via Sida. Enligt

sekretariatet kände de inte heller till hur stora kostnaderna skulle bli

förrän sommaren 1999. Fram till dess bedrevs arbetet efter en

"intentionsbaserad" budget.

I början av april 1999 presenterades en preliminär budget för styrgruppen.

Sekretariatet underströk behovet av en ekonomisk garanti och/eller kostnads-

täckning. Samtidigt underströks att de totala kostnaderna för förberedelser

och genomförande av manifestationen inte kunde preciseras. De totala kost-

naderna vid denna tidpunkt uppskattades till 33 miljoner kronor. Den externa

finansieringen (biljettintäkter, sponsring, deltagaravgifter etc.) bedömdes

uppgå till 10 miljoner kronor. Satsningen växte och hösten 1999 uppskattade

sekretariatet den totala omslutningen till 40-50 miljoner kronor.

Den 27 maj 1999 beslöt regeringen genom en ändring av regleringsbrevet

för Sida att avsätta 25 miljoner kronor under utgiftsområde 7, anslaget A1

Biståndsverksamhet, anslagsposten 2 Bilateralt utvecklingssamarbete, del-

posten 5 Särskilda utvecklingsprogram, posten Näringslivsutveckling, för

insatser och personella resurser i samband med Sydafrikasatsningen. Medlen

skulle enligt beslutet få disponeras av Regeringskansliet (Utrikesdeparte-

mentet) för ändamålet, och ej utnyttjade medel skulle återgå till Sidas dispo-

sition under posten.

Projektsekretariatet sorterade i budgethänseende under UD/IC, dvs. Enhe-

ten för internationellt biståndssamarbete. Finn Alton bemyndigades genom

beslut den 14 juni 1999 av chefen för denna enhet att disponera de medel

som anvisats för Sydafrikasatsningen.

På ett tidigt stadium - möjligen redan vid jul- eller nyårshelgen 1998/99 -

kopplades Magnus Erikson in i arbetet. Som utvecklas närmare i ett senare

avsnitt var avsikten att Magnus Erikson skulle svara för artistsatsningen och

vad som hängde samman därmed. Den 14 mars tecknades avtal med Rikta

Kommunikation AB, som deltog i planeringsarbetet. Rikta företräddes hu-

vudsakligen av Mikael Albinson. Dess uppgift enligt marsavtalet var att

utarbeta en informationsstrategi. Ytterligare ett avtal, det s.k. huvudavtalet,

tecknades den 14 juni 1999 och det s.k. tilläggsavtalet den 14 september.

Statsrådet Anna Lindh efterträdde statsrådet Lena Hjelm-Wallén som chef

för Utrikesdepartementet den 7 oktober 1998. Statsrådet Pierre Schori, som

sedan den 7 oktober 1994 varit statsråd i departementet med ansvar för inter-

nationellt utvecklingssamarbete entledigades fr.o.m. den 12 juni 1999. Stats-

rådet Maj-Inger Klingwall förordnades som statsråd i departementet med

ansvar för biståndsfrågor den 14 september 1999.

Uppgifter vid utfrågningar

I frågor som rör organisationen i Regeringskansliet har uppgifter lämnats till

utskottet av Finn Alton, Lars Danielsson, Dag Klackenberg, Anna Lindh och

Göran Persson.

Finn Alton den 30 mars

Finn Alton har förklarat att han, då styrgruppen höll sitt konstituerande möte

den 27 november, trodde att gruppen skulle få en reell funktion. Tiden för att

genomföra arbetet var emellertid knapp. Det blev därför snabbt så att det var

i Statsrådsberedningen som fördjupningen skedde, konklusionerna drogs och

de tunga besluten fattades av ordföranden Lars Danielsson efter föredragning

av Alton.

Lars Danielsson den 11 april

Lars Danielsson har uppgivit bl.a. följande.

Många var engagerade i satsningen inom Regeringskansliet, olika statliga

myndigheter, folkrörelser och andra. Det var då ändamålsenligt att ha ett

övergripande informationsorgan, och en s.k. styrgrupp sammanfogades.

Styrgruppen var inte resultatet av något formellt beslut. Den var ett organ för

informationsutbyte om hur de olika delarna i satsningen gick framåt, ett

"informationsutbytesparaply". Styrgruppen fattade "inga som helst beslut".

Danielsson ledde den, och den sammanträdde fem sex gånger under plane-

ringsstadiet för satsningen.

Det var naturligt att foga in sekretariatet för satsningen i en

administrativ struktur för att på det sättet kunna tillämpa de normala

regler som gäller för beslutsfattande inom Regeringskansliet. Det faktum

att satsningen skulle resultera bl.a. i ett evenemang där statsministern

deltog innebar att det var naturligt att Statsrådsberedningen hade en roll

och t.o.m. en ledande roll i diskussionerna om frågorna. Det blev, som det

ofta blir när statsministern är inblandad, så att man från

Sydafrikasekretariatet tyckte att det kändes natur- ligt att i olika

sakfrågor samråda också med Statsrådsberedningen, även om sekretariatet

organisatoriskt var inplacerat under Utrikesdepartementet. I frågor som

hade att göra med vad statsministern skulle göra under Sydafrika-

satsningen var det mycket naturligt att sekretariatet vände sig till

Statsrådsbe- redningen för att diskutera. Däremot framhöll Danielsson vid

ett flertal till- fällen att i administrativa och andra frågor gällde de

normala beslutsvägarna. I en situation som denna riskerar det att uppstå en

oklarhet om ansvarsför- hållanden, och en översyn måste göras av hur sådan

otydlighet i ansvarsför- delningen kan undvikas.

Dag Klackenberg den 14 april

Dag Klackenberg har förklarat att han anser det vara en olycklig

konstruktion när man lägger genomförande av aktiviteter utanför den normala

huvudman- naorganisationen. All aktivitet bör finnas inom en enhet med ett

ansvarigt departementsråd. Om det är något som man inom Regeringskansliet

har lärt sig efter Sydafrikasatsningen, är det värdet av att hålla sig till

triangeln befo- genhet, budget och ansvar.

Anna Lindh den 14 april

Anna Lindh har förklarat att besluten om finansiering och organisation av

Sydafrikasatsningen fattades under Pierre Schoris tid som biståndsminister.

Anna Lindh kan därför inte svara för bakgrunden till dem. Hon har tagit del

av Magnus Sjöbergs utredning och enligt den var det ett delat ansvar mellan

Utrikesdepartementet och Statsrådsberedningen. Hon beklagar att arbetsför-

delningen tyvärr var oklar.

Göran Persson den 14 april

Göran Persson har gett uttryck för uppfattningen att Lars Danielsson själv

kan ha bedömt att en styrgrupp borde sammankallas och att detta kan ha skett

utan något formellt beslut. Något sådant behövdes inte.

Även om Sydafrikasekretariatet var placerat i utrikesförvaltningen, kan det

enligt Göran Persson beträffande den politiska styrningen ha skapats oklarhet

av det slag som kommer till uttryck genom att Magnus Sjöberg i sin rapport

pekar ut Danielsson som ansvarig. Den typ av oklarheter i organisationen

som Magnus Sjöberg pekar på finns det anledning att reflektera över. Även i

framtiden kommer det naturligtvis att finnas aktiviteter som går över depar-

tementsgränser, och det kan finnas anledning att tänka igenom de oklarheter

som detta kan skapa och vilka regler som kan behövas.

Beträffande sitt ansvar för vad som inträffat kände Göran Persson det nöd-

vändigt att, då Danielsson kritiserades i Magnus Sjöbergs rapport, framhålla

Danielssons ohyggligt tunga arbetssituation och Perssons eget ansvar för det.

Till detta kommer att en regeringschef i slutänden naturligtvis alltid har

ansvaret för vad som händer i ett regeringskansli.

Slutsatser i tidigare utredningar

Magnus Sjöberg har i denna del haft i uppdrag att mot bakgrund av regering-

ens initiativ till Sydafrikasatsningen beskriva och analysera organisation och

ansvarsfördelning inom Regeringskansliet runt projektet. I sammanfattningen

pekar han på att det när projektsekretariatet tillskapades under senhösten

1998 endast angavs att det "organisatoriskt" inrättades vid Afrikaenheten och

att det inte i övrigt hade bestämts eller uttalats i något dokumenterat beslut

huruvida det skulle utgöra en självständig enhet och inordnas i UD:s hierarki.

Magnus Sjöberg har därför gjort sin bedömning av organisationen och an-

svarsfördelningen inom Regeringskansliet med utgångspunkt i vad som

framkommit i fråga om de faktiska förhållandena. Han har funnit att dessa

förhållanden talar för att sekretariatet borde ses som en i sakfrågor självstän

dig enhet och att ansvaret för och styrningen av denna i nivån över chefen för

sekretariatet utövades av vederbörande statssekreterare i Statsrådsberedning-

en.

Riksdagens revisorer anser att planeringen av regeringens Sydafrikasatsning

var bristfällig. Satsningen saknade en mer genomgripande projektplan där

syftet med de olika aktiviteterna presenterades. Detta innebär enligt reviso-

rerna en risk för att de beslut som fattas blir felaktiga. Genomförandet av

satsningen kan också bli sämre. Vidare menar revisorerna att avsaknaden av

projektplan leder till svårigheter att följa upp och utvärdera satsningen. Riks

dagens möjlighet att kontrollera hur biståndsmedel har använts försvåras

därmed.

Revisorerna konstaterar att det finns svårigheter att i efterhand följa be-

slutsprocessen inom Regeringskansliet. Detta bidrar också till att en uppfölj-

ning och utvärdering av satsningen försvåras.

Revisorerna konstaterar vidare att Sydafrikasatsningen berörde såväl Stats-

rådsberedningen som ett antal departement och myndigheter. De anför att

placeringen av Sydafrikasekretariatet inom Utrikesdepartementet och place-

ringen av styrgruppen inom Statsrådsberedningen har försvårat möjligheterna

för dem som planerade satsningen att följa den ordinarie beslutsordningen

inom Regeringskansliet. De anser att Regeringskansliet vid tillfälliga sats-

ningar av detta och liknande slag tydligt bör klargöra ansvarsfördelningen

inom kansliet. De anser också att Sydafrikasatsningens omfattning och

komplexitet kräver en mer ingående planering än vad som förekommit. Vad

avser ansvarsfrågan beträffande statsråden hänvisar revisorerna till konstitu-

tionsutskottet.

Finansieringsfrågan borde enligt revisorerna ha varit löst innan satsningen

sattes i gång. Revisorerna kritiserar att oklarheter rådde i fråga om dels var

medel skulle tas, dels vilken omfattning sponsorintäkterna hade. Sponsorin-

täkterna var osäkra och överskattades betydligt.

Satsningens förhållande till biståndsmålen

Uppgifter från Regeringskansliet

Som nämnts inledningsvis har utskottet inhämtat promemorior i gransknings-

ärendet från Regeringskansliet, och promemorian över anmälan om använd-

ningen av biståndsmedel finns i delar i betänkandet som bilaga A 3.

Regeringskansliet har yttrat sig bl.a. över frågan om statliga medel använts

för marknadsföring av svenska produkter och för svenska företag i samband

med Sydafrikasatsningen.

Enligt Regeringskansliets promemoria genomfördes en näringslivsmässa

på Gallagher Estate av Exportrådet, vari ca 105 svenska företag deltog. Den

gemensamma kostnaden för mässarrangemanget var sammanlagt ca 7,2

miljoner kronor. Beloppet täcktes dels av företagsavgifter (3,356 miljoner

kronor), dels av ett bidrag från UD om 3,85 miljoner kronor. Till detta kom

företagens betydande kostnader för det egna deltagandet.

Mässan gav enligt Regeringskansliet en inramning till satsningens nä-

ringslivsdel. Betoningen låg på potentialen i ett ekonomiskt samarbete mel-

lan Sverige och Sydafrika. Mässan erbjöd, i ungefärligen jämnstora propor-

tioner, dels kommersiella möjligheter för svenska företag, dels en plattform

för näringslivsutvecklande aktiviteter i Sydafrika inom ramen för Sidas ar-

bete inom denna sektor. Sida hade den tredje största montern på utställningen

och presenterade där bl.a. den nya biståndsfinansierade partnerskapsfonden

syftande till att stärka sydafrikansk småföretagsamhet i samverkan med

svenska företag.

Vidare anordnades enligt Regeringskansliet i anslutning till mässan en rad

seminarier och konferenser. Ett seminarium avsåg främjande av sydafrikansk

export till Sverige. Ett annat var ägnat kontaktskapande mellan små och

medelstora företag. Ett tredje evenemang med brett deltagande från ny sydaf-

rikansk företagsamhet handlade om internationell konkurrens och globalise-

ringens fördelar och risker.

En sammanfattande bedömning är enligt Regeringskansliet att ingen direkt

marknadsföring av svenska produkter skett med statliga medel. Däremot var

det viktigt för Sidas stöd för näringslivsutveckling genom partnerskap att

svenska företag och sydafrikanska företag knutit kontakter.

Regeringskansliet erinrar om att företaget Rikta kontrakterades för infor-

mation/marknadsföring till ett kontraktsbelopp om 8 180 000 kr, exklusive

moms. Strategins övergripande målsättning var att generera uppmärksamhet

och intresse kring tanken på ett fördjupat och framåtsyftande partnerskap

mellan Sverige och Sydafrika genom samarbete inom ett brett spektrum av

samhällssektorer. Specifikt angavs fem prioriterade områden:

- Handel och industri

-

- Universitets- och forskningssamarbete

-

- Fredsfrämjande verksamhet

-

- Sociala frågor - demokrati och mänskliga rättigheter

-

- Kultur

-

Utskottets fråga om försäljning och marknadsföring av svensk krigsmateriel

på något sätt kopplats samman med bistånd i samband med regeringens

Sydafrikasatsning besvaras i Regeringskansliets promemoria med nej.

Vidare uppges att det vid den tidpunkt då statsministern tog initiativet till

satsningen i mars 1998 allmänt antogs att Sydafrikas försvarsupphandling

skulle vara genomförd under sommaren samma år, och satsningen avsågs

genomföras tidigast ett år senare. Försvarsupphandlingen kom sedan att

formellt avslutas först hösten 1999.

Inget evenemang inom ramen för satsningen kopplades enligt promemori-

an med försvarsupphandlingen. Det nämns dock att det anordnades ett semi-

narium om försvarsutgifter och fattigdomsbekämpning som genomfördes av

frivilliga organisationer inom ramen för det s.k. Civil Society Encounter i

Kapstaden med bidrag från satsningens budget samt att SAAB medverkade i

mässan på samma villkor som övriga företag.

Från Regeringskansliet har vid senare kontakter mellan Statsrådsbered-

ningen och utskottets kansli uppgivits att missförstånd om en koppling till

JAS Gripen-affären kan ha uppstått eftersom den sydafrikanska regeringen

den 3 december 1999 presenterade sin samlade försvarsupphandling. Vid

detta tillfälle undertecknades avtalen med de olika leverantörerna. JAS Gri-

pen-affären utgjorde uppskattningsvis någon femtedel av det totala försvars-

paketet.

I frågan om satsningens förhållande till biståndsmålen framhålls i Rege-

ringskansliets promemoria att fattigdomsbekämpning sedan starten varit

biståndets huvudmål. Mångårig erfarenhet har visat att - för att nå en bred

och bestående fattigdomsminskning - insatser är nödvändiga, som dels direkt

stärker de fattigas möjligheter och ställning, dels främjar tillväxt och syssel

sättning.

Sydafrika tillhör enligt promemorian inte de fattigaste länderna mätt i BNP

per capita. Att komma till rätta med arvet efter apartheid av splittring

och stora skillnader i möjligheter till välstånd är dock fortfarande en

stor utma- ning för Sydafrika. Biståndet är litet i förhållande till den

utmaningen, och det måste användas på ett katalytiskt sätt. Biståndets

viktigaste funktion är att skapa förutsättningar för att fattiga länder och

människor själva kan ta sig ur sin fattigdom. Därför är breda insatser som

främjar framväxten av institutio- ner, regelsystem och kunnande för

ekonomisk tillväxt, social trygghet och utjämning, ekologisk uthållighet

och demokrati, liksom att öppna för en växande handel, de mest effektiva

medlen i att långsiktigt bekämpa fattig- dom. Att stödja med idéer och

kunnande, liksom med kontakter för kontinu- erlig dialog och utbyte, bedöms

vara av central betydelse för att Sydafrika i dag skall kunna gå vidare med

en utveckling som befäster demokratin och minskar fattigdom och klyftor.

Att i detta arbete nå ut, skapa förståelse och insikt kring samarbetets ka-

raktär och syfte är enligt Regeringskansliets svar en naturlig del i en bi-

ståndsfinansierad satsning. Att bidra till att kontakter skapas för näringslivs

insatser i Sydafrika som ger sysselsättning faller också inom målen för bi-

ståndet. Däremot är det inte förenligt med biståndsmålen att finansiera direkt

marknadsföring av svenska produkter utan sammanhang med bredare ut-

vecklingssamarbete, och detta har enligt svaret inte heller skett. Regeringens

Sydafrikasatsning är en tillämpning av den förnyade svenska Afrikapolitik

som presenterades i regeringens skrivelse 1997/98:122 Afrika i förändring -

En förnyad svensk Afrikapolitik inför 2000-talet. I skrivelsen konstateras att

Sveriges förbindelser med Afrika genom åren dominerats av biståndsrelatio-

nen i en eller annan form. Genom biståndet har ett brett nät av kontakter

skapats som innefattar mellanstatligt utvecklingssamarbete, folkrörelser,

enskilda organisationer, näringsliv, fackföreningar, kyrkor m.fl. I part-

nerskapstanken ligger att stödelementet i dessa breda kontakter på sikt tonas

ned och ersätts av relationer som lever och utvecklas av egen kraft.

Oförutsedda kostnader

I ett följande avsnitt om förbindelserna med Rikta framgår att stora kostnader

som inte förutsetts uppkommit för staten i samband med Sydafrikasatsning-

en. Dessa oförutsedda kostnader, som härrör från den med biståndssatsning-

en kombinerade artistsatsningen, avses få tas från tidigare gjorda besparingar

på Utrikesdepartementets förvaltningsanslag.

Uppgifter vid utfrågningar

I denna del har uppgifter lämnats av Bo Göransson, Lars Danielsson, Anna

Lindh och Göran Persson.

Lars Danielsson den 11 april

Lars Danielsson har framhållit att diskussionen om satsningen utgick från

biståndsmålen i deras helhet, inte bara fattigdomsbekämpningsmålet. Det var

en enig uppfattning att satsningen i sin helhet var förenlig med

biståndsmålen i deras helhet. Samtidigt uttalades också mycket tydligt från

olika håll att, om man efter satsningen granskade exakt hur olika medel

hade använts och slutsatsen blev en annan, hänsyn givetvis skulle tas till

detta när det gällde fördelningen på olika anslag.

Lars Danielsson anser att 90-95 % av projektet genomfördes enligt pla-

nerna på ett mycket framgångsrikt sätt. En del, den s.k. artistsatsningen,

misslyckades kapitalt.

Bo Göransson den 11 april

Bo Göransson har hänvisat till att samarbetet med Sydafrika dels avser att

häva effekterna av apartheid, att stärka demokratin och att häva fattigdomen,

dels att främja långsiktiga och breddade relationer mellan Sverige och Sydaf-

rika så att biståndet fasas ut och ersätts av andra relationer. Fattigdomsbe-

kämpning är också ofta indirekt, så att det handlar om att stärka demokratins

kultur, att med institutioner komma fram till bra fungerande regelverk etc.

Även Bo Göransson anser att 90-95 % av satsningen i Sydafrika fungerade

bra. De delar som Sida var inblandat i fungerade till och med bättre än Sida

haft anledning att förmoda.

Bo Göransson hade avrått från att ta en ram från biståndsanslaget. Han an-

såg att det hade varit bättre att i stället kostnad för kostnad belasta det

anslag som skulle belastas. Han förutsätter beträffande de 25 miljonerna,

som an- slogs som ram, att det som har sagts hela tiden gäller, nämligen

att om det vid en genomgång av de olika posterna i utfallet - inte budgeten

- visar sig att delar av beloppet har använts till annat än vad som kan

räknas som bi- stånd, skall det gå tillbaka till biståndet.

Anna Lindh den 14 april

Anna Lindh har förklarat att av de granskningsrapporter hon har sett anser

hon att det framgår att det gjorts en klar uppdelning av vad som är bistånd

och vad som inte är bistånd. Hon har inte sett någon anledning att kritisera

hur biståndsmedlen använts.

Göran Persson den 14 april och den 22 juni

Göran Persson anser att resultatet av Sydafrikasatsningen, efter en summe-

ring av vad som uppnåtts och vad som startats i form av processer, är utom-

ordentligt gott. Att bygga den här typen av partnerskap är enligt Persson en

god användning av biståndsmedel. En del av vad som gjordes under veckan

var inte bistånd och skall inte heller finansieras med biståndsmedel. Persson

har sagt det både före och efter resan. Därutöver kom en del att hända, som

gjorde honom både oerhört besvärad och upprörd.

Göran Persson upplevde mässan som ett mycket gott uttryck för något som

helt och fullt ryms inom biståndets ramar.

Biståndsmål och bestämmelser om användningen av statens medel

Här lämnas en redogörelse för bl.a. riksdagsuttalanden om biståndsmål och

bestämmelser om användning av statens medel.

Fattigdomsbekämpning - övergripande mål för Sveriges

utvecklingssamarbete

Utgiftsområdet Internationellt bistånd omfattar bl.a. Internationellt utveck-

lingssamarbete. Det överordnade målet för detta utvecklingssamarbete är att

höja de fattiga folkens levnadsnivå. De sex av riksdagen fastlagda bistånds-

politiska målen skall samverka för att bidra till detta. De biståndspolitiska

målen är följande

- att bidra till resurstillväxt,

-

- ekonomisk och social utjämning,

-

- ekonomisk och politisk självständighet,

-

- demokratisk samhällsutveckling,

-

- en framsynt hushållning med naturresurser och omsorg om miljön,

-

- jämställdhet mellan kvinnor och män.

-

Riksdagen behandlade våren 1998 regeringens s.k. fattigdomsskrivelse (skr.

1996/97:169, bet. 1997/98:UU9). I skrivelsen redovisas hur Sveriges utveck-

lingssamarbete kan stärkas för att bidra till det övergripande målet, fattig-

domsbekämpning. Skrivelsen tjänar som styrinstrument för hela det svenska

utvecklingssamarbetet.

I skrivelsen framhålls att fattigdomsbekämpning inte främst handlar om att

lindra fattigdomen genom direkta insatser utan om att via staten, marknaden

och det civila samhället skapa förutsättningar för de fattiga själva att ta

sig ur sin fattigdom. Endast på detta sätt kan fattigdomsbekämpning nå

långsiktiga resultat. Detta synsätt är en viktig utgångspunkt för alla

diskussioner rörande utformningen av Sveriges biståndspolitik. En mer

jämlik relation mellan givare och mottagare bygger på ömsesidiga mål och

åtaganden men också klarare spelregler om avslut eller uppsägning.

På nationell nivå bör samarbetet med enskilda länder baseras på ett brett

partnerskap, med en dialog som involverar staten, enskilda organisationer

och den privata sektorn, såväl i givar- som i samarbetsländerna.

Riksdagen behandlade våren 1998 också regeringens Afrikaskrivelse (skr.

1997/98:122, bet. 1997/98:UU14).

Riksdagen ställde sig då bakom det synsätt som syftar till att utveckla ett

närmare och mer jämbördigt samarbete - partnerskap - mellan Sverige och

Afrika. Politiken, som grundas på detta synsätt, syftar till att bl.a.

- stödja afrikanskt ledda förändringsprocesser mot fördjupad demokrati och

uthållig ekonomisk tillväxt, med särskild inriktning på fattiga människors

situation,

-

- utveckla partnerskap mellan Afrika och omvärlden,

-

- stärka det långsiktiga utbytet mellan Sverige och Afrika.

-

Partnerskap bör enligt skrivelsen ses som ett förhållningssätt i ett samar-

bete som bygger på en gemensam värdegrund och ömsesidigt förtroende.

Gemensamma och tydligt formulerade mål, villkor, förpliktelser, roller och

ansvar ingår i partnerskapet. Strävan skall vara att åstadkomma ökad jämlik-

het och ömsesidig respekt i relationen, i medvetenhet om den grundläggande

ojämlikhet som givarens resursövertag skapar.

Partnerskapstanken är, framhålls det vidare, inte begränsad till relationer

mellan regeringar och statliga organ. Ett viktigt element i den nya

Afrikapo- litiken är att främja handel och investeringar mellan Sverige och

Afrika. Svenskt näringsliv har mycket att vinna på att, med ökad export,

import och större investeringar, utnyttja den potential som finns på många

afrikanska marknader. Kulturutbytet med Afrika är redan betydande men bör

kunna utvidgas. Detsamma gäller kontakter mellan kyrkor och folkrörelser,

fackfö- reningar och frivilligorganisationer. Turismen är en växande

näring. Denna strävan avspeglar den inriktning mot mer ömsesidiga

relationer som utgör ett centralt element i partnerskapet. Breddade

kontaktytor är även i övrigt vikti- ga för att vitalisera den förstärkta

Afrikapolitik som presenteras i skrivelsen. I skrivelsen redogörs för

samverkan och kontakter mellan Sverige och Afrika inom forskning, kultur,

turism och idrott, mellan enskilda organisationer och om ekonomiskt utbyte.

Som delar i arbetet att stärka det långsiktiga utbytet mellan Sverige och

Afrika pekas på samhällskontakternas betydelse, utvecklingssamarbetets

långsiktiga utmaningar, en modern främjandepolitik och den regionala in-

riktningen.

I regeringens budgetförslag för år 2000 (prop. 1999/2000:2, utgiftsområ-

de 7) anges att genomförandet av Afrikapolitiken i stor utsträckning sker

inom ramen för arbetet med att utarbeta landstrategier, för stödet till de afri

kanska samarbetsländerna i vilket det civila samhället spelar en roll. Det

bredare och mer långsiktiga samarbetet mellan Sverige och Afrika skulle

komma att främjas genom närmare kontakter med näringslivet, med enskilda

organisationer och andra institutioner i Sverige. Regeringen hänvisade till

Sydafrikasatsningen som ett praktiskt exempel på detta.

Givarländerna i OECD:s biståndskommitté, DAC, har ställt sig bakom en

gemensam strategi, Shaping the 21st Century: The Contribution of Develop-

ment Cooperation. Slutsatserna i detta dokument, som bygger på resultaten

från de stora FN-konferenserna, är att utvecklingssamarbetet är en investe-

ring för framtiden och skall koncentreras på strategier och program som

skapar förutsättningar för de fattigaste att förbättra sina livsvillkor.

Användning av statens medel

De grundläggande bestämmelserna om användningen av statens medel finns

i regeringsformen. Riksdagen beslutar om skatt till staten och bestämmer hur

statens medel skall användas (1 kap. 4 § andra stycket). Dessa medel står till

regeringens disposition (9 kap. 8 §) men får inte användas på annat sätt än

riksdagen har bestämt (9 kap. 2 § första stycket). I fråga om utgiftsbesluten

gäller att riksdagen anvisar anslag till angivna ändamål och att dessa beslut

skall tas upp i en statsbudget (9 kap. 3 § första stycket). Riksdagen har for-

mellt sett en obegränsad rätt när det gäller detaljregleringen i samband med

utgiftsbemyndigandena. Detta innebär att riksdagens beslut att anvisa anslag

kan kompletteras med ytterligare villkor och med motivuttalanden som bin-

der regeringens och myndigheternas medelsanvändning.

I lagen (1996:1059) om statsbudgeten, budgetlagen, finns närmare be-

stämmelser och preciseringar till regeringsformens och riksdagsordningens

bestämmelser om statsbudgeten och finansmakten. För myndigheter under

regeringen gäller anslagsförordningen (1996:1189).

Budgetlagen trädde i kraft den 1 januari 1997. I samband med behandling-

en av lagförslaget hösten 1996 uttalade sig konstitutionsutskottet bl.a. om

anslagsvillkor (bet. 1996/97:KU3). Konstitutionsutskottet ansåg att de villkor

riksdagen kan föreskriva kan vara av en mängd olika slag och inte alls endast

avse anslagstyperna. Utskottet konstaterade att någon enhetlig ordning då det

gäller utformningen av riksdagens beslut i budgetfrågor inte finns. Oavsett

formulering är regeringen, enligt vad utskottet anförde, bunden av riksdagens

uttalanden om villkoren för medelsanvisningen.

Utrikesutskottet har också behandlat frågan om vad riksdagens beslut om

budgetpropositionen innebär. I ett yttrande till finansutskottet (yttr.

1998/99:UU1y) framhålls att frågor ofta uppkommer om de av regeringen

föreslagna fördelningarna mellan anslagsposter skall förstås som tänkta

anslagsvillkor, dvs. att regeringen förbinder sig att även i regleringsbrevet

göra samma avvägning mellan anslagsposterna, eller om dylika skrivningar

skall ses som allmän information till riksdagen. Enligt utskottets uppfattning

vore mycket vunnet om budgetpropositioner kunde disponeras på sådant sätt

att detta slags oklarhet kunde undvikas.

Slutsatser i tidigare utredningar

Magnus Sjöberg har i denna del haft i uppdrag att mot bakgrund av regering-

ens beslut om medelsanvändning och föreliggande avtal beskriva betalnings-

flöden från Regeringskansliet och bedöma deras förenlighet med regerings-

beslut och avtal. Uppdraget har under hand begränsats till att avse endast

utbetalningar från Regeringskansliet till Rikta.

I sin rapport bedömer Magnus Sjöberg att vissa utbetalningar till Rikta -

1 000 000 kr den 21 juli, 1 600 000 kr den 14 september, 5 000 000 kr den 8

november och 700 000 kr den 17 november - till övervägande del inte har

stått i överensstämmelse med regeringsbeslutet i maj, som avsåg anvisande

av medel för biståndsändamål.

Rapporten i denna del redovisas närmare under det följande avsnittet om

förbindelserna med Rikta.

Riksdagens revisorer påpekar att genomgången av de aktiviteter, fakturor

och utgifter som hör till satsningen fortfarande pågick inom Utrikesdeparte-

mentet då revisorernas granskning avslutades. Det gick därför ännu inte att

säkert uttala sig om satsningen som helhet överensstämmer med de bistånds-

politiska målen.

Revisorerna menar dock att den del av satsningen som inledningsvis var

tänkt att belasta biståndsanslaget (dvs. inte artistevenemangen) i huvudsak

ryms inom dessa mål. Denna del av satsningen ryms också i huvudsak inom

de av riksdagen antagna riktlinjerna för ett samarbete byggt på en förändrad

relation mellan givare och samarbetsländer, ett partnerskap.

Revisorerna anser att man inledningsvis borde ha fört en ingående diskus-

sion om vad av satsningen som var att betrakta som bistånd och som därmed

skäligen kunde belasta anslaget för biståndsverksamhet. Detta var särskilt

viktigt eftersom satsningen är en ny form av bistånd, där handel och bistånd

skall samverka och det inte fanns någon modell för hur biståndsmedel kunde

och borde disponeras. Avsaknaden av en detaljerad projektplan och fastställ-

da mål för de olika aktiviteterna bidrar också till svårigheter att bedöma

huruvida satsningen i sin helhet överensstämmer med målen.

De biståndsmedel som använts för Sydafrikamanifestationen togs från del-

posten Särskilda utvecklingsprogram, Näringslivsutveckling. En genomgång

av aktiviteterna visar dock enligt revisorerna att satsningen inte bara bestod

av sådana aktiviteter som kan betraktas som näringslivsutveckling enligt

definitionen i budgetpropositionen för 1999, utan också av kultursamarbete

samt samarbete inom utbildning och forskning.

Revisorerna anser att fler anslag och anslagsposter med rådande anslags-

struktur borde ha belastats för att finansiera de olika aktiviteterna eftersom

partnerskapet berör flera verksamhetsområden.

Förbindelserna med Rikta och Magnus Erikson

Upphandling m.m.

Bestämmelser om upphandling

Utskottet har i betänkande 1999/2000:KU20, avsnitt 4, redogjort för be-

stämmelserna i lagen (1992:1528) om offentlig upphandling, LOU, och för

granskning av upphandling inom Regeringskansliet som gjorts och planeras

av andra organ än utskottet. Även i Magnus Sjöbergs rapport och i Riksda-

gens revisorers promemoria ges en redogörelse för relevanta bestämmelser

om offentlig upphandling. Här lämnas därför endast en kortfattad redogörel-

se.

Med begreppet upphandlingsförfarande avses en procedur som är tänkt att

leda fram till en anskaffning. LOU behandlar huvudsakligen olika delar av

förfarandet. Huvudregeln gäller affärsmässighet. Upphandlingen skall göras

med utnyttjande av de konkurrensmöjligheter som finns och även i övrigt

genomföras affärsmässigt. Syftet är därvid att söka garantera bl.a. att förfa-

randet innebär att alla som deltar i upphandlingen har en chans att få sina

anbud korrekt hanterade. I detta ingår regler för värderingen av anbuden.

Tjänster är enligt en bilaga till lagen uppdelade i A- och B-tjänster, där

upphandling av A-tjänster över det s.k. tröskelvärdet medför betydligt större

formkrav med bl.a. krav på annonsering. För det fall tjänsternas värde över-

stiger tröskelvärdet gäller 5 kap. För upphandling av A-tjänster under trös-

kelvärdet och B-tjänster gäller 6 kap. För statliga myndigheter uppgick trös-

kelvärdet under år 1999 till 1 157 000 kr.

Som A-tjänster räknas bl.a. marknadsundersökningar, konsulttjänster för

administration och reklamtjänster. Som B-tjänster räknas bl.a. tjänster inom

kultur och fritids- och idrottsverksamhet. Bland B-tjänsterna finns också som

sista rubrik Andra tjänster.

Vid upphandling av A-tjänster över tröskelvärdet skall den upphandlande

enheten enligt huvudregeln annonsera upphandlingen i Europeiska gemen-

skapernas officiella tidning samt som huvudregel tillämpa öppen eller selek-

tiv upphandling.

Öppen upphandling innebär en upphandling där alla leverantörer får lämna

anbud. Selektiv upphandling är en upphandling där den upphandlande enhe-

ten efter kvalificering inbjuder vissa leverantörer att lämna anbud.

Förhandlad upphandling innebär att en upphandlande enhet inbjuder vissa

leverantörer att lämna anbud och tar upp förhandling med en eller flera av

dem. Sådan upphandling får användas i vissa fall, nämligen om i särskilda

fall arten av tjänsterna eller därmed förknippade risker av särskilda skäl inte

medger en förhandsvärdering eller om de tjänster som skall upphandlas är av

den arten att förfrågningsunderlaget inte kan upprättas med tillräcklig preci-

sion för att medge att val kan göras enligt reglerna för öppet eller selektivt

förfarande. Upphandlingen skall föregås av annonsering utom i några be-

gränsade fall, då förenklad upphandling utan föregående annonsering (s.k.

påskyndat förfarande) kan användas. Dessa fall kan gälla synnerlig brådska,

tilläggstjänster eller vid upprepning av tjänster.

För att undantaget vid brådska skall kunna åberopas gäller att det skall va-

ra absolut nödvändigt att genomföra upphandlingen men synnerlig brådska

gör det omöjligt att hålla tidsfristerna för öppen eller selektiv upphandling

eller för förhandlad upphandling med föregående annonsering. Brådskan

skall vara förorsakad av omständigheter som inte kunnat förutses av och inte

heller ha orsakats av den upphandlande enheten.

Undantaget för tilläggstjänster gäller sådana tjänster från den ursprungliga

leverantören som inte omfattas av det först avsedda projektet men som på

grund av oförutsedda omständigheter blivit nödvändiga för projektet. Detta

undantag kan tillämpas endast om värdet av tilläggstjänsterna inte överskri-

der hälften av det ursprungliga värdet.

Undantaget för upprepade tjänster gäller nya tjänster som består enbart av

en upprepning av tjänster ingående i ett projekt som tidigare varit föremål för

öppen eller selektiv upphandling och tjänsterna tilldelas samma leverantör

som tidigare fått upphandlingskontraktet.

Lagen har fastställda tidsfrister för anbud och anbudsansökningar.

Upphandling av A-tjänster under tröskelvärdet och av B-tjänster oavsett

värde skall enligt 6 kap. normalt göras genom förenklad upphandling. Om

upphandlingens värde är lågt eller om det finns synnerliga skäl, får direkt-

upphandling användas. Sådana skäl kan vara synnerlig brådska orsakad av

omständigheter som inte kunnat förutses och inte heller beror på den upp-

handlande enheten, t.ex. bristande planering. Selektering på det sätt som som

är tillåtet över tröskelvärdena är inte tillåtet enligt 6 kap. Den upphandlande

enheten får välja mellan att skriftligen inbjuda vissa leverantörer att lämna

anbud eller genom att annonsera upphandlingen.

Antalet leverantörer som skall inbjudas att lämna anbud vid förenklad

upphandling får bedömas mot kravet på konkurrens med hänsyn till upp-

handlingens storlek och karaktär. Anbudsgivarna skall ges skälig tid att

lämna anbud. Den upphandlande enheten får förhandla med en eller flera

anbudsgivare.

Det anbud skall antas som är det ekonomiskt mest fördelaktiga eller som

har lägst anbudspris.

Rättelse av ett ingivet anbud får göras i vissa fall. En upphandlande enhet

får medge att en anbudsgivare rättar en uppenbar felskrivning eller felräk-

ning eller något annat uppenbart fel i anbudet. Enheten får också medge att

ett anbud förtydligas och kompletteras, om det kan ske utan risk för särbe-

handling eller konkurrensbegränsning.

Rikta

Utrikesdepartementet har i frågan om upphandlingen av tjänster i samband

med regeringens Sydafrikasatsning hänvisat till Ulla Ströms redogörelse och

bedömningar och till Magnus Sjöbergs rapport, som vid tidpunkten för de-

partementets svar ännu inte hade lämnats.

Av Ulla Ströms rapport och annan tillgänglig utredning framgår bl.a. föl-

jande.

Sydafrikasekretariatet och informationsansvariga på UD och Sida diskute-

rade i januari 1999 behovet av upphandling av experthjälp i form av

PR/Informationskonsult för att dels ta fram en informationsstrategi för den

svenska Sydafrikasatsningen, dels genomföra strategin. De var överens om

att satsningens bredd och omfattning krävde kvalificerad expertis för att

kunna nå ut och få önskad genomslagskraft. På UD och Sida fanns erfaren-

heter av samarbete med olika PR/Info-företag, och det beslöts i samråd att tre

företag, som av UD och Sida bedömdes ha erforderlig kompetens och erfa-

renhet, skulle inbjudas att lämna anbud för ett uppdrag.

Projektsekretariatet utarbetade ett upphandlingsunderlag. Av underlaget

framgick att uppdraget var uppdelat i två faser: en första fas för att utarbeta

en informationsstrategi och en andra fas för att genomföra sagda strategi, och

att den aktuella upphandlingen avsåg framtagandet av en informationsstrate-

gi.

Den 25 februari 1999 gick en infordran av anbud ut, som avsåg framtagan-

det av en informationsstrategi för den svenska Sydafrikasatsningen. Anbuds-

tiden gick ut den 2 mars 1999. Tre anbud kom in: från Rikta Kommunikation

AB, från Kreab AB och från Hallström Kommunikation AB.

UD beslöt den 15 mars 1999 att anta det av Rikta inlämnade anbudet

"såsom varande det som bäst uppfyller angivna kriterier för uppdraget samt

det mest fördelaktiga". Särskild vikt fästes vid "den förväntade effekten av

de föreslagna åtgärderna, anbudsgivarens erfarenhet av liknande uppdrag

utom Europa samt den totala kostnaden".

Sydafrikasekretariatet, genom Finn Alton, tecknade den 19 mars 1999 ett

avtal med Rikta, genom Mikael Albinson. Genom avtalet fick Rikta i upp-

drag att i samarbete med en sydafrikansk informationskonsult utarbeta en

informationsstrategi inklusive en kostnadsberäkning för en svensk satsning i

Sydafrika under år 1999 (fas 1). Tidsplanen för uppdraget angavs till fyra

veckor. Riktas arvode fastställdes till ett högsta belopp om 200 000 kr, ex-

klusive moms. Utöver arvode skulle Rikta få ersättning för två resor till

Sydafrika.

I avtalet finns en notering om att Riktas anbud av misstag inkluderat en

summa om 160 000 kr som "avser en senare fas i informationsstrategin och

inte ingår i denna första upphandling".

Den 14 juni 1999 tecknades ett nytt avtal mellan sekretariatet (Alton) och

Rikta (Albinson), det s.k. huvudavtalet, genom vilket Rikta fick i uppdrag att

ansvara för genomförandet av informationsstrategin (fas 2).

I avtalet angavs inledningsvis att det bygger på den kommunikationsstrate-

gi och kommunikationsplan som Rikta tidigare levererat i redan utfört förbe-

redande uppdrag. Enligt avtalet gavs Rikta ansvaret för att det samlade upp-

draget enligt kommunikationsplanen leddes, genomfördes och följdes upp.

Arvodet för genomförandet av uppdraget fastställdes till högst 8 180 000

kr exklusive moms, om samtliga tjänster angivna i strategin skulle komma att

avropas av UD. Rikta skulle vid avtalets undertecknande erhålla 2 000 000

kr. Därefter skulle arvode betalas via månadsvisa fakturor för överenskom-

met genomfört arbete.

Något anbudsförfarande föregick inte detta avtal. Av Magnus Sjöbergs

rapport framgår att Rikta upprättat en faktura, som uppenbarligen hänför sig

till huvudavtalet, redan den 31 maj.

Den 14 september 1999 tecknades ytterligare ett avtal mellan sekretariatet

(Alton) och Rikta (Albinson), det s.k. tilläggsavtalet om "planering och

genomförande av publika arrangemang". I avtalet åtog sig Rikta att utöver

redan avtalade uppdrag även ansvara för genomförandet av musikkonserter,

sportevenemang, matvecka och modevisningar. Projekten enligt avtalet

skulle i huvudsak bära sina egna kostnader och risker. Finansieringen byggde

på sydafrikanska sponsorpengar och biljettintäkter. Det finansiella åtagande

som åvilade sekretariatet angavs vara begränsat till 2 269 000 kr. Beloppet

var ett högstbelopp för vissa specificerade kostnader, som avsågs komma att

täckas genom sponsorbidrag och skulle regleras mot faktiska kostnader efter

det att evenemangen genomförts. För att täcka ett likviditetsbehov hos Rikta,

som vid avtalsundertecknandet uppgick till 2 600 000 kr, betalade Sydafrika-

sekretariatet ut detta belopp under beteckningen förskott. Beloppet översteg

således sekretariatets finansiella åtagande enligt avtalet med 331 000 kr.

Något upphandlingsförfarande föregick inte tilläggsavtalet. Finn Alton har

vid utfrågning uppgivit att en överenskommelse om innehållet i avtalet träf-

fades redan i juni men att avtalet på grund av semestrar och annat kom att

undertecknas först i september.

Bakgrunden till detta avtal beskrivs i stora drag i Magnus Sjöbergs rapport.

Enligt beskrivningen hade Magnus Erikson, sedan han fått uppdraget att

arrangera och svara för artistgalorna m.m., satt i gång med att engagera ar-

tister och artistgrupper från Sverige samt avtala med underleverantörer i

Sydafrika om scener, ljud- och ljusanläggningar, m.m. Uppenbarligen hade

han redan under försommaren 1999 bundit upp sig för stora kostnader som

han inte kunde klara. Han vände sig då till sekretariatet med begäran om

likvida medel i avvaktan på att han skulle få inkomster genom sponsring och

biljettintäkter. Samtidigt kom emellertid hans tidigare förehavanden som

företagare att uppmärksammas. Detta ledde till att man från sekretariatets

och Statsrådsberedningens sida ville fjärma sig från honom. Enligt Magnus

Sjöbergs beskrivning blev lösningen för att rädda aktiviteterna och samtidigt

komma ifrån Magnus Erikson att Rikta, genom Albinson, förmåddes att ingå

tilläggsavtalet. Alternativet hade varit att "blåsa av" hela artistdelen.

Bland de handlingar som är tillgängliga för utskottet finns ett brev den 26

oktober 1999 från Finn Alton till Rikta (Mikael Albinson, med kopia till

företagets verkställande direktör Mats Agurén och kopia även till Lars Dani-

elsson), där kritik framförs mot Riktas sätt att sköta sina åtaganden såvitt

gällde artistsatsningen. Bland annat efterlyses ett förslag till reviderad akti

vitetsplan för återstående tjänster, som innebär att kostnadstaket respekteras

och att innehållet i kommunikationsplanen icke väsentligen påverkas.

För sammanhangets skull bör här också nämnas den s.k. garantin (bilaga

A 6). Finn Alton utfärdade den 22 november 1999 en handling, enligt vilken

Sydafrikasekretariatet/UD under vissa förutsättningar accepterade att återför-

säkra Rikta den förlust som kunde komma att uppstå inom ramen för ett

belopp i sydafrikansk valuta, som motsvarar drygt 6 miljoner kronor.

I bilaga A 5 redovisas närmare de utbetalningar som gjorts till Rikta under

1999 enligt den analys och bedömning som Magnus Sjöberg gjort.

Magnus Erikson /MEP

Av uppgifter vid utfrågningar, främst med Finn Alton, och av tillgängliga

handlingar kan utläsas bl.a. följande.

Finn Alton, som började det praktiska arbetet med Sydafrikasatsningen

den 1 december 1998, blev någon gång vid jul eller nyår kontaktad av Saabs

chef i Sydafrika, Magnus Karlberg. Karlberg frågade om satsningen skulle

innehålla någon form av artistarrangemang och rekommenderade i så fall

Magnus Erikson. Sekretariatet tog därefter upp en dialog med Magnus Erik-

son och bad honom ta fram ett förslag till hur artistevenemang skulle kunna

genomföras.

Magnus Erikson lade i ett brev till Alton i januari 1999 fram sina idéer.

Han nämnde i brevet vissa artister eller artistgrupper och säger i fråga om

ekonomin att "tanken är att finna sponsorintäkter ... som ... finansierar hela

detta projekt. Vi behöver dock en liten ekonomisk bas för att starta detta. Har

du någon idé om hur det skall gå till?".

I en promemoria inför styrgruppens sammanträde den 26 januari 1999, an-

gav Finn Alton att en artistgala planerades och att Magnus Erikson föreslagit

ett koncept för ett sådant evenemang. Styrgruppen godtog idéskissen, dock

med påpekandet bl.a. att sponsorpengar krävdes för artistgalan.

I början av juni 1999 blev Alton uppringd av Saabs ledning i Linköping

angående Magnus Erikson. Alton manades till viss återhållsamhet och fick

uppgift om att det hade förekommit tvivelaktigheter tidigare i Magnus Erik-

sons samarbete med artister. Det kom också vid denna tid fram att Magnus

Erikson hade haft ekonomiska svårigheter och att han hade konkurser bakom

sig. Efter diskussioner med Magnus Erikson bedömde sekretariatet att plane-

ringen och förberedelserna hade gått för långt för att man skulle kunna backa

ur relationen med Magnus Erikson. Efter samråd med Riktas Mikael Albin-

son träffades överenskommelse om att Rikta skulle fungera som "överrock"

åt Magnus Erikson. Enligt Alton var det denna överenskommelse som ned-

tecknades i det s.k. tilläggsavtalet.

Av handlingar som knyter Magnus Erikson till Sydafrikasatsningen är

främst att nämna dels ett brev den 8 mars 1999 från Finn Alton, dels två

introduktionsbrev som sekretariatet i maj 1999 ställde ut för att underlätta

Magnus Eriksons kontakter med artister och andra.

Brevet den 8 mars 1999 är ställt till "MEP, Magnus Erikson Production

Attn: Magnus Erikson". Brevet är rubricerat "Production of Pop/Rock Con-

sert(s) in connection with the Swedish-South African Manifestation in South

Africa, November 1999". I brevet refererar Alton inledningsvis till en dis-

kussion den 2 mars 1999 och uttalar därefter att "... you are kindly requested

to present a proposal on the setup of the pop/rock consert(s) as part of the

Swedish-South African Manifestation ..." I fråga om innehållet i förslaget

efterfrågas bl.a. en budget, innefattande både kostnader och intäkter. Intäk-

terna skall specificeras med beräknad biljettförsäljning, sponsorbidrag etc,

och kostnaderna för de föreslagna evenemangen, inklusive ersättning till

producenten (producer's fee), bör (should) täckas av intäkterna från biljett-

försäljning och sponsorer.

I Magnus Sjöbergs rapport nämns vidare ett utkast av den 29 juni 1999 till

"konsultavtal" mellan UD och MEP Concerts AB. Enligt utkastet skall

"konsulten producera, arrangera och samordna musikkonserter med medver- kan

av kända svenska pop- och rockartister". I utkastet sägs också att pro-

jektet skall bära sina egna kostnader och risker, dock att ett finansiellt

bidrag om 800 000 kr skall utgå. Något särskilt arvode skall inte utgå;

detta skall inräknas i konsultens budget för projekten och "täckas av

intäkter som pro- jekten genererar".

Närmare detaljer om avtalen med Rikta och den s.k. garantin redovisas i

bilagorna A 5 respektive A 6.

Uppgifter i utfrågningar

I denna del har uppgifter lämnats av Finn Alton, Peter Erikson, Magnus

Erikson, Lars Danielsson och Göran Persson. I ett senare skede av utskottets

granskning har uppgifter om omständigheterna kring utfärdandet av den s.k.

garantin lämnats även av Mats Agurén och Henrik Karlström.

Finn Alton den 30 mars och den 4 maj

Finn Alton har vid utfrågning inför utskottet i fråga om de gjorda upphand-

lingarna förklarat att han numera insett att formell upphandling borde ha

gjorts även av det s.k. huvudavtalet med Rikta.

Beträffande förbindelserna med Rikta i övrigt och med Magnus Erikson har

Finn Alton uppgivit bl.a. att överenskommelsen med Magnus Erikson att han

skulle ta fram förslag till artistevenemang var den enda överenskommelse

som träffades med Magnus Erikson. Hur artistevenemangen skulle genomfö- ras

och under vilka former diskuterades inte förrän långt senare. Tilläggsav-

talet kom man fram till efter det att Alton diskuterat saken med Lars

Daniels- son. Avtalet träffades muntligen redan runt midsommartid men kom

inte att skrivas på förrän i september. Avsikten var att Mikael Albinson,

Rikta, skulle ta ansvaret för att konserterna organiserades förnuftigt och

genomför- des på ett otadligt sätt samt att finansieringen skulle ligga

totalt utanför den budget som fanns för substansinnehållet i

Sydafrikasatsningen.

I mitten eller slutet av september visade det sig att någon väsentlig

förbätt- ring inte hade inträffat, när det gällde försäkringar om att olika

artistevene- mang skulle komma att genomföras. Rikta hade inte tagit det

ansvar som Alton förväntat sig att företaget skulle ta. Alton upplevde att

han hade fått ett politiskt uppdrag från Statsrådsberedningen att se till

att Sveriges största satsning någonsin under en bestämd tidsperiod

genomfördes. Han kände sig därför tvingad att driva på arbetet och lät

sekretariatet i Riktas ställe återta en betydande kontakt med Magnus

Erikson för att se till att det hela fungerade. "Vi hade kniven på strupen,

när det gällde att detta skulle genomföras." Statsministern förväntade sig

att resultatet skulle uppnås. Betalningen av "förskott" skedde sedan

försäkringar hade framförts av både Rikta och Mag- nus Erikson om att "det

skulle gå hem". Fortfarande den natt då Alton skick- ade den s.k. garantin

till Rikta levde han i det antagandet - baserat på infor- mation "från

Rikta, i första hand, genom Magnus Erikson" - att de återståen- de

artistevenemangen skulle ge intäkter från en 40- eller 50-procentig

biljett- försäljning. Innan Alton ställde ut garantin diskuterade han

frågan om vad den skulle innehålla med sin "chef, statssekreteraren

Danielsson", som gav klartecken för garantin.

Peter Erikson den 30 mars

Peter Erikson har i denna del berättat bl.a. följande.

Han var verkställande direktör för Rikta under tiden 1996-1998 och är det

åter under Riktas rekonstruktion. Under perioden april-augusti deltog han i

princip inte i Riktas verksamhet utan var ledig. Han var dock under denna tid

ordförande i styrelsen.

Något avtal mellan Rikta och Magnus Erikson eller Magnus Erikson Pro-

duction har aldrig funnits. Beträffande Riktas ansvar anser Peter Erikson

att det står väldigt tydligt i kommunikationsplanen som ingår i avtalet den

14 juni att Rikta inte var ansvarigt för artistevenemang, inte för

konserter och inte för sponsring. Tilläggsavtalet den 14 september lade det

ansvaret på Rikta. Rikta har gjort ett fel, nämligen att ställa upp som

betalningsförmedla- re för UD. Med facit i hand borde Rikta ha sagt till UD

att sätta till en separat projektledare, som drev hela projektet. Mikael

Albinson såg tilläggsavtalet som en servicegest mot sin kund och

engagerades utöver grundavtalets ram att försöka hjälpa till med

sponsorförsäljningen.

Enligt vad det visat sig skrev Finn Alton den 21 november en promemoria

till Lars Danielsson om läget beträffande artistsatsningen. På kvällen den 23

november talade Peter Erikson och Alton i telefon. Alton sade då att Göran

Persson var "förbannad" och att frågan om garantin till Rikta hade dragits för

statsministern. Till följd av garantin på drygt 6 miljoner kronor skickade

Rikta ned hela sin kontanta kassa, drygt 5 miljoner kronor, till Sydafrika för

att rädda vad som räddas kunde.

Magnus Erikson den 30 mars

Magnus Erikson har vid utfrågning inför utskottet uppgivit bl.a. följande.

Under senhösten 1998 hade Saabs chef i Sydafrika, Magnus Karlberg, och

en annan representant för JAS Gripen nämnt den planerade satsningen för

honom och frågat om han var intresserad. Hans engagemang i Sydafrikasats-

ningen startade därefter med att han blev kontaktad av Sydafrikasekretariatet

på UD. Tanken var att han skulle ta hand om artistengagemang och liknande

aktiviteter. Han själv, Rikta och Sydafrikasekretariatet jobbade fram till juni

väldigt tätt och intensivt. Under sommaren träffades så en överenskommelse,

som innebar att Rikta skulle fungera som "överrock" åt honom. Hans upp-

fattning är att det var intressenterna bakom JAS Gripen som låg bakom att ett

sådant behov ansågs föreligga. Överenskommelsen innebar dock inte någon

skillnad i fråga om sättet att arbeta, utan han fortsatte att arbeta med artist

galor och övriga arrangemang som förut.

Målsättningen var att dra in sponsorer, men han hade inte fått uppdraget att

skaffa sponsorer. "På ett sätt" var det meningen att arrangemangen skulle

vara självfinansierade.

Efter det att Expressen publicerat sin första artikel om misslyckade ar-

tistarrangemang blev han tillhållen av Finn Alton och hans medarbetare att

stanna på sitt hotellrum och inte göra några uttalanden. Han kunde därmed

inte göra någonting för att få de återstående arrangemangen att fungera bätt-

re.

Lars Danielsson den 11 april

Lars Danielsson har förklarat att det till en början inte var meningen att ar-

tistsatsningen skulle få den omfattning som den delen av Sydafrikasatsningen

kom att få. Fram till ankomsten till Sydafrika hade artistsatsningen diskute-

rats med honom vid kanske fyra eller fem tillfällen. Det första var när idén

som sådan kom på tal. Det andra var när han första gången hörde namnet

Magnus Erikson. Det tredje var när diskussionen om att Rikta närmare skulle

styra Magnus Erikson kom upp. Fjärde gången var i början av november när

man inom Sydafrikasekretariatet var allmänt missnöjd med Riktas sätt att

hantera sin del av artistsatsningen inklusive kontrollen av Magnus Erikson.

Det skrevs då ett brev till Riktas ledning med påpekande av ett antal förhål-

landen. Brevet hade föredragits för Danielsson. I samtliga nämnda fall fick

Danielsson försäkringar från Sydafrikasekretariatet att det man gjort haft

avsedd effekt och att läget var under kontroll.

Orsaken till att artistsatsningen inte fungerade var att det inte fanns någon

ordentlig kontroll över den. Ansvaret för detta tar Lars Danielsson delvis på

sig.

Göran Persson den 14 april

Göran Persson har förklarat att han självklart inte på något sätt var inblandad

i ett beslutsfattande omkring den s.k. garantin. Han hade inte ens information

om den annat än möjligen via medierna.

Slutsatser om upphandlingsfrågor i tidigare utredningar

I Ulla Ströms rapport påpekas beträffande fas 1 att kritik har framförts mot

att anbudstiden varit för kort och att detta skulle ha ogynnsamt påverkat

uppdraget. Med hänsyn till tidsaspekten vad avser Sydafrikasatsningens

genomförande gör hon ändå bedömningen att upphandlingen i denna del

skett med iakttagande av gällande regler och på ett för uppdraget och arbetets

fortskridande ändamålsenligt och tillfredsställande sätt.

Beträffande fas 2 måste enligt utredaren konstateras att gällande regelverk

åsidosatts och att därmed konkurrensmöjligheter och affärsmässighet satts ur

spel. Vid uppdrag i storleksordningen drygt 8 miljoner kronor krävs inford-

rande av skriftliga anbud från en bred krets av intressenter. Det hade ålegat

Sydafrikasekretariatet att infordra anbud för genomförandefasen genom ett

öppet eller selektivt upphandlingsförfarande.

Beträffande tilläggsavtalet anser utredaren att det med hänsyn till syftet

med avtalet och omständigheterna kring tillkomsten av detsamma samt att

Rikta uppenbarligen inte erhållit vare sig arvode eller täckning för kostnader

för genomförandet av uppdraget kan diskuteras huruvida något upphand-

lingsförfarande var nödvändigt eller över huvud hade kunnat genomföras.

Prövningen av den avtalsreglerade relationen mellan UD och Rikta och de

ansvarsförhållanden som därigenom uppstått för avtalsparterna bör enligt

utredaren göras utifrån andra överväganden.

Magnus Sjöberg har i denna del haft i uppdrag att med utgångspunkt i Ulla

Ströms rapport beskriva händelseförloppen vid upphandling och tillkomsten

av avtal mellan Regeringskansliet och Rikta Kommunikation AB och gjorda

garantiutfästelser.

I rapporten anförs att det kan råda viss tvekan om till vilken typ av

tjänst, A- eller B-tjänst, som tjänsterna skall hänföras, men att det i

förevarande fall inte har någon avgörande betydelse för bedömningen av

upphandlingsförfa- randet.

Vad som förekommit i ärendet ger enligt rapporten klart vid handen att det

varit fråga om två skilda upphandlingsobjekt, fas 1 och fas 2. När det gäller

den första upphandlingen, fas 1, anser utredaren att det inte finns fog för

några avgörande invändningar mot förfarandet och prövningen av ingivna

anbud. När det gäller den senare upphandlingen, fas 2, framhåller utredaren

däremot den grundläggande bristen att upphandlingen inte, som bort, skett

med tillämpning av reglerna om offentlig upphandling. Den grundläggande

bestämmelsen i LOU att upphandling skall göras med tillämpning av de

konkurrensmöjligheter som finns och även i övrigt genomföras affärsmässigt

har sålunda åsidosatts.

Utredaren anser i frågan om upphandling enligt LOU borde ha gjorts be-

träffande tilläggsavtalet att det bör beaktas att det enligt detta avtal inte

skulle utgå någon ersättning i form av arvode och att utbetalningarna som

gjordes på grund av avtalet i själva verket utgjorde lån till Rikta. Vid sådana

förhållanden kan enligt utredaren LOU inte anses ha varit tillämplig.

Sammanfattningsvis säger utredaren i denna del följande.

Vidkommande de gjorda upphandlingarna kan konstateras att den upphand-

ling som avsåg framtagande av informationsstrategi, inklusive kostnadsbe-

räkning, för svensk satsning i Sydafrika genomförts i godtagbar ordning. I

fråga om upphandlingen av tjänsten för genomförande av informationsstrate-

gin kan endast konstateras att den borde ha skett med tillämpning av LOU

men att så inte skett. Vad slutligen gäller frågan om det s.k. tilläggsavtalet

borde ha föregåtts av upphandling enligt LOU har avtalet befunnits ha sådant

innehåll att lagen inte varit tillämplig.

Riksdagens revisorer anser att anbudstiden för upphandlingen av den inle-

dande informationssatsningen, som uppgick till fem arbetsdagar, var alltför

kort. Det förhållande att sekretariatet befann sig i tidsnöd på grund av att

planeringsperioden inför satsningen var kort, innebär enligt revisorerna inte

att undantag kan medges från LOU. Riksdagens revisorer menar också att

nedsättningen av Riktas anbud från 390 000 kr till 230 000 kr kan ifrågasät-

tas.

Riksdagens revisorer anser vidare att det avtal som träffades mellan Utri-

kesdepartementet och Rikta den 14 juni 1999, och som avsåg själva genom-

förandet av informationssatsningen, borde ha föregåtts av en upphandling i

enlighet med LOU. Även om det andra kontraktet skulle kunna betraktas

som ett tilläggsavtal, överstiger värdet av tilläggsavtalet vida det tillåtna

enligt LOU. Argumentet att det var självklart att Rikta skulle få kontraktet

och att sekretariatet var i tidsnöd är inte förklaringar som medger undantag

från LOU.

Riksdagens revisorer påpekar slutligen att det råder oklarheter när det gäl-

ler engagemanget av Magnus Erikson Production. Efter vad som framkom-

mit i granskningen fanns en överenskommelse om att Magnus Erikson Pro-

duction skulle ta fram ett förslag till artistarrangemang. Sydafrikasekretaria-

tet slöt dock ett avtal med Rikta angående dessa arrangemang, och Rikta

anlitade i sin tur Magnus Erikson Production.

Sammantaget anser revisorerna att Utrikesdepartementet på flera punkter

har brustit i tillämpningen av reglerna i LOU och också mot EG-rättens

principer.

Betalningar till Rikta

Bakgrund

Som framgår av den i ett tidigare avsnitt intagna kronologin för Sydafrika-

satsningen i granskade delar (s. 5 f.) hade under tiden fram till

inledningen av Sydafrikaveckan - utom ersättning för arbetet att utforma en

informations- strategi, fas 1 - betalats ut sammanlagt 13 753 720 kr till

Rikta. Av det be- loppet avsåg 4 203 720 kr ersättning, huvudsakligen

konsultarvode, enligt det s.k. huvudavtalet, medan resterande belopp om

sammanlagt 9 550 000 kr utbetalades till företaget a conto eller under

beteckningen förskott och med hänvisning till kostnader för olika

artistevenemang. Dessa resterande belopp har i Magnus Sjöbergs utredning

bedömts vara knutna till Riktas åtaganden enligt det s.k. tilläggsavtalet

och till övervägande del i praktiken avse lån till Rikta.

De medel som behövs för att täcka uppkomna kostnader, som inte avser

bistånd, avses enligt uppgifter från Regeringskansliet täckas av tidigare gjor-

da besparingar på Utrikesdepartementets förvaltningsanslag.

Den s.k. garantin utfärdades av Finn Alton den 22 november i Sydafrika för

Sydafrikasekretariatet/Utrikesdepartementet. Garantin innefattade en utfäs-

telse till Rikta, att under vissa förutsättningar återförsäkra Rikta den

förlust som kunde komma att uppstå inom ramen för ZAR 4,6 miljoner.

Beloppet motsvarade drygt 6 miljoner kronor i svensk valuta.

Förutsättningarna var att Rikta accepterade att ställa ut en

betalningsgaranti till MEP:s underleverantö- rer avseende artistevenemangen

och så långt det var möjligt medverkade till att arrangemangen genomfördes

enligt plan. En förutsättning var vidare att Rikta redovisade de intäkter

som erhållits för sålda biljetter vid samtliga konsertarrangemang.

Finn Alton gjorde enligt vad han uppgivit utfästelsen för att förmå Rikta

att se till att artistevenemangen slutfördes under något så när god ordning.

Rikta skickade också ytterligare personal och andra resurser till Sydafrika för

att försöka lösa de uppkomna problemen.

Under de närmaste dagarna tog också Rikta i pressmeddelanden på sig an-

svar för den misslyckade artistsatsningen.

Utrikesminister Anna Lindh gjorde tidigt uttalandet att alla i god tro var-

ande leverantörer skulle få betalt för sina utlägg. Utrikesministern

försäkrade också i pressen att vad som inträffat skulle utredas. Den 25

november fick ambassadören Ulla Ström sitt tidigare nämnda uppdrag, och

UD:s expedi- tionschef Dag Klackenberg fick till uppgift att bl.a. ta hand

om slutreglering- en av fordringarna. Ett formellt regeringsbeslut om att

tillsätta en arbetsgrupp under hans ledning fattades den 9 december.

Uppdraget angavs där vara att slutreglera de ekonomiska förhållandena i

samband med regeringens mani- festation i Sydafrika. Övriga personer i

gruppen utsågs genom departements- beslut den 14 december.

Rikta vände sig på ett tidigt stadium till UD för att få betalning. Ett första

sammanträde hölls mellan Rikta och staten genom UD den 25 november.

I slutet av november fann Rikta att kontrollbalansräkning måste upprättas

enligt aktiebolagslagen, och den 2 december ansökte företaget hos Stock-

holms tingsrätt om företagsrekonstruktion. Efter det att ansökan komplette-

rats beslutade tingsrätten den 6 december om företagsrekonstruktion. Advo-

katen Guy Lofalk förordnades till rekonstruktör. I ansökan med komplette-

ring pekade Rikta ut statsminister Göran Persson som ansvarig för Riktas

betalningssvårigheter genom att statsministern i massmedier och även i riks-

dagens kammare lagt skulden för problemen i Sydafrikasatsningen på Rikta.

Rikta gick också den 2 december ut med en presskommuniké av denna inne-

börd.

Utrikesdepartementet lämnade den 2 december ett pressmeddelande om de

åtgärder departementet hade vidtagit och vidtog. Där nämndes att departe-

mentet inrättat en särskild grupp för att bl.a. kartlägga och verifiera

uteståen- de fordringar samt att departementets interna utredning skulle

förstärkas. I pressmeddelandet uttalades också att departementet "för

närvarande" inte i övrigt kunde kommentera de samtal som sedan en tid

fördes mellan UD och Rikta och att detta också gällde de påståenden som

under dagen gjorts av Riktas ledning.

UD betalade den 10 december nästan 4 miljoner kronor till Rikta. Betal-

ningen utgjorde slutbetalning för konsulttjänster enligt det s.k. huvudavtalet.

F.d. regeringsrådet Magnus Sjöberg fick den 15 december sitt tidigare

nämnda utredningsuppdrag. Sjöberg redovisade uppdraget den 15 mars 2000.

Under december fortsatte samtalen mellan UD och företrädare för Rikta

om betalning. Efter beslutet om företagsrekonstruktion fördes de för Riktas

del företrädesvis av Guy Lofalk. Kontakterna låg till stor del nere från slutet

av december till slutet av februari och intensifierades åter i mars. Någon

ytterligare utbetalning till Rikta gjordes inte förrän den 10 april 2000. Den

betalningen skedde enligt vad som anges i Utrikesdepartementets utbetal-

ningsunderlag "enl. garanti 99-11-22 till Rikta inkl. Fnr 11332".

Från Regeringskansliets sida har i de uppgifter som lämnats i ärendet påpe-

kats bl.a. följande.

Betalningen den 10 december avsåg slutbetalning enligt huvudavtalet och

avsåg en faktura från slutet av november. Slutredovisning av uppdraget

enligt huvudavtalet hade inte skett och avtalet löpte fram till den 31 januari

2000. Betalningen skedde således av tillmötesgående i förtid. En annan fak-

tura som presenterades i slutet av november innehöll olika utlägg och krävde

utredning innan den betalades. Vid sidan av Rikta fanns andra fordringsägare

med stora fordringar som också åberopade behov av snabb betalning. Under

tiden fram till betalningen i april 2000 ställde Rikta eller dess rekonstruk-

tionsbo krav på betalning enligt minst tre nivåer. I slutändan betalades enligt

den nivå som motsvarade beloppet i garantin. Viss generositet ansågs ha

visats redan genom betalningen den 10 december. Någon ytterligare utbetal-

ning utan ordentlig utredning kunde inte göras.

I en promemoria 2000-06-06 från Regeringskansliet framhålls att vid ett

möte den 1 december 1999 mellan företrädare för Rikta och för Regerings-

kansliet mycket var oklart, bl.a. antalet fordringsägare, eventuella intäkter

och tillgångar i Sydafrika, Magnus Eriksons roll och tilläggsavtalets giltig-

het, liksom frågan om från vilket anslag medel skulle tas för att betala even-

tuellt uppkomna fordringar. Vidare framhålls att Rikta vid mötet framförde

en rad krav. Ett av dessa gällde betalning av en faktura på 4,1 miljoner kro-

nor för gjorda utlägg. Ett annat krav var att UD skulle överta samtliga ford-

ringar, inklusive eventuella skadeståndsanspråk, som kunde uppstå till följd

av Sydafrikasatsningen. Ett tredje krav var att regeringen på lämpligt sätt -

genom ett uttalande eller ett nytt uppdrag - skulle friskriva Rikta från all

skuld till den misslyckade artistsatsningen i Sydafrika. Som ett minimum för

detta gällde att statsministern vid framträdandet i riksdagen dagen därpå och

fortsättningsvis inte skulle framföra någon kritik mot Rikta för bolagets

insatser i Sydafrikasatsningen.

Enligt en förteckning över sammanträffanden mellan företrädare för Utrikes-

departementet och för Rikta eller dess rekonstruktionsbo som utskottet er-

hållit från departementet hölls möten mellan parterna under år 1999 torsda-

gen den 25 november, onsdagen den 1 december, måndagen den 6 december

och torsdagen den 9 december. Efter årsskiftet hölls möten torsdagen den 22

februari, onsdagen den 22 mars, fredagen den 24 mars, fredagen den 31 mars

och måndagen den 3 april.

Uppgifter i utfrågningar m.m.

I denna del har uppgifter lämnats av Peter Erikson, Mats Agurén, Guy Lo-

falk, Magnus Hybbinette och Henrik Karlström (av Hybbinette och Karl-

ström skriftligen och muntligen) samt av Bertil Ahnborg, Dag Klackenberg,

Sten Olsson, Lars Danielsson, Anna Lindh och Göran Persson. Från kansli-

chefen Per Thöresson har skriftliga uppgifter inhämtats. UD:s tidigare press-

chef Annika Söder har lämnat uppgifter muntligen till utskottets kansli, som

tecknat ned uppgifterna. Lofalk har på utskottets begäran lämnat in kopia av

minnesanteckningar.

Peter Erikson den 30 mars

Peter Erikson har i frågan om infriandet av den s.k. garantin berättat

följande.

Rikta hade till följd av garantin den 22 november genast skickat ned hela

sin kontanta kassa på 5 miljoner kronor och ytterligare personal till

Sydafrika för att rädda vad som räddas kunde av artistevenemangen. Den 1

december hade Rikta ett nio timmar långt sammanträde på UD med "UD:s högsta

ledning" för att nå en uppgörelse om betalning av Riktas fordringar. Under

mötet gjordes avbrott för kontakter mellan UD och Statsrådsberedningen. Vid

slutet av mötet sade expeditionschefen Dag Klackenberg att ett be-

slutsunderlag för hanteringen skulle tas fram till regeringssammanträdet

nästföljande torsdag. Enligt Klackenberg fanns det ingenting som tydde på

att Rikta inte hade rätt att få full ersättning för de utlägg företaget

haft för UD:s räkning.

Efter det att Rikta den 2 december gått ut med ett pressmeddelande om

överläggningarna med UD, tog det enligt Peter Eriksons uppfattning stopp i

Statsrådsberedningen för ytterligare utbetalningar. Han kände väldigt

tydligt att det fanns önskemål om att förhandlingarna skulle föras

förtroligt. UD:s ledning var enligt hans uppfattning beredd att betala den

1 december men någonstans stoppades det.

Enligt Peter Eriksons uppfattning var Rikta ett av de företag i landet som

haft bäst och mest erfarenhet av att arbeta med staten och statliga myndig-

heter. De hade en medarbetarkader som hade en väldigt bred politisk bak-

grund, personer från tre eller fyra olika riksdagspartier med ett förflutet

i den politiska världen. Så sent som förra året hade Rikta i uppdrag att

utreda hela Regeringskansliets internkommunikation och också uppdrag från

flera de- partement, liksom från olika statliga myndigheter. Bolagets värde

utgörs av medarbetarnas värde och framtida intjäningsförmåga och framtida

lönsam- het.

Riktas ägare har övervägt att begära skadestånd av staten. Företaget värde-

rades per den 30 juni 1999 till 200 miljoner kronor, och värdet i dag är

noll. Fordringarna på UD bedömdes i balansräkningen, som upprättades före

ansökningen om rekonstruktion, som osäkra av företagets revisorer.

Mats Agurén den 22 juni

Mats Agurén har uppgivit att hans minnesbild av händelseförloppet våren,

sommaren och hösten 1999 mycket väl stämmer överens med den bild som

kommer fram i Ulla Ströms och Magnus Sjöbergs utredningar.

Beträffande sin roll i Rikta har Mats Agurén uppgivit följande. Efter det att

han hade begärt sitt entledigande som verkställande direktör, lämnade han

omkring den 1 december det operativa ansvaret i företaget för andra huvud-

uppgifter. Han blev senare behjälplig till den grupp som tillsattes för att

utröna möjligheterna till att skapa ett rekonstruerat Rikta och arbetade i

kundprojekt. Efter den 16 december, då det beslöts att bolaget skulle av-

vecklas, sysslade han i huvudsak med att sälja inventarier och avveckla bola-

get. Ansvarsfördelningen inom Rikta under det aktuella skedet fram till dess

han begärde sitt avsked innebar från eftermiddagen den 22 november att han

svarade för mediekontakter, intern information till personal och kundinfor-

mation, medan styrelseordföranden Peter Erikson svarade för kontakterna

med UD. Agurén var således inte med på något av mötena med UD. Han

lämnade företaget i slutet av januari, när utförsäljningen av lokaler och in-

ventarier samt avvecklingen av personal hade genomförts. Han äger fortfa-

rande 0,8 % av aktierna i företaget.

Beträffande omständigheterna kring betalningsgarantin har Mats Agurén

berättat följande.

Under kvällen den 21 november kontaktades han av Mikael Albinson och

Finn Alton från Sydafrika med frågan om Rikta kunde tänka sig att betala

mellan 6 och 7 miljoner kronor för att säkerställa att artistevenemangen

skulle kunna genomföras. Hans svar var att Rikta inte kunde ställa upp med

dessa pengar och att han inte förstod detta som Riktas uppgift. Vid detta

tillfälle kände företagsledningen inte till det s.k. tilläggsavtalet. Diskussio

nerna fortsatte sent in på natten och fortsatte tidig morgon och förmiddag

följande dag. Agurén tolkade uttalanden av Alton som att det kunde bli stora

politiska konsekvenser av att artistevenemangen inte skulle kunna genomfö-

ras. En tidsfrist skulle gå ut kl. 15.30 för att betala de artister som skulle

uppträda samma kväll. Alton erbjöd en garanti från UD att betala Rikta dess

utlägg, och en sådan anlände till Rikta strax efter lunch. Agurén tolkade

garantin som att om Rikta uppfyllde vissa krav skulle UD garantera upp till

4,6 miljoner rand minus de redovisade biljettintäkterna. Med garantin i bak-

grunden beslöt Rikta att lösa det akuta problemet med kvällens konsert, och

pengarna skickades ned.

Alton gjorde utan att nämna några namn klart att det var mycket få perso-

ner som kände till garantin och att han önskade att det skulle förbli så. Agu-

rén tolkade Altons uttalande så att det inte var lämpligt att gå ut i medierna,

och Rikta nämnde inte heller garantin under de kommande 48 timmarna.

Agurén ansåg sig inte ha anledning att tro annat än att det skulle komma en

ganska snar utbetalning från UD. Man tänkte sig att UD senast torsdagen den

25 november skulle betala ut ett belopp motsvarande 3 miljoner rand och

innehålla resten av garantibeloppet att avräkna mot framtida biljettintäkter.

Rikta tog i det aktuella skedet på sig ansvaret utåt för misstag i

artistsats- ningen. Enligt de branschetiska reglerna för PR-branschen skall

PR-konsulter sätta kundens intresse före de egna. Att skylla ett

misslyckande på en kund skulle sannolikt stå i strid med reglerna. I detta

fall var kunden Sveriges statsledning, vilket Agurén personligen var

utomordentligt medveten om och vilket möjligen kan ha påverkat hans omdöme.

- Agurén har uppfattningen att det hade funnits möjligheter att hantera

situationen och tillsammans vända bilden av Sydafrikasatsningen om man satt

sig ned och nyktert diskuterat situationen. I stället lämnades

Riktaföreträdarna, från det att man tagit på sig ansvaret för misstag, att

ensamma hantera frågan.

I frågan om svårigheterna att rekonstruera Rikta har Mats Agurén fram-

hållit att Rikta var ett kunskapsföretag utan andra tillgångar än sin

personal. Tilltron naggades i kanten av begäran om rekonstruktion den 2

december och av att det inte gick att få en lösning på den finansiella

frågan. Vidare eskale- rade skriverierna kring Rikta hela tiden.

Rekonstruktionsfasen beskrevs som en konkurs, och Rikta blev ett exempel på

ett dåligt skött företag. I ett sådant läge flyr givetvis både kunder och

anställda. - Agurén medverkade inte i utformningen av ansökan om

rekonstruktion.

I frågan om relationen mellan Rikta och Magnus Erikson har Agurén för-

klarat att han upplevde den som att de var två jämställda leverantörer i

pro- jektet. Genomströmningen av pengar enligt tilläggsavtalet uppfattade

Agurén som en teknikalitet.

Beträffande brevet den 26 oktober från Finn Alton till Mikael Albinson, som

faxades i kopia till Agurén och som innehåller kritik mot Riktas sätt att

uppfylla sina åtaganden, har Agurén uppgivit att han tog upp det med Albin-

son, som sade att det baserades på missförstånd och felaktigheter och att

han skulle diskutera det med Alton. Albinson kom något senare tillbaka och

sade att han talat med Alton och att problemen var utredda. Det är korrekt

att Agurén tidigare sagt att han borde ha varit noggrannare i sin

granskning av sakinnehållet i brevet, men han nöjde sig med Albinsons

försäkran att saken var utagerad.

Guy Lofalk den 4 maj

Guy Lofalk har uppgivit bl.a. följande.

Hans intryck som rekonstruktör av Rikta är att företaget var ett av de mest

kompetenta och professionella som han arbetat med. På grund av kompeten-

sen och inställningen hos personalen bedömde han att det fanns förutsätt-

ningar för att rekonstruktionen skulle kunna lyckas, dvs. att verksamheten

skulle kunna fortgå. För att detta skulle kunna ske var förhållandet till UD av

största betydelse. Detta förhållande avsåg dels betalning för Riktas fordran

om 10 miljoner kronor, dels frågan hur Rikta hade skött sitt uppdrag. För-

hållandet till UD var en trovärdighetsfråga, som grundades både på uppgifter

som förekommit i medierna om Rikta och dess verksamhet samt uttalanden

av statsministern om Riktas insats i Sydafrika och UD:s sätt att förhålla sig

till Rikta.

Guy Lofalk fick vid sina kontakter med UD uppfattningen att tjänstemän-

nen på UD var väl medvetna om att Riktas ansvar för den misslyckade artist-

satsningen var begränsat. Han fick under förhandlingarnas gång också in-

trycket att betalning av Riktas fordringar stoppades av främst Göran Perssons

inställning till Rikta.

Den 16 december fick Guy Lofalk klart för sig att betalning av Riktas

kvarstående anspråk på UD skulle dröja. Han bedömde att möjligheterna

urholkades för en rekonstruktion av verksamheten. Rikta övergick därefter

till finansiell rekonstruktion, varvid samtliga i personalen sades upp från

sina anställningar. De förhandlingar som därefter har ägt rum med UD har

varit inriktade på betalning av de anspråk som Rikta har haft och

fokuserade på att ge Riktas borgenärer så stor utdelning som möjligt i en

uppgörelse.

Dag Klackenberg den 14 april och den 16 maj

Dag Klackenberg har uppgivit följande.

Hans ansvar i ärendet började i slutet av november 1999 i samband med att

artistdelen av Sydafrika visade sig vara ett debacle. Han fick då i uppdrag

- reellt i slutet av november, formellt den 9 december - att försöka reda

ut återstående fordringar och virrvarret av krav och motkrav.

Utrikesministern gjorde tidigt ett uttalande om att staten självklart

skulle honorera alla i god tro varande underleverantörer i

artistsatsningen. Detta uttalande kom att ligga till grund för de följande

diskussionerna med Rikta och senare med Guy Lofalk som rekonstruktör

Den s.k. garantin nämndes inte i början från Riktas sida, utan företaget

ville då ha betalt för de utlägg som man hade gjort och också ersättas för

framtida utlägg. Rikta hade också andra önskemål och begärde att ett utta-

lande skulle framförhandlas och läggas i statsministerns mun samt att

depar- tementet skulle visa fullt förtroende för dem genom att lägga in nya

order.

Vad som diskuterades under sammanträdet med Rikta onsdagen den 1 de- cember

var vad som kunde göras för att undvika Riktas betalningsinställelse. Under

sammanträdet hade man från UD:s sida kontakt med Statsrådsbered- ningen i

frågan om ett uttalande att lägga i statsministerns mun.

För att underlätta Riktas likviditetsläge såg Dag Klackenberg till att slut-

fakturan enligt huvudavtalet betalades i december utan att gå igenom den

procedur som huvudavtalet föreskrev, nämligen att slutrapporten skulle

utvärderas.

Garantin kom upp till diskussion senare. Dag Klackenberg bedömer den

som en undermålig juridisk produkt. Den bygger på att ett antal villkor skall

vara uppfyllda. Bland annat behandlas utlägg som Magnus Erikson Produc-

tions underleverantörer haft. Vidare skall biljettintäkter och sponsorintäkter

redovisas. Inga av villkoren var uppfyllda under onsdagen den 1 december,

då en lång diskussion hölls mellan Rikta och UD. Ett annat problem är att

ordet "förlust" är en resultatterm i motsats till "gjorda utlägg". En detalj i

sammanhanget som också ställde till problem var att ett bankkonto i Riktas

namn upptäcktes i Sydafrika.

Det var Dag Klackenberg själv som gjorde bedömningen att inte genast

honorera garantin, eftersom han ansåg att grunderna för betalning var oklara.

Vad Lars Danielsson var informerad om vet han inte. Förmodligen kände sig

Danielsson, liksom Finn Alton, bortkopplad från ärendet när han kom hem.

I frågan om vilka alternativa lösningar som fanns påminner Dag Klacken-

berg om att "obeståndsjuridik är inte lätt". Situationen för Rikta var olika

före respektive efter betalningsinställelsen. Före betalningsinställelsen kunde

Rikta välja vilka fakturor man skulle betala.

I diskussionerna med Lofalk förekom tre ersättningsnivåer: den första på

ungefär 5 miljoner kronor, nämligen de utlägg Rikta hade haft och redovisat

enligt betalningsförmedlingsidén, den andra motsvarande garantin och den

tredje att alla fakturor i Riktas rekonstruktionsbo skulle betalas. Det sist-

nämnda alternativet, som fördes fram mot slutet av förhandlingarna, skulle

innebära att alla Riktas fordringsägare skulle få fullt betalt, även de ford-

ringsägare som inte var Sydafrikarelaterade. De skulle därigenom få mera

betalt än de annars skulle ha fått.

Rikta har redovisat ett underlag för sina utlägg upp till 5 miljoner.

Den utbetalning som numera gjorts och som motsvarar garantin, fattade

Dag Klackenberg beslut om fredagen den 7 april 2000. Han bedömde då -

efter förhandlingar samt studier av handlingar och samtal - att den process-

ekonomiskt bästa lösningen var att betala detta belopp. Han tecknade därefter

utbetalningsorder på måndagen, och därmed var det klart för hans del. Om

UD endast hade betalat på den lägsta nivån skulle det komma att återstå en

juridisk tvist mellan UD och Riktas rekonstruktionsbo om skillnaden upp till

garantins nivå. Att hålla på och tvista om denna mellanskillnad, när ändå alla

sist och slutligen skall få betalt är en onödig omgång som bara kostar tid och

förmodligen också pengar. Lösningen innebär att efter det att det gjorts en

utdelning i Riktas ackord kommer staten genom UD att betala resterande del

av deras fordringar för de fordringsägare som är Sydafrikarelaterade.

Genom revisionsfirman PriceWaterhouse i Sydafrika föreligger nu en till-

räcklig redovisning av biljettintäkter, även om redovisning inte kunnat ske

fullt ut.

Det är tre saker som skiljer bedömningen mellan den 1 december 1999 och

den 7 april 2000: dels att risken för dubbelbetalningar har kunnat undvikas,

dels att förhållandena i Sydafrika med bl.a. Barry Newman klarats ut och

dels kvarvarande diskussioner med Rikta. Där är det förmodligen rekon-

struktören som nu får arbeta med utdelningsförslaget. Lite över 350 krav har

studerats. För Dag Klackenberg återstår i ärendet - utom slutbetalningar av

Sydafrikarelaterade fordringar som gjorts gällande hos Rikta - att komma till

avslut med Magnus Erikson och ytterligare några fordringsägare som har

ställt sina krav direkt till UD.

I fråga om värderingen av den s.k. garantin i Riktas kontrollbalansräkning

hade Dag Klackenberg förberett ett svar till Riktas revisorer. Svaret innebar

att Klackenberg skulle ha värderat den till dess fulla värde. Riktas revisorer

kontaktade honom emellertid inte.

Magnus Hybbinette och Henrik Karlström den 9 juni

Utfrågningen med Hybbinette och Karlström har skett med utgångspunkt i de

av dem ingivna skrivelserna, bilagorna A 7 och A 8, jämförda med yttrande

över skrivelserna från Statsrådsberedningen, bilaga A 9.

Hybbinette och Karlström har på särskilda frågor förklarat att yttrandet

från Statsrådsberedningen inte ändrar den uppfattning de framfört i sina

skrivelser. De har vidare uppgivit följande.

Efter lunchpausen i mötet onsdagen den 1 december fick de veta att det

skulle vara en föredragning för statsministern och att "man skulle lämna vår

möteslokal och bege sig till Statsrådsberedningen". Hybbinette frågade Dag

Klackenberg om han och Karlström kunde få företräde för statsministern

men fick beskedet att frågan skulle skötas internt. Då departementstjänste-

männen återvände från mötet i Statsrådsberedningen, fick Hybbinette och

Karlström ett klart negativt besked som gjorde stämningen i rummet väldigt

tråkig. Klackenberg sade att statsministern hade sagt nej till betalningen. Det

var åtminstone kvintessensen av vad han sade. Hybbinette och Karlström

hade tidigare - under en veckas kontakter från den 25 november - varit

mycket optimistiska och ansåg sig ha fått optimistiska besked från Klacken-

berg om att Rikta skulle få betalt och att det bara var tekniska frågor som

återstod. Vissa detaljer skulle behöva kontrolleras sedan statsministern m.fl.

kommit hem från Sydafrika. Klackenberg hade varit väldigt angelägen om att

beskriva den politiskt komplicerade situationen och hur politiskt känsligt

hela ärendet var.

Efter sammanträdet den 25 november utarbetade Hybbinette och Karl-

ström ett utkast till den s.k. principöverenskommelse som de fogat till sitt

andra brev till utskottet. Utkastet faxades till Dag Klackenberg på departe-

mentet. Dagen därpå diskuterade Hybbinette och Klackenberg förslaget, och

Klackenberg hade enligt deras uppfattning i princip inte några invändningar

mot det. Fakturan med verifikationer bakom skulle översändas till UD, vilket

också gjordes samma dag.

Under mötet den 1 december framhölls det från UD:s sida att det inte fanns

några medel anslagna för att betala ut pengarna, och alternativa lösningar

diskuterades. Mellan regeringstjänstemännen diskuterades behovet av ett

regeringsbeslut påföljande torsdag.

Beskedet under eftermiddagen ledde till en kontakt med Riktas bank, som

ströp checkräkningskrediten. Bolaget hade då inga pengar och styrelseleda-

möterna var rädda för att få personligt ansvar för bolagets skulder, om ford-

ringarna på UD inte var giltiga. Den balansräkning som företaget hade att ta

ställning till inför beslutet att ansöka om företagsrekonstruktion såg - för-

enklat - ut på det sättet att det fanns tillgångar på 27 miljoner kronor och

skulder på 19,5 miljoner kronor. Av tillgångarna utgjorde 10 miljoner kronor

fordringar på UD i samband med Sydafrikasatsningen, avseende dels ett

fakturaanspråk enligt huvudavtalet (ca 5 miljoner kronor), dels den s.k. ga-

rantin (ca 4 miljoner kronor). Saknades de 10 miljonerna, måste bolaget

stoppa alla betalningar och likvideras eller sättas i konkurs.

Hybbinette befann sig utomlands vid tillkomsten av den s.k. garantin.

Karlström deltog däremot i diskussionerna med Riktas ledning om hur Rikta

skulle ställa sig när Finn Alton från Sydafrika begärde att företaget skulle

skicka pengar för att rädda de artistevenemang som riskerade att inte bli av.

Efter det att de studerat det tidigare okända tilläggsavtalet och sett garantin

och diskuterat situationen, fattades slutligt "det affärsmässiga beslutet: à la

bonne heure, låt oss göra det bästa av situationen och gå UD till mötes och

förskottera pengarna". Det var de affärsmässiga aspekterna som var avgö-

rande. Det kunde inte uteslutas att tilläggsavtalet var bindande, och konse-

kvenserna av att bryta mot ett sådant avtal bedömdes värre.

Hybbinette har arbetat åt Rikta i stort sett sedan företaget bildades, dvs.

omkring fem år. Han och Karlström har inte nu, vid tiden för utfrågningen,

några uppdrag för Rikta, men de har blivit ombedda att inför en eventuell

skadeståndsprocess sammanställa sina minnesanteckningar, dokumentation

osv. För detta avser de givetvis att ta betalt, vilket de också meddelat Rikta.

Bertil Ahnborg den 15 juni

Bertil Ahnborg har uppgivit följande.

Fallissemanget i Sydafrika hörde han för första gången talas om genom

TV. När det blev aktuellt att försöka bringa någon reda i situationen på Utri-

kesdepartementet, var det naturligt att ha en jurist med, och Dag Klackenberg

kontaktade honom som rättslig rådgivare. Relativt omgående, sista veckan i

november, hölls det interna möten av mera spontan karaktär. I slutet av no-

vember och början av december rådde det i departementet något slags

chocktillstånd över att pengar hade runnit i väg på ett sätt som var långt

utöver det som var rimligt och planerat. Det fanns dokument att se på ome-

delbart, såsom avtalen med Rikta. En stor mängd andra människor och bolag,

både i Sydafrika och i Sverige, hörde av sig och ville ha betalning. Det kom

under ett par dagar nya uppgifter nästan varje timme. Läget var oerhört

oklart, och det hölls kontinuerlig kontakt inom en arbetsgrupp.

Ahnborg var med i överläggningarna med Rikta hela dagen den 1 decem-

ber. Inom UD hade man en trevande inställning till situationen och sökte

kunskap beträffande rättsläge, ekonomiska transaktioner, vad som hade hänt,

vad som förväntades, osv. De personer som representerade Rikta vid mötet

hade ett betydligt klarare mål: att träffa ett avtal om betalning och som

Ehrenrettung för Rikta. Från Riktas sida skulle man också gärna se en ny

beställning som skulle visa UD:s förtroende för företaget.

Ahnborg gjorde bedömningen att det den 1 december inte fanns några till-

räckligt utredda omständigheter för att kunna ge någon en enda krona. Det

fanns vid detta möte två fakturor från Rikta. Den ena, som rörde huvudavta-

let, kom att betalas den 10 december. Den andra avsåg utlägg i Sydafrika och

det var den som var den intressanta i diskussionen, inte den s.k. garantin.

Garantin, som hänvisar till förutsättningar som skall vara uppfyllda av mot-

tagaren, har enligt Ahnborgs uppfattning fått en felaktig roll.

Under dagen gjordes olika uppehåll och avbrott. Det förekom kontakter

med Statsrådsberedningen. Mot slutet av dagen kom Per Thöresson in och

meddelade från Statsrådsberedningen att något gemensamt uttalande inte var

att tänka på. I det sammanhanget rundade Klackenberg av mötet med att säga

ungefär att "det blir ingen betalning, och det blir inget uttalande - någonting

i den vägen". Ahnborg har också ett minne av att Hybbinette i detta sam-

manhang frågade Klackenberg "om detta är föredraget för statsministern"

och att Klackenberg då sade "ja". Sedan upplöstes mötet i någon oordning. -

Ahnborgs klara intryck är att det inte fanns något budskap till mötet från

Statsrådsberedningen som rörde betalningen, utan det centrala i kontakten

med Statsrådsberedningen rörde gemensamma uttalanden och liknande.

Möjligheten av en process från Rikta nämndes under mötet. Ahnborgs min-

nesbild är att när advokaterna reste sig för att gå, tog de upp frågan om en

process och vad det skulle kunna leda till. Det är möjligt att någon sade att

statsministern skulle kunna bli kallad som vittne. Det är också möjligt att

Klackenberg sagt, som en allmän utsaga, att statsministern var införstådd

med att han skulle kunna bli kallad som vittne i en process. - Man hade suttit

i nio timmar med olika förväntningar på hur dagen skulle sluta, och Ahnborg

tror att den slutade i ett missförstånd. Diskussioner om regeringsbeslut hade

förekommit. Dessa diskussioner avsåg frågan var pengar skulle tas till betal-

ning av artistsatsningen. En möjlighet som diskuterades var att ändra i regle-

ringsbrev eller liknande. Det blev inte så utan till slut fann man möjligheten

att använda något anslagssparande på UD.

Den rättsliga bedömning av situationen som Ahnborg så småningom - nå-

gon dryg vecka in i december - kom fram till är att UD oavsett garantin, som

är en på många sätt tvivelaktig handling, i princip har ådragit sig betalnings-

skyldighet gentemot Rikta för utlägg. I ett akut läge har Rikta lagt ut pengar

och på grund av UD:s tidigare agerande, då UD i praktiken bedrivit en flott

låneverksamhet, haft anledning att räkna med att det också skulle ersättas.

Betalningsskyldigheten förutsatte att vissa frågetecken rätades ut. Bland

annat fanns en del konkurrerande fordringar som behövde undersökas. Det

var också fråga om redovisning från Rikta i fråga om biljettintäkter och

sponsorintäkter.

Vid ett senare tillfälle då Klackenberg förhandlade med Guy Lofalk som

rekonstruktör för Rikta gjorde Klackenberg uttalanden i riktningen att han

hade problem, både av politiskt och juridiskt slag. Syftningen på politiska

problem var enligt Ahnborgs minnesbild förknippad med betalning utöver de

belopp som var aktuella enligt den s.k. Anna Lindh-doktrinen att godtroende

leverantörer skulle gå skadeslösa ur den uppkomna historien.

Vid det tillfälle i april då betalning motsvarande garantin gjordes till Rikta

var Ahnborg inte kvar på UD och medverkade inte i det beslutet.

Lars Danielsson den 11 april

Lars Danielsson har hänvisat till att omständigheterna kring den s.k. garantin

beskrivits ganska utförligt i Magnus Sjöbergs utredning samt vidare uppgivit

bl.a. följande.

Det är riktigt att Finn Alton kontaktade honom per telefon måndagen den

22 november och sade att han inte såg något annat alternativ än att inom

några minuter utfärda den här typen av skriftligt dokument för att om möjligt

kunna se till att några av konserterna genomfördes. Alternativet hade enligt

Alton varit att konserterna inte hade genomförts men att staten ändå förmod-

ligen hade hamnat i en situation där staten ändå hade känt sig som åtminsto-

ne moraliskt skyldig att ersätta kostnaderna. Danielsson uttryckte förståelse

med förfarandet, men han förfogade inte över några pengar för ändamålet

och godkände det inte. Det fanns ingen som helst vare sig tid eller anledning

att i det läget förankra hanteringen hos eller informera statsministern. Upp-

giften i ett pressmeddelande från Rikta att även Göran Persson blev informe-

rad om problemen är inte korrekt.

Lars Danielsson hade inte någon diskussion med statsministern innan den-

ne kritiserade Rikta i medierna. Danielsson var inte heller över huvud taget

inblandad i någon diskussion om att stoppa utbetalningar enligt den s.k.

garantin. Såvitt han vet har ingenting stoppats i Statsrådsberedningen.

Hanteringen av medel för satsningen är en fråga som hanteras av Utrikesde-

partementet, och Lars Danielsson kan inte svara på frågor om slutredovisning

och annat.

Sten Olsson den 9 juni

Utfrågningen med Sten Olsson har skett med utgångspunkt i Statsrådsbered-

ningens promemoria den 6 juni 2000, bilaga A 9. Sten Olsson har uppgivit

följande.

Han hade inte på något sätt varit inblandad i planeringen och genomföran-

det av Sydafrikasatsningen utan fick kontakt med ärendet först den 25 no-

vember, då han kontaktades av UD.

Dagen före den 1 december var statsministerns första arbetsdag i Rege-

ringskansliet efter Sydafrikaresan. I Olssons arbetsuppgifter den dagen in-

gick att ge en orientering om den medierapportering som hade varit om re-

san. Den 1 december, då ett sammanträde hölls på UD mellan Rikta och UD-

tjänstemän, sammanträffade han under lunchen med tjänstemän från UD.

Han informerade statsministern om tysthetsförslaget mellan några av stats-

ministerns möten under dagen och han har efter studier av statsministerns

almanacka för dagen dragit slutsatsen att det var någon gång omkring kvart

över fyra på eftermiddagen. Därefter ringde han tillbaka till Per Thöresson

med beskedet att det inte skulle bli någon munkavle. Enligt hans minnesbild

hade ordet betalningsgaranti över huvud taget inte nämnts i det samtal som

han hade haft med Dag Klackenberg och Per Thöresson. De under dagen

pågående diskussionerna mellan UD och Rikta hade enligt hans uppfattning

rört sig om huvudavtalet, samt om och när slutfakturan för den skulle betalas.

Efter den 2 december har han inte haft några som helst kontakter med nå-

gon på UD om mellanhavanden med Rikta.

Anna Lindh den 14 april

Anna Lindh har sagt att hon fick kännedom om Sydafrikasekretariatets be-

talningsutfästelse till Rikta genom att läsa i kvällstidningarna den

onsdag, när nyheten om den spreds.

Beträffande hanteringen av utbetalningen till Rikta och den s.k. fördröj-

ningen i december blev Anna Lindh informerad av Dag Klackenberg. Klack-

enberg skulle undersöka om det fanns möjligheter att snabbt gå Rikta till

mötes, men han återkom senare och sade att han inte kunde betala ut pengar

på samma sätt som tidigare hade skett utan han behövde ordentligt underlag.

Den onsdag då diskussionen fördes, befann sig Anna Lindh själv i London.

Hennes kanslichef Per Thöresson följde diskussionen på hennes vägnar.

Thöresson informerade såvitt hon vet Sten Olsson på Statsrådsberedningen.

Besluten fattades dock helt och hållet inom UD, och inom departementet var

man helt överens om hur situationen skulle hanteras.

En av slutsatserna som enligt Anna Lindh har dragits av vad som hände under

Sydafrikasatsningen är att det är olyckligt med en oklar arbetsfördel-

ning.

Göran Persson den 14 april och den 22 juni

Göran Persson har förklarat att han inte varit inblandad i något beslut om

vare sig utfärdande av eller infriande av den s.k. garantin.

Han har vidare förklarat att den kritik som han uttryckt gentemot Rikta i

samband med Sydafrikaresan och dagarna efter egentligen är densamma som

Riktas företrädare själva uttryckte direkt. De bad då också branschen om

ursäkt. I något sammanhang sade de att det var så illa agerat från Riktas sida

att det var kriminellt beteende från någon av de ledande personerna i företa-

get. Han gick på inget sätt längre i sin bedömning än vad Rikta gjorde själv.

Göran Persson har sagt sig säkert tro att uttalanden av honom under Sydaf-

rikaresan av innebörd att förlusterna för artistevenemangen inte skulle beta-

las av statliga medel - "inte ett öre mer till Rikta" - är korrekt återgivna i

medierna. Han anser det vara en naturlig första reaktion att i ett läge där man

pressas på mer pengar för en tjänst som man upplever att man redan har

betalat för säga att några ytterligare pengar inte skall utgå.

Göran Persson har vidare uppgivit bl.a. följande.

Han har inget minne av att ha varit informerad om att det den 1 december

1999 hölls ett sammanträde på Utrikesdepartementet om ekonomiska över-

enskommelser med Rikta. Hans minnesbild omfattar endast något slags hint

från Sten Olsson om att det framförts en önskan att han under följande dags

information till riksdagen skulle avstå från att kritisera Rikta. Detta förslag

om munkavle reagerade han givetvis starkt emot. Han har inte hört talas om

Anna Lindh-doktrinen. Att denna doktrin skulle kunna lösa ett förment pro-

blem att av hänsyn till hans tidigare uttalanden om Rikta inte betala pengar

direkt till det företaget anser han vara en väldigt långsökt koppling.

Utskottets bedömning

Utskottet erinrar om att dess granskning endast har avsett vissa sidor av

Sydafrikasatsningen. I satsningen ingick aktiviteter som inte hör till det

traditionella biståndet, men som väl låter sig förenas med de biståndsmål

som riksdagen ställt sig bakom vid behandlingen av regeringens fattigdoms-

skrivelse och Afrikaskrivelse. Därutöver har avsikten varit att göra satsning-

en till en stor manifestation med en rad deltagare och aktiviteter som skulle

bära sina egna kostnader. Så har också skett. Utskottet har inte anledning att

lägga synpunkter på detta.

Däremot kan konstateras att en del av satsningen, som väckt stor uppmärk-

samhet, misslyckats och ådragit staten kostnader, som inte kan hänföras till

bistånd. Regleringen av fordringar som hör till artistsatsningen har inte helt

avslutats. Den slutliga fördelningen av kostnader på olika anslagsposter har

därmed inte heller gjorts. Vid denna fördelning iakttas enligt regeringens och

Regeringskansliets företrädare att endast kostnader som faller inom ramen

för biståndsmålen skall belasta biståndsanslaget, medan övriga uppkomna

kostnader täcks av andra medel. Utskottet noterar detta. Riksdagens revisorer

kan inom ramen för sin årliga revision av Regeringskansliet granska fördel-

ningen, och inom utrikesutskottet finns planer att inom ramen för utskottets

uppföljnings- och utvärderingsverksamhet studera hur biståndsmedel använts

i olika delar av Sydafrikasatsningen.

Sydafrikasatsningen var avsedd att vara och utgjorde exempel på en ny

form av bistånd, där handel och bistånd skall samverka som delar i en mera

jämbördig relation parterna emellan. Enligt utskottets uppfattning innebär det

att en god planering blir extra angelägen. Inför satsningen saknades en de-

taljerad projektplan och fastställda mål för de olika aktiviteterna, framhåller

Riksdagens revisorer. Detta har vållat vissa svårigheter att bedöma huruvida

satsningen i sin helhet stämmer överens med målen.

Avsaknaden av en detaljerad projektplan leder in på frågorna om organi-

sationen inom Regeringskansliet inför satsningen. Den organisation som

valts har inneburit att ett sekretariat med exekutiva uppgifter placerats

admi- nistrativt inom Utrikesdepartementet, samtidigt som en styrgrupp

under statssekreteraren i Statsrådsberedningen utan formella

beslutsfunktioner har haft en viktig roll i arbetet. Även om det inte varit

den uttalade avsikten från början, har det legat nära till hands för

sekretariatet att uppfatta att ordföran- den i styrgruppen, som också i sin

roll som statsministerns närmaste medar- betare har en stark ställning,

skulle vara den som i viktiga frågor hade det slutliga avgörandet i sin

hand. Lars Danielssons starka ställning inför Sydaf- rikasatsningen

förstärktes givetvis av att ett flera dagars besök av statsmi- nistern

ingick i satsningen. Beslutsordningen och ansvarsfördelningen inom

Regeringskansliet har genom den valda organisationen blivit svår att följa.

I fråga om upphandlingen av tjänster från Rikta har såväl de utredare som

haft Utrikesdepartementets utredningsuppdrag som Riksdagens revisorer

framfört kritik. Konkurrensutsatt upphandling har gjorts endast i fråga om

uppdraget att utarbeta en informationsstrategi (fas 1). Även i den delen

kan enligt utskottets uppfattning kritik framföras. Mycket kort tid erbjöds

för att ge in anbud. I fråga om uppdraget att genomföra

informationsstrategin (fas 2) råder enighet om att konkurrensupphandling

borde ha skett men un- derlåtits.

Utvecklingen av de vidare förbindelserna med Rikta och av förbindelsen

med Magnus Erikson visar också på brister i hanteringen. Den fortsatta för-

bindelsen med Rikta innefattade bl.a. att överenskommelser träffades, som

det förefaller utan att parterna egentligen gjorde klart för sig vad överens-

kommelserna innebar och hur motparten uppfattade överenskommelserna.

När det gäller engagemanget av Magnus Erikson och hans företag råder stor

oklarhet. Han har av Sydafrikasekretariatet knutits till satsningen utan

att erforderlig omsorg lagts ned på att undersöka hans bakgrund och jämföra

hans förutsättningar med andras. Några formella referenser motsvarande dem

som krävs vid upphandling enligt LOU togs uppenbarligen inte. Han fördes

sedan åt sidan - och möjligen åter in i sin tidigare roll - på ett sätt som

illust- rerar den bristande planmässigheten i sekretariatets arbete.

En följd av misslyckandet med vissa inslag i Sydafrikasatsningen har blivit

att oförutsedda och tämligen omfattande betalningsanspråk kommit att riktas

mot staten. Avvecklingen av dessa fordringar har visat sig förenad med åt-

skilliga komplikationer. I detta sammanhang har sinsemellan svårförenliga

påståenden gjorts. Inför utskottet har det hävdats att dröjsmål med

betalning från staten till Rikta skulle vara orsakat av hänsyn till

uttalanden av statsmi- nistern om skälen till Sydafrikasatsningens brister

och om att någon ytterli- gare betalning av allmänna medel till företaget

inte skulle ske. Företrädare för Regeringskansliet har förnekat att så

skulle vara fallet. Utskottet har inte, så långt händelseförloppet gått att

klarlägga, funnit belägg för att sådana hänsyn tagits.

Samarbete över departementsgränserna är självfallet en normal del i Rege-

ringskansliets arbete. Utskottet har också förståelse för att särskilda

projekt kräver en organisation som berör flera departement. Vid sådana

projekt måste emellertid organisationen och ansvarsfördelningen inom

Regerings- kansliet vara klar och tydlig. Behovet av en tydlig organisation

och ansvars- fördelning bör uppmärksammas särskilt vid nyskapande projekt

av den om- fattning som Sydafrikasatsningen är ett exempel på.

Av utskottets utfrågning med statsministern och andra framgår att den

oklara ansvarsfördelningen inför och under Sydafrikasatsningen har lett till

att behovet av att se över organisationen av uppgifter som går över departe-

mentsgränserna har uppmärksammats. Statsministern har vid utfrågningen

också varit medveten om sitt ansvar för organisationen av arbetet inom Rege-

ringskansliet.

Statsråden har enligt utskottets uppfattning ett övergripande politiskt an-

svar för vad som händer i deras departement. Med hänvisning till det som

ovan redovisats om omständigheterna kring vissa delar av Sydafrikasats-

ningen kan statsministern och utrikesministern inte undgå kritik.

Utskottets anmälan

Utskottet anmäler härmed enligt 12 kap. 2 § regeringsformen för riksdagen

resultatet av den i det föregående redovisade granskningen.

Stockholm den 21 september 2000

På konstitutionsutskottets vägnar

Per Unckel

I beslutet har deltagit: Per Unckel (m), Göran Magnusson (s), Pär Axel Sahl-

berg (s), Barbro Hietala Nordlund (s), Kenneth Kvist (v), Ingvar Svensson

(kd), Inger René (m), Kerstin Kristiansson Karlstedt (s), Kenth Högström (s),

Mats Einarsson (v), Björn von der Esch (kd), Nils Fredrik Aurelius (m), Per

Lager (mp), Åsa Torstensson (c), Helena Bargholtz (fp), Per-Samuel Nisser

(m) och Britt-Marie Lindkvist (s).

Reservation

Per Unckel (m), Ingvar Svensson (kd), Inger René (m), Björn von der Esch

(kd), Nils Fredrik Aurelius (m), Åsa Torstensson (c), Helena Bargholtz (fp)

och Per-Samuel Nisser (m) anser

dels att sista meningen i det stycke i utskottets bedömning som börjar med

"En följd av" och slutar med "hänsyn tagits." bort utgå,

dels att efter det nämnda stycket bort infogas följande fyra stycken.

Utskottet har inte kunnat klarlägga det närmare händelseförloppet, vilket

utskottet beklagar. Klart är emellertid att statsministern under sin resa i

Syd- afrika på ett tydligt och mycket kritiskt sätt gav sin mening till

känna i frågan om Riktas arbete. Han uttalade att några utbetalningar från

staten till Rikta som en följd av den tidigare utställda garantin inte

skulle komma i fråga.

Statsministerns tydliga besked i ersättningsfrågan innebar att han tog på

sig ansvaret för ärendet som han också är skyldig att följa upp. De

oklarheter om beslutsgången som redovisats inför utskottet undandrar alltså

inte stats- ministern från ansvar.

Detta ansvar har flera aspekter. Statsministern blir därmed ansvarig för

att utbetalningarna till Rikta dröjde så länge att företaget tvangs till

ett rekon- struktionsförfarande. Beskedet i Sydafrika kan inte i efterhand

upphävas genom statsministerns inför utskottet redovisade hållning efter

hemkomsten, nämligen att saken fick bedömas juridiskt. Inte heller är det

acceptabelt att statsministern, såsom han också framhållit inför utskottet,

inte ville låta sig informeras i Sverige, trots att han under

Sydafrikavistelsen givit ett tydligt besked om hur saken skulle hanteras.

Det förhållandet att det vid ett tillfälle, då en delfråga föredrogs för stats-

ministern, möjligen inte fanns tillräckligt med tid för en fullständig redovis-

ning av ärendet undandrar inte statsministern från skyldigheten att vid senare

tillfälle begära en sådan föredragning. Det sätt på vilket ärendet handlagts

har sammantaget skadat företags och andras tilltro till staten som avtalspart.

Närmare om förbindelserna med Rikta

Promemorian har upprättats inom utskottets kansli.

Utbetalningar under 1999

Utbetalningar till Rikta enligt Magnus Sjöbergs analys och bedömning (se

Magnus Sjöbergs rapport s. 38 f.).

Vad först angår avtalet den 19 mars och utbetalningen den 18 maj 1999 kan

konstateras att avtalet står i överensstämmelse med regeringsbeslutet den 17

december 1998 och utbetalningen i överensstämmelse med det träffade av-

talet.

Vad därefter angår övriga utbetalningar bör till en början slås fast att genom

regeringens beslut den 27 maj 1999 fastställts en budgetram om högst 25

miljoner kr och anvisade medel fick användas endast för sådant som var att

anse som biståndsändamål. Enighet, såväl inom styrgruppen som mellan SB

och sekretariatet, har rått om att artistgalor och liknande artistframträdanden

inte skulle få belasta anslaget. Däremot synes sådana aktiviteter som idrotts-

tävlingar, jazzkonserter och modevisningar ha bedömts falla inom ramen för

vad som kan anses som biståndsändamål. Därmed skulle endast artistgalor

och liknande evenemang, som uppenbarligen skulle äga rum på kommersiell

basis och som ursprungligen anförtrotts Erikson/MEP, ligga utanför ända-

målet och kostnadsramen enligt regeringens beslut. Denna bedömning är en

av utgångspunkterna i det följande.

I ett tidigare avsnitt har konstaterats att avtalet den 14 juni 1999, hu-

vudavtalet, borde ha föregåtts av upphandling enligt lagen om offentlig

upp- handling men att så icke hade skett. Detta betar dock inte avtalet

civilrättslig giltighet. Här bör också noteras att enligt vad som upplysts

vid samtalen i detta ärende den avtalade ersättningen om högst 8,18 milj.kr

inte avsett arvo- de till mer än cirka 2 milj. kr, medan resten avsett

ersättning för Riktas kost- nader för underentreprenörer m.m.

Sammanfattningsvis kan om huvudavtalet sägas att Rikta genom detta åtagit

sig vissa i avtalet närmare angivna PR- funktioner och att

projektsekretariatet för sin del förbundit sig att alltefter- som Rikta

fullgjorde sin uppgift betala arvode och ersättning till Rikta till ett

sammanlagt belopp om högst 8,18 milj. kr. När avtalet undertecknades skulle

2 milj. kr betalas, varefter månatliga betalningar skulle ske på grundval

av fakturor från Rikta. Denna ordning med månatliga faktureringar och

utbetal- ningar var dock, enligt vad Albinson berättat, svår att

upprätthålla eftersom de olika delprojekten i allmänhet inte avslutades

förrän projektet avslutats i sin helhet. Vidare är, främst genom uppgifter

från Alton, utrett att den faktu- ra som utfärdades redan i maj, då ännu

inget avtal fanns, avsåg tjänster som under hand avtalats och utförts innan

avtalet formellt slöts.

Beträffande utbetalningarna den 24 juni respektive den 27 oktober kan

konstateras att de får anses ha varit förenliga med såväl regeringsbeslutet den

27 maj 1999 som huvudavtalet.

Vad så gäller de övriga utbetalningarna, nämligen de som skedde den 21 juli

på 1 milj. kr och den 14 september 1999 på 1,6 milj. kr samt den 8 november

på 5 milj. kr och den 17 november 1999 på 0,7 milj. kr, liksom betalningsga-

rantin av den 22 november 1999 på 4,6 ZAR bör dessa transaktioner bedö-

mas mot bakgrund av bl.a. det s.k. tilläggsavtalet av den 14 september 1999.

Bakgrunden till detta avtal är i stora drag följande. Sedan Erikson fått upp-

draget att arrangera och svara för artistgalorna m.m., hade han gått i författ-

ning om att engagera artister och artistgrupper från Sverige samt avtalat med

underleverantörer i Sydafrika om scener, ljud- och ljusanläggningar m.m.

Uppenbarligen hade han redan under försommaren 1999 bundit upp sig för

stora kostnader som han inte kunde klara. Han vände sig då till sekretariatet

med begäran om likvida medel i avvaktan på att han skulle få inkomster

genom sponsring och biljettintäkter. Samtidigt kom emellertid Eriksons

tidigare förehavanden som företagare i dagen. Detta ledde till att man från

sekretariatets och SB:s sida ville fjärma sig från Erikson. Lösningen på pro-

blemet blev att man, för att rädda de ifrågavarande aktiviteterna och samti-

digt komma ifrån Erikson förmådde Rikta, genom Albinson, att ingå

tilläggsavtalet. Rikta skulle fungera, som man vid samtal i detta ärende ut-

tryckt det, som överrock på Erikson och hans företag MEP. Alternativet hade

uppenbarligen varit att "blåsa av" hela artistdelen.

Med hänsyn till att Albinson, enligt vad som framkommit i detta ärende,

efter tilläggsavtalets ingående varit starkt engagerad i att artistevenemangen

verkligen skulle genomföras samt med hänsyn till vad Agurén och

Wachtmeister uppgivit om hur de senare förhöll sig till avtalet, får det anses

ha varit bindande för Rikta i enlighet med sin lydelse. Detta är utgångspunk-

ten i det följande.

Två av de ovan nämnda utbetalningarna, nämligen den om 1 milj. kr den

21 juli och den om 1,6 milj. kr den 14 september, har direkt samband med

tilläggsavtalet, den första dock på sådant sätt att den skedde efter en under-

handsöverenskommelse som förutsatte ett kommande avtal, nämligen det

sedermera träffade tilläggsavtalet.

Vid ett närmare betraktande av tilläggsavtalet framträder tre huvudkompo-

nenter i detta. För det första åtar sig alltså Rikta att - utan ersättning

från sekretariatet - svara för genomförandet av vissa i avtalet angivna

evene- mang. För det andra begränsar "UD/AF/Sydafrikasekretariatet" sina

"finansiella åtaganden" gentemot Rikta, i avvaktan på att Rikta får

intäkter från evenemangen, till ett totalt belopp om högst 2 269 000 kr.

För det tredje uttalas att till Rikta skall "för att undvika

likviditetsbrist hos konsulten" som förskott utbetalas ett belopp om 2,6

milj. kr och att av detta belopp minst 331 000 kr skall återbetalas till

"uppdragsgivaren vid reglering av denna förskottsbetalning".

Av beloppet om 2,6 milj kr hade redan den 21 juli 1999 utbetalats 1 milj

kr. Resterande 1,6 milj kr utbetalades samma dag som avtalet underteckna-

des. Vid den förra utbetalningen förekom ingen bokföringstext, medan vid

den senare "Förskott/MEP" utgjorde bokföringstexten. Redan av uppgifterna i

avtalet framgår att det inte kan ha varit fråga om något förskott; det har

ju inte i förhållandet mellan sekretariatet och Rikta i detta sammanhang

funnits något att avräkna förskottet på. Vad avtalet i realiteten handlat

om - förutom Riktas åtaganden - är ett lån till Rikta om tillhopa 2,6 milj

kr. Av detta be- lopp har beträffande 331 000 kr förelegat en ovillkorlig

återbetalningsskyl- dighet. För återstoden, 2 269 000 kr, har

återbetalningsskyldigheten varit villkorad i det att återbetalning skulle

ske i den mån intäkter från evene- mangen inflöt till Rikta.

Vad därefter angår frågan om de nu behandlade utbetalningarnas "förenlighet

med regeringsbeslut och avtal" är följande att anföra. Det finansiella

åtagan- de som projektsekretariatet åtagit sig enligt tilläggsavtalet

hänför sig till åtta olika poster. Av dessa får, i enlighet med vad ovan i

detta avsnitt sagts om vad som bör kunna hänföras till biståndsändamål, i

allt fall sju poster om tillhopa 1 489 000 kr anses kunna inordnas under

biståndsändamål. Vid sådant förhållande och då ingenting framkommit som

utvisar att det ifrågava- rande beloppet inte skulle ha rymts inom

anslagsramen vid utbetalningstill- fället får utbetalningen anses förenlig

med regeringsbeslutet. Vad därefter angår posten "Organisationskostnader,

MEP" om 780 000 kr har det inte gått att med säkerhet fastställa vad denna

post avsåg. Posten om 331 000 kr är helt odefinierad. Enligt

tilläggsavtalet synes detta senare belopp ha tillagts endast på den grund

att beloppet behövde utbetalas till Rikta för att dess likviditetsbehov

skulle kunna tillgodoses. Under alla förhållanden kan kon- stateras att

något godtagbart underlag för utbetalningen vad avser posterna om 331 000

kr och 780 000 kr inte har förelegat och att det även i vad avser dessa

delar varit oegentligt att beteckna utbetalningen som förskott.

Vad så gäller utbetalningen av 5 milj kr den 8 november 1999 framgår av

vad ovan redovisats att denna har föregåtts av flera kontakter från Eriksons

sida med sekretariatet, varvid han framhållit att han behövde likvida medel

för att kunna ekonomiskt säkra av honom kontrakterade artister och underle-

verantörer m.m. Medelsbehovet anges först till 3,5 milj kr och senare till 4,5

milj kr. Både av Eriksons propåer och av den faktura som Rikta gav in innan

utbetalningen skedde framgår att medelsbehovet hänförde sig till sådana

evenemang som, enligt vad ovan sagts, inte kunde anses som biståndsverk-

samhet.

Utbetalningen till Rikta har likväl betecknats som "förskott". Alton har

hävdat att förskottet skulle avräknas på Riktas arvode enligt huvudavtalet.

Albinson har den motsatta uppfattningen. Här bör då först anmärkas att av

Riktas arvode var endast 4 milj kr ännu utestående när utbetalningen på 5

milj kr skedde. Förskott på ett större belopp än 4 milj kr har därför under

alla förhållanden inte kunnat komma i fråga. Mot Altons påstående om

förskott talar också att han i sin PM av den 7 november, avsedd för

Danielsson, av- slutningsvis utgått från att det ifrågavarande beloppet

kunde förväntas bli återfört till statsverket. Vidare bör i detta

sammanhang erinras om att Alton vid den andra utbetalningen i anslutning

till tilläggsavtalet - vid den första utbetalningen användes över huvud

taget ingen bokföringstext - oegentligt angivit att fråga var om förskott.

Detsamma gäller, som konstateras i det följande, en utbetalning den 17

november. Slutligen förtjänar här anmärkas att Utrikesdepartementet i

december slutreglerat arvodet till Rikta enligt huvudavtalet genom en

utbetalning om 3 976 280 kr utan att någon avräk- ning mot tidigare

"förskott" gjorts. Mot bakgrund av vad nu sagts samt vad som i övrigt

förekommit i denna del, synes det befogat att inte fästa något avseende vid

påståendet att fråga varit om förskott. Man bör i stället kunna utgå från

att utbetalningen om 5 milj kr inte har haft någon reell anknytning till

huvudavtalet utan skett enbart i syfte att via Rikta föra över pengarna

till MEP:s fordringsägare för att därmed rädda de planerade

artistevenemangen. I realiteten har det alltså varit fråga om ett lån till

Rikta. Till detta kommer att kostnader för artistevenemangen inte skulle få

bestridas med biståndsme- del. Utbetalningen den 5 november 1999 på 5 milj

kr till Rikta har således inte varit förenlig med regeringens medelsbeslut.

Även utbetalningen den 17 november 1999 på 700 000 kr har betecknats

som "förskott". Beteckningen är uppenbarligen oegentlig eftersom det inte

funnits något att lämna förskott på. Även här har dessutom utbetalningen inte

avsett något biståndsändamål. I realiteten har det också här varit fråga om ett

lån till Rikta, som förmåtts träffa avtal med Nordic Artist beträffande Björn

& Benny. Utbetalningen har således inget stöd i vare sig regeringens me-

delsbeslut eller i något för sekretariatet bindande avtal.

Vad slutligen angår garantin av den 22 november 1999 från Sydafrikasekre-

tariatet/Utrikesdepartementet till Rikta framgår av vad som förekommit i

detta ärende att den kommit till i en akut krissituation där inte mycket

tid fanns för närmare överväganden. Man har uppenbarligen varit helt

införstådd med att de evenemang som garantin var avsedd att säkra inte hade

bistånds- karaktär. Det är också klart att utställandet av garantin måste

ha varit förenat med stora ekonomiska risker. Förspelet till garantin visar

tydligt på att man omkring den 20 november, liksom tidigare, hamnat i en

tvångssituation, som, om de ifrågavarande evenemangen skulle genomföras,

krävde att man på något sätt stöttade Erikson/MEP. Detta kom att ske genom

Rikta. Åtgärden att ställa ut den med betydande ekonomiska risker förenade

garantin har uppenbarligen inte stått i överensstämmelse med regeringens

beslut den 27 maj 1999. Den omständigheten att utställandet av garantin

tagits under starkt yttre tryck bör inte, lika lite som i fråga om de

tidigare nämnda "förskotts- betalningarna", föranleda en annan bedömning.

Närmare om avtalen m.m.

Avtalen mellan Sydafrikasekretariatet och Rikta finns intagna som bilagor i

promemorior som utskottet erhållit från Regeringskansliet. Dessa bilagor har

inte i sin helhet tagits in i utskottets betänkande. De mest relevanta delarna

av avtalen återges här.

Avtalet den 19 mars

Under rubriken Uppdrag anges i avtalet följande.

Art: Uppdraget är att utarbeta en informationsstrategi för svensk satsning

visavi Sydafrika under 1999.

Omfattning och utförande: Konsulten skall i samråd med sydafrikansk in-

formations- och kommunikationskonsult ta fram en heltäckande informa-

tionsstrategi inklusive kostnadsberäkning för informationen om satsning-

en/manifestationen i såväl Sverige som Sydafrika.

Strategin skall medverka till

att skapa uppmärksamhet och ökat medvetande i Sverige och Sydafrika

om det nära och mångfacetterade samarbete som redan pågår länderna

emellan samt det starka ömsesidiga intresse som finns för att ytterligare

vidga och fördjupa detta;

att identifiera relevanta målgrupper för manifestationen i Sverige och Syd-

afrika;

att framför allt i Sydafrika uppnå största möjliga massmediala uppmärk-

samhet och genomslagskraft för manifestationen och de olika element som

ingår i denna.

I uppdraget ingår

att definiera och formulera ett slagkraftigt budskap/scope för satsning-

en/manifestationen, som även kan nå ut och uppmärksammas av breda be-

folkningsgrupper i Sydafrika;

att ta fram förslag till logotype för satsningen/manifestationen;

att precisera omfattning och former av massmediala instrument som bör

utnyttjas i Sydafrika för att sprida information om de olika element som

kommer att lyftas fram under manifestationen;

att i en tidplan fram t o m manifestationen precisera de olika informa-

tionsinslag (t ex faktablad, pressmeddelanden, presskonferenser/briefingar,

journalistbesök, placering av tidningsartiklar, annonsering i press, radio och

TV) som av konsulten bedöms nödvändiga att genomföra mot berörda mål-

grupper i Sverige och Sydafrika;

att lämna förslag om hur informationsinsatsen operativt bör organiseras

och genomföras;

att så långt det är möjligt kostnadsberäkna samtliga de element som av

konsulten föreslås komma att ingå i informationsstrategin/-marknadsföring-

en;

att besöka Sydafrika för diskussioner med sydafrikansk kommunikations-

konsult.

I Rikta Kommunikation AB:s anbud ingick en summa om 160 000 kronor

som avser en senare fas i informationssatsningen och inte ingår i denna första

upphandling. Det var ett missförstånd att den senare fasen togs med i anbudet

och efter överenskommelse mellan UD och Rikta Kommunikation har därför

dessa 160 000 kronor strukits ur anbudet. Dessutom har uppdragstagaren

reducerat priserna ur anbudet i enlighet med detta avtal.

Tidsplan: Uppdraget skall vara slutredovisat inom fyra veckor efter det att

uppdraget erhållits.

Form för redovisning: Redovisning sker i form av slutrapport vid uppdragets

avslut.

Under rubriken Arvode anges följande:

Formen för arvodet är fast pris. Arvode exklusive moms uppgår totalt till

högst 200 000 kronor.

Utöver arvodet utgår ersättning för två resor till Sydafrika med flyg- och

hotellkostnader samt traktamente enligt statliga resebestämmelser.

Avtalets giltighetstid anges till den 19 mars 1999-den 16 juli 1999.

Avtalet den 14 juni

Under rubriken Uppdraget anges i det s.k. huvudavtalet följande.

Rikta ansvarar för att det samlade uppdraget enligt kommunikationsplanen

(bilaga till detta avtal innehållande övergripande mål, kommunikationsmål,

målgrupper, strategier, åtgärder, organisation och ansvarsfördelning, tids-

plan, budget och utvärdering) leds, genomförs och följs upp enligt de förut-

sättningar och ramar som där preciseras. Dock förbehåller sig Utrikesdepar-

tementet rätten att avropa endast delar av kommunikationsplanen.

Styrgruppen, sekretariatet, ambassaden, Exportrådet, expon samt projekt-

grupperna får löpande rådgivning av Rikta.

I uppdraget ingår löpande avstämningar med projektsekretariatet allt efter-

som genomförandet utformas. Detta sker månadsvis med i förväg preciserade

prisuppgifter för varje delmoment.

Viktigt för hela projektet är att Rikta därutöver arbetar nära med respektive

ansvariga för innehåll och design av utställningarna och delprojekten. Rikta

ansvarar för strategier och övergripande PR-åtgärder avseende de olika ele-

ment som ingår i projektet. Rikta svarar för en sammanhållen profil i kom-

munikationen av delprojekten.

Rikta ansvarar också för samtliga underleverantörer som kontrakteras för

genomförande av delar i kommunikationsplanen.

Rikta medverkar även i planeringsfasen vad gäller sponsorpaketens och

expons utformning. Mot de större sponsorerna medverkar Rikta även vid

införsäljning, och kontraktering inkl. fakturering. Inbetalda sponsormedel

överföres till uppdragsgivaren.

I kommunikationsplanen anges Riktas uppdrag vara följande.

Konsultuppdraget omfattar två faser. I denna första fas lämnar Rikta Kom-

munikation AB förslag till informationsstrategi för hur satsning-

en/manifestationen skall kunna uppmärksammas/tydliggöras i Sverige och i

SA. Förslaget omfattar även en plan till genomförande av den andra fasen.

Denna del i det längre kommunikationsuppdraget handlar om att i samråd

med sekretariatet välja PR-partners på plats i SA samt ta fram en heltäckande

kommunikationsstrategi inklusive kostnadsberäkning i såväl SA som i Sveri-

ge.

Kommunikationsstrategin ska ha en utformning som medverkar till:

- Att skapa uppmärksamhet och ökat medvetande i Sverige och SA om det

nära och mångfacetterade samarbete som redan pågår länderna emellan

samt det starka ömsesidiga intresse som finns för att ytterligare vidga och

fördjupa detta.

-

- Att identifiera relevanta målgrupper för manifestationen.

-

- Att framför allt i SA uppnå största möjliga massmediala uppmärksamhet

och genomslagskraft för manifestationen och de element som ingår i den-

na.

-

I uppdraget ingår även:

- Att definiera och formulera ett slagkraftigt budskap/scope för satsningen

som kan nå ut och uppmärksammas av breda befolkningsgrupper i SA.

-

- Att ta fram förslag till logotype.

-

- Att precisera omfattning och former av massmediala instrument som bör

utnyttjas i SA.

-

- Att i en tidsplan fram t o m manifestationen precisera de olika aktiviteter

som bedöms nödvändiga att genomföra.

-

- Att lämna förslag om hur kommunikationen operativt bör organiseras och

genomföras.

-

- Att så långt möjligt kostnadsberäkna samtliga föreslagna element som

ingår i kommunikationsplanen.

-

- Att besöka SA för diskussioner med berörda intressenter och personer.

-

Planen fokuserar på kommunikation i SA med inriktning på där utvalda

målgrupper och media. I de fall planen avser kommunikation med målgrup-

per i Sverige är det specificerat.

Som avgränsningar anges i kommunikationsplanen följande.

Rikta medverkar i planeringsfasen även i arbetet med sponsorpaketens och

expons utformning. Mot större sponsorer medverkar Rikta även vid inför-

säljningen. I Riktas uppdrag ingår ej det därefter följande ansvaret för spon-

sorpaketens införsäljning och expons genomförande.

Riktas förslag till kommunikationsplan omfattar strategier och förslag till

åtgärder avseende de olika element som ingår i aktionen. I uppdraget ingår ej

planer för den kommunikation som exempelvis berör direkt biljettförsäljning

till olika evenemang eller information kring biljettförsäljningen i sig.

I projekt av typen artistgala, fotbollslandskamp etc förutsätts att biljettför-

säljningen och marknadskommunikationen främst hanteras av de som äger

affärsansvaret (skivbolag, fotbollsförbund etc) för dessa aktiviteter. Rikta

ansvarar dock för en sammanhållen profil i kommunikation som direkt berör

aktiviteterna.

Det samlade arvodet för kommunikationsplanens genomförande är enligt

avtalet högst 8 180 000 kr om samtliga tjänster avropas. Kostnaderna skall

fördelas enligt kommunikationsplanen eller på annat sätt som parterna kom-

mer överens om löpande. Arvodet är exklusive moms. Vid arbetets början

erhålls enligt avtalet "2 000 000 miljoner kronor". Därefter skall arvodet

betalas via månadsvisa fakturor för överenskommet genomfört arbete.

Avtalets giltighetstid anges till den 26 maj 1999-den 31 januari 2000.

Avtalet den 14 september

- Enligt det s.k. tilläggsavtalet åtar sig Rikta att utöver redan avtalat

uppdrag även ansvara för genomförandet av följande evenemang inom

projektet.

-

- Produktion, arrangemang och samordning av musikkonserter med med-

verkan av svenska pop-, rock- och jazzartister;

-

- Produktion, arrangemang och samordning av evenemang med svenska

artister inom andra områden, t.ex. tennis, innebandy, folkmusik, gospel

etc;

-

- Planering och genomförande av en svensk matvecka i Sydafrika.

-

- I samråd med Beckmans Skola i Stockholm planera och genomföra mode-

visningar.

-

Projektens planering och genomförande skall ske i löpande samråd med

UD/AF/Sydafrikasekretariatet.

I avtalet anges att projekten i huvudsak skall bära sina egna kostnader och

risker. Uppdragsgivarens (UD/AF/Sydafrikasekretariatet) finansiella åtagan-

de begränsas och avses komma att täckas genom sponsorbidrag. Begräns-

ningen anges till totalt 2 269 000 kr, och beloppet är ett högstbelopp som

skall regleras mot faktiska kostnader efter det att evenemangen genomförts. I

beloppet ingår kostnader för fotbollslandslaget, rugbylaget, handbollslaget,

jazzkonserter, modevisningar och organisationskostnader för MEP (780 000

kr). De totala kostnaderna för att genomföra de i avtalet nämnda publika

evenemangen anges uppgå till närmare 15 miljoner kronor, och finansiering-

en bygger i huvudsak på en sydafrikansk huvudsponsor och på biljettintäkter.

En stor del av intäkterna beräknas komma arrangören till del i slutskedet av

projektets genomförande. Det totala av Rikta angivna likviditetsbehovet

anges vid avtalets undertecknande till 2 600 000 kr, och för att undvika lik-

viditetsbrist hos konsulten utbetalas det beloppet som ett förskott. Skillnaden

mellan det beloppet och högstbeloppet för uppdragsgivarens åtagande -

minst 331 000 kr - skall enligt avtalet återbetalas till uppdragsgivaren "vid

reglering av denna förskottsbetalning".

Beslut den 8 november av Finn Alton

(Se Magnus Sjöbergs rapport s. 32)

Under hänvisning till Rikta Kommunikation AB:s underlag daterade 1999-

06-14 samt 1999-09-14 får härmed bekräftas att departementet genom dess

Sydafrikasekretariat accepterar ett förskott om SEK 5 000 000 för genomfö-

randet av de aktiviteter som finns preciserade i nämnda underlag.

Utskrifter från utfrågningar

Utfrågning 2000-03-30 med artistförmedlare Magnus Erikson,

styrelseordförande Peter Erikson och ambassadör Finn Alton

Ordföranden: Då återupptas utskottets sammanträde. Magnus Erikson har till

slut hittat hit. Vi hälsar dig välkommen att ta plats. För eventuellt

nytillkom- na tittare och lyssnare kan jag tala om att utskottets

utfrågningar tillgår så att vi först ger gästen möjlighet att, om han eller

hon så vill, säga några inledan- de ord som bakgrund. Därefter övergår vi

till själva utfrågningen. Då lämnar jag ordet till utskottets ledamöter i

den ordning att det parti eller de partier som har väckt anmälningar i

ärendet börjar. Därefter kommer partierna i storleksordning. De två partier

som figurerar i anmälningar är dels Miljöpar- tiet, när det gäller den

biståndsrelaterade frågan, dels Moderaterna, när det gäller Sydafrikafrågan

i stort.

Det ser lite annorlunda ut tidsmässigt än vad vi ursprungligen hade tänkt

oss. Vi får se hur förmiddagen framskrider. Klockan är enligt programmet nu

8.45. Vi har alltså egentligen förbrukat hela den tid som vi hade tänkt

avsätta för Magnus Erikson. Jag hoppas att Peter Erikson klarar någon liten

förse- ning. Vi får försöka klämma in det här och gå i mål någorlunda i tid

under mitten av förmiddagen.

Välkommen Magnus Erikson! Om du vill säga något inledningsvis är ordet

ditt.

Magnus Erikson: Jag skulle först bara vilja be om ursäkt för att jag är

sen. Jag har suttit i bilkö i en timme. Det var en trafikpropp. Det är

alltså inte så att jag är sen i egentlig bemärkelse. Jag ber så hemskt

mycket om ursäkt för det här. Jag är glad över att jag är här nu.

Ordföranden: Sådant händer. Vi är några som har suttit i Stockholms bilköer

under årens lopp.

Om du inte har några inledande kommentarer utöver detta lämnar jag över

ordet först till Per-Samuel Nisser, därefter till Per Lager och sedan till

någon från Socialdemokraterna.

Per-Samuel Nisser (m): Tack, herr ordförande!

Jag tänkte börja med att be dig beskriva lite mer om bakgrunden till att ditt

produktionsbolag fick det här uppdraget. Jag vill veta lite mer om bakgrun-

den till det som hände under den här perioden.

Magnus Erikson: Det började under senhösten 1998. Då blev jag tillfrågad av

Magnus Karlberg och en annan representant från Saab Jas Gripen om jag var

intresserad av att delta i ett projekt som skulle röra Sveriges relation

med Sydafrika. Jag var då nere i Sydafrika på ett uppdrag; jag gjorde en

turné med George Benson och Kenny G. Jag kunde tyvärr inte då svara på den

frågan. Men när jag var hemma i januari i början av 1999 fick jag ett

telefon- samtal från Finn Alton. Han undrade om det fanns möjlighet för mig

att beskriva en eventuell idé om hur man skulle kunna göra en blandad

kultur- och evenemangssatsning i Sydafrika. Jag skickade ett brev och

föreslog vissa artister och vad man skulle kunna göra med musikbiten,

idrottsbiten osv.

Sedan gick tiden, och jag blev kontaktad av en kille som hette David Ab-

resparr. Han jobbade då för Sydafrikasekretariatet. Vi fick möjlighet att

ha ett längre samtal. Han berättade om sina erfarenheter av tidigare

evenemang utomlands för Sida och andra medverkande. Cirka två tre veckor

efter detta, tror jag, träffades vi samtliga på ett hotell nere i

Sydafrika. Det var Finn Alton, David Abresparr, jag själv och Maria Selin

som arbetade på konsula- tet och exportrådet. Vi började då sätta upp

ramarna för vad som skulle hän- da. När jag sedan kom tillbaka till Sverige

märkte jag att jag inte kunde gå vidare utan att ha någon form av

auktorisation, varvid jag fick en förfrågan på ett av riksdagens papper om

att sätta ihop ett förslag till ett eventuellt kulturevenemang. Därefter

fortsatte vi att jobba tillsammans.

Ordföranden: Innan jag lämnar tillbaka ordet till Per-Samuel Nisser vill

jag bara ta upp en sak, så att vi inte hakar upp oss på det. Du sade

"riksdagens papper". Jag misstänker att du menade Regeringskansliets.

Magnus Erikson: Förlåt mig! Det stämmer. Det var Regeringskansliets pap-

per.

Per-Samuel Nisser: Vi kan fortsätta på den här tråden. Hur ser du på ansvars-

fördelningen? Ditt uppdrag var mot Rikta. Men om jag förstår dig rätt av den

här inledningen fanns det även kanaler direkt mot Sydafrikasekretariatet och

UD.

Magnus Erikson: Det började med att Sydafrikasekretariatet och UD gav mig

en förfrågan. Jag själv, Rikta och Sydafrikasekretariatet jobbade väldigt tätt

och intensivt tillsammans ända fram till juni. Då ringde en representant från

Jas Gripen, Arne Eriksson, till Sydafrikasekretariatet i Regeringskansliet och

gav en anmälan eller en varning om att Magnus Erikson hade haft konkurser

bakom sig. Därmed ville han stoppa mig och mitt involverande i detta pro-

jekt. Jag hade då två veckor tidigare varit kallad till ett möte på Saab Jas

Gripen i Linköping. Man ville utväxla ett samarbete med mig i form av en

kultursatsning ifall företagets affärer med Sydafrika skulle gå igenom önska-

de man ett samarbete där man kunde få utnyttja vissa artister osv. Som mot-

prestation skulle man ge mig tillgång till två av företagets samarbetspartner.

Det var en kille som hette Ulf Ziegler som höll på med videoproduktion och

en kille som hette Bengt Roser från Skara som höll på med catering och

officiella evenemang för Jas Gripen.

Efter den här anmälan från Jas Gripens representant Arne Eriksson blev

jag uppkallad till Sydafrikasekretariatet. Det var David Abresparr som ringde

mig sent en torsdagskväll. Fredag morgon befann jag mig på plats. Då blev

jag utfrågad av Finn Alton och David Abresparr om huruvida det stämde att

jag hade haft tidigare konkurser. Jag svarade ja på frågan. Anledningen till

det här var att jag gick igenom en personlig livskris 1991-1992, då jag skilde

mig. Jag orkade helt enkelt inte med att driva den verksamhet som jag då

hade hållit på med i många år. Hela den här historien spelades upp igen. Jag

sade att jag var villig att lägga mina papper på bordet och lämna det här

arbetet om det skulle hjälpa dem. Jag sade: Om mitt namn ska svärta ned er

fortsatta verksamhet kan vi göra ett avslut. Då svarade de att de inte var

intresserade av det utan att vi måste gå vidare. Men innan dess ville de ha en

vecka på sig för att tala lite mer med dem som hade angivit mig, om man

säger så, och också invänta att Lars Danielsson skulle komma hem från

USA. Han var tydligen där på tjänsteresa. Jag sade att det kändes väldigt

spänt att vänta i en hel vecka på svaret om jag skulle få gå vidare eller inte.

Men det fanns inga alternativ.

Under den veckan träffade Finn Alton och David Abresparr representanter

från Jas Gripen på Skara stadshotell, där de stannade över natten. De åt

mid- dag och diskuterade fallet Magnus Erikson. Lars Danielsson kom hem.

Och rapport till honom gavs av Finn Alton, varav svaret blev att jag skulle

få ett förnyat förtroende. Det fick jag per telefon veckan efter det att

jag hade varit uppe på Sydafrikasekretariatet.

Efter det här fortsatte arbetet. Jag kände då att jag ville ha en starkare

kon- firmation av vad min egentliga sysselsättning handlade om. Det berodde

till stor del på att artister ifrågasatte om jag verkligen hade fått det

här jobbet eller inte. Entreprenörer nere i Sydafrika, såsom

fotbollslandslagets repre- sentant, ifrågasatte min roll, eftersom min

auktorisation, som var utskriven på engelska, mer var utformad som att jag

skulle lämna in ett förslag. Detta var alltså fyra fem månader efter det

att jag hade fått det officiella brevet. I samband med min förfrågan skrev

David Abresparr ut en auktorisation som sade att jag hade blivit

commissioned, alltså auktoriserad, att göra den här kultursatsningen och

"deala" med fotbollslandslaget. Det handlade om eventuella matveckor och

kultursatsningar över huvud taget. Arbetet fortsatte men med en överrock

som hette Rikta. Så här efteråt förmodar jag att anled- ningen var att UD

skulle skydda sitt eget namn inför regeringen, Lars Dani- elsson och Göran

Persson.

Per-Samuel Nisser: Med den beskrivning du ger kommer osökt frågan: Vad

var det egentligen, som du ser det, som gick fel i slutskedet?

Magnus Erikson: Min bild så här i efterhand är att ett gäng väldigt

kreativa och målmedvetna entusiaster med många idéer som i princip skulle

ro i land ett stort skepp i Sydafrika. Där skulle vi satsa på svenska

företagssatsningar. Vi skulle göra kultursatsningar. Vi skulle arrangera

Civil Society Encounter. Det skulle handla om våra relationer till

Sydafrika. En representant för Rikta fick i uppdrag att få ihop en massa

sponsorer. Framför allt handlade det om de svenska etablerade stora

företagen där nere, t.ex. Volvo, Saab och Erics- son. Som jag såg det tog

Riktas representant detta uppdrag mer för att vara hygglig och för att dra

ett strå till stacken. Han krävde vid det tillfället ingen extra betalning

eller någon form av kickback, utan alla liksom han, jobbade i ett team.

Men det som var förhoppningen, att dra in x antal miljoner till den här

satsningen, fungerade inte. Det slutade med att det bara kom in några hund-

ratusen. Som jag ser det så här i efterhand var vi ett gäng entusiaster som

fick ro det här tomma skeppet i hamn. Mycket hände under tiden, men jag

anser att relationerna mellan UD och Jas Gripen har stört oerhört mycket. I

det avseendet har jag, Magnus Erikson, som enskild individ blivit väldigt

hårt drabbad. Jag kan fortfarande inte förstå varför jag fick bära hela

detta ansvar. Som jag kan se det nu är det här helt uppenbart. Varför

skulle man från UD åka ned till Skara, bo på hotell, bli bjuden på middag

och diskutera fallet Magnus Erikson om inte Jas Gripen hade någonting med

det här evenemang- et att göra?

Tre veckor före Sydafrikaevenemanget gick man ut i medierna i Sverige och

talade om att nio plan var reserverade och klara och att det fanns en

option på att övriga plan skulle säljas senare. Sedan hördes det inte

mycket mer. Sedan gjordes den här satsningen nere i Sydafrika. Två veckor

efteråt konfirmerades hela affären. Jag kan inte se någon annan anledning

än att Saab Jas Gripen var inblandat. Att man ville ha bort Magnus Erikson

kan ju inte bero på några futtiga konkurser som ligger åtta nio år tillbaka

i tiden. Det måste handla om någonting annat. Dessa störningar gjorde att

Rikta fick ta på sig ett större ansvar än vad som var meningen. Rikta fick

gå och hålla mig i handen, vilket var en omöjlighet, eftersom Rikta inte är

specialiserat på artistsatsningar eller den formen av arrangemang. Riktas

engagemang gällde att satsa på och marknadsföra den totala produkten som

skulle representera Sverige där nere. När jag ställde frågor till UD sade

man att jag kunde prata med Rikta. Detta var alltså efter juli, då allt

detta hade hänt med Jas Gripen. Svaret man fick från Riktas representant

var: Det där ordnar sig. Det löser sig. Det är bara att köra på.

Det lät väldigt enkelt fram till dess att pengar skulle fram och

finansiering- en skulle skötas. Det var alltså väldigt mycket som hände.

Per Lager: Jag undrar lite hur du ser på förhållandet att det faktiskt var Saab

som, vad jag förstår, rekommenderade dig från början till sekretariatet. Jag

har förstått av det som du har sagt nu att det kanske också var Saab som

stjälpte det hela. Jag vet inte hur du ser på just det här förhållandet.

En annan sak som ligger i mitt intresse är att se om det verkligen fanns en

koppling mellan Jas Gripen-projektet, den här försäljningen av planen, och

den här stora satsningen. Det är ju mer en politisk fråga, men du har ju redan

varit inne på att det ser ut som att det fanns en väldigt stark koppling och

framför allt att det påverkade situationen för dig och det engagemang som du

hade.

Du fick ju också sammanlagt 2,6 miljoner. Hur mycket av detta gick sedan

vidare till dem som du i din tur hade engagerat?

Magnus Erikson: När det gäller rekommendationen från Saab vet jag inte om

ni har fått tillgång till det papper som Magnus Karlberg skrev till Finn Alton

i januari. Han skrev på ett papper med Jas Gripens logotyp. Men det stod inte

att han rekommenderade mig. Magnus Karlberg skrev att han hade träffat

mig och att Sydafrikasekretariatet, om man så önskade, skulle kunna ta kon-

takt med mig på ett telefonnummer, vilket man sedan gjorde. Jag ska inte

kalla det för en direkt rekommendation i det läget. Vid det här tillfället var

också Saabs vice vd Jan Närlinge med. Han var engagerad i detta även efter-

åt.

Jag anser att Jas Gripen har haft en stor roll när det gäller den här satsning-

en, av den enkla anledningen att det, som jag sade tidigare, var representanter

därifrån som angav mig för att vara någon form av skummis med konkurser

bakom sig, och det var de som ville träffa UD och reda ut den här situatio-

nen.

Vid det här mötet rekommenderade Arne Eriksson att deras egen kock

Bengt Roser skulle ta hand om t.ex. cateringbiten, den middag som statsmi-

nistern hade där nere och andra aktiviteter. Han erbjöd mig hjälp av Ulf

Ziegler med att dokumentera det här om så skulle önskas. Men till slut tyckte

alla liksom att Magnus Erikson var farlig och att man skulle försöka få bort

honom helt och hållet.

På din fråga om de 2,6 miljoner kronorna kan jag svara så här: Ja, det har

jag fått. Jag har redovisat detta per den 16 december. Det som har gått till

mitt företag är 780 000 kr, som är utskrivet som arvode/sponsorbidrag. För

de pengarna skulle jag leverera vissa aktiviteter till exempelvis Gallagher

Estate, där expon ägde rum. Sedan har jag också klarat av mina egna kostna-

der.

Per Lager: Ditt engagemang började på det sättet att man efterfrågade Mag-

nus Eriksons idéer. Det var så att man gärna ville ha in din kompetens och

din kunskap när det gäller just att arrangera sådana här konserter, osv. Sedan

berättar du om hur man genom Saab fick nya informationer. Så blev det en

diskussion om dina tidigare konkurser.

Men trots allt fick du deras förtroende på nytt, med hjälp av en överrock -

Rikta. Det märkliga i situationen är att de ger dig sitt förtroende. Samtidigt

känner man inte förtroende för dig, eftersom man säger att du måste ha den-

na överrock. Hur ser du på det? Kunde du arbeta under dessa förhållanden på

det sätt du ville?

Jag skulle vilja ställa en särskild fråga. Anser du att de arrangemang som

du skulle ordna på något sätt var kopplade till ett slutförande av JAS Gripen-

affären?

Magnus Erikson: När det gäller frågan om förtroende kan jag säga att jag

hade fått deras förtroende genom den första auktorisationen som jag fick

fram till juni månad, då Saab JAS Gripen kom in i bilden. Vid det tillfället

nämnde man inte att det var Gripen som hade angivit mig, men efter det

samtal David Abresparr, Finn Alton och jag hade kom jag själv på att det

måste ha varit någon därifrån som hade ringt. Jag ringde då upp från UD:s

lokaler och pratade med Arne Eriksson. Det första han säger är så här: Det

var ju tråkigt med dina tidigare konkurser. Jag undrade vad han menade. Då

sade han så här: Ja, du förstår nog att någon från Saab inte kan rekommende-

ra en sådan som du. Det måste vi göra någonting åt. Jag sade då: Jag sitter

just nu här uppe med Finn Alton och David Abresparr och diskuterar den

saken, och jag tror att vi ska komma överens så småningom.

Där bröts på något sätt förtroendet, men de bad om en veckas betänketid.

När de gav mig nytt förtroende sade de så här: Magnus, vi litar på dig. Vi

håller på dig. Vi stöttar dig. Du behöver inte vara orolig.

Men samtidigt ville UD skydda sig självt inför Lars Danielsson och Göran

Persson genom att iklä mig en överrock som hette Rikta, vilket vi alla skrat-

tade lite grann åt. Riktas representant Mikael Albinson och jag hade ett tätt

samarbete. Vi hade kontakt dagligen via telefon. Många gånger träffades vi

uppe i Stockholm och vid ett flertal tillfällen även nere i Johannesburg. Där-

för var det inga större problem för mig. Det vara bara en form av sluss vad

det gällde pengar och information. Både Finn och David hade daglig kontakt

med mig. Jag var med på mötena uppe på UD. Där talade man direkt till mig.

Man gick inte via Mikael Albinson eller Rikta till Magnus Erikson, utan

kommunikationen gick hela tiden direkt. Man kom ned till Göteborg för att

träffa mig för avstämningar. Det var David Abresparr som var där. Vi hade

egentligen ett väldigt gott samarbete allihop. Det fanns inget betungande där.

Det enda orosmomentet var att någon hela tiden ville lägga fälleben för

mig personligen. Det var de på JAS Gripen. Eftersom jag har fått inside

information från två av tidningarna här i Sverige vet jag nu att det var en

representant från JAS Gripen som ringde upp till pressen en vecka eller tre

dagar före evenemanget och orsakade den artikel som kom in i Expressen,

som sedan skapade detta totala kaos under hela veckan, som drabbade oss.

Per Lager: Det innebär att idén med självfinansiering inte heller kunde fun-

gera när det gällde artistarrangemangen?

Magnus Erikson: Det var två grunder. Dels skulle vi få ett startkapital, och vi

skulle ha en finansiering för att klara de administrativa kostnaderna, dels

räknade man med att det skulle komma in ett antal miljoner via sponsringen,

vilket inte fungerade. Jag har även träffat på företag nere i Sydafrika som

ansåg att JAS Gripen var alltför inblandat i detta. Misstankarna fanns. De

undrade varför de skulle sponsra om inte Saab självt lade in en massa pengar.

Uppenbarligen var det så att Saab inte lade in några pengar. De ville bara

vara med. Det var tal om att de skulle sätta upp sin prototyp av JAS Gripen-

planet, som väger 1 ton och som är i naturlig storlek. Även där var jag med

och planerade. Hur många kvadratmeter skulle det gå åt till detta? De miljo-

ner som var tänkta som sponsorintäkter fungerade inte.

När denna artikel kom upp veckan innan arrangemanget ägde rum där nere

befann jag mig redan på plats. Då blev det sådan turbulens att allting bara

brakade ihop. Två dagar efter detta blev både jag och Mikael ombedda att i

princip sitta på våra rum och inte svara på några frågor över huvud taget.

Hade vi fått operera i det läget hade vi kunnat rädda väldigt mycket av det

som rasade samman genom att omdisponera arrangemang och göra en massa

aktiviteter, men folk som inte hade någon erfarenhet och kapacitet tog över.

Pressen var alltför intensiv mot oss alla, vilket gjorde att man bands till ar-

mar och ben.

Göran Magnusson: Din redogörelse leder till många frågor. Av Riksdagens

revisorers promemoria framgår det att Magnus Karlberg, som var Saabs chef

i Sydafrika, enligt en promemoria i Sydafrikasekretariatet rekommenderade

dig, Magnus Erikson, som promotor för artistevenemang under manifesta-

tionsveckan. Det framhölls där att du hade varit framgångsrik när det gällt att

arrangera artistgalor, konserter, osv. Men din huvudlinje nu är ju att det var

Saabs fel att det gick över styr. Kan du närmare reda ut det? Hade man från

Saab olika uppfattning i denna fråga?

Magnus Erikson: Jag vill inte att ni ska missförstå mig. Jag säger inte att det

var Saabs fel att allt gick över styr. När Saab blev inblandat och uppgav att

jag tidigare hade gjort dåliga affärer var det väldigt mycket av omstrukture-

ring som hände. Personen Magnus Erikson skulle på något sätt vara en

skuggfigur, och andra skulle ställa sig i frontlinjen. Men jag skulle fortfaran

de operera på samma sätt som från början.

Vad det gäller Magnus Karlberg kan jag säga att jag träffade honom för

första gången där nere. Det var han som på eget bevåg skickade ett brev. Det

är offentlig handling och finns någonstans. Tyvärr har jag det inte med mig

nu. Han skriver på engelska. I en del av detta brev beskriver han lite av vad

jag har gjort där nere, vad han har hört om mig och vad han har sett. Han

rekommenderar Finn Alton att ta kontakt med mig för att se om det är något

att bygga vidare på.

Göran Magnusson: Hade du inte fortsatt stöd av Magnus Karlberg i den

fortsatta turbulensen, när Saabfolk i Sverige påpekade tidigare brister hos

dig?

Magnus Erikson: Jag hade Magnus Karlbergs fulla stöd hela tiden. När jag

blev kallad till möte på Saab i Linköping i mitten av juni månad skulle Mag-

nus Karlberg vara där. När jag kommer till mötet befinner sig inte Magnus

Karlberg där. Min första fråga till Arne Eriksson var denna: Var är Magnus

Karlberg?

Jag fick till svar att han tyvärr inte kunde närvara. Han hade varit där i går

och var nog på väg upp till Stockholm. Då sade jag: Detta är väldigt konstigt.

Ett av villkoren för att jag skulle komma hit var att Magnus Karlberg skulle

finnas på plats.

Tyvärr är det inte så, fick jag till svar. Om jag hade några fler frågor vad

det gällde detta kunde jag ringa direkt till Jan Närlinge. Jag fick ett biltele

fonnummer till Jan Närlinge. Efter detta möte på JAS Gripen var jag med på

en rundvandring och åt en väldigt fin middag. Jag fick en väska med JAS

Gripen på, och jag fick en jacka. Jag fick en slips. Jag fick videofilmer och

vantar, så jag kunde nästan sko mig hela året. Efteråt åkte jag därifrån upp

till Stockholm, och då ringde jag detta nummer. Då befann sig Jan Närlinge

nere på franska rivieran. Jag frågade Jan så här: Vad beror det på att Magnus

Karlberg inte befinner sig på plats?

Svaret jag fick var att han hastigt hade blivit sjukskriven på grund av en

tidigare disease, som de kallade det, som han hade fått då han hade

befunnit sig i Malaysia, tror jag att det var. Han var tvungen att hålla

sig ifrån jobbet under en längre tid. Då frågade jag så här: Vem blir nu

den som jag ska tala med? Det var nämligen så att jag hade haft en dialog

med Magnus Karlberg hela tiden nere i Sydafrika. Det var inte på grund av

JAS Gripen, utan mer därför att han gjorde så att jag fick träffa Maria

Selin, exempelvis. Han gjor- de så att jag fick träffa många av

Exportrådets representanter, och han hjälpte till väldigt mycket av egen

vilja med praktiska bitar, vilket jag uppskattade. På så sätt fick vi en

väldigt god kontakt.

Då säger Jan Närlinge så här till mig på telefonen: Från och med i dag är

det du och jag som håller kontakten. Jag undrade hur vi skulle göra. Vi pra-

tade om sponsring, t.ex. sade Jan Närlinge att han skulle återkomma om

detta. Sedan var det inte mycket mer med det. Jag fick därefter tag på Mag-

nus Karlberg, som sade att det fanns ett litet problem som vi måste reda ut.

Jag undrade hur pass sjuk han var. Han svarade att vi tyvärr inte kunde gå in

på det just då och att vi skulle se på det vid ett senare tillfälle.

Sedan träffade jag Magnus Karlberg. Han såg inte speciellt sjuk ut, men

det var inte min sak att gå in och ifrågasätta den biten. Sedan dess har han

inte varit aktiv. Det var inte så många som ville kännas vid honom under

veckan där nere, så någonting hade hänt. I och med att jag hade kontakt med

Magnus Karlberg kändes det som att Saab ville att denna kontakt skulle

brytas. Det är också en anledning till att jag tror att de ville att jag skulle

bort. Fortfarande vet jag inte vad som har hänt mellan Saab och Magnus

Karlberg, men även folk inom ANC nere i Johannesburg - politiker och

annat folk - undrade varför han inte svarade på telefon eller hörde av sig. Det

gällde både Saab Gripen-affären och många andra aktiviteter som vi höll på

med.

Göran Magnusson: Ska man förstå ditt resonemang på det sättet att Saab

kraftfullt bidrog till att krascha dina aktiviteter i Sydafrika, samtidigt som

man bärgade ordern på nio JAS-plan?

Magnus Erikson: Det stämmer.

Göran Magnusson: Du talar om bristande förtroende och tilldelar Saab en

väldigt stor roll i detta. Men samtidigt skrevs kontrakt på sommaren 1999 på

ett sådant sätt att Sydafrikasekretariatet, som hade ansvaret för hela denna

satsning, hade någon sorts uppgörelse med dig vad det gällde fortsatt verk-

samhet. Anser du att det kontrakt eller den uppgörelse som fanns var till-

fredsställande ur din synpunkt?

Magnus Erikson: Ja, den andra auktorisationen som löd "to whom it may

concern", där det stod att "Magnus Erikson has been commissioned", dvs.

auktoriserad att göra vissa saker, ansåg jag som en bindande fullmakt för

mig att gå vidare och jobba fritt. Det var den som jag faxade till artister

och visa- de upp för bl.a. FIFA där nere, som är fotbollens organisation.

Jag har officiellt sett haft en överrock, men inofficiellt sett har jag i vårt

team alltid varit den jag har varit, nämligen Magnus Erikson som har fått en

massa uppdrag och som fick mer och mer att göra vad det gällde hotellbok-

ningar och vad det gällde mat. Jag rekommenderade själv att jag skulle ha ett

finger med i spelet vad gällde den statsmiddag som hölls där nere för de

600-800 personerna, eftersom jag känner många kockar. Vi ordnade sponso-

rer, t.ex. Jag är van vid att jobba med sådana prylar.

Jag vet att Finn Alton vid ett visst tillfälle ifrågasatte att jag skulle

klara av allt detta. Då fick jag sätta mig ned och göra en skiss på det och

presentera vilka som var inblandade, osv. Det var aldrig någonting som

fallerade under tiden vi arbetade med detta. Men jag kände hela tiden att

trycket från JAS Gripen var oerhört påtagligt mot mig. Till varje pris

ville de att jag skulle kliva av. De har ju använt sig av folk inom

branschen som har gjort uttalan- den om att man skulle akta sig för den där

Magnus Erikson. En artist hade gjort ett uttalande om att man inte ska

jobba med mig. Artisten i fråga, som jag har pratat med i efterhand, anser

sig aldrig ha fått den frågan. Vi har aldrig jobbat ihop och aldrig haft

något otalt med varandra. Den artisten har i sin tur haft ett samarbete med

JAS Gripen och spelat in en video på företa- gets flygbas.

Det är mycket smutskastning och skitsnack som har slängts mot mig. Jag

vill än en gång säga att jag ställer mig frågan varför Magnus Erikson - den

minste av dem alla i organisationen - blivit drabbad av detta oerhörda tryck

och den smutskastning som har förekommit ifrån början till slut.

Göran Magnusson: Har du ställt ut löften om att klara finansieringen av

delar av detta? Har du förlorat pengar på denna affär? Till sist: Funderade du

aldrig, under de närmast vidriga omständigheter som du fick jobba under, på

att med stolthet dra dig ur arrangemanget?

Magnus Erikson: Jag har inte tjänat mer pengar än vad jag skulle göra på

detta. Jag har inte förlorat heller. Det kunde ha blivit mer om det hade gått

som det skulle ha gått. Som svar på din fråga om självfinansiering kan jag på

ett sätt svara ja. Vi hade som målsättning att dra in sponsorer. Vissa personer

påtog sig ansvaret att dra in dessa pengar. Jag kommer ihåg ett tillfälle då en

av dessa representanter kom hem och sade att han hade dragit in 4 miljoner

rand. Han sade: Nu är det din tur, Magnus. Jag sade då: Men jag har inte fått

i uppdrag att jobba med sponsorbiten, så jag vet inte riktigt vad jag ska göra.

Han sade: Men det går jäkligt bra. Det går fint.

Då hade vi den biten. Biljettintäkterna hade kunnat bli avsevärt mycket

större om inte hela detta arrangemang hade rasat, vilket det gjorde. Det be-

rodde på den artikel som kom in i Expressen tre dagar före evenemanget.

Göran Magnusson: Får jag upprepa min fråga? Funderade du aldrig på att

dra dig ur det hela?

Magnus Erikson: Jo, när detta med Saab och JAS Gripen hände lämnade jag min

file på kontoret till Finn och David och sade så här: Jag är beredd att

hoppa av om ni så önskar. Jag ger er all min kunskap, och jag kräver ingen

som helst ersättning för det jag gjort fram till i dag. Detta var i juni.

Då sade de att de ville att jag skulle fortsätta men att vi måste genomgå

en process.

En månad senare kände jag samma tyngd igen. Då sade jag så här: Är det så

att detta känns för betungande för er hoppar jag av. Detta upprepade jag

varje månad. Det gällde finansieringen. Det gällde bekymret med överrocken

och Rikta. Ibland när jag ställde konkreta frågor till UD sade de att jag

skulle ta det med Rikta. När jag pratade med Rikta sade de att jag skulle

ta det med UD. Man var som ett flaggskepp.

Som svar på din fråga kan jag säga att jag hade många funderingar på att

hoppa av, men uppmuntran från UD:s håll gjorde att jag höll mig kvar.

Mats Einarsson: Det finns mycket som man undrar över i detta, men jag

skulle vilja återkomma till det som nog ändå är kärnfrågan, nämligen det

uppdrag som du hade från Sydafrikasekretariatet och UD och regeringen,

indirekt. I den utredning som Magnus Sjöberg har gjort sammanfattar han

den delen på följande sätt: Sammanfattningsvis bör här kunna slås fast att

Eriksson och MEP varit uppdragstagare hos projektsekretariatet men att

uppdragen som regel inte varit förenade med behörighet att träffa för upp-

dragsgivaren - alltså regeringens Sydafrikasekretariat - bindande avtal med

tredje man. I något enstaka fall får dock sådan behörighet anses ha förelegat.

Är detta i överensstämmelse med din bild av ditt uppdrag?

Magnus Erikson: Nej. Jag tittar just på sammanfattningen på s. 44 i Magnus

Sjöbergs utredning, där det står så här: Trots många oklarheter i relationerna

mellan projektsekretariatet å ena sidan och Magnus Erikson och hans företag

MEP å andra sidan får dock sakförhållandena anses visa att Eriksson och

hans företag haft ett av sekretariatet givet uppdrag att ordna med artistgalor

och vissa andra aktiviteter som skulle skapa PR för Sydafrikasatsningen. I

något fall måste dock omständigheterna anses ha varit sådana att Eriksson

och MEP handlat för sekretariatets räkning och därmed ådragit sekretariatet

förpliktelser.

Jag vet inte vad de syftar på när det gäller förpliktelserna, men jag anser att

jag har haft ett uppdrag. Den auktorisation som jag har är väldigt klar när det

gäller vad jag skulle göra och inte göra.

Mats Einarsson: Att ett uppdrag har förelegat är nog klart, men frågan är

vad som ingick i uppdraget. Vem tog risken? Tanken var ju att detta skulle

själv- finansieras via sponsorintäkter och biljettintäkter, t.ex. Nu blev

det inte på det sättet, så frågan är vem som stod för den finansiella

risken i projektet. Jag har förstått att man ifrån Sydafrikasekretariatet,

åtminstone, menar att det var en risk som MEP tog. Är detta riktigt?

Magnus Erikson: Den frågan har jag redan svarat på en gång. Magnus Sjö-

berg sammanfattade det, tycker jag, på ett väldigt fint sätt på TV under

presskonferensen. Han sade att man redan på sommaren skulle ha minskat

ned eller hoppat av denna bit vad det gällde Sydafrikasatsningen, dvs. alla

artistgalor. Det var det vi diskuterade. Jag undrade hur vi skulle göra. Spon-

sorpengarna hade inte kommit in, och jag undrade hur lång tid det skulle gå

innan vi skulle kontraktera artister. Man sade så här: Frågan om sponsorin-

täkter ordnar sig, för nu har vi löfte om pengar. Jag frågade vem som be-

stämde när vi skulle dra gränsen. Det kom inget svar.

Mats Einarsson: Okej. Men ditt intryck eller din bild av detta var alltså att

det ekonomiska ansvaret om något gick snett eller om man inte fick in be-

räknade intäkter låg på Sydafrikasekretariatet?

Magnus Erikson: Ja.

Mats Einarsson: Jag har en fråga till, bara. Du sade själv att det gick över

styr eller stjälptes genom en artikel i Expressen. Ska jag tolka detta som att

organisationen bakom var så sårbar att en tidningsartikel stjälpte alltihopa?

Magnus Erikson: Det gäller inte organisationen i sig själv. Nu talar jag för

egen räkning. När artikeln kom in blev det en sådan turbulens via medierna

och så mycket skriverier i Sverige. Jag gjorde mitt första uttalande. Finn

Alton och David Abresparr från UD kom in på mitt rum på hotell Westcliff

och sade att de ville sätta munkavle på mig. Jag skulle inte svara på någon-

ting, utan de skulle sköta dessa bitar.

I och med det kom jag inte utanför mitt hotellrum. Jag kunde inte delta i

organisationen kring konserterna. Jag kunde inte delta i organisationen kring

statsmiddagen. Nu funkade det ganska bra i alla fall, men jag hade velat vara

mer aktiv. Jag kunde inte och jag fick inte.

Åsa Torstensson: Jag skulle vilja fråga Magnus Erikson om överrocken igen.

Du beskrev att det kändes så när Rikta kom in. Men hur förändrades din

relation med UD eller andra inom sekretariatet? Gentemot vem var du fort-

sättningsvis ansvarig?

Sedan har jag en annan fråga. Du är så väldigt kritisk och lyfter upp JAS-

relationerna i detta, Magnus Erikson. Vad är det i din historia som gör att du

blir så stor för JAS och att JAS-intresset tar sådana dimensioner?

Fick du någon gång signaler från dina andra medarbetare eller dina upp-

dragsgivare liknande dem som kom från intressenterna kring JAS? Fick du

signaler från andra medarbetare och från sekretariatet, osv., med anledning

av din beskrivning av hur JAS Gripen-affären tog sin form? När JAS Gripen-

intresset inträder känner du hur du trängs undan, och det inträffar saker som

du inte riktigt kan styra. Fick du några som helst signaler som bekräftar den

beskrivning som du ger till oss av skeendena runt JAS Gripen-intresset?

Magnus Erikson: När det gäller överrocken Rikta kontra UD kan jag säga att

det var en intern uppgörelse. Det var ingen annan som visste om det. Om

någon ringde till UD och frågade hur det skulle bli med artistsatsningen bad

inte UD denna någon att ringa till Rikta och fråga. De sade: Ring till Mag-

nus. När jag var nere i Sydafrika var det jag som bokade lokaler, pratade om

artister, hade informationsträffar på konsulatet osv. Det var en förklädnad.

Det var inofficiellt och bara för vår krets. Det var ingen annan som visste om

det. Som jag uppfattade var det UD som ville ha det så för att jag inte skulle

lysa för rött inför Lars Danielsson och Göran Persson med anledning av det

som hände i samband med att JAS Gripen angav mig.

Det var tabu att prata om JAS Gripen över huvud taget. Jag sade många

gånger att jag fick frågor från artisterna. Bland andra Robyns manager fråga-

de om det och sade: Men Magnus, detta är ju ett JAS Gripen-arrangemang!

Det är ett PR-jippo för JAS Gripen. Jag sade då: Nej, det är det inte alls. Han

sade till mig att han hade fått det från säkra källor inom regeringen.

Jag ringde upp David Abresparr och sade så här: David, vi har ett problem

här. Det har kommit fram via en artist att det är ett JAS Gripen-arrangemang.

Vad säger du? Då sade han: Nej, det har inget med JAS Gripen att göra. Då

sade jag: Men nu är det ändå så att jag själv har blivit drabbad av detta ge-

nom att jag har blivit ditkallad och smutskastad. Ni har varit nere på en mid-

dag och bott över på ett hotell. Det är någonting som försiggår här som jag

inte känner till, och jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Kan jag hänvisa

dem som frågar till er? Han svarade ja.

Personen i fråga ringer då till Sydafrikasekretariatet och ställer den enkla

frågan om JAS Gripen är inblandat i arrangemanget. Om det var så ville hans

artist inte representera. Han får svaret att arrangemanget är helt fristående.

Det är en kultursatsning som sker. Det har ingenting med JAS Gripen att

göra.

Men den frågan kom upp hela tiden. När jag officiellt frågade bland folket

uppe på UD fick jag till svar att man höll bort JAS Gripen från det. Men

varför skulle jag då "fronta" inför två personer på JAS Gripens kontor och

lyssna på tal om synder som har drabbat mig och om tråkigheter och person-

liga livskriser som jag har gått igenom för åtta nio år sedan? Varför är det så

stort i dag? Då var det en nyhet; i dag är det inte det. Ingen kunde svara mig

på de frågorna.

Åsa Torstensson: Du pratar mycket om dina kontakter med UD, Magnus

Erikson. Fanns det andra inom regeringen som du hade direktkontakt med

under tiden?

Magnus Erikson: Det var mest Finn Alton och David Abresparr. Det var

också en person från Exportrådet som hette Gunnar Werge. Det var ytterliga-

re någon från UD. Vid ett eller två tillfällen var Annika Söder med. Jag mis-

sade tyvärr samtliga möten när Lars Danielsson var med. Då befann jag mig i

Sydafrika. Jag hade inte kontakt med några andra.

Helena Bargholtz: Jag vill också fråga Magnus Erikson ett par saker: Har du

tidigare erfarenhet av den här typen av stora arrangemang med så mycket

pengar involverade? Du har sagt att du har lång erfarenhet i branschen.

Magnus Erikson: Ja, det har jag. Jag har hållit på i 20 år med detta och gjort

stora arrangemang.

Helena Bargholtz: Så här stort? Eller var det här det största?

Magnus Erikson: Storleken på detta var att det var många arrangemang i en

vecka. Men exempelvis när de tre tenorerna gjordes nere på Ullevi var det en

stor satsning, och när Bee Gees gjordes nere i Pretoria var det en stor sats-

ning, 45 000 personer. Det beror lite på hur man ser det. Det kan vara ett

enskilt evenemang som omsätter 30, 40 eller 50 miljoner. Men jag har erfa-

renhet av sådana här evenemang - ja.

Helena Bargholtz: Hade du förtroende för finansieringen av det här projek-

tet? Det förefaller när man läser olika inlagor att det var lite svårt att

greppa finansieringen. Var du tillfredsställd med den beskrivning av

finansieringen som du fick från början?

Magnus Erikson: Det var så svårt. Det här med biståndspengar eller icke

biståndspengar, som har diskuterats, blev jag aldrig inblandad i. Jag kommer

ihåg att det under en lunch, i mars/april, var någon som nämnde att Sida inte

hade fått sitt bidrag utbetalat, att man hade dragit in detta. Då hade Lars

Danielsson suttit med på ett möte, och när de hade pratat om Sydafrikasats-

ningen som skulle finansieras av Sida - typ Civil Society Encounter - hade

Lars Danielsson sagt att de här pengarna är öronmärkta för Sydafrikasats-

ningen. Jag sade då till David Abresparr: Vilka pengar? Ja, 25 miljoner.

Jaha, så det är klart nu? Ja.

Sedan i juni/juli går man ut och lägger detta officiellt på bordet att det nu

finns 25 miljoner kronor. Då bad jag att få titta på en budget, hur man skulle

använda de här pengarna. Det ryktades exempelvis om att även om Ex-

portrådet skulle sälja ut 100 % av sin monteryta skulle det gå 4 miljoner

back. Då sade jag att det är väldigt konstigt om man säljer ut en hel mässa.

På Älvsjömässan eller Svenska mässan i Göteborg går det ju inte back; de är

ju där för att göra vinst. Hur är de här pengarna fördelade?

Jag fick aldrig någon riktig bild. Jag vet inte om Riktas representant fick

det. Det hölls inom den här lilla kretsen. Det var David Abresparr som höll

på med sina siffror, och han visade dem för Finn Alton. Man visste inte vad

som var fördelat för det eller det eller det. Man visste bara att så mycket

pengar som möjligt ska vi få in till artistsatsningen via sponsorer. Sedan

beräknade vi att x konserter ska ge ungefär x besökare, och då ska det kom-

ma upp till en viss summa, osv. Men jazzen var exempelvis helt finansierad

av de här 25 miljonerna. Modet var finansierat av dem. Fotbollen var finan-

sierad av dem. Det var mycket som var borta men som var i min satsning

som redan var finansierat av den officiella budgeten.

Helena Bargholtz: Men jag tolkar det så att du alltså inte hade ett klart grepp

över hur det här skulle finansieras.

Magnus Erikson: Jag hade nog inget riktigt klart grepp. Vi fick alltså inte

tillgång till de papperen.

Helena Bargholtz: Det talades i samband med skriverierna om det här om att

du hade väldigt höga omkostnader för att få det här att gå runt. Det talades

om att du tagit med dig rysk kaviar och sådana saker. Hade du ett intryck av

att du behövde smörja dem som skulle vara med eller ge intryck av att det

här var ett väldigt fint och stort och lyxigt projekt?

Magnus Erikson: Ja, det var ju 100 kilo rysk kaviar, och det var mest menat

för mig själv. Men jag kunde tyvärr inte äta upp det eftersom jag satt

inlåst på ett rum. - Nej, skämt åsido. Det har snackats om rysk kaviar, men

faktum är att de här produkterna som har kommit fram via min redovisning är

pro- dukter som ingår i fraktfakturorna ned dit. 70 % av alla varor som

skickades ned till Sydafrika var sponsrade. Någon champagne och rysk kaviar

... Nu äter jag inte rysk kaviar själv och jag är absolutist och dricker

inte heller. Det var ingen kostnad som drabbade arrangemanget. Det

arrangemanget gick ihop av sig självt. Man tog alltså 500 rand per kuvert,

och det var nästan 600 betalande. Däremot vet jag inte var de pengarna är

nu.

Helena Bargholtz: Bara en sista kort fråga: Du har aldrig haft kontakt med

Rikta tidigare? Ni kände inte varandra förut?

Magnus Erikson: Nej, jag träffade Mikael Albinson på Rikta först i februari

och fick ett väldigt gott intryck. Vi fick en personkemi som gjorde att vi

kunde jobba tätt tillsammans. Vi förstod varandra. Det var mycket därför

som jag accepterade den s.k. överrocken. Hade det varit någon annan, med

för mycket byråkrati runtomkring, hade jag inte klarat att gå först till honom

och sedan till den och den. Men det var en inofficiell liten fin ullpläd som de

satte över mig.

Ordföranden: Tack för detta. Vi har möjligen några avrundande frågor innan

vi övergår till Peter Erikson.

Får jag bara, för mitt minne, kontrollera två saker du sade. Jag fick för en

stund sedan ett intryck av att du beskrev ett möte eller en situation under

sommaren där ni var rätt medvetna om att bekymren nu tornade upp sig, dvs.

pengarna kom inte in och viktiga delar av arrangemangen föreföll att gunga.

Det är dessutom en uppgift som på något sätt också anknyter till en av Mag-

nus Sjöbergs slutsatser i hans rapport. Är det korrekt uppfattat att ni var väl

medvetna om att bekymren byggdes upp redan under sommaren?

Magnus Erikson: Bekymren bygges upp i samband med att JAS Gripen

angav mig och Rikta då var tvungna att påta sig en förklädnad till mig.

Ordföranden: Det för mig vidare till min andra fråga: Vad är sambandet med

att JAS Gripen "anger" dig och att problemen av den magnitud som du be-

skriver plötsligt börjar torna upp sig? Det är sambandet mellan dessa båda

påståenden som inte förefaller kristallklart.

Magnus Erikson: Jag tror att det helt enkelt är så här, att med anledning av

de här problemen blev det, som jag sade, en dryg veckas stillestånd för min

räkning, eftersom Lars Danielsson befann sig i USA och vi inte kunde få

någon klarhet i om jag fick förnyat förtroende eller inte. Under den tiden var

det väldigt mycket förhandlingar som pågick, och jag kunde alltså inte gå

vidare, vare sig i Sydafrika eller här hemma. Dessutom var det en sydafrikan

på besök som var involverad i arrangemanget, och han bodde hemma hos

mig. När jag åkte upp hit den fredagen på intervju av Finn Alton och David

Abresparr fick de reda på det. Jag sade att det är någonting som har hänt här

och att jag inte vet om jag kommer att vara kvar eller inte. Det är därav som

mycket av detta hände.

Ordföranden: Vi får kanske bolla lite mera i den där veckan. Om du då be-

skriver det som att denna vecka var avgörande för att arrangemangen senare

inte kunde fullföljas, vem är det som till följd av att Saab-Gripen inte är

lycklig över dig förhindrar att du fullföljer ditt uppdrag? Är det Finn Alton

som stoppar dig?

Magnus Erikson: Det är ingen som stoppar mig. Men de förser mig med en

överrock som heter Rikta.

Ordföranden: Det är det någon som gör?

Magnus Erikson: Ja, det gör UD. Det är Finn Alton som påtar sig detta. Finn

Alton säger att "jag vill till varje pris ha det så här", medan David Abresparr

säger "måste vi verkligen göra det så komplicerat". Mikael Albinson står mer

och flinar och säger "ja, men vadå, är det så här vi behöver göra, låt oss göra

det snabbt så att vi kommer i gång".

Ordföranden: Men till följd av att UD beslutar sig för att sätta på dig den

överrock som du i annat sammanhang sedan har beskrivit inte spelar någon

roll stoppar alla förberedelser upp? Är det så vi ska tolka dig?

Magnus Erikson: Förberedelserna stannar alltså upp under en dryg vecka, men

den veckan var väldigt viktig för oss. Dessutom är det så att oavsett vad

som hände där och hur intimt detta skulle vara bland oss spred det sig.

Saab talade ju om det för sitt folk och för folk där nere att jag inte hade

det fulla förtroendet längre. När jag då kommer ned dit och träffar en del

av svenska konsulatets folk säger de att "jag hörde att du inte har lika

stort förtroende längre". "Jo, det har jag, fast det hände en incident, men

den har vi rett ut nu." "Jaha, ja, just det", säger de. Då kände jag att

som person tar man auto- matiskt ett steg tillbaka, man blir inte lika

aggressiv och kreativ när man känner det. Det var ett så stort evenemang.

Vi jobbade alltså dygnet runt i åtta månader. Jag tror att jag var där nere

nästan 20 gånger förra året.

Ni har kanske missuppfattat när jag säger att det är till hundra procent JAS

Gripens fel. Det är inte riktigt det jag säger. Det är att JAS Gripen orsakade

ett stillestånd i den här satsningen som gjorde att fortsättningen blev väldigt

komplicerad.

Jag vet inte vad Rikta kommer att säga. Rikta är ett kommunikationsföre-

tag, inte ett artistbolag, inte ett företag som ska arrangera en middag, inte e

företag som normalt sett bokar flygbiljetter och koordinerar fotbollslandslag

och rugbylandslag och allting som ska ned. Helt plötsligt ska de officiellt på

papperet stå ansvariga för detta, medan jag fortfarande får sprutande infor-

mation direkt från UD. När det kom upp någon fråga på lite högre nivå sade

man: Vad säger ni i Rikta då? Då är det Mikael Albinson som ska svara: Du

får ta det där med Magnus, jag har ingenting med det att göra. Det var en

pajkastning fram och tillbaka.

Ordföranden: Men du gav tidigare intrycket av att när väl Riktaavtalet med

dig och med UD, dvs. kedjan UD-Rikta-Magnus Erikson, var uppsatt kunde

den kedjan egentligen läggas till handlingarna, därför att du fortsatte din

direkta relation med UD?

Magnus Erikson: Det gjorde jag, men så fort det kom upp någonting där vi

alla var tvungna att besluta, exempelvis om utbetalningar osv., var det direkt

Rikta som kom på tal. Men kommunikationsmässigt var det direkt med mig.

Ordföranden: Ska man tolka dig så att hade UD under sommaren i den här

händelsekedjan sagt att "vi har det fulla förtroendet för Magnus Erikson" och

icke förorsakat stilleståndet, är det din bedömning att Sydafrikasatsningen

hade utfallit annorlunda?

Magnus Erikson: Mycket annorlunda.

Göran Magnusson: Jag har bara ett par frågor kring förhållandet mellan ditt

företag, eller dig, och Rikta och UD. Du sade tidigare, om jag uppfattade dig

rätt, att du hade ingenting emot att samarbeta med Mikael Albinson och

Rikta, utan att det skulle kunna fungera väldigt väl när man väl hade bestämt

sig för att det skulle vara på det sättet.

Magnus Erikson: Ja, det stämmer.

Göran Magnusson: Jag har en annan fråga. Dina svårigheter att engagera

artister tycks bero på bl.a. att det i artistkretsar spreds uppfattningen

att detta var ett promotionföretag för att sälja JAS Gripen. Har du någon

idé om var- för de resonemangen uppstod just i artistkretsarna?

Magnus Erikson: Vissa föräldrar till dessa artister är politiskt engagerade,

och de hade - av säkra källor, enligt vad de säger - fått uppfattningen att den

här satsningen var ett PR-jippo för JAS Gripens försäljning i Sydafrika. Då

drog folk öronen åt sig. En artistagency har ju inte bara en artist, utan den

kan ha flera. I ett sammanhang var det fyra artister under ett och samma

artisttak, och detta spreds ganska snabbt bland de människorna. Då blev det

problem.

Kenth Högström: För att stilla nyfikenheten: Du har 20 års erfarenhet av

denna verksamhet, som är brydsam, och vad är din specialitet inom den

verksamheten? Har du varit arrangör, promotor eller manager?

Magnus Erikson: Arrangör och promotor är samma sak. Jag har arrangerat.

Jag har också skött management, men inte på amerikanskt vis, utan jag har

haft hand om artister, bokat dem och hjälpt dem med skivkontrakt osv. Jag

har också gjort evenemang åt flera företag vad gäller banketter med under-

hållning. Före detta Rolling Stones-stjärnan Bill Wyman startade en restau-

rang när han hoppade av, och man brukar säga att musik och mat går väldigt

bra ihop. Någonstans ligger det en sanning i det.

Kenth Högström: Vilken var din roll när de tre tenorerna uppträdde i Göte-

borg?

Magnus Erikson: Jag var lokal arrangör.

Ordföranden: Vi får tacka dig, Magnus Erikson, för att du tog dig hit och för

de upplysningar du har lämnat.

Vi hälsar nu Peter Erikson välkommen. Peter Erikson var verkställande

direktör i Rikta Kommunikation AB, som är det företag som staten tecknade

avtal med. Det har redan förekommit några gånger i vår diskussion.

Denna utfrågning går till på samma sätt som den tidigare utfrågningen.

Peter Erikson får börja med inledande kommentarer innan vi ställer frågorna.

Peter Erikson: Det finns egentligen tre anledningar till att jag sitter här

i dag. Den första är att jag tycker att det är oerhört viktigt att vi alla

har en lärande process. Vad kan vi lära oss av det som gick fel i

Sydafrika? Jag vill vara här också för att klara ut den information jag har

fått om Lars Danielssons och Göran Perssons direkta inblandning i den här

processen och lämnar nu in- formationen till utskottet. Jag vill då

självfallet ställa upp och göra det. Det har lagts fast i flera utredningar

att UD och Statsrådsberedningen har haft ett stort ansvar i de här

frågorna. Jag tycker att det är viktigt att vi försöker ha ett lärande

perspektiv framöver.

Den andra anledningen till att jag är här är att jag har tvingats lägga ned ett

företag som jag var med och startade i lågkonjunkturen och som gick från 3

till 70 medarbetare. Vi lyckades få företaget att gå ihop från början - vi har

aldrig tagit ett lån. Men på grund av att staten vägrade ersätta Rikta för en

statlig garanti på drygt 6 miljoner kronor, som man ställde ut den 22 novem-

ber, har jag tvingats avveckla företaget. Det är en annan principiell fråga: Är

inte en statlig garanti värd någonting när den är utställd och godkänd av

Sveriges statsminister?

Den tredje anledningen till att jag sitter här är egentligen principiell.

Det handlar om relationerna mellan svenska staten och företag som staten

sluter avtal med. Statsministern, flera statsråd och flera UD-tjänstemän

skyllde i början av processen ensidigt allting på Rikta. Det finns ungefär

50 TV-inslag och 500 tidningsartiklar som belägger det. Sedan har sanningen

kommit fram, som delvis visar att vi naturligtvis har tagit ansvar och inte

har haft så stor del i skulden som man gjorde gällande från början.

Om det här hade varit ett sågverk i Norrland med 70 anställda, tror jag

ald- rig att retoriken från statsministern och från olika tjänstemän på

departe- menten hade varit som den var nu. Hade det här varit ett sågverk i

Norrland hade man också betalat ut pengar med en statlig garanti. Den

likabehandling som man bör ha inför lagen och inför avtal har i mitt tycke

på något sätt ersatts av särbehandling i det här fallet. Jag tycker att det

är lite oroande. Det är också en viktig principiell fråga: Vad kan vi lära

oss inför framtiden ut- ifrån det?

Jag kan bara kort säga vilken roll jag har, eftersom jag också är uppsagd,

som alla andra på Rikta. Jag var alltså informationschef på ASG och även

miljöansvarig på ASG 1989-1993. Jag har även jobbat på SJ med chefsin-

formation och pressjour. Jag har sedan jobbat som konsult på ett flertal före-

tag. Jag började på Rikta 1993. Jag var vd 1996-1998. Under föregående år

var jag styrelseordförande i Rikta Kommunikation AB och arbetade samti-

digt med vår Nordenutveckling i moderbolaget. I rollen som styrelseordfö-

rande hade jag huvudansvaret för förhandlingarna med UD i början av den

här processen, men också de legala aspekterna av det här. Det är framför allt

det jag kan kommentera.

Ordföranden: Tack för den bakgrunden. Partierna får nu ställa frågor i sam-

ma ordning som i den tidigare utfrågningen.

Per Samuel Nisser: Vi börjar från början. Kan du tala om och beskriva när i

tiden kontakterna för Riktas del startade med UD och det här sekretariatet.

Peter Erikson: Det skrevs ett avtal den 19 mars om upphandling för en plan

för det här projektet, och det avtalet omfattade 200 000 kr i arvode.

Såvitt jag kan bedöma upphandlades det korrekt. Det gjordes en del tillägg

på det här arbetet utan att vi tog extra betalt för det, för att slutställa

arbetet med den här planen.

Sedan skrevs det på ett huvudavtal den 14 juni mellan UD och Rikta.

Magnus Sjöbergs utredning har visat att det avtalet inte upphandlades kor-

rekt. Det avtalet omfattade arvoden till Rikta, alltså konsulttid, på ungefär

2 miljoner kronor och utlägg till underleverantörer på ungefär 6 miljoner

kronor. Avtalet var på 8,2 miljoner kronor totalt.

Sedan finns det också ett tilläggsavtal - detta beryktade tilläggsavtal - som

är daterat den 14 september. Den tolkning som både Magnus Sjöberg och vi

själva har gjort i efterhand är att det avtalet tillkom därför att UD ville und

vika att ha en direkt avtalsrelation med Magnus Erikson och andra underle-

verantörer, som man inte heller hade upphandlat korrekt. Det enda syftet med

det här avtalet när det tecknades enligt Mikael Albinson var att Rikta skulle

agera betalningsförmedlare för UD. Det skedde också vid ett par tillfällen.

UD betalade pengar till oss, och vi betalade pengar vidare.

Det är de tre avtal som finns.

Per Samuel Nisser: Fanns det kontakter före det första avtalet i mars?

Peter Erikson: Det fanns en formell förfrågan från UD i upphandlingen, där

tre byråer tillfrågades. Det är klart att det togs vissa kontakter precis

innan vi lämnade in vår offert i början på mars. Magnus Erikson berättade

ju att han kom in redan i slutet på 1998, och det fanns alltså inga

kontakter mellan Rikta och UD redan så tidigt, såvitt jag känner till.

Per Samuel Nisser: Du tog upp er roll i förhållande till Magnus Eriksons

produktionsbolag. Här har använts ett uttryck att ni skulle vara en

"överrock". Du antydde också det. Kan du gå in på den roll ni hade där, hur

du ser på den roll ni hade gentemot hans produktionsbolag.

Peter Erikson: Det har alltså aldrig funnits något avtal mellan Rikta och

Magnus Erikson Production. Däremot upplevde Magnus Erikson det så,

enligt Magnus Sjöbergs utredning, att han hade avtal. Magnus Sjöberg har

också tolkat det så att det fanns ett avtalsliknande förhållande direkt mellan

UD och Magnus Erikson.

Däremot är det så att den kundansvarige konsulten hos oss, Mikael Albin-

son, har en väldigt bred internationell erfarenhet, bl.a. av att arrangera

svens- ka utställningen i Lissabon, Expo 98, och har ett väldigt rikt

kontaktnät. Det är klart att UD då ville använda det kontaktnät som Mikael

har, bl.a. för att försöka få sponsring. Som Magnus Erikson sade tidigare

här, försökte Mika- el hjälpa till, men det låg alltså inte inom ramen för

vårt huvudavtal. Det var väldigt tydligt i det huvudavtal som skrevs den 14

juni. Det står tydligt i den kommunikationsplan som ligger till grund för

det avtalet att Rikta inte var ansvarigt för artistevenemang, inte var

ansvarigt för konserter och inte var ansvarigt för sponsring. Sedan lägger

då det här tilläggsavtalet den 14 sep- tember plötsligt tillbaka det

ansvaret på oss.

Mikaels tolkning och vår tolkning är att UD ville kunna använda Rikta

som betalningsförmedlare till företag, som man då inte hade upphandlat

korrekt.

Per Samuel Nisser: I kommentarerna efter Magnus Sjöbergs utredning har

du sagt i medierna att du anser att Rikta fick en upprättelse, som jag tror att

ordet var. Kan du tolka vad du menar med att ni fick en upprättelse.

Peter Erikson: Det faktum att Sveriges statsminister och flera andra statsråd

och ett antal tjänstemän på UD konsekvent valde att lägga all skuld på Rikta

har vi i efterhand tolkat så att man ville frånhända sig det egna ansvar som

man hade i det här projektet, som både Magnus Sjöbergs utredning och ut-

redningen från Riksdagens revisorer har klarlagt.

Det jag ser att Rikta gjorde fel - alla parter har gjort något fel i det här -

var att vi ställde upp som betalningsförmedlare för UD. Det skulle vi inte ha

gjort. Vi är ingen bank eller penningförmedlare. Det var helt fel av oss. Det

är det stora felet vi har gjort.

Per Samuel Nisser: I era kontakter gentemot sekretariatet, vem pratade ni

med och vilka kontakter hade ni däremellan? Vi har fått en bild från Magnus

Erikson att det var många trådar som gick åt olika håll.

Peter Erikson: Det framgår av Sjöbergs utredning väldigt tydligt hur kon-

takterna sköttes. Olika personer, bl.a. Finn Alton, har intervjuats och

klarlagt sin syn på det hela. Det var framför allt Finn Alton och David

Abresparr som var ansvariga för projektet. Men när det här sedan började gå

överstyr har Lars Danielsson varit informerad vid flera tillfällen. Ett

tillfälle som jag tycker förtjänar nämnas i sammanhanget är den 7 november,

när Finn Alton och David Abresparr skriver en PM till Lars Danielsson och

pekar på att det finns problem med sponsorförsäljningen och konstaterar att

det behöver betalas ut mer pengar till Magnus Erikson via Rikta och att det

finns "en finansiell risk på 5 miljoner kronor". Det här föredras för Lars

Danielsson, som enligt Mikael Albinson säger "gör vad du behöver göra".

Dagen efter, den 8 november, betalar UD ut ytterligare 5 miljoner kronor

till Rikta, och vi slussar de här pengarna vidare, som vi har gjort ett par

gånger tidigare. Yt- terligare en dag senare, den 9 november, sitter Lars

Danielsson som ordfö- rande i styrgruppen för projektet, och i protokollet

från det mötet finns det ingenting nämnt om att det finns en finansiell

risk. Man säger tvärtom att budgeten beräknas hålla, och man lägger fast

att konsertarrangemang och annat verkar fungera enligt plan. Det kan då

noteras att det inte är Mikael Albinson eller Rikta som är föredragande när

det gäller artistevenemang eller konserter, utan det är Finn Alton och

David Abresparr. Däremot är Mikael Albinson föredragande när det gäller

PR-biten.

Jag har här ett antal exemplar av dels PM från den 7 november, dels proto-

kollet från den 9 november, som ni kan få.

Jag drar slutsatsen att Lars Danielsson borde ha kunnat stoppa den här ut-

betalningen på 5 miljoner kronor, borde ha ifrågasatt den. Jag tycker att det

är beklagligt att det inte skedde.

Per Samuel Nisser: Vilken är din bild av det hela? Vad var det som gick

snett i slutet av hela processen? Vad var det egentligen som blev fel?

Peter Erikson: Ja, det är en komplicerad historia. Jag har försökt förstå den

under fyra månader. Jag känner så här, att hade man haft en tillräckligt rak-

ryggad inställning från Lars Danielsson och från Göran Persson i den här

frågan, och hade vi tillsammans med UD kunnat agera under den här veckan,

kanske även tillsammans med Magnus Erikson, så hade mycket av de här

arrangemangen kunnat räddas. Nu valde Göran Persson att i stället skälla på

Rikta, och vi fick alltså vår kund som vår värsta opponent. Det försvårade

genomförandet av evenemangen ganska påtagligt. Vi ska komma ihåg att

under helgen den 21 november hade Finn Alton skrivit ytterligare en PM till

Lars Danielsson. På kvällen den 23 november pratades vi vid på telefon, och

Finn Alton nämnde då för mig att Göran Persson var "förbannad" och att "du

ska veta att frågan om garantin till Rikta har varit föremål för dragning hos

statsministern".

Det här är från min ganska noggranna loggbok under det här projektet. Jag

har jobbat med krishantering under ett antal år, och då för man loggböcker

och skriver upp när saker och ting har hänt och man får ned citat. Det här

citatet har jag pratat med Mikael Albinson om så sent som i går, och han

säger att det var i princip samma ordalydelse som han fick på plats i Sydafri-

ka av Finn Alton.

Statsministern var alltså informerad om den här garantin, och eftersom han

uppenbarligen inte opponerade sig blev garantin godkänd. Den ställdes ju

också ut. Trots det vägrar alltså staten, när vi begär pengar för garantin,

att betala ut några pengar. Till följd av garantin, som var på drygt 6

miljoner kronor, skickade vi ned hela vår kontanta kassa, drygt 5 miljoner

kronor, till Sydafrika, till sydafrikanska företag, för att rädda vad som

räddas kunde. Vi skickade sedan ned ytterligare tre av våra medarbetare,

och vi gör vad vi kan för att enligt garantin försöka hjälpa till så mycket

som möjligt. Sedan har vi en nio timmar lång sittning den 1 december på UD

med hela UD:s högsta ledning. Då inträffar det besvärliga att den här

garantin, såvitt jag kan förstå, ställdes ut utan att det fanns något

regeringsbeslut, utan att det fanns någon statlig budget eller något

anslag. Det var därför som det var så oerhört svårt i senare lägen att

betala ut pengar till Rikta enligt den här garantin, därför att den inte

var korrekt utställd.

Jag vill citera några uttalanden av Dag Klackenberg från mina protokolls-

anteckningar från det mötet. Vi satt på förmiddagen och redogjorde för

olika penningtransaktioner. Dag Klackenberg sade efter de redovisningarna

den 1 december följande: "Er roll i sammanhanget och ert synsätt är stärkt

genom det case ni har presenterat i dag. Nu ligger pusselbitarna på plats

på ett annat sätt än tidigare." Lite senare på eftermiddagen sade Dag

Klackenberg: "Den tiden är förbi då ropen gick att det är Riktas fel. Just

nu är både Lars Daniels- son och ytterligare en statssekreterare

inkopplade, och statsministern får information om läget." Sedan avbröts

mötet en timma. Man kommer tillbaka ungefär kl. 17. Dag Klackenberg säger:

"Nu är ärendet föredraget för stats- ministern. Men statsministern gör

inget som gör livet besvärligare för ho- nom." Jag frågar: "Gör

statsministern gällande att vi har varit i ond tro i projektet?" "Nej",

svarade Dag Klackenberg. "Ni är i god tro i den icke- juridiska

beteckningen. Ni behöver inte befara att statsministern kommer att säga

något mer nedsättande om Rikta." Sedan berättar Dag Klackenberg att

utrikesminister Anna Lindh har varit informerad om Riktas roll och att

"polletten föll ned för henne för två dagar sedan, och i dag föll polletten

ned även för statsministern". Då frågade jag: "Blir det ingen betalning i

dag enligt garantin?" "Nej, men de fordringar som uppstår kommer att

betalas någon vacker dag. Vad som är politisk kostnad och vad som är

vanliga, verkliga, kostnader kan ibland skilja sig åt", säger Dag

Klackenberg. Jag säger då att det faktiskt finns en statlig garanti som de

måste leva upp till, och jag undrar när vi får besked i frågan. Då säger

Dag Klackenberg: "Regeringen har sammanträde nästa torsdag, och vi kommer

att till dess ha tagit fram ett beslutsunderlag för hur detta ska hanteras

och från vilket konto pengarna ska tas." Det fanns alltså inget konto att

betala från. Sedan säger Dag Klackenberg på min fråga om de anser att Rikta

har haft skäliga utlägg, vi har skickat i väg 5 miljoner kronor ur egen

kassa mot en statlig garanti: "Det har vi svarat på tidigare. Det finns

ingenting som tyder på att Rikta inte har rätt att få full ersättning för

de utlägg företaget har haft för UD:s räkning. Det är solklart att vi åker

på att betala hur som helst. De pengar som utbeta- lades via er som ni fick

i november hade illegal grund hos oss." Den slutsat- sen drar Dag

Klackenberg redan den 1 december. 4 månader senare, i dag, har Rikta inte

fått en krona från garantin. Det var det som fällde företaget. Jag fick lov

att säga upp 70 personer, Sveriges främsta företag i branschen har tvingats

stänga - trots att UD och Dag Klackenberg visste att Riktas roll redan var

klarlagd den 1 december. Det är anmärkningsvärt.

Per Lager: Det låter i högsta grad anmärkningsvärt att den statliga garantin

inte har betalats ut med tanke på vad som har sagts i ärendet och som du har

redogjort för.

Jag vill fråga dig om överrocksrollen. Hade Rikta på något sätt kunnat be-

gära en bättre beslutsordning när det gällde kommunikation med tanke på

rollen som överrock till Magnus Erikson?

Peter Erikson: När jag i olika intervjuer har samtalat med Mikael Albinson

har han framställt det som att UD hade bristande erfarenhet. Mikael uttryckte

det som att UD var oerfaret i den typen av projekt. Därmed kom Riktas

kommunikationsplan att bli en projektplan för hela projektet.

Med facit i hand borde vi ha sagt till UD att UD ska tillsätta en separat

projektledare som driver hela projektet. Vi skulle då ha ansvar för kommuni-

kationsdelen, vi har tidigare hört Magnus Erikson när det gäller artistdelen,

men det borde ha funnits en separat projektledare för projektet. Det är nå-

gonting vi ska lära av; i den typen av komplicerade frågor kanske det bör

vara en separat projektledning. Vi borde tydligare ha fört fram det önskemå-

let till UD. Nu tog vi på oss rollen, men den var inte riktigt klar.

Per Lager: Vad anser du om Magnus Eriksons berättelse vad gäller JAS

Gripen och Saabs inverkan på hela utvecklingen av fiaskot?

Peter Erikson: När jag lämnade vd-rollen på Rikta vid årsskiftet 1998/99

uppfyllde jag ett löfte till mig som jag gav till mig vid 30, nämligen att

jag ska vara ledig ett halvår före 40. Det löftet uppfyllde jag. Jag var

ledig på i princip heltid mellan april och augusti. En stor del av perioden

som Magnus Erikson relaterar till var jag inte många dagar inne på Rikta.

Jag har inte hört någon gång att projektet skulle ha med JAS Gripen att

göra. Det är ingenting som vi har diskuterat på Rikta.

Per Lager: Du misstänkte heller aldrig att det var så?

Peter Erikson: Nej. Jag vet att Mikael Albinson nämnde för mig vid något

tillfälle att han hoppades möjligen på att från i vår få JAS Gripen som kund.

De skulle se över sitt PR-samarbete. Det var ingenting som hade med detta

projekt att göra. Det var en vanlig möjlighet att få ett uppdrag som låg minst

ett halvår eller ett år bort i tiden.

I övrigt har vi internt på Rikta aldrig diskuterat JAS Gripen i några grupper

som jag har varit med i.

Per Lager: Nu har du fått lägga ned ditt företag. Du nämnde också att många

människor har blivit arbetslösa på grund av det. Vad förväntar du dig fram-

över att regeringen ska göra med tanke på deras ansvar för den utställda

garantin? Vem, vad och när förväntar du dig att någonting ska hända?

Peter Erikson: Det viktigaste för mig är att vi ska kunna betala våra

underle- verantörer fullt ut. Jag har en lista med mig på 300 svenska

småföretag och ett antal sydafrikanska småföretag som vi inte kan betala

vad vi är skyldiga därför att vi inte har fått betalt av den statliga

garantin. Det är en hederssak för mig som har drivit företag att man

betalar sina skulder även när man har tvingats stänga igen. Den diskussion

som har förts med UD har skett via rekonstruktören, advokat Guy Lofalk, som

utsågs av tingsrätten i början av december. Vi var tvungna när vi inte fick

besked av UD att ingå i ett rekon- struktionsförfarande när man då måste

sköta hela sin verksamhet kontant. Det blev början till fallet. Det går

inte att jobba så.

Guy Lofalk försökte under två månader i början av året att få kontakt med

UD, men Dag Klackenberg, UD:s expeditionschef, gjorde sig i princip full-

ständigt oanträffbar. Två veckor innan Magnus Sjöberg lägger fram sin ut-

redning tar Dag Klackenberg kontakt. Han skickar ett mejl och ber om ett

sammanträffande för att göra en uppgörelse. Någon uppgörelse har ännu inte

kommit till stånd. Jag vet att Lars Danielsson och Dag Klackenberg så sent

som i går kväll hade ett möte om detta. Olika former för uppgörelsen har

diskuterats med vitt skilda lösningar, vitt skilda perspektiv, fram och

tillbaka.

Vår advokat, som känner att han har leverantörernas uppdrag att bevaka

deras intressen, har börjat känna att detta är ganska tröstlöst. Det har

gått fyra månader utan att relationerna har rört sig en millimeter, trots

att sedan länge alla fakta ligger på bordet i olika utredningar - trots att

Dag Klackenberg och UD:s ledning hade fullt klart för sig

ansvarsförhållandena redan den 1 de- cember.

Jag känner att Dag Klackenberg har försökt att i ett tidigt skede få detta i

hamn, men han har inte haft ensam beslutsrätt. Jag såg Dag Klackenbergs

agerande som oerhört konstruktivt i början av processen.

Per Lager: Det var också han som uttalade "att vi åker dit ändå till slut"?

Peter Erikson: Det var det han sade i december.

Per Lager: Hur har du tänkt att driva saken vidare? Jag tänker att ditt företag

har gått omkull. Det är väl inte mycket du kan göra där.

Peter Erikson: Det är två saker. Först och främst är det viktigt att våra leve-

rantörer får full betalning, så att inte oskyldiga svenska småföretag tvingas

lida på grund av detta. Där får Guy Lofalk och jag diskutera utifrån per-

spektivet att vi vill ha betalt enligt garantin.

Riktas ägare har övervägt skadestånd. Företaget värderades förra året per

den 30 juni i ett helt annat sammanhang av en utomstående revisor till att

vara värt 200 miljoner kronor. Det värdet är noll i dag. Frågan är om det

finns ett samband som är så tydligt att det är uppenbart att det är

regeringens vägran att betala ut enligt en statlig garanti som har fällt

bolaget. Vi stod med osäkra fordringar på UD på drygt 10 miljoner kronor.

Alla som känner till någonting om svenska småföretag vet att företag i vår

storlek inte har 10 miljoner kronor i kassan som UD kan disponera när man

så önskar. Det fungerar inte. Vi har inte fattat några beslut i frågan än.

Det är ett beslut som kommer att fattas efter ett moget övervägande, det är

ingenting som görs lättvindigt.

Göran Magnusson: Kring några frågor om Magnus Erikson och JAS sade du

att du hade varit ledig från företaget. Du har varit vd hela tiden?

Peter Erikson: Nej! Jag var vd mellan 1996 och den 1 januari 1999. Den 1

januari 1999 tillträdde Mats Agurén som vd för bolaget. Han var vd tills

rekonstruktionen började i början av december.

Göran Magnusson: Det är inte du som har vd-ansvaret för perioden?

Peter Erikson: Nej. Däremot är jag just nu tillförordnad vd, för att någon

måste sköta bokslut och avveckling av bolaget. Jag tillträdde som vd igen

den 28 januari.

Göran Magnusson: Skulle du vilja visa lite mera tydligt den statliga garantin

på 5 miljoner kronor som du säger finns. Vem har ställt ut den, och vad står

det i den?

Peter Erikson: Den kan delas ut till utskottets ledamöter efteråt. Den är

ut- ställd den 22 november och är underskriven av Finn Alton. Det står

följande angående artistevenemang under innevarande vecka i Sydafrika.

Garantin ställs ut helt vid sidan av tilläggsavtal, huvudavtal. Det är en

ren garanti. Det finns ingen hänvisning till något annat avtal. Det är en

ren statlig garanti.

"Om Rikta accepterar att ställa ut en betalningsgaranti till MEP:s underle-

verantörer" - dvs. Magnus Eriksons underleverantörer - "avseende artist-

evenemangen i Sydafrika och så långt det är möjligt medverkar till att arran-

gemangen genomförs enligt plan, accepterar Sydafrikasekretaria-

tet/Utrikesdepartementet att återförsäkra Rikta den förlust som kan komma

att uppstå inom ramen för 4,6 miljoner rand." - vilket är ungefär 6,3 miljoner

kronor - "En förutsättning är vidare att Rikta redovisar de intäkter som er-

hållits för sålda biljetter vid samtliga konsertarrangemang."

Magnus Erikson sade att några sådana intäkter kom knappast in. Det fanns

ett konto i Sydafrika för att reglera det. Garantin utfärdades den 22 novem-

ber.

Göran Magnusson: När Rikta lämnar anbudet på den lilla grejen ...

Peter Erikson: Den första i mars ...

Göran Magnusson: ... så lyder det på 390 000 kr om jag inte minns fel. Var-

för ligger Rikta så högt? Var anbudsunderlaget oklart? De 190 000 dras ju

sedan av. Då kommer Rikta fram till ett belopp på 200 000. Hur hänger det

ihop?

Peter Erikson: Jag vet inte exakt hur detaljerna var i

avtalsförhandlingarna. Jag vet att det slöts ett avtal på 200 000, och det

är det som är fakturerat. Jag vet inte om Finn senare kan redovisa exakt de

pengarna.

Det avtalet är korrekt upphandlat, och det är fakturerat och betalt. Såvitt

jag har kunnat bedöma finns det inga oklarheter när det gäller vare sig upp-

handlingen eller betalningen enligt det avtalet.

Göran Magnusson: Det är utrett av Magnus Sjöberg och revisorerna. Det är i

och för sig korrekt.

Min fråga handlar om upphandlingsunderlaget var så oklart att Riktas an-

bud blev nästan dubbelt så högt som det egentligen borde vara.

Peter Erikson: Jag har för mig att anbudet - jag har inte det med mig -

består av ett par olika kostnadsposter, att man i första läget valde en del

av posterna och gjorde en mer begränsad plan.

Göran Magnusson: Den enligt din uppfattning alldeles fullständigt klara

garantin på ungefär 6 miljoner, hur fungerar det nu när bolaget är under

avveckling?

Peter Erikson: Vi är ju föremål för lagen om företagsrekonstruktion som

kom 1996. Man fryser de fordringar som fanns, och sedan försöker man nå

ett ackord.

Göran Magnusson: Precis. Denna fordran finns kvar ...

Peter Erikson: Bolaget är fortfarande en levande och fullt kapabel juridisk

person. Man ska driva bolaget tillsammans med bolagsledningen, vilket i det

här fallet är jag och rekonstruktören, Guy Lofalk. Vi måste vara överens

innan man fattar beslut.

Göran Magnusson: Den hålls levande ...

Peter Erikson: Rikta Kommunikation AB är ett fullvärdigt juridiskt bolag. Vi

har haft bolagsstämma och slutfört bokslut osv. Det är en fullt verksam juri-

disk person.

Göran Magnusson: Det var likviditetsproblemet som fällde Rikta?

Peter Erikson: Jag tvingades kontakta bolagets revisorer enligt aktiebolags-

lagen. Vi hade ett eget kapital på 8 miljoner kronor vid ingången av novem-

ber. Vi hade osäkra fordringar efter detta på 10 miljoner kronor.

Göran Magnusson: Inklusive utlägget?

Peter Erikson: Inklusive utlägget, ja. Det var en slutfaktura för huvudavtalet

på 4 miljoner plus moms. Det var utlägg på närmare 5 miljoner kronor. Det

var 10 miljoner kronor totalt. Då var vi tvungna att upprätta kontrollbalans-

räkning och hålla bolagsstämma enligt aktiebolagslagen. Det var därför vi

låg på så hårt mot UD och Dag Klackenberg. Jag försökte även få en direkt-

kontakt med Anna Lindh i ett sista försök att få betalt lördagen den 4 decem-

ber. Jag ringde vakthavande på UD på lördagseftermiddagen, men fick be-

skedet att hon hade delegerat till Dag Klackenberg för förnyade diskussioner

den 6 december.

Vi försökte verkligen. Det var inte UD som tog kontakt med oss för att lö-

sa detta. Det var vi som låg på UD. Jag tror att ni själva kan förstå att

vi var ganska desperata. Vi hade en upparbetad vinst under året på drygt 4

miljoner kronor, och vi skulle in med ett par miljoner kronor i början av

december i sociala avgifter och källskatter. Detta gick inte att driva

längre utan att göra den formella åtgärden enligt aktiebolagslagen.

Göran Magnusson: Vilket värde åsattes garantin i kontrollbalansräkningen?

Peter Erikson: Den uppsattes som en osäker fordran eftersom UD inte hade

sagt att man hade för avsikt att betala utan vi låg fortfarande i förhandling.

Göran Magnusson: Enligt din uppfattning var det en solklar garanti?

Peter Erikson: Ja, det visade sig fyra månader efteråt ...

Göran Magnusson: Hur värderade ni den själva i kontrollbalansräkningen?

Peter Erikson: Vi får gå på vad våra revisorer från Deloitte & Touche säger.

Bedömningen var att eftersom det hade varit en nio timmar lång sittning med

fyra personer från UD:s högsta ledning den 1 december och statsministern

fortsatte att tala illa om oss i riksdagen dagen därpå fanns det ingen fram-

komlig väg. Vi hade försökt att få UD att betala enligt garantin. Det hade inte

kommit någon betalning. Vi var skyldiga att inträda i en fas med kontrollba-

lansräkning.

Göran Magnusson: Den hade alltså inget värde i balansräkningen?

Peter Erikson: Nej. Eftersom UD inte hade betalat var vi skyldiga att sätta

upp de pengar som vi hade skickat faktura på som en osäker fordran.

Göran Magnusson: Vi ska inte fördjupa oss mer i detta. Bara ytterligare en

fråga. Du säger att tilläggsavtalet gav Rikta ett stort ansvar för Magnus Erik-

sons göranden och låtanden med artister och annat. I efterhand förstod ni

innebörden av detta, om jag förstod er rätt tidigare. Var det så att ni inte

förstod den faktiska innebörden av avtalet när det skrevs? Det var mera av ett

proformaavtal som ingen egentligen brydde sig om?

Peter Erikson: Jag pratade med Mikael Albinson i går. Han kunde inte när-

vara här i dag, även om jag vet att han också var inbjuden av utskottet. Hans

bild är att avtalet skrevs på vid sittande bord mellan honom och Finn Alton.

Han såg det som en servicegest mot sin kund, för att UD skulle kunna betala

ut pengar via Rikta till företag som inte hade upphandlats korrekt. Magnus

Eriksons tjänster har aldrig upphandlats.

Mikael säger själv att det var naivt av honom. Han borde inte ha gjort det,

men han såg det inte som något bindande avtal i övrigt. Det blev bindande

för oss. Vi i Riktas ledning fick inte se avtalet. Jag och vd Mats Agurén såg

avtalet första gången den 22 november. Den juridiska tolkning som gjordes

av närvarande advokater i rummet var att avtalet var bindande. Det var det vi

försökte leva efter. Det var därför vi mot garantin skickade ned 5 miljoner

kronor, flög ned ytterligare personer för att försöka rädda projektet och

stödja vår kund. Det var också därför vi höll tyst i medierna om fakta efter-

som vi förhandlade med UD under tystnadsplikt. Dag Klackenberg var

mycket tydlig i sina önskemål att vi inte skulle gå ut och prata i medierna

under den tid förhandlingarna pågick. När man förhandlar om 10 miljoner

kronor som småföretagare är man ganska svag i det sammanhanget.

Göran Magnusson: Mikael Albinson hade en sådan ställning i Rikta att han

utan vidare kunde skriva på?

Peter Erikson: Nej, han hade icke firmateckningsrätt.

Göran Magnusson: Men motparten hade anledning att tro att han hade något

slags ställningsfullmakt?

Peter Erikson: Det var vår tolkning när avtalet kom oss till känna i ledning-

en.

Kenneth Kvist: Jag vill dels ha ett par tekniska förklaringar, dels har jag en

fråga.

Du har skildrat uppdraget dels som kommunikatör, dels som betalnings-

förmedlare. Vad innebär uppdraget som kommunikatör? Det innebär inte att

ni kontaktade artister eller anordnade arrangemang av andra saker, utställ-

ningar eller sådant. Vad innebär det mer konkret? Vad är det ni har fått för

uppdrag?

Peter Erikson: Vad hade vi för uppdrag egentligen?

Kenneth Kvist: Vad är betalningsförmedlarrollen, är den en unik roll i Riktas

historia?

Peter Erikson: Det är den definitivt.

Kenneth Kvist: Vad tänkte ni när ni fick ... Det låter som om ni skulle använ-

das som bulvan för UD.

Peter Erikson: Så kan man se det.

Huvudavtalet som skrevs den 14 juni visade sig i efterhand inte vara kor-

rekt upphandlat. Där var det 2 miljoner kronor i arvode till Rikta för nedlagd

tid och nedlagt arbete. Det var som Magnus Erikson tidigare sagt många som

jobbade dygnet runt med projektet. Det var omfattande. Sedan var det 6

miljoner i utlägg för underleverantörer. Det var bl.a. den sydafrikanska PR-

byrå som vi anlitade som partner. Byrån hade djup kompetens vad gäller

sydafrikansk kultur, sydafrikanska medier osv.

Sedan var det ett antal leverantörer. Det producerades tidningar, en pro-

grambok, dekaler, logotyper, det var kontakter med journalister osv.

Tillsammans var det 6 miljoner i budgeten i Riktas kommunikationsplan

som låg till grund för detta. Själva avtalet från den 14 juni var ganska kort,

på tre sidor. Sedan fanns det en kommunikationsplan som var ganska omfat-

tande på ungefär 20 sidor. Där beskrivs i detalj olika kostnadsposter osv. Det

var ett normalt PR-uppdrag med ganska stor tonvikt på att försöka få positiv

publicitet i både Sydafrika och Sverige om det kommande besöket. Bl.a. var

det ungefär 20 sydafrikanska journalister som var på besök i Stockholm och

fick positiv information om Sverige som sedan förmedlades tillbaka till

sydafrikanska medier. Det är väl inom ramen för ett normalt uppdrag för en

kommunikationsbyrå.

Sedan kommer vi till tilläggsavtalet. UD hade inte upphandlat Magnus

Eriksons tjänster korrekt. Man ville använda Rikta - som Magnus Erikson

själv sade - som överrock och förmedlade pengar. Det gick till så att vi fick

pengar av UD, och vi betalade pengarna vidare mot fakturor från bl.a. Mag-

nus Erikson och från ett par andra artistförmedlingsföretag. Vi fick inga

pengar för att hantera processen. Vi tog inga påslag eller räntor. Det var

pengar in i vår kassa, pengar ut ur vår kassa. Mikael Albinson såg det som ett

slags serviceåtgärd mot sin kund.

Sedan kan vi konstatera att Mikael - det står också i Magnus Sjöbergs ut-

redning - var engagerad utöver grundavtalets ram att försöka hjälpa till med

sponsorförsäljningen. Det var just i kraft av hans tidigare erfarenheter. Mika-

el var tidigare informationschef på Exportrådet, han hade oerhört mycket

kontakter, och han hjälpte bl.a. till att sälja in sponsring inför Expo 98 i

Lissabon. Det är väl ganska naturligt att UD försöker anlita den kompetensen

och att Mikael ställde upp för att hjälpa sin kund.

Som Mikael beskrev det för mig var det välvilja gränsande till naiv välvil-

ja.

Kenneth Kvist: Enligt din version är avtalet, garantin, helt klart bindande.

Sedan har ni tydligen förhandlat om att få ut pengar från en garanti. Vad har

UD angett som skulle vara förhandlingsbart i en utfärdad garanti? Det måste

vara förvånande för er att få en garanti från någon som säger att det inte är

klart utan ska förhandlas.

Peter Erikson: Nej, det var väl den berättelse jag redovisade från den 1

de- cember, att man då fick besked att man inte kunde få några pengar. Det

måste hittas ett konto så att pengarna kunde betalas ut. Om jag som egenfö-

retagare får en statlig garanti på svenska ambassadens papper i Pretoria

un- dertecknad av chefen för Sydafrikasekretariatet så känns det tryggt.

Hade vi inte fått garantin hade vi aldrig skickat i väg 5 miljoner kronor

ur egen kassa. Vi trodde att pengarna skulle komma tillbaka dagen därpå

till oss. Den typen av betalningsförmedling hade skett vid tre tillfällen

tidigare under hösten.

Kenneth Kvist: Då hade det fungerat?

Peter Erikson: Då hade Rikta funnits kvar i dag.

Kenneth Kvist: Tidigare ...

Peter Erikson: Visst, visst.

Kenneth Kvist: Då fick ni pengar?

Peter Erikson: Där har vi haft ganska långa sittningar med UD där vi har

tittat på hur UD:s bokföring ser ut, hur Riktas bokföring ser ut. Det

gjorde vi på förmiddagen den 1 december. Det fanns ingen som helst skillnad

i vår syn på bokföringen eller över beloppen. Vi var helt överens om vilka

pengar som hade gått vilka dagar. Har man en garanti som är utställd utan

att det finns ett regeringsbeslut eller utan ett anslag, kan man känna att

det kan vara svårt att betala ut pengarna enligt samma garanti. Då bevisar

man att man har grejat fel.

Guy Lofalk har under fyra månaders tid försökt att få till stånd ett avtal

med UD å leverantörernas och svenska småföretagares vägnar, men fortfa-

rande inte lyckats.

Kenneth Kvist: Jag hörde tidigare hur Magnus Erikson sade att sponsringsar-

betet gick trögt med i Sydafrika engagerade svenska företag. De motiverade

det med att detta är en JAS-grej. Mötte ni det argumentet, eftersom ni hade

en person som hade erfarenhet och hjälpte till med sponsringsarbetet?

Peter Erikson: Den frågan ska ställas till Mikael.

Jag och Mikael har aldrig diskuterat att detta skulle tolkas som ett JAS-

projekt. Det är det enda jag kan säga.

Jag har inte information. Jag hade också rollen som styrelseordförande. Jag

har ingen aning. Jag vet att Mikael hade kontakt med flera olika företag. Men

att det skulle ses som ett JAS-projekt har inte han och jag diskuterat vid

något tillfälle.

Kenneth Kvist: Det var inget som ... Om man planerar att dra in några miljo-

ner i sponsring och lyckas dra in några hundra tusen kan det vara lite jobbigt.

Det borde väl ha kommit upp på din nivå?

Peter Erikson: Jo, det kan man tycka ...

Kenneth Kvist: Då borde väl också orsakerna till varför det går trögt ha

angetts.

Peter Erikson: Magnus pratade tidigare om att sponsringförsäljningen börja-

de tidigare. I Riktas huvudavtal från den 14 juni finns det tydligt angivet

att vi inte skulle ägna oss åt sponsring, inte åt artistevenemang, inte åt

konserter. Det är först i tilläggsavtalet den 14 september som det ansvaret

delvis läggs tillbaka på oss. Fram till den 14 september hade vi

avtalsmässigt inget som helst ansvar för sponsring.

Björn von der Esch: Jag skulle vilja ta upp en fråga med anledning av det

som står på s. 37 i Sjöbergs rapport. Det gäller det sista stycket på

sidan. Jag läser upp det:

Med tilltro till garantin betalade Rikta ut pengar till MEP:s underleveran-

törer. Men på torsdag morgon tog Riktas pengar slut. Rikta fick då ingen

ersättning utav sekretariatet enligt garantin. Utrikesdepartementet krävde

även att Rikta skulle iaktta total medietystnad, annars skulle ersättningen

inte heller senare utges enligt garantin.

Jag skulle gärna vilja ha en kommentar till detta. I vilken form framfördes

de här kraven? Du nämnde någonting om Dag Klackenberg tidigare. Hur

uppfattade ni dem? Var det något slags ultimatum eller hot?

Peter Erikson: Dag Klackenberg benämnde de här samtalen som förtroliga.

Jag har gjort väldigt noggranna protokollsanteckningar som jag läste upp

tidigare. Jag vill skilja på dem och de minnesbilder jag har från möten som

jag inte har dokumenterat lika tydligt.

Den minnesbild jag har är att Dag Klackenberg vid flera tillfällen påtalade

att det här var förtroliga samtal och att det inte var önskvärt att det här

skulle komma ut i medierna. Jag tror t.o.m. att det var så att man var på

väg att hitta en lösning för att betala pengar till Rikta. Vi kom överens

med Dag Klack- enberg en kväll att UD skulle göra ett uttalande om att

Rikta skulle få vissa pengar. Men när detta nådde UD och vi gick ut med det

pressmeddelandet tog det stopp i Statsrådsberedningen. Det sade Dag

Klackenberg till mig efteråt. Då blev alltså Statsrådsberedningen eller

några där så irriterade på att vi gick ut med ett pressmeddelande om detta

att utbetalningen stoppades. Det är det besked jag fick av Dag Klackenberg

dagen efter.

Jag kände väldigt tydligt att det fanns starka önskemål om att de här för-

handlingarna skulle föras förtroligt och de inte på något sätt skulle läcka

ut i medierna.

Björn von der Esch: Det kom inte några andra krav på total medietystnad

från UD?

Peter Erikson: Jag såg att Dag Klackenberg för två veckor sedan, i samband

med att Magnus Sjöbergs utredning kom, hade uttalat i TT att Peter Erikson

borde insett att han hade kört in i en lyktstolpe och borde ägna sig åt någon-

ting annat. Jag vet inte om Dag Klackenberg med det menar att jag inte borde

sitta här i dag.

Det har alltså vid flera tillfällen funnits tydliga och rakt framförda önske-

mål om att vi inte ska gå och prata i medierna.

Helena Bargholtz: Vi har fått en väldigt fyllig och bra redovisning av det

här. Jag har redan fått svar på många av mina frågor. Jag vill bara fråga om

ni tidigare har haft något avtal från Riktas sida med någon statlig myndighet.

Peter Erikson: Jag skulle tro att vi är ett av de företag i landet som har

haft bäst och mest erfarenhet av detta. Man kunde ju tro att vi inte hade

kunskap om detta. Men jag tror att många statliga myndigheter engagerade

oss därför att vi hade en medarbetarkader som hade en väldigt bred politisk

bakgrund. Jag vet att det fanns personer från tre eller fyra olika

riksdagspartier med ett förflutet i den politiska världen som jobbade hos

oss. Vi sågs alltså som neutrala i den aspekten. Det ville vi också göra.

Så sent som förra året hade vi i uppdrag att utreda hela Regeringskansliets

internkommunikation. I vår rapport visade den sig ha ganska stora brister,

vilket man kan notera i efterhand också. Vi hade också uppdrag från flera

departement under förra året. Jag tror att vi i snitt hade uppdrag från tio

statliga myndigheter varje år. Vi var väl erfarna på att handla med staten, och

även kommuner, som uppdragsgivare. De beräkningar vi gjorde var att unge-

fär 15 % av våra uppdrag och intäkter kom från staten.

Helena Bargholtz: Ni hade alltså anledning att gå in i den här affären med

fullt förtroende för er motpart?

Peter Erikson: Ja, och med den kompetens som krävdes, eftersom vi hade

personer som hade erfarenhet av internationella uppdrag och det nätverk som

krävdes i näringslivet. Den bedömningen gjorde ju också UD, vi måste ha

den bästa kompetensen för detta. Med facit i hand kan jag säga att vi inte såg

detta maktspel mellan UD och Statsrådsberedningen där vi blev en bricka.

Men det ingick kanske inte heller i vårt ursprungliga uppdrag.

Vi har själva gjort en noggrann internutredning och tittat på egna brister.

Vi har hittat brister i kontrollsystem hos oss och andra saker, men inte kom-

petensmässigt.

Helena Bargholtz: Har ni aldrig haft något trassel med betalningar tidigare

från era uppdragsgivare?

Peter Erikson: Nej.

Ordföranden: Tack för detta. Det har anmälts ett par uppföljande önskemål

dels av mig själv, dels av vice ordföranden. Därefter ska vi försöka att runda

av detta för att klämma in också Finn Alton innan kl. 12.00 då den obevekli-

ga riksdagsordningen säger att vi måste sluta. Vi måste dessutom sluta ett par

minuter tidigare eftersom ledamöterna ska hinna till kammaren för att fullgö-

ra sin voteringsplikt.

Låt mig börja med att reda ut något som efter både Magnus Eriksons och

Peter Eriksons redovisningar förefaller att vara av central betydelse, nämli-

gen hur de stora problemen uppstod och i vems arbetssfär, dvs. hos Peter

Erikson eller Magnus Erikson. Mitt intryck är att ni båda säger att problemen

uppstod inom den artistiska delen av projektet, om jag uttrycker detta i

mycket allmänna ordalag. Är det en korrekt uppfattning? Jag lägger ingen

skuld i detta.

Peter Erikson: Ja. UD betalade ju sent omsider för huvudavtalet. Huvudav-

talet har vi lämnat slutrapport om, dvs. det avtal som skrevs den 14 juni. Det

har UD sent omsider slutbetalat. Det finns inga tvistigheter mellan UD och

Rikta när det gäller huvudavtalet.

Ordföranden: Och det innebär, om jag får lägga ihop iakttagelserna från två

utfrågningar, att problemen inträffar i den sfär som ni båda i lite olika orda-

lag egentligen beskriver som en bulvansfär.

Peter Erikson: Ja, där vi handlar i en roll som penningförmedlare.

Ordföranden: Problemen uppstår inte i Riktas kärnsfär, om jag får formulera

det så.

Peter Erikson: Nej. UD har ansett, och det har ju också framkommit från

näringslivet och från andra inblandade organisationer, att det vi gjorde i vårt

huvuduppdrag fungerade ganska bra.

Ordföranden: Samtidigt har då Magnus Erikson beskrivit en ständig relation

mellan sig och Sydafrikasekretariatet i utförandet av sitt uppdrag och endast,

om jag nu indirekt citerar honom korrekt, när fråga var om att betala ut peng-

ar uppstod också en relation till Rikta. Är det också din mening?

Peter Erikson: Ja, vi har precis samma bild där.

Ordföranden: Då riktas naturligtvis ljusstrålen mot avtalet från den 14 sep-

tember. Där inträffar en formell förändring av relationen. Hur vill du kom-

mentera denna förändring av relationen? Såvitt jag förstår inträder Rikta

formellt såsom ansvarig också i den sfär som Magnus Erikson är ansvarig

för. Eller hur?

Peter Erikson: Ja. Både UD och Rikta tolkar det så att det här avtalet var

bindande när alla parter fullt ut såg det den 22 november.

Ordföranden: Men mellan den 14 september och 22 november händer ing-

enting i de upparbetade arbetsrelationerna som vi uppenbarligen alla beskri-

ver på samma sätt?

Peter Erikson: Nej. Det finns ett fall, och det är ett brev som Finn Alton

skrev den 26 oktober, om jag kommer ihåg det rätt, till Mats Agurén som då

var vd på Rikta. Där påpekade han att det fanns svagheter i Riktas sätt att

sköta sitt arbete. Då blev Mikael Albinson ganska arg. Han ringde upp Finn

Alton. Enligt hans berättelse sade Finn då att efter vissa diskussioner har det

här brevet tagits tillbaka till Lars Danielsson. Det existerade inte längre. Då

gick Mikael Albinson så långt att han såg svårigheter att fullfölja uppdraget.

Sedan pratade han och Mats Agurén, Riktas vd, om detta. Mikael informera-

de honom då om att det här brevet inte hade nått adressaten enligt det löfte

som Finn Alton och David Abresparr hade ställt ut. Men det är den enda

fnurra på tråden som jag känner till som är dokumenterad.

Ordföranden: Av betydelse blir ju om det är etablerat och redovisat från alla

att det finns en direkt arbetsrelation mellan Magnus Erikson och UD:s Sydaf-

rikasekretariat ....

Peter Erikson: Det har ju Sjöbergs utredning också klarlagt.

Ordföranden: ... under tiden fram till den 14 september, om vi är lite försik-

tiga med tidsangivelserna. Jag uppfattar det du säger så, att i denna direktre-

lation ändras ingenting efter den 14 september.

Peter Erikson: Nej.

Ordföranden: Det är inte så att Sydafrikasekretariatet plötsligt börjar konver-

sera med Rikta som därefter förväntas styra Magnus Erikson enligt någon ny

princip?

Peter Erikson: Inte, som jag har uppfattat det av Mikael Albinson, i detalj på

något sätt. Det är också den bild som Magnus Erikson ger. Det förändrades

inte ansvarsmässigt mer än att vi började slussa pengar, vilket vi naturligtvis

aldrig borde ha ställt upp på.

Ordföranden: Jag vill bara lite oegentligt till protokollet få noterat att Mag-

nus Erikson nickar till detta påpekande.

Min andra fråga är av mer allmänt slag. Den dyker upp ofta i Magnus Sjö-

bergs rapport. Den handlar om vem som egentligen bestämde vad. Till slut

när KU ska granska detta från totala utgångspunkter är det varken Rikta eller

Magnus Erikson som vi granskar, utan vi granskar i detta fall regeringens

handläggning av detta.

Har du något ytterligare att säga som skulle kunna belysa besluts- och

handläggningsrelationerna som du kan hämta ur den erfarenhet som ni vann

under denna långa process?

Peter Erikson: Jag tycker att det är väldigt viktigt att säga att det jag har

berättat här är citat från mina egna protokollsanteckningar. Jag vill referera.

Jag vill inte kommentera eller spekulera. Det är inte min sak att göra det.

Men det vi allihop kan lära oss, för att sluta lite grann där jag började, är

att ansvarsfördelningen har varit oklar minst sagt. Den har varit förödande

oklar. Då kan man säga att ansvarsfördelningen har varit oklar både mellan

UD och Statsrådsberedningen, vilket också Sjöbergs utredning har konstate-

rat, och i relation till ett antal olika avtalsparter. Vi tog på oss vår del av

ansvaret redan första dagen och sade att vi skulle försöka hjälpa vår kund. Vi

flög ned mer folk till Sydafrika och försökte jobba tillsammans med kunden

för att rädda det som kunde räddas. Men man möttes då bara av en total

kaskad av uttalanden från statsministern och flera statsråd och UD-

tjänstemän i medierna. Detta ickekonstruktiva synsätt att försöka lösa pro-

blemen tycker jag vittnar om att man har haft en maktkamp här som utkris-

talliserats under de här fyra månadernas förhandling för att försöka få betalt

enligt garantin. UD:s högsta ledning var beredd att betala redan den 1 de-

cember, men någonstans stötte man på patrull.

Den här ansvarsfördelningen handlar egentligen om vem som ska ha in-

flytande över svensk utrikespolitik. Det är någonstans där, utan att jag på

något sätt är sakkunnig, jag känner att vi har hamnat. Hade man kunnat ha

tydliga beslutsgränser hade man också kunnat hitta former för att rädda ett

företag från nedläggning.

Göran Magnusson: Jag vill inte polemisera med dig, men det är klart att det

här var väl ändå inte frågan om svensk utrikespolitik i någon mer vid me-

ning. Det var ju en aktivitet någon annanstans än i Sverige, men jag tycker

nog inte att man ska betrakta det som utrikespolitik.

Min fundering är då: Om ett företag är värt 200 miljoner kronor och har ett

eget kapital på 8 miljoner kronor, vad är det då som är värt de 192 miljoner-

na?

Peter Erikson: Det var en värdering som gjordes av Price Waterhouse Co-

opers. Det fanns en starkt tillväxt i det här bolaget. När det här

inträffade höll jag på att förhandla om köp av företag i Norge. Vi hade

precis startat ett bolag i Danmark. Vi hade knoppat av ett IT-bolag med

inriktning på IT- företag. Vi hade förhandlingar på gång i Finland, och vi

hade en fusion på gång med ett annat företag i vår bransch i Sverige.

Det är en kassaflödesmodell man tittar på. Det är en vedertagen kassaflö-

desmodell från Price Waterhouse Coopers. Om det hade varit ett IT-företag

hade nollorna blivit något fler. Det är den objektiva bedömning som kan

göras av värdet på det här bolaget. Den gjordes av Price Waterhouse Coopers

den 30 juni förra året. Den bygger inte på någonting annat än förväntade

kassaflöden.

Göran Magnusson: Egentligen finns det ingen substans i bolaget som är värd

någonting, utan det är medarbetarnas möjligheter?

Peter Erikson: Det är medarbetarnas värde och framtida intjäningsförmåga

och framtida lönsamhet. Vi ska komma ihåg att det här bolaget växte 70 %

per år och alltid redovisade en vinstmarginal på mellan 15 och 20 %.

Göran Magnusson: Jag har en annan fråga. Du har flera gånger sagt att

tilläggsavtalet av den 14 september var ett betalningsförmedlingsavtal. Men i

Magnus Sjöbergs rapport står det att Rikta utöver redan tidigare avtalade

uppdrag åtog sig att även ansvara för genomförandet av musikkonserter,

sportevenemang, matvecka och modevisningar. Är det en korrekt beskriv-

ning av det Rikta åtog sig?

Peter Erikson: Ja, det är så det står i avtalet. Vi betraktade det som

bindande också när vi väl fick se det den 22 november. Det som står i

avtalet står ju där. Men Mikael Albinsons tolkning av avtalet när det

tillkom var att det var till för att UD:s Sydafrikasekretariat skulle

slippa betala ut pengar direkt till Magnus Erikson. Det har ju Magnus

Erikson själv beskrivit här tidigare.

Göran Magnusson: Hade det inte varit enklare då om man hade nöjt sig med

att avtala om detta?

Peter Erikson: Jovisst.

Göran Magnusson: Jag har i grunden den uppfattningen att avtal och in-

gångna förpliktelser ska hållas. Detta är naturligtvis trist för alla

medarbetare och andra. Eftersom du uppehåller dig rätt mycket vid de 70

anställda, kan du något beskriva vad de gör nu?

Peter Erikson: De har i princip alla fått nya jobb, vilket jag tycker är

väldigt skönt. Hade detta varit ett sågverk i Norrland med 70 anställda

hade det varit betydligt svårare. Vi ska vara lyckliga över att det här

inträffade i en hög- konjunktur och i en bransch där kvalificerade

medarbetare efterfrågas av alla på marknaden. Men det förtar inte den sorg

som många känner över att ha blivit uppsagda från ett företag som man

tyckte om och trivdes på. Glädjande nog har alla fått nya jobb. Även jag

har startat ett nytt företag, ett enmansfö- retag denna gång.

Ordföranden: Tack för att du ville komma hit och lämna oss dessa ytterligare

upplysningar i en fråga där en rad ytterligare utfrågningar följer.

Jag ber att få hälsa Finn Alton välkommen fram. Jag skulle inte vara så

burdus med tidsplanen om det inte var för det faktum att det inte längre gives

någon reservtid för att få de upplysningar som utskottet behöver. Jag ber

samtidigt alla om ursäkt för detta, men sådan är tyvärr tillvaron. Vice ordför-

anden säger att detta accepteras. Då råder det åtminstone enighet mellan våra

båda partier om detta.

Hjärtligt välkommen Finn Alton, tidigare chef för UD:s Sydafrikasekreta-

riat och flitigt apostroferad allaredan under denna förmiddags diskussioner.

Vi genomför denna utfrågning på samma sätt som de två tidigare. Du får

gärna lämna några inledande kommentarer om du så vill. I detta ingår väl

också en möjlighet att, i den mån du så vill, kommentera det som du har hört

så här långt. Därefter övergår vi till frågorna på vanligt sätt.

Finn Alton: Tack, herr ordförande! Jag avstår från inledande kommentarer.

Jag har tidigare framfört mina synpunkter, lämnat mina kommentarer och

den information jag har kunnat förmedla till de två huvudsakliga utredningar

som har genomförts. Eftersom tiden dessutom är knapp vill jag gärna i stället

försöka besvara de frågor som ni har.

Ordföranden: Tack för detta. Då återgår vi till frågandet omedelbart och tar

detta i något annorlunda ordning än tidigare och låter Per Lager från det

andra av de två anmälande partierna börja denna omgång.

Per Lager: Herr ordförande! Miljöpartiets anmälan i det här ärendet handlar

ju om de politiska dimensionerna. För det första är vi intresserade att höra

om biståndsmedel har använts för den här Sydafrikasatsningen, och vi vet att

så har skett. 25 miljoner plus 1 miljon. Det blir 26 miljoner. Enligt de regler

och målsättningar som finns för det statliga biståndet ska det framför allt

användas till fattigdomsbekämpning. Det är ett av biståndets huvudmål. Jag

skulle vilja höra om du har någon kommentar till detta. Finns det något i de

här arrangemangen där man har använt biståndspengarna som du inte tycker

stämmer överens med det här biståndsmålet. Jag tänker på modevisning, jazz

och fotbollsarrangemang t.ex. som betalades med dessa medel.

Finn Alton: Generellt tycker jag att målsättningen för Sydafrikasatsningen,

dvs. att sammanföra sydafrikanska och svenska institutioner, organisationer,

folkrörelser och företag stämmer synnerligen väl överens med den svenska

biståndspolitiken och det s.k. bredare samarbete eller partnerskapssamarbete

som har dragits i gång med framför allt Afrika och ett par andra länder. Syd-

afrika är ett av de första exemplen på att vi aktivt verkligen har försökt göra

så.

Att det i enskilda fall i efterhand har visat sig att vi tvingades gå in och

täcka upp vissa saker som ursprungligen var avsedda att täckas med kom-

mersiell sponsring är djupt beklagligt. Jag tänker då på det du nämnde, näm-

ligen fotbollslandslagets resor.

Per Lager: Man kan kanske sammanfatta detta med att det här katalytiska

sättet att använda biståndsmedel och den här partnerskapsidén inte är helt fel.

Det finns säkert väldigt mycket bra saker i det sättet att använda biståndsme-

del. Men det fanns väl arrangemang som inte riktigt föll in i det här koncep-

tet och som är väldigt svårt att försvara.

Finn Alton: Idrott är också en del av folkrörelsesamarbetet. Jag tror inte

att vi ska utesluta den möjligheten att elitfotbollsuppträdande kan skapa

samarbete i gärdsgårdsserier och för ungdomar.

Per Lager: Den här frågan var ställd med tanke på den vetskap vi har om hur

socialt brutalt skiktat Sydafrika är. Man kan undra vem som får del av den

här satsningen. Men det var min egen kommentar.

Finn Alton: Fotboll är ofta en färgad sport.

Per Lager: Jag skulle vilja ställa en fråga om den eventuella kopplingen till

JAS Gripen-projektet och försäljningen av stridsplanen. Det var ju sagt att

själva överenskommelsen om JAS Gripen skulle vara avslutad redan somma-

ren 1998. Då tyckte man sig ha fjärmat sig från själva Sydafrikasatsningen i

god tid. Den skulle ju komma ett år senare. Men nu blev det inte så. Det var

faktiskt på själva Sydafrikaarrangemanget som man formellt avslutade den

här affären. Vad har du för kommentarer till det? Finns det ingen koppling

som du ser mellan de här två olika sakerna?

Finn Alton: Jag ser ingen som helst koppling mellan detta. Ditt påstående är

helt korrekt. Jag anser att det är två parallella spår. Statsministerns Sydafri

kasatsning skulle ha kommit till stånd och genomförts oberoende av Saab

JAS Gripen-satsningens framgång eller icke framgång och till samma dimen-

sion.

Per Lager: Men de sammanföll just vid det här tillfället under Sydafrikasats-

ningen. Man avslutade affären då, så att säga.

Finn Alton: Att det må ha inträffat under dessa dagar, strax före eller ome-

delbart därefter har vi inte rått över.

Per Lager: Då skulle jag vilja fråga om den här veckan under sommaren som

vi tidigare har hört Magnus Erikson berätta om, och även Peter Erikson har

nämnt den. Det gäller den vecka då stilleståndet inträffade, dvs. när det kom

fram att Magnus Erikson hade haft konkurser tidigare i sitt affärsliv. Både

Sydafrikasekretariatet och UD blev lite försiktiga då. Man ville då placera en

s.k. överrock i form av Rikta på honom. Han säger att du menar att det kräv-

des en överrock men Abresparr undrar om man måste göra så. Mikael Albin-

son tycks inte förstå det hela och tycker att det krånglar till det. Vad har du

för kommentar kring den historien?

Finn Alton: Jag tycker att det är ointressant vad David Abresparr eller Finn

Alton som individer tyckte och tänkte. Det intressanta är vad Sydafrikasek-

retariatet kom fram till. Det innebär kanske att jag måste redovisa för upp-

lägget och hur samarbetet med Magnus Erikson initierades och kom att ge-

nomföras.

Jag påbörjade det praktiska jobbet den 1 december. Någon gång före jul

eller efter nyårshelgen blev jag kontaktad av Saabs chefsperson i Sydafrika.

Han frågade mig om vi avsåg att genomföra någon form av svenskt artisteri i

Sydafrika och sade att i så fall hade de en person som var som klippt och

skuren för detta, nämligen Magnus Erikson. Det var således Saabs chefsper-

son i Sydafrika som framförde denna rekommendation och sade att Magnus

Erikson hade gjort detta på ett utmärkt och bra sätt tidigare.

Med denna rekommendation i ryggen tog vi upp en dialog med Magnus

Erikson hemma i Stockholm och Göteborg. Sekretariatet bad Magnus Erik-

son att ta fram ett förslag till hur ett artistevenemang skulle kunna genomfö-

ras. Detta är den enda överenskommelse eller, som många hävdat, avtalslik-

nande arrangemang som förekommit. Det var en muntlig överenskommelse

där Magnus Erikson accepterade att ta fram ett förslag. Hur det sedan skulle

genomföras och under vilka formella former diskuterades inte förrän långt

senare.

Det här arbetet pågick under våren. Vid något tillfälle utställde vi t.o.m. ett

rekommendationsbrev som skulle öppna dörrar för Magnus Erikson i Sydaf-

rika att ta kontakter för att undersöka förutsättningarna för att genomföra det

här artisteriet.

I början av juni, omkring den 10 juni, blev jag uppringd av Saabs ledning i

Linköping som föreslog att vi borde vara en aning återhållsamma i vårt sam-

arbete med MEP, eftersom det hade förekommit tvivelaktigheter tidigare i

hans samarbete med artister. Vid den tidpunkten hade Magnus Erikson skis-

serat ett upplägg. Under hand fanns det ett antal grupperingar vidtalade. De

var i alla fall intresserade, hade vi förstått.

Vi undersökte detta och förstod att Magnus hade haft vissa problem tidiga-

re. Vi bad Magnus komma upp till Stockholm en fredagseftermiddag. Jag

tror han nämnde det tidigare här i dag. Vi hade ett långt ordentligt samtal om

vad som hade förekommit tidigare. Vi trodde på Magnus.

Och efter funderingar insåg vi framför allt att vi hade kommit för långt i

förberedelserna. Vi hade bara haft totalt åtta månader på oss att förbereda

Sveriges största aktivitet någonsin i ett givet land under en vecka. En sats-

ning av den här storleksordningen hade aldrig förekommit tidigare. Det hade

gått ungefär fyra månader, och det återstod en tämligen kort tid. Alla var

överens om att det var viktigt att ha ett stödjande paket runt substansen i

innehållet under veckan, dvs. de 90 % av veckan som fungerade väl. De

övriga 10 procenten skulle alltså vara i form av stödjande externa aktiviteter,

dvs. artisteriet.

Vi ansåg då att vi hade gått för långt för att vi skulle kunna backa, för

att vi skulle kunna säga nej. Jag hade en djup och lång beslutsvånda om

detta och såg inget alternativ. Men jag insåg att frågan var oerhört

känslig, och det var viktigt att någon med en större kunskap om att hantera

artisteri tog över. Vi i Regeringskansliet har inte den kapacitet, den

erfarenhet och, egentligen, det mandat som krävs för att bedriva

artistevenemang. Däremot samrådde jag naturligtvis med Mikael Albinson,

Riktas chefskonsult, som jag hade ett stort förtroende för. Han

representerade samtidigt Sveriges näst största och ett av de två mest

välrenommerade svenska PR-företagen. Han sade: Visst, vi kan medverka. Jag

sade: Men är detta en normal PR-verksamhet? Nej, svarade Mikael, men ett

PR-företag som vårt måste kunna åta sig allt mellan himmel och jord för att

se till att ett projekt går igenom. Dessutom berättade Mikael Albinson vid

den tidpunkten att han hade ett begynnande, parallellt och ännu större

samarbete på gång med Magnus Erikson i form av en internationell

Unicefkonsert under år 2000 i ett antal världshuvudstäder.

Jag vill hävda att Mikael Albinson med nästintill entusiasm åtog sig upp-

draget att se till att börja styra Magnus Eriksons verksamhet, att ta ett

aktivt ansvar för de brister som vi redan då insåg fanns - och som finns -

i Magnus Eriksons egen interna administration och organisation. Därför kom

vi fram till detta s.k. tilläggsavtal. Det fanns i sinnevärlden redan runt

midsommartid, efter det att jag, givetvis, hade clearat detta med min

styrelseordförande. Sedan kom det inte att skrivas på förrän i början av

september på grund av semestrar.

Har jag i någon mån besvarat frågan om relationen till Magnus Erikson?

Vår avsikt var således att Mikael Albinson, Rikta, skulle ta ansvaret för att

konserterna organiserades förnuftigt och genomfördes på ett otadligt sätt och

att finansieringen, givetvis, skulle ligga totalt utanför den budget som fanns

för substansinnehållet i satsningen.

Per Lager: Jag har bara en kort slutlig fråga. Jag skulle vilja ha en

kommen- tar. Trots allt har Finn Alton i alla fall varit inblandad i

förhistorien till den statliga garantin, av vad jag har förstått av

tidigare förfrågningar här. Jag skulle vilja ha en kort kommentar till den

här statliga garantin. Hur anser du att den har hanterats?

Finn Alton: Jag skrev den, efter clearing. Vad som därefter har inträffat har

jag ingen kommentar till, eftersom jag lämnade scenen omkring den 1 de-

cember.

Per Lager: Du skrev den. Hade du också rätt att skriva den?

Finn Alton: Svaret är ja. Jag hade alltså clearat den med mina överordnade,

med min styrelseordförande.

Ordföranden: Tack för detta! Per-Samuel Nisser har för tids vinnande över-

låtit frågorna från vår sida till mig med misstanken om att jag väl annars

dyker upp sist med kompletterande frågor. Vi kanske vinner lite tid på detta.

Får jag för klarhets vinnande bara fråga vem som är din styrelseordföran-

de.

Finn Alton: Lars Danielsson.

Ordföranden: Lars Danielsson fattade alltså det slutgiltiga beslutet i rang, om

jag får uttrycka det så, om att utställa garantin.

Finn Alton: Svaret är ja - efter min föredragning per telefon.

Ordföranden: Naturligtvis, men som styrelseordförande är han din överord-

nade i detta sammanhang.

Finn Alton: Han var hela tiden min överordnade och den som jag upplevde

som min chef.

Ordföranden: Jag ska återkomma om ett ögonblick till ett par frågor kring

detta. Men jag skulle vilja hänga kvar ett ögonblick vid den här arbetsrelatio-

nen mellan Sydafrikasekretariatet, Rikta och Magnus Erikson i den sfär som

vi nu diskuterar och lämna den uppenbarligen okontroversiella delen av

sfären vid sidan om.

Din beskrivning av arbetsrelationen mellan Rikta, Magnus Erikson och

Sydafrikasekretariatet skiljer sig uppenbarligen från den som Peter Erikson

nyss redovisade för utskottet. Får jag mot den bakgrunden fråga dig på vilket

sätt du anser att relationerna mellan Magnus Erikson och Sydafrikasekretari-

atet kom att förändras till följd av detta avtal?

Finn Alton: Vi hade en stark förhoppning. Vi insåg att Magnus Erikson

behövde en stötta när det gällde det kamerala, ordningssinnet och hantering-

en över huvud taget. Vi ifrågasatte inte Magnus Eriksons möjligheter att hitta

och föra dialoger med artisterna. Men hans byråkrati behövde stöttas upp

rejält. Enligt vår bedömning hade han kontoret på fickan, om du förstår vad

jag menar med det.

Jag gav alltså ett uppdrag till Mikael Albinson och sade: Nu får du vara

snäll och hjälpa oss att se till att detta fungerar. Det gäller planeringen, ge

nomförandet och betalningarna av den här verksamheten och att se till att det

hela kommer att genomföras på det tänkta sättet, nämligen genom kommer-

siell sponsring.

När vi kom fram till mitten eller slutet av september, herr ordförande, vi-

sade det sig att någon väsentlig förbättring inte hade inträffat när det gällde

försäkringar om att olika artistevenemang skulle komma att genomföras.

Rikta hade alltså inte tagit det ansvar som jag förväntade mig.

Jag upplevde att jag hade fått ett politiskt uppdrag från Statsrådsbered-

ningen att genomföra Sveriges största satsning någonsin under en beställd

tidsperiod. Det var mitt förbannade uppdrag att se till att få fram det här. Då

var jag tvingad att ha en framförhållning, att driva sakerna. Därför var jag

tvingad att låta David Abresparr återta en betydande kontakt med Magnus

Erikson, för att se till att det hela fungerade.

Vi tvingades alltså igen att ta över en bit av det som Rikta borde ha gjort.

Ordföranden: Får jag vara lite petig? Finn Alton sade nu att ingen förbättring

hade skett i mitten eller slutet av september. Samtidigt framgår det av mina

anteckningar att det avtal på vars bas en förbättring skulle ha kunnat ske

undertecknades den 14 september.

Finn Alton: Ja, jag sade ju det. Mikael Albinson och jag var överens om

innehållet redan före utgången av juni månad, men på grund av semestrar

kom det aldrig formellt att skrivas under, herr ordförande. Det är en svaghet.

Ordföranden: Jag ville bara vara lite petig med datumen.

För att inte fullfölja detta och ta för mycket tid av utskottet i anspråk ska

jag fråga om två andra saker.

Det handlar egentligen om två kommentarer till Magnus Sjöbergs utred-

ning som vi på det här sättet har möjlighet att använda som underlag. Jag ska

inte återupprepa basen för Magnus Sjöbergs utredning.

Min första fråga handlar om det som vi nuddade vid för ett ögonblick se-

dan, nämligen hur relationerna inom Regeringskansliet såg ut. Magnus Sjö-

berg kom ju i sin utredning fram till att huvudansvaret för Sydafrikasatsning-

en till slut låg hos Statsrådsberedningen. Delar Finn Alton den bedömning-

en?

Finn Alton: Den 27 november var den dagen då jag underställde styrgruppen

det första konceptuella upplägget. Det var i och för sig baserat på

tidigare tankar framförda av Bosse Göransson, Sidas verksledning, Lars

Danielsson och andra i olika idépapper, men jag sammanställde detta vid det

första kon- stituerande styrelsemötet den 27 november. Då trodde jag att

denna styr- grupp skulle få en reell funktion. Men tiden var knapp. Många

var intresse- rade och kände sig kallade. Jag och ordföranden var tvungna

att driva det här hela tiden - hårt. Det kom således tämligen snabbt att

bli så att det ändå var i Statsrådsberedningen som fördjupningen skedde,

konklusionerna drogs och de tunga besluten fattades av min ordförande efter

föredragning av mig själv,

förstås.

Ordföranden: Då vill jag bara fråga om den sista delen i Magnus Sjöbergs

rapport som handlar om penningströmmarna och penningtransaktionerna.

Magnus Sjöberg är rätt kritisk till hur det bokades, betalades ut och slika

ting. Har Finn Alton någon kommentar till detta? Håller Finn Alton med om

kritiken? Om Finn Alton gör det undrar jag hur detta kunde ske.

Finn Alton: Naturligtvis förstår jag vad Magnus Sjöberg skriver för någon-

ting. I backspegeln ser jag att det gick det fort. Men jag kan bara än en gång

hävda att vi var tvingade att se till att saker och ting hände. Vi hade kniven

på strupen när det gällde att detta skulle genomföras. Vi levde under förvän-

tan. Och försäkringar hade framförts av såväl Rikta - som ansvarade för den

svenska sponsringen, dvs. de svenska dotterbolagens sponsring - som Mag-

nus Erikson - när det gällde den stora Sydafrikanska sponsringspartnern,

som skulle finansiera artisteriet - om att detta skulle gå hem, att de ungefär-

liga volymerna skulle komma oss till godo. Därför betalades dessa förskott

ut. Det skedde under den här starka förväntan från vår sida. Det kan man

möjligen säga var naivt av mig.

Ordföranden: Eftersom jag tror att uttrycket "kniven på strupen" har åter-

kommit två gånger vill jag till slut fråga: Vem höll i den kniven?

Finn Alton: Du har själv suttit som statsråd och vet hur vi tjänstemän

upple- ver det när ett statsråd och icke minst statsministern själv

förväntar sig att vi ska uppnå ett av honom eller dig förväntat resultat.

Då känner jag att jag har kniven på strupen.

Ordföranden: Tack för det!

Göran Magnusson: Det är ju bra att tjänstemännen är beredvilliga att jobba.

Det har förvisso lagts ned väldigt mycket jobb här. Jag har egentligen inte så

många fler frågor.

Peter Erikson hävdade att UD var berett att betala den här garantin, som

enligt honom är klar och ostridig. Har Finn Alton någon kommentar till just

den tanken?

Finn Alton: Vi hade ett antal fruktansvärda nätter nere i Sydafrika då denna

garanti stämplades eller trampades fram.

Vid den tidpunkten den natt då jag skickade hem garantin till Riktas styrel-

seordförande levde vi fortfarande i det antagandet - än en gång vill jag säga

att det var baserat på information från Rikta, i första hand, genom Magnus

Erikson - att vi i varje fall skulle få intäkter från en 40-procentig eller 50-

procentig biljettförsäljning vid de då återstående artistevenemangen. Det var

min förhoppning. Det var mitt enda hopp. Men med det i ryggen ställde vi ut

denna garanti.

Göran Magnusson: Ni såg den ändå lite mer som pro forma i sammanhang-

et?

Finn Alton: Ja, för jag trodde faktiskt då fortfarande på detta. Än en gång:

Möjligen var jag naiv.

Göran Magnusson: Du har flera gånger refererat till Lars Danielsson som din

chef eller styrelseordförande, som du har formulerat det. Att besluten har

tagits där, men efter din föredragning, har du också understrukit. Har Lars

Danielsson och du varit oense i bedömningarna?

Finn Alton: Jag trodde att någon skulle komma med den frågan, och jag har

funderat på detta. Svaret är nej. Jag tror inte att vi någonsin hade olikartade

uppfattningar. Vi insåg problemen och att det ibland fanns ett svaj, men då

var det sent.

Göran Magnusson: Får jag bara fråga om den stora upphandlingen av Rikta

och åttamiljonersavtalet. Det föregicks ju inte av någon anbudsinfordran. Hur

resonerade Finn Alton i det fallet?

Finn Alton: I efterhand inser jag mycket väl att jag gjorde fel. Detta till

trots, utan att avsäga mig mitt eget ansvar, kan jag säga att jag gjorde

upphand- lingen i nära kontinuerligt samförstånd med Regeringskansliets

förvaltnings- kontors upphandlingsexpertis. Det är mitt svar.

Göran Magnusson: Skuldfrågan, om vi uttrycker det så, är ju utredd i Sjö-

bergs utredning. Jag undrar mer hur ni tänkte.

Ordföranden: Får jag då göra så här, att jag ger övriga som vi nu har miss-

handlat - Kenneth Kvist, Kristdemokraterna, Centern och Folkpartiet - möj-

lighet att tillsammans ställa några frågor som Finn Alton sedan rundar av

med att besvara i ett sammanhang. Om vi kan göra det tror jag att vi broder-

ligt och systerligt kan dela på de återstående sex sju minuterna.

Kenneth Kvist: Eftersom jag nämns med personnamn och de andra med partinamn

kan jag i likhet med Ludvig XIV utropa att partiet, det är jag, vilket

skulle väcka viss opposition. Jag har bara en enkel fråga. Det gäller det

statliga garantiavtalet. Det har jag alltså inte läst.

Finn Alton: Det var inget avtal.

Kenneth Kvist: Men finns det där angivet att garantin bara gäller under

vill- kor att vissa intäkter från biljettförsäljningar eller

sponsorintäkter inkommer? Är detta brev om en garanti icke villkorat?

Finn Alton: Det gäller under förutsättning att fullständig redovisning in-

kommer om de totala intäkterna från konserterna.

Kenneth Kvist: Den gäller alltså under förutsättning att redovisning inkom-

mer?

Finn Alton: Det är korrekt.

Kenneth Kvist: Men det är inte så att den gäller under förutsättning att ett

visst antal biljetter säljs eller att sponsring för en viss summa inflyter?

Finn Alton: Nej.

Ingvar Svensson: Jag har bara en liten fundering omkring förhoppningarna

om biljettintäkter i slutskedet och att man samtidigt "låser in" Magnus Erik-

son och inte låter honom sköta det löpande. Det korresponderar inte riktigt,

som jag ser det.

Åsa Torstensson: Anser Finn Alton att Regeringskansliets organisation med

anledning av genomförandet av Sydafrikasatsningen var bra, med tydliga

ansvarsområden?

Helena Bargholtz: Jag skulle vilja ha Finn Altons kommentar till det som

nämns i Magnus Sjöbergs rapport, som varit uppe, om att Utrikesdeparte-

mentet krävde att Rikta skulle iaktta total medietystnad. Om man inte gjorde

det skulle ersättning inte utgå enligt garantin.

Finn Alton: Var det så att vi snärjde MEP genom att Rikta hade övertagit

ansvaret? Det är din fråga på slutet. Jag upplever det inte så. Jag upplevde

bestämt inte att Mikael Albinson inte släppte fram Magnus Erikson i full

sving. Han släppte nästan fram Magnus Erikson i för full sving. Det skulle ha

varit hårdare kontroll och klarare dialog dem två emellan.

När det gällde organisationen med ett Sydafrikasekretariat inom Rege-

ringskansliet kan jag säga att jag i efterhand anser att det inte på något sätt

var en idealisk konstruktion. Den skulle ha legat utanför i form av någon

delegation. Eftersom vi aldrig hållit på med någon likartad verksamhet skulle

mitt omdöme ha sagt till mig att jag borde ta in mer och starkare experter på

just sådant.

När det gällde Helena Bargholtz undran om i vilken omfattning UD har

satt munkavle på Rikta eller lagt locket på för kontakter med press kan jag

nog inte svara. Jag försvann den 1 december från hanteringen.

Ordföranden: Med så raska svar ges det faktiskt möjlighet för någon att

ställa en följdfråga. Det var de partier som blev så förfördelade mot slutet

som jag i första hand tänkte ge en möjlighet: Vänsterpartiet, Kristdemokra-

terna, Folkpartiet och Centern. De är nöjda. Då får väl Kenth den sista chan-

sen.

Kenth Högström: Anklagelserna mot Magnus Erikson är så många nu -

administrativt, kameralt och redovisningsmässigt. Det är väl inte så att han

har förskingrat pengar?

Finn Alton: Det är jag fullständigt övertygad om att han inte har gjort.

Kenth Högström: Nej. Filtret ni satte dit var Rikta?

Finn Alton: Riktas uppdrag var att fr.o.m. sommaren överta ansvaret för

fortsatta förberedelser och genomförandet av artisteriet, med utnyttjande av

MEP som verktyg.

Ordföranden: Får jag i så fall lägga på en ytterligare fråga med tanke på

detta. Motsäger du därmed den bedömning som både Magnus Erikson och

Peter Erikson har gjort, nämligen att de praktiska arbetsrelationerna mellan

sekretariatet och Magnus Erikson inte förändrades efter sommaren?

Finn Alton: Jo, de förändrades. Jag tror att jag svarade på detta nyss. Vi

försökte hålla tillbaka. Mina instruktioner till medarbetaren som höll i

detta var att vederbörande skulle hålla tillbaka och låta Rikta ta över så

långt det var möjligt. När vi under tidig höst upptäcker att detta inte

fungerar tillfreds- ställande var vi, för att sakerna skulle bli gjorda,

tvungna att gå in igen. Am- bitionen var att relationerna skulle förändras,

och det blev så under ett antal månader.

Ordföranden: Ibland är dilemmat med utfrågningar det att man frågar ut en i

taget. Just nu skulle Magnus Erikson gärna vilja kommentera detta, för han

begär ordet. Det kommer han inte att få. Men det låter antyda att fler diskus-

sioner kan komma att följa.

Tack snälla Finn Alton för att du var beredd att vänta hela denna förmid-

dag ut. Tack för att du kunde komma hit och lämna dina upplysningar. Den-

na del av sammanträdet är därmed avslutad.

Utfrågning 2000-04-11 med statssekreterare Lars Danielsson

Anm. De delar som inte avser Sydafrikasatsningen har uteslutits här. Dessa

delar har publicerats i konstitutionsutskottets betänkande 1999/2000:KU20.

Ordföranden: Jag ber att få hälsa Lars Danielsson välkommen hit. Det är i

tre hänseenden som vi har bett statssekreterare Danielsson att komma, näm-

ligen Sydafrika, Österrike och utnämningsmakten. Jag föreslår att vi gör

detta i omvänd ordning, eftersom jag misstänker att den minsta tiden går åt

till utnämningen och den mesta till Sydafrika, och i så fall har vi det stora

ärendet kvar till slut.

Vi brukar göra så att våra gäster får möjlighet att säga någonting inled-

ningsvis på de ärenden där vi undrar, varefter partierna får ställa frågor i

storleksordning med avvikelse från det parti som har anmält frågan som

brukar få inleda.

- - -

Ordföranden: Då går vi över till frågan om Sydafrika, där det är flera anmä-

lare. Miljöpartiet har anmält en fråga om huruvida detta är av biståndskarak-

tär, och Moderaterna har anmält en vidare fråga om Sydafrikasatsningen i

dess helhet. Såvitt jag förstår är Lars Danielsson inte heller i detta ärende

intresserad av att göra någon speciell inledning.

Per Lager: Vi har haft utfrågningar med flera personer i den här frågan

tidi- gare. Jag skulle vilja fråga dig, Lars Danielsson, om det är din

övertygelse att den här satsningen stämmer väl överens med det översiktsmål

om fattig- domsbekämpning som finns i våra biståndsregler. Jag menar då

inte sats- ningen i sin helhet, utan även detaljerna, som jazz-arrangemang,

modeupp- visning osv. Sammanlagt var ju detta 25 miljoner plus 1 miljon i

inlednings- skedet.

Till denna fråga vill jag också koppla detta: Blev det några pengar över,

som lämnades tillbaka till Sidas disposition? Eller har det kostat mer?

Lars Danielsson: När det gäller hanteringen av medel för den här satsningen

är det ju en fråga som har hanterats av Utrikesdepartementet, och frågor om

slutredovisning och annat är jag tyvärr inte i en position att kunna svara på.

Jag känner helt enkelt inte till de detaljerna.

Om jag förstod den inledande frågan rätt, handlar det om huruvida sats-

ningens alla detaljer var förenliga med biståndsmålet om fattigdomsbekämp-

ning. Diskussionen om den här satsningen utgick ju från biståndsmålen i

deras helhet, inte bara fattigdomsbekämpningsmålet. Det var definitivt en

enig uppfattning bland dem som hade att hantera den här satsningen, att

satsningen i sin helhet var förenlig med biståndsmålen i deras helhet. Det är

väl det som egentligen är den relevanta frågan.

Samtidigt uttalades också mycket tydligt från olika håll, att skulle det vara

så att man efter satsningens genomförande gjorde en granskning av exakt hur

olika medel hade använts och man kom till en annan slutsats, skulle man

givetvis ta hänsyn till det när det gällde fördelningen på olika anslag.

Per Lager: Om jag då skulle gå över till vad denna satsning kunde ha att göra

med eventuell försvarsupphandling, har ju regeringen svarat att det har inte

med varandra att göra - punkt slut. Men under våra utfrågningar har Magnus

Erikson, som var evenemangsarrangör där nere, svarat: Jag anser att JAS-

Gripen har haft en stor roll när det gäller den här satsningen. Det var ett av

hans svar. Sedan sade han också: Jag har träffat på företag nere i Sydafrika

som ansåg att JAS-Gripen var alltför inblandat i detta. Han berättade också

att det var en tanke att man skulle ha en prototyp uppställd någonstans under

själva arrangemangen.

Jag vet att man avslutade försvarsupphandlingen just under den här tiden,

trots att man egentligen skulle ha gjort det redan sommaren 1998, var det

tänkt. Hur kommer det sig? Det var väl inte bara en tillfällighet att det av-

slutades där? Det måste väl ha förts resonemang om hur man skulle kunna

passa ihop de här två stora händelserna på en gång?

Lars Danielsson: Jag får bara upprepa det som Per Lager delvis redan har

refererat till. Det fanns ingen koppling mellan försvarsupphandling och Syd-

afrikasatsningen. Det fördes inte något resonemang av den typ som Per La-

ger refererar till.

Per Lager: Även om det kom signaler kanske från Sydafrika om att man var

lite tveksam inför sammanblandningen, att det skulle handla om att avsluta

den här JAS-Gripen-affären?

Lars Danielsson: Jag var själv aldrig inblandad i några diskussioner med

sydafrikaner före satsningens genomförande, men jag har inte hört några

uppgifter på något sätt i denna riktning från Sydafrika.

Per Lager: Under våra utfrågningar tidigare har vi kunnat konstatera att

företaget Rikta råkade ut för en händelse som i sin tur stjälpte företaget. Det

handlade om en garanti som, vad vi har förstått, du kunde utfärda per telefon

till Finn Alton vad gällde de leverantörer nere i Sydafrika som då inte hade

fått betalt, så att företaget Rikta skulle kunna ersätta dem och ha en statlig

garanti på ca 6 miljoner kronor. Vad har du att berätta om just den delen?

Lars Danielsson: Den beskrivning du ger av syftet med denna garanti stäm-

mer inte med den bild jag har. Vad gäller den s.k. garantin har det beskrivits

ganska utförligt i den utredning som förre riksåklagaren Magnus Sjöberg har

gjort för utrikesministerns räkning, som jag utgår från att utskottet har haft

möjlighet att ta del av. Där beskrivs omständigheterna ganska utförligt kring

vad som skedde i det läge när Sydafrikasatsningen, själva veckan, påbörjades

i slutet på november. Jag tror att Sjöberg använde uttrycket "den extremt

pressade situation" som uppstod när det visade sig att en del av de konserter

som var planerade inte genomfördes med beräknad publiktillströmning. I ett

läge där det alltså handlade om att ändå kunna genomföra konserter, eller

alternativet hade varit att det ändå skulle uppstå något slags upphandlings-

skyldighet mot dem som var vidtalade för att sköta de här arrangemangen,

gjordes den här garantin utfärdad av Finn Alton på Sydafrikasekretariatet.

Den exakta tillämpningen är nu, såvitt jag förstår, föremål för utredning inom

Utrikesdepartementet. Såvitt jag vet är den utredningen, exakt hur det här ska

tillämpas, inte avslutad ännu.

Per Lager: Du vill därmed inte svara mer om din egen roll i den frågan,

eftersom Finn Alton hade kontrollerat med dig och du i din tur med statsmi-

nistern?

Lars Danielsson: Det är riktigt att Finn Alton kontaktade mig per telefon

måndagen den 22 november, när vi befann oss i Port Elizabeth, och sade då

att han såg inte något annat alternativ, utan att han inom några minuter

var tvungen att utfärda den här typen av skriftligt dokument för att om

möjligt kunna se till att några av konserterna genomfördes. Alternativet

hade varit att konserterna inte hade genomförts men att man ändå

förmodligen hade ham- nat i en situation där staten hade känt sig, om inte

annat, moraliskt skyldig att ersätta kostnaderna. Det fanns ingen som helst

vare sig tid eller anledning, som jag såg det, i det läget att vare sig

förankra det eller informera statsmi- nistern. Det var en oerhört pressad

situation tidsmässigt.

Per Lager: Men du sade vid det tillfället okej, fast du inte visste om ...

Lars Danielsson: Jag sade att jag var införstådd med att han gjorde detta, ja.

Jag förfogade inte över några pengar för att kunna hantera detta, men jag

uttryckte förståelse för att han såg att detta var det enda möjliga sättet att

hantera den uppkomna situationen.

Per Lager: Men hur ser du nu i efterhand på det svaret? Var det inte det-

samma som att säga att det var okej och att han hade den här garantin?

Lars Danielsson: Jag ser det svaret precis på det sätt jag just nu

uttryckte det. Uttrycket garanti får stå för dig.

Per Lager: Det var alltså ett svar som egentligen bara betydde att du förstod

den svåra situationen, men det gav ingen garanti eller trygghet för Finn Alton

att jobba vidare?

Lars Danielsson: Vi vet ju hur han tolkade det, dvs. han utfärdade det här

papperet. Någon annan slutsats kan jag inte dra.

Per-Samuel Nisser: Vi fortsätter på det här temat när vi ändå är inne på ga-

rantin. Vad var innebörden av själva garantin? Kan du förklara lite mer vad

den innefattade?

Lars Danielsson: Jag vet inte om jag egentligen är rätt person att svara på

det. Texten utgår jag från att utskottet har fått möjlighet att ta del av.

Jag har den inte framför mig just nu, måste jag villigt erkänna. Utöver vad

som står i texten har jag egentligen inte så mycket mer att tillföra.

Per-Samuel Nisser: Vem stoppade utbetalningen av garantin?

Lars Danielsson: Den frågan förstår jag inte riktigt.

Per-Samuel Nisser: När Peter Erikson från Rikta var här sade han att den

skulle ha betalats ut, men så har inte skett utan den blev stoppad. Han hänvi-

sar till att Lars Danielsson och Göran Persson fanns med i detta. Någon har

stoppat denna enligt honom.

Lars Danielsson: Helt orätt. Jag har över huvud taget inte varit inblandad i

någon hantering av uppföljningen av detta, utan det har skötts helt och hållet

av Utrikesdepartementet. Följaktligen har statsministern inte heller varit

inblandad i det.

Per-Samuel Nisser: Jag går tillbaka till inledningsfrågan. Du var ju ordföran-

de i styrgruppen för Sydafrikamanifestationen. Att följa det här har varit

svårt, hur organisationen har varit uppbyggd. Kan du beskriva lite grann hur

organisationen har varit uppbyggd och var besluten togs och kanske även

ansvarsdelen? Det har varit UD, Sydafrikasekretariatet, styrgruppen osv.

Lars Danielsson: Gärna det. Mycket av detta är ju beskrivet i olika

skrifter, men jag ska försöka ge min bild av det hela också, på samma sätt

som jag har gjort bl.a. till Magnus Sjöberg. Jag förbigår då initiativ osv.

- jag tror att det är beskrivet ganska utförligt.

Den här typen av satsning spände ju över ett ganska brett fält. Många var

engagerade inom Regeringskansliet, olika statliga myndigheter, folkrörelser

och andra. Det var då naturligt att ha ett övergripande informationsorgan, där

man kunde utbyta information om hur den här satsningen fortskred. Ett av

kännetecknen för satsningen var just dess bredd. Vi tyckte då att det var

ändamålsenligt att man sammanfogade en s.k. styrgrupp, dvs. egentligen ett

organ för informationsutbyte om hur de olika delarna i den här ganska stora

satsningen gick framåt. Det var då en styrgrupp som jag ledde, och den

sammanträdde fem sex gånger under planeringsstadiet för den här satsning-

en. Detta organ fattade inga som helst beslut. Det var ju en styrgrupp som

inte var resultatet av något formellt beslut, utan det var ett organ för infor-

mationsutbyte, där Sida, UD, Statsrådsberedningen, Svenska institutet, Ex-

portrådet osv. deltog.

När det gäller själva den byråkratiska strukturen kring det hela

upprättades, som utskottet vet, ett särskilt sekretariat, det s.k.

Sydafrikasekretariatet, som då placerades organisatoriskt på

Utrikesdepartementet och dess Afrikaenhet. Det upprättades ett särskilt

beslut om detta, som utskottet säkert också är väl medvetet om. Anledningen

till att man satte det där var givetvis - åtminstone som jag såg det - att

det var naturligt att foga in detta sekretariat i en admi- nistrativ

struktur, för att på det sättet kunna tillämpa de normala regler som gäller

för beslutsfattande och annat inom Regeringskansliet.

Den här satsningen var till sin bredd mycket stor, som jag sade, och spände

över flera departements verksamhetsområden. Det faktum att den skulle

resultera bl.a. i ett evenemang där statsministern deltog, innebar att det var

naturligt att Statsrådsberedningen hade en roll och t.o.m. en ledande roll i

diskussionerna om de här frågorna. Det blev, som det ofta blir när statsmi-

nistern är inblandad - vilken statsminister det vara månde - att man från

Sydafrikasekretariatet tyckte att det kändes "naturligt" att i olika sakfrågor

samråda också med Statsrådsberedningen, även om man organisatoriskt var

inplacerad under Utrikesdepartementet.

I denna situation är det klart att det uppstår, och riskerar att uppstå, en

oklarhet om ansvarsförhållanden. Och det är någonting som - det har sagts

också vid flera tillfällen, efter sista veckan i november - man måste se över

för att undvika den otydlighet i ansvarsfördelningen som annars kan upp-

komma i sådana här situationer.

Per-Samuel Nisser: Om jag förstod dig rätt, delar du mycket av den kritik

som Sjöberg hade vad gäller uppbyggnaden av organisationen, att det är en

del av själva problemet att det var rätt otydligt vem som tog ansvar.

Lars Danielsson: Att det fanns otydlighet i ansvarsfördelningen är uppenbart,

ja. Däremot delar jag kanske inte alla delar av Sjöbergs slutsatser om detta.

Men det fanns definitivt en otydlighet.

Per-Samuel Nisser: Du hade en ledarroll, en chefsroll, i egenskap av ordfö-

rande i styrgruppen. Vad gjorde du för att försäkra dig om att det här projek-

tet skulle genomföras? Det hände ju saker på resan.

Lars Danielsson: För det första är det viktigt att framhålla att 90-95 % av det

här projektet genomfördes precis enligt planerna och på ett mycket fram-

gångsrikt sätt. Det var en satsning, som jag ser det, som till den alldeles

övervägande delen genomfördes precis på det sätt som var avsett och också

gav det resultat som var avsett.

Vad som är lika tydligt är att en del av detta, nämligen den s.k. artistsats-

ningen, misslyckades kapitalt. Det är helt uppenbart. Det är då viktigt att

säga att hela den här artistsatsningen kom ju till från början som en helt

separat del av satsningen. Det var aldrig i inledningsskedet på något sätt

avsikten att det skulle ha den omfattning som det så småningom skulle

komma att få. Det här föddes som ett initiativ från kulturkretsar, där man

ansåg att det var viktigt att inte bara visa upp det som vi egentligen hade

tänkt oss, dvs. brett biståndssamarbete, handelsrelaterat samarbete, samarbete

mellan folkrörelser, seminarier osv., utan försöka vidga hela kulturdelen till

att också omfatta den del av svenskt kulturliv som ju hade visat sig vara

framgångsrik, inte minst i Sydafrika tidigare. Men under större delen av

processen fram till själva satsningens inledning var detta, som jag betraktar

det, en ganska separat del.

Följaktligen skulle jag dra mig till minnes ungefär så här, att under hela

processen fram till dess att vi anlände till Sydafrika var det vid högst

fyra eller fem tillfällen som Sydafrikasekretariatet över huvud taget

diskuterade artistsatsningen med mig. Det här löpte i ett relativt separat

spår. Det visade sig så småningom givetvis vara ett av problemen, och att

det inte utövades den kontroll som var nödvändig över den här satsningen.

Jag säger detta för att illustrera att detta betraktades, ända fram till

själva veckans genomförande i Sydafrika, som en ganska separat del av

satsningen.

Per-Samuel Nisser: När man läser Sjöbergs rapport kan man rätt detaljerat

följa hur olika betalningsströmmar gick fram och tillbaka mellan Rikta och

Magnus Erikson Production och sekretariatet. Han beskriver någonting om

ett par "oriktiga utbetalningar". Han menade att det fanns vissa tveksamheter

kring detta. Var fanns ditt ansvar i den delen?

Lars Danielsson: Som jag sade, fram till dess att vi anlände till Sydafrika i

slutet på november, var det kanske vid fyra eller fem tillfällen som artistsats

ningen som sådan diskuterades med mig. Första tillfället var egentligen när

idén som sådan kom på tal att man borde ha en artistsatsning. Det andra

tillfället var när jag första gången fick höra namnet Magnus Erikson och att

han skulle vara involverad. Tredje gången var när diskussionen om att ge

Rikta, eller när Rikta hade erbjudit sig att närmare styra och följa Magnus

Eriksons göranden och låtanden, när den frågan kom upp. Fjärde gången var

vid det tillfälle då det fanns signaler från Sydafrikasekretariatets ledning i

början på november om att man var allmänt sett missnöjd med Riktas sätt att

hantera sin del av Sydafrikasatsningen inklusive kontrollen av Magnus Erik-

son. Då skrevs det ett brev, ställt till Riktas ledning, som föredrogs för mig,

där man från Sydafrikasekretariatets ledning påpekade ett antal förhållanden.

Man ville då kunna säga att man hade föredragit brevet för mig, vilket man

också gjorde.

I samtliga dessa fall fick jag uttryckliga försäkringar från

Sydafrikasekreta- riatets ledning att det man hade gjort hade haft avsedd

effekt och att läget var helt under kontroll. Jag valde att då lita på

dessa uppgifter.

Göran Magnusson: Jag vill fråga om din roll i det här: När Finn Alton var

här konstaterade han att du var hans ordförande och den som fattade beslut,

också åt honom, kan man uttrycka saken. Magnus Sjöberg drar slutsatsen att

Sydafrikasekretariatet var självständigt men att vederbörande statssekreterare

i SB, alltså Lars Danielsson, var den som var chef för sekretariatet. Vill du

kommentera de uppgifterna i Magnus Sjöbergs rapport?

Lars Danielsson: Det här är väl en punkt där jag har lite svårt att till

alla delar följa de slutsatser som Magnus Sjöberg drar. Det är så, som jag

sade, att Sydafrikasekretariatet inrättades i november 1998 inom

Utrikesdeparte- mentet. I det regeringsbeslut som låg till grund för det

här inrättandet den 5 november konstaterar man att sekretariatet är knutet

till UD:s Afrikaenhet. Det säger också Magnus Sjöberg i sin rapport, att

han anser att det här pro- jektsekretariatet har varit - han säger det - i

sakfrågor ett självständigt organ i förhållande till Afrikaenheten. Men

samtidigt var det administrativt knutet till enheten.

Detta innebär, som jag ser det, att det står helt klart att sekretariatet

var en del av UD, alltså inte en del av SB. Hade man velat ha den

knytningen skulle man i och för sig mycket väl ha kunnat tänka sig att man

inrättade sekreta- riatet i Statsrådsberedningen. Men den ordning man valde

innebar, menar jag, att alla administrativa frågor kring det här skulle

följa de regler och de ansvarsförhållanden som gäller för UD.

Men sedan är det helt uppenbart - det pekar också Sjöberg på, och det

framgår av utskottets utfrågning av Finn Alton - att han uppfattade det

ändå så att det var till Statsrådsberedningen och till mig han skulle vända

sig när han ville ha beslut i olika sakfrågor, inte i de administrativa

frågorna. Här har vi väl en del av den oklarhet jag tidigare pekade på. Det

är helt klart att den stora delen av våra kontakter, kontakterna mellan

Sydafrikasekretariatet och Statsrådsberedningen, i det här

förberedelseskedet handlade om saker som hade att göra med vad

statsministern skulle göra under Sydafrikasatsningen. Det var huvuddelen av

våra kontakter. Jag ser det som fullständigt självklart att det är till oss

han vänder sig för att diskutera de frågorna. Det handlade bl.a. om mycket

praktiska saker, vad statsministern skulle göra, om han skulle delta i den

aktiviteten eller inte i den aktiviteten. I så måtto var Stats-

rådsberedningen givetvis den naturliga motparten.

Däremot - och där finns återigen denna oklarhet när det gäller administra-

tiva och andra frågor - framhöll jag vid ett flertal tillfällen för Alton

att i de frågorna gällde de normala beslutsvägarna. Det är helt uppenbart

från utfråg- ningen att han kanske inte riktigt har tagit till sig det i

alla delar, och det är jag den förste att beklaga.

Ingvar Svensson: Det är uppenbart oklart här, att du inte vill vidkännas

något chefskap över det här sekretariatet. Om jag förstår dig rätt är det

inte vanligt att man gör så att man t.ex. på UD har en enhet som är

underställd någon annan, t.ex. en statssekreterare någon annanstans. Det är

ingen vanlig rutin inom Regeringskansliet?

Lars Danielsson: Jag tycker kanske att du möjligen tolkar det jag sade

något för snävt. Jag sade inte alls att jag inte vill vidkännas något

chefsansvar. Jag sade att jag tycker att det är fullständigt självklart att

när det gäller de delar av Sydafrikasatsningen som hade direkt att göra med

vad statsministern skulle göra var det mycket naturligt att han vände sig

till mig och till oss. I det avseendet har jag definitivt ett chefskap. Det

vill jag inte på något sätt .

Ingvar Svensson: Men du sade tidigare att du uppfattade detta som att samrå-

da.

Lars Danielsson: Ja, det är den arbetsform vi ofta använder oss av i Rege-

ringskansliet. Det handlar inte om att fatta formella beslut om att statsminis-

tern skulle göra si och så, utan det är en löpande process.

Ingvar Svensson: Finn Alton uppfattade dig entydigt som sin överordnade

chef. Du bibringades aldrig den uppfattningen att han hade fått den uppfatt-

ningen?

Lars Danielsson: Nej. Han vände sig ju till Statsrådsberedningen med jämna

mellanrum, helt naturligt, i diskussionen om satsningens uppläggning. Jag

tyckte inte att det var märkligt på något sätt, utan helt i enlighet med de

prin- ciper som man normalt arbetar efter. Men lika naturligt borde det ha

varit också att när det gäller administrativa frågor och andra göranden och

låtan- den fanns det en annan beslutsväg.

Ingvar Svensson: Får jag bara ställa en fråga som inte är ointressant i sam-

manhanget, nämligen när det gäller garantidiskussionen. Magnus Sjöberg

säger: Av Danielsson fick han - dvs. Finn Alton - beskedet att ingenting fick

störa statsministerns besök. När sedan Abresparr beskriver den här situatio-

nen bekräftar han Altons uppgifter och tillägger: Sekretariatet överenskom

med Rikta om att uppgifter om garantin inte skulle lämnas ut till media. När

sedan den dåvarande vd:n för Rikta tillfrågades om detta säger han: Utrikes-

departementet krävde även att Rikta skulle iaktta total medietystnad, annars

skulle ersättning inte heller senare utges enligt garantin.

Här ser man ett tankeled. Var du inblandad i det här villkorade kravet till

Rikta?

Lars Danielsson: Nej, jag känner över huvud taget inte till att . Något så-

dant diskuterades aldrig mellan mig och Alton. Jag har nyss refererat för en

stund sedan den diskussion som ägde rum mellan Alton och mig i den här

frågan.

Helena Bargholtz: Det är väl beklagligt att Finn Alton ändå uppfattade det

som att du hade gett honom det slutliga beslutet när det gällde att utställa

garantin. Det är ju det vi fick fram i utfrågningen av Finn Alton. Detta sked-

de då per telefon, där han ansåg att han hade fått en garanti om detta. Det har

tydligen varit en miss i kommunikationerna er emellan.

Det är svårt att reda ut vad som ligger på Statsrådsberedningen och vad som

ligger på UD i det här fallet. Jag vill bara fråga: Vilket statsråd är

ytterst ansvarig för Sydafrikasekretariatet? Inte satsningen, utan

sekretariatet.

Lars Danielsson: Jag får kanske be Helena Bargholtz definiera "ytterst an-

svarig". Administrativt och organisatoriskt är det definitivt ledningen för

Utrikesdepartementet.

Helena Bargholtz: Göran Persson har ju sagt i ett uttalande att "jag tar på

mig ansvaret för det här".

Lars Danielsson: Jo, men han har väl sagt, om jag kommer ihåg det rätt, att

han som statsminister givetvis har det övergripande politiska ansvaret för det

som skedde i samband med Sydafrikasatsningen.

Helena Bargholtz: Inklusive sekretariatet?

Lars Danielsson: Det är alltid mycket bättre att vederbörande själv får göra

sin egen uttolkning. Men vad han har understrukit är, om jag kan erinra mig

rätt, det övergripande politiska ansvaret.

Men jag uppfattade det som att den fråga jag fick handlade om hur jag såg

på det organisatoriska ansvaret för Sydafrikasekretariatet. Då är min uppfatt-

ning att det ligger på ledningen för Utrikesdepartementet.

Ordföranden: Har Per Lager någon ytterligare fråga? Annars vill jag också

ställa ett par frågor igen. Jag börjar där vi just var, vid den här

garantin. Rikta uppger till oss följande, och jag citerar från ett

pressmeddelande från den 15/3: Även Göran Persson blev informerad om

problemen. Ambassadör Finn Alton uppgav i samtal med Rikta den 23 november

att Göran Persson per- sonligen godkänt den statliga garanti på 6,9

miljoner kronor som ställts ut dagen före.

Lars Danielsson: Det är inte korrekt.

Ordföranden: Det är inte korrekt?

Lars Danielsson: Nej.

Ordföranden: I den fortsatta delen har vi vidare blivit varse beträffande det

som utformades som en garanti, och som av Finn Alton med all rimlig tolk-

ning väl också avsågs att vara en garanti, att fullföljandet av denna garanti

stoppades. Det har hävdats till oss att den stoppades, om jag kommer ihåg

rätt, av uttalandet "högre upp". Högre upp från Sydafrikasekretariatet kan väl

rimligtvis bara sökas i två riktningar. Antingen är det högre upp i UD-

systemet eller så är det högre upp via Lars Danielsson och sedan statsminis-

tern. Får jag tolka det Lars Danielsson sade som att det inte är det senare

alternativet som är lika med "högre upp"?

Lars Danielsson: Det är alldeles riktigt. Jag var över huvud taget aldrig

inblandad i någon diskussion om detta.

Ordföranden: Då ber jag att få sätta upp också denna fråga till

utrikesminis- tern när vi träffar henne, för det är väl hon som i så fall

har att svara för det. Sedan går jag vidare till organisationsfrågorna, som

ju av allt att döma är problematiska. Lars Danielsson beskriver i samband

med bl.a. diskussionen omkring Magnus Sjöbergs utredning organisationens

tillkomst i termer av att "man valde" och liknande uttryck. Min fråga till

Lars Danielsson, som rim- ligtvis måste ha varit nära inblandad när detta

sattes upp, är: Hur hade ni tänkt er att det skulle fungera? Det gick ju

uppenbarligen inte riktigt bra på slutet. Ni måste ha haft en tanke

bortsett från någon obekräftad "man". Hur ville ni att styrsystemet över

Sydafrikasatsningen skulle vara utformat?

Lars Danielsson: Tanken var att varje departement och myndighet var ansva-

rig för sin del av satsningen. Exportrådet ansvarade för bl.a. den utställning

som ägde rum på det s.k. Gallagher Estate. Svenska institutet höll ihop de

seminarier som anordnades inom ramen för det s.k. Civil Society Encounter

osv. Under varje ansvarig myndighet låg alltså också ansvaret för den speci-

ella satsningen. Sedan fanns det ett informationsutbytesparaply, för att ut-

trycka sig lite komplicerat, som bestod av att man höll varandra informerade

om hur de olika delarna i satsningen fortskred inom ramen för den här styr-

gruppen.

Ordföranden: Ska man tolka det som att den sammanhållande ledningen för,

såvitt jag förstår, Sveriges största satsning av det här slaget någonsin kan

beskrivas som ett informellt paraply?

Lars Danielsson: Man ska tolka detta som att man i detta sammanhang, liksom

i de flesta andra, följer gällande ordning när det gäller organisation av

verksamheten i Regeringskansliet, dvs. varje departement, varje myndighet,

är ansvarig för sin del.

Ordföranden: Men vem var chef?

Lars Danielsson: För?

Ordföranden: Sydafrikasatsningen.

Lars Danielsson: Det går inte att ställa frågan på det sättet.

Ordföranden: Jo, att ställa den går nog.

Lars Danielsson: Jo, förlåt. Jag ber om ursäkt. Det går givetvis att ställa

frågan. Men det går inte att svara på den när den formuleras på det sättet. Det

fanns flera delar i satsningen, och var och en hade sin chef. Det är inte på

något sätt ovanligt, tror jag, när man har den här typen av breda satsningar.

Det går väldigt sällan att bryta upp de gränser som finns. Det fanns ingen

möjlighet att en person på Utrikesdepartementet skulle sitta och kontrollera

en verksamhet som egentligen skulle bedrivas av Kulturrådet. Man får följa

normala gränser. Sedan fanns det, och det var det viktiga, ett utbyte av in-

formation som fungerade alldeles utomordentligt i alla delar utom just den

s.k. artistsatsningen.

Ordföranden: Får jag be Lars Danielsson kommentera ett påstående som jag

tror att många av oss har hört i olika former, nämligen att problemet med

Sydafrikasatsningen var att man inte valde att göra på det beprövade sättet,

nämligen med UD som den självklara koordinatorn.

Lars Danielsson: Men UD hade en mycket viktig roll som del i detta. Det

finns ett slags uppfattning att UD på något sätt var sidoställt här. Det är

inte riktigt. Majoriteten av dem som arbetade med hela den här satsningen

kom från Utrikesdepartementet. De flesta av oss som jobbade på

Statsrådsbered- ningen kommer från Utrikesdepartementet. Det finns någon

uppfattning om att det är en sorts parallell verksamhet. Så är ju inte

fallet.

Ordföranden: Men uppenbarligen är det många som till Magnus Sjöberg har

redovisat precis den bilden.

Lars Danielsson: Ja, från Utrikesdepartementets sida. Det finner jag inte helt

förvånande. Men jag vill återigen upprepa att denna satsning till alla delar,

som jag bedömer det, utom artistsatsningen, fungerade på precis det sätt som

var avsett. Organisationen fungerade alltså. Organisationen fungerade inte

när det gäller artistsatsningen. Det är jag den förste att understryka.

Ordföranden: Och det är den som vi tyvärr tvingas ägna så mycket möda åt

eftersom den tyvärr också kom att dominera bilden i Sydafrika till så stor

del framför det som Lars Danielsson vill beskriva som i huvudsak ändå

lyckat. Om det inte fanns någon chef för detta stora område - tror Lars

Danielsson då att det kan ligga något i iakttagelsen att det var precis

därför som det inte till fullo gick bra?

Lars Danielsson: Detta med "över detta stora område" ber jag ordföranden

att precisera.

Ordföranden: Sydafrikasatsningen i stort, dvs. de oklara relationer som

Magnus Sjöbergs utredning och Riksdagens revisorers utredning pekar på

som en del av orsaken till att det inte gick hundraprocentigt så bra som vi

hade hoppats.

Lars Danielsson: Återigen: Jag menar att huvudintrycket från denna satsning

är att den gick mycket bra. Vad man kan diskutera, och bör diskutera, är så

att säga ansvaret när det gäller artistsatsningen och huruvida man hade

kun- nat lösa det på ett annat sätt. Det är väl möjligt att man hade kunnat

göra det. Men att dra något slags generell slutsats om omöjligheten att

koordinera denna typ av projekt tycker jag inte är en korrekt beskrivning

av verklighe- ten.

Ordföranden: Då kanske jag kan ställa frågan så här: Om Lars Danielsson

inte anser att Lars Danielsson var chef, trots att Magnus Sjöberg ändå pekar i

den riktningen, var anser Lars Danielsson då att orsaken till det som inte gick

så bra i realiteten ligger?

Lars Danielsson: Återigen drar ordföranden samma slutsats som jag tillba-

kavisade lite när någon, jag tror att det var Ingvar Svensson, ställde en

fråga och sade jag inte var chef. Jag hade ett ansvar för en del av denna

verksam- het. Det har jag upprepat flera gånger till Magnus Sjöberg, och

jag har upp- repat det här. Jag tycker nog också att den delen fungerade.

Orsaken till att det inte fungerade när det gäller artistsatsningen var

givetvis att det inte fanns någon ordentlig kontroll över denna. Ansvaret

för det tar jag delvis på mig. Det har jag redan gjort både offentligt och

i alla möjliga andra samman- hang. Jag anser också att det kan finnas andra

- jag väljer att inte peka på dem, det får andra göra - som bör ta sin del

av detta ansvar. Där finns ett problem som är väl identifierat, och vi ska

nu lägga alla ansträngningar, tycker jag, på att se till att vi inte får

den typen av situationer i fortsättningen.

Ordföranden: Skälet till att jag ställer de här frågorna är ju att

utskottet måste försöka utröna varför det skedde och vilka som bär ansvaret

för det och på vilket sätt.

Lars Danielsson: Absolut.

Ordföranden: Lars Danielsson säger då att en del av ansvaret nog är hans.

Lars Danielsson: Ja.

Ordföranden: Men sedan är det diffust: Någon eller några andra. Hur ska vi

komma närmare sanningen om vad vederbörande kan ha för namn?

Lars Danielsson: Jag antar att utskottet kommer att göra det som ni just är i

färd med att göra, dvs. att genom olika samtal och studier av de handlingar

som finns försöka bilda er en egen uppfattning om detta. Jag har fullt förtro-

ende för utskottets förmåga att göra detta.

Ordföranden: Det var vackra ord. Någon ytterligare fråga? Ingvar Svensson!

Ingvar Svensson: Herr ordförande! När händelserna eskalerade i november i

fjol var det ju så att alla skyllde på alla i stort sett. Det var en härlig

cirkus egentligen. Rikta blev ju väldigt utsatt av statsministern. Förde ni

några samtal om hur man skulle hantera den upphaussade situation som rådde?

Funderade man på om man skulle använda det här tonläget för att pressa

Rikta på något sätt eller diskuterade man möjligen någon åtgärd för att

däm- pa ned samtalsklimatet?

Lars Danielsson: Jag får be Ingvar Svensson att precisera sig när han frågar

om "ni" diskuterade.

Ingvar Svensson: Statsministern och du.

Lars Danielsson: Nej, jag hade ingen diskussion med statsministern om detta

över huvud taget.

Ingvar Svensson: När han gick ut och kritiserade Rikta mycket skarpt var du

alltså inte informerad eller deltog i de diskussionerna?

Lars Danielsson: Jag hade ingen diskussion med honom före detta.

Ingvar Svensson: Sedan har jag ytterligare någon frågeställning. Det gäller

det här som Peter Erikson säger om samtalet med Dag Klackenberg om

utbetalningen av garantin. Han säger: Vi gick ut med pressmeddelandet om

att de skulle få den här garantin. Då tog det stopp i Statsrådsberedningen

enligt Dag Klackenberg. Lämnar Dag Klackenberg felaktiga uppgifter här?

Lars Danielsson: Jag tycker att den frågan måste ställas till Dag Klacken-

berg. Jag är inte medveten om att det har stoppats någonting i Statsrådsbe-

redningen, i alla fall inget som jag på något sätt har varit inblandad i.

Ordföranden: Tack för detta. Då är det Göran Magnusson.

Göran Magnusson: Enligt Finn Alton identifierade de ju problem på artistsi-

dan om jag kallar den så, det var ju den som det egentligen var och blev

problem med, redan på försommaren 1999. Då kom man överens med Rikta om att

Rikta skulle ta ansvaret för artistsatsningarna. Det kodifierades sedan i

ett avtal i september samma år. Min fråga är: När redovisade Finn Alton de

här farhågorna, de här bekymren, för dig?

Lars Danielsson: Jag tror att jag i en tidigare redogörelse försökte redovisa

de olika tillfällen då artistsatsningen hade redovisats för mig. Ett av de till

fällena var just när det här erbjudandet från Rikta om att "ta hand om" artist-

satsningen och Magnus Erikson kom upp. Då, det vill jag understryka, be-

skrevs det inte som ett problem med artistsatsningen som sådan. Det som

beskrevs för mig då var att man från Sydafrikasekretariatet ansåg att omfatt-

ningen var så stor att man inte hade kapacitet att klara av det. Det var det

ena. Det andra var att man, som jag var inne på tidigare, ansåg att detta

egentligen var en ganska separat verksamhet som inte Regeringskansliet

borde hantera. I övrigt är det som jag också sagt tidigare så att samtliga de

två eller tre gånger då artistsatsningen med mer problematiska förtecken

redovisades för mig kompletterades detta hela tiden med försäkringar om att

- ja, det hade varit problem men de var nu hanterade.

Göran Magnusson: Jag har en uppföljande fråga. Finn Alton refererade till

en viss stämning under arbetet här, och beslutsfattandet tvingades ske under

stor press från statsministern. Kan du kommentera det?

Lars Danielsson: Jag förstår inte vad Finn Alton då syftar på. Som jag sade

tidigare var det så i det här, vad ska jag kalla det för, mer akuta skedet

under Sydafrikaveckan att statsministern hade ett minutprogram där han hade

olika arrangemang och engagemang. Det var politiska samtal och annat som

han hade att hantera. Det fanns ingen fysisk möjlighet, och inte heller

någon anledning som jag såg det, att ha något slags diskussion med honom om

detaljerna i detta. Den press som Finn Alton ger uttryck för måste alltså

vara en självpåtagen press. Det är inget som har formulerats av vare sig

mig eller statsministern.

Göran Magnusson: Du talar nu om veckan där nere. Men jag uppfattade Finn

Alton så att denna hårda press gällde redan från starten och under hela som-

maren, hösten osv.

Lars Danielsson: Det är återigen för mig ganska omöjligt att recensera den

typen av värdering av Finn Alton. Jag uppfattade att hela förberedelsearbetet,

både från Sydafrikasekretariatets sida och från vår sida, präglades av en stor

entusiasm och en uppfattning som gick ut på att det här var en rolig och

stimulerande arbetsuppgift som man tog sig an med gott humör och stor

energi. Uttrycket "press" förekom aldrig i diskussionerna. Det förmedlades

inga signaler av den typen fram till dess att själva veckan inleddes, åtminsto-

ne inte till mig.

Ordföranden: Tack för det. Vi ska se om vi kan runda av med Kenneth

Kvist.

Kenneth Kvist: Jag vill återgå till den här garantin som riktades till

Rikta. Det existerar ju i sinnevärlden en sådan här skrivelse undertecknad

av Finn Al- ton. Hade Finn Alton behörighet att skriva under ett sådant

brev?

Lars Danielsson: Det är inte min sak att värdera det. Jag kan inte värdera

det. Det är såvitt jag förstår nu också en fråga som är föremål för

utredning, alltså den legala halten av denna skrivelse. Jag tycker inte att

det vore riktigt av mig att försöka ha någon uppfattning i den frågan innan

denna värdering är avslutad.

Kenneth Kvist: Den enda grund som Finn Alton har enligt din mening är att

du har sagt att du förstår att man måste ge en sådan garanti?

Lars Danielsson: Det är precis vad jag har förmedlat till honom, ja. Vilka

övriga bevekelsegrunder han kan ha måste han själv svara på.

Kenneth Kvist: Men kan man inte tolka det som ett carte blanche, alltså ett

godkännande av det här?

Lars Danielsson: Det är uppenbart att han har tolkat det så, ja. Men det är

hans tolkning.

Kenneth Kvist: Han uppger i ett sammanträde som ägde rum i Sydafrika att

han har fått garantin bekräftad av såväl dig som statsministern. Det var i ett

möte i Johannesburg den 22 november. Frågan om betalningsgaranti har

tagits upp med Danielsson och med statsminister Göran Persson, sägs det.

Lars Danielsson: Jag tror att jag svarat på den frågan tidigare. Statsministern

var över huvud taget inte inblandad i den diskussionen. Nu har jag inte en

almanacka över 1999 framför mig, men jag tror inte, om jag kommer ihåg

rätt, att vi över huvud taget befann oss i Johannesburg den 22 november.

Kenneth Kvist: Nej det var inte er det gällde, utan han förklarade det i närva-

ro av andra personer.

Lars Danielsson: Det får i så fall stå för honom. Jag tror att jag har

svarat på frågan ett antal gånger redan.

Kenneth Kvist: Men det är alltså under prövning huruvida Alton har haft

juridisk rätt?

Lars Danielsson: Frågan om denna s.k. garanti och hur den ska tillämpas är

såvitt jag förstår något som nu intensivt diskuteras och som har diskuterats

en tid. Den utreds av jurister och andra på Utrikesdepartementet, och såvitt

jag vet är den utredningen inte fullständigt avslutad ännu.

Ordföranden: Tack för detta. Får jag bara för att vara alldeles klar om det

här med garantin fortsätta på Kenneth Kvists linje. I våra handlingar

framgår det - eller det hävdas, för att uttrycka osäkerheten - att

infriandet av garantin har stoppats upp i Statsrådsberedningen medan Lars

Danielsson säger att den inte har stoppats upp där. Då säger väl

uteslutningsmetoden att den måste ha stoppats upp i UD-systemet någonstans.

Annars skulle den väl sannolikt i dag vara på väg att infrias. Är det en

korrekt uppfattning av bilden att dessa båda verkligheter förefaller att

stå mot varandra?

Lars Danielsson: Om jag kommer ihåg vad jag sade rätt, och det tror jag att

jag gör, sade jag att jag inte var inblandad i något uppstoppande. Jag kan inte

svara för hela Statsrådsberedningen, det kan jag inte. Jag kan bara svara för

mig själv, och jag har inte varit inblandad i detta.

Ordföranden: Kan Statsrådsberedningen ha en annan skepnad i denna fråga

än Lars Danielsson?

Lars Danielsson: Ja, det kan den mycket väl ha.

Ordföranden: T.ex.?

Lars Danielsson: Det vågar jag inte uttala mig om, men det finns ju fler

personer i ansvarig ställning på Statsrådsberedningen än undertecknad.

Ordföranden: Som har makt och myndighet att stoppa en garanti som möjli-

gen förorsakar en konkurs i ett av staten anlitat bolag?

Lars Danielsson: Makt och myndighet vet jag inte. Men frågan är som jag

sade under utredning. Det är med förlov sagt så att det inte bara är under-

tecknad som är i något slags beslutsfattande ställning i Statsrådsberedningen.

Ordföranden: Nej, men nu är vi framme vid det här med chefskapet igen, så

det här tenderar att gå runt i cirklar. Ska vi nu leta efter en annan chef

i Stats- rådsberedningen som uppenbarligen hade möjlighet att stoppa

infriandet av denna garanti utställd av chefen för Sydafrikasekretariatet i

UD? Är det detta Lars Danielsson indikerar att vi borde göra?

Lars Danielsson: Jag indikerar inte något annat än att jag själv inte har varit

inblandad i något stoppande. Slutsatserna i övrigt får ordföranden stå för.

Ordföranden: Lars Danielsson gör inte utskottets arbete enklare, men det

kanske jag inte ska begära. Helena Bargholtz!

Helena Bargholtz: Jag blir hemskt förvirrad av det här. Det är ju ändå så att

Finn Alton kontaktade dig för att få, som han uppfattade det, en garanti för

det här. Varför gjorde han i så fall det, alltså om det är någon annan som

håller i det här? Varför hänvisade du honom inte till någon annan i så fall?

Lars Danielsson: Talar vi inte om två olika saker nu? Jag uppfattar det som

att det som ordföranden hänvisade till var något som inträffat efter Sydafri-

kasatsningens genomförande. Helena Bargholtz talar om det som skedde

under Sydafrikasatsningen.

Helena Bargholtz: Ja, men vi försöker reda ut chefskapet.

Ordföranden: Vad jag talade om, för att klargöra det alldeles, är den garanti

som utställs under Sydafrikavistelsen eller omedelbart före och vars infriande

stoppas efter det att resan är avslutad.

Lars Danielsson: Ja, och då säger jag att jag var inte inblandad i något s.k.

stoppande i enlighet med den uppgiften.

Ordföranden: Då är vi överens om att vi inte är överens. Vi är åtminstone

överens om sakläget.

Lars Danielsson: Det är alltid en bra början, kanske.

Ordföranden: Frågan är om vi kommer längre. Lite längre kommer vi kan-

ske, Per Lager!

Per Lager: Nej, inte mycket längre, men jag vill bara ha ett svar på det här

sista med tanke på att vi utfrågade Finn Alton just om chefskapet. På frågan

om det var Lars Danielsson som fattade beslutet säger han att svaret är ja

efter föredragning per telefon. Då är det klart att man undrar. Han uppfattar

ju också Lars Danielsson som sin chef. Det är min styrelseordförande, säger

han, min överordnade. Har inte Lars Danielsson och kretsen kring honom

funderat över de här dryga sex miljonerna och om det på något sätt ändå

fanns anledning att betala ut dessa pengar med tanke på att chefen för Sydaf-

rikasekretariatet hade gått i god för dem just med uppgifterna att det var Lars

Danielsson som sagt ja?

Lars Danielsson: Jag kan återigen bara svara för min egen del i det här fallet.

Med tanke på den situation som uppstår efter den här veckan tyckte jag att

det inte vore korrekt för mig att gå in och ha synpunkter på hur det här exakt

ska hanteras fortsättningsvis. Vad som sades omedelbart efter den här Sydaf-

rikasatsningens avlutande var, tror jag, från utrikesministerns sida att vi

skulle gå igenom detta mycket noggrant. Det innebar bl.a. för min del att det

inte fanns någon anledning för mig att gå in i processen. Det är en process

som nu har skett och sker, den pågår såvitt jag förstår fortfarande, för att

slutligt försöka få fram vem som bör betala vad. Det har ingenting att göra

med att försöka springa ifrån ett slags ansvar för själva Sydafrikasatsningen,

utan det tycker jag är en helt naturlig åtgärd från min sida i ett läge där man

har haft en Sydafrikasatsning som har lyckats mycket väl, där man har haft

en del som har misslyckats och där man ska utreda ansvarsförhållandena. Då

är det väldigt naturligt att jag inte är en del i en fortsatta processen.

Ordföranden: Tack för detta. Då ber jag lite bryskt alla som

eventuellt hade tänkt ställa fler frågor att inte göra det. Vi

tackar Lars Danielsson för att han kom hit beträffande alla de

tre områden som vi har fått möjlighet att ställa frågor på.

Utfrågning 2000-04-11 med generaldirektör Bo Göransson

Ordföranden: Vi ber att få hälsa Bo Göransson hjärtligt välkommen hit. Vi

ber dig om ursäkt för att du har fått vänta, men du vet åtminstone orsaken till

det efter det att du har suttit och avlyssnat den utfrågning som nu har varit.

Hjärtligt välkommen alltså, Bo Göransson, som i våra underlagspapper ömsom

beskrivs som initiativtagare till, eller i vart fall åhörare av, statsmi-

nisterns presentation av den Sydafrikasatsning som vi nu diskuterar. Vi har

bett Bo Göransson komma hit eftersom en del av de frågor som vi diskuterar

och granskar ligger i kanten av biståndsverksamheten. Därmed får vi möjlig-

het att vidga vårt kunnande ytterligare ett stycke omkring detta. Jag vet

inte om Bo Göransson vill säga något inledningsvis om det här. Han ruskar

på huvudet och säger därmed att vi kastar oss rakt på frågorna. För att

upprepa den procedur som gäller brukar vi börja med de partier som har

anmält ären- den i denna del och därefter låta partierna i storleksordning

ställa frågor. Det innebär att Miljöpartiet börjar, i synnerhet som

Miljöpartiets anmälan just handlar om biståndsfrågorna specifikt. Därefter

blir det Moderaterna och sedan Socialdemokraterna. Varsågod, Per Lager!

Per Lager: Tack, herr ordförande! Jag skulle vilja ställa en fråga som jag

har ställt tidigare också till de andra som vi har frågat ut, men särskilt

då till Bo Göransson. Det gäller om hela den här Sydafrikasatsningen enligt

din me- ning stämde väl överens med översiktsmålet för biståndet, nämligen

fattig- domsbekämpning. Jag vet inte, men det blir nästan en retorisk fråga

med den inledning som ordföranden hade att Bo Göransson var delvis

involverad i satsningen. Då kan man kanske utgå från att Bo Göransson har

åsikten att det här stämde väl överens med biståndsmålen. Men då tänker jag

på några av delarna där, att de skulle ingå i ett översiktsmål som heter

fattigdomsbe- kämpning, vilket kanske inte är så lätt att förstå. Jag

tänker på modeuppvis- ning, jazzkonsert osv. Vi vet ju att Sydafrika är ett

väldigt starkt skiktat samhälle, och man undrar hur de fattiga över huvud

taget på kort eller även på längre sikt skulle kunna få nytta av det här.

Bo Göransson: Jag kan svara väldigt kort. Jag skulle kunna hålla på en tim-

me att besvara den frågan, men det ska jag i alla fall inte göra. Först tar jag

något på det mer personliga planet. Det faktum att jag var inspiratör eller

deltagare i något innebär inte att jag därmed automatiskt säger att allt det

som skedde är bra eller att det är bistånd. Det var tvärtom så att en av tankar

na med den här satsningen var att det skulle göras saker som skulle leda

bortom bistånd. Det fanns inte i mitt förslag någon tanke på att det som görs

ska finansieras med bistånd. Den kopplingen fanns inte kring idén och det

som sedan skedde. Jag säger inte detta för att ta avstånd från varken hur det

blev eller hur det finansierades. Det är en annan sak. Det kan jag också gärna

kommentera. Men det finns ingen koppling mellan att jag tog upp en idé och

att den idén därför skulle finansieras med bistånd - och att alla de delar som

finansierades med bistånd därför var bra. Den kopplingen finns över huvud

taget inte.

Så till den andra, mer filosofiska, frågan. Den är både filosofisk och

prak- tisk. Det är enligt regeringens gällande beslut avseende samarbetet

med Sydafrika så att det står på två ben. Det ena är hävande av effekterna

av apartheid, stärkande av demokrati och hävande av fattigdom. Det är det

ena benet. Beträffande det andra benet kan jag läsa ett citat, för jag

misstänkte att den här frågan skulle komma upp. Det här är regeringens

beslut: Å andra sidan ett annat spår, med mer bäring på det långsiktiga

framtida samarbetet, för vilket ömsesidighet och inte biståndsfinansiering

är de huvudsakliga kriterierna. Denna del rör sig alltjämt i hög grad på

obruten mark och utgör således ett pionjärarbete både vad avser policy och

konkreta projektbeslut. Det strategiska mål som regeringen anger är att

främja långsiktiga och bred- dade relationer mellan Sverige och Sydafrika.

Det är alltså också ett av må- len med biståndet. Bakom de formuleringarna

ligger naturligtvis att biståndet och samverkan med Sydafrika enligt min

mening bör ske så att biståndet fasas ut och ersätts av andra relationer.

Därför står man i regeringsbeslutet om hur vi ska komma dit på de här två

benen: fortsatt fattigdomsbekämpning men att också pröva möjligheter så att

vi om 5-8 år är i en annan relation som inte är biståndsfinansierad.

Det går alltså inte att bara hänga upp allt det som görs på fattigdomsbe-

kämpning, utan det är också det andra spåret. Jag menar också att det är en

förenkling - jag menar inte att frågeställaren anser detta - om man menar att

fattigdomsbekämpning alltid är en direkt metod. Väldigt ofta handlar det om

indirekt fattigdomsbekämpning, dvs. stärkandet av demokratins kultur, att

med institutioner komma fram till bra fungerande regelverk etc. som ju är en

mycket mer indirekt metod.

Per Lager: Vi i utskottet hade ju glädjen att för några veckor sedan få vara i

Sydafrika. Då jag frågade ambassaden i Kapstaden vad som mediemässigt

hade kommit fram från satsningen fick jag en enda artikel. Den artikeln var i

sin tur en avskrift av den beryktade Expressenartikeln här hemma som inte

var, kan man väl säga, en trevlig artikel från satsningssynpunkt. Det var

alltså inte mer uppmärksamhet, i Kapstaden i alla fall, just på arrangemang-

en.

När du nu i efterhand ser på satsningen, tycker du att det ur Sidas perspek-

tiv har fallit väl ut så långt du kan se i dag - de olika ömsesidiga arrange-

mangen och de indirekta stödåtgärderna, så att säga, genom olika träffar och

sådant? Att det här kommer att slå väldigt väl ut, är det din åsikt i dag?

Bo Göransson: Beträffande de arrangemangen - jag kan upprepa det efter

Lars Danielsson eftersom jag hade möjlighet att lyssna - är min uppfattning

densamma. 90 % eller 95 % av det här fungerade bra. De delar som vi var

inblandade i fungerade bättre än vi hade anledning att förmoda. På det sättet

var det alltså en väldigt stor framgång.

Jag var ju med under den där veckan och kunde se ett antal artiklar i sydaf-

rikansk press, och det var ömsom vin, ömsom vatten. Dels var det sådant

man uppmärksammade som att rikspolischefen tillsammans med polisfacket

hade varit där. Man uppmärksammade alla dessa seminarier. Det var ganska

stor uppmärksamhet kring den partnerskapsfond som kom. Dels fanns det en

uppmärksamhet som gällde saker som man tyckte hade gått fel i den här

satsningen. Därefter, mot slutet, kom det också en medieuppmärksamhet i

Sydafrika på mediebevakningen i Sverige. Man började uppmärksamma det

som skrevs i Sverige om Sydafrika, inte det som skedde i Sydafrika.

En sammanställning har gjorts av det som skrevs i Sydafrika. Huvudsakli-

gen handlar det fortfarande om de två benen, men ganska mycket är positivt.

Jag kom från Moçambique i går och passerade Johannesburg på vägen

hem. Jag träffade folk på ambassaden och frågade om det hade blivit några

kontakter, och det hade det blivit. Det var ett antal av de här seminarierna

som hade börjat leva vidare. Man ville ha precis den breddning som vi var

ute efter. Men det är helt klart att där liksom här var detta alldeles oerhört.

Det här artisterimagplasket - det kom ju sådana skvalpar ned till Sydafrika -

finns med.

Per Lager: Du såg aldrig någon gång faran i det här med att det kunde

kopplas ihop med krigsmaterielupphandling, alltså JAS Gripen-planen?

Bo Göransson: Nej, för mig låg, när den här idén koncipierades, ett Gripen-

beslut ganska nära i tiden, medan den tänkta satsningen låg ganska långt bort

i tiden. Det var den bild man hade då.

Per Lager: Men i verkligheten blev det ju så att man avslutade affären under

den här tiden.

Bo Göransson: Ja, och det tyckte jag var olyckligt.

Per Lager: En avslutande fråga som jag också ställde till statssekreteraren:

Blev det några pengar över av de 25 miljonerna plus 1 miljon som var Sida-

pengar så att säga, eller blev det på det sättet att det saknades pengar som

behövde tas ytterligare från Sidas konto?

Bo Göransson: Jag vet inte om det blev några pengar över. Vi har i alla

fall inte fått några, och det har inte kommit några anspråk på ytterligare

medel från oss heller, så det är väl på det sätt som Lars Danielsson också

sade, att slutredovisningen inte är klar. Det står i regeringsbeslutet att

eventuellt över- blivna medel ska till oss, men det har inte kommit något,

inte ännu. Men jag förstår väl att sluträkningens dag ännu inte är kommen.

Per Lager: Vet du när den kommer?

Bo Göransson: Nej, det vet jag inte.

Ordföranden: Jag får komplettera med en fråga om just räkenskapens mera

slutgiltiga dag. Det rapporteras ju ständigt i massmedierna om både den ene

och den andre som inte fått betalt för både det ena och det andra. Finns

det en risk, bedömer Bo Göransson, att de merkostnader utöver budgeterade

medel som Sydafrikasatsningen till slut väl av allt att döma kommer att gå

på kom- mer att belasta biståndsanslaget?

Bo Göransson: Jag förutsätter att det som har sagts hela tiden gäller,

nämli- gen att om det vid en genomgång av de olika posterna i utfallet,

inte i bud- geten, visar sig att pengar från de 25 miljonerna har använts

till icke bi- ståndsändamål, ska de betalas tillbaka. Det kan naturligtvis

också vara ett överskott - om man går med förlust och är uppe i 33 miljoner

och i så fall upptäcker hypotesen att alla 33 miljonerna vore bistånd och

att man då skulle gå på biståndsanslaget. Den risken finns naturligtvis,

men jag har inte riktigt sett den eventualiteten som varande speciellt stor

hittills.

Ordföranden: Det vill säga det är inte uteslutet att om räkningen blir sub-

stantiellt större än vad budgeten är kan detta i så fall komma att drabba

bi- ståndsanslaget. Det är så man ska tolka det?

Bo Göransson: Nej, så ska man inte tolka det.

Ordföranden: Så ska man inte tolka det?

Bo Göransson: Så ska man inte tolka det.

Ordföranden: Om det kommer att kosta substantiellt mer än budgeten, var

tror Bo Göransson i så fall att pengarna då kommer att tas?

Bo Göransson: På ett annat anslag än biståndsbudgeten.

Ordföranden: På ett annat anslag?

Bo Göransson: Ja.

Ordföranden: Har regeringen försäkrat Sida detta?

Bo Göransson: Regeringen har inte pratat om överskottet över de 25 miljo-

nerna, eller att det skulle kosta mer än 25 miljoner, utan har pratat om de

25 miljonerna. Då förutsätts resonemanget också gälla över de 25

miljonerna. Är det så att man vid en granskning av de 25 miljonerna har

kommit fram till att komponenterna icke är rimliga från biståndssynpunkt

ska dessa kompo- nenter inte belasta biståndsanslaget. Det har sagts och

upprepats flera gånger, och det antar jag gäller. Jag har inte fått någon

som helst indikation på att något annat skulle gälla. Jag känner mig ganska

lugn.

Ordföranden: Det medges att följande fråga är en fråga utöver kursen, näm-

ligen om Bo Göransson i sin ände har fått någon indikation på när detta

bedöms vara färdigkalkylerat och färdigräknat, och säcken därmed möjlig att

knyta samman.

Bo Göransson: Nej.

Mats Einarsson: Lite mer konkret. Det är naturligtvis så att om pengar an-

vänds till annat än biståndsverksamhet ska pengarna inte hämtas från konton

för biståndsverksamhet. Det tror jag nog att vi kan vara överens om. Men

lite mer konkret. I Riksdagens revisorers rapport sägs det ... man

refererar till tjänstemän från Sida som har tveksamheter rörande kopplingen

till bistånd. Som exempel nämns delar av Riktas informationsinsatser med

inriktning mot Sverige och vissa delar av handelsutställningen. Delar du

dessa tveksamheter - att det kan finnas tveksamheter när det gäller den

typen av delar av Sydaf- riksatsningen?

Bo Göransson: Vi hade underhandskontakt angående finansieringen på ett par

olika sätt. En fråga var: Skulle man över huvud taget ha någon sorts summa,

en ram - det som sedan blev 25 miljoner som man tog från bistånds-

anslaget? Jag avrådde från det och tyckte att det i stället vore bättre att

det som var bistånd skulle biståndet betala. Det som inte var bistånd

skulle inte biståndet betala. Var del fick bära sitt. Om det sedan blev så

att biståndsverk- samheten, som en del av det här, skulle kosta 17

miljoner, så skulle det bli 17 miljoner. Skulle det kosta 27 miljoner,

skulle det bli 27 miljoner. Det fanns ingen anledning att ta en ram från

biståndsanslaget för någonting. Det var det första. Jag avrådde alltså från

den varianten att ta en ram.

Man kom sedan fram till att ta den här varianten, att regeringen ville an-

vända pengar. Vi var naturligtvis inte lyckliga över beloppets storlek,

vilket är ganska självklart. Vi är snåla. Ja, vi är inte bara snåla, vi har

ju ett utgifts- tak som ytterligare begränsar vår generositet. Därför ville

vi ta ned det be- loppet så långt som möjligt.

Sedan är det fråga om vad pengarna användes till. I och med att pengarna

lyftes bort från Sidas anslag är det inte någonting som vi redovisar. Det

finns inte med i vår årsredovisning. Vi har inte någon pejling på vad de

här peng- arna exakt har använts till. Det är inte vår sak att kommentera

det eller att redovisa det.

Jag har på förfrågan av olika personer, inklusive journalister, under

Sydaf- rikasatsningen gett min väldigt spontana kommentar, som de kanske

uppfat- tat som expertkommentar kring de olika delarna. Det kan jag tänka

att Sida- medarbetarna också har gjort - att man tittar på en budget och

säger att det här verkar rimligt eller det här är mera tveksamt från

biståndssynpunkt. Vad som är bistånd eller inte bistånd kan inte lösas bara

genom att man tittar på en budgetpost och då ta för givet att det alltså är

bistånd. Jag gjorde reflexio- nen i en diskussion att det var självklart

att biståndet inte skulle användas till artistgalor, vilket väl, såvitt jag

förstår, inte heller har gjorts. Det kan man säga. Det är väl ganska

självklart - eller hur? - att artistgalor ska inte bistån- det betala. Men

tänk om ... jag ställde den frågan till några medarbetare.

1997 hade popgruppen U 2 en stor konsert i Sarajevo. Det var första gång-

en som det kom folk från båda entiteterna till ett evenemang. Om vi hade

fått frågan då om att bussa ett antal ungdomar från avlägset liggande orter

till det där, tror jag att vi hade svarat ja. Vi hade då tyckt att det var

väldigt vettigt men hade kanske haft stora problem med hur vi skulle

klassificera det. Är det en demokratiinsats eller en

landsbygdsutvecklingsinsats, eller vad? Men vi hade nog gjort det, så så

entydigt är det inte. Man kan inte bara titta på pos- terna, utan man måste

se sambandet.

Givet allt detta hade jag ett antal reflexioner när jag tittade på budgeten

- inte utfallet, för det har jag ju inte sett - och jag sade: Det där tror

jag inte, om vi hade haft uppdraget att genomföra det, att vi hade tagit.

Det tror jag är den typ av kommentarer som man fått från Sidaarbetare

också, att det var mycket pengar för den här informationssatsningen. Vi

skulle normalt inte ta en mässkostnad på biståndsanslaget. Det skulle vi

inte göra. Men man måste sätta det i dess sammanhang faktiskt.

Riksdagens revisorer gör delvis en annan bedömning, om jag förstått det

rätt. De säger att det verkar som om merparten är bistånd.

Helena Bargholtz: Jag förstår att det är väldigt svårt att avgöra vad som

är bistånd i det här avseendet, men jag tycker att det är ett mycket

intressant resonemang som du för. Om du själv hade fått bestämma hur mycket

som skulle vara bistånd i Sydafrikasatsningen när det gäller artisteriet,

hade du då kunnat säga en summa t.ex. om man hade frågat, och det kanske

gjordes under underhandsdiskussionerna, hur mycket du tyckte var rimligt

att i det här upplägget satsa på som bistånd?

Bo Göransson: Jag hade nog tyckt, som jag sade inledningsvis, att var sak

får bära sin del. Skulle konserterna bli av fick de bära sig själva. Det

hade varit min inställning.

Mässaktiviteterna, där det fanns en garanti, tycker jag också ska bära sig

själva. Sida var med som en av arrangörerna, så vi hade en egen monter. Men

det betalade vi för vår egen del så att säga. Det som var av typen

seminarier - vänortssamarbete, kultursamarbete och forskningssamarbete som

vi hade och som på kort sikt inte kan bära sig självt - det hade vi tagit

från biståndet. Men vi hade nog inte sagt att om den där kommersiella

aktiviteten kanske inte bär sig får biståndet bära det. Nej, då får det

inte bli av.

Helena Bargholtz: Det du nämner är alltså inte inom artistsatsningen. Men

fanns det något inom artistsatsningen som du tycker att det hade varit

moti- verat att använda biståndspengar till?

Bo Göransson: Det kan jag mycket väl tänka mig men, det beror lite grann på

sambandet - återigen på sambandet. Det finns ett antal olika kulturaktivi-

teter där den här artistgalan var en liten bit. Jag hade inga som helst

problem med att man från biståndsanslaget skulle finansiera en del av det

som skedde på The Market Theatre i Johannesburg, absolut inte.

Helena Bargholtz: För att vara konkret: Om du hade blivit erbjuden att

satsa biståndsmedel på att bussa ungdomar till Dr Albans konsert t.ex., för

att dra en parallell till Sarajevokonserten, hade väl inte varit så dumt?

Bo Göransson: Nej, men ännu bättre hade varit att sänka priset.

Ordföranden: Får jag bara kontrollera att vi har förstått dig rätt,

nämligen att du, så som upplägget i dag blev, tycker att 25 miljoner var

för mycket att ta från biståndsanslaget. Det var rätt uppfattat, misstänker

jag.

Bo Göransson: Jag tyckte att upplägget att ta en ram från biståndsanslaget

var fel.

Ordföranden: Just det, men du sade också att du tyckte att 25 miljoner var

mycket.

Bo Göransson: Jag tycker att alla pengar som tas från våra medel är för

mycket.

Ordföranden: Den fråga jag är ute efter är egentligen tvåfaldig.

Bo Göransson: Egentligen är mitt svar: Jag säger att 25 miljoner är för

mycket därför att jag har sneglat lite grann, som man kanske inte kan göra,

på vad budgeten använts till och tycker då att några poster verkar för

stora.

Ordföranden: Precis. Det var egentligen den andra delen av min fråga. Säg

att man i stället hade sagt till Sida: Var med om det här och lägg in det

ni tycker är meningsfullt och organisera det i enlighet med era

traditioner! Då hade du tyckt att pengarna hade kunnat användas på ett

bättre sätt?

Bo Göransson: Säg så här: Jag hade väl använt färre av våra pengar på

detta, ja.

Ordföranden: Det hade du gjort?

Bo Göransson: Ja.

Ordföranden: Tack för detta!

Därmed är en lång dag i denna sal slut. Tack, Bo Göransson, för din

beredvillighet att både svara på frågor och vänta på din tur.

Utfrågning 2000-04-14 med expeditionschef Dag Klackenberg

Ordföranden: Utskottets sammanträde är öppnat. Välkomna hit! Detta är ett

öppet sammanträde, som kommer att pågå fram t.o.m. utfrågningen av stats-

ministern. Vi inleder med att ställa ett antal frågor till

expeditionschefen Dag Klackenberg i Utrikesdepartementet med anledning av

statsministerns resa till Sydafrika. Vi kommer senare att fortsätta med en

utfrågning i bl.a. detta ämne med ytterligare några personer, däribland

utrikesministern. Vi avslutar sedan med en utfrågning av statsministern i

en rad ärenden, varav Sydafrika är ett.

Jag hälsar Dag Klackenberg välkommen att ta plats framför TV- kamerorna.

Dag Klackenberg får inledningsvis, om han vill det, säga något innan

frågorna börjar ställas. Därefter framförs frågorna av partierna i stor-

leksordning med undantag för de partier som har anmält frågor till gransk-

ningen av detta ärende. Det är i det här fallet Miljöpartiet och

Moderaterna. Ordningen blir därför Miljöpartiet, Moderaterna,

Socialdemokraterna osv.

Dag Klackenberg: Jag har inga inledande kommentarer.

Per Lager: Herr ordförande! Jag vill utgå från Riksdagens revisorers

rapport, där man sammantaget säger att det på flera punkter har brustit i

tillämpning- en av reglerna i lagen om offentlig upphandling och även vad

gäller EG- rättens principer. Det påpekas att det inför satsningen i

Sydafrika saknades en ingående diskussion som klargjorde t.ex. vilka delar

som skulle betraktas som bistånd.

Med anledning av ett nyhetstelegram från i går att den s.k. garantin nu har

betalats ut till Rikta skulle jag vilja be Dag Klackenberg, som enligt det

här meddelandet har tagit på sig ansvaret för att ha stoppat

utbetalningarna, först lite grann redovisa utgångsläget och varför man inte

diskuterade bistånds- medlen mer ingående innan man satte i gång hela den

här satsningen, för att sedan avrunda med nyhetsmeddelandet i går.

Dag Klackenberg: På den första punkten har jag nog inte så mycket att

tillfö- ra. Jag var inte med i de diskussionerna. Jag visste att satsningen

skulle äga rum men kände inte till att det var mitt ansvar att delta i de

avvägningarna. Mitt ansvar har börjat i slutet av november i samband med

att artistdelen visade sig vara det debacle som den var. Sedan har jag

formellt, om vi håller oss till det, fått ett beslut på att försöka reda ut

återstående fordringar och virrvarret av krav och motkrav. Det uppdraget

fick jag formellt den 9 decem- ber och reellt någon av de sista dagarna av

november. Jag kan alltså svara på allt om garantins hantering sedan dess,

men hur bedömningarna gjordes dessförinnan om bistånd var jag inte med om.

Det var en dramatik de här dagarna, och garantin nämndes inte alldeles i

början från Riktas sida. Då ville man ha betalt för utlägg som man hade

gjort, och man ville också att framtida utlägg skulle ersättas. Men det var

under de här diskussionerna också andra saker som Rikta begärde att vi

skulle gå med på. Man begärde t.ex. att vi skulle framförhandla ett

uttalande som skulle läggas i statsministerns mun, och det är naturligtvis

inte möjligt. Man begär- de att vi skulle förklara oss nöjda och tacksamma

och be om ursäkt. Det är inte heller så detta hanteras. Man begärde att vi

skulle visa att vi hade fullt förtroende för firman genom att lägga in nya

order på den.

Något senare kom garantin upp. Under hela denna process har jag berättat

för dem att när det gäller garantin och gjorda utlägg kommer alla att få

betalt men att det måste skötas i rätt ordning. Jag vill säga några ord om

garantin. Jag vet att alla har studerat dess ordalydelse. Jag talar inte om

dess tillkomst, för då var jag inte med, men jag har läst om hur det gick

till.

När man studerar garantin och ska försöka använda den finner man att det är

en undermålig juridisk produkt. Det är alldeles uppenbart att den har till-

kommit utan några juristers inblandning. Den bygger på ett antal villkor

som ska vara uppfyllda. Ska man visa normal omsorg om statens pengar måste

man först undersöka de här villkoren.

Jag minns det inte ordagrant, men det står att det ska vara utlägg som

MEP:s eller Magnus Erikson Productions underleverantörer har gjort. Det är

också villkorat att man ska redovisa biljettintäkter och sponsorintäkter.

Kring den för Peter Erikson och mig långa onsdagen, som jag tror var den 1

december, fanns ingenting av detta på bordet. Det är klart att jag sade att

under förutsättning att villkoren i garantin är uppfyllda, kommer det att

komma pengar.

En liten detalj i sammanhanget var att vi upptäckte att det i Sydafrika

fanns ett bankkonto i Riktas namn. När vi ställde frågan till dess

företrädare berät- tade de att de inte kände till det. Det visade sig att

det fanns ett sådant konto. Sponsorintäkterna var mycket oklara.

Välrenommerade svenska storföretag hade sagt att de skulle betala, även om

beräkningarna av sponsorintäkterna förmodligen var överdrivna. Jag blev

också något paff när jag hade fått det här uppdraget och begärde att få

träffa Riktas vd. Jag trodde att jag skulle få träffa Riktas vd, men i

stället kom Riktas styrelseordförande och huvudägare tillsammans med två

advokater. Jag är inte den som för loggbok, men jag kommer ihåg att min

reflexion var den att det här måste finnas ett antal dåli- ga samveten

begravda. När man tar en första kontakt med den som begärt att få träffa vd

gör man väl inte så att man i stället skickar fram två advokater. Det var

väl den stämning som jag kände just då.

Vad sedan gäller utbetalningen såg jag att medieuppgifterna i går var be-

häftade med ett fel. I fredags bestämde jag mig - jag kan senare, om

utskottet är intresserat, förklara varför - för att den processekonomiskt

bästa lösningen är att betala ett belopp som motsvarar garantin. I måndags

gav jag våra redo- visningsansvariga i uppdrag att göra utbetalningen. I

måndags skrev jag på den, och därmed var det klart för min del. Sent på

eftermiddagen i tisdags blev jag kallad hit, och det var också sent på

tisdagseftermiddagen som utri- kesministern fick uppgift om att hon också

skulle höras om Sydafrika.

Det är väl en partsinlaga att i medierna presentera det så att det först är

när de ansvariga kallas till utskottet som garantin betalas. Det var

faktiskt inte så det gick till, utan garantin var betald, och efter det

blev vi kallade utan att ni i utskottet visste om att den var betald. Men

det är många partsinlagor i denna historia.

Per Lager: Jag förstår att det här handlade om den anklagelse som advokat

Lofalk hade presenterat då. Vi har sedan fått en kopia på ett brev från

Mag- nus Erikson angående Dag Klackenberg och lögner. Det skulle vara

intres- sant att höra om du har någon kommentar till det brevet.

Dag Klackenberg: Det finns mycket i det brevet, och jag ser det som en del

av det arbete som Magnus Erikson och jag har framför oss, nämligen att få

någon rätsida även på dessa fordringsägare. Där är ju förhållandet omvänt.

Där är det vi som vill ha redovisning för 2,6 miljoner kronor. Jag gjorde

en reflexion i går eftermiddag. Jag hade just fått se TT-meddelandet om

advo- katen Lofalks uttalande om maktarrogans och nonchalans, och i samma

femminutersperiod damp brevet från Magnus Erikson ned där det talades om

"lögnare" och "smutskastare". Den reflexion jag gjorde var väl närmast att

det är det bästa beröm som man kan få om man har fått i uppdrag att med

omsorg försöka se till att pengar kommer dit de ska. Då måste man göra på

det här sättet. Det är klart att två parter uttrycker sin frustration över

att det går långsamt. Jag såg det närmast som en sådan reaktion. Jag känner

inte på något sätt att det finns någon substans i vad de säger om mitt

agerande.

Per Lager: Jag vill gå tillbaka till det brev som Finn Alton ställde ut

angåen- de garantin. Anser du att det var en rätt utställd garanti, och var

det med tanke på det som skett efteråt, att företaget Rikta har ställts

under kontroll- balans och hela den historien som rullats upp, rätt att

ställa ut den här garan- tin? Gjorde han det på rätt grund? Är det din

uppfattning?

Dag Klackenberg: Det är min uppfattning att den garantin, förutom att den

som produkt är mycket dålig, aldrig borde ha utställts. Är det så att man

vill utställa en garanti, bör den åtminstone underställas departementets

egna jurister, rättschefen Lars Magnuson, jag själv eller någon annan

juridiskt kunnig. Den borde av åtminstone tre skäl inte ha ställts ut. Vad

gäller att följa den vanliga triangeln, alltså ansvar, befogenhet och

budget, fanns det ju ingen budget för att börja låna ut pengar. Ett av de

fel som har begåtts är ju att staten har ägnat sig åt utlåningsverksamhet,

och det får man inte göra om man inte har reglerat det på rätt sätt.

En garanti är ett löfte om att någon annan lånar ut mot att man sedan beta-

lar. Enligt min uppfattning borde garantin alltså aldrig ha utställts, och

dess- utom var den dåligt formulerad.

Per Lager: Men nu var det ju så att Finn Alton uppfattade att

Statsrådsbered- ningen hade ett chefskap, och det gjorde att han vände sig

till Lars Daniels- son för att bekräfta möjligheten att skriva ut en

garanti. Hur ser du på det? Egentligen var ju sekretariatet underställt UD.

Dag Klackenberg: Jag har hört Finns berättelse om hur han kände att det var

och hur det gick till, och jag har också läst vad Lars Danielsson har sagt,

men det ändrar ju inte sakförhållandet. Garantin borde inte ha ställts ut,

för man har inte möjlighet att ställa ut sådana garantier. Jag kan ställa

den retoriska motfrågan: Var skulle vi hamna om staten kunde ägna sig åt

utlåningsverk- samhet utan att det var reglerat och utan att det fanns en

ordentlig budget eller täckning på annat sätt bakom? Enligt min uppfattning

var det fel att ställa ut garantin.

Per Lager: Ja. En avslutande fråga i den här omgången: Vilka alternativa

lösningar funderade du på? Enligt nyhetsmeddelandet säger du att det här

var den bästa vägen efter det att du hade diskuterat med juristerna, men

vilka alternativa lösningar fanns egentligen att använda sig av?

Dag Klackenberg: Obeståndsjuridik är inte lätt, men om jag ska redovisa de

lösningar som vi har pratat om måste man komma ihåg att situationen för

Rikta är på ett sätt innan det har gjorts en betalningsinställelse och på

ett annat sätt därefter. Före betalningsinställelsen kunde Rikta välja

vilka faktu- ror man skulle betala. Det som var ett bekymmer för mig när

jag började det här arbetet var att två stora och viktiga fakturor, en till

Simeka och en till Futurniture, som båda hänförde sig till huvudavtalet och

som tillhörde den lyckade delen av Sydafrikasatsningen, var obetalda. De

uppgick till närmare 4 miljoner kronor. Efter betalningsinställelsen ska de

fordringsägarna natur- ligtvis hanteras som alla andra fordringsägare. Hade

de betalts, är det klart att Riktas likviditet skulle ha varit i

motsvarande grad sämre, men som jag såg det i det ögonblick när jag gjorde

bedömningen var det så att Rikta hade finansierat sig genom att inte betala

fakturor som det faktiskt hade fått peng- ar av UD för att honorera.

Det var ett problem då. Sedan kom betalningsinställelsen. Utrikesministern

gjorde väldigt tidigt ett uttalande om att staten självklart ska honorera

alla i god tro varande underleverantörer i artistsatsningen. Det kan inte

vara på det sättet att underleverantörer deltar i ett projekt och är helt

övertygade om att de ska få betalt men sedan blir blåsta av formella skäl.

Det gjorde att när jag förde diskussionerna med advokaten Lofalk hade vi

tre nivåer att prata om. Den första nivån var ungefär 5 miljoner kronor,

nämligen de utlägg som Rikta hade haft enligt betalningsförmedlings- eller

clearinghouse-idén som har diskuterats. Garantin är en annan nivå. Sedan

hade vi den tanken att alla fakturor i Riktas rekonstruktionsbo skulle

betalas. Då skulle det inträffa att de fordringsägare som inte är

Sydafrikarelaterade skulle få mer betalt än vad de rätteligen borde ha.

I förra veckan, efter en del pappersläsning, samtal och förhandlingar be-

stämde jag mig för att det är bättre att göra en utbetalning på nivån

garantin. Tar vi den lägre nivån kommer det ändå att återstå en juridisk

tvist mellan UD och rekonstruktionsboet. Att hålla på och tvista om detta

när ändå alla sist och slutligen ska få betalt är en onödig omgång och

kostar bara tid och förmodligen också pengar.

Som uppläggningen är nu görs alltså den här utbetalningen till rekonstruk-

tionsboet. Sedan får det göras en utdelning, en dividend, som hamnar på

gissningsvis 70 %, och sedan kommer staten, UD, att honorera resten till de

fordringsägare som är Sydafrikarelaterade. Då tycker jag att staten har

tagit sitt ansvar på ett riktigt vis. Jag och andra beklagar att det här

tar tid, men det finns inte något annat sätt att hantera det på.

Ordföranden: Skälet till att Dag Klackenberg ombads att komma hit var inte

att vi hade några misstankar om hur betalning hade skett de senaste

dagarna, utan skälet var att Lars Danielsson saknade förmåga att svara på

frågan vem det var som hade stoppat utbetalningarna av garantin - bara för

att göra en historieskrivning korrekt.

Jag vill först ställa några frågor om garantins utformning. Oavsett dess

ju- ridiska kvalitet ger den onekligen intryck av att UD vädjar till Rikta.

Den börjar med formuleringen "Om Rikta accepterar att ställa ut en

betalningsga- ranti". Jag misstänker att detta också är Dag Klackenbergs

bild av vad ga- rantin är.

Dag Klackenberg: Det kan jag instämma i.

Ordföranden: Den tillkom alltså under en tid när UD kände sig i behov av

att ta Riktas tjänster i anspråk på denna punkt.

Dag Klackenberg: Det är riktigt.

Ordföranden: Lite längre ned i garantin dyker de villkor som den är

förknip- pad med upp, och det är två villkor. Det ena är att Rikta så långt

möjligt medverkar till att arrangemangen genomförs enligt plan. När detta

skrivs befinner vi oss egentligen mitt uppe i Sydafrikasatsningen. Har UD

någonsin ifrågasatt att Rikta under tiden från den 22 november och fram

till Sydafrika- satsningens slut faktiskt hjälpte till att genomföra den

enligt plan?

Dag Klackenberg: Jag förstod inte frågan.

Ordföranden: Det finns två villkor som skulle kunna göra att garantin inte

löses ut, och ett skulle vara om UD misstänkte att Rikta fr.o.m. den 22 no-

vember inte gjorde vad man kunde för att arrangemangen skulle genomföras

enligt plan. Har UD någonsin ifrågasatt att detta villkor har uppfyllts?

Dag Klackenberg: När detta skedde var jag i likhet med utskottet lyckligen

ovetande om vad som pågick där nere, så jag är bara en andrahandskälla, men

jag kan inte tänka mig att man inte trodde att Riktas Mikael Albinson och

andra Riktaanställda inte var positivt fulltidsengagerade i att försöka få

artistsatsningen att bli bra.

Ordföranden: Detta var nu inte riktigt min fråga, utan har ni efter det att

ni har tittat på garantiuppfyllelsen ifrågasatt om Rikta har uppfyllt denna

del av avtalet?

Dag Klackenberg: Jag har i diskussionerna med rekonstruktionsboet inte

ifrågasatt det, men man kan ställa sig frågan - vilket jag naturligtvis

gjorde - om jag borde ha gjort det, men jag släppte den frågan dels därför

att betal- ning ska ske till alla dem som i god tro har varit med, dels

därför att Rikta två gånger har bytt fot. Först gick man ut och sade: Nu

tar vi fullt ansvar. Vi har lyft bort Mikael Albinson från uppdraget, och

vi skickar våra bästa senio- rer. Att hålla på och reda ut detta för att

leda en sådan tes i bevis tyckte jag var ett stickspår.

Ordföranden: Ja. Jag ville bara veta om infriandet av garantin i någon me-

ning har ifrågasatts på den punkten, och svaret är uppenbarligen nej. Då

går vi vidare till nästa villkor, nämligen: "En förutsättning är vidare att

Rikta redovisar de intäkter som erhållits för sålda biljetter vid samtliga

konsertar- rangemang." Jag utgår från att detta också har skett.

Dag Klackenberg: Inte fullt ut. Om det här skulle ha varit en strid om

krona för krona, kan jag inte säga att det är fullt ut. Men jag tycker att

jag har fått en tillräcklig redovisning med hjälp av revisionsfirman Price

Waterhouse, som vi har tagit till hjälp i Sydafrika.

Ordföranden: Givet detta är det svårt att tolka garantin på något annat

sätt än att UD utfäster sig att ersätta Rikta - punkt; utan kontroll av hur

Rikta i sin tur har hanterat ledet under, dvs. Magnus Erikson Production.

Jag citerar igen: "Om Rikta accepterar att ställa ut en betalningsgaranti

till Magnus Erikson Production" - vilket Rikta gjorde; det är Riktas

underleverantör - "åtar sig Sydafrikasekretariatet, Utrikesdepartementet,

att återförsäkra Rikta den förlust - - -." Jag frågar mig då: Vad är det

sedan den 1 december och fram till i dag som har krävt en beredningstid som

åtminstone enligt Rikta har fått till konsekvens att bolaget nu har gått

omkull?

Dag Klackenberg: Det är tre saker. Den första är att de inblandade inte

läser garantin riktigt så som ordföranden läser den, utan den läses som att

de av MEP:s underleverantörer som Rikta har betalat till - alltså gjorda

utlägg till MEP:s underleverantörer - ska UD betala.

Ordföranden: Men det står här att UD ska betala Rikta upp till ett visst

be- lopp för utlägg det har haft till MEP:s underleverantörer.

Dag Klackenberg: Ja, just det. Och när det presenterades var det en faktura

som var på den lägsta nivå som rekonstruktionsboets advokat och jag har

pratat om och som jag redovisade tidigare. Sedan har du ett stort problem

med ordet "förlust". Det är en annan sak om det hade stått "gjorda utlägg"

eller "täckta kostnader", men "förlust" är en resultatterm, och förlust

måste i så fall vara något som uppstår i Rikta. Ordet är mycket olyckligt

valt.

Ordföranden: Det är uppenbarligen Finn Alton som har gjort det.

Dag Klackenberg: Tillsammans med Rikta, ja.

Ordföranden: Men det är Finn Alton som har skrivit under, så det får väl

anses vara staten som har använt ordet.

Dag Klackenberg: Ja visst. Jag har aldrig under alla dessa diskussioner

sagt annat än att garantin ska honoreras, men frågan är vilka som ska ha

pengar. Vi får ju inte hamna i den situationen att underleverantörer kommer

efteråt och säger: Vi tillhör gruppen Magnus Eriksons underleverantörer,

och nu har ni betalat pengar till Rikta, vi tillhör Riktas

rekonstruktionsbo och nu vill också vi ha betalt. Risken för

dubbelbetalningar är alltså den första anled- ningen till att det har

dröjt.

Den andra anledningen är att det här arbetet har fått utföras på flera

fron- ter. Jag har prioriterat i första hand att reda upp våra förhållanden

i Sydafrika och överenskommelsen med Barry Newman, som hade ett antal

underleve- rantörer. Han var en underleverantör till Magnus Erikson som då

kunde föras in under garantin. Han har också åberopat garantin. Det finns

ett brev från Finn Alton till Barry Newman där den här garantin är citerad.

Det är nu utklarat på det sättet att Barry Newman kom med ett krav, från

vilket vi har förhandlat bort uppskattade och redovisade biljettintäkter,

några sponsorin- täkter och även hans eget krav på arvode. Därmed är det

löst i Sydafrika.

Sedan har vi kvar diskussionerna med Rikta. Jag tror att det nu är Riktas

advokat som får arbeta ett tag med att göra det här utdelningsförslaget.

Sedan har jag kvar att komma till avslut med Magnus Erikson och ytterligare

några fordringsägare som har ställt sina krav direkt till UD.

Ordföranden: Jag begränsar mig i det här fallet till att titta på

relationerna mellan UD och Rikta och vill fråga: Har Rikta redovisat ett

underlag för sina utlägg i enlighet med garantiutfästelsen?

Dag Klackenberg: Ja, upp till 5 miljoner kronor.

Ordföranden: När redovisades den?

Dag Klackenberg: Fakturan lämnades över redan i december. De mer detal-

jerade underlagen - framför allt kostnaden för en journalistresa som har

spökat - fick vi betydligt senare.

Ordföranden: Jag har en uppgift på att den lämnades in den 26 november,

dvs. före det datum när ni satt i möte. Kan det vara fel eller rätt?

Dag Klackenberg: Det är nog rätt, om det var datumet för det första mötet

när Riktas styrelseordförande kom med två advokater. Det var då två faktu-

ror överlämnades. Jag registrerade dem samma dag. Jag vet att det finns en

blyertsanteckning om "inkommen den". Det kan säkert stämma.

Ordföranden: Det vore bra för utskottets fortsatta behandling om vi kunde

få ta del av den handlingen. Jag utgår från att den är diarieförd i

departementet.

Dag Klackenberg: De två fakturorna?

Ordföranden: Ja, det underlag som Rikta redovisat för uppfyllande, som

motprestation, till sin begäran om att UD skulle uppfylla sin

garantiförplik- telse.

Person på läktaren: Det underlaget finns här!

Ordföranden: Alldeles utmärkt! Där uppe sitter det, på läktaren.

Dag Klackenberg: Betyder det att jag inte behöver lämna över det?

Ordföranden: Det vore bra om vi fick det via Utrikesdepartementet och inte

som flygblad från läktaren i andrakammarsalen.

Får jag då gå över till ett par frågor om vad som hände den 1 december. Då

går jag tillbaka till en av de utgångspunkter som utskottet har, nämligen

utfrågningen med Peter Erikson. Om jag förstår den utsagan rätt sker sam-

manträdet den 1 december i två delar - enkelt uttryckt. En del som sker

under huvuddelen av dagen, därefter återkommer man under kvällen. Jag

skulle vara intresserad av att veta vilka personer i Regeringskansliet

eller i regeringen som på ett eller annat sätt var tillfrågade om sin

uppfattning under denna dag.

Dag Klackenberg: Min uppfattning hur .?

Ordföranden: Den fråga som vi nu diskuterar, nämligen hur vi ska tolka den

garantiförpliktelse som diskussionen gäller.

Dag Klackenberg: Vad gäller kravet på att framförhandla ett uttalande som

skulle läggas i statsministerns mun var det kontakter med Statsrådsbered-

ningen.

Ordföranden: Vad hette Statsrådsberedningen?

Dag Klackenberg: Statsrådsberedningen hette - det var inte direkt via mig -

Sten Olsson.

Ordföranden: Skälet till att jag frågar detta är att Statsrådsberedningen

vid en tidigare utfrågning visade sig ha många huvuden. Det är därför jag

möjligen är lite näsvis.

Frågan om själva infriandet av garantin?

Dag Klackenberg: Frågan ställdes inte på det sättet när vi pratade om det.

Då ställdes frågan om vi kan hjälpa till för att undvika Riktas

betalningsinställel- se. Det var så vi diskuterade från vår sida.

Ordföranden: Svaret på den frågan var?

Dag Klackenberg: Svaret på den frågan var att det inte gick.

Ordföranden: Trots att infriandet av garantin skulle ha kunnat vara en

sådan åtgärd?

Dag Klackenberg: Ja, eller betalning av faktura .

Ordföranden: Om vi begränsar oss till garantin, så att säga.

Dag Klackenberg: Ja.

Ordföranden: Om man betalat ut garantin i enlighet med vad jag misstänker

att Rikta hade anledning att tro att man skulle få, hade detta kunnat

under- lätta betalningsinställelsen?

Dag Klackenberg: Jag utgår från det. Pengar inbetalda till ett företag

under- lättar alltid en betalningsinställelse.

Ordföranden: Varför kunde UD inte stå för sin garanti trots att underlaget

fanns?

Dag Klackenberg: Nej, vi hade inte underlaget.

Ordföranden: Men expeditionschefen sade för ett ögonblick sedan att det kom

den 26 november.

Dag Klackenberg: Ja, men vi måste granska underlaget också, och vad vi inte

hade .

Ordföranden: Och det har tagit sex månader - fyra - att göra?

Dag Klackenberg: Ja, det kan man säga.

Ordföranden: Eftersom jag vet att expeditionschefen är väl bevandrad i

företagsamhet, är det en vanlig tidsutdräkt?

Dag Klackenberg: Vi har haft att studera lite över 350 krav, så jag tycker

inte att det är så konstigt lång tid.

Ordföranden: Alla skulle täckas inom ramen för förlustgarantin på 7 miljo-

ner kronor?

Dag Klackenberg: Kraven som ska täckas inom ramen för förlustgarantin

ligger för närvarande på ungefär 15.

Ordföranden: Ungefär 15. Men Rikta hade redovisat sitt underlag den 26?

Dag Klackenberg: För ungefär 5.

Ordföranden: Ungefär 5, ja. De kunde inte betalas ut?

Dag Klackenberg: Nej, de lämnade faktura på 5 med två underlag som jag med

en gång tyckte verkade rimliga och ett underlag som vi måste kontrolle- ra.

Ordföranden: Får jag återgå till frågan om vilka som samtalade med vem om

vad. Flera uppgifter gör gällande att statsministern var väl informerad

både när garantin ställdes ut och i anslutning till att den i varje fall

inte infriades då.

Dag Klackenberg: Om detta har jag ingen information. I sådant fall kan jag

endast spekulera.

Ordföranden: Vilka talade Dag Klackenberg med under den dagen? Jag

återkommer till frågan.

Dag Klackenberg: Vid lunchtid talade jag med Sten Olsson vid ett möte där

flera deltog. I övrigt sköttes de kontakterna av utrikesministerns kansli

men med full redovisning av vad som förekom.

Ordföranden: Utrikesministerns kansli skötte kontakterna med andra?

Dag Klackenberg: Ja.

Ordföranden: Vad hette utrikesministerns kansli?

Dag Klackenberg: De tre personer som utgjorde kärnan i UD:s förhandlings-

grupp var jag, Per Thöresson och Bertil Ahnborg - en jurist.

Ordföranden: Övriga kontakter med Statsrådsberedningen eller andra sköttes

av Per Thöresson eller Bertil Ahnborg?

Dag Klackenberg: De kan också ha skötts av andra personer. Det fanns olika

delar av detta som skulle diskuteras .

Ordföranden: Vi begränsar oss bara till garantiförpliktelsen. Det är den vi

just nu granskar.

Dag Klackenberg: Ja, men då skulle jag vilja säga att frågan om garantiför-

pliktelsen var mer formulerad med vad som kunde göras för att hjälpa Rikta

att inte behöva ställa in betalningarna. Den andra frågan var om kravet på

ett framförhandlat uttalande. Det var det politiskt mest intressanta och

viktiga för en statsrådsberedning.

Ordföranden: För utskottet är det möjligen viktigt att få reda på vad som

hände med betalningsgarantin. Men där har Dag Klackenberg ingen egen

kunskap?

Dag Klackenberg: Den egna kunskap jag har är att jag har bestämt att inte

honorera den eftersom jag tycker att det var oklara grunder.

Ordföranden: Vem talade expeditionschefen med?

Dag Klackenberg: Jag frågade inte någon om råd om detta.

Ordföranden: Ingen?

Dag Klackenberg: Nej. Däremot har vi pratat om hela diskussionen med Rikta

och alla frågor. Jag ställde aldrig specifikt frågan om jag får eller inte

får eller bör betala. Det har jag gjort alldeles själv.

Ordföranden: Har expeditionschefen någon hypotes om varför Finn Alton

uppger att såväl Danielsson som Persson var informerade?

Dag Klackenberg: Har Finn Alton uppgivit det?

Ordföranden: Enligt Magnus Sjöbergs utredning.

Dag Klackenberg: Men det var i Sydafrika.

Ordföranden: Ja.

Dag Klackenberg: Men jag trodde vi talade om första .

Ordföranden: Ja .

Dag Klackenberg: Jag har ingen . Jag kan inte svara på det. Jag vet inte.

Jag har under resans gång inte haft några samtal med Finn Alton om detta,

inga samtal med Lars Danielsson om detta. Jag förstår frågan om att Lars

Danielsson sade att han inte visste. Jag är övertygad om att han inte

visste.

Ordföranden: Lars Danielsson vet inte fyra månader efteråt att det var

expe- ditionschefen i UD som stoppade utbetalningarna?

Dag Klackenberg: Jag tror inte att han behöver vara . Jag tror inte att han

var informerad om att det var jag som stoppade. Jag tror att han kan ha

haft en uppfattning om att det kan ha varit någon annan. Han kände sig,

precis som Finn Alton, bortkopplad från Sydafrikahanteringen efter det att

de kom hem från resan.

Göran Magnusson: Jag har ett par frågor. Klackenberg sade att ni träffade

ägaren och två advokater. Jag kan inte se i mitt material vem som var

ägaren till Rikta.

Dag Klackenberg: Peter Erikson presenterade sig som huvudägare till Rikta.

Göran Magnusson: Expeditionschefen säger också att det fanns krav på

ungefär 15 miljoner kronor som fortfarande finns kvar på något sätt men som

skulle täckas av garantin upp till ungefär 5 miljoner kronor. Vem var

betal- ningsansvarig för de resterande pengarna? Var det Rikta?

Dag Klackenberg: De 15 miljoner kronor jag nämnde var den redovisning som

jag fick av advokaten Lofalk förra måndagen på eftermiddagen. Då hade

beloppet vuxit till 15, vilket var en överraskning även för mig. Jag hade

tidigare arbetat med ett lägre belopp kring 11.

Vem är betalningsansvarig för dessa? Sist och slutligen kommer det att bli

staten, men vägen dit är dels att Magnus Erikson får redovisa för sina 2,6

miljoner, dels att det blir en utdelning i Riktas ackord.

Vad det blir sist och slutligen vet jag inte. Beräkningen är 70 % Riktas

ac- kord och att Magnus Erikson fullt ut kan redovisa gissningsvis fyra fem

miljoner.

Göran Magnusson: Det framgår av ett TT-meddelande i går att expeditions-

chefen har haft överläggningar med Riktas rekonstruktör kring garantin -

utsedd av Stockholms tingsrätt. När började de, och vilka resonemang har

förts? Jag ställer frågan mot bakgrund av att när Rikta gjorde upp en kon-

trollbalansräkning värderades garantin till 0 kr.

Dag Klackenberg: Ingen av Riktas revisorer har kontaktat mig för att fråga

hur jag såg på garantin. Jag hade förberett ett svar, och då hade de fått

svaret att jag skulle ha tagit upp den till dess fulla värde.

Diskussionerna med advokaten Lofalk om garantin började i mitten av ja-

nuari.

Göran Magnusson: Jag har ytterligare en fråga. Det har skickats mycket

pengar fram och tillbaka på olika sätt. Expeditionschefen sade tidigare att

det sent i höstas konstaterades att Rikta inte hade betalt räkningar för

utlägg till utomstående som hängde ihop med det s.k. huvudavtalet. Ska man

förstå det så att när Rikta betalade ut pengar till Magnus Erikson och

vidare till artis- terna - med hjälp av denna garanti - var det i praktiken

med pengar som man hade fått för ett helt annat ändamål?

Dag Klackenberg: Nej, det går inte att riktigt se det så. Pengarna till

Magnus Erikson betalades från UD, och Rikta vidarebefordrade dem prompt

till Magnus Erikson. Så hade skett ett antal gånger tidigare. Det hade

ingenting med garantin att göra. Garantin var något som tillkom i Sydafrika

för att göra ytterligare utbetalningar.

Sedan var det betalningarna i december. För att underlätta Riktas likvidi-

tetsläge såg jag till att slutfakturan enligt huvudavtalet betalades utan

att vi gick igenom den procedur som huvudavtalet föreskrev, nämligen att vi

skulle se på slutrapporten och utvärdera den. Jag vill påminna om att

avtalet egent- ligen löpte till den sista januari, men för att underlätta

likviditeten såg vi till att ekonomiskt slutreglera huvudavtalet med en

gång.

Göran Magnusson: Jag har en sista fråga. Expeditionschefen sade att UD

funderade på på vilket sätt man kunde hjälpa till för att undvika

betalningsin- ställelse i Rikta. Gjordes det någon bedömning av huruvida

betalningsinstäl- lelsen på allvar verkligen skulle påverkas av en

utbetalning av garantin?

Dag Klackenberg: Jag gjorde en sådan bedömning med utgångspunkt i det

belopp som Peter Erikson hade nämnt. De åtgärder som man ville ha för att

rädda Rikta handlade inte bara om likviditeten, utan det handlade om ett

uttalande. Det är alldeles självklart varför Riktas ledning ville ha ett

sådant. Det hade varit en förtroendeförklaring till andra kunder, som

naturligtvis efter Sydafrikadebaclet undrade vad det var för en firma.

Det handlade också om att vi skulle lägga ut en ny order på Rikta. Det vore

bara att addera en dumhet till en till. Det går inte att göra en

upphandling på det sättet för att rädda ett företag - vilket jag också

försökte att förklara. Alltså återstod att se om det gick att få fram

betalning av klara fordringar. Jag frågade de Afrikaansvariga medarbetarna

hur lång tid det skulle ta att göra en bedömning av Riktas slutrapport. Det

är ett antal pärmar, videor och pressklipp. När de sade att det var ett

omfattande arbete som inte kunde göras på den sidan julen tänkte jag att vi

får göra på det här sättet i stället. Det var ett försök som jag kände att

jag kunde göra inom ramarna för normal omsorg om statens pengar.

Mats Einarsson: Jag har två kompletterande frågor.

Först har jag någonting mera allmänt. Det har hävdats i olika sammanhang i

materialet att Riktas roll var att fungera som överrock åt Magnus Erikson

när hans mindre smickrande affärsmässiga rykte kom fram. Det skulle vara en

fasad utåt, en mellanhand osv. mellan UD och Magnus Erikson Produc- tion.

Vilken är din bild av Riktas formella och reella roll i Sydafrikasatsning-

en?

Dag Klackenberg: Det är samma sak där. Det är händelser som ligger före.

Jag är bara ett andrahandsvittne.

Mitt intryck när jag har sett på materialet och pratat med folk är att

Rikta, i form av Mikael Albinson, Magnus Erikson och Sydafrikasekretariatet

till- sammans var tätt hopknutna i arbetet med artistsatsningen.

Betalningsför- medlingen är också en del som Rikta har tagit på sig, men

det går inte att säga att betalningsförmedlingen var Riktas enda engagemang

i artistsats- ningen. Det framgår, om inte annat, av tilläggsavtal och

annat att det var Riktas Mikael Albinson. Jag vill inte på något sätt säga

att det är Riktas ledning eller andra namngivna personer. Men av papperen

framgår att Riktas personer är djupt engagerade.

Mats Einarsson: Det är en annan sak som du möjligen inte heller har direkt

kunskap om. Vi går till Magnus Sjöbergs utredning. Han refererar bl.a. Finn

Alton. Enligt Finn Altons redogörelse, såsom den refereras, är det enligt

följande: Med tilltro till garantin betalade Rikta ut pengar till MEP:s

under- leverantörer men på torsdag morgon tar Riktas pengar slut. Rikta

fick då ingen ersättning av sekretariatet enligt garantin. Sedan kommer

följande: Utrikesdepartementet krävde även att Rikta skulle iaktta total

medietystnad, annars skulle ersättning inte heller senare utges enligt

garantin.

Har du någon som helst kunskap om att den typen av villkor och krav

ställdes på Rikta i diskussioner om garantin?

Dag Klackenberg: Nej. Jag valde att sköta uppdraget så att inte ha någon

genomgång med Finn Alton eller Lars Danielsson om vad som förekom i

Sydafrika. Jag har också sett uttalandet. Det är anmärkningsvärt.

Ingvar Svensson: Expeditionschefen säger att garantin aldrig borde ha

ställts ut.

Anser du att den inte hade legal grund?

Dag Klackenberg: Min uppfattning är att garantin i allra högsta grad har

legal grund. Det fanns ingen anledning för tredje man att tro att Finn

Alton inte hade den här kapaciteten. Det fanns ingen anledning för Rikta

eller för Riktas Mikael Albinson att på något sätt ifrågasätta att Finn

Alton inte skulle ha den möjligheten. Det gäller alla underleverantörer

också.

Ingvar Svensson: I ett samtal den 1 december säger du till Peter Erikson på

Rikta att den hade illegal grund.

Dag Klackenberg: Har jag sagt det?

Ingvar Svensson: Ja. Det påstår han.

Dag Klackenberg: Jaja. Om vi ska gå in på det: Jag har också läst utfråg-

ningen. Det är bara att konstatera att det finns partsinlagor. Jag har valt

att inte kommentera dem. Det står mycket där som är lagt i min mun. Det

vill jag verkligen säga att jag hoppas att utskottet inte betraktar det som

ett san- ningsvittne.

Ingvar Svensson: Vi har inte sanningsförsäkran under dessa utfrågningar.

Det hade kanske ibland varit befogat. I det här fallet skyller i stort sett

alla på alla.

Det är en stor fördel att Dag Klackenberg tar på sig att utbetalningen av

garantin stoppades. Det är ett klargörande besked i sammanhanget. Då häv-

dar du även där att när Peter Erikson säger att du har sagt att det var

någon i Statsrådsberedningen som stoppade utbetalningen av garantin vill du

inte kommentera det heller?

Dag Klackenberg: Jo, jag kommenterar gärna det.

Jag tycker inte om uttrycket stoppades. Jag tycker hellre att man ska säga

att den fördröjdes. Eftersom jag hela tiden sagt att den kommer att

honoreras, kan man inte säga stoppas men man kan säga fördröjas tills

villkoren är utredda.

Det som relaterar till Statsrådsberedningen var framför allt diskussionen

om ett uttalande. Det var en del av de olika krav som Rikta ställde på oss.

Ingvar Svensson: I praktiken blev i någon form fördröjningen konkursdri-

vande.

Jag vill ställa en annan fråga. Är det inte märkligt för dig som

expeditions- chef på departementet att Finn Alton mycket entydigt uppfattar

att Lars Danielsson är hans chef i sammanhanget?

Dag Klackenberg: Jag har svårt att tro att Finn Alton inte uppfattade Lars

Danielsson som sin chef. Jag krockade med Finn Alton i gathörnet utanför UD

14 dagar före resan. Då levde han i förvissningen - hans egen uppfatt- ning

- om att han hade Lars Danielsson som ansvarig statssekreterare och inte

statssekreteraren för biståndsärenden. Det var hans egen uppfattning.

Ingvar Svensson: Beror det på dåliga rutiner på UD, eller hur kan det komma

sig att man får en sådan uppfattning att man rent formellt ligger under UD

men uppfattar någon annan som chef?

Dag Klackenberg: Jag vet att utskottet har penetrerat denna fråga på

djupet. Mitt enda bidrag skulle kunna vara att det är en olycklig

konstruktion, vilket jag har sagt många gånger internt. Det är en olycklig

konstruktion när man lägger genomförande av aktiviteter utanför den normala

huvudmannaorgani- sationen. All aktivitet bör finnas inom en enhet med ett

ansvarigt departe- mentsråd.

Ingvar Svensson: Är det er ambition i fortsättningen att se till att dina

medar- betare på departementet blir medvetna om att det ska vara så?

Dag Klackenberg: Mina medarbetare och de flesta enhetscheferna är nog

medvetna om att det ska vara så. Men konstruktionen är olycklig. Om det är

något som Regeringskansliet har lärt sig efter Sydafrika är det väl värdet

av att hålla sig till triangeln befogenhet, budget och ansvar.

Ingvar Svensson: När det gäller utbetalningen av garantin tog den inte sex

månader - som ordföranden sade - men tre månader och tio dagar från mötet

den 1 december. Såvitt jag förstår har inte mycket tillförts från Rikta

under den tiden. Är det inte väldigt lång tid för att göra en

processbedömning?

Dag Klackenberg: Det kan tyckas att det är en lång tid. Framför allt kan

jag förstå att Rikta tycker att det är lång tid. Ser man det i ljuset av de

andra ekonomiska relationerna som hade bäring på hur vi skulle ställa oss

till Rikta tycker jag inte att det var lång tid. Det var dels upplösningen

i Sydafrika på ett antal miljoner med Barry Newman och de undersökningar

som gjordes av Price Waterhouse, dels var det att få någon rätsida på

Magnus Eriksons redo- visning. Jag kan förstå att Rikta tyckte att det tog

tid. Men då får de ha för- ståelse för att jag som ansvarig för helheten

måste se till att bitarna passar ihop. Jag kan hålla med om att en försenad

betalning bidrar till en konkurs.

Vid ett tillfälle antydde och hotade Rikta med att det var fina människor

som stod bakom Rikta och att de minsann skulle ta kontakt högre upp. Man

berättade vilka fina och rika personer det var. Vid mitt möte sade Peter

Erik- son att företaget var värt 150 miljoner kronor. Inför utskottet har

han sagt att det är värt 200 miljoner kronor. Jag tycker inte i december

månad att det kan vara någon smal match för dessa rika personer att låna ut

5 miljoner kronor för att rädda värden som de själva uppskattar till 200

miljoner kronor och inför mig redovisas till 150 miljoner kronor. Det kan

inte ha varit något bekymmer om det bara handlade om likviditet. Men det

handlade naturligtvis om att Rikta var förött som företagsnamn. Kunderna

drog sig tillbaka. Perso- nalen började hoppa av. Det berättade Peter

Erikson. Det var nog många orsaker till att Rikta gick omkull, som alla

hade bäring tillbaka på den miss- lyckade artistsatsningen.

Ingvar Svensson: Du tar självmant upp en fråga här. Du anser dig ha kom-

petens att göra företagsekonomiska riskbedömningar?

Dag Klackenberg: Jag anser mig ha kompetens att göra det. Jag har gjort det

tidigare, och jag har egen erfarenhet av precis samma situation som Peter

Erikson satt i den gången.

Ingvar Svensson: Får jag ställa ytterligare två frågor.

Du sade att det var ett omfattande arbete att gå igenom underlagsmateria-

let. Det hanns inte före jul. Det var julledigheten som gjorde att hela

proces- sen försenades?

Dag Klackenberg: Det var inte min julledighet som försenade. Jag tillbring-

ade en del av dessa lediga dagar just på kontoret för att gå igenom dessa

papper.

Ingvar Svensson: Jag såg ett uttalande i Dagens Nyheter i dag. Det står i

garantin mycket tydligt 4,6 miljoner rand. Du talar om oklara belopp. Har

du sagt i sammanhanget att det är oklara belopp när det gäller Riktas krav?

Dag Klackenberg: Ja, det har jag gjort. De fordringsägare som har ställt

krav på Rikta, och som också har ställt krav på UD och Magnus Erikson och i

något fall även Barry Newman, har varit oklara med storleken på beloppen.

Sedan har det varit oklart vem som har varit rätt mottagare av kravet.

Ingvar Svensson: Men 4,6 miljoner rand är inte oklart?

Dag Klackenberg: Nej, det är väldigt klart. Man kan naturligtvis diskutera

valutakursen. Då valde jag den för Rikta mest fördelaktiga. Att beloppet

sedan har blivit större beror på att jag har lagt moms på garantin. Riktas

rekonstruktör kommer att behöva betala den momsen vidare om rekonstruk-

tionen går till på så sätt som rekonstruktioner brukar göra och som jag har

gjort tidigare.

Åsa Torstensson: Jag har en kompletterande fråga. Det kan hända att det är

en upprepning på grund av att det har hörts lite dåligt.

Jag skulle vilja återkomma till orsaken till den fördröjda utbetalningen.

Anser Dag Klackenberg att ni nu på UD har fått en slutrapport från Rikta

och därmed har allt material ni behöver?

Dag Klackenberg: Vad beträffar huvudavtalet fick vi slutrapporten i decem-

ber. Vad gäller det fortsatta arbetet blir naturligtvis rekonstruktionen,

ackor- det, i Rikta styrande för vilka belopp vi fortsättningsvis ska

betala till i god tro varande Sydafrikarelaterade fordringsägare.

Helena Bargholtz: Vi fick höra av Peter Erikson att Rikta tidigare har haft

uppdrag åt Regeringskansliet, haft många jobb och har haft bra erfarenheter

av dessa. Har du tidigare haft några kontakter med Rikta i sådana samman-

hang - som konsulter?

Dag Klackenberg: Rikta som konsulter och företrädare för Rikta har jag inte

träffat tidigare. De har tidigare gjort en attitydundersökning, och jag har

tagit del av det resultatet. Mitt intryck av Rikta som företag stämmer med

Rikta självt. Det är - var kanske man ska säga nu - en samling kompetenta

kon- sulter med stor entusiasm. Det finns ingen anmärkning att rikta mot

Riktas medarbetare. Jag har förstått att alla har fått jobb på andra

ställen. De kom- mer att nyttiggöra sig i samhället. De är duktiga.

Helena Bargholtz: Kan du förstå att Peter Erikson, Riktas vd, var väldigt

besviken över att kommunikationerna fungerade så dåligt er emellan? Han

sökte dig vid flera tillfällen för att höra hur lång tid det skulle ta.

Gjorde du några ansträngningar för att hålla honom underrättad om arbetet

med garan- tin?

Dag Klackenberg: Peter Erikson eller Magnus Erikson?

Helena Bargholtz: Jag menar Peter, vd:n för Rikta. Magnus Erikson var han .

Dag Klackenberg: Efter betalningsinställelsen har jag fått instruktion från

Riktas advokat att det bara är Riktas advokat som jag ska umgås med.

Helena Bargholtz: Enligt Peter Erikson sökte han kontakt med dig flera

gånger.

Dag Klackenberg: Efter betalningsinställelsen?

Helena Bargholtz: Ja, just det, för att få veta när han kunde få pengarna.

Dag Klackenberg: Men där har rekonstruktionsboet, advokat Lofalk, sagt att

det är endast han som håller i kontakten om detta. Jag har hållit mig till

rätt motpart.

Helena Bargholtz: En sista fråga. Vilket anslag inom UD kommer att belas-

tas genom den här utbetalda garantin?

Dag Klackenberg: Det kommer att belasta det anslag som lättast benämns

oförutsett.

Helena Bargholtz: Inte biståndsanslaget?

Dag Klackenberg: Nej. Det som återstår att göra någon gång i maj och juni

när vi vet hur mycket som har betalts till olika fordringsägare är att

sortera in vad som tillhör artistsatsningen och oförutsett och vad som

tillhör själva huvudavtalet. Än så länge ligger, vad jag har sett,

huvudavtalet och satsning- en under dessa 25 miljoner kronor.

Per Lager: Jag vill ställa en fråga med anledning av de här pengarna och

diskussionen kring hur mycket det slutligen kommer att kosta. Är det så att

Sida kommer att få tillbaka överskottet av dessa 25 miljoner kronor?

Dag Klackenberg: För det första tror jag att det är för tidigt att uttala

sig om det. För det andra är jag fel person att uttala mig om det.

Ordföranden: Låt mig också ställa ett par kompletterande frågor och först

bara påpeka att avståndet mellan den 1 december och det datum då det beta-

lades ut inte är tre månader och tio dagar utan fyra månader och tio dagar,

med vänlig hälsning till kollega Svensson.

Låt mig då ställa ett par frågor till Dag Klackenberg. Jag ska be att få gå

tillbaka till frågan om vad som hände under pausen den 1 december, om jag

får uttrycka saken så. Peter Erikson har till utskottet, och med stöd av

sina anteckningar, sagt att efter pausen meddelade Dag Klackenberg att nu

var ärendet föredraget för statsministern. Är det fel?

Dag Klackenberg: Ja, det är fel att jag har sagt det. Ingen har sagt till

mig att ärendet var föredraget för statsministern, och jag tror inte att

det är föredraget för statsministern.

Ordföranden: Låt oss glömma vad man tror och inte tror i denna historia.

Det är det uppenbarligen många som gör i många riktningar. Dag Klacken-

berg känner alltså inte till någonting om information till statsministern i

detta ärende under denna dag?

Dag Klackenberg: Nej.

Ordföranden: Absolut ingenting?

Dag Klackenberg: Absolut ingenting!

Ordföranden: Skulle svaret vara detsamma även om detta var ett förhör som

skedde under sanningsförsäkran?

Dag Klackenberg: Ja.

Ordföranden: Det skulle vara detsamma?

Dag Klackenberg: Ja. Jag kan tänka mig att Peter Erikson, när han hör ut-

trycket Statsrådsberedningen, är övertygad om att det är statsministern.

Ordföranden: Sade Dag Klackenberg det?

Dag Klackenberg: Jag förde ju den här diskussionen om det framförhandlade

uttalandet.

Ordföranden: Just det, men nu talar vi om garantiförpliktelsen.

Dag Klackenberg: Nej.

Ordföranden: Ingenting sådant?

Dag Klackenberg: Nej.

Ordföranden: Dag Klackenberg känner inte till någonting om huruvida det har

varit några som helst kontakter mellan någon på UD och Statsrådsbered-

ningen, vilket huvud denna än skulle kunna tänkas ha.

Dag Klackenberg: Det utesluter inte att det kan ha varit kontakter. Men jag

har inte varit inblandad.

Ordföranden: Jag säger inte detta. Jag frågar om Dag Klackenberg har någon

kunskap om huruvida det har varit så.

Dag Klackenberg: Vi kan vända på det och säga så här: Jag har ingen infor-

mation om några sådana kontakter som har påverkat mig i mitt beslutsfattan-

de.

Ordföranden: Det var inte det jag frågade. Jag frågade om Dag Klackenberg

hade någon kunskap om huruvida det har förekommit kontakter mellan UD och

Statsrådsberedningen under denna dag i garantifrågan.

Dag Klackenberg: Det tror jag inte att det har gjort.

Ordföranden: Tror?

Dag Klackenberg: Jag kan inte veta det.

Ordföranden: Har Dag Klackenberg någon kunskap om huruvida det har funnits

några sådana kontakter?

Dag Klackenberg: Nej, jag har kunskap om att det har funnits kontakter, och

det handlade om det framförhandlade uttalandet och vad vi kunde göra för

att underlätta Riktas likviditetssituation.

Ordföranden: I den senare frågan skulle garantiförpliktelsen uppenbarligen

kunna tänkas ingå.

Dag Klackenberg: Ja, men framför allt handlade diskussionerna om att betala

den faktura som motsvarade av Rikta redan gjorda utlägg.

Ordföranden: Jag vet att Dag Klackenberg har hävdat detta ett par gånger,

men jag frågade: Det utesluter inte att det också kunde ha inkluderat

garanti- förpliktelser?

Dag Klackenberg: Jag har inte varit med om något sådant.

Ordföranden: Och har alltså ingen kunskap om någonting sådant?

Dag Klackenberg: Nej.

Ordföranden: Ingen kunskap om att någon annan kan ha haft detta?

Dag Klackenberg: Nej.

Ordföranden: Låt mig då bara ställa en avslutande fråga om det som jag

noterade i televisionen i går och som Dag Klackenberg säger till utskottet

nu, nämligen att huruvida garantiförpliktelsen behövde honoreras omedelbart

eller efter en fördröjning skulle ha att göra med den bedömningen att det

fanns rika personer bakom Rikta. Är det vanligt att UD bedömer honorering-

en av garantiförpliktelser med sådana utgångspunkter?

Dag Klackenberg: Det är en skickligt ställd fråga, men det var faktiskt

inte så jag sade. Jag sade att om det endast hade handlat om en

likviditetsbrygga på 5 miljoner kronor hade ju en företagsledning kunnat gå

till många olika intressenter för att få hjälp med detta och inte bara

hänga upp det på om staten betalade eller inte.

Ordföranden: Eftersom Dag Klackenberg vid ett par tillfällen under de se-

naste 24 timmarna återkommer till de här rika människorna, ger det ett in-

tryck av att tanken har flugit genom huvudet på någon också vid tidigare

tillfällen.

Dag Klackenberg: Jag redovisade ju förut att detta var någonting som Peter

Erikson tog upp. Han redovisade vilka andra intressenter som fanns bakom

Rikta. Det är klart att jag gjorde den reflexionen. Jag tänkte många olika

tankar om hur man kunde göra för att få fram pengar som likviditetsbrygga i

den situationen.

Ordföranden: Men inte att gå igenom de underlag som hade lämnats in den 26

för att se om dessa uppfyllde kraven?

Dag Klackenberg: Visst gick jag igenom underlagen. Två av dem uppfyllde

kraven, men de uppfyllde inte kraven att man skulle veta vilka alla MEP:s

underleverantörer var och vilka krav de skulle ställa.

Ordföranden: Då ber jag att få återkomma till den sista frågan som jag har,

nämligen till garantins utformning igen. Dag Klackenberg återkommer stän-

digt till att man måste kontrollera dem som man har betalat pengar till.

Men om vi har förstått situationen så som den utspelade sig på ett

hotellrum i Kapstaden den 22 när den här garantin skrevs, så var detta -

och det antyds genom avfattningen av texten också - en önskan från UD att

nu få till stånd en sådan betalning att arrangemangen kunde genomföras.

Dag Klackenberg: Ja.

Ordföranden: Det var så?

Dag Klackenberg: Ja.

Ordföranden: Vi som satt hemma vid våra TV-apparater såg ju den ena

artisten efter den andra som inte hade fått pengar. Anser Dag Klackenberg,

med detta i beaktande, att det var rimligt att Rikta skulle be om eller

accepte- ra en garanti som uppenbarligen hade någonting akut över sig och

vars infri- ande sedan skulle bli föremål för en granskning under fyra

månader? Är detta en rimlig tolkning från den andra part som Dag

Klackenberg mycket riktigt hänvisade till naturligtvis finns bakom avtalet?

Dag Klackenberg: Som jag har sagt tidigare är konstruktionen med garantin

inte rimlig. Det måste vara andra saker som ligger bakom att man känner att

denna garanti måste skrivas. Tidigare hade UD, visserligen på ett sätt man

inte borde, betalat pengar till Rikta som de sedan hade vidarebefordrat.

Det måste ju ha varit fler saker som låg bakom behovet av att skriva en

garanti än bara en känsla av att man inte skulle få betalt.

Ordföranden: Önskan om att skriva en garanti var ju uppenbarligen UD:s. Det

var ju UD som ville att Rikta skulle ställa en garanti till underleverantö-

rerna så att arrangemangen kunde genomföras. Eller hur?

Dag Klackenberg: Om man läser ordalydelsen kan man mycket väl tolka det på

det sättet, men jag är inte säker på att de som har formulerat det menade

det på det sättet.

Ordföranden: Det är mycket som vi undrar över i det här, och då får man ju

gå till texten och se vad texten säger. I detta fall bär väl texten någon

sanno- likhetens prägel med tanke på vad som utspelades nere i Sydafrika.

Det handlade om att betala människor som annars inte kunde få tillgång till

sina hotellrum.

Dag Klackenberg: Ja.

Göran Magnusson: När det gäller garantin förstår jag det på det sättet att

det egentligen var ett dubbelt accepterande som möjligen kodifierade det

affärs- förhållande som fanns mellan UD och Rikta. Om Rikta accepterar att

ställa ut en betalningsgaranti så accepterar Sydafrikasekretariatet att

återförsäkra Rikta denna förlust. Det var ett slags ömsesidigt accepterande

av något läge. Det var mer ett konstaterande än en fråga. Jag ser att Dag

Klackenberg nick- ar till den definitionen.

När Rikta sedan har redovisat de här affärerna, har man då tagit sikte på

formuleringen i garantin om en förlust och redovisat vad som faktiskt har

varit förlusten i det här sammanhanget?

Dag Klackenberg: Om vi med Rikta menar Rikta före betalningsinställelsen,

så har de inte skjutit in sig på det. Advokaten Lofalk däremot har ju gjort

precis som ordföranden i utskottet. Han säger att vi får hålla oss till

texten. Då har han naturligtvis skjutit in sig just på termen förlust. Det

är en resul- tatterm, och det får man då utgå ifrån att de som har

formulerat det här har tänkt på. Jag är inte så säker på att det är fallet.

Man ska komma ihåg att satsningen i huvudavtalet var konstruerad på det

sättet att det skulle kosta upp till 25 miljoner kronor. Där var det

alldeles självklart att det skulle vara ett flöde ut. Artistsatsningen var

ju någon form av överenskommelse med ett antal entreprenörer där man gjorde

en budget som skulle ha intäkter som var lika stora som utgifterna. Den

skulle ju gå ihop, vilket den inte gjorde. Det betyder ju att i den delen

är underleverantö- rerna risktagare. Och sedan gick det över styr. Jag kan

tänka mig att det är därför den här garantin har kommit upp. Finn Alton

måste ju ha tänkt att här fanns det en budget på 15 miljoner kronor eller

något sådant och sedan ska det komma in lika mycket. Om det hade gått med

vinst hade den vinsten naturligtvis kommit till operatörerna, i första hand

Barry Newman och Mag- nus Erikson. Hela upplägget påminner ju om filmen Det

våras för Hitler där man sålde in en skandalöst dålig pjäs sju gånger i

hopp om att ingen skulle kräva på insatsen efteråt eftersom de skulle läsa

hur dåligt det var i tidning- arna. Det var alltså en satsning, fast precis

tvärtom.

Göran Magnusson: Jag har en avslutande fråga. Dag Klackenberg säger att

Peter Erikson i förhandlingarna kring garantin har hävdat att det finns,

som det uttrycktes, rika personer bakom Rikta som skulle motivera staten

att betala det här. Expeditionschefen sade också att Peter Erikson räknade

upp dem. Kan Dag Klackenberg räkna upp de rika personerna bakom Rikta för

oss?

Dag Klackenberg: Peter Erikson upplyste mig om två personer som skulle

agera, så att jag liksom visste det, och som skulle ta kontakt högt uppe i

samhället. Han nämnde Jan Carlzon och Olof Stenhammar.

Kenneth Kvist: Jag vill backa ytterligare ett litet steg. Jag tror att det

är en fråga som har legat lite underförstått men som inte har ställts rakt

ut. Det är frågan om teckningsordningen eller attestordningen i det här

projektet. Du säger att garantin var oviktig. Den borde inte utställts.

Hade Finn Alton rätt att teckna och ikläda staten ett betalningsansvar för

6 miljoner kronor? Han ska ha frågat Lars Danielsson, och då har Lars

Danielsson enligt utfrågning- en häromdagen sagt att han hade förståelse

för att garantin behövdes. Detta hade då Finn Alton tolkat som ett ja, att

han fick utfärda garantin. Hur har egentligen teckningsrätten sett ut? Har

det varit någon oklarhet? Det är ju inte så att man om man jobbar inom

ramen för en organisation, även om man har en budget på 15 miljoner kronor,

utan vidare ikläder företaget eller pro- jektet ett utgiftsansvar på 6

miljoner kronor, om man inte har befogenhet till det. Det är dock inte en

alldeles liten summa, åtminstone inte för de flesta av oss.

Dag Klackenberg: Genom en ändring i regleringsbrevet till Sida hade 25

miljoner kronor ställts till förfogande. Genom beslut därefter, som behörig

enhetschef har fattat skriftligt, hade Finn Alton teckningsrätt för

Sydafrika- satsningen. Den budget han hade att hålla sig till var dessa 25

miljoner kro- nor. Omvärlden kan inte veta hur mycket pengar han har att

teckna för, men han hade i alla fall rätt att binda staten för

Sydafrikasatsningen. Där finns det ingen tvekan. Det innefattar inte att

ställa ut garantier om man inte har täck- ning. Och artistsatsningen var ju

inte tänkt att kosta någonting. Därför blev det en konstighet i sig.

Sedan har vi en intern ordning, och det är människor som arbetar hos mig

som inte betalar ut några pengar om inte de här förutsättningarna finns.

Men där var Finn Alton ordentligt registrerad och konto fanns. Han hade

möjlig- het att binda staten upp till 25 miljoner kronor.

Ingvar Svensson: Herr ordförande! Jag får säga att det är pinsamt för mig

som f.d. adjunkt i matematik att inte kunna räkna rätt. Men man kan väl

säga att ordföranden också hade en viss felmarginal i sin första utsaga.

Jag vill anknyta till Helena Bargholtz frågeställning. Det var nämligen

inte så att Peter Erikson uppgav att det var han som hade sökt kontakt med

Dag Klackenberg, utan det var just hans advokat Guy Lofalk. Han säger så

här i utfrågningen: Guy Lofalk försökte under två månader i början av året

att få kontakt med UD, men Dag Klackenberg, UD:s expeditionschef, gjorde

sig i princip fullständigt oanträffbar. Hur vill du kommentera detta?

Dag Klackenberg: Jag förstår inte vad han menar. Vi har haft ett antal

träffar. Han har träffat medarbetare till mig, och vi har växlat papper.

Jag har haft daglig hantering av detta. Jag trodde att det var Peter

Erikson som hade sagt det. Om han säger att jag har gjort mig

inkommunikabel i två månader för- står jag inte vad han menar.

Ordföranden: Då ber jag att få tacka Dag Klackenberg för att han har kom-

mit hit och svarat på våra frågor.

Utfrågning 2000-04-14 med utrikesminister Anna Lindh

Anm. De delar som inte avser Sydafrikasatsningen har uteslutits här. Dessa

delar har publicerats i konstitutionsutskottets betänkande 1999/2000:KU20.

Ordföranden: Jag hälsar utrikesministern välkommen. Vi brukar ge våra

gäster möjlighet att säga någonting själva om de vill. Därefter kommer frå-

gorna i den ordning som partierna är stora med undantag från den ordning

som etableras inledningsvis, nämligen att de som har anmält ärendena får gå

först.

Då frågar jag utrikesministern om hon vill säga någonting om Sydafrika-

ärendet som inledning.

Anna Lindh: Jag har inga inledande kommentarer.

Per Lager: Herr ordförande! Inför satsningen i Sydafrika saknades en ingå-

ende diskussion som klargjorde vilka delar som skulle betraktas som

bistånd. Bland annat var inte Sida alls involverat i de här diskussionerna.

De förekom inte ens då. Vid intervjuer med en tjänsteman på Sida har det

sagts att man faktiskt känt tveksamheter inför vissa delar av satsningen.

Det gäller framför allt Riktas informationsinsatser med inriktning på

Sverige och en del av handelsutställningen. Tjänstemän på UD har också

bekräftat att enbart såda- na insatser som har med exportintressen att göra

inte är bistånd. Jag skulle vilja fråga utrikesministern om

utrikesministern anser att planeringen av regeringens Sydafrikasatsning var

bristfällig och att det faktiskt fanns en rad oklarheter när det gäller vad

som kunde betraktas som bistånd.

Anna Lindh: Herr ordförande! Jag kan inte svara på vad som skedde innan jag

kom in i bilden, men jag tycker att det framgår av Magnus Sjöbergs

utredning att det fördes en ordentlig diskussion om vad som kunde betraktas

som bistånd och inte. Dessutom gjordes det en distinktion mellan de olika

områdena.

Per Lager: Då är min andra fråga: Borde inte, enligt utrikesministern,

finan- sieringsfrågan ha varit löst innan satsningen sattes i gång?

Anna Lindh: Herr ordförande! Jag får återigen hänvisa till att det var

dåva- rande biståndsministern Pierre Schori som hade hand om

finansieringsfrå- gorna. Jag kan inte svara på vilka diskussioner som

fördes då. Men jag har läst Magnus Sjöbergs utredning och inte sett någon

kritik mot att det fanns några oklarheter på den punkten eller i det läget.

Per Lager: Då skulle jag vilja ställa en fråga som jag utgår ifrån att

utrikes- ministern är ansvarig för. Det gäller det förhållandet att Finn

Alton, som var chef för Sydafrikasekretariatet, så klart uppfattade att

Lars Danielsson var hans chef och inte någon på UD eller på Afrikaenheten.

Uppfattade inte statsrådet den här oklarheten i ledningsfunktionen? Om

statsrådet kände till detta, varför gjordes ingenting åt det?

Anna Lindh: Herr ordförande! Detta är en av de lärdomar som vi har dragit.

I efterhand, när jag kom in i bilden, har vi väldigt tydligt blivit varse

att det var en oklar arbetsfördelning och att det var väldigt olyckligt att

det var en så oklar arbetsfördelning. Det konstateras också av den

utredning som har gjorts. Det är självfallet en av de slutsatser som vi har

dragit. Vi försöker nu att rätta till det inför framtiden.

Per Lager: Min följdfråga var om UD hade lärt sig något av detta, och det

har jag redan fått svar på. Det är vi glada för.

Ordföranden: Låt mig då ställa en fråga i anslutning till detta med

organisa- tionen. Hur kom ni på att organisera det så här?

Anna Lindh: Herr ordförande! Jag var inte inne i diskussionerna vid detta

tillfälle. Det var den dåvarande biståndsministern som fattade besluten om

finansieringen. Därmed var han också den som på något sätt var inkopplad på

besluten. Jag var inte inne i bilden innan vi såg den här olyckliga utveck-

lingen. En av de lärdomar vi har dragit för framtiden är att aldrig mer ha

en så här oklar arbetsfördelning.

Ordföranden: Var det biståndsministern som var närmast ansvarig på UD för

att det blev som det blev?

Anna Lindh: Det var biståndsministern som fattade besluten om att

finansiera Sydafrikasekretariatet och Sydafrikasatsningen. Därmed var det

biståndsmi- nistern som på något sätt var involverad i de besluten.

Ordföranden: Om man fritt ska tolka de redovisningar vi har fått och skapa

sig en bild av hur det egentligen gick till, lämnar det ett intryck av att

sats- ningen börjar i Statsrådsberedningen snarare än i UD. Det redovisas

bl.a. av Riksdagens revisorer i en utredning att statsministern höll ett

anförande på Sida och att Bo Göransson på Sida också utnämndes till en av

inspiratörerna. Delar utrikesministern bedömningen eller känslan av att

detta är ett projekt som initierades och därmed i någon mening kom att

ledas från Statsrådsbe- redningen?

Anna Lindh: Jag har Magnus Sjöbergs utredning att gå efter. Av den framgår

att det här fanns ett delat ansvar mellan UD och Statsrådsberedningen, och

tyvärr var arbetsfördelningen oklar, som vi har varit inne på tidigare.

Ordföranden: Men initiativ togs varken på det ena eller andra stället?

Anna Lindh: Magnus Sjöberg pekar både på Sida och statsministern som

initiativtagare till Sydafrikasatsningen.

Ordföranden: Stämmer utrikesministerns bild av hur ansvarsförhållandena i

stort såg ut med den bild som Magnus Sjöberg ger, nämligen att det snarare

var Lars Danielsson som uppfattades som varande den högsta ansvarige? Jag

begär inte några detaljerade svar.

Anna Lindh: Jag har ingen anledning att ha någon annan bild än den Magnus

Sjöberg ger.

Ordförande: Tack! Låt mig också ställa någon fråga om det som vi diskute-

rade med Dag Klackenberg, nämligen utrikesministerns inblandning i enga-

gemang kring frågan om infriandet av garantin. Jag har inte sett någon upp-

gift på att utrikesministern var inblandad i utställandet av garantin, så

där har jag ingen fråga. Men när det gäller infriandet av garantin nämns

det i våra tidigare utfrågningar att utrikesministern var informerad eller

t.o.m. delta- gande.

Anna Lindh: Herr ordförande! Vi såg det inte som en giltig garanti. Vi

menar att utfärdandet av garantin var behäftat med så många brister att det

inte var en giltig garanti. Däremot sade vi också, och jag sade det

personligen, att vi ändå måste se till att gottgöra de oskyldiga i

Sydafrika som annars riskerade att drabbas.

Ordföranden: Utrikesministern såg alltså inte den här garantin som giltig?

Och jag tror att utrikesministern använde begreppet vi också, dvs.

utrikesmi- nistern och några ytterligare. Är det rätt uppfattat?

Anna Lindh: När jag diskuterade frågan med expeditionschefen menade

expeditionschefen att det var så många brister förknippade med den här

garantin att den knappast kunde anses som giltig. Därför ville vi inte utgå

från garantin. Vi ville utgå från att försöka kompensera dem som annars

oskyldigt kunde drabbas i Sydafrika.

Ordföranden: Vad var det som ni inte ansåg vara giltigt i garantin?

Anna Lindh: Jag tror att ni lämpligen bör ta den juridiska diskussionen med

expeditionschefen. Han hade ju kontakt med affärsjurister. Vi kunde också

konstatera att förutom tveksamheter beträffande själva garantin hade inte

heller personen som utfärdade garantin rätt att göra det på detta sätt.

Ordföranden: Vi har ju just talat med expeditionschefen i denna fråga. Nu

ska jag inte citera honom rakt ur minnet, men han har inte sagt till

utskottet att Utrikesdepartementet inte ansåg den giltig. Han har bekräftat

att det fanns alla skäl för alla att anse att Finn Alton hade rätt att

teckna firman, om jag får använda den termen på Sydafrikasatsningens medel.

Det var inte det skälet som gjorde att utbetalningen eller infriandet av

garantin fördröjdes.

Anna Lindh: Jag tror att expeditionschefen också väldigt tydligt uttryckte

sina tvivel när det gällde själva garantin. Jag lyssnade också på

diskussionen med expeditionschefen. Om jag uppfattade saken rätt menade

expeditions- chefen att eftersom vi ändå skulle kompensera dem som annars

riskerade att oskyldigt drabbas i Sydafrika, var det onödigt att ha en

juridisk tvist om garantin. Det var bättre att man kom överens och uteslöt

en fortsatt juridisk strid om själva garantin.

Ordföranden: Men garantin handlade ju inte om några utsatta i Sydafrika.

Garantin handlar ju om Rikta.

Anna Lindh: Det som var Utrikesdepartementets utgångspunkt, det som Dag

Klackenberg arbetade med och som jag informerades om och tyckte var

riktigt, var att arbetet skulle bedrivas korrekt och enligt reglerna.

Garantin var inte enligt reglerna. Därför skulle alla utbetalningar ske mot

verifikatio- ner och kvitton och inte in blanko gentemot garantin.

Ordföranden: Som Dag Klackenberg har redovisat fanns det en faktura med

kvitton den 26 november.

Anna Lindh: När jag satt och lyssnade på expeditionschefen tyckte jag också

att han sade att så sent som förra måndagen kom de senaste uppgifterna och

den senaste totala fakturan från Rikta. När han har informerat mig om sitt

förfarande har han hela tiden strukit under att det är viktigt att man inte

fort- sätter de slarviga utbetalningar som gjordes tidigare under hösten

och som Magnus Sjöberg bl.a. har kritiserat. Utbetalningar skulle göras mot

verifika- tioner och kvitton.

Ordföranden: Låt mig ställa en sista fråga i denna omgång. Om vi

föreställer oss att utrikesministern är företagare och får en garanti

utformad på det sätt som den garanti som vi nu diskuterar är utformad där

det står att man kom- mer att täcka en förlust inom ramen för 4,6 miljoner

rand, skulle utrikesmi- nistern som företagare på det här papperets grund

börja fråga om papperet var legalt?

Anna Lindh: Jag tycker inte att jag kan göra en bedömning av hur jag som

företagare hade sett på papperet. Vi har försökt att föra förhandlingar med

Rikta för att hålla dem som annars oskyldigt kunde drabbas skadeslösa. Men

det var viktigt att alla utbetalningar skedde mot verifikationer och

kvitton. Om jag hade varit företagare, hade jag därför så snart som möjligt

försökt att presentera verifikationer och kvitton. Ansvaret för när

verifikationer och kvitton har överlämnats och när de slutligen har kunnat

bekräftas har ju i huvudsak åvilat Rikta.

Ordföranden: De har meddelat att de lämnade in fakturor enligt garantin

till ett belopp av 5 miljoner fem dagar innan det berömda sammanträdet den

1 december. Det har expeditionschefen också bekräftat.

Anna Lindh: Ja, men om jag har förstått den tidigare diskussionen rätt ska

man också komma ihåg att det var kraven som inlämnades redan vid det

tillfället. Utrikesdepartementet kunde inte betala enbart gentemot krav.

Det hade varit som att betala in blanko. Utrikesdepartementet var ju

tvunget att ha verifikationer och se att det fanns grund för kraven.

I flera exempel av det som lämnades in vid första diskussionen har jag för-

stått expeditionschefen så att det fanns allvarliga frågetecken. Det tyckte

jag också att expeditionschefen upprepade när han satt på den här platsen

för en liten stund sedan.

Göran Magnusson: Vi har fått väldigt mycket papper och rapporter av olika

slag kring Rikta och framför allt artistevenemangen. Det som i varje fall

jag saknar i mina handlingar är en mer samlad bedömning av hela projektet.

Finns det någon sådan eller planerar man från UD att göra någon sådan?

Anna Lindh: Det finns flera sammanställningar av den totala Sydafrikasats-

ningen. Vi kan se att det var väldigt många mycket lyckade delar i

satsning- en. Det var en del som var direkt misslyckad och det var

artistsatsningen. Men det var ändå en liten del i förhållande till den

totala satsningen. Den var också avsedd att gå helt vid sidan av den s.k.

Sydafrikasatsningen.

Kenneth Kvist: Jag vill backa lite grann och ta upp garantin igen och åter-

knyta lite till ordförandens frågor.

Utrikesministern säger att garantin var ogiltig. Men vi har fått reda på

att Finn Alton hade rätt att ikläda staten utgifter intill 25 miljoner. Han

hade ansvar för den budgeten. Han hade alltså rätt att ingå avtal om ett

belopp på 6,2 miljoner kronor. Det är fastslaget. Det har han sagt. Om det

nu är ett dåligt formulerat avtal är väl det ett internt problem för

Utrikesdepartementet och inte ett problem som ska drabba den till vilken, i

det här fallet, garantin är utställd.

Anna Lindh: Först och främst kan man se av Magnus Sjöbergs utredning att

även om Finn Alton hade teckningsrätt, hade han inte rätt att betala ut

någon av de summor som betalades ut under hösten, inte heller att

underteckna en sådan här garanti. Det gick vid sidan av den rätt och

dessutom utöver den rätt som Finn Alton hade.

Naturligtvis är det ett problem för UD att tjänstemannen ingick avtal som

han inte hade rätt att göra. Det har vi också dragit slutsatser av genom

att ha en ny utbildning av personalen när det gäller ekonomi och

administration.

Kenneth Kvist: Det blir alltså i framtiden klarare regler för vem som har

teckningsrätt, hur attestordning och attesträtt m.m. ser ut.

Anna Lindh: Enligt Magnus Sjöberg, återigen, strider flera av dessa

överens- kommelser även mot dagens regler. Även med dagens regler var detta

ett olämpligt och oriktigt agerande. Men för att ytterligare skärpa

kunskaperna om dagens regler och dessutom förstärka dem för framtiden har

vi både en utbildning i ekonomi och i administration för ett antal

nyckelpersoner, och vi kommer dessutom att se över teckningsrätterna

ytterligare.

Kenneth Kvist: Men Finn Alton försökte ju att få detta sanktionerat. Han

ringde Lars Danielsson och berättade om situationen - att pengar måste ut

till artisterna för att det här inte skulle gå i stöpet - nu kanske det

inte gick så bra ändå. Då hade man inte kontanter. Men Rikta lovade att

ställa upp med kon- tanter. Om man fick en garanti skulle Rikta lösa den

prekära situationen. Så har bakgrundshistorien till garantin skildrats för

oss. Då svarar Danielsson att han förstår situationen. Har då inte Finn

Alton egentligen handlat i god tro, och trott att han hade sanktion att

utfärda garantin?

Anna Lindh: Återigen enligt Magnus Sjöbergs utredning: Magnus Sjöberg menar

att Finn Alton inte hade rätt att träffa den här överenskommelsen. Det är

Magnus Sjöbergs uppfattning. Jag har ingen anledning att ha en annan

uppfattning.

Kenneth Kvist: Hade Rikta någon anledning att tro att Finn Alton inte hade

denna rätt?

Anna Lindh: Enligt min expeditionschef och de affärsjurister som min expe-

ditionschef hade kontakter med fanns det flera juridiska tveksamheter runt

avtalet. Men i stället för att ta en lång juridisk diskussion om den s.k.

garan- tins giltighet eller inte giltighet valde expeditionschefen att

betala summan, eftersom den ändå skulle betalas ut till olika

fordringsägare. Jag har ingen anledning att betvivla hans uppgifter.

Kenneth Kvist: Men såvitt jag förstår är det en tjänsteman på UD som för-

fattar garantin. Det är inte Rikta som författar garantin. Det är inte ett

fram- förhandlat avtal i den meningen att två parter möts och gnuggar

formulering- arna sinsemellan, utan Rikta begär en garanti för att man ska

betala vissa fakturor snabbt. Sedan får man en sådan utfästelse som är

författad inom UD.

Anna Lindh: Oavsett vad Riktas uppfattning om garantin var, tycker jag att

Rikta efter alla de problem som vi hade sett borde ha förstått att man så

snabbt som möjligt skulle presentera alla underlag, kvitton och

verifikatio- ner, inte bara en kravlista. Man borde också ha sett till att

göra det enkelt att snabbt gå igenom de krav som ställdes.

Kenneth Kvist: Men utrikesministern förnekar i alla fall inte att Rikta

inte formulerade garantin?

Anna Lindh: Jag har ingen aning om hur vare sig formulerandet av garantin

eller någonting annat gick till. Jag har inte varit informerad om det, så

jag har ingen aning om hur detta skedde.

Kenneth Kvist: Det förefaller som om de har begärt en handling och sedan

har de fått en handling.

Anna Lindh: Det vet inte jag. Jag har ingen anledning att ha några

hypotetis- ka funderingar över om det var Rikta som formulerade en garanti

och bad att få den undertecknad eller om någon annan formulerade garantin.

Det har jag ingen aning om.

Ingvar Svensson: Herr ordförande! Jag tänker vända lite på den frågeställ-

ning som Kenneth Kvist var inne på. I måndags beslöt alltså expeditionsche-

fen på Utrikesdepartementet att betala ut medel för en icke giltig garanti.

Är det formellt rätt?

Anna Lindh: Expeditionschefen informerade mig om att han under förra veckan

hade fått de sista underlagen av Rikta och att man därmed kunde se att det

fanns så att säga giltiga verifikationer och kassakvitton på minst de

belopp som garantin uppgick till och att han därför avsåg att betala

garantin. Men han sade också att han fortfarande inte såg det som att UD

betalade garantin, men att han väl såg det som bättre att betala ut de

efterfrågade beloppen, eftersom vi ändå skulle bli utbetalningsskyldiga för

dem. Genom att betala beloppen kunde UD slippa en långvarig juridisk tvist

om avtalets giltighet eller inte giltighet.

Ingvar Svensson: Handlandet var alltså formellt fel, utifrån garantidelen

så att säga?

Anna Lindh: Förlåt?

Ingvar Svensson: Den utbetalningen var i så fall formellt fel, om vi ser

det utifrån garantiperspektivet.

Anna Lindh: Det viktiga var att det fanns verifikationer och kvitton, så

att man kunde vara säker på att det skedde korrekt och enligt reglerna.

Ingvar Svensson: Det var alltså av någon slags godhet som Utrikesdeparte-

mentet betalade ut de här pengarna?

Anna Lindh: Nej, det var för att betala de räkningar där expeditionschefen

gjorde bedömningen att Utrikesdepartementet skulle bli ansvarigt enligt de

utfästelser vi tidigare hade gjort, nämligen att de som hade blivit

oskyldigt drabbade skulle hållas skadeslösa. Det fanns verifikationer och

kvitton, det behövde inte ske någon in blanko-betalning.

Ingvar Svensson: Jag har en annan fråga, som jag vill ha ett mer

principiellt svar på. Finn Alton kontaktade Lars Danielsson när

diskussionen om garan- tin pågick och fick beskedet att ingenting fick

störa statsministerns besök. Abresparr bekräftar de här uppgifterna, men

tillägger att sekretariatet över- enskommit med Rikta att uppgifter om

garantin inte skulle lämnas ut till medierna. Sedan säger dåvarande vd:n

för Rikta, Mats Agurén, till Magnus Sjöberg att Utrikesdepartementet även

krävde att Rikta skulle iaktta total medietystnad, annars skulle ersättning

inte heller senare utges enligt den garantin. Är det ett normalt sätt för

Utrikesdepartementet att arbeta på?

Anna Lindh: Självklart inte. Jag har över huvud taget aldrig sett den

uppgif- ten. Jag känner över huvud taget inte till att någonting sådant

skulle ha före- kommit.

Ingvar Svensson: Det kanske kan föranleda att man ser över rutinerna, så

att sådant inte händer inom UD?

Anna Lindh: Sådant ska självklart inte förekomma.

Åsa Torstensson: När fick utrikesministern kännedom om denna garanti för

första gången?

Anna Lindh: Jag läste om det i kvällstidningarna den onsdag informationen

spreds i medierna.

Åsa Torstensson: Har det alltså inte funnits något resonemang som ministern

har varit delaktig i innan garantin utfästes?

Anna Lindh: Nej.

Åsa Torstensson: Var ministern informerad om den s.k. fördröjningen av

utbetalningen, som Klackenberg fattade beslut om i december månad?

Anna Lindh: Dag Klackenberg informerade om sitt hanterande av situatio-

nen. Han informerade mig om att han skulle se om det fanns möjligheter att

gå Rikta till mötes för att underlätta situationen för företaget. Men han

åter- kom och sade att eftersom han inte kunde fortsätta att betala ut

pengar på samma sätt som hade skett tidigare, dvs. utan att ha ordentligt

underlag, fann han det tyvärr inte möjligt att tillmötesgå Rikta, utan man

var tvungen att få in samtliga underlag och att underlagen inte räckte.

Åsa Torstensson: Fördes denna diskussion enbart inom Utrikesdepartementet

eller fördes den också med Statsrådsberedningen?

Anna Lindh: Jag vet att jag den onsdag den här diskussionen fördes var i

London. Jag ringde vid några tillfällen min kanslichef, Per Thöresson, som

då följde diskussionen å mina vägnar. Han informerade också, såvitt jag

vet, Sten Olsson på Statsrådsberedningen. Däremot fattades besluten helt

och hållet inom UD. Det var total överensstämmelse. Vi var helt överens om

hur man skulle hantera situationen.

Helena Bargholtz: De allra flesta frågorna tycker jag att jag har fått svar

på. Det är bara två frågor som jag ändå skulle vara intresserad av att få

besked om. Har utrikesministern haft några kontakter med Lars Danielsson i

det här ärendet eller har allt gått via Dag Klackenberg?

Anna Lindh: Nej, vi har inte haft direkta kontakter kring detta.

Helena Bargholtz: Den andra frågan är: Bo Göransson, som vi hörde tidiga-

re, var mycket kritisk mot uppläggningen av satsningen och att man använde

biståndsmedel till detta. Delar utrikesministern den uppfattningen att

mycket av det som skett inom ramen för Sydafrikasatsningen inte faller inom

ramen för biståndsändamål?

Anna Lindh: Jag har bara sett rapporterna. Av rapporterna tycker jag att

det framgår att man har gjort en klar tudelning av vad som är bistånd och

vad som inte är bistånd. Jag har inte sett någon anledning att kritisera

det som biståndsmedlen användes till och det som biståndsmedlen var avsedda

att användas till.

Nu gör vi också en ordentlig genomgång på UD, så att biståndsmedlen

verkligen bara används till det som biståndsmedlen är avsatta till.

Jag vill tillägga att jag tycker att det är viktigt att man ska kunna göra

så- dana här stora övergripande satsningar. Det tror jag är mycket viktigt

för våra nya relationer med länder som Sydafrika.

Per Lager: Det som är väldigt anmärkningsvärt här är att Dag Klackenberg,

expeditionschefen, och utrikesministern har helt olika uppfattningar om

garantin, dels att den var legal, dels att den inte var det. Vad hade hänt

om Finn Alton hade ringt till UD i stället och förhört sig om huruvida

utställan- det av garantin var i enlighet med de regler som fanns?

Anna Lindh: Då hade han fått nej.

Per Lager: Det förstärker ytterligare frågan hur ledningsfunktionen

fungera- de. Finn Alton uppfattade faktiskt Lars Danielsson som sin chef

och ringde dit och frågade om detta. Kunde man inte ha tänkt sig att Lars

Danielsson skulle hänvisat till UD, eftersom han kanske bättre borde känt

till vem som egentligen var chef för Finn Alton?

Anna Lindh: Jag vet inte vilka kontakter tjänstemannen hade och inte hade.

Däremot borde även tjänstemannen själv ha kontaktat Utrikesdepartementet,

vilket han också beklagade i efterhand och insåg att han borde ha gjort.

Per Lager: Utrikesministern menar Finn Alton då?

Anna Lindh: Ja, just det.

Per Lager: Han borde ha hört sig för med UD?

Anna Lindh: Ja.

Jag vill också återigen poängtera att jag inte tror att Dag Klackenberg och

jag har olika uppfattning om garantins giltighet eller inte giltighet. Jag

svarar på hur vi såg det då. Dag Klackenberg har valt att inte ta en

juridisk tvist om det här avtalet. Men det är en annan sak än att säga att

han skulle ha sagt att den s.k. garantin var giltig.

Per Lager: Men Dag Klackenberg sade ju faktiskt att den hade legal grund,

men att den inte borde ha ställts ut.

Anna Lindh: Men han sade också att det var onödigt att ta en juridisk tvist

om garantin skulle ses som en garanti eller inte. Dag Klackenberg har inte

sagt att den s.k. garantin är ostridig.

Ordföranden: Jag vill fråga något mer om detta. Vad är det i garantin som

inte är legalt riktigt?

Anna Lindh: Jag har inte haft anledning att själv gå igenom de juridiska

tveksamheterna runt garantin. Men både expeditionschefen och affärsjuris-

terna konstaterade när de fick kännedom om garantin att den var behäftad

med så många tveksamheter att det inte var en självklarhet att garantin var

giltig.

Ordföranden: Man kan ju göra den reflexionen att det inte är olagligt att

skriva konstiga garantier. Det har hänt i finare familjer än denna. Det är

därför jag är nyfiken på vad det är som inte är legalt. Här står att UD är

berett att betala under förutsättning att, och det är mitt uttryck, Rikta

är så bussigt att man ställer upp och betalar först. Det är ju innebörden

av den här garan- tin.

Sedan finns det, som vi diskuterade med expeditionschefen, två villkor,

nämligen att Rikta ser till att de här arrangemangen ändå genomförs så bra

som möjligt och att man redovisar sålda biljetter.

Jag har tagit mig friheten att själv konsultera juridisk expertis för att

få en bedömning av om detta är tveksamt. De påpekar också, för att göra

saken enkel, att det finns ord som man kan tvista om. Men att det skulle

vara legalt oriktigt ...

Då ber jag att få ställa frågan igen till utrikesministern: Vad är det som

inte är legalt i detta?

Anna Lindh: Eftersom det finns både ord man kan tvista om och den tillkom

på ett sätt som den inte borde ha tillkommit på är garantin inte ostridig.

Där- med hade det också funnits en möjlighet att föra en juridisk process

om detta avtal som kallas garanti. Expeditionschefen har valt att inte föra

en juridisk process om detta, men det innebär inte att vi anser att detta

avtal är ostridigt.

Ordföranden: När vi talade med expeditionschefen om tillkomsten av denna

garanti verifierade han det intryck som man onekligen får både av texten

och av omständigheterna, att det här är en garanti som UD har velat ställa

ut. Bakgrunden är den uppenbara, nämligen, som vi talade med

expeditionsche- fen om, att det fanns företag som vägrade att hjälpa till i

Sydafrika och där- med skulle ha kunnat göra statsministerns besök mindre

framgångsrikt. Där- för ber UD Rikta att hjälpa till på detta sätt.

Förefaller det inte också utri- kesministern lite egendomligt att den part

som har bett Rikta att hjälpa till i efterhand säger att avtalet inte

gäller?

Anna Lindh: Finn Alton ingick det här avtalet utan att låta juridisk

expertis gå igenom avtalet. Därmed menar vi också att detta avtal är

behäftat med så allvarliga brister att det är stridigt. Vi har trots detta

valt att betala ut samma summa pengar, eftersom vi vet att vi ändå kommer

att bli betalningsskyldiga för åtminstone den summan. Därmed har vi valt,

bl.a. för att det inte ska drabba oskyldiga, att inte fördröja processen

genom att ta en juridisk strid om detta avtals giltighet.

Ordföranden: Men det är väl en korrekt iakttagelse att ni har betalat ut

detta fyra månader och tio dagar efter det berömda sammanträdet och betalat

ut det, inte till ett företag i full funktion, utan till ett företag som

nästan har gått i konkurs? Det är väl en korrekt iakttagelse?

Anna Lindh: Det är korrekt att vi inte betalade enbart mot krav och

fakturor, utan att UD krävde att få gå igenom underlagen och se att det

fanns ordentli- ga underlag och verifikationer för de pengar som skulle

betalas ut. Man ville inte göra en in blanko-betalning. Man ville inte

fortsätta det som tyvärr hade skett tidigare med felaktiga utbetalningar.

Ordföranden: Får jag då till slut fråga: Nu anförs det två skilda motiv

till att pengar inte betalades ut. Det ena motivet säger att det finns för

få kvitton. Utskottet har anledning att titta på detta, eftersom vi nu vet

var Riktas redo- visning finns och på vilken dag den är diarieförd. Det är

en uppsättning ur- säkter.

Den andra uppsättningen säger att garantin inte är legal, så det är frågan

om den över huvud taget bör infrias. Jag talar nu om situationen så som den

var i slutet av förra året, inte nu. Vilken av ursäkterna är det som är

rätt?

Anna Lindh: Vår utgångspunkt var att eftersom avtalet var stridigt skulle

vi inte utgå från det, utan utgå från att vi skulle betala de räkningar och

de krav som fanns och som vi hade en skyldighet att betala och därför borde

göra.

Ordföranden: Meddelade ni Rikta att de inte skulle få betalning därför att

ni inte accepterade avtalets legala grund?

Anna Lindh: I de förhandlingar expeditionschefen hade med Rikta framför-

des att han såg avtalet som stridigt, men att vi skulle betala de

fordringar som fanns och att det därför skulle gås igenom vilka underlag

som fanns för de krav som Rikta framställde.

Ordföranden: Och därmed var alla införstådda med att det här skulle ta lång

tid?

Anna Lindh: Därmed låg naturligtvis ett stort ansvar på Rikta att se till

att underlagen presenterades så snabbt att man också skulle kunna få

ersättning snabbt.

Ordföranden: På vad sätt låg UD efter Rikta för att få in underlagen

snabbt?

Anna Lindh: De formella turerna och samtalen redogjordes det nog bäst för

av expeditionschefen, som hade de regelbundna kontakterna. Men det är

naturligtvis ett företag, och i det här fallet en rekonstruktör, som också

har ett ansvar för att försöka få detta avklarat så snabbt som möjligt.

Ordföranden: Jag ställde frågan bara som en förklaring mot bakgrund av att

vi tidigare har fått redovisat att Rikta ansåg sig ha fullgjort sina

förpliktelser redan den 1 december i den del, nota bene, som sammanhänger

med garan- tin.

Anna Lindh: Men det fanns fortfarande många frågetecken kvar i de underlag

som UD hade fått, och för att inte UD skulle använda skattebetalarnas

pengar på ett felaktigt sätt var det viktigt att man inte bara fick krav

och fakturor, utan också ordentliga underlag och fick gå igenom de

underlagen.

Kenneth Kvist: Utrikesministern säger att avtalet är stridigt. Nu har jag

tyvärr gått ifrån avtalet, men avtalet är väl ett ensidigt dokument,

undertecknat av Finn Alton. Det har inte två undertecknare, utan den som är

ansvarig för det är väl UD:s tjänsteman som har skrivit under det. Rikta

har så att säga inte något ansvar för formuleringarna i avtalet. Så

stridigheten är väl i så fall att UD ska rikta kritik mot sig självt. Det

kan väl inte påverka tempot i utbetal- ningarna för den här saken?

Anna Lindh: Det har inte påverkat tempot i utbetalningarna. Jag har

förklarat att trots att vi från UD:s sida ansåg att det här avtalet,

garantin, utfästelsen, eller vad vi nu väljer att kalla det, var stridigt,

avsåg vi att betala de räkningar för vilka det fanns ett underlag. Därför

gick det arbetet i gång på en gång när materialet lämnades in till UD.

Expeditionschefen har sedan fortsatt att gå igenom underlaget för att också

så snart som möjligt kunna se till att betala de delar där UD kunde anses

betalningsskyldigt.

Kenneth Kvist: Men det jag menar är att när papperet är ensidigt underteck-

nat av Utrikesdepartementets tjänsteman är väl stridigheten i avtalet en

intern affär för Utrikesdepartementet? Rikta kan väl inte så att säga

åläggas något ansvar eller sägas ha gjort något juridiskt fel visavi det

här avtalet? Felet är väl ett internt problem?

Anna Lindh: Det fanns enligt expeditionschefen uppenbarligen också olika

sätt att tolka det här avtalet. Man kunde läsa in olika betydelser i olika

ord i avtalet. Det var därför det också var ett juridiskt svårt komplicerat

underlag.

Kenneth Kvist: Är det så komplicerat? De gör utbetalningar å statens vägnar

ur sin kassa mot att de har fått en utfästelse att de pengarna kommer att

be- talas igen till dem. Är det en så komplicerad sak?

Anna Lindh: Det behöver inte vara komplicerat. Men det är viktigt att UD då

får ordentliga underlag för varför man ska betala räkningarna. Jag hade

inte velat sitta i konstitutionsutskottet och ta ansvar för att 7 ½

miljoner, 5 miljo- ner eller 2 miljoner av skattebetalarnas pengar hade

använts för att betala dubbla räkningar eller hade använts för att betala

lycksökare som försökte passa på i samband med detta. Man ska vara medveten

om att i den här sor- tens situationer kommer det väldigt många och

försöker att utnyttja situatio- nen. I det läget är man tvungen att väldigt

noggrant gå igenom alla krav som finns, alla fakturor som finns och även

granska underlagen.

Kenneth Kvist: Det är väl aldrig särskilt lätt, och ska väl inte vara det,

att sitta framför konstitutionsutskottet. Men jag vill backa lite grann och

kanske inte använda ett så starkt ord som lycksökare.

Man hade för den här artistsatsningen anlitat ett företag som heter MEP.

När det framkom att det, om jag uttrycker mig milt, hade ett visst

bristande administrativt handlag ombads Rikta av UD att ingå ett som man

kan kalla bulvanliknande förhållande. UD betalar till Rikta, som i sin tur

betalar till MEP. Var utrikesministern medveten om eller informerad om den

konstruk- tionen?

Anna Lindh: Nej, det var jag inte.

Ingvar Svensson: Jag måste säga att jag blev konfunderad över talet om

legal grund. Det är möjligt att jag börjar bli gammal och lomhörd och inte

förstår, men jag vill minnas att jag till expeditionschefen ställde just

frågan om han ansåg att garantin hade legal grund. Jag uppfattade att jag

fick ett entydigt svar på den punkten. Jag pressade honom dessutom på om

han hade sagt att den just hade illegal grund, och det förnekade han

bestämt. Jag förstår inte det resonemang som utrikesministern för om icke

giltig garanti och att den inte skulle ha legal grund. Har ni så olika

uppfattningar på UD?

Anna Lindh: Nej, vi har inte olika uppfattningar. Men vi ansåg att den var

stridig och att vi därför inte skulle betala in blanko mot garantin, utan

vi skulle betala verifierade fakturor, verifierade räkningar.

Ingvar Svensson: Den hade alltså legal grund, men det skulle inte betalas

ut in blanko. Är det så jag får uppfatta utrikesministern?

Anna Lindh: Eftersom det var stridigt kunde man inte betala ut in blanko,

utan man skulle gå på verifieringar.

Helena Bargholtz: Finn Alton har ju skildrat att han arbetade under väldigt

stor tidspress. Under hela det här projektet var det med mycket snäva tids-

marginaler han kunde agera. Det var skälet till att han ringde Lars

Danielsson för att få garantin bekräftad.

Därför undrar jag: Om han hade ringt till Utrikesdepartementet - det var

kanske tur att han inte gjorde det - och fått ett nej på sin begäran att

utställa en garanti, hade då inte hela Sydafrikasatsningen äventyrats, hela

den del som han var ansvarig för? Han hade tydligen fått signaler om att

det var väldigt viktigt att ingenting gick snett i det här skedet. Då är

det väl inte så egendomligt om han inte hinner få tag i någon jurist som

granskar garanti- förbindelsen. Jag vill höra utrikesministerns kommentarer

till detta.

Anna Lindh: Jag vill betona att Finn Alton var ansvarig för mycket stora

delar av Sydafrikasatsningen som gick väldigt bra. Tyvärr har Finn Alton nu

bara kommit att förknippas med den här delen, som gick illa. Men Finn Alton

var också ansvarig för ett väldigt stort och lyckat program, som fak- tiskt

var majoriteten av Sydafrikasatsningen. Däremot var artistsatsningen inte

bra och borde ha avbrutits.

Helena Bargholtz: Men hur kan han, enligt utrikesministern, ha förväntats

hinna låta göra en juridisk granskning när det var så bråttom?

Anna Lindh: Reglerna är sådana att han enligt Magnus Sjöbergs utredning i

detta läge inte hade befogenhet att göra den här typen av utfästelser.

Helena Bargholtz: Tack.

Ordföranden: Jag tvingas att exercera utrikesministern en gång till om

avta- let. Jag får beskriva den bild som nu avtecknar sig, nämligen att UD

faktiskt bryter avtalet. Eller?

Anna Lindh: Jag förstår inte ordförandens påstående.

Ordföranden: Då ska jag förklara. Avtalet säger att UD antar ensidiga ga-

rantiförpliktelser, för att vara mera korrekt. UD åtar sig att svara för

den förlust som kan uppkomma till följd av att Rikta går i UD:s ställe och

lägger ut för utgifter för Magnus Erikson Productions. Såsom garantin är

utformad innebär detta att prövningen av huruvida pengar ska utbetalas

eller inte läggs över från UD till Rikta. Därefter åtar sig UD att betala

den förlust som upp- kommer i Rikta. Detta är avtalets innebörd.

Avtalet säger inte att UD därefter förbehåller sig rätten att pröva

huruvida Rikta har ersatt rätt underleverantörer. Avtalet säger att UD

betalar förlusten. Detta har Rikta gått till UD och bett UD att göra. Då

säger UD nej. Är inte detta korrekt?

Anna Lindh: UD har från början konstaterat att utfästelsen var stridig. Det

var t.ex. olika uppfattningar om vad förlust innebar, var intäkterna i så

fall fanns, var sponsorintäkterna fanns. Ni har just hört Klackenberg från

denna stol förklara att det fanns bankkonton i Sydafrika som Rikta inte ens

kände till. Jag känner inte till mer detaljer kring detta. Det har ni just

haft en diskus- sion med Klackenberg om. Att i detta läge fortsätta att

betala ut mot fakturor utan att få verifikationer ansåg inte vi lämpligt

att göra. Det hade varit att hantera skattebetalarnas pengar slarvigt.

Ordföranden: Är det inte korrekt att säga att UD i det läget bestämde sig

för att använda utrikesministerns eget sätt att formulera det, att i

stället gå in och pröva utbetalning för utbetalning huruvida den var rimlig

eller inte?

Anna Lindh: Vi ansåg att man skulle göra utbetalning för utbetalning. Jag

tycker inte att man ska utlämna enskilda tjänstemän, men Finn Alton hade

inte befogenheter att göra den här typen av utfästelser. Det fanns flera

tvek- samheter när det gäller formuleringarna i utfästelsen. Därför var den

för vår del stridig. Därför sade vi att vi i stället vill göra

utbetalningarna mot faktu- ror och underlag.

Ordföranden: Det vill säga att ni lade garantin åt sidan, allt medan Rikta

inte klarade sina betalningar?

Anna Lindh: Rikta fick samtidigt veta att om de presenterade underlagen

skulle vi göra allt för att så snabbt som möjligt se till att Rikta också,

i den takt vi fick underlagen, kunde kompenseras.

Ordföranden: En sista fråga. Det förefaller som om många i UD och Stats-

rådsberedningen tycker rätt illa om byrån Rikta. Hur hamnade ni tillsam-

mans?

Anna Lindh: Jag hade ingen anledning att tycka illa om byrån Rikta. Vad

beträffar upphandlingen har jag ingen anledning att gå in på den heller,

för jag var inte informerad när den gjordes.

Ordföranden: Då tackar vi för detta.

- - -

Utfrågning 2000-04-14 med statsminister Göran Persson

Anm. De delar som inte avser Sydafrikasatsningen har uteslutits här. Dessa

delar har publicerats i konstitutionsutskottets betänkande 1999/2000:KU20.

Ordföranden: Jag ber att få hälsa statsminister Göran Persson välkommen

till utskottet för den sista av en lång rad utfrågningar i årets

granskningsarbete - en granskning vars uppgift är att säkerställa att

regeringen utövar sitt ämbete under grundlagen. Vi har bett statsministern

komma hit för att svara på frå- gor i flera av de anmälningsspörsmål som

utskottet behandlar. Det är för det första fråga om underlåtenhet att

överlägga med Utrikesnämnden i fråga om förbindelserna med Österrike. Det

är för det andra fråga om regeringens utövande av utnämningsmakten och

ansvar för chefstillsättningar. Det är för det tredje handläggningen av

Sydafrikasatsningen, och det är för det fjärde statsrådens ansvar för

regeringens beslut under samverkan mellan Socialde- mokraterna,

Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Min tanke är att vi tar frågorna en i taget för att få någon klarhet i

diskus- sionen. Här bjuder traditionen att vi ger våra gäster möjlighet att

säga något inledningsvis om de vill göra detta. Därefter ger jag utskottets

ledamöter ordet i partiernas storleksordning - största parti först - med

det undantaget att det parti eller de partier som har anmält frågan för

granskning går före i den ordningen.

Än en gång: Hjärtligt välkommen, Göran Persson.

- - -

Ordföranden: Tack för detta. Någon ytterligare? Om så inte är fallet går vi

över till det tredje ärende som vi har bett statsministern att vara beredd

att svara på frågor om, nämligen regeringens handläggning av Sydafrikasats-

ningen. Där finns det två anmälningar, en från Miljöpartiet och en från Mo-

deraterna. Jag lämnar därmed ordet till Per Lager.

Per Lager: Tack, herr ordförande! Miljöpartiet har gjort en anmälan som

bygger framför allt på två misstankar. Den första är att alla arrangemang

nere i Sydafrika inte föll under det övergripande biståndsmålet. Den andra

är att det såg ut som att det här även handlade om JAS 39 Gripen-affären.

Nu har statsministern flera gånger svarat på de här frågorna i olika

sammanhang. Den 2 december fick vi en redovisning i riksdagen. Där säger

statsministern att hela satsningen mycket väl ryms inom biståndets ramar.

Då skulle jag vilja ställa en fråga till statsministern med tanke på att

man inte diskuterade biståndets ramar innan satsningen kom i gång. Man

gjorde inga efterfråg- ningar när det gäller t.ex. Sida och deras åsikter.

Frågan är då om statsmi- nistern anser att själva planeringen av

Sydafrikasatsningen var bristfällig, framför allt kanske när det gäller

finansieringen. Den var ju inte löst. Det var väldigt mycket av att man

spekulerade i sponsorsintäkter som man då inte kunde veta något om men som

man utgick ifrån skulle kunna ramla in. Hur kan man ha en sådan planering -

eller brist på planering? Jag ställer frågan till statsministern eftersom

statsministern trots allt har det övergripande ansvaret för även den här

satsningen.

Göran Persson: Trots allt, ja. Vi kan börja med ursprunget. Jag kan minnas

fel, men jag tror att det var någon gång våren 1998 som jag talade på Sida

efter att ha haft en ordentlig diskussion med verksledningen om vår

bistånds- politik. Det växte vid det tillfället fram en idé om att vi

skulle göra något stort och samordnat, något som gav en ny injektion åt

svenskt bistånd och svensk biståndspolitik. Och vi borde göra det i

Sydafrika. Jag var angelägen om detta också utifrån utgångspunkten att jag

var rädd för en situation där vårt Sydafrikaengagemang, som ju väldigt

många i Sverige har varit en del av, skulle glida bort och i stället

ersättas med något slags flygplansaffär. Det var inget perspektiv som jag

tyckte var roligt, och det var inget perspektiv som jag tyckte var

lockande. Den tanke jag hade var: Hur håller vi i gång en bred folklig

relation med folket i södra Afrika? Hur bygger vi vidare på den

solidaritetsmanifestation som befrielsekampen mot apartheid var så att vi

inte hamnar i en diskussion om offset-affärer, flygplansförsäljningar och

olika typer av exportkrediter? Det var inget lockande perspektiv.

Jag förde det här samtalet också med Thabo Mbeki, som kom till Stock- holm,

tror jag, november 1998. Jag lanserade för honom den här tanken om

partnerskap som ett uttryck för att nu är Sydafrika befriat från apartheid,

men därmed släpper vi inte de förbindelser av politiskt slag som har varit

mellan Sverige och södra Afrika. Därmed klipper vi inte det ideella

engagemang som har funnits. Hur bygger vi nu vidare på det här så att vi

får ett part- nerskapsförhållande - också i olika typer av internationella

forum? Sydafrika är ju på många sätt Afrikas ledande ekonomiska stormakt.

Det är en politisk faktor inte bara i Afrika utan även world wide. De har

många värderingar och ståndpunkter som är identiska med den svenska

regeringens. Hur bygger vi ett partnerskap mellan detta land i det södraste

av de södra delarna i Afrika och ett land i det norraste av det norra

Europa? Hur gör vi det här? Kan vi hitta ett partnerskap?

Det var en tanke som både han och jag tyckte var fascinerande. Mot den

bakgrunden byggdes projektet upp.

Jag är den förste att känna mig oerhört besvärad och också av och till, ska

jag säga, upprörd över en del av de saker som sedan kom att inträffa under

den där veckan. Dock ska jag säga att när vi summerar vad vi har gjort, vad

vi har uppnått och vad vi har startat i form av processer är det ett

utomor- dentligt gott resultat i sak. Det bygger vi nu vidare på. Vi vill

använda bi- ståndsmedel för att bygga den här typen av partnerskap. Ett och

annat av det vi gjorde under veckan är inte bistånd och ska inte heller

finansieras med biståndsmedel. Det sade jag redan innan och det har jag

sagt efteråt. Det förutsätter jag att också Sidas generaldirektör har sagt.

Vi går igenom det här och tittar på det.

Det finns internationella regelverk för vad man får använda biståndsmedel

till och inte. Det har vi all anledning att vara uppmärksamma på som

ledande biståndsnation. Inte minst nu när vi höjer ambitionerna så kraftigt

i den bud- get vi presenterade i går har vi allt intresse av att detta

regelverk upprätthålls. Ibland är det ju så att många stater och nationer

karakteriserar insatser som bistånd som inte är det. Vi vill vara strikta.

Är det något som inte håller så förs det åt sidan. Då får det tas på andra

konton. Jag skulle tro att det ligger någonstans som vi har trott. 20-25

miljoner kronor av biståndspengar kom- mer att användas och mycket väl

kunna motiveras. Vi har lagt en bra grund att gå vidare på. Så med lite

distans till det här tycker jag faktiskt att det är ett gott resultat.

Per Lager: Det här var ju en ram på 25 miljoner. Vid utfrågningen av Bo

Göransson, generaldirektören för Sida, fick vi reda på att han inte var så

lycklig över denna. Han hade hellre sett att man tog pengar från Sidas

medel till sådant som var bistånd och att det andra skulle tas någon

annanstans ifrån, oavsett om det blev mer eller mindre än 25 miljoner. Det

var hans åsikt. Men så blev det inte, utan det blev en ram på 25 miljoner.

Men vad jag förstår av statsministerns svar är det ändå så att det när det

kommer till kritan bara är det som kan räknas in som rent bistånd som ska

tas därifrån. Resten tas från något annat konto. Det skulle vara intressant

att veta vad det finns för sådana konton, men det kanske inte

statsministern kan svara på här och nu. Att jag säger det här är ju också

för att man på Sida, bland tjänstemännen där, tyckte att det fanns en del

arrangemang som inte låg inom biståndsverk- samheten. Man nämner

informationsverksamheten riktad mot Sverige. Man nämner också bl.a.

handelsmässan, vissa delar av handelsmässan. Kan jag få ett kort svar på

det så ska jag gå vidare sedan.

Göran Persson: Ja, det kan du få. Jag sade redan till riksdagen att det som

inte är bistånd inte är bistånd. Här finns ett internationellt regelverk

som vi har ett större intresse än andra att leva upp till. Jag har aldrig

upplevt att det varit någon skild uppfattning där mellan oss och Sidas

ledningsgrupp. Det skulle förvåna mig mycket i så fall. Sedan talar du om

handelsmässan. Den är viktig. Jag var där och träffade alla dessa

sydafrikanska småföretagare som fick en mötesplats med svenska företag. Vi

lanserade också en facilitet för att låna ut pengar som Sida nu

introducerar i Sydafrika. Jag upplevde nog den mässan som ett mycket gott

uttryck för något som helt och fullt ryms inom biståndets ramar. Vi måste

komma vidare framåt med biståndet. Det är inte bara katastrofhjälp. Det är

inte bara att bekämpa det akuta. Vi måste också vara med och bygga

samhällen som successivt stärks och som präglas av demokrati och mänskliga

rättigheter. I ett sådant samhällsbygge är inte minst den ekonomiska

dimensionen viktig.

Per Lager: Det övergripande biståndsmålet fattigdomsbekämpning från 1962 är

kanske inte så up-to-date, för vi använder andra vägar för att försöka nå

samma mål i dag. Men det var kanske framför allt utifrån den ståndpunkten

som vi tyckte att det här var flera arrangemang som inte borde kallas för

bistånd.

Då kan jag gå över på den andra frågan, om den här JAS 39 Gripen- affären.

Den skulle väl ha varit färdigförhandlad redan ungefär sommaren 1998, så

den skulle hållas fri från det här Sydafrikaarrangemanget. Så utgick man i

alla fall från att det var när man började planera Sydafrikaarrange-

manget. Men nu slutade det på det viset att det var just under den här

veckan som man skrev under avtalet. Då såg det ut som att det var en tanke

i det här; att det här passade väldigt väl in.

Att jag tar upp det här beror på att arrangören, Magnus Erikson, MEP, i

våra utfrågningar bl.a. säger detta: Jag anser att JAS 39 Gripen har spelat

stor roll när det gäller den här satsningen. Det får står för honom

givetvis, men jag ställer frågan ändå. Han säger vidare så här: Jag har

även träffat på före- tag nere i Sydafrika som ansåg att JAS 39 Gripen var

alltför inblandat i detta. Misstankarna finns. Jag skulle vilja ha en kort

kommentar. Jag vet att stats- ministern förut har sagt att det inte har med

varandra att göra. Finns det något att kommentera i detta?

Göran Persson: Jag sade redan inledningsvis att tanken är och har varit att

vi inte ska fastna i att våra relationer med Sydafrika är en

flygplansaffär. Våra relationer med Sydafrika är ett ömsesidigt delande av

värderingar som rela- tivt små stater, det är trots allt både Sydafrika och

Sverige i ett världsvitt perspektiv, kan förenas omkring i ett

internationellt arbete. Det togs ju ex- empelvis i anslutning till detta

besök initiativ inför WTO-förhandlingarna. Där drev vi gemensamma

ståndpunkter med Sydafrika, vi med vår frihan- delsvänliga tradition och

sydafrikanerna med sitt perspektiv utifrån u- landsekonomiernas behov av

tillträde till världsmarknaden. Det var fullt med sådana engagemang och

initiativ. Sedan kan jag inte utesluta att det fanns en och annan

industriell beslutsfattare eller ekonomisk intressent som tyckte att det

kunde vara lämpligt att fullfölja ett och annat kontrakt under den här

veckan. Sådant sker regelmässigt, men det var ingenting som vi på något

sätt hade inflytande över eller ambition till.

Per Lager: Då har jag en avslutande fråga i den här omgången. Den handlar

om den s.k. garantin, eller utfästelsen, som gjordes av Finn Alton. Nu är

det så att vi har fått två olika uppfattningar i dag om legaliteten.

Göran Persson: Legaliteten?

Per Lager: Ja, legaliteten när det gäller den här utfästelsen. Dels sade

Dag Klackenberg att garantin hade en legal grund, men den borde inte ha

ställts ut. Sedan har vi hört utrikesministern säga att garantin inte var

enligt regler- na. Den var inte giltig. Sedan finns det lite olika

förklaringar till att man kommer fram till detta, men det är de två

ståndpunkterna. Finn Alton upp- fattar detta som en giltig garanti. Han

ställde ju ut den. Han försäkrade sig om att den var giltig genom att ringa

sin chef, som han uppfattade det. Och det var Lars Danielsson. Det var

också lite märkligt. Utrikesministern menar att hans verkliga chef fanns på

UD, på Afrikaenheten. Men han ringde i alla fall till Lars Danielsson och

fick klartecken. Där har de också lite olika syn- punkter på vad detta

klartecken bestod i. Men Finn Alton uppfattade det som ett klart ja. Sedan

har jag sett i våra utfrågningar, i utfrågningen av Peter Erikson tror jag

att det var, att han såg det här klartecknet som ett klartecken från

statsministern själv. Det där har varit oklart, och många har sagt att

statsministern inte var inblandad. Nu skulle jag vilja höra om

statsministern var inblandad i detta klartecken som har vållat så mycket

bekymmer efteråt.

Slutsatsen av det här är att beslutsordningen var oklar. Så här ska det

inte gå till. Man ska veta vem som är ens chef och det ska inte råda något

tvivel när det gäller sådana här viktiga saker som kan putta omkull företag

som t.ex. Rikta i det här fallet. Kan jag få en kommentar till detta, tack.

Göran Persson: Det var många frågor. Beträffande den här diskussionen om

klartecknet, garantin, vill jag säga att jag har självklart inte på något

sätt varit inblandad i ett beslutsfattande omkring detta. Jag har inte ens

haft informa- tion om det annat än möjligen via medierna. I den

utsträckning Lars Daniels- son varit informerad får han svara på det själv.

Det tror jag redan att han har gjort inför utskottet. Om garantin är giltig

eller inte kan jag inte bedöma. Klackenberg är ju en god statstjänsteman

med vid kompetens. Å andra sidan är Anna Lindh en juristutbildad, mycket

insatt person som kanske hävdar en annan sak. Jag vet inte. Mitt problem är

att jag tycker att båda är väldigt kloka. Om jag ska döma dem emellan är

risken att jag så att säga hamnar fel.

Per Lager: Finn Alton, då?

Göran Persson: Finn Alton däremot har jag kanske inte anledning att värdera

på så sätt. Det får andra göra. Jag har bara träffat honom vid något

tillfälle. Han gjorde säkert så gott han kunde under ganska pressade

förhållanden, det skulle jag tro. Det där får juristerna klara ut - vad som

hände när garantin utfärdades och i vilken utsträckning den var giltig

eller inte giltig. Jag är inte kompetent att bedöma detta och har heller

ingen anledning att försöka göra det.

Per Lager: Men visst måste statsministern ha varit medveten om besluts-

gångarna för Sydafrikasekretariatet? När chefen för sekretariatet vänder

sig för att få bekräftelse på olika saker skulle han vad vi har förstått av

utrikes- ministern ha vänt sig UD, Afrikaenheten. Samtidigt var Lars

Danielsson inblandad i vissa frågor, som han sade, när det gällde

statsministern och annat. Ändå blev det på det viset att Finn Alton hela

tiden vände sig till Lars Danielsson utan att bli korrigerad på den

punkten, kanske, av Lars Daniels- son: Vänd dig till UD i stället! Det

försiggick hela tiden. Var det inget som statsministern funderade över

ibland?

Göran Persson: Nej. Möjligen att man funderade över det med facit i hand.

Men min vardag är ju inte sådan att jag på något sätt går in i den typen av

uppgifter. Regeringskansliets arbete bygger på en långt driven

decentralise- ring och delegering. Man förutsätter att människor gör det de

ska inom gäl- lande regelverk. För den här typen av åtaganden för statens

räkning finns naturligtvis regelverk att följa när det gäller vad man får

och inte får göra, vilken organisation man befinner sig i, vilka regler som

gäller för upphand- ling, vilka regler som gäller för personal och vilka

befogenheter man har. Det är naturligtvis väl uttryckt. Skulle det mot

förmodan inte vara väl uttryckt utan att vi i Regeringskansliet har

oklarheter i denna formella mening finns det naturligtvis anledning att

vara bekymrad. Då måste vi rätta till det. Men jag tror inte att det är där

det har brustit. Däremot kanske man inte har levt efter det regelverk som

gäller.

Sedan har ju Sjöberg gått igenom Danielssons relation till detta Sydafrika-

sekretariat. Där kan det finnas en och annan oklarhet i fråga om hur man

uppfattade varandra. Att Sydafrikasekretariatet var inrättat i anslutning