Bet. 2000/01:KU3

Konstitutionsutskottets betänkande

2000/01:KU03

Statlig förvaltning

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

2000/01

KU3

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet motioner från de

allmänna motionstiderna 1998, 1999 och 2000 som

gäller t.e.x. ombudsmannaorganisationen,

myndigheters service och alkoholfri representation.

Med anledning av motioner om

ombudsmannaorganisationen föreslår utskottet ett

tillkännagivande till regeringen om att en utredning

bör tillsättas med uppgift att undersöka om det

finns förutsättningar för att slå samman några av

eller samtliga ombudsmannainstitutioner som är

underställda regeringen till en

ombudsmannaorganisation. Utskottet avstyrker övriga

motioner. Sju reservationer har fogats till

betänkandet.

Motionerna

Motion från den allmänna motionstiden 1998

1998/99:K231 av Helena Bargholtz m.fl. (fp) vari

yrkas

3. att riksdagen beslutar att myndigheter skall

vara skyldiga att lägga ut protokoll och diarier på

nätet,

Motioner från den allmänna motionstiden

1999

1999/2000:K204 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari

yrkas

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om en medborgarnas

rättighetslista.

1999/2000:K213 av Göte Jonsson m.fl. (m) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om principer för

avgiftsuttag vid tillsynsverksamhet.

1999/2000:K242 av Berit Adolfsson och Anne-Katrine

Dunker (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

att en ombudsman för mänskliga rättigheter skapas i

enlighet med vad som anförts i motionen.

1999/2000:K259 av Kenneth Lantz (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om

informationsmöjlighet för allmänheten om

socialförsäkringar, skatteregler och andra

samhälleliga frågor inom Danmark och Sverige,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att tillsätta en

utredare som får till uppgift att förbereda ett

förslag om hur samhällsinformation skall möjliggöras

för Öresundspendlarna.

1999/2000:K267 av andre vice talman Eva Zetterberg

m.fl. (v, s, mp, fp, kd, c) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om alkoholfri representation.

1999/2000:K303 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om en översyn av

möjligheten att införa ett 020-nummer till

myndigheterna.

1999/2000:K313 av Amanda Agestav (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om myndigheters

nåbarhet via e-post,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om offentliga

handlingar på Internet.

1999/2000:K326 av Bertil Persson (m) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag om en

utredning syftande till försök med länsstyrelser

bestående av länets riksdagsledamöter.

1999/2000:Sf639 av Fanny Rizell m.fl. (kd) vari

yrkas

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att

Diskrimineringsombudsmannen skall vara en myndighet

underställd riksdagen.

1999/2000:So327 av Kenneth Johansson m.fl. (c) vari

yrkas

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

sådan ändring i förvaltningslagen som anförts i

motionen.

1999/2000:T705 av Eva Flyborg m.fl. (fp) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om

att myndigheter skall vara skyldiga att lägga ut

protokoll och liknande handlingar på nätet.

1999/2000:N214 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari

yrkas

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att permanenta

verksamhet med medborgarkontor.

1999/2000:A715 av Mikael Odenberg m.fl. (m) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om avskaffande av

jämställdhetsombudsmannen (JämO), ombudsmannen mot

etnisk diskriminering (DO), handikappombudsmannen

och ombudsmannen mot diskriminering på grund av

sexuell läggning (HomO),

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om inrättande av ett

nytt sammanslaget ombudsmannaämbete,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att den nya

ombudsmannen skall utgöra en myndighet direkt under

riksdagen.

Motioner från den allmänna motionstiden

2000

2000/01:K228 av Björn von der Esch (kd) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen begär att regeringen ser över

Justitiekanslerns (JK) nuvarande åligganden.

2000/01:K250 av Fanny Rizell och Tuve Skånberg (kd)

vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen och

riksdagsstyrelsen som sin mening vad i motionen

anförs om en policy för alkoholfri representation

för statlig förvaltning och för riksdagen.

2000/01:K252 av Per Lager m.fl. (mp) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

3. Riksdagen begär att regeringen utreder

möjligheterna att organisera alla ombudsmän i en

gemensam ombudsmannainstitution för mänskliga

rättigheter - MRO - under riksdagen.

2000/01:K262 av Lars Hjertén och Lars Elinderson (m)

vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

till ändring av lagen i enlighet med vad som anförs

i motionen.

2000/01:K265 av Ingvar Svensson m.fl. (kd) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

till lag om dröjsmålstalan.

2000/01:K266 av Ingvar Svensson m.fl. (kd) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen begär att regeringen tillsätter en

parlamentarisk utredning med anledning av vad i

motionen anförs om en gemensam organisation i

Rättighetsombudsmannen.

2000/01:K287 av Cecilia Magnusson och Anita Sidén

(m) vari föreslås att riksdagen fattar följande

beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som

sin mening att myndigheter inte skall ägna sig åt

ideologisk produktion i enlighet med vad som anförs

i motionen.

2000/01:K293 av Rolf Olsson och Tanja Linderborg (v)

vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen begär att regeringen fastställer en policy

för konferens- och mötesverksamhet under det svenska

ordförandeskapet enligt vad i motionen anförs om att

alkohol inte skall serveras vid arbetsluncher.

2000/01:K310 av Yvonne Oscarsson (v) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen

beslutar att all representation skall vara

alkoholfri under den tid som Sverige är

ordförandeland i EU.

2000/01:K323 av Anne-Katrine Dunker och Berit

Adolfsson (m) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att skapa en

ombudsman för mänskliga rättigheter.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att den nya enheten

för mänskliga rättigheter skall lyda under

riksdagen.

2000/01:K328 av Carl Erik Hedlund (m) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

2. Riksdagen beslutar att avskaffa de

ombudsmannainstitut vars uppgift är att bevaka de i

yrkande 1 omnämnda diskrimineringslagarna.

2000/01:K330 av Agneta Brendt och Birgitta Ahlqvist

(s) vari föreslås att riksdagen fattar följande

beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som

sin mening vad i motionen anförs om behovet av

integration mellan statliga myndigheter, allmän

försäkringskassa och kommun vad gäller

servicegivning och information till medborgare via

integrerade medborgarkontor.

2000/01:K341 av Åsa Torstensson m.fl. (c) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om öppna diarier på

nätet.

2000/01:K348 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att utarbeta

jämställdhetsmål, återrapporteringskrav och uppdrag

gemensamma för statsförvaltningen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att utarbeta

myndighetsspecifika mål för verk och myndigheter.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om vikten av utbildning

och kunskapshöjande insatser med könsper-spektiv

riktade till berörda inom regering och myndigheter.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att ge

jämställdhetsarbetet större vikt i budgetdialog och

i regleringsbrev vad gäller myndigheter inom

konstitutionsutskottets område.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att ge

jämställdhetsarbetet större vikt i budgetdialog och

i regleringsbrev vad gäller myndigheter inom

finansutskottets område.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att ge

jämställdhetsarbetet större vikt i budgetdialog och

i regleringsbrev vad gäller myndigheter inom

skatteutskottets område.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att ge

jämställdhetsarbetet större vikt i budgetdialog och

i regleringsbrev vad gäller myndigheter inom

justitieutskottets område.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att ge

jämställdhetsarbetet större vikt i budgetdialog och

i regleringsbrev vad gäller myndigheter inom

lagutskottets område.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att ge

jämställdhetsarbetet större vikt i budgetdialog och

i regleringsbrev vad gäller myndigheter inom

utrikesutskottets område.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att ge

jämställdhetsarbetet större vikt i budgetdialog och

i regleringsbrev vad gäller myndigheter inom

försvarsutskottets område.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att ge

jämställdhetsarbetet större vikt i budgetdialog och

i regleringsbrev vad gäller myndigheter inom

socialförsäkringsutskottets område.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att ge

jämställdhetsarbetet större vikt i budgetdialog och

i regleringsbrev vad gäller myndigheter inom

socialutskottets område.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att ge

jämställdhetsarbetet större vikt i budgetdialog och

i regleringsbrev vad gäller myndigheter inom

kulturutskottets område.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att ge

jämställdhetsarbetet större vikt i budgetdialog och

regleringsbrev vad gäller myndigheter inom

utbildningsutskottets område.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att ge

jämställdhetsarbetet större vikt i budgetdialog och

i regleringsbrev vad gäller myndigheter inom

trafikutskottets område.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att ge

jämställdhetsarbetet större vikt i budgetdialog och

i regleringsbrev vad gäller myndigheter inom miljö-

och jordbruksutskottets område.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att ge

jämställdhetsarbetet större vikt i budgetdialog och

i regleringsbrev vad gäller myndigheter inom

näringsutskottets område.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att ge

jämställdhetsarbetet större vikt i budgetdialog och

i regleringsbrev vad gäller myndigheter inom

arbetsmarknadsutskottets område.

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att ge

jämställdhetsarbetet större vikt i budgetdialog och

i regleringsbrev vad gäller myndigheter inom

bostadsutskottets område.

2000/01:K349 av Åke Gustavsson m.fl. (s) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om konsekvensanalyser vid

förändring av viktiga samhällsfunktioner.

2000/01:K358 av Henrik S Järrel (m) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen

begär att regeringen återkommer till riksdagen med

förslag till reformering av de s.k.

ombudsmannainstituten med sikte på en sammanhållen

organisation under riksdagens primära insyn.

2000/01:K373 av Kristina Zakrisson m.fl. (s) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om kvinnors möjligheter till

utveckling i skogslänen genom samordning av

offentlig verksamhet.

2000/01:K384 av Jan Backman (m) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om behovet av en översyn av

överlämnande av myndighetsuppgifter.

2000/01:K399 av Per Lager m.fl. (mp) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

2. Riksdagen begär att regeringen utreder en

samordning av de nuvarande ombudsmännen i en

myndighet - Ombudsmannen för mänskliga rättigheter,

i enlighet med vad som anförs i motionen (avsnitt

3.4).

2000/01:Ju933 av Siw Persson och Johan Pehrson (fp)

vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

33. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om det svenska

ombudsmannasystemet.

2000/01:L459 av Ana Maria Narti m.fl. (fp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om sammanförandet av

JämO, DO, HomO och Handikappombudsmannen till ett

gemensamt ombudsmannaämbete.

2000/01:Sf645 av Magda Ayoub m.fl. (kd) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

34. Riksdagen beslutar att Ombudsmannen mot

diskriminering ges ett speciellt ansvar i

opinionsbildningen mot diskriminering,

främlingsfientlighet och rasism och att DO skall

vara en myndighet underställd riksdagen.

2000/01:So354 av Kenneth Johansson m.fl. (c) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring i förvaltningslagen kring

bemötandefrågor.

2000/01:T713 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att myndigheter

skall erbjuda samtliga tjänster som intelligenta

tjänster från den 1 januari 2004.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att det bör ankomma

på regeringen att ge erforderliga uppdrag åt

myndigheter och att tillskjuta medel inom ramen för

utgiftsområdena för att förverkliga idén om en

myndighetskontakt.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om användarvänlighet i

myndigheternas IT-baserade information.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att genom

regleringsbrev påskynda myndigheters anpassning till

ett gemensamt SHS-system.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om IT och demokrati.

2000/01:N323 av Eva Flyborg m.fl. (fp) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om myndigheternas

service och öppettider.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om kontaktpersoner vid

statliga myndigheter och i kommunerna.

Utskottet

Ombudsmän

Motionerna

I motion 1999/2000:K242 av Berit Adolfsson och Anne-

Katrine Dunker (m) hemställs att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att en ombudsman för mänskliga

rättigheter skapas i enlighet med vad som anförts i

motionen. I motion 2000/2001:K323 av Berit Adolfsson

och Anne-Katrine Dunker (m) föreslås att riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att skapa en ombudsman för

mänskliga rättigheter (yrkande 1) och vad i motionen

anförs om att den nya enheten för mänskliga

rättigheter skall lyda under riksdagen (yrkande 2).

För att vidmakthålla FN:s deklaration om mänskliga

rättigheter i Sverige har fem olika ombudsmän

skapats i Sverige; nämligen JämO, DO, BO, HO och

HomO. Den splittrade hanteringen av diskriminering i

olika former motverkar, enligt motionärerna, ett

genomslag för uppfattningen att mänskliga

rättigheter är något absolut och universiellt och

inte något förhandlingsbart eller relativt.

Mänskliga rättigheter riskerar att kränkas om de

människor som utsätts inte ingår i de etablerade

ombudsmännens ansvarsområden. Motionärerna föreslår

en sammanslagning av de fem ombudsmännen till en

ombudsman för mänskliga rättigheter. FN:s

generalförsamling betonade i de s.k.

Parisprinciperna från 1992 betydelsen av att organ

för skydd för mänskliga rättigheter skall vara

rättsligt och politiskt självständiga. Ombudsmannen

för mänskliga rättigheter skall därför, enligt

motionärerna, lyda under riksdagen som står fri från

regeringen, och ha samma status som

Justitieombudsmannen.

I motion 1999/2000:Sf639 av Fanny Rizell m.fl. (kd)

hemställs att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om att

Diskrimineringsombudsmannen skall vara en myndighet

underställd riksdagen (yrkande 17). Den

kristdemokratiska grundsynen om att alla människor

är lika mycket värda innebär, enligt motionärerna,

en skyldighet att ständigt och i alla sammanhang ta

avstånd från och motverka diskriminering,

främlingsfientlighet och rasism. Ombudsmannen mot

etnisk diskriminering bör, enligt motionärerna, ha

ett speciellt ansvar och fungera som motor i

opinionsbildningen mot dessa företeelser.

Motionärerna anser att DO bör vara en myndighet

underställd riksdagen.

I motion 1999/2000:A715 av Mikael Odenberg m.fl.

(m) hemställs att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

avskaffande av Jämställdhetsombudsmannen,

ombudsmannen mot etnisk diskriminering,

handikappombudsmannen och ombudsmannen mot

diskriminering på grund av sexuell läggning (yrkande

1), att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om inrättande av ett

nytt sammanslaget ombudsmannaämbete (yrkande 2) och

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att den nya

ombudsmannen skall utgöra en myndighet direkt under

riksdagen (yrkande 3). Enligt motionärerna talar

effektivitetsskäl för en sammanläggning av de fyra

ombudsmännen och jämställdhetsnämnden och nämnden

mot diskriminering. En myndighet bör ha uppgiften

att följa alla former av olaga diskriminering i

arbetslivet. Det nya ombudsmannaämbetet bör läggas

direkt under riksdagen. Därigenom åstadkoms en

bättre överensstämmelse med de s.k.

Parisprinciperna, vilka antogs av FN:s

generalförsamling för sex år sedan. I dessa

principer betonas självständigheten gentemot

regeringen för samhällsorgan som skall skydda

mänskliga rättigheter.

I motion 2000/01:K252 av Per Lager m.fl. (mp)

föreslås att riksdagen begär att regeringen utreder

möjligheterna att organisera alla ombudsmän i en

gemensam ombudsmannaorganisation för mänskliga

rättigheter - MRO - under riksdagen (yrkande 3).

Förutom JO sorterar alla ombudsmännen under

regeringen. Motionärerna förordar med tanke på att

alltfler ombudsmannainstitutioner skapas, att alla

ombudsmän ingår i en gemensam institution och att

den sorterar under riksdagen med beteckningen

Ombudsmannen för mänskliga rättigheter (MRO).

I motion 2000/01:K399 av Per Lager m.fl. (mp)

föreslås att riksdagen begär att regeringen utreder

en samordning av de nuvarande ombudsmännen i en

myndighet - Ombudsmannen för mänskliga rättigheter,

i enligt med vad som anförs i motionen (yrkande 2).

De nuvarande ombudsmännen bör samordnas i en ny

myndighet, en ombudsman för mänskliga rättigheter.

Diskrimineringsfrågorna är uppdelade på fem

departement och minst fyra riksdagsutskott.

Ombudsmännens uppdrag faller under fyra olika

ministrars ansvarsområden. Med en utgångspunkt i

mänskliga rättigheter i stället för särintressen

skulle det politiska arbetet bli mer fokuserat. De

nuvarande ombudsmännen bör således samordnas i en ny

myndighet.

I motion 2000/01:K266 av Ingvar Svensson m.fl. (kd)

föreslås att regeringen tillsätter en parlamentarisk

utredning med anledning av vad i motionen anförs om

en gemensam organisation i Rättighetsombudsmannen.

De ombudsmän som tillkommit efter JO har inte fått

samma fristående ställning under riksdagen. De

ligger i stället under regering och departement.

Dessa ombudsmän förordnas av regeringen. Alla är

självständiga myndigheter utom KO som är inordnad i

Konsumentverket. Runt om i världen har det svenska

ombudsmannaämbetet fått efterföljare, men då i samma

fristående ställning som vårt JO. Ombudsmännen i

olika länder utses antingen av parlamentet eller

presidenten, men inte av regeringen. I Sverige bör

även rättighetsombudsmännen utses av riksdagen.

Ämbeten under regering och departement kan

misstänkas för beroendeställning, även om det skulle

kunna vara omotiverat. Med alltfler

rättighetsombudsmän riskerar vi enligt motionärerna

att få en uppsplittring av resurser. Medborgarnas

möjligheter att hitta rätt i floran av ombudsmän

blir allt svårare. Förutom en mer fristående

ställning för dessa ombudsmän borde därför även

själva organisationen förändras. Det finns enligt

motionärerna flera fördelar med att skapa ett

sammanhållet ombudsmannaämbete med ett antal

rättighetsombudsmän som var och en har

specialkompetens och ansvar inom ett antal områden.

Ämbetet bör lämpligen kallas Rättighetsombudsmannen

(RO). För medborgarna skulle det underlätta att bara

behöva hålla reda på JO och RO.

I motion 2000/01:K328 av Carl Erik Hedlund (m)

föreslås att riksdagen beslutar att avskaffa de

ombudsmannainstitut vars uppgift är att bevaka lagen

om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet,

lagen om förbud i arbetslivet mot diskriminering av

personer med funktionshinder, lagen om förbud mot

diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell

läggning och lagen mot diskriminering på grund av

etnicitet, handikapp, sexuell läggning eller kön

(yrkande 2). Lagar mot diskriminering går enligt

motionären på flera sätt emot grundläggande värden i

en liberal rättsstat. Den typen av lagar är med

nödvändighet godtyckliga, de riktar sig mot en till

stor del oskyldig kategori människor (arbetsgivare),

de motverkar också sitt påstådda syfte att få in

människor ur marginaliserade grupper på

arbetsmarknaden. Det finns därför goda skäl att

avskaffa diskrimineringslagarna.

I motion 2000/01:K358 av Henrik S Järrel (m)

föreslås att riksdagen begär att regeringen

återkommer till riksdagen med förslag till

reformering av de s.k. ombudsmannainstituten med

sikte på en sammanhållen organisation under

riksdagens primära insyn. FN har rekommenderat sina

medlemsländer att inrätta ett fristående organ med

uppgift att skydda och främja mänskliga rättigheter.

Övervägande skäl talar enligt motionären för att

sammanföra ombudsmannainstituten för att vinna ökad

slagkraft, spridning av övergripande kompetens och

ett bättre, samlat tillvaratagande av den enskildes

rättigheter. Ett sådant rättighetsorgan torde med

fördel kunna sortera direkt under riksdagen för att

markera större oberoende, konstitutionell tyngd och

demokratisk insyn.

I motion 2000/01:Ju933 av Siw Persson och Johan

Pehrson (fp) föreslås att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

det svenska ombudsmannasystemet (yrkande 33). Under

senare år har vi fått en hel flora av ombudsmän. Den

ursprunglige JO med ämbetsansvaret som vapen var ett

av de valda ombudens redskap för att tillse att

statens ämbetsmän följde folkrepresentationens

intentioner och behandlade medborgarna med

tillbörlig respekt. Med ämbetsanvarets avskaffande

minskade JO:s makt och med införandet av en rad nya

ombudsmän har ombudsmannafunktionen nedsjunkit till

att bli ett ämbetsverk bland andra. Ombudsmannaidén

har försvagats och uttunnats.

Ombudsmannainstitutionen bör enligt motionärerna nu

tydliggöras och förenklas. Ingripanden mot statliga

och kommunala ämbetsmän och myndigheter bör

samordnas under JO-ämbetet. Övriga ombudsmän bör

slås samman till ett ombudsmannaämbete. Hit kan då

föras eventuella nya ombudsmannauppgifter. Stor

återhållsamhet bör dock enligt motionärerna

iakttagas när det gäller att införa sådana. Med

sådana åtgärder skulle de enskilda medborgarnas

möjligheter öka och JO kanske återfå något av sin

forna status. Det sammanslagna ombudsmannaämbetet

skulle få större kraft.

I motion 2000/01:L459 av Ana Maria Narti m.fl. (fp)

föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

sammanförandet av JämO, DO, HomO och

Handikappombudsmannen till ett gemensamt

ombudsmannaämbete (yrkande 11). Att slå ihop vissa

ombudsmannainstitut till en gemensam myndighet vore

en viktig åtgärd för att samordna insatserna mot

diskriminering. Sammanslagningen bör enligt

motionärerna avse JämO, Handikappombudsmannen, DO

och HomO. Grundprincipen skall vara att den framtida

ombudsmannen skall ha samma mandat att arbeta mot

diskriminering oavsett vilken i lag nämnd egenskap

diskrimineringen avser.

I motion 2000/01:Sf645 av Magda Ayoub m.fl. (kd)

föreslås att riksdagen beslutar att Ombudsmannen mot

diskriminering ges ett speciellt ansvar i

opinionsbildningen mot diskriminering,

främlingsfientlighet och rasism och att DO skall

vara en myndighet underställd riksdagen (yrkande

34). Den kristdemokratiska grundsynen om alla

människors lika och absoluta värde innebär en

skyldighet att ständigt och i alla sammanhang ta

avstånd från och motverka diskriminering,

främlingsfientlighet och rasism. Ombudsmannen mot

diskriminering bör enligt motionärerna ha ett

speciellt ansvar och fungera som motor i

opinionsbildningen mot dessa företeelser. DO bör

vara en från regeringen fristående myndighet och i

stället underställas riksdagen.

Bakgrund

Riksdagens ombudsmän (JO) är ett ämbete under

riksdagen som utövar en del av riksdagens

kontrollmakt. JO-ämbetet tillkom år 1809. JO:s

verksamhet regleras allmänt i 12 kap. 6 och 8 §§

regeringsformen samt i 8 kap. 10 §

riksdagsordningen. De mer detaljerade reglerna

återfinns i lagen (1986:765) med instruktion för

Riksdagens ombudsmän. JO skall ha tillsyn över att

de som utövar offentlig makt efterlever lagar och

andra författningar samt i övrigt fullgör sina

åligganden. JO:s tillsyn bedrivs genom prövning av

klagomål från allmänheten samt genom inspektioner

och andra undersökningar som JO finner påkallade.

Samtliga övriga ombudsmannafunktioner,

Jämställdhetsombudsmannen (JämO), Ombudsmannen mot

etnisk diskriminering (DO), Barnombudsmannen (BO),

Handikappombudsmannen (HO) och Ombudsmannen mot

diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO),

är myndigheter som lyder under regeringen. Deras

verksamhet regleras av en förordning med instruktion

för respektive ombudsman. JämO:s, DO:s, BO:s, HO:s

och HomO:s verksamheter regleras i grundläggande

hänseende i jämställdhetslagen (1991:433), lagen

(1999:131) om Ombudsmannen mot etnisk

diskriminering, lagen (1993:335) om Barnombudsman,

lagen (1994:749) om Handikappombudsmannen respektive

lagen (1999:133) om förbud mot diskriminering i

arbetslivet på grund av sexuell läggning, till vilka

förordningar med instruktion för respektive

ombudsman är knutna.

JämO, DO, BO, HO och HomO utnämns av regeringen och

är rapporteringsskyldiga till regeringen. Deras

uppgift kan närmast sägas vara att im-plementera

viss lagstiftning, genom t.ex. rådgivning och

upplysningsverksamhet, och att främja utvecklingen

på området, både nationellt och internationellt.

Utredningen mot diskriminering i arbetslivet på

grund av sexuell läggning (SEDA) lämnade i

betänkandet Förbud mot diskriminering i arbetslivet

på grund av sexuell läggning (SOU 1997:175) bl.a.

förslag till en ny lag om diskriminering i

arbetslivet på grund av sexuell läggning. Vidare

föreslog utredningen, bl.a. mot bakgrund av att

Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) hade en

väl inarbetad organisation med relativt lång

erfarenhet av diskrimineringsfrågor, att rådgivande

och processförande funktioner enligt den nya lagen

skulle omhändertas av DO.

I proposition 1997/98:180 behandlade regeringen

utredningens betänkande och föreslog lagen om förbud

mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell

läggning och tillskapandet av ett nytt

ombudsmannainstitut. Regeringen uttalade när det

gällde förslaget om en ny ombudsman bl.a. följande:

Att det medför effektivitetsvinster om resurserna

för liknande uppgifter samordnas är uppenbart. En

sådan samordning mellan olika ombudsmannafunktioner

kan emellertid inte ske utan att dess effekter på de

olika funktionerna analyseras. Regeringen avser

därför att under år 1999 ta initiativ till att ett

sådant arbete påbörjas med inriktning att en

sammanslagning skall ske av bl.a. dessa två

ombudsmannainstitut till en gemensam myndighet. Till

dess att resultatet av en sådan analys föreligger

bör även den nu föreslagna ombudsmannen emellertid

utgöra en egen myndighet. Dock bör redan nu en

samordning ske så att den nya ombudsmannen samverkar

med DO i fråga om bl.a. lokaler, telefonväxel m.m.

Regeringen bemyndigade år 1997 chefen för

Socialdepartementet att tillkalla en särskild

utredare med uppgift att se över och utvärdera

Handikappombudsmannens verksamhet. Enligt direktiven

(dir. 1997:131) skulle utredaren bl.a. kartlägga

likheter och olikheter mellan Handikappombudsmannens

verksamhet och den verksamhet som bedrivs av andra

ombudsmän och om det finns några oklarheter i

fördelningen av arbetsuppgifter och ansvarsområden

mellan Handikappombudsmannen och andra ombudsmän.

Utredningen om översyn av handikappombudsmannen

överlämnade i maj 1999 betänkandet

Handikappombudsmannnens framtida förutsättningar och

arbetsuppgifter (SOU 1999:73). När det gäller en

samordning av ombudsmännens arbete har utredaren

uttalat bl.a:

Jag har kartlagt likheter och olikheter mellan

Handikappombudsmannens verksamhet och den som

bedrivs av övriga ombudsmän. Mot den bakgrunden

reser jag frågan om inte alla ombudsmän borde slås

samman till ett gemensamt ombudsmannainstitut. Efter

att ha analyserat denna fråga avvisar jag en sådan

lösning, eftersom jag inte tror den skulle stärka

ombudsmännens ställning. Jag vill däremot att

samarbetet kan utvecklas genom en lokalmässig

samordning. Jag förordar således ingen

sammanslagning av de olika ombudsmännen.

I mars 1998 beslutade regeringen att tillkalla en

särskild utredare med uppdrag att göra en översyn av

Barnombudsmannens verksamhet. Utredningen fick

enligt direktiven (dir. 1998:21) bl.a. i uppdrag att

gå igenom och belysa hur den speciella karaktären av

ombudsmannamyndighet påverkat BO:s arbete. Av

särskild betydelse var därvid BO:s förmåga att agera

självständigt i förhållande till regeringen

samtidigt som BO är en myndighet underställd

regeringen, en myndighet som har att följa sin

instruktion, sitt regleringsbrev och de uppdrag

regeringen ger den. Utredaren skulle enligt

direktiven belysa de konflikter som denna situation

skulle kunna innebära för myndigheten, och, om det

fanns några problem, hur dessa i så fall skulle

kunna lösas. Fler och fler medborgargrupper har fått

sin egen ombudsman. Farhågor har framförts att detta

riskerar att tunna ut ombudsmannafunktionen och göra

den mindre verkningsfull. Den särskilde utredaren

skulle därför enligt direktiven beskriva likheter

och olikheter mellan BO:s roll och arbetssätt och

andra statliga ombudsmäns. Om det finns

överlappningar mellan BO:s och andra ombudsmäns

roller och ansvarsområden skulle utredaren beskriva

dessa.

Utredningen, som antog namnet BO-utredningen,

överlämnade i maj 1999 betänkandet Barnombudsmannen

- företrädare för barn och ungdomar (SOU 1999:65)

till regeringen. När det gäller Barnombudsmannens

självständighet skriver utredningen bl.a:

Ett viktigt kriterium för en ombudsman är

självständighet både i förhållande till regeringen

och till politiska partier, frivilligorganisationer

och andra. Det är dock viktigt att framhålla att en

statlig ombudsman aldrig kan bli helt fri. Lagen,

liksom huvudmannens rätt att besluta om

ombudsmannens budget, sätter vissa gränser för

ombudsmannens arbete.

Enligt utredningens uppfattning finns det två sätt

att öka ombudsmannens självständighet. Det ena är

att Barnombudsmannen lyder under riksdagen på samma

sätt som Justitieombudsmannen och det andra är att

Barnombudsmannen förblir en myndighet under

regeringen men ges så mycket självständighet som är

möjligt med ett oförändrat huvudmannaskap.

Om man enbart ser till frågan om självständighet i

förhållande till regeringen är självfallet det

första alternativet att föredra. En sådan lösning

skulle helt frikoppla Barnombudsmannen från

regeringen, men väcker dock frågor av annat slag.

Ett ändrat huvudmannaskap för Barnombudsmannen

skulle innebära en avvikelse från den

konstitutionella ansvarsfördelningen enligt

regeringsformen. En annan fråga som uppkommer med

ett förändrat huvudmannaskap är Barnombudsmannens

självständighet i förhållande till riksdagen. En del

av riksdagen eller riksdagen i dess helhet kan lika

väl som en regering ha önskemål om och synpunkter på

ombudsmannens verksamhet. För att uppnå önskad

självständighet måste således denna garanteras

oavsett om huvudmannen är riksdag eller regering.

Genom att det praktiska genomförandet av

barnkonventionens principer är öppet för olika

politiska ställningstaganden kan Barnombudsmannen se

sig nödsakad att hålla en lägre profil än som är

möjligt som ett regeringsorgan.

Mot denna bakgrund anser utredningen att ett

förändrat huvudmannaskap inte skulle innebära den

förstärkning av Barnombudsmannen som eftersträvas.

Regeringen bör därför även i fortsättningen vara

huvudman för Barnombudsmannen. Självständigheten bör

i stället ökas genom valet av författningsform och

ökade möjligheter för Barnombudsmannen att själv

bestämma sina arbetsuppgifter genom bland annat

begränsningar i användandet av regleringsbrev som

styrform.

Utredningen föreslår därför att Barnombudsmannens

alla uppgifter tydligt bör framgå av lag och inte av

instruktion. Det är alltså riksdagen som skall

bestämma mandatet och regeringen skall inte själv

kunna ändra på ombudsmannens uppdrag.

Enligt vad utskottet inhämtat från Regeringskansliet

föreligger för närvarande inga planer på att föreslå

förändringar när det gäller de organisatoriska

frågorna. Frågorna om sammanslagning av fler

ombudsmän till en och om en gemensam lagstiftning är

emellertid alltid akutella. Man vill emellertid

invänta vad som händer inom EU. Där pågår arbete med

bl.a. ett arbetslivsdirektiv som skall behandla

diskriminering p.g.a. funktionshinder, sexuell

läggning och ålder. Direktivet förväntas bli

antaget denna höst. Europeiska unionens råd antog

sommaren 2000 det s.k. etniska direktivet som skall

genomföras i svensk lagstiftning senast den 19 juli

2003.

Utskottet har vid flera tillfällen behandlat förslag

i motioner om bl.a. förändringar av olika slag av

ombudsmannafunktionen samt om tillskapande av en

rättighetsombudsman (bet. 1992/93:KU2, 1995/96:KU5,

1996/97:KU24, 1997/98:KU21 och 1999/2000:KU3).

Utskottet har bl.a. framhållit den särställning som

Riksdagens ombudsmän har. Enligt utskottet har det

inte funnits anledning att ifrågasätta JO:s

ställning och verksamhet. Utskottet har vidare

uttalat att det kan finnas anledning att diskutera

de ombudsmannaorgan som är underställda regeringen.

Utskottet har i detta sammanhang uttalat sin

förståelse för de farhågor som framförts om att

ombudsmannafunktionen kan tunnas ut om alltför många

olika ombudsmän inrättas och att alltför många

specialiserade ombudsmän medför risk för att vissa

grupper kan falla mellan de olika ombudsmännens

verksamheter. Utskottet har också utgått från att

regeringen är medveten om dessa synpunkter och

fortlöpande prövar organisationen av den verksamhet

som de regeringen underställda ombudsmännen

bedriver.

Utskottets bedömning

Utskottet vill åter framhålla den särställning som

Riksdagens ombudsmän har. Någon anledning att

ifrågasätta JO:s ställning och verksamhet anser

utskottet inte att det finns.

När det gäller frågan om att föra ihop de ombudsmän

som är underställda regeringen till en

ombudsmannaorganisation anser utskottet tiden nu

vara mogen att utreda frågan. Enligt utskottet bör

således en utredning tillsättas med uppgift att

undersöka om det finns förutsättningar för att slå

samman några av eller samtliga dessa

ombudsmannainstitutioner till en institution. Frågan

om huvudmannaskapet för dessa ombudsmän måste,

enligt utskottet, ses i ljuset av de uppgifter

ombudsmännen tilldelas. Enligt utskottet bör

riksdagen, med anledning av motionerna

1999/2000:K242, 1999/2000:Sf639 yrkande 17,

1999/2000:A715 yrkandena 1-3, 2000/01:K252 yrkande

3, 2000/01:K266, 2000/01:K323 yrkandena 1 och 2,

2000/01:K358, 2000/01:

K399 yrkande 2, 2000/01:Ju933 yrkande 33,

2000/01:L459 yrkande 11 och 2000/01:Sf645 yrkande 34

som sin mening ge regeringen detta till känna.

Motion 2000/01:K328 yrkande 2 avstyrks.

Justitiekanslerns roll

Motionen

I motion 2000/01:K228 av Björn von der Esch föreslås

att riksdagen begär att regeringen ser över

Justitiekanslerns (JK) nuvarande åligganden. Till

JK:s åligganden hör att företräda statens intressen

gentemot enskilda men också att i vissa ärenden

företräda den enskilde gentemot staten. Dessa dubbla

lojaliteter visar sig naturligt nog framkalla en

känsla av rättsosäkerhet hos den enskilde

medborgaren. Denne upplever att JK:s tillvaratagande

av den enskildes intressen ej sällan påverkas av

denna dubbla lojalitet till den enskildes nackdel.

Vare sig denna förmodan är välgrundad eller inte

finns det enligt motionären starka skäl från

rättssäkerhetssynpunkt att undanröja orsakerna till

att sådana misstankar kan uppstå. JK:s nuvarande

åligganden att tillvarata enskildas intressen

gentemot staten bör enligt motionären därför

överföras till JO som åtnjuter stort förtroende hos

allmänheten. Därigenom renodlas JK:s roll till att

vara endast regeringens företrädare och allmänhetens

osäkerhet till följd av JK:s dubbla lojalitet är

undanröjd.

Bakgrund

Justitiekanslern (JK) lyder enligt 11 kap. 6 §

regeringsformen (RF) under regeringen.

JK har enligt lagen (1975:1339) tillsyn över att de

som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och

andra författningar samt i övrigt fullgör sina

åligganden. JK får enligt lagens 5 § som särskild

åklagare väcka åtal mot befattningshavare som har

begått brottslig gärning genom att åsidosätta vad

som åligger honom i tjänsten eller uppdraget. JK kan

enligt 12 kap. 8 § RF väcka åtal för brott i

utövningen av tjänst som ledamot av Högsta domstolen

eller Regeringsrätten. JK:s tillsyn omfattar dock

inte regeringen, statsråd, riksdagens myndigheter

eller anställda och uppdragstagare vid riksdagens

myndigheter.

Enligt 1 § förordningen (1975:1345) med instruktion

för Justitiekanslern är JK regeringens högste

ombudsman. Det åligger JK, enligt 2 §, att under

regeringen bevaka statens rätt. I mål som rör

statens rätt skall han, om det inte ankommer på

någon annan myndighet, föra eller låta föra statens

talan. JK skall tillhandagå regeringen med råd och

utredningar i juridiska angelägenheter.

Det åligger JK att vaka över tryckfriheten och

yttrandefriheten enligt bestämmelserna i

tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen.

Regeringen tillsatte i december 1991 en särskild

utredare med uppdrag att se över Justitiekanslerns

arbetsuppgifter m.m.

Utredningen som antog namnet 1991 års JK-utredning

lämnade i april 1993 sitt betänkande,

Justitiekanslern, En översyn av JK:s arbetsuppgifter

m.m. (SOU 1993:37). När det gäller frågan om

konfliktsituationer anförde utredningen bl.a:

För JK:s verksamhet i dess helhet gäller - liksom

för alla andra förvaltnings-myndigheter -

regeringsformens krav på saklighet och opartiskhet

(1 kap. 9 § RF). Ett strikt iakttagande av detta

överordnade krav även när JK skall bevaka i och för

sig motstående intressen utesluter konflikter i

egentlig mening. Erfarenheten visar emellertid att -

i brist på en mera inträngande analys -

föreställningar uppkommer att JK inte alltid

samtidigt kan fullgöra uppgifter inom olika

ansvarsområden. Sådana föreställningar kan dessvärre

skada JK:s anseende och i ett vidare perspektiv

inverka menligt på hans funktion. Det är oftast när

JK:s tillsynsuppgift är inblandad som denna

komplikation uppträder. Som en i och för sig olustig

eftergift åt i själva verket ogrundade misstankar

föreslår utredningen att JK generellt skall kunna

underlåta att fullgöra en tillsynsuppgift om den kan

uppfattas som svårförenlig med en annan uppgift som

åvilar honom.

Utredningens betänkande föranledde inte några

åtgärder från regeringens sida.

Utskottet behandlade i betänkande 1999/2000:KU3 en

motion i vilken det begärdes ett tillkännagivande

från riksdagen till regeringen om vad som anförts om

en utredning för att skapa en klar rollfördelning

mellan de olika uppgifter som ingår i JK:s uppdrag.

Utskottet gjorde följande bedömning. Enligt 1 kap. 9

§ regeringsformen skall domstolar samt förvaltnings-

myndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den

offentliga förvaltningen i sin verksamhet beakta

allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och

opartiskhet. Utskottet anser inte att

Justitiekanslerns olika uppgifter medför att det

finns anledning att befara att dessa inte utförs med

iakttagande av saklighet och opartiskhet. Utskottet

är inte heller berett att föreslå en utredning med

uppgift att bl.a. analysera Justitiekanslerns olika

befogenheter. Utskottet avstyrkte motionen.

Utskottets bedömning

JK är regeringens högste ombudsman. Det åligger JK

att under regeringen bevaka statens rätt och att i

mål som rör statens rätt föra statens talan.

Samtidigt har JK tillsyn över att de som utövar

offentlig verksamhet efterlever lagar och andra

författningar samt i övrigt fullgör sina åligganden.

Enligt utskottet finns det en risk för att JK:s här

nämnda uppgifter uppfattas som motstridiga. Även

1991 års JK-utredning uttryckte att "JK skall bevaka

i och för sig motstående intressen...". Att

medborgarna kan uppfatta detta som en konflikt är

enligt utskottet förståeligt. JK skall emellertid i

sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt

iaktta saklighet och opartiskhet. Utskottet anser

därför att det inte finns anledning att befara att

JK inte utför sina uppgifter med iakttagande av

saklighet och opartiskhet. Utskottet avstyrker

därför motion 2000/01:K228.

Medborgarkontor

Motionerna

I motion 1999/2000:N214 av Lennart Daléus m.fl. (c)

hemställs att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om att

permanenta verksamhet med medborgarkontor (yrkande

14). På flera håll har man inom kommunen

samlokaliserat olika myndighets- och

servicefunktioner. Öppettiderna har förbättrats och

servicenivån höjts. Det är, enligt motionärerna,

dags att nu permanenta verksamheten med

medborgarkontor/samhällets hus. Sektorssamverkan i

den kommunala verksamheten bör stimuleras.

I motion 2000/01:K262 av Lars Hjertén och Lars

Elindersson (m) föreslås att riksdagen begär att

regeringen lägger fram förslag till ändring av lagen

i enlighet med vad som anförs i motionen. I ett

medborgarkontor kommer den enskilde medborgaren till

rätt instans från början och får därmed omedelbar

hjälp med sitt behov. Medborgarens behov är att få

sitt ärende avklarat och varje myndighet har många

frågor som är lämpliga att lösa över disk. Detta gör

att den enskilde inte skall behöva hänvisas till

olika myndigheter för att få sitt ärende löst. Genom

samordning kan man förbättra tillgängligheten bland

annat genom ett ökat öppethållande. Sårbarheten hos

varje myndighet minskar också. De ekonomiska

resurserna nyttjas så effektivt som möjligt, vilket

också medverkar till att servicen kan behållas. Det

krävs enligt motionärerna en lagändring för att mera

generellt kunna genomföra den typ av medborgarkontor

som beskrivs i motionen. Utan att ta ställning till

hur en lagändring skall utformas vill motionärerna

betona att ett väl fungerande medborgarkontor är en

stor tillgång för medborgarna i kommunen, vilket

gör förslaget om en lagändring som kan öppna

möjligheten för ett sådant kontor angelägen.

I motion 2000/01:K330 av Agneta Brendt och Birgitta

Ahlqvist (s) föreslås att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

behovet av integration mellan statliga myndigheter,

allmän försäkringskassa och kommun vad gäller

servicegivning och information till medborgare via

integrerade medborgarkontor. Ca 35-40 kommunala

medborgarkontor har, enligt motionärerna, kommit

till under de senaste åren, dvs. sådana

medborgarkontor som horisontellt har integrerat

information och service från många/alla kommunala

förvaltningar, men där statlig individinriktad

service ännu ej ingår. Den offentliga sektorns

individinriktade medborgarservice åvilar i huvudsak

följande aktörer: försäkringskassa,

arbetsförmedling, lokal skattemyndighet,

polisdistrikt, länsstyrelse samt kommun. Den helt

övervägande delen av medborgarnas kontakter med

offentliga instanser sker sålunda med sådana som har

statligt huvudmannaskap. Samtidigt kan emellertid

konstateras att merparten av medborgarnas krav på en

god samhällsservice ställs på kommunen och dess

politiker. I grunden handlar det om den offentliga

sektorns legitimitet. Skattebetalarna har rätt att

få en tillgänglig och användbar medborgarservice.

I motion 2000/01:K373 av Kristina Zakrisson m.fl.

(s) föreslås att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

kvinnors möjlighet till utveckling i skogslänen

genom samordning av offentlig verksamhet.

Befolkningsminskningen i skogslänen innebär att det

är svårt att bibehålla samhällsservicen på många

mindre orter. Det i sin tur kan medföra att

utflyttningen accelererar i stället för att avta.

Omflyttningen av främst unga kvinnor fortsätter från

glesbygd till tätort, från små kommuner till större,

från skogslän till storstadsregioner. För att nå en

långsiktigt hållbar utveckling i skogslänen krävs

att kvinnorna ges förutsättningar att verka och

utvecklas på sin hemort. För att säkerställa service

i offentlig förvaltning, och för att kunna erbjuda

även kvinnor i skogslänen möjlighet till egen

försörjning, bör möjligheten att samordna olika

verksamheter och kombinationstjänster underlättas.

Motionärerna föreslår att regeringen på ett antal

orter i inlandet påbörjar försöksverksamhet med

samordning av statlig, kommunal och

landstingskommunal verksamhet.

Bakgrund

Lagen (1994:686) om försöksverksamhet med

medborgarkontor trädde i kraft den 1 juli 1994

(prop. 1993/94:187, bet. 1993/94:KU39, rskr.

1993/94:392). Ett medborgarkontor har beskrivits som

en inrättning - en plats för offentlig verksamhet -

där lokala förvaltningsmyndigheter samverkar för att

ge service till medborgarna. En grundläggande tanke

med medborgarkontor är att de skall kunna

organiseras utifrån de lokala behov som kan finnas.

Med stöd av försökslagen kunde en kommun träffa

avtal, s.k. samverkansavtal, med en statlig

myndighet, en allmän försäkringskassa eller ett

landsting om att åt dessa utföra sådana

förvaltningsuppgifter som inte innebär

myndighetsutövning. De uppgifter som kunde bli

aktuella genom ett samverkansavtal var service och

rådgivning av enklare och mer rutinbetonat slag,

allt från att ge information eller tillhandahålla

blanketter, broschyrer och annat material till att

ge enklare råd samt att vara behjälplig vid

ifyllandet av ansökningar. Ett samverkansavtal måste

vara skriftligt och ha godkänts av regeringen.

I proposition 1996/97:90 föreslog regeringen en lag

om försöksverksamhet med samtjänst vid

medborgarkontor. Syftet med försöksverksamheten var

att få ytterligare kunskaper om och erfarenheter av

hur ett organiserat samarbete över myndighetsgränser

kunde utformas. Utvidgningen innebar att statliga

myndigheter, en allmän försäkringskassa, ett

landsting eller en kommun inom ramen för ett

samverkansavtal skulle få använda varandras personal

till att utföra enklare förvaltningsuppgifter som

innefattar myndighetsutövning eller som kräver

tillgång till personregister.

Regeringen understryker i propositionen att

verksamheten har karaktär av försök och att

försöksverksamhet ingår som ett betydelsefullt

moment i utredningsmetodiken. Det handlar enligt

regeringen om att vinna erfarenheter i praktisk

verksamhet för att efter utvärdering komma fram till

en permanent ordning. Regeringen betonade

utvärderingens betydelse och framhöll att en

arbetsgrupp tillsatts i Inrikesdepartementet för att

följa och stödja arbetet med att utveckla

medborgarkontor och andra former av kontakter mellan

medborgarna och offentliga organ.

Konstitutionsutskottet tillstyrkte i betänkande

1996/97:KU9 regeringens förslag till lag om

försöksverksamhet med samtjänst vid medborgarkontor.

Lagen trädde i kraft den 1 juli 1997 och gäller till

utgången av juli 2002.

Arbetsgruppen för att följa och stödja

utvecklingsarbetet med medborgarkontor och andra

kontakter mellan medborgare och myndigheter

avlämnade i maj 1999 rapporten Medborgarkontor i

utveckling (Ds 1999:26). I rapporten redovisar

arbetsgruppen bakgrund, nuläge och möjligheter till

en fortsatt utveckling av medborgarkontor och andra

former av kontakter mellan medborgare och

myndigheter. Av de undersökningar som arbetsgruppen

har genomfört framgår att det i dag finns ett

hundratal medborgarkontor i en fjärdedel av landets

kommuner. Därtill kommer att frågan utreds i många

kommuner. Sammanlagt har ca 40 % av kommunerna tagit

upp frågan om att inrätta medborgarkontor.

Arbetsgruppens bedömning är att konceptet

"medborgarkontor" nu har blivit så etablerat i

medborgarnas och myndigheternas medvetande att

utvecklingsarbetet bör kunna gå in i en

fördjupningsfas.

Utskottet behandlade hösten 1999 en motion med

yrkande om att påskynda processen att inrätta

medborgarkontor i varje kommun (bet. 1999/2000:

KU3). Utskottet gjorde då följande bedömning.

Försöksverksamheten med samtjänst vid

medborgarkontor kommer att pågå till utgången av

juli 2002. Arbetsgruppen för att följa och stödja

utvecklingsarbetet med medborgarkontor avlämnade i

maj i år sin rapport Medborgarkontor i utveckling.

Rapporten har remitterats till bl.a. samtliga

kommuner för synpunkter. Utskottet anser inte att

resultatet av försöksverksamheten eller

arbetsgruppens uppföljning skall föregripas och

avstyrker därför motionen.

Enligt vad utskottet inhämtat från

Justitiedepartementet bereds frågan om

medborgarkontor och samverkan mellan myndigheter

fortlöpande i Regeringskansliet. Två forskare vid

Mitthögskolan i Sundsvall har regeringens uppdrag

att följa utvecklingen av försöksverksamheten i ett

20-tal kommuner. Forskarna skall under hösten 2000

avlämna en rapport till Justitiedepartementet.

Utskottets bedömning

En kommun kan, som redogjorts för ovan, genom s.k.

samverkansavtal med en statlig myndighet, en allmän

försäkringskassa eller ett landsting träffa avtal om

att åt dessa utföra sådana förvaltningsuppgifter som

innebär myndighetsutövning. Försöksverksamheten med

samtjänst vid medborgarkontor kommer att pågå till

utgången av juli 2002. Två forskare har regeringens

uppdrag att följa upp utvecklingen av

försöksversamheten i ett 20-tal kommuner. Utskottet

anser inte att forskarnas uppföljning skall

föregripas och avstyrker därför motionerna

1999/2000:N214 yrkande 14, 2000/01:K262,

2000/01:K330 och 2000/01:K373.

Information från myndigheter, IT

Motionerna

I motion 1998/99:K231 av Helena Bargholtz m.fl. (fp)

hemställs att riksdagen beslutar att myndigheter

skall vara skyldiga att lägga ut protokoll och

diarier på nätet (yrkande 3) och i motion

1999/2000:T705 av Eva Flyborg m.fl. (fp) hemställs

att riksdagen hos regeringen begär förslag om att

myndigheter skall vara skyldiga att lägga ut

protokoll och liknande handlingar på nätet (yrkande

2). Informationstekniken ger, enligt motionärerna,

medborgarna nya möjligheter att bevaka sina

intressen gentemot myndigheter och att göra sin

stämma hörd på ett snabbt och effektivt sätt. För

att underlätta de demokratiska vinster som finns att

hämta med IT föreslår motionärerna att myndigheter

skall vara skyldiga att lägga ut protokoll och andra

viktiga handlingar på nätet.

I motion 1999/2000:K313 av Amanda Agestav (kd)

hemställs att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om dels

myndigheters nåbarhet via e-post (yrkande 1), dels

offentliga handlingar på Internet (yrkande 2). Det

är enligt motionären angeläget att myndigheter görs

nåbara via den nya tekniken. Det behövs en IT-

strategi på varje myndighet som bör utgå ifrån

medborgarnas behov av att nå den berörda

myndigheten. Alla myndigheter bör, enligt

motionären, nås med e-post. Offentlighetsprincipen

är ett flaggskepp i vår demokrati. Det är viktigt

att medborgare får möjlighet att ta del av

offentliga handlingar även via nätet. Alla

offentliga handlingar som efterfrågas fr.o.m. 1998

och framåt bör, enligt motionären, göras

tillgängliga via Internet.

I motion 2000/01:K341 av Åsa Torstensson m.fl. (c)

föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om öppna

diarier på nätet (yrkande 7). Regering och riksdag

bör enligt motionärerna stärka

offentlighetsprincipen i det egna arbetet. Ett

rimligt första steg är att lägga ut de egna

diarierna tillgängliga och sökbara på Internet, och

inleda överläggningar om sådana insatser i landets

alla kommuner med kommun- och landstingsförbund.

I motion 2000/01:T713 av Lennart Daléus m.fl. (c)

föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om att

myndigheter skall erbjuda samtliga tjänster som

intelligenta tjänster från den 1 januari 2004

(yrkande 10), om att det bör ankomma på regeringen

att ge erforderliga uppdrag åt myndigheter och att

tillskjuta medel inom ramen för utgiftsområdena för

att förverkliga idén om en myndighetskontakt

(yrkande 11), om användarvänlighet i myndigheternas

IT-baserade information (yrkande 12), om att genom

regleringsbrev påskynda myndigheters anpassning till

ett gemensamt SHS-system (yrkande 13) och om IT och

demokrati (yrkande 16). Statskontoret har i skriften

"Intelligenta tjänster och elektroniska blanketter"

redovisat såväl arbetet med att utveckla

intelligenta tjänster inom ett antal myndigheter som

vilka steg som bör tas för att komma vidare. Bland

annat RFV har de senaste åren lagt ned ett stort

arbete på att anpassa sina tjänster för att utnyttja

Internet som medium. Motionärerna anser att

regeringen valt en onödigt passiv hållning i frågan

och själv borde ta initiativet till att underlätta

för myndigheter att erbjuda digitala tjänster. På

sikt bör regeringen kräva av myndigheterna att de

erbjuder samtliga tjänster som intelligenta

tjänster. Detta mål bör sättas till den 1 januari

2004. Målsättningen bör enligt motionärerna vara att

en medborgare i behov av kontakt med myndigheter

skall kunna få den kontakten utifrån sin situation,

inte efter hur myndigheter är organiserade eller hur

uppgifter delas mellan myndigheter. Idén om en

myndighetskontakt finns t.ex. i de medborgarkontor

en del kommuner byggt upp och borde återfinnas i en

modern, serviceinriktad statsförvaltning. Det bör

ankomma på regeringen att ge erforderliga uppdrag åt

myndigheter och tillskjuta medel inom ramen för

utgiftsområdena för att åstadkomma detta. En

avgörande aspekt på de intelligenta tjänsterna är

användarvänligheten. Som var och en som sökt

offentlig information via Internet kan konstatera,

är denna av mycket skiftande kvalitet.

Funktionshindrade och äldre är exempel på två

kategorier användare som har behov av

specialanpassade gränssnitt för att kunna

tillgodogöra sig den funktionalitet andra användare

har tillgång till. Frågan om utformning av

användargränssnitt har i stor utsträckning varit

eftersatt i den svenska IT-diskussionen. Som ett led

i att öka den offentliga sektorns IT-baserade

service till medborgarna bör regeringen ta

initiativet till att stärka forskningen kring detta

i Sverige och att sprida resultaten till berörda

myndigheter. Utöver detta bör regeringen i

regleringsbrev till myndigheterna lägga in ett

uppdrag att se över hur väl olika grupper har

tillgång till myndigheternas IT-baserade

information. Statskontoret driver tillsammans med

tolv andra myndigheter ett projekt för att etablera

den svenskutvecklade SHS-standarden för säker

Internetkommunikation mellan myndigheter och mellan

myndigheter och företag eller medborgare. Regeringen

bör påskynda myndigheters anpassning till ett

gemensamt SHS-system med regleringsbrev. Varje

offentlig institution bör enligt motionärerna

erbjuda olika former att ta del av information och

att avge synpunkter. Som ett komplement till

elektroniska anslagstavlor bör åtminstone e-

postlistor finnas vid varje myndighet där man kan få

information om eller diskutera kring verksamheten.

Motionärerna vill varna för en övertro på IT som

direktdemokratiskt redskap. En ensidig fokusering på

rösthandlingen i en demokrati riskerar att föra

utvecklingen i riktning mot en mentometerdemokrati.

Rådgivande omröstningar och ökade inslag av

direktdemokrati på den nära politiska nivån kan dock

vara av stor vikt i förening med andra åtgärder för

att stärka deltagandet. Detta förutsätter dock att

det finns tillförlitliga system för att kontrollera

identitet och bevara rösthemligheten. Regeringen har

en viktig uppgift i att stimulera försök kring ökade

inslag av direktdemokrati med IT-stöd som ett led i

en större demokratisatsning.

Bakgrund

I regeringens skrivelse 1997/98:19 Utvecklingen i

informationssamhället framhålls att Sverige är ett

av världens ledande och mest utvecklade länder vad

gäller såväl tillgången till som användningen av

avancerad informations- och kommunikationsteknik.

Förutom väl utbyggda nät för tele- och

datakommunikation växer också användningen av

Internet mycket snabbt. Under de senaste åren har

informationsspridningen via Internet från svenska

offentliga databaser ökat snabbt. Denna spridning

sker bl.a. genom den s.k. webben. Webben (World Wide

Web, www) är ett informationssystem som använder

standardiserade programspråk, vilket gör det lätt

att hämta information från olika källor över hela

världen. Webbtekniken skapades ursprungligen för att

underlätta kunskapsutbyte mellan forskare. Tekniken

har dock utvecklats så att privatpersoner, företag,

myndigheter och andra kan publicera information på

s.k. hemsidor. Enligt regeringen har IT-utvecklingen

uppmärksammats och behandlats av statsmakterna på

flera sätt. I januari 1995 tillsatte regeringen IT-

kommissionen som skall ge regeringen råd i

övergripande och strategiska frågor inom

informationsteknikens område. I propositionen

Åtgärder för att bredda och utveckla användningen av

informationsteknik (prop. 1995/96:125), den s.k. IT-

propositionen, lämnade regeringen förslag till mål

för en övergripande nationell IT-strategi.

Regeringen har därvid förespråkat tre prioriterade

statliga områden - rättsordningen, utbildningen och

samhällets informationsförsörjning - samt redovisat

ett handlingsprogram för att bredda och utveckla IT-

användningen. Riksdagen har sedan i huvudsak

beslutat i enlighet med propositionen. Vad gäller

området för samhällets informationsförsörjning

angavs i propositionen att målet är att utforma en

infrastruktur som ger hög tillgänglighet till

basinformation som är tillväxtbefrämjande.

Regeringen noterade också att Sverige vid en

internationell jämförelse ligger långt fram när det

gäller utvecklingen av grundläggande offentliga

databaser.

Enligt 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen (TF) har

varje svensk medborgare rätt att ta del av allmänna

handlingar. Att myndigheter lägger ut information på

Internet är inget inslag i myndighetens skyldighet

att tillhandahålla allmänna handlingar enligt 2 kap.

TF. Offentlighetsprincipens reglering i 2 kap. TF

innebär i fråga om elektroniska upptagningar endast

en skyldighet att lämna ut en utskrift.

Regeringen har tillsatt en kommitté med uppgift att

göra en översyn av bestämmelserna om allmänna

handlingars offentlighet i syfte att vidga

möjligheterna för offentlighetsprincipens

tillämpning i IT-samhället (dir. 1998:32). Enligt

regeringen behövs det en översyn av

offentlighetsprincipen i syfte att vidga dess

tillämpningsområde i IT-samhället. Med den snabba

utvecklingen på IT-området, som bl.a. medfört att

alltfler har tillgång till Internet öppnas, enligt

regeringen, nya möjligheter för allmänheten att få

insyn i myndigheternas verksamhet. För myndigheterna

innebär detta en möjlighet att på ett effektivt och

billigt sätt sprida information till allmänheten på

elektronisk väg. Det gäller både sådan

informationsspridning som sker inom ramen för

myndigheternas allmänna service och sådan som

innebär utlämnande av allmänna handlingar. Ett

utlämnande av uppgifter på elektronisk väg innebär

emellertid också risker för t.ex. den personliga

integriteten. Det måste enligt regeringen råda en

god balans mellan myndigheternas användning av IT

för informationsspridning och skyddet för känsliga

uppgifter. Kommitténs uppdrag skall i denna del vara

avslutat senast den 31 december 2000.

Regeringen gav i december 1999 Statskontoret i

uppdrag att ta fram ett förslag till kriterier som

skall ligga till grund för begreppet 24 timmars-

myndighet. En viktig förvaltningspolitisk fråga är

utvecklandet av statliga myndigheters service

gentemot enskilda medborgare och företag. Målet är

enligt regeringen att statliga myndigheter skall

vara tillgängliga och tillmötesgående, kunna

deklarera vilka tjänster som erbjuds och i vilka

former detta sker, ge enskilda medborgare och

företag tillfälle till dialog och möjlighet att

lämna synpunkter på den verksamhet de berörs av samt

medge insyn och kontroll av myndighetens verksamhet.

Vad gäller statliga myndigheters tillgänglighet är

målet att enskilda medborgare och företag skall

kunna få information, ställa frågor och uträtta

ärenden när det passar dem oberoende av kontorstider

och geografisk belägenhet. Som ett komplement till

manuella tjänster bör det enligt regeringen finnas

elektroniska tjänster för självbetjäning.

Statskontoret redovisade i maj 2000 sitt uppdrag i

rapporten "24-timmarsmyndighet, Förslag till

kriterier för statlig elektronisk förvaltning i

medborgarnas tjänst. Statskontoret 2000:21". I

rapporten lämnar Statskontoret förslag till en

utvecklingstrappa i fyra steg för hur en myndighet

kan förverkliga målet att öka sin tillgänglighet och

vara en 24-timmars-myndighet. Statskontoret förordar

att kriterierna primärt skall ta fasta på

myndigheternas förmåga att elektroniskt

tillhandahålla interaktiva tjänster till medborgare

och företag. Som komplement föreslår Statskontoret

kriterier rörande allmän myndighetsinformation och

dess presentation samt medborgarnas insyn i

myndighetens verksamhet. Förslag lämnas också till

hur Regeringskansliet och myndigheterna kan påskynda

och stimulera utvecklingen mot en elektronisk

förvaltning.

I proposition 1999/2000:86 Ett informationssamhälle

för alla föreslog regeringen mål, inriktning och

prioriteringar av områden för IT-politiken. Det IT-

politiska målet är att Sverige som första land blir

ett informationssamhälle för alla. Den vägledande

inriktningen för IT-politiken skall vara att främja

tillväxt, sysselsättning, regional utveckling,

demokrati och rättvisa, livskvalitet, jämställdhet

och mångfald, en effektiv offentlig förvaltning och

ett hållbart samhälle. Den effektiva förvaltningen

skall främjas genom att låta den offentliga

förvaltningen bli en föregångare i användningen av

IT och genom att bidra till att elektronisk

kommunikation sker på ett säkert sätt mellan

myndigheter, människor och företag. När det bl.a.

gäller regelsystem, utbildning och infrastruktur

skall staten prioritera att öka tilliten till IT,

kompetensen att använda IT samt tillgängligheten

till informationssamhällets tjänster i syfte att

skapa ett informationssamhälle för alla i enlighet

med den föreslagna inriktningen av IT-politiken.

Regeringen har i skriften En förvaltning i

demokratins tjänst - ett handlingsprogram från år

2000 redovisat sitt handlingsprogram för att uppnå

de förvaltningspolitiska målen. I programmet

presenteras samlat de åtgärder som planeras.

Programmet riktar sig till verksledningar och

anställda. Under avsnittet Staten som föredömlig IT-

användare skriver regeringen bl.a.:

Det främsta redskapet för att utveckla servicen i

förvaltningen är informationstekniken. Tjänster som

riktar sig till individer och företag skall också

erbjudas via Internet. Statliga myndigheter måste

samverka såväl med varandra som med kommuner,

landsting och näringsliv för att skapa rationella

servicelösningar för alla parter. Enskilda individer

och företag bör - så långt som det är möjligt -

enkelt kunna hämta och lämna den information som är

relevant i varje enskild situation oavsett hur

informationsansvaret är fördelat mellan myndigheter

eller mellan stat, kommun och landsting.

Informationstekniken är ett utmärkt instrument

också för att underlätta insyn och kontroll samt för

att i större utsträckning informera och hämta in

synpunkter från medborgare och företag.

En gemensam, öppen och säker IT-infrastruktur

baserad på Internet skall ligga till grund för de

elektroniska kontakterna med enskilda individer och

företag. Särskilt bör små och medelstora företags

kontakter med myndigheter elektroniskt underlättas.

Ett omfattande arbete pågår när det gäller att

utveckla IT-infrastrukturens olika delar. Ett system

för spridning och hämtning av information har

utvecklats i samverkan mellan statliga myndigheter,

det s.k. SHS-systemet. Användningen av digitala

signaturer påskyndas genom myndighetssamverkan. En

så långt möjligt heltäckande gemensam elektronisk

ingång, Sverige Direkt, baserad delvis på livs- och

affärssituationer har tagits fram och skall

tillsammans med mer specialiserade elektroniska

ingångar, s.k. portaler, underlätta medborgar- och

företagskontakterna. Det gäller för statliga

myndigheter att ta till vara det infrastrukturarbete

som görs.

Statliga myndigheter bör ha en webbplats på

Internet med en hemsida av hög kvalitet som är

kopplad till Sverige Direkt. Hemsidan bör snabbt

leda till grundläggande fakta om myndigheten och

annan för medborgarna intressant sakinformation. Den

bör också möjliggöra för medborgarna att till

myndigheten sända in uppgifter och initiera ärenden

elektroniskt etc.

Informationstekniken bör också användas som ett

instrument i den gemensamma kunskaps- och

kompetensutvecklingen inom statsförvaltningen.

Myndigheterna bör samverka i uppbyggnaden av IT-

baserade kunskapsbaser och nätverk för

erfarenhetsutbyte kring frågor som är gemensamma för

förvaltningen.

Ansvaret för regelgivningen i samhället ligger på

alla tre nivåerna inom statsförvaltningen: riksdag,

regering och myndigheter. Myndigheternas ansvar är

att utforma tillämpningsföreskrifter till lagar och

förordningar. De grundläggande kraven på

myndigheternas föreskriftsarbete finns i

verksförordningen.

Enligt verksförordningen skall myndigheterna innan

de beslutar om föreskrifter eller allmänna råd göra

en konsekvensutredning och ge dem som är berörda

samt Ekonomistyrningsverket tillfälle att yttra sig.

Som ett led i arbetet med att förbättra villkoren

för små företag har regeringen beslutat om en

förordning om särskilda konsekvensanalyser av

reglers effekter för små företags villkor. Enligt

förordningen skall myndigheterna årligen före den

1 februari rapportera till regeringen om sitt arbete

med sådana konsekvensanalyser.

Reglerna i samhället skall leda till avsedda

effekter till rimliga kostnader, vara tillgängliga

och lätta att förstå för alla som berörs. Detta

innebär att kraven på kvalitet i arbetet med att

utforma regler är höga, på riksdag och regering

såväl som på myndigheterna. Myndigheternas

regelgivning skall bygga på ett kompetent och

högkvalitativt förarbete. I detta skall det bl.a.

ingå konsekvensutredningar, prövning av alternativa

åtgärder och kunskaps-inhämtning från berörda

parter.

Förvaltningen bör fortlöpande och systematiskt

förenkla och förbättra regelsystemen såväl

innehållsligt som redaktionellt och språkligt.

Bland de åtgärder som planeras nämner regeringen i

rapporten bl.a.

Gemensamma säkerhetslösningar kommer att utvecklas

för att garantera hög säkerhet i den elektroniska

kommunikationen mellan myndigheter, företag och

medborgare. Riksskatteverket skall tillsammans med

Riksförsäkringsverket, Patent- och

registreringsverket samt Statskontoret föreslå hur

man i statsförvaltningen bör organisera ansvaret för

en säker hantering av elektroniska signaturer.

Departementsvisa översyner av lagar och förordningar

skall genomföras i syfte att underlätta införandet

av interaktiva och integrerade elektroniska

tjänster. En strategi utformas för att effektivisera

och underlätta tillgängligheten till den

grundläggande elektroniska samhällsinformationen.

Enligt vad utskottet inhämtat från

Justitiedepartementet bereds frågor som gäller "24-

timmarsmyndigheter" och IT i förvaltningen

fortlöpande i Regeringskansliet.

Utskottets bedömning

I några motioner begärs att myndigheterna skall

lägga ut allmänna handlingar på Internet. Det skulle

enligt utskottet vara en stor fördel om medborgarna

har möjlighet att ta del av allmänna handlingar på

Internet. Myndigheterna skulle på detta sätt kunna

bli öppnare för medborgarna. Den kommitté som har

till uppgift att göra en översyn av bestämmelserna

om allmänna handlingars offentlighet i syfte att

vidga möjligheterna för offentlighetsprincipens

tillämpning i IT-samhället skall enligt direktiven

redovisa resultatet av sitt arbete i december 2000.

Kommittén har i uppdrag att utreda t.ex. möjligheten

att ta del av allmänna handlingar på Internet.

Eftersom utskottet inte anser att kommitténs arbete

bör föregripas avstyrker utskottet motionerna

1998/99: K231 yrkande 3, 1999/2000:T705 yrkande 2,

1999/2000:K313 yrkande 2 och 2000/01:K341 yrkande 7.

Regeringen har i skriften En förvaltning i

demokratins tjänst - ett handlingsprogram

presenterat olika planerade åtgärder. Enligt

regeringen bör enskilda individer och företag, så

långt det är möjligt, enkelt kunna hämta och lämna

den information som är relevant i varje enskild

situation oavsett hur informationsansvaret är

fördelat mellan myndigheter eller mellan stat,

kommun och landsting. Informationstekniken är ett

utmärkt instrument också för att underlätta insyn

och kontroll samt för att i större utsträckning

informera och hämta in synpunkter från medborgare

och företag. En gemensam öppen och säker IT-

infrastruktur baserad på Internet skall, enligt

regeringen, ligga till grund för de elektroniska

kontakterna med enskilda individer och företag.

Statliga myndigheter bör ha en webbplats på Internet

med en hemsida av hög kvalitet som är kopplad till

Sverige Direkt. Hemsidan bör snabbt leda till

grundläggande fakta om myndigheten och annan för

medborgarna intressant sakinformation. Den bör,

enligt regeringen, också möjliggöra för medborgarna

att till myndigheten sända in uppgifter och initiera

ärenden elektroniskt etc. Utskottet hoppas att de

föreslagna åtgärderna kommer att underlätta för

medborgarna att t.ex. erhålla information från och

anhängiggöra ärenden hos myndigheter. Utskottet

anser att det är mycket viktigt att myndigheterna är

öppna och lättillgängliga för medborgarna.

Resultaten av planerade åtgärder bör emellertid

avvaktas. Genom de planerade åtgärderna anser

utskottet att motionerna 1999/2000:K313 yrkande 1

och 2000/01:T713 yrkandena 10-13 och 16 får anses

tillgodosedda varför de avstyrks.

Myndigheters service, m.m.

Motionerna

I motion 1999/2000:K204 av Lennart Daléus m.fl. (c)

hemställs att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om en

medborgarnas rättighetslista (yrkande 14).

Motionärerna vill pröva möjligheten att gentemot

statliga myndigheter och förvaltningar inrätta en

medborgarnas rättighetslista. En sådan

rättighetslista bör innehålla krav på att dröjsmål

inte får förekomma utan giltigt skäl samt längsta

tid innan medborgaren får svar från myndigheten m.m.

Den bör också innehålla krav på vänligt och korrekt

bemötande från myndigheters företrädare.

I motion 1999/2000:So327 av Kenneth Johansson m.fl.

(c) hemställs att riksdagen hos regeringen begär

sådan ändring i förvaltningslagen som anförts i

motionen (yrkande 4) och i motion 2000/01:So354 av

Kenneth Johansson m.fl. (c) föreslås att riksdagen

begär att regeringen lägger fram förslag till

ändring i förvaltningslagen kring bemötandefrågor

(yrkande 3). Många medborgare uppger att de i sina

kontakter med myndigheter och förvaltningar känner

sig kränkta då de inte bemöts med respekt och

förståelse. I förvaltningslagen finns angivet vilka

rättigheter medborgare har i fråga om att ta del av

handlingar, information m.m. Det motionärerna i

detta sammanhang saknar är riktlinjer för bemötande

av medborgarna. I förvaltnings-lagen bör, enligt

motionärerna, införas ett tillägg angående

bemötandefrågor.

I motion 1999/2000:K303 av Johan Lönnroth m.fl. (v)

hemställs att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om en

översyn av möjligheten att införa ett 020-nummer

till myndigheterna. Det har enligt motionärerna

blivit allt svårare att med telefonens hjälp nå

myndigheter för att få råd och stöd eller för att

diskutera ett uppkommet problem. Vänsterpartiet

anser att medborgarna till en låg kostnad skall

kunna få råd och stöd av myndigheter. Kostnaden bör

också vara densamma var man än bor i landet.

Regeringen bör därför, enligt motionärerna, se över

frågan om ett införande av ett 020-nummer hos alla

myndigheter i Sverige och de eventuella kostnader

som ett sådant införande kan medföra.

I motion 2000/01:K265 av Ingvar Svensson m.fl. (kd)

föreslås att riksdagen begär att regeringen lägger

fram förslag till lag om dröjsmålstalan. I en

rättsstat är det viktigt att medel står till buds

som garanterar den enskilde medborgarens rätt till

en säker och snabb handläggning av ett ärende. Detta

är enligt motionärerna särskilt angeläget vad gäller

fall av myndighetsutövning mot den enskilde. En

förstärkning av den enskildes ställning gentemot den

offentliga förvaltningen föreslås därför genom

införandet av en s.k. dröjsmålstalan. En sådan talan

ger den enskilde en möjlighet att i domstol få

prövat om ett förvaltningsärende onödigt uppehålls

hos den myndighet som har att fatta beslut i

ärendet. Möjlighet till dröjsmålstalan bör enligt

motionärerna finnas avseende förvaltningsärenden som

omfattar myndighetsutövning mot den enskilde.

I motion 2000/01:K287 av Cecilia Magnusson och

Anita Sidén (m) föreslås att riksdagen tillkännager

för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om att myndigheter inte skall ägna sig åt ideologisk

produktion. I regeringsformen 1 kap. 9 § stipuleras

att domstolar och förvaltningsmyn-dighet i sin

verksamhet skall "iakttaga saklighet och

opartiskhet". Opartiskhet lämnar enligt motionärerna

inte något utrymme för myndigheter att syssla med

egen ideologisk produktion vid sidan av de politiska

partierna. Likväl sker detta. Till exempel agerar

Glesbygdsverket lobbyorganisation för glesbygdens

särintressen. Ett annat exempel är Ungdomsstyrelsen

som försöker påverka regeringen med kontroversiella

kravlistor, förment med ungdomars bästa för ögonen.

Motionärerna är inte omedvetna om att myndigheter i

största allmänhet agerar med medborgarnas bästa för

ögonen, och kan till viss del instämma i vad som

emellanåt framförs av de ovan uppräknade

myndigheterna. Motionärerna vänder sig inte mot att

myndigheter ägnar sig åt att förmedla regeringens

budskap i enlighet med vad regleringsbreven anger.

Däremot vänder sig motionärerna mot att myndigheter

sysslar med opinionsbildning och ideologisk

produktion i syfte att påverka regeringen. Därför

måste regeringen på ett otvetydigt sätt klargöra för

myndigheter att agera med saklighet och opartiskhet

i sin myndighetsutövning. I de fall berörda

myndigheter anser att de agerar i enlighet med och

försöker tolka de intentioner regeringen gett

uttryck för i andra lagar bör denna invändning

avvisas med hänvisning till att grundlagens

formulering har tolkningsföreträde framför andra

eventuella lagutrymmen.

I motion 2000/01:N323 av Eva Flyborg m.fl. (fp)

föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

myndigheternas service och öppettider (yrkande 15),

och om kontaktpersoner vid statliga myndigheter i

kommunerna (yrkande 16). Sverige behöver många nya

företagare. Då måste det också bli lättare och

lönsammare för människor att göra verklighet av sina

planer att starta eget. Myndigheterna skall enligt

motionärerna bli mer tillgängliga t.ex. genom att ha

öppet- och telefontider även på kvällar och

klämdagar. Kontaktpersoner för företagare skall

finnas vid statliga myndigheter och kommuner för att

rätt kunna hänvisa den som söker information.

Bakgrund

Enligt 1 kap. 2 § regeringsformen (RF) skall den

offentliga makten utövas med respekt för alla

människors lika värde och för den enskilda

människans frihet och värdighet. Enligt 1 kap. 9 §

RF skall domstolar samt förvaltnings-myndigheter och

andra som fullgör uppgifter inom den offentliga

förvaltningen i sin verksamhet beakta allas likhet

inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet.

Enligt 4 § förvaltningslagen (FL) skall varje

myndighet lämna upplysningar, vägledning, råd och

annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör

myndighetens verksamhetsområde. Hjälpen skall lämnas

i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till

frågans art, den enskildes behov av hjälp och

myndighetens verksamhet. Frågor från enskilda skall

besvaras så snart som möjligt.

Myndigheterna skall enligt 5 § ta emot besök och

telefonsamtal från enskilda. Om särskilda tider för

detta är bestämda skall allmänheten underrättas om

dem på ett lämpligt sätt. En myndighet skall ha

öppet under minst två timmar varje helgfri

måndag-fredag för att kunna ta emot och registrera

allmänna handlingar och för att kunna ta emot

framställningar om att få ta del av allmänna

handlingar som förvaras hos myndigheten. Detta

gäller dock inte om en sådan dag samtidigt är

midsommarafton, julafton eller nyårsafton.

Varje ärende där någon enskild är part skall,

enligt 7 § FL, handläggas så enkelt, snabbt och

billigt som möjligt utan att säkerheten eftersätts.

Vid handläggningen skall myndigheten beakta

möjligheten att själv inhämta upplysningar och

yttranden från andra myndigheter, om sådana behövs.

Myndigheten skall sträva efter att uttrycka sig

lättbegripligt. Även på andra sätt skall myndigheten

underlätta för den enskilde att ha med den att göra.

Riksdagens ombudsmän (JO) skall enligt 12 kap. 6 §

regeringsformen utöva tillsyn över tillämpningen i

offentlig verksamhet av lagar och andra

författningar.

Av justitieombudsmännens ämbetsberättelser framgår

att JO i sin verksamhet i förekommande fall framför

kritik mot olika myndigheter för långsam

handläggning av särskilda ärenden. Av JO:s

ämbetsberättelser 1994/95-1998/99 framgår att JO i

1-3 ärenden dessa år påtalat dröjsmål med

handläggningen.

Justitiekanslern (JK) har enligt lagen (1975:1339)

tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet

efterlever lagar och andra författningar samt i

övrigt fullgör sina åligganden. Enligt 9 §

förordningen (1975:1345) med instruktion för

Justitiekanslern skall JK granska de

ärendeförteckningar som myndigheterna lämnar JK

enligt särskilda föreskrifter.

Enligt 30 § verksförordningen (1995:1322) skall en

myndighet senast den 1 mars varje år lämna JK en

förteckning över de ärenden som kommit in till

myndigheten före den 1 juli föregående år men som

inte avgjorts vid årets utgång.

Av den granskning som JK utförde beträffande

ärendeförteckningar för år 1997 avseende ärenden som

kommit in till berörda myndigheter före den 1 juli

1996 men inte slutförts före utgången av 1996

framgår följande. 179 ärendeförteckningar hade

kommit in till JK. Av myndigheterna hade 58 inga

ärenden i balans medan 121 hade ärenden i balans. JK

hade med anledning av redovisad ärendebalans gjort

förfrågan i 2 fall. Ärenden som lett till åtgärd hos

JK uppgick till 2 samt till inspektion till 1.

Av den granskning som JK utförde beträffande

ärendeförteckningar för år 1998 avseende ärenden som

kommit in till berörda myndigheter före den 1 juli

1997 men inte slutförts före utgången av 1997

framgår följande. 181 ärendeförteckningar hade

kommit in till JK. Av myndigheterna hade 58 inga

ärenden i balans medan 123 hade ärenden i balans. JK

hade med anledning av redovisad ärendebalans gjort

förfrågan i 3 fall.

Fri- och rättighetskommittén avlämnade i augusti

1994 slutbetänkandet Domstolsprövning av

förvaltningsärenden (SOU 1994:117). Kommittén

föreslog bl.a. att en generell möjlighet till talan

mot den offentliga förvaltningens underlåtenhet att

avgöra ärenden borde införas i svensk rätt. Detta

var enligt kommittén av vikt för att den svenska

rättsordningen väl skall ansluta sig till den

europeiska standarden vad gäller domstolsprövning av

förvaltningsärenden. Det innebär också en

förstärkning av den enskildes rättsskydd gentemot

förvaltningen. Den enskilde är nämligen enligt

kommittén ofta tvungen att invänta ett tillstånd

från det offentliga för att kunna sätta i gång med

näringsverksamhet, byggnation eller andra projekt.

En långsam behandling i förvaltningsorganen kan

skapa inte bara en otrygghet för den enskilde utan

även ekonomiska förluster då investeringar och andra

projekteringar kan vara svåra att planera. Detta

talar enligt kommittén för att den enskilde bör vara

tillförsäkrad att ärendehandläggningen inte drar ut

på tiden genom en möjlighet att föra talan mot

dröjsmål hos en myndighet.

I proposition 1995/96:133 Några frågor om

rättsprövning m.m. övervägde regeringen om det i

svensk rätt borde införas en generell möjlighet till

s.k. dröjsmålstalan i förvaltningsärenden som avser

myndighetsutövning mot enskild. Av de

remissinstanser som yttrat sig över Fri- och

rättighetskommitténs förslag avstyrkte de flesta

kommitténs förslag. Regeringen gjorde bl.a. följande

bedömning:

En grundläggande förutsättning för att införa en

rätt till dröjsmålstalan är att det verkligen finns

ett behov av ett sådant institut. Såsom flera av

remissinstanserna har påpekat, har vi i Sverige

medel mot långsam handläggning, främst genom JO:s

och JK:s tillsynsverksamhet. Kommitténs redogörelse

för vissa tillsynsärenden hos JO, JK och

konstitutionsutskottet visar i och för sig att det

ibland förekommer oacceptabelt långa

handläggningstider hos förvaltningsmyndigheterna och

även hos regeringen. Därav kan man dock inte dra den

slutsatsen att långsam ärendehandläggning är ett

omfattande problem. I de fall långa

handläggningstider förekommer är det inte klarlagt

vad detta i allmänhet beror på. Är hög

arbetsbelastning hos myndigheterna huvudorsaken, är

det tveksamt om handläggningstiderna totalt sett

blir kortare, om det ges en rätt till

dröjsmålstalan. Det skulle tvärtom kunna resultera i

längre handläggningstider både hos

förvaltningsmyndigheterna och hos de länsrätter som

skall pröva dröjsmålstalan. Det kan inte heller

uteslutas att bestämda handläggningstider och en

rätt till dröjsmålstalan skulle kunna få en negativ

inverkan på noggrannheten i ärendehandläggningen.

Det är även osäkert vilka kostnadseffekter ett

införande av en generell rätt till dröjsmålstalan

skulle få.

Med hänsyn till det negativa remissutfallet och mot

bakgrund av det anförda anser regeringen att

kommitténs förslag om dröjsmålstalan inte bör

genomföras.

I proposition 1997/98:136 Statlig förvaltning i

medborgarnas tjänst lade regeringen fram riktlinjer

för regeringens fortsatta arbete med att utveckla

den statliga förvaltningen. Regeringens mål är

enligt propositionen att den svenska

statsförvaltningen, med höga krav på rättssäkerhet,

effektivitet och demokrati, skall vara tillgänglig

och tillmötesgående och därigenom vinna medborgarnas

fulla förtroende.

Inom ramen för kvalitetsarbetet inrättade

regeringen en särskild myndighet, Statens kvalitets-

och kompetensråd. Myndighetens verksamhet startade

den 1 januari 1999 och är enligt förordningen

(1998:1647) med instruktion för Statens kvalitets-

och kompetensråd en central förvaltningsmyndighet

med uppgift att i medborgarnas intresse stödja och

stimulera arbetet med kvalitetsutveckling och

kompetensförsörjning inom den statliga

förvaltningen. Rådet skall stödja myndigheterna att

utöva sitt ansvar för kvalitetsutveckling och

kompetensförsörjning.

Konstitutionsutskottet behandlade regeringens

förslag samt motioner som väckts bl.a. med anledning

av propositionen i betänkande 1997/98:KU31.

Med anledning av en motion i vilken det föreslogs

att det i förvaltningslagen borde införas riktlinjer

beträffande myndigheternas bemötande av medborgarna

anförde utskottet att det enligt utskottets mening

torde vara mer effektivt att inom förvaltningen

motverka felaktigt bemötande av allmänheten genom

utbildningsinsatser och andra liknande åtgärder än

genom att göra ändringar i förvaltningslagen.

Utskottet avstyrkte motionen.

I betänkande 1999/2000:KU3 behandlade utskottet en

motion med liknande yrkande samt en motion med

yrkande om införande av s.k. dröjsmålstalan. Enligt

utskottet hade det inte visat sig föreligga ett

generellt behov av att införa en rätt till

dröjsmålstalan eller ett system med punktlighetsmål

vid myndighetsutövning. I de fall det ändå

förekommer långsam handläggning finns enligt

utskottet möjligheten att JO eller JK i sin

tillsynsverksamhet granskar denna. Utskottet ansåg

vidare att det är viktigt att medborgarna får ett

korrekt bemötande i sina kontakter med bl.a.

myndigheter. Utskottet vidhöll sin uppfattning att

det torde vara mer effektivt att inom förvaltningen

motverka felaktigt bemötande av allmänheten genom

utbildningsinsatser och andra liknande åtgärder än

genom att göra ändringar i förvaltningslagen.

Utskottet behandlade i betänkande 1998/99:KU28 dels

regeringens proposition 1998/99:52 Myndigheters

öppethållande, dels en motion i vilken framfördes

bl.a. att myndigheter som har kontakt med

småföretagare bör vara tillgängliga exempelvis under

kvällstid och vid s.k. klämdagar. Utskottet delade

regeringens bedömning i propositionen att det i

förvaltningslagen behövs en uttrycklig bestämmelse

med krav på viss minsta tid för öppethållande inom

förvaltningen på s.k. klämdagar och tillstyrkte

regeringens förslag till lagändring, samt ansåg att

motionen därigenom fick anses tillgodosedd.

Regeringen har i skriften En förvaltning i

demokratins tjänst - ett handlingsprogram från år

2000 redovisat sitt handlingsprogram för att uppnå

de förvaltningspolitiska målen. I programmet

presenteras samlat de åtgärder som planeras.

Programmet riktar sig till verksledningar och

anställda. Under rubriken En förvaltning med

förändringsförmåga och kvalitet sägs bl.a.

Medborgarna har rätt att kräva att

förvaltningsmyndigheter gör sitt yttersta för att

uppfylla de mål som regeringen fastställer och att

dess tjänster produceras med hög kvalitet till låg

kostnad. Ett systematiskt kvalitetsarbete bör ingå

som en viktig del i myndighetens arbete med att

utveckla sin verksamhet. Arbetet med att utveckla

och effektivisera verksamheten bör även innefatta

jämförelser med och lärande av andra, samverkan

mellan myndigheter och med andra sektorer i

samhället för att ta till vara långtgående

möjligheter till förbättringar för medborgare och

företag, utveckling av målen för verksamheten samt

mått och indikatorer på hur målen för verksamheten

uppfylls samt uppföljning av medborgarnas åsikter om

myndighetens verksamhet.

Regeringen beskriver sina åtgärder när det gäller

bättre service till medborgare och företag enligt

följande.

Som ett led i utvecklingen av den elektroniska

förvaltningen utarbetas kriterier för 24-

timmarsmyndigheter. Syftet är att stimulera

myndigheterna att utveckla elektroniska tjänster på

ett sätt som passar medborgares, företags och andra

avnämares behov. En försöksverksamhet med

servicedeklarationer startas vid myndigheter med

bred kontaktyta mot medborgare och företag. Syftet

är att myndigheterna öppet skall redovisa sina

åtaganden vad gäller service samt skapa en dialog

med sina avnämare om hur servicen kan utvecklas. Den

verksamhet som i dag bedrivs i projektform under

benämningen Sverige Direkt ges en permanent form.

För att förbättra dialogen med blivande och

befintliga företagare vidareutvecklas användningen

av Internet genom särskilda ingångar till relevant

och situationsanpassad myndighetsinformation för

företagare, s.k. portalfunktioner. Syftet med en

gemensam portal på Internet är att underlätta

företags myndighetskontakter och ge lätttillgänglig

och innehållsmässigt korrekt information om

relevanta ämnen.

Regeringen har påbörjat det som skall bli en årligen

återkommande undersökning av attityderna hos ett

antal myndigheters företagskunder när det gäller

myndigheters information och tillgänglighet. I syfte

att förbättra servicen till medborgaren, bl.a. med

utgångspunkt i ett antal olika livssituationer,

behövs ökad samverkan mellan statliga och kommunala

myndigheter. Ett utvecklingsarbete kommer att

påbörjas med inriktning på att definiera områden där

ansvarsgränsen är oklar och skapa integrerade

servicelösningar, dvs. lösningar som är gemensamma

för statliga och kommunala tjänster. Gemensamma

säkerhetslösningar kommer att utvecklas för att

garantera hög säkerhet i den elektroniska

kommunikationen mellan myndigheter, företag och

medborgare. Riksskatteverket skall tillsammans med

Riksförsäkringsverket, Patent- och

registreringsverket samt Statskontoret föreslå hur

man i statsförvaltningen bör organisera ansvaret för

en säker hantering av elektroniska signaturer.

Departementsvisa översyner av lagar och förordningar

skall genomföras i syfte att underlätta införandet

av interaktiva och integrerade elektroniska

tjänster. En strategi utformas för att effektivisera

och underlätta tillgängligheten till den

grundläggande elektroniska samhällsinformationen

från offentlig sektor.

Regeringen tillsatte i april 1991 STATTEL-

delegationen (dir. 1991:29) med uppdrag att

genomföra åtgärder för att effektivisera statliga

myndigheters telekommunikationer. Arbetet skulle

leda till att statliga myndigheter ges möjlighet att

köpa gemensamma telekommunikationstjänster.

Tjänsterna skulle vara grundade på standarder och

kosta väsentligt mindre än dåvarande tjänster. I

direktiven uppmärksammas 020-tjänsten, som innebär

att den som abonnerar på denna står för

trafikavgifterna för inkommande samtal med undantag

för avgiften för den första markeringen, vilken den

uppringande står för. Det betonas i direktiven att

ett införande av en sådan tjänst bedöms kraftigt öka

statens kostnader, varför även andra lösningar måste

utredas. Enligt direktiven skall STATTEL-

delegationen i arbetet eftersträva att successivt

erbjuda statliga myndigheter delresultat som

förbilligar och förbättrar deras telekommunikationer

och telefonservice åt allmänheten.

STATTEL-delegationen avslutade sitt arbete under år

1996. Delegationen har genom upphandling i

konkurrens, som var slutförd den 28 februari 1996,

träffat avtal om olika tjänster, bl.a.

telefonitjänster och interaktiva tal-svarstjänster.

Statliga myndigheter, kommuner och landsting har

genom STATTEL-delegationens upphandling möjlighet

att erhålla dessa tjänster.

Statskontoret har sedan STATTEL-delegationens

arbete slutförts i uppdrag att följa upp avtalen.

Statskontoret anordnar också seminarier m.m. för att

myndigheter skall få information om de upphandlade

tjänsterna.

Med anledning av en motion vari det begärdes ett

tillkännagivande om att alla statliga myndigheter

bör införa ett 020-nummer gjorde utskottet i

betänkande 1996/97:KU24 bedömningen att

myndigheterna har en långtgående serviceskyldighet

gentemot enskilda i samhället. Det är därför viktigt

att de som vill komma i kontakt med myndigheter inte

stöter på hinder av något slag. Det skall enligt

utskottet vara enkelt för enskilda att ta kontakt

med myndigheter. Genom STATTEL-delegationens

upphandling av teletjänster kan numera statliga

myndigheter, kommuner och landsting erhålla olika

teletjänster anpassade efter myndigheternas

skiftande behov. Med hänsyn härtill ansåg utskottet

att motionen fick anses tillgodosedd.

Enligt uppgift från Statskontoret avgör respektive

myndighet vilka telefonitjänster de vill ha. Någon

ny upphandling av telefonitjänster har inte skett

sedan STATTEL-delegationens upphandling.

Enligt vad utskottet inhämtat från

Justitiedepartementet bereds frågor som gäller

myndigheternas service, "24-timmarsmyndigheter" och

IT i förvaltningen fortlöpande i Regeringskansliet.

Utskottets bedömning

Varje ärende där någon enskild är part skall enligt

förvaltningslagen handläggas så enkelt, snabbt och

billigt som möjligt utan att säkerheten eftersätts.

I Sverige har medborgarna möjligheten att vända sig

till t.ex. JO och påtala en myndighets långsamma

handläggning. Utskottet har inte tidigare ansett att

det förelegat ett generellt behov av att införa en

rätt till dröjsmålstalan eller ett system med

punktlighetsmål vid myndighetsutövning. Utskottet

vidhåller denna uppfattning och avstyrker motionerna

2000/01:K265 och 1999/2000:

K204 yrkande 14.

Utskottet anser att det är viktigt att medborgarna

bemöts på ett vänligt och korrekt sätt i sina

kontakter med myndigheter. Utskottet vidhåller sin

uppfattning att det torde vara mer effektivt att

inom förvaltningen motverka felaktigt bemötande av

allmänheten genom utbildningsinsatser och andra

liknande åtgärder än genom att göra ändringar i

förvaltningslagen. Utskottet avstyrker motionerna

1999/2000:So327 yrkande 4 och 2000/01:So354 yrkande

3.

STATTEL-delegationen har genom upphandling i

konkurrens träffat avtal om olika tjänster, bl.a.

telefonitjänster och interaktiva talsvarstjänster.

Statliga myndigheter, kommuner och landsting har

genom denna upphandling möjlighet att erhålla sådana

tjänster. Det är enligt utskottet viktigt att de

medborgare som vill komma i kontakt med myndigheter

inte stöter på hinder av något slag. Det skall, som

utskottet uttalat tidigare, vara enkelt för enskilda

att ta kontakt med myndigheter. Myndigheterna kan

erhålla olika teletjänster anpassade efter

myndigheternas skiftande behov. Varje myndighet

avgör emellertid vilka telefonitjänster de vill ha.

Med hänsyn härtill anser utskottet att motion

1999/2000:K303 får anses tillgodosedd. Utskottet

avstyrker motionen.

Enligt regeringsformen skall

förvaltningsmyndigheter iaktta saklighet och

opartiskhet i sin verksamhet. Riksdagens ombudsmän

skall enligt regeringsformen utöva tillsyn över

tillämpningen i offentlig verksamhet av lagar och

andra författningar. Utskottet som utgår från att

myndigheterna iakttar saklighet och opartiskhet i

sin verksamhet avstyrker motion 2000/01:K287.

Enligt den ändring i förvaltningslagen som

genomfördes 1999 skall en myndighet ha öppet under

minst två timmar varje helgfri måndag-fredag. Skälet

till ändringen var att få myndigheterna att ordna

sitt öppethållande på s.k. klämdagar. Regeringen har

i skriften En förvaltning i demokratins tjänst - ett

handlingsprogram beskrivit sina åtgärder när det

gäller bättre service till medborgare och företag.

Som ett led i utvecklingen av den elektroniska

förvaltningen utarbetas kriterier för 24-

timmarsmyndigheter. Syftet är att stimulera

myndigheterna att utveckla elektroniska tjänster på

ett sätt som passar t.ex. företags behov. En

försöksverksamhet med servicedeklarationer startas

vid myndigheter med bred kontaktyta mot t.ex.

företag. För att förbättra dialogen med blivande och

befintliga företagare vidareutvecklas användningen

av Internet genom särskilda ingångar till relevant

situationsanpassad myndighetsinformation för

företagare, s.k. portalfunktioner. Syftet är att

underlätta företags myndighetskontakter och ge

lättillgänglig och innehållsmässigt korrekt

information om relevanta ämnen. Genom dessa åtgärder

anser utskottet att myndigheterna torde bli mer

tillgängliga för t.ex. företagare. Något som

utskottet anser är viktigt. Motion 2000/01:N323

yrkandena 15 och 16 får härigenom anses tillgodsedda

och avstyrks därför.

Information vid Öresund

Motionen

I motion 1999/2000:K259 av Kenneth Lantz (kd)

hemställs att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts dels om

informationsmöjlighet för allmänheten om

socialförsäkringar, skatteregler och andra

samhälleliga frågor inom Danmark och Sverige

(yrkande 1), dels om att tillsätta en utredare som

får till uppgift att förbereda ett förslag om hur

samhällsinformation skall möjliggöras för

Öresundspendlarna (yrkande 2). Även om både Danmark

och Sverige är medlemmar i Europeiska unionen är det

enligt motionären lång väg till dess att

socialförsäkringar, skattesystem och andra

samhälleliga tjänster blir harmoniserade länderna

emellan. Utöver att reglerna är olika möts

Öresundspendlarna av täta lagändringar som för

privatpersoner är i stort sett omöjliga att följa

upp och efterleva. Regeringen bör enligt motionären

få i uppdrag att utreda på vilket sätt medborgarna

skall kunna tillgodogöra sig lagar och förordningar

på ett pedagogiskt sätt. Det måste vara enkelt att

få svar på olika typer av samhällsfrågor om t.ex.

socialförsäkringarna i såväl Danmark som Sverige.

Behov finns av en tjänst/service för medborgarna via

telefon eller Internet.

Bakgrund

Sommaren 2000 startade projektet "Öresund Direkt".

Projektet finansieras från svensk sida av

Utrikesdepartementet. Genom projektet samordnas

kunskap och information om t.ex. skatt, arbete,

pensioner och bidrag. Öresund Direkt har en egen

hemsida, www.oresunddirekt.com, där man t.ex. kan

erhålla information under rubrikerna medborgare och

företag. Rubriken medborgare har underrubrikerna att

flytta, att arbeta, att söka arbete och att studera.

Där tas frågor upp som gäller områdena sjukdom,

inkomst, familj och barn, anställningsförhållanden,

fackförening, tjänstledighet, pension och skatt.

Utskottets bedömning

Genom projektet "Öresund Direkt" får motionen anses

tillgodsedd. Utskottet avstyrker motion

1999/2000:K259.

Myndigheternas externa jämställdhetsarbete

Motionen

I motion 2000/01:K348 av Ulla Hoffmann m.fl. (v)

föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om att utarbeta

jämställdhetsmål, återrapporteringskrav och uppdrag

gemensamma för statsförvaltningen (yrkande 1), vad i

motionen anförs om att utarbeta myndighetsspecifika

mål för verk och myndigheter (yrkande 2), vad i

motionen anförs om vikten av utbildning och

kunskapshöjande insatser med könsperspektiv riktade

till berörda inom regering och myndigheter (yrkande

3). Vidare föreslås att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

att ge jämställdhetsarbetet större vikt i

budgetdialog och i regleringsbrev vad gäller

myndigheter inom konstitutionsutskottets område

(yrkande 4), myndigheter inom finansutskottets

område (yrkande 5), myndigheter inom

skatteutskottets område (yrkande 6), myndigheter

inom justitieutskottets område (yrkande 7),

myndigheter inom lagutskottets område (yrkande 8),

myndigheter inom utrikesutskottets område (yrkande

9), myndigheter inom försvarsutskottets område

(yrkande 10), myndigheter inom

socialförsäkringsutskottets område (yrkande 11),

myndigheter inom socialutskottets område (yrkande

12), myndigheter inom kulturutskottets område

(yrkande 13), myndigheter inom utbildningsutskottets

område (yrkande 14), myndigheter inom

trafikutskottets område (yrkande 15), myndigheter

inom miljö- och jordbruksutskottets område (yrkande

16), myndigheter inom näringsutskottets område

(yrkande 17), myndigheter inom

arbetsmarknadsutskottets område (yrkande 18) och

myndigheter inom bostadsutskottets område (yrkande

19). Jämställdhet handlar enligt motionärerna om

makt och inflytande, om rättvisa och fördelning av

ekonomisk och politisk makt. Genom historien har en

patriarkal samhällsstruktur verkat och reproducerats

med resultat att vi i Sverige i dag, trots formell

jämställdhet mellan kvinnor och män, har ett

samhälle som systematiskt underordnar kvinnor. Det

patriarkala maktmönstret genomsyrar förhållandet

mellan könen på alla områden, i såväl familjen,

statsapparaten, myndighetsutövningen som de

politiska församlingarna. Motionärerna anser att det

är av största vikt att man identifierar tydliga

verksamhetsmål som är relevanta för myndigheten och

som går i linje med de övergripande

jämställdhetsmålen. Jämställdhet är ett kunskaps-

område där det sker ny forskning fortlöpande, men

där det fortfarande återstår många obesvarade

frågor. Det är helt avgörande att personer som

påverkar och beslutar om myndigheternas

regleringsbrev likväl som de som arbetar inom

myndigheterna besitter kunskaper om könsstrukturer i

samhället. Mycket återstår enligt motionärerna att

göra. En väg att gå är att inhämta kunskaper i

forskning, men lika viktig är insikten om att vi

alla är bärare av föreställningar om manligt,

kvinnligt och vilka roller vi ser som självklara hos

män och kvinnor. Motionärerna anser att man bör

prioritera utbildning och kunskapshöjande insatser

med könsperspektiv riktade till berörda inom

regering och myndigheter. Om regeringen avser att

prioritera jämställdhets-arbetet hos myndigheterna

bör frågan, enligt motionärerna, ges större vikt vid

budgetdialog och regleringsbrev.

Bakgrund

Regeringen gav i september 1999 Riksrevisionsverket

i uppdrag att för budgetåret 1999 granska hur

jämställdhetsaspekten kommer till uttryck i

regeringens regleringsbrev till myndigheterna. RRV

skulle även granska om och på vilket sätt

myndigheterna i sina årsredovisningar har

återrapporterat det externa jämställdhetsarbetet i

enlighet med regeringens direktiv, dvs. det arbete i

vilket myndigheten skall verka för jämställdhet inom

sin respektive samhällssektor. RRV skulle vidare

analysera den utveckling som skett mellan åren 1997

och 1999 och lägga fram förslag till möjliga

förändringar. Enligt regeringen pågår i

Regeringskansliet ett arbete som syftar till att

utveckla former och metoder för att säkerställa att

jämställdhetsperspektivet får det önskade

genomslaget. Ett led i detta utvecklingsarbete är

att utgå ifrån gjorda erfarenheter av hur

jämställdhetsperspektivet speglas i styrningen och

uppföljningen av myndigheternas verksamhet.

RRV presenterade i juni 2000 uppdraget i rapporten

Jämställdhet - hur styr regeringen? RRV 2000:17.

Enligt RRV är kopplingen mellan de övergripande

jämställdhetspolitiska målen och målformuleringarna

i regleringsbreven otydlig. Både målformuleringar

och återrapporteringskrav är mycket allmänt hållna.

RRV anser att regeringen bör formulera tydligare

strategi för jämställdhetspolitiken avseende det

externa, utåtriktade arbetet. Här bör ingå att

definiera det externa jämställdhetsområdet och att

identifiera och formulera mål, återrapporteringskrav

och uppdrag som kan vara gemensamma för hela eller

stora delar av statsförvaltningen. Därefter kan vid

behov myndighetsspecifika mål, återrapporteringskrav

och uppdrag formuleras. RRV föreslår att regeringen

tar principiell ställning till vilka myndigheter som

berörs respektive inte berörs av de

jämställdhetspolitiska målen avseende det externa

arbetet. Ett sådant ställningstagande skulle

underlätta för respektive departement att formulera

mål, återrapporteringskrav och uppdrag till

myndigheterna. Arbetet för ett jämställt samhälle

skall genomsyra alla nivåer i samhället. I

regeringens jämställdhetsstrategi bör enligt RRV

klargöras att mainstreaming är det arbetssätt som

myndigheterna skall använda för att nå de

jämställdhetspolitiska målen. RRV föreslår att

regeringen utnyttjar möjligheten att styra

myndigheterna mot ett sådant arbetssätt mer

långsiktigt via ett tillägg till verksförordningen.

Om ytterligare preciseringar anses nödvändiga, kan

bestämmelser också tas in i respektive myndighets

instruktion. Ingen myndighet har fått invändning i

revisionsberättelsen på grund av brister i

återrapporteringen av det externa

jämställdhetsarbetet. Granskningen visar att mål och

återrapporteringskrav i många fall är allmänt

formulerade vilket medfört att även myndigheternas

återrapportering blir allmänt hållen. I praktiken

kan, enligt RRV, revisionen därför sällan komma fram

till en annan bedömning än att

återrapporteringskraven är uppfyllda. Om regeringen

önskar prioritera det externa jämställdhetsarbetet

så bör, enligt RRV:s uppfattning, frågan tillmätas

större vikt i den årliga budgetdialogen, i

regleringsbrev och i andra lämpliga sammanhang.

Enligt vad utskottet inhämtat från Regeringskansliet

pågår ständigt arbete i departementen med

jämställdhetsfrågor, dels inom Regeringskansliet,

dels när det gäller departementens arbete i

förhållande till myndigheterna.

Utskottets bedömning

Utskottet anser att de frågor som RRV tar upp i den

av regeringen beställda rapporten Jämställdhet - hur

styr regeringen är av synnerlig stor betydelse för

regeringens jämställdhetsarbete. Utskottet anser att

regeringen bör främja det externa

jämställdhetsarbetet. Detta bör enligt RRV ske genom

att frågan tillmäts större vikt i den årliga

budgetdialogen, i regleringsbrev och i andra

lämpliga sammanhang. Utskottet delar denna bedömning

och utgår från att regeringen beaktar RRV:s

synpunkter i sitt fortsatta jämställdhetsarbete.

Motion 2000/01:K348 får därför anses tillgodosedd

och avstyrks.

Konsekvensanalys vid förändring av viktiga

samhällsfunktioner, m.m.

Motionerna

I motion 2000/01:K349 av Åke Gustavsson m.fl. (s)

föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

konsekvensanalyser vid förändring av viktiga

samhällsfunktioner. Den planerade omstruktureringen

av Posten har väckt stor oro. Innan Posten och andra

viktiga samhällsinrättningar vidtar så stora

förändringar som Posten nu planerar måste noggranna

konsekvensanalyser göras. Det är enligt motionären

inte rimligt att varje för medborgaren viktig

samhällsfunktion på egen hand och enbart utifrån

sitt eget perspektiv drastiskt förändrar

verksamheten. Inte minst det som sker vid Posten

aktualiserar behovet av att hitta nya lösningar för

att ge medborgarna tillfredsställande service. På

många orter utvecklas lokala servicekontor för att

klara samhällsservicen till medborgarna. För att

bibehålla en tillfredsställande regional balans och

ge alla en rimlig service måste viktiga serviceorgan

finnas nära medborgarna. Motionärerna föreslår att

regeringen tar initiativ till att dels modeller

utvecklas för att bättre analysera konsekvenserna av

stora förändringar av viktiga samhällsfunktioner,

dels belyser hur samordningen av sådana

samhällsfunktioner bättre kan samordnas i lokala

servicekontor.

I motion 2000/01:K384 av Jan Backman (m) föreslås

att riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av en

översyn av överlämnandet av myndighetsuppgifter.

Enligt Utredningen om verksamheter som är beroende

av statligt stöd (SOU 1994:147) skall statlig

verksamhet handhas av statliga myndigheter och

endast i undantagsfall föras över till enskilda

organ. Situationen i dag är att uppgifter som

innefattar myndighetsutövning ofta fullgörs av

privaträttsliga organ som inrättats av enskilda.

Finansdepartementet utfärdade 1997 nya riktlinjer

för regleringsbrevsarbetet. Enligt dessa skulle

styrningen av de organisationer som inte är

myndigheter ske enligt principen att

organisationerna själva lägger fast målen för

verksamheten och regering och riksdag endast anger

syftet med statens bidragsgivning. Regeringen bör

enligt motionärerna få i uppdrag att närmare utreda

hur överlämnandet av förvaltningsuppgifter skall

regleras eller ersättas av ett annat system.

Bakgrund

Riksdagens revisorer anförde i ett förslag till

riksdagen (1996/97:RR7) att regeringen för riksdagen

skall redovisa för vilken typ av beslut regeringen

har för avsikt att utarbeta ekonomiska

konsekvensanalyser och att regeringen efter några år

redovisar i vilken omfattning regeringen och

riksdagen har använt ekonomiska konsekvensanalyser

som en del av underlaget för sina beslut. I yttrande

till justitieutskottet (1996/97:FiU2y) anförde

finansutskottet att det inte är meningsfullt att

ställa generella krav på ekonomiska

konsekvensanalyser. Justitieutskottet och riksdagen

beslutade att ge regeringen detta till känna.

Regeringen delar (skr. 1998/99:150) riksdagens

uppfattning att ekonomiska konsekvensanalyser kan

vara ett värdefullt hjälpmedel inför beslut där

olika handlingsalternativ övervägs. Frågan om

ekonomiska konsekvensanalyser skall läggas till

grund för ett beslut måste prövas från fall till

fall. Mot denna bakgrund har regeringen svårt att se

att man kan gå längre än att som allmän riktlinje

ange att ekonomiska konsekvensanalyser skall

användas i de fall de bedöms ha väsentlig betydelse

för beslutet i fråga. Det är enligt regeringens

mening varken möjligt eller lämpligt att införa en

ordning som mer i detalj lägger fast för vilka typer

av beslut som ekonomiska konsekvensanalyser skall

användas och ange den närmare arten av sådana

analyser. Att utveckla metoderna för och öka

användningen av ekonomiska och andra

konsekvensanalyser ingår som en viktig del i det

arbete som pågår för att allmänt förbättra

kvaliteten i regeringens och riksdagens

beslutsunderlag. Det statliga kommittéväsendet och

remissförfarandet hör till grundstenarna i den

svenska förvaltningstraditionen. I samband med den

nya kommittéförordningen har kraven på ekonomiska

och andra konsekvensanalyser setts över och

reglerats på ett mera samlat och överskådligt sätt

än tidigare. Av förordningen framgår att om

förslagen i ett betänkande påverkar kostnaderna

eller intäkterna för staten, kommuner, landsting,

företag eller andra enskilda skall en beräkning av

dessa konsekvenser redovisas i betänkandet. Om

förslaget innebär samhällsekonomiska konsekvenser i

övrigt, skall dessa redovisas. Om förslagen i ett

betänkande har betydelse för den kommunala

självstyrelsen, skall konsekvenserna i det avseendet

anges i betänkandet. Detsamma gäller när ett förslag

har betydelse för brottsligheten och det

brottsförebyggande arbetet, för sysselsättning och

offentlig service i olika delar av landet, för små

företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga

eller villkor i övrigt i förhållande till större

företag, för jämställdheten mellan kvinnor och män

eller för möjligheterna att nå de

integrationspolitiska målen. Regeringen anför vidare

att den avser att även i fortsättningen använda det

ekonomiska beslutsunderlag som den i varje enskilt

fall anser var lämpligt för att ett välgrundat

beslut skall kunna fattas eller föreslås riksdagen.

Enligt 11 kap. 6 § regeringsformen kan

förvaltningsuppgift överlämnas till bl.a. bolag,

förening, stiftelse eller till enskild individ.

Innefattar uppgiften myndighetsutövning, skall det

ske med stöd av lag.

Utskottets bedömning

Utskottet anser att det är av central betydelse att

regeringen redovisar konsekvensanalyser när den

lägger fram förslag till t.ex. förändringar av

viktiga samhällsfunktioner. Regeringen har också

uttalat att ekonomiska konsekvensanalyser kan vara

ett värdefullt hjälpmedel inför beslut där olika

handlingsalternativ övervägs. Frågan om ekonomiska

konsekvensanalyser skall läggas till grund för ett

beslut måste enligt regeringen prövas från fall till

fall. Att utveckla metoderna för och öka

användningen av ekonomiska och andra

konsekvensanalyser ingår som en viktig del i det

arbete som allmänt pågår för att förbättra

kvaliteten i regeringens och riksdagens

beslutsunderlag. Utskottet anser att

konsekvensanalyser bör vara huvudregel när

regeringen lägger fram förslag samt att regeringen,

när den inte anser sådana behövliga, bör redovisa

skälen för detta. Utskottet avstyrker motion

2000/01:K349.

Enligt 11 kap. 6 § regeringsformen skall

förvaltningsuppgift som innebär att

myndighetsutövning överlämnas till t.ex. bolag,

förening, stiftelse eller till enskild individ ske

med stöd av lag. Utskottet anser att när

förvaltningsuppgifter överlämnas till t.ex. bolag

eller enskild individ så bör detta ha föregåtts av

en ordentlig belysning av samtliga konsekvenser som

kan bli följden av ett sådant beslut. Utskottet

utgår från att regeringen i respektive proposition

redogör för konsekvenserna av ett eventuellt beslut

på ett tillfredsställande sätt. Motion 2000/01:K384

får härigenom anses tillgodosedd och avstyrks.

Alkoholfri representation

Motionerna

I motion 1999/2000:K267 av Eva Zetterberg m.fl. (v,

s, mp, fp, kd, c) hemställs att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om alkoholfri representation. Den offentliga

representationen kritiseras ofta av allmänheten,

särskilt när alkohol förekommer. Det anses stötande

att politiker och grupper i samhället som har goda

inkomster dessutom i representationssammanhang ofta

bjuds på måltider där alkohol förekommer. Detta

gäller såväl företag som statliga eller kommunala

bolag och myndigheter. Enligt motionärerna skulle

riksdagen kunna vara föregångare i det offentliga

livet med att införa alkoholfri representation i

alla de sammanhang där riksdagen står som värd.

Riksdagen bör också rekommendera statliga och

kommunala bolag, myndigheter och förvaltningar att

helt avstå från eller kraftigt minska tillgången på

alkohol vid representationstillfällen.

I motion 2000/01:K250 av Fanny Rizell och Tuve

Skånberg (kd) föreslås att riksdagen tillkännager

för regeringen och riksdagsstyrelsen som sin mening

vad i motionen anförs om en policy för alkoholfri

representation för statlig förvaltning och för

riksdagen. Det finns bland allmänheten en irritation

över att politiker, på det som faktiskt är deras

arbetstid, dricker alkohol på skattebetalarnas

bekostnad. Bruket av offentliga medel i form av

statlig och kommunal representation med alkohol har

därför med rätta kritiserats. Politiker, inte minst

riksdagsledamöter, måste enligt motionärerna visa

sin vilja att prioritera och föregå med gott

exempel. Motionärerna föreslår en policy där all

representation under arbetstid är helt alkoholfri

och representation vid övriga tillfällen spritfri.

I motion 2000/01:K293 av Rolf Olsson och Tanja

Linderborg (v) föreslås att riksdagen begär att

regeringen fastställer en policy för konferens- och

mötesverksamhet under det svenska ordförandeskapet

enligt vad i motionen anförs om att alkohol inte

skall serveras vid arbetsluncher. Under Sveriges

ordförandeskap i EU kommer ett stort antal möten och

konferenser att hållas på olika platser i Sverige.

Sverige har en del traditioner som blivit till

oskrivna regler. En sådan är att alkohol och arbete

inte är förenligt. Detta har till följd att det inte

serveras alkohol i samband med arbetsluncher.

Motionärerna anser att denna regel bör gälla även

under det svenska ordförandeskapet och därför bör en

policy om detta utarbetas.

I motion 2000/01:K310 av Yvonne Oscarsson (v)

föreslås att riksdagen beslutar att all

representation skall vara alkoholfri under den tid

som Sverige är ordförandeland i EU. Sverige försöker

hålla vissa zoner fria från alkohol. Dit hör trafik,

graviditet och arbetstid. Politiska

förtroendeuppdrag kan mycket väl jämställas med

arbete. Eftersom det krävs skärpa och en stark

medvetenhet borde det vara självklart att all

politisk representation är alkoholfri. Sverige för

en restriktiv alkoholpolitik som får gehör inte bara

i Europa utan även utanför Europas gränser. Vi har

enligt motionärerna en unik möjlighet att i handling

visa att vi menar allvar med vår medvetna politik

Bakgrund

Socialutskottet har avstyrkt motioner med krav på

att all offentlig representation skall vara

alkoholfri (bet. 1990/91:SoU23). Socialutskottets

uppfattning var att stat och kommun bör visa

återhållsamhet med alkoholservering vid offentlig

representation. Socialutskottet utgick från att så

skedde utan att riksdagen tog något initiativ i

saken, varför motionerna avstyrktes. I betänkande

1995/96:SoU3 fann socialutskottet ingen anledning

att frångå riksdagens tidigare ställningstagande.

Även konstitutionsutskottet har tidigare behandlat

motioner med yrkanden om alkoholfri representation.

Utskottet har i likhet med socialutskottet inte

funnit anledning att frångå riksdagens

ställningstagande. Utskottet behandlade senast

hösten 1999 motioner om alkoholfri representation

(bet. 1999/2000:KU3). Utskottet vidhöll

uppfattningen att stat och kommun bör visa

återhållsamhet med alkoholservering vid offentlig

representation och utgick från att så sker utan att

riksdagen tar något initiativ i saken. Utskottet

avstyrkte därför motionerna.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin uppfattning att stat och

kommun bör visa återhållsamhet med alkoholservering

vid offentlig representation och utgår liksom

tidigare från att så sker utan att riksdagen tar

något inititativ i saken. Inte heller när det gäller

den representation som kommer att äga rum i samband

med det svenska EU-ordförandeskapet är utskottet

berett att ta initiativ till någon särskild

reglering. Utskottet avstyrker motionerna

1999/2000:K267, 2000/01:

K250, 2000/01:K293 och 2000/01:K310.

Riksdagsledamöter som länsstyrelse

Motionen

I motion 1999/2000:K326 av Bertil Persson (m)

hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag

om en utredning syftande till försök med

länsstyrelser bestående av länets riksdagsledamöter.

Länsstyrelsen är statens förlängda arm och

kontrollorgan ute i län och regioner. Därför blir

rollfördelningen principiellt felaktig när

länsstyrelserna utses av företrädare för

sekundärkommunerna. Ett enkelt sätt att tillgodose

de nationella intressena samtidigt med de

demokratiska vore enligt motionären att i stället

låta riksdagsledamöterna jämväl utgöra

länsstyrelsen. Ett sådant system bör enligt

motionären utredas.

Bakgrund

Länsstyrelserna lyder, enligt 11 kap. 6 §

regeringsformen, under regeringen. Landshövdingen,

som tillsätts av regeringen, är chef för

länsstyrelsen och är styrelsens ordförande.

Länsstyrelsens styrelse består, utöver ordföranden,

av 14 ledamöter som utses genom val. Valet

förrättas, enligt 1 § lagen (1976:891) om val av

ledamöter i länsstyrelses styrelse, av

landstingsfullmäktige. Ledamöter skall vara

folkbokförda i länet.

Styrelsen skall enligt 12 § förordningen

(1997:1258) med länsstyrelseinstruktion besluta om

viktigare frågor om samhällsplaneringen, miljön och

regionala utvecklingsinsatser eller andra åtgärder

som är betydelsefulla för länets utveckling,

viktigare frågor om länsstyrelsens

verksamhetsinriktning, inrättande av särskilda

nämnder och rennäringsdelegationer samt

fastställande av deras ansvarsområden. Länsstyrelsen

får enligt 13 § överlåta till landshövdingen att

besluta om sådana föreskrifter som inte är av

principiellt slag eller annars av större vikt.

En försöksverksamhet bedrivs, enligt lagen

(1996:1414) om försöksverksamhet med ändrad regional

ansvarsfördelning, i Kalmar, Gotlands, Skåne och

Västra Götalands län. I försökslänen skall ett

regionalt självstyrelseorgan överta uppgifter från

länsstyrelsen, bl.a. ansvaret för det

sektorsövergripande arbetet med att utarbeta en

strategi för länets långsiktiga utveckling och

ansvaret för frågor om länsplaner från regional

transportinfrastruktur. Försöksverksamheten skall

pågå till utgången av år 2002.

Utskottets bedömning

Utskottet är inte berett att föreslå regeringen att

en utredningen, syftande till försök med

länsstyrelser bestående av länets riksdagsledamöter,

tillsätts. Utskottet avstyrker motion

1999/2000:K326.

Tillsynsavgifter

Motionen

I motion 1999/2000:K213 av Göte Jonsson m.fl. (m)

hemställs att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

principer för avgiftsuttag vid tillsynsverksamhet.

Olika lagar och bestämmelser som antagits under

senare år har medfört krav på tillsyn när det gäller

tillämpningen och efterlevnaden av bestämmelsen i

fråga. Följden har i många fall blivit att

näringsidkare blir föremål för tillsyn och

kontroller från flera olika myndigheter under ett

år, och varje myndighet har rätt att ta ut en avgift

för sin tillsyn. I vissa fall tas det ut en årlig

generell avgift utan att någon från

tillsynsmyndigheten ens besöker företaget i fråga.

Motionärerna anser att reglerna för

tillsynsmyndigheternas rätt att ta ut avgifter måste

klarläggas och att vissa principer måste läggas

fast. En tillsynsmyndighet skall aldrig ha rätt att

ta ut avgift utan att ha utfört en konkret

prestation. En annan huvudregel bör enligt

motionärerna vara att avgift inte skall utgå för den

näringsidkare som vid kontroll fullföljt sina

åligganden så att det inte finns något att anmärka.

Regeringen skall enligt motionärerna återkomma till

riksdagen med förslag till övergripande

avgiftsregler för tillsyn.

Bakgrund

Enligt 8 kap. 3 § regeringsformen meddelas

föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det

allmänna, som gäller åligganden för enskilda eller i

övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller

ekonomiska förhållanden, genom lag. Utan hinder av

denna bestämmelse kan regeringen eller kommun,

enligt 9 § andra stycket, efter riksdagens

bemyndigande meddela sådana föreskrifter om avgifter

som på grund av 3 § annars skall meddelas av

riksdagen.

Som exempel på föreskrifter om tillsynsavgift kan

nämnas bestämmelserna i alkohollagen. Alkohollagen

gäller tillverkning och införsel av alkoholdrycker

och handel med sådana drycker. Servering av

spritdrycker, vin och starköl får ske endast om

tillstånd har meddelats (serveringstillstånd).

Ansökan om serveringstillstånd görs skriftligen hos

kommunen. Kommunen får enligt 7 kap. 13 §

alkohollagen ta ut avgift för prövningen. Kommunen

får också ta ut avgift för tillsyn av den som har

serveringstillstånd. I propositionen (prop.

1994/95:89 s. 81) uttalade regeringen när det gäller

uttaget av tillsynsavgift bl.a. följande.

När det gäller kommunernas hantering av

serveringstillstånden bör enligt regeringens

uppfattning också kommunerna beredas möjlighet att

ta ut avgifter dels för arbetet med en ansökan om

serveringstillstånd, dels för tillsynsarbetet.

Kommunernas möjligheter att ta ut ansöknings- och

tillsynsavgifter måste naturligtvis också grunda sig

på en självkostnadsprincip. Grunderna för

avgiftsuttaget bör bestämmas av kommunfullmäktige.

De avgifter som tas ut bör betraktas efter någon

form av schablon och uppdelning på olika

avgiftsklasser.

Utskottets bedömning

När det gäller frågan om att ta ut tillsynsavgifter

anser utskottet att detta bör ske enligt vissa

principer. Av redogörelsen ovan, som gäller avgifter

i kommunernas tillsyn enligt alkohollagen, framgår

att dessa avgifter naturligtvis skall grunda sig på

en självkostnadsprincip. Utskottet är medvetet om

att kommunerna ändå inte alltid får täckning för de

verkliga kostnader som kan uppstå i tillsynsarbetet.

Utskottet som inte är berett att föreslå ytterligare

reglering av hur tillsynsavgifter skall bestämmas

avstyrker motion 1999/2000:K213.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ombudsmännen

att riksdagen med avslag på motion 2000/01:K328 yrkande 2

samt med anledning av motionerna

1999/2000:K242, 1999/2000:Sf639 yrkande 17,

1999/2000:A715 yrkandena 1-3, 2000/01:K252

yrkande 3, 2000/01:K266, 2000/01:K323 yrkandena

1 och 2, 2000/01:K358, 2000/01:K399 yrkande 2,

2000/01:Ju933 yrkande 33, 2000/01:L459 yrkande

11 och 2000/01:Sf645 yrkande 34 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

res. 1 (s, v)

2. beträffande Justitiekanslerns

verksamhet

att riksdagen avslår motion 2000/01:K228,

res. 2 (kd, fp)

3. beträffande medborgarkontor

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:N214 yrkande 14,

2000/01:K262, 2000/01:K330 och 2000/01:K373,

4. beträffande protokoll och diarier på

nätet

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:K231 yrkande 3,

1999/2000:

T705 yrkande 2, 1999/2000:K313 yrkande 2 och

2000/01:K341 yrkande 7,

res. 3 (c)

5. beträffande IT och förvaltningen

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:K313 yrkande 1 och

2000/01:T713 yrkandena 10-13 och 16,

res. 4 (c)

6. beträffande dröjsmålstalan

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:K204 yrkande 14

och 2000/01:K265,

res. 5 (m, kd, c, fp)

7. beträffande myndigheters bemötande

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So327 yrkande 4

och 2000/01:So354 yrkande 3,

res. 6 (c)

8. beträffande myndigheters service,

m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:K303, 2000/01:K287

och 2000/01:N323 yrkandena 15 och 16,

9. beträffande information Öresund

att riksdagen avslår motion 1999/2000:K259,

10. beträffande myndigheternas

jämställdhetsarbete

att riksdagen avslår motion 2000/01:K348,

11. beträffande konsekvensanalyser

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:K349 och

2000/01:K384,

12. beträffande alkoholfri

representation

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:K267,

2000/01:K250, 2000/01:K293 och 2000/01:K310,

res. 7 (v, mp)

13. beträffande riksdagsledamöter som

länsstyrelse

att riksdagen avslår motion 1999/2000:K326,

14. beträffande tillsynsavgifter

att riksdagen avslår motion 1999/2000:K213.

Stockholm den 9 november 2000

På konstitutionsutskottets vägnar

Göran Magnusson

I beslutet har deltagit: Göran

Magnusson (s), Barbro Hietala

Nordlund (s), Pär Axel Sahlberg

(s), Kenneth Kvist (v), Ingvar

Svensson (kd), Mats Berglind (s),

Inger René (m), Kerstin

Kristiansson Karlstedt (s), Kenth

Högström (s), Björn von der Esch

(kd), Nils Fredrik Aurelius (m),

Per Lager (mp), Åsa Torstensson

(c), Helena Bargholtz (fp), Per-

Samuel Nisser (m), Alice Åström (v)

och Carl-Erik Skårman (m).

Reservationer

1. Ombudsmännen (mom. 1)

Göran Magnusson (s), Barbro Hietala Nordlund (s),

Pär Axel Sahlberg (s), Kenneth Kvist (v), Mats

Berglind (s), Kerstin Kristiansson Karlstedt (s),

Kenth Högström (s) och Alice Åström (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13

börjar med "När det gäller" och slutar med "detta

till känna." bort ha följande lydelse:

När det gäller frågan om att föra ihop de ombudsmän

som är underställda regeringen till en

ombudsmannaorganisation har utskottet tidigare

utgått från att regeringen fortlöpande prövar

organisationen av den verksamhet som de regeringen

underställda ombudsmännen bedriver. Dessa ombudsmän

har en annan funktion än vad JO har. Dessa ombudsmän

utgör snarare regeringens politiska verktyg för att

främja utvecklingen inom respektive område samt

bistå allmänheten med rådgivning och

upplysningsverksamhet.

Utskottet, som inte är berett att föreslå att dessa

ombudsmän skall sammanföras till ett

ombudsmannaämbete eller underställas riksdagen,

avstyrker motionerna 1999/2000:K242, 1999/2000:Sf639

yrkande 17, 1999/2000:A715 yrkandena 1-3,

2000/01:K252 yrkande 3, 2000/01:K266, 2000/01:K323

yrkandena 1 och 2, 2000/01:K358, 2000/01:K399

yrkande 2, 2000/01:Ju933 yrkande 33, 2000/01:L459

yrkande 11 och 2000/01:Sf645 yrkande 34. Även motion

2000/01:K328 yrkande 2 avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande ombudsmännen

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:K242,

1999/2000:Sf639 yrkande 17, 1999/2000:A715

yrkandena 1-3, 2000/01:K252 yrkande 3,

2000/01:K266, 2000/01:K323 yrkandena 1 och 2,

2000/01:K358, 2000/01:K399 yrkande 2,

2000/01:Ju933 yrkande 33, 2000/01:L459 yrkande

11, 2000/01:Sf645 yrkande 34 och 2000/01:K328

yrkande 2,

2. Justitiekanslerns verksamhet (mom. 2)

Ingvar Svensson (kd), Björn von der Esch (kd) och

Helena Bargholtz (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15

börjar med "JK är regeringens" och slutar med

"därför motion 2000/01:K228." bort ha följande

lydelse:

Justitiekanslern är dels regeringens ombudsman och

utredare av olika företeelser inom den statliga

förvaltningen, dels åklagare som beslutar om åtal

mot domare i Högsta domstolen och Regeringsrätten.

Justitiekanslern är också åklagare i vissa mål

enligt tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen. Till JK:s åligganden hör

att företräda statens intressen gent-emot enskilda

men också att i vissa sammanhang fördela medel till

enskilda. Enligt utskottet är dessa olika roller

diskutabla. Konflikter kan uppstå genom denna

rolldelning inom ett och samma ämbete. Regeringen

bör göra en översyn av JK:s nuvarande åligganden.

Detta bör riksdagen, med bifall till motion

2000/01:K228, ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande Justitiekanslerns verksamhet

att riksdagen med bifall till motion 2000/01:K228 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

3. Protokoll och diarier på nätet (mom. 4)

Åsa Torstensson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23

börjar med "I några motioner" och på s. 24 slutar

med "yrkande 7." bort ha följande lydelse:

Regering och riksdag bör enligt utskottet stärka

offentlighetsprincipen i det egna arbetet. Ett

rimligt första steg är att lägga ut de egna

diarierna tillgängliga och sökbara på Internet och

inleda överläggningar om sådana insatser i landets

alla kommuner med kommun- och landstingsförbund.

Detta bör riksdagen, med bifall till motion

2000/01:K341 yrkande 7 och med anledning av

motionerna 1998/99:K231 yrkande 3, 1999/2000:T705

yrkande 2, 1999/2000:K313 yrkande 2, som sin mening

ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha

följande lydelse:

4. beträffande protokoll och diarier på nätet

att riksdagen med bifall till motion 2000/01:K341 yrkande 7

och med anledning av motionerna 1998/99:K231

yrkande 3, 1999/2000:T705 yrkande 2,

1999/2000:K313 yrkande 2 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. IT och förvaltningen (mom. 5)

Åsa Torstensson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24

börjar med "Regeringen har i" och slutar med

"varför de avstyrks." bort ha följande lydelse:

Utskottet menar emellertid att de av regeringen

redovisade åtgärderna är av alltför vag och

övergripande natur för att fungera som effektiva

styrinstrument för ökad användning av IT i den

statliga förvaltningen.

Svenska myndigheter ligger redan långt framme i

fråga om IT-användning och Internetbaserade

tjänster. Samtidigt varierar ambitionsnivån och

beredskapen för att erbjuda alltfler tjänster

elektroniskt, varför det förefaller motiverat att nu

sätta upp ett mål för när s.k. intelligenta tjänster

skall erbjudas från alla myndigheter, på samma sätt

som skett t.ex. i Storbritannien. En rimlig

ambitionsnivå torde vara att detta skall vara

genomfört från den 1 januari 2004 i enlighet med vad

som anförts i motion 2000/01:T713 yrkande 10.

Vidare konstaterar utskottet att den gemensamma

webbplats för myndigheter som regeringen beskriver

inte motsvarar idén om en myndighetskontakt, närmare

beskriven i samma motion yrkande 11. Att förverkliga

idén om en myndighetskontakt innebär att en

myndighet får det samlade ansvaret inom en

samhällssektor för kontakt med medborgarna. Det är

därefter myndighetens ansvar att de riktiga

kontakterna görs mellan myndigheter för att erbjuda

den efterfrågade tjänsten. Ett uppenbart exempel är

att det vore önskvärt att sammanföra alla de

kontakter som måste tas med en myndighet då ett

företag startas. Enligt utskottet är detta en

eftersträvansvärd ordning, då den tar sin

utgångspunkt i människors vardag, inte i

myndigheters organisation och ansvarsavgränsningar.

Ett fungerande informationssystem inom och mellan

myndigheter är närmast en förutsättning för att

detta ska fungera. Det är därmed av största vikt att

informationshanteringen inom hela den offentliga,

dock främst den statliga, sektorn blir enhetlig och

att information blir utbytbar. Frågan om

interoperabilitet berörs inte närmare i regeringens

skrifter, utan lämnas, vad utskottet kan utläsa,

till varje myndighet att själv ta ansvar för, vilket

bl.a. skett förtjänstfullt inom ramen för SHS-

projektet. Det är enligt utskottets uppfattning en

otillräcklig hållning som riskerar att fördröja

introduktionen av intelligenta tjänster och en

myndighetskontakt i hela den offentliga sektorn.

Regeringen bör därför ta initiativet till att

genomdriva enhetliga system för

informationshantering inom den statliga sektorn.

Detta arbete bör ta en naturlig utgångspunkt i det

arbete som redan lagts ned i det svenska SHS-

projektet i enlighet med vad som beskrivits i motion

2000/01:T713 yrkande 13.

Det råder bred enighet mellan riksdagens partier om

värdet av medborgares delaktighet och

påverkansmöjligheter. IT erbjuder nya möjligheter

att stärka delaktighet och insyn, vilket dock

förutsätter en medveten strategi från statsmakternas

sida. En ensidig fokusering vid tjänster och

informationsspridning riskerar att reducera IT till

ett medium bland många andra och blunda för det

verkligt revolutionerande i en teknik som erbjuder

fler människor möjlighet att delta i ett öppet

samtal på lika villkor. Som ett komplement till

ökade inslag av deltagande i offentlig verksamhet är

det värt att pröva möjligheten till begränsade

direktdemokratiska inslag, i synnerhet på de nära

politiska och administrativa nivåerna. Regeringen

bör i detta sammanhang uppmuntra såväl till ökad

försöksverksamhet som till utveckling av verktyg för

och utvärdering av försök med elektronisk

direktdemokrati på det sätt som beskrivits i motion

2000/01:T713 yrkande 16.

Riksdagen bör, med anledning av motion 2000/01:T713

yrkandena 10-13 och 16, som sin mening ge regeringen

detta till känna.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha

följande lydelse:

5. beträffande IT och förvaltningen

att riksdagen med anledning av motion 2000/01:T713 yrkandena

10-13 och 16 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

5. Dröjsmålstalan (mom. 6)

Ingvar Svensson (kd), Inger René (m), Björn von der

Esch (kd), Nils Fredrik Aurelius (m), Åsa

Torstensson (c), Helena Bargholtz (fp), Per-Samuel

Nisser (m) och Carl-Erik Skårman (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31

börjar med "Varje ärende" och slutar med "yrkande

14." bort ha följande lydelse:

I en rättsstat är det viktigt att medel står till

buds som garanterar den enskilde medborgarens rätt

till en säker och snabb handläggning av ett ärende.

Detta är enligt utskottet särskilt angeläget vad

gäller fall av myndighetsutövning mot den enskilde.

En förstärkning av den enskildes ställning gentemot

den offentliga förvaltningen föreslås därför genom

införandet av en så kallad dröjsmålstalan. En sådan

talan ger den enskilde en möjlighet att i domstol få

prövat om ett förvaltningsärende onödigt uppehålls

hos den myndighet som har att fatta beslut i

ärendet. Möjlighet till dröjsmålstalan bör enligt

utskottet finnas avseende förvaltningsärenden som

omfattar myndighetsutövning mot den enskilde. Enligt

utskottet bör riksdagen, med bifall till motionerna

2000/01:K265 och 1999/2000:K204 yrkande 14, begära

att regeringen lägger fram förslag till lag om

dröjsmålstalan.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha

följande lydelse:

6. beträffande dröjsmålstalan

att riksdagen med bifall till motionerna 1999/2000:K204

yrkande 14 och 2000/01:K265 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. Myndigheters bemötande (mom. 7)

Åsa Torstensson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31

börjar med "Utskottet anser att" och slutar med

"yrkande 3." bort ha följande lydelse:

I förvaltningslagen finns angivet vilka rättigheter

medborgarna har i fråga om att ta del av handlingar,

information m.m. Det som saknas är enligt utskottet

riktlinjer för bemötande av medborgarna. Behovet av

ett värdigt bemötande av medborgarna gäller alla

myndigheter som t.ex. försäkringskassor,

arbetsförmedlingar och taxeringsmyndigheter. I

förvaltningslagen bör därför införas ett tillägg

angående bemötandefrågor. Med bifall till motion

1999/2000:So327 yrkande 4 och 2000/01:So354 yrkande

3 bör riksdagen som sin mening ge regeringen detta

till känna.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha

följande lydelse:

7. beträffande myndigheters bemötande

att riksdagen med bifall till motionerna 1999/2000:So327

yrkande 4 och 2000/01:So354 yrkande 3 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

7. Alkoholfri representation (mom. 12)

Kenneth Kvist (v), Per Lager (mp) och Alice Åström

(v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 39

börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med

"2000/01:K310." bort ha följande lydelse:

Under Sveriges ordförandeskap i EU kommer ett stort

antal möten och konferenser att hållas på olika

platser i Sverige. Sverige har en del traditioner

som blivit till oskrivna regler. En sådan är att

alkohol och arbete inte är förenligt. Detta har till

följd att det inte serveras alkohol i samband med

arbetsluncher. Enligt utskottet bör denna regel

gälla även under det svenska ordförandeskapet och

därför bör en policy om detta utarbetas. Sverige för

en restriktiv alkoholpolitik som får gehör inte bara

i Europa utan även utanför Europas gränser. Enligt

utskottet har Sverige en unik möjlighet att i

handling visa att vi menar allvar med vår medvetna

politik. Enligt utskottet bör riksdagen, med bifall

till motionerna 2000/01:K293 och 2000/01:K310 samt

med anledning av motionerna 1999/2000:K267 och

2000/01:K250 begära att regeringen fastställer en

policy för konferens- och mötesverksamhet under det

svenska ordförandeskapet om att alkohol inte skall

serveras vid arbetsluncher.

dels att utskottets hemställan under 12 bort ha

följande lydelse:

12. beträffande alkoholfri representation

att riksdagen med anledning av motionerna

1999/2000:K267, 2000/01:K250 samt med bifall till

motionerna 2000/01:K293 och 2000/01:K310 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,