Bet. 2000/01:LU11

Lagutskottets betänkande

2000/01:LU11

Namnlagen

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservation

2000/01

LU11

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet fem motioner från

allmänna motionstiden år 2000 som gäller 1982 års

namnlag.

Med anledning av tre motionsyrkanden föreslår

utskottet att riksdagen begär att regeringen

föranstaltar om en undersökning för att utröna

huruvida de avvägningar som gjordes i samband med

namnlagens tillkomst mellan det allmännas intresse

av namnstabilitet och enskildas önskemål att fritt

välja namn fortfarande kan anses vara bärkraftiga

samt vid behov initierar lagstiftningsarbete.

Övriga motionsyrkanden avstyrks.

Till betänkandet har fogats en reservation.

Motionerna

2000/01:L401 av Gunnar Axén (m) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen beslutar att avskaffa namnlagen

(1982:670).

2000/01:L412 av Stig Rindborg m.fl. (m) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

till sådan ändring av namnlagen att endast

immaterialrättsligt skyddade värden begränsar

medborgarnas möjligheter att själva välja sina namn

i enlighet med vad som anförs i motionen.

2000/01:L428 av Tomas Eneroth m.fl. (s) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en liberalisering av

namnlagen.

2000/01:L441 av Tasso Stafilidis m.fl. (v, s, c, fp,

mp) vari föreslås att riksdagen fattar följande

beslut:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behov av ändring av

namnlagen.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om rättighet till

retroaktivt namnbyte efter könsbyte.

2000/01:L457 av Henrik Westman (m) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om namnbyte för nya

svenska medborgare.

Utskottet

Historik

Lagreglering av namnskicket är en förhållandevis

modern företeelse i vårt land. Vid slutet av 1800-

talet fanns i princip regler endast om förvärv och

skydd för vissa adliga släktnamn samt bestämmelser

om namnbyte för personer inom krigsmakten och för

sjömän. I övrigt kunde i praktiken namn fritt antas

och bytas.

Med 1901 års släktnamnsförordning infördes

bestämmelser om när nytt släktnamn fick antecknas i

kyrkboken, vilket innebar att den dittills fria

rätten att anta släktnamn inskränktes. Genom den

familjerättsliga lagstiftningen åren 1915-1920

reglerades de familjerättsliga namnförvärven. Bl.a.

infördes med giftermålsbalken av år 1920 en

skyldighet för kvinnan att anta mannens släktnamn

vid giftermål. En samlad reglering på namnområdet

kom emellertid till stånd först genom 1963 års

namnlag.

Förhållandevis kort tid efter det att 1963 års

namnlag införts kom i olika sammanhang - bl.a. i

riksdagen - att framföras krav på en ny reform. I

ett betänkande år 1971 (bet. LU 1971:18) med

anledning av en motion om bl.a. rätt för makar att

anta hustruns släktnamn framhöll lagutskottet att

flera nya lagar tillkommit inom familjerättens

område sedan 1963 års namnlag trädde i kraft.

Utskottet anförde vidare att utvecklingen i

samhället gått mot en ökad jämlikhet mellan män och

kvinnor. Enligt utskottets mening var från

familjerättslig synpunkt reglerna om mannens rätt

att förvärva hustruns släktnamn i behov av en

modernisering. I sammanhanget borde enligt utskottet

också beaktas att släktnamnet genom den ökade

användningen av personnummer fått minskad betydelse

för samhällets behov av att kunna identifiera

medborgare. Utskottet ansåg att reglerna om makars

rätt att anta endera partens släktnamn borde ses

över, men att en översyn inte borde begränsas till

denna fråga utan omfatta hela namnlagen. Vad

utskottet anfört gav riksdagen regeringen till känna

(rskr. 1971:261).

Härefter tillsatte regeringen en utredning -

Namnlagsutredningen. Utredningen lät Sociologiska

institutionen vid Uppsala universitet utföra en

undersökning av den uppfattning som råder hos

allmänheten när det gäller rätten att bära

släktnamn.

Efter nordiskt samarbete slutförde

Namlagsutredningen sitt uppdrag år 1979 genom att

överlämna betänkandet (SOU 1979:25) Nya namnregler.

Våren 1982 överlämnade regeringen en proposition

med förslag till en ny namnlag, som skulle ersätta

1963 års lag. Förslaget antogs av riksdagen med

vissa ändringar (prop. 1981/82:156, bet. LU41, rskr.

357).

Gällande ordning

Namnlagen (1982:760) trädde i kraft den 1 januari

1983. Till grund för lagstiftningen ligger en

strävan till jämlikhet i namnrättsligt hänseende

mellan kvinnor och män och till lika behandling av

barn till föräldrar som är gifta med varandra och

barn till ogifta föräldrar. 1982 års namnlag

kännetecknas vidare av att den ger ett betydligt

större utrymme än äldre bestämmelser åt den enskilde

att själv bestämma vilket namn han eller hon vill

bära.

Med personnamn avses efternamn, mellannamn och

förnamn. Namnlagens bestämmelser om efternamn

innebär bl.a. att barn vid födseln förvärvar

föräldrarnas efternamn, när dessa har samma namn. Om

föräldrarna har olika efternamn, får de välja

vilketdera namnet barnet skall ha, såvida de inte

redan har annat barn under sin gemensamma vårdnad. I

ett sådant fall förvärvar barnet vid födseln det

efternamn som det senast födda syskonet bär. Får

föräldrarna välja namn, kan de också välja ett namn

som endera av dem burit som ogift. Görs inte någon

anmälan, anses barnet vid födseln ha förvärvat

moderns efternamn (1 §).

Den som vill byta ett efternamn som har förvärvats

vid födseln till ett annat efternamn som bärs av

någon av föräldrarna kan göra detta genom anmälan

till skattemyndighet. Om byte skall ske till ett

efternamn, som någon av föräldrarna förvärvat genom

äktenskap med annan än den andra av föräldrarna,

krävs samtycke av maken i det äktenskapet. Genom

anmälan till skattemyndigheten kan byte ske även

till ett efternamn som någon av föräldrarna senast

har burit som ogift. Så länge ett barn är under 18

år kan barnet med stöd av de redovisade

bestämmelserna flera gånger byta till ett efternamn

som har anknytning till någon av föräldrarna. Sedan

barnet fyllt 18 år får byte till annat namn med

anknytning till föräldrarna däremot ske endast en

gång (5 §).

Beträffande makars efternamn innebär namnlagen i

huvudsak att makarna vid äktenskapets ingående kan

välja mellan att antingen få namngemenskap genom att

en av dem tar den andras efternamn eller behålla

sina efternamn från tiden före giftermålet. Om

makarna bär olika efternamn kan den ena av dem under

äktenskapet byta till den andras efternamn. Har den

ena maken vid giftermålet eller senare bytt till den

andras efternamn kan den maken ta tillbaka sitt

efternamn som ogift. Som en generell regel (10 §)

gäller att en make som en gång bytt sitt efternamn

inte därefter kan byta till den andra makens

efternamn.

Den som i andra fall än som ovan redovisats vill

byta sitt efternamn kan få tillstånd härtill efter

ansökan hos Patent- och registreringsverket. Byte

kan ske både till ett nybildat efternamn eller till

något annat efternamn. Om sådant namnbyte skett en

gång krävs det särskilda skäl för ytterligare byten

(11 §). Obegränsade möjligheter till namnbyten har

ansetts kunna komma att missbrukas av den som vill

undandra sig sina förpliktelser mot det allmänna

eller som ägnar sig åt brottsliga förfaranden.

Som nybildat efternamn får inte godkännas namn som

till bildning, uttal eller stavning har en sådan

språklig form att det inte är lämpligt som efternamn

här i landet. Namn som är i bruk som förnamn får

godkännas som nybildat efternamn endast i

undantagsfall. Inte heller namn som kan uppfattas

som en benämning på järnvägsstationer, postkontor

eller liknande och därför kan medföra olägenhet

eller i övrigt kan vilseleda allmänheten får

godkännas som nybildade efternamn. Detsamma gäller

för namn som kan väcka anstöt eller kan antas leda

till obehag för den som bär det (12 §). Vidare

gäller - vare sig det är fråga om ett nybildat eller

annat efternamn - att som efternamn inte får

godkännas namn som lätt kan förväxlas med efternamn

som någon annan har rätt att bära enligt namnlagen,

allmänt känt efternamn som burits av en utdöd släkt,

allmänt känt utländskt efternamn, konstnärsnamn

eller likartat namn, beteckning för stiftelse,

ideell förening eller liknande, annans firma,

varumärke eller annat kännetecken eller titel på

litterärt eller konstnärligt verk. Om någon efter

ansökan har förvärvat ett nybildat namn kan vissa

anhöriga till sökanden med dennes samtycke få

förvärva samma efternamn (13 §). Detta gäller dock

inte sökandens make.

Namnlagen innehåller också en särskild bestämmelse

som medger byte till ett efternamn utan hinder av de

begränsningar som redovisats ovan (14 § andra

stycket). Bestämmelsen har tillkommit med tanke på

särskilda fall, då det kan föreligga starka skäl att

tillåta namnbyte även om de stadgade villkoren inte

är uppfyllda. För att namnbyte enligt 14 § andra

stycket skall medges krävs synnerliga skäl. Som

exempel på sådana skäl nämns i förarbetena (prop.

1963:33, s. 99) att en person under lång tid

faktiskt har burit ett visst namn och önskar formell

rätt att bära namnet eller att en person vill

förvärva ett namn som tidigare burits i hans släkt.

Med patronymikon och metronymikon avses namn som är

bildade på genitiven av faderns resp. moderns

förnamn med tillägg av -son eller -dotter. Sådana

namnbildningar kan godkännas som förnamn och således

ges ett barn vid födseln (34 §). Patronymikon och

metronymikon som förnamn kan också förvärvas senare

i livet genom anmälan till skattemyndigheten eller

ansökan hos Patent- och registreringsverket (31 och

33 §§). Det är också möjligt att genom byte få rätt

att bära ett patronymikon eller metronymikon som

efternamn, dock endast om det föreligger särskilda

skäl (14 § första stycket).

Med mellannamn avses enligt 1982 års namnlag vad

som i 1963 års lag kallades tilläggsnamn.

Mellannamnet skall alltid bäras mellan förnamn och

efternamn (29 §). Samma regel gällde enligt 1963 års

lag beträffande tilläggsnamn.

Genom ordningen med mellannamn ges make möjlighet

att visa både sin nuvarande och sin tidigare

familjeanknytning. Maken kan också genom mellannamn

upprätthålla namnsamhörighet med barn i tidigare

äktenskap. För barn finns möjlighet att genom

mellannamn visa samhörighet med båda sina föräldrar

när dessa har olika efternamn. Detsamma gäller

adoptivbarn och fosterbarn i förhållande till

adoptivföräldrar resp. fosterföräldrar.

Namnlagens bestämmelser om rätten att bära

mellannamn för make

(24-29 §§) innebär i huvudsak följande. En make som

har förvärvat den andre makens efternamn får bära

ett tidigare efternamn som mellannamn. Har båda

makarna under äktenskapet behållit sina tidigare

efternamn, får en av dem med den andre makens

samtycke bära den andres efternamn som mellannamn,

under förutsättning att namnet inte har förvärvats

på grund av ett tidigare äktenskap. En make kan även

sedan äktenskapet har upplösts börja bära den andre

makens efternamn som mellannamn. En förutsättning är

dock att denne samtycker till det.

Bestämmelserna i namnlagen om mellannamn medför

inte rätt att samtidigt bära mer än ett mellannamn.

Den som vill bära ett mellannamn skall anmäla detta

till skattemyndigheten. Vill han eller hon inte

längre bära mellannamnet skall också anmälan härom

göras till skattemyndigheten (29 §). Till skillnad

från efternamnet är mellannamnet personligt och kan

inte föras vidare till make eller barn.

Från mellannamn är att skilja dubbelnamn, som är

ett efternamn bestående av två namn vilka vart för

sig kan utgöra efternamn. Namnen är i regel förenade

med varandra genom ett bindestreck. Fr.o.m. 1963 års

lag är det inte möjligt att förvärva dubbelnamn, och

1982 års namnlag innehåller en uttrycklig

bestämmelse om att dubbelnamn inte får godkännas som

nybildat efternamn (12 §). Det intresse som skulle

kunna tillgodoses genom dubbelnamn har ansetts i

stället få tillgodoses genom mellannamn.

Beträffande förnamn innebär namnlagen

sammanfattningsvis följande. Ett barn skall inom tre

månader från födelsen ges ett eller flera förnamn.

Förnamn kan bytas ut, strykas eller läggas till

genom en anmälan till skattemyndigheten. En sådan

anmälan får endast göras vid ett tillfälle. Ett

förnamn skall dock alltid behållas. Ytterligare

förnamnsändringar prövas av Patent- och

registeringsverket. Enligt 34 § namnlagen får som

förnamn inte godkännas namn som kan väcka anstöt

eller kan antas leda till obehag för den som skall

bära det eller namn som av någon anledning

uppenbarligen inte är lämpligt som förnamn.

Namnlagens regler gäller inte bara för svenska

medborgare utan även för medborgare i Danmark,

Finland och Norge som är bosatta här i landet. Andra

utländska medborgare som har hemvist i Sverige har

möjlighet att förvärva och ändra namn i enlighet med

namnlagens bestämmelser - med undantag dock för

reglerna om automatiska namnförvärv - men de kan

välja att i stället vända sig till myndigheterna i

sitt hemland och byta namnet enligt lagen där.

När det gäller förfarandet i mål och ärenden enligt

namnlagen ankommer det som tidigare berörts på

skattemyndigheten att handlägga frågor om förvärv av

barns och makars förvärv och byte av efternamn (s.k.

familjerättsliga namnförvärv). Skattemyndigheten har

också hand om så gott som alla frågor som gäller

mellannamn och förnamn. Ärenden om namnförvärv som

inte sker automatiskt tas upp genom anmälan. Någon

avgift utgår inte.

I frågor om byte till efternamn som inte kan fås

genom ett familjerättsligt namnförvärv (s.k.

administrativa namnförvärv) och vissa ändringar av

förnamn är Patent- och registreringsverket behörig

myndighet som tar upp ärendet efter ansökan.

Ansökningsavgiften uppgår enligt 1 §

namnförordningen (1982:1136) till 600 kr om ansökan

avser förnamn och till 1 000 kr om den avser

efternamn.

När det gäller byte av barns efternamn uppställs i

några fall krav på att domstol funnit namnbytet

förenligt med barnets bästa. Det gäller dels då barn

under 18 år står under vårdnad av endast den ena av

föräldrarna men bär den andras efternamn och vill

byta detta utan att den andra lämnar samtycke

därtill (6 §), dels då adoptivbarn vill i

motsvarande fall byta efternamn (7 §) och dels då

fosterbarn vill byta till fosterföräldrarnas namn (8

§).

Beslut av skattemyndigheten får överklagas hos

allmän förvaltningsdomstol. Den som inte är nöjd med

förvaltningsdomstolens beslut får överklaga det till

kammarrätten, varvid krävs prövningstillstånd.

Patent- och registreringsverkets beslut får

överklagas till Patentbesvärsrätten. Kammarrättens

och Patentbesvärsrättens beslut enligt namnlagen

kan, under vissa förutsättningar, överklagas till

regeringsrätten.

För den som är under 18 år gäller att anmälan eller

ansökan i mål eller ärende enligt namnlagen skall

göras av barnets vårdnadshavare. Om barnet fyllt 12

år krävs samtycke av barnet. Kravet på samtycke

gäller dock inte när barnet är varaktigt förhindrat

att lämna samtycke på grund av något psykiskt eller

fysiskt handikapp (48 §).

Särskilda bestämmelser om s.k. könsbyte finns i

lagen (1972:119) om fastställelse av

könstillhörighet i vissa fall. Av 1 § följer att den

som sedan ungdomen upplever att han tillhör ett

annat kön än det som framgår av folkbokföringen och

sedan avsevärd tid uppträder i enlighet härmed samt

måste antas även framdeles leva i en sådan könsroll

kan efter egen ansökan få fastställt att han tillhör

det andra könet. En sådan fastställelse kan meddelas

endast om sökanden fyllt arton år och undergått

sterlisering eller av annan orsak saknar

fortplantningsförmåga. Enligt lagens 3 § får sådan

fastställelse meddelas endast för ogift svensk

medborgare. I 4 § finns regler om ingrepp i

könsorganen efter särskilt tillstånd.

Enligt 5 § prövar Socialstyrelsen frågor om

fastställelse enligt 1 och 2 §§ och tillstånd enligt

4 §. Prövningen föregås av en omfattande utredning

som kan pågå under flera år och som bl.a. innefattar

psykiatriska, psykologiska och somatiska

bedömningar. Enligt uppgift behandlas årligen

omkring 15-20 ansökningar om fastställelse av

könstillhörighet.

Enligt Patent- och registreringsverkets och

patentbesvärsrättens praxis gäller att en man inte

får byta till ett kvinnligt förnamn och att en

kvinna inte får byta till ett manligt förnamn. Ett

sådant namnbyte anses strida mot 34 § namnlagen.

Däremot medges byte till ett könsneutralt förnamn.

Såvitt gäller transsexuella personer kan

Socialstyrelsen under pågående utredning enligt 1972

års lag i vissa fall meddela ett delbeslut för att

användas i namnfrågan. Med stöd av ett sådant beslut

är det möjligt att - om övriga förutsättningar är

uppfyllda - byta till ett förnamn som är förknippat

med det andra könet. Detta gäller dock inte om

sökanden visserligen genomgår viss behandling,

exempelvis med hormoner, men inte avser att eller

kan få till stånd ett beslut om fastställelse av

könstillhörighet.

Motionerna

I motion L401 anför Gunnar Axén (m) att medborgarna

skall myndigförklaras och yrkar att riksdagen skall

besluta att avskaffa namnlagen.

Henrik Westman (m) pekar i motion L457 på att många

invandrare och flyktingar som kommit till Sverige

och blivit svenska medborgare av olika skäl ibland

väljer att byta namn. Enligt motionärens mening bör

detta vara kostnadsfritt. I motionen anförs att det

är kostnadsfritt för nyfödda barn att få ett namn,

och motionären menar att invandrare och flyktingar

bör ha samma utgångsläge. I motionen yrkas att

riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om namnbyte för nya svenska

medborgare.

Stig Rindborg m.fl. (m) anser i motion L412 att

namnlagen och dess tillämpning innebär att man lagt

olika skönhets- och moralaspekter på vilket namn som

är möjligt att välja. Enligt motionärernas mening

har det visat sig att tillämpningen av dessa

skönsmässiga regler blir ojämn och oförutsebar. I

motionen redovisas exempel som motionärerna anser

stödjer påståendet. Vidare kritiserar motionärerna

förbudet mot dubbelnamn. Enligt motionärernas mening

är det inte skäligt att begränsa medborgarnas

möjligheter att själv välja vad de vill kalla sig

eller att den som vill byta namn skall vara

utelämnad till en skönsmässig bedömning. Att inte

tillåta medborgarna att formellt heta vad de själva

önskar kommer, enligt motionärernas mening, att leda

till ett dubbelspel där ett namn brukas vid

kontakter med myndigheter och ett annat vid övriga

tillfällen i livet. Motionärerna anser att det inte

finns tillräckligt starka skäl för att hindra

människor från att skapa de namn de önskar, vare sig

det gäller förnamn eller efternamn. I motionen yrkas

att riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till sådan ändring av namnlagen att endast

immaterialrättsligt skyddade värden skall begänsa

medborgarnas möjligheter att själva välja sina namn.

I motion L428 anför Tomas Eneroth m.fl. (s) att

namnlagen varit förmål för diskussion vid

återkommande tillfällen - under senare år med

anledning av svårigheter att föra dubbelnamn vidare

till sina barn och i samband med att nya namn inte

godkänts eftersom de uppfattas som främmande eller

stötande. Enligt motionärernas mening bör den

nuvarande namnlagen förändras. Motionärerna anser

att lagen grundar sig på ett föråldrat synsätt på

namnets betydelse såväl ur familjerättsliga som

värderingsmässiga utgångspunkter. En utredning bör

komma till stånd i syfte att ge utökad rätt för

medborgarna att själva få bestämma sitt och sina

barns namn. I motionen yrkas att riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om en liberalisering av namnlagen.

Tasso Stafilidis m.fl. (v, fp, s, mp och c)

aktualiserar i motion L441 vissa namnrättsliga och

andra spörsmål med anknytning till transsexuella. I

motionen sägs att man i praxis inte tillåter att

personer som juridiskt sett är män byter till

kvinnliga förnamn och vice versa. Enligt

motionärernas mening finns inga rimliga skäl att

förbjuda personer att bära ett visst förnamn för att

det förknippas med det andra könet. Den principiella

frågan påverkas inte av att det finns ett begränsat

antal könsneutrala förnamn som är tillgängliga

oavsett könstillhörighet. Att byta från manligt till

kvinnligt förnamn eller vice versa är, anför

motionärerna, inget som görs av okynne. Nuvarande

begränsingar i reglerna för förnamnsbyte minskar

inte den stora allmänhetens valfrihet men den

upplevs som en stor begränsning för många

transsexuella. I motionen yrkas att riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om behov av ändring av namnlagen

(yrkande 2). I motionen kritiseras vidare det

förhållandet att det inte finns några regler om hur

en person som genomgått ett könsbyte skall kunna få

sin identitet retroaktivt ändrad i exempelvis betyg

och anställningshandlingar. Det har, enligt

motionärerna, visat sig vara svårt för personer som

genomgått könsbyte att att få sådana handlingar

ändrade i efterhand. Motionärerna anser att

problemet inte bör avfärdas utan att regeringen bör

återkomma med förslag till lagstiftning eller med

förslag om hur problemet kan lösas utan

lagstiftning. I motionen yrkas att riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om rättigheter till retroaktivt

namnbyte efter könsbyte (yrkande 3).

Utskottets ställningstaganden

Vad först gäller motion L401 kan utskottet inte

ställa sig bakom yrkandet att namnlagen skall

avskaffas, och utskottet avstyrker bifall till

motionen.

När det sedan gäller motion L457 vill utskottet

erinra om att den gängse ordningen är att den som

vill ha en ansökan prövad av en myndighet eller

domstol har att betala en viss avgift, och detta

oavsett vilka skäl som ligger bakom ansökan. Någon

anledning att göra undantag för ansökningar hos

Patent- och registeringsverket i fråga om namnbyten

föreligger inte. Utskottet har också tidigare

motsatt sig motionsledes framförda förslag om att

namnbyten hos Patent- och registreringsverket skall

vara avgiftsfria (bet. 1990/91:LU28). Till saken hör

också att Patent- och registreringsverkets

verksamhet är avgiftsfinansierad.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motion L457.

Inför ett ställningstagande till motionerna L412,

L428 och L441 yrkande 2 vill utskottet först erinra

om att 1982 års namnlag kom till efter en omfattande

debatt om och en ingående prövning av vilka

principer som skulle ligga till grund för en ny

namnlag. Lagen fick sin slutliga utformning under

beredningen i lagutskottet (bet. LU 1981/82:41).

Namnlagsutredningens förslag kännetecknades av att

det gav större utrymme än 1963 års lag åt enskilda

att själva bestämma vilket namn de skall ha. Enligt

utredningen var det allmännas intresse av

namnstabilitet inte lika framträdande som tidigare

med hänsyn till att systemet med personnummer måste

anses vara ett säkert identifikationsmedel. En annan

viktig omständighet som låg till grund för

utredningsförslaget var att skapa ökad jämställdhet

mellan kvinnor och män. Utredningens förslag utgick

vidare från att man inte i namnrättsligt hänseende

bör göra några skillnader mellan barn vars föräldrar

är gifta med varandra och barn vars föräldrar inte

är det.

Utredningens förslag väckte en livlig debatt under

remissbehandlingen. De grundtankar som bar upp

förslaget stöddes av flertalet remissinstanser.

Många ansåg dock att utredningen i alltför hög grad

renodlat dessa tankar på bekostnad av andra

intressen som också är beaktansvärda. Bl.a.

kritiserades utredningens avvägningar mellan det

allmännas intresse av namnstabilitet och de

enskildas önskemål om att fritt kunna välja namn. De

remissinstanser som var kritiska ansåg att

personnummer varken kan eller bör ersätta individ-

ens namn som identifikationsmedel. Från några håll

påpekades att det inte heller fanns anledning att

främja det intresse som vissa enskilda personer,

särskilt vid olika former av ekonomisk brottslighet,

kan ha av att tid efter annan upptäda under olika

namn. Åtskilliga remissinstanser framhöll vidare att

utredningens förslag om familjerättsliga namnförvärv

på ett alltför radikalt sätt bröt mot den

namntradition som var fast rotad i vårt land.

I proposition 1981/82:156 anförde

departementschefen att en persons namn i första hand

har betydelse för den enskilde själv. En

utgångspunkt för en reform av namnlagstiftningen bör

därför vara, anförde departementchefen, att den

enskilde i så stor utsträckning som möjligt får

bestämma vilket namn han eller hon skall ha. Den som

inte längre vill bära ett visst efternamn bör också,

framhöll departementschefen, på ett enkelt sätt

kunna byta detta till ett namn som han eller hon

föredrar.

Huvudinvändningarna i de med anledning av

propositionen väckta motionerna var att ett

genomförandet av lagsförslaget skulle försvaga

familjegemenskapen och släktsamhörigheten och därmed

ytterligare förstärka många människors, inte minst

barnens, känsla av otrygghet och rotlöshet i

samhället. Förslaget skulle också, om det

genomfördes, komma att på ett beklagigt sätt bryta

med gamla traditioner. Kritiken sköt bl.a. in sig på

att förslaget utformats så att det öppnade möjlighet

till att alla medlemmar i en familj kan ha olika

efternamn. Därutöver framhölls att de stora

möjligheterna att på ett enkelt sätt byta såväl

efternamn som förnamn och således helt byta

namnidentitet skulle kunna komma att utnyttjas i

brottsliga och andra inte seriösa sammanhang.

Lagutskottets ställningstaganden i betänkandet LU

1981/82:41 innebar sammanfattningvis att utskottet

ställde sig bakom huvudprinciperna i lagförslaget om

jämställdhet mellan kvinnor och män och

likabehandling av barn till föräldrar, som är gifta

med varandra, och barn till ogifta föräldrar.

Däremot ansåg utskottet i likhet med vad som anförts

i de då aktuella motionerna att intresset av

namnstabilitet borde tillgodoses på ett bättre sätt

än som skett i propositionen. I förhållande till

regeringens förslag förordade utskottet vissa

spärregler i syfte att försvåra möjligheten att

ändra namnidentiteten. Sålunda begränsades

möjligheten för makar att under äktenskapet genom en

enkel anmälan flera gånger byta namn. Detsamma

gjordes i fråga om vuxna barns möjligheter att byta

till föräldrarnas namn. Slutligen infördes vissa

begränsningar i rätten att genom en enkel anmälan

byta, lägga till eller stryka förnamn. Bl.a. måste,

om förnamn byts eller stryks, alltid ett

ursprungligt förnamn behållas.

Utskottet har uppfattat de nu aktuella

motionsyrkandena så att motionärerna vill ha till

stånd ändringar i namnlagen som syftar till att öka

möjligheterna för den enskilde att själv bestämma

vilket namn han eller hon vill bära. Vad som anförts

i motionerna utgör, enligt utskottets mening, inte

tillräckliga skäl för att riksdagen nu fullt ut

skall kunna ställa sig bakom motionsönskemålen. Det

har emellertid snart gått tjugo år sedan 1982 års

namnlag trädde i kraft. Efter lagens tillkomst har

förhållandevis få ändringar gjorts i den

namnrättsliga lagstiftningen, och det kan, enligt

utskottets mening, inte uteslutas att synen på hur

namnskicket lämpligen bör vara reglerat ändrats.

Utskottet anser mot denna bakgrund att tiden nu är

mogen för att göra en undersökning för att utröna

huruvida de avvägningar som gjordes i samband med

namnlagens tillkomst mellan det allmännas intresse

av namnstabilitet och enskildas önskemål att fritt

välja namn fortfarande kan anses vara bärkraftiga.

Det bör ankomma på regeringen att bestämma de

närmare formerna för ett sådant arbete. En

undersökning liknande den som Namnlagsutredningen

lät utföra rörande uppfattningen hos allmänheten när

det gäller rätten att bära släktnamn kan vara en av

flera tänkbara arbetsformer. Om det av utskottet

förordade undersökningsarbetet ger vid handen att

det föreligger ett klart och uttalat behov av

lagändringar bör regeringen ta upp frågan om vilka

lagstiftningsåtgärder som är påkallade och meddela

direktiv för ett sådant lagstiftningsarbete.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med

anledning av motionerna L412, L428 och L441 yrkande

2 som sin mening ge regeringen till känna.

Spörsmålet i motion L441 yrkande 3 om retroaktivt

namnbyte efter könsbyte behandlades av utskottet

våren 2000. I sitt av riksdagen godkända betänkande

1999/2000:LU16 erinrade utskottet om att ett

namnbyte, i likhet med en fastställelse av

könstillhörighet, endast gäller för framtiden.

Enligt utskottet mening kunde det inte komma i fråga

att i lag införa en tvingande skyldighet för den som

någon gång, kanske långt tillbaka i tiden, utfärdat

betyg, intyg eller liknande handlingar att göra

ändringar i ett dokument som vid tiden för

upprättandet var helt korrekt. Det problem som

motionären tog upp fick enligt utskottets

uppfattning lösas på annat sätt än genom

lagstiftning.

Utskottet vidhåller sin uppfattning från förra

våren och kan således inte heller nu se någon

möjlighet att i detta hänseende förorda

lagstiftning. Utskottet utesluter emellertid inte

att motionsspörsmålet kan komma att bli föremål för

ytterligare belysning inom ramen för det arbete som

utskottet ovan förordat. Frågeställningarna torde

också lämpligen kunna bli föremål för närmare

överväganden i andra sammanhang. Bl.a. har

socialutskottet i sitt av riksdagen nyligen godkända

betänkande 2000/01:SoU1 uttalat att det är viktigt

att situationen för de transsexuella noga följs.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall

till motion L441 yrkande 3.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande namnlagens avskaffande

att riksdagen avslår motion 2000/01:L401,

2. beträffande avgifter i namnärenden

att riksdagen avslår motion 2000/01:L457,

3. beträffande ändringar i namnlagen

att riksdagen med anledning av motionerna 2000/01:L412,

2000/01: L428 och 2000/01:L441 yrkande 2 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

4. beträffande retroaktiva namnbyten

att riksdagen avslår motion 2000/01:L441 yrkande 3.

res. (v)

Stockholm den 18 januari 2001

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

I beslutet har deltagit: Tanja

Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson

(kd), Marianne Carlström (s), Rune

Berglund (s), Karin Olsson (s),

Henrik S Järrel (m), Nikos

Papadopoulos (s), Elizabeth Nyström

(m), Marina Pettersson (s),

Christina Nenes (s), Tasso

Stafilidis (v), Kjell Eldensjö

(kd), Berit Adolfsson (m), Viviann

Gerdin (c), Ana Maria Narti (fp),

Christina Pettersson (s) och Anne-

Katrine Dunker (m).

Reservation

Retroaktiva namnbyten (mom. 4)

Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10

börjar med "Spörsmålet i" och slutar med "yrkande 3"

bort ha följande lydelse:

Vad slutligen gäller motion L441 yrkande 3 anser

utskottet, i likhet med motionärerna, att det är ett

stort problem för personer som genomgått könsbyte

att inte kunna få sin namnidentitet ändrad

retroaktivt. Problemet är särskilt stort när det

gäller vissa handlingar såsom betyg och

anställningsbevis. Enligt utskottets mening är det

angeläget att regeringen överväger vilka möjligheter

det finns att komma till rätta med detta problem och

därefter återkommer till riksdagen med eventuella

lagförslag eller vilka andra åtgärder som kan vidtas

för att komma till rätta med problemet. Vid den

översyn av namnlagen som regeringen skall vidta, i

enlighet med vad utskottet förordat ovan, bör enligt

utskottets mening även retroaktiviteten i fråga om

namnbyte ses över.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med

bifall till motion L441 yrkande 3 som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha

följande lydelse:

4. beträffande retroaktiva namnbyten

att riksdagen med bifall till motion

2000/01:L441 yrkande 3 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.