Bet. 2000/01:LU13

Lagutskottets betänkande

2000/01:LU13

Äktenskap, partnerskap och samboende

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

2000/01

LU13

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet 45 motionsyrkanden

från den allmänna motionstiden år 2000 i skilda

frågor rörande främst lagstiftningen om äktenskap,

partnerskap och samboende.

Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner,

de flesta med hänvisningar till tidigare

ställningstaganden och pågående lagstiftningsarbete.

Till betänkandet har fogats elva reservationer och

elva särskilda yttranden.

Motionerna

2000/01:L403 av Sten Tolgfors (m) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen beslutar att avskaffa sambolagen -

lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem i

enlighet med vad som anförs i motionen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att ekonomiska

förhållanden mellan sammanboende personer skall

regleras genom frivilliga avtal i stället för i lag.

2000/01:L404 av Tasso Stafilidis m.fl. (v) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring i äktenskapsbalken så att

borgerlig ändras till civil.

2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring av äktenskapsbalken och lagen

om partnerskap så att det får samma rättsverkan.

3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring av äktenskapsbalken så att

endast den civila vigselceremonin blir den juridiskt

bindande.

2000/01:L407 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen beslutar om ändring av 1 kap. 1 §

äktenskapsbalken med de ändringar som krävs i annan

relevant lagstiftning.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att regeringen bör

återkomma med ett lagförslag där uppdraget som

äktenskaps- och partnerskapsförrättare utgör ett

förordnande.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om

partnerskapsförrättare i alla kommuner.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om

partnerskapsförrättare på ambassader.

2000/01:L410 av Stig Rindborg m.fl. (m) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen beslutar om sådan lagändring att lagen

(1987:232) om sambors gemensamma hem och lagen

(1987:813) om homosexuella sambor enbart blir

gällande efter avtal mellan de samboende.

2000/01:L411 av Stig Rindborg m.fl. (m) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

till sådan lagändring att staten inte missgynnar par

som formaliserat sitt samliv genom att registrera

partnerskap eller ingå äktenskap i enlighet med vad

som anförs i motionen.

2000/01:L420 av Tuve Skånberg (kd) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om klarläggandet av hur och i vilken

utsträckning de tyska rasistiska Nürnberglagarna kom

att tillämpas i Sverige.

2000/01:L422 av Tuve Skånberg (kd) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en lagstiftning som

prioriterar äktenskapet som samlevnadsform.

2000/01:L423 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring i äkteskapsbalken som innebär

att dom om skilsmässa inte skall kunna överklagas.

2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring i lagen om vissa

internationella rättsförhållanden rörande äktenskap

och förmyndarskap som innebär att utländska män och

kvinnor boende i Sverige ges samma ovillkorliga rätt

till skilsmässa som svenska medborgare.

2000/01:L424 av Britt-Marie Danestig (v) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen begär att regeringen tillsätter en

utredning med syfte att lämna förslag om hur

regelsystem och lagstiftning skall utformas när det

gäller kvinnor och män som är sammanboende utan

gemensamma barn enligt vad i motionen anförs om

behovet av konsekvens när det gäller hur man räknas

som en ekonomiskt oberoende individ respektive som

en gemensam ekonomisk enhet.

2000/01:L425 av Ewa Thalén Finné och Cristina

Husmark Pehrsson (m) vari föreslås att riksdagen

fattar följande beslut: Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

möjlighet att överlåta intjänad pension.

2000/01:L427 av Ragnwi Marcelind och Maria Larsson

(kd) vari föreslås att riksdagen fattar följande

beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som

sin mening vad i motionen anförs om att

hindersprövningens utformning bör ändras så att

eventuella barn till parterna finns angivna däri.

2000/01:L430 av Christina Axelsson och Inger

Segelström (s) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut: Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

att utreda förslag till lag om snabb bodelning då

våld eller hot om våld tvingar den ena parten till

skyddad identitet.

2000/01:L431 av Lena Ek (c) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om ändring av reglerna rörande

bodelning när det gäller låneskuld i anledning av

skilsmässa.

2000/01:L432 av Cristina Husmark Pehrsson (m) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om vikten av att på alla

nivåer se till att kraftigt minimera att unga under

18 år ingår äktenskap.

2000/01:L435 av Alf Svensson och Per Landgren (kd)

vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om en värdekommission.

2000/01:L437 av Carina Ohlsson och Monica Green (s)

vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om lägsta äktenskapsålder.

2000/01:L444 av Lars Lindblad (m) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om lagen om sambors

gemensamma hem.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om äktenskapsbalken

samt lagen om rätt att förrätta vigsel inom andra

trossamfund än Svenska kyrkan.

2000/01:L450 av Inger Segelström m.fl. (s) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att införa en ny och

neutral sambolagstiftning.

2000/01:L451 av Lena Ek (c) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om möjligheten att fördela och dela

pensionspoäng mellan makar.

2000/01:L454 av Siw Wittgren-Ahl m.fl. (s) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

anknytningsvillkoren i lagen om registrerat

partnerskap bör avskaffas.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att trossamfund bör

ges möjlighet att förrätta partnerskap.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att länsstyrelsernas

förordnanden om äktenskapsförrättare och

partnerskapsförrättare bör göras till ett och samma

uppdrag.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

utlandsmyndigheterna bör bemyndigas att förrätta

partnerskap.

2000/01:L455 av Lisbeth Staaf-Igelström m.fl. (s)

vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om bodelning.

2000/01:L456 av Hillevi Larsson (s) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om barnäktenskap.

2000/01:L458 av Gunilla Wahlén (v) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen begär

att regeringen tar initiativ till en öppen dialog om

etiska dilemman mellan allmänhet, forskare och

folkvalda.

2000/01:L459 av Ana Maria Narti m.fl. (fp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om partnerskapslagens

krav på svenskt medborgarskap och hemvist i Sverige.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om sammanförandet av

uppdragen som förrättare av borgerlig vigsel och

förrättare av partnerskapsregistrering till ett

samlat uppdrag.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om möjligheten att ingå

partnerskap på Sveriges ambassader.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av en

internationellt privaträttslig konvention om

partnerskap.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en ny

sambolagstiftning som behandlar homosexuella och

heterosexuella sambor lika.

2000/01:Ju724 av Tasso Stafilidis m.fl. (v, s, c,

fp, mp) vari föreslås att riksdagen fattar följande

beslut:

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om avskaffande av

anknytningsvillkoret i lagen om registrerat

partnerskap.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om möjlighet att ingå

partnerskap på svenska ambassader.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om lagändring för att

möjliggöra att trossamfund kan få rätt att förrätta

partnerskap.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om terminologin i lagen

om registrerat partnerskap.

2000/01:Sf228 av Tuve Skånberg (kd) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att förlänga

betänketiden, för par som har barn under 16 år, från

dagens halvår till ett helt år, antingen båda eller

bara den ena föräldern önskar skilsmässa.

Utskottet

Inledning

I betänkandet behandlar utskottet 45 motionsyrkanden

från den allmänna motionstiden år 2000 i skilda

frågor rörande främst lagstiftningen om äktenskap,

partnerskap och samboende. Motionsyrkandena gäller

bl.a. äktenskapets och partnerskapets ställning,

äktenskap för homosexuella, åldersgränsen för

äktenskap, hindersprövning, vigsel,

partnerskapsförrättare, rätten för utländska

medborgare att ingå partnerskap i Sverige,

partnerskapsregistreringar utomlands, vissa frågor

om äktenskapsskillnad och bodelning samt upphävande

och tillämpningen av sambolagstiftningen. Ett

motionsyrkande gäller en s.k. värdekommission.

Som en allmän bakgrund till de i ärendet aktuella

motionsyrkandena vill utskottet erinra om att den

familjerättsliga lagstiftningen varit föremål för en

genomgripande omarbetning under de senaste

decennierna. Efter en lång rad av delreformer på

äktenskapsrättens område fattade riksdagen år 1987

beslut om att giftermålsbalken skulle ersättas med

en ny balk, äktenskapsbalken (prop. 1986/87:1, bet.

LU18, rskr. 159). I samband med äktenskapsbalken

antog riksdagen lagen (1987:232) om sambors

gemensamma hem (sambolagen) och senare samma år

lagen (1987:813) om homosexuella sambor (prop.

1986/87:124, bet. LU28, rskr. 350). Lagstiftningen

trädde i kraft den 1 januari 1988.

Äktenskapsbalken innebar betydelsfulla

förändringar, främst i fråga om fördelningen av

makars egendom vid äktenskapets upplösning. Ett

uttalat syfte med lagändringarna var att åstadkomma

en högre grad av ekonomisk rättvisa mellan makarna

vid äktenskapsskillnad. I äktenskapsbalken finns

bestämmelser som innehåller de grundläggande

principerna om äktenskap. Där anges bl.a. villkoren

för äktenskapets ingående och upplösning. Äktenskap

ingås mellan en kvinna och en man. Härigenom

markeras att äktenskapet är en monogam förbindelse,

som endast får ingås mellan personer av olika kön.

Äktenskapsbalken innehåller också bestämmelser om

vigsel. Vidare regleras makarnas ekonomiska

förhållanden, och i särskilda kapitel finns

förhållandevis detaljerade regler om makars

skyldighet att bidra till varandras och till

familjens underhåll, om giftorätt och giftorättsgods

respektive enskild egendom, om gåvor mellan makar

samt om bodelning.

Sambolagen är tillämplig i fråga om sådana

samboförhållanden i vilka en ogift man och en ogift

kvinna lever tillsammans under äktenskapsliknande

förhållanden. Lagen var framför allt föranledd av

behovet av att tillförsäkra den svagare parten i ett

samboförhållande vissa rättigheter i fråga om det

gemensamma hemmet då sammanlevnaden upphör. När ett

samboförhållande upplöses får samborna en

giftorättsliknande rätt till delning av sådan

egendom i det gemensamma hemmet som har anskaffats

för gemensamt begagnande. På socialrättens område

har i flera lagar införts bestämmelser som knyter an

till sambobegreppet i sambolagen och ger sambor i

princip samma rättigheter och skyldigheter som äkta

makar. Även inom andra rättsområden förekommer det

att äktenskapsliknande samlevnad likabehandlas med

äktenskap. Avsikten med sambolagen har dock inte

varit att söka uppnå en med äktenskapet jämförbar

reglering av samboförhållanden.

Genom lagen om homosexuella sambor har sambolagen

och regler i vissa andra lagar gjorts tillämpliga

också på homosexuella samboförhållanden.

När det gäller homosexuella parförhållanden

beslutade riksdagen år 1994 att anta ett inom

lagutskottet utarbetat förslag till lagstiftning som

gör det möjligt för två personer av samma kön att

registrera sitt partnerskap (bet. 1993/94:LU28,

rskr. 414). Registreringen innebär att de flesta

bestämmelser som gäller för äktenskap blir gällande

också för registrerade partnerskap. Lagen

(1994:1117) om registrerat partnerskap trädde i

kraft den 1 januari 1995, och genom lagen har

homosexuella par fått möjlighet att trygga ett

parförhållande på motsvarande sätt som står till

buds för heterosexuella par. Lagstiftning om

registrerat partnerskap finns också i Danmark,

Norge, Island och Nederländerna.

Utskottet övergår därmed till att under skilda

rubriker behandla de olika frågor som har

aktualiserats i motionerna.

Äktenskapets ställning

Frågor rörande äktenskapets rättsliga ställning i

förhållande till sambolagstiftningen behandlades av

utskottet i samband med äktenskapsreformen år 1987.

I sitt av riksdagen godkända betänkande LU

1986/87:18 framhöll utskottet att det bör vara ett

mål för lagstiftningen att äktenskapet bevaras som

den normala och naturliga formen för

familjebildningar för det helt övervägande antalet

människor. Genom att ingå äktenskap får parterna

tillgång till ett regelsystem som tillhandahåller

lösningar på praktiska problem och som ger dem skydd

i åtskilliga hänseenden. Trots detta, konstaterade

utskottet, väljer många människor av olika skäl att

sammanleva utan att ingå äktenskap. Detta

förhållande måste lagstiftaren ta hänsyn till.

Utrymme måste ges människorna att själva forma sitt

personliga liv och bestämma vilka normer som skall

gälla för deras familjeliv. Samtidigt måste det,

anförde utskottet, beaktas att en ordning där

människors grundläggande behov och väsentliga

intressen blir sämre tillgodosedda eller helt

åsidosatta enbart av den anledningen att de inte

vill ingå äktenskap inte är godtagbart i ett modernt

samhälle. På åtskilliga områden måste därför,

framhöll utskottet vidare, eftersträvas att reglerna

i sak blir enhetliga för alla sammanlevande

oberoende av om samlevnaden sker i äktenskap eller

inte. Vid utformningen av sådana regler är det

självfallet angeläget att man inte påverkar

människors val av samlevnadsform så att de förlorar

på att gifta sig eller vinner på att separera.

Enligt utskottets mening kunde det heller inte med

fog hävdas att lagstiftningen i vårt land generellt

missgynnar äktenskapet. I samma ärende strök

utskottet också under att man inte bör skapa så

utförliga regler för sambor att man därigenom

åstadkommer vad som skulle kunna betecknas som

äktenskapsliknande system av lägre dignitet.

I motion L411 begär Stig Rindborg m.fl. (m) att

regeringen skall lägga fram förslag till sådana

lagändringar att staten inte missgynnar par som

formaliserat sitt samliv genom att registrera

partnerskap eller ingå äktenskap.

Tuve Skånberg (kd) förespråkar i motion L422 ändrad

lagstiftning som prioriterar äktenskapet som

samlevnadsform. I motionen yrkas ett

tillkännagivande därom (yrkande 1).

Utskottet har vid flera tidigare tillfällen

avstyrkt motionsyrkanden med samma inriktning som de

nu aktuella. Våren 1999 konstaterade utskottet i

sitt av riksdagen godkända betänkande 1998/99:LU18

att gällande lagstiftning i huvudsak låg i linje med

de ovan redovisade uttalandena från år 1987. Vad

särskilt gällde motionsyrkanden om en prioritering

av äktenskapet som samlevnadsform strök utskottet

under att äktenskapet, och numera även

partnerskapet, utgör en institution som är

överlägsen andra samlevnadsformer i fråga om bl.a.

juridisk stabilitet samt att äktenskapsbalken utgör

ett heltäckande juridiskt regelsystem för dem som

väljer att ingå äktenskap. Mot denna bakgrund kunde

utskottet inte finna annat än att lagstiftningen var

utformad i enlighet med det synsätt som kom till

uttryck i de då aktuella motionerna. I övrigt

vidhöll utskottet uppfattningen att lagstiftningen

så långt som möjligt bör vara neutral i förhållande

till olika samlevnadsformer och moraluppfattningar

och att det inte bör ankomma på riksdagen att styra

enskilda individer i valet av samlevnadsform.

Till samma slutsatser kom utskottet våren 2000 i

sitt av riksdagen godkända betänkande

1999/2000:LU16.

Enligt utskottets mening har det inte framkommit

några omständigheter som bör föranleda något annat

ställningstagande än det som riksdagen gjorde våren

1999 och våren 2000.

Utskottet avstyrker därmed bifall till motionerna

L411 och L422 yrkande 1.

Äktenskap för personer av samma kön

I 1 kap. 1 § äktenskapsbalken föreskrivs att

äktenskap ingås mellan en kvinna och en man. De som

har ingått äktenskap med varandra är makar. I 1 kap.

1 § lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap

föreskrivs att två personer av samma kön kan låta

registrera sitt partnerskap.

I motion L404 anser Tasso Stafilidis m.fl. (v) att

det är omotiverat att två personer av samma kön inte

skall ha samma rättigheter och skyldigheter som två

personer av motsatt kön. Därför anser motionärerna

att regeringen bör ges i uppdrag att återkomma med

ett förslag om att homosexuella skall kunna ingå

äktenskap på samma sätt och med samma

rättsverkningar som heterosexuella. I motionen

begärs lagförslag som innebär att äktenskapsbalken

och partnerskapslagen får samma rättsverkningar

(yrkande 2).

Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) anför i motion L407 att

partnerskapslagen bör ersättas av en gemensam

äktenskapslag för både hetero- och homosexuella.

Nuvarande ordningen legitimerar, enligt

motionärernas mening, fördomar och diskrimineringar

mot homosexuella. Motionärerna anser att

äktenskapslagstiftningen skall ändras så att den

omfattar alla former av parnerskap, såväl

homosexuella som heterosexuella. I motionen yrkas

att riksdagen skall besluta att ändra 1 kap. 1 §

äktenskapsbalken så att äktenskap kan ingås också

mellan personer av samma kön (yrkande 1).

Frågan om införande av äktenskap för personer av

samma kön har behandlats i olika sammanhang under de

två senaste decennierna. I proposition 1986/87:124

med förslag till lag om homosexuella sambor avvisade

regeringen tanken på homosexuellt äktenskap med

hänvisning till de grundmurade värderingarna i

samhället om äktenskapet som en institution för

familjebildningen mellan en man och en kvinna.

Utskottet delade i sitt av riksdagen godkända

betänkande 1986/87:LU28 regeringens uppfattning och

tillade att en lagstiftning som medger äktenskap för

två personer av samma kön skulle stå i strid med den

allmänna uppfattningen inom ett centralt livsområde.

När frågan om äktenskap för personer av samma kön

var föremål för utskottets bedömning våren 1998 med

anledning av motioner uttalade utskottet i sitt av

riksdagen godkända betänkande 1997/98:LU10 att

äktenskap även fortsättningsvis endast skall få

ingås av en man och en kvinna. I anslutning därtill

avstyrkte utskottet motionsyrkanden om att

familjebegreppet skulle utvidgas till att även

omfatta bi- och homosexuella med hänvisning till att

begreppet familj inte är definierat i den

familjerättsliga lagstiftningen och att inget

hindrar att begreppet används också i homosexuella

relationer.

Våren 1999 vidhöll utskottet i sitt av riksdagen

godkända betänkande 1998/99:LU18 de uppfattningar

riksdagen gett uttryck för året dessförinnan och

avstyrkte bifall till de då aktuella motionerna.

Utskottet anser också i dag att det inte finns skäl

för riksdagen att frångå tidigare ställningstaganden

i fråga om äktenskap för personer av samma kön, och

utskottet avstyrker bifall till motionerna L404

yrkande 2 och L407 yrkande 1.

Åldersgränsen för äktenskap

I äldre rätt var äktenskapsåldern olika för man och

kvinna. I 1734 års lag var den bestämd till 21 år

för man och 15 år för kvinna. Mannens

äktenskapsålder låg sedan fast ända till 1969 då den

sänktes till 18 år (prop. 1968:136, bet. 1LU49). För

kvinnan hade äktenskapsåldern redan tidigare höjts,

1892 till 17 år och 1916 till 18 år.

De nuvarande bestämmelserna om lägsta

äktenskapsålder finns dels i äktenskapsbalken, dels

i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella

rättsförhållanden rörande äktenskap och

förmynderskap. Lagreglerna innebär

sammanfattningsvis följande.

Om någon vill ingå äktenskap inför svensk

myndighet, prövas hans eller hennes rätt till detta

som huvudregel enligt lagen i det land där han eller

hon är medborgare. En svensk medborgare som är under

18 år och bosatt i Sverige får inte ingå äktenskap

utan att tillstånd lämnats av länsstyrelsen. I 2

kap. 1 § äktenskapsbalken föreskrivs att den som är

under 18 år inte får ingå äktenskap utan tillstånd

av länsstyrelsen i det län där den underårige har

sitt hemvist. Av 1904 års lag framgår att en svensk

medborgare, som sedan minst två år har hemvist i

främmande stat, har möjlighet att få sin rätt att

ingå äktenskap prövad enligt lagen i den främmande

staten, om den med vilken han eller hon avser att

ingå äktenskap medger det. Motsvarande gäller

utländska medborgare, som sedan minst två år har

hemvist här i riket eller i annan främmande stat än

den han eller hon tillhör. För en utländsk

medborgare som vistas i Sverige gäller således

hemlandets lagar i fråga om rätten att ingå

äktenskap och då också beträffande lägsta

äktenskapsålder. Har en utländsk medborgare haft

hemvist i Sverige i mer än två år eller i ett annat

land än sitt medborgarland, har han eller hon dock i

vissa fall rätt att få denna fråga prövad enligt

svensk lag respektive det andra landets lag. Oavsett

vilket lands lag som skall tillämpas får dock ingen

som är under 15 år enligt 1 kap. 3 § 1904 års lag

ingå äktenskap inför svensk myndighet utan tillstånd

av länsstyrelsen.

Enligt 1 kap. 7 § 1904 års lag är ett äktenskap som

ingåtts utomlands enligt utländsk lag giltigt i

Sverige om det är giltigt i den stat där det ingicks

eller i den stat eller i de stater där mannen och

kvinnan är medborgare. Motivet för denna regel är

att det skulle förorsaka problem om den som är

lagligen gift i ett land inte - åtminstone som

huvudregel - kunde räkna med att betraktas som gift

också i andra länder.

Av 7 kap. 4 § 1904 års lag följer att en beslut som

meddelats av utländsk myndighet inte får tillämpas i

Sverige om det skulle vara uppenbart oförenligt med

grunderna för den svenska rättsordningen, dvs. det

skulle strida mot ordre public. Det förhållandet att

en av kontrahenterna i ett äktenskap som ingåtts

utomlands är mycket ung kan medföra att äktenskapet

anses oglitigt enligt de svenska ordre public-

reglerna. En bedömning görs i varje särskilt fall, i

första hand av de rättstillämpande myndigheterna.

I sammanhanget bör även nämnas FN-konventionen

angående samtycke till, minimålder för samt

registering av äktenskap. Konventionen, som trädde i

kraft år 1964, har tillträtts av bl.a. Sverige. I

artikel 2 föreskrivs att stat, som är ansluten till

konventionen, i sin lag skall stadga en minimiålder

för äktenskaps ingående. Äktenskap får inte ingås av

en person som inte har uppnått denna ålder såvida

inte befrielse från ålderskravet meddelats av

behörig myndighet i fall då allvarliga skäl därtill

föreligger och befrielsen är i de blivande makarnas

intresse. Konventionen syftar till att bringa

äktenskapsrätten i samklang med FN:s stadga om den

Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna.

I motion L432 anför Cristina Husmark Pehrsson (m)

att barnäktenskap inte kunnat stoppas trots att

svensk lag förbjuder äktenskap före 18 års ålder.

Motionären pekar på att år 1999 var 367 flickor

under 18 år i Sverige folkbokförda som gifta, varav

332 med utländsk härkomst. I motionen yrkas att

riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförts om vikten av att på alla

nivåer se till att kraftigt minimera att unga under

18 år ingår äktenskap.

Carina Ohlsson och Monica Green (båda s) anför i

motion L437 att de svenska lagreglerna om lägsta

äktenskapsålder medför risk att utländska barn

boende i Sverige diskrimineras. Enligt motionärerna

finns flera utländska flickor som tvingats till

äktenskap i sina hemländer och som sedan i Sverige

har svårt att fullfölja sin skolgång. Regeringen

bör, enligt motionärernas mening, se över de svenska

reglerna. Under tiden som översynen pågår måste

andra lagar träda in som gör det möjligt att skydda

de minderåriga flickorna och ogiltigförklara

äktenskap som flickorna tvingats in i. Svensk

lagstiftning måste, anför motionärerna, skydda alla

bosatta i Sverige antingen de är födda av svenska

eller utländska föräldrar. I motionen yrkas att

riksdagen skall tillkännage för regeringen som sin

mening vad i motionen anförts om lägsta

äktenskapsålder.

I motion L456 anför Hillevi Larsson (s) att

barnäktenskap inte borde få förekomma i Sverige. Som

reglerna är utformade i dag gäller olika regler för

svenskar och utländska medborgare. Det innebär,

anför motionären vidare, att barn som ännu inte

blivit svenska medborgare kan gifta sig fr.o.m. 15

års ålder. Barnäktenskap innebär ofta allvarliga

problem för flickornas skolgång, och många avbryter

sin skolgång i förtid. I motionen läggs fram ett

antal förslag till åtgärder i syfte att förhindra

barnäktenskap och yrkas att riksdagen tillkännager

för regeringen som sin mening vad i motionen anförts

om barnäktenskap.

Utskottet har stor förståelse för den omtanke om

unga kvinnor och flickor som ligger bakom

motionsyrkandena. Enligt utskottets mening kan den

nuvarande 15-årsgränsen i 1904 års lag ifrågasättas.

Vidare kan diskuteras om bestämmelsen i 7 kap. 4 §

innebär tillräckliga möjligheter att i enskilda fall

ogiltigförklara äktenskap som ingåtts utomlands av

mycket unga personer. Utskottet är emellertid inte

berett att inom ramen för förevarande ärende förorda

några formella tillkännagivanden rörande

åldersgränsen för äktenskap i internationella

förhållanden. Av regeringens skrivelse

1999/2000:137, Barn - här och nu. Redogörelse för

barnpolitiken i Sverige med utgångspunkt i FN:s

konvention om barnets rättigheter, framgår nämligen

att det inom Justitiedepartementet pågår en översyn

av de svenska reglerna som berör frågan om lägsta

äktenskapsålder i förhållanden med internationell

anknytning och att resultatet av översynen kan

väntas inom några år.

Därutöver måste beaktas att det av

Integrationsverkets rapport Låt oss tala om flickor

(Integrationsverkets rapportserie 2000:6) framgår

att det är ett relativt litet antal flickor som

befinner sig i en utsatt situation till följd av

äktenskap, graviditet eller andra familjeskäl.

Problemet kan emellertid vara stort för dem som är

berörda, och i rapporten föreslås en rad åtgärder i

syfte att underlätta situationen för dessa flickor.

Rapporten bereds för närvarande inom

Regeringskansliet.

Enligt utskottets mening bör resultatet av de

pågående arbetena inom Regeringskansliet avvaktas

och inte föregripas av några uttalanden från

riksdagens sida. Nämnas kan också att problemet med

barnäktenskap är uppmärksammat på nordisk nivå.

Nordiska ministerrådet har publicerat en rapport,

Arrangerte ekteskap og tvangsekteskap i Norden.

Till saken hör också att förevarande problem inte

är helt lätt att lösa lagstiftningsvägen. Sålunda

kan ifrågasättas det lämpliga i att förorda en

lösning som innebär att alla äktenskap som ingåtts

utomlands av en person under 18 år med automatik

skulle frånkännas rättsverkan i Sverige. Om

exempelvis en 17-årig kvinna som är gift sedan några

år och har två barn skulle betraktas som en ogift

mor när hon med make och barn flyttar eller flyr

till Sverige skulle detta med största sannolikhet

medföra problem både för henne och barnen.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motionerna L432, L437 och L456.

Hindersprövning

Av 2 kap. 3 § äktenskapsbalken framgår att äktenskap

inte får ingås mellan dem som är släkt med varandra

i rätt upp- och nedstigande led eller är helsyskon.

Halvsyskon får inte ingå äktenskap med varandra utan

tillstånd av regeringen eller den myndighet

regeringen bestämmer. Av 2 kap. 4 § framgår att den

som är gift eller partner i ett registrerat

partnerskap inte får ingå äktenskap.

I 3 kap. 1 § äktenskapsbalken föreskrivs att innan

äktenskap ingås skall prövas om det finns något

hinder mot äktenskapet. Denna prövning görs av

skattemyndigheten i den region där kvinnan eller

mannen är folkbokförda eller, om ingen av dem är

folkbokförd här i landet, i det län där någon av dem

vistas. Hindersprövningen skall begäras av kvinnan

och mannen gemensamt hos valfri skattemyndighet

eller försäkringskassa.

Enligt 3 kap. 3 § skall kvinnan och mannen vid

hindersprövningen skriftligen försäkra på heder och

samvete att de inte är släkt med varandra i rätt

upp- och nedstigande led eller helsyskon. Har de

inte tillstånd till äktenskap enligt 2 kap. 3 §

skall deras försäkran också avse att de inte är

halvsyskon. De som begär hindersprövning skall

vidare på heder och samvete skriftligen uppge om de

tidigare har ingått äktenskap eller låtit registrera

partnerskap. Den som tidigare har ingått äktenskap

eller låtit registrera partnerskap skall styrka att

äktenskapet eller partnerskapet har blivit upplöst,

om inte detta framgår av folkbokföringen eller av

intyg från utländsk myndighet. Finner

skattemyndigheten att det inte föreligger något

hinder mot äktenskapet skall myndigheten enligt 3

kap. 4 § äktenskapsbalken på begäran av kvinnan och

mannen utfärda intyg om detta.

I motion L427 yrkar Ragnwi Marcelind och Maria

Larsson (båda kd) att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförts om

att hindersprövningens utformning bör ändras så att

eventuella barn till någon av parterna finns angivna

däri. En sådan ordning skulle, enligt motionärernas

mening, förhindra att eventuella faderskap kommer

att uppdagas först i samband med att någon av

makarna dör.

Utskottet erinrar om att gällande bestämmelser om

hindersprövning tillkommit i syfte att få till stånd

en kontroll av att bestämmelserna om

äktenskapshinder inte överträds. Barn kan, enligt

utskottets mening, aldrig ses som ett

äktenskapshinder, och utskottet kan inte ställa sig

bakom en sådan ändring av reglerna om

hindersprövning som motionärerna begär.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motion L427.

Vigsel

Bestämmelser om vigsel finns i 4 kap.

äktenskapsbalken. I 1 § föreskrivs att äktenskap

ingås genom vigsel i närvaro av släktingar eller

andra vittnen. Enligt 2 § skall kvinnan och mannen

vid vigseln samtidigt vara närvarande. De skall var

för sig på fråga av vigselförrättaren ge till känna

att de samtycker till äktenskapet. Vigselförrättaren

skall därefter förklara att de är makar.

Behörig att vara vigselförrättare är, enligt 3 §

präst i Svenska kyrkan (p. 1), sådan präst eller

annan befattningshavare i ett annat trossamfund som

har förordnande enligt lagen (1993:305) om rätt att

förrätta vigsel inom andra trossamfund än Svenska

kyrkan (p. 2), lagfaren domare i tingsrätt (p. 3)

eller den som länsstyrelsen har förordnat till

vigselförrättare (p. 4). Skiljandet av Svenska

kyrkan från staten den 1 januari 2000 har inte

inneburit någon ändring i förevarande bestämmelser.

Vigsel av präst i Svenska kyrkan eller i annat

trossamfund brukar benämnas kyrklig vigsel. Vigsel

av domare eller av länsstyrelsen förordnad

vigselförrättare brukar benämnas borgerlig vigsel.

Begreppen kyrklig vigsel respektive borgerlig vigsel

förekommer inte i lagtexten. Där används endast det

gemensamma begreppet vigsel.

Vigsel i borgerlig ordning började successivt

tillåtas för allt större grupper i samhället under

senare delen av 1800-talet för att slutligen 1908

bli tillåten för alla svenska medborgare. I

förordningen (1987:1019) med närmare föreskrifter om

vigsel som förrättas av domare eller särskilt

förordnad vigselförrättare finns föreskrifter om

vilka ord vigselförrättaren skall rikta till mannen

och kvinnan.

De nuvarande sekelgamla reglerna om vigsel bygger

på principen om valfrihet och medför att vigsel kan

ske antingen vid en kyrklig cermoni eller genom s.k.

borgerlig vigsel. När det gäller den kyrkliga

vigseln har sedan slutet av 1800-talet även andra

trossamfund än Svenska kyrkan kunnat få tillstånd

att förrätta vigsel. Den nuvarande ordningen innebär

inte bara att medlem av Svenska kyrkan skall kunna

välja mellan vigsel inom denna kyrka och borgerlig

vigsel, utan även att medlem av annat religiöst

samfund i princip skall ha motsvarande rätt att

välja.

I motion L404 yrkar Tasso Stafilidis m.fl. (v) att

riksdagen skall begära att regeringen lägger fram

förslag till ändring i äktenskapsbalken så att

begreppet borgerlig vigsel ändras till civil

(yrkande 1). Vidare yrkas att riksdagen skall begära

att regeringen lägger fram förslag till ändring i

äktenskapsbalken så att endast den civila

vigselceremonin blir den juridiskt bindande (yrkande

3). I motionen anförs att den nuvarande ordningen

innebär att man kan gifta sig antingen i kyrkan

eller borgerligt. Vid millennieskiftet genomfördes

en radikal förändring av relationerna mellan staten

och Svenska kyrkan. För att ytterligare anpassa

denna förändring bör, enligt motionärernas mening,

den juridiskt bindande vigseln föras ut ur Svenska

kyrkan och andra trossamfund. Civil vigsel skulle

innebära att ett par först måste låta registrera

sitt äktenskap. Först när denna registrering är

gjord, blir äktenskapet juridiskt bindande. Före

eller efter registrering kan paret, om det vill, på

samma sätt som görs i Tyskland och Frankrike ha en

cermoni - religiös eller inte religiös - som de

själva bestämmer innehållet i. Med utgångspunkt i

principen om statens neutralitet i religiösa frågor

menar motionärerna att det är rimligt att

äktenskapet sekulariseras på sätt som föreslås i

motionen.

Motionsyrkandena har varit föremål för

remissbehandling. Remissyttranden har avgetts av

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet,

Teologiska fakulteten vid Lunds universitet,

Islamiska Samarbetsrådet och Sveriges Kristna Råd.

Också Judiska Centralrådet har beretts tillfälle att

yttra sig. Något remissvar från rådet har emellertid

inte inkommit.

En sammanställning av remissvaren har tagits in som

bilaga till betänkandet.

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet

pekar beträffande yrkande 1 på att varken termen

borgerlig eller termen civil förekommer i

äktenskapsbalken och att det därför saknas underlag

för en sådan ändring som motionärerna tänkt sig.

Termen borgerlig vigsel används i dagligt tal för

att utmärka motsatsen till kyrklig vigsel. Ordet

borgerlig, i betydelsen medborgerlig och inte

kyrklig, har gammal hävd i svenskt språkbruk.

Fakultetsnämnden kan inte se något skäl till att

riksdagen skulle söka påverka språkbruket. När det

gäller yrkande 3 anför fakultetsnämnden att den

reella frågan som yrkandet aktualiserar gäller om

möjligheten i äktenskapslagstiftningen till antingen

borgerlig eller kyrklig vigsel bör bibehållas, eller

om vigselreglerna skall utformas på ett sätt som

nödvändiggör dubbla förfaranden för dem som vill

gifta sig i kyrkan. Så länge vigselrätten står öppen

för alla trossamfund, som uppfyller kraven för att

få förrätta vigsel, kan det nuvarande systemet,

enligt fakultetsnämndens uppfattning, inte gärna

anses strida mot den av motionärerna åberopade

principen om statens neutralitet i religiösa frågor.

Tvärtom bidrar det nuvarande systemet, anför

fakultetsnämnden, till att både de enskilda

människornas önskan om kyrklig vigsel respekteras

som godtagbar enligt lag och att olika trossamfund

ges samma möjlighet. Valfrihet och religionsfrihet

talar snarare, anför fakultetsnämnden, för än emot

den gällande ordningen. Därtill kommer den praktiska

fördelen för par som vill gifta sig kyrkligt att ett

giltigt äktenskap kan komma till stånd genom en enda

vigsel. Vidare anför fakultetsnämnden att

majoriteten av alla äktenskap ingås genom kyrklig

vigsel varför införande av obligatoriskt

civiläktenskap inte kan antas ha stöd av en

folkmajoritet. I sammanhanget noterar

fakultetsnämnden att ingående av äktenskap genom

antingen kyrklig vigsel eller borgerlig vigsel för

närvarande är möjligt enligt äktenskapslagarna i

alla de fem nordiska länderna. En ändring härvidlag

skulle inte bara kunna orsaka överraskningar för

enskilda människor som flyttar mellan Sverige och

ett annat av dessa länder. En lagändring i Sverige

skulle dessutom avvika från eventuella önskemål om

större och inte mindre harmonisering av

äktenskapslagstiftningen i de nordiska länderna. Den

nordiska enhetligheten är enligt fakultetsnämnden

viktigare än den av motionärerna gjorda jämförelsen

med Frankrike och Tyskland.

Teologiska fakultetsrådet vid Lunds universitet

tillstyrker att ordet "borgerlig" ändras till

"civil" (yrkande 1). När det gäller yrkande 2

instämmer fakultetsrådet principiellt i förslaget

att "endast den civila vigselceremonin blir den

juridiskt bindande". Rådet anför att historiska

faktorer har lett till att kyrkor och religiösa

samfund har vigselrätt i Sverige, men då skillnaden

mellan den sekulära äktenskapsrätten och de olika

religiöst grundade äktenskapssynerna alltmer

vidgats, framstår en sådan ordning som mindre

lämplig. I stället för att tala om juridiskt

bindande vigselceremoni vill fakultetsrådet tala om

och förorda en registrering med rättsverkan. En

sådan registrering vid folkbokföringsmyndighet med

åtföljande rättsverkan kan, enligt fakultetsrådets

mening, ske sedan en viss tid förflutit efter

hindersprövning. Den religiösa eller profana

ceremoni som eventuellt sker därefter anordnas i

enlighet med respektive samfunds ordning. Det är

inte, påpekar fakultetsrådet, en ceremoni som

kontrahenterna själva bestämmer innehållet i. Det

religiöst grundade äktenskapet är inte heller en

angelägenhet enbart för paret. Det är, anför

fakultetsrådet, även en angelägenhet för det

religiösa samfund i vilket ceremonin sker.

Fakultetsrådet förutsätter att konsekvenserna av en

så genomgripande nyordning som motionen innebär blir

föremål för ytterligare utredning.

Islamska Samarbetsrådet instämmer i förslaget att

"civil vigsel" bör ersätta s.k. borgerlig vigsel.

Rådet anser dock att den religiösa vigseln skall

finnas kvar. Sveriges 400 000 muslimer anser att den

religiösa vigseln är den som är juridiskt bindande

och absolut måste finnas kvar för att deras vigslar

skall godkännas i den muslimska världen. Många

muslimska länder godkänner inte heller civila

vigslar. Samarbetsrådet vill således behålla

nuvarande ordning som ger olika folkgrupper fritt

val att gifta sig antingen i kyrkan, moskén eller

civilt. I remissvaret anförs vidare att Sverige är

ett mångkulturellt och religiöst samhälle och att

man borde ta hänsyn till invandrare med olika

kulturer och trosövertygelser.

Sveriges Kristna Råd, som består av 25

medlemskyrkor och tre observatörer, är en gemenskap

av praktiskt taget samtliga kristna kyrkor i

Sverige. Rådet anför att Svenska kyrkan av tradition

svarar för merparten av de vigslar som genomförs i

Sverige, numera drygt 60 %. Under senare hälften av

1990-talet har också de flesta av rådets övriga

medlemskyrkor fått vigselrätt. Många svenska

medlemskyrkor har sina rötter i andra länder och

kulturer, där endast den civila vigseln är juridiskt

bindande, och kyrkornas roll är att ansvara för en

kyrklig vigsel som har karaktär av sakramental

handling eller välsignelseakt. Bland medlemskyrkorna

finns således, anför rådet vidare, vitt skilda

traditioner och uppfattningar i frågan. Rådet har

därför beslutat att inleda ett fördjupat arbete med

frågan om kyrkorna och vigselrätten med syfte att

belysa den ekumeniskt ur såväl teologiska, etiska,

själavårdsmässiga, juridiska, politiska som

internationella perspektiv. Med denna

lägesbeskrivning vill Sveriges Kristna Råd i sitt

remissvar tydliggöra att de frågor som väckts i

motionen är intressanta och viktiga att bearbeta men

att medlemskyrkorna i rådet inte ännu har underlag

för några gemensamma ställningstaganden i de

principfrågor som akualiserats.

Utskottet erinrar om att yrkanden med innebörd att

frånkänna den kyrkliga vigseln rättslig betydelse

har avslagits av riksdagen vid ett flertal

tillfällen tidigare. Riksdagen har därvid bl.a.

hänvisat till att lagstiftningen om äktenskapets

ingående bygger på den grundläggande principen om

valfrihet mellan kyrklig och borgerlig vigsel och

att ett obligatoriskt civiläktenskap skulle tvinga

många människor att genomgå två vigselceremonier.

När utskottet avstyrkte ett liknande yrkande våren

1999 i sitt av riksdagen godkända betänkande

1998/1999:LU18 påminde utskottet om riksdagens

tidigare ställningstaganden i saken och kunde för

sin del inte heller se det ändamålsenliga i den av

motionärerna föreslagna ordningen. För ett

bibehållande av gällande ordning talade även, enligt

utskottet, att den torde vara väl förankrad hos

allmänheten.

Våren 2000, när utskottet på nytt behandlade

motsvarande motionsspörsmål i betänkande

1999/2000:LU16, hade det enligt utskottets

uppfattning inte framkommit skäl att frångå tidigare

ställningstaganden från riksdagens sida i fråga om

den kyrkliga vigselns rättsliga giltighet. Därutöver

noterade utskottet att begreppen borgerlig

respektive kyrklig vigsel år 1988 ersatts med det

gemensamma begreppet vigsel i samband med

äktenskapsbalkens ikraftträdande. Att i lagtexten

införa begreppet civiläktenskap respektive civil

vigsel borde enligt utskottets mening inte komma i

fråga.

Enligt utskottets uppfattning har det i förevarande

ärende inte framkommit skäl att frångå tidigare

ställningstaganden, och utskottet avstyrker därför

bifall till motion L404 yrkandena 1 och 3.

Partnerskapsförrättare inom trossamfund

I 1 kap. 8 § lagen (1994:1117) om registrerat

partnerskap föreskrivs att lagfaren domare i

tingsrätt eller den som länsstyrelsen har förordnat

är behörig att vara registreringsförrättare. Av

bestämmelserna i 1 kap. framgår vidare att

registreringen skall ske i närvaro av vittnen. Vid

registreringen skall båda parter samtidigt vara

närvarande. De skall var för sig på fråga av

registreringsförrättaren ge till känna att de

samtycker till registreringen.

Registreringsförrättaren skall därefter förklara att

de är registrerade partner. Förfarandet vid

registreringen av partnerskap motsvarar vad som

gäller för förfarandet vid borgerlig vigsel.

Närmare föreskrifter om förrättningen finns i

förordningen (1994:1341) om registrerat partnerskap.

Av denna framgår att registrering av partnerskap som

skall förrättas av domare i tingsrätt förrättas av

lagmannen eller någon annan domare som lagmannen

utser. För särskilt förordnade

registreringsförrättare bestämmer länsstyrelsen

tjänstgöringstiden.

Av lagen (1993:305) om rätt att förrätta vigsel

inom andra trossamfund än Svenska kyrkan framgår att

annat trossamfund än Svenska kyrkan kan ges

tillstånd att förrätta vigsel, om samfundets

verksamhet är varaktig och samfundet har en sådan

organisation att det på goda grunder kan antas att

äktenskapsbalkens bestämmelser om vigsel och därmed

sammanhängande åtgärder kommer att iakttas. Frågor

om tillstånd prövas av Kammarkollegiet efter ansökan

av samfundet. Har tillstånd givits får vigsel inom

samfundet förrättas av den som kollegiet förordnat.

Ett sådant förordnande får ges till en präst eller

någon annan befattningshavare inom samfundet. Innan

en person förordnas till vigselförrättare skall

Kammarkollegiet pröva att han eller hon har de

kunskaper som behövs för uppdraget. Kollegiet får

uppdra åt trossamfundet att utföra denna prövning.

I motion L444 begär Lars Lindblad (m) ett

tillkännagivande som går ut på att lagstiftningen

skall ändras så att de präster inom andra

trossamfund än Svenska kyrkan som förrättar

partnerskap skall kunna förordnas som

partnerskapsförrättare på samma sätt som präster

inom dessa trossamfund kan förordnas som

vigselförrättare (yrkande 2). Den omständigheten att

andra trossamfund måste ansöka hos länsstyrelsen för

att få tillstånd att förrätta registrerat

partnerskap försvårar, enligt motionärens mening,

för homosexuella par att ingå partnerskap.

Ett motsvarande yrkande framställs i motion L454 av

Siw Wittgren-Ahl m.fl. (s) (yrkande 2). Motionärerna

anför att samtliga trossamfund, inklusive Svenska

kyrkan, med nuvarande lagstiftning förhindras att

förrätta partnerskap.

I motion Ju724 anför Tasso Stafilidis m.fl. (v, s,

c, fp, mp) att lagstiftningen bör ändras så att

trossamfund får möjlighet att registrera

partnerskap. I motionen yrkas att riksdagen skall

tillkännage för regeringen som sin mening vad i

motionen anförts om lagändringar för att möjliggöra

att trossamfund kan få rätt att förrätta partnerskap

(yrkande 9).

Utskottet kan för sin del inte finna skäl att

förorda några initiativ från riksdagens sida med

anledning av de nu aktuella motionerna. Eftersom

reglerna om registrering av partnerskap motsvarar

vad som gäller för förfarandet för borgerlig vigsel

bör också reglerna om förordnande av

vigselförrättare och partnerskapsförrättare vara

desamma. Därtill kommer att det inte finns några

lagliga hinder mot att exempelvis en präst inom ett

visst trossamfund förordnas som

registreringsförrättare.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motionerna L444 yrkande 2, L454 yrkande 2 och Ju724

yrkande 9.

Förordnande av partnerskapsförrättare och

vigselförrättare

I motion L454 yrkar Siw Wittgren-Ahl m.fl. (s) att

riksdagen skall tillkännage för regeringen som sin

mening att länsstyrelsernas förordnande om

äktenskapsförrättare och partnerskapsförrättare bör

göras till ett och samma uppdrag (yrkande 3). I

motionen anförs att partnerskapsförrättare saknas i

vissa kommuner. Enligt motionärernas mening är det

viktigt att det finns partnerskapsförrättare i hela

landet så att servicen till homosexuella inte skall

vara beroende av var de bor.

Ett liknande yrkande framställs av Yvonne Ruwaida

m.fl. (mp) i motion L407. I motionen yrkas att

riksdagen skall tillkännage för regeringen som sin

mening vad i motionen anförts om att regeringen bör

återkomma med ett lagförslag där uppdraget som

äktenskaps- och partnerskapsförrättare utgör ett

förordnande (yrkande 2). Vidare framställs ett

yrkande om tillkännagivande från riksdagen till

regeringen med innebörd att partnerskapsförrättare

skall finnas i alla kommuner (yrkande 3).

I motion L459 anför Ana Maria Narti m.fl. (fp) att

endast omkring 60 % av landets förordnade

vigselförrättare har behörighet att förrätta

registrering av partnerskap. Motionärerna anser att

de som åtar sig uppdrag som vigselförrättare också

skall vara beredda att åta sig uppdrag som

partnerskapsförrättare. Lagstiftningen bör, enligt

motionärernas mening, ändras på denna punkt. I

motionen yrkas att riksdagen skall tillkännage för

regeringen som sin mening vad i motionen anförts om

sammanförande av uppdragen som förrättare av

borgerlig vigsel och förrättare av

partnerskapsregistreringar till ett samlat uppdrag

(yrkande 2).

Utskottet vill först erinra om att utskottet redan

vid partnerskapslagens tillkomst i sitt av riksdagen

godkända betänkande 1993/94:LU28 uttalat att

ingenting hindrar att länsstyrelserna ger en och

samma person behörighet att vara såväl

vigselförrättare som registreringsförrättare.

Våren 2000 behandlade utskottet motionsyrkanden med

samma innehåll som de nu aktuella. Utskottet

konstaterade då att man inom Regeringskansliet i

november 1998 påbörjat ett arbete med syfte att få

en bild över tillgången till registreringsförrättare

runt om i landet. Inom ramen för detta arbete hade

gjorts en enkätundersökning bland landets samtliga

länsstyrelser med frågor rörande tillgången på

registreringsförrättare i respektive län och vilka

åtgärder länsstyrelserna avsåg att vidta om behovet

inte var tillgodosett. Resultatet av undersökningen

visade att det då alltjämt i vissa kommuner saknades

av länsstyrelsen förordnade partnerskapsförrättare.

Med anledning härav underströk utskottet vikten av

att det finns tillgång till registreringsförrättare

i hela landet. En sådan ordning skulle kunna

åstadkommas, anförde utskottet, genom att

vigselförrättare och partnerskapsförrättare görs

till gemensamt uppdrag. Det fick ankomma på

regeringen att verka för detta, och regeringen borde

i lämpligt sammanhang återkomma till riksdagen med

en redovisning av vilka åtgärder som vidtagits och

vilka resultat som uppnåtts.

Vad utskottet sålunda anförde i betänkande

1999/2000:LU22 med anledning av de då aktuella

motionerna gav riksdagen som sin mening regeringen

till känna (rskr. 218).

När nu utskottet åter har att behandla

motionsyrkanden med krav på att vigselförrättare och

partnerskapsförrättare skall göras till ett

gemensamt uppdrag konstaterar utskottet att

regeringen, med anledning av riksdagens

tillkännagivande förra våren, i regleringsbreven för

länsstyrelserna för innevarande budgetår gett

länsstyrelserna i uppdrag att undersöka tillgången

på partnerskapsförrättare i respektive län och att

vid behov på lämpligt sätt verka för att

vigselförrättare och partnerskapsförrättare görs

till ett gemensamt uppdrag. Länsstyrelserna skall

till regeringen (Justitiedepartementet), senast den

1 februari 2002, redogöra för andelen kommuner där

partnerskapsförrättare finns, samt redogöra för de

åtgärder som har vidtagits med anledning av

uppdraget. Redogörelsen skall även innehålla de

aktiviteter som i övrigt har gjorts för att främja

tillgången till partnerskapsförrättare i kommunerna,

samt en redovisning av hur tillgången förändrats.

Utskottet ser med tillfredsställelse på de åtgärder

regeringen nu vidtagit, men förutsätter alltjämt att

regeringen i lämpligt sammanhang återkommer till

riksdagen och redovisar vilka resultat som uppnåtts.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motionerna L407 yrkandena 2 och 3, L454 yrkande 3

samt L459 yrkande 2.

Anknytningskraven i lagen om registrerat

partnerskap

Rätten till registrering av partnerskap är beroende

av parternas anknytning till Sverige. I 1 kap. 2 §

lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap

föreskrivs att registrering får ske om en av

parterna har hemvist här i landet sedan minst två år

eller en av parterna är svensk medborgare med

hemvist här i landet. Med svensk medborgare

jämställs medborgare i Danmark, Island,

Nederländerna och Norge. Nuvarande bestämmelser

infördes den 1 juli 2000 (prop. 1999/2000, bet.

LU22).

I 1 kap. 1 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa

internationella rättsförhållanden rörande äktenskap

föreskrivs som huvudregel att om någon vill ingå

äktenskap inför svensk myndighet prövas hans rätt

därtill enligt lagen i den stat där han är

medborgare.

I motion L454 yrkar Siw Wittgren-Ahl m.fl. (s) att

riksdagen skall tillkännage för regeringen vad i

motionen anförts om att anknytningsvillkoren i lagen

om registrerat partnerskap bör avskaffas (yrkande

1). I motionen erinras om att skillnaderna mellan

den äktenskapsrättsliga och partnerskapsrättsliga

lagstiftningen i förevarande hänseende har

motiverats med att äktenskap ingångna i Sverige

mellan utländska medborgare i de flesta fall blir

giltiga även i makarnas hemland medan så oftast inte

är fallet med partnerskap som registreras här. När

det gäller utländska medborgare bosatta i Sverige är

detta förhållande, enligt motionärernas mening,

knappast ett tillräckligt skäl att behålla en

lagstiftning som hindrar registrering av partnerskap

i Sverige. En persons medborgarskap säger inte något

om var han eller hon kommer att vara bosatt i

framtiden. De berörda personerna kan och bör, anförs

vidare, informeras om den svenska partnerskapslagens

territoriella begränsningar. På så sätt kan

eventuella överraskningar på grund av vad som gäller

enligt medborgarskapsstatens lag undvikas. Sedan bör

det, enligt motionärernas mening, vara upp till den

enskilde själv av avgöra om han eller hon vill ingå

partnerskap i Sverige. I motionen föreslås vissa

lagändringar i partnerskapslagen och i 1904 års lag.

Ana Maria Narti m.fl. (fp) anför i motion L459 att

det har hävdats att anknytningskravet behövs,

eftersom det annars skulle uppstå problem med att

parterna betraktas som registrerade i Sverige och

icke registrerade enligt andra länders lagar. Detta

problem kvarstår dock, anför motionärerna, även med

ett anknytningskrav. Argumentet handlar, enligt

motionärernas mening, inte om anknytningskravet utan

visar snarare att det behövs någon form av

internationell privaträttslig konvention om

partnerskap. Motionärerna vill ha till stånd en

sådan konvention. Vidare anför motionärerna att

argumenten för anknytningskrav inte har någon

bärkraft. Motionärerna vill därför att

anknytningskraven skall avskaffas och att det inte

skall ställas hårdare krav på hemvist eller

medborgarskap i Sverige för personer som vill ingå

partnerskap jämfört med personer som vill gifta sig.

I motionen yrkas att riksdagen skall tillkännage för

regeringen som sin mening vad i motionen anförts

dels om partnerskapslagens krav på svenskt

medborgarskap och hemvist i Sverige (yrkande 1),

dels om behovet av en internationell privaträttslig

konvention om partnerskap (yrkande 4).

I motion Ju724 anför Tasso Stafilidis m.fl. (v, s,

c, fp, mp) att de uppmjukningar i partnerskapslagens

anknytningskrav som beslutades våren 2000 inte är

tillräckliga, och motionärerna är kritiska till att

övriga länders homosexuella medborgare inte kan ingå

partnerskap i Sverige på samma villkor som

heterosexuella kan ingå äktenskap. Nuvarande regler

innebär, anför motionärerna, exempelvis att två

svenska partner som under en tidsperiod bor i London

inte kan åka hem till Sverige och ingå partnerskap

och att två finska partner som flyttar till Sverige

måste vänta minst två år innan de kan ingå

partnerskap även om deras avsikt är att bosätta sig

i Sverige. I motionen påpekas att motsvarande

begränsningar inte gäller för dem som vill ingå

äktenskap här i landet. Motionärerna yrkar att

riksdagen skall tillkännage för regeringen som sin

mening vad i motionen anförts om avskaffande av

anknytningsvillkoren i lagen om registrerat

partnerskap (yrkande 7).

Utskottet vill erinra om de uttalanden och

ställningstaganden som utskottet gjorde den 9 maj

2000 i samband med att riksdagen beslutade de

nuvarande anknytningsvillkoren i 1 kap. 2 §.

Utskottet behandlade då motionsyrkanden med

motsvarande innehåll som de nu aktuella. I sitt av

riksdagen godkända betänkande 1999/2000:LU22 anförde

utskottet bl.a. följande. Eftersom ett svenskt

partnerskap som regel inte medför några

rättsverkningar eller endast begränsade

rättsverkningar i stater som saknar

partnerskapslagstiftning bör det i sådana fall också

krävas någon form av anknytning till Sverige för att

registrering skall kunna ske här. Man kan inte

heller bortse från att andra stater kan vara

tveksamma till att deras medborgare kan registrera

partnerskap här, trots att de inte har tillräcklig

anknytning till landet. Det bör alltså finnas ett

anknytningskrav i partnerskapslagen som skiljer ut

dem som typiskt sett inte har sin framtid i Sverige.

Det anförda innebar att utskottet inte kunde ställa

sig bakom uppfattningen i de då aktuella motionerna

om att anknytningskravet borde tas bort helt.

Utskottets ställningstagande innebar inte att frågan

om möjligheterna att registrera partnerskap i

Sverige därmed var avgjord en gång för alla. Det bör

exempelvis undersökas, anförde utskottet, om det som

gäller för att ingå äktenskap i Sverige på sikt kan

gälla för möjligheten att ingå registrerat

partnerskap här. Enligt vad regeringen uppgav i den

då aktuella propositionen kommer frågan om

ytterligare uppmjukning av anknytningsvillkoren

avseende krav på hemvist och medborgarskap att

beredas bl.a. i samråd med de andra nordiska

länderna, och regeringen avsåg att återkomma i

frågan. Med det anförda tillstyrkte utskottet

propositionens lagförslag och avstyrkte bifall till

de då aktuella motionerna.

Utskottet finner inte skäl att nu tio månader

senare frångå dessa uttalanden, och utskottet

avstyrker bifall till motionerna L454 yrkande 1,

L459 yrkande 1 samt Ju724 yrkande 7.

Ställningstagandet innebär att också yrkande 4 i

motion L459 bör lämnas utan bifall.

Partnerskapsregistreringar utomlands

Enligt 1 kap. 5 § lagen (1904:26 s.1) om vissa

internationella rättsförhållanden rörande äktenskap

och förmyndarskap har regeringen inom vissa närmare

angivna ramar rätt att utfärda bemyndiganden att

förrätta vigsel utomlands enligt svensk lag och att

förrätta vigsel i Sverige enligt utländsk lag.

Huvudskälet till denna ordning är att ge svenska

medborgare bosatta i vissa länder en möjlighet att

där ingå äktenskap. Med stöd av bestämmelsen i 1904

års lag har regeringen utfärdat bemyndiganden som

innebär att det med vissa diplomatiska och konsulära

tjänster och med vissa prästerliga befattningar

följer rätt att förrätta vigsel enligt svensk lag

utomlands. I vissa fall är bemyndigandena

begränsade, exempelvis på det sättet att

vigselrätten endast gäller vigsel av svenska

medborgare. De bemyndiganden som lämnas föregås

regelmässigt av förhandlingar med respektive länders

regeringar.

Vid partnerskapslagens tillkomst behandlades frågan

om huruvida regeringens rätt att utfärda

bemyndiganden att förrätta vigsel utomlands borde

omfatta även registrering av partnerskap. I sitt av

riksdagen godkända betänkande 1993/94:LU28 anförde

utskottet att möjligheten till registrering

utomlands troligen kommer att aktualiseras endast i

fråga om länder som har lagstiftning som motsvarar

vad som gäller för registrerat partnerskap. Även om

behovet mot denna bakgrund kunde antas vara mycket

litet under den närmaste tiden, kunde dock enligt

utskottet utvecklingen i andra länder på sikt komma

att förändra läget. Utskottet stannade därför för

att regeringens rätt att utfärda bemyndiganden att

förrätta vigsel utomlands borde utvidgas till att

omfatta även registrering av partnerskap. I 1 kap. 9

§ tredje stycket lagen (1994:1117) hänvisas därför

till bl.a. 1 kap. 5 § 1904 års lag.

I motion L407 anför Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) att

det är en viktig principiell fråga att svenska

myndigheter skall ge sina medborgare samma service

och bemötande oavsett sexuell läggning. Regeringen

bör därför, enligt motionärernas mening, få i

uppdrag att skyndsamt utse partnerskapsförrättare på

samtliga de ambassader och konsulat där det i dag

finns vigselförrättare och där godkännande har

givits från respektive värdland. I motionen yrkas

att riksdagen skall tillkännage för regeringen som

sin mening vad i motionen anförts om

partnerskapsförrättare på ambassader (yrkande 4).

Siw Wittgren-Ahl m.fl. (s) anför i motion L454 att

svenska utlandsmyndigheter bör få förrätta

partnerskapsregistreringar. Förevarande åtskillnad

mellan rätten att ingå äktenskap respektive

frånvaron av att ingå partnerskap är, enligt

motionärernas mening, en omotiverad skillnad mellan

homo- och heterosexuella. I motionen yrkas att

riksdagen skall tillkännage för regeringen som sin

mening vad i motionen anförts om att

utlandsmyndigheterna bör bemyndigas att förrätta

partnerskap (yrkande 4).

I motion L459 anser Ana Maria Narti m.fl. (fp) att

partnerskap skall kunna få ingås på svenska

ambassader. Om ambassadens värdland lämnar sitt

godkännande måste, enligt motionärernas mening,

svenska ambassader erbjuda samma sevice vad gäller

både partnerskap och borgerliga vigslar. I motionen

yrkas att riksdagen skall tillkännage för regeringen

som sin mening vad i motionen anförts om möjligheten

att ingå partnerskap på Sveriges ambassader (yrkande

3).

Tasso Stafilidis m.fl. (v, s, c, fp, mp) anför i

motion Ju724 att det måste vara en självklarhet att

de ambassader som förrättar borgerliga vigslar även

skall kunna förrätta partnerskap. I motionen yrkas

att riksdagen skall tillkännage för regeringen som

sin mening vad i motionen anförts om möjlighet att

ingå partnerskap på svenska ambassader (yrkande 8).

Motionsyrkanden med samma inriktning som de nu

aktuella har avslagits av riksdagen vid ett flertal

tidigare tillfällen. Utskottet har därvid i sina av

riksdagen godkända betänkanden 1996/97:LU8,

1997/98:LU10 och 1998/99: LU18 uttalat att

förordnanden att registrera partnerskap vid ambassad

och konsulat, i likhet med vad som gäller

förordnanden att förrätta partnerskap, bör bygga på

ett konstaterat behov i det land som avses. Eftersom

huvudskälet till att ambassadtjänstemän över huvud

taget förordnas som vigselförrättare är att ge

svenska medborgare bosatta i vissa länder en

möjlighet att där ingå äktenskap, och

partnerskapslagens anknytningsvillkor innebär att

sådana personer inte kan registrera sitt partnerskap

enligt svensk rätt, har utskottet funnit att det

inte föreligger något behov av att

registreringsförrättare förordnas utomlands.

När motionsspörsmålet behandlades senast våren 2000

i samband med att partnerskapslagens

anknytningsvillkor ändrades vidhöll utskottet i sitt

av riksdagen godkända betänkande 1999/2000:LU22 den

uppfattning riksdagen tidigare givit uttryck för.

För det fall anknytningsvillkorens utformning i

framtiden skulle leda till att även svenska

medborgare med hemvist utomlands kan få sitt

partnerskap registrerat enligt svensk rätt, utgick

utskottet från att regeringen överväger spörsmålet

på nytt. Med det anförda avstyrkte utskottet bifall

till de då aktuella motionerna.

Utskottet har inte nu tio månader senare ändrat

uppfattning, och utskottet avstyrker därför bifall

till motionerna L407 yrkande 4, L454 yrkande 4, L459

yrkande 3 och Ju724 yrkande 8.

Terminologin i lagen om registrerat

partnerskap

I motion Ju724 kritiserar Tasso Stafilidis m.fl. (v,

s, c, fp, mp) terminologin i lagen (1994:1117) om

registrerat partnerskap. I lagen sägs att "två

personer av samma kön kan låta registrera sitt

partnerskap" och att "parterna förklaras för

registrerade partner". I äktenskapsbalken används

däremot begreppet "äktenskapets ingående" samt att

vigselförrättare förklarar dem som ingått äktenskap

för "makar". Enligt motionärernas mening borde lagen

om registrerat partnerskap harmoniseras med

äktenskapsbalken. Det finns, enligt motionärernas

mening, ingen anledning att använda ett så

oromantiskt ord som "registrering". En motsvarande

terminologi i äktenskapsbalken skulle innebära

uttryck som "registrerat äktenskap" och

"registrerade makar". Motionärerna anser vidare att

rubriken till lagen om registrerat partnerskap bör

ändras till partnerskapslagen samt att ordet

"registrera" byts ut till "ingå" så att två personer

av samma kön ingår partnerskap samt att personerna

förklaras för "partner", inte som "registrerade

partner". I motionen yrkas att riksdagen skall

tillkännage för regeringen som sin mening vad i

motionen anförts om terminologin i lagen om

registrerat partnerskap (yrkande 10).

Partnerskapskommittén ansåg i sitt betänkande, (SOU

1993:98) Partnerskap, att ordet registrering i

samband med begreppet partnerskap borde undvikas

eftersom ordet enligt kommittén gav associationer

till olika former av registrering av homosexuella.

Kommittén föreslog därför att lagen skulle

rubriceras "lag om partnerskap" och - i stället för

uttrycket registrering av partnerskap - "ingående av

partnerskap".

I sitt av riksdagen godkända betänkande

1993/94:LU28 konstaterade utskottet att de av

kommittén föreslagna uttryckssätten avvek från den

terminologi som valts i Danmark och i Norge. I

engelska språket används begreppet "registered

partnership", sannolikt efter dansk förebild. Till

följd härav och då "registrerat partnerskap" ansågs

vara inarbetat i det allmänna rättsmedvetandet genom

den debatt som förekommit måste, framhöll utskottet,

lämpligheten av att introducera de av kommittén

valda uttryckssätten sättas i fråga. Vidare pekade

utskottet på att det bland remissinstanserna

framhållits att institutet bör betecknas

"registrerat partnerskap" för att klart särskiljas

från andra samboendeformer och att fara för

sammanblandningar eljest skulle komma att föreligga

vid bl.a. översättningar till andra språk och i

sammanhang där det är viktigt att understryka att

lagreglerna om partnerskap endast gäller

samboförhållanden som konfirmerats genom

registrering. Därutöver framhöll utskottet att

partner och avledningen partnerskap i allmänt

språkbruk inte var något entydigt begrepp och

hänvisade till att Svenska akademins ordbok gav

flera betydelser av partner: "person med vilken man

samarbetar eller tillsammans med vilken man utför

något eller bildar ett lag eller par o.d., särskilt

om bolagsman eller kompanjon i ett ekonomiskt

företag, make resp. maka i ett äktenskap,

motspelare, medspelare". Att på sätt som kommittén

föreslagit använda ett så mångtydigt ord som

partnerskap som beteckning för ett nytt rättsligt

institut var enligt utskottets mening inte lämpligt.

Eftersom i allmänt språkbruk partnerskap

uppenbarligen kan avse bl.a. två personer som genom

sammanboende eller på annat sätt har etablerat en

nära relation framstår det närmast, anförde

utskottet, som förvirrande att beteckna en senare i

tiden genomförd registrering av relationen som

"ingående av partnerskap".

Till följd av det anförda, och då det, enligt

utskottets mening, saknades anledning att föreslå

ett helt nytt begrepp, borde den terminologi

användas som genom den danska och norska

lagstiftningen redan måste anses etablerad.

Vad utskottet sålunda anförde i samband med att

lagen om registrerat partnerskap kom till våren 1994

äger alltjämt giltighet, och utskottet kan inte

finna skäl att förorda någon ändrad terminologi i

enlighet med motionsönskemålen.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motion Ju724 yrkande 10.

Betänketiden vid äktenskapsskillnad

Bestämmelserna om äktenskapsskillnad finns i 5 kap.

äktenskapsbalken. I 1 § föreskrivs att makarna har

rätt till äktenskapsskillnad om de är ense om att

äktenskapet skall upplösas. Äktenskapsskillnad skall

föregås av betänketid om båda makarna begär det

eller om någon av dem varaktigt bor tillsammans med

eget barn under 16 år som står under den makens

vårdnad. Vill bara en av makarna att äktenskapet

skall upplösas har den maken enligt 2 § rätt till

äktenskapsskillnad endast efter betänketid. I 3 §

föreskrivs att betänketiden inleds när makarna

gemensamt ansöker om äktenskapsskillnad eller när

den ena makens yrkande om äktenskapsskillnad delges

den andra maken. Har betänketid löpt under minst sex

månader, skall dom på äktenskapsskillnad meddelas om

någon av makarna då framställer ett särskilt yrkande

om det. Har ett sådant yrkande inte framställts inom

ett år från betänketidens början faller frågan om

äktenskapsskillnad med automatik. I fall då makarna

lever åtskilda sedan minst två år har var och en av

dem enligt 4 § rätt till äktenskapsskillnad utan

föregående betänketid. Också i vissa andra speciella

fall som närmare anges i 5 § har makarna rätt till

äktenskapsskillnad utan föregående betänketid. När

en dom på äktenskapsskillnad vunnit laga kraft, dvs.

när tiden för överklagande har gått ut, är

äktenskapet upplöst.

I motion Sf228 anför Tuve Skånberg (kd) att enligt

Statistiska centralbyrån år 1994 anser hälften av

alla män och två tredjedelar av kvinnorna att det är

för lätt att skiljas i Sverige. För barnens skull

anser motionären att betänketiden för par som har

barn under 16 år skall förlängas till ett år, vare

sig båda eller bara den ena föräldern vill ha

äktenskapsskillnad. I motionen yrkas att riksdagen

som sin mening skall tillkännage detta för

regeringen (yrkande 3).

Nuvarande bestämmelser om betänketid vid

äktenskapsskillnad tillkom i samband med vissa

ändringar i giftermålsbalken, som trädde i kraft den

1 januari 1974 (prop. 1973:32, bet. LU 1973:20,

rskr. 256). Dessförinnan gällde att en

äktenskapsskillnad skulle föregås av ett års

hemskillnad. I det då aktuella lagstiftningsärendet

anslöt sig departementschefen, i likhet med det

stora antalet remissinstanser, till

Familjelagssakkunnigas förslag i betänkandet (SOU

1974:41) Familj och äktenskap att ersätta

hemskillnaden med en betänketid om minst sex

månader. I propositionen anförde departementschefen

att det var föga sannolikt att det skulle behövas

längre tid än sex månader för att motverka

förhastade beslut om skilsmässa, samtidigt som den

föreslagna betänketiden var tillräckligt lång för

att makarna skulle hinna bli upplysta om

möjligheterna till familjerådgivning och genomgå

sådan rådgivning. Mot denna bakgrund ansågs den av

Familjelagssakkunniga föreslagna betänketiden om

minst sex månader vara väl avvägd.

Utskottet hade i sitt av riksdagen godkända

betänkande LU 1973:20 för sin del inget att erinra

mot regeringens förslag om betänketidens längd, och

riksdagen följde utskottet.

Våren 2000 avstyrkte utskottet ett likalydande

motionsyrkande. Utskottet anförde då i sitt av

riksdagen godkända betänkande 1999/2000:LU16 att

motionärerna inte anfört någon omständighet som

utgjorde skäl till att ompröva det ställningstagande

som riksdagen gjorde år 1973 om betänketidens längd.

Lagutskottet gör nu elva månader senare samma

bedömning, och utskottet avstyrker bifall till

motion Sf228 yrkande 3.

Överklagande av dom på äktenskapsskillnad

Bestämmelser om äktenskapsmål finns i 14 kap.

äktenskapsbalken. Äktenskapsmål är bl.a. mål om

äktenskapsskillnad. Av 3 § framgår att äktenskapsmål

tas upp av tingsrätten i den ort där kvinnan eller

mannen har sitt hemvist. Har ingen av dem hemvist

här i landet tas målet upp av Stockholms tingsrätt.

I 4 § föreskrivs att makarna gemensamt får ansöka om

äktenskapsskillnad om båda vill ha

äktenskapsskillnad. I andra fall skall talan i

äktenskapsmål väckas genom ansökan om stämning.

Enligt 5 § får domstolen i mål om

äktenskapsskillnad pröva frågor om underhållsbidrag,

vårdnad om barn, barns boende, umgänge med barn,

rätt att bo kvar i makarnas gemensamma bostad till

dess bodelning sker och förbud att besöka varandra.

Sedan talan om äktenskapsskillnad har väckts, skall

domstolen pröva om dom på äktenskapsskillnad kan

medddelas genast. Behövs betänketid, skall domstolen

underrätta parterna om att betänketid löper och ge

besked om målets fortsatta handläggning. I 10 §

föreskrivs att särskilt yrkande om dom på

äktenskapsskillnad efter betänketid skall

framställas muntligen inför domstolen eller

skriftligen. Har yrkande framställts av endast en av

makarna, skall domstolen bereda den andra maken

tillfälle att yttra sig över yrkandet. Genom denna

bestämmelse får den andra maken tillfälle att

framställa egna yrkanden i följdfrågor som

aktualiseras av äktenskapsskillnaden.

Enligt 49 kap. 1 § rättegångsbalken gäller som en

allmän regel att en tingsrätts dom får överklagas.

Motsvarande gäller enligt 54 kap. 1 §

rättegångsbalken i fråga om överklagande av hovrätts

dom. I 2 kap. 1 § föreskrivs att hovrätt är överrätt

i mål som får fullföljas från tingsrätt, och i 3

kap. 1 § föreskrivs att Högsta domstolen är överrätt

i mål som får fullföljas från hovrätt. För att

Högsta domstolen skall pröva hovrättens dom krävs

enligt 54 kap. 9 § prövningstillstånd. Sådant

tillstånd får meddelas om det är av vikt för ledning

av rättstillämpningen att överklagandet prövas av

Högsta domstolen.

I motion L423 anför Ulla Hoffmann m.fl. (v) att de

flesta skilsmässor fortlöper utan komplikationer. I

några fall utnyttjar dock en av parterna rätten att

överklaga en dom på äktenskapsskillnad till att

förhala och trakassera motparten. Exempel finns,

anför motionärerna, där en gift kvinna efter flera

års misshandel beslutar sig för att skiljas men där

mannen genom att överklaga lyckats hindra att

äktenskapsskillnad kommer till stånd. Så länge

äktenskapet varar har mannen tillgång till makarnas

bostad och kan fortsätta misshandeln. Motionärerna

anför att det inte kan ha varit lagstiftarens mening

att rätten att överklaga skall användas på detta

sätt. I motionen yrkas att riksdagen skall begära

att regeringen lägger fram förslag till ändring i

äktenskapsbalken som innebär att dom om skilsmässa

inte skall kunna överklagas (yrkande 1).

Enligt utskottets mening skulle det naturligtvis

vara värdefullt om lagstiftaren kunde tillhandahålla

ett regelverk som innebär att sådana otillbörliga

förfaranden som beskrivs i motionen, inte minst i

äktenskapsmål, helt kunde förhindras. Utskottet kan

emellertid inte ställa sig bakom den lösning som

förordats i den aktuella motionen. I sammanhanget

måste nämligen beaktas att ett överklagandeförbud av

nödvändighet måste gälla för båda parter och oavsett

kön. Som redovisats ovan innehåller en dom på

äktenskapsskillnad också beslut om annat än

äktenskapsskillnad - exempelvis om underhållsbidrag,

vårdnad om barn och barns boende. Ett

överklagandeförbud i enlighet med motionsyrkandet

skulle innebära att exempelvis den av parterna som

tillerkänts vårdnaden om makarnas barn inte skulle

kunna få ett befogat överklagande rörande

underhållsbidragets storlek prövat av en högre

instans. Med hänsyn till sådana oönskade

konsekvenser av ett överklagandeförbud vill

utskottet inte förorda ett sådant förslag till

lagändringar som begärts i motionen.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motion L423 yrkande 1.

Utländska medborgares rätt till

äktenskapsskillnad

I 3 kap. 2 § lagen (1904 s.1) om vissa

internationella rättsförhållanden rörande äktenskap

och förmyndarskap anges i vilka fall äktenskapsmål

får tas upp av svensk domstol. Sådana mål får tas

upp av svensk domstol bl.a. om båda makarna är

svenska medborgare (p. 1), om käranden är svensk

medborgare och har hemvist här i riket eller

tidigare haft hemvist här sedan han eller hon fyllt

18 år (p. 2), om käranden inte är svensk medborgare

men har hemvist här i riket sedan minst ett år (p.

3) eller om svaranden har hemvist här i riket (p.

4).

I 3 kap. 4 § första stycket 1904 års lag föreskrivs

som huvudregel att talan om äktenskapsskillnad skall

prövas enligt svensk lag. I andra stycket och tredje

stycket finns dock undantag. Är båda makarna

utländska medborgare och har inte någon av dem

hemvist här i riket sedan minst ett år, får inte mot

makes bestridande dömas till äktenskapsskillnad om

grund till äktenskapets upplösning inte föreligger

enligt lagen i den stat där makarna eller någon av

dem är medborgare. Enligt förarbetena räcker det,

för att äktenskapsskillnad skall kunna beviljas, att

grund för äktenskapets upplösning föreligger enligt

någondera makes nationella lag (prop. 1973:158). Är

i annat fall båda makarna utländska medborgare och

åberopar ena maken att grund för äktenskapets

upplösning saknas enligt lagen i det land där han

eller hon är medborgare, får inte dömas till

äktenskapsskillnad, om det med hänsyn till samma

makes eller gemensamma barns intressen föreligger

särskilda skäl däremot.

Dessa bestämmelser kritiseras av Ulla Hoffmann

m.fl. (v) i motion L423. En kvinna som kommit till

Sverige i ett arrangerat äktenskap och som

misshandlats kan, anför motionärerna, inte få

skilsmässa såvida det inte föreskrivs i hemlandets

lagstiftning att misshandel är grund för

äktenskapsskillnad. Att behålla regler som hindrar

kvinnor från att söka skilsmässa på samma villkor

som kvinnor med svenskt medborgarskap är, enligt

motionärernas mening, diskriminering. Motionärerna

anser därför att lagstiftningen måste förändras. I

motionen yrkas att riksdagen skall begära att

regeringen lägger fram förslag till ändring i 1904

års lag som innebär att utländska män och kvinnor

boende i Sverige ges samma ovillkorliga rätt till

skilsmässa som svenska medborgare (yrkande 2).

Som redovisats i det tidigare avsnittet om

åldersgränsen för äktenskap pågår inom

Justitiedepartementet en översyn av de svenska

reglerna som berör frågan om lägsta äktenskapsålder

i förhållanden med internationell anknytning.

Utskottet förutsätter att de frågeställningar som

aktualiserats i den nu aktuella motionen övervägs

inom ramen för detta arbete.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motion L423 yrkande 2.

Bodelning

Allmänna bestämmelser om bodelning finns i 9 kap.

äktenskapsbalken. Enligt 1 § skall, när ett

äktenskap upplöses, makarnas egendom fördelas mellan

dem genom bodelning. Bodelning behövs inte om

makarna endast har enskild egendom och ingen av dem

begär att få ta över bostad eller bohag från den

andra maken. I 3 § föreskrivs att varje make är

skyldig att tills bodelning förrättas redovisa för

sin egendom och för sådan egendom som maken haft

hand om men som tillhör den andra maken. Makarna är

även i övrigt skyldiga att lämna de uppgifter som

kan vara av betydelse vid bodelningen.

Av 4 § framgår att bodelning med anledning av

äktenskapsskillnad skall förrättas när äktenskapet

har upplösts. Om någon av makarna begär bodelning

när ett mål om äktenskapsskillnad pågår, skall

bodelningen dock förrättas genast. Om det, när talan

om äktenskapsskillnad har väckts, behövs för att

skydda den ena makens rätt till bodelning, skall

domstolen, enligt 8 § sätta den andra makens egendom

eller del därav under särskild förvaltning. Mot en

makes bestridande får dock en sådan åtgärd inte

vidtas, om godtagbar säkerhet ställs. Ett beslut om

särskild förvaltning gäller tills vidare intill dess

att bodelning förrättas.

I mål om äktenskapsskillnad får domstolen, enligt

14 kap. 7 § äktenskapsbalken, för tiden till dess

frågan har avgjorts genom dom, på yrkande av någon

av makarna bestämma vem av makarna som skall ha rätt

att bo kvar i makarnas gemensamma bostad för tiden

till dess bodelning har skett. Ett sådant beslut får

verkställas på samma sätt som en dom. I ett mål om

äktenskapsskillnad får domstolen också, för tiden

till dess att skillnadsfrågan har slutligt avgjorts

genom dom, på yrkande av någon av makarna förbjuda

makarna att besöka varandra. Överträder någon ett

sådant förbud tillämpas lagen (1988:688) om

besöksförbud. De sanktioner som då kan komma i fråga

är böter eller fängelse i högst ett år.

I motion L430 anför Christina Axelsson och Inger

Segelström (båda s) att det blivit alltmer vanligt

att kvinnor får skyddad identitet vid hot om våld

och misshandel i hemmet. En skyddad identitet

innebär emellerid inte att kvinnans egendom skyddas.

När kvinnan tvingas fly måste hon lämna sin egendom

i hemmet. Enligt motionärernas mening borde hemmet

och makarnas gemensamma tillgångar plomberas och

juridiskt biträde göra en snabb bodelning så att

vardera parten får det som tillhör den. Motionärerna

anser att regeringen borde tillsätta en utredning

med uppgift att ta fram förslag till en sådan lag. I

motionen yrkas att riksdagen skall tillkännage för

regeringen som sin mening vad i motionen anförts om

att utreda förslag till lag om snabb bodelning då

våld eller hot om våld tvingar den ena parten till

skyddad identitet.

Lisbeth Staaf-Igelström m.fl. (s) pekar i motion

L455 på att det vid bl.a. skilsmässor förekommer

att bodelning inte kan komma till stånd på grund av

att den ena parten håller sig undan. Enligt

motionärerna finns exempel på fall där tvist om

bodelning av sådan anledning pågått i mer än sex år.

Enligt motionärernas mening är detta oacceptabelt.

En tänkbar lösning kan vara att den som saboterar

mister sina tillgångar till den andra parten.

Motionärerna anser att en översyn eller utredning av

de rättsliga reglerna om bodelning bör komma till

stånd i syfte att påskynda förfarandet. I motionen

yrkas att riksdagen skall tillkännage för regeringen

som sin mening vad i motionen anförts om bodelning.

Utskottet kan inte finna annat än att

äktenskapsbalkens nuvarande bestämmelser innebär

goda möjligheter för en utsatt make att på ett

tidigt stadium i en äktenskapsskillnadsprocess

gentemot den andra maken kunna säkra sin kommande

rätt till egendom. Som framgår av vad som redovisats

ovan kan en av makarna redan när ett äktenskapsmål

inleds få till stånd domstolsbeslut och även

verkställighet för att skydda sina tillgångar och

rättigheter inför en kommande bodelning. Utskottet

ser därför inga skäl att ta initiativ till ändringar

i äktenskapsbalkens bodelningsregler.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motionerna L430 och L455.

Även om utskottet således inte är berett att

förorda några initiativ till lagändringen bör,

enligt utskottets mening, ifrågasättas om inte

informationen om gällande rättsregler till utsatta

kvinnor borde förbättras. Om exempelvis en utsatt

kvinna redan i samband med att hon ansöker om att få

skyddad identitet fick upplysningar om vilka

civilrättsliga möjligheter hon har att skydda sina

rättigheter inför en kommande bodelning skulle med

all sannnolikhet sådana situationer som beskrivs i

motionerna kunna undvikas.

Gemensamma lån vid bodelning

När två eller flera personer gemensamt tar ett lån

är de enligt 1 kap. 2 § skuldebrevslagen (1936:81)

solidariskt ansvariga för skulden, såvida inte

förbehåll har gjorts om delad ansvarighet. Det

solidariska ansvaret innebär att långivaren har rätt

att vända sig mot vilken som helst av låntagarna och

utkräva hela skuldbeloppet. Den låntagare som därvid

tvingas att betala mer än vad som belöper på honom

eller henne har sedan rätt att kräva övriga

gäldenärer på vad som belöper på dem, s.k.

regressrätt.

Lena Ek (c) anför i motion L431 att många

frånskilda makar, trots genomförd skilsmässa,

fortfarande tvingas till egendomsmässig gemenskap

med sin förre make. Det gäller fall då makarna har

haft gemensamma banklån och där banken i samband med

äktenskapsskillnaden vägrat att dela upp lånet

mellan makarna. Bankerna tvingar därigenom rättsligt

skilda makar att även efter äktenskapsskillnaden ta

ekonomiskt ansvar för varandra. Då exempelvis en av

de f.d. makarna av hämndmotiv inte betalar sin del

av räntor och amorteringar hamnar den andra maken

ofta i ekonomiska svårigheter. Det naturliga borde,

enligt motionärens mening, vara att bankerna efter

en skilsmässa skall vara tvingade, såvida inte

makarna avtalat annat, att dela upp lånet mellan de

båda låntagarna. Motionären anser att reglerna för

bodelning med anledning av skilsmässa bör ändras så

att en make kan kräva en sådan uppdelning av en

gemensam skuld. I motionen yrkas att riksdagen skall

tillkännage för regeringen som sin mening vad i

motionen anförts om ändring av reglerna rörande

bodelning när det gäller låneskuld i anledning av

skilsmässa.

Våren 1996 behandlade utskottet i betänkande

1995/96:LU18 en motion vari, liksom i den nu

aktuella, pekades på vissa problem som hänger samman

med bl.a. solidariskt betalningsansvar för lån.

Utskottet ifrågasatte då inte att ett solidariskt

betalningsansvar i enskilda fall kunde leda till

olyckliga konsekvenser. Samtidigt uttalade utskottet

att lånevillkoren till alla delar måste betraktas

som en integrerad del av låneavtalet, och att

ändringar i avtalet - i enlighet med grundläggande

civilrättsliga principer - inte kan komma till stånd

utan att avtalets parter är överens om det. En

lösning på problemet måste således, framhöll

utskottet, innefatta en överenskommelse med

långivaren. Med det anförda avstyrkte utskottet

bifall till den då aktuella motionen, och riksdagen

följde utskottet.

Våren 1997 behandlade utskottet en motion med i

huvudsak samma innehåll som den våren 1996. I sitt

av riksdagen godkända betänkande 1996/97:LU6 vidhöll

utskottet sin ståndpunkt. Utskottet uttalade därvid

att den allmänna utgångspunkten för kreditavtal,

liksom för andra civilrättsliga avtal, måste vara

att villkor inte kan ändras såvida inte båda parter

är överens om detta.

Med hänvisning till de uttalanden som utskottet

gjorde 1996 och 1997 avstyrker utskottet bifall till

motion L431.

Pensionsrättigheter vid bodelning

Det finns olika sätt att se på makars

pensionsrättigheter i samband med en

äktenskapsskillnad. Enligt ett synsätt är

pensionsrättigheter rättigheter av ekonomisk art som

i princip bör delas lika mellan makarna på samma

sätt som andra tillgångar av ekonomiskt värde.

Enligt ett annat synsätt är en makes

pensionsrättigheter en större eller mindre del av

makens förmåga att försörja sig efter äktenskapets

upplösning, och utjämning mellan makarna av

pensionsrättigheter bör därför komma i fråga bara i

överensstämmelse med de principer som gäller om

underhållsskyldighet vid äktenskapsskillnad.

Som stöd för det första synsättet brukar anföras

att det går relativt enkelt att beräkna det

matematiska nuvärdet av en framtida

pensionsrättighet. När det gäller privata

försäkringar lämnar försäkringsbolagen regelmässigt

sådana uppgifter minst en gång per år. Mot detta

brukar invändas att det ekonomiska värdet av en

framtida pensionsrättighet är osäker för innehavaren

eftersom han eller hon inte vet om han eller hon

kommer att leva så länge att han eller hon får

uppbära någon pension och att rättighetens värde i

varje fall är oåtkomlig för honom eller henne fram

till dess att de individuella pensionsbeloppen

förfaller till betalning. Att det ekonomiska värdet

av en tillgång är i någon bemärkelse osäkert utgör

visserligen allmänt sätt inte något hinder mot att

tillgången tas med i bodelning. Speciellt för

pensionsrättigheter är emellertid att osäkerheten

finns där bara för den berörda individen -

statistiskt och matematiskt är värdet i princip

säkert - och att individen oftast inte kan undanröja

osäkerheten genom att flytta sitt tillgodohavande

till någon annan placering.

Ytterligare invändningar är att det kapitaliserade

värdet av framtida pensionsrättigheter ofta är

mycket stort i förhållande till värdet av

tillgångarna i övrigt i ett genomsnittligt bo. Om

pensionsrättigheten vid en likadelning i sin helhet

skulle läggas på den make som äger rättigheten,

torde det inte sällan betyda att den andra maken får

all övrig egendom i boet. Med tanke på att

pensionsrättigheten är oåtkomlig för den berättigade

till dess att de enskilda pensionsbeloppen förfaller

till betalning skulle ett konsekvent genomförande av

det första synsättet i många fall leda till

orimliga resultat.

För det andra synsättet anses tala bl.a. en

jämförelse med hur man behandlar makarnas förmåga

att skaffa sig inkomster genom förvärvsarbete. Om

arbetsfördelningen mellan makarna under äktenskapet

varit sådan att exempelvis mannen har kunnat skaffa

sig en position i förvärvslivet med goda

inkomstmöjligheter, medan kvinnan gått miste om

denna möjlighet genom att hon ägnat sin tid åt

barnen och hemmet, kan det i vissa fall utgöra skäl

för underhållsbidrag även efter en övergångstid.

Däremot har det inte hävdats att man borde beräkna

nuvärdet av mannens framtida förvärvsinkomster och

låta detta nuvärdebelopp påverka bodelningen. Med

det nu diskuterade synsättet skulle pensioner på

motsvarande sätt hållas utanför delningen.

Inställningen till de olika synsätten som nu har

angetts påverkas i stor utsträckning av vilken

konkret situation man har för ögonen. Om man tänker

sig ett fall där en make efter ett kortvarigt

äktenskap blir tvungen att avstå från all övrig

egendom i boet för att behålla sin pensionsrättighet

och att han eller hon flera år senare avlider strax

innan pensionen skall börja betalas ut, blir man

mest benägen att hålla med om att

pensionsrättigheter är en del av den framtida

försörjningsförmågan och har inte något egentligt

värde innan pensionen börjar betalas ut. Tänker man

å andra sidan ett fall där två makar strax före

bådas pensionering skiljer sig efter ett långvarigt

äktenskap och den ena maken får behålla en väl

tilltagen pensionsförsäkring och därutöver får halva

bobehållningen, medan den andra maken helt saknar

pensionsförsäkring och därför får leva på en

betydligt mera spartansk nivå, framstår det första

synsättet som mer närliggande.

Som påpekats i olika sammanhang går det inte

entydigt att säga att det ena av de båda redovisade

synsätten är riktigt och det andra felaktigt.

Hittills har dock frågorna om vardera makens

framtida försörjningsmöjligheter setts som de mest

praktiska och principiellt viktigaste. Detta har

inneburit att pensionsrättigheter som utgångspunkt

inte dras med i bodelningen. När det gäller vissa

slag av pensionsrättigheter har det dock legat

närmast till hands att betrakta dessa som

rättigheter av ekonomisk art som i princip bör delas

mellan makarna på samma sätt som andra tillgångar av

ekonomiskt värde. Det gäller framför allt privata

pensionsförsäkringar och det individuella

pensionssparandet.

I enlighet därmed föreskrivs i 10 kap. 3 § tredje

stycket äktenskapsbalken att vid bodelning med

anledning av äktenskapsskillnad en rätt till pension

som någon av makarna har på grund av

pensionssparavtal enligt lagen om individuellt

pensionssparande helt eller delvis undantas från

bodelningen, om det med hänsyn till makarnas

ekonomiska förhållanden och omständigheterna i

övrigt skulle vara oskäligt att hela pensionsrätten

ingick. Detsamma gäller rätt till pension på grund

av försäkring om det belopp som skall betalas ut

skall beskattas som inkomst och försäkringen gäller

rätt till ålderspension eller sjukpension (p. 1)

eller efterlevandepension om det finns en rätt till

utbetalning av pensionen vid bodelning (p. 2).

Tredje stycket innebär att i särskilda fall kan en

jämkning ske av de pensionsrättigheter som enligt

huvudregeln skall ingå i bodelningen vid

äktenskapsskillnad.

I 10 kap. 3 § andra stycket äktenskapsbalken

föreskrivs däremot att vid bodelning med anledning

av en makes död en rätt till pension som den

efterlevande har på grund av pensionssparavtal

enligt lagen (1993:931) om individuellt

pensionssparande inte skall ingå i bodelningen.

Detsamma gäller en rätt till pension som den

efterlevande maken har på grund av försäkring, om

det belopp som skall betalas ut skall beskattas

såsom inkomst. Om pensionssparkontot eller

försäkringen ägdes av den avlidna maken, tillämpas i

stället bestämmelserna i lagen (1927:77) om

försäkringsavtal. Bestämmelserna i andra stycket

innebär att det vid bodelning med anledning av ena

makens död inte finns möjlighet att ens undantagsvis

dra in en pensionsrätt i bodelningen.

Vad som nu redovisats innebär att rätt till pension

på grund av privat pensionsförsäkring eller pension

på grund av pensionssparavtal enligt lagen

(1993:931) om individuellt pensionssparande enligt

huvudregeln skall ingå i bodelning efter

äktenskapsskillnad. Övriga former av

pensionsrättigheter, exempelvis tjänstepensioner,

pensioner enligt lagen (1962:381) om allmän

försäkring och pension enligt det reformerade

ålderspensionssystemet ingår däremot inte i

bodelningen.

För de fall då det finns en snedfördelning av

makarnas pensionsskydd har i 6 kap. äktenskapsbalken

om underhåll anvisats olika vägar för att jämna ut

olikheterna och förbättra situationen efter

äktenskapsskillnad för en make som har dåligt

pensionsskydd och otillräckliga möjligheter att

själv förbättra skyddet. Av 6 kap. 7 § framgår att

varje make efter äktenskapsskillnad svarar för sin

försörjning. Om den ena maken behöver bidrag till

sitt underhåll under en övergångstid har den maken

rätt att få underhållsbidrag av den andra maken

efter vad som är skäligt med hänsyn till denna makes

förmåga och övriga omständigheter. Har den ena maken

svårigheter att försörja sig själv efter att ett

långvarigt äktenskap har upplösts eller finns det

andra synnerliga skäl, har den maken rätt till

underhållsbidrag av den andra maken för en längre

tid. Den omständigheten att den

underhållsberättigade behöver bidraget för att

skaffa sig pensionsskydd kan vara skäl för att

bestämma att bidraget skall betalas med ett

engångsbelopp. I 8 § föreskrivs att underhållsbidrag

efter äktenskapsskillnad skall betalas fortlöpande.

Finns det särskilda skäl, såsom att den

underhållsberättigade behöver ett bidrag för att

skaffa sig pensionsskydd, får domstolen dock

bestämma att bidraget skall betalas med ett

engångsbelopp.

När det gäller frågor om hur pensionsrättigheter

skall värderas vid bodelning hänvisas till

proposition 1997/98:106, s. 53.

I motion L425 av Ewa Thalén Finné och Christina

Husmark Pehrsson (båda m) anförs att det borde

finnas en möjlighet för parterna att vid boskillnad

avtala om att dela på intjänad pensionsrätt. Vid

skilsmässa framkommer ofta att en part, oftast

kvinnan, har arbetat deltid då barnen varit små. Den

pension som den andra maken under denna denna tid

tjänat in borde, enligt motionärernas mening, kunna

delas. I motionen yrkas att riksdagen skall

tillkännage för regeringen som sin mening vad i

motionen anförts om möjlighet att överlåta intjänad

pension.

Lena Ek (c) anför i motion L451 att den förälder

som stannat hemma med barnen vid en skilsmässa blir

missgynnad genom att han eller hon får sämre

pension. Enligt motionärernas mening vore det

rimligt att båda makar har samma förutsättningar

inför sin ålderdom att dela pensionspoäng på samma

sätt som man delar annan egendom. I motionen yrkas

att riksdagen skall tillkännage för regeringen som

sin mening vad i motionen anförts om möjligheten att

fördela och dela pensionspoäng mellan makar.

De ovan redovisade reglerna om pensionsrättigheter

vid bodelning, som trädde i kraft den 1 januari

1999, kom till efter ingående överväganden våren

1998 till följd av de av riksdagen år 1994 beslutade

genomgripande ändringarna i reglerna för

ålderspensionssystemet (prop. 1997/98:106, bet.

LU25). De allmänna utgångspunkterna för behandling

av makars pensionsrättigheter vid bodelning med

anledning av äktenskapsskillnad var då att

pensionsrättigheter i form av exempelvis

tjänstepensioner, pension enligt lagen (1962:381) om

allmän försäkring och pension enligt det reformerade

allmänna ålderspensionssystemet inte skall ingå,

medan däremot rätten till pension på grund av privat

pensionsförsäkring och pension på grund av

pensionssparavtal enligt lagen (1993:931) om

individuellt pensionssparande som regel skall ingå.

För de fall då det finns en snedfördelning mellan

makarnas pensionsskydd beslutades ovan redovisade

bestämmelser i 6 kap. äktenskapsbalken som markerar

att pensionsskyddet kan ha betydelse för

underhållsfrågan. Ett enigt utskott och en enig

riksdag ställde sig bakom lagstiftningen.

Utskottet finner inte skäl att nu, endast drygt två

år efter det att de nuvarande bestämmelserna om

pensionsrättigheter vid bodelning varit i kraft,

förorda några ändringar.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motionerna L425 och L451.

Sambolagen och dess tillämpning

Lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem

(sambolagen) trädde i kraft den 1 januari 1988,

samtidigt med äktenskapsbalken. Lagen är tillämplig

på sådana samboförhållanden där en ogift man och en

ogift kvinna lever tillsammans under

äktenskapsliknande förhållanden. Den innehåller

bestämmelser om bodelning vid upplösning av

samboförhållandet, om en sambos rätt att i vissa

fall ta över bostad som inte ingår i bodelningen, om

inskränkningar i rätten att förfoga över det

gemensamma hemmet och om rättegången i tvister

mellan sambor.

Huvudregeln vid bodelning är att värdet av den

gemensamma bostaden och det gemensamma bohaget skall

delas lika mellan samborna. I 5 § första stycket

föreskrivs att när ett samboförhållande upphör,

skall på begäran av någon av samborna deras

gemensamma bostad och bohag fördelas mellan dem

genom bodelning, om egendomen har förvärvats för

gemensamt begagnande. Avlider en sambo, skall

begäran om en sådan bodelning framställas av den

efterlevande sambon senast när bouppteckningen

förrättas. Enligt 5 § andra stycket gäller inte

första stycket om samborna har kommit överens om det

i ett skriftligt avtal som har undertecknats av dem

båda.

Våren 1997 tillkallade regeringen en parlamentarisk

kommitté med uppgift att utvärdera huruvida

huvudsyftet med sambolagen - att ge ett minimiskydd

åt den svagare parten när ett samboförhållande

upplöses - har uppnåtts och bl.a. överväga om

skillnaderna i den rättsliga behandlingen av

heterosexuella och homosexuella sambor är motiverade

(dir. 1997:75). Kommittén antog namnet

Samboendekommittén. Utredningsarbetet redovisades i

september 1999 i betänkandet (SOU 1999:104) Nya

samboregler.

Sten Tolgfors (m) anför i motion L403 att

sambolagen inskränker enskilda människors

möjligheter att själva besluta över sina

samlevnadsformer. Lagen inkräktar också, enligt

motionärens mening, på människors integritet och

äganderätt. Sambolagen bör därför avskaffas. Till

skillnad från äktenskapet och partnerskapet är det

reglerade samboförhållandet inte följden av ett

aktivt val. Det par som önskar få del av ett

rättsligt skydd kan exempelvis välja att gifta sig

med varandra. Om människor inte väljer att gifta sig

skall staten, enligt motionärens mening, inte lägga

sig i detta. Regleringen av ekonomiska förhållanden

bör bli gällande först när sambopar aktivt väljer

detta på samma sätt som gäller för äktenskap och

registrerat partnerskap. Mot denna bakgrund anser

motionären att sambolagen bör avskaffas och ersättas

med en möjlighet till frivilliga avtal om

sammanboende pars inbördes ekonomiska förhållanden.

På så sätt blir, enligt motionären, de ömsesidiga

ekonomiska förhållandena föremål för människors

aktiva och medvetna val. I motionen yrkas att

riksdagen skall besluta avskaffa sambolagen (yrkande

1) och att riksdagen skall tillkännage för

regeringen som sin mening vad i motionen anförts om

att ekonomiska förhållanden mellan sammanboende

personer skall regleras genom frivilliga avtal i

stället för i lag (yrkande 2).

I motion L410 framför Stig Rindborg m.fl. (m)

kritik mot den nuvarande sambolagstiftningen.

Motionärerna anför att sambolagen visat sig skapa en

falsk känsla av trygghet. Gemene man uppfattar i

många fall att sambolagen ger ett juridiskt skydd

motsvarande vad som gäller för äktenskap och regi-

strerade partnerskap. Denna falska trygghet innebär,

enligt motionärernas mening, att de samboende inte

tänker igenom vilka regler som gäller för bl.a.

egendomen. En lång rad olika samlevnadsformer har

uppstått, och de som bor under samma tak är ytterst

sällan medvetna om att sambolagen kan komma att

tillämpas när sammanlevnaden upphör. Bevisläget är

dessutom komplicerat när den ena parten hävdar att

samlevnaden skett under äktenskapsliknande former

medan den andra hävdar att samlevnaden såg ut på

annat vis. Motionärerna vill ha till stånd en ny

ordning som innebär att parterna avtalsvägen skall

kunna bestämma om sambolagen skall vara tillämplig

på deras samlevnad. I motionen yrkas att riksdagen

skall besluta om sådana lagändringar att lagen om

sambors gemensamma hem och lagen om homosexuella

sambor enbart blir gällande efter avtal mellan de

samboende.

Vad först gäller motion L403 yrkande 1 vill

utskottet framhålla att innan sambolagen infördes

var sammanboende par som inte ingått äktenskap

hänvisade till att träffa avtal om sina inbördes

förhållanden. Det var emellertid oklart vilka

rättsverkningar som kan åstadkommas genom avtal

mellan sambor, och om sådana avtal blir gällande mot

tredje man. De undersökningar som gjordes innan

sambolagen infördes visade dessutom att det var

mycket ovanligt att några avtal träffades mellan

parterna i samboförhållanden. Även om det i och för

sig inte kan tas för givet att de lösningar som

sambolagen tillhandahåller passar alla sambor i

samtliga situationer anser utskottet att lagen

behövs. Sambolagen ger också parterna möjlighet att

avtala bort bodelningsreglerna.

Vidare vill utskottet hänvisa till att det vid

Samboendekommitténs hearingar i många avseenden

framförts kritik mot sambolagen, men att ingen

därvid ansett att sambolagen borde upphävas. Även om

bodelningsresultatet i flera fall blir orättvist

bedömdes sambolagen vara till hjälp för den svagare

parten i många fall. Samboendekommittén har bedömt

att sambolagens övergripande syfte att bereda den

svagare parten ett minimiskydd vid ett

samboförhållandes upplösning även fortsättningsvis

skall bestå samt lagt fram förslag till vissa

förtydliganden och andra lagändringar.

Inte heller utskottet finner skäl att förorda att

sambolagen skall upphävas.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motion L403 yrkande 1.

När det sedan gäller yrkande 2 i motion L403 och

motion L410 vill utskottet peka på att

Samboendekommittén lagt fram förslag till en

bestämmelse som tydligare än den nuvarande klargör

att sambor kan avtala såväl att bodelning över huvud

taget inte skall ske som att viss egendom inte skall

ingå i bodelningen samt att samborna genom ett nytt

avtal kan ändra vad de tidigare har överenskommit. I

avvaktan på resultatet av den fortsatta beredningen

av kommitténs förslag anser utskottet att motionerna

L403 yrkande 2 och L410 inte skall föranleda någon

riksdagens vidare åtgärd.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motionerna L403 yrkande 2 och L410.

I motion L424 av Britt-Marie Danestig (v) yrkas att

riksdagen skall begära att regeringen tillsätter en

utredning med syfte att lämna förslag om hur

regelsystem och lagstiftning skall utformas när det

gäller kvinnor och män som är sammanboende utan

gemensamma barn enligt vad i motionen anförts om

behovet av konsekvens när det gäller hur man räknas

som en ekonomiskt oberoende individ respektive som

en ekonomisk enhet. Motionären anför bl.a. att det

är svårt för enskilda att förstå i vilka sammanhang

deras sammanboende skall ses som ett enda hushåll

med gemensam ekonomi och i vilka sammanhang de skall

ses som två av varandra ekonomiskt oberoende

individer. Enligt motionärens mening upplever många

människor att de utsätts för godtyckliga

bedömningar. Detta skapar frustration och försvårar

planeringen av den personliga ekonomin.

Vad som tas upp i motionen synes, såvitt utskottet

kan bedöma, till övervägande del vara att se som ett

informationsproblem. Utskottet erinrar om att också

Samboendekommittén ansett att informationen om

sambolagen måste förbättras. En allsidig och brett

upplagd information bör, enligt kommittén, finnas

tillgänglig för allmänheten. Innehållet i

informationen skall vara tydligt och lättförståeligt

och riktas till både sambor av motsatt kön och av

samma kön. Det skall eftersträvas att informationen

lämnas på ett sådant sätt att den når ut till ett så

stort antal berörda personer som möjligt.

Utskottet förutsätter att sådana

informationsinsatser som Samboendekommittén

föreslagit kommer till stånd och avstyrker därför

bifall till motion L424.

Lagstiftningen om sambor av samma kön

För personer som lever tillsammans i ett

homosexuellt förhållande men som inte har

registrerat sitt partnerskap gäller lagen (1987:813)

om homosexuella sambor. Lagen innebär att sambolagen

och vissa andra bestämmelser om sambor är

tillämpliga också på homosexuella samboförhållanden.

I motion L444 anför Lars Lindblad (m) att likheten

inför lagen är en viktig princip som måste gälla

oavsett sexuell läggning. Motionären anser därför

att reglerna i sambolagen också skall gälla

homosexuella sambor. I motionen yrkas att riksdagen

skall tillkännage för regeringen som sin mening vad

i motionen sålunda anförts om lagen om sambors

gemensamma hem (yrkande 1).

Inger Segelström m.fl. (s) kritiserar i motion L450

den nuvarande uppdelningen i två sambolagar - en för

heterosexuella och en för homosexuella. Motionärerna

förordar därför en ny sambolagstiftning som innebär

att alla samboförhållanden regleras i en och samma

lag. I motionen yrkas att riksdagen skall

tillkännage för regeringen som sin mening vad i

motionen anförts om att införa en ny och neutral

sambolagstiftning.

Också Ana Maria Narti m.fl. (fp) anser i motion

L459 att en gemensam sambolagstiftning bör införas

för hetero- och homosexuella. Härigenom får, anför

motionärerna, alla sambopar lika rättigheter och

skyldigheter. I motionen yrkas att riksdagen skall

tillkännage för regeringen som sin mening vad i

motionen anförts om en ny sambolagstiftning som

behandlar homosexuella och heterosexuella sambor

lika (yrkande 5).

Inför ett ställningstagande till de aktuella

motionsyrkandena vill utskottet peka på att

Samboendekommittén i sitt betänkande (SOU 1999:104)

Nya samboregler framlagt lagförslag som innebär att

lagen om homosexuella sambor skall upphävas och att

alla samboförhållanden skall regleras i en och samma

sambolag. Det föreligger således ett färdigt

lagförslag med den inriktning som motionärerna

förespråkar. Enligt utskottets mening bör resultatet

av det fortsatta beredningsarbetet avvaktas.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motionerna L444 yrkande 1, L450 och L459 yrkande 5.

Värdekommission, m.m.

I januari 1998 tillsatte den dåvarande norska

regeringen en kommission, den s.k. Verdikommisjonen,

som bestod av dels en styrgrupp om 12 ledamöter,

dels ett råd på 37 ledamöter. Styrgruppen och rådet

har en bred sammansättning av människor från en

mängd olika samhällssektorer. Kommissionen

finansieras med statliga medel, men är i övrigt helt

fristående från den norska staten. Huvudmålet för

kommissionen är att bidra till bred värdemässig och

samhällsetisk mobilisering för att stärka

gemenskapsvärderingar och ansvar för miljön och

samhället. Kommissionen skall bl.a. bidra till att

skapa en större medvetenhet om värdefrågor och

etiska problemställningar, bidra till analys och

kunskapsförmedling på området, identifiera aktuella

värdemässiga och samhällsetiska utmaningar och

uppmana till handling. Arbetet bedrivs bl.a. genom

utfrågningar, seminarier, konferenser,

massmedieutspel, institutionsbesök, folkmöten och

genom publicering av rapporter och andra

publikationer.

Verdikommisjonen har bedrivit projekt som gäller

bl.a. användningen av Norges oljetillgångar,

folkhälsa, mediernas betydelse, miljö, krig och

fred, våld, minoriteter och religon. Vidare har

kommissionen givit ut ett antal publikationer i vitt

skilda ämnen. Kommissionens arbete skall i sin

helhet redovisas i en slutrapport senast under

hösten 2001.

I motion L435 anför Alf Svensson och Per Landgren

(båda kd) att det är angeläget med en samlad och

samordnad hantering av vår tids svåra etiska frågor

med utgångspunkt i de etiska ståndpunkter vi har

intagna i grundlagen och i internationella

konventioner och deklarationer om mänskliga fri- och

rättigheter. En svensk genomlysning av samhällets

fundament, dvs. den värdebas som håller ihop

samhället, är angelägen, menar motionärerna. Vad

gäller bredden och planeringen kan den norska

Verdikommisjonen fungera som gott exempel. I

anslutning till tidigare motioner anser motionärerna

att en svensk värdekommission med mönster från vårt

grannland Norge bör tillsättas. I motionen yrkas att

riksdagen skall tillkännage för regeringen som sin

mening vad i motionen anförts om en värdekommission.

Gunilla Wahlén (v) anför i motion L458 att det

måste finnas en arena för etisk dialog. Kunskapen

och insikten om de etiska värderingarna som råder i

samhället måste öka hos forskare och beslutsfattare.

För att öka möjligheterna att göra rätt val eller

fatta riktiga avgöranden måste vi prata med varandra

om dessa viktiga saker. Samtalet måste, anför

motionären, finnas hemma med familjen, i skolan,

mellan arbetskamrater, mellan människor med olika

bakgrund, kultur och religion, med personalen i

vården, läkarna med forskarna, beslutsfattarna och

lagstiftarna. Motionären menar att det finns ett

oändligt behov av en öppen dialog för att

medborgarna skall få kunskap och ha beredskap att ta

ställning i etiska dilemman och skapa en gemensam

värdegrund. I motionen yrkas att riksdagen skall

begära att regeringen tar initiativ till en öppen

dialog om etiska dilemman mellan allmänhet, forskare

och folkvalda.

I motion L420 yrkar Tuve Skånberg (kd) att

riksdagen skall tillkännage för regeringen som sin

mening vad i motionen anförts om klarläggande av hur

och i vilken utsträckning de tyska rasistiska

Nürnberglagarna kom att tillämpas i Sverige. Enligt

vad som anförs i motionen tillämpades i Sverige

under 1930- och 1940-talen nazistiska raslagar på

familjerättens område på så sätt att tyska

medborgare som flytt till Sverige genom lagen

(1904:26 s.1) om vissa internationella

rättsförhållanden rörande äktenskap och

förmyndarskap hindrades att ingå äktenskap över

rasbarriären. Motionären anser att det är angeläget

att riksdagen uttalar behovet av att klarlägga hur

och i vilken utsträckning så kom att ske.

Motionsyrkanden om tillsättande av en

värdekommission har avstyrkts av utskottet våren

1999 i betänkande 1998/99:LU18 och våren 2000 i

betänkande 1999/2000:LU16. Utskottet har därvid

erinrat om att vissa åtgärder redan vidtagits för

att lyfta fram sådana spörsmål som tas upp av

motionärerna och därvid nämnt den s.k.

Millenniekommittén, Värdegrundsprojektet inom

grundskolan och Demokratiutredningen. För en närmare

redovisning av dessa arbeten hänvisas till

lagutskottets betänkande 1998/99:LU18.

Utskottet har självfallet inte någon annan

uppfattning än motionärerna vad gäller det angelägna

i att det i så många sammanhang som möjligt förs

samtal, diskussioner och debatter i sådana frågor

som tas upp i motionerna. Som utskottet fann våren

1999 och våren 2000 är dock den föreslagna

värdekommissionen inte en framkomlig väg om man vill

komma vidare med de tankegångar som utskottet givit

uttryck för. Det föreligger nämligen en risk för att

bara tillsättandet av en statlig kommission av många

kan uppfattas som ett försök att lägga fast en för

alla människor gemensam syn på de frågeställningar

som förts fram av motionärerna. Det kan inte heller

uteslutas att samtal och diskussioner i andra

sammanhang kring grundläggande mänskliga värden

avstannar och det synsätt som kommer till uttryck i

kommissionen blir allenarådande. Vad en

värdekommission kan lägga fast kan dessutom endast

bli redovisningar av uppfattningar hos enskilda

ledamöter i en statlig kommitté. Därtill kommer att

det inte går att bortse från att kommissionens

slutsatser kan bli så allmänt hållna att de framstår

som ointressanta och arbetet därmed utförts i

onödan.

Därtill kommer att ytterligare arbeten nu slutförts

som lyfter fram och har förslag rörande sådana

spörsmål som motionärerna önskar få belysta. Vad som

därvid tas upp har nära beröringspunkter med delar

av den norska Verdikommisjonens arbete.

Utskottet vill därvid först hänvisa till

Bioteknikkommitténs slutbetänkande (SOU 2000:103)

Att spränga gränser - Bioteknikens möjligheter och

risker. I betänkandet anför kommittén att det är

angeläget att de enskilda medborgarnas möjligheter

att få insyn, vara delaktiga och utöva inflytande

när det gäller teknikutvecklingen i samhället

förbättras väsentligt. Behovet av en dialog mellan

dessa, experter och politiker måste tillgodoses.

Kommittén menar att Sverige bör inrätta ett

teknologiråd med ett brett arbetsområde omfattande

olika typer av teknologier. Rådet skall främja

debatten om teknologi, dvs. teknik och dess

användning. Därutöver skall rådet värdera teknologin

- alltså peka på teknologins problem och

möjligheter, på behov av ställningstaganden och på

lösningar - och ge råd till riksdagen och regeringen

i teknologiska frågor. Bioteknikkommittén anser att

teknologirådet bör bestå av en styrelse, ett

representantskap och ett sekretariat. I styrelsen

ingår lämpligen omkring tio ledamöter, som utses av

regeringen på förslag av olika intressenter som

forskningsråd och arbetsmarknadens parter.

Representantskapet kan bestå av omkring 50 ledamöter

och fungera som ett forum för en öppen debatt om

aktuella ämnen med anknytning till

teknologivärdering. Representantskapet bör ha en

betydligt bredare anknytning till samhället än

styrelsen, bl.a. genom företrädare för konsumenter,

producenter och miljörörelsen och olika

ungdomsorganisationer. Rådet bör självt bestämma

vilka frågor som skall tas upp. Såväl regeringen och

dess organ som riksdagen har möjlighet att ge

förslag på arbetsuppgifter. Även organisationer och

enskilda skall, enligt kommittén, ha denna

möjlighet. Rådet kan också självmant ta upp områden

där arbete bör utföras. Dess arbetssätt skall vara

sådant att det skapar en brygga mellan medborgare,

forskare eller andra experter och politiker.

Teknologirådet föreslås vara en myndighet under

riksdagen och skall löpande lämna rapporter till

riksdagen, regeringen och allmänheten.

Bioteknikkommittén anser att en särskild

organisationskommitté bör tillsättas för att

förbereda och genomföra organisationen av rådet. -

Bioteknikkommitténs betänkande bereds för närvarande

inom Regeringskansliet.

Ett annat betänkande som bör beaktas i förevarande

sammanhang är (SOU 2001:5) Forum för Levande

historia som nyligen överlämnats till chefen för

Kulturdepartementet från Kommittén för Levande

historia. I betänkandet föreslår kommittén att ett

nytt kunskapscentrum, Forum för Levande historia,

skall inrättas. Det övergripande målet för detta

forum skall vara att stärka viljan hos var och en

att aktivt verka för alla människors lika värde.

Forumet skall behandla frågor som rör demokrati,

tolerans och mänskliga rättigheter med utgångspunkt

i Förintelsen. Förslaget skall ses mot bakgrund av

de positiva erfarenheterna av informationssatsningen

Levande historia och som en konkret åtgärd i linje

med många av de andra initiativ och utredningar som

genomförts under 1990-talet mot rasism,

antisemitism, antiziganism, främlingsfientlighet och

antidemokratiska krafter i syfte att stärka

demokratin. Forumets unika syfte skall vara att

främja arbete med, diskussion om och reflektion över

demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter i

samtiden utifrån historiska perspektiv, från

Förintelsen och från svensk 1900-talshistoria.

Forumet skall bl.a. förmedla och ge tillgång till

fakta, föra offentliga debatter i aktuella frågor,

stimulera till dialog genom att vara mötesplats för

olika ämnesdiscipliner, yrkesgrupper, kulturer och

generationer samt utveckla ett samarbete med

myndigheter, organisationer och institutioner,

liksom med internationella organisationer.

Det redovisade leder utskottet fram till samma

slutsatser som våren 1999 och våren 2000. Utskottet

är således inte berett att ställa sig bakom kravet

på inrättandet av en svensk värdekommission, och

motion L435 bör därför lämnas utan bifall.

När det gäller motionerna L420 och L458 anser

utskottet att riksdagen nu i första hand bör avvakta

resultatet av de ovan redovisade förslagen från

Bioteknikkommittén och Kommittén för Levande

historia, och utskottet avstyrker bifall också till

dessa motionsyrkanden.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande äktenskapets ställning

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:L411 och

2000/01:L422 yrkande 1,

res. 1 (m)

res. 2 ( kd)

2. beträffande äktenskap för personer av

samma kön

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:L404 yrkande 2 och

res. 3 (v)

3. beträffande åldersgränsen för äktenskap

att riksdagen avslår motionerna

2000/01:L432, 2000/01:L437 och 2000/01:L456,

4. beträffande hindersprövning

att riksdagen avslår motion 2000/01:L427,

5. beträffande vigsel

att riksdagen avslår motion 2000/01:L404

yrkandena 1 och 3,

res. 4 (v)

6. beträffande partnerskapsförrättare inom

trossamfund

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:L444 yrkande 2, 2000/01:

res. 5 (v)

7. beträffande partnerskapsförrättare och

vigselförrättare

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:L407 yrkandena 2 och 3,

8. beträffande anknytningskraven

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:L454 yrkande 1,

2000/01:Ju724 yrkande 7,

res. 6 (v, c, fp)

9. beträffande partnerskapsregistreringar

utomlands

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:L407 yrkande 4, 2000/01

yrkande 3 och 2000/01:Ju724 yrkande 8,

res. 7 (v, fp)

10. beträffande terminologin i lagen om

registrerat partnerskap

att riksdagen avslår motion 2000/01:Ju724 yrkande 10,

res. 8 (v)

11. beträffande betänketiden vid

äktenskapsskillnad

att riksdagen avslår motion 2000/01:Sf228 yrkande 3,

12. beträffande överklagande av dom på

äktenskapsskillnad

att riksdagen avslår motion 2000/01:L423 yrkande 1,

13. beträffande utländska medborgares rätt

till äktenskapsskillnad

att riksdagen avslår motion 2000/01:L423 yrkande 2,

14. beträffande bodelning

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:L430 och

2000/01:L455,

15. beträffande gemensamma lån vid

bodelning

att riksdagen avslår motion 2000/01:L431,

16. beträffande pensionsrättigheter vid

bodelning

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:L425 och 20

17. beträffande upphävande av sambolagen

att riksdagen avslår motion 2000/01:L403 yrkande 1,

res. 9 (m, kd)

18. beträffande sambolagens tillämpning

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:L403 yrkande 2 och 2000/

res. 10 (m)

19. beträffande information om samboregler

att riksdagen avslår motion 2000/01:L424,

20. beträffande lagstiftningen om sambor

av samma kön

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:L444 yrkande 1,

2000/01: L450 och 2000/01:L459 yrkande 5,

21. beträffande en svensk värdekommission

att riksdagen avslår motion 2000/01:L435,

res. 11 (kd)

22. beträffande etiska dilemman och

Nürnberglagarna

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:L420 och

2000/01:L458.

Stockholm den 13 februari 2001

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

I beslutet har deltagit: Tanja

Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson

(kd), Stig Rindborg (m), Karin

Olsson (s), Henrik S Järrel (m),

Nikos Papadopoulos (s), Elizabeth

Nyström (m), Marina Pettersson (s),

Christina Nenes (s), Tasso

Stafilidis (v), Kjell Eldensjö

(kd), Berit Adolfsson (m), Anders

Berglöv (s), Viviann Gerdin (c),

Ana Maria Narti (fp), Christina

Pettersson (s) och Raimo Pärssinen

(s).

Reservationer

1. Äktenskapets ställning (mom. 1)

Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Elizabeth Nyström

och Berit Adolfsson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7

börjar med "Utskottet har" och slutar med "yrkande

1" bort ha följande lydelse:

I likhet med vad som anförts i motion L411 anser

utskottet att lagstiftningsåtgärder är påkallade i

syfte att stärka äktenskapets och partnerskapets

rättsliga ställning. Under de senaste åren har många

par avstått från att ingå äktenskap eller registrera

partnerskap med hänsyn till rent ekonomiska

förhållanden. Det får, enligt utskottets mening,

inte vara så att samhället behandlar par som

formaliserat sitt samliv efter de normer som

samhället ställt upp mer ofördelaktigt än andra. I

likhet med motionärerna anser utskottet att det inte

finns någon anledning att straffa två individer som

använder de av lagstiftningen tillhandahållna

standardreglerna för samlevnad. Som dagens

lagstiftning ser ut missgynnas de par som väljer att

genom äktenskap eller partnerskap offentliggöra sin

samlevnad.

Mot bakgrund av vad som sålunda anförts bör

regeringen lägga fram förslag till sådana

lagändringar att staten inte missgynnar par som

formaliserat sitt samliv genom att registrera

partnerskap eller ingå äktenskap i enligt med vad

som nu anförts.

Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till

motion L411 och avstyrker bifall till motion L422

yrkande 2.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande äktenskapets ställning

att riksdagen med bifall till motion 2000/01:L411

och med avslag på motion 2000/01:L422

yrkande 1 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

2. Äktenskapets ställning (mom. 1)

Rolf Åbjörnsson och Kjell Eldensjö (båda kd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7

börjar med "Utskottet har" och slutar med "yrkande

1" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att den

neutrala synen på samlevnad som genomsyrat den

familjerättsliga lagstiftningen under de senaste

decennierna bör ersättas med en lagstiftning som gör

äktenskapet till en än mer attraktiv samlevnadsform.

Fakta visar att äktenskapet redan nu, trots många

skilsmässor, ändå är den stabilaste

samlevnadsformen. I likhet med den danska

utredningen om samlevnadsformer anser utskottet att

äktenskapet är den bästa rättsliga ramen för att

säkra känslomässig och ekonomisk trygghet för

familjen. För att minska antalet spruckna relationer

och för att flera skall välja äktenskapet som

samlevnadsform är det därför angeläget med

opinionsbildning och en politisk viljeinriktning på

familjerättens område som framhåller äktenskapet som

den bästa samlevnadsformen. En sådan medveten

inriktning markerar vikten av att uppnå ökad

rättssäkerhet och jämställdhet mellan makar,

samtidigt som barnens trygghet förstärks.

Erforderliga lagförslag i linje med vad utskottet nu

anfört bör framläggas utan dröjsmål.

Vad utskottet nu anfört om inriktningen av

lagstiftningen på familjerättens område bör

riksdagen, med bifall till motion L422 yrkande 1 och

med avslag på motion L411, som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande äktenskapets ställning

att riksdagen med bifall till motion 2000/01:L422

yrkande 1 och med avslag på motion

2000/01:L411 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

3. Äktenskap för personer av samma kön

(mom. 2)

Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8

börjar med "Frågan om" och slutar med "yrkande 1"

bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning om att

människors kärlek och önskan att leva med varandra

skall erkännas och respekteras, oavsett om kärleken

är homosexuell eller heterosexuell. Några bärande

skäl för att särskilja homo- och heterosexuella i

lagstiftningen föreligger sålunda inte.

Genom införandet av partnerskapslagen har Sverige

tillsammans med Danmark, Norge, Island samt numera

även Nederländerna påbörjat arbetet med att avskaffa

den rättsliga särbehandlingen av homosexuell

samlevnad. Flera andra länder följer nu efter.

Enligt utskottet är tiden mogen att ta ytterligare

ett steg i detta arbete och ge homosexuella

möjlighet att ingå äktenskap på samma villkor och

med samma rättsverkningar som heterosexuella.

Konsekvensen av detta blir att partnerskapslagen kan

avskaffas och att de partner som redan registrerat

sitt partnerskap kan betraktas som makar enligt den

nya lagstiftningen. Härigenom kommer

familjebegreppet att utvidgas i överensstämmelse med

vad som begärts i de aktuella motionerna. Som ett

led i strävan att skapa en lagstiftning på det

familjerättsliga området som inte diskriminerar

människor på grund av sexuell läggning, bör

regeringen återkomma till riksdagen med förslag till

ändringar i äktenskapslagstiftningen i enlighet med

vad utskottet nu skisserat.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall

till motionerna L404 yrkande 2 och L407 yrkande 1,

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande äktenskap för personer av samma

kön

att riksdagen med bifall till motionerna

2000/01:L404 yrkande 2 och 2000/01:L407

yrkande 1 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

4. Vigsel (mom. 5)

Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14

börjar med "Utskottet erinrar" och på s. 15 slutar

med "och 3" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att den

kyrkliga vigseln nu bör frånkännas rättslig

betydelse. Som anförs i motionen är nämligen

gällande ordning inte i överensstämmelse med

principen om statens neutralitet i religiösa frågor,

en princip som har accentuerats ytterligare i och

med skiljandet av Svenska kyrkan från staten den 1

januari 2000. Endast äktenskap ingånget inför civil

myndighet, dvs. s.k. civiläktenskap, bör således

vara juridiskt bindande och läggas till grund för de

rättigheter och skyldigheter som är förenade med

äktenskapet. En sådan ordning skulle innebära ett

för alla enhetligt sätt att ingå äktenskap där de i

lag påbjudna kraven begränsas till vad som är

nödvändigt från praktisk synpunkt, samtidigt som den

enskilde ges möjlighet att utforma eventuella

ceremonier efter eget gottfinnande. För

motionärernas förslag talar även den omständigheten

att svensk rätt genom införandet av civiläktenskap

skulle komma i bättre överensstämmelse med vad som

sedan lång tid tillbaka gäller i många andra länder,

exempelvis i Frankrike.

Mot bakgrund av vad som nu anförts bör regeringen

återkomma med ett lagförslag som innebär införande

av civiläktenskap och att den kyrkliga vigseln

frånkänns sin rättsliga verkan. I avvaktan på ett

sådant lagförslag bör regeringen ta initiativ till

de författningsändringar som krävs för att begreppen

civiläktenskap och civil vigsel redan nu införs i

äktenskapsbalken och därmed anslutande

författningar. Därmed skulle begreppsapparaten komma

i bättre överensstämmelse med de begrepp som används

utomlands samtidigt som risken för att den icke-

kyrkliga vigseln förknippas med borgerlig politik

undanröjs. De nya reglerna skall givetvis inte

påverka redan ingångna äktenskap.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med

bifall till motion L404 yrkandena 1 och 3, som sin

mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha

följande lydelse:

5. beträffande vigsel

att riksdagen med bifall till motion 2000/01:L404

yrkandena 1 och 3 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Partnerskapsförrättare inom trossamfund

(mom. 6)

Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16

börjar med "Utskottet kan" och slutar med "yrkande

9" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att

nuvarande lagstiftning inte är tillfredsställande

när det gäller möjligheten för homosexuella att ingå

partnerskap. En ordning som motsvarar den som finns

i 1993 års lag om rätt att förrätta vigsel inom

andra trossamfund än Svenska kyrkan bör införas

också för partnerskap. Enligt utskottets mening bör

regeringen omgående lägga fram förslag som innebär

att partnerskap kan komma till stånd inom

trossamfund på samma sätt som äktenskap kan komma

till stånd inom sådana samfund.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med

bifall till motionerna L444 yrkande 2, L454 yrkande

2 och Ju724 yrkande 9, som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha

följande lydelse:

6. beträffande partnerskapsförrättare inom

trossamfund

att riksdagen med bifall till motionerna

2000/01:L444 yrkande 2, 2000/01:L454

yrkande 2 och 2000/01:Ju724 yrkande 9 som

sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

6. Anknytningskraven (mom. 8)

Tanja Linderborg (v), Tasso Stafilidis (v), Viviann

Gerdin (c) och Ana Maria Narti (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19

börjar med "Utskottet vill" och slutar med "utan

bifall" bort ha följande lydelse:

Partnerskapslagen har varit i kraft i mer än sex

år, och enligt utskottets mening visar de gångna

årens erfarenheter att argumenten för nuvarande

anknytningskrav inte har den bärkraft som man antog

vid lagens införande. Som framhålls i motionerna

motverkar anknytningskravet inte problem med den

internationella rättstillämpningen, och vidare kan

man nu säkert säga att någon partnerskapsturism inte

är att befara om anknytningskravet avskaffas. Inte

heller argumentet att andra länder skulle ställa sig

tveksamma till att deras medborgare kan registrera

sitt partnerskap här trots att de inte har

tillräcklig anknytning till Sverige är bärkraftigt.

Även om anknytningskravet nu har mjukats upp

kvarstår, enligt utskottets mening, den principiella

problematiken med ett sådant krav. Denna inställning

delas också av de båda myndigheter som har att

bevaka homosexuellas situation, nämligen

Folkhälsoinstitutet och HomO, liksom av

Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL).

Det får ankomma på regeringen att lägga fram

erforderliga lagförslag i enlighet med anförda.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med

bifall till motionerna L454 yrkande 1, L459

yrkandena 1 och 4 samt Ju724 yrkande 7, som sin

mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha

följande lydelse:

8. beträffande anknytningskraven

att riksdagen med bifall till motionerna

2000/01:L454 yrkande 1, 2000/01:L459

yrkandena 1 och 4 samt 2000/01:Ju724

yrkande 7 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

7. Partnerskapsregistreringar utomlands

(mom. 9)

Tanja Linderborg (v), Tasso Stafilidis (v) och Ana

Maria Narti (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21

börjar med "Motionsyrkanden med" och slutar med

"yrkande 8" bort ha följande lydelse:

Beträffande registrering av partnerskap vid svenska

ambassader utomlands anser utskottet i likhet med

motionärerna att det ur principiell synpunkt är

viktigt att svenska utlandsmyndigheter erbjuder alla

svenskar samma service, oavsett personernas sexuella

läggning. Utskottet konstaterar att

partnerskapslagen redan i dag ger regeringen rätt

att utfärda bemyndiganden för registrering. Enligt

utskottets mening bör denna rätt självfallet

utnyttjas i de fall värdlandet lämnar sitt

godkännande till verksamheten. Regeringen bör, mot

den nu angivna bakgrunden, snarast vidta sådana

åtgärder att de personer som uppfyller kraven för

registrering enligt svensk lag ges möjlighet att få

sitt partnerskap registrerat på ambassader

utomlands.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall

till motionerna L407 yrkande 4, L454 yrkande 4, L459

yrkande 3 och Ju724 yrkande 8, som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha

följande lydelse:

9. beträffande partnerskapsregistreringar

utomlands

att riksdagen med bifall till motionerna 2000/01:L407 yrkande

4, 2000/01:L454 yrkande 4, 2000/01:L459 yrkande

3 och 2000/01:Ju724 yrkande 8 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. Terminologin i lagen om registrerat

partnerskap (mom. 10)

Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22

börjar med "I sitt" och slutar med "yrkande 10"

bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning om att

terminologin i partnerskapslagen bör harmonisera med

äktenskapsbalken och att ordet "registrering" över

huvud taget inte borde få användas i en

familjerättslig lag av förevarande slag. Det bör

ankomma på regeringen att föranstalta om en språklig

och redaktionell översyn av partnerskapslagen och

därefter återkomma till riksdagen med förslag till

lagändringar. Partnerskapskommitténs förslag kan

vara en lämplig utgångspunkt för ett sådant arbete.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall

till motion Ju724 yrkande 10, som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha

följande lydelse:

10. beträffande terminologin i lagen om

registrerat partnerskap

att riksdagen med bifall till motion 2000/01:Ju724

yrkande 10 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

9. Upphävande av sambolagen (mom. 17)

Rolf Åbjörnsson (kd), Stig Rindborg (m), Henrik S

Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Kjell Eldensjö

(kd) och Berit Adolfsson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 32

börjar med "Vad först" och på s. 33 slutar med

"yrkande 1" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den kritik mot sambolagen som förts

fram i motionerna L403 och L410. Lagstiftningen är

till sin karaktär en skyddslagstiftning men det har,

såsom redovisats i motionerna, visat sig att den

skapar en falsk känsla av trygghet och skydd

eftersom parterna aldrig med full säkerhet kan utgå

från om den är tillämplig just i deras fall.

Det får ankomma på regeringen att närmare överväga

vilka övergångsbestämmelser som ett upphörande av

sambolagen kan behöva medföra och därefter framlägga

erforderliga lagförslag till riksdagen.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med

bifall till motion L403 yrkande 1, som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 17 bort ha

följande lydelse:

17. beträffande upphävande av sambolagen

att riksdagen med bifall till motion 2000/01:L403 yrkande 1

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

10. Sambolagens tillämpning (mom. 18)

Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Elizabeth Nyström

och Berit Adolfsson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33

börjar med "När det" och slutar med "och L410" bort

ha följande lydelse:

Utskottet delar de synpunkter som förts fram i

motionerna L403 yrkande 2 och L410 och förordar

således en lagstiftning som innebär att en ny typ av

sambolag blir tillämplig endast i de fall då

parterna träffat ett särskilt avtal härom. Härigenom

skulle det en gång för alla klart och tydligt framgå

i vilka lägen sambolagen skall tillämpas.

Det får ankomma på regeringen att inom ramen för

pågående beredningsarbete med anledning av

Samboendekommitténs betänkande utarbeta ett sådant

lagförslag och återkomma till riksdagen.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med

anledning av motionerna L403 yrkande 2 och L410, som

sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 18 bort ha

följande lydelse:

18. beträffande sambolagens tillämpning

att riksdagen med anledning av motionerna

2000/01:L403 yrkande 2 och 2000/01:L410 som

sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

11. En svensk värdekommission (mom. 21)

Rolf Åbjörnsson och Kjell Eldensjö (båda kd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 35

börjar med "Motionsyrkanden om" och på s. 37 slutar

med "utan bifall" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärens uppfattning vad gäller

vikten av att sådana frågeställningar som tas upp i

motionen blir föremål för diskussion. Som anförs i

motionen skulle härigenom en mycket värdefull

genomlysning av samhällets fundament och värdebas

komma till stånd. Med hänsyn härtill anser utskottet

att regeringen skall föranstalta om att en

värdekommission omgående tillsätts i enlighet med

vad som anförts i motionen. Den norska

Verdikommisjonen bör därvid kunna tjäna som modell.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med

bifall till motion L435, som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 21 bort ha

följande lydelse:

21. beträffande en svensk värdekommission

att riksdagen med bifall till motion

2000/01:L435 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört.

Särskilda yttranden

1. Registreringsförrättare

Rolf Åbjörnsson och Kjell Eldensjö (båda kd) anför:

I enlighet med lagutskottets betänkande

1999/2000:LU22 beslutade riksdagen våren 2000 att ge

regeringen till känna att det får ankomma på

regeringen att verka för att det finns tillgång till

registreringsförrättare över hela landet, och att en

sådan ordning skulle åstadskommas genom att

vigselförrättare och partnerskapsförrättare görs

till ett gemensamt uppdrag. Vi reserverade oss mot

detta beslut och refererade bl.a. till utskottets

betänkande vid beslutet om att registrerat

partnerskap skulle införas: "Utskottet vill erinra

om att riksdagen vid partnerskapslagens tillkomst

uttalat att ingenting hindrar att länsstyrelserna

ger en och samma person behörighet att vara såväl

vigselförrättare som registreringsförrättare, men

att detta inte innebär att förordnad

vigselförrättare skall vara skyldig att ta emot ett

förordnande att även förrätta registrering av

partnerskap (bet. 1993/94:LU28)."

Vidare uttalade vi i vår reservation att riksdagens

uttalande i samband med partnerskapslagens tillkomst

fortfarande äger giltighet och att vi således inte

kan ställa oss bakom krav på obligatoriska

gemensamma förordnanden som registrerings- och

vigselförrättare. Vi vidhåller denna ståndpunkt.

Utskottet tog således redan i ovan nämnda

betänkande ställning för en inriktning enligt

yrkandet i den nu aktuella motionen. Vi reserverade

oss vid samma tillfälle.

Vi vill nu med detta särskilda yttrande än en gång

markera vår inställning i denna fråga.

2. Förordnande av partnerskapsförrättare

och vigselförrättare

Tanja Linderborg (v), Tasso Stafilidis (v) och Ana

Maria Narti (fp) anför:

Vi ser positivt på det uppdrag regeringen nu gett

till länsstyrelserna. Emellertid borde enligt vår

uppfattning regeringen ha varit tydligare och klart

uttalat att alla nya förordnanden skall vara

gemensamma - dvs. att vigselförrättare och

partnerskapsförrättare skall vara ett förordnande.

Vi har emellertid inte funnit skäl att nu

formellt avge en reservation till förmån

för de aktuella motionerna.

3. Betänketiden vid äktenskapsskillnad

Rolf Åbjörnsson och Kjell Eldensjö (båda kd) anför:

Antalet äktenskapsskillnader är mycket högt i

Sverige. Som anförts i motion L422 leder

äktenskapsskillnad oftast till mycket lidande för

makarna. De verkligt stora förlorarna är dock

barnen. Varje år får 45 000 barn vara med om en

separation, för 10 000 av dem för andra gången. En

fjärdedel av dessa barn kommer efter några år att

helt förlora kontakten med sin pappa. Även långt

fram i tiden, kanske hela livet, kan föräldrarnas

skilsmässa sätta negativa spår i barnens liv.

Dessutom är kostnaderna för samhället sammantaget

till följd av alla skilsmässor enorma. Alla skulle

vinna på färre spruckna äktenskap.

Vi menar emellertid att den viktigaste uppgiften i

första hand är att öka det förebyggande stödet för

familjer som har relationsproblem eller som är i

kris. Det är därför högst angeläget att resurserna

för familjerådgivning i kommunerna ökar så att

familjer utan köbildning vid behov snabbt kan få

kvalificerat stöd och hjälp att på ett positivt sätt

lösa upp problemknutarna. Information om existensen

och vikten av att få denna hjälp måste också

intensifieras på olika sätt, t.ex. via

mödravårdscentraler och vid föräldrautbildning.

Vi sympatiserar i och för sig med den tanke

som ligger bakom förslaget om förlängd

betänketid vid skilsmässa då det finns barn

under 16 år i familjen. Samtidigt finner vi

det mest angelägna just nu vara att öka

stödjande och förebyggande åtgärder, också

i de fall då anmälan om äktenskapsskillnad

lämnats. Detta skulle med all sannolikhet

medföra att fler utnyttjar hela det år som

redan den nuvarande lagen medger de sökande

att tänka över situationen och följderna av

en skilsmässa.

4. Överklagande av dom på

äktenskapsskillnad

Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda v)

anför:

Som framhållits i motion L423 yrkande 1

förekommer det i många fall att den ena

parten i en skilsmässa utnyttjar rätten att

överklaga en dom på äktenskapsskillnad

enbart i syfte att trakassera sin motpart.

Ett sådant förfarande är oacceptabelt.

Trots detta har vi valt att inte reservera

oss eftersom en dom på äktenskapsskillnad

också innehåller beslut om bl.a.

underhållsstöd, vårdnad om barn och barns

boende.Vi tycker att det ur

rättssäkerhetssynpunkt är viktigt att den

av parterna som exempelvis tillerkänts

vårdnaden om makarnas barn har, om det är

befogat, möjlighet att få

underhållsbidragets storlek prövat av högre

instans.

5. Utländska medborgares rätt till

äktenskapsskillnad

Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda v)

anför:

Vi har valt att avstå från att yrka bifall till

motion L423 yrkande 2 då vi utgår från att

frågeställningen som berörs i motionen kommer att

bli föremål för den översyn som pågår inom

Justitiedepartementet av de svenska reglerna som

berör frågan om lägsta äktenskapsålder i

förhållanden med internationell anknytning.

6. Bodelning och gemensamma lån vid

bodelning

Ana Maria Narti (fp) anför:

Den svaga partnern i ett upplöst äktenskap kan lätt

bli offer för trakasserier, hämnd och olika former

av psykiskt förtryck utövade av den starkare i

familjen. En del orättvisor uppstår i förhållande

till delning av egendom eller ekonomiskt ansvar för

tidigare tagna gemensamma lån. Ofta inträffar detta

i förhållanden i vilka en man misshandlar sin fru

före äktenskapets upplösning. Många svenska kvinnor

tvingas på så sätt in i svåra ekonomiska kriser som

de själva inte har vållat. Kvinnan kan drabbas av

stora svårigheter också i många fall då mannen

hämtade henne i ett annat land utan att informera

henne om alla rättigheter som garanteras av Sveriges

lagar. Sådana ibland mycket allvarliga följder av

äktenskapets upplösning kan inte förhindras via

lagstiftningen. Ett förebyggande arbete är alltså

nödvändigt. Detta kräver bättre information riktad

mot kvinnor och invandrare och intensiv rådgivning

angående invånarnas rättigheter och deras

möjligheter att skydda sig ekonomiskt via avtal. Att

lämna ut information och sätta i gång effektiv

rådgivning ligger lämpligen på kommunala rådgivare

och på personer och grupper aktiva inom

konsumentpolitiken.

Mot denna bakgrund har jag inte funnit skäl att

reservera mig till förmån för de motioner som gäller

bodelning och gemensamma lån vid bodelning.

7. Pensionsrättigheter vid bodelning

Rolf Åbjörnsson (kd), Stig Rindborg (m), Henrik S

Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Kjell Eldensjö

(kd) och Berit Adolfsson (m) anför:

Vi har uppfattat motion L425 på så sätt att

motionärerna vill ha till stånd en ordning som

innebär att makarnas avtal i samband med en

bodelning om att dela på en av deras pensionsrätter

skall få verkan gentemot den som har att betala ut

pensionen. Utbetalaren skall således efter det att

bodelningen har avslutats vara skyldig att framgent

fördela utfallande pensionsbelopp mellan parterna i

enlighet med deras överenskommelse i samband med

bodelningen.

Vi stöder detta förslag, samtidigt som vi

konstaterar att den av motionärerna föreslagna

ordningen inte lämpligen bör komma till stånd genom

ändringar i äktenskapsbalkens bodelningsregel. Mot

denna bakgrund har vi inte ansett oss kunna

reservera oss till förmån för motion L425.

8. Lagstiftningen om sambor av samma kön

Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda v)

anför:

Vi utgår från att regeringen inom kort kommer att

lägga fram ett förslag till en gemensam sambolag för

hetero- och homosexuella och har därför inte funnit

anledning att reservera oss till förmån för

motionerna L444 yrkande 1, L450 och L459 yrkande 5.

9. En svensk värdekommission

Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Elizabeth Nyström,

Berit Adolfsson (alla m) anför:

Såvitt vi kunnat utröna var det viktigaste,

underliggande syftet med den norska s k

Verdikommissionen att hos den enskilda individen

stimulera till eget personligt reflekterande över

egna förhållningssätt till en rad olika

samhällsföreteelser och till hela skalan av

variationsrika yttringar av mänskligt liv och

uppträdande, dvs. att uppmuntra individen att själv

utforska sina mer eller mindre medvetandegjorda

värdegrunder och förhållningssätt till etiska och

moraliska begrepp och dilemman. Med det synsättet

blir det själva "resan i det inre" snarare än

slutmålet som är mödan värd.

Vi delar i och för sig denna syn och tror att en

sådan process kan stimuleras även utan tillkomsten

av en värdekommission. Vi menar att det på allt sätt

är angeläget att balansera den tendens till "yrkes-

och proffstyckande" som lätt uppstår i och kring

politiskt till- och sammansatta kommittéer och

utredningar av de slag som hänvisas till i

betänkandet, i synnerhet kanske när syftet bakom

dessa kommittéers tillkomst också är att bidra till

en brett förankrad, samhällelig värdediskussion.

Som exempel på sådana kommittéer som på senare år

haft att arbeta aktivt utåtriktat med inbjudan,

stimulans och uppmuntran till offentlig debatt,

dialog och samtal i värdegrundade ämnen må här

nämnas Demokratiutredningen och den s k

Millenniekommittén.

Såvitt vi erfarit har dock den norska

Verdikommissionens arbete avbrutits i samband med

ett regeringsskifte, varför någon samlad uppföljning

eller försök till utvärdering av dess verksamhet

inte föreligger. Det är på sätt och vis att beklaga

eftersom en sådan i bästa fall kunnat ge oss en viss

vägledning för vårt närmare ställningstagande i

fråga om nyttan av en värdekommission enligt norsk

modell.

Djupt oroande utvecklingstendenser i samhället -

såsom t.ex. det ökande bruket av våld i skolan och

annorstädes, främlings- och utanförskap m.m. - är i

sig symtom på skadebringande norm- och

värdeupplösande processer som på olika sätt måste

motarbetas.

För vår del anser vi att det för framtiden kan

ligga ett särskilt värde i att till kommittéer och

utredningar som arbetar med etik- och

moralrelaterade värdefrågor knyta brett sammansatta

referensgrupper (jfr Verdikommissionens "råd" med 37

personer där flertalet företräder mycket alldagliga

yrken och professioner) som mera får rollen att

initiera, aktivera, frammana och spegla "vardagsmän-

niskans" olika perspektiv, vilka annars lätt kan

hamna i skymundan av proffstyckarnas och

yrkesfilosofernas synpunkter.

Vi har övervägt att i en reservation framföra vad

vi nu anfört, men eftersom vi i sak för närvarande

är ense med majoriteten om att en värdekommission

enligt norsk modell inte bör tillsättas, har vi

slutligen valt att utveckla vårt ställningstagande i

detta särskilda yttrande.

10. En svensk värdekommission

Viviann Gerdin (c) anför:

Inom Centerpartiet är värdegemenskaper viktiga delar

i en humanistisk människosyn, och det är för oss

angeläget att ha en dialog med dessa utgångspunkter.

Centerpartiet anser att alla människor måste ges

likvärdiga möjligheter men också att alla bör ta sin

del av ansvaret för det gemensamma. Strävan i

gemenskapen måste vara att människor känner sig

behövda, accepterade och att de fyller en funktion i

samhället.

En politik för livskvalitet utgår från en

helhetssyn på människan som en biologisk, social,

andlig och kännande varelse. Ett

livskvalitetsperspektiv innebär att denna helhetssyn

vägs in i allt beslutsfattande.

Genom att skapa många mötesplatser i tid och rum

för samtal är det vår förhoppning att människor

själva skall stimuleras till att delta i debatten om

värdefrågor. I ett öppet samhälle där människor får

växa, där olikheter och mångfald bejakas, där skapar

vi förutsättningar för att värna alla människors

lika rätt att vara delaktiga. Det innebär att vi

anser att ingen sluten grupp eller kommission har

ensamrätt att definiera sanningen.

11. En svensk värdekommission

Ana Maria Narti (fp) anför:

Som framkommer av utskottets betänkande pågår i dag

i Sverige ett viktigt arbete med analys och

uppvärdering av etiska ställningstaganden på

samhällets offentliga arenor, i de institutioner,

myndigheter och organisationer som ger struktur till

vardagens samtal och handlingar. I detta sammanhang

vill vi, Folkpartiet liberalerna, påpeka att stora

brister förekommer i diskussionen om den mycket

grymma intolerans som har sina rötter i marxismen.

Denna art av intolerans har under hela 1900-talet

och även tidigare gett upphov till oändligt många

våldsamma konflikter, terror och blodbad.

Fröet ur vilket stora kedjereaktioner av våld och

massmord har vuxit är en politisk filosofi som

sätter i centrum för samhällsutvecklingen kriget

mellan sociala grupper - den s.k. klasskampen och

alltså också klasshatet. Den praktiska politik som

har hämtat inspiration från denna lära har

fullständigt misslyckats överallt där den har

tillämpats. Men dessa tankegångar har en fantastisk

förmåga att gömma sig bakom milda formuleringar och

på nytt propagera för en aktiv hatpolitik.

Trots Berlinmurens fall har politiska

ställningstaganden som försöker ursäkta kommunismens

brott mot mänskliga rättigheter fortfarande stor

spridning i hela världen. Oftast hämtar dessa

strömmar sin styrka ur det som bör kallas för

vänsterns revisionism - alltså en systematisk

historieförfalskning som syftar till att antingen

förminska eller helt bortförklara marxismens

praktiska effekter på politik och samhällsliv. I

kampanjen Levande Historia och i de svenskt

initierade konferenserna om intoleransen bör

vänsterrevisionismen blir objekt för ständiga

analyser och allt djupare avslöjanden.

Också andra typer av intolerans

behöver ägnas större uppmärksamhet

i arbetet med etisk förnyelse. Både

den religiösa fanatismen och den

ateism som inte respekterar andra

livsuppfattningar än den egna bör

bemötas aktivt och systematiskt.

Historieundervisningen bör få en

betydligt starkare ställning än i

dag i grundskolor och gymnasier,

på högskolor och universitet.

Remissyttranden över motion

2000/01:L404

På lagutskottets begäran har yttranden över motionen

avgivits av Uppsala universitet - Juridiska

fakultetsnämnden, Lunds universitet - Teologiska

fakulteten, Islamiska Samarbetsrådet och Sveriges

Kristna Råd.

Remissinstanserna har därvid anfört följande.

Uppsala universitet - Juridiska fakulteten

Angående förslag 1. "Ändring av begreppet borgerlig"

I motionen föreslås att riksdagen av regeringen

skall begära "förslag till ändring i

äktenskapsbalken så att borgerlig ändras till

civil".

Varken termen borgerlig eller termen civil

förekommer i äktenskapsbalken. Kap. 4 i balken

handlar enbart om vigsel och vem som kan vara

vigselförrättare. Det saknas därför underlag för en

sådan ändring som motionärerna tänkt sig.

En sak för sig är att termen borgerlig vigsel

används i dagligt tal och i lagförarbeten för att

utmärka motsatsen till kyrklig vigsel. Ordet

borgerlig, i betydelsen medborgerlig och inte

kyrklig, har gammal hävd i svenskt språkbruk.

Fakultetsnämnden kan inte se något skäl till att

riksdagen skulle söka påverka språkbruket.

Angående förslag 3. "Civil vigsel juridiskt

bindande"

Motionärerna föreslår att riksdagen av regeringen

skall begära "förslag till ändring av

äktenskapsbalken så att endast den civila

vigselceremonin blir den juridiskt bindande".

I motionen anförs som motiv för förslaget bl.a. den

förändrade relationen mellan staten och Svenska

kyrkan liksom principen om statens neutralitet i

religiösa frågor; äktenskapet borde därför

"sekulariseras". Följaktligen borde äktenskapet bli

giltigt endast om ett par "låtit registrera sitt

äktenskap". "Före eller efter registreringen kan

paret, om det vill, ha en ceremoni som de själva

bestämmer innehållet i. Den kan vara religiös eller

inte religiös."

Äktenskapet är i juridiskt hänseende ett

statusförhållande i den meningen att de juridiska

verkningarna kommer till stånd genom vigseln enligt

äktenskapsbalkens regler. Karaktären av

statusförhållandet beror bl.a. på lämpligheten av

att det i förväg prövas om förutsättningar finns för

ett av lagen erkänt äktenskap. Samtidigt bygger

äktenskapet på ett avtal mellan makarna i den

meningen, att deras förklaringar i samband med

vigseln, att de vill gifta sig med varandra, är

nödvändiga för vigselns giltighet. Parternas

viljeförklaringar bör följaktligen avges i direkt

anslutning till det förfarande, kallat vigsel, då

äktenskapet får rättsverkningar genom

vigselförrättarens förklaring att parterna blivit

äkta makar.

I sitt betänkande Familj och äktenskap (SOU 1972:41

s. 150 ff) föreslog familjelagssakkunnigas majoritet

att äktenskap skulle kunna komma till stånd genom

ett anmälningsförfarande av enkelt slag (dock med

krav på båda parters personliga närvaro och särskild

prövning av förutsättningarna för äktenskap).

Samtidigt tänkte sig utredningen att även "kyrkliga

personer" skulle kunna utses av länsstyrelse för att

motta anmälningar. Det förutsattes vidare att

mottagandet av en anmälan borde kunna inramas av en

religiös eller borgerlig ceremoni, som parterna i

princip skulle kunna utforma på egen hand. Förslaget

tänktes med andra ord inte leda till krav på dubbla

förfaranden i den mån parterna ville gifta sig genom

kyrklig vigsel.

Familjelagssakkunnigas förslag blev dock inte

genomfört. Chefen för justitiedepartementet ansåg

sig bl.a. inte kunna komma förbi invändningen, att

förslaget stred mot den av Sverige antagna FN-

konventionen angående registrering av äktenskap,

eftersom konventionen kräver att parternas samtycke

till äktenskap skall avges i vittnens närvaro. (Se

prop. 1973:32 s. 102 ff.) Emellertid föreslogs i

stället en översyn av det borgerliga

vigselformuläret för åstadkommande av det förenklade

förfarande som innebär, att de som så vill kan gifta

sig vid en vigsel helt utan ceremoniell prägel.

Den reella fråga som motionen aktualiserar gäller

om möjligheten i äktenskapslagstiftningen till

antingen borgerlig eller kyrklig vigsel bör

bibehållas eller om vigselreglerna skall utformas på

ett sätt som nödvändiggör dubbla förfaranden för dem

som vill gifta sig i kyrkan.

Äktenskapet är alltsedan början av 1900-talet

sekulariserat i den svenska lagstiftningen på så

sätt att det inte finns några kvarstående

rättsverkningar med religiös prägel. Den kyrkliga

vigseln har visserligen historisk bakgrund. I dagens

samhälle kan den emellertid ses som en av praktiska

skäl erbjuden möjlighet för de enskilda, som så

önskar, att få till stånd ett giltigt äktenskap i

ett enda steg genom vigsel i ett sådant trossamfund

som erhållit vigselrätt.

Så länge vigselrätten står öppen för alla

trossamfund, som uppfyller kraven för att få

förrätta vigsel, kan det nuvarande systemet inte

gärna anses strida mot den av motionärerna åberopade

principen om statens neutralitet i religiösa frågor.

Tvärtom bidrar det nuvarande systemet både till att

de enskilda människornas önskan om kyrklig vigsel

respekteras som godtagbar enligt lag och att olika

trossamfund ges samma möjlighet. Valfrihet och

religionsfrihet talar snarare för än emot den

gällande ordningen.

Därtill kommer den praktiska fördelen för par som

vill gifta sig kyrkligt, att ett giltigt äktenskap

kan komma till stånd genom en enda vigsel, som också

- när parterna väljer borgerlig vigsel - kan enligt

deras önskan ges en mer eller mindre ceremoniell

prägel.

Majoriteten av alla äktenskap i Sverige ingås

genom kyrklig vigsel varför införande av

obligatoriskt civiläktenskap inte kan antas ha stöd

av en folkmajoritet. För övrigt kan i särskilda fall

ett krav på obligatoriskt civiläktenskap förefalla

särskilt olägligt för blivande makar. Det är t.ex.

inte ovanligt att par gifter sig i svenska kyrkor

utomlands. Glädjen i att göra så kanske inte blir

lika stor, om det krävs ytterligare en vigsel i Sve-

rige.

I sammanhanget kan det också noteras att ingående

av äktenskap genom antingen kyrklig eller borgerlig

vigsel för närvarande är möjligt enligt

äktenskapslagarna i alla de fem nordiska länderna.

En ändring härvidlag skulle inte bara kunna orsaka

överraskningar för enskilda människor som i endera

riktningen flyttar mellan Sverige och ett annat av

dessa länder. En lagändring enbart i Sverige skulle

dessutom avvika från eventuella önskemål om större

och inte mindre harmonisering av äktenskapslagstift-

ningen i de nordiska länderna. Den nordiska

enhetligheten är viktigare än den av motionärerna

gjorda jämförelsen med Frankrike och Tyskland.

Man kan också tänka sig en ytterligare praktisk

nackdel av ett krav på dubbla vigselceremonier med

ett motsvarande krav på dubbla viljeförklaringar av

parterna. Om nämligen en kyrklig vigsel föregår en

senare borgerlig, får man kanske undantagsvis räkna

med att den borgerliga vigseln, och därmed

äktenskapet, aldrig kommer till stånd. En sådan

kalamitet skulle kunna bero på mellankommande hinder

för makarna (oföretagsamhet eller rentav dödsfall)

eller på att en av parterna ångrat sig efter den

kyrkliga vigseln. Även om sådana fall blir

sällsynta, är det bättre om de helt kan undvikas.

Förslaget om obligatoriskt civiläktenskap skulle

kunna föranleda ytterligare överväganden om tänkbara

påverkanseffekter på giftermålsfrekvensen av

utformningen av reglerna om ingående av äktenskap.

Det är emellertid omöjligt att veta hur eventuella

orsakssamband ser ut. Fakultetsnämnden avstår från

hypoteser. För övrigt är det nog främst utformningen

av den samlade lagstiftningen i andra hänseenden och

på olika rättsområden som kan tänkas inverka både på

äktenskapsfrekvensen och på separationsfrekvensen

bland gifta och samboende. Möjligheten av ett sådant

orsakssamband har dock sällan uppmärksammats i

lagstiftningsarbetet.

Lunds universitet- Teologiska

fakultetsrådet

1. Teologiska fakultetsrådet konstaterar först, att

den inledande historiska skissen i mer än ett

hänseende är förenklad, men ser som sin främsta

uppgift att yttra sig över det förslag till

riksdagsbeslut som framläggs. Ett problem därvid

är, att motionen inte är entydig i sin

terminologi. Vigsel, vigselceremoni och

registrering används på oklart sätt. I det

följande gör vi en klarare åtskillnad mellan

begreppen.

2. Den föreslagna ändringen i äktenskapsbalken så

att "borgerlig" ändras till "civil" tillstyrker

vi. Dock måste uppmärksamhet ägnas ev. övriga

fall i lagstiftningen där "borgerlig" används på

ett liknande sätt.

3. Förslaget att partnerskap får samma rättsverkan

som äktenskap avstår vi från att yttra oss över.

Vi förutsätter att detta måste utredas

ytterligare.

4.

Förslaget att "endast den civila vigselceremonin

blir den juridiskt bindande" instämmer vi

principiellt i. Historiska faktorer har lett till

att kyrkor och religiösa samfund har vigselrätt i

Sverige, men då skillnaden mellan den sekulära

äktenskapsrätten och de olika religiöst grundade

äktenskapssynerna alltmera vidgats, framstår en

sådan ordning som mindre lämplig. I stället för att

tala om juridiskt bindande vigselceremoni vill vi

tala om och förorda en registrering med rättsverkan.

En sådan registrering vid folkbokföringsmyndighet

med åtföljande rättsverkan kan ske sedan en viss tid

förflutit efter hindersprövning.

Den religiösa eller profana ceremoni, som sedan

ev. sker, anordnas i enlighet med resp. samfunds

ordning. Det är inte, som det heter i motionen, en

ceremoni som kontrahenterna själva bestämmer

innehållet i. Det religiöst grundade äktenskapet är

inte heller, som det heter i motionen, en

angelägenhet enbart för paret. Det är även en

angelägenhet för det religiösa samfund i vilket

ceremonin sker.

Fakultetsrådet förutsätter att konsekvenserna av

en så genomgripande nyordning som motionen innebär

måste utredas ytterligare. Rådet vill även betona

vikten av information när en så betydande förändring

införs. Pricipiellt tillstyrker vi motionens förslag

i punkterna 1 och 3.

Islamiska Samarbetsrådet

Islamiska Samarbetsrådets företrädare instämmer i

förslaget att Civil vigsel skall ersätta s.k.

borgerlig vigsel enligt förslaget.

Islamiska Samarbetsrådet anser dock att den

religiösa vigseln skall finnas kvar i sidan om en

Civil vigsel. Sveriges 400 000 muslimer anser att

den religiösa vigseln är den som är juridiskt

bindande och absolut måste för att våra vigslar

skall godkännas i den muslimska världen. Många

muslimska länder godkänner inte heller den s.k.

Civila vigseln.

Vi avvisar förslaget att Civil vigsel skall ersätta

den religiösa vigseln. Vi vill behålla nuvarande

ordning som ger de olika folkgrupperna fritt val att

gifta sig antingen i kyrkan/moskén och civilt

(borgerligt). Den juridiskt bindande religiösa

vigseln som registreras hos skattemyndigheterna

borde finnas kvar i kyrkan, synagogan och moskén

sida vid sida med den civila vigseln.

Sverige är mångkulturellt och religiöst samhälle

och man borde ta hänsyn till invandrare med olika

kulturer och trosövertygelse.

Vi anser också att äktenskap är en förening mellan

kvinna och man. Vi anser också att det är omotiverat

att två personer av samma kön skall ingå äktenskap

varken religiöst eller civilt p.g.a. att äktenskap

är grunden till etablering av familj och födande av

barn. Förslaget uppmuntrar till adoption som kan

äventyras p.g.a. att tredje världens kulturella och

religiösa bestämmelser tillåter inte att adoptera

bort sina egna barn till homosexuella par som ingått

den civila vigseln. Ateister och sekulariserade har

i dag möjlighet att gifta sig civilt, varför skall

de tvinga andra att överge sina religiösa

traditioner just p.g.a. att staten är sekulariserad.

Det religiöst grundade äktenskapet bör, oavsett

religion vara juridiskt bindande och borde skiljas

juridiskt från den civila vigseln. Därför anser vi

att regeringen skall behålla nuvarande

äktenskapsregler och bestämmelser.

Sveriges Kristna Råd

Sveriges Kristna Råd, SKR, som med sina 25

medlemskyrkor och 3 observatörer utgör en gemenskap

av praktiskt taget samtliga kristna kyrkor i

Sverige, har beretts tillfälle att yttra sig över

motion 2000/01:L404, yrk. 1 och 3 om Civiläktenskap.

De två yrkandena handlar om ändring av begreppet

"borgerlig vigsel" till "civil vigsel" samt om att

göra civil vigsel obligatorisk för äktenskapets

juridiska giltighet.

En diskussion i den senare frågan har initierats i

Sveriges Kristna Råd under innevarande år, delvis

motiverat av förändrade relationer mellan staten och

trossamfunden, men också som en viktig del av det

ekumeniska samtalet mellan kyrkor med olika

historiska traditioner och olika principiell

hållning i denna fråga.

Av tradition svarar Svenska kyrkan för merparten av

de vigslar som genomförs i Sverige, även om andelen

under 1990-talet reducerats till drygt 60 %. Under

senare hälften av 1900-talet har också de flesta av

SKRs övriga medlemskyrkor successivt fått

vigselrätt. Många av medlemskyrkorna har sina rötter

i andra länder och kulturer, där endast den civila

vigseln är juridiskt bindande och kyrkornas roll är

att ansvara för en kyrklig vigsel som har karaktär

av sakramental handling eller välsignelseakt.

Bland Sveriges Kristna Råds medlemskyrkor finns

alltså vitt skilda traditioner och uppfattningar i

denna fråga. SKR har därför beslutat att inleda ett

fördjupat arbete med frågan om kyrkorna och

vigselrätten med syfte att belysa den ekumeniskt ur

både teologiska, etiska, själavårdsmässiga,

juridiska, politiska och internationella perspektiv.

Avsikten är att ett studie- och samtalsmaterial ska

utarbetas som stöd för en fortsatt och fördjupad

bearbetning av frågan inom och mellan kyrkorna.

Med denna lägesbeskrivning vill vi

tydliggöra att Sveriges Kristna Råd

finner de frågor som väcks i

motionen intressanta och viktiga

att bearbeta men att

medlemskyrkorna i rådet inte ännu

har underlag för några gemensamma

ställningstaganden i de

principfrågor som aktualiseras.