Bet. 2000/01:KU9

Konstitutionsutskottets betänkande

2000/01:KU09

Yttrande- och tryckfrihetsfrågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

2000/01

KU9

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet

motioner från de allmänna motionstiderna

åren 1998, 1999 och 2000 om yttrande-

och tryckfrihetsfrågor. Motionerna rör

bl.a. följande ämnen

- yttrandefrihet,

-

- Internet,

-

- etableringsfrihet,

-

- hets mot homosexuella m.m.,

-

- religionskränkningar,

-

- våldsskildringar,

-

- pornografi,

-

- jurysystemet,

-

- nationell nyhetsbyrå.

-

Utskottet avstyrker samtliga motioner.

Till betänkandet har fogats nio

reservationer.

Motionerna

Motion från allmänna motionstiden 1998

1998/99:T809 av Johnny Gylling och

Amanda Grönlund (kd) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om censur på Internet,

Motioner från allmänna motionstiden 1999

1999/2000:K201 av Sten Andersson (m)

vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att yttrandefrihet bör

garanteras för alla.

1999/2000:K214 av Per Unckel m.fl. (m)

vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär

förslag till lagändring som innebär att

kraven på oavhängighet och opartiskhet

vid valet av jurymän uppfylls i enlighet

med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär

förslag till lagändring som innebär att

möjligheten att överklaga beslut i

jävsfrågan till Högsta domstolen införs.

1999/2000:K222 av Sten Andersson (m)

vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att erforderliga åtgärder bör

vidtas i syfte att även i praktiken

garantera yttrandefrihet och skydda

medborgare som tillämpar densamma.

1999/2000:K250 av Mats Einarsson m.fl.

(v) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär förslag till ändring av

lagstiftningen till skydd för

yttrandefriheten i enlighet med vad i

motionen anförts.

1999/2000:K258 av Helena Bargholtz m.fl.

(fp) vari yrkas att riksdagen beslutar

om sådana ändringar i 7 kap. 4 §

tryckfrihetsförordningen och 16 kap. 8 §

brottsbalken i enlighet med vad som

anförts i motionen.

1999/2000:K266 av Claes Stockhaus m.fl.

(v) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om offentliganställdas

yttrandefrihet på arbetsplatsen.

1999/2000:K272 av Lars Wegendal och

Carina Adolfsson (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

begränsning av vissa hemsidor på

offentliga datorer.

1999/2000:K276 av Per Unckel m.fl. (m)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om etableringsfrihetens

betydelse för tryck- och

yttrandefriheten,

1999/2000:K286 av Tuve Skånberg och

Erling Wälivaara (kd) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om en

lag mot religionskränkning.

1999/2000:K292 av Märta Johansson m.fl.

(s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att noggrant följa

utvecklingen när det gäller arbetet med

att minska våldsskildringarna.

1999/2000:K299 av Johan Lönnroth m.fl.

(v) vari yrkas att riksdagen begär att

regeringen tillsätter en parlamentarisk

utredning om en fristående nationell

nyhetsbyrå i allmänhetens tjänst enligt

vad som anförts i motionen.

1999/2000:K301 av Ewa Larsson m.fl. (mp)

vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att anspelningspornografi i

alla dess former förbjuds.

1999/2000:K309 av Yvonne Ruwaida och

Mikael Johansson (mp) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär ett

lagförslag enligt vad som anförts i

motionen.

1999/2000:K330 av Ronny Olander m.fl.

(s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om Internet.

1999/2000:K356 av Marianne Samuelsson

m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att kunskapen om

yttrandefrihetens innehåll behöver höjas

i Sverige,

1999/2000:Ju722 av Birger Schlaug m.fl.

(mp) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att utreda möjligheten till

att exponering av pornografi förbjuds på

samma sätt som reklam för tobak och

alkohol.

1999/2000:Ju906 av Gun Hellsvik m.fl.

(m) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om sanering av medievåld,

1999/2000:L430 av Anita Johansson (s)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om översyn av lagstiftningen om

hets mot folkgrupp,

1999/2000:So225 av Barbro Westerholm

m.fl. (fp, s, v, c, mp) vari yrkas

1. (DEL) att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ändring av

tryckfrihetsförordningens, brottsbalkens

och regeringsformens bestämmelser om

kränkning av och hets mot person grundat

på tillhörighet till folkgrupp,

1999/2000:Kr232 av Ewa Larsson (mp) vari

yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om inrättandet av en 18-

årsgräns,

6. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att videogramgranskning skall

vara obligatorisk,

1999/2000:Kr314 av Lennart Kollmats och

Kenth Skårvik (fp) vari yrkas

15. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om en ny åldersgräns på 18 år i

samband med att vuxencensuren bör

avskaffas.

1999/2000:T705 av Eva Flyborg m.fl. (fp)

vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om grundlagsskydd för

elektroniska medier,

1999/2000:A819 av Birger Schlaug m.fl.

(mp) vari yrkas

25. att riksdagen hos regeringen begär

sådan ändring i lag så att pornografisk

reklam förbjuds på liknande sätt som

tobaks- och alkoholreklam.

Motioner från allmänna motionstiden 2000

2000/01:K210 av Sten Andersson (m) vari

föreslås att riksdagen fattar följande

beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

att erforderliga åtgärder vidtas i syfte

att även i praktiken garantera

yttrandefrihet och att skydda medborgare

som tillämpar densamma.

2000/01:K211 av Sten Andersson (m) vari

föreslås att riksdagen fattar följande

beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

att yttrandefrihet bör garanteras för

alla.

2000/01:K277 av Per Unckel m.fl. (m)

vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut:

1. Riksdagen begär att regeringen

lägger fram förslag till lagändring som

innebär att kraven på oavhängighet och

opartiskhet vid valet av jurymän

uppfylls,

2. Riksdagen begär att regeringen

lägger fram förslag till lagändring som

innebär att det skall bli möjligt att

överklaga beslut i jävsfråga till Högsta

domstolen.

2000/01:K292 av Tanja Linderborg (v)

vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

att alla anställda inom offentlig

verksamhet skall få grundläggande

information om meddelarfriheten som

tillkommer dem enligt yttrande- och

tryckfrihetsgrundlagarna.

2000/01:K315 av Ulla-Britt Hagström

m.fl. (kd) vari föreslås att riksdagen

fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening att lagförslag mot

porrindustrin bör utredas med motivet

att koppleri är straffbart.

2000/01:K341 av Åsa Torstensson m.fl.

(c) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut:

2. Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att utsträcka den reella

yttrandefriheten till nya medier,

9. Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att stärka Justitiekanslerns

möjligheter att värna

offentlighetsprincipen.

2000/01:K363 av Peter Pedersen (v) vari

föreslås att riksdagen fattar följande

beslut:

Riksdagen begär att regeringen lägger

fram förslag till ändring av lag

(1998:814) med särskilda bestämmelser om

gaturenhållning och skyltning (den s.k.

affischeringslagen), så att ideella

föreningars yttrandefrihet enligt vad

som anförs i motionen säkras.

2000/01:K380 av Sylvia Lindgren m.fl.

(s) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om ett förbud mot porrklubbar,

2. Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om ett förbud mot reklam för

porrklubbar.

2000/01:K400 av Per Unckel m.fl. (m)

vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

etableringsfrihetens betydelse för tryck-

och yttrandefriheten.

2000/01:Ju724 av Tasso Stafilidis m.fl.

(v, s, c, fp, mp) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

1. (DEL) Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om ändring av

tryckfrihetsförordningens, brottsbalkens

och regeringsformens bestämmelser om

kränkning av och hets mot person grundad

på tillhörighet till folkgrupp.

2000/01:Ju929 av Gun Hellsvik m.fl. (m)

vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut:

7. Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om sanering av medievåld.

2000/01:L459 av Ana Maria Narti m.fl.

(fp) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut:

7. Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om tryckfrihetsförordningens

bestämmelse om hets mot folkgrupp,

2000/01:Ub821 av Charlotta L Bjälkebring

och Tasso Stafilidis (v) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

5. Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att det är upp till varje

vuxen individ att få tillägna sig

sexuellt upphetsande alster och att det

inte är samhällets uppgift att lägga

någon värdering i det, under

förutsättning att ingen skadas eller

kränks.

2000/01:A808 av Matz Hammarström m.fl.

(mp) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut:

36. Riksdagen begär att regeringen

lägger fram förslag till förbud mot

anspelningspornografi.

39. Riksdagen begär att regeringen

lägger fram förslag till ändring i lag

så att pornografisk reklam förbjuds på

liknande sätt som tobaks- och

alkoholreklam.

Utskottet

Yttrandefrihet

Motioner

I motionerna 1999/2000:K201 och

2000/01:K211 båda av Sten Andersson (m)

begärs ett tillkännagivande till

regeringen om vad i motionerna anförts

om att yttrandefrihet bör garanteras för

alla. Enligt motionären skall, i ett

demokratiskt samhälle som Sverige, alla

ha rätt att framföra sina åsikter. Det

måste vara upp till varje medborgare att

värdera budskapens bärighet. Motionären

menar att yttrandefriheten aldrig får

baseras på trender eller politikers

tyckande då gränsdragningar mellan

acceptabelt och inte acceptabelt inte

bör förekomma. Såväl kommunister som

nazister bör enligt motionären få

möjlighet att framföra sina ideologier

utan att riskera att bli dömda av

domstol för detta. Motionären anser att

lagstiftningen bör ändras så att Sverige

till fullo lever upp till FN:s regler om

mänskliga fri- och rättigheter avseende

åsikts- och yttrandefrihet.

Offentliganställdas yttrandefrihet

I motion 1999/2000:K266 av Claes

Stockhaus m.fl. (v) begärs att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om offent

liganställdas yttrandefrihet på

arbetsplatsen. Motionärerna anför, med

hänvisning till en studie utförd av

Arbetslivsinstitutet, att

offentliganställda inte vågar säga sin

mening om förhållanden på sina

arbetsplatser. Studien visar att rädslan

och tystnaden är större bland de

offentliganställda än bland de

privatanställda, trots att

offentliganställda i lag har rätt att

öppet kritisera sin arbetsplats. Enligt

motionärerna uppfattas denna rätt i

praktiken som motsatsen, och därför

anser motionärerna att regeringen måste

återkomma med förslag till riktlinjer om

hur offentliga arbetsgivare skall fås

att följa sedan länge beslutad

lagstiftning.

Privatanställdas yttrandefrihet

I motion 1999/2000:K250 av Mats

Einarsson m.fl. (v) begärs att riksdagen

hos regeringen begär förslag till

ändring av lagstiftningen till skydd för

yttrandefriheten i enlighet med vad i

motionen anförts. Motionärerna anför att

privata arbetsgivare utan hinder av

grundlagen kan sätta munkavle på sina

anställda och pekar på ett antal

uppmärksammade fall som avgjorts i

Arbetsdomstolen (Värö bruk 1994,

Samariten 1997 m.fl.). Enligt

motionärerna har Arbetsdomstolen

klargjort hur svag yttrandefriheten är

när den kommer i konflikt med den

lojalitet som arbetsgivare anser sig ha

rätt att kräva av de anställda. Att tala

med massmedier om allvarliga

missförhållanden på arbetsplatsen eller

att utnyttja sina demokratiska

rättigheter som folkvald utan att fråga

arbetsgivaren om lov har av

Arbetsdomstolen bedömts som illojalitet

- även om man inte alltid ansett brottet

så allvarligt att det motiverat avsked.

Den långtgående lojalitetsplikt som den

anställde anses ha gentemot sin

arbetsgivare och som bl.a. innebär att

arbetsgivaren kan förbjuda sina

anställda att delta i samhällsdebatten

eller på andra sätt utnyttja sina

demokratiska rättigheter anser

motionärerna vara i akut behov av

reformering. Även offentliga

arbetsgivare har enligt motionärerna

börjat betrakta "lojalitet" som synonymt

med tystnad. En undersökning utförd av

SKTF visar att offentliganställda är mer

rädda att kritisera sina arbetsgivare än

privatanställda, trots att deras

yttrandefrihet är grundlagsskyddad.

Motionärerna anser därför att riksdagen

av regeringen bör begära förslag till

lagstiftning som innebär att

yttrandefriheten och meddelarfriheten

utvidgas till att även gälla

förhållanden utanför den offentliga

sektorn.

Skydd för yttrandefriheten

I motionerna 1999/2000:K222 och

2000/01:K210 båda av Sten Andersson (m)

begärs att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionerna

anförts om att erforderliga åtgärder bör

vidtas i syfte att även i praktiken

garantera yttrandefrihet och skydda

medborgare som tillämpar densamma.

Enligt motionären är många människor

"tysta" och vågar av olika skäl inte

offentliggöra sin åsikt. Läget har

förvärrats under senare år. Dagligen

offentliggörs hur människor i privatliv

och på arbetsplatser, framför allt inom

stat, landsting och kommun, upplever att

de måste vara "tysta" av olika skäl. Av

i huvudsak rädsla för att förlora arbete

och karriär tiger man inför oförrätter

och vågar inte framföra berättigad

kritik. Dessutom drar sig människor

alltmer för att ställa upp som vittnen i

domstolar av rädsla för hot om fysiska

konsekvenser. Inte heller törs människor

kritisera den svenska flyktingpolitiken,

eftersom kritiken viftas bort av

politiker med hjälp av medierna som

okunnig och även främlingsfientlig.

Enligt motionären är det av stor vikt då

det gäller medborgarnas förtroende för

myndigheterna att dessa skapar resurser

och agerar så att yttrandefriheten

fungerar även vid sidan om högtidliga

middagstal.

Information om yttrandefriheten

I motion 1999/2000:K356 av Marianne

Samuelsson m.fl. (mp) begärs att

riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att

kunskapen om yttrandefrihetens innehåll

behöver höjas i Sverige (yrkande 1).

Motionärerna anser att yttrandefriheten

är en förutsättning för varje

demokratiskt samhällsskick. Trots detta

breder enligt motionärerna en tystnad ut

sig på arbetsplatserna runt om i

Sverige. Motionärerna frågar hur det

kommer sig att t.ex. kommunpolitiker,

chefstjänstemän och företagsledare är

okunniga om innehållet i

yttrandefriheten, de bakomliggande

motiven och dess olika delar såsom

meddelarskydd och skillnaden mellan vad

man får och inte får säga i tjänsten

respektive som medborgare. Vidare anför

motionärerna att frågan om

yttrandefriheten på vissa stora

arbetsplatser mest ses som en

arbetsrättslig fråga om hur mycket

arbetsgivaren skall tåla att en anställd

"läcker". Kompetensen om

yttrandefrihetens innehåll behöver höjas

i Sverige innan en praxis skapas

innebärande att yttrandefriheten i

praktiken inskränks på grund av att så

många personer är okunniga om dess

innehåll och gränser, anser

motionärerna. En inskränkning riskerar

annars att ske utan att vi i är medvetna

om att det händer.

I motion 2000/01:K292 av Tanja

Linderborg (v) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om att

alla anställda inom offentlig verksamhet

skall få grundläggande information om

den meddelarfrihet som tillkommer dem

enligt yttrande- och

tryckfrihetsgrundlagarna.

Skyddet för offentlighetsprincipen

I motion 2000/01:K341 av Åsa Torstensson

m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande

till regeringen om att stärka

Justitiekanslerns möjligheter att värna

offentlighetsprincipen (yrkande 9). För

att anställda skall våga utnyttja

meddelarfriheten är det enligt

motionärerna av stor vikt att det finns

sanktioner vid övergrepp. Motionärerna

anser därför att det bör övervägas att

ge Justitiekanslern möjlighet att

använda disciplinära åtgärder mot

anställda eller att bestraffa

myndigheter som hindrar

offentlighetsprincipen.

Ideella föreningars yttrandefrihet

I motion 2000/01:K363 av Peter Pedersen

(v) begärs att regeringen skall lägga

fram förslag till ändring i lagen

(1998:814) med särskilda bestämmelser om

gaturenhållning och skyltning (den s.k.

affischeringslagen), så att ideella

föreningars yttrandefrihet säkras.

Motionären framhåller att affischering

är ett sätt för den breda allmänheten

och det ideella föreningslivet att

sprida sitt budskap och att informera om

möten och olika arrangemang. Sedan den 1

januari 1999 har polisen i Stockholm

tillsammans med Gatu- och

fastighetsnämnden samt Skönhetsrådet

beslutat angripa affischerande med s.k.

nolltolerans. Det innebär att man nu

ingriper omedelbart och river ned alla

affischer samt hotar med höga böter för

såväl arrangörer som affischerare. Detta

inskränker yttrandefriheten för den

ideella föreningsverksamheten och kan

också leda till att affischer sätts upp

på mindre lämpliga platser. Enligt

motionären bör landets kommuner ställa

ett rimligt antal anslagstavlor till

förfogande för sina föreningar. Ju fler

föreningar och ju fler invånare i en

kommun, desto fler anslagstavlor med

rätt till affischering.

Affischeringslagen bör därför ändras på

ett sätt som gynnar ideella föreningars

möjligheter att sprida information om

sin verksamhet och sina olika

aktiviteter och därigenom säkrar deras

yttrandefrihet.

Bakgrund

Gällande bestämmelser m.m.

Varje svensk medborgare är, enligt 2

kap. 1 § regeringsformen, gentemot det

allmänna tillförsäkrad bl.a.

yttrandefrihet, dvs. frihet att i tal,

skrift eller bild eller på annat sätt

meddela upplysningar samt uttrycka

tankar, åsikter och känslor.

Yttrandefriheten kan begränsas i lag.

Enligt 2 kap. 12 § regeringsformen får

bl.a. yttrandefriheten begränsas genom

lag i den utsträckning som 13-16 §§

medgiver. Sådan begränsning får dock

göras endast för att tillgodose ändamål

som är godtagbart i ett demokratiskt

samhälle. Den får aldrig gå utöver vad

som är nödvändigt med hänsyn till det

ändamål som föranlett den. Begränsningen

får inte heller sträcka sig så långt att

den utgör ett hot mot den fria

åsiktsbildningen såsom en av

folkstyrelsens grundvalar. Vidare får en

begränsning aldrig göras enbart på grund

av politisk, religiös, kulturell eller

annan sådan åskådning.

Enligt 2 kap. 13 § regeringsformen får

yttrandefriheten begränsas med hänsyn

till rikets säkerhet, folkförsörjningen,

allmän ordning och säkerhet, enskilds

anseende, privatlivets helgd eller

förebyggandet och beivrandet av brott

eller i övrigt om särskilt viktiga skäl

föranleder det. Vid bedömandet av vilka

begränsningar som får ske, skall

särskilt beaktas vikten av vidaste

möjliga yttrandefrihet i politiska,

religiösa, fackliga, vetenskapliga och

kulturella angelägenheter.

Med tryckfrihet förstås enligt 1 kap. 1

§ tryckfrihetsförordningen varje svensk

medborgares rätt att, utan några av

myndighet eller annat sådant allmänt

organ i förväg lagda hinder, utgiva

skrifter, att sedermera endast inför

laglig domstol kunna tilltalas för deras

innehåll, och att icke i annat fall

kunna straffas därför, än om detta

innehåll strider mot tydlig lag, given

att bevara allmänt lugn, utan att

återhålla allmän upplysning.

Varje svensk medborgare är, enligt 1

kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen,

gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt

att i ljudradio, television och vissa

liknande överföringar samt filmer,

videogram, ljudupptagningar och andra

tekniska upptagningar offentligen

uttrycka tankar, åsikter och känslor och

i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne

som helst. Yttrandefriheten har till

ändamål att säkra ett fritt

meningsutbyte, en fri och allsidig

upplysning och ett fritt konstnärligt

skapande. I den får inga andra

begränsningar göras än de som följer av

yttrandefrihetsgrundlagen. Inte heller

på detta område får det förekomma censur

eller andra hinder för offentliggörande

och spridning bland allmänheten från

myndigheter eller andra allmänna organ.

Tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen innehåller

regler som syftar till att skydda den

som medverkar vid tillkomsten av en

tryckt skrift eller ett radio- eller TV-

program eller en teknisk upptagning av

text, bild eller ljud genom att lämna

uppgifter för offentliggörande. Skyddet

åstadkoms genom bestämmelser om

meddelarfrihet och anonymitetsskydd.

Grundläggande bestämmelser om

meddelarfrihet finns i 1 kap. 1 § tredje

stycket tryckfrihetsförordningen och i

1 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen.

Meddelarfriheten innebär att det i viss

utsträckning är möjligt att straffritt

lämna normalt sekretessbelagda uppgifter

för publicering i tryckt skrift, radio

eller TV eller teknisk upptagning.

Enligt 1 kap. 1 § tredje stycket

tryckfrihetsförordningen har var och en

rätt att lämna meddelanden i vilket ämne

som helst för publicering i tryckta

skrifter. Meddelandet skall lämnas till

skriftens författare, till någon annan

upphovsman till en framställning i

skriften, till dennas utgivare, till

skriftens redaktion eller till en

nyhetsbyrå. Bestämmelsen innebär att

uppgiftslämnaren går fri från ansvar och

skadeståndsskyldighet, även om

meddelandet normalt skulle vara

straffbart som brott mot tystnadsplikt.

Undantag från denna huvudregel gäller

bara i den mån sådana är angivna i

tryckfrihetsförordningen. Vidare har

enligt 1 kap. 1 § fjärde stycket

tryckfrihetsförordningen var och en rätt

att anskaffa uppgifter och

underrättelser i vilket ämne som helst

för att antingen själv offentliggöra dem

i tryckt skrift eller lämna meddelande

som avses i det nyss beskrivna tredje

stycket i paragrafen. Också undantag

från detta anskaffarskydd skall ha stöd

i tryckfrihetsförordningen. En

motsvarande reglering av

meddelarfriheten och skyddet för

anskaffare för andra medier än tryckt

skrift finns i 1 kap. 2 §

yttrandefrihetsgrundlagen.

Bestämmelser om anonymitetsskydd finns

i 3 kap. tryckfrihetsförordningen.

Anonymitetsskyddet består av flera

delar. En är rätten till anonymitet som

innebär att författare, meddelare samt

utgivare av icke periodiska skrifter

inte är skyldiga att låta sina namn

sättas ut på skriften (1 §). En viktig

del i anonymitetsskyddet utgör vidare

bestämmelserna i 3 § om tystnadsplikt

för dem som tagit befattning med

tillkomsten eller utgivningen av tryckt

skrift och för dem som varit verksamma

vid t.ex. bokförlag och nyhetsbyråer.

Dessa får enligt huvudregeln inte röja

vem som är författare, meddelare eller

utgivare av en icke periodisk skrift. En

annan väsentlig del i anonymitetsskyddet

är efterforskningsförbudet i 4 §. Detta

innebär att myndigheter och andra

allmänna organ inte får efterforska

författaren till en framställning som

har införts eller varit avsedd att

införas i en tryckt skrift, den som har

gett ut eller avsett att ge ut tryckt

skrift eller den som lämnat ett

meddelande för publicering. Författaren,

meddelaren eller utgivaren får dock

efterforskas då detta behövs för åtal

eller annat ingripande som är tillåtet

enligt tryckfrihetsförordningen. Vid

sådan efterforskning skall den i 3 §

stadgade tystnadsplikten beaktas.

Motsvarande bestämmelser om

anonymitetsskydd finns i 2 kap. 1, 3 och

4 §§ yttrandefrihetsgrundlagen.

Den som uppsåtligen utför otillåtna

efterforskningar döms till böter eller

fängelse i högst ett år, 3 kap. 5 §

tryckfrihetsförordningen respektive

2 kap. 5 § yttrandefrihetsgrundlagen.

Från meddelarfriheten finns undantag.

Om någon lämnar ett meddelande som avses

i 1 kap. 1 § tredje stycket

tryckfrihetsförordningen och därmed gör

sig skyldig till någon av de gärningar

som anges i 7 kap. 3 § första stycket,

gäller om ansvar för sådant brott det

som är föreskrivet i vanlig lag, dvs.

brottsbalken. Motsvarande reglering

gäller enligt 5 kap. 3 §

yttrandefrihetsgrundlagen. De gärningar

som anges indelas i tre punkter. I punkt

1 räknas högförräderi och vissa andra

allvarliga brott mot rikets säkerhet

upp. I punkt 2 upptas oriktigt

utlämnande av allmän handling som inte

är tillgänglig för envar eller

tillhandahållande av sådan handling i

strid med myndighets förbehåll vid dess

utlämnande, när gärningen är uppsåtlig.

I punkt 3 anges uppsåtligt åsidosättande

av en tystnadsplikt i de fall som anges

i särskild lag. I 16 kap. 1 §

sekretesslagen (1980:100) ges en

uppräkning av de tystnadsplikter som har

företräde framför principen om

meddelarfrihet.

I sammanhanget bör också nämnas att,

enligt 1 kap. 9 § sekretesslagen, gäller

vad som föreskrivs i

tryckfrihetsförordningen om rätt att ta

del av allmänna handlingar också

handlingar hos aktiebolag, handelsbolag,

ekonomiska föreningar och stiftelser där

kommuner eller landsting utövar ett

rättsligt bestämmande inflytande. Även

på detta område gäller principen om

meddelarfrihet (prop. 1993/94:48, bet.

1993/94:KU13).

Meddelarskyddet innebär att de

offentliga funktionärerna, dvs. de som

är anställda hos myndigheterna och andra

personer som deltar i en myndighets

verksamhet på grund av uppdrag,

tjänsteplikt eller annan liknande grund,

kan utsättas för sanktioner för att de

har lämnat ett meddelande för

publicering bara i de fall och i den

ordning som tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen anvisar. För

andra personkategorier gäller frågan

närmast om det är möjligt att

avtalsvägen avstå från rättigheter som

tryckfrihetsförordningen ger och om

skadestånd och andra påföljder kan

inträda vid kontraktsbrott genom

uppgiftslämnande för offentliggörande

utan att detta kolliderar med reglerna i

tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen. Övervägande

skäl har ansetts tala för att avtalade

tystnadsplikter generellt tar över

meddelarfriheten (prop. 1986/87:151 s.

117-119).

Frågan om att utvidga meddelarfriheten

utanför myndighetsområdet har flera

gånger varit föremål för utredning och

övervägande.

Yttrandefrihetsutredningen (SOU

1983:70) lämnade förslag om en

utvidgning av meddelarfriheten.

Regeringen (prop. 1986/87:151) valde

dock att inte föra fram förslaget.

Konstitutionsutskottet (bet. KU

1987/88:36) ansåg att det fanns skäl att

utvidga meddelarfriheten att i princip

gälla förhållandet även utanför den

offentliga sektorn. Enligt utskottet var

dock det material som förelåg i ärendet

inte tillräckligt. Utskottet ansåg att

regeringen i stället borde se till att

frågan blev föremål för utredning.

Meddelarskyddskommittén (SOU 1990:12)

föreslog en grundlagsreglering om rätt

för enskilda inom företag och

organisationer att lämna uppgifter, som

omfattas av avtalad tystnadsplikt, för

publicering utan att drabbas av straff

eller andra rättsföljder. Regeringen

(prop. 1990/91:64) konstaterade att

förslaget mött starkt motstånd bland

remissinstanserna och fann att det inte

var möjligt att föra fram frågan om en

vidgad insyn inom den privata sektorn

till grundlagsstiftning i samband med

1991 års riksdagsval.

Konstitutionsutskottet (bet.

1990/91:KU21) ansåg att det var

angeläget att öka insynen i det privata

näringslivet och i de stora

organisationerna. Vilken väg man

lagstiftningstekniskt skulle gå var

enligt utskottet en komplicerad fråga.

Också utskottet kunde konstatera att det

inte hade varit möjligt att föra fram

frågan om ett förstärkt meddelarskydd på

den privata sektorn inför riksdagsvalet

år 1991. Liksom regeringen ansåg

utskottet att frågan borde ägnas

fortsatt uppmärksamhet.

Kommunala förnyelsekommittén drog, i

sitt slutbetänkande Förnyelse av

kommuner och landsting (SOU 1996:169),

följande slutsatser.

Offentlighetsprincipens tillämpning i

kommunala företag är inskränkt i

förhållande till vad som gäller på

myndighetsområdet. Reglerna har dock

inte varit i kraft tillräckligt länge

för att det skall gå att dra några

generella slutsatser om utfallet.

Utvecklingen bör följas kontinuerligt.

Yttrande- och meddelarfriheten för

kommunalt anställda har påverkats

negativt under 1990-talets

förnyelsearbete och neddragningar. Det

krävs insatser i form av utbildning och

uppföljning för att komma till rätta med

de problem som visat sig. - Reglerna om

handlingsoffentlighet har inte alltid

tillämpats tillfredsställande. Även på

detta område behöver insatser göras för

att åstadkomma en varaktig förbättring.

- Kommittén har inte funnit anledning

att föreslå någon lagändring rörande

offentlighetsprincipen utan anser att de

problem som finns kan åtgärdas genom

utbildnings- och informationsinsatser.

Demokratiutredningen ansåg, i

betänkandet En uthållig demokrati!

Politik för folkstyrelse på 2000-talet

(SOU 2000:1), det angeläget att utvidga

och förstärka meddelarskyddet så att det

gäller även för privatanställda,

eftersom offentlig finansiering av

privat verksamhet blir vanligare - t.ex.

inom sjukvård eller miljöfarlig

verksamhet. Utredningen menade att

demokratiska värderingar och etiska

principer är lika viktiga när andra

aktörer övertar offentligfinansierad

verksamhet.

Enligt 5 § lagen (1975:1339) om

Justitiekanslerns tillsyn får

Justitiekanslern (JK) som särskild

åklagare väcka åtal mot

befattningshavare som har begått

brottslig gärning genom att åsidosätta

vad som åligger honom i tjänsten eller

uppdraget. Att inte tillräckligt

skyndsamt pröva en begäran om att få ta

del av allmänna handlingar är att

betrakta som tjänstefel enligt 20 kap.

1 § BrB (se NJA 1993 s. 216).

Om en befattningshavare har åsidosatt

vad som åligger honom i hans tjänst och

felet kan beivras genom disciplinärt

förfarande får JK, enligt 6 §, göra

anmälan till den som har befogenhet att

besluta om disciplinpåföljd. Anser JK

det vara påkallat att befattningshavare

avskedas eller avstängs från sin tjänst

på grund av brottslig gärning eller grov

eller upprepad tjänsteförseelse, får JK

göra anmälan härom till den som har

befogenhet att besluta om sådan åtgärd.

Av 14 § lagen (1994:260) om offentlig

anställning framgår att en arbetstagare,

som uppsåtligen eller av oaktsamhet

åsidosätter sina skyldigheter i

anställningen, får meddelas

disciplinpåföljd för tjänsteförseelse.

Disciplinpåföljderna är varning och

löneavdrag. Disciplinpåföljd får

meddelas bara om arbetstagaren inom två

år från förseelsen skriftligen har

underrättats om vad som anförs mot honom

(17 §). När en åtgärd har vidtagits för

att åtal skall väckas mot en

arbetstagare får arbetsgivaren, enligt

18 § första stycket, inte inleda eller

fortsätta ett disciplinärt förfarande

med anledning av vad som har föranlett

åtgärden. Om en gärning har prövats i

straffrättslig ordning, får ett

disciplinärt förfarande inledas eller

fortsättas bara om gärningen, av någon

annan orsak än bristande bevisning, inte

har ansetts vara något brott. Disci

plinpåföljd får, enligt 19 § första

stycket, inte meddelas efter det att

arbetstagarens anställning har upphört

eller uppsägning har ägt rum.

Lagen (1998:814) med särskilda

bestämmelser om gaturenhållning och

skyltning (LGS) tillkom samtidigt med

miljöbalken. I lagen sammanfördes vissa

bestämmelser från de numera upphävda

lagarna renhållningslagen (1979:596) och

naturvårdslagen (1964:822), vilka inte

ansågs passa in i miljöbalken. Enligt 9

§ LGS skall affisch eller annan

tillfällig anordning utomhus för reklam,

propaganda eller liknande ändamål tas

bort inom fyra veckor efter uppsättandet

av den som ansvarar för anordningen, om

inte myndighet medgett annat. Paragrafen

motsvarar i sak 22 § tredje stycket

naturvårdslagen. I förarbetena till den

bestämmelsen (prop. 1974:166) uttalade

föredragande statsråd att det var

angeläget att komma till rätta med

olägenheterna av tillfällighetsreklam,

eftersom det förekom alltför ofta att

mer eller mindre trasiga affischer satt

kvar avsevärd tid efter det att den

tilldragelse som affischen avsåg

inträffat. Statsrådet föreslog därför

att det vid straffansvar skulle åligga

den som utomhus anbringat eller låtit

anbringa sådan tillfällighetsreklam att

avlägsna den inom fyra veckor.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

bryter mot 9 § LGS kan dömas till böter

(14 §). Kommunen får vid äventyr av vite

besluta om de förelägganden och de

förbud som behövs i ett enskilt fall för

att lagen eller föreskrifter meddelade

med stöd av lagen skall efterlevas. Blir

ett föreläggande eller förbud inte

åtlytt får kommunen låta vidta åtgärder

på den ansvariges bekostnad (12 §).

Tidigare riksdagsbehandling

Våren 1995 avstyrkte utskottet en motion

där det begärdes att meddelarskyddet

skulle utvidgas till att gälla utanför

den offentliga sektorn. Utskottet

uttalade att det var angeläget att öka

insynen i det privata näringslivet och i

de stora organisationerna, men att

frågan lagstiftningstekniskt var mycket

svår att lösa med hänsyn till de olika

motstående intressen som gjorde sig

gällande. Enligt utskottet var det

möjligt att resultatet av arbetet i den

då nyligen tillsatta Kommunala

förnyelsekommittén (Fi 1995:02) skulle

kunna ge vissa uppslag som förde frågan

framåt. Utredningens arbete borde därför

avvaktas (bet. 1994/95:KU14).

Våren 1999 behandlade utskottet en

motion med motsvarande yrkande som i

motionerna 1999/2000:K201 och

2000/01:K211. Utskottet uttalade då att

svensk yttrandefrihetslagstiftning

uppfyller kraven i den europeiska

konventionen om skydd för de mänskliga

rättigheterna och de grundläggande

friheterna och FN:s konvention om

medborgerliga och politiska rättigheter.

Utskottet var inte berett att föreslå

någon ändrad lagstiftning med anledning

av den då aktuella motionen, varför den

avstyrktes (bet. 1998/99:KU22).

Justitieutskottet behandlade olika

frågor om vittnesskydd våren 2000 (bet.

1999/2000:JuU23). I betänkandet

redovisade justitieutskottet ett antal

åtgärder som vidtagits under senare år i

syfte att förbättra situationen för

vittnen och målsägande i domstol, bl.a.

att straffet för övergrepp i rättssak

skärpts år 1997 och att ytterligare

skärpningar är att vänta, att

Domstolsverket på regeringens uppdrag

finansierat en försöksverksamhet med

vittnesstöd samt att det pågår en

försöksverksamhet med användning av

videoteknik i rättegång. Videotekniken

används exempelvis i fall då vittnen på

grund av rädsla eller fruktan för sin

säkerhet inte anser sig kunna inställa

sig i rättssalen. Vidare framhöll

justitieutskottet att regeringen gett

Rikspolisstyrelsen i uppdrag att

utarbeta ett nationellt handlingsprogram

för skydd av vittnen. I betänkandet

avstyrkte justitieutskottet motioner om

förstärkt vittnesskydd m.m. med

motiveringen att ytterligare åtgärder

inte var påkallade.

Pågående utredningsarbete

I budgetpropositionen för 2001 redovisar

regeringen att en särskild utredare

givits i uppdrag att se över yttrande-

och meddelarfrihet för anställda i

verksamheter med anknytning till det

allmänna (Ju 2000:R). Uppdraget gäller

t.o.m. den 1 maj 2001 (prop. 2000/01:1

volym 2 utgiftsområde 1).

Regeringen upplyser i propositionen

också att en kampanj kommer att

genomföras för att öka kunskapen och

medvetenheten i samhället och bland de

anställda i förvaltningen om

offentlighetsprincipen och dess roll för

öppenhet och demokrati. Arbetet skall

pågå under åren 2000 och 2001 och ledas

av en ordförande samt ett

offentlighetsråd med företrädare för

bl.a. stat, kommun och landsting. -

Målet med kampanjen, som benämns Öppna

Sverige, är att göra Sverige till ett

föredöme internationellt samt att alla

medborgare, särskilt chefer och

anställda i offentlig sektor, skall ha

god kunskap om

offentlighetslagstiftningen. Öppna

Sverige skall stimulera till en bred

diskussion om regleringen ute på

arbetsplatserna och strävar efter att så

många organi-sationer som möjligt skall

delta i öppenhetsarbetet. Kampanjen har

nyligen tillsammans med ordförandena i

Svenska Kommunförbundet och Lands-

tingsförbundet samt statsrådet Britta

Lejon gått ut med ett upprop till de

politiska och administrativa ledningarna

i offentlig sektor att delta i arbetet.

Utskottets bedömning

Motionerna 1999/2000:K356 yrkande 1 (mp)

och 2000/01:K292 (v) angående

information om yttrandefriheten får i

allt väsentligt anses tillgodosedda

genom den nyligen inledda kampanjen

Öppna Sverige. Motionerna avstyrks.

Även motionerna 1999/2000:K222 (m) och

2000/01:K210 (m) om skydd för

yttrandefriheten får huvudsakligen anses

tillgodosedda genom Öppna Sverige-

kampanjen. Motionerna avstyrks. Likaså

kommer de frågor som tas upp i motion

2000/01:Kr341 yrkande 9 (c) om skydd för

offentlighetsprincipen att höra till det

som kommer att behandlas i den pågående

kampanjen. Därtill kommer att

Justitiekanslern enligt utskottets

mening redan har vittgående befogenheter

att ingripa när offentlighetsprincipen

träds för när. Motionen avstyrks.

Enligt vad regeringen redovisar i

budgetpropositionen för 2001 har en

särskild utredare givits i uppdrag att

se över yttrande- och meddelarfrihet för

anställda i verksamheter med anknytning

till det allmänna. Uppdraget gäller

t.o.m. den 1 maj 2001.

Demokratiutredningens förslag att

utvidga meddelarskyddet så att det

gäller även för privatanställda

remissbehandlas för närvarande.

Utskottet finner inte skäl att föregripa

dessa arbeten. Motionerna 1999/2000:K266

(v) och 1999/2000:K250 (v) om

offentliganställdas respektive

privatanställdas yttrandefrihet

avstyrks.

Utskottet har tidigare flera gånger,

senast våren 1999, gjort bedömningen att

svensk yttrandefrihetslagstiftning

uppfyller kraven i den europeiska

konventionen om skydd för de mänskliga

rättigheterna och de grundläggande

friheterna och FN:s konvention om

medborgerliga och politiska rättigheter.

Utskottet vidhåller den inställningen.

Motionerna 1999/2000:K201 (m) och

2000/01:K211 (m) om yttrandefrihet för

alla avstyrks.

I motion 2000/01:K363 (v) tas frågan om

ideella föreningars yttrandefrihet upp.

Lagen (1998:814) med särskilda

bestämmelser om gaturenhållning och

skyltning bygger på en balansgång mellan

möjligheterna att sprida information om

olika tilldragelser m.m. och

möjligheterna att komma till rätta med

olägenheter - t.ex. nedskräpning - av

sådan tillfällighetsreklam. Utskottet

förutsätter att regeringen följer hur

lagstiftningen tillämpas och vidtar de

åtgärder som kan visa sig nödvändiga.

Utskottet är inte berett att nu föreslå

några ändringar i lagstiftningen.

Motionen avstyrks därför.

Internet

Motioner

I motion 1998/99:T809 av Johnny Gylling

och Amanda Grönlund (kd) begärs att

riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

censur på Internet (yrkande 2).

Motionärerna anser att Sverige bör ha

ett system med ansvariga utgivare för

elektroniska anslagstavlor och olika

Internettjänster. Vidare menar

motionärerna att diskussionsforum och

hemsidor måste behandlas på samma sätt

som vanliga tidningar och TV eller

radio. Dock måste lagstiftningen

anpassas för det elektroniska mediet.

Enligt motionärerna kan däremot censur

av Internet inte komma i fråga.

Införande av censur anser motionärerna

skulle vara samma sak som att öppna alla

brev och paket som skickades med vanlig

post eller att avlyssna telefonsamtal.

I motion 1999/2000:K272 av Lars Wegendal

och Carina Adolfsson (s) begärs att

riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

begränsning av vissa hemsidor på

offentliga datorer. Motionärerna menar

att det är rimligt att söka finna

tekniska lösningar för att de yngsta

barnen, när de använder datorer i

offentlig miljö, inte skall riskera att

hamna på sidor med innehåll som inte är

försvarbart ur en allmän moralisk

synpunkt, t.ex. sidor med pornografi

eller narkotikaförsäljning. Möjligen går

det enligt motionärerna att finna

begränsningsmöjligheter i de

programvaror man använder sig av.

I motion 1999/2000:K330 av Ronny Olander

m.fl. (s) begärs att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om Internet.

Motionärerna anför att bruket av

Internet måste omgärdas med en helt

annan kritisk hållning än vad som gäller

medier i allmänhet, eftersom ingen

extern part kan kvalitetssäkra

innehållet. Motionärerna menar att man

inte kan tillåta gränsöverskridande

medier/Internet att sprida

våldshandling, rasism, pornografi och

barnpornografi samt att man inte kan

tillåta bristande respekt mot vuxna

människor, barn och djur. Regeringen bör

enligt motionärerna agera både

nationellt och internationellt för att

motverka att Internet används i brutala,

ovärdiga sammanhang. Vidare anser

motionärerna att regeringen bör inleda

ett långsiktigt strategiskt arbete i

samma syfte med olika aktörer, där

frivillig- och föräldraorganisationer

med inriktning på barn och ungdomar bör

ha en självskriven plats.

I motion 1999/2000:T705 av Eva Flyborg

m.fl. (fp) begärs att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om grundlagsskydd för

elektroniska medier (yrkande 3). Att ett

sådant skydd inte finns i dag är enligt

motionärerna att hänföra till att dessa

medier inte var utvecklade vid den tiden

yttrandefrihetsgrundlagen skrevs.

Motionärerna menar att det är angeläget

att yttrandefrihetsgrundlagen

kompletteras med grundlagsskydd för

elektroniska medier. Regeringen bör före

ordinarie riksdagsval 2002 återkomma

till riksdagen med förslag till ändring

i yttrandefrihetsgrundlagen, anser

motionärerna.

I motion 2000/01:K341 av Åsa Torstensson

m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande

till regeringen om vad i motionen anförs

om att utsträcka den reella

yttrandefriheten till nya medier

(yrkande 2). Motionärerna anför att det

fria ordet inte är skyddat på

individuell nivå av yttrandefrihets- och

tryckfrihetsgrundlagarna. Bland annat

detta förhållande menar motionärerna har

gjort det möjligt att inskränka

yttrandefriheten på Internet.

Möjligheten att individualisera

yttrandefriheten genom att utsträcka

skyddet för det fria ordet till att

omfatta enskilda individer bör enligt

motionärerna därför prövas, förslagsvis

som ett tilläggsdirektiv till

Offentlighets- och sekretesskommittén.

Bakgrund

Enligt 1 kap. 10 §

yttrandefrihetsgrundlagen är grundlagen

tillämplig på sådana tekniska

upptagningar som sprids till allmänheten

i Sverige genom att spelas upp, säljas

eller tillhandahållas på annat sätt.

Yttrandefrihetsgrundlagens föreskrifter

om radioprogram skall, enligt 1 kap.

9 §, tillämpas när en redaktion för en

tryckt periodisk skrift eller för

radioprogram, ett företag för

yrkesmässig framställning av tekniska

upptagningar eller en nyhetsbyrå med

hjälp av elektromagnetiska vågor på

särskild begäran tillhandahåller

allmänheten upplysningar direkt ur ett

register med upptagningar för automatisk

databehandling. Det gäller dock inte om

den mottagande kan ändra innehållet i

registret.

Termen tekniska upptagningar fördes in

i yttrandefrihetsgrundlagen den

1 januari 1999 (prop. 1997/98:43, bet.

1997/98:KU19 och 1998/99:KU4, rskr.

1997/98:214 och 1998/99:2). Detta har

stor betydelse för

yttrandefrihetsgrundlagens tillämplighet

på nya former av upptagningar av

information (nya fysiska databärare).

Tekniska upptagningar utgör i detta

sammanhang en samlingsterm för

upptagningar som innehåller text,

stillbilder, rörliga bilder eller ljud

och som kan läsas, avlyssnas eller på

annat sätt uppfattas endast med tekniska

hjälpmedel. Ändringen medför att även cd-

romskivor och datordisketter med endast

text eller stillbilder omfattas av

yttrandefrihetsgrundlagen. En bok som

ges ut endast i form av en cd-romskiva

omfattas sålunda sedan årsskiftet av

grundlagsregleringen.

I lagstiftningsärendet väcktes ett par

motioner om just teknikberoendet. I en

motion yrkades att riksdagen hos

regeringen skulle begära en utredning om

och förslag till en teknikoberoende,

generell yttrandefrihetsgrundlag efter

mönster av bl.a. den europeiska

konventionen om skydd för de mänskliga

rättigheterna och de grundläggande

friheterna. I en annan motion yrkades

däremot att riksdagen skulle ge

regeringen till känna att det tryckta

ordet har en speciell ställning inom

opinionsbildningen och samhällsdebatten

och att det därför är viktigt att slå

vakt om tryckfrihetsförordningens

särställning. Konstitutionsutskottet

avstyrkte yrkandet som rörde en generell

yttrandefrihetsgrundlag. Enligt

utskottet framgick det av propositionen

att regeringen var väl medveten om

frågans stora principiella betydelse.

Utskottet uppgav vidare att man utgick

från att regeringen ser till att denna

och sammanhängande frågor övervägs i

lämpligt sammanhang. Även yrkandet om

ett tillkännagivande om det tryckta

ordets särställning avstyrktes.

Utskottet instämde i och för sig i att

det tryckta ordet har en speciell

ställning i den fria opinionsbildningen

och samhällsdebatten men underströk

samtidigt att regeringen inte föreslagit

något som tunnar ut tryckfriheten (bet.

1997/98:KU19).

Lagen (1998:112) om ansvar för

elektroniska anslagstavlor antogs av

riksdagen våren 1998 (bet.

1997/98:JuU11, rskr. 149). Med

elektronisk anslagstavla förstås i lagen

en tjänst för förmedling av elektroniska

meddelanden. Lagen innebär att den som

tillhandahåller en elektronisk

anslagstavla skall ha uppsikt över den.

Tillhandahållaren skall vidare vara

skyldig att lämna användare av tjänsten

viss information och att ta bort vissa

slag av straffbara meddelanden. Om

tillhandahållaren inte lämnar

föreskriven information eller om han

försummar sin skyldighet att ta bort

vissa meddelanden kan han straffas.

Den 16 april 1998 tillkallade regeringen

en parlamentarisk kommitté,

Offentlighets- och sekretesskommittén

(Ju 1999:06, dir. 1998:32), med uppgift

att bl.a. göra en översyn av

bestämmelserna om allmänna handlingars

offentlighet i syfte att vidga

möjligheterna för

offentlighetsprincipens tillämpning i IT-

samhället. Kommittén skall redovisa sitt

arbete i denna del senast den 31

december 2000.

Regeringen beslutade den 4 februari 1999

att en parlamentariskt sammansatt

kommitté skall analysera behovet av och

förutsättningarna för en mer teknik

oberoende grundlagsreglering av

yttrandefriheten (Ju 1999:01, dir.

1999:8). Utvecklingen inom

informationstekniken har enligt

direktiven gått snabbt sedan

yttrandefrihetsgrundlagen trädde i kraft

år 1992. De medier som omfattas av

yttrandefrihetsgrundlagen har

fortlöpande utvecklats. Nya fysiska

bärare av information har tillkommit och

tillkommer alltjämt. De blir

tillgängliga och användbara för i stort

sett alla. Samtidigt skapas enligt

direktiven nya medel för kommunikation

med hjälp av elektromagnetiska vågor.

Till bilden hör också en fortgående

internationalisering.

Den snabba utvecklingen gör det

nödvändigt att kontinuerligt bevaka och

anpassa regelverken på området.

Införandet av termen tekniska

upptagningar i yttrandefrihetsgrundlagen

kan enligt direktiven förväntas att på

ett tillfredsställande sätt möta den

tekniska utvecklingen när det gäller

upptagningar med sådana yttranden som

yttrandefrihetsgrundlagen är avsedd att

skydda. Det som nu behöver utredas är

således i första hand

yttrandefrihetsgrundlagens tillämplighet

på ny kommunikation med hjälp av

elektromagnetiska vågor, dvs. på

informationsöverföringar som sker på

annat sätt än genom att fysiska

databärare transporteras mellan

avsändare och mottagare. Det som nu har

sagts hindrar enligt direktiven inte att

vissa justeringar kan behöva göras i

såväl tryckfrihetsförordningen som

yttrandefrihetsgrundlagen för att

reglerna skall anpassas till

utvecklingen på informationsteknikens

område. Kommittén, som antagit namnet

Mediegrundlagsutredningen, skall

redovisa sitt uppdrag senast den 31

december 2000.

I regeringens skrivelse 1999/2000:137

Barn - här och nu, Redogörelse för

barnpolitiken i Sverige med utgångspunkt

i FN:s konvention om barnets rättigheter

behandlas bl.a. frågan om skydd av barn

från skadligt innehåll i medierna.

Regeringen anför i skrivelsen bl.a.

följande.

Under det svenska ordförandeskapet i EU

våren 2001 har regeringen beslutat att

arrangera ett expertseminarium med

namnet Barn och unga i det nya

medielandskapet. Mötet kommer att

fokusera på frågor som rör hur barn

skall skyddas från skadligt

medieinnehåll. Bland annat kommer TV,

Internet samt dator- och TV-spel att

behandlas.

Seminariet ligger i linje med det redan

pågående arbetet inom EU med att skapa

en acceptabel skyddsnivå för barn i ett

medielandskap kännetecknat av

globalisering, snabb teknikutveckling

och framväxt av nya system för medie

distribution. Informationen flyter allt

friare över nationsgränserna. I takt med

att medieutbudet ökar blir också risken

att barn får tillgång till skadligt me

dieinnehåll större. Globaliseringen och

teknikutvecklingen visar på behovet av

att, vid sidan av nationell

lagstiftning, förstärka insatserna för

att skapa dialog med branscherna,

etablera internationella nätverk samt

förebygga skadeverkningar genom

kunskapsinsamling och

informationsspridning.

Inom EU är medvetenheten och enigheten

om att det nya medielandskapet kräver

nya metoder för att skydda barn stor.

Under år 1998 antog ministerrådet dels

en rekommendation (Rådets rekommendation

nr 98/560/EG av den 24 september 1998)

om skydd av minderåriga och den

mänskliga värdigheten i audiovisuella

tjänster och informationstjänster, dels

en handlingsplan (Europaparlamentets och

rådets beslut nr 276/1999/EG av den 25

januari 1999) för att främja en säkrare

användning av Internet.

Rekommendationen, vars effekter skall

utvärderas under år 2000, omfattar alla

audiovisuella tjänster och

informationstjänster som görs

tillgängliga för allmänheten, oavsett

spridningssätt. Det rör t.ex. tjänster

via Internet men även radio- och TV-

sändningar. Medlemsstaterna

rekommenderas bl.a. att "främja

inrättandet på frivillig grund" av

självreglerande nationella system.

Våldsskildringsrådet, som är en

kommitté under Kulturdepartementet, fick

i tilläggsdirektiv i december 1998

ansvaret för att informera branscherna

om rekommendationens innehåll, följa

branschernas självreglerande arbete och

fungera som deras stöd och

samtalspartner i frågor som rör skydd av

barn i media. Insatserna riktar sig även

mot datorspelsbranschen vars

organisation MDTS till julhandeln år

1999 införde en gemensam åldersmärkning

av spelprodukter med våldsinslag som en

direkt följd av rekommendationen.

Även handlingsplanen syftar till att

främja branschens självreglering. Under

fyra år har 25 miljoner euro avsatts för

branschprojekt som syftar till bättre

övervakning av innehållet på Internet,

bl.a. genom s.k. hot-lines och

utvecklandet av filtreringsverktyg som

ger föräldrar och skolpersonal möjlighet

att välja bort innehåll som anses

olämpligt för barn. Information och

medvetandegörande insatser tilldelas

också medel.

Utskottets bedömning

Mediegrundlagsutredningen har i uppdrag

att analysera behovet av och

förutsättningarna för en mer

teknikoberoende grundlagsreglering av

yttrandefriheten. Frågorna om att censur

på Internet inte skall få förekomma, som

tas upp i motion 1998/99:T809 yrkande 2

(kd), och om grundlagsskydd för

elektroniska medier, som tas upp i

motion 1999/2000:T705 yrkande 3 (fp),

kan förväntas bli behandlade av

kommittén. Det finns inte skäl att

föregripa det arbetet. Motionerna

avstyrks. Detsamma gäller frågan om att

utsträcka den reella yttrandefriheten

till nya medier, som tas upp i motion

2000/01:K341 yrkande 2 (c). Följaktligen

avstyrks även den motionen.

I motion 1999/2000:K272 (s) tas upp

frågan om begränsning av vissa hemsidor

på offentliga datorer och i motion

1999/2000:K330 (s) diskuteras

begränsningar av utbudet på Internet.

Syftet bakom bägge motionerna är främst

att skydda barn från skadligt eller

olämpligt innehåll. Regeringen pekar i

sin redogörelse för barnpolitiken (skr.

1999/2000:137) på att det bedrivs ett

omfattande arbete i syfte att skydda

barn från skadligt innehåll i medierna

både nationellt och inom EU. Under år

1998 antog ministerrådet en

rekommendation om skydd av minderåriga

och den mänskliga värdigheten i

audiovisuella tjänster och

informationstjänster och år 1999 antogs

en handlingsplan för att främja en

säkrare användning av Internet. Såväl

rekommendationen som handlingsplanen

syftar till att främja branschens

självreglering. Under fyra år har 25

miljoner euro avsatts för branschprojekt

som syftar till bättre övervakning av

innehållet på Internet, bl.a. genom s.k.

hot-lines och utvecklandet av

filtreringsverktyg som ger föräldrar och

skolpersonal möjlighet att välja bort

innehåll som anses olämpligt för barn.

Utskottet kan således konstatera att det

redan pågår ett omfattande arbete som

syftar till att skydda barn från

skadligt och olämpligt medieinnehåll.

Motionerna avstyrks.

Etableringsfrihet

Motioner

I motionerna 1999/2000:K276 och

2000/01:K400 båda av Per Unckel m.fl.

(m) begärs tillkännagivanden till

regeringen om etableringsfrihetens

betydelse för tryck- och

yttrandefriheten (yrkande 1).

Motionärerna anför att det fria ordet

har en direkt betydelse för

informationsfriheten och medborgarnas

frihet. Öppenheten för nya tankar och

möjligheten att pröva dem i verkligheten

möjliggör, tillsammans med den kritiska

granskningen av maktutövning och

existerande föreställningar, en ständigt

pågående utveckling av det mänskliga

samhället. Det kommer till uttryck genom

yttrandefrihet och tryckfrihet, genom

pressfrihetens självklara traditioner i

Sverige och genom att massmedierna står

fria och oberoende från den offentliga

makten. Motionärerna menar att

lagstiftaren bör inskränka sin uppgift

till att upprätta ett brett, stabilt

ramverk som säkerställer det fria ordet,

skyddar individens integritet och får

marknadsekonomin att fungera. Inom detta

ramverk kan sedan såväl allehanda

tekniska lösningar som nya och gamla

medier och tjänster rymmas.

Yttrandefriheten och tryckfriheten är

enligt motionärerna centrala värden i

det fria samhället. Det skall råda stor

frihet att ge ut och distribuera

medieprodukter och att pröva deras

ekonomiska bärkraft. Inom ramen för

dagens tekniska begränsningar för medier

skall det vara läsarna, lyssnarna,

tittarna och användarna som genom sina

val avgör vilka medier som skall ha

förutsättningar att distribueras. Det

kan inte vara, och får inte vara,

politiskt grundat godtycke som avgör

mediernas utveckling. Staten skall verka

för etableringsfrihet så långt tekniken

förmår. Inom ramen för tillgängliga

frekvenser eller kanaler skall var och

en behandlas likvärdigt.

Etableringsfrihet är det bästa sättet

att utan offentliga regleringar motverka

mediekoncentration. Därmed uppnås en

mångfald på publikens och samhällets

villkor. För ett vitalt kultursamhälle

är det av stor vikt att det finns så

många forum för skapande som möjligt, så

många kanaler för att nå publiken som

tekniken medger och så många alternativ

att välja mellan som det finns intresse

att sända och som publiken efterfrågar.

En politik för fria medier kommer också

att leda till att teknikens utveckling

sker utifrån de enskilda medborgarnas

behov och intressen. Det innebär att

gränserna mellan olika medier luckras

upp, samtidigt som lagar och regler som

är teknikbundna snabbt kommer att bli

både otidsenliga och motverka sina egna

syften. Det ställer krav på lagstiftning

som ger en frihet för de nya mediernas

utveckling, från Internettjänster till

television. Sverige skall vara ett land

där denna utveckling är naturlig och

internationellt ledande.

Den nya tidens medier skall, liksom den

fria pressen, stå oberoende från stat

och kommun. Staten skall inte genom

politiska beslut och godtyckliga val

avgöra vem eller vilka som skall få

sända.

Bakgrund

Enligt 4 kap. 1 §

tryckfrihetsförordningen har varje

svensk medborgare eller svensk juridisk

person rätt att genom tryckpress

framställa tryckalster. Rätt att

saluhålla, försända eller på annat sätt

sprida tryckta skrifter gäller på samma

sätt enligt 6 kap. 1 §. Även rätten att

importera tryckta skrifter är

säkerställd i tryckfrihetsförordningen

(13 kap. 5 § tredje stycket). Dessa

regler om etableringsfrihet,

spridningsrätt och införselrätt har

tillsammans med censurförbudet av

regeringen ansetts innebära att det

allmänna inte kan hindra ett fritt

meningsutbyte och en allsidig upplysning

som förmedlas genom tryckta skrifter

(prop. 1990/91:64 s. 77).

Yttrandefrihetsgrundlagen tillförsäkrar

i 3 kap. 1 § varje svensk medborgare och

svensk juridisk person rätt att sända

radioprogram genom tråd. Rätten att

sända radioprogram på annat sätt än

genom tråd får dock, enligt 3 kap. 2 §

första stycket regleras genom lag som

innehåller föreskrifter om tillstånd och

villkor för att sända. Eftersom

frekvensutrymmet inte är obegränsat, är

det av tekniska skäl inte möjligt att

uppnå en grundlagsfäst etableringsfrihet

i tryckfrihetsrättslig mening när det

gäller radiosändningar (prop. 1990/91:64

s. 116). I syfte att så långt som

möjligt låta de värderingar som bör vara

vägledande vid lagstiftning om tillstånd

och villkor för att sända, föreskrivs i

bestämmelsens andra stycke att det

allmänna skall eftersträva att

radiofrekvenserna tas i anspråk på ett

sätt som leder till vidaste möjliga

yttrandefrihet och informationsfrihet.

Detta utgör en principiell målsättning

för såväl normgivning som beslut i

enskilda fall.

Utskottet avstyrkte motionsyrkanden

motsvarande det nu aktuella yrkandet

såväl år 1998 som år 1999. Vid det

första tillfället hänvisade utskottet

till pågående utredningsarbete och till

att riksdagen då nyligen hade tagit

ställning i fråga om sändningstillstånd

och tillståndsvillkor. Mot bakgrund av

dessa omständigheter menade utskottet

att det saknades skäl att göra

tillkännagivanden till regeringen i

fråga om grundläggande principer och

former för programföretags verksamhet

(bet. 1997/98:KU16). Vid det sistnämnda

tillfället motiverades avstyrkandet med

att utskottet inte fann skäl att frångå

sin tidigare bedömning när det gällde

grundläggande principer och former för

programföretagens verksamhet (bet.

1998/99:KU23).

Mediekoncentrationskommittén lämnade

sitt betänkande Yttrandefriheten och

konkurrensen, Förslag till

mediekoncentrationslag m.m. (SOU

1999:30) i februari 1999. Kommittén hade

till uppgift att lägga fram förslag om

lagstiftning för att slå vakt om

mångfalden i svenska medier och motverka

sådan ägar- och maktkoncentration inom

massmedierna som kan skada ett fritt och

brett meningsutbyte och en fri och

allsidig upplysning. I betänkandet

föreslår kommittén bl.a. ändringar i

tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen samt att det

införs en särskild

mediekoncentrationslag. Förslagen

innebär i korthet att en koncentration

skall kunna förbjudas, om den

1. skapar, förstärker eller förändrar

kontrollen över en dominerande

ställning, som väsentligt hämmar eller

är ägnad att hämma förekomsten eller

utvecklingen av en effektiv konkurrens i

fråga om en sådan verksamhet som enligt

det föregående har särskild betydelse

för opinionsbildningen - dagspress,

radio och TV - eller en ställning som

innefattar ett väsentligt inflytande

inom flera sådana verksamheter, och

2. i betraktande av koncentrationens

art, marknadsförhållandena och berörda

företags förväntade agerande kan befaras

vara ägnad att hämma ett fritt

meningsutbyte och en allsidig

upplysning.

Kommitténs förslag har remissbehandlats

och bereds för närvarande i

Regeringskansliet. Enligt

Kulturdepartementets verksamhetsplan för

år 2001 är en proposition med anledning

av kommitténs arbete att vänta under

senare delen av året. Beredningen sker

med beaktande av det arbete som pågår

kring mediegrundlagarna inom

Justitiedepartementet.

Utskottets bedömning

I motionerna 1999/2000:K276 yrkande 1

och 2000/01:K400 yrkande 1 (båda m) tas

frågan om etableringsfrihetens betydelse

för tryck- och yttrandefriheten upp.

Utskottet har avstyrkt motsvarande

motionsyrkanden vid flera tillfällen

tidigare, senast vid riksmötet 1998/99.

Det har i sak inte framkommit någonting

nytt som föranleder en förändrad

bedömning. Vidare anser utskottet att

det pågående beredningsarbetet avseende

Mediekoncentrationskommitténs förslag

inte bör föregripas. Utskottet avstyrker

motionerna.

Hets mot homosexuella m.m.

Motioner

I motion 1999/2000:K258 av Helena

Bargholtz m.fl. (fp) begärs att

riksdagen beslutar om sådana ändringar i

7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen och

16 kap. 8 § brottsbalken i enlighet med

vad som anförts i motionen. Motionärerna

anför att skyddet för homosexuella inte

är tillräckligt. Homosexuella tillhör de

klassiska, ideologiska måltavlorna för

nazistiska och fascistiska idéer.

Förtrycket mot homosexuella ökar alltmer

och tar sig många obehagliga uttryck.

Undersökningar gjorda av bl.a.

kriminologiska institutionen vid

Stockholms universitet visar enligt

motionärerna att var fjärde homosexuell

någon gång blivit utsatt för våld eller

hot om våld. Motionärerna menar därför

att även homosexuella borde få skydd av

bestämmelsen som förbjuder hets mot

folkgrupp. Enligt motionärerna är det

viktigt att samhället reagerar mot de

övergrepp som förekommer. Ett förbud

förbättrar också polisens möjligheter

att motverka nazistisk verksamhet.

Beträffande den lagtekniska utformningen

av ett förbud av hets mot homosexuella

hänvisar motionärerna till den s.k.

Homosexutredningens överväganden (SOU

1984:63). Motionärerna anför också att

motsvarande bestämmelser i andra länder

har visat sig fungera på avsett vis.

Frågan om förbud av hets mot

homosexuella tas också upp i motion

1999/2000:K309 av Yvonne Ruwaida och

Mikael Johansson (mp). Motionärerna, som

yrkar att riksdagen hos regeringen begär

ett lagförslag enligt vad som anförts i

motionen, framhåller att nazister

bedriver en ideologiskt motiverad

hatpropaganda mot judar och andra

religiösa minoriteter, invandrare,

färgade samt homo- och bisexuella och

att den grova brottsligheten mot

homosexuella ofta har ideologiska

förtecken. Enligt motionärerna bör

bestämmelsen om hets mot folkgrupp

ändras så att åtal kan väckas även mot

nazistiska hatskrifter mot homo- och

bisexuella. Den av regeringen tillsatta

utredningen som har till uppgift att

undersöka bl.a. denna fråga bör få i

uppdrag att skyndsamt avge ett förslag

till ändring av tryckfrihetsförordningen

och brottsbalken för att ge homo- och

bisexuella skydd av bestämmelsen om hets

mot folkgrupp.

De homosexuellas rättigheter behandlas

även i motion 1999/2000:L430 av Anita

Johansson (s). Motionären begär att

riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

översyn av lagstiftningen om hets mot

folkgrupp (yrkande 1). I motionen

framhålls att alla människor är olika

och att intolerans mot olikheter bland

enskilda människor och grupper av

människor riskerar att till sist bli en

intolerans som kan vändas mot vem som

helst. Intolerans undergräver

demokratins jordmån och förråar hela

samhällsklimatet. Därför är tolerans ett

livsavgörande värde för alla människor i

samhället, och ett gemensamt värde att

försvara, anser motionären. Med hänsyn

härtill menar motionären att det är en

brist i lagstiftningen att bestämmelsen

om hets mot folkgrupp inte går att

tillämpa på hets mot homosexuella.

Motionären pekar på att det finns

straffrättslig lagstiftning om hets mot

homosexuella som grupp i ett flertal

europeiska länder och att erfarenheterna

från t.ex. Danmark och Norge visar att

sådan lagstiftning inte medför någon

omotiverad inskränkning i tryck- och

yttrandefriheten. Vidare poängterar

motionären att de organisationer som

arbetar för homosexuellas rättigheter

står eniga bakom kravet på en

lagändring.

I motion 1999/2000:So225 av Barbro

Westerholm m.fl. (fp, s, v, c, mp)

begärs att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om ändring av

tryckfrihetsförordningens, brottsbalkens

och regeringsformens bestämmelser om

kränkning av och hets mot person grundat

på tillhörighet till folkgrupp (yrkande

1 delvis). Enligt motionärerna är det

oacceptabelt att våld, hot och

diskriminering mot homo-/bisexuella och

transpersoner är vardagliga företeelser

i Sverige och övriga världen. Därför,

menar motionärerna, måste arbetet att

bekämpa våld, hot och diskriminering mot

homo-/bisexuella och transpersoner

bedrivas både i Sverige och

internationellt. Konkreta åtgärder som

enligt motionärerna behöver vidtas är

bl.a. att komplettera

tryckfrihetsförordningens bestämmelse om

hets mot folkgrupp så att den även

omfattar hets mot homo-/bisexuella och

transpersoner.

Motsvarande resonemang förs i motion

2000/01:Ju724 av Tasso Stafilidis m.fl.

(v, s, c, fp, mp) där det också begärs

ett tillkännagivande till regeringen om

ändring av tryckfrihetsförordningens,

brottsbalkens och regeringsformens

bestämmelser om kränkning av och hets

mot person grundad på tillhörighet till

folkgrupp (yrkande 1 delvis).

I motion 2000/01:L459 av Ana Maria

Narti m.fl. (fp) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om

ändring av tryckfrihetsförordningens

bestämmelse om hets mot folkgrupp

(yrkande 7). Motionärerna vill att

bestämmelsen skall omfatta också hets

mot homosexuella och bisexuella.

Bakgrund

Gällande bestämmelser

Enligt 1 kap. 2 § första stycket

regeringsformen skall den offentliga

makten utövas med respekt för alla

människors lika värde och för den

enskilda människans frihet och

värdighet. Några bestämmelser som direkt

tar sikte på homosexuella finns däremot

inte i grundlagarna.

Den som i uttalande eller i annat

meddelande som sprids hotar eller

uttrycker missaktning för folkgrupp

eller annan sådan grupp av personer med

anspelning på ras, hudfärg, nationellt

eller etniskt ursprung eller

trosbekännelse, döms enligt 16 kap. 8 §

brottsbalken (BrB) för hets mot

folkgrupp till böter eller fängelse i

högst två år. Begås gärningen genom

tryckt skrift skall den enligt 7 kap.

4 § 11 tryckfrihetsförordningen anses

som tryckfrihetsbrott och begås

gärningen i ett radioprogram, en film

eller en ljudupptagning skall den enligt

5 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen

anses som yttrandefrihetsbrott.

Enligt 16 kap. 9 § BrB kan en

näringsidkare som i sin verksamhet

diskriminerar någon på grund av att

denne har homosexuell läggning samt den

som anordnar allmän sammankomst eller

offentlig tillställning och

diskriminerar någon av samma anledning,

dömas för olaga diskriminering till

böter eller fängelse i högst ett år.

Den som smädar annan genom kränkande

tillmäle eller beskyllning eller genom

annat skymfligt beteende mot honom döms

enligt 5 kap. 3 § BrB för förolämpning.

Förolämpning får i princip inte åtalas

av annan än målsägande. Ett undantag

från denna regel är dock bl.a.

förolämpning mot någon med anspelning på

att han har homosexuell läggning. Enligt

5 kap. 5 § BrB får åklagaren i sådana

fall åtala, om målsäganden angett

brottet till åtal och åtal av särskilda

skäl anses påkallat ur allmän synpunkt.

Brottet kan utgöra tryckfrihetsbrott

eller yttrandefrihetsbrott om det begås

genom tryckt skrift respektive i ett

radioprogram, en film eller en

ljudupptagning.

I 29 kap. 2 § BrB stadgas att som

försvårande omständighet vid bedömandet

av straffvärdet skall vid sidan av vad

som gäller för varje brottstyp särskilt

beaktas bl.a. om ett motiv för brottet

varit att kränka en person, en folkgrupp

eller en annan sådan grupp av personer

på grund av ras, hudfärg, nationellt

eller etniskt ursprung, trosbekännelse

eller annan liknande omständighet.

Enligt förarbetena (prop. 1993/94:101,

s. 22) tar bestämmelsen sikte inte bara

på hets mot folkgrupp utan även på t.ex.

fall där ett motiv för brottet varit att

kränka någon på grund av dennes sexuella

läggning.

Tidigare riksdagsbehandling m.m.

Utredningen om homosexuellas situation i

samhället föreslog i betänkandet

Homosexuella och samhället (SOU 1984:63)

att bestämmelserna om hets mot folkgrupp

i brottsbalken och

tryckfrihetsförordningen skulle ändras

så att anspelning på sexuell läggning

också skall vara straffbar. Regeringen

ansåg dock att tillräckliga skäl inte

förelåg att föreslå en ändring av

bestämmelserna om hets mot folkgrupp

(prop. 1986/87:124). Socialutskottet

förklarade sig vara tveksamt till

behovet av en regeländring och avstyrkte

ett motionsyrkande motsvarande

utredningsförslaget (bet. SoU

1986/87:31).

Frågan om kriminalisering av hets mot

homosexuella har senare behandlats av

Konstitutionsutskottet vid ett flertal

tillfällen.

Vid 1992/93 års riksmöte uttalade

utskottet bland annat att det vid

utformningen av straffbestämmelser

gäller att finna den rätta avvägningen

mellan yttrandefrihetsintresset och

olika gruppers behov av skydd mot

nedsättande omdömen eller kritik. Mot

bakgrund av vikten av vidast möjliga

yttrandefrihet saknades det, enligt

utskottets mening, anledning att ändra

straffbestämmelserna (bet. 1992/93:KU2).

Vid påföljande riksmöte, då frågan

återigen väcktes genom ett par mo

tionsyrkanden, hänvisade utskottet åter

till att tryckfriheten sedan lång tid

har ett mycket starkt skydd i

tryckfrihetsförordningen och i

yttrandefrihetsgrundlagen. Utskottet

förklarade sig i allt väsentligt dela

den uppfattning som framförts av

departementschefen i propositionen om

homosexuellas situation i samhället.

Utskottet tillade att man inte kunde

bortse från möjligheten att en

lagändring kunde leda till att de

homosexuella, på ett sätt som många av

dem inte önskar, pekas ut som en

speciell grupp i samhället. Utskottet

vidhöll således sitt tidigare

ställningstagande och avstyrkte

motionerna (bet. 1993/94:KU2).

Utskottet tog vid 1995/96 års riksmöte,

i anledning av två motioner, på nytt

ställning till frågan och förklarade sig

bestämt ta avstånd från alla former av

nedsättande uttalanden om homosexuella.

Under hänvisning till bestämmelserna i

BrB om förolämpning, uppvigling och

olaga diskriminering framhöll utskottet

emellertid att det i lagstiftningen

finns tillräckliga medel för att komma

åt sådana uttalanden om homosexuella som

individer. Enligt utskottets mening

måste dock denna lagstiftning i större

utsträckning omsättas i konkret

handlande. Utskottet framhöll att det är

en angelägen uppgift för såväl polis som

åklagare att agera effektivt mot denna

typ av brottslighet och det underströks

att åklagare och domstolar bör

uppmärksamma

straffskärpningsbestämmelsen i 29 kap. 2

§ 7 BrB. I frågan om att utsträcka

straffstadgandet om hets mot folkgrupp

till att omfatta även homosexuella ansåg

utskottet inte att det framkommit några

nya omständigheter som talade för en

kriminalisering. Utskottet vidhöll att

en kriminalisering skulle innebära en

omotiverad inskränkning i den

grundlagsskyddade tryck- och

yttrandefriheten och att en sådan skulle

medföra oöverblickbara konsekvenser.

Slutligen återkom utskottet till sin

tidigare mening, att en lagändring

skulle kunna leda till att de

homosexuella, på ett sätt som många av

dem inte önskar, pekas ut som en

särskild grupp i samhället. Utskottet

avstyrkte motionsyrkandena (bet.

1995/96:KU8).

Utskottet tog vidare upp frågan om

kriminalisering av hets mot homosexuella

vid 1996/97 års riksmöte. Utskottet

ansåg emellertid inte att några nya

omständigheter hade framkommit som

talade för en utvidgning av förbudet mot

hets mot folkgrupp till att omfatta även

hets mot homosexuella, och avstyrkte

därför två motionsyrkanden i frågan

(bet. 1996/97:KU15).

Motionsyrkanden om kriminalisering av

hets mot homosexuella behandlades på

nytt vid 1997/98 års riksmöte. Utskottet

hänvisade då till den utredning som

skulle tillsättas inom kort för att

bl.a. se över frågan om kriminalisering

av hets mot homosexuella och ansåg att

dess arbete inte borde föregripas. De

aktuella motionerna avstyrktes därför

(bet. 1997/98:KU32).

Vid 1998/99 års riksmöte avstyrkte

utskottet motionsyrkanden om

kriminalisering av hets mot homosexuella

med hänvisning till pågående

utredningsarbete. Utskottet konstaterade

att en parlamentarisk kommitté hade fått

i uppdrag att bl.a. ta upp frågan om att

straffbelägga hets mot homosexuella och

granska argumenten för och emot en sådan

kriminalisering. Utskottet, som

välkomnade att frågan om kriminalisering

av hets mot homosexuella var föremål för

utredning och utgick från att frågan

skulle komma att bli grundligt utredd,

ville inte föregripa resultatet av

kommitténs arbete och avstyrkte därför

samtliga motioner (bet. 1998/99:KU22).

Kommittén om straffansvar för

organiserad brottslighet, m.m. slutförde

sitt arbete i oktober 2000 genom att

lämna betänkandet Organiserad

brottslighet, hets mot folkgrupp, hets

mot homosexuella, m.m. (SOU 2000:88). I

betänkandet anför kommittén att

övervägande skäl talar för att hets mot

homosexuella skall kriminaliseras.

Kommittén föreslår att det skall ske

genom en utvidgning av bestämmelsen om

hets mot folkgrupp i 16 kap. 8 § BrB och

att brottet skall benämnas hets mot

homosexuella. Vidare föreslår kommittén

att en motsvarande förändring görs i

7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen,

vilket även innebär en motsvarande

ändring på yttrandefrihetsgrundlagens

område. I betänkandet diskuteras om

kriminaliseringen skall avse hets mot

just homosexuella eller om den skall

avse även hets mot personer med annan

sexuell läggning. Av kommitténs direktiv

framgick inte annat än att kommittén

skulle pröva frågan om hets mot

homosexuella skall kriminaliseras.

Kommittén konstaterar att uttrycket

sexuell läggning ofta används i

juridiskt språkbruk som en övergripande

term för hetero-, homo- och bisexualitet

och uttalar vidare bl.a. följande.

Det är möjligt att man genom användande

av begreppet sexuell läggning i och för

sig kan avgränsa nykriminaliseringen så

att den avser hets mot grupper av

personer på grund av deras

heterosexuella, homosexuella eller

bisexuella läggning utan att därmed ge

skydd för alla former av sexuellt

beteende. Frågan är dock om det finns

skäl att utsträcka nykriminaliseringen

till annat än hets mot homosexuella.

Heterosexuella utgör en majoritet av

befolkningen och det ter sig tämligen

långsökt att någon skulle bedriva hets

mot denna del av befolkningen. Likaså

har man svårt att tänka sig att någon

skulle ägna sig åt hetspropaganda som

specifikt skulle avse bisexualitet. Med

hänsyn härtill och till utformningen av

våra direktiv samt - inte minst - till

att 1999 års diskrimineringsutredning

har i uppdrag att behandla frågan om

användningen av termen sexuell läggning

i lagstiftningen, föreslår vi att

bestämmelsen om hets mot folkgrupp nu

utvidgas så att den kommer att omfatta

även hets mot grupper av personer på

grund av homosexuell läggning. Brottet

skall enligt vårt förslag i sådana fall

benämnas hets mot homosexuella.

Kommitténs förslag bereds för närvarande

i Regeringskansliet.

Det kan i sammanhanget nämnas att

Kommittén om vissa frågor som rör

regeringsformen (Ju 1999:13) enligt

tilläggsdirektiv har fått i uppgift att

överväga på vilket sätt

funktionshindrades och andra utsatta

gruppers delaktighet och jämlikhet i

samhället skall komma till tydligare

uttryck i 1 kap. 2 § regeringsformen

(dir. 2000:21).

Utskottets bedömning

Kommittén om straffansvar för

organiserad brottslighet, m.m. har i

sitt nyligen lämnade betänkande

Organiserad brottslighet, hets mot

folkgrupp, hets mot homosexuella, m.m.

(SOU 2000:88) föreslagit att hets mot

homosexuella skall kriminaliseras. I

betänkandet diskuteras om

kriminaliseringen även bör avse andra

sexuella läggningar, t.ex. bisexualitet.

Det kan därför på goda grunder antas att

de frågor som tas upp i motionerna

kommer att behandlas under

beredningsarbetet avseende kommitténs

förslag. Detta arbete bör inte

föregripas. Utskottet avstyrker därför

motionerna 1999/2000:K258 (fp),

1999/2000:K309 (mp), 1999/2000:L430

yrkande 1 (s), 1999/2000:So225 yrkande 1

delvis (fp, s, v, c, mp), 2000/01:Ju724

yrkande 1 delvis (v, s, c, fp, mp) och

2000/01:L459 yrkande 7 (fp).

Religionskränkningar

Motion

I motion 1999/2000:K286 av Tuve Skånberg

och Erling Wälivaara (kd) begärs att

riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om en

lag mot religionskränkning. Motionärerna

anför att det i mångkulturellt och

pluralistiskt samhälle som det svenska

är angeläget att skapa respekt och

trygghet inte bara för den enskildes

politiska eller ideologiska övertygelse,

etniska bakgrund, eller sexuella

läggning, utan också för hans eller

hennes religiösa tro och bruk. När

företrädare för olika religiösa

riktningar protesterade mot att, vad man

menade vara, djupt kränkande bilder i

utställningen Ecce Homo visades i

Uppsala domkyrka, bemöttes de enligt

motionärerna av nedsättande och

föraktfulla omdömen. Före år 1970 fanns

i Sverige skydd mot religionskränkning i

lagen om trosfrid (tidigare lagen mot

hädelse), men den lagen togs bort med

hänvisning till att lagstiftningen om

hets mot folkgrupp skulle ge ett

tillfredsställande skydd mot att

religiösa värden inte skulle kränkas.

Vidare anför motionärerna att den

religiösa pluralismen ökat sedan år

1970, vilket innebär att situationer där

olika religiösa seder, bruk och

trosföreställningar förekommer och kan

kollidera, har blivit långt fler än man

då kunde förutse. Enligt motionärerna

har lagstiftningen om hets mot folkgrupp

visat sig vara obrukbar för att skydda

medborgarnas legitima rätt att slippa se

sin tro eller trosutövning kränkt.

Därför, anser motionärerna, bör återigen

en lag om trosfrid införas. Den norska

lagstiftningen på området skulle enligt

motionärerna kunna vara en god modell

för att utforma en modern lag mot

religionskränkning även i Sverige.

Bakgrund

Före år 1971 gällde enligt 16 kap. 9 §

brottsbalken att den som offentligen

skymfade det som hölls heligt av Svenska

kyrkan eller annat i Sverige verksamt

trossamfund kunde dömas för brott mot

trosfrid. En motsvarande bestämmelse

fanns i 7 kap. 4 § 13

tryckfrihetsförordningen.

Regeringen föreslog i proposition

1970:125 att bestämmelserna skulle

upphävas. Till grund för förslaget låg

betänkanden från Kommittén för

lagstiftning om yttrande- och

tryckfrihet. Kommitténs majoritet hade

emellertid föreslagit att

trosfridsbestämmelsen skulle behållas,

men med ett delvis ändrat innehåll: det

skulle vara straffbart att i strid mot

rätten till religionsfrihet offentligen

skymfa sådant som enligt annans

trosuppfattning hölls heligt. Två

reservanter föreslog att

trosfridsparagrafen skulle upphävas.

Regeringen anslöt sig till

reservanternas uppfattning, att den

inskränkning i yttrande- och

tryckfriheten som bestämmelsen om brott

mot trosfrid medförde inte längre var

berättigad. Regeringen anförde också att

utvecklingen i samhället hade gått i

riktning mot en allt generösare

inställning mot oliktänkande. Vidare

ansåg regeringen att gällande

bestämmelser om bl.a. straff för hets

mot folkgrupp, förargelseväckande

beteende och ärekränkning samt störande

av förrättning eller allmän sammankomst

utgjorde ett tillfredsställande skydd

mot att medborgarnas känsla för

religiösa värden skulle kränkas genom

otillbörliga förfaranden.

Konstitutionsutskottet (utlåtande nr 39

år 1970) biföll propositionen och

avstyrkte motioner som anslöt sig till

kommitténs förslag. Utskottet anförde:

I likhet med föredragande

departementschefen anser sig utskottet

kunna konstatera att utvecklingen i

samhället gått i riktning mot en allt

generösare inställning mot oliktänkande.

Enligt de värderingar som sedan länge

har gällt i vårt land bör man vara

mycket restriktiv med inskränkningar i

yttrande- och tryckfriheten. Självfallet

kan dock inte uppfattningen om vilka

restriktioner som bör finnas vara

fastlagd en gång för alltid. Tvärtom är

det naturligt att denna uppfattning

förskjuts allt efter

samhällsutvecklingen. Behovet av att

genom lagstiftning särskilt garantera

religionsfriheten är enligt utskottets

mening numera inte så starkt att det

motiverar en inskränkning i yttrande-

och tryckfriheten. Den punkt i

tryckfrihetsförordningens brottskatalog

som avser brott mot trosfrid kan därför

tas bort utan att ersättas med någon

annan bestämmelse.

Enligt 7 kap. 4 § 11

tryckfrihetsförordningen anses en

gärning varigenom någon i tryckt skrift

hotar eller uttrycker missaktning för

folkgrupp eller annan sådan grupp av

personer med anspelning på

trosbekännelse såsom ett

tryckfrihetsbrott: hets mot folkgrupp.

Motsvarande reglering gäller även på det

yttrandefrihetsrättsliga området.

Utskottets bedömning

Motionärerna i motion 1999/2000:K286

(kd) vill att det införs en lag mot

religionskränkningar. En sådan

lagstiftning fanns i Sverige fram t.o.m.

år 1970, men togs bort med hänvisning

bl.a. till samhällets utveckling mot en

allt generösare inställning mot

oliktänkande och till att behovet att

genom lagstiftning särskilt garantera

religionsfriheten inte längre var så

starkt att det motiverade en

inskränkning i yttrande- och

tryckfriheten. De skäl som anfördes år

1970 för borttagande av bestämmelsen om

trosfrid, är minst lika aktuella i dag.

Motionen avstyrks därför.

Våldsskildringar

Motioner

I motion 1999/2000:K292 av Märta

Johansson m.fl. (s) begärs att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att noggrant

följa utvecklingen när det gäller

arbetet med att minska

våldsskildringarna. Enligt motionärerna

bör det vidtas åtgärder mot det ökande

våldet i samhället. Genom TV, radio och

tidningar erfars dagligen hur

våldshandlingar av olika slag har ägt

rum i vårt land. Våldet är ofta mycket

grovt, grövre än vad det var för bara

några tiotal år sedan menar

motionärerna. Analyser har gjorts, som

försökt förklara varför utvecklingen

varit sådan. En analys säger att

våldsfilmer på TV, video och dataspel

påverkar vissa människor så negativt att

de blir oförmögna att skilja på film och

verklighet. Motionärerna anser därför

att man noga bör följa utvecklingen när

det gäller arbetet med att minska

våldsskildringarna och därvid bl.a.

undersöka hur den nya lagstiftningen som

trädde i kraft 1 januari 1999 om

spridning av olaga våldsskildringar har

fallit ut.

I motionerna 1999/2000:Ju906 och

2000/01:Ju929 båda av Gun Hellsvik m.fl.

(m) begärs att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i

motionerna anförts om sanering av

medievåld (yrkande 7). Motionärerna

framhåller att vuxenvärlden i alla

civiliserade samhällen har ett gemensamt

ansvar för normbildning och överföring

av normer och levnadsregler i umgänget

människor emellan. Det senaste årets

brutala våldshändelser har på nytt väckt

frågan om medievåldets betydelse för

utvecklingen av våldstendenser bland

barn och ungdomar. Det är viktigt att ta

avstånd från yttringar som uppmuntrar

till människoförakt och våld. Moderata

samlingspartiet är motståndare till att

införa censur eller förbud. Anledningen

är övertygelsen om att förbud inte är

bästa lösningen på den här sortens

problem. Det primära bör vara att

föräldrar och andra vuxna i barns och

unga människors närhet försöker

förstärka barns naturliga

avståndstagande till våld och förklarar

de orealistiska inslagen i de inspelade

scenerna med s.k. underhållningsvåld.

Det är viktigt att goda exempel lyfts

fram. Direktionen vid Åhléns varuhus har

enligt motionärerna fastställt en icke-

våldspolicy som syftar till att klargöra

hur Åhléns skall bidra till att

samhället totalt tar avstånd från

människoförakt, förnedrande företeelser

och våld. Policyn styr Åhléns agerande

som stor detaljhandelskedja och verkar

för ökad respekt för människors lika

värde, demokrati och fred. Icke-

våldspolicyn påverkar sortimentsvalet,

varurepresentation och reklamutformning.

Åhléns betonar dock särskilt att detta

inte innebär att de tar avstånd från

allt våld som ingår i t.ex.

barnskildringar utan från de skildringar

där våld visas endast som något

spännande, ofarligt eller där våldet

glorifieras och upphöjs till något

positivt. Motionärerna anser att det

initiativ som Åhléns har tagit utgör ett

gott exempel på att en aktör på

marknaden också är beredd att ta ansvar

för saneringen av medievåldet. Enligt

motionärerna bör regeringen notera detta

och på olika sätt stödja och uppmuntra

en utveckling i riktning mot en

självsanering av medievåldet.

I motion 1999/2000:Kr232 av Ewa Larsson

(mp) begärs dels att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om inrättandet av en 18-

årsgräns (yrkande 3), dels att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att

videogramgranskning skall vara

obligatorisk (yrkande 6). Motionären

anför att ungdomar mellan 15 och 24 år

är den åldersgrupp som oftast går på bio

och som därmed i störst utsträckning

blir utsatt för det alltmer förråade och

sexualiserade kommersiella våldet som

enligt motionärerna vräks ut på film.

Genom att införa en 18-årsgräns kanske

svenska filmare skulle välja att göra

sina filmer mindre våldsamma för att

inte förlora denna kommersiellt viktiga

grupp. Vidare anför motionären att den

frivilliga förhandsgranskning av

videogram som sker i dag till största

delen avser våldsporr. Flertalet av de

granskade filmerna föreläggs någon form

av restriktion såsom fastställande av

åldersgräns eller klippning. All film

som inte granskas vet vi inget om annat

än att den inte har någon fastställd

åldersgräns och kan innehålla vilka

vidriga scener som helst. Motionären

anser att den film som hyrs ut skall

vara granskad och försedd med

åldersgräns.

I motion 1999/2000:Kr314 av Lennart

Kollmats och Kenth Skårvik (fp) begärs

att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om en ny åldersgräns på 18 år i

samband med att vuxencensuren bör

avskaffas (yrkande 15). Motionärerna

anser att förhandsgranskningen av

vuxenfilmer skall avskaffas. Enda skälet

till statlig granskning av film skall

vara att sätta en åldersgräns för den

granskade filmens publik. Det skulle

innebära att biofilm som inte har

granskats ej heller får visas för barn

och ungdom. Ytterligare en åldersgräns

på 18 år bör enligt motionärerna

införas.

Bakgrund

Enligt 1 kap. 1 §

yttrandefrihetsgrundlagen är varje

svensk medborgare gentemot det allmänna

tillförsäkrad rätt att i ljudradio,

television och vissa liknande

överföringar samt filmer, videogram,

ljudupptagningar och andra tekniska

upptagningar offentligen uttrycka

tankar, åsikter och känslor och i övrigt

lämna uppgifter i vilket ämne som helst.

Bestämmelser om censur

Av 1 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen

framgår att det inte får förekomma att

något som är avsett att framföras i ett

radioprogram eller en teknisk upptagning

först måste granskas av en myndighet

eller något annat allmänt organ. Det får

dock genom lag meddelas föreskrifter om

granskning och godkännande av rörliga

bilder i filmer, videogram eller andra

tekniska upptagningar som skall visas

offentligt. Sådana föreskrifter finns i

lagen (1990:886) om granskning och

kontroll av filmer och videogram. Av 1 §

i den lagen framgår att en framställning

i en film eller ett videogram skall vara

granskad och godkänd av Statens

Biografbyrå, innan den får visas vid

allmän sammankomst eller offentlig

tillställning. Enligt 4 § får

framställningen i en film eller ett

videogram eller en del därav inte

godkännas för visning, om händelserna

skildras på sådant sätt och i sådant

sammanhang att framställningen kan verka

förråande. Vid bedömningen skall

särskilt beaktas om framställningen

innehåller närgångna eller utdragna

skildringar av grovt våld mot människor

eller djur, skildrar sexuellt våld eller

tvång eller skildrar barn i

pornografiska sammanhang. Enligt 5 § får

framställningen i en film eller ett

videogram inte godkännas för visning för

barn under sju år, under elva år eller

under femton år, om den kan vålla barn i

den aktuella åldersgruppen psykisk

skada. Statens Biografbyrå utövar

tillsyn över efterlevnaden av lagen.

Byrån skall därvid verka för att

överträdelser av bestämmelserna beivras.

Bestämmelser om förbud att sprida

våldsskildringar m.m.

Enligt 16 kap. 10 b § brottsbalken (BrB)

döms den som i bild skildrar sexuellt

våld eller tvång med uppsåt att bilden

eller bilderna sprids eller som sprider

en sådan skildring för olaga

våldsskildring till böter eller fängelse

i högst två år. Detsamma gäller den som

i rörliga bilder närgånget eller

utdraget skildrar grovt våld mot

människor eller djur med uppsåt att

bilderna sprids eller som sprider en

sådan skildring. Bestämmelserna om

ansvar för olaga våldsskildring är

tillämpliga också om någon i yrkesmässig

verksamhet eller eljest i förvärvssyfte

av oaktsamhet sprider en framställning

som innefattar olaga våldsskildring.

Dessa bestämmelser gäller dock inte

filmer eller videogram som Statens

Biografbyrå har godkänt för visning.

Begås olaga våldsskildring i t.ex. en

film eller videogram skall gärningen

enligt 5 kap. 1 §

yttrandefrihetsgrundlagen anses som

yttrandefrihetsbrott.

Utan hinder av

yttrandefrihetsgrundlagen gäller, enligt

3 kap. 11 § yttrandefrihetsgrundlagen,

det som föreskrivs i lag för det fall

att någon i förvärvssyfte till den som

är under femton år lämnar ut filmer med

ingående skildringar av

verklighetstrogen karaktär som återger

våld eller hot om våld mot människor

eller djur. Enligt 16 kap. 10 c § BrB

döms den som uppsåtligen eller av grov

oaktsamhet i yrkesmässig verksamhet

eller annars i förvärvssyfte till den

som är under femton år lämnar ut en

film, ett videogram eller en annan

teknisk upptagning med rörliga bilder

som innefattar ingående skildringar av

verklighetstrogen karaktär som återger

våld eller hot om våld mot människor

eller djur för otillåten utlämning av

teknisk upptagning till böter eller

fängelse i högst sex månader.

Bestämmelsen gäller inte filmer eller

videogram som Statens Biografbyrå

godkänt för visning för någon

åldersgrupp av barn under femton år.

Enligt 6 kap. 2 § radio- och TV-lagen

(1996:844) får TV-program som innehåller

ingående våldsskildringar av

verklighetstrogen karaktär eller

pornografiska bilder inte sändas under

sådan tid och på sådant sätt att det

finns en betydande risk för att barn kan

se programmen, såvida det inte av

särskilda skäl ändå är försvarligt.

Sådana program skall antingen föregås av

en varning i ljud eller innehålla en

varning som anges löpande i bild under

hela sändningstiden. Enligt förarbetena

(prop. 1995/96:160, s. 93 f.) skall det

vid tillämpningen göras en samlad

bedömning av det skadliga innehåll

sändningen har, vid vilken tidpunkt

sändningen skett samt den allmänna

tillgängligheten av sändningen, dvs. om

den är krypterad.

Om någon vid upprepade tillfällen

sänder sådana våldsskildringar eller

pornografiska bilder i televisionen får

Justitiekanslern förelägga honom eller

henne att inte på nytt sända sådana

program på tider och på sådant sätt att

det finns betydande risk för att barn

kan se programmen. Föreläggandet får

förenas med vite. I fall av väsentliga

brott mot bestämmelsen om sändning av

våldsskildringar och pornografiska

bilder kan Justitiekanslern efter

anmälan av regeringen väcka talan vid

allmän domstol om återkallelse av ett

sändningstillstånd som meddelats av

regeringen.

Utredningar m.m.

Rådet mot skadliga våldsskildringar (U

1990:3), Våldsskildringsrådet,

inrättades år 1990 som ett organ med

uppgift att samordna verksamhet mot

skadliga våldsskildringar i rörliga

bilder.

Enligt direktiven (dir. 1990:40) är en

grundläggande uppgift för rådet att vara

ett samarbetsorgan för

Skolöverstyrelsen, Socialstyrelsen,

Statens biografbyrå, Brottsförebyggande

rådet, Statens ungdomsråd, Arkivet för

ljud och bild och Barnmiljörådet.

Tyngdpunkten i rådets samordnande

uppgifter skall ligga på information och

utbildning.

Våldsskildringsrådet överlämnade i maj

1993 betänkandet En gräns för

filmcensuren (SOU 1993:39). Rådet

föreslog att vuxencensuren skulle tas

bort. Rådet förordade också att

åldersgränserna för filmvisning på

biografer skulle finnas kvar oförändrade

och att ytterligare en gräns vid arton

år införs. Betänkandet har

remissbehandlats men regeringen har inte

lämnat några förslag med anledning av

detta.

Nordiska Dokumentationscentralen för

Masskommunikationsforskning (Nordicom)

finns i Göteborg och har funnits i drygt

tjugo år. Nordicoms uppgift är att

sprida kunskap om medie- och

kommunikationsförsörjningen i de

nordiska länderna. Genom olika

nationella och nordiska kanaler

förmedlar Nordicom kunskap om

forskningen och dess resultat till

forskare, studenter, beslutsfattare,

mediepraktiker, journalister,

informatörer, lärare och den

intresserade allmänheten.

Nordicom fick år 1997 i uppdrag av

Unesco att bilda ett

informationscentrum, International

Clearinghouse on Children and Violence

on the Screen, för att sprida

information i hela världen om forskning

kring barn, ungdomar och medievåld. En

bakomliggande tanke är att förståelsen

av frågor som rör barn och medievåld

måste breddas och fördjupas via en

effektiv kunskapsspridning. En

övergripande utgångspunkt för Nordicoms

arbete är konventionen om barns

rättigheter. Det är ur denna synvinkel

begreppet våld betraktas.

Verksamhetsområdet innefattar kunskap om

våldshandlingar i TV-fiktionsprogram och

långfilmer på bio, nyhets- och

faktaprogram, video- och dataspel,

bilder och texter tillgängliga på

Internet.

Europeiska unionens råd har antagit

rådets rekommendation 98/560/EG av den

24 september 1998 om utvecklingen av

konkurrenskraften hos den europeiska

industrin för audiovisuella tjänster och

informationstjänster genom främjande av

nationella system för att uppnå en

jämförbar och effektiv skyddsnivå för

minderåriga och för den mänskliga

värdigheten. Rekommendationen vänder sig

till medlemsstaterna, berörda branscher

och kommissionen. Den omfattar alla

audiovisuella tjänster och

informationstjänster som görs

tillgängliga för allmänheten, oavsett

spridningssätt. Som exempel nämns radio-

och TV-sändningar, privata

direktanslutna tjänster eller tjänster

på Internet. Medlemsstaterna

rekommenderas att, som ett komplement

till lagstiftningen, främja inrättandet

på frivillig grund av nationella system

för skydd av minderåriga och den

mänskliga värdigheten inom de olika

mediebranscherna. Vidare rekommenderas

medlemsstaterna att samarbeta på

gemenskapsnivå för att utveckla metoder

för en jämförbar utvärdering.

Kommissionen ansvarar för att utveckla

dessa metoder tillsammans med berörda

nationella myndigheter. Två år efter

antagandet av rekommendationen skall

kommissionen överlämna en

utvärderingsrapport om dess effekter

till Europaparlamentet och

ministerrådet.

Med anledning av Europeiska unionens

råds rekommendation har Rådet för

skadliga våldsskildringar i

tilläggsdirektiv den 22 december 1998

(dir. 1998:110) fått i uppdrag att

informera berörda branscher om

innehållet i rekommendationen, följa

branschernas självreglerande arbete med

de frågor som rekommendationen omfattar,

fungera som samtalspartner i frågor som

rör skydd av barn och den mänskliga

värdigheten om branscherna så önskar och

fortlöpande rapportera till

Kulturdepartementet och

Näringsdepartementet om hur branschernas

självregleringsarbete fortskrider.

Arbetet med uppdraget skall enligt

direktivet fortsätta så länge

rekommendationen gäller eller regeringen

fattar annat beslut. -

Våldsskildringsrådet lämnade i juni 2000

en rapport om självregleringen i Sverige

till de berörda departementen.

Regeringen har i likhet med fem andra

medlemsstater avgett rapport till

kommissionen. Kommissionen har

emellertid ännu inte överlämnat någon

utvärderingsrapport till ministerrådet

respektive Europaparlamentet.

Enligt beslut vid regeringssammanträde

den 8 juni 2000 skall en särskild

utredare analysera och överväga behovet

av ändringar i radio- och TV-lagen

(1996:844) bl.a. beträffande skydd av

barn. Utredaren skall överväga olika

sätt att förbättra möjligheten att

skydda barn mot olämpligt

programinnehåll, t.ex. genom att det

ställs upp krav på att visst innehåll

skall kunna blockeras eller att det

skall vara möjligt att utesluta program

med visst innehåll från abonnemanget.

Utredaren skall föreslå de lagändringar

som föranleds av övervägandena.

Uppdraget omfattar dock inte förslag

till grundlagsändringar. Uppdraget skall

vara slutfört före utgången av maj 2001

(dir. 2000:43).

Tidigare riksdagsbehandling

I samband med riksdagens behandling av

proposition 1989/90:70 om

våldsskildringar i rörliga bilder m.m.,

i vilken lagen om granskning och

kontroll av film och videogram

föreslogs, yttrade

konstitutionsutskottet bl.a. följande

till kulturutskottet (1989/90:KU7y) när

det gällde frågan om förhandsgranskning

av film och videogram för privat bruk.

Mot obligatorisk förhandsgranskning kan

anföras viktiga principiella

invändningar. Den utgör en form av

censur och innebär därför ett allvarligt

ingrepp i yttrandefriheten. Den enda

form av censur som förekommer i vårt

land är den sedan länge förekommande

förhandsgranskningen av filmer och

videogram som skall visas offentligt.

När det gäller förhandsgranskning av

filmer och videogram som är avsedda för

privat bruk gör sig emellertid enligt

utskottet de principiella invändningarna

mot censur gällande i avsevärt högre

grad. Sedan länge har det inte

förekommit någon censur av yttranden som

är avsedda att spridas till medborgarna

i deras hem. Att införa obligatorisk

förhandsgranskning av videogram och

filmer som är avsedda för privat bruk

skulle därför innebära ett betydande

avsteg från de principer som gäller på

det yttrandefrihetsrättsliga området.

För en sådan censur krävs således mycket

starka skäl. Det är inte förenligt med

regeringsformen att införa

förhandsgranskning för att komma till

rätta med problemet med

våldsskildringarna, om det finns någon

annan lika effektiv och mindre

ingripande metod. Utskottet anser att

det åtgärdsprogam som läggs fram i

propositionen - särskilt när det gäller

förslagen om straffbestämmelserna och om

bättre kontroll och tillsyn - har goda

förutsättningar att få större effekt än

obligatorisk förhandsgranskning. I

likhet med regeringen finner utskottet

därför att det inte bör införas en

lagstiftning om obligatorisk

förhandsgranskning av videogram som

sprids till den enskilde konsumenten

genom uthyrning eller försäljning.

När det gällde frågan om avskaffande av

vuxencensuren uttalade utskottet

följande. Enligt utskottets mening

framstår det som helt klart att det bör

förekomma förhandsgranskning av filmer

och videogram som skall visas offentligt

för barn. En förhandsgranskning av

filmer avsedda att visas offentligt för

barn inger inte heller några större

yttrandefrihetsrättsliga betänkligheter.

En mycket mera komplicerad fråga är om

förhandsgranskningen också skall gälla

för vuxna. Här gör sig givetvis de

yttrandefrihetsrättsliga aspekterna

gällande med betydande styrka. Det kan

dock knappast hävdas att en lagstiftning

som går ut på att förhindra offentlig

visning av mycket extrema

våldsskildringar av spekulativ karaktär

eller av barnpornografi utgör en fara

för yttrandefriheten. Det förekommer

tendenser till spekulation i våld på

mediemarknaden. Enligt utskottet måste

samhället ange gränser för vad som kan

tolereras när det gäller offentligt

visade skildringar med sådant innehåll.

Utskottet anser att filmcensuren bör

vara kvar och bedrivas i huvudsak på det

sätt som sker i dag.

Vid riksmötet 1993/94 behandlade

utskottet ett motionsyrkande om

avskaffande av biografcensuren.

Utskottet hänvisade till beredningen i

regeringskansliet av

Våldsskildringsrådets förslag om

avskaffande av den statliga

förhandsgranskningen av filmer som skall

visas offentligt för vuxna. Utskottet

uttalade att beredningen inte borde

föregripas genom något uttalande från

riksdagens sida och avstyrkte därför

motionen (bet. 1993/94:KU2).

Utskottet behandlade vid riksmötet

1994/95 bl.a. en motion vari yrkades att

förhandsgranskningen av biograffilm för

vuxna skulle avskaffas och att i stället

en ny åldersgräns på 18 år borde införas

för offentlig visning av filmer och

videogram samt en motion vari förordades

en tvingande 18-årsgräns både för filmer

som skall visas på biografer och för

distribution via videogram. Utskottet

gjorde följande bedömning.

Våldsbrottsligheten är ett allvarligt

samhällsproblem. På senare tid har

förekommit flera fall av oprovocerat

våld där unga människor är inblandade.

Händelserna har gett upphov till oro på

många håll. I motionerna finns också

uttryck för sådan oro. En rad åtgärder

har vidtagits för att begränsa

skadeverkningarna av våldsskildringarna

i medierna. De flesta videogram som

distribueras är numera också föremål för

frivillig förhandsgranskning. Utskottet

har dock tidigare uttalat sig mot

obligatorisk förhandsgranskning.

Utskottet har erfarit att regeringen

skall inleda ett brett upplagt arbete

mot våldet i samhället. Utskottet utgår

från att regeringen redovisar resultatet

av arbetet och att regeringen förelägger

riksdagen förslag till lämpliga

åtgärder. De ämnen som tas upp i

motionerna bör enligt utskottets mening

kunna bli föremål för en samlad analys

och bedömning i det sammanhanget. Mot

den bakgrunden bör riksdagen inte nu ta

ställning i sak till de olika frågor som

tas upp i motionerna. Riksdagen bör

däremot med anledning av motionerna göra

ett tillkännagivande i enlighet med det

anförda. - Utskottet behandlade också

motionsyrkanden om ytterligare forskning

om negativ påverkan av våldet i

medierna. Utskottet konstaterade i sin

bedömning att en av

Våldsskildringsrådets uppgifter är att

ta initiativ till projekt inom

forskning, utbildningsväsende och

föreningsliv. Som exempel på sådana

projekt nämner utskottet en TV-

våldsundersökning som gjordes vid

institutionen för journalistik, medier

och kommunikation vid Stockholms

universitet. Vad som förespråkades i

motionerna kunde enligt utskottet

tillgodoses genom rådets verksamhet.

Några åtgärder från riksdagens sida med

anledning av motionerna var därför inte

påkallade. Utskottet avstyrkte

motionerna (bet. 1994/95:KU14).

Under riksmötet 1996/97 behandlade

utskottet motionsyrkanden om åtgärder

mot våldsskildringar (bet.

1996/97:KU15). Utskottet som avstyrkte

motionerna gjorde bl.a. följande

bedömning.

Det är enligt utskottet viktigt att

samhället på olika sätt informerar om

och söker motverka skadlig inverkan på

barn och ungdomar av underhållningsvåld.

Utskottet kan också konstatera att en

rad åtgärder har vidtagits. I radio- och

TV-lagen, som trädde i kraft den 1

december 1996, har en ny bestämmelse

införts enligt vilken program med

ingående våldsskildringar av

verklighetstrogen karaktär eller med

pornografiska bilder inte får sändas i

televisionen under sådan tid och på

sådant sätt att det finns en betydande

risk för att barn kan se programmen. År

1990 inrättades Våldsskildringsrådet som

har i uppgift bl.a. att ta initiativ

till projekt inom forskning,

utbildningsväsende och föreningsliv.

Nordiska Dokumentationscentralen för

Masskommunikationsforskning (Nordicom)

har under 1996 fått Unescos uppdrag att

bilda ett informationscentrum för att

över hela världen sprida information om

forskning kring barn, ungdomar och

medievåld. Som utskottet tidigare

konstaterat är samarbete om

gränsöverskridande television en fråga

för Europarådet och EU.

Utskottet vill också peka på

regeringens nationella

brottsförebyggande arbete. Det

samhällsproblem som brottsligheten utgör

bör som regeringen förordar angripas

utifrån en bred kriminalpolitisk ansats.

Utskottet utgår från att regeringen i

sammanhanget uppmärksammar sambandet

mellan medievåld och brottslighet. De

frågor som tas upp i motionerna bör

därefter kunna bli föremål för en samlad

analys och bedömning.

Vid det följande riksmötet, 1997/98,

behandlades ånyo motionsyrkanden om

åtgärder mot våldsskildringar i

utskottet (bet. 1997/98:KU19).

Motionsyrkandena avstyrktes med följande

motivering:

Utskottet utgår från att regeringen

fortlöpande uppmärksammar de frågor som

är förknippade med medievåld och de

problemområden som tagits upp i

motionerna. Utskottet som vidhåller sin

tidigare bedömning finner inte anledning

att vidta någon åtgärd med anledning av

motionerna. Motionerna avstyrks.

Senast utskottet behandlade

motionsyrkanden som på olika sätt rör

våldsskildringar var vid riksmötet

1998/99. Utskottet, som avstyrkte

samtliga motioner, uttalade bl.a. att

"medievåldet skall angripas främst genom

information och frivilliga åtgärder,

inte i första hand genom

förbudslagstiftning och censuråtgärder,

såsom obligatorisk förhandsgranskning av

videogram". Vidare uttalade utskottet

att frågan om avskaffande av den s.k.

vuxencensuren inte var helt

oproblematisk och att den granskning av

filmer och videogram som förekom kan ha

en viss återhållande effekt på

våldsskildringar. Utskottet var därför

inte berett att föreslå någon ändring

(bet. 1998/99:

KU22).

Utskottets bedömning

I motionerna 1999/2000:K292 (s),

1999/2000:Ju906 yrkande 7 (m),

1999/2000:Kr232 yrkandena 3 och 6 (mp),

1999/2000:Kr314 yrkande 15 (fp) och

2000/01:Ju929 yrkande 7 (m) begärs

åtgärder av olika slag avseende

våldsskildringar. Utskottet har vid

flera tillfällen behandlat motioner

liknande de nu aktuella, senast våren

1999. Utskottet har då utgått från att

regeringen fortlöpande uppmärksammar de

frågor som är förknippade med medievåld

och de problemområden som tagits upp i

motionerna. Vidare har utskottet pekat

på Våldsskildringsrådets och Nordicoms

omfattande arbete med att samla och

sprida kunskap om medievåld.

Utskottet konstaterar att

Våldsskildringsrådet och Nordicom

fortsätter sitt arbete på området.

Vidare förutsätter utskottet att

regeringen alltjämt kontinuerligt

uppmärksammar de frågor som är

förknippade med medievåld. Som utskottet

tidigare uttalat är det viktigt att

samhället på olika sätt informerar om

och söker motverka skadlig inverkan,

särskilt på barn och ungdomar, av

medievåld. Utskottet vidhåller sin

uppfattning att medievåldet skall

angripas främst genom information och

frivilliga åtgärder, inte i första hand

genom förbudslagstiftning och

censuråtgärder. Den förhandsgranskning

som sker i dag av filmer och videogram

har sannolikt en viss återhållande

effekt på utbudet av våldsskildringar.

Utskottet är inte berett att föreslå

några åtgärder med anledning av

motionerna och avstyrker därför samtliga

motioner.

Pornografi

Motioner

I motion 1999/2000:K301 av Ewa Larsson

m.fl. (mp) begärs att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att

anspelningspornografi i alla dess former

förbjuds. Förbudet mot barnpornografi

tar enbart hänsyn till explicita uttryck

av att barn porträtteras i en sexuell

kontext. Däremot uppfattas inte s.k.

anspelningspornografi - pornografi där

vuxna kvinnor och män klär ut sig till

barn - som barnpornografi enligt

gällande lag. För att på allvar ta itu

med barnpornografin måste det, enligt

motionärerna, även lagstiftas mot

anspelningspornografin. Motionärerna

anser att alla pornografiska sammanhang,

där någon framställs som barn (med

blöjor, napp, barnkläder eller annat)

måste förbjudas. Den kränker inte bara

barn i allmänhet, utan även alla vuxna

människor. Även reklamen tenderar,

enligt motionärerna, att bli alltmer

sexualiserad och inriktad på barn.

Gränserna mellan modereklam och

pornografi suddas ut alltmer, vilket

till viss del skapar konstlade och

sexistiska könsroller. Miljöpartiet

anser att anspelningspornografi måste

kriminaliseras lika hårt som övrig

barnpornografi.

Även i motion 2000/01:A808 av Matz

Hammarström m.fl. (mp) föreslås förbud

mot anspelningspornografi (yrkande 36).

I motion 1999/2000:Ju722 av Birger

Schlaug m.fl. (mp) begärs att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att utreda

möjligheten till att exponering av

pornografi förbjuds på samma sätt som

reklam för tobak och alkohol (yrkande

7). Enligt motionärerna är våra medier

skickliga på att fånga upp, spela på och

förstärka de stereotypa bilder som finns

av manlighet respektive kvinnlighet.

Detta gäller inte minst inom reklamens

värld. Här framställs kvinnan som passiv

och hennes främsta uppgift är att se

ung, vacker, smal och sexig ut. En man

däremot avbildas som aktiv, potent och

med pondus och muskelstyrka. Samma

bilder återfinns inom pornografin men

här är de så mycket mer extrema och med

ett mycket klarare uttalat sexuellt

tema. Alla, kvinnor som män, är ständigt

sexuellt redo. Motionärerna vill verka

för att utbudet av pornografi minskas i

samhället. Detta kan till exempel ske

genom att exponering av pornografi

förbjuds på samma sätt som reklam för

tobak och alkohol. Pornografi förmedlar

enligt motionärerna en snedvriden syn på

kvinnor och mäns sexualitet.

I motion 1999/2000:A819 av Birger

Schlaug m.fl. (mp) begärs att riksdagen

hos regeringen begär sådan ändring i lag

så att pornografisk reklam förbjuds på

liknande sätt som tobaks- och

alkoholreklam (yrkande 25). Enligt

motionärerna förmedlar pornografin en

snedvriden bild av både mäns och

kvinnors sexualitet. Motionärerna vill

att utbudet av pornografin i samhället

skall minska genom att exponering av

pornografi förbjuds på samma sätt som

reklam för tobak och alkohol är

förbjuden. Även reklam i rörelse skall

falla under samma lag som annan reklam.

Även i motion 2000/01:A808 av Matz

Hammarström m.fl. (mp) framförs önskemål

om att riksdagen skall begära att

regeringen lägger fram förslag till

ändring i lag så att pornografisk reklam

förbjuds på liknande sätt som tobaks-

och alkoholreklam (yrkande 39).

I motion 2000/01:K315 av Ulla-Britt

Hagström m.fl. (kd) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om att

lagförslag mot porrindustrin bör utredas

med motivet att koppleri är straffbart.

Enligt motionärerna visar filmen

Schocking Truth verkligen synen på

kvinnan som ett objekt, en produkt som

helt saknar egen identitet. Porren

bygger på förnedring och kvinnohatande.

För att skydda våra familjer mot

våldsporr måste lagarna skärpas, anser

motionärerna. Ett övergrepp alltid är

ett övergrepp, oavsett om det sker

framför en kamera eller ej. Ett

lagförslag som enligt motionärerna

skulle slå hårt mot den svenska

porrindustrin skulle kunna baseras på

brottsbalkens bestämmelse om koppleri.

I motion 2000/01:K380 av Sylvia Lindgren

m.fl. (s) begärs tillkännagivanden till

regeringen om förbud mot porrklubbar

(yrkande 1) och om förbud mot reklam för

porrklubbar (yrkande 2). Motionärerna

anser att porrklubbarnas verksamhet inte

är förenlig med en jämställd syn på

människor. Reklamen för porrklubbar och

massageinstitut bidrar enligt

motionärerna till att ge en snedvriden

syn på relationer mellan män och

kvinnor. Den påverkar även långsiktigt

kvinnosynen i samhället och synen på

sexualitet. Motionärerna framhåller att

det ofta förekommer prostitution och

annan brottslig verksamhet i anknytning

till porrklubbar. På Stockholms gator

kan man alltför ofta se mindre lastbilar

med ljusreklam för porrklubbsverksamhet.

Andra klubbar använder sig av metoden

att sprida reklamen genom att slänga

lappar på stadens gator och trottoarer.

Motionärerna anser därför att det är hög

tid att den offentliga miljön befrias

från denna sociala och miljömässiga

nedsmutsning och förnedring. För att

komma till rätta med den motorburna

porreklamen torde det enligt

motionärerna inte vara omöjligt att

införa regler eller tolka gällande

lagrum på ett sådant sätt att

verksamheten kan stoppas, t.ex. genom

att motorfordon som endast har till

uppgift att vara reklambärare blir

tillståndspliktiga.

I motion 2000/01:Ub821 av Charlotta L

Bjälkebring och Tasso Stafilidis (båda

v) begärs ett tillkännagivande till

regeringen om att det är upp till varje

vuxen individ att få tillägna sig

sexuellt upphetsande alster och att det

inte är samhällets uppgift att lägga

någon värdering i det, under

förutsättning att ingen skadas eller

kränks (yrkande 5). Motionärerna menar

att man inte kan se sexuellt upphetsande

alster som kvinnoförnedrande och

kvinnoförtryckande, eftersom man då

generaliserar genom att blanda ihop

sexualitet med våld och kränkning samt

moraliserar utifrån sin egen syn på

sexuell njutning. Pornografi är ett i

samhället vedertaget begrepp för alster

som visar sexuella skildringar och att

då diskutera gränsdragningar genom att

kalla skildringarna för erotik i stället

för pornografi anser motionärerna som en

omöjlighet. Enligt motionärerna är det

därför fel att fördöma den sexualitet

eller skildring som man inte förstår sig

på. Motionärerna menar att gränserna i

samhället i stället skall sättas vid

frivillighet och att ingen kränks eller

kommer till skada.

Bakgrund

Gällande bestämmelser

Den som i bild skildrar sexuellt våld

eller tvång med uppsåt att bilden eller

bilderna sprids eller som sprider en

sådan skildring kan, om inte gärningen

med hänsyn till omständigheterna är

försvarlig, dömas för olaga

våldsskildring enligt 16 kap. 10 b §

brottsbalken (BrB).

I 1 kap. 9 § tryckfrihetsförordningen

föreskrivs att utan hinder av

tryckfrihetsförordningen gäller vad i

lag är stadgat om förbud mot kommersiell

annons i den mån annonsen används för

marknadsföring av alkoholhaltiga drycker

eller tobaksvaror. I lagen (1978:763)

med vissa bestämmelser om marknadsföring

av alkoholdrycker och i tobakslagen

(1993:581) finns särskilda bestämmelser

om marknadsföring av alkohol respektive

tobak.

Enligt 2 kap. 14 § ordningslagen

(1993:1617) får offentlig tillställning

som utgör pornografisk föreställning

inte anordnas. Straffet för överträdelse

av förbudet är enligt 2 kap. 29 § 5

samma lag böter eller fängelse i högst

sex månader. Med offentlig tillställning

förstås, enligt 2 kap. 3 §

ordningslagen, bl.a. tävlingar och

uppvisningar, danstillställningar,

marknader och mässor. För att en

tillställning skall anses som offentlig

krävs att den anordnas för allmänheten

eller att allmänheten har tillträde till

den. En tillställning till vilken

tillträdet är begränsat genom krav på

inbjudan, medlemskap i en viss förening

eller annat villkor är dock att anse som

en tillställning som allmänheten har

tillträde till, om tillställningen

uppenbarligen är en del av en rörelse

vars verksamhet uteslutande eller

väsentligen består i att anordna

tillställningar av detta slag. Detsamma

gäller om tillställningen med hänsyn

till omfattningen av den krets som äger

tillträde, de villkor som gäller för

tillträdet eller andra liknande

omständigheter är att jämställa med

sådan tillställning.

Enligt 6 kap. 8 § BrB gäller att den som

främjar eller på ett otillbörligt sätt

ekonomiskt utnyttjar att annan har

tillfälliga sexuella förbindelser mot

ersättning döms för koppleri till

fängelse i högst fyra år. Av 6 kap. 9 §

BrB framgår att, om brottet är grovt,

straffet skall bestämmas till fängelse,

lägst två och högst sex år. Vid

bedömande av om brottet är grovt skall

särskilt beaktas om den som begått

gärningen främjat tillfälliga sexuella

förbindelser mot ersättning i större

omfattning eller hänsynslöst utnyttjat

annan. Syftet med koppleribestämmelserna

är att motverka prostitution.

Enligt 16 kap. 10 a § BrB döms den för

barnpornografibrott som

1. skildrar barn i pornografisk bild,

2. sprider, överlåter, upplåter,

förevisar eller på annat sätt gör en

sådan bild av barn tillgänglig för någon

annan,

3. förvärvar eller bjuder ut en sådan

bild av barn,

4. förmedlar kontakter mellan köpare

och säljare av sådana bilder av barn

eller vidtar någon annan liknande åtgärd

som syftar till att främja handel med

sådana bilder, eller

5. innehar en sådan bild av barn.

Straffet är fängelse i högst två år

eller, om brottet är ringa, böter eller

fängelse i högst sex månader. Är brottet

att anse som grovt skall dömas för grovt

barnpornografibrott till fängelse lägst

sex månader och högst fyra år.

Med barn avses enligt bestämmelsen en

person vars pubertetsutveckling inte är

fullbordad eller som, när det framgår av

bilden och omständigheterna kring den,

är under 18 år.

Varken tryckfrihetsförordningen eller

yttrandefrihetsgrundlagen är tillämpliga

på skildring av barn i pornografisk bild

(1 kap. 10 § respektive 1 kap. 13 §).

Skildringar av barn i pornografisk bild

får, enligt lagen (1998:1443) om förbud

mot införsel och utförsel av

barnpornografi, inte föras in i eller ut

ur Sverige.

Tidigare riksdagsbehandling m.m.

Utskottet behandlade vid riksmötet

1993/94 motioner om en allmän översyn av

den lagstiftning som berör pornografin

och dess tillämpning samt om en översyn

av definitionen av pornografi. Enligt

utskottet fanns det anledning att

avvakta ytterligare erfarenheter av

tillämpningen av straffbestämmelsen om

olaga våldsskildring och av den nya

yttrandefrihetsgrundlagen innan

ställning togs till behovet av

ytterligare lagstiftningsåtgärder.

Utskottet avstyrkte motionerna (bet.

1993/94:KU1).

Vid riksmötena 1994/95 och 1996/97

avstyrkte utskottet motioner om förbud

mot anspelningspornografi med hänvisning

till pågående utredningsarbete i

Barnpornografiutredningen (bet.

1994/95:KU14 och 1996/97:KU15).

Barnpornografiutredningen (SOU 1997:29)

gjorde bedömningen att ett barn som ser

en film där vuxna personer framställs

som barn rimligen inte kan antas

identifiera sig med dessa personer. Barn

i allmänhet borde enligt utredningen

därför inte kunna anses kränkta av denna

typ av pornografi på samma sätt som av

barnpornografi. Vidare menade

utredningen att det inte torde vara

möjligt att avgränsa en kriminalisering

av befattning med dessa alster till

befattning med sådana som uppmuntrar

till tankar på sexuellt umgänge med unga

personer. Därmed ansåg utredningen att

det inte var möjligt att generellt

straffbelägga denna typ av pornografi av

annat skäl än att den kan såra den

allmänna anständighetskänslan, vilket

utredningen menade inte räckte som en

grund för kriminalisering. Utredningens

slutsats blev följaktligen att

straffrättsliga åtgärder mot denna

kategori av pornografiska bilder inte

borde genomföras.

Regeringen gjorde ingen annan bedömning

än den som utredningen hade gjort (prop.

1997/98:43).

Under riksmötet 1997/98 behandlade

utskottet motioner med yrkanden bl.a. om

en översyn av lagstiftningen om

kvinnoförnedrande pornografi, om att

begränsa tillgängligheten av pornografi,

om en åldersgräns för köp av

pornografiska skrifter samt om förbud

mot rullande reklam för pornografi.

Utskottet (bet. 1997/98:KU19) gjorde

följande bedömning.

Enligt den lagstiftning vi har i dag kan

den som t.ex. i stillbild eller i en

rörlig bild skildrar sexuellt våld eller

tvång med uppsåt att bilden eller

bilderna sprids eller som sprider en

sådan skildring dömas för olaga

våldsskildring till böter eller fängelse

i högst två år. Begås gärningen genom

tryckt skrift eller t.ex. i en film

skall de anses som tryckfrihets-

respektive yttrandefrihetsbrott.

Utskottet är inte berett att föreslå

ytterligare lagstiftningsåtgärder med

anledning av motionerna varför dessa

avstyrks.

Vid riksmötet 1998/99 avstyrkte

utskottet motioner om en översyn av

lagstiftningen om pornografi, om

åtgärder mot pornografi i

dagligvaruhandeln, om införande av en 18-

årsgräns för köp av pornografiska

tidsskrifter och videofilmer samt vid

uthyrning av pornografiska videofilmer

och om att förbjuda pornografisk reklam

på liknande sätt som tobaks- och

alkoholreklam. Utskottet ansåg det

viktigt att samhället på olika sätt

söker motverka pornografi, men inte i

första hand genom lagstiftning. Även

opinionsbildningens betydelse för att på

sikt skapa värdefulla

attitydförändringar betonades. Utskottet

uttalade att det inte enbart är TV,

radio och tidningar utan även politiska

partier, föreningar, offentliga personer

och privatpersoner som har en viktig

roll när det gäller att motverka

pornografi i alla dess former (bet.

1998/99:KU22).

Justitieutskottet behandlade vid

riksmötet 1999/2000 en motion om förbud

mot porrklubbar och om att stoppa

motorburen reklam för porrklubbar (bet.

1999/2000:JuU23). Justitieutskottet

pekade på att 1998 års sexualbrotts

kommitté enligt sina direktiv bl.a.

skulle se över om de skadliga effekterna

av s.k. sexklubbar kan undvikas genom

lagstiftning eller på annat sätt. Det

fanns enligt justitieutskottet inte skäl

för riksdagen att föregripa kommitténs

överväganden i fråga om ingripanden mot

sexklubbar, varför motionen avstyrktes.

I betänkandet avstyrkte

justitieutskottet också en motion om

ingripanden mot kontaktannonser och

kontaktverksamhet med stöd av förbudet

mot koppleri. Justitieutskottet

konstaterade att ansvar för koppleri kan

aktualiseras i den mån kontaktannonser

och kontaktverksamhet främjar

prostitution och pekade särskilt på att

tryckfrihetsförordningens bestämmelser

inte hindrar prövning i vanlig

brottmålsordning av ett åtal för

koppleri begånget genom publicering av

kontaktannonser i pressen (jfr NJA 1979

s. 602). Att kontaktannonser sprids på

datanät hindrar inte heller att frågan

om de utgjort led i brott prövas enligt

allmänna regler. Vidare pekade

justitieutskottet på att det i uppdraget

till 1998 års sexualbrottskommitté

ingick att se över frågan om

koppleribrottet är adekvat utformat.

Justitieutskottet uttalade att frågan

huruvida kontaktannonser eller

kontaktverksamhet kan grunda ansvar för

koppleri får prövas i det enskilda

fallet och att några åtgärder av

riksdagen inte var påkallade.

Bostadsutskottet avstyrkte vid samma

riksmöte ett motionsyrkande om att en

hyresgäst som bedriver

porrklubbsverksamhet i en lokal eller

annan lägenhet skall kunna sägas upp och

avhysas. Bostadsutskottet ansåg att det

inte fanns tillräckliga skäl att i

hyreslagen införa en allmänt verkande

regel om att en porrklubbsverksamhet

skall leda till att den hyresgäst som

bedriver verksamheten skall kunna sägas

upp och avhysas från den lägenhet där

verksamheten bedrivs. Vidare uttalade

bostadsutskottet att hyresvärden enligt

gällande rätt kan ingripa mot vissa

typer av sådan verksamhet. En hyresrätt

kan förverkas om lägenheten helt eller

till väsentlig del används för

näringsverksamhet eller liknande

verksamhet som är brottslig eller där

brottsligt förfarande ingår till en inte

oväsentlig del. Förverkande kan också

ske om lägenheten används för

tillfälliga sexuella förbindelser mot

ersättning (42 § första stycket 9

hyreslagen). En hyresvärd kan också ha

rätt att säga upp hyresgästen, om en

ändamålsbeskrivning beträffande en

lokals användning tagits in i

hyreskontraktet och lokalen används i

strid med vad som bestämts. En

bostadslägenhet får i princip inte

användas för annat ändamål än som

bostad. När en porrklubbsverksamhet

beskrivs som problematisk består det

egentliga problemet enligt

bostadsutskottet i vissa fall av att en

mindre nogräknad hyresvärd inte önskar

ingripa mot verksamheten beroende på att

det finns stora pengar att tjäna på

uthyrningen. Bostadsutskottet ansåg att

den av motionärerna önskade lagändringen

inte skulle lösa denna typ av problem

(bet. 1999/2000:BoU3).

Pågående utredningsarbete m.m.

Enligt beslut vid regeringssammanträde

den 8 juni 2000 skall en särskild

utredare analysera och överväga behovet

av ändringar i radio- och TV-lagen

(1996:844) bl.a. beträffande skydd av

barn. Utredaren skall överväga olika

sätt att förbättra möjligheten att

skydda barn mot olämpligt

programinnehåll, t.ex. genom att det

ställs upp krav på att visst innehåll

skall kunna blockeras eller att det

skall vara möjligt att utesluta program

med visst innehåll från abonnemanget.

Utredaren skall föreslå de lagändringar

som föranleds av övervägandena.

Uppdraget omfattar dock inte förslag

till grundlagsändringar. Uppdraget skall

vara slutfört före utgången av maj 2001

(dir. 2000:43).

Med anledning av att de filmsekvenser

som visades i dokumentärfilmen Shocking

Truth var granskade och godkända av

Statens biografbyrå efter s.k. frivillig

förhandsgranskning, beslutade

kulturministern i juni 2000 att det inom

Kulturdepartementet skall göras en

översyn och precisering av

granskningslagens censurkriterium

"förråande". Resultatet av översynen,

som främst skall inriktas på

sexualskildringar, skall redovisas den

30 november 2000.

Regeringen beslutade i juni 2000 att

filmcensorerna vid Statens biografbyrå

skall förordnas för sammanlagt högst sex

år, i stället för som för närvarande

högst tolv år. Bakgrunden var bl.a. en

begäran från Biografbyrån att

förordnandeperioderna skulle kortas med

hänvisning till att arbetet blivit

alltmer påfrestande då granskningen av

pornografisk film markant ökat i

omfattning.

1998 års sexualbrottskommitté (Ju

1998:03) har bl.a. i uppdrag att utreda

om koppleribestämmelsen bör utvidgas och

om de skadliga effekterna av s.k.

sexklubbar kan undvikas genom

lagstiftning eller på annat sätt.

Kommittén skall avsluta sitt arbete

senast den 1 februari 2001. I direktiven

(dir. 1998:48) uttalar regeringen bl.a.

följande.

Enligt de nuvarande straffbestämmelserna

om koppleri krävs det att gärningsmannen

främjar eller på ett otillbörligt sätt

utnyttjar att en annan person har

tillfälliga sexuella förbindelser. Det

skall vara fråga om att främja en

verksamhet, dvs. att främja att någon

ett flertal gånger har tillfälliga

sexuella förbindelser mot ersättning.

Främjandet kan t.ex. bestå i att upplåta

en lokal som används för prostitution,

att lämna anvisning på adresser till

prostituerade, att psykiskt påverka en

person att prostituera sig eller att

underlätta för någon att prostituera

sig, t.ex. genom att hålla vakt eller

sköta transporter. Det har nyligen

beslutats att köp av en tillfällig

sexuell förbindelse skall vara

straffbart. Kommittén skall mot bakgrund

av detta utreda om koppleribrottet är

adekvat utformat. Särskilt bör utredas

om kravet på att främjandet skall avse

ett flertal sexuella förbindelser skall

tas bort.

Kommittén skall också undersöka om

bestämmelserna mot koppleri även i

övrigt är lämpligt utformade med hänsyn

till att de omfattar "tillfälliga

sexuella förbindelser". Med uttrycket

torde avses samlag eller annat sexuellt

umgänge. Enligt doktrinen omfattas inte

nakenposering. Stadigvarande

förbindelser omfattas inte heller, även

om de tar formen av samlag inför publik

på en sexklubb (Jareborg, Brotten I, 2

uppl. s. 319).

Prostitutionsutredningen föreslog att

koppleribestämmelserna skulle utvidgas

till framställning av pornografiska

bilder. Enligt gällande rätt omfattas

inte den som betalar en person för att

medverka i pornografiska filmer av

koppleriansvaret, trots att hans

drivkraft ofta är ekonomisk vinning.

Enligt förslaget skulle även den som

främjar eller på ett otillbörligt sätt

bereder sig vinning av att någon annan,

i samband med framställning av

pornografiska bilder eller filmer, mot

ersättning har tillfällig sexuell

förbindelse som innefattar samlag eller

har grovt kränkande karaktär kunna

straffas för koppleri. Enligt förslaget

skulle även sexuell posering omfattas av

det utvidgade ansvaret. Förslaget tog

sikte på pornografibranschen och

sexklubbverksamhetens huvudaktörer och

syftade till att jämställa dessa med den

traditionella kopplaren. Regeringen har

i prop. 1997/98:55 bedömt att det för

närvarande inte bör ske någon ändring av

koppleribestämmelsen med motiveringen

att konsekvenserna för tryckfriheten och

yttrandefriheten inte belysts

tillräckligt. Kommittén skall med

anledning av detta utreda frågan om

koppleriansvaret kan utvidgas till att

omfatta det angivna syftet på något

annat sätt än det som

Prostitutionsutredningen har föreslagit.

En utgångspunkt bör vara att förslagen

inte skall leda till inskränkningar i de

grundlagsfästa reglerna om tryckfrihet

och yttrandefrihet. Det är inte

kommitténs uppgift att föreslå ett

allmänt förbud mot pornografi.

Kommittén skall vidare utreda om det

finns skäl och möjligheter att införa

regler som begränsar eller försvårar för

s.k. sexklubbar att rekrytera unga

personer till sin verksamhet och om

andra skadliga effekter av sådana

klubbar kan undvikas genom lagstiftning

eller på annat sätt.

Utskottets bedömning

När det gäller frågan om

anspelningspornografi, som tas upp i

motionerna 1999/2000:K301 (mp) och

2000/01:A808 yrkande 36 (mp), har såväl

Barnpornografiutredningen som regeringen

gjort bedömningen att en kriminalisering

inte bör ske. Utskottet finner inte skäl

att göra någon annan bedömning.

Motionerna avstyrks.

Utskottet har tidigare avstyrkt ett

motionsyrkande om att förbjuda

pornografisk reklam på liknande sätt som

tobaks- och alkoholreklam (bet.

1998/99:KU22). Utskottet framhöll då att

det är viktigt att samhället på olika

sätt söker motverka pornografi, men inte

i första hand genom lagstiftning. Även

opinionsbildningens betydelse för att på

sikt skapa värdefulla

attitydförändringar betonades. Vidare

uttalade utskottet att det inte enbart

är TV, radio och tidningar utan även

politiska partier, föreningar,

offentliga personer och privatpersoner

som har en viktig roll när det gäller

att motverka pornografi i alla dess

former. Utskottet, som alltjämt gör

samma bedömning, avstyrker motionerna

1999/2000:Ju722 yrkande 7 (mp),

1999/2000:A819 yrkande 25 (mp) och

2000/01:A808 yrkande 39 (mp).

Sexualbrottskommittén har bl.a. i

uppdrag att utreda om

koppleribestämmelsen bör utvidgas och om

de skadliga effekterna av s.k.

sexklubbar kan undvikas genom

lagstiftning eller på annat sätt.

Kommittén skall avsluta sitt arbete

senast den 1 februari 2001. De frågor

som tas upp i motionerna 2000/01:K315

(kd) och 2000/01:K380 (s) bör komma att

bli behandlade i kommitténs arbete.

Detta bör inte föregripas. Motionerna

avstyrks.

I motion 2000/01:Ub821 yrkande 5 (v)

begärs ett tillkännagivande till

regeringen om att det är upp till varje

vuxen individ att få tillägna sig

sexuellt upphetsande alster och att det

inte är samhällets uppgift att lägga

någon värdering i det, under

förutsättning att ingen skadas eller

kränks. Utskottet vill i anledning av

motionen peka på att befattning med

pornografi som sådan inte är

kriminaliserad i Sverige. Däremot är

skildringar av barn i pornografisk bild

kriminaliserat som barnpornografibrott

(16 kap. 10 § BrB). Detta gäller även

innehav av sådan bild. Utskottet finner

inte skäl att föreslå någon åtgärd med

anledning av motionen, varför den

avstyrks.

Jurysystemet

Motioner

I motionerna 1999/2000:K214 och

2000/01:K277 båda av Per Unckel m.fl.

(m) begärs att riksdagen hos regeringen

begär förslag till lagändring som

innebär att kraven på oavhängighet och

opartiskhet vid valet av jurymän

uppfylls i enlighet med vad som anförts

i motionerna (yrkande 1) och att

riksdagen hos regeringen begär förslag

till lagändring som innebär att

möjligheten att överklaga beslut i

jävsfrågan till Högsta domstolen införs

(yrkande 2). Ett utslag i

Europadomstolen innebär, enligt

motionärerna, att Sverige måste ändra i

jurysystemet i tryckfrihetsmål.

Förhållandet att jurymedlemmar i en

svensk jury utses av en politiskt

sammansatt valkorporation gör att juryn

av Europadomstolen inte anses opolitisk.

Detta innebär att juryn i vissa mål inte

är opartisk. Det finns dessutom brister

i möjligheten att överklaga.

Motionärerna anser att problemen i det

svenska systemet uppkommer när

tryckfrihets- eller yttrandefrihetsmålet

handlar om en skrift eller ansvarig

utgivare som är knuten eller har

kopplingar till ett politiskt parti.

Juryn, som är tillsatt av ett politiskt

organ, kan då inte hävdas vara opartisk.

Detta inträffade i det s.k. Holmmålet

där käranden ansåg sig förtalad i en

bok, utgiven av det socialdemokratin

närstående förlaget Tidens bokförlag AB.

I juryn, som inte fann uttalandena i

boken brottsliga, fanns fem ledamöter

med olika anknytning till

Socialdemokraterna. Sverige måste,

enligt motionärerna, få en ordning där

de som känner sig förtalade får en

rättegång med en jury som är oavhängig

och opartisk. Detta måste gälla även om

framställningen gjorts i en skrift eller

i tal som står nära ett politiskt parti.

Nuvarande sätt att utse jurymedlemmar

måste därför ändras så att det

partipolitiska inslaget vid valet av

dessa försvinner. Alternativt kan

kopplingar av det slag som förekom i

fallet Holm prövas inom ramen för de

redan existerande reglerna om jäv mot

domare. Även möjligheten att överklaga

jävsfrågan anser motionärerna bör ändras

så att Högsta domstolen kan pröva om jäv

föreligger.

Bakgrund

Till tryckfrihets- och

yttrandefrihetsmål hör mål om ansvar och

enskilt anspråk på grund av tryckfrihets-

och yttrandefrihetsbrott. Handläggningen

av sådana mål skiljer sig i flera

avseenden från vad som vanligen gäller i

fråga om brottmål och tvistemål.

Grundläggande bestämmelser om

rättegången i tryckfrihetsmål finns i 12

kap. tryckfrihetsförordningen. Av 9 kap.

1 § yttrandefrihetsgrundlagen framgår

att dessa bestämmelser även gäller

rättegången i yttrandefrihetsmål.

I mål, vari talan förs om ansvar för

brott, har en part alltid rätt till

juryprövning. Endast om båda parter är

ense om det prövas målet utan jury. I så

fall handläggs brottmålet i vanlig

ordning, dvs. oftast med en lagfaren

domare och nämnd.

Juryn som består av nio personer har

till uppgift att avgöra om brott har

begåtts. Om juryn finner att så inte är

fallet skall rätten - bestående av tre

lagfarna domare - frikänna den

tilltalade. Om däremot juryn finner att

brott har begåtts skall även rätten

pröva den frågan. Rätten kan i så fall

frikänna den tilltalade eller hänföra

brottet under en mildare

straffbestämmelse än den som juryn har

tillämpat.

Jurymän utses i varje län för en tid av

fyra år. De väljs i regel av

landstingsfullmäktige. De skall vara

svenska medborgare och bosatta inom

länet. En juryman får inte vara

underårig eller ha förvaltare enligt

föräldrabalken. En juryman bör vara känd

för omdömesgillhet, självständighet och

rättrådighet. Bland jurymännen bör olika

samhällsgrupper och meningsriktningar

samt olika delar av länet vara

företrädda. I praktiken är det oftast

medlemmar av politiska partier som utses

till jurymän.

Rättegångsbalkens jävsregler gäller även

jurymän. I 4 kap. 13 § RB görs en

uppräkning av olika preciserade

jävsgrunder. I den sista punkten av

stadgandet finns en generalklausul

enligt vilken en domare är jävig att

handlägga mål om det eljest föreligger

någon särskild omständighet som är ägnad

att rubba förtroendet till hans

opartiskhet i målet.

Den europeiska konventionen angående

skydd för de mänskliga rättigheterna och

grundläggande friheterna

(Europakonventionen) med dess ändrings-

och tilläggsprotokoll är svensk lag

sedan den 1 januari 1995. Enligt artikel

6.1 i konventionen gäller bl.a. att var

och en, vid prövningen av hans civila

rättigheter och skyldigheter eller av en

anklagelse mot honom för brott, skall

vara berättigad till en rättvis och

offentlig förhandling inom skälig tid

och inför en oavhängig och opartisk

domstol, som upprättats enligt lag. När

det gäller opartiskheten har

Europadomstolen i sin praxis urskilt två

element, nämligen dels kravet på att

varje domare faktiskt skall döma

opartiskt mellan parterna (den

subjektiva opartiskheten), dels kravet

på att det för en objektiv iakttagare

inte får föreligga några legitima tvivel

om domstolens opartiskhet (den objektiva

opartiskheten).

I målet Holm mot Sverige fann

Europadomstolen att det hade skett en

kränkning av artikel 6.1 i

Europakonventionen i fråga om rätten

till prövning av en oavhängig och

opartisk domstol. Domstolen konstaterade

att det fanns kopplingar mellan

svarandena och fem av jurymännen som

kunde ge upphov till farhågor

beträffande dessa jurymäns oavhängighet

och opartiskhet.

1993 års domarutredning diskuterade i

betänkandet Domaren i Sverige inför

framtiden (SOU 1994:99) bl.a. de frågor

som aktualiserades genom

Europadomstolens dom i Holmmålet samt

lade fram förslag till en ny bestämmelse

i tryckfrihetsförordningen. Den

föreslagna bestämmelsen innebar i

huvudsak följande. I mål om allmänt åtal

förenat med enskilt anspråk och i mål om

enskilt åtal skall skuldfrågan prövas

utan jury dels om parterna är ense om

det, dels om medverkan av jury kan

uppfattas strida mot kravet på en

oavhängig och opartisk prövning. Frågan

om ett mål skall prövas utan jury skall

i det senare fallet avgöras av Högsta

domstolen på yrkande av part eller efter

framställning av tingsrätten.

Domarutredningen ansåg också att vissa

andra justeringar i lagstiftningen borde

övervägas för att bättre säkerställa den

objektiva opartiskheten i tryckfrihets-

och yttrandefrihetsmål, dock utan att

lägga fram några konkreta

författningsförslag. Förbudet i 54 kap.

8 § RB att överklaga hovrättens beslut

angående jäv mot domare i tingsrätten

borde enligt utredningen upphävas.

Efter remissbehandlingen av

Domarutredningens betänkande har de

frågor som aktualiseras genom

Europadomstolens dom i Holmmålet beretts

vidare inom Justitiedepartementet. Ett

resultat av detta arbete är promemorian

Jurymedverkan och fallet Holm - En

översyn och analys (Ds 1997:25). Någon

lagändring behövs enligt promemorian

inte.

I proposition 1997/98:43 tog regeringen

upp frågan om jury i tryckfrihets- och

yttrandefrihetsmål. Enligt regeringen

borde de problem som aktualiserades

genom Europadomstolens dom i Holmmålet

kunna lösas inom ramen för existerande

lagstiftning.

Enligt regeringen är syftet med

juryprövningen, enligt förarbetena till

tryckfrihetsförordningen, att en allmänt

medborgerlig uppfattning skall kunna

göra sig gällande i tryckfrihetsmål. I

förarbetena framhålls också att den

fristående ställning som juryn har är av

stor betydelse som en folklig garanti

för tryckfriheten, främst den politiska

yttrandefriheten. För den tilltalade

eller svaranden är, enligt regeringen,

en juryprövning förenad med vissa

fördelar. För att juryn skall kunna

komma till slutsatsen att brott

föreligger krävs kvalificerad majoritet

(sex röster av nio), och såväl

tingsrätten som högre rätt är bundna av

juryns friande utlåtande. Det är därför

enligt regeringen naturligt att den

tilltalade eller svaranden i de flesta

fall vill ha juryprövning.

Domarutredningens förslag innebär att

ett mål under vissa förhållanden skall

prövas utan jury trots att ena parten

eller båda parter vill att jury skall

medverka. Ett sådant åsidosättande av

jurysystemet skulle, enligt regeringen,

kunna medföra betydande ingrepp i

skyddet för tryck- och yttrandefriheten.

Enligt regeringen bör utredningens

förslag därför inte genomföras.

Sedan Holms jävsinvändning prövades av

de svenska domstolarna har en i detta

sammanhang betydelsefull förändring av

rättsläget skett. Från och med den 1

januari 1995 är Europakonventionen

svensk lag. Före inkorporeringen kunde

konventionsbestämmelserna inte tillämpas

direkt av svenska domstolar utan de

kunde bara få betydelse som element vid

tolkningen av svensk lag. Numera är både

konventionen och Europadomstolens praxis

en del av den svenska rättsordningen,

och svenska domstolar måste tillämpa

konventionen på samma sätt som all annan

svensk lagstiftning. Av stor betydelse

för bedömningen av jävsfrågor är enligt

regeringen särskilt den omständigheten

att rättsläget vad gäller jäv av

politisk natur har klarnat genom

Europadomstolens dom i Holmmålet.

Regeringen gjorde i propositionen den

bedömningen att någon särskild

lagstiftningsåtgärd inte erfordras för

att svensk rätt skall överensstämma med

Europakonventionens krav. Det torde vara

tillräckligt att domstolarna i

fortsättningen tillämpar RB:s generella

jävsregel och artikel 6.1 i

Europakonventionen såsom den har tolkats

av Europadomstolen i fallet Holm. Någon

ändring av RB:s jävsregler bedömdes inte

vara nödvändig. Inte heller gjorde

regeringen den bedömningen att

klagoförbudet i 54 kap. 8 § RB bör

upphävas.

Utskottet delade i betänkande

1997/98:KU19 regeringens bedömning att

de problem som aktualiserades genom

Europadomstolens dom i Holmmålet borde

kunna lösas inom ramen för existerande

lagstiftning och avstyrkte

motionsyrkanden motsvarande det nu

aktuella om förändringar i jurysystemet.

Utskottet delade även regeringens

bedömning att klagoförbudet i 54 kap. 8

§ rättegångsbalken inte skall upphävas.

Riksdagen följde utskottet.

I betänkande 1998/99:KU22 behandlade

utskottet en motion med motsvarande

yrkanden som i de nu aktuella

motionerna. Utskottet avstyrkte motionen

med hänvisning till sin tidigare

bedömning. Riksdagen följde utskottet.

Utskottets bedömning

Vid riksmötena 1997/98 och 1998/99

behandlade utskottet motioner med

yrkanden om förändringar i jurysystemet

motsvarande de nu aktuella

motionsyrkandena. Utskottet ansåg vid

dessa tillfällen att de problem som

aktualiserades genom Europadomstolens

dom i Holmmålet borde kunna lösas inom

ramen för existerande lagstiftning och

att det saknades skäl att upphäva

klagoförbudet i 54 kap. 8 §

rättegångsbalken. Utskottet vidhåller

denna inställning. Motionerna

1999/2000:K214 (m) och 2000/01:K277 (m)

avstyrks.

Nationell nyhetsbyrå

Motion

I motion 1999/2000:K299 av Johan

Lönnroth m.fl. (v) yrkas att riksdagen

begär att regeringen tillsätter en

parlamentarisk utredning om en

fristående nationell nyhetsbyrå i

allmänhetens tjänst enligt vad som

anförts i motionen. Motionärerna anför

att Tidningarnas Telegrambyrå, TT, under

de senaste 80 åren har varit svenska

folkets i särklass viktigaste enskilda

nyhetskälla. Varhelst man bott i landet

har man nåtts av den kvalificerade

informationen från TT, via lokaltidning,

rikstidning, radio eller TV. Tack vare

TT-journalisternas goda sakkunskap har

nyhetsbyrån stundtals fungerat som det

är tänkt med den tredje statsmakten, som

ett allmänhetens revisionsverk. För

makthavare, liksom för läsare, tittare

och lyssnare, har nyheter från TT haft

en kvalitetsstämpel som inneburit att

informationen utsatts för hård

journalistisk granskning innan den

vidarebefordrats. Denna bild håller

enligt motionärerna nu drastiskt på att

förändras. TT som tidigare varit klart

dominerande och nästan ensam som svensk

nyhetsbyrå har fått känna av konkurrens

och hårdare krav från ägarna. Det är nog

för mycket begärt att medieföretag med

vinstkrav som ett prioriterat mål skall

satsa pengar på en så pass osäker och

föga lönsam verksamhet som att driva en

obunden, personalintensiv nyhetsbyrå där

de enda intäkterna kommer från vad

medieföretagen är villiga att betala för

att abonnera på byråns tjänster.

Motionärerna anser att en parlamentarisk

utredning bör undersöka möjligheten att

tillförsäkra Sverige en fristående

nationell nyhetsbyrå i allmänhetens

tjänst och av hög kvalitet.

Utgångspunkten bör vara att ge förslag

till en konstruktion som möjliggör en

rikstäckande nationell nyhetsbyrå med

tillräckliga resurser för att granska

och rapportera från Sveriges riksdag,

regering, centrala myndigheter, EU och

FN. Enligt motionärerna måste

ägarkonstruktionen vara sådan att

oberoendet av både statsmakter och

storfinans garanteras. Motionärerna

anser att det i en sådan undersökning

kan vara värt att titta närmare på en

konstruktion liknande Rundradiofonden

och en ägarstyrning av den typ som finns

för SVT/SR. Tillskottet av allmänna

medel menar motionärerna bör kunna ske

inom ramen för nuvarande presstöd.

Tidningarnas Telegrambyrå

Tidningarnas Telegrambyrå (TT), som

började sin verksamhet år 1922, är

Sveriges största nyhetsbyrå med 110

medarbetare varav ca 95 är journalister.

TT är ett aktiebolag med den svenska

pressen som ägare som står fritt

gentemot statliga och politiska

intressen. Huvuduppgiften är att förse

press, radio och TV med nyheter från

Sverige och utlandet. TT ger löpande ut

snabba nyheter, som kompletteras och

fördjupas med bakgrunder, intervjuer och

analyser. Ytterligare information om

verksamheten m.m. finns på TT:s

webbplats: www.tt.se.

Utskottets bedömning

Tryckfrihetsförordningens principer om

etableringsfrihet, spridningsrätt och

införselrätt samt dess censurförbud

skapar, i förening med den likaledes

grundlagfästa principen om massmediernas

oberoende, förutsättningar för ett fritt

meningsutbyte och en allsidig

upplysning. Utskottet är inte berett att

föreslå några åtgärder med anledning av

motion 1999/2000:K299 (v), varför den

avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande information om

yttrandefriheten

att riksdagen avslår motionerna

1999/2000:K356 yrkande 1 och

2000/01:K292,

res. 1 (v)

2. beträffande skydd för

yttrandefriheten och

offentlighetsprincipen

att riksdagen avslår motionerna

1999/2000:K222, 2000/01:K210 och

2000/01:Kr341 yrkande 9,

3. beträffande

offentliganställdas respektive

privatanställdas yttrandefrihet

att riksdagen avslår motionerna

1999/2000:K250 och 1999/2000:

K266,

res. 2 (v)

4. beträffande yttrandefrihet

för alla

att riksdagen avslår motionerna

1999/2000:K201 och 2000/01:K211,

5. beträffande ideella

föreningars yttrandefrihet

att riksdagen avslår motion

2000/01:K363,

6. beträffande grundlagsskydd

för elektroniska medier m.m.

att riksdagen avslår motionerna

1998/99:T809 yrkande 2 och

1999/2000:T705 yrkande 3,

7. beträffande yttrandefrihet

och nya medier

att riksdagen avslår motion

2000/01:K341 yrkande 2,

res. 3 (c)

8. beträffande begränsningar på

Internet

att riksdagen avslår motionerna

1999/2000:K272 och 1999/2000:K330,

9. beträffande

etableringsfrihet

att riksdagen avslår motionerna

1999/2000:K276 yrkande 1 och

2000/01:K400 yrkande 1,

res. 4 (m, fp)

10. beträffande hets mot

homosexuella m.m.

att riksdagen avslår motionerna

1999/2000:K258, 1999/2000:K309,

1999/2000:L430 yrkande 1,

1999/2000:So225 yrkande 1 (delvis),

2000/01:Ju724 yrkande 1 (delvis) och

2000/01:L459 yrkande 7,

11. beträffande

religionskränkningar

att riksdagen avslår motion

1999/2000:K286,

12. beträffande våldsskildringar

att riksdagen avslår motionerna

1999/2000:K292, 1999/2000:Ju906

yrkande 7, 1999/2000:Kr232 yrkandena

3 och 6, 1999/2000:Kr314 yrkande 15

och 2000/01:Ju929 yrkande 7,

res. 5 (mp)

res. 6 (fp)

13. beträffande

anspelningspornografi

att riksdagen avslår motionerna

1999/2000:K301 och 2000/01:A808

yrkande 36,

res. 7 (mp)

14. beträffande förbud mot

pornografisk reklam

att riksdagen avslår motionerna

1999/2000:Ju722 yrkande 7,

1999/2000:A819 yrkande 25 och

2000/01:A808 yrkande 39,

res. 8 (mp)

15. beträffande koppleri,

sexklubbar m.m.

att riksdagen avslår motionerna

2000/01:K315, 2000/01:K380 och

2000/01:Ub821 yrkande 5,

16. beträffande jurysystemet

att riksdagen avslår motionerna

1999/2000:K214 och 2000/01:K277,

res. 9 (m, kd)

17. beträffande nationell

nyhetsbyrå

att riksdagen avslår motion

1999/2000:K299.

Stockholm den 5 december 2000

På konstitutionsutskottets vägnar

Per Unckel

I beslutet har deltagit: Per Unckel (m),

Göran Magnusson (s), Barbro Hietala

Nordlund (s), Pär Axel Sahlberg (s),

Kenneth Kvist (v), Ingvar Svensson (kd),

Inger René (m), Kerstin Kristiansson

Karlstedt (s), Björn von der Esch (kd),

Nils Fredrik Aurelius (m), Per Lager

(mp), Åsa Torstensson (c), Helena

Bargholtz (fp), Britt-Marie Lindkvist

(s), Per-Samuel Nisser (m), Anders

Bengtsson (s) och Peter Pedersen (v).

Reservationer

1. Information om yttrandefriheten

(mom. 1)

Kenneth Kvist (v) och Peter Pedersen (v)

anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 14 börjar med "Motionerna

1999/2000:K356" och slutar med

"Motionerna avstyrks" bort ha följande

lydelse:

I motionerna 2000/01:K292 (v) och

1999/2000:K356 yrkande 1 (mp) tas frågan

angående information om yttrandefriheten

upp. Kampanjen Öppna Sverige tar sikte

på att öka kunskapen om

offentlighetsprincipen och dess roll för

öppenhet och demokrati, något som

utskottet finner vällovligt. Enligt

utskottets mening behövs det emellertid

också ges en riktad grundläggande

information till alla anställda inom

offentlig verksamhet om den

meddelarfrihet som tillkommer dem enligt

yttrande- och tryckfrihetsgrundlagarna.

Detta bör regeringen med anledning av

motion 1999/2000:K356 yrkande 1 och med

bifall till motion 2000/01:K292 ges till

känna.

dels att utskottets hemställan under 1

bort ha följande lydelse:

1. beträffande information om

yttrandefriheten

att riksdagen med anledning av motion

1999/2000:K356 yrkande 1 och med

bifall till motion 2000/01:K292 som

sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

2. Offentliganställdas respektive

privatanställdas yttrandefrihet (mom. 3)

Kenneth Kvist (v) och Peter Pedersen (v)

anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 14 börjar med "Enligt vad" och

slutar med "yttrandefrihet avstyrks"

bort ha följande lydelse:

Arbetslivsinstitutet har i en studie

visat att offentliganställda inte vågar

säga sin mening om förhållanden på sina

arbetsplatser. Studien visar att rädslan

och tystnaden är större bland de

offentliganställda än bland de

privatanställda, trots att

offentliganställda i lag har rätt att

öppet kritisera sin arbetsplats.

Regeringen har nyligen tillsatt en

särskild utredare för att se över

yttrande- och meddelarfrihet för

anställda i verksamheter med anknytning

till det allmänna. Enligt utskottets

mening är detta emellertid inte

tillräckligt. Regeringen bör därför

återkomma med förslag till riktlinjer om

hur offentliga arbetsgivare skall fås

att följa sedan länge beslutad

lagstiftning. - När det gäller

privatanställda kan utskottet konstatera

att Arbetsdomstolen klargjort hur svag

yttrandefriheten är när den kommer i

konflikt med den lojalitet som

arbetsgivare anser sig ha rätt att kräva

av de anställda. Att tala med massmedier

om allvarliga missförhållanden på

arbetsplatsen eller att utnyttja sina

demokratiska rättigheter som folkvald

utan att fråga arbetsgivaren om lov har

av Arbetsdomstolen bedömts som

illojalitet, även om man inte alltid

ansett brottet så allvarligt att det

motiverat avsked. Den långtgående

lojalitetsplikt som den anställde anses

ha gentemot sin arbetsgivare och som

bl.a. innebär att arbetsgivaren kan

förbjuda sina anställda att delta i

samhällsdebatten eller på andra sätt

utnyttja sina demokratiska rättigheter

är enligt utskottets mening i behov av

reformering. Demokratiutredningens

förslag om att utvidga och förstärka

meddelarskyddet så att det gäller även

för privatanställda är inte tillräckligt

tydligt. Regeringen bör därför återkomma

med förslag till lagstiftning som

innebär att yttrandefriheten och

meddelarfriheten utvidgas till att även

gälla förhållanden utanför den

offentliga sektorn. - Vad utskottet

anfört om offentliganställdas respektive

privatanställdas yttrandefrihet bör

regeringen, med bifall till motionerna

1999/2000:K266 och 1999/2000:K250 (båda

v), ges till känna.

dels att utskottets hemställan under 3

bort ha följande lydelse:

3. beträffande offentliganställdas

respektive privatanställdas

yttrandefrihet

att riksdagen med bifall till

motionerna 1999/2000:K266 och

1999/2000:K250 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört,

3. Yttrandefrihet och nya medier

(mom. 7)

Åsa Torstensson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 18 börjar med "Detsamma

gäller" och slutar med "den motionen"

bort ha följande lydelse:

I motion 2000/01:K341 tas frågan om att

utsträcka den reella yttrandefriheten

till nya medier upp. Det fria ordet inte

är skyddat på individuell nivå av

yttrandefrihets- och

tryckfrihetsgrundlagarna. Bland annat

detta förhållande har enligt utskottets

uppfattning gjort det möjligt att

inskränka yttrandefriheten på Internet.

Utskottet anser därför att möjligheten

att individualisera yttrandefriheten

genom att utsträcka skyddet för det fria

ordet till enskilda individer bör

prövas. Detta kan förslagsvis ske genom

tilläggsdirektiv till Offentlighets- och

sekretesskommittén. Vad utskottet anfört

bör regeringen med bifall till motion

2000/01:K341 yrkande 9 (c) ges till

känna.

dels att utskottets hemställan under 7

bort ha följande lydelse:

7. beträffande yttrandefrihet och

nya medier

att riksdagen med bifall till motion

2000/01:K341 yrkande 9 som sin mening

ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

4. Etableringsfrihet (mom. 9)

Per Unckel (m), Inger René (m), Nils

Fredrik Aurelius (m), Helena Bargholtz

(fp) och Per-Samuel Nisser (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 21 börjar med "I motionerna"

och slutar med "avstyrker motionerna"

bort ha följande lydelse:

Det fria ordet har en direkt betydelse

för informationsfriheten och

medborgarnas frihet. Yttrandefriheten

och tryckfriheten utgår från att

mångfald bäst skyddas och stärks av

etableringsfrihet. Enligt utskottets

mening bör lagstiftaren inskränka sin

uppgift till att upprätta ett brett,

stabilt ramverk som säkerställer det

fria ordet, skyddar individens

integritet och anger villkoren för

marknadsekonomin. Inom detta ramverk bör

olika tekniska lösningar, nya och gamla

medier och tjänster rymmas. Det måste

enligt utskottets mening råda en stor

frihet att ge ut och distribuera

medieprodukter och att pröva deras

ekonomiska bärkraft. Utskottet anser att

det så långt som möjligt inom ramen för

de tekniska begränsningarna bör vara

läsarna, lyssnarna, tittarna och

användarna som genom sina val avgör

vilka medier som skall ha

förutsättningar att distribueras. Det

får inte vara politiskt grundat godtycke

som avgör mediernas utveckling.

Etableringsfrihet är enligt utskottets

uppfattning det bästa sättet att utan

offentliga regleringar motverka

mediekoncentration. Genom

etableringsfrihet uppnås en mångfald på

publikens och samhällets villkor och en

teknisk utveckling utifrån de enskilda

medborgarnas behov och intressen. Vad

utskottet anfört om etableringsfrihetens

betydelse för tryck- och

yttrandefriheten bör regeringen med

bifall till motionerna 1999/2000:K276

yrkande 1 och 2000/01:K400 yrkande 1

(båda m) ges till känna.

dels att utskottets hemställan under 9

bort ha följande lydelse:

9. beträffande etableringsfrihet

att riksdagen med bifall till

motionerna 1999/2000:K276 yrkande 1

och 2000/01:K400 yrkande 1 som sin

mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

5. Våldsskildringar (mom. 12)

Per Lager (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 35 börjar med "Utskottet

konstaterar" och på s. 36 slutar med

"samtliga motioner" bort ha följande

lydelse:

Ungdomar mellan 15 och 24 år är den

åldersgrupp som oftast går på bio och

som därmed i störst utsträckning blir

utsatt för det alltmer förråade och

sexualiserade kommersiella våldet. Om en

18-årsgräns infördes, skulle svenska

filmare sannolikt göra sina filmer

mindre våldsamma för att inte förlora

denna kommersiellt viktiga målgrupp.

Regeringen bör återkomma med förslag

till en sådan lagstiftning. - Statens

biografbyrå sköter granskningen av film

och videogram. När det gäller

videogrammen är denna kontroll

frivillig. För att minska våldsutbudet

för barn och ungdomar anser utskottet

att granskningen skall vara obligatorisk

och utsträckas till att gälla samtliga

videogram. Regeringen bör återkomma med

förslag till sådan lagstiftning. - Vad

utskottet anfört om inrättande av en 18-

årsgräns och om granskning av videogram

bör riksdagen med bifall till motion

1999/2000:Kr232 yrkandena 3 och 6 (mp)

samt med avslag på övriga motioner

rörande våldsskildringar som sin mening

ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 12

bort ha följande lydelse:

12. beträffande våldsskildringar

att riksdagen med avslag på

motionerna 1999/2000:K292, 1999/2000:

Ju906 yrkande 7, 1999/2000:Kr314

yrkande 15 och 2000/01:Ju929 yrkande

7 samt med bifall till motion

1999/2000:Kr232 yrkandena 3 och 6 som

sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört om inrättande av

en 18-årsgräns och om granskning av

videogram,

6. Våldsskildringar (mom. 12)

Helena Bargholtz (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 35 börjar med "Utskottet

konstaterar" och på s. 36 slutar med

"samtliga motioner" bort ha följande

lydelse:

Utskottet konstaterar att

Våldsskildringsrådet och Nordicom

fortsätter sitt arbete på området.

Vidare förutsätter utskottet att

regeringen alltjämt kontinuerligt

uppmärksammar de frågor som är

förknippade med medievåld. Som utskottet

tidigare uttalat är det viktigt att

samhället på olika sätt informerar om

och söker motverka skadlig inverkan,

särskilt på barn och ungdomar, av

medievåld. Utskottet vidhåller sin

uppfattning att medievåldet skall

angripas främst genom information och

frivilliga åtgärder, inte i första hand

genom förbudslagstiftning och

censuråtgärder. Enligt utskottet bör

censuren av vuxenfilmer avskaffas. I

stället bör ytterligare en åldersgräns,

på 18 år, införas för offentlig visning

av filmer. Det enda skälet för att

granska en film skall vara att

fastställa en åldersgräns för den

granskade filmens publik. Enligt

utskottets förslag skulle då en biofilm

som inte granskats inte heller få visas

för barn och ungdom. Regeringen bör

återkomma med förslag till lagstiftning

i enlighet härmed. Med bifall till

motion 1999/2000:Kr314 yrkande 15 (fp)

samt med avslag på övriga motioner

rörande våldsskildringar bör detta ges

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 12

bort ha följande lydelse:

12. beträffande våldsskildringar

att riksdagen med avslag på

motionerna 1999/2000:K292,

1999/2000:Ju906 yrkande 7,

1999/2000:Kr232 yrkandena 3 och 6 och

2000/01:Ju929 yrkande 7 samt med

bifall till motion 1999/2000:Kr314

yrkande 15 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört om avskaffande av

vuxencensuren,

7. Anspelningspornografi (mom. 13)

Per Lager (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 42 börjar med "När det" och

slutar med "Motionerna avstyrks" bort ha

följande lydelse:

Förbudet mot barnpornografi tar enbart

hänsyn till tydliga fall där barn

porträtteras i sexuella sammanhang.

Däremot anses inte s.k.

anspelningspornografi - pornografi där

vuxna kvinnor och män klär ut sig till

barn - som barnpornografi. Enligt

utskottets mening bör all pornografi där

någon framställs som barn (med blöjor,

napp, barnkläder eller annat) förbjudas.

Regeringen bör återkomma med förslag

till sådan lagstiftning. Detta bör

regeringen med bifall till motionerna

1999/2000:K301 och 2000/01:A808 yrkande

36 ges till känna.

dels att utskottets hemställan under 13

bort ha följande lydelse:

13. beträffande

anspelningspornografi

att riksdagen med bifall till

motionerna 1999/2000:K301 och

2000/01:A808 yrkande 36 som sin

mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

8. Förbud mot pornografisk reklam

(mom. 14)

Per Lager (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 43 börjar med "Utskottet har"

och slutar med "39 (mp)" bort ha

följande lydelse:

Pornografin förmedlar en snedvriden och

förnedrande bild av både mäns och

kvinnors sexualitet. Utskottet anser

därför att utbudet av pornografi i

samhället måste minska. Enligt

utskottets mening bör exponering av

pornografi förbjudas på liknande sätt

som reklam för tobak och alkohol.

Riksdagen bör därför hos regeringen

begära en sådan lagändring. Med bifall

till motionerna 1999/2000:Ju722 yrkande

7, 1999/2000:A819 yrkande 25 och

2000/01:A808 yrkande 39 (alla mp) bör

regeringen ges detta till känna.

dels att utskottets hemställan under 14

bort ha följande lydelse:

14. beträffande förbud mot

pornografisk reklam

att riksdagen med bifall till

motionerna 1999/2000:Ju722 yrkande 7,

1999/2000:A819 yrkande 25 och

2000/01:A808 yrkande 39 som sin

mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

9. Jurysystemet (mom. 16)

Per Unckel (m), Ingvar Svensson (kd),

Inger René (m), Björn von der Esch (kd),

Nils Fredrik Aurelius (m) och Per-Samuel

Nisser (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 46 börjar med "Vid riksmötena"

och slutar med "(m) avstyrks" bort ha

följande lydelse:

Europadomstolens dom i fallet Holm har

väckt frågor om det svenska jurysystemet

i tryckfrihetsmål. Förhållandet att

svenska jurymedlemmar utses av en

politiskt sammansatt valkorporation har

enligt utskottet underkänts av

Europadomstolen. Den nuvarande ordningen

innebär således att juryn i vissa mål

inte är opartisk. Dessutom finns enligt

utskottet brister i möjligheten att

överklaga. Regeringen bör därför

återkomma till riksdagen med förslag

till lagändringar som innebär dels att

kraven på oavhängighet och opartiskhet

uppfylls, dels att möjligheten att

överklaga beslut i jävsfråga även till

Högsta domstolen införs. Med bifall till

motionerna 1999/2000:K214 och

2000/01:K277 (båda m) bör detta ges

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 16

bort ha följande lydelse:

16. beträffande jurysystemet

att riksdagen med bifall till

motionerna 1999/2000:K214 och

2000/01:K277 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört,