Bet. 2000/01:LU12

Lagutskottets betänkande

2000/01:LU12

Utvärdering av skuldsaneringslagen

Innehåll

Sammanfattning

Följdmotioner

Utskottets överväganden

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

2000/01

LU12

Redogörelse för ärendet

Den 25 november 1999 beslutade Riksdagens revisorer

i plenum om att genomföra en granskning av

tillämpningen av skuldsaneringslagen (1994:334).

Revisorernas överväganden och förslag redovisades i

rapporten (1999/2000:11) Tillämpningen av

skuldsaneringslagen, som presenterades den 8 juni

2000. Rapporten remissbehandlades och därefter har

revisorerna den 26 oktober 2000 anmält sin

granskning till riksdagen med förslag angående

tillämpningen av skuldsaneringslagen (förs.

2000/01:RR4).

Riksdagens revisorer föreslår ett flertal

tillkännagivanden om åtgärder i syfte att

effektivisera handläggningen av

skuldsaneringsärenden i de tre stegen av förfarandet

och att förbättra arbetet med att förebygga

överskuldsättning.

I betänkandet behandlar utskottet revisorernas

förslag jämte två motioner som väckts med anledning

av förslaget och tre motioner som väckts under den

allmänna motionstiden år 2000.

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet Riksdagens

revisorers förslag till riksdagen (förs.

2000/01:RR4) angående tillämpningen av

skuldsaneringslagen jämte fem motioner, varav två

väckts med anledning av revisorernas förslag och tre

under den allmänna motionstiden år 2000.

Riksdagens revisorer föreslår ett flertal

tillkännagivanden om åtgärder i syfte att

effektivisera handläggningen av

skuldsaneringsärenden och att förbättra arbetet med

att förebygga överskuldsättning.

Utskottet förordar med delvis bifall till

Riksdagens revisorers förslag och med delvis bifall

till samtliga motioner att regeringen tar initiativ

till en förutsättningslös, samlad och övergripande

utvärdering av skuldsaneringslagen.

Innehållsförteckning

Följdmotioner

2000/01:L3 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om betalningsanmärkning

efter avslutad skuldsanering.

2000/01:L4 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

skuldsaneringslagen revideras i enlighet med

Insolvensutredningens förslag.

Motioner från allmänna motionstiden

2000/01:L301 av Maria Larsson och Ragnwi Marcelind

(kd) vari föreslås att riksdagen fattar följande

beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att en översyn av

skuldsaneringslagen beträffande beräkningsunderlag

för såväl tillgångar som skulder bör göras.

2000/01:L302 av Stig Rindborg m.fl. (m) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen beslutar att upphäva skuldsaneringslagen

(1994:334) i enlighet med vad som anförs i motionen.

2000/01:L305 av Kenth Högström (s) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om kraftigt förbättrade

tillämpningsregler för skuldsaneringslagen och stöd

till de skuldsaneringssökande.

Utskottets överväganden

Utvärdering av skuldsaneringslagen

Utskottets förslag i korthet

Utskottet förordar, med delvis bifall till

Riksdagens revisorers förslag och samtliga i

ärendet behandlade motioner, en

förutsättningslös, samlad och övergripande

utvärdering av skuldsaneringslagen. Det får

ankomma på regeringen att ta initiativ till

och bestämma de närmare formerna för en sådan

utvärdering.

Bakgrund

Hösten 1987 förordade lagutskottet att frågan om en

lagreglerad skuldsanering för fysiska personer, som

är så skuldsatta att de inte inom överskådlig tid

kan betala sina skulder, borde bli föremål för en

samlad bedömning. Vad utskottet sålunda anförde gav

riksdagen som sin mening regeringen till känna (bet.

LU 1987/88:12, rskr. 57).

Med anledning av riksdagsbeslutet tillkallade

regeringen år 1988 en utredning, som antog namnet

Insolvensutredningen, med uppdrag att överväga bl.a.

frågan om skuldsanering för fysiska personer (dir.

1988:52). Insolvensutredningen lade hösten 1990 fram

delbetänkandet (SOU 1990:74) Skuldsaneringslag.

Betänkandet remissbehandlades men föranledde inga

lagförslag från regeringens sida. Till följd härav

kom ytterligare motioner att väckas i frågan. Då

motionsspörsmålen om skuldsanering behandlades av

riksdagen våren 1993 förordade utskottet i

betänkande 1992/93:LU49 att regeringen skulle

utarbeta former för en skuldsaneringsverksamhet i

enlighet med vissa av utskottet angivna riktlinjer.

Dessa riktlinjer innebar i huvudsak att den

skuldsatta personen först och främst själv skulle

söka uppnå en frivillig överenskommelse med sina

borgenärer. Endast om detta inte var möjligt skulle

en lagreglerad ordning tillämpas med företrädesvis

frivillig och endast i sista hand en tvingande

skuldsanering. Riksdagen biföll utskottets

hemställan och gav regeringen till känna vad

utskottet anfört (rskr. 1992/93:412).

I början av år 1994 överlämnade regeringen förslag

till riksdagen om en skuldsaneringslag, och

riksdagen antog lagen senare samma vår (prop.

1993/94:123, bet. LU26, rskr. 303).

Genom skuldsaneringslagen (1994:334), som trädde

i kraft den 1 juli 1994, har införts möjligheter för

privatpersoner att under vissa förutsättningar helt

eller delvis befrias från en övermäktig skuldbörda.

Som allmänna villkor för skuldsanering gäller att

gäldenären är insolvent och så skuldsatt att han

eller hon inte inom överskådlig tid kan betala sina

skulder (4 § första stycket 1). Vidare krävs att det

vid en allmän bedömning framstår som skäligt att

bevilja gäldenären skuldsanering (4 § första stycket

2). Vid denna skälighetsbedömning skall särskilt

beaktas skuldernas ålder, omständigheterna vid deras

tillkomst, de ansträngningar gäldenären gjort för

att fullgöra sina förpliktelser och att själv nå en

uppgörelse med borgenärerna samt hur gäldenären har

medverkat under handläggningen av

skuldsaneringsärendet.

Skuldsaneringsförfarandet innehåller tre steg. I

det första steget, som i huvudsak lämnas utanför det

lagreglerade området, skall gäldenären själv försöka

träffa en uppgörelse med samtliga sina borgenärer.

Gäldenären skall därvid kunna få råd och anvisningar

av kommunen. Om detta inte lyckas, skall gäldenären

hos kronofogdemyndigheten i ett andra steg kunna

ansöka om frivillig skuldsanering. Med sådan

frivillig skuldsanering avses att gäldenären

tillsammans med kronofogdemyndigheten upprättar ett

förslag till skuldsanering som godtas av samtliga

borgenärer. Kronofogdemyndigheten skall fastställa

ett sådant förslag. Om någon borgenär motsätter sig

förslaget, skall kronofogdemyndigheten överlämna

ärendet till tingsrätten som i ett tredje steg kan

besluta om tvingande skuldsanering. En skuldsanering

enligt lagen skall regelmässigt vara förenad med en

betalningsplan för gäldenären. En sådan

betalningsplan innebär att gäldenären under en

period av som regel fem år skall leva på

existensminimum och att betalningsförmågan därutöver

skall komma borgenärerna till godo.

Skuldsaneringslagen har varit föremål för

utvärderingar i olika sammanhang. Under år 1995

erhöll Konsumentverket regeringens uppdrag att

utvärdera skuldsaneringslagens tillämpning i steg 1

och steg 2. Utvärderingen skulle påtala eventuella

behov av ändringar i lagen. Uppdraget redovisades

hösten 1996 i rapporten 1995/96:34 Utvärdering av

skuldsaneringslagen.

År 1995 utförde Riksdagens revisorer en granskning

av skuldsaneringslagens tillämpning. Granskningen

resulterade i rapporten Tillämpningen av

skuldsaneringslagen (1995/96:3). Rapporten

remissbehandlades, och därefter anmälde revisorerna

i början av år 1996 sin granskning till riksdagen

med vissa förslag (förs. 1995/96:RR9). Förslagen

handlade bl.a. om Riksskatteverkets styrfunktioner

gentemot kronofogdemyndigheterna och om åtgärder som

kan förebygga behov av skuldsanering.

Som ett led i beredningen av Riksdagens revisorers

förslag och de i det dåvarande ärendet aktuella

motionerna anordnade utskottet den 3 december 1996

en offentlig utskottsutfrågning angående

erfarenheterna av tillämpningen av

skuldsaneringslagen. Vad som framkom vid

utfrågningen finns redovisat i lagutskottets

betänkande 1996/97:LU6 s. 28.

Därefter har olika frågor med anknytning till

skuldsaneringslagen varit föremål för riksdagens

behandling med anledning av såväl regeringsförslag

som motioner. Sålunda beslutade riksdagen hösten

1997 en ändring i skuldsaneringslagen av innebörd

att ett beslut om skuldsanering på gäldenärens

begäran skall kunna omprövas även så att det totala

belopp gäldenären skall betala enligt beslutet skall

kunna ändras vid oförutsedda händelser eller då det

finns synnerliga skäl (prop. 1996/97:166, bet.

1997/98LU1, rskr. 1997/98:23). Våren 1998 behandlade

riksdagen motioner från den allmänna motionstiden

som rörde frågor om de allmänna villkoren för

skuldsanering och om hanteringen av studieskulder

vid skuldsanering (bet. 1997/98:LU14). Riksdagen

behandlade frågor om skuldsanering senast våren 2000

med anledning av motioner från allmänna motionstiden

(bet. 1999/2000:LU17, rskr. 198). Spörsmålen gällde

ett nytt skuldsaneringsförfarande och hanteringen av

privat pensionssparande vid skuldsanering.

Sistnämnda motion ledde till ett tillkännagivande

från riksdagens sida om en översyn av hur privat

pensionssparande hanteras av de tillämpande

myndigheterna i skuldsaneringsförfarandet. Enligt

vad utskottet erfarit bereds nu denna fråga i

Regeringskansliet.

Frågor om budgetrådgivning och skuldsanering har

även behandlats av Konsumentpolitiska kommittén, som

den 3 april 2000 avslutade sitt arbete genom att

överlämna slutbetänkandet (SOU 2000:29) Starka

konsumenter i en gränslös värld. I betänkandet

föreslås bl.a. att en renodling av arbetsuppgifterna

mellan kommunerna och kronofogdemyndigheterna bör

ske. Kommunernas uppgifter bör därvid begränsas till

i huvudsak information och budget- och

skuldrådgivning. Det innebär, anför kommittén, att

t.ex. förhandlingar med borgenärer om frivillig

skuldsanering inte i första hand bör vara en fråga

för den kommunala budgetrådgivaren, utan en uppgift

för kronofogdemyndigheten. I betänkandet föreslår

Konsumentpolitiska kommittén också att

Konsumentverket och övriga berörda myndigheter bör

vidta åtgärder som syftar till att långsiktigt

förebygga behovet av skuldsanering. Betänkandet

bereds nu i Regeringskansliet med sikte på en

konsumentpolitisk proposition under våren 2001.

Därutöver bör nämnas att det inom Nordiska

ministerrådet pågår vissa överväganden om

möjligheterna att ge skuldsaneringsbeslut som

meddelats i något av de nordiska länderna

rättsverkan inom Norden.

När det gäller ärendeutvecklingen framgår det av

Riksskatteverkets årsredovisning för år 1999 att

antalet till kronofogdemyndigheterna inkomna

skuldsaneringsärenden år 1996 var 5 300. År 1997 var

motsvarande antal 3 600. År 1998 inkom sammanlagt 3

400 skuldsaneringsärenden till

kronofogdemyndigheterna och år 1999 uppgick antalet

sådana ärenden till 3 200. Vidare framgår av

årsredovisningen för år 1999 att

kronofogdemyndigheten år 1996 beslutade om frivillig

skuldsanering i 578 ärenden medan antalet beslut av

domstol om tvingande skuldsanering uppgick till 818.

Motsvarande siffror för år 1997 var 671 respektive

946. För 1998 var motsvarande siffor 828 respektive

651. År 1999 beslutade kronofogdemyndigheterna om

frivillig skuldsanering i 1 024 fall medan antalet

beslut om tvingande skuldsanering uppgick till 599.

Enligt vad utskottet nu inhämtat från

Riksskatteverket uppgick under år 2000 till

kronofogdemyndigheterna inkomna

skuldsaneringsärenden till 3 520 och antalet beslut

om frivillig skuldsanering uppgick till 1 337. År

2000 överlämnades 1 504 ärenden till tingsrätt

jämfört med 924 under år 1999. Antalet beslut av

domstol om tvingande skuldsanering uppgick under år

2000 till 590 st.

I sammanhanget kan påpekas att man vid

skuldsaneringslagens tillkomst beräknade att det

årligen skulle komma in 12 000 ärenden per år till

kronofogdemyndigheterna (prop. 1993/94:123 s. 186).

Revisorernas förslag

I Riksdagens revisorers rapport (1999/2000:11)

Tillämpningen av skuldsaneringslagen konstateras att

handläggningstiderna vid flera kronofogdemyndigheter

ökat trots att antalet ansökningar om skuldsanering

blivit färre än vad som förväntades vid

skuldsaneringslagens tillkomst år 1994.

Ärendebalanserna vid kronofogdemyndigheterna är

också fortsatt höga. Det är framför allt tiden för

handläggning hos kronofogdemyndigheterna från

beslutet att inleda skuldsanering fram till beslutet

att fastställa skuldsaneringen eller att överlämna

ärendet till tingsrätten som i många fall är för

lång. I rapporten konstateras vidare att i stort

sett samtliga kommuner uppfyller skyldigheten att

tillhandahålla ekonomisk rådgivning. Olikheterna är

dock stora i fråga om kvaliteten på rådgivningen och

stödet till de skuldsatta. Revisorerna påtalar även

de långa handläggningstiderna hos kommunerna

beträffande skuldsaneringsärenden. Kommunernas

insats under steg 1 tenderar, enligt revisorerna,

att likna den utredning som kronofogdemyndigheterna

gör i den lagreglerade delen av förfarandet varför

ett dubbelarbete många gånger sker. En bidragande

orsak till långa handläggningstider och dubbelarbete

vid kommunerna anges vara de fall där gäldenären

inte har några medel alls att erbjuda borgenärerna,

de s.k. nollbuden, men där gäldenären ändå på grund

av lagens krav tvingas att försöka nå en frivillig

uppgörelse med borgenärerna. Dessa ärenden leder

sällan till uppgörelser i steg 1 men utgör en stor

andel av skuldsaneringsbesluten. Enligt rapporten

innebär den nuvarande ordningen en otydlig roll- och

ansvarsfördelning mellan kommunen och

kronofogdemyndigheten.

Mot bakgrund av det anförda konstaterar Riksdagens

revisorer i sitt förslag till riksdagen (förs.

2000/01:RR4) att de långa handläggningstiderna i

skuldsaneringsärenden hos såväl kommunerna som

kronofogdemyndigheterna länge varit ett

uppmärksammat problem. Tingsrätternas hantering,

anförs det, förlänger inte nämnvärt hanteringen, men

för skuldsatta som behöver gå igenom samtliga steg i

processen upplevs denna som mycket tung och lång.

Enligt revisorerna är det nödvändigt att renodla

kommunens och kronofogdemyndighetens roller i

skuldsaneringsförfarandet så att onödigt

dubbelarbetet undviks. Därför bör budget- och

skuldrådgivarnas stödjande funktion i steg 1 betonas

liksom kronofogdemyndighetens huvudsakliga ansvar

för utredningen i steg 2. Revisorerna pekar på att

Riksskatteverket tillsammans med

kronofogdemyndigheterna på senare tid deltagit i ett

projekt som syftar till kortare handläggningstider

hos kronofogdemyndigheterna. En åtgärd som därvid

övervägts är att ställa högre krav på gäldenärens

ansökan om skuldsanering (se RSV Rapport 2000:11,

Kronofogdemyndigheternas hantering av

skuldsaneringsärenden - ändrade rutiner). En annan

åtgärd som enligt revisorerna är värd att överväga

är ett slopande av kravet att gäldenären själv skall

söka nå en uppgörelse med borgenärerna som materiell

förutsättning för att skuldsanering skall beviljas,

i vart fall för de s.k. nollbudens del.

När det gäller tingsrättens roll anser revisorerna

att någon omedelbar översyn av arbetsfördelningen

mellan kronofogdemyndigheten och tingsrätten inte

behövs. Däremot finns enligt revisorerna ett behov

av att bättre följa upp tingsrätternas

ärendehantering.

Revisorerna har i sin granskning behandlat även

frågan om information och stöd till gäldenärerna.

Enligt revisorerna behövs stöd och hjälp under hela

den tid ett skuldsaneringsförfarande pågår. Därför

måste enligt revisorerna Riksskatteverket och

Konsumentverket klara ut sinsemellan vilken roll

kronofogdemyndigheterna respektive kommunerna skall

ha för stödet till gäldenärerna. Ett tydligt ansvar

för Konsumentverket att följa verksamheten i

kommunerna är enligt revisorerna nödvändigt.

Med hänsyn till det anförda föreslår Riksdagens

revisorer att regeringen ger Konsumentverket och

Riksskatteverket i uppdrag att följa upp

ärendehanteringen och handläggningstiderna i

skuldsaneringsärenden hos kommunerna och

kronofogdemyndigheterna. Dessa myndigheter bör

årligen återrapportera utvecklingen till regeringen.

Vidare föreslås att regeringen, i syfte att förenkla

förfarandet, överväger en ändring i

skuldsaneringslagen när det gäller betydelsen av

gäldenärens egna ansträngningar att få till stånd en

uppgörelse med borgenärerna innan en skuldsanering

beviljas. Regeringen bör också överväga lämpliga

åtgärder för att följa upp tingsrätternas

ärendehantering i syfte att få ett bättre underlag

för eventuella ändringar beträffande hanteringen.

I fråga om information och stöd till gäldenärerna

under skuldsaneringsförfarandet föreslår revisorerna

att regeringen uppdrar åt Riksskatteverket och

Konsumentverket att tillsammans finna lämpliga

former för information och stöd till gäldenärerna

såväl före som under och efter skuldsaneringen.

Vidare föreslår revisorerna att regeringen ger

Konsumentverket det övergripande ansvaret för

information och stöd till kommunernas budget- och

skuldrådgivare. Slutligen föreslår revisorerna att

Rikskatteverket och Konsumentverket tillsammans med

Finansinspektionen utvecklar det förebyggande

arbetet för att motverka överskuldsättning hos

hushållen.

Motionerna

Tanja Linderborg m.fl. (v) instämmer i motion L3 i

stort med de förslag som Riksdagens revisorer lägger

fram. Motionärerna ser mycket positivt på

skuldsaneringsmöjligheten men vill samtidigt betona

betydelsen av förebyggande åtgärder och

restriktivitet med kreditgivningen. I motionen

framhålls att det är onödigt hårt att den skuldsatte

skall behöva belastas av en uppgift om skuldsanering

som kreditupplysning i tre år efter avslutad

skuldsanering. Det kan äventyra gäldenärens

rehabilitering och en lagändring bör göras på denna

punkt. I motionen yrkas ett tillkännagivande med

denna innebörd.

I motion L4 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd)

konstateras att Riksdagens revisorer, trots dess

kritik mot skuldsaneringslagens tillämpning,

egentligen inte föreslår några genomgripande

reformer av förfarandet. Det naturliga borde, enligt

motionen, ha varit en grundlig analys av huruvida

skuldsaneringssystemet blivit utformat på ett

adekvat sätt. Det svenska förfarandet med tre steg

som innefattar kommun, kronofogdemyndighet och

tingsrätt är unikt internationellt sett.

Motionärerna pekar på att Insolvensutredningen år

1991 lämnade ett förslag till ett

skuldsaneringsförfarande som hämtade sina grunddrag

från Danmark där skuldsanering skett under många år

på ett kostnadseffektivt och snabbt sätt. Förslaget

går ut på att domstolen förordnar en god man som

biträder gäldenären med upprättande av en stat och

upptar förhandlingar med borgenärerna där detta ter

sig meningsfullt. Gode mannen kan vända sig till

tingsrätten för att få skuldsaneringen slutförd om

inte en uppgörelse träffas med samtliga borgenärer.

I jämförelse med ett sådant skuldsaneringsförfarande

är, enligt motionen, det gällande svenska systemet

inte bara kostsamt och tidskrävande utan dessutom

synnerligen kränkande för gäldenären. I motionen

anförs att kronofogdemyndigheterna är exekutiva

myndigheter som typiskt sett inte lämpar sig för det

slags beredningsarbete och den hjälp och stöd till

gäldenärer som ett skuldsaneringsförfarande innebär.

Även kommunerna är, enligt vad som anförs i

motionen, olämpliga att biträda en gäldenär i en

skuldsaneringssituation med hänsyn till att

kommunerna inte har vare sig kompetens eller motiv

för att biträda i de juridisk-tekniska frågor som en

skuldsanering med nödvändighet innefattar. Navet i

ett skuldsaneringsförfarande måste därför enligt

motionen vara domstolen, som får förordna en god man

för att biträda gäldenären. I motionen yrkas ett

tillkännagivande om vad i motionen anförs om att

skuldsaneringslagen bör revideras i enlighet med

Insolvensutredningens förslag.

Stig Rindborg m.fl. (m) påpekar i motion L302 att

skuldsaneringslagen tillkom under förhållanden då

den dåliga samhällsekonomin hade försatt många

enskilda i en prekär ekonomisk situation. Lagen har

visat sig inte vara ändamålsenlig och är alltför

byråkratisk. Personer som har ingått borgen för

gäldenärens skulder kan på ett oacceptabelt sätt

komma i kläm i det nuvarande skuldsaneringssystemet,

eftersom en skuldsanering inte inverkar på

borgenärernas rätt gentemot borgensmannen.

Skuldsaneringslagen sänder enligt motionärernas

mening ut fel signaler om betydelsen av att göra

rätt för sig. I motionen anförs att ett

skuldsaneringssystem måste bygga på att

fordringsägarna får möjlighet att i ett enkelt

lagreglerat system medverka till uppgörelser med

gäldenären. Mot den nu redovisade bakgrunden bör

enligt motionen den nuvarande skuldsaneringslagen

upphävas. Härigenom kan icke oväsentliga besparingar

uppnås. I stället bör, enligt motionen, åtgärder för

att komma tillrätta med överskuldsättning hos

enskilda inordnas i den allmänna

obeståndslagstiftningen. Ett sätt är att inrätta ett

institut med god man eller rekonstruktör som får

till uppgift att söka nå uppgörelser med

borgenärerna genom ackord, avbetalningsplan eller

liknande. En sådan ordning skulle, anförs det, vara

en hjälp för enskilda människor och deras

fordringsägare förenat med minsta möjliga byråkrati

och kostnader.

I motion L305 av Kenth Högström (s) framhålls att

många personer som drabbades av ekonomiska

svårigheter i finanskrisens spår fortfarande dras

med stora skulder. Enligt motionären är det tyvärr

betydande skillnader i insatser och engagemang

mellan kommunerna när det gäller att hjälpa och

stödja de skuldtyngda. Kronofogdemyndigheternas och

domstolarnas handläggning av skuldsaneringsärenden

är också långdragen och mycket betungande för

gäldenärerna. De brister och problem i

skuldsaneringsförfarandet som framkommit vid

Riksdagens revisorers granskning bör enligt motionen

föranleda omedelbara åtgärder från regeringens sida

i syfte att bl.a. förkorta handläggningstiderna,

förbättra informationen om skuldsaneringslagen och

förebygga överskuldsättning. Även myndighetsansvaret

behöver enligt motionen klarläggas. I motionen yrkas

ett tillkännagivande med denna innebörd.

Enligt motion L301 av Maria Larsson och Ragnwi

Marcelind (båda kd) har skuldsaneringslagen varit

till nytta för många med skuldproblem. Det finns

dock vissa tveksamheter i lagen. Bl.a. anser

motionärerna att reglerna för vad gäldenären får

förbehålla sig bör göras förmånligare liksom

hanteringen av studieskulder i systemet. I motionen

yrkas att en översyn bör göras av

skuldsaneringslagen i syfte att förbättra

gäldenärens möjligheter att ekonomiskt klara av en

skuldsanering.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vill i likhet med tidigare framhålla att

skuldsaneringsinstitutet är ett värdefullt

instrument för att skapa rimliga förhållanden för

enskilda människor som är så skuldsatta att de inte

inom överskådlig tid kan betala sina skulder. Enligt

utskottets mening har behovet av en lagreglerad

ordning för skuldsanering i syfte att komma

tillrätta med privatpersoners överskuldsättning

snarast befästs. Utskottet vill peka på att antalet

ansökningar hos kronofogdemyndigheten, efter att

under flera år ha visat en vikande trend, under år

2000 ökat i antal med 10 % i hela landet jämfört med

föregående år. Vidare bör framhållas att antalet av

kronofogdemyndigheten beslutade skuldsaneringar

kontinuerligt ökat sedan skuldsaneringslagen

infördes; år 2000 uppgick ökningen jämfört med år

1999 till 31 %. En allt större andel av

ansökningarna om skuldsanering leder också till

beslut av kronofogdemyndigheten om att inleda

skuldsanering. Riksdagens revisorer konstaterar

dessutom att de gäldenärer som erhåller

skuldsanering blir skuldfria och rehabiliterade.

Riksdagens revisorers granskning och remissvaren

visar emellertid på brister i

skuldsaneringsförfarandet och i hanteringen av

skuldsaneringsärenden. Trots att rättsläget numera

till följd av flera domstolsavgöranden i stora delar

får anses klarlagt föreligger problem i form av

långa handläggningstider hos

kronofogdemyndigheterna. Det råder också oklarhet om

rollfördelningen mellan kommunerna och

kronofogdemyndigheterna. Många gånger sker

dubbelarbete i de två första stegen av

skuldsaneringsförfarandet på så sätt att kommunerna

utför ett utredningsarbete som rätteligen bör

ankomma på kronofogdemyndigheterna.

Utskottet nödgas således konstatera att tidigare

uttalade förhoppningar om att handläggningstiderna

hos kronofogdemyndigheterna liksom i de övriga

stegen av förfarandet skulle komma att minska i takt

med att personalens erfarenhet av skuldsanering ökar

och att rättsläget klarnar inte infriats. En

bidragande orsak till problemen är säkert att

skuldsaneringsärendena blivit mer komplicerade än

vad som antogs vid skuldsaneringslagens tillkomst.

Som revisorerna framhåller är risken naturligtvis

stor, om tendensen med ett ökande ärendeantal hos

kronofogdemyndigheterna står sig, att förhållandena

förvärras om inga åtgärder vidtas.

Skuldsaneringslagen har nu varit i kraft i snart

sju år. Som framgått av redovisningen ovan har det

under denna tid skett ett flertal utvärderingar på

olika håll av lagens tillämpning. Skilda frågor med

anknytning till skuldsaneringsinstitutet har också

vid flera tillfällen behandlats av riksdagen. Vidare

pågår för närvarande vissa överväganden i

Regeringskansliet. Antalet domstolsavgöranden på

området är numera stort. Utskottet kan sålunda

konstatera att det föreligger ett omfattande

erfarenhetsmaterial. Även om kritiken mot

skuldsaneringsförfarandet i mångt och mycket är

överensstämmande är emellertid erfarenhetsmaterialet

så omfångsrikt att det bereder betydande svårigheter

att få överblick och dra säkra slutsatser på

grundval av detta.

Mot denna bakgrund anser utskottet att tiden nu är

mogen för en förutsättningslös, samlad och

övergripande uppföljning och utvärdering av

tillämpningen av skuldsaneringslagen. Det får

ankomma på regeringen att ta initiativ till ett

sådant arbete och att bestämma de närmare formerna

för detta. En naturlig utgångspunkt för

utvärderingen är det nu aktuella granskningsarbetet

av Riksdagens revisorer och de frågeställningar som

aktualiseras genom motionerna i ärendet. Av

betydelse är också, enligt utskottets mening,

tidigare utvärderingar av tillämpningen av

skuldsaneringslagen och tidigare ställningstaganden

från riksdagens sida liksom de överväganden som nu

pågår i vissa frågor i Regeringskansliet.

Utvärderingen bör därutöver uppmärksamma även andra

frågor som kan komma att aktualiseras under arbetets

gång.

Utskottets ställningstagande innebär att utskottet

inte kan ställa sig bakom kravet i motion L302 att

skuldsaneringslagen bör upphävas. Däremot bör vad

som i övrigt anförs i motionen beaktas i den

kommande utvärderingen.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med

delvis bifall till Riksdagens revisorers förslag

samt med delvis bifall till samtliga motioner i

ärendet, som sin mening ge regeringen till känna.

BILAGA

Förteckning över behandlade förslag

Förslag till riksdagen

I förslag till riksdagen 2000/01:RR4 föreslår

Riksdagens revisorer att riksdagen fattar följande

beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad revisorerna anfört i avsnitt 2.1 om

uppföljning av ärendeutvecklingen och

handläggningstiderna.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad revisorerna anfört i avsnitt 2.2 om

information och stöd till gäldenärerna.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad revisorerna anfört i avsnitt 2.3 om den

administrativa hanteringen i tre steg.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad revisorerna anfört i avsnitt 2.4 om

Konsumentverkets ansvar för uppföljning och stöd

till kommunerna och det förebyggande arbetet.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Med hänvisning till de motiveringar som framförs

under Utskottets överväganden föreslår utskottet att

riksdagen fattar följande beslut:

Utvärdering av skuldsaneringslagen

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad utskottet anfört om en utvärdering av

skuldsaneringslagen. Riksdagen bifaller därmed

delvis Riksdagens revisorers förslag samt motionerna

2000/01:L3, 2000/01:L4, 2000/01:L301, 2000/01:L302

och 2000/01:L305.

Stockholm den 6 mars 2001

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Tanja

Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson (kd), Marianne

Carlström (s), Stig Rindborg (m), Rune Berglund (s),

Karin Olsson (s), Henrik S Järrel (m), Nikos

Papadopoulos (s), Elizabeth Nyström (m), Marina

Pettersson (s), Christina Nenes (s), Tasso

Stafilidis (v), Kjell Eldensjö (kd), Berit Adolfsson

(m), Anders Berglöv (s), Viviann Gerdin (c) och Ana

Maria Narti (fp).